Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1981/82:106

Regeringens proposition

1981/82:106

om forskning m. m.;

beslutad den 18 februari 1982.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas inledningsvis vissa allmänna frågor om forsk­ningens roll i samhällsutvecklingen, nationellt och internationellt, behovet av inlernalionell och nordisk samverkan inom forskningen, villkor och förutsättningar för forskning samt krav på kvalitet i forskningen. Syften med, förutsättningar för och krav på forskningsplanering redovisas. Där­vid anges all forskningsplaneringen måste ge såväl förutsättningar för nödvändig uthållighet i forskningssatsningarna som lämna frihet lill om­prövningar av forskningsinriktningar. Den övergripande forskningsplaner­ingen på nationell nivå föreslås utvecklad. Näsla forskningspolitiska pro­position avses läggas fram våren 1984 och då inbegripa också bl.a. forsk­ning för teknisk och industriell utveckling saml energiforskning. För bud­getåret 1983/84 beräknas en förstärkning av forskningsverksamheten kun­na ske med 100 milj. kr.

Olika metoder att påverka forskningens inriktning behandlas varvid anmäls att det bör utredas om inrättande av Ijänsl som professor även fortsättningsvis skall fordra regeringens och riksdagens medverkan. Arbe­tet med utveckling av mål och riktlinjer för verksamheten vid fakulteter föreslås föras vidare. Verksamhet med utvärdering av forskning inom forskningsråd och vissa seklorsorgan redovisas. Därvid förordas all denna verksamhet utvecklas och all en ny redovisning sker inför näsla forsk­ningsproposition.

Övergripande prioriteringar inom forskningsverksamheten läggs fasl. Följande områden anges som högst prioriterade:

Forskning som är en förutsättning för och konsekvens av den stora nationella satsningen på teknisk utveckling. 1    Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                    2

Forskning om viktiga problem inom social- och hälsovårdsområdet.

Forskning om ekologiska samband, särskill grundläggande forskning om markekologi.

Forskning om den offentliga verksamheten; dess styrning, ekonomi och förändring.

Insatser för allmän volym- och kompetenshöjning inom del samhällsve-lenskapligt-humanistiska området.

Följande områden anges som högt prioriterade:

Forskning om kulturyttringar och kulturfrågor.

Forskning på Uvsmedelsområdel; produktion, konsumtion, kostvanor och livsmedelspolitik.

Forskning rörande jämställdhet mellan kvinnor och män.

Fördelning av ansvar på forskningsmyndigheter för samordning av forskning inom de områden som prioriteras anges. För budgetåret 1983/84 beräknas 10 milj. kr. för att påbörja förstärkningen av de forskningsområ­den som inbegrips i prioriteringarna.

Riktlinjer anges för den långsiktiga planeringen av forskningen inom resp. fakultelsområde saml för finansiering och utnyttjande av dyrbar vetenskaplig utrustning.

Forskningssamverkan mellan högskolan, seklorsorgan och näringsliv behandlas. Därvid anges riktlinjer för programansvar och finansiellt ansvar för sektorsforskning saml för högskolans och sektorsorganens samverkan och planering. Dessa riktlinjer innebär bl. a. att sektorsorganen skall ha del fulla programansvarel och finansiella ansvaret för sin forskning. De skall göra längfidsbedömningar av utvecklingen inom sin forskningsverksamhet bl. a. rörande behov av materiella och personella resurser. Dessa bedöm­ningar vägs samman av regeringen med motsvarande bedömningar från högskolemyndigheterna. På grundval av sådana avvägningar föreslår rege­ringen fördelning av resurser på de skilda områdena inom den samlade forskningsverksamheten.

Principer för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdrags­verksamhet inom högskolan anges.

Olika former för högskolans forskningssamverkan med externa intres­senter tas upp såsom avtal, särskild inrättning inom högskoleenhet och sfiftelse. I fråga om stiftelse anges all sådan undantagsvis bör kunna förekomma och att detta då fordrar regeringens medgivande.

Arvodestjänster som adjungerade professorer har hillills försöksvis kun­nat inrättas vid högskoleenhet. Nu förordas att sådana tjänster blir ell reguljärt inslag i högskolans tjänsteorganisafion. Den försöksverksamhet med kontaktforskare som har bedrivits under fyra år föreslås permanen­tas.

1 propositionen förordas vidare all fleråriga medelsramar införs för forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Planeringsramarna skall avse två år utöver aktuellt budgetår. För budget-


 


Prop. 1981/82:106                                                    3

året 1983/84 beräknas en förstärkning av forskningsrådens resurser med ca 25 milj. kr.

Tidsbegränsade arvodestjänster skall kunna inrättas vid högskoleenhet på medel som ställts till förfogande av forskningsråd eller seklorsorgan för tidsbegränsade projekt.

Förordnandetiden för forskningsrådens huvudsekreterare begränsas till sex år.

Statligt finansierade forskningsprojekt skall i fortsättningen planeras och budgeteras även med avseende på hur information och resullalspridning skall ske till skilda nyttjargrupper utanför högskolan.

De särskilda medel för forskningsinformation, som disponeras av forsk­ningsrådsnämnden, föreslås öka med 1 milj.kr. Ökningen skall användas till forskningsinformation för barn och ungdom.

1 fråga om högskolans informationsverksamhet förordas all en systema­tisk utvecklings- och försöksverksamhet bedrivs under de närmaste åren avseende dels högskolans kontaktorganisalion, dels organisation och former för att sprida information om forskning och forskningsresultat, tlniversitels- och högskoleämbetet (UHÄ) skall samordna denna verksam­het, för vilken beräknas 500000 kr. för budgetåret 1982/83.

Statistiken över forsknings- och utvecklingsarbete byggs ul, framför alll med avseende på statistik för högskoleenheter och statistik för hälso- och sjukvård. För utbyggnaden beräknas 500000 kr.

Registreringen av forskningsprojekt skall även i fortsättningen ske i flera skilda register men med en samordning dem emellan. Ansvaret för regist­ren skall ligga på områdesansvariga myndigheter.

Reglerna för behörighet Ull forskarutbildning ändras så all en lämplig­helsbedömning införs för antagning till forskarutbildning.

1 fråga om dimensioneringen av forskarutbildningen slås fast all del f n. inle är möjligt att precisera antagningslal för varje ämne eller grupp av ämnen och högskoleenhet. UHÄ skall dock fortlöpande följa ulbudel av examinerade från forskarutbildningen och arbetsmarknadssituationen för forskarutbildade. På grundval av denna bevakning skall UHÄ ge underlag både för anslagsframställningar och för den lokala planeringen av forskar­utbildningen.

Ell system med omdömen om doktorsavhandlingarna införs. Fakultets-opponent och betygsnämnd skall i ett protokoll redovisa omdömen om doktorsavhandling. För att få kontinuitet vid bedömning av avhandlingar­na skall betygsnämnd bestå av två fasla ledamöter som utses för ett är i taget saml ytterligare en eller tre ledamöter som utses för varje enskild avhandling.

Utbildningsbidragen för doktorander föresläs bli uppräknade lill en nivä motsvarande något över den högsta nivån för utbildningsbidrag inom ar­betsmarknadsutbildningen. Vidare föreslås doktorandljänsler bli inrättade vid forskningsråd och sektoriella FoU-organ samt försöksvis vid hög-

Karlong: S. 5 Till s. 4 flyttas: Utdrag PROTOKOLL       föredragandenas hem­
ställan.
Tillkommer: Bilaga A


Prop, 1981/82:106                                                                  4

skoleenheter. Nuvarande amanuens- och assislentljänster avskaffas. De resurser för forskarutbildning som hillills har legat inom ramen för dessa tjänster används lill inrättande av ytterligare utbildningsbidrag för dokto­rander. En ny typ av assistenltjänst, knuten till innehav av utbildningsbi­drag föreslås inrättad. Vidare föreslås inrättas en ny typ av amanuenstjänst för enklare undervisningsuppgifter eller annat insUlulionsarbete.

En riktlinje för del fortsatta arbetet med frågor om forskarutbildningens meritvärde skall vara att den lid, dock högst fyra år, som en forskarstude­rande ägnar ål sin utbildning vid tjänsletillsällning får likställas med tjänst­göring i statlig Ijänsl.

Ansvaret förs över lill högskolan för den försöksverksamhet med viss forskning inom primärvården som bedrivs i Dalby, Tierp och Vilhelmina.

1 jordbruksdepartementets bilaga framhålls betydelsen av en fortsatt uppbyggnad av biologiskt grundad helhelskunskap om skilda produktions-åtgärders effekter i syfte att för de biologiska näringarna förena kraven på hög produktivitet och bättre resurshushållning. Viklen av att stödja griind-läggande forskning om bl.a. markens ekologi, skogsförnyelse och skogs­produktion samt livsmedel betonas. Vidare understryks viklen av att stär­ka forskarutbildningens organisation för alt skapa ett rekryleringsunderiag för bl. a. framtida forskning.

1 arbetsmarknadsdepartementets bilaga presenteras bl.a. förslag för all tillgodose krav på organisatorisk utveckling inom arbetsmiljöforskningen, migrations- och etniciietsforskningen saml jämslälldhelsforskningen.

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1982-02-18

Närvarande: Slatrådel Ullslen, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin.

Föredragande: Statsråden Wikström, Dahlgren, Eliasson och Andersson.

Proposition om forskning m. m.

Statsråden Wikström, Dahlgren, Eliasson och Andersson anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprolokollen för utbildnings-, jord­bruks- resp. arbetsmarknadsdepartementet.

Statsrådet Wikström hemsläller att regeringen i en proposition föreläg­ger riksdagen vad han och statsråden Dahlgren, Eliasson och Andersson har anfört för de åtgärder eller del ändamål som framgår av föredragan­denas hemställan.


 


Prop. 1981/82:106                                                    5

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller del ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen beslutar all de anföranden och förslag som redovisas i un­derprolokollen skall bifogas propositionen som bilagorna A-C.

Bilaga A

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-18

Föredragande: statsrådet Wikström,

Anmälan till proposition om forskning m. m. såvitt avser utbildningsdeparte­mentets verksamhetsområde

1    Inledning

Del centrala problemet i svensk forskningspolifik är del förhållandel att denna har utvecklats utefter olika linjer ulan närmare samordning dem emellan. Den ena omfattar politik för högskolan och forskningsråden och begränsar sig i alll väsentligt till grundforskning och forskariitbildning. Den handhas inom regeringskansliet av utbildningsdepartementet. Den andra linjen utgörs av politik för forskning knuten lill olika samhällssektorer och är uppbyggd för de behov av forskning och utveckling dessa sektorer har. Inom regeringskansliet svarar resp. departement för forskning inom sin sektor. En följd av dessa förhållanden är också all olika delar av forsk­ningsverksamheten bereds i skilda utskott i riksdagen. Någon samlad bedömning av forskningspolitiken har därför inte heller gjorts vid riksdags­behandlingen av forskningsfrågor. Samtidigt är när del gäller utförandel av forskning högskolan, forskningsråden och sektorsmyndigheterna starkt


 


Prop. 1981/82:106                                                                  6

beroende av varandra i fräga om bl.a. personella, materiella och ekono­miska resurser.

1 prop. 1978/79: 119, om vissa frågor rörande forskning och forskarut­bildning tog jag bl.a. upp dessa frågor på grundval av forskningsrådsulred-ningens belänkande (SOU 1977:52) Forskningspolitik. Jag förordade där alt uppdelningen, schematiskt uttryckt, i högskoleforskning och sektors-forskning borde fortsätta all gälla men alt delta av många skäl fordrade en utveckling av övergripande forskningsplanering. Mol den bakgrunden för­ordade jag också att regeringen under följande mandatperiod skulle före­lägga riksdagen en samlad forskningspolitisk proposition. Syftet med den­na skulle vara att ge riksdagen sä långt som möjligt en helhetsbild över forskningen och forskarutbildningen inom högskolan, seklorsforskningen och den industriella forskningsverksamheten samt all lämna förslag om riktlinjer för planering och utveckling av forskningsverksamheten under de närmaste åren. Dessa förslag borde också innehålla övergripande priorite­ringar av forskningsområdet. Jag angav i sammanhanget att propositionen måste få betraktas som ett förslå försök. Erfarenheterna av arbetet med denna proposition och ställningstagandena lill förslagen i den borde ligga till grund för planering inför och utformningen av kommande forskningspo­litiska propositioner. Jag lar nu upp dessa frågor.

Inom regeringskansliet har utarbetats dels en översikt över FoU-sysle-men i Sverige och vissa andra länder, dels en redovisning av pågående utredningsarbete rörande forskning och utvecklingsarbete. Översikten och redovisningen bifogas till protokollet i delta ärende som bilagorna 1 och 2.

Regeringen uppdrog den 12 juni 1980 ål forskningsrådsnämnden (FRN) att lämna en redogörelse för resultat av forskning om forskning inom och utom Sverige. FRN har lämnat rapporten Science Policy Research - The State of the Art and Implications for Policy. En sammanfattning av rappor­ten bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Regeringen uppdrog vidare den 12 juni 1980 ål FRN all göra en analys av möjligheterna till övergripande innehållsmässiga prioriteringar inom forskningsområdel från regeringens och riksdagens sida och all i samband därmed lämna förslag på forskningsområden som med hänsyn lill samhäl­lets och forskningens behov bör prioriteras. FRN har ijuni 1981 avlämnat rapporten Svensk forskning 1982-1986. Vägar. Värderingar. Val. En sam­manfattning av rapporten bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 2 mars 1978 en kommitté' med uppdrag alt utreda högskolans forskningssamverkan

'F.d. generaldirektören Bertil Bjurel, dåvarande byråchefen Karin Balsvik (fr.o.m. den 29 maj 1979 t.o.m. den 7 oktober 1979), riksdagsledamöterna Arne Gadd och Anita Gradin, professorerna Sven Johansson och Ingvar Lindqvist, avdel­ningsdirektören Inger Marklund, forskningschefen Ragnar Olsson, riksdagsledamo­ten, docenten Gunnar Richardsson (ordförande), planeringschefen Erland Ringborg (fr.o.m. den 8 oktober 1979) samt dåvarande planeringschefen Olof Ruin (t.o.m. den 28 maj 1979).


 


Prop. 1981/82:106                                                                  7

med forskningsråd, myndigheter, företag och organisationer m.m. Kom­mittén antog namnet forskningssamverkanskommittén (FOSAM, U 1978:01).

FOSAM överiämnade i december 1980 belänkandel (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. En sammanfattning av FOSAM: s belänkan­de bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5:1.

Efter remiss har yttranden över FOSAM: s belänkande avgetls av för­svarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket; statens insti­tut för personaladministration och personalutbildning, universitets- och högskoleämbetet, ulruslningsnämnden för universitet och högskolor, sta­tens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, statens industriverk, styrel­sen för teknisk utveckling, statens provningsanstalt, forskningsrådsnämn­den, humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, styrelsen för u-landsforskning, socialsty­relsen, iransportforskningsdelegalionen, statistiska centralbyrån, statens arbetsgivarverk, riksarkivet, riksanlikvarieämbelet och statens historiska museer, statens slrålskyddsinslilul, styrelsen för arbelarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för energiproduktionsforsk­ning, Sveriges lantbruksuniversitet, delegationen för energiforskning, de­legationen för social forskning, upphovsrätlsulredningen, Svenska han­delskammarförbundet. Norrlandsfonden, Vetenskapsakademien, Ingen­jörsvelenskapsakademien, Svenska kommunförbundet. Landstingsför­bundet, Sveriges industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges förenade studentkårer, AB Astra, AB Hässle, Kabi AB, Kooperativa förbundet, Sandvik AB, AB Volvo, Kol-lekfivforskningsinstitutens samarbetsorgan SAMKO, Atlas Copco AB. Dessutom har inkommit ett antal skrivelser med anledning av belänkandel. En sammanställning av remissyttrandena över FOSAM: s betänkande bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 5:2.

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 6 september 1979 en kommitté' för att utreda forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan (U 1979:10).

Kommittén överlämnade ijuni 1981 belänkandel (SOU 1981:29) Forsk­ningens framlid. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bilaga 6:1.

' Numera universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén (ordförande)j numera teologie doktor Gunnel André, professor Ulla Jacobsson, teknolog Hans-Åke Jönsson, pro­fessor Eva Klein, docent Ulla-Britta Lagerroth, professor Robert Magnusson, pro­fessor Ingmar Månsson (fr. o. m. den 8 oktober 1979), professor Sven Erik Nilsson (fr. o. m. den 8 oktober 1979), professor Olof Ruin (t.o. m. den 29 december 1980), professor Harriet Ryd, professor Ove Stephansson, universitetslektor, docent Kers­tin Slråby, professor Lars Terenius samt universitetslektor, docent Ulla Åkerlind.


 


Prop. 1981/82:106                                                    8

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, riksrevisionsverkel, universilels-och högskoleämbetet, ulruslningsnämnden för universitet och högskolor, centrala sludiestödsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, styrelsen för tek­nisk utveckling, forskningsrådsnämnden, humanislisk-samhällsvelenskap-liga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lanlbniksuniversilet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, styrelsen för internationell utveckling, styrelsen för u-landsforskning, försvarels forskningsanstalt, transportforskningsdelega-lionen, statens arbetgivarverk, kungl. biblioteket, delegationen för veten­skaplig och teknisk informationsförsörjning, statens livsmedelsverk, sta­tens naturvårdsverk, arbelarskyddsslyrelsen, statens råd för byggnads­forskning, statens industriverk, statens delegation för rymdverksamhet, expertgruppen för forskning om regional utveckling. Handelshögskolan i Stockholm, Vetenskapsakademien, Ingenjörs vetenskapsakademien. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska läkaresällska­pet, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens centralorganisafion. Cen­tralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska ar­betsgivareföreningen, Sveriges förenade studentkårer, Apolekarsocieieten — Farmaceutiska föreningen, jämslälldhelskommillén. Dessutom har in­kommit ell anlal skrivelser med anledning av betänkandet. En samman­ställning av remissyttrandena över belänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6:2.

Regeringen uppdrog i september 1979 ål FRN och stafistiska central­byrån (SCB) all undersöka behovet av statistik över forsknings- och ut­vecklingsarbete (FoU). FRN och SCB har i april 1981 avlämnat rapporten Behovet av FoU-slatisfik. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 7:1.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av försvarels forsk­ningsanstalt, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsför­söijning, universitets- och högskoleämbetet, statens naturvårdsverk, sta­tens råd för byggnadsforskning, statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, humanistisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet, medicins­ka forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lant­bruksuniversitet, delegafionen för energiforskning, Ingenjörsvelenskaps­akademien, Sveriges industriförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. En sammanställning av remiss­yttrandena över rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7:2.

Regeringen uppdrog ijuni 1979 åt UHÄ alt utreda olika möjligheter all förbättra planeringen av forskamtbildningens dimensionering.

UHÄ har i maj 1981 avlämnat en rapport benämnd Forskarutbildningens dimensionering. En sammanfattning av rapporten bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 8:1.

Efter remiss har yttranden över UHÄ: s rapport avgells av domstolsver-


 


Prop. 1981/82:106                                                    9

kel, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, riksrevisions­verket, statens arbetsgivarverk, berörda statliga högskoleenheter, statens kulturråd, styrelsen för arbetarskyddsfonden, statens råd för byggnads­forskning, styrelsen för teknisk utveckling, forskningsrådsnämnden, hu-manislisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lantbruksuniversitet, riksanlikvarieämbelet och statens historiska museer, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbelarskyddsslyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, statens in­dustriverk, expertgruppen för forskning om regional utveckling, arbets­livscenlrum. Vetenskapsakademien, Ingenjörsvelenskapsakademien, Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens central­organisation. Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareför­eningen, Sveriges förenade studentkårer. En sammanställning av remiss­yttrandena över UHÄ: s rapport bör fogas fill protokollet i delta ärende som bilaga 8:2.

Genom beslut den 24 april 1980 fick kommittén för utredning om forsk­ningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tilläggsdi­rektiv rörande forskarutbildningens meritvärde.

Kommittén överlämnade ijuni 1981 belänkandel (SOU 1981:30) Fors­karutbildningens meritvärde. En sammanfattning av belänkandel bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 9:1.

Efter remiss har yttranden över belänkandel avgells av domstolsverket i samråd med tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och notarie­nämnden, styrelsen för internationell utveckUng, styrelsen för u-lands­forskning, försvarets forskningsanstalt, krigsarkivet, statens försvarshis­toriska museer, socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, Sve­riges meteorologiska och hydrologiska institut, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statskontoret, riksrevisionsverket, statens arbetsgi­varverk, statens arkivstyrelse, kungl. biblioteket, delegationen för veten­skaplig och teknisk informationsförsörjning, riksanlikvarieämbelel och statens historiska museer, statens konstmuseer, livrustkammaren. Sko­klosters slott och Hallwylska museet, naturhistoriska riksmuseet, etnogra­fiska museet, statens sjöhistoriska museum, universitets- och högskoleäm­betet, skolöverstyrelsen, efter hörande av länsskolnämnderna, statens kul­turråd, lantbruksslyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårds­verk, marknadsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbelarskyddsslyrel­sen, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, statens in­dustriverk, Sveriges geologiska undersökning, styrelsen för teknisk ut­veckling, statens provningsanstalt, Svea hovrätt, kammarrätten i Stock­holm, ärkebiskopen, efter hörande av övriga biskopar, forskningsråds­nämnden, humanislisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicins­ka forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet. Stiftelsen Nordis­ka museet, Sveriges lantbruksuniversitet, statens råd för skogs- och jord­bruksforskning. Handelshögskolan i Stockholm, Vetenskapsakademien, Ingenjörsvelenskapsakademien, Svenska kommunförbundet. Landstings-


 


Prop. 1981/82:106                                                   10

förbundet, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges industriförbund. Tjänste­männens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Landsor­ganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska kyrkans utbildningsnämnd, Sveriges allmänna biblioteksförening. Apoteksbolaget AB, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges sjuksköterskeelevers för­bund, Apolekarsocieieten - Farmaceutiska föreningen, jämställdhets-kommittén. Dessutom har vissa skrivelser inkommit med anledning av betänkandet. En sammanställning av remissyttrandena över belänkandel bör fogas lill protokollet i detta ärende som bUaga 9:2.

Vidare har lärartjänstulredningen (U 1977:04) i betänkandet (SOU 1980:03) Lärare i högskolan behandlat frågan om finansiering inom fors­karutbildningen, vilken bör tas upp i detta sammanhang.

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga frågor i vilka del ankommer pä regeringen eller berörda myndig­heter att besluta.

2   Föredragandens överväganden

AUmänna forskningsfrågor Behovet av forskning

Människans strävan efter all söka ny kunskap och hennes förmåga all ställa samman redan tillgängliga kunskaper i nya mönster utgör en av grunderna för hennes möjlighet att lösa de problem hon ställs inför. Mäng­den av kunskaper i världen är omätbar och berikas ständigt. Med en viss förenkling kan sägas alt ell effekfivt bruk av befintlig kunskap, ansträng­ningar alt återuppliva förlorad eller glömd kunskap och strävanden alt finna ny kunskap - allt för att stärka möjligheterna att lösa problem - är vad som inbegrips i forskning. Eegreppet forskning anger därmed i sig ett systematiskt sökande av kunskap. All förenkla på detta säll kan le sig utmanande. Del ger emellertid en nödvändig möjlighet alt avgränsa ell samlat område med gemensamma drag och som har djup förankring i kultursamhället.

Frågor om vilken forskning som skall bedrivas, vem som skall finansiera den och hur del skall ske saml systematiseringen av forskningen, eller om man så vill arbetsfördelningen inom den, är kärnan i vad vi kallar forsk­ningspolitik. Ju större och flera problem samhället ställs inför, desto star­kare blir kraven på all öka intensiteten i forskningsverksamheten och att forma en forskningspolitik som medger en effektivare planering av forsk­ningen.

Jag har i andra sammanhang ofta framhållit den centrala roll forskningen spelar för utvecklingen i vårt land. Den är en av de viktigaste förutsättning­arna för all stimulera näringslivets långsikliga förnyelse, bygga upp den svenska industrins kompetens och hävda dess konkurrenskraft på världs­marknaden. 1 den ekonomiska situation som Sverige nu befinner sig måste


 


Prop. 1981/82:106                                                   11

forskningens roll i delta avseende få en framträdande plats. Detta synsätt präglar också mina förslag i del följande om övergripande prioriteringar inom forskningsverksamheten och den långsiktiga planeringen av denna. En framgångsrik teknisk och industriell utveckling är grundläggande för vår ekonomiska välfärd men den påverkar också våra levnadsförhållanden i en mängd avseenden. Våra kontaktmönster med andra länder vidgas. Sociala och kulturella förhållanden ändras såsom boendeformer, samspe­let mellan olika generationer och mellan skilda grupper, former för kultu­rella aktiviteter och ulnylljande av kullurutbud m. m. Dén regionala ut­vecklingen får andra förutsättningar. Hushållning med naturresurser och skyddandel av vår natur påverkas. Villkoren inom arbetslivet förändras.

Alll delta framhäver enligt min mening behovet av också sådan forsk­ning som kan ge oss kunskap såväl om de långsikfiga konsekvenserna av teknisk och industriell utveckling som kunskap om hur vi i ett tidigt skede skall kunna förebygga eller lösa de problem av skilda slag som denna för med sig.

Av vad jag har sagt framgår all behoven av forskning för all främja en balanserad samhällsutveckling som grundar sig på elt förbättrat tekniskt och industriellt kunnande inle kan tillgodoses enbart med forskningsin­satser för all stärka industrins kompelens och konkurrenskraft. Dessa måste också förenas med forskning på en mängd andra områden med syfte alt ge oss kunskaper för bedömning av helheten i samhällsutvecklingen, hur delar av denna verkar i förhållande till varandra. Därav följer alt även om tyngdpunkten i forskningsinsatserna nu måste läggas på naturveten­skapligt och tekniskt inriktad forskning övriga forskningsområden allljäml måste ägnas betydande uppmärksamhet. Forskning är en framåtsyflande verksamhet. Vi kan inle med säkerhet förutsäga resultaten av forskningen och effekterna av deras tillämpningar. Delta talar enligl min mening för att bibehålla och i vissa fall bygga ut en god beredskap inom så vida forsk­ningsfält som möjligt. Samtidigt vill jag framhålla alt en sådan ambition i dagens ekonomiska läge reser krav på en effektivare planering av forsk­ningen, ell bättre ulnylljande av resurserna för denna med öppenhet för omfördelningar av dessa mellan olika forskningsområden och en höjd kvalitet i forskningen.

Högskolans forskning och forskarutbildning, förhållandena inom dessa, effektiviteten i den verksamheten, är grundläggande för utvecklingen av hela vår forskningsverksamhet. Del är därför naturligt all jag i milt anfö­rande ägnar betydande utrymme ål frågor som sammanhänger härmed.

Högskolereformen och del omfattande utrednings- och beredningsar­bete som föregick den utgick från den grundläggande högskoleutbild­ningens problem och behov. Frågor om forskningen och forskarutbildning­en kom alt behandlas i första hand inle på denna verksamhels egna villkor ulan som konsekvenser av bedömningar och ställningstaganden som gjordes i fråga om den grundläggande utbildningen.

Ett anlal utredningar har under de senaste åren från skilda utgångspunk-


 


Prop. 1981/82:106                                                   12

ter behandlat frågor som mer eller mindre direkt rör högskolans forskning och forskarutbildning; vissa beslut av statsmakterna har också faltals på grundval därav. Samtidigt har erfarenheter hunnit vinnas av den organisa­fion och del regelsystem för högskolan som gäller på grundval av 1975 och 1977 års reformbeslut.

Del var mot denna bakgrund som Andrénska kommittén tillkallades våren 1979. Kommitténs ledamöter hämtades bland personer som aklivi arbetar inom högskolans forskning och forskarutbildning. 1 direktiven gavs kommittén stor frihet att välja vilka frågor och problem som skulle tas upp lill behandling. Kommitténs huvudförslag redovisas i betänkandet (SOU 1981:29) Forskningens framlid. Belänkandel har remissbehandlats. De allmänna omdömena om belänkandel har därvid varit övervägande posi­tiva, även om meningarna har varit delade inför vissa av de enskilda förslagen.

Kommittén har på den relativt korta lid som stått till dess förfogande genomfört ett omfattande och förljänslfulll arbete. Den har därigenom givit en värdefull belysning av den berörda verksamheten utifrån aktiva forskares och forskarstuderandes utgångspunkter.

Kommitténs betänkande inleds med en redogörelse för forskningens situation i ell historiskt perspektiv. Innan problemen i forskningens nuva­rande situation behandlas i belänkandel gör kommittén ett försök att precisera forskningens väsen som grund för de fortsatta resonemangen. Här redovisas olika vetenskapstraditioner och forskningsbegrepp. Vidare beskrivs forskningsprocesser och diskuteras vilka krav som bör ställas på god forskning. Kommittén tar också upp vissa frågor om tvärvetenskaphg forskning.

Dessa inledande avsnitt bedöms positivt av de remissinstanser som behandlar dem. De är till helt övervägande del av den karaktären att de inle föranleder några ställningstaganden från regering och riksdag.

De har dock utgjort några av utgångspunkterna för mitt anförande under förevarande avsnitt. Till övriga delar av kommitténs redovisningar och förslag återkommer jag i senare avsnitt.

Forskningen i samhällsdebatten

Bl.a. till följd av regeringens och riksdagens beslut våren 1979 om all den forskningspoliliska propositionen borde presenteras för riksdagen un­der den följande mandatperioden och del nyssnämnda förberedelsearbetet inför denna har den allmänna debatten om forskningen och forskningens villkor breddals och fördjupats. Sålunda har en rad organisationer och politiska partier ägnat särskild uppmärksamhet åt forskningsfrågor samt i vissa fall utformat särskilda handlingsprogram. Detta har lelt till att stora grupper långt utanför den krets som tidigare har deltagit i den allmänna debatten om forskning och forskningspolitik har kunnat engageras. Där­med har enligl min mening viktiga bidrag lämnats lill en allmän, vidgad insikt om forskningens betydelse för samhällsförändringar av skilda slag.


 


Prop. 1981/82:106                                                   13

Denna utveckling är myckel glädjande. Den är elt steg i riktning mol fördjupad demokrati i vårt samhälle. Med den betydelse forskningen har för samhällsutvecklingen är del enligl min uppfattning nödvändigt all frå­gor om planering och prioritering saml om resurser för forskningsverksam­het inle förbehålls ett fåtal utan förs ul lill en allmän och bred diskussion. Därigenom ökas också insikterna om forskningens villkor och arbetsme­toder, vilket är en förutsättning för all motverka den misstro mol delar av forskningen och forskarna inom dessa som ibland kommit lill uttryck under senare år. Denna misstro är elt forskningspoliliskl dilemma och jag vill här något utveckla min syn på detta.

Den tekniska utvecklingen grundar sig i betydande utsträckning på in­tensiva forskningsinsatser inom en rad områden. Vissa av de mest framträ­dande delarna av denna utveckling bygger på en myckel specialiserad forskning med hög abstraktionsnivå och är bl. a. därför så komplicerade alt de svårligen låter sig förstås av andra än ell fåtal specialister. Härav följer också att det ofta är svårt för allmänheten att bedöma effekterna av denna utveckling. Det är föga märkligt om människor känner oro inför och ifrågasätter värdet av en teknisk och vetenskaplig utveckling vars inre sammanhang och yttre effekter är svärgripbara för dem. Del är inte heller märkligt om denna oro ibland kan övergå lill misstro mol den forskning som lägger grunden för sådan teknisk utveckling och de forskare och specialister som utifrån sina kunskaper inom området försvarar utveck­lingen och kräver ökade resurser för den. Del är i detta sammanhang som det enligt min mening är särskilt angelägel med en öppen och omfattande samhällsdebatt. 1 denna måste forskarna själva känna ell ansvar för all villkoren för deras verksamhet förslås. Jag har nyss framhållit all vi inle kan med säkerhet förutsäga forskningsresultat. När de väl föreligger måste emellertid utveckling och tillämpning av dem kunna bli föremål för allmän diskussion. I en sådan diskussion måste accepteras all forskarna är specia­lister inom sina resp. områden men inte nödvändigtvis i att bedöma konse­kvenserna av forskningens resultat för utvecklingen inom samhällslivets skilda delar. För detta fordras medverkan i diskussionen från så mänga olika grupper som möjligt.

Del finns enligt min mening ingen annan väg all röja undan misstro och undvika polariseringar, när del gäller forskningens och den tekniska ut­vecklingens förhållande lill samhället i övrigi, än förbättrad information om dessa verksamheter och på denna grund en öppen debatt om dem i vilken de deltagande parterna ömsesidigt respekterar varandras utgångs­punkter. Delta är i själva verket grunden för all demokratisk samverkan och den bör självfallet gälla även del område jag nu har berört. Del är bl. a. mol denna bakgrund somjag anser all utvecklingen under de senaste åren av debatten om forskning och forskningspolitik är så hoppingivande. I min åsikt på denna punkt finns också känslan all de mera renodlat eliska sidorna av de sammansatta forskningspoliliska frågorna, sidor som ofta uppmärksammats i regeringens och riksdagens arbete, än starkare än


 


Prop. 1981/82:106                                                                 14

hillills kommer att belysas i den breda debatt jag här talar om. Vad jag har sagt i delta avsnitt av mitt anförande bör också beaktas när jag längre fram kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor om forskningsinforma­tion.

Värderingar och forskning

All forskning har, såsom jag inledningsvis betonade, eller borde i vaqe fall ha ell i grunden gemensamt drag, nämligen all lösa problem. Med detta avses all angripa nya frågeställningar och blottlägga tidigare dolda sam­band mellan olika faktorer. Det är därigenom vi vidgar vårt velande, får bättre insikt om förhållanden människor emellan, om olika kulturer, om naturen omkring oss och därmed om förutsättningar all förändra och. utveckla våra levnadsvillkor. Det är främst arten av problem som skiljer olika slag av forskning från varandra. Arten bestäms av utgångspunkterna för problemens formulering, av metoderna att angripa problemen, av vem eller vilka som efterfrågar problemens lösning och slutligen också av en möjlig användning av de kunskaper som vinns genom att problemen löses eller behandlas. Del är också i val och formulering av problem som olika slags värderingar påverkar forskningens inriktning. Värderingarna kan röra sig från strikt inomvetenskapliga bedömningar av nyttan alt lösa ett visst problem för kunskapsutvecklingen inom ell specificerat forsknings­område, en disciplin, lill allmänpolitiska bedömningar av behovel av alt genom forskning lösa problem för att främja utvecklingen inom en viss samhällssektor. För tydlighetens skull vill jag lägga till att del naturiigtvis ofta förekommer alt värderingar som görs från de skilda utgångspunkter jag här har nämnt sammanfaller. En av förutsättningarna för väsentlig forskning blir med delta synsätt alt man förmår tydliggöra de värderingar som styr problemvalen. Endasi därigenom blir det möjligt alt visa i vilken utsträckning värderingar påverkar val av metoder och teoribildning.

Detta synsätt ger också en god förutsättning för alt tillåta all man genom kritisk granskning prövar forskningsresultatens hållbarhet. All forskning måste kunna underkastas en sådan kritisk granskning för att de kunskaper den frambringar med tillförsikt skall kunna nyttjas av samhället för olika ändamål och av forskningen själv för en fortsalt kunskapsuppbyggnad.

Vad jag här har sagt rör också en vital del av vad vi vanligen menar med forskningens frihet. Denna gäller ju rätten att med utgångspunkt i en vetenskaplig begreppsapparat, vetenskapligt dokumenterade fakta och teoribildning välja metod att lösa det uppställda problemet och att redovisa resultaten även om de inle är de förväntade. En sådan frihet är omistlig för all forskning men måste för all bli meningsfull både för forskningen själv och för samhället balanseras mot den kritiska prövning jag nyss har talat om. Val av problem däremot kan och bör inle vara en rätt förbehållen den enskilde forskaren. Här måste olika värderingar alltifrån rent inomveten­skapliga lill allmänpolitiska bedömningar få påverka ställningstagandena. Självfallet är del nödvändigt all söka forskarnas medverkan vid formule-


 


Prop. 1981/82:106                                                   15

ring av problemställningarna. Forskarna är bäsl skickade all bedöma möj­ligheterna alt angripa ell problem genom forskning och därmed all säker­ställa all de valda problemområdena blir forskningsbara.

Några begrepp rörande forskning och utveckling

Jag har uppehållit mig vid dessa frågor därför all jag anser all de är grundläggande för all forskning oavsett vilka syften den avses att tjäna. Från denna utgångspunkt blir en indelning av forskningen i olika kategori­er, såsom grundforskning, tillämpad forskning, seklorsforskning etc. en fråga om alt skapa instrument för all kunna planera, väga och prioritera skilda syften med hela eller delar av forskningsverksamheten i förhållande till varandra. Indelningen som sådan säger således ingenting om vilket slags forskning som ur samhällets synvinkel är värdefullast. All kvalitafivt godtagbar forskning är värdefull och de olika slagen av forskning förutsät­ter och befruktar varandra på mänga olika sätl.

Inom OECD enades man år 1970 om vissa begrepp och definitionerna rörande forsknings- och utvecklingsarbete. Jag är medveten om att dessa begrepp kan uppfattas som väl schematiska och för vissa forskningsområ­den ofullständiga. Med vad jag nu har sagt i minnet kommer jag likväl att i fortsättningen använda dem.

Grundforskning, med vilken avses ell systematiskt och melodiskt sö­kande efter ny kunskap och nya idéer ulan någon bestämd tillämpning i sikte.

Tillämpad forskning, med vilken avses ell systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd fillämpning i sikte.

Utvecklingsarbete, med vilket avses ett systematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap saml nya idéer för alt åstadkomma nya produkter, nya processer, nya syslem eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Jag kommer också i syfte all nå ökad klarhet i framställningen all använda följande begrepp vilka närmast är av administrativ natur.

Sektorsforskning, med vilken avses sådan forskning som motiveras ut­ifrån en viss samhällssektors behov av kunskap för all främja dess utveck­ling och som finansieras av denna sektor.

Långsiktig kunskapsuppbyggnad, med vilken avses uppbyggnad av kun­skaper och kompetens på nya områden, motiverade ufifrån sektoriella och motsvarande ändamål och som finansieras av vederbörande sektor.

Inomvetenskapligt motiverad forskning, med vilken avses forskning som motiveras av rent inomvetenskapliga bedömningar och som finansie­ras av högskolan eller forskningsrådsorganisalionen.

För all förtydliga dessa begrepp vill jag tillägga all verksamheten inom sektorer kan omfatta hela kedjan grundforskning, tillämpad forskning, utvecklingsarbete. Den långsikliga kunskapsuppbyggnaden år en del av


 


Prop. 1981/82:106                                                   16

sektorsforskningen och lorde i många fall ha grundforskningskaraktär. För sådan grundforskning som inte kan motiveras och finansieras av seklorsor­gan inom ramen för sektorsforskningen har jag ansett del prakfiskt all använda begreppet inomvetenskapligt motiverad forskning. Jag är medve­ten om att begreppet långsiktig kunskapsuppbyggnad kan ges en vidare innebörd, nämligen långsiktig utveckling av vetenskapsområden inom den av högskolan och forskningsråden styrda grundforskningen. I den följande framställningen använder jag emellertid av praktiska skäl begreppet i den mera begränsade betydelse somjag nyss har angivit.

Min genomgång av begreppen kring vetenskaplig verksamhet och forsk­ningspolifik vill jag avsluta med följande.

Att söka utveckla kunskap är naturligtvis en process som inte får anses vara förbehållen forskaren. Eiel konstnärliga sättet alt närma sig eller gestalta verkligheten är ett exempel på ett skapande föriopp som bidrar till ökade insikter om denna gemensamt med vetenskapligt arbete men som i övrigt följer självständiga, fristiiende regler. Just när det gäller attityden till i första hand de konstnärliga grenarna av vårt högskoleväsende är det viktigt att markera deras självständighet och förankring i andra traditioner av kunskapsutveckling än universitetens.

Högskolereformen år 1977 skall enligt min mening i detta sammanhang ses som elt positivt led i en process genom vilken djupt olika traditioner fått möjlighet att befrukta varandra samtidigt som de kunnat förenas orga­nisatoriskt, nämligen i högskolan som en sammanhållande ram. Vid milt ställningstagande längre fram lill frågor om del konstnärliga utvecklingsar­betet avser jag att återkomma lill vad jag här har berört.

I detta sammanhang finns det skäl alt ytterligare dröja vid en sida av högskolan som belyser den gemenskap som jag nyss pekade på. När vi talar om vikten av forskningsanknytning tänker vi gärna i första hand på den ström av impulser som kommer från den vetenskapligt präglade eller orienterade verksamheten in i sådana utbildningar eller sådant praktiskt arbete som fidigare har saknat direkt anknytning till forskning eller som fortfarande har en bristfällig förbindelse av denna art. Delta är förvisso ell viktigt sätt all länka. Och på den punkten har högskolereformen skapat en god plattform för konkreta insatser. En annan aspekt av detta är all högskolan i dag, just genom sin bredd, representerar vardagsproblemen i vårt land i en helt annan utsträckning än tidigare. Del är därför angelägel att också beakta intresset av det omvända flödet av idéer, den stimulans som kommer in till forskningen från de nya delarna av högskolan och det arbetsliv dessa representerar oeh som kan berika mängden och arten av vetenskapliga frågeställningar. Bara som ell exempel på den vitaliserings-process som jag här åsyftar vill jag nämna omvårdnadssidan i samhällsar­betet och de delar av högskolan som återspeglar denna. Del står ju klart att de delarna i väsentlig utsträckning - liksom de konstnärliga, som jag tidigare berörde - har andra förankringar än de traditionella universitets-


 


Prop. 1981/82:106                                                   17

utbildningarna. Det nödvändiga i all sådana delar av högskolan somjag här exemplifierat betraktas också som givande parter i den samlade FoU-miljön vill jag därför med skärpa stryka under. Synpunkter i den riktning jag här har redovisat spelade en viktig roll i förarbetena inför de centrala reformbesluten på högskoleområdet under 1970-talel och återkommer i remissyttranden över bl.a. den Andrénska kommitténs förslag, exempel­vis från UHÄ. Mitt sätl alt här betrakta högskolan och dess möjligheter har jag sökt all hålla fasl vid i tidigare ställningstaganden. Jag återkommer lill frågor av denna karaktär i det följande. I tydlighetens intresse vill jag betona all min uppfattning så som jag nu har utvecklat den inle rubbar åsikten all vi i vårt land måste koncentrera våra fasta forskningsresurser på det säll som hitfills har skelt.

Forskningen i internationellt perspektiv

All bedriva inomvetenskapligt motiverad forskning och all utbilda fors­kare tillhör högskolans grundläggande uppgifter. Sell i internalionelll per­spektiv växer denna uppgift i betydelse i takt med utvecklingen av forsk­ningen. Sveriges resurser för forskning och de resultat dessa frambringar utgör endasi en liten bråkdel i jämförelse med de samlade forskningsresur­serna och forskningsresultaten i andra länder. Samtidigt är del nödvändigt för vårt lands utveckling all vi kan hämta in och tillgodogöra oss de nya kunskaper som forskningen utomlands leder fram till. För detta ändamål fordras att vi själva förmår bedriva forskning inom ett brett spektrum av områden och att vi har god tillgång på forskningskompetenl personal inom såväl den offentliga sekiorn, inkl. självfallet högskolan, som industrin. Den inomvetenskapligt motiverade forskningen spelar här en central roll. För­mår vi inle upprällhålla en tillräcklig bredd och kvalitet på denna kommer vi snabbt att kunskapsmässigt utarmas i förhållande till andra industrina­tioner. Inte ens delta är emellertid en tillräcklig förutsättning för vår kunskapssamverkan med andra länder. Vi måste också på några områden, låt vara alt de måste bli få och väljas med omsorg, nå lill en sådan nivä all forskningen ligger ur inlernalionell synvinkel i första ledet och ger möjlig­het lill internationell forskningssamverkan. Del är genom all i denna form lämna vårt bidrag lill den internafionella kunskapsutvecklingen som vi också kan legitimera vår rätt att som elt av världens rikaste länder nyttig­göra för egen del resultaten av andra länders insatser inom forskningen.

Sedd i detta perspektiv blir högskolans inomvetenskapligt motiverade forskning grundläggande för långsiktig kunskapsuppbyggnad som också är ägnad alt främja skilda samhällssektorers och industrins utveckling. Men detta leder också till slutsatsen all den inomvetenskapligt motiverade forskningen måste ha en sådan omfattning och stabilitet all den kan bevara sin självständighet och integritet. Det är endasi därigenom den kan fullgöra den roll jag nu har talat om. Samtidigt vill jag lägga lill alt ell oavvisligt krav på denna forskning är öppenhet inför den vetenskapliga utvecklingen 2    Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                   18

i andra länder och förmåga all med ledning av denna ompröva sina verk­samheter.

Jag vill i delta sammanhang också stryka under viklen av alt Sverige deltar och vidgar sin medverktin i inlernationeli forskningssamverkan på olika nivåer, bilateral, nordisk, europeisk eller i ännu vidare sammanhang, t. ex. inom forskningsprojekt stödda av FN och dess olika organ. Delta är nödvändigt för all Sverige skall kunna behålla sin ställning bl.a. inom sådana delar av grundforskningen där en fortsatt utveckling kräver så dyrbar utrustning att ytlersl få länder ensamma förmår bekosta denna. Exempel härpå är forskning om materians innersta beståndsdelar, rymden, bioteknologi m. m. Men del är cckså nödvändigt för all Sverige skall kunna medverka med sina kunskaper och erfarenheter vid lösning av problem av vital betydelse l.ex. för utvecklingsländerna. Del kan gälla områden som tropiska sjukdomar, energiförsörjning, växtförädling och tillvaralagande av naturresurser. Till detta vill jag också foga all inlernalionell forsknings­samverkan av det slag jag här har nämnt, utöver att den är nödvändig för all gå vidare i den vetenskapliga utvecklingen och att lösa stora internatio­nella problem, också för med sig vidgade kontakter mellan forskare i olika länder som indirekt är av slor betydelse för stimulansen av de medver­kande forskarnas nafionella forskningsmiljöer. Inte minst gäller detta fors­karutbildningen.

Nordiskt forskningssamarbete

Del nordiska samarbetets långa tradition och vittförgrenade karaktär gör att Norden ter sig som en ganska självklar ram för forskningssamarbete. Likväl är delta samarbete enligl min bedömning inte alls så väl utvecklat som vore önskvärt. Självfallet förekommer del samarbete både på indivi­duell och institutionell nivå, bilateralt och multilateralt. Exempel på sam­arbete av sistnämnt slag är Nordiska Afrikainstilutet, CINA, Centralinsti­tutet för nordisk asienforskning och Nordita, Nordiska institutet för teore­tisk atomfysik och Nordiska forskarkurser. Inom den sektorsorganiserade forskningen kan nämnas del teknisk-vetenskapliga samarbetet inom ramen för Nordforsk, liksom del relativt nyligen inledda samarbetet på energi­forskningens område. Under sjutfiolalet har en viss utveckling av samar­betet inom sektorsforskningen skett inom ramen för Nordiska ministerrå­dets verksamhet. Samarbete förekommer också direkt mellan forsknings­råd och andra forskningsfinansierade organ, liksom mellan två eller flera universitet. Generellt sett torde dock förutsättningarna för nordiskt forsk­ningssamarbete ännu inle på långt när ha utnyttjats lill fullo. Detta är i viss mån anmärkningsvärt eftersom de nordiska länderna uppvisar betydande likheter, inte bara i fråga om det offentliga FoU-syslemets uppbyggnad ulan även vad gäller prioritering av forskningsområden. En förklaring lill det trots detta begränsade samarbete kan ligga i all del för den enskilde forskaren eller inslilulionen ofta ler sig naturligt att i första hand etablera


 


Prop. 1981/82:106                                                   19

samarbete med någon kollega resp. motsvarighet i ell av de forskningsmäs­sigt stora länderna.

Ell ökat nordiskt forskningssamarbete får naturligtvis inle ske lill priset av all övriga inlernalionella kontakter försvagas. Jag tror inle heller all del föreligger någon verklig risk för en sådan utveckling. Karaktären på del nordiska samarbete vars framväxt jag finner mest angelägel all främja utgår ifrån förutsättningar som lorde vara speciella för Norden, nämligen geografisk närhet, likhet i innehållsmässiga prioriteringar och administra­tiv struktur. Jag ser del sålunda som väsentligt alt på sikt åstadkomma en ordning enligl vilken del för såväl enskilda forskare som planeringsansva­riga organ på alla nivåer inom forskningsverksamheten blir naturligt alt pröva möjligheter lill bilateralt eller multilateralt nordiskt samarbete sär­skilt i fräga om verksamhet som antingen är myckel kostnadskrävande eller som bedöms svåra alt bygga upp - eller vidmakthålla - på rent nationell basis av andra skäl, l.ex. i en priorileringssilualion. Del kan således vara fråga om mer resurskrävande forskningsprojekt, anskaffning eller utnyttjande av dyrbar vetenskaplig utrustning eller anordnande av forskarutbildning inom små vetenskapsområden liksom överhuvud laget inom områden där det av ekonomiska skäl eller med hänsyn fill rekryte­ringsbehovet är lämpligt att samverka.

Förutsättningarna för en syslemafisk utveckling av del nordiska samar­betet skiftar i hög grad mellan olika delar av del svenska forskningssyste­met. Inom vissa delar av l.ex. seklorsforskningen lorde resp. forsknings-finansierande organ ha goda möjligheter all genom kontakter med sina motparter i ell eller flera av de nordiska länderna få lill slånd en ökad samordning av insatserna. 1 fråga om högskolans fasta organisation för forskning och forskarutbildning är situationen något annorlunda. Verk­samheten är här så mångfacetterad och ansvaret för dess planering är i så hög grad decentraliserad att utvecklingen av det nordiska samarbetet på dessa områden i slor utsträckning kommer all vara beroende av de lokala myndigheternas initiativ och medverkan. Jag fäster mot den bakgrunden slor vikt vid de olika lokala aktiviteter i denna riktning som har inletts under senare tid — l.ex. i planerna på samarbete mellan de humanistiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Köpenhamn och den mer gene­rellt syftande försöksverksamhet med nordisk samverkan inom utbildning och forskning vid universitetet i Umeå, som jag berörde vid min anmälan av anslaget Vissa särskilda ulgifler inom högskolan m. m. i prop. 1981/ 82: 100 bil. 12.

De nordiska statsministrarna uppmanade 1978 Nordiska ministerrådet alt la initiativ till ell ökat nordiskt forskningssamarbete. Statsministrarnas uppmaning har nu efter ell par års utredningsarbete resulterat i ell Minis­terrådsförslag som i november 1981 överlämnades lill Nordiska rådet med hemställan om rådets yttrande. Med hänsyn till alt Nordiska rådels be­handling av ärendet inte bör föregripas kommer jag i detta sammanhang all


 


Prop. 1981/82:106                                                   20

endasi översiktligt orientera om Minislerrådsförslagels innebörd. Jag avser att senare under våren återkomma till regeringen med förslag i denna fråga all föreläggas riksdagen under innevarande riksmöte.

Enligt Minislerrådsförslagel skall elt Nordiskt forskningspoliliskl råd inrättas år 1983. Rådels huvuduppgifter skall vara dels att vara rådgivande åt Nordiska ministerrådet i långsikliga och övergripande forskningspoli­liska frågor, dels all genom egna initiativ främja en ökad nordisk samord­ning av FoU-resurserna. Inom ramen för detta mycket vidsträckta mandat har ministerrådet redan i sitl förslag till Nordiska rådet visat på några områden som man finner bör ha prioritet i det forskningspoliliska rådets arbete. Dit hör frågor om dyrbar vetenskaplig utrustning, forskarutbildning och långsikfig kompetensuppbyggnad inom smala områden saml samarbe­te i fråga om tvärvetenskaplig och sektorsövergripande forskning. Tanken bakom förslaget är all de nordiska regeringarna skall förses med elt instru­ment genom vilket man med relativt måttliga resurser skall kunna göra insatser av strategisk betydelse för utvecklingen av del nordiska forsk­ningssamarbetet. Av denna myckel kortfattade redogörelse för motiven bakom och innebörden i förslaget om ell nordiskt forskningspolifiskl råd torde framgå att detta ligger väl i linje med den syn på det nordiska samarbetet somjag nyss redovisade. Somjag i det föregående nämnt är det min avsikt all återkomma i frågan. Jag räknar med att så kan ske vid min anmälan av en proposition om Nordiska ministerrådels budget för nordiskt kulturellt samarbete.

Grundforskning och tillämpad forskning — några känne­märken

Grundforskningen har en speciell karaktär som enligt min mening förtjä­nar att helt kort belysas i detta sammanhang. Syftet med den är, som anges i den nyssnämnda definitionen, all söka ny kunskap och nya idéer utan en bestämd tillämpning i sikte. Just delta syfte har i den allmänna debatten om forskningen ibland lett till slutsatsen all grundforskningen inte skulle vara av samma samhällsnytta som annat slag av forskning. En följd av sådana slutsatser kan bli, och har i vissa fall också blivit, alt grundforskningen får stå tillbaka för tillämpad forskning och utvecklingsarbete vid avvägning av forskningsresurser lill olika områden. Enligl min mening beror detta på en bristande kunskap om sambandet mellan grundforskning och annan forsk­ning och utvecklingsarbete.

De kunskaper och idéer som grundforskningen frambringar är en källa, ur vilken tillämpad forskning och utvecklingsarbete ständigt på nytt mäsle ösa för alt kunna hålla sig livskraftiga. Del förhållandel alt grundforskning­en angriper problem, vilkas lösning när problemen formuleras inle synes ha någon praktisk tillämpning, innebär således inle alt de kunskaper som vinns skulle vara onyttiga i ett vidare och längre perspektiv. Del är tvärtom så att en ulomordenlligl stor del av dessa kunskaper och idéer förr eller


 


Prop. 1981/82:106                                                   21

senare kommer lill praktisk användning. Svårigheten ligger i att förutsäga vilka kunskaper lösningen av ell visst problem kan föra med sig och om och när de kan bli tillämpliga. Vi har i vetenskapshistorien mängder av exempel pä hur rön, som i forskarens eller forskarnas samtid har saknat betydelse, först långt senare visat sin kraft. T. o. m. närmast slumpmässiga biresultal av arbeten av grundforskningskaraklär har under efterföljande skeden visat överraskande möjligheter att djupt förändra människornas villkor. Jag vill här stryka under att grundforskningen bil för bil ger oss nya kunskaper på skilda områden. När dessa bilar fogas ihop i nya mönster kan de plötsligt leda lill betydande landvinningar för l.ex. förståelsen av vår värld, botande av sjukdomar, skyddet av vär miljö och framställning av nya produkter.

Jag anser således att det är ulomordenlligl viktigt alt röja undan missför­stånden om den bristande samhällsnyttan med grundforskning. Den barett kulturellt värde i sig, är nödvändig för våra möjligheter all delta i och nyttiggöra oss internationell forskning samt utgör en av grundstenarna för vårt lands fortsalla utveckling. Endasi genom att erkänna värdet och nyttan av grundforskning och acceptera att den arbetar med det okända kan vi på ell riktigt säll väga behovet av sådan forskning mol behovel av annan forskning.

Den tUtämpade forskningen kan till följd av problemens art och den nära avnämarkonlaklen få en påtagligt annorlunda karaktär. Forskningen är ofta mång- eller tvärvetenskaplig, vilket gör all forskare med olika veten­skapstraditioner måste lära sig förslå varandras språk och intressera sig för nya synsätt. Forskningens inriktning bestäms i samarbete med en avnä­mare och måste anpassas lill dennes problem och behov av underlag för beslut. Forskningen måste därvid vägledas förutom av inomvetenskapliga kriterier också av en strävan att uppfatta avnämarens problem och omsätta dessa i forskningsbara uppgifter. Den tillämpade forskningen ställer också särskilda anspråk på avnämarens förmåga alt analysera sina problem till­sammans med forskare och att tillgodogöra sig forskningsresultaten. En gemensam planering av forskningen är nödvändig för alt resultaten skall kunna utnyttjas som grund för åtgärder och beslut. För att en omfattande samverkan skall uppnås fordras en upplärningsprocess hos båda parter. Samverkan måste avpassas lill de speciella omständigheterna och bör inle tvingas in i standardiserade rutiner..

Tvär- och mångvetenskaplig forskning

Utvecklingen inom forskningen kräver ständig förnyelse inle minst ge­nom fruktbärande insatser över traditionella ämnes- och sektorsgränser. De samhällsproblem vars lösning ofta fordrar forskningens medverkan är också så sammansatta att de vanligen kräver samverkande insatser från flera forskningsområden. Del är därför enligl min mening nödvändigt all tvär- och mångvelenskapliga ansatser på olika sätt ges hög prioritet i forskningens förnyelseprocess.


 


Prop. 1981/82:106                                                   22

Andrénska kommittén har gjort en insiktsfull analys av de svårigheter som är förknippade med tvärvetenskaplig forskning. Tvärvetenskaplig kunskapsintegration innebär stora svårigheter när forskare med olika ve­tenskapstraditioner måste samsas om ett övergripande synsätt innan ny kunskap kan skapas. I en utvecklad disciplin finns det redan ell nära samband mellan bakgrundskunskaper, problem, undersökningsområde och metoder. I Ivärvelenskapliigl arbete måste delta sammanhang upprät­tas. Detta kräver lång förberedelselid och ingående planering. Till svårig­helerna i tvärvetenskaplig forskning kommer högskolans merileringssys-lem och anställningsformer.

Jag vill stryka under vad kommittén har anfört om de svårigheter som möter vid uppbyggnad av tvär- och mångvelenskapliga forskningsområ­den. Del är också utifrån medvetenheten om dessa svårigheter som särskil­da insatser har gjorts under senare år för att stimulera framväxten av sådan forskning. Den största insatsen gäller den temaorienlerade forskningen vid universitetet i Linköping. Den är ell försök all bygga upp en forskningsor­ganisation kring ett anlal problemområden av särskild betydelse för sam­hällsutvecklingen och utgör därmed ell alternativ till en sedvanligt disci-plinorienterad fakultet. Del är därför angeläget alt uppbyggnaden av den temaorienlerade forskningen kan fullföljas. Jag återkommer lill denna frå­ga i del följande. Jag vill också betona angelägenheten av att existerande tvärvetenskapliga forskningsorganisationers behov beaktas i den lokala resursfördelningen. Jag tänker bl.a. på Centrum för tvärvetenskap vid universitetet i Göteborg och Miljövårdsprogrammet vid universitetet i Lund.

I detta sammanhang förtjäneir också alt nämnas att en av huvuduppgif­terna för den år 1977 inrättade FRN är alt stödja framväxten av tvärveten­skaplig forskning. Jag har ocskå i de senaste årens budgetpropositioner förordat dels inrättande av Ijänster som professor med tvärvetenskapliga inriktningar bl.a. i socialt arbete, dels anvisningar av medel fill sådana områden som marin teknik, iräforskning och barnkultur. Vidare kan näm­nas de centrumbildningar som har kommit till slånd genom högskoleenhe­ternas egna åtgärder, i vissa fall under medverkan av olika seklorsorgan.

Jag kan således konstatera all intresset för tvär- och mångvetenskaplig forskning har ökat betydligt både inom och utom högskolan. Del är angelä­gel alt denna utveckling stimuleras. En vidgad forskningssamverkan mel­lan högskolan och externa intressenter, en fråga som jag återkommer till under ell särskill avsnitt, kommer lill en del all vara beroende av högsko­lans förmåga all åstadkomma samverkan över ämnes- och sektorsgränser.

I detta sammanhang vill jag helt kort beröra s.k. områdesstudier. Där­med menas studier av och forskning om ett geografiskt område såsom Latinamerika, Afrika, Asien etc. Syftet med dessa studier är all hämta in och utveckla kunskaper om områdena när del gäller språk, trosuppfatt­ningar, ekonomiska, sociala och etnografiska förhållanden m. m. Studierna


 


Prop. 1981/82:106                                                   23

är således utpräglat mångvelenskapliga lill sin karaktär. De har slor bety­delse för våra internationella kontakter bl. a. när del gäller biståndsarbete och utvidgade ekonomiska förbindelser med t. ex. Östasien, arabländerna, Afrika och Latinamerika. Jag ulgår från alt dessa forskningsområden kom­mer att ges hög prioritet i högskolemyndigheternas forskningsplanering och resursfördelning. Jag vill också erinra om alt områdessludierna lämpar sig väl för nordisk samverkan. Cenlralinslilulel för nordisk asienforskning och Nordiska Afrikainslitutel, somjag har nämnt i annat sammanhang, är exempel härpå.

Jag återkommer lill frågor om tvärvetenskaplig forskning dels under avsnittet Forskning och forskarutbildning inom högskolan. Vissa allmänna frågor där jag behandlar Andrénska kommitténs förslag i bl.a. detta avse­ende, dels under avsnittet Organisation och finansiering av viss forskning inom primärvården.

Forskningens kvalitet och forskarnas integritet

Jag har nyss nämnt viklen av alt forskningen har en hög kvalitet inte minst för alt de resurser som avsätts för forskning skall kunna bli väl utnyttjade. Andrénska kommittén har också berört kvalitetsfrågorna. 1 likhet med kommittén och flera av remissinstanserna, anser jag all vikten av hög kvalitet i forskningen inte nog kan understrykas. Kvaliteten bör, vilket kommittén också framhåller, mätas genom jämförelser som beaktar de internationella framstegen. Svensk forskning har länge haft gott rykte. Många svenska forskare har varit förgrundsgestalter inom sina resp. områ­den. Del är angelägel att svensk forskning kan fortsätta att svara mot högt ställda krav och förväntningar. Beslutsstrukturen när del gäller bl. a. forsk­ning och forskarutbildning är starkt decentraliserad. Det innebär all mer­parten av de beslut som ger den konkreta forskningsmiljön och direkt påverkar forskarnas arbetsmöjligheter fattas av lokala myndigheter. Del är vid dessa beslut som hänsyn måste tas till möjligheterna för kreativt och innovativt forskningsarbete. Det är här man måste ställa kraven på kvalitet såväl i forskningsprocessen som i forskningsresultaten. Ell viktigt under­lag för sådana beslut - och givelvis också för statsmakternas övergripande beslut om forskning - måste vara utvärderingar av fidigare och pågående verksamhet. Jag återkommer till utvärdering av forskning under ell särskilt avsnitt i mitt anförande.

1 detta sammanhang vill jag också betona all kvaliteten i forskningen inle endasi beror av själva forskningsprocessen och utvärdering av forskning utan också av den vetenskapliga granskningen av forskningsprojekten innan de påbörjas. Denna del i kvalitetskontrollen är enligl min mening utomordentligt betydelsefull för att nå ell effektivt utnyttjande av forsk­ningsresurserna och för att så långt möjligt säkerställa att den forskning som påbörjas kan ge värdefulla resultat. Jag utgår från att projeklprövning-


 


Prop. 1981/82:106                                                   24

en i detta avseende ägnas ökad uppmärksamhet inom såväl högskolans egen forskning som seklorsforskningen.

När jag talade om forskningens frihet snuddade jag vid frågan om fors­karnas integritet. Integriteten är en förulsällning för denna frihet. Med integritet avser jag här den enskilde forskarens möjligheter att kunna genomföra sin forskning från strikt vetenskapliga utgångspunkter ulan att utsättas för påtryckningar av oliika slag om forskningsresultaten blir annor­lunda än de förväntade. Till integritet hör också att likaså från vetenskapli­ga utgångspunkter kunna angripa ell nyll forskningsproblem, även om del inle helt ryms inom etablerade vetenskapliga skolor eller ens del fack som ursprungligen fört forskaren eller forskargruppen till den situation i vilken problemet valts och formulerats.

Frågor om forskarnas integritet är ulomordenlligl vikliga därför all de i grunden rör kvaliteten i forskningen och därmed stabiliteten i de kunska­per som forskningen avkastar och som ligger till grund för beslut inom praktiskt taget alla delar av samhällslivet. Integriteten hos forskaren är ytterst, liksom hos alla andra människor, ett moraliskt förhållningssätt lill del egna arbetet. Men eftersom många forskare, framför allt yngre, lever under osäkra anställningsförhållanden och i så hög grad för sin fortsatta verksamhet är beroende av bedömningen av sina arbetsresultat, dvs. de nya kunskaper de producerar, kan deras integritet sällas på svära prov. Jag anser därför att det är utomordentligt angeläget att man inom både grund­forskning och annan forskning är uppmärksam på detta förhållande. Forsk­ningsresultaten måste kunna bedömas enbart utifrån vetenskaplig hållbar­het och inle utifrån andra värderingar eller med andra kriterier.

Forskningsplanering

Syften, förutsättningar och krav

Begreppet forskningsplanering är vidsträckt. Det kan avse planeringen av del enskilda forskningsprojektet, planering av forskning och forskarut­bildning inom ell ämnesområde eller en fakultet vid en högskoleenhet, planering av ell universitets samlade forskningsverksamhet, UHÄ:s plane­ring på nationell nivå av högskolans forskning och forskarutbildning saml forskningsrådens planering inom sina resp. områden. Del kan avse sek­torsorgans och seklorsmyndighelers bedömningar av behov av forskning som grund för resp. sektors utveckling och prioriteringen inom dessa behov saml samordningsåtgärder mellan forskare och forskningsavnä-mare. Begreppet forskningsplanering kan slutligen avse regeringens och riksdagens övergripande avvägningar och ställningstaganden lill de olika sektorernas och till högskolans och forskningsrådens forskningsinriktning­ar och resursbehov. Denna schematiska beskrivning av forskningsplane­ringen utifrån nivåerna inom den kan också sägas uttrycka skalan för delaljering i planeringen. På den nationellt övergripande nivån bör i princip


 


Prop. 1981/82:106                                                   25

endasi huvudinriktningar inom forskningsverksamheten anges men ju när­mare det enskilda forskningsprojektet planeringen kommer, desto större blir behovet av delaljering. Jag återkommer strax lill denna fråga.

Forskningsplaneringen har flera syften. De är bl.a. all skapa behövliga samband mellan forskningens avnämare och dem som utför forskningen, all åstadkomma en rationell användning av personella och materiella re­surser och alt avläsa i vilken utsträckning uppsatta mål för olika delar av forskningen nås. För all syftena med forskningsplaneringen skall kunna uppnås fordras att vissa förutsättningar föreligger. En förutsättning är att del finns överblick över forskningsverksamheten på vae nivå som gör del möjligt alt se hur dess olika delar förhåller sig lill varandra och till helhe­ten. En annan är alt det finns en uppfattning om de tidsmässiga och organisatoriska sambanden dels mellan olika slag av forskning och inrikt­ningar inom dessa m. m., dels mellan forskningsverksamheten som sådan och samhällets behov av olika slags forskning. En tredje förutsättning är alt utgångspunkter kan anges för fördelning av resurser lill forskningsverk­samhetens skilda delar. Som en Qärde förutsättning kan nämnas ett samlat underiag för all stämma av behoven av resurser för forskningsverksamhet mol andra samhälleliga resursbehov.

Med dessa utgångspunkter vill jag ange de krav som bör ställas på övergripande nationell forskningsplanering. Den skall för det första fånga in samhällets behov av olika slags forskning och uttrycka en avvägning av dessa mol varandra. För del andra måste den ange de stödjande åtgärder som behövs, fördelningen av ansvar mellan myndigheter och förläggning av resurser för all de angivna forskningsbehoven skall kunna tillgodoses. Den övergripande forskningsplaneringen bör således i en rad avseenden innefatta klara viljeyttringar och ställningstaganden. Den skall ge ramar på sådan sikt och med sådan stabilitet att planeringen av forskningsverksam­heten på andra nivåer blir meningsfull och att forskningen i alla dess delar kan bedrivas med den uthållighet som fordras för all nå de avsedda resultaten. Jag är naturligtvis medveten om all de kriterier som anges eller förutsätts vid övergripande forskningsplanering kan innefatta målkon­flikter. En slutlig tillämpning av resultat från forskning inom elt givet område kan med andra ord strida mot tillämpningen av forskningsresultat från andra områden. Medvetandet härom ställer därför stora krav på känslighet vid de avvägningar som görs på både central och lokal besluts­nivå.

Vad jag nu har sagt om forskningsplaneringen antyder all själva plane­ringsprocessen är vittförgrenad och kan bli svår all överblicka.

Del finns inte heller någon given modell för en samlad forskningsplane­ring som ulan vidare kan tillämpas. Den översikt av forskningsplaneringen i vissa länder som redovisas i bilaga I visar all utformningen av planering­en skiljer sig ål i de olika länderna. Detta beror bl.a. på all varje lands forskningsorganisation har sina speciella särdrag och alt den allmänna


 


Prop. 1981/82:106                                                   26

förvaltningsstrukturen varierar mellan länderna. För egen del gör jag den bedömningen alt en väl fungerande forskningsplanering i första hand måste utgå från strukturen i den forskningsverksamhet planeringen gäller. Givet­vis är det av stort värde alt vid utformningen av planeringen kunna la del av erfarenheter, idéer och handlingslinjer från andra länder. Därigenom berikas planeringsarbetet och risken all göra misstag kan minskas. Del är dock bl.a. med hänsyn till skillnader i forsknings- och förvaltningsstruk­turen knappast möjligt all direkt tillämpa modeller för forskningsplanering i andra länder på svenska förhållanden. Mitt intryck är alt Sverige i fråga om forskningsplanering i många delar hävdar sig jämförelsevis väl. En av våra brister förefaller dock vara att del saknas en samlad planering på nationell nivå.

Jag har nyss framhållit att forskningsverksamheten är ell omfattande och komplext område. Däri ligger också en betydande risk för all plane­ringen av området kan utvecklas lill en svårgenomtränglig och invecklad process. Jag vill därför stryka under viklen av all forskningsplaneringen utformas så att den verkligen underlättar överblick av forskningen. Om planeringen inte förmår bidra lill delta kan den lätt bli en krävande process som drar orimligt stora resurser från del egentliga forskningsarbetet och snarare hindrar än underlättar avvägningar och prioriteringar. Jag vill också betona all forskningsplaneringen måste karaktäriseras av all forsk­ning är att med dess förutsättningar söka göra det okända känt. På varje nivå måste det finnas betydande frihet alt ompröva verksamhet. Endast därigenom kan vi ge utrymme för nya idéer och hålla forskningen vital. Detaljregleringar bör så långt möjligt undvikas. Planeringsarbetet får inle bli ett självändamål, en ersättning för forskningen själv eller en tillflyktsort för forskare som tröttnat på eller inle längre förmår alt forska.

Vad jag nu har anfört om en betydande frihet gäller i första hand grundforskning och i viss mån tillämpad forskning. Självfallet kan inle samma frihet gälla när del rör sig om utvecklingsarbete och framtagning av beslutsunderlag inom den statliga seklorsforskningen, där uppgifterna kan vara mycket väldefinierade och stora ekonomiska värden kan slå på spel.

Forlsall utveckling av nationell forskningsplanering

Jag kommer i del följande att förorda åtgärder som leder lill ökad långsiklighel i forskningsplaneringen och som skapar förulsätlningar för bättre avvägningar och klarare prioriteringar på nationell nivå. Jag har också bedömt del möjligt all redan i denna proposition förorda övergri­pande prioriteringar för vissa forskningsområden. Jag skall strax åter­komma härtill. Jag kominer i del följande att också lägga fram förslag om betydande förbättringar inom forskarutbildningen. Förbättrade villkor för de forskarstuderande är av strategisk betydelse för forskningens långsik­tiga kapacitet och kvalitet. Många av mina förslag i del följande syftar till att utgöra delar i eller


 


Prop. 1981/82:106                                                   27

förbättra förutsättningarna för forskningsverksamheten och planeringen av denna. Jag är dock medveten om all en fullt utvecklad övergripande forskningsplanering inle uppnås nu. Jag vill på denna punkt erinra om vad jag inledningsvis har anfört, nämligen alt denna proposition är ell första försök all skapa en övergripande forskningsplanering. En förbällring av forskningsplaneringen på alla nivåer måste ske stegvis och med öppenhet för omprövningar av planeringsmetoderna. Detta gäller inle minst rege­ringens och riksdagens övergripande ställningstagande. Tack vare del ut­märkta utrednings- och planeringsarbete som har utförts av kommittéer, myndigheter och organisationer inför denna proposition las ett stort steg mol en övergripande planering. Del är därför också naturligt all sedan riksdagen har tagit ställning lill förslagen genast gå vidare med förberedel­searbetet inför näsla forskningspoliliska proposifion. Jag vill här erinra om all chefen för industridepartementet i föregående års propositioner (1980/ 81:90 och 1980/81:130) om energipolitikens resp. industripolitikens inrikt­ning framhöll all ställningstagandena till fleråriga forskningsramar knutna lill dessa båda sektorer i framtiden borde samordnas med regeringens ställningstagande lill forskningspolitiken. Planeringsperioden för dessa forskningsområden löper ul med utgången av budgetåret 1983/84. Nya ställningstaganden fordras därför av regering och riksdag våren 1984. Det är också min uppfattning alt en strävan bör vara att presentera regeringens forskningspoliliska propositioner vid millen av en valperiod. De erfarenhe­ter som har vunnits av arbetet inför den första forskningspolitiska proposi­tionen och de åtgärder jag förordar för all förbättra planeringsarbetet leder mig därför lill slutsatsen alt del bör vara möjligt all begränsa förberedelse­tiden för näsla forskningsproposition till ungefär två år. Regeringen har då nära ell och ett halvt år till förfogande efter del all den nya mandatperio­den har påböljats för all bereda sina forskningspolifiska ställningstagan­den. Jag anser således att planeringen inför nästa forskningspoliliska pro­position bör utgå från alt denna bör föreläggas riksdagen under våren 1984. Jag återkommer senare lill formerna för planeringen för planeringen av denna proposition.

För alt regeringens och riksdagens beslut rörande den övergripande forskningsplaneringen skall kunna bli effektiva fordras all i denna också ingär en angivelse av vilka ekonomiska ramar som bör gälla för forsknings­verksamheten under planeringsperioden. Jag vill redan nu, efter samräd med berörda statsråd, anmäla all jag räknar med en förstärkning av forsk­ningsverksamheten med 100 milj.kr. för budgetåret 1983,/84. Jag återkom­mer i del följande lill hur delar av denna förstärkning bör knytas till de övergripande prioriteringarna. Jag vill dock betona alt dessa prioriteringar, som givetvis bör vara långsiktigare än de perioder för vilka medelsramar kan anges, i väsentlig utsträckning måste förverkligas genom successiva omfördelningar inom redan befintliga ramar.


 


Prop. 1981/82:106                                                   28

Instrument för styrning av forskning

Innan jag går över till mina förslag om långsikfiga prioriteringar vill jag först något beröra de planerings- och styrinstrument som slår lill regering­ens och riksdagens förfogande. När det gäller högskolans forskning utgörs regeringens och riksdagens underlag för ställningstaganden i allt väsentligt av högskolans och forskningsrådsorganisalionens anslagsframställningar. Regeringen och riksdagen utövar sin styrning av forskningsresurser med ell fåtal instrument. För de fasla forskningsresurserna inom högskolan utgör fakullelsanslagen och anslagsposterna inom dessa för resp. högsko­leenhet de viktigaste instrumenten. Ur fakullelsanslagen bestrids samtliga kostnader för den fasla forskningsverksamheten och forskarutbildningen inom högskolan med undanlag för lokalkostnader och investeringar i bygg­nader, inredning och utrustning saml några mindre kostnadsposter. Ge­nom avvägning av dessa anslag kan således regering och riksdag prioritera dels mellan olika fakultetsomriiden, dels också inom ell fakultelsområde mellan olika högskoleenheter. Fakullelsanslagen har också använts som styrinstrument framför alll vid fördelning av tillkommande basresurser. Vid sidan om fakultetsanslagen har regering och riksdag ytterligare ett styrinstrument för den fasta forskningsorganisationen, nämligen inrättan­det av tjänster som professor och förfarandet för omprövning av inrikt­ningen av professurer när dé blir lediga. Under senare lid har därutöver försöksvis tillämpats metoden alt anvisa medel för angivna forskningsom­råden. Exempel härpå är träforskning, marin teknik, mikrobiologi, barn­kultur.

Fakultetsanslag

Enligl min mening är fakullelsanslagen ett viktigt styrinstrument för regering och riksdag. Del är också sannolikt all deras betydelse i detta avseende kommer att växa under 1980-lalel. Skälen härtill är dels behovel av att i ökad utsträckning åstadkomma arbetsfördelning inom forskningen mellan högskoleenheterna, dels strävan alt åstadkomma tydligare övergri­pande forskningsprioriteringar från regering och riksdag i förening med förbättrad planering för forskningssamverkan med seklorsorgan och andra intressenter utanför högskolan.

Jag lar nu upp frågan om erfarenheterna av försök med fakullelsvisa forskningsprogram.

Genom beslut den 14 juni 1979 uppdrog regeringen åt UHÄ aU försöks­vis utarbeta förslag fill mål och riktlinjer för verksamheten inom några disciplinorienterade fakulteter. Uppdraget kan återföras lill forskarulbild-ningsulredningens (FUN) förslag (SOU 1977:31) att riksdagen för varje fakultet skulle fastställa mål och rikfiinjer i anslutning till behandlingen av motsvarande budgetanslag, remissbehandlingen av FUN:s förslag saml prop. 1978/79:119 och riksdagens beslut med anledning av nämnda propo­sition. För alt fullgöra uppdraget har UHÄ i sin tur uppdragit ål universile-


 


Prop. 1981/82:106                                                   29

tel i Göteborg och Chalmers tekniska högskola (CTH) all inom UHÄ medverka vid utarbetandet av förslag till mål och rikfiinjer för de humanis­fiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna resp. för några sektioner vid CTH. Avsikten var alt utarbeta program som skulle utgöra en samman­vägning av interna och externa forskningsbehov och ha karaktär av lång­siktiga utvecklingsprogram för den tolala forskningsverksamheten inom resp. fakultet. Det enskilda fakultelsprogrammel borde innehålla en plane­ring för fakultetens kompetensutveckling och dess möjligheter att möta sektorsforskningens behov, då denna planering utgör ett viktigt underlag för den samordning av forskningsresurser som behövs i elt riksperspektiv.

UHÄ har i skrivelse den 4 juni 1981 lämnat en delredovisning av rege­ringens uppdrag och därvid överlämnat bl.a. utkast fill måldokument. Skrivelsen har remissbehandlats.

De utkast lill fakullelsprogram som har utarbetats skiljer sig påtagligt åt vad avser arbetsmetod, innehåll och programnivå. De humanistiska och samhällsvetenskapliga fakullelsprogrammen utgör huvudsakligen redovis­ningar av pågående forskning och forskarutbildning.

UHÄ har framhållit all del varken för samhällsvetare eller humanister varit möjligt att ange särskilt angelägna ämnesområden för en framlida utbyggnad eller väga in myndigheters och sektorsorgans forskningsbehov för att med utgångspunkt i dessa lämna förslag om forskningsområden där en långsiktig kunskapsuppbyggnad ler sig särskill angelägen. Den redovi­sade analysen av seklorsforskningens andel av forskningsvolymen inom olika samhällsvetenskapliga ämnen utgör dock en indirekt redovisning av behoven av bl. a. en långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad.

Programutkastet för teknisk fakultet, som är helt annorlunda än de två övriga programutkasten, är ett förslag till systematisk indelning av den tekniska forskningen i strukturella huvudområden som syftar lill dels all vara en ram för program för teknisk fakultet som helhet, dels vara tillämp­ligt på andra beskrivningar av teknisk forskning t. ex. inom seklorsorgan. Programutkastet innehåller också ett förslag lill disposition för fakullels­program och ett seklionsprogram. Utkastet för teknisk fakultet är sålunda ett försök all redan från början utforma elt program med såväl en ämnes-mässig som en problem- eller preslalionsorienterad indelning av kunskaps­området.

Remissinstanserna har i stort sett varit positiva till att utveckla fakultets-program. Särskilt starkt är intresset för all markera mål och riktlinjer på nationell nivä för teknisk fakultet, medan del i nuläget är osäkert om del är möjligt och meningsfullt all utarbeta sådana dokument för de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Som jag nyss har redovisat utgör de utarbetade utkasten lill måldoku­ment i alll väsentligt beskrivningar av pågående forskningsverksamhet och befintliga kompetensprofiler. Enligl min mening är sådana beskrivningar ett viktigt steg för all åstadkomma en långsiktig forskningsplanering. Del


 


Prop. 1981/82:106                                                   30

är såsom UHÄ också framhåller först sedan de existerande kompetenspro­filerna och inlresseinriktningania har klarlagts, som man kan pröva vilka forskningsområden som skilda fakultelsnämnder och högskoleenheter har speciella förutsättningar all utveckla.

Del arbete som UHÄ nu har inlett visar att fakullelsprogram kan komma all fylla en vikfig funktion både i den lokala och centrala planeringen. Bl. a. bör de på sikt kunna underlätta en övergång lill de andra former för inrättande av tjänst som professor som jag tidigare har berört. Ett omfat­tande utredningsarbete återstår dock. Som exempel på frågor som bör belysas ytterligare kan nämnas hur seklorsorganens forskningsbehov skall vägas in i planeringsprocessen, hur en profilering mellan olika högskoleen­heter inom ett och samma fakultetsområde skall åskådUggöras och genom­föras och med vilken deialjeningsgrad forskningen skall beskrivas. Jag delar därför UHÄ: s och remissinstansernas uppfattning om vikten av alt arbetet på detta område fortsätter. Detta bör ske i huvudsak såsom UHÄ har föreslagit. Väl utformade fakultetsprogram kommer alt verksamt kun­na bidra till en förbättrad forskningssamverkan mellan högskolan och externa intressenter. Vid det fortsatta arbetet med programmen bör därför beaktas vad jag senare kommer att anföra om sådan samverkan.

Av särskill intresse är enligl min mening del förslag som har utarbetats vid CTH. Det utgör en värdefull grund för en mer systemafisk indelning av det tekniska området inom högskolan. En sådan indelning skapar ell bättre underlag för avvägningar och inriktning av insatser inom de tekniska fakulteternas område. Den gör del också möjligt för seklorsorganen all identifiera högskolans olika basresurser i termer av kompetens och kun­skapsnivå relevanta för deras behov.

Den huvudområdesindelning som redovisas i CTH:s förslag bör vara lämplig med avseende pä de tekniska fakulteternas verksamhet och över­ensstämmer i vad avser de fyra tekniska vetenskapsområdena i stort sell med STU: s operafiva indelning i teknikområden.

En vikfig funktion för ett fakullelsprogram av det här diskuterade slaget är bl. a., somjag nyss har nämnt, all utgöra ett instrument för information och samverkan mellan högskolan och externa myndigheter och sektorsor­gan. Den föreslagna programindelningen bör enligl såväl min som chefens för industridepartementet mening skapa förulsällning för bättre samord­ning mellan prioriteringar av STU: s satsningar och prioriteringar inom de tekniska fakulteterna.

Jag anser således all genom en vidare bearbetning av del framtagna förslaget en ändamålsenlig modell bör kunna skapas för att utifrån natio­nella mål kunna ange riktlinjer för forskningsverksamheten inom de tek­niska fakulteterna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sveriges lantbruksuniversitet — och tidigare jordbrukets högskolor - återkommande har presenterat långtidsplaner och verksamhetsplaner. 1 sin anslagsframställning för bud-


 


Prop. 1981/82:106                                                   31

getåret 1982/83 har lantbruksuniversitetet lagt fram en långtidsplan inför 1990-lalel och en verksamhetsplan för åren 1981-1986. Långlidsplanen präglas av en strävan alt söka leda forskning och utbildning mol yllerligare fördjupning, långsiktigt nyskapande, individuella initiativ och personligt ansvar. Vikliga ansvarsområden för lanlbruksuniversilelet har redovisats. Forskningen föreslås koncentreras kring frågor som medför kostnadssänk­ningar, produklivilelshöjningar och exportökningar i berörda näringar. Kunskaper om långsiktig resurs- och miljövård ges fortsatt prioritet. Fors­karutbildningen ges ökad vikt och åtgärder föreslås för all bl. a. förbättra grundutbildning, rekrytering och personalplanering saml utvärdering. Långsiktsplanen är vidare utgångspunkt och referensram för den femåriga verksamhetsplanen.

Den långtidsplanering som har utformats vid Sveriges lantbruksuniversi­tet år enligt min mening väl genomförd. Jag utgår från att också de erfaren­heter som den har gell beaktas i UHÄ: s fortsalla arbete.

Med hänsyn lill den betydelse arbetet med fakullelsprogram har för en förbättrad planering av forskningen i skilda avseenden förutsätter jag att UHÄ skyndsamt fullföljer sitt uppdrag. Jag avser sedan UHÄ slutligt har redovisat detta alt återkomma fill regeringen med förslag i fråga om fakul­lelsprogram.

Inrättande av ijänsl som professor

Den styrning av forskningen som sker genom alt regeringens och riksda­gens medverkan fordras för inrättande av tjänst som professor eller om­prövning av inriktningen av befintliga professurer har enligl min mening avtagit i betydelse. Skälen härtill är flera. Inrättandet av professurer var fram till 1950- och 1960-talen betydelsefulla åtgärder för all markera den vikt som regering och riksdag fäste vid alt ett nyll forskningsområde byggdes upp. De nya professurerna utgjorde också i förhållande till den dåvarande forskningsorganisationens omfattning betydelsefulla resurstill­skott. De var vidare ell medel när forskningsorganisationen byggdes upp på nya orter att snabbi bereda utrymme för forskningsledande personal vid de nya enheterna. Idag är emellertid situationen annorlunda. Regeringens och riksdagens styrning via nya professurer och inriktningen av dessa måste numera anses ha marginell betydelse för forskningsprioriteringarna i stort. Genom forskningsrådsmedel och andra externa medel saml genom högskolans egna medel torde en betydligt mera omfattande styrning mot olika forskningsinriktningar ske än den regering och riksdag medverkar i genpm professurernas inriktning. En utveckling av del slag av fakullels­program som jag nyss har behandlat kommer också att ge andra förutsätt­ningar för styrning av forskningsresurser som givelvis påverkar behovel av att använda inrättande av Ijänsl som professor som styrmedel.

Jag anser mol denna bakgrund alt liden nu är mogen all pröva om inrättandet av tjänster som professor och bestämning av inriktningen av


 


Prop. 1981/82:106                                                   32

professurer allljäml bör vara ell styrinstrument för regering och riksdag. Enligt min mening bör prövas om en successiv övergång till metoden att anvisa särskilda belopp lill högskoleenheterna för forskning och forskarut­bildning inom olika områden vore all föredra. Del skulle då få ankomma på resp. högskoleenhet all bestämma vilka forskartjänster som bör finnas inom området, dvs. all också bestämma om inrättande av tjänster som professor. Del normala inom ett nyll område lorde därvid bli alt enheterna först efter några år, sedan en viss kompetens har byggts upp inom områ­det, inrättar tjänster som professor. Ett sålunda förändrat sätt alt inrätta ijänster för forskningsledande personal behöver enligt min mening inte nödvändigtvis leda lill all fillsättningsförfarandet ändras. Jag anser nämli­gen alt del är särskilt angeläget att skärpan i den vetenskapliga prövningen inom lillsällningsproceduren bevaras vid en decentralisering av beslut om inrättande av forskartjänster.

Jag avser all senare återkomma lill regeringen med förslag om att låta närmare utreda formerna för inrättande m. m. av ijänsl som professor.

Centrala myndigheters roll i forskningsplaneringen

Vid en långsiktig och mera genomarbetad forskningsplanering kommer ökade krav alt ställas på de centrala myndighelerna inom forskningsor­ganisationen. Till dessa myndigheter hör UHÄ, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, forskningsråden, forskningsrådsnämnden, delegatio­nen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, styrelsen för teknisk utveckling, försvarels forskningsanstalt, statens råd för byggnads­forskning, olika delegationer för seklorsforskning såsom iransportforsk-ningsdelegationen, delegationen för social forskning, programansvariga inom energiforskningsområdel.

Del är min uppfattning att en snabb förbällring av forskningsplanering­en, både den övergripande på nationell nivå och den som skall bedrivas av seklorsorgan och andra myndigheter inom forskningsverksamheten skulle motverkas av stora organisatoriska förändringar inom den samlade forsk-ningsadminislralionen. All erfarenhet visar att sådana åtgärder leder till betydande inkörningsperioder innan verksamheten på nyll kan börja fun­gera effektivt. Denna fid står enligt min mening inte till förfogande om man genom en förbättrad forskningsplanering skall kunna förstärka forsknings­verksamheten så all den kan vara beredd att medverka i lösningen av de samhällsproblem som möter oss under 1990-lalel. För alt skapa det under­lag som fordras för regeringens och riksdagens övergripande forsknings­planering och för all åstadkomma erforderlig samverkan mellan olika delar av forskningsverksamheten bör därför de organisatoriska förändringarna under de närmaste åren vara små och slegvisa och göras på grundval av de erfarenheter som fortlöpande kommer fram vid tillämpningen av de former för planering somjag kommer all förorda i del följande.

När del gäller den centrala pkineringen av forskningsverksamheten inom


 


Prop. 1981/82:106                                                   33

utbildningsdepartementets område anser jag att den nuvarande arbetsför­delningen mellan forskningsrådsorganisationen och UHÄ bör beslå. För UHÄ: s del konrimer vad jag tidigare har anfört om forskningsplanering och de former för denna som jag senare lar upp alt leda till att ytterligare insatser från ämbetets sida blir nödvändiga. De kommer alt röra förbätt­rade kontakter mellan UHÄ och sektorsorgan, närmare samverkan mellan UHÄ, FRN och forskningsråden, en långsikfigare planering av resursför­delning till och mellan fakultetsområden saml arbetsfördelning mellan högskoleenheter. Jag vill erinra om all UHÄ redan har påbörjat en långsik­tigare forskningsplanering i vissa av de delar somjag nu har nämnt. De nya krav på UHÄ som kommer all ställas kan också aktualisera organisatoris­ka förändringar inom ämbetet. BI. a. lorde del vara nödvändigt att i UHÄ: s planeringsarbete stärka inslaget av företrädare för forskningsverk­samheten. Kommittén för uppföljning av högskolereformen har bl.a. lill uppgift alt se över den institutionella organisationen inom högskolan. Jag har nyligen överlämnat de förslag som den Andrénska kommittén har lagt fram rörande högskolans institutionella organisation till kommittén för alt prövas i dess fortsatta arbete. Jag avser all i annat sammanhang åter­komma till regeringen i denna fråga.

Forskningsråd

Forskningsrådens uppgift år att utifrån vetenskapliga kriterier anvisa medel till forskningsprojekt av betydelse för den vetenskapliga utveckling­en. Den forskning råden finansierar utförs vanligen inom högskolans forskningsorganisation. När ell forskningsområde, där råden finansierar projekt eller forskartjänster, bedöms ha sådant vetenskapligt värde och sådan varaktighet att det bör ingå i den fasta forskningsorganisationen förs efter förslag från resp. forskningsråd och högskolemyndighet medel för ändamålet över från forskningsråden lill berört fakultelsanslag. Forsk­ningsråden spelar således en viktig roll för den vetenskapliga utvecklingen. Deras förmåga att hålla kontakt med den inlernalionella vetenskapliga verksamheten och att långsiktigt planera och prioritera den forskning de ansvarar för är av vital betydelse för livskraften i högskolans forskning. Regeringen och riksdagen styr forskningsrådens verksamhet normall en­dast genom omfattningen av de medel som anvisas råden. Del är blott undanlagsvis som elt forskningsråd direkt anvisas medel för ett särskill forskningsprojekt och del har då normalt rört sig om projekt som lar eller förväntas la avsevärda resurser i anspråk. Forskningsråden har dock själva visat lyhördhet för allmänna uttalanden från regering och riksdag om forskningsområden som ansetts vara angelägna för samhällsutvecklingen.

Jag anser att den frihet forskningsråden och motsvarande organ har haft att själva bestämma över fördelningen av medel på olika områden inom sina resp. verksamheter hittills har fungerat i stort sett myckel väl. Del finns därför ingen anledning all ändra på den grundläggande principen för 3    Riksdagen 1981182. I samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                   34

anvisning av medel till forskningsråden. Detta hindrar emellertid inte alt de övergripande prioriteringar som regeringen och riksdagen i fortsättningen kommer att göra, förutom att vara allmänt riklningsgivande för forsknings­rådens verksamhet, också kan förenas med särskilt ansvar för ell visst forskningsråd för något område inom ramen av dessa prioriteringar.

Med den överblick av forskningsverksamheten vid enskilda högskoleen­heter som forskningsråden successivt har fått kan det vara lämpligt att råden ges elt ökat ansvar för vissa delar av uppbyggnaden av forskningen och forskarutbildningen vid högskoleenheterna. Jag tänker då särskilt på behovet alt stärka de unga forskarnas kontakter med den internationella forskningsverksamheten och alt förbättra forskarutbildningen på områden där detta är särskill nödvändigt. Jag återkommer i del följande fill dessa frågor. För alt underlätta forskningsrådens långsikliga planering förordar jag i del följande alt de i likhet med vad fallet är för vissa seklorsorgan anvisas fleråriga medelsramar för sin verksamhet. Jag har i budgetproposi­tionen förordat en anvisning lill forskningsråden om 495241000 kr. för budgetåret 1982/83. För budgetåret 1983/84 räknar jag med all kunna bereda utrymme för en ökning med ca 25 milj.kr. för forskningsråden utöver sedvanlig pris- och löneomräkning. Jag räknar med all det i nästa forskningspoliliska proposition skall bli möjligt all ange tvååriga medelsra­mar för forskningsråden utöver aktuellt budgetår.

Jag vill slutligen, som en allmän kommentar till forskningsrådens verk­samhet, betona angelägenheten av att undvika uppsplittring av resurser på mycket små projekt såvida det inte rör sig om alt bygga upp forskning i anslutning till utbildning som saknar sådan eller att inifiera ny forskning eller stärka forskningsområden under utveckling. En stråvan bör vara all åstadkomma samverkan mellan enskilda forskare på samma område inom ramen för ell visst forskningstema eller elt visst forskningsproblem.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om fleråriga medelsramar för forskningsråden. Regeringen bör vidare be­reda riksdagen tillfälle att la del av vad jag har anfört om den beräknade ekonomiska ramen för forskningsverksamheten budgetåret 1983/84.

Sektorsforskningens planering inom vissa områden

När del gäller planeringen a\' sektorsforskningen ställs redan nu mycket höga krav på denna för vissa sektorer. Så sker t. ex. inom del tekniska forsknings- och utvecklingsområdet och inom energiforskningsområdel.

Inom försvarsdepartementets område finns sedan lång tid tillbaka en väl utvecklad forskningsplanering. Denna syftar till att inrikta forskningsre­surserna inom försvarsseklorn i enlighet med de olika totalförsvarsgrenar­nas bedömda långsiktiga behov och alt samordna forskningsverksamheten med avnämarnas behov av underlag för åtgärder och beslut. I årets tolal­försvarsproposilion redovisar försvarsministern förslag beträffande för­svarsforskningens långsiktiga inriktning. Detta utgär bl.a. från myndighe-


 


Prop. 1981/82:106                                                   35

temas och 1978 års försvarskommiltés förslag (DsFö 1981:14). Enligl proposifionen skall de samlade forskningsresurserna minska med ca 1,5 % årligen. Olika åtgärder måste vidtas för att trots detta tillgodose myndighe­temas mest angelägna forskningsbehov.

Vissa forskningsslödjande organ har inom sina samhällssektorer kommit alt få en sådan bredd på och ekonomisk omfattning av sina verksamheter att deras ställning närmast kan jämföras med forskningsrådens. Ett sådant exempel är arbetarskyddsfonden (ASF) som förutom egentlig arbetsmiljö-forskning också stödjer den arbetslivsforskning som bl.a. bedrivs vid arbetslivscentrum och inom ett antal högskoleenheter. Åren 1972-1981 lämnade arbetarskyddsfonden stöd fill projekt inom arbelsmiljöforskning och arbetslivsforskning med 460 milj.kr. Härtill kommer det omfattande stöd som i enlighet med riksdagens beslut ges fill utbildning inom samma sektorer. Av de medel som totalt anslås beräknas ca 40 % gå till projekt som genomförs vid högskolan. I övrigi bedrivs arbetsmiljöforskning på alla nivåer vid bl.a. arbelarskyddsstyrelsens forskningsavdelning, som är lan­dets största institution för arbetsmiljöforskning, samt ett antal yrkesmedi­cinska kliniker hos landslingen och ett 20-lal fristående forskningsinstitut vars verksamhet bygger på överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Som exempel på sådana forskningsinstitutioner kan nämnas Bygg-hälsan.

En med ASF i flera avseenden likartad ställning har statens råd för byggnadsforskning (BFR) som planerar, initierar och finaniserar forskning och utveckling inom byggnads- och anläggningsområdet. Rådet ansvarar för det allmänna forsknings- och utvecklingsarbetet inom bebyggelsepla­neringens och byggnadsteknikens område och för program 3 Energian­vändning för bebyggelse inom huvudprogrammet Enerigforskning. Rådet svarar vidare för forsknings-, och utvecklings- och demonstralionsverk­samhel ni. m. som rör dels energihushållning i ny och befintlig bebyggelse, dels installationsteknik som är anpassad till nya värmefillförselsäll. Med programverksamheten samordnas stöd till forskningsinriktat experiment­byggande inom energiområdet och inom bostadsförsörjningen.

BFR i sin nuvarande form fillkom år 1960 då den dåvarande nämnden för byggnadsforskning delades i BFR och statens institut för byggnadsforsk­ning (SIB). BFR finansierades fram till utgången av år 1981 dels genom anslag över statsbudgeten, dels genom en särskild byggnadsforskningsav­gift beräknad på lönesumman inom byggnadsindustrin. Fr.o.m. den 1 januari 1982 finansieras verksamheten helt genom anslag över statsbudge­ten. Av rådets disponibla medel budgetåret 1980/81 om 255 milj.kr. gick drygt 20% till projekt som genomförs vid högskoleenheterna och ca 10% lill projekt vid SIB. SIB, som är landels största institution inom byggnads-forskningsområdet är för sin verksamhet praktiskt tagel helt beroende av anslagen från BFR.

Inom transportområdet svarar transportforskningsdelegationen (TFD)


 


Prop. 1981/82:106                                                   36

för viss övergripande forskningsplanering. Chefen för kommunikafionsde­partementet har i prop. 1981/82:100 bil. 9 behandlat frågan om transport-forskningens organisation m. rn.

Inom skogs- och jordbmkels område ansvarar Sveriges lantbruksuniver­sitet i huvudsak för forskningsplaneringen. Universitetet samverkan där­vid med skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). Skälen härtill är flera, men framför allt beror del på all SJFR har haft och allljäml har en i förhållande till andra råd blygsam del av forskningsresurserna på området samt alt Sveriges lantbmksuniversilels resurser fill ca 65% används för forskning. Den programbundna forskningen utgörs huvudsakligen av forskning för sektorns utlaladi; behov men också av långsiktig, allmänve-lenskaplig kunskapsuppbyggnad. Seklorsforskningen finansieras fömtom över statsanslag också av externa intressenter. Finansieringsformen häng­er bl.a. samman med de särskilda förhållanden som livsmedelsproduk-fionen särskilt inom råvamledet arbetar under.

SJFR är ett sektorsforskningsråd med uppgift all stödja sådan forskning som kan förmodas resultera i kunskap som är tillämpbar i skogs- och jordbmket. Rådet har fr.o.m. den 1 juli 1981 omorganiserats och dess uppgifter förändrats i riktning mot ett större ansvar för allmänt kunskaps­uppbyggande forskning än tidigare, dock utan att rådet förlorat sin karak­tär av sektorsorgan. Rådets sammansättning speglar alltjämt seklorsbeho-ven på så sätt att företrädare fiir samhälle och näringsliv, i motsats till vad som gäller vid övriga forskningsråd, är i majoritet.

Forskning inom Sveriges lantbmksuniversitet stöds också av NFR, MFR och BFR. Ansvarsfördelningen mellan råden och Sveriges lantbmks­universitet bör där följa samma princip som mellan UHÄ och råden inom utbildningsdepartementets område.

Ett antal institutioner och myndigheter inom kulturområdet har traditio­nellt en verksamhet som till betydande delar knyter an lill forskningsverk­samhet. Myndigheter såsom statens kulturråd, riksantikvarieämbetet och riksarkivet har sålunda ansvaret för det forskningsarbete som bör bedrivas för att en rafionell utveckling av resp. sektor skall komma lill slånd. Även museerna representerar en viktig forskningsresurs med i viss mening ett sektoriellt ansvar för forsknings- och utvecklingsarbetet inom sina resp. områden.

Jag finner det angelägel alt även den forskningsverksamhet som kultur-insfitutionerna representerar beaktas när riktlinjerna nu dras upp för den framtida forskningspolitiken. Somjag i del följande kommer att redovisa, avser jag att senare föreslå regeringen all uppdra ål de sektorsansvariga myndigheterna att redovisa omfattningen och inriktningen av deras forsk­nings- och utvecklingsarbete. Denna redovisning kommer givetvis också alt omfatta berörda kulturinslilulioner.


 


Prop. 1981/82:106                                                   37

Utvärdering av forskning

Forskningsråden inomutbildningsdepartementels verksamhetsområde har enligl sin inslmklion i uppgift bl.a. att göra utvärderingar av den forskning de finansierar.

Regeringen uppdrog ijuni 1980 åt forskningsråden inom utbildningsde­partementets verksamhetsområde alt som ell led i förberedelserna för denna proposifion redovisa resultaten av de utvärderingar av svensk forsk­ning som har företagits inom resp. forskningsråds verksamhetsområde.

NFR inledde i samband med den förändrade forskningsrådsorganisa­lionen år 1977 elt utvärderingsförfarande av forskningsverksamheten inom de olika ämnesområden som rådet stöder. Rådet har sedan dess utvärderat 21 olika ämnesområden, sju områden är för närvarande under utvärdering och ytterligare fem sådana utvärderingar planeras. Huvuddelen av rådels ämnesområden är därmed täckta.

Syftet med utvärderingarna är alt ge upplysningar om kvaliteten på forskningsprojekten vid en internafionell jämförelse saml om produktivitet och kompetens hos de av rådet stödda forskningsgrupperna. Granskning­arna är också framåtsyflande och avser inriktning och omfattning av forsk­ningen på längre sikt. Samtidigt ger de upplysningar om slmklurella och organisatoriska problem saml resursproblem i samband med projekten.

Rådels fyra programulskott svarar för val av de ämnesområden som skall utvärderas och fastställer vårderingsgmppernas sammansättning. Ut­gångspunkten för denna är att gmpperna skall bestå av kvalificerade fors­kare som inle är beroende av rådet. Oftast är antalet forskare fyra till sex. Det utländska inslaget i gmpperna har ökat markant alltefter som formerna för rådels utvärderingar har utvecklats.

Utvärderingarna sker med utgångspunkt i skriftligt material som projekt­grupperna redovisar samt genom besök hos gmpperna. Varje medlem av värderingsgruppen utarbetar en personlig bedömning. Dessa individuella bedömningar arbetas sedan samman och det sålunda gemensamma ställ­ningstagandet anmäls sedan i rådet i form av en rapport.

Under senare tid har utvärdering i några fall skett i samarbete med andra myndigheter som antingen själva har bidragit med projektmedel inom del aktuella ämnesområdet eller på annat säll har haft direkt intresse av att medverka.

NFR: s utvärderingar, som är de mest konsekvent genomförda vid en västeuropeisk jämförelse, har väckt internationellt intresse. De har inte enbart lelt fill en bedömning där svensk forsknings ställning inom olika naturvetenskapliga ämnesområden ges ell gott betyg internationellt sell. De har också utgjort ett värdefuUt underlag för rådels egna fortsatta ställningstaganden där rekommendationerna i utvärderingsrapporterna i mycket stor utsträckning har blivit utslagsgivande. Utvärderingarna har med mycket få undantag bemötts posifivt av berörda forskare och har enligl forskarna själva vid ca hälften av de utvärderade projekten påverkat


 


Prop. 1981/82:106                                                   38

den fortsatta forskningsverksamheten genom att nya frågeställningar har tagils upp, att mål och metodik har modifierats eller att en förändring har skett mot ett ökat samarbete med andra forskargrupper. 1 ett par fall har utvärderingsrapporterna verksamt bidragit lill all regeringen initierat ut­redningar av bl. a. resursbehovet inom specifika ämnesområden.

MFR har i sin redovisning av regeringens uppdrag inledningsvis beskri­vit prioriteringsförfarandet i samband med ställningstagande lill nya forsk­ningsprojekt. Sedan år 1964 sker detta inom programkommittéer, för när­varande 12 med sammanlagt 60 medicinska experter och ell 10-lal andra experter. Rådet säger all de ställningstaganden som sker årligen för s. k. icke rekommenderade anslag och vart annat eller vart tredje år för s.k. rekommenderade anslag i själva verket utgör en kontinuerlig utvärdering av de projekt som erhåller slöd från MFR. Genom rådande konkurrens om projektmedel kan enligt rådet endast projekt som ger resultat av hög kvalitet och som är av medicinskt intresse påräkna fortsatt stöd. En väl så viktig värdering av den av rådet stödda forskningen görs i samband med refereebedömning vid publicering av forskningsresultat, som i slor ut­sträckning sker i internationella tidskrifter. Av MFR stödda forskare är vidare enligt rådet väl och proportionellt klart mer representerade som inbjudna vid internationella kongresser och symposier än medicinska fors­kare från flera andra induslrilärder. MFR anser sig sålunda ha goda skäl att anse alt svensk medicinsk forskning fortfarande har elt myckel gott internationellt renommé.

Rådet anser inte alt behov föreligger alt i utvärdering av MFR-slödda forskningsprojekt anlita utländsk sakkunskap.

I HSFR: s utvärdering av forskningen inom rådels ansvarsområde be­rörs först de problem av principiell natur som är förknippade med utvärde­ring just på humanioras och samhällsvetenskapernas område. Därefter följer en beskrivning av läget på skilda övergripande kunskapsfält och en redogörelse för angelägna forskningsområden inom skilda discipliner. Slut­ligen berörs även vissa frågor av forskningspolitisk natur.

HSFR har inte gjort någon utvärdering i den meningen all en genomgång har gjorts av vad rådels satsningar har lett till på skilda forskningsområden eller inom skilda disciplitAev. Rådet har med hänsyn fill de svårigheter som det har påträffat i sill arbete m(d utvärdering dragit slutsatsen alt del är mera fmktbart att blicka framåt, dvs. att definiera angelägna forsknings­områden.

De forskningsområden av tvärvetenskaplig natur som rådet nämner är studier av befolkningen, inkl. kvinnoforskningen, tekniken inkl. förhållan­del mellan teknisk utveckling och social förändring, den mikroelektroniska revolutionens samhälleliga följder och datoriseringen, beslutssystemet inkl. makropolitiska analyser och studier av lagars och reformers genomfö­rande, dvs. implementering och effekter, forskning om informationssam­hället, dvs. massmedie- eller masskommunikalionsforskning, problem som


 


Prop. 1981/82:106                                                   39

berör lagstiftningen om sekretess och integritet, språkels förändrade ka­raktär i byråkrat- och mediesamhället, jämförande undersökningar av för­hållanden i skilda länder och världsdelar inkl. afrikanistik, forskning röran­de arabvärlden och rörande Latinamerika samt historisk antropologi.

Vad beträffar forskningen inom de enskilda disciplinerna anför HSFR följande. Gmndforskningsaspekten är den centrala vad gäller angivna tvär­vetenskapliga forskningsområden men detta gäller i än högre grad situa­tionen inom de enskilda disciplinerna. HSFR redovisar brister inom de enskilda disciplinerna och föreslår satsningar på särskilda delområden.

De utvärderingar som har gjorts av NFR visar att de utvärderade forsk­ningsprojekten till övervägande del får goda omdömen av de internationel­la bedömarna. Det ligger ett obestridligt värde i att utvärderingar avseende forskning genomförs inom så många områden som möjligt. Utvärderingar­na ger vetenskapligt värdefull kritik och stimulans. De ger också allmänhet och politiska beslutsfattare en bild av hur forskarna förvaltar de allmänna medel som bekostar deras verksamhet. Utvärderingarna ger vidare under­lag för att bedöma var önskemål om förstärkta resurser är mest motiverade och på vilka områden insatserna kan minskas.

HSFR har enligt min mening gjort en noggrann redogörelse för brister och förtjänster inom skilda discipliner och delområden. Samtidigt vill jag framhålla att det skulle ha varit intressant med en utvärdering i mer tradifionell mening, som något visat vad rådets satsningar resulterat i. HSFR har en i och för sig lovvärd ambition alt så långt möjligt tillgodose önskemål om forskningsanslag från ett stort antal håll. Rådet stöder såle­des ett myckel stort anlal projekt där anslagen relativt sällan överstiger ett par hundratusen kr. En förskjutning i riktning mot större satsningar enligl vad jag tidigare har anfört är värd att pröva. En viss koncentration av resurserna torde för övrigt också underlätta utvärderingar av del efterfrå­gade slaget.

HSFR har i sin redovisning pekat på de särskilda svårigheter som är förknippade med internationella utvärderingar inom rådets verksamhets­område. Även Andrénska kommittén pekar på svårigheterna att få en internationell bedömning av den huvudsakligen på svenska redovisade humanistiska forskningen. Kommittén uttalar sill stöd för ett i annat sam­manhang framfört förslag om en fond för översättning av svenska forsk­ningsresultat till utländska språk. Problemet är detsamma för stora delar av bl. a. den samhällsvetenskapliga forskningen. Ur samhällets synpunkt är det givetvis angeläget att också denna forskning kan bh föremål för noggrann prövning och jämföras med vad som görs inom motsvarande områden i andra länder. Jag ulgår från all HSFR prövar olika möjligheter att åstadkomma delta, t. ex. genom alt kräva sammanfattningar på engels­ka av resultaten från olika forskningsprojekt.

Det är enligt min mening angelägel att forskningsråden i fortsättningen regelbundet redovisar resultaten av de utvärderingar som görs inom deras


 


Prop. 1981/82:106                                                   40

verksamhetsområden. Jag förordar därför alt en ny samlad redovisning görs inför nästa forskningsproposition.

Jag vill i delta sammanhang också betona angelägenheten av att motsva­rande utvärderingar utvecklas med avseende på högskoleenheternas forsk­ning.

Det är också väsentligt alt liknande utvärderingar görs av den sektoriellt finansierade FoU-verksamheten. Jag utgår från att berörda myndigheter finner lämpliga former härför.

En sådan utvärdering har gjorts i den tidigare nämnda försvarsforsk­ningsstudien ("Ett effekfivare FOA"). Därvid har såväl forskningens ve­tenskapliga kvalitet som forskningsorganisationens förmåga all uppfatta och tillgodose avnämarnas behov blivit undersökta.

Ett annat exempel på en samlad översyn av ett sektorsforskningsområde är skolforskningskommitténs arbete, vilket redovisats i betänkandet Skol­forskning och skolutveckling (SOU 1980:2).

Vidare har delegationen för energiforskning gjort ett antal utvärderingar av olika områden inom energiforskningsprogrammet. Dessa utvärderingar har i första hand gällt måluppfyllelse och verksamhetens bedrivande. I vissa fall har dock granskning framför allt skett av vetenskapligt innehåll.

Jag vill också erinra om att chefen för industridepartementet i prop. 1980/81:130 uttalade all utvärdering är elt nödvändigt instmmenl inom STU: s verksamhet och alt han bedömt en ökad användning av internatio­nell expertis i sammanhanget som värdefull. STU har genomfört fyra sådana utvärderingar och beslutat om ytterligare tre. En av dessa görs gemensamt med NFR.

Även byggnadsforskningen är f. n. föremål för en översyn. Chefen för bostadsdepartementet uppdrog den 27 januari 1981 åt landshövdingen Ingemar Mundebo alt biträda bostadsdepartementet med en analys och utvärdering av verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning och statens institut för byggnadsforskning. Dessutom har rådet för avsikt att göra en sammanställning av resultaten av forsknings- och utvecklingsverk­samheten under den gångna treårsperioden. Mol den bakgrunden har regering och riksdag inte varit beredd alt ta ställning fill inriktningen av verksamheten i detalj. Vissa riktlinjer för forsknings- och utvecklingsarbe­tet fram t.o.m. 1983/84 ges dock i årets budgetproposifion (prop. 1981/ 82:100 bil. 16 s. 79 ff)- Föredraganden framhåller bl.a. viklen av forsk­ningsinsatser som syftar till kostnadsbesparingar i byggandet och boendet, undanröjande av miljö- och hälsorisker i byggnader och energihushållning. Vidare bör resultat eftersträvas :5om höjer den tekniska utvecklingsnivån och därigenom bidrar till alt främja export av teknik, komponenter och material.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om utvärdering av forskning.


 


Prop. 1981/82:106                                                   41

Övergripande prioriteringar av forskningsområden Prioriterade områden

Regeringen uppdrog ijuni 1980 åt FRN att göra en analys av möjligheter­na lill övergripande innehållsmässiga prioriteringar inom forskningsområ­del från regeringens och riksdagens sida och all i samband därmed lämna förslag på forskningsområden som med hänsyn lill samhällets forsknings­behov bör prioriteras. FRN har sommaren 1981 redovisat detta uppdrag i rapporten Svensk forskning 1982-1986 Vägar Värderingar Val. I rappor­ten görs en översiktlig analys av utvecklingen inom olika delar av forsk­ningsverksamheten. Därvid redovisas dels fillgängliga resurser för resp. forskningsråd, dels de huvudsakliga forskningsinriktningarna inom dessa, dels också vissa seklorsorgans bedömningar av vilka problemområden som nu är mest angelägna. Med utgångspunkt i vissa allmänna forsknings­polifiska kriterier för prioriteringar gör FRN sedan en bedömning av vilka problemområden som bör skjutas i förgrunden i den fortsatta forsknings­planeringen och hur de bör ses i förhållande till varandra. Dessa bedöm­ningar sammanfattas i förslag till innehållsliga prioriteringar som slutligen följs av förslag rörande ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter inom forskningsorganisationen för genomförande av dessa prioriteringar.

Till kriterier för bedömningar och prioriteringar hänför FRN behovet av förnyelse inom forskningen, att fånga upp nya forskningsproblem och all stödja uppkomsten av nya forskningsområden. Ett annat kriterium är att stödja forskningsmässigt nydanande arbete i sådana gränsområden där metodkunnande från olika områden kan mötas och vidareutvecklas. Ell tredje kriterium är att söka skapa konsekvens och sammanhang i forsk­ningssatsningar på olika områden. Ett Qärde kriterium slutligen är balans­problemen inom forskningsverksamheten. FRN exemplifierar dessa med slmklurella problem som balansen mellan interna basresurser och externa projektmedel, balansen mellan allmän kunskap och kompetensuppbygg­nad och tillämpningsnära forskning, balansen mellan olika disciplinärt avgränsade områden och balansen mellan forskning som kräver stora investeringar, specialiserad och dyrbar utmslning och ämnesmässigt nära­liggande men mindre kostnadskrävande forskning.

Nämnden har delat in sitl förslag lill prioriteringar i två gmpper. Den första gruppen innehåller förslag som FRN anser bör ges högsta prioritet. Också den andra gmppen innehåller angelägna nya satsningar. Nämnden anser dock att dessa vid ett val bör komma i andra hand. Förslagen inom resp. grupp är inte uppförda i någon angelägenhetsordning. Till den första gruppen hör

a) forskning som är en fömlsättning för och konsekvens av den starka nationella satsningen på teknisk utveckling. Del innebär både naturveten­skaplig forskning i anslutning lill och som slöd för prioriterade teknikområ­den och samhällsvetenskapligt och humanisfiskl inriktad forskning om tekniksamhällets utveckling och fömtsältningar.


 


Prop. 1981/82:106                                                   42

b)   forskning som vänder sig mol vikliga problem inom social- och hälso­värdsområdel. Under femårsperioden bör inom området prioriteras alko­holforskning, epidemiologi och forskning om sjukvården som system. Samtliga dessa områden, som har inbördes beröringspunkter, kräver breda ansatser med bidrag från flera discipliner; genomgående är dock behovel av kvalificerad samhällsvetenskaplig metodulveckHng,

c)   markekologiskt inriktad gmndläggande forskning om förutsättningar för odling och vård av skogs- och jordbruksmarker. Ökade kunskaper härom är av avgörande betydelse både från de areella näringarnas och miljövårdens synpunkt,

d)   insatser för en allmän volym- och kompetenshöjning inom del sam-
hällsvetenskaplig-humanisliska området till stöd för den breda och otill­
räckligt tillgodosedda efterfrågan på riktad forskning.

Till den andra gmppen hör

e)   forskning om kulturyttringar och kulturfrågor med strävan efter sam­
lade större satsningar,

f)   forskning om den offenfiiga verksamheten; dess styrning, ekonomi
och förändring,

g)   forskning på livsmedelsområdet; produktion, konsumtion, kostvanor
och livsmedelspolilik.

När det gäller ansvaret för planering och genomförande av de föreslagna prioriteringarna föreslår FRN all naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) i nära samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU) svarar för den naturvetenskapliga delen under punkt a). Humanistisk-samhällsve-tenskapliga forskningsrådet (HSiFR) bör hålla samman satsningar kring tekniksamhällets utveckling och fömtsätlningar. Huvudman för iniliering och stöd till alkoholforskning, epidemiologi och sjukvårdsforskning bör vara delegationen för social forskning i samarbete rned bl.a. medicinska forskningsrådet (MFR), HSFR, Riksbankens jubileumsfond och arbetar­skyddsfonden. Den gmndläggande markekologiska forskningen bör anför­tros åt skogs- och jordbmksforskningsrådet och NFR. Forskningen om kulturyttringar och kulturfrågor bör anförtros HSFR. Samma gäller priori­tering av forskning inom den offentliga verksamheten. För forskning inom livsmedelsområdet bör skogs- och jordbmksforskningsrådet ha ett huvud­ansvar men samverka med NFR, MFR, delegationen för social forskning (DSF), HSFR, FRN, skolöverstyrelsen (SÖ) och STU.

För en utförligare redovisning av FRN-rapportens innehåll hänvisas fill den sammanfattning som har fogals till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Rapporten har inte remissbehandlats. Däremot har den varit föremål för diskussion dels i elt särskill seminarium med deltagare från högskolan, sektorsorgan, arbetsmarknadens parter, IVA, Industriförbundet och be­rörda departement, dels vid ett gemensamt sammanträde mellan forsk­ningsberedningen och det industriella och tekniska rådet.


 


Prop. 1981/82:106                                                   43

FRN har haft förhållandevis kort lid till sitt förfogande för all fullgöra sitt uppdrag. Det är därför med fillfredsställelse jag konstaterar all nämn­den hkväl har lyckats teckna en klar och sammanfattande bild över utveck­lingen inom olika forskningsområden och också lagt fram förslag om priori­teringar som är väl ägnade all utgöra en utgångspunkt för regeringens och riksdagens ställningstaganden. Samma uppfattning har också kommit fill uttryck i de diskussioner om rapporten somjag nyss har nämnt. Det ligger i sakens natur all en och annan enskildhet i beskrivningen av forsknings­verksamheten kan brista i precision. Detta mbbar dock inle den helhels-bild som nämnden ger. Av särskilt intresse är enligt min mening all FRN har lyckats klargöra de sektorsöverskridande sambanden för olika slags forskningsverksamheter. Därmed har regering och riksdag fåll ell tydligare underlag för att kunna bedöma effekterna av satsningar på ell visst forsk­ningsområde för också näraliggande områden. De balansproblem FRN talar om blir därmed lättare alt förstå och beakta.

Många av de allmänna resonemang och rekommendationer som FRN har redovisat i sin rapport har anknytning dels till vad jag tidigare har anfört, dels lill olika förslag somjag i del följande lar ställning fill. Jag går därför inte nu in på dessa. Rapporten utgör enligt min mening ell vägande inlägg i diskussionerna kring forskningsplanering. Jag ulgår därför från all såväl seklorsorganen som högskolans myndigheter kommer att foga in rapporten i sina allmänna underlag för den fortsatta forskningsplaneringen.

Innan jag går in på de föreslagna prioriteringarna vill jag först något beröra deras art. De övergripande prioriteringar som förs fram i del föl­jande görs utifrån en omfattande forskningsverksamhet som har byggts upp under en lång följd av år. Inom dess olika delar har fortlöpande gjorts prioriteringar, dock ofta utan att relateras till varandra. Därigenom har, som FRN har framhållit, obalanser mellan forskningsområden uppstått samtidigt som andra forskningsbehov lill följd av prioriteringarnas långsik­tiga konsekvenser inle i tillräcklig utsträckning har uppmärksammats. Syftet med de prioriteringar som här förs fram är främst att knyta samman redan befintliga prioriterade områden och komplettera dem med forskning som belyser de långsikliga effekterna av deras påverkan på samhällsut­vecklingen. Därigenom blir del också möjligt all stegvis forma ett långsik­tigt prioriletsmönster för den samlade forskningsverksamheten.

De av FRN föreslagna övergripande innehållsliga prioriteringarna är enligt min mening i huvudsak väl avvägda. Jag vill dock efter samråd med berörda statsråd något kommentera de olika punkterna.

När det gäller forskning som är en fömtsättning för och konsekvens av den starka nationella satsningen på teknisk utveckling anser jag alt det är nödvändigt att göra ett par förtydliganden. Jag kan ansluta mig till uppfatt­ningen att denna forskning måste ha myckel hög prioritet. Mina förslag i en följd av budgetpropositioner har också syftat till att stärka just denna forskning. Jag vill också erinra om att såväl resurserna för energiforskning


 


Prop. 1981/82:106                                                   44

som för teknisk forskning och utveckling efter en myckel intensiv upp­byggnadsperiod nu ligger på en nivå där en viss utplåning av resurstillskot­ten kan väntas. Detta innebär all den prioritering FRN här föreslår ler sig ännu viktigare och alt den bör ge en god grund för all förbättra balansen mellan de olika delarna av forskningsverksamheten som knyter an fill detta prioriteringsområde.

Den snabba tekniska utvecklingen för också med sig krav på omläggning av produktionsprocesser, administrativa mtiner m. m. Den griper därför djupt in i frågor rörande arbetsmiljö och arbelslivsförhållanden i övrigi. 1 detta sammanhang kan dalatekniken tjäna som exempel på en teknik som har stor betydelse för landels ekonomiska utveckling samtidigt som dala­teknikens tillämpning kan påverka skilda förhållanden i samhället på elt icke önskvärt sätt, bl.a. inom arbetslivets område. Jag ulgår från all samhällsvetenskapligt inriktad forskning om tekniksamhällets utveckling och fömtsältningar, som FRN nämner under denna priorileringspunkl, som en viktig del innesluter just forskning kring arbetslivels villkor. En annan viktig del av denna forskning bör vara att klarlägga småförelagens betydelse för näringslivets förnyelse och utveckling. Jag avser all åter­komma till forskningen rörande datafrågorna i ett annat sammanhang.

Jag delar FRN: s uppfattning att slor vikt måste läggas vid forskning som rör viktiga problem inom social- och hålsovårdsområdet. I fråga om sär­skilda prioriteringar inom detta område gör jag emellertid delvis andra bedömningar än FRN. FRN anger tre områden inom social- och hälso­vårdsområdet som särskilt bör prioriteras under den närmaste femårsperi­oden, nämligen alkoholforskning, epidemiologi och forskning om sjukvår­den som system. När del gäller alkoholforskning och forskning om sjuk­vården som syslem delar jag i huvudsak FRN: s bedömning.

Utöver alkoholforskningen b(jr dock även narkotikaforskningen upp­märksammas. Jag vill i detta sammanhang fästa riksdagens uppmärksam­het på att chefen för socialdepartementet samtidigt föreslår regeringen att överlämna en proposition om åtgärder mot alkohol- och narkofikamissbm-kel. Denna proposition behandlar även vissa forsknings- och utvecklings­frågor, bl. a. frågan om hur missbmkels utveckling skall följas i framtiden och om behandlingsforskning på narkofikaområdel. Del gäller således att prioritera forskningen om missbmksfrågorna i stort.

När det gäller forskningen om sjukvården som system finns enligt min mening anledning alt vidga perspektivet. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården genomgår f. n. en genomgripande förändring i samband med ny lagstiftning. Ett fullföljande iw denna kommer att ställa stora krav på FoU-insatser inom den sociala sektorn under de närmaste åren. Mot denna bakgmnd finns starka mofiv att prioritera bl. a. primärvårdsforskning och forskning i ämnet socialt arbete samt forskning rörande effekterna av sociala och hälsopolitiska reformer. Inriktningen av hälso- och sjukvården genomgår f. n. en förändring mol en kraftigare betoning av förebyggande


 


Prop. 1981/82:106                                                   45

verksamhet. För alt förebygga uppkomsten av ohälsa krävs bl.a. kunska­per och analys av olika sjukdomsframkallande miljöfaktorer, både sådana som påverkar den fysiska och psykiska hälsan. Miljömedicinsk forskning i bred bemärkelse är därför myckel angelägen. Jag skall i del följande återkomma lill vissa förslag rörande primärvårdsforskning och forskning inom angränsande områden inom socialtjänsten och ämnel sociah arbete. Denna angelägna forskning vill jag sammanfatta i begreppen hälso- och sjukvårdsforskning samt forskning om socialtjänsten.

I fråga om epidemiologi ärjag f.n. inte beredd alt ge detta område samma ställning och höga prioritet som FRN vill ge området. Den epide­miologiska forskningen rör många olika medicinska områden men saknar som FRN påpekar en samlad metodutveckling i Sverige. Med hänsyn till den epidemiologiska forskningens betydelse för andra forskningsområden kan jag i viss mån instämma i FRN:s bedömning om behovet av en prioritering av denna. Samtidigt måste man emellertid ha i åtanke all epidemiologisk forskning oftast inte är fristående, utan vanligen bedrivs med utgångspunkt från erfarenheter och misstänkta samband som finns inom olika samhällssektorer. För epidemiologisk forskning inom arbels­miljöområdel där samband mellan dålig miljö på arbetet och arbetssjukdo­mar i vissa fall framträder först efter mycket lång fid är man t. ex. beroende av material och erfarenheter som finns inom andra samhällssektorer. Del kan gälla sjukvårdens arkivmaterial, cancerregisler, folkbokföringen, ma­terial från försäkringskassor eller material som finns hos fackföreningar, personalavdelningar osv. Även om jag således delar FRN:s syn på den epidemiologiska forskningens betydelse vill jag framhålla viklen av att denna forskning ses i sill rätta sammanhang, dvs. i relation lill problem inom de samhällssektorer där forskningen bedrivs. Den epidemiologiska forskningen måste således ges myckel hög prioritet, inte minst därför alt denna forskning har stor betydelse för fortsatt och djupare forskning i andra specialiteter.

Jag anser också att det inom social- och hälsovårdsområdet finns andra områden än de av FRN föreslagna som bör uppmärksammas. Detta gäller i hög grad barn- och familjepolifisk forskning och forskning om de äldres situation i samhället.

Forskningen inom det barn- och familjepolitiska området måste enligl min mening ges hög prioritet. Detta mofiveras bl. a. av de stora förändring­ar som under de senaste 15-20 åren har inträffat när del gäller barns och ungdomars levnadsförhållanden. Familjeroller och sociala nätverk har ra­dikalt förändrats. Den fysiska miljön och framtidsperspektiven likaså. Samhällets åtaganden för barn och föräldrar har samtidigt ökat kraftigt, bl.a. genom barnomsorgens utbyggnad. Trots all familjepolitiska frågor under denna tid haft en framskjuten plats i den politiska debatten är forskningen inom området fortfarande eftersatt. Familjestödsutredningen har i sitl betänkande Bra daghem för små barn (SOU 1981:25) pekat på all


 


Prop. 1981/82:106                                                   46

den renodlade barnomsorgsforskningen hiltills varit av myckel begränsad omfattning trots den intensiva utbyggnad av verksamheten som skelt. Mol bakgmnd av all den kommunala förskole- och fritidshemsverksamheten idag berör 400-500000 barn i åldrarna 0-12 år, anser jag det angelägel alt innehållet i verksamheten saml den sociala och pedagogiska roll denna spelar för barn, föräldrar och samhälle blir belyst med forskningens hjälp.

Sammanfattningsvis är min bedömning således alt forskning om miss-bmksfrågor, hälso- och sjukvårdsforskning, forskning inom primärvården och om socialtjänsten saml barn- och familjepolifisk forskning bör utgöra de högst prioriterade områdena inom det social- och hälsovårdspolitiska fallet. Även epidemiologi, miljömedicinsk forskning och forskning om de äldres situation har hög angelägenhelsgrad.

Forskning om den offentliga sektorn, dess styrning, ekonomi och för­ändring är utomordenfligt angelägen. Med hänsyn lill den betydelse och den omfattning som den offentliga sekiorn har samt de påfrestningar den kommer att vara utsatt för under resten av 1980-lalet, anser jag att delta område bör hänföras till den grupp av prioriteringar som är mest angeläg­na. Forskning om den offentliga verksamheten kommer att kräva betydan­de insatser av framför allt samhällsvetenskaplig forskning. Forsknings-och utvecklingsresurser måste överföras från en expansivt inriktad projek­tering av nya insatser till en kritisk granskning av befintliga program och regelsystem. Regeringen har därför tillkallat en expertgmpp för studier i offentlig ekonomi (Dir 1981:25) med uppgift alt bevaka forskning och utveckling inom området, förmedla informafion l.ex. genom kunskaps­översikter, utföra mindre undersökningar i egen regi och ge impulser till forsknings- och utvecklingsinsatser rörande skilda offentlig-ekonomiska problem. Jag ulgår också från att den regionalpolitiska forskningen kom­mer all ägnas uppmärksamhet inom prioriteringspunklen forskning om den offentliga verksamheten. Detsamma gäller den arbetsmarknadspolitiska forskningen såsom chefen för arbetsmarknadsdepartementet framhåller i sitl anförande i del följande.

Jag vill också framhålla alt slor vikt måste läggas vid forskning som kan belysa ekologiska samband och de faktorer som förändrar dessa. Av särskilt intresse är därvid forskning om markens ekologi. Vidgade kunska­per om denna kan bidra till förbättrad produktivitet i jord- och skogsbruket samt underlätta möjligheterna att bevara viktiga naturresurser på lång sikt, vilket är ell värde i sig. Här träder behovel av biologisk gmndforskning i förgmnden. Finansieringen av forskning inom del område jag nu har berört har hiltills stötts inle bara av SJFR ulan också av NFR. Chefen för jordbmksdepartemenlel återkommer till denna fråga i sitl anförande i del följande.

Jämslälldhetsforskning bör foras fill den av FRN definierade andra priorileringsgmppen. Del finns anledning all högt prioritera jämställdhels­aspekler i all forskning där man kan anta att resultaten på något sätt skulle


 


Prop. 1981/82:106                                                   47

påverkas om hänsyn tas fill skillnader mellan könen. Sådana aspekter har hittills i alltför hög grad försummats i det av män dominerade forskarsam­hället. Jag återkommer i det följande fill frågor om jämställdheten i forsk­ningsverksamheten. Statsrådet Andersson kommer också i ett anförande under bilaga C till detta protokoll att behandla frågor om jämställdhels­forskning.

Mol bakgmnd av vad jag nu har anfört förordar jag alt de mest angelägna prioriteringarna skall vara, med de tillägg och ändringar som jag har redovisat, de av FRN angivna punkterna a—d i den första prioriterings­gruppen med det tillägget att denna gmpp också skall omfatta punkten f i andra priorileringsgmppen. De båda återstående punkterna e och g bör, som FRN framhåller, också vara högt prioriterade men likväl komma i andra hand. Till denna senare gmpp bör vidare läggas jämslälldhetsforsk­ning.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om övergripande innehållsliga prioriteringar.

Planering av och stöd lill forskning inom prioriterade områden

FRN har, somjag tidigare har redogjort för, föreslagit en ansvarsfördel­ning mellan ohka myndigheter inom forskningsverksamheten för planering av och stöd till de forskningsområden som har prioriterats. Jag anser att förslaget i sina huvuddrag är godtagbart. Endast i två avseenden bör det enligt min mening kompletteras eller förändras. En utbyggnad och samord­ning av forskningen inom de prioriterade områdena kommer uppenbarligen all fordra betydande medverkan från den fasta forskningsorganisationen inom högskolan; detta gäller t. ex. i fråga om tillgång på lokaler, utmslning, forskningspersonal m. m. Det är heller inle möjligt att på nuvarande under­lag ta ställning fill hur de resurser som bör knytas till denna utbyggnad skall fördelas på forskningsråd, sektorsorgan och högskoleorganisationen. I många fall lorde del kunna bli fråga om samordnade satsningar på forskningsråd och sektorsorgan och förstärkningar av den fasta forsknings­organisationen. Även om det sammanhållande ansvaret för planeringen bör kunna anförtros de myndigheter FRN föreslår bör denna i flertalet fall göras i nära samråd med UHÄ. Jag vill här erinra om vad jag tidigare har anfört rörande UHÄ: s roll i den samlade långsikliga planeringen av hög­skolans forskningsverksamhet.

FRN anser alt MFR i mindre utsträckning än för närvarande bör ha ett totalansvar för hälso- och sjukvårdsforskningen i Sverige. Rådets insatser bör, enligt FRN, i enlighet med den hittillsvarande inriktningen av dessa, i första hand koncentreras på alt vidmakthålla och utveckla en kvalitativt framstående biomedicinsk forskning. Det långsiktiga finansiella ansvaret för främst icke biomedicinsk, sekloriell FoU bör huvudsakligen läggas på andra organ, i första hand delegafionen för social forskning (DSF). När del


 


Prop. 1981/82:106                                                   48

gäller prioriterade områden föreslår FRN att delegationen bör vara huvud­man för iniliering och slöd till alkoholforskning, epidemiologi samt hälso-och sjukvårdsforskning.

F.n. delas ansvaret för hälso- och sjukvårdsforskningen mellan MFR och DSF. MFR har sedan fem år fillbaka haft särskilda inilialivgmpper med företrädare för samhällsvetenskap, sjukvård och socialvård med upp­gift att göra kunskapsöversikter över forskningen inom området och bere­da elt bättre underlag för rådels; prioriteringar och planering inom berörda forskningsområden. Gmpperna har behandlat ledkirurgi, medelvårdtider vid kimrgiska ingrepp, medicinsk rehabilitering, omvårdnadsforskning, perinalologi, psykiatrisk behandlingsforskning, allmänmedicin saml vård­behov och vårdeffeklivilet. När del gäller alkoholomrädel har den senare initiativgmppen pekat på behovel av undersökningar som belyser betydel­sen av alkohol som orsak till ohälsa och vårdbehov inom både det soma­tiska och det psykiatriska området. Rådet har också i ökad omfattning anvisat medel för forskningsprojekt på hälso- och sjukvårdsområdet.

Jag anser mot denna bakgmnd alt tillräckliga skäl inte finns för all ändra huvudmannaskapet i enlighet med FRN: s förslag. MFR bör således även i fortsättningen ha ansvar för sådan medicinskt inriktad hälso- och sjuk­vårdsforskning, som initiativgmppernas arbete främst är exempel på.

Även DSF anslår idag en icke obetydlig del av sina resurser fill hälso-och sjukvårdsforskning. DFS: s anslag på detta område har dock i större utsträckning varit inriktade på tillämpad forskning samt på forskning med utgångspunkt i ett social- och samhälls- och beteendevetenskapligt per-spekfiv. Jag anser därför att huvudansvaret för denna forskning bör ligga hos DSF.

En klar gränsdragning mellan den i huvudsak av MFR stödda medicinskt inriktade hälso- och sjukvårdsforskningen och den i huvudsak av DSF stödda tillämpade och/eller socialt inriktade forskningen är svår all göra. Jag förutsätter därför att MFR och DSF vid det fortsalla planeringsarbetet kommer att i ökad omfattning nära samråda med varandra. Genom del delade huvudmannaskapet för området som jag här har föreslagit bör den kompetens av delvis kompletterande natur som de båda organen besitter på bästa sätl kunna lillvaralas, samfidigt som området kan erhålla en mer allsidig belysning.

Principen om delat ansvar för området i enlighet med vad jag nyss har anfört bör vara vägledande för ansvarsfördelningen på de tidigare nämnda prioriterade delområdena. Del epidemiologiska forskningsområdets an­knytning till bl. a. socialmedicinsk forskning gör del naturiigt att huvudan­svaret för detta område får ligga på MFR. MFR bör vidare även i fortsätt­ningen ansvara för den rent medicinskt inriktade alkoholforskningen me­dan huvudansvaret för den social- och samhälls- och beteendevelenskap­ligl inriktade alkoholforskningen bör ligga på DSF. När del gäller forskning om strukturella förhållanden inom hälso- och sjukvårdsområdet bör ansva-


 


Prop. 1981/82:106                                                   49

rel närmast ligga hos DSF. Den ansvarsfördelning mellan MFR och DSF som jag har förordat föranleder enligl min mening inle någon förändring av de båda organens ekonomiska ramar i förhållande lill varandra.

När del gäller medel för all bygga ul forskningen inom de prioriterade områdena föreslår FRN alt anvisningarna sker successivt under en femårs­period och all målet bör vara all vid slutet av denna berörda forskningsom­råden skall ha förstärkts så att årskostnaden för förstärkningen samman­lagt ligger kring 70-75 milj. kr.

Jag kan instämma i FRN: s uppfattning all det effektivaste utnyttjandet av resurserna åsladkommes om de åriiga medellillskotlen blir förhållande­vis måttliga. På så säll blir del lättare all samordna fillgången på lokaler, utmslning och forskande personal för alt garantera en god kvalitet i den forskning som las upp. Långt viktigare än de årliga resurslillskoftens storlek är enligl min mening, vilket FRN också stryker under, uthållighe­ten i satsningarna. Jag kan därför också instämma i att den första plane­ringsperioden för prioriteringarna bör vara femårig. Jag är däremot inle nu beredd all la ställning till storleken på eventuella tillskott vid femårsperio­dens slut. Härav följer att jag inle heller är beredd all la ställning lill fördelning av medlen lill forskningen inom och mellan olika prioriterings­områden. FRN:s underlag i dessa avseenden är av naturliga skä! inle så preciserat all del medger del slaget av ställningstaganden. Delta hindrar emellertid inle all del är av stort värde som riktningsangivelse för den fortsalla planeringen. Jag har nyss anmält all jag i 1983 års budgetproposi­tion avser all föreslå en ram för förstärkning av forskningsverksamheten om sammanlagt IOO milj. kr. för budgetåret 1983/84. Med hänsyn lill all ett genomförande av de förordade prioriteringarna i vissa avseenden kräver en mera preciserad planering bör budgetåret 1983/84 vara del första i femårsperioden. En riktpunkt för planeringen bör vidare vara att nämnda budgetär 10 milj.kr. avsätts för alt påböria utbyggnaden av forskningen inom de prioriterade områdena. Jag kommer senare all föreslå regeringen att uppdra ål de myndigheter som bör medverka i denna planering alt dels lägga fram de förslag som fordras härför, dels redovisa de samverkans­former mellan olika myndigheter som bedöms nödvändiga. Myndighelerna bör vidare ange möjligheterna all finansiera delar av utbyggnaden genom omfördelningar inom den samlade forskningsverksamheten. Jag räknar med att uppdragen skall kunna genomföras i sådan lid alt del blir möjligt alt återkomma till riksdagen i dessa frågor under 1982/83 års riksmöte.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om ansvarsfördelning för prioriterade forskningsområden.

Forskning om kooperativ verksamhet

Hösten 1981 överlämnade kooperalionsulredningen sill huvudbetän­kande (SOU 1981:60) Kooperationen i samhället lill chefen för industride­partementet. I betänkandet framhålls den viktiga roll som kooperationen 4   Riksdagen 1981182. I samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                   50

spelar inom olika delar av del svenska samhället. Samtidigt är dock kun­skaperna om kooperationens egenskaper, omfattning, struktur och pro­blem bristfälliga och svårighelerna all finna tillräckliga data om koopera-fionen är stora. Den kooperativa forskningen, dvs. forskningen om och utvecklingen av kooperativ teori, teknik och tillämpning, är obetydlig och otillräcklig. Generellt sett är de tillgängliga samhälleliga resurserna för kooperativ informafion, utbildning, forskning och utveckling myckel små jämfört med de samhälleliga resurser som slår lill andra förelagsformers förfogande.

Enligt vad jag har erfarit avser chefen för industridepartementet, med utgångspunkt i kooperalionsulredningens belänkande, all senare i vår föreslå regeringen alt förelägga riksdagen en särskild proposition i ämnet. I sitl förslag fill proposifion avser han alt behandla kooperationens närings­politiska roll liksom dess betydelse för samhället som helhet. I avvaktan härpå vill jag, efter samråd med chefen för industridepartementet, redovisa följande ställningstaganden lill kooperalionsulredningens förslag vad gäller del forskningspolitiska området.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör forskning av detta slag så långt möjligt förläggas till högskolan. Forskning om kooperationen utgör exempel på elt mångvelenskapligl område. Den har också enligl min mening slor samhällsrelevans. Jag vill erinra om FRN: s uppgift all svara för inifiering och planering, bl. ci. av tvärvetenskaplig forskning och forsk­ning med slor samhällelig betydelse. Jag utgår därför från att FRN beaktar behovet av forskning om kooperafionen.

Långsiktig utveckUng av högskolans forskning

UHÄ har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 lagt fram en femårsplan för resursförstärkningar inom resp. fakultet och för vissa andra områden inom högskolans forskningsverksamhet. Ämbetet har därvid lagt särskild vikt på förstärkning av basresurserna, dvs. sådana resurser som avser bl.a. vetenskapliga bibliotek, datorcentraler, inköp av billigare ut­mslning, teknisk och administrativ personal för forskning och extra tjäns­ter som forskarassistent och docent. För resp. fakultet redovisar UHÄ dämlöver den årsvis tänkta förstärkningen av forskningsområden. En sammanfattning av resursanspräken under femårsperioden fördelade på fakulteter och vissa andra områden redovisas i följande tabell.

UHÄ har enligl min uppfattning i sin första, mera systematiska, långsik­liga plan för högskolans forskning och forskarutbildning lagt en god gmnd för den fortsatta planeringen. Jag konstaterar också all UHÄ har priori­terat en rad av de forskningsområden som omfattas av de övergripande prioriteringar somjag nyss har förordat. Den långsiktsplan som presente­rats skiljer sig i precisionsgraden något mellan de olika fakulteterna. Detta är naturligt i ett första försök. När arbetet med alt utveckla fakullelspro­gram, vilket jag har berört i det föregående, har kommit längre bör del


 


Prop. 1981/82:106


51


Forskning och forskarutbildning UHÄ:s förslag för budgetåret 1982/83 och långtidshedömning t. o. m. 1986/87 (tkr.)

Anslag 81/82 inkl. pris-och löne­omräkning samt för­ändr. av anslagstek­nisk natur    1982/83   1983/84   1984/85   1985/86   1986/87


Humanistiska fakulteterna

Teologiska fakulteterna

Juridiska fakulteterna

Samhällsvetenskap­liga fakulteterna

Medicinska fakulteterna

Odontologiska fakulteterna

Farmaceutiska fakulteten

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

Tekniska fakulteterna

Temaorienterad forskning

Konstnärligt ut­vecklingsarbete

Finansiering av uni­versitetslektorers m.fl. tjänstledighet för forskning

Ersättning åt vissa opponenter vid disputationer

Utbildningsbidrag för doktorander

Forskningsinstitu­tet för atomfysik

Kiruna geofysiska institut

Institutet för inter­nationell ekonomi

Summa


118079 -I- 3232 -I- 3 196 -t- 3 195 2989 2990

9097 -I-  101 + 524 -H  110 -I- 317 -I- 316

11463 -I- 221 +    230 4- 230 +    230 + 230

136175 -1-3 146-1- 3635 4- 3635 -t- 3630 -I- 3630

345 852 -1-5 321 4960 -I- 4900 -I- 5 660 + 5 660

51359 +    895 -1-1075-1- 855 +    770 -l- 770

12                                                      729      -h     170 -h    330 -f  175 -(-  175 +     175

284 168 7692 -(- 9360 -(- 9560 8815 H- 8815

299775 -1-10223 4-10465 4-10465 4-10465 4-10465

7478 4- 2534 4- 3305 4- 4405 4- 4295 4- 4405

4185  4- 1 102 4- 825 4- 825 4- 825 4- 825

25 541                                                    -

2700                                           4- 600 -

78144 4- 2930 4- 3000 4- 3000 4- 3000 4- 3000

13                                                      957      4- 223 4- 275 4- 330 4- 330 4- 330

11125    4- 551 4- 385 4- 220 4- 220 4- 220

2 341                                                     -

1414168 4-38941 4-41565 +41905 4-41721 4-41831


 


Prop. 1981/82:106                                                   52

också vara möjligt alt få en mera likvärdig bas för den långsikfiga plane­ringen inom samtliga fakulteter. UHÄ har också räknat medel för en förbällring av de forskarstuderandes villkor. Jag kommer i del följande att särskill behandla denna fråga och tar därför inte upp den nu. Jag kommer alt kommentera UHÄ: s förslag under resp. fakultet. Syftet härmed är inle alt la ställning lill enskildheter i förslagen för kommande budgetår utan endasi all söka åstadkomma vissa riklningsangivelser för den fortsatta planeringen.

Jag vill som allmän kommentar redan nu framhålla all del enligl min mening finns ell behov av all förslärka basresurserna inom högskolans forskningsverksamhet. Samtidigt är det nödvändigt att planeringen och resursfördelningen inom högskoleenheterna sker på ell sådant sätl att eventuella resurstillskott också kommer lill märkbar nytta för forsknings­verksamheten. Jag vill här erinra om mitt förslag i årets budgetproposition all inom basresursförslärkningen särskilt beakta behovel av extra tjänster som forskarassistent och docent för alt ge unga forskare vidgade möjlighe­ter lill fördjupad vetenskaplig verksamhet och för alt allmänt stärka fors-kamtbildningen. Jag noterar också med tillfredsställelse alt UHÄ i ökad omfattning föreslår alt nya forskningsområden byggs upp genom att medel anvisas lill elt definierat område ulan att samtidigt Ijänsl som professor inrättas. Del överensstämmer väl med vad jag tidigare har anfört rörande inrättande av Ijänsl som professor som styrmedel för regering och riksdag. Slutligen vill jag hänvisa till mina förslag i åre',s budgetproposition, som för forskningens del rör del första året i UHÄ: s planeringsperiod. Jag har där i betydande utsträckning biträtt de av UHÄ framförda förslagen avseende budgetåret 1982/83.

Den sammanfallande tabellen visar alt del årliga tillskottet UHÄ räknar med ligger på drygl 40 milj. kr. Med hänsyn lill den ekonomiska situationen anser jag att UHÄ: s beräkning av utrymmet för nya forskningssatsningar finansierade med resurstillskott är för högt. Tills vidare bör dock UHÄ: s långtidsbedömning kunna utgöra ell underlag för planeringen. Jag utgår då från att en väsentlig del av de åtgärder UHÄ föreslår skall kunna finansi­eras genom omfördelningar inom ramen för de resurser som nu slår lill forskningsverksamhetens förfogande.

När del gäller UHÄ: s förslag lill fördelning av medel på fakulteter och för vissa andra ändamål noterar jag alt ämbetet har lagt särskild vikt vid de malemalisk-nalurvelenskapliga och de tekniska fakulteterna. Närmare 50 procent av del samlade resurstillskottet hänförs till dessa fakulteter. En sådan planering överensstämmer väl med de bedömningar jag själv har gjort både i tidigare budgetpropositioner och i årets samt också med FRN: s förslag fill övergripande prioriteringar somjag nyss har behandlat.

UHÄ räknar också med alt de humanistiska och de samhällsvetenskap­liga fakulteterna bör få i huvudsak lika stora resurstillskott. Med hänsyn lill all samhällsvetenskaperna kommer att engageras i betydande omfatt-


 


Prop. 1981/82:106


53


ning för genomförande av forskning inom de områden som har angivils i de övergripande prioriteringarna ansluter jag mig till den av UHÄ föreslagna fördelningen.

UHÄ har för de medicinska fakulteterna räknat med en förhållandevis måttlig resursökning under perioden med hänvisning till att en minskning av läkamlbildningskapacilelen bör mol periodens slut ge utrymme för omprioriteringar inom givna ramar. Jag delar denna uppfattning.

Den temaorienlerade forskningen vid universitetet i Linköping syftar lill alt åstadkomma en tvärvetenskaplig forskningsorganisation för att frän olika aspekter belysa några centrala områden i samhällsutvecklingen. Jag anser att del är angelägel all fullfölja uppbyggnaden av denna forsknings­verksamhet. Taklen i uppbyggnaden bör dock vara nägol långsammare än den av UHÄ antagna. Jag erinrar om vad jag har anfört i prop. 1981/82:100 bil. 12 i denna fråga.

UHÄ föreslår att inom humanistiska och leologiska fakulteter under budgetåren 1983/84-1986/87 tjänster som professor inrättas och centra byggs upp enligt följande tablå.


1983/84


1984/85


 


Basresurser humfak + 1818000 teol fak + 110000 P i allmän språkvetenskap UG P i praktisk filosofi UUm P i religionspedagogik UU Centrum för tvåspråkighets-forskning US

Centrum för områdesstudier med inriktning på Mellanöstern/ Nordafrika UL

Permanenlning av P i vetenskaps­teori UG


Basresurser

humfak 4- 1 102000

teol fak 4- 110000

P i allmän språkvetenskap UU

P i turkiska språk UU

P i musikvetenskap US

P i språkinlärning UL

Centrum för forskning om

forskning UG

Centrum för bebyggelsehistorisk

forskning US


Aktualiserade tjänster och centra 1985186-1986187


Tjänster


Centra


 


Islamologi (UU) Litteraturvetenskap, särskilt kvinnolitteratur (UG) Masskommunikationsforskning (UUm) Tyska (UUm)


Centrum för östasiatiska studier (UL)

Centrum för masskommunikations-forskning (US) Centrum för invandrar- och minoriletsforskning (UU) Centrum för masskulturforskning (US)


När del gäller UHÄ: s förslag lill utveckling av forskningsområden inom de humanistiska och leologiska fakulteterna kan jag utan all ta ställning lill lidpunkter och form för resurslillskoll i huvudsak godta dessa som underlag för den fortsatta planeringen. Särskilt vill jag betona betydelsen av alt förslärka den språkvelenskapliga forskningen inle minst


 


Prop. 1981/82:106


54


på sådana områden som kan bidra lill all förbättra invandrarnas situation i Sverige och främja våra ekonomiska och kulturella kontakter med länder i Asien, Afrika och Lafinamerika. Nära knutet fill detta ser jag också försla­gen om centra för områdessludier och invandrar- och minoriletsforskning. Jag erinrar om vad jag har anfört i denna fråga under avsnittet Allmänna forskningsfrågor. Tvärvetenskaplig forskning. Statsrådet Andersson kom­mer i sill anförande alt ta upp migrations- och etniciietsforskningen i Sverige. Det är angeläge' all UHÄ: s arbete med all förverkliga planerna på en sådan cenlmmbildning vid universitetet i Slockhoim bedöms i sam­band med den plan för verksamheten vid expertgmppen för invandrings­forskning (EIFO) som statsrådet Andersson senare kommer att anmäla skall utformas av en arbetsgmpp inom regeringskansliet.

UHÄ har för de samhällsvetenskapliga fakulteterna inle i samma utsträckning som för de humanistiska exemplifierat forskningsut­vecklingen under perioden. Ämbetet föreslår för budgetåren 1983/ 84-1984/85 inrättande av följande tjänster som professor.


1983/84


1984/85


 


Basresurser 4- 1 975 000 PiADB UU P i förvahningsforskning P i freds- och konflikt­forskning UG Ospec. P


Basresurser 4- I 975 000

PiADB UL

P i förvaltningsforskning

P i regionalpolitisk forskning

UG

Ospec. P


En allmän förstärkning av kompetensen inom samhällsvetenskaperna liksom en betoning av förvahningsforskning och forskning med regionalpo­litisk inriktning saml utbyggd forskning kring arbetslivets villkor ingår i de övergripande prioriteringar jag nyss har förordat. Dessa åtgärder bör utgö­ra tyngdpunkter i den fortsatta planeringen för de samhällsvetenskapliga fakulteterna. Den del av UHÄ: s förslag för budgetåren 1983/84 och 1984/ 85 som har preciserats stämmer väl överens med delar av de övergripande prioriteringarna.

UHÄ föreslår följande utbyggnad av de medicinska fakulteterna budgetåren 1983/84-1984/85.


1983/84


1984/85


 


Basresurser 4- 2260000

P i yrkesmedicin UG

P i allmänmedicin UUm

P i långvårdsmedicin Kl

P i dermatologi och

venerologi Kl

Resurser till ULi 4- 1000000


Basresurser 4- 3480000

P i allmänmedicin Kl

P i omvårdnadsforskning UUm

Resurser till ULi 4- I 000000


 


Prop. 1981/82:106                                                   55

UHÄ: s förslag synes väl avvägt i förhållande lill de övergripande priori­teringarna. Jag vill för egen del endasi tillfoga all forskning kring psykiska och somafiska sjukdomsförlopp som hänger samman med bl.a. arbetsmil­jöns förhållanden bör ges en något högre angelägenhetsgrad under plane­ringsperioden.

När del gäller de malemalisk-nalurvelenskapliga fakulte­terna anger UHÄ endast tre preciseringar, nämligen inrättande av tjäns­ter som professor budgetåret 1983/84 i oceanografi och naturgeografi vid resp. universitetet i Göteborg och universitetet i Umeå samt budgetåret 1984/85 inom dataområdet vid universitetet i Uppsala. 1 övrigi räknar ämbetet med, somjag tidigare har redovisat, betydande allmänna resurs­förstärkningar. Jag instämmer i UHÄ: s uppfattning att särskild vikt under planeringsperioden måste läggas vid alt förstärka nya forskningsinriktnin­gar som har börjat byggas upp. Forskning i anslutning lill dataområdet är ett exempel härpå. Jag erinrar här om vad jag har anfört i budgetproposi­tionen om utbildning och forskning inom detta område. Andra inriktningar av slor betydelse som bör ges ökat utrymme under planeringsperioden är grundforskning med anknytning till utveckling av bioteknik, naturvård och marina förhållanden. De malemalisk-nalurvelenskapliga fakulteterna inne­fattar en stor mängd gmndforskningsområden inom vilka Sverige hävdar sig väl vid en internationell jämförelse. Många av dem är dessutom vitala för Sveriges konkurrenskraft på lång sikt bl. a. därför all de forskningsre­sultat de avkastar också vidgar basen för teknisk utveckling. En priorite­ring av vissa forskningsinriktningar under planeringsperioden får därför inte leda till all den allmänna vetenskapliga kompetensen inom de matema­fisk-naturvetenskapliga fakulteterna eftersatts.

UHÄ föreslår för de tekniska fakulteterna följande utbyggnad budgetåren 1983/84-1984/85.

1983/84                              1984/85

Basresurser 4- 7 436 000       Basresurser 4- 7 823 000
P inom dataområdet
              P inom dataområdet
P i miljö- och naturresurs-
      P i keramteknologi med pulver­
information KTH
                   metallurgi KTH
P i industriell marknadsföring CTH
    P i verkstadsteknik HLu
P i bioteknik UL
                    Ospec. P
P i biomedicinsk instrument­
teknik ULi

UHÄ: s bedömning rörande de tekniska fakulteternas utveckling är en­Ugt min mening också den en god utgångspunkt för den fortsalla planering­en. Forskning och forskarutbildning vid teknisk fakultet måste utvecklas med hänsyn fill dels inomvetenskapliga bedömningar, dels strategiskt be­tydelsefulla områden för den svenska industrin, så alt dess internationella konkurrenskraft stärks, dels också andra samhälleliga behov.


 


Prop. 1981/82:106                                                   56

Sverige har ett ovanligt rikt differentierat näringsliv. Det spänner över de flesta teknikområden och baserar sig i växande utsträckning på eget eller förvärvat utvecklingsarbete och på kunskapsinlensiv produktion. I delta avseende har Sverige endast motsvarighet i de stora industriländer­na. En fortsalt ekonomisk utveckling i landet och ell återställande av balansen i våra affärer med ullandel kommer att kräva breda insatser inom industrin. De ökande kostnaderna för forsknings- och utvecklingsarbete och de allt större satsningar som görs i våra konkurrentländer kräver emellertid all framlida resursförstärkningar i högre grad styrs mot områ­den av särskilt slor betydelse för svensk industris framlida konkurrens­kraft. Det är emellertid samtidigt nödvändigt aft visst utrymme även säker­ställs för ökade satsningar på ar dra områden där det bedrivs en internatio­nellt högtstående forskning eller där det finns forskare som kan förväntas driva en förstklassig forskning.

Riksdagen har våren 1981 med anledning av prop. 1980/81:130 Industri-pohfikens inriktning m. m. beslutat om ett program för statens slöd lill teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete för treårsperioden 1981/82-1983/84. Huvuddelen av detta stöd förmedlas av STU. De teknik­områden i treårsprogrammet för STU:s verksamhet som utpekas som särskill vikliga för svensk industris internationella konkurrenskraft över­ensstämmer myckel väl med de bedömningar som gjorts i ell flertal utred­ningar under senare år och har således en bred förankring.

En ökande andel av STU: s treärsprogram för slöd lill teknisk forskning och utveckling har fåft karaktären av större samlade fleråriga satsningar. Dessa har enligt min mening verksamt bidragit lill en ökad profilering mellan olika högskoleenheter. Härigenom har dels vikliga kompetensom­råden snabbt fått resurser, dels en effekfiv arbetsfördelning mellan olika institutioner uppnåtts. Med tanke på de begränsade resurser som slår lill högskolans förfogande är del nödvändigt alt en ökad profilering mellan olika högskoleenheter kommer till slånd i syfte all nå ell rationellt kompe-lensutnylljande.

I likhet med vad chefen för industridepartementet har gett ullryck för i annat sammanhang anser jag ai:t del är angeläget all ytteriigare utveckla samordningen av de insatser som görs för alt stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete genom anslag under induslridepartemenlels huvudtitel med de satsningar som görs för all stödja forskning och utbild­ning vid de tekniska fakulteterna över anslag under utbildningsdeparte­mentets huvudtitel. Härigenom bör eU ökat bidrag lill uppbyggnad av industriellt kunnande och kompelens uppnås.

Som chefen för industridepartementet tidigare har framhållit i prop. 1980/81:130 Industripolitikens inriktning m.m. måste svensk industri i ökad utsträckning orientera sig mol leknikinlensiva produkter, processer och system. Här har svensk industri stora konkurrensfördelar, vilket blir alltmer accentuerat sell i elt längre tidsperspekfiv. Den tekniska forskning-


 


Prop. 1981/82:106                                                   57

en inom högskolan bör här kunna spela en viktig roll men för detta krävs en kraftig förstärkning av basresurserna inom de tekniska fakulteterna. Jag har beräknat medel för sådana förstärkningar i de senaste årens budgetpro­positioner liksom också i årets.

Vid inriktningen av forskningen inom de tekniska fakulteterna är det viktigt all beakta de områden som har utpekats som särskilt betydelsefulla i den industripoliliska propositionen, nämligen elektronik och datateknik, bioteknik, materialteknik - nya material, verkstadsteknik, kemiteknik -särskill tillverkning och användning av preslationskemikalier, Iräleknik, massa- och pappersteknik saml teknik för hälso- och sjukvård. Dessa industripolitiskl orienterade krav måste vägas mol inomvetenskapliga. Det är emellertid väsentligt all huvuddelen av basresursförslärkningarna vid de tekniska fakulteterna styrs mol de områden som industripolitiskl priori­teras för all STU: s stora anvisningar av medel lill långsiktig kunskapsupp­byggnad inom dessa områden skall kunna utnyttjas effektivt.

Efter samråd med chefen för industridepartementet förordar jag som riktlinje för högskolemyndigheternas planering all ca två tredjedelar av de förstärkningar som går till de tekniska fakulteterna under den närmaste Ivåårsperioden bör las i anspråk för ämnesområden som kan anses tillhöra de nyss nämnda teknikområdena. Vid fördelning av medel inom de olika högskoleenheterna skall hänsyn tas fill kravet på profilering. Förstärkning­arna bör företrädesvis gå till s. k. mellantjänster men också lill övriga basresurser inom de prioriterade områdena. Jag erinrar om vad jag i prop. 1981/82:100 bil. 12 har anfört rörande extra Ijänster som forskarassistent och docent. Den återstående tredjedelen av resursförstärkningarna bör enligl min mening fördelas på inlernalionelll högtstående forskning inom teknisk fakultet oberoende av ämnesområde.

Slor restriktivitet måste gälla i fråga om inrättande av nya tjänster som professor och det måste fömtses alt behovet av tjänster av detta slag normall måste fillgodoses genom omprövning av inriktningen av ledigbli­vande professurer.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för den fortsatta långsikliga planeringen av forskningen inom resp. fakultelsområde.

Vissa frågor rörande regional forskning och utveckling

I anslutning till vad jag nu har anfört rörande UHÄ: s långsikliga bedöm­ningar av utvecklingen av högskolans forskningsorganisation vill jag också ta upp ett område som ligger något vid sidan om denna men ändå är av intresse inte minst för kunskapsutvecklingen inom de skilda regionerna. Samhällets allmänna kunskapsutveckling hämtar näring inle endasi från den vetenskapliga verksamheten ulan också från de erfarenheter som dagligen görs på arbetsplatser bl.a. ute i industrin, inom den offentliga sekiorn och i verksamhet inom föreningar och politiska partier. Sådana


 


Prop. 1981/82:106                                                   58

erfarenheter kan när de bringas i kontakt med forskning ge uppslag lill nya infallsvinklar på problem och vara allmänt stimulerande. Omvänt kan också forskningen lyfta fram kunskaper, göra dem tydligare och skärpa människors observans på ertarenheler som kan vara av betydelse för utveckling i olika avseenden. I en långsikfig forskningsplanering måste därför enligt min mening också detta förhållande beaktas.

Genom att gmndläggande högskoleutbildning har byggts upp på ett antal orter utanför universitetsorterna, har berörda regioner fått en förstärkning av personal med forskningskompetens. Lärare vid de nya högskoleenhe­terna har sålunda vid sidan av sin undervisningsverksamhet i många fall engagerat sig i forsknings-, utvecklings- och utredningsuppdrag givna av företag, organisationer och myndigheter inom regionerna. Problem av lokalt och regionalt intresse som tidigare inle har kunnat angripas har därmed börjat bearbetas. Detta både utgör en stimulans för den regionala utvecklingen och har märkbart ökat intresset inom olika regioner för forskningsmedverkan när del gäller att lösa problem. Genom de kontakter lärarna har med högskoleenheter med fasta forskningsresurser kan de också medverka lill alt forskare från dessa engagerar sig i forskning kring större problem av forskningsbar natur.

Denna ulveckHng är både glädjande och sfimulerande och den bör följas med uppmärksamhet. Jag anser också all del förtjänar att närmare under­sökas vilka åtgärder som skulle behöva vidtas för att vid berörda högsko­leenheter ge en viss stadga åt denna utveckling. Jag vill genast stryka under alt syftet härmed inte är att bygga upp fasta forskningsresurser utanför de högskoleenheter som nu har sådana. Riksdagens ställningsta­gande i denna fråga i samband med behandlingen av 1979 års proposifion om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning bör gälla under nu överblickbar lid. Däremot finns det all anledning all på elt effekfivt säll ta fill vara den kompelens för forsknings-, utveckUngs- och utredningsarbete som finns hos personalen vid de nya högskoleenheterna för all bl. a. främja den regionala utvecklingen. De förslag jag i del följande för fram vid mitt ställningstagande till forskningssamverkanskommilléns (FOSAM) betän­kande kommer all leda lill en förbällring av möjligheterna för lärarna vid de mindre högskoleenheterna all engagera sig i uppdragsverksamhet. In­nan ställning kan tas till i vilka former forskning och utvecklingsarbete skall bedrivas vid dessa högskoleenheter saml hur en förbättrad kompe­tens härför skall kunna åstadkommas och bibehållas måste dock de hittills­varande erfarenheterna analyseras ytterligare. Jag erinrar om att regering­en har givit UHÄ i uppdrag all utreda dessa frågor i sådan ordning att del blir möjligt att återkomma tiU dem i näsla forskningspoliliska proposition.

Jag har erfarit alt chefen för industridepartementet inom kort kommer alt föreslå regeringen att förelägga riksdagen en proposition om den framti­da regionalpolitikens inriktning. I samband därmed kommer han också alt ta upp vissa forskningsfrågor. Efter samråd med honom viU jag med


 


Prop. 1981/82:106                                                   59

anledning härav anföra följande. Intresset för forskning med regional eller regionalpolitisk inriktning är stort. Verksamheten i en rad organ för infor­mation och kontakt meUan högskolan och samhället i övrigi är av särskill intresse från regionalpolitisk utgångspunkt. Del gäller t. ex. verksamheten vid kontaktsekretariaten inom högskolan, FOSAM: s försöksverksamhet med kontaktforskare, expertgmppen för forskning om regional utveckling m.fl. I anslutning till flera av de mindre högskoleenheterna håller vidare organ med syfte att stimulera regionall tillämpad forskning på att byggas upp. Några av de här nämnda organen har också forskningsinifierande uppgifter. Sammantagna är förväntningarna högt ställda på vad man med forskning kan åstadkomma för regional utveckling. Frågan är i vilken utsträckning högskolan med de resurser som för närvarande står lill dess förfogande kan uppfylla de samlade förväntningar som fmns på olika håll.

Den regionala problembilden är mångfacetterad och spänner över aUa samhällssektorer. Det kan därför krävas insatser från flera kunskapsområ­den för att på ett liilfredsslällande säll behandla oUka frågor inom denna. Ur regionalpolifisk synvinkel kan del således bli nödvändigt all dels för­slärka forskningens resurser i vissa avseenden, dels öka samordningen av redan befinfiiga forskningsresurser.

I den nämnda propositionen om den framlida regionalpolifikens inrikt­ning kommer chefen för industridepartementet alt förorda efter samråd med mig att ell cenlmm för regionalpolitisk forskning bör inrättas vid universitetet i Umeå.

Han knyter därvid an dels till det förslag om inrättande av ell regionall utvecklings- och forskningsinstitut i Umeå, som har lagts fram av en särskild utredare i betänkandet (DsB 1980:18) Lokalisering av ny verk­samhet till Västerbotten. Del 3, dels lill en skrivelse från glesbygdsdelega­tionen angående ett cenlmm för glesbygdsutveckling i Östersund (1981-10-06, dnrG81/A16:U).

Genom att utgå från den kompelens söm finns vid högskoleenheterna inom Umeå högskoleregion saml med vissa liUskolt lill de basresurser som forskningen inom dessa redan förfogar över bör det vara möjligt alt åstad­komma en effektiv och stimulerande forskningsmiljö.

Forskningen inom den samhällsvetenskapliga fakulteten vid universite­tet i Umeå är i slor utsträckning redan nu inriktad på regionala problem. Inom ämnen som förelagsekonomi, nationalekonomi, kulturgeografi, so­ciologi, statsvetenskap, ekonomisk historia m.fl. har en betydande kom­petens på den regionala forskningens område byggts upp. År 1979 inrätta­des också en tjänst som professor i regional ekonomi vid universitetet i Umeå.

I prop. 1981/82:100 bil. 12 har jag förordat att en tjänst som professor i förvallningsforskning med regional inriktning inrättas vid universitetet i Umeå.

Högskolan i Luleå har inom sin tekniska fakultet omfattande resurser som kan utnyttjas i utvecklingen av regionens näringsliv. Även vid övriga


 


Prop. 1981/82:106                                                   60

högskoleenheter i regionen förekommer eller planeras forskning av intres­se i detta sammanhang. Verksamheten vid de olika enheterna visar på den bredd som den regionalpolitiska forskningen har, från den traditionella samhäUsvetenskapliga forskningen vid universitetet i Umeå och den tek­niska forskningen vid högskolan i Luleå till en praktiskt tillämpad gles­bygdsforskning vid högskolan i Östersund.

Den samlade kapacitet och kompelens som finns i Umeå högskoleregion ger ulan tvekan goda fömtsätlningar för alt successivt utveckla och för­bättra del kunskapsunderlag som regionalpoHfiken skaU vila på. Enskilda discipliner är emellertid i huvudsak inriktade på den ämnesspecifika teori-och metodutvecklingen, medan de regionala problemen ofta är komplexa till sin natur. Genom all samordna forskningsresurser i regionens olika delar och underlätta en integration av olika discipliners kompetens i tvär­vetenskapligt inriktade projekt bör betydande vinster kunna nås. Av sär­skilt intresse är möjlighelema att knyta samman samhällsvetenskaplig och teknisk forskning.

Huvuduppgiften för ett centmm för regional forskning bör vara all ta inifiafiv tiU och samordna tvärvetenskapligt inriktade projekt inom det regionalpolitiska området och sådana områden inom l.ex. teknisk och naturvetenskaplig forskning som kan vara av betydelse för den regionala utvecklingen. Cenlmmet bör vidare fungera som en länk meUan forskning­en och skilda samhäUsintressen i regionen. I detta avseende bör samarbete ske med andra kontakt- och informafionsorgan i regionen.

Chefen för industridepartementet, kommer senare att föreslå regeringen all uppdra ål styrelsen för universitetet i Umeå alt skyndsamt utreda den lämpliga organisationen för ett cenlmm av del slag som här har skisserats. Som utgångspunkt för arbetet kommer därvid att särskilt framhållas beho­vel av koppling mellan cenlmmet och det forsknings- och utvecklingsarbe­te kring inlandets glesbygdsproblem som pågår vid högskolan i Östersund saml del utvecklingsarbete som bedrivs i anslutning tiU högskolan i Luleå med syfte att stimulera näringslivet i Norrbotten. Därvid kommer också att anges att cenlmmets styrelse lämpligen bör ha en sammansättning som liknar den som ERU: s regionala samverkansgmpp i Umeå högskoleregion har. Vidare kommer att anges att samtliga högskoleenheter i regionen bör vara representerade i styrelsen, liksom att ett visst inslag av riksrepresen-talion bör ingå i denna.

Dyrbar vetenskaplig utrustning

Regeringen har i skilda sammanhang uppdragit åt forskningsrådsnämn­den (FRN) alt redovisa

erfarenheterna av tUlgången till särskilda resurser för dyrbar vetenskap-Ug utmslning

ett planeringsunderlag för framtida investeringar i utmslning i anslutning till s. k. big science


 


Prop. 1981/82:106                                                   61

ell långsiktigt planeringsunderlag för investeringar i det slag av projekt-anknuten dyrbar vetenskaplig utmslning vartUl kostnadsramen Till forsk­ningsrådsnämndens disposition hittills har använts saml

förslag liU resursmässig avvägning mellan de två nämnda slagen av utmslning.

FRN har i oktober 1981 redovisat nämnda uppdrag i rapporten Dyrbar vetenskaplig utmslning. Erfarenheter, planering, Big Science. I rapporten anförs i huvudsak följande.

FRN tillämpar följande kriterier vid fördelning av de särskilda resur­serna lill FRN: s disposition för dyrbar utmslning.

Sådan utmslning prioriteras som

a)  är angelägen med hänsyn lill större satsningar inom forsknings- och problemområden som görs av forskningsråden, STU, FRN och andra berörda organ

b) bedöms vara motiverad med hänsyn fill behov av koncentration och profilering av resurserna för forskning nafionelll och regionalt

c)  bedöms vara motiverad för vetenskapligt högt kvalificerade forskares/ forskargmppers verksamhet.

DärtUl kan utmslning prioriteras som

d)  möjliggör effektivt utnyttjande av engagemang i internationellt forsk­
ningssamarbete eller

e)    har elt brett användningsområde.

Kriterierna som är förhållandevis allmänt håUna vägs samman vid be­dömning av ansökningarna. Den vetenskapliga kvaliteten i de projekt ansökningarna avser är därvid av avgörande betydelse. Nämnden konsta­terar att det ofta har förelegat en för flera forskningsslödjande organ gemensam intressesfär för anskaffning av de utruslningsobjekt för vilka den beviljat medel. För att undvika problem bör vid en tänkt samfinansie­ring med FRN;s medel och resurser från andra källor alllid den totala kostnaden för ulmslningsobjektet redovisas i ansökan. FRN avser alt fortsättningsvis ägna ökad uppmärksamhet åt gränsdragningar mellan an­vändningen av de egna resurserna för utrustningsanskaffning och andra källor.

Nämnden konstaterar vidare att den nuvarande anslagskonslmklionen i stort sett har fungerat väl. Konstruktionen med delramar för beställnings-bemyndigande har enligl nämnden upplevts som posifiv men har hillills endast i mindre utsträckning använts för en successiv uppbyggnad av mycket stora utrustningsobjekt. Nämnden har vidare uppmärksammat behovel av all avsätta medel för kostnadsökningar i samband med valuta­förändringar och förändringar i den ekonomiska politiken.

Samrådet med byggnadsstyrelsen och högskoleenheterna har utvecklats men behöver enligt nämnden följas kontinuerUgt.

Registrering av existerande utmslning är enligt nämndens uppfattning viktig. Frågan bearbetas av FRN i samråd med UHÄ och UUH.


 


Prop. 1981/82:106                                                   62

FRN har i sin redovisning av planeringsunderlag för investeringar i projeklanknuten dyrbar vetenskaplig utmslning utgått från aktuella an­slagsframställningar från forskningsråden och STU, långsikliga program för teknisk forskning, energiforskning m.fl. områden, FRN:s eget under­lag till regeringen inför denna proposition redovisat i rapporten Svensk forskning 1982-1986 Vägar, värderingar, val samt slufiigen sådana äm­nesvisa prioriteringar som hittUis har framkommit i anslutning fiU fördel­ning av den särskilda kostnadsramen för dyrbar vetenskaplig utmslning. Tyngdpunkten har därvid komrait alt ligga på material som anknyter till hittillsvarande prioriteringar.

Nämnden redovisar prioriterEide ämnesområden inom MFR: s, STU: s, NFR: s, skogs- och jordbmkels forskningsråds (SJFR) samt HSFR: s verk­samhetsområden. Nämnden anser vidare all den vid beslut om fördelning av resurser för utmslning dessutom bör uppmärksamma behov av långsik­tig kompetensuppbyggnad inom yllerligare områden som företräds av sek­torsorgan eller ligger i gränszonen mellan etablerade ansvarsområden. Dit hör fömtom vissa områden där FRN själv har tagit initiafiv sådana som representeras av organ som Riksbankens jubileumsfond. Riksföreningen mol cancer, delegationen för rymdverksamhet, styrelsen för u-lands­forskning etc.

Nämnden säger sig vidare vilja verka för att en större samordning och samplanering sker genom att flera forskningsgmpper samlas kring gemen­samma förslag till lösning av sina ulmslningsproblem. Del skulle då kunna vara möjligt all salsa på avancerad utmslning som annars skulle vara oöverkomlig i de enskilda fallen och därigenom saknas inom landets grän­ser.

Slutligen anför nämnden att den inte har antagit något program för resursfördelningen de närmaste iiren utan anser all denna i princip kommer att vara avhängig av kvaliteten hos den forskning som är relaterad lill föreslagna utmslningsanskaffningar. 1 praktiken är del enligl nämnden emellertid klart att det är inom naturvetenskap och teknik samt medicin som de flesta angelägna ansökningarna finns och att dessa ämnesområden kommer alt dominera även vid fortsatta resursfördelningar. Nämnden anser dock att utmslning för den långsikliga kompetensuppbyggnad som stöds av statens naturvårdsverk, arbetarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning och DFR miisle få en väsentligt ökad andel av resur­serna i framliden. På sikt kommer också enligl nämndens bedömning markekologiskt inriktad gmndläggande forskning alt medföra ökade krav på dyrbar utmslning.

Nämnden konstaterar ifråga om utmslning för s.k. big science inled­ningsvis att sådana myckel kostnadskrävande investeringar i utmslning varom del här är fråga, 10 milj.kr. eller mer, i huvudsak kan hänföras till NFR: s ansvarsområde. NFR tar i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 SärskUt upp behovel av utmslning för astronomi, elemenlarparti-


 


Prop. 1981/82:106                                                   63

kelfysik, synkrolronljusforskning, acceleratorbaserad forskning, geokos-mofysik och plasmafysik, atom- och molekylfysik saml kondenserade materiens fysik under 1980-talet. Rådet har uppskattat resursbehovet för utmslning enligl nu kända planer inom de angivna forskningsområdena fill ca 60 milj. kr. per år.

Då en sådan resursnivå bedömts som orealistisk har rådet i stället vall alt inom ramen för tre olika nivåer, nämligen 5, 10 resp. 18 milj. kr. per år exemplifiera sina prioriteringar.

FRN: s bedömning utifrån detta material är att vissa av de projekt som ingår i NFR: s exemplifiering knappast har nått en sådan grad av konkre­tion att de för närvarande kan ligga till gmnd för en resursplanering. Nämnden pekar i sammanhanget bl.a. på sådana exempel som ell natio­nellt halvledarlaboralorium, ett ev. svenskt dellagande i en europeisk synkrolronljuskälla samt ett nationellt acceleratorcentmm.

Nämnden bedömer att under den närmaste tiden ett årligt utrymme av ca 7 milj. kr. utgör ett minimialternativ för satsningar på utrustning anknuten fiU big science. På tre lUl fyra års sikt behöver utrymmet öka fill ca 10 milj. kr. årligen.

Nämnden diskuterar även dellagande i internafionellt forskningssamar­bete av big science-karaklär och påpekar all sådana engagemang ofta utgör elt alternafiv till investeringar på nafionell nivå. Detta förhållande visar enligt nämnden viklen av all kostnadskalkyler presenteras för de planera­de investeringarna i dyrbar utmslning som gör del möjligt alt jämföra dessa med kostnader för att delta i internafionellt samarbete.

Nämnden anser all en direkt avvägning mellan resurser för utmslning för big science-projekl och sådana för övrig dyrbar utmslning inte bör ske ulan alt en kontinuerlig anpassning i den takt som de stora projekten konkretiseras i stället bör komma i fråga. Nämnden är dock medveten om att den måste vara beredd all binda sig under en följd av år med betydande belopp för att garantera genomförandet av de stora investeringarna i ut­mslning.

Nämnden anser del vara önskvärt alt planeringsramar kan anges för utvecklingen av den särskUda kostnadsramen för dyrbar utrustning som ställs till FRN: s disposition. Nämnden föreslår en vidgning av kostnadsra­men fill 57 milj. kr. för budgetåret 1982/83 samt till resp. 68, 79 och 90 milj.kr. de tre därpå följande budgetåren. Behovel av investeringar för utmslning i anslutning fill big science-projekl inom de angivna beloppen anger nämnden till 7, 8, 9 samt 10 milj. kr. under resp. budgetår. »  För egen del vUl jag anföra följande.

De erfarenheter FRN har redovisat rörande nämndens disposifion av den särskilda kostnadsramen för dyrbar vetenskaplig utrustning visar alt den stegvis har utvecklat former för fördelning av ramen som med utgångs­punkt i vetenskapliga bedömningsgrunder ger ell effekfivt slöd fill svensk forskning. Jag konstaterar med lillfredsslällelse all nämndens samarbete


 


Prop. 1981/82:106                                                   64

med forskningsråd och andra berörda instanser av såväl resursfillförande som mottagande karaktär blivit fastare etablerat. Jag fömtsätter all nämn­den eftersträvar all detta samarbete utvecklas vidare.

Jag delar nämndens bedömning att tyngdpunkten i behoven av dyrbar utmslning av alll att döma även i fortsättningen kommer att ligga inom naturvetenskapliga, tekniska och medicinska ämnesområden. Jag vill här erinra om att syftet med alt anvisa särskilda medel för dyrbar vetenskaplig utmslning är att stödja sådan forskning som forskningsråden initierat och finansierar. För den forskning som bedrivs inom ramen för högskolans fasla resurser anvisas medel lill utrustning i annan ordning. När det gäller den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål har jag tidigare framhållit all den har ett nära släktskap med inomvetenskapligt motiverad forskning. I den utsträckning som kunskapsuppbyggnaden för­läggs tiU högskolan bör del i vissa fall vara möjligt all utnyttja sådan dyrbar utmslning som har införskaffats i anslutning lill av forskningsråd finansi­erade projekt. När kunskapsuppbyggnaden är av sådan karaktär all den ligger i anslutning fill eller sammanfaller med av forskningsråd finansierad forskning bör vidare särskill dyrbar utmslning för dess behov också kunna bekostas av medel från den särskilda kostnadsramen. Jag fömtsätter alt FRN eftersträvar en bred enighet vid dessa ställningstaganden.

I likhet med FRN vill jag stryka under viklen av en ökad samplanering mellan olika organ vid anskaffning och ulnylljande av dyrbar utrustning. Därvid bör också samverkan på nordisk nivå beaktas. Jag erinrar också om regeringens uppdrag fill FRN och UUH all utveckla ell syslem för regist­rering av utrustning i syfte alt åstadkomma ell effektivare utnyttjande av denna.

Jag anser, liksom nämnden, att det inle för närvarande finns skäl all anvisa medel för utmslning i anslutning lill big science-projekt under en särskild kostnadsram.

Jag har i budgetpropositionen beräknat medel för dyrbar vetenskaplig utmslning under anslaget Inredning och utrustning av lokaler vid högsko­leenheterna m.m., kostnadsramen Till forskningsrådsnämndens disposi­tion för budetårel 1982/83 och inom ramen för del beräknade beloppet av 47 milj. kr. även beaktat nära förestående utrustningsbehov av big science-karaklär.

Den fortsatta tUldelningen av medel för dyrbar vetenskaplig utrustning blir nödvändigtvis beroende av stäUningslagande till sådana big science-projekl som kan komma all presenteras. Ett viktigt underlag blir härvid den rapport om resursbehovet för framtida svensk acceleratorbaserad forskning som har utarbetats under ledning av en sakkunnig inom utbild­ningsdepartementet. Ett annat underlag av intresse är de planer på satel­liter för gmndforskning i samarbete med andra länder som enligl vad jag har inhämtat föreligger inom DP'R. Ell tredje projekt med betydelse för ell anlal forskningsområden inom främst naturvetenskap är en nordiskt stor-


 


Prop. 1981/82:106                                                                65

dator. Detta projekt befinner sig ännu på elt förberedande stadium. Acce­leratorbaserad forskning och införskaffande och utnyttjande av en storda­tor är enligt min mening, goda exempel på områden kring vilka nordisk samverkan bör sökas. Jag fömtsätter att nämnden vid sin fortsatta bedöm­ning av behovet av dyrbar utrustning nära följer utvecklingen av planer för big science-projekl.

Jag vill avslutningsvis framhåUa all jag för egen del bedömer en ökad tillgång på medel för dyrbar vetenskaplig utrustning i anslutning lill såväl big science-projekl som projekt av den karaktär som hillills har anvisats medel från den särskilda kostnadsramen Till forskningsrädsnämndens dis­position så angelägen att den i den fortsatta forskningsplaneringen bör ges hög prioritet inom de ekonomiska ramar som kan komma all fastställas för forskningsverksamheten.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för finansiering och ulnylljande av dyrbar vetenskaplig utrust­ning.

Forskningssamverkan Inledning

Jag har i det föregående redovisat min syn på vissa allmänna forsknings­frågor samt förordat övergripande prioriteringar och utifrån dessa riktlinjer för planering av forskning under de närmast följande åren inom både högskolan och ett antal sektorsområden. Av vad jag därvid har anfört och av den översikt över det svenska FoU-systemet som har fogals som bilaga till delta prolokoU framgår, all högskolan spelar en central roll som utfö­rande organ för forskning finansierad av såväl forskningsråd som elt stort antal seklorsorgan. Högskolan har också i växande omfattning anlitats för forskningsuppdrag givna av det enskilda näringslivet. Den samverkan mel­lan högskolan och externa forskningsintressenter som stegvis har vuxit fram har akluaUserat ett stort anlal frågor bl. a. om hur en sådan forsk­ningssamverkan bör organiseras, finansieras och fogas in i oUka forsk-ningsfinansierande organs planering saml i en övergripande nafionell forskningsplanering. Dessa frågor berördes bl.a. av forskningsrådsulred-ningen och forskamtbildningsulredningen. För alt belysa dem yllerligare saml för all utarbeta förslag lill åtgärder tillkallade jag våren 1978 en särskUd kommitté (Dir 1978:21) forskningssamverkanskommillén (FOSAM). Kommittén har i oktober 1980 avlämnat betänkandet (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. Jag lar nu upp delta lill behandling.

FOSAM har ingående redovisat nuvarande förhållanden rörande forsk­ningssamverkan meUan högskolan och externa forskningsintressenler och därvid gjort en förtjänstfull analys av en lång rad problem som är förknip­pade med en sådan samverkan. Del ligger i sakens natur alt kommittén för att kunna teckna en fullständig bild av det problemområde den har före­lagts också har diskuterat frågor som f.n. inte fordrar beslut av regering 5   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                   66

och riksdag. De rör arbetsformer inom högskoleenheter, avlalskonslmk-lion och ansvarsfördelning vid uppdrag, avtalens innehåll, sekretess och upphovsrätt.

Enligt min mening är FOSAM: s probleminvenlering en värdefull sam­mansläUning av de i dessa sammanhang väsentliga frågorna. De förslag kommittén för fram bör lill stora delar kunna utgöra rikfiinjer för högskole­myndigheternas behandling av frågorna.

FOSAM har också tagit upp frågor om tjänsteåligganden, arbelsfidsreg-lering och personalplanering. Dessa frågor bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag. Jag går nu över lill frågan om högskolans kompetens och resurser för forskningssamverkan.

Allmänna utgångspunkter för högskolans forskningssam­verkan

En central del i FOSAM: s förslag rör högskolans resurser och kompe­lens för forskningssamverkan saml fördelningen av ansvar för långsiktig kunskapsuppbyggnad mellan högskolan och andra forskningsorgan. FO­SAM har på detta område anaJyserat den situafion högskoleforskningen befinner sig i. Kommittén framhåUer att problemen omfattar tre skilda slag av forskning, nämligen den inomvetenskapligt motiverade forskningen, långsiktig kunskapsuppbyggnad motiverad av seklorsforskningens och in­dustrins behov och mera kortsiktig sekloriell och industriell forskning i allmänhet utformad som projekt och uppdrag utlagda på högskolan. Kom­mittén ulgår för sina förslag friin två gmndläggande förutsättningar. Den ena är riksdagens beslut med anledning av prop. 1978/79:119 om vissa forskningsfrågor m. m. om att seklorsforskning så långt möjligt skall för­läggas liU högskolan i syfte all undvika all nya forskningsinsfilul inrättas som kan medföra resurssplitlring och stelhet i forskningsorganisationen. Den andra är att en långsiktig kunskapsuppbyggnad inom högskolan för sektorsforskning och induslriforskning i dagens ekonomiska situation inte är möjlig genom liUskoll av nya resurser fill högskolan ulan måste komma lill stånd genom en omfördelning av existerande resurser inom landels totala forskningssystem. Kommittén lägger därefter fram en rad skilda förslag med syfte all stärka högskolans beredskap all medverka i kun­skapsuppbyggnad och la emot uppdrag från sektorsorgan och industri. Jag kommer i del följande all behandla vart och ett av dessa förslag men viU inledningsvis allmänt beröra villkoren för högskolans forskningssamver­kan.

Från många håll ställs nu krav på all forskningen skall medverka vid lösning av en rad olika samhällsproblem och intensifiera verksamheten på områden av betydelse för den industriella utvecklingen. För att tillgodose dessa önskemål har uppmärksamheten i ökad utsträckning kommit att rikta sig mol högskolan och de resurser som står fill dess förfogande. Detta är enligt min mening utomordentligt glädjande. Samfidigt har denna ut-


 


Prop. 1981/82:106                                                  67

veckling lett liU att en rad avvägningsfrågor inom vårt totala forsknings-syslem har skjutits i förgrunden. Till dessa hör avvägningen mellan hög­skolans inomvetenskapligt motiverade forskning och dess medverkan i långsiktig kunskapsuppbyggnad för speciella ändamål. Låt mig stryka un­der all del är utomordenfligt angelägel alt högskolan i slor omfattning medverkar i den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella och industriella ändamål. För att högskolan skall kunna fullgöra uppgiften att åta sig sektoriella och industriella FoU-uppdrag måste den besitta kompe­lens härför. Detta kräver teori- och metodutveckling och allmän kompe­lens uppbyggd på de ifrågavarande områdena. Man kan med en ofta använd term kalla detta riktad gmndforskning.

Även om jag således i gmnden är myckel positiv fill att långsiktig kunskapsuppbyggnad av nämnt slag i ökad utsträckning förläggs till hög­skolan måste jag samtidigt konstatera alt detta inte är möjligt ulan omför­delning av resurser. Jag kan här helt instämma i FOSAM: s uppfattning. Avvägningen mellan den inomvetenskapligt motiverade forskningen och den sektoriellt eller industriellt motiverade långsiktiga kunskapsuppbygg­naden rör ytterst fördelningen av både materiella och personella resurser inom högskolan mellan dessa båda områden. Under de senaste två årtion­dena har en kraffig utbyggnad av den sektorieUa forskningen ägt rum. Den har också i ökad utsträckning föriagls lill högskolan. Samtidigt är del uppenbart alt tillskotten tUl högskolans basorganisation och forskaml-bUdning saml inrältandet av nya forskningsområden, i allmänhet genom nya tjänster som professor, inle har kunnat balansera seklorsforskningens och induslriforskningens tillväxt. Detta har lelt lill en viss förskjutning av resurserna för den i första hand inomvetenskapligt motiverade forskningen mol seklorsforskning. Del rör sig här inle enbart om lokaler, utmslning och andra facilileler för forskning, ulan också om de intellektuella resur­serna för forskning. Sektorsforskningen och industriforskningen har kun­nat erbjuda bättre ekonomiska resurser i skilda avseenden än den inomve­tenskapligt motiverade forskningen inom högskolan. Denna senare har därför fått en myckel hård konkurrens om forskarbegåvningarna. Efter­som många uppdrag utförs av forskarstuderande styrs också forskaml­bildning och forskning inom vissa områden i hög grad av tillgången på externa medel. Även om det är myckel positivt alt personer med forsk­ningskompetens kan nyttiggöras inom seklorsforskning och induslri­forskning riskerar en förstärkt utveckUng i denna riktning att skapa besvä­rande obalanser inom del tolala forskningssystemet. En utbyggnad av sektorsforskningen i snabbare takt än högskolans förmåga alt i motsvaran­de mån söija för forskamlbUdning och inomvetenskapligt motiverad forsk­ning leder också lätt tUl att sektorsforskningen får en bristfällig kvalitet.

Jag erinrar om vad jag tidigare har anfört rörande den inomvetenskapligt motiverade forskningens långsikliga kunskapsuppbyggnad. Denna utgör basen för den sektoriella och industriella forskningens förnyelse och


 


Prop. 1981/82:106                                                   68

vidgning. För att den inomvetenskapligt mofiverade forskningen skall kun­na fylla denna uppgift måste den ha sådan omfattning och stabilitet att den vid sidan av forskningssamverkan med seklorsorgan och del enskilda näringslivet också självständigt förmår från inomvetenskapliga utgångs­punkter fördjupa och bredda de olika vetenskapsområdena. Jag vill foga lill, all detta år angelägel också i ell bredare perspekfiv, nämligen all samhället genom en fri och rikt varierad grundforskning får möjlighet all belysa och förstå den mera styrda gmndforskning och dess länkbara liU-lämpningar som nu i ökad utsträckning utförs ulan den insyn högskolan arbetar under. Jag tänker på den forskning som äger mm inom stora nationella och framför aUl multinationella företag och som kan ha betydan­de effekter för vår framlida samhällsulveckUng. Som exempel på forsk­ningsområden för vilka bl. a. multinationella företag avsatt myckel bety­dande resurser kan nämnas mikroelektronik och bioteknik.

Innebörden av vad jag nu har anfört är sammanfattningsvis all det genom omprioriteringar och förstärkningar av högskolans forskningsre­surser måste skapas en bättre balans mellan behovet å ena sidan av all behålla och utveckla en inomvetenskapligt motiverad forskning, bl. a. nöd­vändig för det inlernalionella kunskapsutbytet och forskamlbUdningen, å andra sidan av en stabil bas för att kunna la emot och utföra forskningspro­jekt för sektoriella och industriella ändamål och tillgodose behovel av långsiktig kunskapsuppbyggnad. Jag lar nu upp FOSAM: s förslag med dessa syften.

Behovel av författningsmässig reglering av forsknings­samverkan

Först vill jag något beröra FOSAM: s tolkning av vad jag förordade i prop. 1978/79:119 all nya särskilda forskningsinstitut endasi undantagsvis borde inrättas. Enligl min mening har kommittén i någon mån dragit väl långtgående slutsatser av detta uttalande. Jag uteslöt nämligen inle i sam­manhanget möjligheten av aft när särskilda omständigheter föreligger nya forskningsinstitut skall kunna inrättas. Jag angav emellertid alt del var viktigt all delta då skedde i sådana former att en fillräckligt bred och sfimulerande forskningsmiljö kunde byggas upp. Milt grundläggande mofiv var all man bör undvika institutsbildningar som splittrar forskningsresur­serna och skapar isolerade miljöer som saknar det idéutbyte och den kritiska granskning av forskningsresultat som är nödvändiga för all säker­ställa en god kvalitet på forskningen. Jag anser all delta ställningslagande allljäml äger giltighet. Del bör ses som en rikfiinje när det gäller den fortsatta utbyggnaden av sektorsforskningen.

Jag kan instämma i FOSAM: s uppfattning alt såväl högskolemyndighe­terna som sektorsorganen bör mera systematiskt pröva förutsättningarna för all ta mol resp. föriägga uppdrag om långsiktig kunskapsuppbyggnad och annan forskning till högskolan. En given utgångspunkt bör därvid


 


Prop. 1981/82:106                                                   69

vara, som kommittén framhåller, alt det finns eller kan utvecklas kompe­tens inom högskolan för att fullgöra sådana uppdrag. Men även om denna fömtsättning uppfylls är det inte givet all elt uppdrag skall ulföras inom högskolan. Andra villkor knutna till uppdraget såsom kostnader, kvalitet, lidsåtgång m. m. kan leda tUI all ett sektorsorgan finner att ett uppdrag med större fördel bör utföras av något annat organ ån högskolan. Sektorsor­ganen bör därför ha möjlighet att välja andra former för forskningsut­förande än dem högskolan kan erbjuda. Det är emeUertid enligl min me­ning väsenfiigt alt seklorsorganen verkligen prövar alternativen och att därvid sådana val görs all tillgängliga forskningsresurser utnyttjas väl. Uppbyggnad av forskningsverksamhet som innebär dubblering av redan befintlig sådan och därmed resurssplittring måste undvikas.

För högskolans del måste ocksä finnas möjlighet att säga nej lill ett uppdrag även om den erforderliga kompetensen för att utföra detta finns. Uppdraget måste, som FOSAM betonar, på ett rimligt sätl kunna inordnas i högskolans verksamhet, där främst inomvetenskapligt motiverad forsk­ning och forskarutbildning svarar för kontinuitet och kompetensuppbygg­nad. Högskoleorganen har elt ansvar för att upprätthålla en balans mellan inomvetenskapligt motiverad forskning och annan forskning. Ell sådant ansvar måste för att kunna fullgöras vara förenat med rätlen alt också avvisa uppdrag.

Vad jag nu har anfört, vilket överensstämmer med FOSAM: s synsätt, innebär således inle någon bindande skyldighet för seklorsorgan all lägga Ul forskningsuppdrag på högskolan eller för högskolan alt ta emot sådana uppdrag. Däremot innebär det en mera planmässig prövning av fömtsätt­ningarna för all i vidgad utsträckning nyttja högskolans forskningsresurser för sektoriella forskningsändamål. FOSAM föreslår att en sådan viljein­riktning bör uttryckas genom dels ett förtydligande av högskolelagen, dels en särskild förordning som uttrycker statlig myndighets skyldighet att vid genomförande av forskning på dess bekostnad i första hand vånda sig lill högskolan. UHÄ har i sitt yttrande häröver instämt i FOSAM: s förslag men presenterar en modifiering av kommitténs förslag liU författningstext.

Vad först gäller ell förtydligande av högskolelagen vill jag erinra om att denna redan nu läcker högskolans uppgift all också bedriva forskning på uppdrag från utomstående intressent. I 3 § högskolelagen sägs:

"Forskningen inom högskolan skall syfta liU att vinna ytterligare kun­skaper och lill all finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verk­samhet."

Formuleringen är i och för sig vid men orden "     skall syfta lill

---- att finna vetenskaplig gmnd för annan verksamhet" lägger

obestridligen elt ansvar på högskolan all pröva fömtsättningarna all la mot forskningsuppdrag från utomstående intressenter. Jag ulgår från att rege­ringens och riksdagens vilja rörande högskolans forskningsuppgift som på detta sätl har uttryckts i lag är en tillräcklig gmnd för all inrikta högskole-


 


Prop. 1981/82:106                                                   70

myndigheternas stråvan mot att fuUgöra den. Jag anser således inle att något ytterligare förtydligande av högskolelagen i delta avseende är nöd­vändigt.

När del sedan gäller en särskild förordning med innebörd alt stafiig myndighet i första hand skall vända sig lill högskolan för att få önskad forskning utförd anser jag all det år tveksamt om en sådan verkligen skulle främja en bättre samverkan mellan högskola och sektorsorgan. Visseriigen skulle därmed ges en formell skyldighet alt i varje enskilt fall pröva högskolans förutsättningar för all utföra viss forskning. Risken är dock uppenbar för all en prövning reglerad på detta säll i många fall blir mera formell än reell. Många remissinstanser har också uttryckt tvivel om del ändamålsenliga i en särskild förordning med nämnda syften. Enligt min mening bör en förbättrad grund för samverkan meUan högskolan och seklorsorganen i första hand skapas genom utvidgade direkta kontakter parterna emellan och en mera distinkt planering av resp. verksamhet. Jag kommer i det följande att förorda åtgärder med dessa syften. Effekterna av dessa bör prövas innan en författningsmässig reglering av statsmyndighe­ternas prövning av lämpligt forskningsutförande organ tUlgrips.

Vissa Ijänsleorganisaloriska frågor i anslutning lill forskningssamverkan

Kommittén framhåller all forskning finansierad med externa medel inom vissa områden har en betydande omfattning inom högskolan och sysselsät­ter ell stort anlal personer på projeklbasis. För att nå ökad bredd och stabilitet i sådan forskning är det angelägel alt den också omfattas av högskolans fasl anställda personal. För all detta skall vara möjligt fordras att i de fast anställda lärarnas tiänsteåligganden även ingår all medverka i exlernfinansierad forskning eller all fasta tjänster kan inrättas på externa medel. FOSAM hänvisar här lill lärartjänslutredningens förslag om en ny tjänsteorganisation för högskolan vilket om del genomförs skulle bidra lill en lösning av delta problem. Denna fråga bör enligl min mening behandlas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag. Jag vill i sammanhanget beröra möjligheterna all inom ramen för externa medel kunna inrätta tidsbegränsade tjänster vid högskolan.

Det bör, enligl min mening, vara möjligt all inom ramen för tidsbegrän­sade exlernfinansierade projekt av uppdragskaraklär inrätta tidsbegrän­sade tjänster för forskande personal, i den mån som sådana fordras för projektels direkta genomförande. Jag vill här hänvisa lill den av riksdagen nyligen antagna nya anslällningsskyddslagen (prop. 1981/82:71).

FOSAM föreslår också all varje högskoleenhet med fasta forskningsre­surser skall disponera medel för alt brygga över variationer i lUlflödel av externa medel. De bör användas av berörda institutioner för all vid ned­gångar i tillflödet på externa medel bl. a. genom fortbildning och vidareut­bildning höja och bredda institutionens kompetensprofil. Dessa resurser


 


Prop. 1981/82:106                                                   71

bör tillföras högskolan genom ell pålägg som belastar alla externt finansi­erade projekt. De remissinstanser som har behandlat detta förslag har ställt sig tveksamma lUl del.

Jag har förståelse för syftet med kommitténs förslag men känner en viss tveksamhet inför att finansiera åtgärder av detta slag med särskilda pålägg på exlernfinansierade projekt. Det är enligt min mening nödvändigt att i högskolans forskningssamverkan så långt möjligt undvika arrangemang som leder tiU detaljerade regelkomplex. Del pålägg på exlernfinansierade projekt som måste göras bör därför bestämmas utifrån en samlad bild av högskolans kostnader för projektet. Del får sedan ankomma på högskole­styrelserna att fördela intäkterna på elt sådant sätl alt vid behov del av kommittén angivna ändamålet också kan tillgodoses. I del följande åter­kommer jag till frågan om avgifter för den exlernfinansierade forskningen.

Lokaler och utrustning för forskningssamverkan

Bristande tillgång på lokaler för forskningsändamål kan enligl FOSAM komma all kraftigt begränsa högskolans möjligheter att åla sig exlernfinan­sierad forskning och långsikfig kunskapsuppbyggnad. Kommittén pekar på att i lokalplaneringen för högskolan i dag ingen hänsyn tas tUl behovel av lokaler för exlernfinansierad forskning. Enligl dess förslag bör högskole­styrelserna vara skyldiga alt i sin planering ta hänsyn till och sträva efter alt tillgodose lokalbehov också för exlernmofiverad verksamhet, även om denna inte kan specificeras i detalj vid planeringsliUfället. En sådan hånsyn kommer enligl kommittén att leda liU en påtaglig ökning av högskolans andel av den tolala statliga investeringsvolymen om del skaU vara möjligt all inom rimlig lid fillgodose de lokalbehov som föranleds av högskolans forskningssamverkan. Kommittén lar också upp det bristande kostnads­medvetandel inom högskolan när del gäller lokalutnyttjande. Orsaken lill denna brist är enligt kommittén all medel för lokalkostnader anvisas under elt särskill förslagsanslag och därför i högskoleenheternas budgetering och prioritering inle vägs samman med kostnaderna för andra ändamål. Därav följer all de rationaliseringsvinster som skulle kunna åstadkommas genom en bättre hushållning med lokaler inle kan tillgodogöras i högskolans övriga verksamhet. En förändring på denna punkt skulle ge incitament lill ell bättre lokalutnyttjande inom högskolan.

Dessa frågor har i remissbehandlingen främst berörts av UHÄ och högskoleenheterna. De instämmer i alll väsentligt i kommitténs beskriv­ning av dagens situafion. Många högskoleenheter anser att bristen på lämpliga forskningslokaler är myckel besvärande. De betonar också all del är särskill önskvärt med elt smidigare system beträffande lokalförsörj­ningen. Enligl UHÄ bör man pröva en friare hantering beträffande lokaler för externt finansierade och tidsbegränsade projekt. Försöksvis bör hög­skoleenheterna ges frihet all hyra lokaler för sådana projekt under fömt­sättning att förhyrningen kan finansieras inom projektets ram.


 


Prop. 1981/82:106                                                   72

Jag kan instämma i FOSAM: s och remissinstansernas bedömning all bristande tiUgång på lämpliga forskningslokaler självfaUel kan komma alt begränsa högskolans möjligheter att engagera sig i exlernfinansierad forsk­ning av skilda slag. Lokalplaneringen har under 1960- och 1970-talen i huvudsak inriktats på all klara den under perioden starkt växande utbild­ningen och forskningen på olika högskoleorter. Jag kan konstatera att investeringar i nybyggnader, ombyggnader m. m. för högskoleändamål under de senaste femton åren därför kontinuerligt har legat på en hög nivå. Sålunda har de planeringsmål för lokaler som ställdes upp av 1963 års universitets- och högskolekomrnillé och 1968 års ulbildningsulredning i huvudsak uppnåtts under de senaste åren.

Som FOSAM framhåller har liögskoleenheterna utformat färdiga lokal­program lill en omfattning som skulle kräva ytterligare mellan 2 och 2,5 miljarder kr. i byggnadsinvesteringar om de genomfördes. Därav följer emellertid inle, enligl min mening, all dessa lokalprogram skuUe utgöra en god måttstock på del reella lokala behovel av byggnadsinvesteringar. TUl en del måste de ses som ett säv.t att från högskoleenheterna uttrycka en ambitionsnivå i fråga om utvidgning av bl. a. forskningsverksamheten som inte vore möjlig att uppnå ulan också myckel betydande resurslillskoll tiU just dessa verksamheter.

Nyligen har en ändrad ordning för lokalplanering genomförts vilken bl.a. innebär alt högskoleenheterna fått ett större ansvar för denna verk­samhet. Därmed bör lokalplaneringen kunna knytas fastare liU planeringen av den övriga verksamheten och sålunda grundas på mera realistiska fömlsällningar. För all underlätta detta arbete har regeringen genom be­slut den 17 december 1981 begärt underlag från byggnadsstyrelsen för långsiktig planering av byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. I beslutet anges riktpunkter för byggnadsinvestering­ar under den närmaste tioårsperioden. Delta bör ge en realisfisk gmnd för invesleringsplaneringen och därmed koncentrera denna på de under fioårs­perioden mest angelägna investeringarna.

Jag instämmer således i kommitténs uppfattning all det är angeläget att vid lokalplaneringen i del långsiktiga planeringsperspektivet också bedöma behovel av utrymme för externt finansierad forskning. Så har också skelt i elt antal faU. Samtidigt vill jag dock framhålla all förslag om investeringar i nya byggnader inom högskolans område under de närmaste åren måste underkastas en restriktiv prövning. Därav följer all lokalprogrammen i sin tur måste gmndas på en noggrann prioritering av de verkliga behoven. En huvuduppgift för högskolestyrelserna kommer alltjämt all vara alt åstad­komma ell effektivt utnyttjande av befinfiiga lokaler.

Jag delar också kommitténs uppfattning om all del borde vara möjligt att åstadkomma en bättre hushållning med de lokalresurser som redan står fill förfogande. 1 prop. 1981/82:100 bU. 12 har jag tagit upp denna fråga. Jag erinrar om vad jag därvid har anfört i mitt inledande anförande under Vissa


 


Prop. 1981/82:106                                                   73

inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde gemensamma ända­mål. Jag har där redovisat att ett beredningsarbete har påböoals inom regeringskansliet i syfte all pröva möjligheterna aft åstadkomma eU effek­fivare utnyttjande av högskolans lokaler. UHÄ:s förslag om att pröva möjligheterna alt för viss exlernfinansierad forskning förhyra lokaler kom­mer alt behandlas i detta sammanhang.

FOSAM föreslår att i de fall vissa samverkansprojekl kräver särskill dyrbar utrustning, som inte kan utnyttjas i annan verksamhet inom hög­skolan, kostnaden härför inle skall belasta högskolan. Jag biträder kom­mitténs förslag och återkommer lill denna fråga i samband med all jag tar upp frågan om pålägg på den exlernfinansierade forskningen.

Ansvar för långsiktig kunskapsuppbyggnad för sekto­riella och industriella ändamål

När del gäller den långsikliga kunskapsuppbyggnaden för sekloriell och industriell utveckling lar FOSAM först upp frågan vem som skall ha ansvaret för all sådan kommer lill stånd, högskolan, seklorsorganen eller industrin. FOSAM definierar sektorsforskning som sådan forskning som syftar lill att utveckla mål eller stödja eller utveckla verksamhet inom stadiga eller kommunala myndigheters ansvarsområden och som finansi­eras av statliga eller kommunala myndigheter. Som seklorsorgan definie­ras fill följd härav sådana statliga myndigheter eller motsvarande som disponerar FoU-medel lill stöd för verksamheten inom sill ansvarsområde. Exempel härpå är delegationen för social forskning, arbelarskyddsfonden, skolöverstyrelsen, livsmedelsverket m. fl. Enligt kommittén innefattas den långsikliga kunskapsutvecklingen och kompetensuppbyggnaden i del sek­toriella FoU-ansvaret. Med hänvisning lill 1979 års riksdagsbeslut om högskolans roll för seklorsforskningen anser FOSAM att den långsikliga kunskapsuppbyggnaden bör förläggas lill högskolan. Detta kan dock inle ske ulan alt högskolan filiförs resurser härför. Eftersom ansvaret för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden ytterst vilar på sektorsorganen följer därav alt dessa också har ell ansvar för finansieringen av denna. FOSAM föreslår därför att basen för högskolans forskning breddas genom att sektoriella medel avdelas för ändamålet. Med långsiktig kunskapsutveck­ling avser FOSAM teori- och metodutveckling av betydelse för de problem som olika samhällssektorer önskar få belysta genom forskning inom hög­skolan och som inom områden där del bedöms lämpligt kan leda lill all sektoriellt motiverad forskning utvecklas lill självständiga kunskapsområ­den.

I fråga om industrins behov av kunskapsuppbyggnad framhåller FO­SAM att samhället sedan länge tagit på sig ansvaret för all tillgodose näringslivels kompetensbehov. Det finns emellertid behov av en snabbare kunskapsutveckling på vissa speciella områden än den högskolan själv förmår åstadkomma. Denna kan ske genom att näringslivet liUskjuler extra


 


Prop. 1981/82:106                                                   74

medel. Industriellt stöd är också nödvändigt för att utveckla kompetens inom områden som inle annars skulle beredas utrymme inom högskolan. Kommittén framhåller all benägenheten all samverka med näringslivet skiftar mellan högskolans olika delar. FOSAM bedömer del som angelägel all utveckla former för samverkan och kontakter mellan näringslivet och högskolan bl.a. för alt åstadkomma större uppmärksamhet än hillills på FoU-frågor med anknytning till näringslivets behov av kompelens och långsikfig kunskapsutveckling. Kommittén lägger i detta sammanhang fram förslag som den anser bör utredas vidare. Till dessa hör bl.a. att högskoleenheter som engagerar sig i forskningssamverkan med näringsli­vet bör erhålla ett resurstUlskott över statsbudgeten all disponeras för fördelning mellan institutioner med utgångspunkt i deras engagemang i uppdragsverksamhet. Dessa medel bör användas förutom för forskning, för resor, gästforskare eUer andra ändamål som insfitutionen prioriterar. FOSAM anser också att representanter för högskolemyndigheter, för sam­hällsorgan för närings- och industripolitik saml för näringslivet i samver­kan bör identifiera näringsgrenar och/eller branscher där FoU-behoven mofiverar insatser i fråga om kompetensuppbyggnad och långsiktig kun­skapsutveckling. Detta bör ingå som en del i förberedelserna för övergri­pande forskningspoliliska propositioner. Kommittén lar slutligen upp frå­gan om en avgift på industrin för att finansiera industriellt motiverad forskning förlagd lill högskolan.

Remissinstanserna sluter i huvudsak upp kring FOSAM:s ställningsta­gande all ansvaret för den långsiktiga kompetensuppbyggnaden bör åvila sektorsorganen. Däremot är remissbilden splittrad när del gäller kommit­téns förslag all medel för sådan kompetensuppbyggnad skall föras över lill högskolan. En positiv uppfattning har här flertalet högskolemyndigheter, TCO, SACO/SR, Vetenskapsakademien och SFS. Flertalet sektorsorgan ställer sig skepfiska eller direkt avvisande. T. ex. påpekar FOA all om principen all förlägga all seklorsforskning lill högskolan skulle genomföras skulle del med stor sannolikhet innebära att högskolans resurser skulle bli så ansträngda alt den inomvetenskapligt motiverade forskningen skulle bli starkt eftersatt. STU, statens rid för byggnadsforskning, m. fl. erinrar om all man redan har utvecklat metoder för all i samverkan med högskolan åstadkomma en långsiktig kunskapsuppbyggnad. Sektorsorganens nega­tiva uppfattning i den principiella frågan har nära samband med det förslag fill teknisk lösning av medelsöverföringen som FOSAM föreslår. Jag åter­kommer strax till denna fråga.

Jag framhöll i prop. 1978/79:119 all med sektorsforskning bör förstås sådan forskning som av myndigheterna inom en sektor bedöms nödvändig för alt främja sektorns utveckling och som finansieras av sekiorn. Denna avgränsning av sektorsforskningen stämmer väl överens med den som FOSAM har gjort. Jag har också i inledningen av milt anförande använt en sådan beskrivning. Den bör därför enligt min mening kunna utgöra en


 


Prop. 1981/82:106                                                   75

praktisk utgångspunkt för ställningstagande fill fördelningen av ansvaret för seklorsforskning, däribland också långsiktig kunskapsuppbyggnad, mellan högskolan och sektorsorganen.

Omfattningen av de resurser som ställs till förfogande för sektorsforsk­ningen — med den avgränsning för denna som här används - bestäms genom en avvägning inom sekiorn meUan behoven av resurser för forsk­ning och resurser för andra ändamål. Därav följer också all seklorsorganen och ytlersl de sektorsansvariga måste ha ansvar för all sektorsforskning. Den långsikfiga kunskapsuppbyggnaden riktad mol ett visst seklorsbehov motiveras just av detta behov och är därmed en av fömtsättningarna för annan FoU-verksamhet inom sekiorn med syfte alt främja dess utveckling. Även den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden måste därför enligt min me­ning innefattas i seklorsmyndighelernas ansvar för seklorsforskningen. Detta ansvar bör inle påverkas av var den långsikliga kunskapsuppbyggna­den förläggs eller i vilka former den sker. Jag delar således när det gäller ansvaret för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden FOSAM :s uppfatt­ning.

Den precisering av sektorsorganens ansvar för sektorsforskningen som jag således förordar, dvs. alt delta ansvar också skall omfatta den långsik­figa kunskapsuppbyggnaden, innebären uttalat krav på sektorsorganen att inom ramen för sina samlade FoU-resurser avväga behovet av långsiktig kunskapsuppbyggnad mot annan FoU-verksamhel. Sådana avvägningar görs redan av elt anlal seklorsorgan men långt ifrån av alla.

Den långsikliga kunskapsuppbyggnaden, som ju avser teori- och metod­utveckling av betydelse för de problem som olika samhällssektorer önskar få belysta genom forskning, är tidskrävande. Ell skäl härtill är all den ofta rör områden som inle naturligen kan täckas av en enda vetenskaplig disciplin inom högskolan ulan fordrar samverkan mellan flera discipliner eller ligger på ett område meUan olika discipliner. Bl. a. av detta skäl men också med hänsyn fill all ansvaret för den långsiktiga sektoriella kunskaps­uppbyggnaden främst åvilar sektorsorganen är det inle heller möjligt alt kräva av högskolan all den ulan elt uttalat önskemål från seklorsorganen skall ge hög prioritet ål långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål. Del är därför enligl min mening angelägel att de seklorsorgan som hillills har eftersatt denna nu intensifierar sill arbete med all i samar­bete med högskolan utforma sådana program och avsätta medel för dessa ändamål.

Jag har tidigare angivit all en strävan bör vara alt så långt möjligt förlägga seklorsforskning lill högskolan. Särskilt angelägel anser jag delta vara beträffande den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Skälen härtill är många och FOSAM har utförligt redovisat dem. Jag har tidigare nämnt att man därmed undviker resurssplitlring och på lång sikt skapar bättre fömt­sätlningar för en stimulerande kreativ forskningsmiljö. Jag vUl också näm­na att en fömtsättning för att kunskapsuppbyggnaden skall kunna få en


 


Prop. 1981/82:106                                                   76

långsiktig effekt är att den också leder lill en vidgning av högskolans bas för forskning och forskarutbildning. Del föreligger inte någon artskillnad meUan högskolans gmndforskning och den teori- och metodutveckling som är kärnan i den långsikliga kunskapsuppbyggnaden för seklorieUa ändamål. SkiUnaden beslår främst i all den senare verksamheten inle i allmänhet i första hand är inomvetenskapligt mofiverad och därför inte prioriteras inom högskolans lednings- och planeringsorganisalion. Såsom FOSAM påpekar hindrar emellertid inte detta förhållande en samverkan mellan den inomvetenskapligt motiverade forskningen och den långsikliga kunskapsuppbyggnaden för seklorieUa ändamål som stimulerar båda verk­samhetsområdena. 1 ett anlal fall har en sådan samverkan redan lell lill utveckling av nya discipliner.

Även om högskolan således inte har ett primärt ansvar för den långsik­tiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål så har den elt ansvar för att genom olika åtgärder skaffa sig en beredskap för all la emot och i samverkan med seklorsorgan genomföra kunskapsuppbyggnaden. Denna beredskap skapas främst genom att högskolan i planeringen av sin verk­samhet beaktar de behov av resurser av skilda slag som behövs för all den effekfivt skall kunna utföra den sektorsforskning som förläggs till den. Jag återkommer strax till denna fråga.

FOSAM:s förslag att i särskild ordning låta utreda vissa former för att finansiera industriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbyggnad inom högskolan har i huvudsak bemötts negativt av remissinstanserna. UHÄ anser att denna fråga bör las upp i ell bredare industripolitiskl samman­hang. SAF, Industriförbundet och IVA avstyrker direkt en särskild utred­ning. Även jag anser alt dessa frågor för närvarande inte påkallar någon särskild utredning. Jag kommer i del följande alt la upp vissa frågor om uppdragsforskning och samverkan mellan högskolan och externa forsk­ningsintressenler. däribland industrin, som FOSAM också har lagt fram förslag om. Jag kommer därvid a.tt förorda åtgärder som enligl min mening bör underlätta högskolans samverkan med industrin. Resultatet av dessa bör avvaktas innan yllerligare åtgärder inom området aktualiseras.

FOSAM :s förslag om vidgad samverkan mellan företrädare för högsko­lemyndigheter, samhällets organ för närings- och industripolifik samt nä­ringslivet har berörts endast i förbigående av remissinstanserna. Jag vill erinra om att sådana samverkansformer till viss del redan har byggts upp. Sålunda gmndar sig STU:s program för kunskapsuppbyggnad bl.a. på en sådan samverkan. Jag anser inte att det nu finns skål all ytterligare formali­sera de olika samverkansformer som successivt växer fram. När del gäller möjligheterna alt i kommande forskningspoliliska propositioner fånga in behov av kompetensuppbyggnad och långsiktig kunskapsutveckling för olika näringsgrenar och branscher kommer jag i samband med att jag i del följande lar upp förberedelsearbetet för näsla forskningspolitiska proposi­tion all också beröra dessa frågor.


 


Prop. 1981/82:106                                                   77

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktUnjerna för seklorsforskningen i vad avser programansvar och finansi­ellt ansvar.

Planering och finansiering av forskningssamverkan

Finansiering av långsiktig kunskapsuppbyggnad är en central fråga. FO­SAM :s förslag om medelsavsätlning för långsiktig kunskapsuppbyggnad är därför viktigt. Kommittén ulgår, som jag tidigare har redovisat, från all sådan forskningsverksamhet normalt skall förläggas till högskolan och all den nödvändiga förstärkningen av högskolans basorganisation inte kan ske uteslutande genom nytillskoll av resurser utan också måste finansieras genom att seklorsorganen avsätter medel härför. En utgångspunkt är vi­dare alt seklorsorganen har ansvaret för planeringen av den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Jag har i det föregående anslutit mig lill FO-SAM:s synsätt i dessa avseenden. FOSAM redovisar tre olika modeller för medelsöverföring.

Den första modellen innebär all berörda sektorsmyndigheter efter samråd med UHÄ föreslår medel för sektoriellt riktad långsiktig kunskaps­uppbyggnad. Medlen förs sedan upp i budgetproposition under utbild­ningsdepartementets huvudtitel, anslagen till forskning och forskarutbild­ning inom högskolan. Samtidigt minskas i motsvarande mån anslagen lill sekloriell FoU under resp. huvudtitel. Förslag om medelsanvändningen avges av UHÄ efter samråd med resp. sektorsorgan. Medlen disponeras sedan av högskoleenheterna enligt föreskrifter i regleringsbrev. Dessa utarbetas av ulbildningsdepartemenlel efter gemensam beredning med be­rörda övriga departement.

Modell två innebär alt berörda sektorsmyndigheler efter samråd med UHÄ föreslår medel under resp. FoU-anslag. I budgetproposition beräk­nas medlen under resp. FoU-anslag som en delpost att användas för sektoriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbyggnad. Sektorsorganen dis­ponerar medel enligt föreskrifter i regleringsbrev, vilka utarbetats av resp. departement efter samråd med ulbildningsdepartemenlel. Förslag lill så­dana föreskrifter ges av sektorsorganen efter samråd med UHÄ.

Modell tre innebär alt på förslag från resp. seklorsorgan efter samråd med UHÄ beräknas under resp. FoU-anslag som en delpost del belopp som skall användas för sektoriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbygg­nad. Samtidigt föreskrivs all delposten skall kredileras ett under utbild­ningsdepartementets huvudtitel uppfört s. k. lusenkronorsanslag. Medlen disponeras av högskoleenheterna, dels enligl mål och riktlinjer utarbetade av seklorsorganen, dels enligt föreskrifter i regleringsbrev, vilka utarbetats av ulbildningsdeparlmentet efter gemensam beredning med resp. fackde-partemenl.

FOSAM framhåUer alt den första modellen lägger ett stort ansvar på högskolemyndigheterna för utnyttjandet av resurserna. Genom att dessa i denna modell integreras i fakultetsanslagen kan dock svårigheter uppstå


 


Prop. 1981/82:106                                                   78

all åstadkomma den ofta mång- och tvärvetenskapliga forskning som ford­ras för att fillgodose den sektoriellt motiverade långsiktiga kunskapsupp­byggnaden. I den andra modellen behåller sektorsmyndighelerna i stort sett det inflytande de nu har över sina FoU-medel. Den medger inte i egentlig mening en förstärkning av högskolans bas för forskning och läm­nar därför inle heUer någon garanti för all högskoleorganisationen som sådan kan utvecklas mol all bättre tillgodose sektorsforskningens behov. Den tredje modellen gör del enligt FOSAM möjligt all förslärka högsko­lans basorganisation för forskning och all samordna insatserna med dem som görs inom ramen för den reguljära högskoleplaneringen t. ex. rörande sektoriellt motiverad forskning. Medlen hålls också åtskilda från dem som utnyttjas för högskolans övriga verksamhet. Seklorsorganens uppfölj­ningsansvar, dvs. ansvar för kontinuerlig uppföljning och användning av resultaten i det löpande FoU-arbelel, markeras särskUt genom att medlen beräknas under resp. sektor. Kommitténs majoritet stannar för att förorda denna modeU.

Remissopinionen är starkt splittrad i denna fråga. Endasi ett fåtal re­missinstanser fillstyrker FOSAM:s förslag. Till dem hör UHÄ som i hu­vudsak instämmer i FOSAM :s utgångspunkter för sill förslag och pekar på alt modell tre bäst motsvarar de krav på planeringssamverkan mellan högskolan och sektorsorganen som måste ställas. En majoritet av de lokala högskolemyndigheterna ullalar sig för modeU ett eller modell två. Av övriga remissinstanser ansluter sig några liU modell två. TUl dem hör SÖ, TCO, SACO/SR och SAREC. Dessa avvisar modell tre med motiveringen all den dels är byråkratiskt invecklad, dels inte ger den myndighet som begär medel möjlighet att också disponera dessa. Denna uppfattning delas också av ett stort antal remissinstanser som avvisar samtliga modeller. Till dem hör flertalet sektorsorgan, IVA, SAF och Industriförbundet. Sektors­organen, som av naturliga skäl är benägna att slå vakt om sina anslag, vänder sig i allmänhet mot att en förstärkning av högskolans basorganisa­tion skulle ske genom överföring av medel de nu disponerar. Några remiss­instanser förordar all den nödvändiga avvägningen mellan resurser för sekloriell FoU och högskolans forskningsresurser skall göras av regering­en i budgetproposition eller i forskningspolitisk proposition. HSFR och kulturrådet slufiigen framhåller all den kulturella sektorn i stort sell saknar seklorsorgan och att därför FOSAM:s modeller inle kommer alt leda liU en behövlig långsiktig kunskapsuppbyggnad för denna sektor.

För egen del får jag anföra följande.

Jag har fidigare framhållit all del är nödvändigt all skapa en bättre balans meUan högskolans inomvetenskapligt motiverade forskning och sekloriell FoU innefattande även långsiktig kunskapsuppbyggnad. Detta förutsätter bl. a. all högskolans basorganisation för forskning ges hög prioritet vid fördelning av resurser av skilda slag. Därvid måste enligl min mening en • balans åstadkommas mellan resurser för inomvetenskapligt motiverad


 


Prop. 1981/82:106                                                   79

forskning, resurser för all höja högskolans beredskap all la emot och utföra långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål och re­surser för att utföra annan sekloriell FoU. Alt bygga upp högskolans kompetens och kapacitet för alla dessa olika ändamål är en tidskrävande process. Den kräver nära samverkan mellan högskolemyndigheter och sektorsmyndigheler samt avvägningar på regerings- och riksdagsnivå. Så långt kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig fill FO-SAM:s synsätt.

Jag kan däremot inte ansluta mig lill kommitténs förslag all genom överföring av medel från sekloriell FoU högskolan skall fillförsäkras de nödvändiga resurserna för att genomföra långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål. Remissopinionen har här övertygat mig om all FOSAM :s förslag är alltför generellt utformat och därmed skulle leda till svårigheter all beakta de skilda förhållanden som råder såväl inom de olika seklorsorganen som inom olika delar av högskolans forskningsverksam­het. Inle heUer anser jag all det är en framkomlig väg alt stärka högskolans resurser i detta avseende genom överföringar från seklorsorganens nuva­rande medel för FoU. Sektorsorganens yttranden över kommitténs förslag ger på denna punkt en myckel klar anvisning om all en sådan åtgärd för lång tid framöver skulle skapa betydande svårigheter att åstadkomma en nära och förtroendefull samverkan mellan dem och högskolan. Jag anser också i likhet med många remissinstanser all förslaget riskerar all leda lill en administrativt omständlig procedur. Del är således nödvändigt all söka andra lösningar på de problem som finns när del gäller högskolans forsk­ningssamverkan i här berört avseende.

Jag har nyss tagit ställning för alt sektorsorganen skall ha det fulla programansvaret och del finansiella ansvaret för sin FoU innefattande även långsiktig kunskapsuppbyggnad. Innebörden härav är enligl min me­ning att många sektorsorgan i ökad utsträckning måste göra ompriorite­ringar inom sina FoU-resurser för all få utrymme för den nödvändiga kunskapsuppbyggnaden. Jag har också på nyll stmkil under angelägenhe­ten av all sträva efter all så långt möjligt förlägga sekloriell FoU lill högskolan. I synnerhet gäller detta den långsikliga kunskapsuppbyggnaden som har nära släktskap med den inomvetenskapligt motiverade forskning­en. Jag utgår därför ifrån all del normala kommer all vara all seklorsor­ganen begär högskolans medverkan i utförandet av denna del av sin FoU. Inom vissa sektorer som l.ex. arbetsmiljö- och arbelslivsforskningen be­drivs FoU till stora delar av forskningsinstitutioner som slår utanför hög­skolan, l.ex. arbelarskyddsstyrelsens forskningsavdelning, arbetslivscen-Imm, yrkesmedicinska kliniker hos landstingen saml elt stort antal branschforskningsinslilut under medverkan av arbetsmarknadens parter. Verksamheten finansieras till stora delar av arbelarskyddsfonden som enligt sin inslmklion skall främja FoU vars främsta uppgift är att åstad­komma resultat som kan väntas få praktisk användning inom arbetslivet.


 


Prop. 1981/82:106                                                   80

Parterna har genom den särskilda arbetarskyddsavgtflen avsatt medel för forskning med denna inriktning. Även om seklorsforskning således kan vara bunden till viss inriktning bör de delar av den som har nära släktskap med den inomvetenskapligt motiverade forskningen med fördel kunna förläggas lill högskolan.

Del förtjänar emellertid all erinras om att det sällan är möjligt all uppnå beslående resultat i fråga om kunskapsuppbyggnad om program för denna läggs ul under endasi ell fålall år. Programmen för kunskapsuppbyggnad får således inle av sektorsorganen ses som en kortvarig stimulans för högskolan att intressera sig för nya områden i hopp om att högskolan själv senare skall bekosta verksamheten inom dessa när sektorsorganen efter elt par år drar tillbaka sina resurser. Programmen måste vara långsiktiga och trappas av i en takt som ger högskolan möjlighet att i de fall den bedömer delta önskvärt och möjligt, bygga upp en mer permanent forskning inom området.

Alltför långvariga åtaganden från sektorsorganens sida kan dock leda lill all deras möjligheter att la upp nya forskningsinriktningar och anslå medel för lösande av aktuella problem inom sitl verksamhetsområde allvarligt urholkas. Seklorsorganens finansieringsansvar får således inle innebära all de i praktiken bara framstår som en alternativ finansieringskälla för ordina­rie verksamhet inom högskolan.

Jag vill här också erinra om att jag både i prop. 1978/79:119 och tidigare i detta anförande har betonat all högskolan själv har ett ansvar för alt genom olika åtgärder bereda sig för att utföra såväl långsiktig kunskapsuppbygg­nad för sektoriella ändamål som annan sekloriell forskning. Förbättrad lokalplanering och personalplanering är exempel på åtgärder som underlät­tar samverkan med sektorsorganen i delta avseende. Andra åtgärder är alt främja framväxten av mångdiisciplinära och probleminriklade forsknings­områden.

De åtgärder jag här har förordat förutsätter all en avvägning görs av regering och riksdag i samband med de återkommande forskningspoliliska propositionerna och i det årliga budgetarbetet. För alt sådana avvägningar skall bli meningsfulla måste de baseras på ell betydligt bättre planeringsun­derlag än det nuvarande från såväl seklorsorganen som högskolemyndig­heterna. För seklorsorganens del fordras all de genomför en långsiktig planering i vilken de anger de forskningsområden och discipliner deras verksamhet berör saml behovet av forskare och resurser av olika slag. Denna planering bör grundas på samråd med högskolemyndigheterna bl. a. för att bedöma behoven av forskningspersonal m.m. För högskolans del bör det preciseras vilka behov som måste tillgodoses i form av lokaler, utmslning, forskningspersonal och forskarutbildning för att seklorsorga­nens planer skall kunna förverkligas saml vilka konsekvenser för högsko­lans verksamhet delta skulle leda liU. Genom en sådan planering bör del bli möjligt för regering och riksdag alt bedöma realismen i de uttryckta ambi-


 


Prop. 1981/82:106                                                   81

fionerna i förhållande lill fillgängliga resurser och möjligheterna att omför­dela dessa saml också alt göra en avvägning av resurstillskotten lill hög­skolan och lill sektorsorganen. 1 en sådan avvägning skall då självfallet också tas in resursbehov för kunskapsuppbyggnad på områden som inte läcks av seklorsorgan och bedömningar av den inomvetenskapligt motive­rade forskningens situation i förhållande till den sektoriella forskningen inom och utom högskolan.

En första bedömning och sammanvägning enligl den planeringsmodell jag förordar bör göras av regering och riksdag i samband med näsla forskningspolitiska proposifion. Planeringsproceduren bör i huvudsak ut­formas på följande säll. Regeringen utfärdar under våren 1982 direktiv tiU sektorsmyndighelerna alt genomföra längtidsbedömningar över sin forsk­ningsverksamhet för perioden 1984/85-1988/89.1 direktiven kommer bl. a. all begäras en redovisning av vilka åtgärder sektorsorganen har vidtagit och planerar för att tillgodose behovet av långsiktig kunskapsuppbyggnad, vilka resurser i skilda avseenden som fordras härför och vilka omfördel­ningar inom deras forskningsverksamhet som kan göras för all få utrymme för detta ändamål. Vidare kommer att begäras redovisning av förläggning­en av den långsikliga kunskapsuppbyggnaden och motiven härför. Därvid kommer att erinras om strävan alt så långt möjligt utnyttja högskolans forskningsorganisation. Likaså kommer alt begäras uppgifter på behov av olika resursslag som lokaler, utrustning, forskningspersonal m. m. för så­väl den långsikliga kunskapsuppbyggnaden som övrig sekloriell forskning under perioden. För dessa bedömningar bör myndighelerna vid behov samråda med berörda högskolemyndigheter. I början av år 1983 redovisar sektorsmyndighelerna sina längtidsbedömningar fill regeringen. UHÄ får då också del av dem för all foga in dem i sin långlidsbedömning av högskolans forskning och forskamlbildning, vilken ämbetel redovisar i sin anslagsframställning i böijan av hösten 1983. Vid utformningen av lång­tidsbedömningen bör UHÄ samräda med berörda sektorsmyndigheler. Genom att sektorsmyndighelerna lämnar sina bedömningar redan i början av år 1983 har regeringen möjlighet all låta närmare utreda delar av dem för alt få nödvändigt underlag för bedömningar och avvägningar. Sektorsmyn­dighelerna har också möjlighet all efter samrådet med UHÄ lämna kom­pletteringar. De samlade långfidsbedömningarna kommer, om denna mo­dell tiUämpas, att utgöra del centrala underlaget för regeringens näsla forskningsproposition som i första hand bör avse treårsperioden 1984/ 85—1986/87. Del ankommer på regeringen all utforma de närmare riktlin­jerna för planeringen.

Den planerings- och avvägningsprocedur för forskningssamverkan mel­lan högskolan och seklorsorganen som jag här förordar grundar sig på all de båda delarna av forskningssystemet är självständiga gentemot varandra och måste få samverka som jämställda parter. Jag anser att detta är en grundläggande fömtsättning för alt åstadkomma en fmktbar samverkan 6   Riksdagen 1981182. I samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                   82

och är övertygad om all denna successivt kommer alt förslärkas och växa i omfattning. Jag återkommer i del följande med förslag om åtgärder rörande FoU-statistik, forskningsregistrering m. m. som syftar till att skapa bättre förutsättningar för den planering somjag nyss har förordat.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för sektorsforskningen och högskolan i vad avser samverkan och planering.

Planering inom högskoleenhetelerna

En vidgad forskningssamverkan mellan högskolan, seklorsorgan och del enskilda näringslivet ställer som jag har anfört en rad krav på högskola"ns interna planering. TiU dessa hör, somjag också har nämnt, all högskolan måste ha en så omfattande inomvetenskapligt motiverad forskning all denna förmår all vid sidan av forskningssamverkan också bedriva forsk­ning inom självständigt valda områden. Detta är enligt min mening inle endast en fråga om resurser för den inomvetenskapligt motiverade forsk­ningen utan också om forskningskapaciteten vid de enskilda insfitufioner­na. Det är med nödvändighet så, som FOSAM också framhåller, att en liten institution kommer alt ha större svårigheter all la på sig uppdrag ulan att dessa blir styrande för en slor del av dess verksamhet än en större insfitulion. En uppdelning av högskolans verksamhet i många små institu­fioner försvårar vidare möjligheterna lUl samverkan över bredare veten­skapsområden vilket ofta kommer all fordras för extern forskningssamver­kan. Till delta kan läggas att de samlade administrafiva kostnaderna för många små institutioner sannolikt blir högre än om verksamheten organi­seras i något färre och större arbetsenheter.

Del ankommer på högskolestyrelsen all besluta om indelning i arbetsen­heter. För att öka högskolans beredskap för forskningssamverkan blir del i enlighet med vad jag nu har anfört nödvändigt för högskolestyrelserna att i vissa fall se över indelningen i institutioner. Jag ulgår från all de i sin fortsatta planering kommer att uppmärksamma denna fråga.

I avsnittet om kostnadstäckning och kostnadsfördelning lar FOSAM upp den kritik som från skUda håll riktats mot nuvarande bestämmelser och anvisningar om ersättning vid uppdragsverksamhet inom högskolan. Dessa bestämmelser och anvisningar - som utgår från full kostnadstäck­ning - skall tillämpas i princip på all verksamhet som finansieras med externa medel med undanlag för medel från forskningsråd och STU saml förgåvo- och donationsmedel. Enligl anvisningarna baseras ersättningen i regel på direkt lön för arbetskostnader vid uppdraget och ulgår f. n. — enligt FOSAM - med ca 220 procent av denna lön. FOSAM framhåller att företrädare för såväl högskolan som uppdragsgivare uppger alt nuvarande ersättningsgmnder utgör ett hinder för samverkan främst på gmnd av alt kostnaderna anses för höga för uppdragsgivarna. Till följd härav har man - enligt FOSAM - många gånger betecknat ersättning för elt uppdrag som


 


Prop. 1981/82:106                                                   83

bidrag, varvid bestämmelserna om gåvo- och donationsmedel ansetts till-lämpliga.

FOSAM behandlar ersättningen vid forskningssamverkan från en annan utgångspunkt. Man utgår från forskningsprojektet - mindre forsknings­projekt med i huvudsak samma inriktning kan föras samman till ett projekt — och kostnaderna för detta. För varje forskningsprojekt skall beräknas såväl direkta kostnader — bl.a. löner och lönebikoslnader, materiel samt del av utmslning och lokaler - som indirekta kostnader, vilka enligl FOSAM består av merkostnader till följd av samverkan vid högskoleenhe­ternas förvaltning, serviceinrättningar och institutioner samt kostnader sammanhängande med högskoleenhetens arbetsgivaransvar för den lill externt finansierade projekt knutna personalen.

Vissa kostnader bör av praktiska skäl i regel beräknas enligl schabloner. Del enskilda projektets karaktär, sett i relation lill övrig verksamhet inom forskningsområdet, kommer - enligt FOSAM - att avgöra om projektet i sin helhet skall finansieras med externa medel eller om kostnaderna skall läckas genom samfinansiering av en eller flera externa intressenter och högskoleenheten.

Huvudprincipen vid samfinansiering bör vara all högskolemyndighe-tema skall bestämma kostnadsfördelningen, dock bör statsmakterna enligt FOSAM:s uppfattning ange vissa kriterier, som kan ligga fill gmnd för högskolemyndigheternas beslut. I förhållande tiU forskningsråd, STU och seklorsorgan bör dessa kriterier ha karaktär av bindande anvisningar. FOSAM förordar sammanfattningsvis följande kriterier. Forskningsråden och STU bör även i fortsättningen kunna utgå från all högskolans fasla basorganisation för forskning står till förfogande för de projekt som får stöd av råden. Den av FOSAM föreslagna - sektoriellt finansierade delen av högskolans basorganisation skaU, i den mån den engageras för projekt finansierade av seklorsorgan, inle belasta projekten kostnadsmässigt. Samverkansprojekt med klar inomvetenskaplig betydelse skall kunna för­verkligas genom alt resurser som utgör en del av den fasla organisationen förs samman med externa medel. I vissa fall kan del finnas skäl att använda ett vidare koslnadsbegrepp ån del som hänför sig till bokförda ulgifler föranledda av elt visst projekt. För att nå de industripoliliska målen kan det visa sig ändamålsenligt att ställa högskolans FoU-resurser tiU förfogande exempelvis för vissa industrigrenar där teknisk utveckling bedöms vara av särskUt stort värde och där möjligheterna lill teknologiskt genombrott bedöms som goda.

För egen del vill jag i fråga om kostnadsläckning och kostnadsfördelning vid externt finansierad verksamhet, här även benämnd uppdragsverksam­het, anföra följande. Jag ansluter mig helt lill FOSAM:s principiella upp­läggning, dvs. att för varje projekt skaU göras en kostnadskalkyl med såväl direkta som indirekta kostnader, att vissa kostnader - t. ex. lokalkost­nader och s. k. indirekta kostnader - i regel bör schablonberäknas samt alt


 


Prop. 1981/82:106                                                   84

högskolemyndigheterna vid samfinansiering med externa intressenter skaU bestämma kostnadsfördelningen. Sistnämnda princip innebär bl.a. all högskolemyndigheterna när man tar ställning fill ell projekt som skall samfinansieras klart kan väga högskolans kostnader för projektet och högskolans förväntade utbyte av projektet mot högskolans kostnader för andra angelägna projekt och det förväntade utbytet av dessa.

I vissa detaljfrågor, bl. a. rörande beräkning av indirekta kostnader och de kriterier som bör ställas upp, har jag emellertid som framgår av det följande en något avvikande mening.

Jag vill emellertid först ta upp några frågor som hänger samman med kostnader för lokaler saml bränsle, lyse och vatten - i del följande be­nämnt lokalkostnader. TUl skillnad från medel för andra kostnadsslag vid högskoleenheterna, vUka medel anvisas under reservafionsanslag, bestrids lokalkostnaderna för närvarande från elt förslagsvis betecknat anslag. Kortfattat innebär detta alt lokalkostnader för närvarande inle vägs mol kostnader för andra resurser /id högskoleenheterna. Regeringen har före­skrivit all vid uppdragsverksamhet - som finansieras med andra medel än sådana från forskningsråd och STU eller gåvor och donafioner - medel motsvarande beräknade lokalkostnader skall tillföras lokalkoslnadsansla­gel. Som framgår av FOSAM:s redogörelse har man emellertid vid fillämp­ningen av denna föreskrift sökt undvika att ell externt finansierat projekt belastas med lokalkostnader genom att medel för uppdraget betecknats som anslag eller bidrag vilka jämställts med gåvor och donationer -t. o. m. i sådana fall då uppdragsgivaren förbehållit sig patent oeh liknande rättigheter. Vidare har högskoleenheterna använt sig av möjligheten att sälta ned avgiften för uppdrag och därvid befriat uppdraget från lokalkost­nader. Jag vill även erinra om att byggnadsstyrelsen i en skrivelse lill regeringen tagit upp frågan om lokalkostnader i myndigheternas budget. Del förslag som byggnadsstyrelsen härvid för fram innebär i korthet att lokalkostnader i budgetsammanhang inle längre skall särbehandlas ulan i princip betraktas på samma sätt som övriga kostnader för myndigheter. Byggnadsstyrelsen framhåller emellertid att innan ell sådant syslem kan genomföras inom högskolan måste bl. a. tillämpningen och konsekvenser­na härav mera i detalj utredas.

Mol bakgmnd av bl.a. vad jag nyss redovisat finns det anledning all överväga om det i framtiden finns skäl all särbehandla lokalkostnader vid den uppdragsverksamhet som bestrids av medel från forskningsråd, FRN och STU saml av gåvo- och donationsmedel. Jag vill hår nämna all forsk-ningsrådsulredningen delvis från andra utgångspunkter diskuterade denna fråga dock ulan att lägga fram förslag härom. Enligl min mening bör man närmare undersöka för- och nackdelarna av en sådan omläggning saml de budgetmässiga konsekvenserna härav. Jag avser att i annat sammanhang återkomma lUI regeringen med förslag i dessa frågor. Tills vidare bör emellertid den oförändrade principen tillämpas all direkta anslag från


 


Prop. 1981/82:106                                                   85

forskningsråd och STU samt gåvo- och donationsmedel i strikt bemärkelse inle skall behöva las i anspråk för kostnader för befintliga lokaler vid högskoleenheterna. Jag vill understryka att denna regel inle får fillämpas så att externa projekt av annat slag inte belastas med l.ex. de lokalkost­nader som faller på dem.

Med utgångspunkt häri bör - enligt min mening - tills vidare tillämpas följande princip vid projekt som helt eller delvis finansieras med externa medel. Samtliga direkta kostnader för bl.a. löner, materiel, resor, lokaler samt samtliga indirekta kostnader vid förvaltning, serviceinrättningar, in­stitufioner, inkl. kostnader för vikariat vid sjuk- och barnledighet, arbetsgi­varansvar m.m., skall beräknas för varje projekt, varvid lämpliga schab­loner bör användas främst vad gäUer lokalkostnader och s.k. indirekta kostnader. Högskolemyndigheterna tar ställning till hur slor del av kostna­derna för projektet som kan och bör finansieras med medel från högsko­leenheten och vilken del som skall läckas av medel från externa intressen­ter. Medel för lokalkostnader tillförs lokalkoslnadsanslagel till den del projektet finansieras av andra medel än från högskolan, forskningsråd eller STU eller av gåvor och donationer. Medel för sådana indirekta kostnader som inle belastar institutionen tillförs lill den del de avser den externt finansierade verksamheten, högskoleenheten centralt för fördelning på verksamhet vid förvaltning och serviceinrättningar eller för avsättning för beräknade kostnader för vikariat vid sjuk- och barnledighet, arbetsgivar­ansvar m. m. Givelvis bör högskolan bl. a. när det gäller samfinansiering med forskningsråd eller STU vid kostnadsfördelningen beakta att viss del av högskolans basresurser bör stå till förfogande för projekt som stöds av dessa organ. Detta bör lämpligen ske genom all högskolan vid sådan samfinansiering anser sig kunna ekonomiskt svara för en något större del av projektet än som eljest skulle vara motiverat.

Jag vill i detta sammanhang understryka att ett system med kostnads­täckning och kostnadsfördelning förutsätter en väl fungerande planering av verksamheten vid högskoleenheterna, inle minst inom ekonomi- och per­sonalområdel. FOSAM har i sill betänkande redovisat mycket värdefulla synpunkter i dessa frågor och frågor om fördelningen av ansvar och befo­genheter vid högskoleenhet, vilka synpunkter närmast riktar sig lill hög-skoleenhetemas ledningsorgan.

Jag avser alt i annat sammanhang återkomma lill regeringen med förslag fill beslut i de frågor jag nu har behandlat.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade principerna för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdrags­verksamhet.

Särskild organisation för forskningssamverkan

FOSAM har även tagit upp frågan om särskild organisation för forsk­ningssamverkan, s.k. särorganisalioner och diskuterar tre huvudformer


 


Prop. 1981/82:106                                                   86

för sådan samverkan. Den ena är ett från högskolan frislående organ, i första hand stiftelse med högskoleenhet som huvudman. En annan form för samverkan är enligt FOSAM att det inom högskolans ram bildas en särskUd inrättning, närmast för tvärvetenskaplig forskningssamverkan. Till gmppen särskild inrättning hänför FOSAM bl. a. ett förslag från uni­versitetet i Linköping all under högskolestyrelsen inrätta ell särskill pro­gram för teknisk utveckling som finansieras över industridepartementets huvudtitel. Den tredje formen är samarbelsavtal med befintliga forsknings­institutioner för att effektivt utnyttja gemensamma resurser inom forsk­ningsområdel.

FOSAM :s förslag om de två sistnämnda särorganisalionerna - särskUd inrättning inom högskolans reim och samarbelsavtal med befinfiiga forsk-ningsinslilufioner - har i princip mottagits positivt av remissinstansema. Inle heller jag har funnit anledning tUl erinran mot FOSAM:s förslag all högskolan, om den finner anledning, genom särskilda inrättningar eller samarbelsavtal skall söka förbättra sin forskningsorganisation för upp­dragsverksamhet och effektivt utnyttja gemensamma resurser inom forskningsområdel.

Båda dessa slag av åtgärder, ryms inom ramen för gällande bestämmel­ser. För bildandet av särskild inrättning fordras beslut av regeringen i vatje enskilt fall.

FOSAM:s förslag all högskolans uppdragsverksamhet undanlagsvis skall kunna bedrivas i privalrältslig verksamhetsform, i första hand genom stiftelse med högskoleenhet som huvudman, har mött en myckel blandad reaktion hos remissinstanserna. Ett flertal fillstyrker eller vill inle avvisa förslaget, dock uttalar många stor reslriklivilel. Sålunda betonar UHÄ att samverkan normalt bör kunna ske utan speciella särorganisalioner. Enligl UHÄ bör det vara naturligt att följa och i skilda avseenden utvärdera verksamheten inom de särorganisalioner som kommer tiU slånd. Lands­tingsförbundet anser det naturligt all det i första hand vidtas förändringar inom högskoleorganisationen för att nå en båltre forskningssamverkan. SFS varnar för en alltför optimistisk syn på särorganisalionernas förmåga att lösa högskolans samarbetsproblem. I några yttranden föreslås en för­söksverksamhet medan andra vill ha fortsatt utredning.

Statens arbetsgivarverk (SAV) erinrar om den möjlighet till konlraklsan-slällning som nuvarande avtal ger samt om all i kontraktet även kan regleras inskränkningar i rätten tUl uppfinningar m. m.

Såväl statskontoret som RRV avstyrker bestämt stiftelse för uppdrags­samverkan.

Innan jag redovisar milt ställningstagande till FOSAM:s förslag om stiftelse för forskningssamverkan vill jag erinra om alt FOSAM, ulan att därmed ta ställning för egen del, bl.a. i fem punkter redovisat motiv och argument för en privalrältslig särorganisalion för samverkan som aktuali­serats från olika håll.


 


Prop. 1981/82:106                                                   87

Sammanfattningsvis brister högskolan enligl dessa punkter i följande hänseenden. Högskolan har f. n. svårt alt betala konkurrensmässiga löner. Högskolan kan inte ställa affärsmässiga krav på de anställda bl. a. när det gäller garantier för leveranslider och kvalitet. Hittillsvarande bestämmel­ser om sekretess och i viss mån bestämmelserna om upphovsrätt och rätten tiU uppfinningar inom högskolan har begränsat möjligheterna tUl samarbete med näringslivet. Del statliga budgetsystemet och villkoren för laxesättning lämpar sig inte för en affärsmässig verksamhet. Formerna för att fatta beslut, ansvarsfördelning etc. upplevs som främmande och där­med hindrande vid konktakter med näringslivet.

Jag vill här närmare kommentera några av de angivna punkterna. I sitl remissyttrande har SAV framhåUil möjligheter fill konkurrensmässiga löner genom kontraktsanslänning. Vidare har SAV framhåUil möjligheten att i kontraktet reglera frågor om upphovsrätt. Frågan om sekretess vid uppdragsverksamhet är, som FOSAM har påpekat, i annat sammanhang numera offentligrättsligt reglerad. För egen del ärjag inte övertygad om att en privaträttslig/arbelsrätlslig reglering skulle vara ell bättre alternativ, ett bättre alternativ.

Beträffande krifiken ifråga om bl.a. affärsmässiga krav på de anställda och affärsmässiga villkor vid taxesättning saml beslutsfattande och an­svarsfördelning vUl jag erinra om all Landstingsförbundet i sill yttrande har ansett del naturligt att i första hand förändringar vidtas inom högsko­leorganisationen för att få till stånd en bättre forskningssamverkan. Jag vill här understryka att del år synnerligen viktigt all högskolan i möjligaste mån, utan att avvika från gmndläggande principer för dess verksamhet, anpassar sitt arbete i fråga om forskningssamverkan till de berättigade krav som kan ställas från bl. a. näringslivet.

Forskningssamverkan genom en stiftelse med högskoleenhet som hu­vudman torde inle vara helt problemfri. Statskontoret har i sitt yttrande bl. a. pekat på frågor sammanhängande med ansvar och ansvarsullagande. Men även andra frågor, bl. a. sådana som inom staten bygger på offentlig­rättsliga bestämmelser, kan ge upphov fill komplikationer.

Jag kan vidare tänka mig konflikter inom bl. a. personalområdel når man inom samma lokaler och med gemensamt utnyttjande av befintliga materi­ella och personella resurser har dels en privalrältslig stiftelse för uppdrags­verksamhet, dels en statlig högskoleinstitution för övrig forskning och utbildning där för personalen gäller skilda lönesystem och arbetsvillkor samt där ett och samma forskningsprojekt kan innefatta såväl uppdrags­verksamhet som råds- och högskolefinansierad forskning.

Mot denna bakgmnd vill jag sammanfatta mitt ställningstagande fiU en forskningssamverkan genom stiftelse enligl FOSAM: s modell på följande säll. Den författningsmässiga regleringen av högskolan medger redan nu en betydande variation av formerna för forskningssamverkan. Därmed bör det också vara möjligt att inom delta regelkomplex tillgodose de flesta


 


Prop. 1981/82:106                                                   88

berättigade krav som kan förknippas med en sådan samverkan. En säror­ganisalion i form av stiftelse för med sig en rad problem vars konsekvenser är svåra att överblicka. Denna modell för forskningssamverkan bör därför inte utnyttjas om inle alldeles särskilda förhållanden mofiverar del. Det bör då liksom f. n. ske med reslrikfivitel och frågan bör i varje enskilt fall prövas av regeringen.

FOSAM har i detta sammahang betonat att de förändrade krav på högskolan som ställs genom riksdagsbeslutet avseende sekloriell och an­nan exlernfinansierad FoU-verksamhel förstärker behovet av klara regler rörande bisysslor för innehavare av ijänsl inom högskolan. Utredningen har härvid hänvisat till att dåvarande universitelskanslersämbelet redan 1975 ifrågasatte om nuvarande bestämmelser vore lämpligt utformade. Frågan har också aktualiserats genom elt ärende vid högskolan i Luleå.

FOSAM föreslår bl.a. alt UHÄ utfärdar anvisningar. Enligt utredning­ens uppfattning bör konkurrensbisyssla kunna fillåtas om högskoleenhet av hänsyn lill balansen mellan inomvetenskapligt och sektoriellt motiverad verksamhet eller av andra skäl inte skulle vara beredd att åta sig det aktuella arbetet. Ett villkor för tillstånd bör dessutom vara att verksamhe­ten bedrivs helt skild från vederbörandes verksamhet inom högskolan. FOSAM hänvisar vidare till sira förslag om särorganisalion.

UHÄ har i sitl remissvar betonat vikten av att närmare överväga frågan om verksamhet i privat regi kan underiättas utan att några negativa effek­ter med avseende på högskolans verksamhet och förtroendet för den uppslår.

Jag delar utredningens och UHÄ:s mening all fastare regler bör anges för forskarnas rätt till bisysslor. Ifrågavarande regler får inte hindra den forskning som kan och bör bedrivas inom högskolan lill förmån för l.ex. näringslivet i en omliggande region. Denna fråga bereds nu skyndsamt inom regeringskansliet.

Adjungerade professurer m. m.

1973 beslöt riksdagen att en försöksverksamhet med 25 tjänster som adjungerad professor skulle inledas budgetåret 1973/74 (prop. 1973:1, bi­laga 10 s. 321, UbU 1973:8, rskr 1973:105).Tjänsterna var avsedda för vetenskapligt kvalificerade personer med huvudsaklig verksamhet utanför universitets- och högskolesektorn. Fr.o.m. budgetåret 1976/77 infördes tjänsterna, som dittUls begränsats lill vissa fakulteter, vid samtliga fakul­teter och maximeringen av anlalel tjänster upphävdes (se prop. 1975/ 76:100 bil. 10 s. 307, UbU 1975/76:20, rskr 1975/76:245).

Regeringen uppdrog den 16 februari 1978 åt FOSAM alt bl. a. utvärdera försöksverksamheten med tjänsterna som adjungerad professor. FOSAM framlade i oktober 1979 en rapport Adjungerade professore". Utvärdering av försöksveksamhelen åren 1973-1979 (DsU 1979:13). Rapporten har remitterats. FOSAM har i bilaga 5 liU sitl betänkande gjort en samman­ställning av remissvaren.


 


Prop. 1981/82:106                                                   89

FOSAM anför i belänkandet all del beslående intrycket av utvärdering­en är att försöksverksamheten med tjänster som adjungerad professor varit myckel framgångsrik. Tjänstetypen anses ha en viktig funktion att fylla och tillför högskolan speciell, i många fall, unik kompetens ulan all stora resurser binds för lång lid. FOSAM föreslår att tjänstetypen införs som ett reguljärt inslag i högskolans tjänsteorganisation. FOSAM lägger även fram förslag om bestämmelser för tjänsterna där inrättande och tillsättande av dessa föreslås ske lokalt.

De remissinstanser som nu yttrat sig i denna fråga har varit posifiva lill införande av tjänstekategorien adjungerad professor som ell ständigt inslag i högskoleorganisationen.

Jag delar helt kommitténs och remissinstansernas positiva uppfattning om adjungerade professorer. Jag har för avsikt all senare föreslå regering­en att utfärda bestämmelser om arvodestjänst som adjungerad professor i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. De nya bestäm­melserna bör träda i kraft den 1 juh 1982.

FOSAM har också föreslagit s. k. omvända adjungerade professorer, dvs. att högskoleforskare bereds möjlighet att på deltid bedriva forskning eller eljest vara verksam inom ell företag, en organisation eller en myndig­hel. Även detta förslag har bemötts positivt av de remissinstanser som yttrat sig.

Jag anser det önskvärt att högskoleforskare bereds möjlighet all fuUgöra arbete också vid andra myndigheter, företag och organisationer. Den när­mare utformningen härav bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om tjänster som adjungerad professor.

Försöksverksamhet med kontaktforskare

FOSAM har i en särskild rapport (DsU 1981:24) Kontaktforskare re­dovisat och utvärderat den försöksverksamhet med näringslivskontakt för forskare som genomförts pä grundval av riksdagens beslut med anledning av mina förslag (se prop. 1977/78:100 bil. 12, UbU 1977/78:22, rskr 1977/ 78:33).

Försöksverksamheten har inriktats mot all gmndlägga och vidareut­veckla kontakterna mellan ä ena sidan högskolan och dess organisation för forskning och forskamlbildning och å andra sidan förelag, myndigheter och organisationer. Tyngdpunkten har därvid lagts på att ställa vetenskap­ligt tränad personal fill förfogande för verksamhet inom skilda områden utanför högskolan. Praktiskt har försöket inneburit alt lärare och forskare inom högskolan ställts fill förfogande för små och medelstora företag, offentliga — främst kommunala - myndigheter och organisationer. Fors­karnas/lärarnas uppgifter har därvid varit att tillsammans med företaget (motsv.) söka lösa aktueUa problem inom förelaget. Problemen har i


 


Prop. 1981/82:106                                                   90

många fall avsett utveckling av produkter eller produktionsprocesser men också utveckling av ekonomi- och styrsystem, organisafionsutveckling m. m. Kostnaderna för forskarnas/lärarnas löner har beslrills från medel, som kommittén disponerat för ändamålet.

Försöket har varit avgränsat fill fyra högskoleregioner och har inom varje region omfattat ett eller ett par län. Under FOSAM har försöket letts av regionala arbetsgrupper med företrädare bl. a. för högskolan, näringsli­vet, utvecklingsfonderna och fackliga organisationer.

Kommittén konstaterar, att försöksverksamheten har visat all del även hos små och medelstora företag, myndigheter och organisationer finns problem som med fördel kan bearbetas i samarbete med forskare från högskolan. Den har också visat, framhåller kommittén, att högskolan i slor utsträckning kan tillgodose företagens, myndigheternas och organisatio­nernas behov av kompelens och resurser. Det är enligl kommittén möjligt all nå goda resultat sell från såväl industrins som högskolans synvinkel. FOSAM föreslår därför, all resurser lillskjuts för all - på bredare bas ån försöksverksamhetens — stimulera nya företag, myndigheter och organisa­fioner att gå in i samarbete med högskoleforskare. Kommittén anser slutli­gen, att en fortsatt kontaktforskarverksamhet bör bedrivas med utgångs­punkt i den organisation som använts vid försöksverksamheten.

Den av FOSAM överlämnade redovisningen och utvärderingen av för­söksverksamheten med näringslivskonlakl för forskare beskriver en i allt väsenfiigt framgångsrik verksamhet. Del är enligl min mening myckel glädjande alt såväl dellagande förelag som dellagande forskare redovisar positiva erfarenheter. Verksamheten med kontaktforskare har således vi­sat sig vara en fungerande form för kunskapsöverföring från högskolan till en kategori företag och myndigheter m. fl., som erfarenhetsmässigt myckel sällan utnyttjar FoU för all ul veckla sin verksamhet. Samtidigt har de högskoleanställda som medverkat i försöket i åtskilliga fall uppgivit, att perioden som kontaktforskare givit erfarenheter, som är av värde för vederbörandes fortsatta undervisning och forskning inom högskolan.

Av redovisningen framgår vidare, all del positiva resultatet av försöks­verksamheten i inle ringa utsträckning berott på insatser från de regionala arbetsgmppernas sida. Inte minst har arbetet med att rekrytera och föra samman förelag (motsv.) och forskare krävt betydande arbetsinsatser.

Den egentliga försöksverksamheten avslutades med utgången av budget­året 1980/81. Efter förslag från FOSAM har för innevarande år anvisats vissa medel under anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan, som gör del möjligt att övergångsvis vidmaklhåUa den kontaklorganisafion som byggts upp inom ramen för försöksverksamheten. Jag har tagit upp medel för detta ändamål även vid min beräkning av motsvarande anslag för budgetåret 1982/83.

Resultatet av försöksverksamheten lalar enligt min mening för all fömt­sätlningar för en fortsalt konlakrforskarverksamhel skapas. Inle minst bör


 


Prop. 1981/82:106                                                   91

del intresse och den goodwill som försöksverksamheten skapat tas lill vara. En fortsall verksamhet med möjlighet fill subventionering av forskar­nas löner under några års tid bör yllerligare stimulera till spontana kon­takter mellan högskolan och bl. a. mindre företag på sedvanlig uppdragsba­sis. Jag bedömer, att en fortsatt, i ekonomiska termer begränsad insats bör kunna ha klara posifiva effekter också från näringspolitisk synpunkt.

Försöksverksamheten har helt bekostats av medel som anvisats särskill för denna. En slor del av dessa medel har använts för att bestrida lönekost­nader för de forskare som deltagit i verksamheten under den tid de vistats ute på förelag och myndigheter. En mindre del av medeln har utnyttjats för kostnader för de regionala arbelsgmpperna och för vissa kostnader i sam­band med planeringen av verksamheten vid de högskoleenheter som har varit engagerade i dessa. Vid en permanenlning av verksamheten med kontaktforskare bör enligt min mening dessa senare kostnader bestridas av medel som anvisas över utbUdningsdepartementets huvudfilel. Vidare bör också denna väg anvisas vissa medel som bidrag till alt läcka lönekost­nader för forskare som engagerar sig i den fortsatta verksamheten. Syftet härmed bör i första hand vara all stimulera verksamhet med kontaktfors­kare inom områden som annars inte skulle komma i fråga. Jag utgår från att bl.a. regionala och lokala myndigheter och organ med uppgift all främja små och medelstora förelags utveckling skall kunna bidra lill aft läcka lönekostnadema i de enskilda projekten liksom också att de företag som engagerar sig i verksamheten själva skall kunna bistå med bidrag. Bidra­gens storiek från de samverkande parterna får prövas från fall lill faU.

Den ordning jag nu förordat innebär sammanfattningsvis att högskolan svarar för samordning och planering av den fortsalla verksamheten med kontaktforskare saml bidrar med vissa medel för all sfimulera denna. Omfattningen av verksamheten blir beroende av intresset för denna från myndigheter och förelag i de skilda regionerna.

Vid min medelsberäkning under avsnittet Anslagsberäkning för budget­året 1982/83 lar jag upp 1 milj. kr. för detta ändamål. 1 prop. 1981/82:100 bil. 12 har jag under anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan m. m. anslagsposten Viss försöksverksamhet beräknat 300000 kr. för samma ändamål. Sammanlagt kommer således 1300000 kr. att kunna anvisas under budgetåret 1982/83 för högskolans medverkan i verksamheter med kontaktforskare. De rikfiinjer som har gällt för försöksverksamheten bör i allt väsentligt, utom i vad avser avgränsning av försöket till vissa län och högskoleenheter, gälla även för den fortsatta verksamheten. De anvisade medlen bör disponeras av UHÄ. Jag ulgår därvid från att del också i den fortsalla verksamheten skaU vara möjligt alt finna sådana smidiga besluts­vägar som uppenbariigen har medverkat lill aft göra försöksverksamheten framgångsrik. Del bör få ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, på UHÄ all med utgångspunkt i de förslag FOSAM har fört fram meddela de föreskrifter m. m. som kan erfordras.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om kontaktforskare.


 


Prop. 1981/82:106                                                   92

Forskningsrådens verksamhet Planerings- och anslagsfrågor

För att reducera osäkerheten i planeringsarbetet inom högskolan har FOSAM föreslagit ett antal förändringar som berör forskningsrådsorgani­sationen inom ulbildningsdeparcemenlels verksamhetsområde. Delta har skett med utgångspunkt i det starka inflytande råden har över den långsik­tiga inomvetenskapliga kompetensuppbyggnaden och den därigenom stora ekonomiska roU de spelar för verksamheten inom högskolan.

Kommittén tar upp frågan om långsiktiga ekonomiska planeringsramar för forskningsrådens verksamhet och föreslår all sådana införs för de aktuella forskningsråden.

Forskningsrådens huvuduppgift är all stödja kunskapsuppbyggnad av grundläggande karaktär. Denna är och måste vara långsiktig. Det år därför knappast förvånande att remissinstanserna har ställt sig positiva liU utred­ningens förslag i denna del. Endast RRV har uttryckt viss tveksamhet och menar alt fleråriga planeringsramar bör aktualiseras först när statsmak­terna har fastställt en reell forskningspolitik.

Fleråriga medelsramar tillämpas redan nu för statligt finansierad forsk­ningsverksamhet inom flera sektorer. Exempel härpå är försvarssektorn, energipolitiken och fr. o. m. innevarande budgetår även industripolifiken.

Jag biträder kommitténs förslag och förordar att fleråriga medelsramar införs för forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhels-område. Medelsramarna bör somjag tidigare har anfört vara tvååriga, dvs. sträcka sig två år utöver aktuellt budgetår. Forskningsråden bör ges frihet att disponera ramarna på ett sådant sätt att visst utrymme lämnas för sådana slag av forskningsprojekt som kan kräva omedelbara engångsanvis­ningar under planeringsperioden. Fleråriga medelsramar för forskningsrå­dens huvudsakliga projektverksamhet bör enligt min mening bidra lill en stabilare planeringssituation sett såväl från högskolans som forskningsrå­dens och den enskilde forskarens synpunkt. Jag räknar med alt i nästa forskningsproposifion kunna återkomma med ell mera preciserat förslag om utformningen av medelsramama. För budgetåret 1983/84 räknar jag med alt kunna bereda elt något utökat utrymme för forskningsrådens verksamhet, ca 25 milj.kr., utöver sedvanlig pris- och löneomräkning.

FOSAM har vidare föreslagit :ill forskningsrådens arbelsmtiner föränd­ras på ett sådant sätt att slutgUti:ga besked om projektanslag m. m. lämnas högskolan i sådan tid alt de kan beaktas när enheterna ulformar sin budget och verksamhetsplanering. Forskningsrådens beslut fastställs med nuva­rande system först ca en månad efter det att högskoleslyrelsema har beslutat om budget för verksamhetsåret med revidering av budget på institutionsnivå som följd. Kommittén anser att de problem som skulle uppstå vid en fidigareläggning huvudsakligen skulle kunna begränsas till året för förslagels genomförande.


 


Prop. 1981/82:106                                                   93

Kommittén har här berört ell kompUcerat samspel där förändringar påverkar planeringssituationen såväl för högskolans myndigheter på skilda nivåer som för personalen inom högskolans institufioner. Remissinstanser­na har i många fall varit negafiva lill en förändring som innebär en tidigare­läggning av tidpunkten för projektansökan.

Jag anser för egen del alt kommittén har gjort en värdefull analys av frågan om att åstadkomma ökad stabilitet i högskolans planering. Redan de av mig nyss förordade fleråriga medelsramarna för forskningsrådens pro­jektverksamhet bör påverka denna stabilitet i posifiv riktning. Enligl min uppfattning har emellertid kommittén i någon mån bortsett från det förhål­landel alt grundläggande forskning är en utvecklingsprocess där upplägg­ningen av nya projekt ofta i hög grad är beroende av såväl forskarens efter hand uppnådda resultat som forskningsfältels framväxt. Administrativa fördelar och Irygghelsaspekter för personalen måste därför vägas mol de nackdelar som följer av alt en lång lid förflyter mellan uppläggningen av ell projekt och möjligheten att påböria forskningsarbetet.

Det ankommer på forskningsråden all besluta i denna fråga. Jag ulgår från all de därvid samråder med högskolemyndigheterna. Jag ulgår också från alt de förbättrade förutsättningar för forskningsplanering som mina förslag i övrigi kommer all leda till ger grund för all finna en lösning på de problem som här berörts och som bättre än hitfills tillgodoser personalpla­neringens behov.

FOSAM har föreslagit en genereU övergång lill s. k. definifiva anslag inom forskningsrådsorganisalionen, elt system som innebär att råden i sina beräkningar av medel för projekt tar hänsyn lUl förväntade ökningar främst av lönekostnader, men att någon justering i efterhand i förhållande fill verklig kostnad inle sker. Förslaget skulle enligt utredningen leda fill minskad administrativ belastning för såväl högskoleenheter som forsk­ningsråd.

För att elt sådant system skall kunna fungera även vid kraftiga oväntade pris- och lönehöjningar föreslår FOSAM all del kombineras med all hög­skoleenheterna får tillgång lill de s.k. läckningsanslagen under åttonde huvudtiteln också för personal som är anställd på forskningsrådsmedel.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva fill dessa förslag.

Jag vill först erinra om vad jag nyss har anfört under avsnittet planering inom högskoleenheterna om fördelning av vissa kostnader för rådsprojekt meUan högskolan och forskningsråd.

Medel för högskolans basorganisafion för grundforskning anvisas f. n. direkt lill resp. högskoleenhet över fakultelsanslag, anslaget Lokalkost­nader m. m. och vissa mindre anslag. Ur dessa anslag bestrids kostnader i huvudsak för löner för lärar/forskartjänsler, teknisk personal samt viss bilrädespersonal, för lokaler och andra drifländamål saml för basulmsl-ning. Medlen ställs till förfogande med utgångspunkt i prioriteringar som har gjorts inom högskoleorganisationen.


 


Prop. 1981/82:106                                                   94

Forskningsråden anvisar medel lill resp. högskoleenhet för utförande av forskningsprojekt som råden har beslutat om. Dessa medel avser att täcka forskar- och bilrädeslöner saml driftkostnader och kostnader för eventuellt erforderlig utmslning i anslutning till projekten.

De medel som på detta sätl tillförs högskolan för grundforskning anvisas således över skUda anslag under samma huvudfilel. I konsekvens härmed och i motsats fill vad som gäller för övrig exlernfinansierad verksamhet har löne- och projektmedel från forskningsråden hillills inle belastats med annat än mindre kostnadspålägg för administrativa kostnader i samband med löneutbetalningar etc. Kostnader för utnyttjande av högskolans basre­surser i form av utmslning och lokaler har exempelvis inle belastat råds­projekten. Sett från den enskUda institutionens synpunkt kompletterar de båda finansieringssällen varandra inom helheten för verksamheten. Kost­naden för personalen kan under olika lidsperioder bestridas ur lönemedel från den ena eller den andra typen av anslag.

FOSAM föreslår med instämmande av remissinstanserna alt medel från täckningsanslag skall utgå också för personal som avlönas från forsknings­rådens och FRN: s anslag. Jag viill här instämma i vad som i denna fråga anfördes av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet i prop. 1975/ 76:129 (s. 69). Denne framhöll följande. Sådan särskild kompensation förekommer inom utbildningsdepartementels område endast i de fall kost­nader för en permanent verksamhet med betydande inslag av fasl anställd personal förs upp under ell reservationsanslag. Den verksamhet som fi­nansieras av forskningsrådens anslag består av projekt med skiftande varaktighet. Del innebär att varje år några projekt avslutas och nya påbör­jas. Inom varje forskningsråds område bör därmed finnas en sådan rörlig-hel att medel alllid kan avsättas för all läcka de löneförändringar som kan inträffa under ell budgetår. I de årliga budgelbedömningarna kommer också - liksom hillills - att beaktas de kostnadsökningar som inträffar.

Stöd lill teknisk grundforskning

STU har inom industripolifiken uppgifter som avser långsikfig och stra­tegiskt viktig kunskapsutveckling. Del gäller främst STU:s stöd tiU forsk­ningen inom högskolesystemet och inom de bransch- eUer leknikorienle-rade kollekliva forskningsinsliluleten. STU har även uppgifter som mer direkt underlättar och påverkar innovalionsprocessen i näringslivet. Det gäller stödet lill innovalionsprojekl hos uppfinnare, tillverkande förelag och utvecklingsbolag.

STU:s program för kunskapsutveckling innebär ell indirekt slöd för företagens utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses, vid sidan av slödel lill kollektiv forskning, STU:s finansiering av högskoleforskning som ock­så har återverkningar på den högre tekniska utbildningen. För de tekniska högskolorna och fakulteterna är slödel från STU del mest betydande resurslillskollel vid sidan av basresurserna.


 


Prop. 1981/82:106                                                                 95

Inom kunskapsprogrammel gör STU olika typer av insatser enligl ne­danstående tre ambitionsnivåer.

STU;s                                  STU:s

ambitionsnivå                     arbetsmetoder

Aktiva samlade åtgärder    Ramprogram med styrgrupper eller referens-

grupper

Förberedande åtgärder med expertgrupper för ramprogramplanering

Höjd beredskap med uppdrag till expertgrupper att analysera behov av ramprogram

Beredskap                          Normalt projektstöd

Bevakning                          Begränsat   stöd   (resebidrag,   resestipendier,

gästforskarverksamhet)

En slor del av STU:s insatser under detta program görs i form av ramprogram för kunskapsutveckling. STU har fattat beslut om genomfö­rande av f. n. femton ramprogram.

Underlag för planering av ramprogram och andra kunskapsuppbyggande aktiviteter tas fram på olika vägar. Fömtom av STU initierade utredningar om industrins behov av FoU och enkäter lill universitet och högskolor om nuvarande forskningsinriktning och angelägna forskningsinsatser, arrange­ras högskoledagar med möjlighet för representanter för högskolan att diskutera former för inriktning av STU:s kunskapsuppbyggande aktivi­teter.

STU fyller således tiU en del forskningsrådsfunklioner inom teknikområ­det. STU:s satsningar på den leknikgmndade forskningen berör i många fall NFR:s ansvarsområde för naturvetenskaplig forskning som är riktad mot tekniska tillämpningar. Detta nödvändiggör en aktiv samverkan mel­lan NFR och STU. Det är också med tillfredsställelse jag noterar att ett sådant samarbete kommit tiU stånd.

Tjänster vid forskningsråden Vid forskningsråd kan finnas inrättade följande slag av tjänster.

Extra ordinarie tjänst som professor.

Extra ordinarie tjänst som forskare med tidsbegränsat förordnande på upp till sex år.

Extra tjänst eller arvodestjänst på skilda nivåer.

FOSAM har utgått från all forskningsråden även i fortsättningen skall kunna inrätta vad kommittén kallar personliga extra tjänster eUer arvodes­tjänster.

NFR och MFR har i sina anslagsframsläUningar för budgetåret 1982/83 och HSFR har i särskild skrivelse med utgångspunkt i den rådande ålders-slmkturen på innehavarna av högre tjänster inom högskolan, pekat pä behovel av alt öka såväl forskarrekryteringen som resurserna för s.k. meUanljänster inom skUda ämnesområden. Detta bör enligt råden ske


 


Prop. 1981/82:106                                                   96

genom tjänster på både forskamlbildningsnivå och nivån omedelbart efter doktorsexamen. Råden anser all innehav av sådana tjänster bl. a. av meri-leringsskäl bör tidsbegränsas. HSFR anser vidare all del bör vara möjligt att inrätta dem inom ramen för projektanslag.

Behovel av alt inrätta extra tjänster eller arvodestjänster på högre nivå uppstår bl. a. när ett förordnande på en av råden inrättad särskild forskar­tjänst enligt gällande bestämmelser går ut och någon reguljär Ijänsl inom högskoleorganisationen inte finns tillgänglig och vederbörande råd be­dömer aU det från vetenskaplig synpunkt är angelägel aft forskningsinrikt­ningen och också innehavaren av forskartjänsten ges forlsall slöd.

Möjlighet föreligger för råden att genom överenskommelse med berörd högskoleenhet ställa medel lill förfogande för en extra tjänst som inrättas av enheten. Rådet kan i detta sammanhang inle ställa krav på att en viss person förordnas på den inrättade tjänsten. Högskoleenheten ikläder sig också personalansvaret för innehavaren av en sådan tjänst, elt ansvar som gäller även om fillförsel av rådsmedel för tjänsten upphör. Del ankommer därför ytlersl på högskoleenheten a« avgöra om den skall godta ett sådant förslag från eft forskningsråd.

Innan jag går in på frågan om vilka tjänster som bör finnas inrättade vid forskningsråd vill jag först stryka under all del gmndläggande syftet med forskningsrådens verksamhet är alt stödja utvecklingen av gmndforskning-en. Det sker genom all råden anvisar medel liU sådana forskningsprojekt som är av särskild betydelse för all bredda och fördjupa forskningen inom redan befintliga forskningsinriktningar eller som leder lill alt nya för gmnd-forskningen betydelsefulla inriktningar skapas. När forskning inom projekt som stöds av forskningsråd bedöms vara av sådan kvalitet och varaktighet att den bör utgöra en del av högskolans fasla forskningsorganisation bör den föras över liU denna. Så sker också fortlöpande genom beslut av riksdag och regering efter förslag från forskningsråd och högskolemyn­digheter. För att syftet med forskningsrådens verksamhet skall kunna bibehåUas är det enligt min mening angelägel att rådens resurser förblir röriiga, dvs. i så liten utsträckning som möjligt binds i myckel långsikliga åtaganden. Jag anser därför att inrättande av inte fidsbegränsade forskar­tjänster vid forskningsråd endasi bör förekomma när särskill starka skäl lalar för all därigenom en myckel betydelsefull forskningsinriktning eller en synnerligen framstående forskares fortsatta verksamhet kan tryggas. För dessa forskare bör liksom hittills efter rådens förslag extra ordinarie Ijänster som professor kunna inrättas av regeringen. Arbetsgivaransvaret för tjänsterna som professor skall åvila resp. forskningsråd. I övrigi bör förordnande på tidsbegränsade tjänster tillämpas. Jag vill hår erinra om vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet i prop. 1981/82:71 har anfört om möjligheten aft använda sådana förordnanden. När förordnande på särskild forskartjänst upphör bör innehavaren efter ansökan Uksom hillills i vissa fall kunna erbjudas en personlig tjänst som förste assistent vid berörd högskoleenhet.


 


Prop. 1981/82:106                                                   97

Jag är medveten om all en restriktiv håUning ifråga om att inrätta tjänster med lillsvidareförordnande vid forskningsråden i enskilda fall kan leda till problem. Jag ulgår dock från att dessa problem normalt bör kunna lösas genom samverkan mellan forskningsråd och berörd högskoleenhet.

Jag anser all det är angeläget all forskningsråden får ökade möjligheter att utifrån sina utgångspunkter bidra lill rekryteringen av yngre forskare, detta för all inle svårigheter på sikt skall uppslå att besätta högre Ijänster för utbildning och forskning med kvalificerad personal.

I forskarrekrylerande syfte bör forskningsråden därför ges möjlighet all inrätta särskilda doktorandljänsler i enlighet med de riktlinjer somjag i del följande förordar. Dessa tjänster är avsedda för forskarstuderande.

NFR har tagit ett lovvärt initiativ genom alt inrätta stipendier för forska­re som nyss har avlagi doktorsexamen. Syftet är bl. a. att bidra till att de unga forskarna får nya impulser och ell breddat kunskapsunderiag genom vistelse i annan forskningsmiljö inom eller utom landets gränser. Del är enligl min mening angelägel att finna nya former för att bereda unga forskare tillfälle till fortsall forskning efter doktorsexamen inkl. möjlighet all förlägga sin verksamhet lill institutioner utomlands. Denna fråga bör dock behandlas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag.

Slutligen bör liksom hittills i anslutning lill tidsbegränsade projekt lids-begränsade tjänster kunna inrättas vid högskoleenhet på medel som ställts fill förfogande av forskningsråd eller seklorsorgan.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för inrättande av forskartjänster vid forskningsråd.

Förordnandetid för forskningsrådens huvudsekreterare

Den nuvarande organisationen av forskningsråden inom utbildningsde­partementets verksamhetsområde beslutades av regering och riksdag år 1976 och trädde i kraft år 1977. Forskningsrådens verksamhet har myckel slor betydelse för den svenska gmndforskningen. De utgör samhällets mest effektiva instrument i förnyelse av forskningen. Rådens beslut om projektanslag är avgörande för forskningens inriktning inom rådens resp. verksamhetsområden. Inom många forskningsområden finns heller inle några andra finansiärer av forskningsprojekt, i varje fall inle med verksam­het av någon större omfattning.

Det år således av utomordentlig vikt all försöka skapa garantier för all råden skall kunna utöva sin verksamhet med öppna sinnen för ny utveck­ling inom forskningen och med oväld. Del är bl.a. viktigt all försöka undvika ensidig bindning till vissa velenskapsinriklningar, "skolbildning". För rådens ledamöter, som väljs för tre år i laget, gäller att de endast kan omväljas en gång. Ingen kan således vara ledamot av forskningsråd för längre tid än sex år.

Vid vart och ett av forskningsråden finns en huvudsekreterare. Huvud-7   Riksdagen 198II82. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                   98

sekreteraren förordnas av resp. forskningsråd för sex år. De svarar för föredragning i alla ärenden utom de som rör rådens kansli. De nuvarande huvudsekrelerarna är samtUga professorer, som kombinerar utövande på deltid av sina professorstjänster med uppdrag som huvudsekreterare. En begränsning i förordnandetiden motsvarande den som gäller för rådsleda­mot bör enligt min mening också gälla för huvudsekreterare. Jag avser därför alt återkomma till regeringen med förslag om att ändra förordningen med instruktion för forskningsråden så all huvudsekreterare i forsknings­råd utses för längst sex år och därefter inle kan omförordnas. Med hänsyn till den roll huvudsekreterarna har för verksamheten inom råden anser jag att del är en fördel om deras förordnandelider inte sammanfaller med mandatperioderna för rådsledamölerna. De bör därför förordnas året efter att utseende av nya rådsledamöter har ägt mm. Nästa mandatperiod för forskningsråden påbörjas den 1 juli 1983. Vad jag nu har förordat om förordnandetid för huvudsekreterare bör därför träda i kraft den 1 juli 1984. De nuvarande huvudsekrelerarna, som alla på ell erkänt skickligt sått varit med om att bygga upp den nya rådsorganisalionen och svarat för arbetet inom denna under den inledande perioden, förordnades år 1977. Deras sexårsförordnanden utgår således år 1983. Med hänvisning lill vad jag har anfört bör deras förordnanden kunna förlängas liU den 30 juni 1984. Om särskilda skäl föranleder detta bör övergångsvis en förlängning därut­över vara möjlig för de nuvarande huvudsekreterarna.

Former för val av ledamöter i forskningsråd

1 samband med att forskningsrådsorganisalionen ändrades år 1976 inför­des nya regler för val av ledamöter i forskningsråden. Reglerna innebär att majoriteten av ledamöterna i forskningsråden utses av elektorsförsamling­ar valda av aktiva forskare inom högskolan. Val till forskningsråden enligt de nya reglerna har ägt mm år 1977 och år 1980. Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) har i en skrivelse till regeringen föreslagit alt valen av elektorer till elektorsförsamling för forskningsråd lidigarelåggs från utgången av mars liU utgången av febmari månad valåret. NFR:s förslag har remitterats till dels forskningsrädsnämnden och övriga forskningsråd, dels UHÄ som hört högskoleenheterna. Förslaget tillstyrks av remissin­stanserna. Del ankommer på regeringen alt meddela föreskrtfler i fråga om tidpunkt för val av elektorer. Jag avser att återkomma liU regeringen i denna fråga. I flera av remissyttrandena förs dessutom fram förslag om att elektorerna i slällel för att väljas skall utses av fakultetsnämnderna.

Den nuvarande proceduren för val av ledamöter i forskningsråden kan förefalla olympUg. Den gör del dock möjligt all låta en mycket vid krets av personer vara med och påverka forskningsrådens sammansättning. Med hänsyn till forskningsrådens ceiiitrala roll i det svenska forskningssystemet är detta mycket angelägel. Jag vill här också erinra om de möjligheter tiU diskussion av rådens verksamhet som ges genom all forskningsråden an-


 


Prop. 1981/82:106                                                   99

ordnar rådskonferenser i anslutning till elektorernas val av rådsledamöler. Valproceduren har hittUls bara tUlämpals två gånger. Enligt min mening bör ytterligare erfarenheter inhämtas innan eventueUa förändringar av grunderna för valproceduren aktualiseras.

Jag vill i delta sammanhang erinra om vad jag i prop. 1981/82:100 (bil. 12 s. 369) anfört om översyn av administrationen vid forskningsråden och forskningsrådsnämnden.

Forskningsinformation Inledning

Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om forskningsinformafion.

Information om forskning och forskningsresultat är av avgörande bety­delse för forskningens utveckling och dess möjligheter all utöva sin sam-häUsroU. Forskning får inle uppfattas som en verksamhet avskild från andra samhällssektorer. Den utgör ett viktigt instmmenl för all utveckla verksamheten inom olika sektorer, t. ex. inom näringslivet, skolan, hälso-och sjukvården och inom samhällsförvaltningen i stort.

Vikten av alt på olika säll förbättra informationen om forskningen och dess resultat har betonats under senare år. Jag vill erinra om att högskolan genom högskolereformen 1977 fick eft i lag uftalat ansvar för att sprida kännedom om vilka erfarenheter och kunskaper som vunnits inom forsk­ningen och om hur dessa skall kunna fillämpas. Forskningsråden har eft liknande ansvar. FRN svarar för en allmän och övergripande information om forskning och forskningsresultat och har sedan budgetåret 1979/80 särskUda medel för forskningsinformation.

Inom arbetarskydds- och irbelslivsområdel har såväl arbetarskyddsfon­den som arbetslivscenlrum i sina resp. instmklioner ålagts all informera om forskningens resultat. Delta sker genom symposier, seminarier, popu­lariserade versioner av forskningsrapporter etc. År 1979 inrättades delega­tionen för vetenskaplig och teknisk informalionsförsörining (DFI) med planerings- och samordningsansvar för informafion liU forskning och ut­vecklingsarbete.

Forskningsinfc! inationsfrågorna har behandlats av en rad kommiltéer under senare år, bl.a. av forskningsrådsulredningen, FOSAM och An­drénska kommittén. Kommittéerna har bl. a. bidragU till en diskussion om målen för FoU-informationen och om begreppet som sådant. FRN har också under senare år fått en rad uppdrag av regeringen som berör forsk­ningsinformation. FRN har med anledning av dessa uppdrag redovisat sina erfarenheter av pågående utredningsarbete avseende nyttjarinformation, tillgång tUl särskilda medel för forskningsinformation saml av sill arbete med forskningsinformation för bam och ungdom.


 


Prop. 1981/82:106                                                  100

Nyttjarinformation

I prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskaml­bildning framhöll jag all del inom vissa områden finns ett fungerande system för nyttjarinformation men att andra områden förefaller mindre väl fillgodosedda. Genom regeringsbeslut ijuni 1979 uppdrogs därför ål FRN alt tillsammans med UHÄ undersöka vilka behov av nylljarinformafion om forskning som inle är liilfredsslällande tillgodosedda samt lämna för­slag i fråga om hur de problem som eventuellt kan vara förknippade med utökad sådan informafion skall lösas. I beslutet angavs också alt FRN i anslutning till detta uppdrag bör kunna ta initiativ till l.ex. försöksverk­samhet eller initiera andra åtgärder i syfte alt sprida nylljarinformafion om forskning.

FRN fillsalte i december 1979 en arbetsgmpp för utredningsuppdraget med representanter för nämnden, UHÄ och DFI. Gruppen har antagit namnet nylljarinformalionsutredningen. 1 en delrapport beskriver gmppen sitt hittillsvarande arbete och lägger fram planer för den fortsatta verksam­heten.

Gmppen har studerat nyltjarinformationen inom jordbruksområdet och byggnadsområdet för att få svar på hur en väl fungerande nyttjarinforma­tion kan vara uppbyggd. Studier över jordbruksområdet har kompletterats med en översikt över nyltjarinformationen inom skogsbmksområdet. Stu­dierna baseras på uppgifter från företrädare för resp. områden och utgör inget försök till utvärdering från gmppens sida.

Studierna pekar enligt min mening på vissa gemensamma drag i syste­men för nyttjarinformation som kan ge uppslag lill förbällringar även på andra områden. Bl. a. avsätts inom de studerade områdena förhållandevis stora resurser för forskningsinformation. Denna anpassas ofta fill avnä­marnas behov och resultaten av flera FoU-projekl sammanförs lill breda översikter. Forskningsresultaten integreras i en rådgivningsverksamhet som spänner över breda områden. Kontakterna mellan statliga organ och områdenas bransch- och yrkesorganisationer synes vara väl utvecklade.

Gmppen har vidare studerat nyltjarinformationen i vad avser viss forsk­ning inom högskolan. Två symposier har anordnats varav del ena avsåg kemisk forskning och kemisk industri och det andra forskning om styr­system och massa-, pappers- och sågverksindustri. Symposierna resultera­de i en rad synpunkter och förslag från högskolan och industrin.

Gmppen framhåller viklen av ,ill även t. ex. den humanistiska forskning­ens värde och användbarhet för olika yrkesgrupper påvisas. Ett arbete med alt belysa nyltjarinformationen inom området barnkullurforskning har inletts.

Högskolans organisation och resurser för information och kontaktverk­samhet är av central betydelse för hur nyltjarinformationen fungerar. Gmppen har belyst dessa frågor med sårskild tonvikt på kontaktsekretaria­tens verksamhet, vissa andra särskilda instrument för FoU-informalion


 


Prop. 1981/82:106                                                  101

och samverkan saml högskolans bibliotek och informations- och dokumen-lationsresurser. Gmppens beskrivningar och analyser av dessa verksam­heter utgör enligl min mening ell intressant underlag för del fortsatta arbetet med att förbättra informafionsverksamheten inom forskningen.

Gmppen kommer i sin slutredovisning av uppdraget år 1983 all lägga fram förslag om allmänna anvisningar och om allernaliva modeller för nyttjarinformation om den forskning som bedrivs inom utbildningsdeparte­mentets område. F. n. finns anledning alt ta ställning lill två förslag som gmppen lagt fram i sin delredovisning.

FRN föreslår att regeringen som sin mening uttalar alt statsfinansierade forskningsprojekt bör planeras och budgeteras även med avseende på hur information och resultatspridning skall ske fill skilda nyttjargmpper utan­för högskolan. Enligl FRN:s mening skulle en grund för att åstadkomma en bättre nyttjarinformation skapas om varje projektplan för forskning som bekostas med statliga medel innehöll en bedömning av i vilken utsträck­ning och hur resultaten skall spridas saml en kostnadsberäkning härför. FRN hänvisar lill all riksdagen på grundval av prop. 1980/81:97 om skol­forskning och personalutveckling våren 1981 fattade ett beslut med denna innebörd såvitt avser skolforskningens område.

FRN avser att i sill fortsatta arbete belysa olika sätt att angripa de problem som enligl gmppens mening kan vara förknippade med all redan i planeringsskedet av ett projekt planera och budgetera resullatspridningen.

Jag anser i likhet med FRN att det vore värdefullt att förbereda sprid­ningen av informationen redan på ett tidigt stadium i planeringen av forsk­ningsprojekt. Genom att redan från början tänka igenom vilka grupper som främst år tänkbara avnämare av forskningsresultaten och hur resullatsprid­ningen bäst kan ske skulle troligen myckel vara vunnet i strävandena alt öka forskningens användbarhet. En sådan ordning skulle också kunna påverka forskningens inriktning pä ett fruktbart sätt.

En sådan ordning gäller redan för seklorsforskningen inom fiera områ­den, l.ex. energiområdet, och erfarenheterna härav är enligt vad jag har inhämtat positiva.

Berörda myndigheter bör enligt min mening inom givna ramar beakta förslaget i sin fortsatta verksamhet. Jag vill emellertid framhålla att bedöm­ningar och beräkningar beträffande information om FoU-resultat också måste tillåtas leda fram till slutsatsen all del för vissa forskningsprojekt inte finns något omedelbart informationsbehov utanför det rent vetenskap­liga området och att forskningen först på lång sikt kan utgöra underlag för verksamheten inom någon specieU sektor. Jag erinrar här om vad jag tidigare har anfört rörande grundforskningen.

FRN:s förslag lill forlsall arbete omfattar bl. a. viss försöksverksamhet, seminarieverksamhet med anledning av delrapporten och studier av s.k. "mellanlänkar" och deras möjUgheter att medverka i forskningsinforma­tion. FRN och UHÄ bör enligl min mening bedriva del fortsatta utred­ningsarbetet i enlighet med de riktlinjer som nämnden har föreslagit.


 


Prop. 1981/82:106                                                  102

Erfarenheter  av   FRN:s   resurser  för  forskningsinforma­tion

FRN har redovisat hittills vunna erfarenheter av lUlgång fill särskUda resurser för forskningsinformation som nämnden disponerar sedan budget­året 1979/80. Arbetet med frågorna om forskningsinformation har sedan oktober 1979 bedrivits av en delegation för forskningsinformation inom nämnden.

FRN framhåller inledningsvis alt nämnden genom de särskilda medlen har kunnat stimulera forskningsinformation över ett mycket brett spek-tmm. Den mot allmänheten riktade forskningsinformationen har kunnat vitaliseras och ökas på ett säll som inte skulle ha varit möjligt ulan särskilt avdelade resurser. De ökade statliga möjligheterna att stödja och initiera populärvetenskaplig information har enligt FRN på ett lyckligt sätt sam­verkat med och även bidragit lill elt växande intresse för denna även hos massmedierna och lill en ökad medvetenhet om forskningsfrågornas bety­delse i allmänhet.

FRN lar upp vissa principiella och praktiska problem som inryms i nämndens arbete med forskningsinformation. Del gäller bl.a. politiskt kontroversiell information. Ett exempel är den stora informationssatsning som nämnden genomförde i form av en populär skrtftserie (KÄLLA) inför folkomröstningen om kärnkraft. Det gäller vidare att forskningsinforma­tionen inte skall bU en forskningens partsinlaga. Ell annat balansproblem gäller vilka målgrupper som skall prioriteras. Nämnden har inom ramen för den särskilda anslagsposten till FoU-informalion stött viss försöksverk­samhet med nyttjarinformation liksom insatser tUl vissa gmpper inom den stora gruppen "allmänheten", l.ex. barn och ungdom. Nämnden pekar vidare på problemet att mäta eflfekterna av informationsverksamheten. I vissa faU har systematiska utvärderingar gjorts, l.ex. informationen om energiforskning inför kärnkraflsomröslningen och av projektet datakraften i samhället. 1 de flesta fall lorde dock utvärderingar komma till stånd genom löpande allmänna bedömningar från fältet.

FRN framhåller att en påtaglig vitalisering av högskolans forskningsin­formation har kommit till slånd genom de medel från anslaget för forsk­ningsinformation som har anvisats för finansiering av projekt initierade av högskolan. Samtidigt anser nämnden alt högskolans egna resurser för forskningsinformation varit för små vilket medfört all man ännu inle nätt en optimal situation i samspelet mellan externa projektmedel och interna basresurser. Nämnden anser emellertid all informationsverksamheten bäsl främjas genom en konstmktion med fasla och rörliga resurser och avvisar därför f. n. förslag om överföringar av medel från anslaget Forskningsråds­nämnden till fakultetsanslagen.

Andrénska kommittén har också tagit upp frågan om forskningsinforma­tion. Enligt kommittén bör FRN ha kvar ett övergripande ansvar för forskningsinformation och därmed också särskUda resurser för ändamålet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  103

En viss del av FRN:s slöd fill forskningsinformation bör permanentas och medlen för delta stöd bör föras över fill högskolan. UHÄ och flera högsko­lemyndigheter tillstyrker kommitténs förslag. UHÄ framhåller att en sådan överföring långsiktigt stärker arbetet med forskningsinformation inom hög­skolan. Ämbetet framhåller också vikten av att de senaste årens utveck­lingsarbete nu omsätts i reguljär verksamhet.

Del är glädjande alt konstalera att erfarenheterna av de särskilda resur­serna för forskningsinformafion är så positiva. Jag har i många andra sammanhang framhållit hur viktigt del är alt kunskaperna om forskningsre­sultat och forskningens villkor sprids till en stor krets. De problem som är förknippade med alt bedriva information om forskning och som FRN har redovisat synes enligt min mening inte så svåra att bemästra all de allvar­ligt skuUe kunna störa nämnden i dess fortsatta ansträngningar all förbättra forskningsinformationen.

Den överblick som nämnden har fåll genom all den disponerar de särskilda medlen för forskningsinformation är mycket värdefuU. En över­föring av en viss del av anslaget till högskolorna skulle enligl min mening äventyra möjligheterna till överblick. I ell uppbyggnadsskede som det här fill stor del är fråga om synes del särskilt olämpligt alt splittra resurserna. Jag förordar därför all nuvarande konslmkfion behåUs. I likhet med FRN anser jag del angeläget all högskolans egna resurser för forskningsinforma­tion ökar och högskoleenheterna bör därför i sin egen verksamhetsplane­ring och resursfördelning försöka ge informationsverksamheten en mera framträdande plats.

Under hittillsvarande verksamhet har årligen avsatts en särskild resurs­ram för ansökningar från högskolan. Erfarenheterna av detta arrangemang har uppenbart varit myckel goda, vilket bl. a. understmkils av UHÄ. Även i den fortsatta verksamheten bör högskolans behov beaktas på detta sätt.

Jag vill i detta sammanhang särskilt beröra frågan om utbildning av forskare och forskarstuderande i forskningsinformation. Med stöd av FRN har två relativt omfattande kurser kunnat arrangeras med rekrytering från samtliga högskoleenheter med fasla forskningsresurser. Dessa rikskurser har redan givit resultat i form av försök med kortare lokala kurser. Sådan utbildning av forskare och forskarstuderande lorde vara en av de viktigaste åtgärderna för att stärka högskolans insatser inom forskningsinformafion.

Erfarenheterna pekar emellertid på alt det fortfarande krävs insatser för alt utveckla metodik och material för utbildning av forskare och forskar­studerande i forskningsinformation. Jag bedömer denna verksamhet så angelägen all jag i annat sammanhang kommer att uppdra åt FRN all i samråd med UHÄ och berörda högskoleenheter utforma och genomföra ell försöksprogram med utbUdning i forskningsinformafion.


 


Prop. 1981/82:106                                                  104

Forskningsinformation lill barn och ungdom

Jag övergår nu till att behandla frågan om forskningsinformation för barn och ungdom. FRN fick ijuni 1979 regeringens uppdrag all utreda möjlighe­terna all ge ul en populärvetenskaplig lidskrift för barn och ungdom samt all överväga andra insatser för att sprida kunskap om och öka intresset för vetenskap bland barn och ungdom. Delegationen för forskningsinforma­tion inom FRN har utfört utredningsarbetet och har i en rapport redovisat sina bedömningar och förslag. I korthet innebär förslagen följande.

Delegationen konstaterar inledningsvis att del knappast kan vara realis­tiskt för staten all starta och i egen regi driva ell tidskriflsprojekl av del tänkta slaget. Samtliga tre alternativ som delegationen har undersökt, dvs. en tidskrift lill många barn gratis eller en tidskrift med subventionerat abonnemang med 18 resp. 10 nummer om året, blir enligt delegationen för dyrbara. Kostnaderna skulle uppgå tUl ca 8-10 milj. kr. per år. Delegatio­nen anser att utrymmet för andra satsningar som gäller barns kontakt med forskning därigenom skulle bli för litet.

Delegationen föreslår i stället en rad andra åtgärder som skulle kunna förbättra forskningsinformationen för barn och ungdom. De omfattar insat­ser inom massmedierna, inkl. slöd liU tidskrifter, skolan, högskolan, mu­seerna saml folkbildningen och föreningslivet. Vissa förslag kan enligt delegationen genomföras inom befintUga ramar medan andra kräver nya resurser.

Bland de senare ingår inrättande av åtta museileklorsljänsler med inrikt­ning på forskningsinformation för barn och ungdom. Tjänsterna föreslås bli placerade vid 7 regionala museer saml vid Riksulslållningar. Förslaget beräknas kosta 2 milj. kr. under budgetåret 1982/83. Vissa drifimedel inklu­deras i beloppet.

Delegationen har beräknat efi medelsbehov för FRN:s insatser på barn-och ungdomsområdel inom innevarande och nästkommande budgetår. Behovel uppskattas till totalt 5 milj. kr. FRN har för innevarande budgetår avdelat 1 milj. kr. för verksamheten. Medelsbehovel för år 1982/83 skulle därmed uppgå fill 4 milj. kr.

Den försöksverksamhet som avses täckas med dessa medel gäller dels sfimulans till massmedier som arbetar med populärvetenskap för barn och ungdom, dels stöd lill organisEtioner, föreningar, högskolor, m.fl. som satsar på olika former av forsikningsinformalion för barn och ungdom. Inom området stimulans till massmedier ingår arbelsslipendier lill enskilda journalister för att möjliggöra särskilda satsningar på populärvetenskapliga projekt för en ny publik. Stipendierna skall erbjuda möjligheter till ekono­miskt stöd till projekt rörande forskningsinformation för barn och ungdom inom massmedierna. Vidare föreslås en idé-tävling där goda idéer lill populärvetenskapliga program i etermedier för barn och ungdom belönas.

FRN framhåller i missivet till delegationens rapport att denna inte var färdigställd vid avlämnandet av nämndens anslagsframställning i augusti


 


Prop. 1981/82:106                                                  105

1981. I anslagsframställningen hade nämnden äskat 1060000 kr. för forskningsinformation lill barn och ungdom. Nämnden framhåller att del finns starka motiv för ytterligare insatser men vill av statsfinansiella skäl inle begära ytterligare medel för budgetåret 1982/83.

Jag vill med anledning av FRN-rapporlen framhålla följande. När FRN fick uppdraget att utreda möjligheterna alt ge ul en populärvetenskaplig lidskrift för barn och ungdom var den bakomliggande tanken att en tid­skrift skulle kunna nå en bred och ung publik oavsett social eller geografisk tiUhörighel. Det är synnerligen viktigt all barn och ungdomar så tidigt som möjligt får kontakt med vetenskapliga frågeställningar som kan fascinera och stimulera till vidare funderingar och djupare kunskapssökande. Vårt samhälle blir alltmer forskningsberoende och kunskaper om forskningens resultat är betydelsefulla för all kunna vara med och påverka samhällets utveckling i stort. Ell ökat intresse hos barn och ungdom för forskning lorde främja utsikterna att kunna säkra den framlida rekryteringen till forskaryrkel.

FRN-rappporten innehåller många goda förslag lill hur forskningsinfor­mafion för barn och ungdom skall kunna förbättras. Många förslag omfat­tas av den princip som jag även i fortsättningen anser måste vara vägle­dande för insatserna, nämligen all nå så många barn och ungdomar som möjligt oavsett kön eller social och geografisk hemort. Del gäller bl.a. de förslag som berör massmedierna, skolan och studieförbunden.

1 likhet med delegationen anser jag det angelägel all forskarna inom högskolan medverkar i såväl grundutbildning som fortbildning för skolans lärare. Likaså kan andra akfiviteler för barn och ungdom inom högskolans ram stimulera intresset för forskning. Ett intressant exempel härpå är s. k. science centers, dvs. lekniskl-nalurvelenskapliga akliviletshus, där forskningsinformationen bl. a. tar sig ullryck i all barnen och ungdomarna själva får göra experiment, studera material och miljöer m.m. Sådana aktiviteter lämpar sig särskilt väl för information om forskning, vilken svåriigen låter sig presenteras i del tryckta ordels form. Jag anser all det är angelägel att sfimulera en utbyggnad av denna verksamhet och ulgår från all FRN initierar försöksverksamhet för all utveckla lämpliga former här­för. Del är viktigt all högskolan samarbetar med skolan och studieförbun­den så alt en geografisk spridning av aktiviteterna äger rum. Jag ulgår från alt berörda myndigheter och organisationer, som till viss del redan nu engagerar sig inom området, beaktar FRN:s förslag.

Det är angelägel att studieförbunden utvecklar sin populärvetenskapliga verksamhet i samarbete med barn- och ungdomsorganisafionerna. Studie­förbundens kursaktivileler för barn och ungdom omfattar f n. främst mu­sik- och dansverksamhet. Att bredda detta utbud lill all omfatta sådana kurser som kan väcka intresse för vetenskapliga frågor skulle kunnna utgöra en möjlighet all nå relativt många barn och ungdomar. Likaså har biblioteken i samarbete med skolan stora möjligheter att nå breda grupper


 


Prop. 1981/82:106                                                  106

med information om forskningen. Jag utgår från att berörda organ beaktar de möjligheter som slår lill buds.

Massmedierna kan spela en stor roll som förmedlare av forskningsinfor­mation lill barn och ungdom. FRN har beviljat ett antal projektstöd som direkt berör barn och ungdom. Fyra projekt gäller lidskriflsidéer, varav två avser utveckling av nya fidskrifler. FRN anser all projekten håller en hög ambitionsnivå. Jag ulgår därför från alt FRN noggrant kommer all följa projekten särskilt med tanke på nämndens stäUningslagande all en ny statlig populärvetenskaplig tidskrift inte nu bör startas.

Jag finner det synnerligen angelägel all den försöksverksamhet som FRN satt igång på massmedieområdet kan byggas ul. En ullysning av arbelsslipendier till journalislei' för utarbetande av populärvetenskapliga projekt riktade lill barn och ungdomar saml åtgärder som syftar lill att få ytteriigare goda uppslag lill populårvetenskapUga etermediaprogram lorde utgöra framkomliga vägar all nå många barn och ungdomar med informa­tion om forskning.

Likaså anser jag del viktigt alt stimulera det vidare arbetet med forsk­ningsinformation för barn och ungdom inom organisationer, föreningar, högskolor m.fl.

Jag kommer i det följande all för nästkommande budgetår beräkna en förstärkning av FRN:s informationsanslag med 1000000 kr. alt användas för forskningsinformation för barn och ungdom, i första hand för de verk­samheter som nyss har angivils. Budgetåret 1981/82 beräknar FRN den planerade verksamheten inom forskningsinformationen lill ca 8 milj.kr., varav 1 milj. kr. för satsningar som avser barn och ungdom. För budgetåret 1982/83 avses satsningen uppgå lill ungefär samma summa. De ytterligare medel som jag förordar skall anvisas bör kunna leda till en intensifierad verksamhet när det gäller att utveckla metoderna för alt nå ul lill barn och ungdomar med information om forskning och forskningsresultat.

Förslaget all utnyttja museerna i forskningsinformationen finner jag väl värt all pröva. Jag är dock inte nu beredd att förorda inrättande av ijänster som museilektor. Elt sådant stäUningslagande bör föregås av en försöks­verksamhet i vilken också andra former för stöd till museernas medverkan i forskningsinformation prövas. Planeringen för en försöksverksamhet bör bedrivas med sikte på all en sådan kan komma till stånd med början under budgetåret 1983/84. Denna bör förutom de regionala museerna också upp­märksammas de centrala museernas möjligheter att medverka såsom tek­niska museet, naturhistoriska museet m.fl. Del får ankomma på FRN att närmare planera denna verksamhet och redovisa förslag i anslagsframstäU­ningen för budgetåret 1983/84. Samfidigt vill jag också betona all museerna i förening med ulslällningsverksamhel bör kunna spela en betydelsefull roll när det gäller att informera om forskning. Jag ulgår därför från all FRN åven prövar denna möjlighet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  107

Forskningsinformation inom högskolan

Jag övergår nu lill all behandla de förslag på forskningsinformalionsom-rådel som lagts fram av FOSAM och Andrénska kommittén. Kommit­téerna har enligl min mening lämnat en rad goda uppslag lill hur forsk­ningsinformationen skall kunna förbättras. 1 korthet innebär förslagen följande.

Enligl FOSAM skulle en ändring av högskolelagens föreskrifter om högskolans forskning fiU all omfatta sekloriell och industriell FoU skärpa kraven på högskolans informationsverksamhet. FOSAM:s förslag omfat­tar ökade resurser till kontaktsekretariaten för all nå s. k. forskningssvaga grupper bl. a. genom insatser av uppsökande karaktär. Vidare skulle enligt kommittén en förstärkning av basresurserna ge institutionerna möjligheter all i större omfattning än hillills beakta informationsfrågorna. TiU institu­tioner som bedöms ha särskill goda förutsättningar för ökad samverkan föreslår FOSAM riktade resurstillskott.

Informationsverksamheten vid institutioner med omfattande verksam­het skuUe enligl FOSAM kunna förbättras genom att ansvaret för ledning och samordning läggs på en person.

FOSAM tar också upp informationsverksamheten på nationell nivå. Bl. a. pekar FOSAM på de fördelar som ell nationellt övergripande infor­mationsmaterial kan ge ur beställarsynpunkl, l.ex. ifråga om rapporlpre-numeralion som omfattar flera, eller alla fakulteter/högskoleenheter, upp­sökande verksamhet m. m. Mol bakgmnd av den omfattande utrednings-och försöksverksamhet som f. n. pågår inom informations- och konlaklar­belel anser kommittén att frågan om en central informations- och kontakt­service bör övervägas när resultaten av pågående verksamhet föreligger.

Andrénska kommittén understryker bl.a. angelägenheten av all den enskilde forskaren själv aktivi ägnar sig ål forskningsinformation. Av den anledningen anser kommittén att forskningsinformafionen bör vara en gemensam angelägenhet för alla akademiska lärare. Det kan däremot vara praktiskt att man inom en institution låter någon av forskarna fungera som kontaktperson i förhållande fill informations- och kontaktsekretariaten och till massmedia.

Kommittén föreslår att konlaklsekretariaten genom forskarutbildad per­sonal ansvarar för forskningsinformafion i samhället. En ökad samverkan, i vissa fall en gemensam organisation för information, kontaktverksamhet och forskningssekretariat förordas.

Andrénska kommittén vill förbättra kontakterna mellan forskarna och massmedia. Universitet och högskolor bör därför ge journalister undervis­ning i konsten att redovisa vetenskapliga nyheter genom dels special­kurser, dels att forskare ges ökade möjligheter alt prakfisera på någon vetenskaplig redakfion inom TV, radio och press. Författande av populär­vetenskaplig litteratur och redaktörskap för en populärvetenskaplig tid­skrift bör tillgodoräknas som merit vid tillsällning av sädana tjänster där


 


Prop. 1981/82:106                                                  108

pedagogisk skicklighet är en av bedömningsgmnderna. Redaktörskap för vetenskaplig eller populärvetenskaplig fidskrifl bör kunna inräknas i ålig­gandet för tjänster på mellannivå.

Kommittén föreslår vidare citt instilufionerna om möjligt bör informera om sin verksamhet i form av en verksamhetsberättelse. På liknande säll bör universitet och högskolor avge årsberättelser.

I likhet med remissinstanserna anser jag det angeläget att högskolans forskningsinformation förstärks. Detta kan ske på mänga sätt vilket bl. a. framgår av de förslag som kommillérna har lagt fram. Många förslag år av en sådan karaktär att del främst ankommer på de lokala högskolemyndig­heterna all la ställning. Det gäller förslagen som berör kontakterna mellan högskolan och massmedierna och det gäller del sätt pä vilket kontakt- och informationsverksamheten organiseras på lokal nivå. Jag ulgår ifrån alt berörda högskolemyndigheter beaktar förslagen i sitl fortsatta arbete med all förbättra kontakt- och informationsverksamheten.

Vad beträffar de ökade resurser lill kontaktsekretariaten som FOSAM har föreslagit vUl jag framhålla följande. Kontaktsekretariaten överfördes från styrelsens för teknisk utveckling till högskolans ansvarsområde den 1 juli 1980. Samtidigt förstärktes organisationen något sä att kontaktsekre­tariaten i princip skall kunna svara för hela högskolans verksamhetsområ­de och inte som de inledningsvis gjort endasi för de tekniska fakulteterna. En livlig diskussion har förts om erfarenheterna av hittillsvarande arbete och om allernaliva utvecklingslinjer för fortsall verksamhet.

Del finns ingen entydig remissopinion beträffande ökade resurser till kontaktsekretariaten. Relafivt många remissinstanser ifrågasätter humvi­da en sådan förstärkning är del bästa sättet att främja en ökad forsknings­samverkan. Flexibla former för kontakt- och informationsverksamheten måste utvecklas vid de enskilda högskoleenheterna med utgångspunkt i den egna forskningsorganisafionen och de FoU-behov som föreligger såväl i närsamhället som på ell nafionelll plan.

I likhet med UHÄ förordar jag att en systematisk utvecklings- och försöksverksamhet bedrivs under de närmaste åren avseende dels högsko­lans kontaktorganisalion, dels organisation och former för spridande av information om forskning och forskningsresultat. Jag kommer i annat sammanhang all föreslå all UHÄ fär i uppdrag alt samordna en sådan verksamhet. Jag kommer i det följande att beräkna medel härför (500000 kr.) Jag vill i sammanhanget erinra om dels de särskUda medel för FoU-information som FRN disponerar och i viss utsträckning fördelar till de enskilda högskoleenheterna och som jag nyss har behandlat, dels den förstärkning av basresurserna som jag har föreslagit i budgetpropositionen för nästkommande budgetår.

Jag vill också erinra om att de s. k. energisekreterare som finns vid ell flertal högskoleenheter sedan elt anlal år tiUbaka fyller en viktig uppgift


 


Prop. 1981/82:106                                                  109

bl.a. när del gäller utåtriktad information om energiforskningen vid resp. enhel. Vissa bidrag lill verksamheten ulgår frän anslag under fjortonde huvudtiteln.

Statistik över forsknings- och utvecklingsarbete

Statisfiska centralbyrån (SCB) utarbetar sedan mitten av 1960-talel viss statistik över omfattningen av forsknings- och utvecklingsarbete (FoU). Statistiken omfattar teknisk och naturvetenskaplig FoU-verksamhet inom industri, myndigheter, insfitut, organisafioner och fonder.

Önskemål om en utbyggnad av statistiken, så att den täcker alla områ­den av samhället och alla typer av FoU, har framförts i olika sammanhang. Forskningsrådsutredningen föreslog i sill betänkande (SOU 1977:52) att ökade insatser skulle göras för att skapa en heltäckande FoU-slafistik. I 1979 års forskningsproposition som bl. a. behandlade detta förslag framhöll jag all det för ell ställningslagande lill frågan om omfattning, inriktning och utformning av FoU-stalisfiken var angeläget all ha ell bättre underiag om behovet av FoU-slatislik av olika slag.

Regeringen uppdrog sedermera ål FRN och SCB all undersöka behovel av stafistik över forsknings- och utvecklingsarbete och all i samräd med berörda myndigheter utarbeta förslag till omfattning, inriktning och ut­formning av den samlade FoU-stalisliken.

Uppdraget har redovisats i rapporten Behovet av FoU-slatislik. Rappor­ten har remissbehandlats.

Med utgångspunkt i en kartläggning av behovel av statistik som FRN och SCB genomförde genom all intervjua ett 50-tal myndigheter, organisa­tioner m.fl., främst inom den offentliga sekiorn, har de tvä myndigheterna föreslagit en utbyggnad och komplettering av FoU-statisfiken sä all en samlad bild kan erhållas av de totala FoU-resurserna i landet. De utbygg­nadsförslag FRN och SCB prioriterar högst avser statistik för högskoleen­heter och statistik för hälso- och sjukvård. Myndigheterna föreslär vidare att den s.k. uppgiftsplikten för företag (SFS 1966:37) utsträcks till all omfatta även FoU-slalislik.

Myndighelerna har också föreslagit en översyn av publiceringen av FoU-dala i syfte all bättre anpassa publikationerna lill konsumenternas behov. Vidare bör enligl myndighelerna analysen av FoU-data förbättras så all dels de statistiska publikafionerna innehåller mera av kommentarer, analyser och överskådliga diagram, dels arbete med en särskild, forsk­ningspoliliskl orienterad analys kan inledas.

Ansvaret för innehåll och utformning av FoU-slalisliken föreslås ligga på SCB. Ett medansvar bör dock tilldelas FRN vad gäller utvecklingen av FoU-slatisliken i allmänhet och UHÄ vad gäller utvecklingen av denna för högskoleområdet. Ansvaret för produkfionen av FoU-statisliken bör enligt myndigheternas förslag ligga pä SCB. Ett nära samarbete med UHÄ fömt­salls dock vad gäller FoU-statisliken för högskolan. Ansvaret för analysen


 


Prop. 1981/82:106                                                  110

av FoU-statisliken bör i första hand ligga på SCB. Ansvaret för en sär­skild, forskningspoliliskl orienterad analys bör filldelas FRN.

Kostnaderna för de av FRN och SCB högst prioriterade utbyggnaderna har beräknats lill 525000 kr. Kostnaderna föreslås finansierade genom all medel förs över från de konsumenter som i första hand är beroende av utbyggnaderna, dvs. FRN, UHÄ, STU, ulbildningsdepartemenlel och so­cialdepartemenlel med 100000 kr. vardera. SCB fömtsalls genom rafiona-Useringar kunna finansiera återstående 25000 kr.

Medel för utbyggnaderna bör slutligen överföras liU SCB för budgetåret 1982/83.

Remissinstanserna är enhälligt positiva till FRN:s och SCB:s förslag om en utbyggnad av FoU-stafistiken. De avvikande synpunkter som anförs gäller i stort sett endast vissa detaljer i förslaget.

En god FoU-statistik är eft nödvändigt underiag för en väl fungerande FoU-planering både på statsmakts- och myndighetsnivå. Den år också en fömtsättning för initierad diskussion av olika FoU-frågor såväl i politiskt valda organ, som i massmedia. För min egen del finner jag efter samråd med chefen för ekonomidepartementel FRN:s och SCB:s förslag väl av­vägda och förordar all FoU-stalisliken byggs upp i enlighet därmed. Jag kommer i del följande aft för detta ändamål beräkna 500000 kr. för budget­året 1982/83. Jag är dock för närvarande inle beredd all förorda någon utvidgning av uppgiflspliklen för företag lUI FoU-slalisfik.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om ansvar för utbyggnanden av statistik över forsknings- och utvecklingsarbete.

Registrering av pågående forskning

Frågan om en central registrering av pågående forskning aktualiserades i Sverige vid mitten av 1960-lalel genom det s. k. SINEX-projeklel.

1 bötjan av 1970-lalel växte intresset för frågan. Sveriges förenade studentkårer (SFS), som under lång tid hade administrerat ett register över licentiat- och doktorsavhandlingar under arbete, och Sveriges industriför­bund, som gjorde en engångsregislrering av svensk samhällsvetenskaplig forskning, begärde att statens råd för vetenskaplig informafion och doku­mentation (SINFDOK) skulle överta verksamheten på en bredare bas. Samtidigt gjordes en interpellafion i riksdagen, som resulterade i aft ut­bildningsulskollel rekommenderade aft statskontoret gjorde en utredning.

SINFDOK lät göra en utredning dokumenterad i rapporten "Dalabas för svenska forskningsrapporter och projekt. Kartläggning av material och system". Hela frågan överlämnades samfidigt lill forskningsrådsulredning­en (FRU). En delutredning gjordes som framlades i en expertbilaga, (SOU 1977:54)"lnformation om pågående forskning. Registrering av svensk FoU , fill utredningens huvudbetänkande (SOU 1977:52) ForskningspoU-fik.


 


Prop. 1981/82:106                                                  111

Med utgångspunkt i FRU:s förslag behandlades frågan i proposition 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskamlbildning.

Regeringen uppdrog på mitt förslag den 15 juni 1979 ät delegationen för vetenskaplig och teknisk informafionsförsörjning (DFI) all i samråd med FRN - med beaktande av vad jag hade anfört i prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskamlbildning (s. 28-30) - kartlägga behovel hos olika användare av regislemppgifler om forskningsprojekt.

DFI har den 10 november 1981 redovisat en utredning om behovet av projektregislrering. Med utgångspunkt i en behovsundersökning framläg­ger utredningen vissa slutsatser och förslag.

Utredningen konstaterar att projektregislrering redan i dag äger mm på en rad områden. Utredningens undersökning visar dock all del inom vissa områden finns klara behov av projektregislrering utöver vad som finns i dag. Den registrering som sker är också av olika omfattning och utform­ning. Del är enligt utredningen svårt alt söka projektinformalion från olika områden och att få en mer allmän överblick över forskning och utveck­lingsarbete. Utredningen konstaterar att en fortsättning av dagens utveck­Ung visserligen kan medföra förbällringar, men all risken är slor all det uppslår en svåröverskådlig mängd oUkarlade register, som inte täcker behoven och/eller innebär onödiga dubbleringar.

Utredningen förordar därför att projeklregistreringen även fortsättnings­vis sker i olika register men med en samordning dem emellan. Ansvaret för registreringen bör åvila områdesansvariga myndigheter. Härigenom bör en prövning säkras av behovet inom resp. område liksom en vägning av kostnaderna mot andra insatser inom området.

Utredningen hävdar dock all den närmare utformningen av registren måste övervägas närmare. Härvid kommer enligl utredningen en rad frå­gor, framför alll av teknisk karaktär, all behö.va utredas.

Utredningen förordar att ell fortsalt utredningsuppdrag ges DFI att i samråd med FRN bl. a. la fram riktlinjer för projeklregister med förslag lill minimikrav och systemlösning som underlättar all utnyttja olika register. Utredningen förutsäller all en särskild insians ges i uppdrag all pröva och godkänna uppläggningen av nya register. 1 avvaktan på all närmare rikt­linjer faslsläUs bör enligt utredningen samräd ske med DFI när nya syslem läggs upp eller befinfiiga system läggs om. Utredningen påpekar all en sådan samrådsskyldighel redan finns i dag genom förordningen om samråd i frågor om vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (SFS 1979:477).

För egen del finner jag utredningens slutsatser och förslag väl grundade. 'Registrering av forskningsprojekt bör liksom hittills kunna ske i flera olika register men det är angeläget all en samordning rörande formerna för uppläggning av och innehållet i registren kommer fill slånd. Denna samord­ning bör kunna ske i enlighet med utredningens förslag.

Jag avser all senare återkomma lill regeringen beträffande uppdrag åt


 


Prop. 1981/82:106                                                  112

DFI all i samräd med FRN dels fortsätta utredningen av dessa frågor, dels föreslå en lämplig instans för prövning och godkännande av uppläggning av nya register.

I avvaktan på att riktlinjer för uppläggningen av projektregister utarbe­tas, bör samråd ske med DFI vid uppläggning av nya projeklregister och omläggning av befintliga register.

Forskning och forskarutbildning i den nya högskolan Vissa allmänna frågor

Jag lar nu upp Andrénska kommitténs förslag. Jag vill först erinra om vad jag har anfört härom under avsnillet Allmänna forskningsfrågor. Någ­ra av de frågor kommittén lar upp har samband med förslag som har behandlats i anslutning lill mina ställningstaganden lill forskningssamver­kanskommilléns betänkande och uppdrag redovisade av olika myndigheter samt beredningen av lärartjänsv.utredningens belänkande. Jag kommer där­för inle alt beröra dessa närmare i del följande. Kommitténs förslag beträf­fande högskolans institutionella organisation har jämte remissyttranden däröver överlämnats till komnutlén för uppföljning av högskolereformen för att prövas i dess arbete.

Kommittén har, somjag tidigare har nämnt, behandlat frågan om tvärve­tenskaplig forskning. Den förordar elt särskilt slöd lill forskare som deltar i tvärvetenskaplig forskning. Detta bör, enligl kommittén, kanaliseras via forskningsråden.

Jag vUl här erinra om att forskningsrådsnämnden, som inrättades år 1977 och som innevarande budgetår disponerar ell anslag på 37,0 milj.kr., har lill uppgift att bl. a. svara för stöd lill tvärvetenskaplig forskning. Möjlighet finns således redan all främja tvärvetenskaplig forskning genom särskill slöd. All särskill avdela rädsmedel för detta ändamål är därför enligl min mening inle nödvändigt.

Andrénska kommittén föreslår också all vissa professurers ämnespro­gram formuleras med hänsyn även fill tvärvetenskaplig merilering och all UHÄ skall initiera en analys av tvärvetenskapens specieUa villkor.

Jag vill i detta sammanhang peka på att del redan i dag finns professurer vilkas ämnesinnehåll medger tvärvetenskaplig merilering. Del främsta ex­emplet är kanske de professurer som är knutna lill den temaorienlerade forskningen vid universitetet i Linköping, men exempel finns ocksä inom de disciplinorienterade fakullev.erna (bl.a. socialt arbete). Jag erinrar om vad jag tidigare har anfört om inrättande av ijänsl som professor.

UHÄ pekar i sill remissyttrande på att elt sådant analysarbete rörande tvärvetenskaplig forskning som kommittén önskar redan pågår eller plane­ras. Elt underlag utgör de erfarenheter som görs inom den temaorienlerade forskningen och forskarutbildningen vid universitetet i Linköping. Vikliga är också de utvärderingsresultat som kan hämtas frän både äldre centra inom t. ex. de tekniska högskolorna och på senare lid tillkomna centra med


 


Prop. 1981/82:106                                                 113

tyngdpunkt på aktuella samhällsfrågor m. m. UHÄ har nyligen låtit göra en översikt över befintliga centrumbildningar. Del är vidare naturligt för UHÄ alt i samverkan med berörda seklorsorgan analysera sådana områ­den där tvärvetenskaplig forskning är av betydelse för långsiktig kunskaps­utveckling gmndad på forskningssamverkan. Något särskilt uppdrag be­hövs, enligl UHÄ:s mening, inle mol denna bakgrund. Jag delar UHÄ:s uppfattning.

I ett särskill avsnitt tar kommittén upp vad den uppfattar vara aktuella problem inom forskningen. De punkter kommittén där tar upp är följande.

- Skillnaderna mellan olika ämnesområden vad gäller forskningens inne­
håll och forskningsarbetets metoder kräver i slor utsträckning skilda lös­
ningar samfidigt som det finns ett behov av enhetlighet i systemet.

Vid utformningen av skilda lösningar kan del vara svårt att i lika stor utsträckning fillgodose olika intressen inom exempelvis tradUionell och icke traditionell forskning, olika vetenskapstraditioner etc.

Det finns en kvinnlig begåvningsreserv som man inle hittills lyckats akfivera för forskning.

- Forskningsmiljön är i mänga fall otillfredsställande.

—       Krav pä snabba lösningar av akuta samhällsproblem har ibland lell lill
att behovet av långsiktigt uppbyggd kunskapsberedskap åsidosatts.

-    Forskningen är underförsöijd med resurser fill långsiktig kompetensupp­byggnad.

-    Nya forskningsprojekt kräver ofta stora satsningar som är svåra att genomföra pä grund av bristande rörlighet i anställnings- och medelstilldel-ningssyslemet.

-    Nyttobegreppet inom forskningen har fäll en för snäv innebörd.

 

Kommunikationen meUan forskare och allmänhet fungerar bristfälligt.

Högskolans nuvarande institutionella organisation främjar inte det nöd­vändiga sambandet mellan högre utbildning och forskning.

Vissa lärartjänster inom högskolan inrymmer inle forskning ulan endast undervisning.

- ForskamlbUdningen fungerar i flera avseenden otillfredsställande.

De remissinstanser som kommenterar detta avsnitt i belänkandel anslu­ter sig i regel lill kommitténs uppfattning om vad som utgör problem för dagens forskning och forskarutbildning.

Jag återkommer i det följande till dessa problem. Vissa av problemen bör dock behandlas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag. Jag vill dock hår något kommentera vad kommittén anför om forskningens nytta.

För att det skall vara försvarligt all sälta in resurser - arbetskraft, material etc. - i forskning måste denna givetvis ge någon avkastning. Däremot är del oftast svårt för att inte säga omöjligt all pä förhand säga vUken nytta man kan ha av forskningen eller eventuellt mäta denna nytta. Detta gäller forskning inom alla vetenskapsområden. 8   Riksdagen I981I82. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  114

Det ligger i sakens natur all de sektoriella FoU-organen i stor utsträck­ning satsar sina resurser på sädana projekt som har en mer eller mindre direkt tillämpning i sikte. Medlen för den sektoriella forskningen har ju kommit liU just för att man genom forskning och utvecklingsarbete skall kunna bidra till utvecklingen inom en viss samhällssektor. Annorlunda år det med de medel som anvisas för aUmän forskning i huvudsak under utbildningsdepartementels huvudtitel. Dessa medel fördelas på forsknings­projekt m. m. av organ som lill övervägande del beslår av företrädare för forskning och med inomvetenskapliga bedömningar som urvalskriterier. Några krav på nytta i snäv bemärkelse ställs inte och bör inle ställas. Den centrala uppgiften är här, som jag tidigare har anfört, all fördjupa vårt vetande. Jag vill också erinra om all resurserna för forskning inom utbild­ningsdepartementets verksamhetsområde har ökat kraftigt under de senas­te årtiondena och all delta gäller alla fakulteter och forskningsråd om än i något varierande omfattning.

I det här sammanhanget vill jag också peka på det självklara faktum att forskningen inte kan komma fill någon nytta, vare sig direkt eller indirekt, om inle dess resultat blir kända utanför forskarnas egna led. Jag erinrar om vad jag tidigare har anfört rörande information om forskning.

Andrénska kommittén behandlar frägor som rör forskningens ekonomi i ell särskill avsnitt. Detta avslutas med följande förslag fill åtgärder.

- Del behövs en bättre samordning meUan olika sektorsorgans forsknings­
stöd och mellan sektorsfinansierad forskning och forskning som finansi­
eras på annat sätl. De forskningspolifiska program som regeringen skall
lägga fram för riksdagen bör enligt kommitténs mening kunna bidra lill
detta.

I enlighet med forskningssamverkanskommitténs förslag bör en del av sektorsorganens FoU-anslag disponeras av högskoleenheterna för långsik­tig kompetensuppbyggnad. Dessa medel bör kunna utnyttjas för en för­stärkning av högskolans basresurser för forskning.

Framlida ökningar av resurserna för forskning och utveckling bör i första hand kanaliseras genom utbildningsdepartementets huvudfilel.

- Högskolestyrelserna bör få möjlighet all reservera (fondera) medel för
investering i tyngre utmslning.

—       Högskolans organ bör ges inflytande över en del av de resurser för
klinisk-medicinsk forskning som ingår i driftbidraget fill de kommunala
undervisningssjukhusen.

- Investeringsbidraget till de kommunala undervisningssjukhusen bör
kunna ersättas med ell schablonmässigt beräknat belopp inom ramen för
driftbidragel. Härigenom kan nämnden för undervisningssjukhusens ut­
byggande avvecklas.

Kommitténs förslag i fräga om den seklorsfinansierade forskningen har jag i sak tagit ställning till vid min behandling av forskningssamverkans-kommitténs förslag.


 


Prop. 1981/82:106                                                  115

Beträffande förslaget att framtida ökningar av resurserna för forskning och utveckling i första hand bör kanaliseras över utbildningsdepartemen­tets huvudtitel vill jag anföra följande. Del system för statlig finansiering av FoU som vi har i Sverige innebär att medel för allmän vetenskaplig utveckling anvisas i huvudsak under utbildningsdepartementets huvudtitel medan FoU som motiveras med behoven inom olika samhällssektorer bekostas från resp. departements anslag. Fiertalel huvudtitlar innefattar anslag till FoU av större eller mindre omfattning. Med hänsyn lUl de skilda motiv som ligger till grund för medelsanvisningar lill olika slag av forskning är det inte möjligt all låta nytillkommande medel gå enbart via en kanal. Jag har i del föregående presenterat en långfidsplan och en ekonomisk ram för utvecklingen av resurserna för forskning. Den ekonomiska ramen kommer att innebära en förstärkning av bl.a. resurserna för forskning under utbildningsdepartementets huvudfilel.

Med anledning av förslaget att högskolestyrelserna skall få möjlighet alt reservera medel för tyngre utrustning vill jag erinra om de möjligheter lill anskaffning av utmslning som ges genom de kostnadsramar som står till FRN:s resp. UHÄ:s förfogande. Dessa ramar uppgår innevarande budget­är lill sammanlagt 111 milj.kr. och kommer vid bifaU fill mina förslag i årets budgetproposition att öka med sammanlagt 26 milj. kr. Jag vill ocksä erinra om all högskolestyrelserna genom anslagssyslemets konstruktion redan har möjlighet all reservera medel för olika ändamål. Behovel av all kunna göra en fierårsplanering för anskaffning av utrustning var ell av skälen lill all nuvarande anslagskonslmktion valdes.

Resurser för klinisk medicinsk forskning

För all kunna bedriva klinisk medicinsk forskning och delar av läkarut­bildningen hyr staten in sig i sjukvårdsorganisationen hos vissa sjukvårds­huvudmän. Detta system förutsätter och ger till resultat en långt gående samordning av sjukvård, forskning och utbildning. Staten betalar lill de berörda sjukvårdshuvudmännen ersättningar, som avses svara mol de merkostnader dessa åsamkas genom att utbildning och forskning bedrivs tillsammans med sjukvård. Dessa ersättningar är dels drifikoslnadsbidrag, dels investeringsbidrag. Driftkoslnadsersältningarna beräknas som ell bi­drag för de resurser staten lar i anspråk i den löpande sjukvårdsverksam­heten. De stafiigt finansierade tjänsterna m.m. förs upp som en avdrags­posl. Investeringsbidraget utgär med en andel av fakfiskt nedlagda investe­ringar i byggnader och viss utrustning. Gmndprincipen är i båda fallen att bidragen förs samman med huvudmannens resurser utan någon specialdes-linering. De ekonomiska förhållandena regleras i avtal mellan staten och resp. sjukvårdshuvudman, de s. k. läkarulbildningsavlalen (LU A). I dessa faslsläUs också bl.a. regler för hur samarbetet mellan de båda parterna skall bedrivas.

Från lid tiU annan kritiserar företrädare för de båda parterna det säll varpå den ekonomiska regleringen fastställs och möjligheterna all följa upp


 


Prop. 1981/82:106                                                  116

och tillgodogöra sig insatta resurser. Från sjukvårdshuvudmännen uttalas sålunda ibland att man pä den statliga sidan bättre borde kunna precisera volymen utbildning och forskning; staten anses fillhandahålla ell otillfreds­ställande underlag för sjukvårdshuvudmannen all beräkna de resurser som staten tar i anspråk. Företrädare för högskoleenheterna å andra sidan anser sig ofta inle ha tillräckligt inflytande över de medel som staten faktiskt anvisar.

Den Andrénska kommittén ansluter sig lill denna senare kritik. Den pekar på all de medel som kanaliseras lill medicinsk forskning via LU A är större än de sammanlagda anslagen lill de medicinska fakulteterna och medicinska forskningsrådet. Kommittén stryker under all LUA-resur-serna har en avgörande betydelse för den kliniska medicinska forskningen. Kommittén finner del emellertid otillfredsslällande att högskolans organ för närvarande inte har lillräckligl inflytande över eller insyn i hur dessa medel disponeras.

Kommittén tar också upp frågan om de statliga investeringsbidragen. Kommittén menar att systemet med dessa investeringsbidrag leder lill en inle obetydlig byråkrati och pekar på att ell särskill organ, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande (NUU), har behövt inrättas för att granska och godkänna förslag om investeringar. Enligl kommittén har vid flera tillfällen klagomål framförts från högskolans sida över bristande insyn i diskussionerna mellan NUU och sjukvårdshuvudmannen. Kommittén förordar all investeringsbidraget ersätts med ell schablonmässigt beräknat belopp inom ramen för driftbidragel.

För egen del vUI jag först redovisa min aUmänna uppfattning om samver­kan mellan staten som huvudman för utbildning och forskning och resp. huvudman för sjukvården. Jag anser all den grundläggande principen, all staten, när del gäller läkarutbildning och medicinsk forskning, replierar pä landsfingskommuners (motsv.) resurser är rikfig. Detta gäller särskill om man sätter in de tre verksamheterna sjukvård, utbildning och forskning i ell samlat samhällsekonomiskt perspektiv. Däremot behöver formerna för hur denna samverkan sker uppmärksammas, vilket jag strax återkommer fiU.

Jag vill dessförinnan peka pä ell förhållande som ofta skyms i debatten om samverkan mellan sjukvården och den kliniska forskningen. Den kli­niska forskningen har sin plat:ä mitt inne i sjukvården. Forskningen sam­ordnas alltså direkt med den verksamhet som den ytterst skall främja. Den kliniska forskningen utgör därmed enligl min mening ell gott exempel på en sektoriellt inriktad forskning, där framgångarna kan lUlskrivas bl. a. just integrationen. Del kan finnas skäl all framhålla delta med tanke pä all diskussionen om samverkan mellan seklorsorganen och forskningen näs­tan uteslutande förs i andra och mer kritiska termer.

Jag vill för den skull inte föninga de praktiska svårigheter som förekom­mer i inte minst det dagliga samarbetet mellan de båda partema. All helt undvika svårigheter och åsiktsskillnader mellan berörda stafiiga och kom-


 


Prop. 1981/82:106                                                  117

munala organ är knappast möjligt, i synnerhet inle när kraven på båda parter att hushåUa med knappa resurser växer. Dock är det givetvis angelä­get att så långt möjligt komma till rätta med sådana störningar. Det finns enligt min mening två vägar all gå för all främja samverkan utöver dagens ordning.

Den ena skuUe innebära all parterna riktar in sig på all i högre grad än vad som hillills har varit fallet förfina beräkningarna av de kostnader som är förbundna med klinisk utbildning och forskning. Gränsen mellan de båda huvudmannaområdena skulle därmed kunna göras skarpare med en därav följande exaktare uppföljning av de statliga resurserna.

Den andra vägen skulle snarare avse att parterna riktar in sig pä all förbättra den institutionella ramen för samarbetet. Mer konkret skulle det innebära, att man ser över de regler som finns idag för hur sjukvårdshu­vudmannen och resp. högskoleenhet kan påverka varandra när del gäller alt planera, använda och följa upp givna resurser. Denna väg betonar mer vad parterna har gemensamt medan den förra vägen snarare skärper parts-förhållandet.

De nuvarande läkamtbildningsavtalen grundar sig på mångåriga utred­ningar om bl.a. en rättvis fördelning av kostnaderna. Trots detta råder ingen enighet mellan parterna i detta avseende, ulan den ekonomiska regleringen är ell resultat av beräkningar förenade med belopp som fast­ställts genom kompromisser. Erfarenheterna säger att del inte är reaUsliskl all gå den förstnämnda av de två vägarna. Den skulle kräva ytterligare stora ansträngningar. Jag anser vidare all det här finns uppenbara risker för en byråkratisering. Jag delar den uppfattning som NUU redovisar i sill yttrande över Andrénska kommitténs belänkande, nämligen all fördelarna med integrationen är från samhällsekonomisk synpunkt sä stora all man bör undvika att försöka dra upp mer eller mindre konstlade gränser mellan dessa funktioner. Detta utesluter inte alt jag ulgår från att parterna i sina förhandlingar eftersträvar en ökad samstämmighet i bedömningen av de faktiska kostnadernas storlek. För statens del är det därvid en självklar utgångspunkt all den som huvudman för läkamtbildning och medicinsk forskning lUI några av landels sjukvårdshuvudmän inle betalar ut ersätt­ningar för gjorda åtaganden som kan sägas innebära en överkompensation.

Jag förordar sålunda att man - för all minska de störningar som före­kommer i samarbetet och för all lägga en säkrare grund för ett gemensamt utnyttjande av statliga och kommunala resurser — inriktar sig på all för­bättra möjligheterna för parterna att i det dagliga arbetet komma fram lill en i stort sell gemensam uppfattning om hur de tillgängliga resurserna bör användas. Detta fordrar enligt min mening att garantier skapas för alt högskoleorganen skall kunna la lill vara sina behöriga intressen.

1 de olika reformförslag som har lagts fram under årens lopp rörande samarbetet mellan stat och landsting (motsv.) har särskilt ett inslag åter­kommit. Del har rört frågan om ell lokalt gemensamt beslutsorgan. Med


 


Prop. 1981/82:106                                                  118

ett sådant avses ett organ där företrädare för sjukvårdshuvudmannen och högskoleenheten gemensamt kan falla beslut i bl. a. ekonomiska frågor. De regler som finns i gällande avtal ger möjligheter för företrädare för var och en av parterna att närvara - men inle rätt alt delta i beslut - i den andra partens beslutande organ när frågor som rör samarbetet dem emellan behandlas. Denna anordning har tydligen inle kommit all fungera tillfreds­ställande. Parterna har också i de år 1979 träffade avtalen kommit överens om att se över vad som dår anges som samrådsproblem.

En avgörande svårighet när del gäller all åstadkomma ett beslutande gemensamt organ är den skillnad som finns mellan de kommunala och stafiiga organ det här gäller. Gällande kommunalrältsliga lagstiftning till­låter inte alt andra än politiskt valda ledamöter får besluta. På den statliga sidan däremot deltar förelrädaie för olika gmpper inom och utom högsko­lan i besluten.

Jag anser, alt det är angelägel all man mer noggrant än som hillills har kunnat göras analyserar möjligheterna att i någon form söka tillskapa ell lokalt organ - eller motsvarande - där företrädare för landsfingskommun och stal kan bereda gemensamma ekonomiska frågor. Jag vill betona, att jag för egen del inte har någon färdig lösning på detta problem. Elt uppslag kan främst vara någon form av beredning med lika många företrädare för de båda huvudmännen. Ett annat kan eventuellt vara något slags delega­tionsförfarande.

Jag anser det sålunda viktigt all frägan om ändrade samarbelsformer prövas. Denna prövning faller naturiigt inom ramen för förhandlingar om läkamlbildningsavlal. Förhandlingar förs för närvarande om de avtal som skall gälla fr.o.m. 1983. Jag har inhämtat, alt parterna därvid avser all intensifiera sitl gemensamma utredningsarbete för att klargöra vad som i framtiden skaU gälla för samarbetet rörande läkarutbildning och forskning.

Jag vill slutligen tillfoga följande. Socialutskottet har i belänkande 1980/ 81:27 om ändrat huvudmannaskap för karoUnska sjukhuset m.m. bl.a. ullalat, att del i fräga om kommunala undervisningssjukhus är angelägel all klarhet skapas om vilka resurser som är avsedda för utbildning och forsk­ning. Av vad jag nyss har anfört följer, att en ändamålsenlig väg är all ändra samarbelsformerna i den riktning jag har angett om staten verknings-fuUl skall kunna bevaka all läkarutbildning och forskning fär de resurser som staten betalar för.

Jag övergår nu liU frågan om investeringsbidragen och formerna för den administration som dessa för med sig. Jag har ålergell den kritik som högskoleenheter riktar mot den beslutsordning som gäller. Med anledning av denna kritik, somjag i och för sig kan ha förståelse för att den förs fram, vill jag dock nämna några omständigheter som bör beaktas.

För det första rymmer NUU numera - just för all möjliggöra all högsko­lan får ell större inflytande på invesleringsfrågorna - två ledamöter som samfidigt liUhör rektorsämbetet vid högskoleenheter med läkarutbildning och medicinsk forskning.


 


Prop. 1981/82:106                                                  119

För del andra bör man hålla i minnet, att staten betalar en ganska stor andel av investeringskostnaderna och har ett allmänt ansvar för all de många gånger dyrbara investeringarna på våra högspecialiserade undervis­ningssjukhus görs på ett ändamålsenligt sätt. NUU har därvid att verka för en väl avvägd utveckhng av berörda sjukvårdsenheter med iakttagande av gällande samhällsekonomiska och sjukvårdspolitiska riktlinjer.

Mot denna bakgmnd och med utgångspunkt i nuvarande avlalssystem menar jag, all NUU:s granskningsarbete är av stort värde. Självklart bör man i den fortsatta översynen av läkamtbUdningsavtalen i denna del beak­ta möjligheterna till förenklingar och rationaliseringar av detta arbete.

Med anledning av Andrénska kommitténs förslag alt låta investeringsbi­dragen ingå i driflbidragen vill jag nämna följande. Gällande läkamlbild­ningsavlal skall enligt en överenskommelse tillämpas under år 1982. I skrivelse till regeringen i december 1981 har statens förhandUngsnämnd anmält att parterna är överens om att ta upp frågan om det nuvarande systemet med invesleringsersätlning kan omvandlas till ett mer generellt utformat system och att utredningsarbetet härom skall drivas med sikte på en ändring den 1 januari 1983.

Jag har i dessa frågor samrått med statsrådet Ahrland och chefen för kommundepartementel.

Konstnärligt utvecklingsarbete

Jag erinrar om vad jag har anfört under avsnittet AUmänna forsknings­frågor. Några begrepp rörande forskning och utveckling.

Andrénska kommittén lägger bl.a. fram vissa förslag rörande konslnär­ligl utvecklingsarbete. Dessa innebär bl. a. följande.

Begreppet "konstnäriigl utvecklingsarbete" bör omprövas och eventu­ellt ersättas med benämningen "forskning och utvecklingsarbete inom de konstnärliga högskoleutbildningarna" (FoUK). Fömtsältningar och vill­kor för FoUK bör utvecklas inifrån verksamheten själv, innan krav ställs på en formalisering. Medel för FoUK bör specialdeslineras, dels under särskilt anslag lUl de konstnärliga högskoleutbildningarna, dels säsom pro­jektmedel som t. v. fördelas av ett speciellt organ (FRN). Samarbete inom FoUK meUan de konstnärliga utbildningarna och andra insfitutioner inom eller utom högskolan bör uppmuntras. Kompetens genom FoUK vid fill­sättning av lärartjänster skall bedömas som en merit bland andra men inle specificeras innan verksamheten funnit sin form.

Remis'sopinionen är splittrad vad gäller kommitténs förslag om FoU inom de konstnärliga högskoleutbildningarna. Benämningen FoUK möter ålskiUiga invändningar liksom förslaget all ge FRN en särskild forsknings-stödjande roll. UHÄ menar sammanfattningsvis alt förslaget om FoUK måste bedömas i ett sammanhang där konsekvenserna för högskolans samlade forskningsorganisation ges en mer allsidig belysning. UHÄ till­styrker att medel för konstnärligt utvecklingsarbete specialdeslineras och anvisas under elt nytt anslag.


 


Prop. 1981/82:106                                                  120

Somjag har anfört i de två senaste årens budgetpropositioner är del min uppfattning att del konstnärliga utvecklingsarbetet tjänar samma syfte inom det konstnärliga området som forskningen inom huvuddelen av hög­skolan. Jag har också framhållit all del är angeläget aft det konstnäriiga utvecklingsarbetets självständiga ställning markeras. Jag delar dock flerta­let remissinstansers uppfattning att någon ändring av benämningen konst­närligt utvecklingsarbete inte erfordras.

Medel för konstnärligt utvecklingsarbete anvisas i dag under ell reserva­tionsanslag fill forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning samt konstnäriigl utvecklingsarbete.

Som jag har anfört i årets budgetproposifion ges enligl min bedömning de bästa förutsättningarna för all åstadkomma en smidig och flexibel användning av tillgängliga resurser genom alt medlen för konstnäriigl utvecklingsarbete i likhet med f.n. anvisas tillsammans med medel för forskningsanknytning under ett anslag disponerat av regionstyrelsema.

Det är enligt min mening inte lämpligt all FRN, som har föreslagits av kommittén, tilldelas en forskningsrådsroll med avseende på det konstnär­liga utvecklingsarbetet. Medel för forskningsprojekt av intresse för de konstnärliga högskoleutbildningarna kan givelvis sökas hos berörda forsk­ningsråd.

Jag utgär från att berörda myndigheter och organ arbetar för alt stimule­ra samarbetet mellan de berörda utbUdningarna och institutioner inom eller utom högskolan.

Kommitténs förslag rörande fillgodoräknande av konstnäriigl utveck­lingsarbete vid fiUsätlande av lärartjänster bör prövas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag.

Forskarutbildning Forskamtbildningens mål

En väl fungerande och kvalitativt högstående forskamlbildning är ange­lägen både för högskolan och för samhället i övrigi. ForskamlbUdningen skall bl. a. svara för nyrekryteringen lill tjänster för forskning och utbild­ning inom högskolan. Att forskarutbildningen är bra är därigenom en fömtsättning för hög standard ocksä på övriga verksamheter inom högsko­lan. Forskarutbildad personal behövs och kan göra insatser också inom övriga sektorer i samhället. En betydande del av den svenska forskningen utförs i form av avhandlingsarbete. Det är då givelvis viktigt all doktoran­derna har möjlighet att ulföra ell självständigt arbete av sådan kvalitet all del för forskningen framåt.

Andrénska kommittén sammanfattar detta i de mål som bör gälla för forskamlbUdningen:

— ForskamlbUdningen skall tillgodose individens önskemål om fördjupade ämneskunskaper och insikter i vetenskaplig verksamhet. -ForskamlbUdningen skall fillgodose samhällets behov av kvalificerad


 


Prop. 1981/82:106                                                 121

arbetskraft i form av välutbildade forskare med djupa och breda kunskaper och melodologisk säkerhet.

Den under utbildningen producerade forskningen skall bidra lill den inomvetenskapliga utvecklingen av del valda forskningsområdel.

ForskamlbUdningen skall stimulera lill internationella vetenskapliga kontakter.

Endasi elt mindre anlal remissinstanser berör forskarutbildningens mäl i sina yttranden. De instämmer dä i de av kommittén uttryckta målen.

Jag viU med anledning av vad kommittén anfört erinra om vad som anges i högskolelagen (1977:218) och högskoleförordnigen (1977:263) i fråga om de mål som skall gälla dels generellt för utbildningen inom högskolan, dels särskill för forskarutbildningen. De av kommittén angivna målen överens­stämmer i huvudsak med dessa. Kommittén har heller inle föreslagit några förändringar i nu gällande bestämmelser.

Vissa frågor rörande grundläggande högskoleutbildning

Innan jag går in på de förslag som direkt berör forskarutbildningen vill jag ta upp de förslag till åtgärder inom grundutbildningens område som den Andrénska kommittén bedömt vara av betydelse för forskamlbUdningen. Kommittén lägger fram vissa förslag rörande antagning lill grundutbUd­ning, olika insatser inom grundutbildningen saml forskningsanknytning.

1 fräga om antagning lill grundutbildning föreslår kommittén alt antag­ningssystemet fortlöpande utvärderas och att på sikt minst 50 procent av platserna på högskolans utbildningslinjer reserveras för studerande som kommer direkt från gymnasieskolan. Vidare föreslår kommittén att sättet all beräkna belygsmedelvärde från gymnasieskolan förändras sä all varje veckotimme för ett ämne ges lika vikt. Slutligen anser kommittén all UHÄ bör ges i uppdrag all se över de särskUda behörighetskraven för de all­männa utbildningslinjerna.

Kommitténs förslag om ökad "direktövergång" till högskolan kommen-leras endast av ett mindre antal av remissinstanserna utanför högskolan. Några, bl. a. SACO/SR, tillstyrker förslaget. Andra, bl. a. LO och TCO, är emot del. Många organ inom högskolan stöder förslaget, UHÄ anser att denna fräga bör behandlas i samband med den förändrade anknytning mellan gymnasieskola och högskola som elt ställningstagande lill gymna­sieulredningens förslag kan leda till. En höjning av procentsatsen måste vidare enligt UHÄ prövas med hänsyn ocksä till andra centrala mål för högskolan.

Fömlsätlningarna för en god rekrytering till forskamlbildning och för en forskamlbildning av hög kvalitet skapas i hög grad genom åtgärder inom den gmndläggande högskoleutbildningens område. Sådana älgärder påver­kar bl. a. urvalet av individer som är behöriga för forskarutbildning, intres­set för forskning och forskarutbildning samt förkunskaperna och kun-skapsslandarden hos dem som kan komma att gå vidare lill forskamlbild-


 


Prop. 1981/82:106                                                  122

ning. Den Andrénska kommittén har således i sina resonemang och förslag rörande den gmndläggande högskoleutbildningen pekat på faktorer av stor betydelse för forskarutbildningen.

Den gmndläggande högskoleutbildningen skall dock fylla många funk­tioner av vilka förberedelse för forskarutbildning år en. Gmndutbildningen skall också förbereda för arbete inom ett stort anlal yrken, ge fortbildning-och vidareutbildning och även möta individens intresse av allmänt kun-skapsinhämlande. De regler som gäller för grundutbildningen kan därför givelvis inte utformas endasi raed hänsyn till grundutbildningens uppgift att förbereda för forskarutbildning även om detta är en väsentlig faktor att ta hänsyn till.

Nu gällande regler för antagning lill grundläggande högskoleutbildning infördes i samband med högskolereformen år 1977.

Jag delar kommitténs uppfattning alt systemet för antagning till grund­läggande högskoleutbildning måste bli föremål för fortlöpande utvärdering. Del ligger inom ramen för UHÄ: s allmänna ansvar för alt övervaka hög­skolan och dess funktionssätt att följa antagningen lill högskoleutbildning­en och bedöma i vad mån det finns anledning att förändra reglerna för denna. Effekterna av högskolereformen inom olika områden - däribland antagningen lill högskoleutbildning - studeras ocksä f. n. av uppföljnings-kommittén.

1 fråga om "direktövergång" från gymnasieskolan fill högskolan gällde lill en början all 20 procent av kvotgmpperna 1 och II, dvs. de kvolgmpper som förbehålls sökande med gymnasiebetyg, garanterades dem som sökte till högskoleutbildning enbart på grundval av betyg. Denna regel har seder­mera ändrats. Från den I juli 1982 gäller alt minst en tredjedel av antag­ningsplatserna inom flertalet av högskolans allmänna utbildningslinjer skall vara förbehållna dem sorn söker lill sådan utbildning senast tre år efter avslutad gymnasieutbildning. Urvalet för dessa antagningsplatser grundas på enbart betygspoäng. Direklövergången är dock för många utbildningslinjer i praktiken betydligt högre än de här angivna talen. Efter­som reglerna för direklövergång lill högskolestudier sä nyligen har ändrats bör erfarenheter av de nya reglerna inhämtas innan ytterligare förändringar diskuteras.

Kommitténs förslag lill ändrade regler för beräkning av belygsmedel­värde från gymnasieskolan bedöms positivt av flera remissinstanser, bl. a. RRV, majorilelen av organen inom högskolan, NFR, SACO/SR, Veten­skapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvelenskapsakademi­en samt Landstingsförbundet. UHÄ hänvisar lill att gymnasieutredningens betänkande bl. a. innehåller förslag om ett nyll betygssystem för gymnasie­skolan. Därmed ges nya förutsättningar alt bedöma sambandet mellan gymnasieskola och högskola. Det är därför enligt UHÄ inte nu menings­fullt all diskutera kommitténs förslag i dessa delar. Hithörande frågor bör prövas i den ordning regering och riksdag bestämmer på grundval av gymnasieulredningens förslag.


 


Prop. 1981/82:106                                                  123

Även jag finner kommitténs förslag intressant. Vid nuvarande poängbe­räkning av gymnasiebetyg väger varje betyg lika tungt oavsett om ämnel i fråga upptar stort eller litet antal limmar i läroplanen. 1 realiteten sker därigenom en viktning av betygen lill förmån för små ämnen. Kommitténs förslag skulle medföra all de viktiga basämnena, l.ex. matematik och svenska, ges en större tyngd vid urval lill högskoleutbildning. De långsik­liga effekterna av en sådan förändring skulle sannolikt kunna bli gynnsam­ma för både forskning och teknik. En förändring av den vikt de olika ämnena i gymnasieskolan har vid antagning till högskolan måste emeUertid också ses i ell vidare perspektiv ån högskolans. Gymnasieutredningen har hösten 1981 lagt fram sitt belänkande (SOU 1981:96 En reformerad gym­nasieskola). I betänkandet behandlas bl.a. belygssållningen i gymnasie­skolan. Belänkandet remissbehandlas för närvarande. Förslag om ändring­ar i värderingen/poängberäkningen av betyg från gymnasieskolan bör en­ligt min mening behandlas i samband med att ställning las lill gymnasieul­redningens förslag. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Tilländer.

Enligl min mening kan del finnas skäl att överväga om inle de särskilda behörighetskraven i vissa iall bör skärpas. Ell särskilt uppdrag fill UHÄ att se över dessa, något som kommittén har förordat, fordras inle enligl min mening. En sådan uppgift ligger inom ramen för UHÄ:s reguljära upp­gifter. Jag vill dock understryka angelägenheten av all en översyn kommer till stånd.

Andrénska kommittén har också lagt fram vissa förslag fill insatser inom grundutbildningen.

Kommittén föreslär sålunda att UHÄ, inom främst humanistisk, sam­hällsvetenskaplig och malemalisk-nalurvelenskaplig fakultet, skall se över linjesystemet i syfte all åstadkomma koncentrafion tUl något eller nägra ämnen för varje linje. Ingen remissinstans har något att erinra mol kommit­téns förslag om ökat inslag av fördjupningsstudier. Förslaget fillstyrks uttryckligen av många remissorgan, bl.a. RRV, många organ inom hög­skolan, SCB, HSFR, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och In­genjörsvelenskapsakademien. UHÄ erinrar om alt kommitténs förslag i regel kan förverkligas — och i varierande grad är förverkligade - genom beslut på lokal nivå. UHÄ som ansluter sig lill kommitténs bedömningar erinrar också om all fömtsättningarna skiftar påtagligt mellan olika ulbild­ningssekiorer och linjer.

Redan i prop. 1976/77: 59 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. tog jag upp frågan om vidgade möjligheter fiU fördjupningssludier. Jag förordade bl. a. inrättandet av samhällsvetariinjen, i vilken studierna är så upplagda att minst en kurs skall omfatta 60 poäng. Riksdagen följde mitt förslag.

Jag återkom fill denna fråga i 1979 års forskningsproposition och fram­höll då värdet och angelågenheten av all fördjupningssludier i ell eller flera ämnen mera allmänt kunde inrymmas i studierna inom de allmänna uibild-


 


Prop. 1981/82:106                                                  124

ningslinjerna. Arbetet härmed pågår som UHÄ framhåller för närvarande inom högskoleenheterna. Kommitténs belänkande och förslag visar, enligl min mening, än en gång på angelägenheten av all intensifiera arbetet med att organisera högskoleutbildningen pä sådant sätl all omfattningen av fördjupningsstudier ökar. Jag ulgår från all UHÄ och de lokala högskole­myndigheterna vidtar de åtgärder som fordras.

Kommittén föreslår också att studerande på amneslärariinjerna som efter tre års studier önskar gä vidare fill forskamlbildning automafiskt skall fä anstånd med del fjärde praktiskt-pedagogiskl inriktade året. Enligl min mening bör studierna inom en utbildningslinje så långt möjligt ses som en enhel. 1 de flesta fallen är del antagligen bäsl om de studerande går igenom utbildningen i ell sammanhang. Jag är inle beredd all förorda en generell rätt för vissa studerande all göra studieuppehåll på minst fyra-fem är innan de fullföljer studierna inom de utbildningslinjer de har anlagils till. De lokala högskolemyndigheterna har möjlighet all medge studerande all för kortare eller längre lid göra avbrott i pågående högskoleutbUdning. Frågan om uppehåll i studierna - och längden av eventuella sådana stu­dieuppehåll - för studerande på ämneslärarlinjerna som vill gå igenom forskamlbUdning bör här prövas från fall lill fall.

Kommittén menar vidare all del bör öppnas en möjlighet för dem som har disputerat men som tidigare inle har följt ämneslärarlinje all komma in direkt på Qärde året i denna linje om de tidigare har klarat av de ämnesstu­dier som ryms inom de tre första åren. SärskUda platser bör, enligl kom­mittén, ställas till förfogande för denna kategori.

Jag vill i detta sammanhang erinra om all ett stort antal extra platser, utöver de som ingår i 160-poängsutbildningen till ämneslärare, under ytter­ligare några år finns inrättade i avslutande praktiskl-pedagogisk utbildning om 40 poäng för sädana studerande som läst enligt åldre studieordning, tekniker, ekonomer m.fl. Del bör, enligl min mening, finnas möjlighet all inom ramen för dessa platser avsälla utrymme för den av kommittén angivna studerandekalegorin. I ett längre perspektiv kan del dock finnas anledning all återkomma lill kommitténs förslag.

I Andrénska kommitténs belänkande redovisas också en rad förslag lill älgärder avseende innehållet i gmndutbildningen. Dessa förslag syftar alla lill all stimulera intresset för forskarutbildning. Kommittén föreslår sålun­da all forskningsinformation, informafion om forskningsmetodik och om vetenskaplig debatt skall ingå som självklara delar i gmndutbildningen och även anges i UHÄ:s utbildningsplaner. Vidare föreslås all professorer och övriga forskare skall fullgöra en del av sin undervisningsskyldighel pä gmndulbUdningsnivå. Det föresläs ocksä alt en kursöversyn skall göras på lokal nivå med mål all underiätta de studerandes övergång liU forskarstu­dier. Jag finner kommitténs förslag väl värda all prövas. Det gäller dock åtgärder som beslutas och vidtas av myndigheter och lokala organ inom högskolan, inle av regering och liksdag. Med hänsyn fill all förslaget i regel


 


Prop. 1981/82:106                                                 125

fillstyrks av remissinstanserna utgär jag från all berörda instanser prövar kommitténs förslag i sitt fortsatta arbete.

Kommittén förordar alt de individuella utbildningslinjerna ägnas ökat utrymme i högskolans informafionsmaterial samt att ansökningar om indi­vidueUa linjer behandlas generöst av högskoleenheterna. Medel för indivi­duella UtbUdningsUnjer anvisas under reservationsanslaget Lokala och in­dividuella UtbUdningsUnjer och enstaka kurser. Möjligheterna all inrätta individuella utbildningslinjer bestäms av de resurser som regering och riksdag - och på gmndval härav - regionsslyrelserna ställer till förfogan­de för detta ändamål saml av högskolestyrelsernas möjligheter all garante­ra de studerande att i en följd kunna gå igenom de enstaka kurser de valt för sina individuella linjer. Anlalel studerande på individuella utbildnings­linjer är f. n. litet. För egen del vill jag dock framhålla all möjligheter att inrätta individueUa linjer är en viktig del i högskolans studieorgansation även om den kvantitativt inte kan bli särskill omfattande. Den ger ett individuellt utrymme för att foga samman nya kombinationer av kurser i en sammanhållen studiegång. En sådan planering av studierna kan ofta vara att föredra framför ett mera planlöst val av enstaka kurser. Jag utgår därför från alt högskolemyndigheterna trots de svårigheter av administrativt slag som kan finnas bereder utrymme för individuella linjer i något ökad omfatt­ning.

Andrénska kommittén föreslär all självständigt arbete om minst 10 po­äng/2,5 månaders arbete pä hellid skall inrymmas i varje gmndulbildning, även om detta i vissa fall skulle leda tiU en förlängd utbildningsgäng. Flera remissinstanser, däribland Sveriges lantbmksuniversitet, NFR, arbelar­skyddsslyrelsen och SFS, stöder förslaget. Kommitténs förslag i detta avseende ligger väl i linje med önskemålen alt i ökad utsträckning låta fördjupningssludier ingå i de allmänna utbildningslinjerna. Del bör ses som angeläget med elt ökat inslag av självständigt arbete inom den grundläg­gande högskoleutbildningen.' Ett självständigt arbete av något slag ingår i regel i fördjupningssludierna och en strävan bör vara att detta blir allmänt förekommande i delta slags studier. När så är lämpligt pch möjligt bör givelvis självständiga arbetsuppgifter av varierande omfattning ingå i ut­bildningen ocksä pä andra nivåer än inom fördjupningskurserna. Jag vill emellertid inle förorda ett generellt krav på självständigt arbete av en viss omfattning för alla utbildningslinjer. 1 den nya högskolan finns elt stort antal utbildningslinjer av skiftande karaktär och omfattning. Inom kortare UtbUdningsUnjer skulle ell självständigt arbete av den omfattning kommit­tén förordar la en myckel slor andel av studietiden i anspråk. Andra utbildningar åter kan ha en sådan uppläggning - l.ex. genom att de innehåller ett myckel stort anlal ämnen - all krav på självständigt arbete av denna omfattning skulle medföra en stark slagsida ål någon del av utbildningen på andra delars bekostnad. Något generellt löfte kan givelvis inte ges om förlängning av utbUdningstiden i de fall krav ställs på självslän-


 


Prop. 1981/82:106                                                  126

dig arbetsuppgift av viss omfattning. Frågan om utbUdningsfidens längd måste Uksom hittiUs prövas från fall till fall.

Enligt Andrénska kommittén bör vid lokalplanering lokaler för forsk­ning, forskamlbildning och gmndulbildning inom ett ämnesområde pla­ceras i omedelbar anslutning lill varandra. Kommittén anser all direktiv om detta bör utfärdas lill byggnadsstyrelsen som riktlinjer för arbetet inom högskolan.

Sedan högskolereformen år 1977 har lokala organ stora befogenheter när del gäller alt besluta om organisationen och uppläggningen av den egna verksamheten. Så ankommer del t. ex. på högskolestyrelserna att besluta om indelningen i insfitufioner och därigenom om vilka verksamheter som skall bedrivas i anslutning till varandra. I denna beslutanderätt ligger också att besluta om de organisatoriska formerna för samordning mellan forsk­ning och utbildning inom l.ex. ett ämne, dvs. bland annat all besluta om dessa verksamheter skall vara organiserade i en eller flera institutioner. Högskolestyrelsen har också ansvaret för all befinfiiga lokaler används på bästa sätt. Den konkreta planeringen för nytillkommande lokaler sker ocksä på lokal nivä. Mofivel för den omfattande decentraliseringen av beslutsfattandet inom högskolan är självfaUel att beslut bör fallas av den som har de bästa fömtsättningarna all bedöma olika frägor. Frägorna om planering och utnyttjande av lokaler samt om den närmare uppläggningen av verksamheten är enligt min mening sådana frågor som bäst bedöms och beslutas pä lokal nivå inom högskolan. Eftersom fömtsättningarna för beslut i dessa frägor med nödvändighet måste skifta mycket från faU lill fall är det heller inle lämpligt all utforma några centrala riktUnjer för behand­lingen av dem. Jag utgår från att såväl de lokala högskolemyndigheterna som byggnadsstyrelsen strävar efter att när fömtsältningar finns lokalmäs­sigt samordna forskning och utbildning som hör samman.

Andrénska kommittén för också fram vissa förslag med syfte all förbätt­ra den gmndläggande högskoleutbildningens forskningsanknytning. Kom­mittén har här dels vissa förslag rörande lärartjänsterna inom högskolan, dels förslag rörande överbryggande kurser. 1 fräga om lärarna inom hög­skolan föreslår kommittén följande: Samtliga lärare inom högskolan bör ges en administrativ anknytning till närmast berörd institution med fasta forskningsresurser. Forskare bör stimuleras att medverka i läromedelspro­duktion, vilket kan ske genom all sådan produktion ges ökat meritvärde vid liUsällning av docent- och forskarassistenttjänster. Yllerligare 8 milj. kr. bör årligen under en tioårsperiod avsättas fill universitetslektorers och vissa lektorers forskning. Andrénska kommitténs förslag rörande reg­lerna och villkoren för vissa tjänster inom högskolan bör behandlas i samband med beredningen av liirartjänstutredningens förslag. 1 1979 års forskningsproposifion föreslog jag alt särskUda medel skulle anvisas för överbryggande kurser. Syftet med dessa kurser är framför allt all underlät­ta för dem, som genom grundläggande högskoleutbildning på de linjer som


 


Prop. 1981/82:106                                                  127

filifördes högskolan genom högskolereformen, t. ex. sjukskölerskeutbild-ning och förskollärarulbildning, har fått allmän behörighet för forskaml­bildning, att erhåUa särskUd behörighet för denna i visst ämne. Andrénska kommittén föreslår alt årligen ytterligare 2 milj. kr. anvisas för att utveckla och genomföra överbryggande kurser med ämnesfördjupning och oriente­ring om forskningsmetodik. I årets budgetproposition har jag föreslagit all för budgetåret 1982/83 2085000 kr. anvisas för all utveckla och genomföra överbryggande kurser. Behovel av resurser för sådana kurser bör liksom hillills prövas i det ärliga budgetarbetet.

Behörighet för forskarutbildning

Jag går nu över lill alt behandla frågor om behörighet fill forskarutbild­ning. Nu gällande regler för behörighet till forskamlbildning fastställdes genom beslut av regering och riksdag år 1979. Liksom tidigare för den grundläggande högskoleutbildningen infördes ell syslem med aUmän och särskild behörighet för tillträde fill forskarutbildningen. De nya reglerna, som tillämpas sedan den 1 juli 1980, innebär i huvudsak följande. För allmän behörighet till forskamlbildning fordras linjesludier inom högsko­lan om minst 80 poäng. Kraven för särskUd behörighet anges i studieplanen för forskarutbildningen i varje ämne. Dessa studieplaner utformas och fastställs lokall efter vissa centrala riktlinjer.

UHÄ har på regeringens uppdrag lämnat en redovisning av erfarenheter av de nya behörighetsreglerna för forskamlbildning. Del är givelvis, som UHÄ ocksä framhåller, ännu för tidigt att dra nägra mera långtgående slutsatser beträffande effekterna av de nya behörighetsreglerna. UHÄ konstaterar dock sammanfattningsvis att i de fall del redan varit möjligt alt inom forskamlbUdningen skaffa sig reella erfarenheter av studerande som vunnh fillträde med stöd av de nya behörighetsreglerna - det gäller fram­för allt de medicinska fakulteterna — har dessa erfarenheter varit övervä­gande positiva. Enligt UHÄ bör de problem som har visat sig vara förena­de med de nya bestämmelserna — framför allt sådana som hänger ihop med bristande förkunskaper hos de studerande - kunna bemästras i takt med att forskningsförberedande moment införs i gmndulbildningar som hittiUs saknat sådana inslag eller att överbryggande kurser och andra liknande kurser alltmer tillkommer som ell komplement för all göra studerande från kortare gmndulbildningar skickade all påböria en forskamlbildning som ligger i linje med deras utbildning och intresseområden.

Andrénska kommittén föreslär all reglerna för behörighet fill forskarut­bildning ändras. Enligl kommittén bör allmän behörighet lill forskaml­bildning uppnås genom studier pä allmän eller lokal utbildningslinje om minst 80 poäng eller genom studier på individuell linje eller inom enstaka kurser om minst 120 poäng. Vidare anser kommittén all för allmän behö­righet till forskarutbildning inom humanistisk, samhällsvetenskaplig och malemalisk-nalurvetenskaplig fakultet skall krävas minst 60 poäng i för


 


Prop. 1981/82:106                                                  128

forskarstudierna relevant ämne eller ämnesgmpp. För övriga fakulteter bör, enligt kommitténs mening, eventuella krav om ytterligare fördjupning jämfört med dagens situation ainges inom ramen för de särskilda behörig-helsvillkoren. Kommitténs förslag fill ändring i behörighetskraven till­styrks av bl.a. STU, NFR, SACO/SR och SFS. Remissopinionen inom högskolan är blandad. UHÄ framhåUer all man måste beakta de variatio­ner som faktiskt förekommer i fräga om den grundläggande utbildningens uppläggning mellan olika delar av högskolan. Dessa variationer lalar mot alt i reglerna för allmän behörighet för forskarutbildning föra in krav pä förkunskaper som inte är relevanta för all forskamlbildning. UHÄ anför också att genom de riktlinjer ämbetet har meddelat för fastställande av den särskilda behörigheten kommitténs förslag i sak är tillgodosedda.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning all fördjupningssludier pä gmndulbUdningsnivå är en viktig fömtsättning för en fortsatt effektiv forskamlbildning.

Jag vill i defta sammanhang erinra om alt UHÄ har gell riktlinjer för Ipkala föreskrifter om särskUd behörighet och urval i fråga om tillträde lill forskamlbildning. I dessa riktlinjer framhåller UHÄ när det gäller särskild behörighet beträffande olika gmpper av studerande alt samma krav på t. ex. 60 poäng som hiltills har uppställts i ell för forskamlbildningsämnel relevant område inom gmndutbildningen bör kunna uppställas även i fort-såltningen, l.ex. för huvuddelen av de studerande inom de matematisk-naturvetenskapliga, humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområ­dena för studier i närmast motsvarande forskamlbildningsämnen. Jag ut­går från alt de lokala högskolemyndigheterna fillser all så sker.

Mol denna bakgmnd och med hänsyn till att de nuvarande reglerna för behörighet till forskarutbildning, innebärande ett syslem med allmän och särskild behörighet, har varit i kraft mindre än tvä år är jag är inle nu beredd alt med anledning av kommitténs förslag föreslå nägra ändringar i reglerna för allmän och särskild behörighet för tillträde lill forskarutbild­ning. Jag utgär frän all UHÄ även i fortsättningen kommer all följa tillämp­ningen av behörighetsreglerna och deras effekter på rekryteringen till forskamlbUdningen.

UHÄ har i en skrivelse i november 1980 föreslagit all bestämmelserna för antagning till högskoleutbildning ändras sä alt del av en sökande till forskamlbildning krävs att han eller hon utöver all uppfyUa kraven för allmän och särskild behörighei: också "bedöms äga sådan förmåga som behövs för alt gå igenom berörd utbildning". UHÄ:s förslag har remitte­rats till berörda organ inom högskolan. Det helt övervägande flertalet var positiva till UHÄ:s förslag.

Behörighei alt antas till forskamlbildning har var och en som uppfyller uttryckta minimikrav. Däremot ställs, varken för närvarande eller enligl de regler som gällde före år 1980, några krav pä all de kunskaper som ligger lill gmnd för behörigheten skall ha förvärvals pä elt mera kvalificerat säll.


 


Prop. 1981/82:106                                                  129

t. ex. genom alt kunskaperna skall vara väl vitsordade, eller på all den som söker fill forskamlbildning skall ha visat sig vara lämplig för sådan utbild­ning. Del finns idag inle - och har inte heller funnits tidigare - några möjligheter för en antagningsmyndighet all från forskarutbildning ute­stänga personer som uppfyller stadgade minimifordringar men som kan bedömas sakna förmåga att på ett liilfredsslällande säll genomföra en forskarutbildning. Begränsningar i antagningen till forskamlbildning fär endast tillgripas när beslut därom kan grundas på bristande tillgång på handledarresurser. Om del inte finns grund för sådan anlagningsbegräns-ning kan formellt behöriga sökande få tillträde lill forskarutbildning även om de under sina föregående studier klart har dokumenterat bristande fömtsätlningar att avlägga doktorsexamen. Enligt min mening är det olyckUgl både ur den enskildes och samhällets synpunkt om personer utan reella fömlsällningar för alt fullfölja utbildningen antas lill forskarutbild­ning. Elt sludiemisslyckande efter en lång och dyrbar utbildning kan vara en tragedi för den som drabbas. För samhället är del angeläget all de begränsade resurserna för forskarutbildning används där prognoserna för framgångsrika studier är så goda som möjligt. Risken för maktmissbruk från dem som skall bedöma lämpligheten för forskarutbildning har framhål­lits i nägra av remissyttrandena över UHÄ:s förslag. All sådana risker finns går knappast all förneka, i synnerhet som beslut av detta slag kräver en sådan direkt kännedom om de berörda individerna och deras studiesi­tuation all det inle är meningsfullt all låta överordnade organ pröva beslu­ten. I forskamtbildningens natur ligger dock all det knappast går all undvika all lärares/handledares personliga omdömen om de studerande kan komma att fä slor betydelse. Del gäller förvisso redan idag. Detta är givetvis på både gott och ont. Del möjliggör ofta en utbildning som i hög grad lar fillvara den enskilde doktorandens utvecklingsmöjligheter och del kan ge en mer nyansrik bedömning än mer formaliserade bedömningsför­faranden. Samtidigt kan naturligtvis en studerande känna sig mer eller mindre utlämnad lill sin lärare. Del vore dock knappast möjligt all bygga upp en forskarutbildning utan all förlila sig på de berörda lärarnas vilja och förmåga alt handla objektivt och rättvist. Delta gäller ju också den för den studerande viktiga examinationen.

Jag är säledes medveten om att vissa risker kan vara förknippade n.ed all låta institutionen och dess handledare svara för en lämplighelsbedöm­ning av dem som söker lill forskamlbildning. Dessa risker bör dock bedö­mas som små. 1 gengäld skulle, som jag fidigare har redovisat, flera fördelar vinnas genom all en lämplighetsbedömning infördes för antagning fill forskamlbildning. Reglerna för behörighei till forskarutbildning bör därför, enligl min mening, ändras i enlighet med UHÄ:s förslag. Jag utgår från alt UHÄ med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om lämplighelsbedömning för antagning till forskarutbildning. 9   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  130

Dimensionering av forskamlbildning

1 den översikt som har fogats som bilaga 1 till protokollet i detta ärende har jag redovisat vissa statistiska uppgifter om forskarutbild­ningen och de forskarstuderande. Beslut om forskarutbildning­en förutsätter lillföriitligt underlag bl.a. i form av olika kvantitativa upp­gifter om de forskarstuderande. SCB har föreslagit att del uppdras ål SCB all i nära samarbete med UHÄ göra en analys av behovel av forskamlbild-ningsstatistik och att detta arbete även skall omfatta en kartläggning av de administrafiva mfiner vid högskoleenheterna som har med rapporteringen för forskamlbUdningsslalisfiken all göra. SCB beräknar kostnaderna för behovsinventeringen tUl 125000 kr. Vidare bör del enligl SCB redan nu övervägas all förändra forskarutbildningsslalisliken med avseende på rap­porteringen av aktivitetsgrad, då denna - enligt SCB - i nuvarande form synes vara olillförlitlig.

Det är givelvis angelägel alt insamlandet och bearbetningen av statis­tiska uppgifter om de forskarstuderande så långt möjligt svarar mol de behov som olika avnämare hair av sådana uppgifter. Jag kommer i det följande att beräkna medel för en behovsanalys av det slag som SCB har förordat och kommer i annat sammanhang efter samräd med chefen för budget- och ekonomidepartementel all föreslå regeringen all uppdra ål SCB all i samråd med UHÄ svara för en sådan analys. Del ankommer inte på regering och riksdag att besluta om den närmare utformningen av stafistiken. Jag utgår från att SCB efter samråd med bl.a. UHÄ vidtar de eventuella förändringar i nuvarande statistik - l.ex. med avseende pä rapporteringen av aklivitetsgrad - som kan vara lämpliga.

Frågan om forskarutbildningens dimensionering aktuaUse-rades urspmngligen av ökningen av anlalel forskarstuderande under 1960-lalel: från ca 3000 tiU ca 12000 personer. ForskarulbUdningsulredningen (FUN) fick främst mot bakgmnd av denna utveckling i uppdrag all utarbe­ta ell förslag lill ett system för en total dimensionering av utbildningen efter gmndexamen vid universitet och högskolor.

I FUN:s betänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning före­slogs att man skulle faslsläUa dels en miniminivå för examinationen från forskamlbUdningen som motsvarade vad som krävs för att återbesälla tjänster samt nybesälla tjänster som kan komma alt inrättas genom fillväxt av högskolesektorn, gymnasieskolan och den disciplinbaserade FoU-verk­samheten, dels en maximinivå som skulle definieras med utgångspunkt i lokala bedömningar av den maximala utbildningskapaciteten inom varje ämne och fakultet/sektion. Inom den ram som gavs av minimi- och maxi-minivåerna skulle forskamtbildningens omfattning bestämmas lokall.

I prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskaml­bildning konstaterades all åtskilliga remissinstanser hade avvisat eller ställt sig tveksamma till FUN:s förslag om minimi- och maximinivåer för forskamlbUdningen. I propositionen pekades på åtskilliga problem vid


 


Prop. 1981/82:106                                                 131

prognoser av behoven av forskamtbildade, bl. a. alt del är svårt att över­sälla elt sektorsbesläml behov av arbetskraft lill ell disciplinindelal utbild­ningssystem, all forskamlbUdningen inle har samma klara mål pä arbets­marknaden i form av yrkesfunklioner som den grundläggande högskoleut­bildningen, att det mer allmänt är svårt alt ställa prognoser beträffande högskoleutbildningar — här anförs erfarenheter av problemen beträffande dimensioneringen av den förhållandevis myckel väl avgränsade lärarut­bildningen — saml alt minimi— och maximinivåer skall beräknas för hela landet för oUka ämnen av myckel sktflande storlek och dessutom fördelas på de orter där forskamlbildning inom olika ämnen sker.

I propositionen konstaterades dock all del från både individernas och samhällets synpunkt är viktigt att undvika felsalsningar inom de långa och dyrbara utbildningar del här är fråga om. Regeringen gav därför sedermera UHÄ i uppdrag alt belysa möjligheterna all genom olika modeller förbättra planeringen av forskamtbildningens dimensionering.

UHÄ:s arbete med detta uppdrag är ännu inle avslutat. UHÄ har dock i en rapport till regeringen om forskarutbildningens dimensionering lagt fram följande förslag. Dimensioneringen av forskamlbUdningen bör göras i samband med forskningsplaneringen och dimensioneringen av resurserna för forskning. UHÄ bör ansvara för en fortlöpande bevakning av tillgäng och efterfrågan pä forskarutbildade pä riksnivå och aktualisera dimensio­neringsförändringar när tendenser tiU överskott eller brist pä forskarutbil­dade kan iakttas. De lokala högskolemyndigheterna bör med utgångspunkt i årliga anvisningar från UHÄ planera för eventuella förändringar i forskar­utbildningens dimensionering. Såväl de lokala högskolemyndigheterna som UHÄ bör i de årliga anslagsframstäUningarna redovisa behov av åtgärder i fräga om forskamtbildningens dimensionering. Vidare föreslår UHÄ att försöksverksamhet med särskilt stöd fill forskamlbildning för seklorsorganens behov påbörias i anslutning tUl projektfinansierad forsk­ning inom högskolan.

Flertalet remissinstanser ansluter sig i stort till de synpunkter och för­slag som förs fram i UHÄ:s rapport angående forskamtbildningens dimen­sionering. Remissinstanserna delar också UHÄ:s uppfattning all del för närvarande inle är meningsfullt att försöka utforma modeller för dimensio­nering av forskamlbUdningen som innebär att man fasfiägger antagningslal eller intervall för antagningen fill forskamlbildning i varie enskilt ämne eUer gmpper av ämnen. UHÄ:s huvudförslag all dimensioneringen av forskamlbUdningen i släUel skall göras i samband med forskningsplane­ringen och dimensioneringen av resurserna för forskning tillstyrks. Ett fåtal remissinstanser anser att UHÄ:s förslag är otillräckligt. Dessa pekar framför allt på att behovel av forskamlbildad personal inom näringsliv, förvaltning och andra delar av samhället gör det svårt att bedöma dimen­sioneringen av forskarutbildningen enbart i samband med forskningsplan­eringen. Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget att UHÄ skall ha


 


Prop. 1981/82:106                                                  132

ansvar för fortlöpande bevakni ng av tillgäng och efterfrågan pä forskarut­bildade. UHÄ:s förslag rörande de lokala högskoleorganens uppgifter i samband med dimensioneringen av forskarutbildningen las upp endast i ett mindre anlal yttranden och möter i regel inga invändningar. Den av UHÄ föreslagna försöksverksamheten med särskilt slöd för forskarutbildning i anslutning till projektfinansierEid forskning fillstyrks av bl.a. många organ inom högskolan, medan några av de sektoriella FoU-organen är tvek­samma.

Att bestämma miniminivåer för dimensioneringen av forskarutbildning­en år knappast realistiskt under nuvarande förhållanden. Den höga fre­kvensen studieavbrott och de långa studietiderna i forskarutbildningen gör alt det inle ler sig meningsfullt titt försöka reglera examinationen genom all precisera vilket anlal studerande som bör antas lUl utbildningen vaije läsår. Miniminivåer för forskarutbUdningens dimensionering fömtsätter vidare ett prognosarbele som skulle bli mycket komplicerat och osäkert med hänsyn lill alt del här är fråga om ell stort antal specialiserade utbildningar och ett relafivt Utel anlal tjänster som är aktuella för varie sådan utbildning. Inte heller är det, enligt min mening, rimligt att ange andra maximinivåer för antagning till forskarutbildning än de som ges av del nuvarande systemet med "resursspärrar", dvs. begränsningar i antag­ningen lill forskamlbUdningen med hänsyn till tiUgängliga handledningsre­surser.

Jag delar säledes UHÄ:s uppfattning all det inte är möjligt all införa ell dimensioneringssyslem för forskarutbildningen som innebär all antagningslal preciseras för vaije ämne eller gmpp av ämnen och högsko­leenhet. Samtidigt behövs det enligt min uppfattning bättre överblick och bevakning av situationen när del gäller forskamlbUdningen såväl pä nafio­nell nivä som lokalt. En viktig utgångspunkt är härvid forskningsplanerin­gen inom och utanför högskolan. Givelvis måste också så långt möjligt arbetsmarknaden för forskarutbUdade utanför FoU-områdel beaktas. Hän­syn måste ocksä tas lill alt forskamlbUdningen och forskningen - om de skall kunna vidmakthållas pä en godtagbar nivä - måste ha en viss minsta omfattning och konfinuitet. Jag delar UHÄ:s uppfattning aft det centrala bevakningsansvarel bör åvila ämbetet, som då har all fortlöpande följa utbudet av examinerade från forskamlbUdningen och arbelsmarknadssi­luafionen för forskamtbildade samt notera och analysera förändringar. Aktuella uppgifter om examinationen av forskarutbildade och framskriv-ningar av den förväntade examinafionen utifrån de senaste årens fillström-ning til! utbildningen bör därvid relateras lill bedömningar av arbetsmark­nadssituationen. Dessa bör gälla såväl den förväntade åldersavgången bland olika kategorier av forskarutbildade som deras rörlighet mellan olika befallningstyper på den svenska arbetsmarknaden och flyttning ur landet resp. inflyttning.

De tendenser till minskningar eller ökningar av den forskarutbUdade


 


Prop. 1981/82:106                                                  133

arbetskraften som kan iakttas vid denna bevakning har UHÄ all redovisa till de lokala högskolemyndigheterna i anvisningarna för de årliga anslags­framställningarna, och de blir därmed utgångspunkter för den lokala plane­ringen av forskamlbUdningen.

Som grund för en sådan planering är del vidare angeläget all man såväl pä central som lokal nivå inom högskolan söker öka kunskapen om vilka faktorer som påverkar rekryteringen till forskamlbUdningen och genom­strömningen i denna saml om vilka funktioner forskamlbUdningen fyller för individ och samhälle.

Genom de former för långsiktig forskningsplanering somjag tidigare har förordat bör UHÄ i samverkan med de sektoriella FoU-finansierade orga­nen få underlag för prognoser över behovel av forskarutbildade inom olika områden. Del får i detta sammanhang heller inte glömmas bort all det ur många synpunkter är önskvärt all man sä långt möjligt söker tillgodose enskildas efterfrågan på forskamlbildning.

Inom stora delar av forskamlbUdningen behövs åtgärder för att förbättra utbildningens effektivitet. En förbättrad studiefinansiering inom forskarut­bildningen är här en angelägen åtgärd. Jag återkommer i del följande lill denna fråga. Även andra åtgärder som jag tar upp i del följande ger förbättrade befingelser för forskarutbildningen.

Den av UHÄ föreslagna försöksverksamheten med särskilt stöd för forskamlbildning i anslutning lill projektfinansierad forskning bör, enligl min mening, genomföras. Del är dock knappast rimligt all aUa projekt och finansiärer omfattas av försöksverksamheten. Denna bör främst gälla pro­jekt som finansieras av större sektoriella FoU-organ. Det förefaller vidare mindre lämpligt all ange en fasl andel av projektkostnaderna som skulle användas för slöd lill forskarutbildning. Omfattningen bör preciseras efter diskussioner med de berörda myndighelerna. Jag kommer i del följande all föreslå en ny typ av tjänst för studiefinansiering inom forskamlbUdning. Tjänster av detta slag bör kunna inrättas bl. a. med medel som anvisas av sektoriella FoU-organ. De bör således ocksä kunna användas inom den här aktuella försöksverksamheten.

Jag räknar med att UHÄ:s arbete med dimensioneringsfrågorna fortgår med beaktande av vad jag här har anfört.

Andrénska kommittén har redovisat vissa förslag rörande rekryte­ring och urval fill forskamlbildning. Kommittén föreslår således all informafionsmaterial om forskarutbildningens uppläggning, innehåll m. m. bör las fram av varje insfitulion med sådan utbildning. Vidare förordar kommittén att en granskningsgmpp pä varje institution skall ta fram be­slutsunderlag lill institutionsstyrelsen för antagning av forskarstuderande. De åtgärder kommittén här förordar ligger inom de lokala högskolemyn­digheternas kompetensområde. Jag ulgår från alt berörda myndigheter och organ beaktar kommitténs uppslag i sill fortsatta arbete.


 


Prop. 1981/82:106                                                  134

Forskarrekrytering ur jämslälldhelssynvinkel

Andrénska kommittén för också fram vissa förslag i syfte att minska den könsmässiga snedrekryteringen till forskarutbildning. Kommittén har gjort en kartläggning av den könsmässiga snedrekryteringen inom den högre utbildningen och sökt analysera orsakerna lill att endasi var Qärde forskar­studerande år kvinna, medan 50 procent av de studerande inom grundul­bUdningen är kvinnor.

Utifrån sin analys av orsakerna till dessa förhåUanden har kommittén föreslagit följande åtgärder:

-    Alla inslag i gmndutbildningen som kan bidra till all öka en jämnare könsmässig och social rekrytering till forskarutbildning bör uppmuntras. Som exempel anges all man bör belysa vilken forskning av kvinnor, om kvinnor eller ur kvinnliga aspekter som bedrivs inom ell område.

-    Informafion inom gmndutbildningen om forskning och forskamlbildning bör ges en sådan utformning att den särskilt stimulerar kvinnor att gå vidare till forskarutbildning.

-    Konsekvenserna av en könsmässig kvotering av utbildningsplatser och ulbildningsbidrag/doklorandljänsler lill forskamlbildning bör fömlsält-ningslösl utredas.

Relafivt få remissinstanser har kommenterat förslagen. De är UHÄ, vissa högskolemyndigheter, personalorganisationerna, jämsiälldhetskom­mitién, arbelarskyddsslyrelsen, statens livsmedelsverk, riksrevisionsver­kel, SFS och företrädare för de kvinnliga forskarna själva.

Det är enligt min mening ett starkt samhälleligt intresse att öka jäm­ställdheten också inom forskningen och forskarkarriären. För detta fordras att en helhetssyn anläggs på jämställdhelsslrävandena inom utbildning och forskning. Del finns därvid enligl min uppfattning anledning all la fasla på mycket av vad de kvinnliga forskarna själva föreslår för att minska sned­rekryteringen till forskning och forskamlbildning. Jag instämmer i kommit­téns bedömning att informationen inom gmndutbildningen om forskning och forskamlbildning bör utformas så att den särskilt stimulerar kvinnor alt gå vidare tiU forskarutbildning. Jag ulgår frän att UHÄ och högskoleen­heterna kommer alt uppmärksamma detta vid utformningen av informa­tionsmaterial m.m.

UHÄ har inom ramen för sUt reformeringsuppföljningsprogram redovi­sat en kartläggning av jämsläUdhelen inom högre utbildning (UHÄ-rapport 1981:20, Ekhammaroch Löfgren: Kvinnor och mani högre utbildning och forskning, Slockhoim 1981). Kommittén grundar sin analys och sina för­slag pä uppgifter ur denna rapport. Jag anser all det är angeläget att bredda och fördjupa analysen av de faktorer som leder liU att kvinnor i sä ringa omfattning väljer att utbilda sig till forskare. Av rapporten framgår till exempel ganska klart att kvinnor i betydligt mindre utsträckning söker sig fill sådan högskoleutbildning som har anknytning lill fasla forskningsre­surser än lill utbildning som saknar sådan t. ex. lärarutbildning och kortare


 


Prop. 1981/82:106                                                  135

vårdutbildningar. Vidare söker kvinnor med gmndexamen - även i utbild­ningar med anknytning tiU fasla forskningsresurser - i liten utsträckning fill forskamlbildning.

Enligl kommittén föreligger dock flera problem för kvinnor inom forsk­ningen, vilka inte kan relateras till förhållanden inom högskolan ulan till samhället i stort, såsom problem med barntillsyn o. dyl.

Del föreligger f. n. brist pä utbildade forskare, t. ex. inom samhällsveten­skaplig forskning. Det finns ur samhällets synvinkel all anledning att för­söka rekrytera de kvinnliga forskarbegåvningarna till forskamlbildning, inle minst därför alt kvinnors erfarenheter och perspektiv kan bidra lUl att ge forskningen större bredd och samhällsrelevans.

Jag är medveten om all flera myndigheter och organisationer redan arbetar med att söka lösningar påjämslälldhelsproblemen. Det pågår arbe­te med att söka stimulera kvinnliga studerande all söka fill traditionellt mansdominerad utbildning, t. ex. teknisk utbildning. Jag har också tidigare i ohka sammanhang föreslagit åtgärder i syfte all stimulera kvinnor all forska. Jag har i årets budgetproposition föreslagit inrättande av en Ijänsl som professor i kvinnohistoria vid universitetet i Göteborg. Jag har även beräknat utökade resurser för jämställdhetsforskning. TiUdelning av ut­bildningsbidrag för forskamlbildning lill vissa prioriterade områden såsom omvårdnadsforskning, vilket jag förordade i föregående ärs budgetproposi­tion, bör också förbättra möjligheterna att rekrytera kvinnliga forskare. UHÄ har i sitl yttrande framhållit all det inom ramen för UHÄ:s FoU-program bedrivs projekt rörande dessa frägor.

Jag har nyss anfört att mänga av de faktorer som leder fiU all kvinnor inle i samma utsträckning som män söker sig till forskarutbildning eller engagerar sig i forskning står all söka utanför områden som kan påverkas genom åtgärder inom högskolan. Enligl min mening bör därför de fortsalla ansträngningarna alt angripa dessa problem göras i mera samordnade former mellan högskolemyndigheterna och de organ som har ell mera övergripande ansvar för jämställdhelsarbetet. Enligt vad jag erfarit har jämställdhetskommiltén i enlighet med sina direktiv beslutat att under våren utreda frågan om forskning och jämställdhet. Bland annat skall kommittén belysa aktiva åtgärder för all få fler kvinnliga forskare och forskningens organisation och inriktning ur jämslälldhelssynvinkel. Jag ulgår från allt kommittén kommer att samråda med statens arbetsmark­nadsnämnd, UHÄ och Jämslälldhetsombudsmannen.

Statsrådet Johansson har tidigare anmält (prop. 1980/81:100 bil. 3 s. 12) att statens arbetsmarknadsnämnd bl.a. senast är 1985 skaU lämna en ny samlad utvärdering av jämställdhelsarbetet i statsförvaltningen.

Andrénska kommitténs förslag att utreda möjligheterna fill könsmässig kvotering lill forskamlbildning har lillslyrkls av jämslälldhelskommillén och företrädare för centra för kvinnoforskning. Däremot har del avstyrkts av bl.a. personalorganisationerna, RRV och statens livsmedelsverk. En-


 


Prop. 1981/82:106                                                  136

ligt UHÄ bör del f n. vara lUlräckligt att frågan om rekryteringen av kvinnor lill forskarutbildning följs noggrant. Ämbetel anger alt fortsatta studier av problemen planeras inom UHÄ såväl inom reformuppföljnings-programmel som inom forskningsprogrammet. Även jag ställer mig tvek­sam lill kvotering till forskarutbildning. Jag vill erinra om alt kvotering vid antagning till utbildning endast är meningsfull när en reell begränsning av antagningen existerar. Så är f. n. inle fallet inom merparten av forskarut­bildningen. Jag anser däremot all denna fråga kan prövas först när erfaren­heter har vunnits av de analyser och förslag som jämslälldhelskommitlens arbete kan leda fill och när ytterligare resultat föreligger frän UHÄ:s arbete med forskamtbildningens dimensionering.

Forskarutbildningens omfattning, innehåll och uppläggning

Andrénska kommittén lägger även fram vissa förslag rörande forskarut­bUdningens omfattning, innehåll och uppläggning.

Vissa av dessa förslag gäller åtgärder, som det ankommer på lokala högskolemyndigheter - inte regering och riksdag - all besluta om. Detta gäUer förslagen att ell inlroduktionsprogram för doktorander skall faststäl­las i samband med antagningen, att en individuell forskarulbildningsplan skall upprättas i samband med antagningen, alt institutioner och föreslagna nya fakultet/sektionsstyrelser sl.all främja att doktoranderna inhämtar vis­sa kurser vid andra högskoleenheter i Sverige och utomlands. Jag ulgår från all kommitténs förslag beaktas av berörda myndigheter och organ. Kommittén har även föreslagit ;ili doktorander med låg eller ingen aktivi­tetsgrad efter något år bör avföras ur registret för forskarutbildning. Jag vill i detta sammanhang erinra om all regeringen uppdragit åt UHÄ att i samråd med i frågan sakkunniga inom högskolan utarbeta och komma med förslag till regler för att skilja studerande från högskoleutbildning. UHÄ kommer inom ramen för detta uppdrag också att pröva dessa frågor med avseende på forskarutbildning. Jag ulgår från att UHÄ därvid också beak­tar kommitténs förslag.

Enligt Andrénska kommittén bör studerande som avbryter sina forskar­studier redan efter någon termin om möjligt fä de genomförda aktiviteterna "översalla" till kurser pä 61—80 resp. 81 —100-poängsnivåer eller motsva­rande. Detta förslag tiUstyrks i regel av de remissinstanser som tar upp det i sina yttranden. Möjligheter ati fä tillgodoräkna sig även vissa avbmlna forskarstudier bör bl.a. kunna ha posifiv inverkan på rekryteringen lill forskamlbUdningen. Jag vill hår erinra om all enligt bestämmelserna i högskoleförordningen den som utan att uppfylla fordringarna för doktors­examen har godkänts i prov för sådan examen på begäran kan få bevis därom. Jag ulgår från alt del där sä befinns lämpligt skall kunna ordnas någon form av prov för en studerande som önskar dokumentera en inle­dande termins studier inom forskarutbildning och därigenom, med slöd av gällande bestämmelser, få bevis över den genomgångna utbildningen.


 


Prop. 1981/82:106                                                 137

Forskamtbildningens två huvudmoment bör vara kursbundna studier och avhandlingsarbete. Enligt Andrénska kommittén bör ett riktmärke vara att de kursbundna studierna i regel skall omfatta högst ell och ell halvt års studier. Den tid som skall avsättas lill olika moment bör få variera mellan olika utbildningar. Någon generell reglering av liden för kursstudier bör, enligt min mening, således inte göras.

Kommittén framhåller all avhandlingens kvalitet bör fillmälas avgöran­de betydelse inom forskarutbildningen. Kvaliteten skall bedömas i relation till den i avhandlingen dokumenterade kreafivitelen och självständigheten i hanteringen av ämnet samt till förmågan alt formulera och lösa problem, stringens och akribi. Jag delar helt denna uppfattning.

I samband med 1969 ärs forskamlbildningsreform avskaffades de grade­rade betygen inom forskamlbUdningen. Tidigare fanns del en tre- resp. femgradig skala för godkänt resultat avseende licentiatexamen resp. dok­torsgraden. För närvarande tillämpas följande ordning i fråga om betyg inom forskarutbildningen. De prov som ingår i utbildningen skall bedömas med något av betygen underkänd eller godkänd. Betyg för doktorsavhand­lingen avgörs av en för varje avhandling särskilt utsedd betygsnämnd. Denna kan beslå av tre eller fem ledamöter och utses av fakultets- eller sekfionsnämnd. Själva avhandlingen skaU också ges något av betygen underkänd eller godkänd. Om avhandlingen godkänns, får skålen för be­tygsnämndens beslut inle redovisas i ell protokoll eller någon annan hand­ling. Detsamma gäUer de skäl som en enskild ledamot kan ha anfört som skiljaktig mening.

Andrénska kommittén förespråkar en ändring av nuvarande syslem. Fakullelsopponenl och betygsnämnd skaU åläggas all i ell protokoll tilläg­ga var sill omdöme om doktorsavhandUngen. Betygsnämnden skall dock kunna ansluta sig lill fakultelsopponeniens omdöme. Ledamot som har skiljaktig mening skall få anteckna denna till protokollet. För att få viss kontinuitet i bedömningen av avhandlingarna inom en fakultet eller sektion bör, enhgt kommittén, betygsnämnden bestå av två fasta ledamöter som utses för ell år i laget saml ytterligare en eller tre ledamöter, vilka utses för varie enskild avhandling.

Enligl min mening är del angeläget alt tillmäta doktorsavhandlingarnas kvalitet större betydelse än för närvarande. Del år, något som kommittén även stmkil under, angeläget att underlätta för blivande arbetsgivare till forskamtbildade all få en rättvisande bild av vederbörandes insatser inom forskamlbUdningen. Jag förordar därför i enlighet med kommitténs förslag att fakultetsopponenl och betygsnämnd i ett prolokoU skall redovisa om­dömen om doktorsavhandlingen. Jag delar också kommitténs uppfattning att betygsnämnd - för all få konfinuitet i bedömningen av avhandlingarna — bör bestå av tvä fasla ledamöter som utses för ett år i tagel saml ytterligare en eller tre ledamöter vilka utses för varje enskild avhandUng.


 


Prop. 1981/82:106                                                  138

Regeringen bör bereda riksdagen lUlfälle all la del av vad jag har anfört om omdömen om doktorsavhandlingar.

Andrénska kommittén lägger fram en rad förslag som rör handled­ningen inom forskarutbildningen. Förslagen innebär följande. Handle­dare saml biträdande handledare eller handledargrupp för doktorander bör utses i samband med eller snareist efter antagningen. UHÄ bör fastställa en instrukfion för handledarens åligganden. Handledamlbildning bör regel­bundet anordnas vid högskoleenheter med fasta forskningsresurser. Vi­dare föreslår kommittén vissa normer för handledningens omfattning både för handledaren och doktoranden. En professor bör säledes, enligt kom­mittén, vid sidan av sin undervisningsskyldighel kunna handleda tre lill sex helfidsdoklorander. För docent och forskarassistent anser kommittén att undervisningsskyldighelen bör anses fullgjord vid handledning av fem hellidsdoktorander. Vatje doktorand bör enligl kommitténs mening ha rätt lill i genomsnitt fyra till sex timmars individueU handledning i månaden.

En väl fungerande forskarhandledning är av central betydelse för fors­kamlbUdningen. Av denna anledning har fakultets/sektionsnämnderna möjligheter all begränsa antagningen lill forskarutbildning om inte de till­gängliga resurserna medger tillfredsställande handledning av fler doktoran­der.

Del går emellertid inle all standardisera eller med strikta bestämmelser fastlägga hur forskarhandledning skaU gestalla sig. Den lämpliga upplägg­ningen av handledningen är beroende av såväl ämnets karaktär, som doktorandens och handledarens personliga sätt all arbeta och fungera. Del ligger således i sakens natur alt beslut om handledningens utformning fattas lokalt inom högskolan. Jcig utgår från att berörda myndigheter i sitt fortsatta arbete beaktar de föislag som Andrénska kommittén har lagt fram.

Kommittén föreslår även afi såväl genomgången handledarulbildning som framgångsrik och omfattande handledning skaU ges meritvärde vid tUlsällning av forskartjänster. Denna fråga bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag.

I 1979 års forskningsproposition behandlades bl.a. ett förslag från fors­kamtbildningsulredningen att studieplaner och studieorganisation för fors­kamlbildning skulle utvecklas i syfte att definiera etappavgångar inom forskamlbildning. Jag framhöll därvid att lämpliga etappavgångar troligen inle skulle kunna identifieras inom aUa områden. Etappavgångarna måste utformas så all de passar både forskamlbUdningen och arbetsmarknaden. De måste således dels utgöra naturliga avslutade moment inom forskarut­bildningen, dels ge en utbUdning som svarar mol ell arbelsmarknadsbe­hov. Regering och riksdag lUlslyrkte all elappavgångar skulle kunna inrät­tas. UHÄ har därefter fåll i uppdrag att utreda inom vilka områden elapp­avgångar skulle vara lämpliga samt utarbeta förslag till sådana elappav­gångar. Frägan om särskilda examensbenämningar för sådana etappulbild-


 


Prop. 1981/82:106                                                  139

ningar skall prövas i detta sammanhang. Arbetet med detta utredningsupp­drag pågår för närvarande inom UHÄ. Högskoleförordningen har komplet­terats med bestämmelser om att forskarutbildning om del är ändamålsen­ligt och möjUgl skall anordnas så att utbildningen kan gås igenom i etapper. Enligt högskoleförordningens ändrade lydelse kan vidare UHÄ föreskriva att examensbenämning skaU knytas fill bevis över genomgången etapp av forskamlbildning. I förordningen framhålls all examensbenämning bör utformas så att den ger en meningsfuU information om utbildningens om­fattning, innehåU eller huvudsakliga inriktning.

Andrénska kommittén för fram förslag rörande mellanexamen. Sålunda föreslår kommittén att meUanexamen införs som en möjlighet till elappav­gång för de forskarutbildningar där det är arbetsmarknadsmässigt moti­verat och där en etapp av delta slag kan utgöra en ulbildningsmässig helhet. Studierna till mellanexamen skall, enligl kommittén, omfatta 80 poäng samt innehålla dels kursbundna studier, dels ett vetenskapligt arbete motsvarande minst 20 poäng. Fakullels-/seklionsslyrelse, ell organ kom­mittén föreslår skall inrättas, bör, enligl kommittén, avgöra om och när mellanexamen skall införas samt fastställa studieplan för sådan utbildning. Kommittén anser all utbildningen bör ges benämningen licentiatexamen.

Andrénska kommitténs förslag rörande mellanexamen gäller i stor ut­sträckning sådant som redan har beslutats med anledning av förslagen i 1979 års forskningsproposition. En mellanexamen med den utformning som kommittén förordar förefaller enligt min mening väl avvägd. Mellan­examen i enlighet med kommitténs förslag kan säledes som framgår av vad jag nyss anfört inrättas redan idag genom beslut av berörda myndigheter. Som jag nyss redovisat har UHÄ fåll i uppdrag alt utreda inom vilka områden elappavgångar skulle vara lämpliga och utarbeta förslag till så­dana elappavgångar. Nägra ytterligare åtgärder från regeringens och riks­dagens sida för att få tUl stånd mellanexamen fordras således enligl min mening f.n. inle.

UHÄ redovisar i sill remissyttrande vissa erfarenheter av den proviso­riska Masters-examen som regeringen efter ett beslut av riksdagen vid 1976/77 års riksmöte har utfärdat en förordning om. Enligl UHÄ ger dock dessa en otillräcklig grund för att nu ta slufiig ställning lill frägan i vilken studieorganisalorisk form utbildningsbehov av detta slag bäsl tillgodoses. Jag utgär från all UHÄ behandlar detta i anslutning lill det pågående utredningsarbetet rörande elappavgångar inom forskarutbildning.

Sludiefinansieringen inom forskarutbildningen

Rekryteringen tUl forskarutbildningen utgör f. n. ett allvarligt problem. Älgärder som syftar tUl all främja denna rekrytering ges högsta prioritet av Andrénska kommittén. TiU dessa åtgärder hör en förändring av studiefi­nansieringen inom forskamlbUdningen. Förslag på detta område har förts fram av både lärartjänstutredningen och Andrénska kommUtén.


 


Prop. 1981/82:106                                                  140

Lärartjänslutredningens förslag innebär, att nuvarande syslem med ut­bildningsbidrag för doktorander kompletteras med doktorandljänsler och att utbildningsbidragen räknas upp beloppsmässigt. Valet av studiestöds­form skulle inom givna ekonomiska ramar åvila de lokala högskolemyn­digheterna. Andrénska kommittén anser dessa förslag otillräckliga och förordar i slällel ell syslem med två olika doktorandljänsler med resp. 100 och 80 procent av arbetstiden liU förfogande för egen utbildning och en ny typ av assistenltjänst med högst 50 procents inslitulionsljänstgöring.

Lärartjänstulredningen har inle kostnadsberäknat sill förslag men anger, all en reform inom nuvarande ekonomiska ramar skulle minska anlalel försörjningslUlfällen med ca 25 procent. Andrénska kommittén föreslår, all 20 milj. kr. ärligen avsätts under fem år för att förverkliga del föreslagna sludiefinansieringssyslemel.

Remissinstansernas synpunkter pä lärartjänstutredningens förslag är blandade. Många år tveksamma till en ordning med två system, som skall fungera parallellt. Sålunda anser UHÄ och många andra högskolemyn­digheter, all kommittén borde ha bestämt sig för ell system. Majoriteten förordar därvid doktorandljänsler. Några remissinstanser, bl. a. SAV och statskontoret, vill bevara utbildningsbidragen. Andra, bl. a. CTH och uni­versitetet i Göteborg, är negativa lUI förändringar som innebär all amanu­ens- och assislentljänsterna försvinner. Lärartjänslutredningens förslag fiUslyrks bl. a. av RRV, lantbmksuniversitelel och flera andra högskoleor­gan.

Förslagen från Andrénska kommittén bemöts posUivt av många remiss­instanser. Förslagen tiUstyrks sålunda bl.a. av UHÄ, många lokala hög­skoleorgan, CSN, MFR, HSFR och akademierna. SACO/SR och TCO förordar båda en femårig doklorandljänsl med 20 procents institutions-tjänstgöring. LO, SAV och statskontoret förordar att utbildningsbidragen bibehålls.

För egen del kan jag ansluta mig till uppfattningen, all en kvalilativt och kvantitativt tillfredsställande rekrytering till forskamlbUdningen är av stra­tegisk betydelse för forskningen. Som bl.a. NFR har visat i sitl yttrande över Andrénska kommitténs betänkande finns det skillnader i rekryte-ringssituafionen mellan olika områden. Inom NFR:s ansvarsområde finns det f n. från den inomvetenskapligt motiverade forskningens synpunkt anledning tiU oro i första hand i malematikämnet. Situationen förändras emellertid kontinueriigl och mäsle följas uppmärksamt.

De två föreliggande reformförslagen tar - om än i olika mån - fasla på de rekryleringsproblem som föreligger inom forskarutbildningen. Kommit­téerna synes vara eniga i bedömningen, all väsentligt förbättrade ekono­miska villkor för de studerande skulle främja rekryteringen till forskaml­bUdningen. Kommittéema synes också eniga om, all utbildningsbidragen för doktorander, som f.n. utgår med 4070 kr./mån., ger en otillfredsstäl­lande försörjningsnivå för personer i de åldersgmpper varom här är fräga.


 


Prop. 1981/82:106                                                  141

Utbildningsbidragen är inle heller konkurrenskraffiga i förhållande fill de löner som blir aktuella för studerande, som efter den grundläggande utbild­ningen väljer yrkesverksamhet utanför högskolan.

Enligl min mening är en förbättring av studiestödet inom forskamlbUd­ningen en viktig del av en fortsatt satsning inom FoU-omrädel. Mina förslag i det följande innebär att ca 20 milj. kr. satsas på detta omräde nästa budgetär. Jag räknar med all kunna bereda utrymme för ytterligare insat­ser budgetåret 1983/84. Ett väsentligt inslag i arbetet med alt förbättra forskamlbUdningen mäsle vara alt utnyttja befintliga resurser för sludiefi-nansiering inom forskarutbildningen så effektivt som möjligt. Ett annat inslag bör vara all skapa förulsätlningar för en viss styrning av resurserna för sludiefinansiering mol områden av strategisk forskningspolitisk bety­delse.

Kostnaderna för studiestödet inom forskarutbildningen kan med ut­gångspunkt i det anlal tjänster som assistent och amanuens som fanns inrättade budgetåret 1980/81 uppskattas till 195 milj.kr., varav 84,5 milj. kr. avser utbildningsbidrag för doktorander och 110 milj. kr. utgjorde kostnader för studiestöd inom ramen för amanuens- och assislentljänster. Vid beräkningen har hänsyn lagils liU de Ikp-förmåner - ca 8,1 procent -som är knutna lill utbildningsbidragen.

Lärartjänstulredningen redovisar, liksom tidigare FUN i belänkandet (SOU 1977:63) Fortsalt högskoleutbildning, all amanuens- och assistent-tjänsterna har påtagliga svagheter som instrument för sludiefinansiering. Sålunda är tjänstgöringsskyldigheten alltför hög i förhållande lill "stipen­diedelen" för att möjliggöra effektiva studier. Vidare medför systemet, all dimensioneringen av studiestödet inom forskamlbUdningen knyts fill re­sursbehovet inom den gmndläggande utbildningen. Slutligen innehar elt inte obetydligt antal studerande, som inle bedriver forskarutbildning, tjänst som amanuens eller assistent. Mycket talar därför enligt min mening för, all man söker finna en ordning, som gör del möjligt alt utnyttja de resurser för studiestöd som nu är bundna i amanuens- och assislenlljänsler på ett bättre säll.

Den resurs för undervisning och instilutionsarbele som är knuten lill amanuens- och assislentljänslerna utnyttjas på varierande sätt inom skilda delar av högskolan. Inom bl.a. civilingenjörsutbildningen utförs en bety­dande del av den tolala undervisningsvolymen av assistent- och amanuens­personal. Möjligheten all erbjuda en tjänst som kombinerar tjänstgörings­skyldigheten med betald fid lill egen utbildning kan där vara en förutsätt­ning för rekryteringen av lärare. Anlalel tjänster är där också relativt stort. Inom andra delar av högskolan utgör undervisning en jämförelsevis liten del av arbetsuppgifterna för assistenter och amanuenser. Där ses dessa tjänster i stället som en väsentlig del av den forskningsresurs som dispone­ras pä institutionsnivå. Antalet tjänster är dä oftast litet. Inom ytterligare andra områden, t. ex. läkamlbildningen, används tjänster av detta slag för


 


Prop. 1981/82:106                                                  142

all knyta studerande under gmndulbUdning liU verksamheten t. ex. de prekliniska institutionerna.

Del är enligl min mening viktngl att en reform kan genomföras ulan alt de funkfioner dagens assistent- och amanuensljänsler fyller raseras. Jag åter­kommer därför med förslag i del följande som lar fasta på behovet av varierande lösningar för att tillgodose behov inom olika delar av högsko­lan. Jag kommer också att förorda en flerårig övergångsperiod som gör det möjligt för berörda högskolemyndigheter att uppmärksamma ev. problem på ell fidigt stadium och att finna vägar all övervinna dem.

Behovel av att kunna ulnylljii ell klart rekryleringsfrämjande studiestöd som ett led i en aktiv forskningspolitik motiverar enligt min mening, att man vidareutvecklar lärartjänstutredningens förslag med doktorandljäns­ler som elt komplement lill utbildningsbidragen. Huvuddelen av resur­serna och flertalet studieslödsmm bör fortsättningsvis utgå i form av utbildningsbidrag för doktorander. Dessa bör som hitfills fördelas mellan de sökande inom varje fakultet/sektion med utgångspunkt i vederbörandes förmåga att tillgodogöra sig ulbUdningen. Inom avgränsade områden bör emellertid också doktorandljänsler kunna användas för all säkerställa en kvalitativt och kvantitativt tUlfredsställande rekrytering. Jag kommer i det följande alt precisera villkoren För all inrätta doktorandljänsler.

Med hänvisning lill vad jag här har anfört förordar jag, att studiestödet inom forskamlbUdningen utformas som dels utbildningsbidrag för dokto­rander, dels doktorandljänsler. Nuvarande amanuens- och assislentljäns­ter bör i samband därmed avvecklas.

Utbildningsbidraget bör liksom hitfills anknytas lill utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen. 1 likhet med vad lärartjänstulredningen har föreslagit bör det dock höjas. Ell viktigt syfte med utbildningsbidragen för doktorander år all främja rekryteringen av de för utbildningen mest lämpade studerandena lill forskarutbildningen. För alt detta syfte skaU uppnås fordras, att utbildningsbidrag för den enskilde framstår som ell realistiskt alternativ bl. a. liU yrkesverksamhet utanför högskolan. Jag förordar därför, all utbildningsbidragen lill doktorander fr. o. m. den 1 juli 1982 skall utgå med ell belopp s;om ansluter till övre beloppsgränsen inom arbetsmarknadsutbildningen samt dämtöver ett särskilt rekryteringsfräm­jande fillägg motsvarande ca 10 kr. per dag, f n. sammanlagt 4710 kr. per månad. Jag beräknar i del följande ca 12,3 milj. kr. för delta ändamål.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser att senare föreslå rege­ringen alt förelägga riksdagen förslag att räkna upp utbildningsbidragen iiiom arbetsmarknadsutbildningen fr.o.m. den 1 juli 1982. Utbildningsbi­dragen för doktorander bör därvid, med slöd av riksdagens bemyndigande år 1976 (prop. 1975/76:128, UbU 1975/76:28, rskr 1975/76:380) räknas upp i motsvarande mån ulan all riksdagen fattar särskill beslut i frågan.

Den mer genomgripande omläggningen av sludiefinansieringen inom forskamlbUdningen, somjag nyss har förordat, bör genomföras med bör-


 


Prop. 1981/82:106                                                  143

jan den 1 juli 1983.1 samband därmed kommer alltså assistent- och amanu-ensljänsterna att successivt avvecklas. Når omläggningen genomförts kommer uppskattningsvis 1700 nya utbildningsbidrag all ha inrättats. Del exakta antalet blir beroende av hur många assistent- och amanuensljänsler som finns inrättade f n. Vid bifall fill mina förslag ökar samhällets studie­stöd fill den enskilde forskarstuderande härigenom med över 50 procent. Den för egen utbildning disponibla liden ökar från mindre än hälften av full arbetstid fill nära heltid.

OmvandUngen avses ske inom en oförändrad resursram. De medel som f.n. är bundna fill studiestöd inom assistent- och amanuensljänslerna avses sålunda användas till nya utbildningsbidrag. Övriga lönemedel som f. n. är bundna lill dessa Ijänster avses även fortsättningsvis kunna använ­das för all finansiera undervisning och inslitufionsarbele av det slag ama­nuenser och assistenter hittiUs har fullgjort. Jag återkommer i del följande lill denna fräga.

Eftersom omvandlingen avses ske inom en given resursram och del direkta studiestödet lill varje doktorand samtidigt höjs kraftigt kommer del totala antalet studiestödstillfällen alt minska. Minskningen kommer att fördelas över en flerårsperiod med början budgetåret 1983/84. Jag räknar med att det skall bli möjligt att bereda ekonomiskt utrymme för att i någon mån kompensera minskningen av anlalel bidragsmm.

Nuvarande regler för utbildningsbidragen innefattar till skillnad från studiemedelssystemet ingen övre åldersgräns för all erhåUa studiestöd. Det är enligl min mening rimligt all en regel motsvarande föreskrifterna i 4 kap. 9§ studiestödslagen (1973:349) fortsättningsvis skall gäUa även för utbildningsbidragen för doktorander. Detta innebär all utbildningsbidrag för doktorander kan utgå längst t. o. m. del år den studerande fyller 45 är, om inte särskUda skäl föreligger.

Härutöver bör nu gäUande bestämmelser för utbildningsbidrag för dok­torander inle ändras.

Utbildningsbidragen saknar direkt anknytning lill verksamheten vid in­sfitufionerna. En sådan bedöms som värdefull för många doktorander. Vidare lorde inom vissa områden också ell bidrag på nu föreslagna nivä vara för lågt för all utgöra ett attraktivt alternafiv liU yrkesverksamhet utanför högskolan.

För alt undanröja dessa brister med bidragen, för alt ge doktoranderna viss valfrihet mellan hellids- och deltidssludier samt för all i del nya systemel bevara något av den funktion amanuens- och assislenltjänslerna nu fyller bör till systemel med utbildningsbidrag knytas en ny typ av arvodestjänst. Arvodestjänsten bör utformas sä alt den fömtsätter att innehavaren uppbär utbildningsbidrag. Vidare bör tjänstgöringsskyldighe­ten uppgå till mellan 20 och 50 procent av full fid. Tjänstgöringsskyldighe­ten bör fullgöras i form av undervisning och allmänt institutionsarbete.

En tjänstgöring motsvarande 20 procent av full arbelsfid överstiger


 


Prop. 1981/82:106                                                  144

något den övre gräns som f n. finns för förening av utbildningsbidrag med annat arbete. Jag räknar dock med all arbetsuppgifterna normalt kommer alt vara av sådan karaktär all tjänstgöringen — om den begränsas lill 20 procent — inle verkar studielidsförlängande. Jag räknar också med, all den nya tjänsten i flertalet fall kommer all inrättas med 20 procents tjänstgö­ring. Jag räknar ocksä med att ersättning frän utbildningsbidrag och arvo­destjänst sammanlagt då kommer all ligga nära nuvarande lönenivå för assistenter.

Utan hinder av vad som f n. gäller i fräga om all förena utbildningsbi­drag med annat arbete bör således studerande, som uppbär ulbUdningsbi-drag, samtidigt kunna inneha den nya arvodestjänsten med en tjänstgö­ringsskyldighet motsvarande 20 procent av full tid ulan all utbildningsbi­draget reduceras. Uppgår tjänstgöringsskyldigheten lill mer än 20 procent bör utbildningsbidraget minskas proportionellt med upp lill 30 procent. Den sammanlagda tid den studerande får uppbära utbildningsbidrag för­längs därvid i motsvarande män.

Den nya arvodestjänsten, som bör benämnas assistenltjänst, avses bli finansierad med medel motsvarande dem som f. n. används för "tjänstede­len" i amanuens- och assislenttjänsterna. Budgetåret 1980/81 disponerades uppskattningsvis 132 milj.kr. för detta ändamål. Denna resursvolym är tillräckligt stor för all medge att samtliga doktorander som uppbär utbild­ningsbidrag ocksä skall kunna inneha arvodestjänst med tjänstgöring mot­svarande 1/5 av full arbetstid.

Slutligt avgörande för om den nya typen av assistenltjänst kommer all finnas tillgänglig för studerande med utbildningsbidrag är naturligtvis verk­samhetens behov av den aktuella arbetsinsatsen. I delta avseende kommer också det nya systemel alt i viss utsträckning vara beroende av den grundläggande utbildningen. Jag räknar med all de nya assislenltjänslerna kommer all inrättas — i den mån de forskarstuderande efterfrågar dem — inom de delar av högskolan där det f.n. finns amanuens-, assistent- eller universitetsadjunktsljänster. Några formella hinder - utöver att innehava­ren skall uppbära utbildningsbidrag för doktorander - mol all inrätta den nya arvodestjänsten inom någon del av högskolan bör inte finnas.

En direkt anknytning till institutionen i form av viss undervisningsskyl­dighet eller skyldighet all utföra vissa andra uppgifter anses som nämnts vara värdefull för mänga forskarstuderande. Möjligheten att förena effekfi­va studier med undervisning eller institutionsarbete torde dock variera mellan individer och meUan ämnen och fakulteter. Också arbetsuppgifter­nas karaktär är då naturligtvis av betydelse. Del är därför viktigt alt det nya systemet ges en utformning dår lösningarna i del enskilda fallet kan anpassas till säväl doktorandernas som institutionernas behov och önske­mål.

Inom delar av högskolan där konkurrensen från arbetsmarknaden ulan-för högskolan om de mest kvalificerade personerna är stor är, som nämnts.


 


Prop. 1981/82:106                                                  145

möjligheten alt erbjuda vissa lärare betald lid till egen forskarutbildning en fömtsättning för all lärarna skall kunna rekryteras. Bl.a. i dessa fall kan del med hänsyn lill de krav verksamheten ställer vara nödvändigt, att studiestödet alllid förenas med en insats inom den grundläggande utbild­ningen. Jag förordar därför, all högskolestyrelsen för avgränsade delar av högskoleenheten skall kunna föreskriva, att utbildningsbidrag får utgå endast under förutsättning av all den forskarstuderande accepterar all förordnas som assistent med viss angiven tjänstgöringsskyldighet.

I det nya systemet uppnäs sålunda en myckel slor flexibilitet samtidigt som resurserna till studiestöd utnyttjas endast för detta ändamål. Den forskarstuderande kan ha enbart utbildningsbidrag eller utbildningsbidrag tillsammans med assistenltjänst, varvid tjänstgöringen kan variera mellan 20 och 50 procent av full tid. Med en tjänstgöringsskyldighel motsvarande halvtidstjänstgöring, varvid utbildningsbidrag ulgår med 70 procent av fullt bidrag, kommer kombinationen utbildningsbidrag - arvodestjänst alt ligga nära nuvarande assislenlljänsl. Valet av kombination kan för varje läsår eller för hela ulbildningsfiden träffas av den studerande själv eller, om högskolestyrelsen så beslutar, av berörda högskolemyndigheter. Jag utgår från alt högskolemyndigheterna inle drastiskt ändrar fömtsättningarna för den enskilde genom att ensidigt kraftigt förändra omfattningen av en arvo­destjänst under utbildningens lopp.

Inom delar av högskolan, bl.a. läkarutbildningen och civilingenjörsut­bildningen, förekommer Iradifionellt att studerande inom den grundläggan­de utbildningen fullgör enklare undervisningsuppgifter eller annat institu­tionsarbete inom ramen för assistent- och amanuensljänsler. Denna möj­lighet att tidigt knyta studerande närmare lill institufionernas verksamhet anses viktig säväl för verksamheten som sådan som för rekryteringen till forskamlbUdningen.

Från den 1 juli 1983 bör för delta ändamål finnas en ny tjänstekategori kallad amanuens. Med tjänsten bör vara förenad en tjänstgöringsskyldig­het motsvarande högst 50 procent och lägst 20 procent av full arbetstid. För behörighet tiU tjänst som amanuens bör krävas all vara anlagen lill grundläggande högskoleutbildning. Tjänsten bör kunna innehas i högst tre år och förordnande bör meddelas för högst ell år i sänder. Jag vill betona all tjänsten avses vara helt frikopplad frän forskarutbildningen och studie­stödet tUl doktorander.

Den undervisning och de övriga uppgifter som f n. utförs av assistenter och amanuenser kommer alltså i den nya ordningen att till en del uföras av doktorander som har utbildningsbidrag och assistenltjänst och till en del av studerande i gmndulbildning som har tjänst som amanuens. Jag räknar med att ev. kvarstående uppgifter kan fullgöras dels inom ramen för tjänster som lärare, dels i form av timarvoderad undervisning. Jag åter­kommer i del följande till vissa frågor rörande övergången till den nya ordningen. 10   Riksdagen I98II82. I samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  146

Med de förbällringar och modifieringar av systemet med utbildningsbi­drag för doktorander som jag här har redovisat bör studiefinansieringen inom forskarutbildningen ha fått en med hänsyn tiU del fillgängliga resurs-utrymmet fillfredsstäUande utformning när del gäUer huvuddelen av hög­skolans ämnen och institutioner. Enligl min mening bör emellertid detta syslem som nämnts kompletteras med ett än mer uttalat rekryleringsfräm­jande system, som kan användas dels för ur forskningens synpunkt strate­giska satsningar, dels när konkurrensen frän arbetsmarknaden utanför högskolan hindrar en kvalitativt fillfredsställande rekrytering. För dessa speciella ändamål är jag sålunda beredd att förorda, all en form av doklo­randljänsl skapas.

Doklorandljänsl bör sålunda kunna inrättas för forskamlbildning inom vetenskapsområden, som riskerar att bli eftersatta om särskilda åtgärder inte vidtas. Ett sådant läge torde enligt vad NFR uppger f n. föreligga inom matemalikämnel. Dokloiandljänslen bör ocksä kunna användas för att främja rekrytering till forskningsområden som kan bedömas bli av central betydelse på längre sikt men som inle har en egen attraktionskraft.

Dessa uttalat strategiska syften talar, enligl min mening, för att dokto-randljänslerna ställs till förfogande för organ med nationell överblick och bred vetenskaplig kompetens. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen all bemyndiga forskningsråden att fr. o. m. den 1 juli 1982 inrätta doktorandtjänster. Tjänsterna bör inrättas vid och finansieras av resp. forskningsråd men placeras vid lämplig högskoleenhet enligt sam­ma ordning som gäller för de s. k. särskilda forskartjänsterna.

Rådens insatser på detta område bör i första hand avse från inomvelen­skaplig synpunkt angelägna områden. Det år emellertid rimligt, att tjänste­typen används ocksä för insatser som är motiverade främst från sekloriell eller industriell synpunkt. Del bör därför vara möjligt för andra forsknings-finansierande organ alt inom ramen för tUlgängliga medel inrätta tjänster av här angivet slag. Inom utbildningsdepartementets ansvarsområde gäller delta särskilt FRN.

Behovel av särskilda rekryleringsfrämjande åtgärder med hänsyn fill konkurrensen från arbetsmarknaden utanför högskolan däremot kan bedö­mas i första hand på lokal nivä. Doklorandtjänsl bör därför försöksvis kunna inrättas också av högskolestyrelse om detta av konkurrensskäl bedöms nödvändigt för all säkra rekryteringen tiU forskarutbildningen inom ell visst omräde. Doktorandljänslen bör då bekostas med medel som har anvisats fill utbildningsbidrag för doktorander. Högskolestyrelsen bör från den 1 juli 1983 för detta ändamål kunna använda högst en tiondel av dessa resurser. Jag räknar med alt kunna bereda utrymme för ell ökat antal utbildningsbidrag budgetåret 1983/84. Jag ulgår vidare frän alt doklo-randstjänster lokall kommer all inrättas företrädesvis för forskarutbildning inom malemalisk-naturvelenskaplig och teknisk fakultet. Jag utgår från att berörda högskolemyndigheter fördelar utbildningsbidrag och doktorand-


 


Prop. 1981/82:106                                                                147

tjänster inom enheterna med utgångspunkt i föreliggande behov. Försöket bör utvärderas inom en femårsperiod. Vid förordnande av innehavare på doklorandljänsl bör delta förhållande beaktas.

Doklorandljänsl bör lillsällas med förordnande för högst två år i sänder. Den sammanlagda förordnandeliden bör normalt inte översliga fyra år. Förordnande bör dock, i de fall särskilda skäl föreligger, kunna meddelas för ytterligare högst två år. Särskilda skäl bör i delta sammanhang endast anses föreligga dels om innehavaren varit sjuk- eller föräldraledig under en längre lid eller innehaft uppdrag som facklig förtroendeman eller fullgjort militärtjänstgöring och därvid i betydande omfattning varit befriad från de arbetsuppgifter som är förenade med innehav av doklorandljänsl, dels om handledning inle har kunnat erbjudas i normal omfattning på grund av ämnets speciella karaktär. Det ankommer på regeringen alt meddela de bestämmelser som fordras.

Innehavare av doklorandljänsl bör normall helt ägna sig ål forskarut­bildningen. Som en parallell till vad jag förordat i fråga om utbildningsbi­drag för doktorander bör innehavare av doklorandljänsl dock kunna för­ena denna med viss undervisning eller annat arbete omfattande högst 20 procent av full arbetstid ulan att detta påverkar tjänsten eller förlänger studietiden. Också när det gäller doklorandljänsl. som har inrättats av högskolestyrelsen, bör styrelsen kunna föreskriva, att innehavaren skall vara skyldig alt åta sig viss undervisning m. m. inom den angivna ramen.

Om doklorandljänsl inrättats av forskningsråd eller sektorsorgan bör den av rådet (motsv.) efter vederbörligt samråd placeias vid viss högsko­leenhet och institution. Frågan om hur doktorandtjänst skall lillsällas bör avgöras i varie särskill fall. 1 vissa fall kan del vara mest ändamålsenligt alt först tillsätta tjänsten och därefter placera den vid institution med utgångs­punkt bl.a. i innehavarens önskemål. 1 andra kan frågan om tillsättning avgöras på sedvanligt sätt av den högskoleenhet vid vilken tjänsten är inrättad eller placerad.

Doktorandljänslen bör, inom avgränsade områden, kunna bli av utomor­dentligt stor betydelse för att säkerställa en kvalitativt god rekrytering till forskarutbildningen. Tjänstens attraktivitet bör ligga inte minst däri. alt den studerande inom ramen för en statligt reglerad tjänst ges möjlighet att helt ägna sig åt egen utbildning. 1 detta avseende blir doktorandtjänsten unik. Jag har vid min medelsberäkning under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83 utgått från alt doktorandljänslen lönemässigl kom­mer alt ligga i paritet med nuvarande assislentljänster.

Innehavare av doklorandtjänsl eller av utbildningsbidrag för doktoran­der bör kunna förlägga en del av sin utbildning lill utländskt universitet eller forskningsinstitution under förutsättning att detta är lill fördel för utbildningen och inte medför en förlängning av studietiden.

Avvecklingen av nuvarande assistent- och amanuenstjänsterna aktuali-

Kartong: S. 148, Utgår: raderna 19-23 De individer    tillgodosetts.


 


Prop. 1981/82:106                                                  148

serar vissa övergångsfrågor. Befintliga assistent- och amanuensljänsler bör i princip dras in när löpande förordnanden går ul. Detta gör del möjligt alt genomföra omläggningen under en fyraårsperiod med början den I juli 1983 under förutsättning att några nya förordnanden inle meddelas efter den 1 juli i år. Del bör ankomma på berörda högskolemyndigheter att i anslutning lill all de lämnar underlag för omvandlingen inför varje budgetår redovisa om särskilda behov föreligger all inom något område av högsko­lan ha en nägol annan tidplan för omläggningen. Jag avser senare att föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ och övriga berörda högskolemyn­digheter all noga följa övergången fill den nya ordningen och analysera konsekvenserna av omläggningen för såväl de studerande som verksamhe­ten inom högskolan och komma in lill regeringen med de förslag till åtgärder som kan erfordras.

Inom högskolan finns ell betydande anlal assistenter och amanuenser, som förordnades för första gången före den 1 juli 1974. Med stöd av övergångsbestämmelserna till förordningen 1975:386 om lidsbegränsning av anställning vid vissa högskoleenheter och vissa forskningsråd förordnas dessa för högst ell år i sänder. LÄTU har föreslagit, att denna övergångs­bestämmelse skall upphöra all gälla den 30 juni 1982. Många av dessa amanuenser och assistenter lorde, som LÄTU framhåller, vara väl meri­terade för tjänst som högskoleadjunkt eller en rent administrativ tjänst. Förordnande som assistent eller amanuens enligt de bestämmelser som gällde budgetåret 1974/75 bör inle få meddelas att gälla efter den 30 juni 1984. Frågan om fortsall anställning inom högskolan för dessa individer bör prövas av berörda högskolemyndigheter med hånsyn till omständighe­terna i varje särskill fall. Den föreslagna tidsfristen ger högskolemyndighe­terna god lid för de omprioriteringar som då kan bli aktuella.

Jag kommer under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83 alt beräkna medel för 48 doktorandljänsler vid forskningsråd. För budgetåret 1983/84 bör målet vara att bereda utrymme för sammanlagt IOO tjänster. Jag avser ocksä all försöka bereda utrymme för ett ökat anlal utbildnings­bidrag budgetåret 1983/84. En liktpunkl bör därvid vara att inrätta ca IOO nya bidrag. Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag för doktorander, inrättande av amanuens- och doktorandtjänster saml avveckling av nuvarande amanu­ens- och assislentljänster.

Forskarutbildningens meritvärde

Andrénska kommittén har också lagt fram ett belänkande (SOU 1981:30)   Forskarutbildningens   meritvärde.   Kommittén,   som   erhöll


 


Prop. 1981/82:106                                                  149

tilläggsdirekfiv rörande denna fråga i april 1980, har fullgjort sitl arbete under en relativt kort tidsrymd. Den har redovisat värdefuUa sammanställ­ningar över tjänster för vilka man tidigare har krävt forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens saml sådana för vilka motsvarande krav fortfaran­de gäller. Vidare har kommittén presenterat sina synpunkter och förslag pä ett klart och ur pedagogisk synvinkel föredömligt sätt.

Remissinstanserna visar också ell stort intresse för frågor sammanhäng­ande med forskamtbildningens meritvärde. De har inle bara lämnat svar på utredningens förslag utan även anvisat nya vägar som kan leda liU ell förbättrat meritvärde av forskamlbUdningen. Innan jag går närmare in pä utredningens förslag vill jag understryka att dessa inte är av den art all de fordrar beslut av riksdagen. De är lUI den del de rör del statligt reglerade området sådana att regeringen eller annan myndighet kan besluta om dem, i några frågor efter förhandlingar eller överiäggningar med personalorgani­sationerna. Vidare vill jag framhålla all förslagen - ell drygl sjuttiotal -berör ell flertal departements områden och ell myckel stort anlal myndig­heter, vilket nödvändiggör ytterligare överväganden innan stäUning kan las till enskildheterna. Jag har emellertid ansett del vara lämpligt att i milt anförande som berör forskningsfrågor redovisa ulredningsförslagen och remissyttrandena. Jag vill härvid erinra om att kommittén tillkallades med anledning av riksdagens ställningstagande till prop. 1978/79:119 om vissa frägor rörande forskning och forskarutbildning. 1 del följande kommer jag även att redovisa mina synpunkter pä utredningens och remissinstansernas förslag.

Inledningsvis vill jag framhålla all jag helt delar kommitténs uppfattning att forskamlbildning bör ges ökat meritvärde vid IjänsletUlsättning och tjänstebefordran. Del fortsatta beredningsarbete somjag bedömt nödvän­digt för att kunna la slutlig ställning till åtskilliga av kommitténs förslag bör utgå från detta.

Kommitténs uppfattning all en avslutad forskarutbildning normaU bör ge högre lön än gmndulbildning har fält ett blandat mottagande. En knapp majoritet av remissinstanserna intar en positiv inställning varvid mänga dock liksom kommittén stryker under all arbetsmarknadens parter har all la ställning lUI frågan. Även jag ansluter mig helt fill synpunkten alt detta är en fråga för arbetsmarknadens parter.

Kommittén föreslår alt doktorsexamen och den av utredningen förorda­de nya meUanexamen skall fä tillgodoräknas som fyra resp. två år i för-Ijänsthänseende, dvs. som tjänsteår. Delta förslag härav kommittén preci­serats all inom vissa områden avse tjänsteår som lärare, präst, domare, läkare eller veterinär. Förslaget har lillslyrkls av elt flertal, vad gäller de preciserade områdena för präster och domare. Några remissinstanser, främst arbetsgivarna för läkare och veterinärer, har en kritisk inställning till förslagen. I några yttranden har framförts synpunkter på dubbelräkning vid forskamlbUdning under samtidigt innehav av tjänst saml dubbelräk-


 


Prop. 1981/82:106                                                  150

ning då forskamlbildning skulle ge såväl tjänsteår som särskilt meritvärde enligl bedömningsgrunden skicklighet för tjänsten.

Det är enligt min mening rimligt att den tid, dock högst fyra år, som en forskarstuderande ägnar ät sin utbildning vid IjänsleliUsältning får likstäl­las med tjänstgöring i statlig Ijänsl. Härvid måste givelvis samma principer gälla som vid annan förtjänstberäkning, dvs. all verksamhet inom samma område som den sökta tjänsten vanligen får ett högre värde än verksamhet inom andra områden. Inte heller finns det enligt min mening några hinder för alt doktorsexamen härvid räknas som en särskild merit efter beford-ringsgmnden skicklighet på samma sätt som särskilda insikter av betydelse eller lämplighet för den sökta tjänsten, som förvärvals eller dokumenterats vid annan tjänstgöring, har ett meritvärde som skicklighet även om tjänst­göringen tillgodoräknas som förtjänst. Enligl min mening lalar övervä­gande skäl för att avlagd doktorsexamen bör likställas med fyra år i förtjänslhänseende. Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört kommer ytterligare beredning all ske bl.a. om vUka områden som bör komma i fråga för tillgodoräknande av doktorsexamen i förtjänslhänseende.

Kommitténs förslag all regeringen skall utfärda ell cirkulär med vissa allmänna riktUnjer om forskamlbUdningens meritvärde har fäll ett övervä­gande positivt mottagande. Enligl förslaget skulle myndighelerna i befall­ningsbeskrivningar och vid tillsättning av Ijänster särskilt beakta behovet av vetenskaplig kompelens för airbelsuppgifterna. I några yttranden anses dock förslaget väl allmänt formulerat och man ifrågasätter vilken betydelse cirkuläret skuUe fä. I andra yttranden framhålls all kompetensen måste ha betydelse för arbetsuppgifterna. Jag vill i detta sammanhang stryka under att kommittén klart har markerat att man som villkor för behörighet inte bör ställa högre krav än vad som motiveras av arbetsuppgifternas art. Vidare har kommittén ansett all prakfisk yrkeserfarenhet av betydelse för del aktuella området också måste beaktas och alt hänsyn bör las lill meriter som har förvärvals pä annat håll. Vid sammanvägningen bör emel­lertid enligt kommittén en vetenskaplig erfarenhet fä en betydande vikt. Enligl min mening lalar många skäl för all som kommittén har föreslagit genom ett cirkulär ge allmänna riktlinjer för bedömning av frågor samman­hängande med meritvärdet av forskamlbildning m.m. Slufiig ställning härtill och lill utformningen av eventuella rikfiinjer bör dock las först efter yllerligare beredning. Jag har i denna fräga samrätt med statsrådet Johans­son.

Kommittén har också lagt fram konkreta förslag om behörighetskrav, meritvärde, forskningsinriktade tjänster, tillgodoräknande av forskaml­bildning, löneställning för forskamlbUdad tjänsteman, tjänsfiedighet för forskamlbildning m. m. inom områdena för bibliotek, arkiv, museer, skol­väsendet, högskolan, forskningsinstitutioner. Svenska kyrkan, rättsväsen­det, förvaltning, läkare, landläkare, övrig personal inom hälso- och sjuk­vården saml velerinärväsendel. Förslagen har fått elt myckel blandat


 


Prop. 1981/82:106                                                               151

mottagande. Ell posUivl ställningstagande, dock i olika grader, föreligger för ett flertal av de förslag som berör främst högskolan, forskningsinstitu­tioner m.m., Svenska kyrkan och rättsväsendet. Efter beredning inom regeringskansliet fär ställning tas till de konkreta förslagen i den del de kräver eller i övrigi bör föranleda ell beslut av regeringen. Jag vill i detta sammanhang erinra om all del rör sig om ell sextiotal konkreta förslag som berör inle bara den statliga och kommunala verksamheten utan även andra områden.

På skolområdet gäller att skolöverstyrelsen utfärdar regler om poängvär­dering av lärare vid IjänstetiUsätlningar. Dessa regler ger i normalfallet en poäng för genomgången forskamlbildning som motsvarar tre tjänsteår för gmndskoletjänst och sex år för tjänst i gymnasieskolan. Jag anser, efter samråd med statsrådet TUlander, att den nuvarande regleringen uppfyUer rimliga anspråk på värderingen av forskarutbildning sett från skolans ut­gångspunkt. Jag ulgår från att SÖ följer utvecklingen pä området och därvid bl. a. uppmärksammar värderingen av mellanexamen och även i övrigt av en icke fullföljd forskamlbildning.

I fråga om den enskilda sekiorn har kommittén lagt fram synpunkter om forskamtbildningens meritvärde och därvid framhålUt vissa konkreta åt­gärder som enligl kommittén bör genomföras inom högskoleorganisationen för alt förbättra meritvärdet. Dessa förslag, bl.a. del som berör den nya mellanexamen, har mottagits positivt av remissinstanserna. 1 yttrandena har även tagits upp andra synpunkter som berör meritvärdet för den enskUda sektorn. Jag avser all i annat sammanhang återkomma till rege­ringen med förslag tUl uppdrag till UHÄ att beakta och vidtaga de åtgärder som UHÄ finner påkallade med anledning av vad kommittén och remissin­stanserna har anfört och föreslagit om forskarutbildningens meritvärde för den enskilda sekiorn.

Kommitténs förslag om utredning rörande forskarutbildningens merit­värde för arbelsuppgtfler inom områden som tidigare har saknat forsk­ningsanknytning saml om en särskUd utbildningsgång eller kortare variant av bibliotekarielinjen för den som har avlagi doktorsexamen har fält ett positivt mottagande. Jag delar kommitténs uppfattning om behovel av att utreda dessa frågor. Jag avser all senare återkomma lill regeringen med förslag om uppdrag lill UHÄ att med beaktande av vad utredningen och remissinstanserna anfört utreda och föreslå de åtgärder som bör vidtas inom angivna områden.

Regeringen bör bereda riksdagen tillfäUe att la del av vad jag har anfört om tillgodoräknande av doktorsexamen i förtjänslhänseende.

Organisation och finansiering av viss forskning inom primärvården och socialtjänsten

Efter samråd med chefen för socialdepartemenlel och statsrådet Ahr­land fär jag anföra följande.


 


Prop. 1981/82:106                                                  152

Forskning och utbildning inom primärvård (öppen hälso- och sjukvård) och angränsande områden inom socialtjänsten har sedan är 1968 bedrivits vid vårdcentralen i Dalby och vid de socialmedicinska fällslafionerna i Tierp och Vilhelmina sedan år 1970 resp. år 1973. Syftet med denna försöksverksamhet har varit all nä en bred samverkan mellan å ena sidan forskning och utbildning och å andra sidan hälso- och sjukvård, socialvård, skola och andra primärkommunala verksamheter saml all få kunskap om de lämpligaste formerna för en sådan samverkan.

För sammanhangels skull lämnar jag här en kort redogörelse för den hittillsvarande försöksverksamhetens organisation och finansiering.

Dalby

Vid vårdcentralen i Dalby bedrivs forskningsprojekt inom fyra områden, nämligen omsorgen om äldre och handikappade, förebyggande åtgärder, behandlingsmetoder och primärvårdens organisation och innehåll.

Enligt avtal är 1964 mellan staten och Malmöhus läns landsting svarar staten för kostnaderna för den personal som är avsedd för utbildnings- och forskningsändamål. Verksamheten leds av socialstyrelsen och bekostas med medel från anslag under femte huvudtiteln i statsbudgeten. För bud­getåret 1981/82 uppgår anslagen under socialdepartementels huvudfilel Vårdcentralen i Dalby: Förvaltningskostnader till 2234000 kr. och Vård­centralen i Dalby: Forsknings- och utbildningsverksamhet till 2400000 kr. Forsknings- och utvecklingsverksamheten i Dalby har under åren 1968-1981 över statsbudgetens femte huvudfilel erhållU 35741 000 kr. och ca 500000 kr. i forskningsstöd frän annat håll.

Forsknings- och utbildningsverksamheten i Dalby förstärktes år 1972 genom att en tjänst som professor i invärtesmedicin, särskill öppen hälso-och sjukvård, inrättades vid universitetet i Lund. Denna Ijänsl har den 1 januari 1982 ändrats lill en professur i allmänmedicin, förenad med tjänst som distriktsläkare vid vårdcentralen i Dalby. Forsknings- och utbild­ningsverksamheten omfattar även sociala och andra samhäUsvetenskap­liga frågor.

Tierp

Tierpsprojeklel startade är 1970 på initiativ av socialstyrelsen i samver­kan med Uppsala läns landsfing och företrädare för Tierps kommun.

Socialstyrelsen angav syftet raed projektet vara bl. a. följande

-    att klarlägga sambandet mellan sociala och medicinska förhåUanden,

-    att undersöka orsakerna till och följderna av sociala och medicinska störningar,

-    all klarlägga gränsområdet mellan sociala och medicinska insatser,

-    all mäta effekter av insalta åtgärder,

-    att mäta verkningsgraden av sociala och medicinska syslem.

En särskild projektorganisation beslående av företrädare för socialsty-


 


Prop. 1981/82:106                                                  153

relsen, Uppsala läns landsting och Tierps kommun har lell och samordnat arbetet i Tierp. Forsknings- och utvecklingsarbetet kom på ett tidigt stadi­um all uppdelas i social forskning, för vilken dåvarande socialhögskolan i Stockholm skulle svara, och socialmedicinsk forskning under ledning av den socialmedicinska institutionen vid universitetet i Uppsala.

Projektet har främst finansierats med bidrag frän del under femte huvud­titeln upptagna anslaget Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöks­verksamhet, från anslaget under nionde huvudtiteln Medicinska forsk­ningsrådet samt frän Spri. Socialstyrelsen har anvisat medel för ändamålet från socialdepartementet, medan den socialmedicinska inslilulionen vid universitetet i Uppsala har anvisat medel frän de två övriga finansiärerna.

Bidrag har även ulgåll från Apoteksbolaget och dåvarande nämnden för . samhällsinformation (NSI). Tierpsprojeklel har under liden 1971/72 till 1981/82 erhållit ca 9 milj.kr., varav 5,7 milj.kr. frän anslag under femte huvudtiteln och 2,4 milj. kr. från MFR.

Vilhelmina

Vilhelminaprojeklel tillkom är 1973 efter överläggningar mellan företrä­dare för socialstyrelsen, Västerbottens läns landsting, Vilhelmina kom­mun, universUetet i Umeå och dåvarande socialhögskolan i Umeå. Skälen var bl.a. all Vilhelmina tillhörde de s.k. totalsatsningskommunerna i socialstyrelsens försöksverksamhet med social service i glesbygd och all försöksverksamheten följdes upp av sociologiska institutionen vid univer­sUetet i Umeä på uppdrag av socialstyrelsen.

Projektet har letts av en särskUd projektorganisation, där del beslutande organet har varit en ledningsgrupp med representanter för socialstyrelsen. Västerbollens läns landsting och Vilhelmina kommun.

Vilhelminaprojeklel har huvudsakligen finansierats via anslaget Forsk­nings- och utvecklingsverksamhet samt försöksverksamhet under femte huvudtiteln. Delegafionen för social forskning (DSF) har medverkat vid beredningen av besluten om medelsanvisning. Totalt har projektet bevil­jats 4,5 milj. kr sedan budgetåret 1973/74.

Därjämte har medel beviljats från femte huvudtitelns forskningsanslag för FoU-projekl vid högskolan i Östersund och vid socialmedicinska insli­lulionen vid universitetet i Umeå. Regionslyrelsen i Umeå högskoleregion har lämnat bidrag med 300000 kr. frän anslaget lill forskningsanknytning.

En interdepartemental arbetsgrupp har gjort en översyn av försöksverk­samheten pä de tre orterna. Arbelsgmppen har i rapporten (Ds S 1981:26) Primärvård och socialtjänst i förändring föreslagU att försöksverksamhe­ten skall inordnas i högskoleorganisationen den 1 juli 1982 saml alt erfor­derliga resurser för forskningen enligl förslagen skaU föras över frän anslag under femte huvudtiteln till anslag under nionde huvudtiteln. Rapporten har remitterats lill de organ inom högskolan, som närmast berörs av arbetsgruppens förslag.


 


Prop. 1981/82:106                                                  154

Efter remiss har yttranden över arbelsgmppens förslag avgivUs av soci­alstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), styrelserna för uni-versUeten i Lund och Umeå och högskolan i Östersund saml av medicins­ka forskningsrådet. Remissinstanserna är överlag positiva lill arbelsgmp­pens förslag all permanenta verksamheten i Dalby, Tierp och Vilhelmina och att föra.in primärvårdsforskningen i högskolan.

Jag lar först upp den allmänna bakgrund, mot vilken arbelsgmppens förslag på skilda punkter bör bedömas.

I likhet med arbelsgmppen anser jag all forskning och utbildning av del slag del här gäller bör utgå från de villkor som gäller i del praktiska arbetet inom hälso- och sjukvården och inriktas mol de vårdpoUliska målen och de växande problemområdena l.ex. förebyggande insatser, de äldres vårdbe­hov, missbmk, ledförsUlning och reumatism. Omvänt gäller också alt den vetenskapliga forskningen och dess resultat ofta ger instmmenl för för­ändringsarbete. Erfarenheter frän forskningsenheten vid vårdcentralen i Dalby samt de socialmedicinska fältstationerna i Tierp och Vilhelmina lalar härför.

Socialtjänstlagen och förslaget lill ny hälso- och sjukvårdslag ulgår från en gemensam grundsyn pä omsorg om människor. Såväl socialtjänst som sjukvård har vikliga uppgtfter i att värda. Undra och trösta. Slor vikt läggs också vid insatser för att förebygga skador, sjukdom och ohälsa samt för all främja välfärd. Uppgifterna har naturligtvis funnits såväl inom social­tjänst som sjukvård redan fidigare. Först i de nya lagarna har de emellertid klarare kommit till ullryck.

Utvecklingen av samverkan mellan socialtjänst och sjukvård för all främja välfärd och hindra ohälsa förutsätter att de som är verksamma inom de båda områdena i ökad omfattning får ömsesidig kunskap om varandras arbetsfält. Utveckling och utbildning gagnas av all bygga på vetenskaplig grund. Sjukvården har här en tradifion, genom sin anknytning liU den medicinska forskningen, vilken främst har naturvetenskaplig gmnd. Ut­vecklingen av primärvården liksom med denna samverkande delar av socialtjänsten kräver större insatser också från samhälls- och beleendeve-lenskaplig forskning. Tvärvetenskaplig forskning är därför naturlig inom detta fall. Institutioner för socialt arbete, socialmedicin och allmänmedicin blir därvid naturliga centra för sådan forskning. FoU-verksamhelen bör därvid ske i samverkan med berörda huvudmän och i direkt kontakt med primärvårdens och socialtjänstens arbetsfält, där problemen finns och där den vetenskapliga forskningen bl.a. kan bidra med förklaringsmodeller, utvärderingar och förslag fiU lösningar.

Sedan 1970-lalel har en strävan från samhällets sida varit all söka ombalansera sjukvårdens resurser till primärvård i samverkan med social­tjänst. Denna utveckling har gått långsammare än väntal. FoU-enheler med fältanknylning för bearbetning av problem inom primärvård och socialtjänst bedöms kunna främja denna utveckling.


 


Prop. 1981/82:106                                                  155

Inom primärvärden tUlämpas kunskaper från medicinens samtliga områ­den. 1 del praktiska sjukvårdsarbetet är det dessutom nödvändigt att även kunna använda kunskaper från de samhäUsvetenskapliga och beieendeve­lenskapliga områdena. Del vetenskapliga underiagel för t. ex. allmänläkar­ens verksamhet är ännu ofullständigt jämfört med andra medicinska verk­samhetsområden. Den första professuren i allmänmedicin är den tidigare nämnda professuren vid universitetet i Lund. Den allmänmedicinska hög-skoleulbUdningen är i ett uppbyggnadsskede. Bl. a beräknas en tjänst som professor i allmänmedicin bli tillsatt vid universitetet i Uppsala under våren 1982. Enligl del program för utbyggnad av forskningsområdet all­mänmedicin som UHÄ har fört fram i anslagsframställningen för budget­året 1981/82 tas även upp förslag om att inrätta professurer vid universite­ten i Göteborg och Umeä.

Det tvärvetenskapliga ämnet socialt arbete är avsett all bilda grund för såväl yrkesverksamhet pä del sociala området som för forskarutbildning. En viktig del av underiagel för den forskning som är knuten lill utbildning­en skall vara de praktiska erfarenheter som socialarbelama får från sin verksamhet. Resultaten frän forskningen inom detta ämne mäsle också föras ul och fillvaratas bl. a. genom ett fortlöpande utvecklingsarbete inom socialtjänsten. Tjänster som professor i socialt arbete har inrättats vid universiteten i Göteborg, Stockholm och Umeå. Jag har i prop. 1981/ 82:100, bil. 12 (s. 478) behandlat ell förslag från UHÄ aft åven inrätta en tjänst som professor i socialt arbete vid universitetet i Lund. Jag har därvid erinrat om uiveckUngsarbetel i Dalby och arbetsgruppens förslag i fråga om den framfida verksamheten där samt förordat att principbeslut fattas om att inråtta en tjänst som professor (L 24) i socialt arbete vid universite­tet i Lund. 1 fråga om tidpunkten för inrättande av tjänsten har jag förordat ell ställningstagande i samband med all beslut fallas på grundval av arbets­gruppens förslag.

Jag övergår nu lUl all behandla arbetsgruppens förslag.

Arbelsgmppen har i rapporten visat hur man inom försöksverksamheten vid de tre forskningsenheterna byggt upp kompelens inom utbildning i vetenskaplig metodik och forskningsplanering för olika personalgmpper inom primärvård och socialtjänst. Jag finner del synnerligen värdefullt att denna kompetens tas lill vara inom högskolan och förs vidare lill andra kommuner och landsting, som kan ha behov av ell mer organiserat samar­bete med forskning och utveckling inom högskolan. Jag finner ocksä all arbelsgmppens förslag att försöksverksamheten skall inordnas i högskolan väl överensstämmer med de riktlinjer för forskningsplanering inom hög­skolan somjag tidigare har förordat. Beträffande formerna för verksamhe­tens inordnande i högskoleorganisationen föreslår arbelsgmppen all sär­skUda enheter för forskning inom primärvärden och angränsande områden inom socialtjänsten inrättas vid universiteten i Lund, Uppsala och Umeä med tUlämpning av bestämmelserna i 16 kap. 14 § högskoleförordningen


 


Prop. 1981/82:106                                                  156

(1977:263). Jag biträder arbetsgruppens förslag. Jag avser att återkomma tiU regeringen med förslag till särskilda föreskrifter för dessa särskUda enheter.

Arbetsgruppen har även övervägt fältanknulen FoU-verksamhet inom ämnel socialt arbete. Jag fömtsätter i likhet med vad arbetsgruppen har anfört all universitetsforskningen inom detta ämne med stöd för enskilda projekt från t. ex. delegationen för social forskning (DSF), på några års sikt bör kunna bygga upp en angelägen forskning. Arbetsgruppen har pekat på att förutsättningar härför finns bl.a. vid universiteten i Göteborg och Stockholm.

Arbetsgruppen har föreslagit att de särskilda enheterna skall lyda direkt under resp. högskolestyrelse men ledas av en särskild styrelse sammansatt av representanter för berörda fakulteter, landsting och kommuner. Arbets­gruppen föreslår även all en central samverkansgrupp inrättas med uppgift att bl.a. förmedla kunskaper och erfarenheter mellan de tre högskolere­gionerna inom här berörd forskning.

Jag anser all arbelsgmppens förslag om styrelse m.m. för de särskilda enheterna, som fiUstyrkts av remissinstanserna, är väl avvägt i förhållande till de uppgifter som i fortsättningen kommer att åvila de särskilda enhe­terna. Jag avser att återkomma fill regeringen med förslag också i detta hänseende.

Jag kommer även - efter samråd med chefen för socialdepartemenlel och statsrådet Ahrland - att föreslå regeringen alt inrätta en central samverkansgmpp för de tre högskoleregionernas fortsalla FoU-verksam­hel inom primärvård och socialtjänst. Arbelsgmppen har föreslagU all socialstyrelsen bör vara representerad i den centrala samverkansgruppen. Fömtom socialstyrelsen finner jag alt även UHÄ, representanter för de båda kommunförbunden samt företrädare för personalorganisationerna bör beredas möjlighet all medverka i samverkansgmppens arbete.

Samverkansgmppen bör enligl förslaget ha fillgång lill vissa medel, högst 100000 kr., för gemensamma informafions- och utbildningsinsatser. Kostnader av motsvarande slag bestrids f. n. ur anslaget Forskning och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet under femte huvudtiteln. Jag ulgår från alt erforderiiga medel för samverkansgruppen efter ansökan från denna och efter hörande av DSF skall kunna anvisas ur nämnda anslag.

Arbelsgmppen föreslår att de resurser som nu utgår till försöksverksam­heten - vilket jag i det tidigare redogjort för - i fortsättningen skall ulgä tUl de särskilda enheterna vid universiteten i Lund, Uppsala och Umeå. Jag ansluter mig till arbetsgmpjjens förslag och förordar all medel för all finansiera basresurserna för ifrågavarande FoU-verksamhel som nu anvi­sas under anslagen Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverk­samhet och Vårdcentralen i Dalby: Förvaltningskostnader under femte huvudtiteln frän och med budgetåret 1983/84 beräknas under resp. fakul­tetsanslag under nionde huvudtiteln. De medel som MFR nu anvisar för


 


Prop. 1981/82:106                                                                157

verksamheten i Tierp bör likaså från samma budgetår beräknas under anslaget Medicinska fakulteterna, anslagsposten Universitetet i Uppsala.

Jag återkommer strax till anvisningen av medel för budgetåret 1982/83.

Arbetsgruppen har avgivit förslag till personalorganisation för var och en av de tre enheterna. Förslaget innebär i huvudsak en överflyttning av den nuvarande tjänsteorganisationen inom försöksverksamheten till tjäns­ter inom högskolan. Jag finner inte anledning lill erinran mol förslaget utan avser alt — under förulsällning alt mina förslag i det följande godkänns -uppdra åt UHÄ all inkomma med förslag lill de åtgärder som erfordras till följd av omorganisationen.

Arbetsgruppen har även uppmärksammat vissa övergångsfrågor och avgetl förslag i dessa hänseenden. I samband därmed har arbetsgruppen redovisat en genomgång av pågående projekt samt angett riktlinjer för det fortsatta arbetet. Arbetsgruppen framhåller sålunda all för nu pågående projekt i de tre kommunerna bör medel reserveras under anslag från femte huvudtiteln för projektens avslutande under tre år efter den I juli 1982. Under tiden den 1 juli 1982-den 31 december 1982 bör inle några nya projekt påbörjas.

Jag har inle något att erinra mol de föreslagna principerna för finansi­eringen av projektverksamheten vid de tre enheterna under övergångsti­den 1982-85. Del innebär bl.a. alt medel för pågående projekt får sökas från tidigare nämnda forskningsanslag under femte huvudtiteln.

Behovel av fortsatt specialdeslineral slöd lill forskning inom primärvår­den och angränsande områden inom socialtjänsten bör, i enlighet med vad arbetsgruppen har föreslagit, tas upp till förnyad bedömning efter den föreslagna övergångstiden.

I prop. 1981/82: IOO bil. 8 har - i avvaktan på det ställningstagande som jag nu presenterar - under anslaget Vårdcentralen i Dalby: Förvaltnings­kostnader för budgetåret 1982/83 preliminärt beräknats ett förslagsanslag av 2400000 kr.

För budgetåret 1982/83 förordar jag all medel för basresurser vid de tre föreslagna forskningsenheterna anvisas enligt följande ordning. Jag beräk­nar del samlade medelsbehovet till 3460000 kr. Kostnaderna för verksam­heten bör bestridas ur dels anslaget Vissa kostnader i samband med forsk­nings- och forskamlbildningsreform som jag i del följande lar upp under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83. dels anslaget Medicins­ka forskningsrådet, dels anslaget Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet under femte huvudtiteln. I prop. 1981/82: 100 bil. 8 har under anslaget Vårdcentralen i Dalby: Förvaltningskostnader preliminärt beräknats 2400000 kr. Jag förordar nu efter samräd med statsrådet Ahr­land alt dessa medel tas upp under en särskild anslagspost under det nyssnämnda anslaget Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarutbildningsreform och att det särskilda anslaget Vårdcentralen i Dalby upphör. Jag kommer senare all föreslå regeringen att denna anslags-


 


Prop. 1981/82:106                                                                158

post disponeras så att resp. 1970000 kr., 280000 kr. och 150000 kr. anvisas universiteten i Lund. Uppsala och Umeå för bestridande av kost­nader för basresurser vid de föreslagna särskilda enheterna för forskning inom primärvården. Jag kommer också att föreslå regeringen att ur ansla­get Medicinska forskningsrådet 520000 kr. skall anvisas universitetet i Uppsala för samma ändamål. Jag har vidare erfarit alt chefen för socialde­partementet senare kommer att föreslå regeringen att ur anslaget Forsk­nings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhel under femte huvud­titeln skall anvisas 540000 kr. till universitetet i Umeå för motsvarande ändamål. Vad jag nu har anfört innebär sammanfattningsvis att universite­ten i Lund, Uppsala och Umeå under budgetåret 1982/83 kommer att anvisas resp. 1970000 kr.. 800000 kr. och 690000 kr. för de särskilda enheterna. Jag avser att i budgetpropositionen avseende budgetåret 1983/ 84 beräkna medel för dessa verksamheter under anslaget Medicinska fa­kulteterna såvitt avser universiteten i Lund och Uppsala och under ansla­get Samhällsvetenskapliga fakulteterna såvitt avser universitetet i Umeå.

Med anledning av att den tidigare försöksverksamheten i Dalby sålunda inordnas i universitetet i Lund förordar jag alt lidpunkten för inrättande av den tidigare nämnda tjänsten sorn professor i socialt arbete vid universite­tet i Lund fastställs till den 1 juli 1983. Jag återkommer i denna fråga i samband med budgetpropositionen avseende budgetåret 1983/84.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om organisation och finansiering av försöksverksamhet med viss forskning inom primärvården och angränsade områden inom socialtjänsten saml om inrättande av tjänst som professor i socialt arbete.

Forskning och utveckling inom försvarssektorn

Chefen för försvarsdepartementet avser att senare föreslå regeringen alt förelägga riksdagen dels en proposition om totalförsvarets fortsatta ut­veckling, dels en särskild proposition om försvarsforskning. I dessa kom­mer han också att behandla inriktning och omfattning av forskning och utveckling för försvarssektorn. Förslagen grundas på 1978 års försvars­kommittés slutbetänkande (Ds Fö 1981: 14). Med hänsyn till önskvärdhe­ten all ge riksdagen en helhetsbild över svensk forskning och utveckling och föreslagna förändringar i denna redovisar jag efter samräd med chefen för försvarsdepartementet i det följande vissa frågor beträffande forskning och utveckling för försvarsändamål.

Han kommer att föreslå i nämnda propositioner följande anslag för forskning och utveckling för budgetåret 1982/83.

8 4   Arméförband. Forskning och utveckling        180.0 milj. kr.

C 4  Marinförband. Forskning och utveckling         87,1 milj. kr.

D 4  Flygvapenförband. Forskning och utveckling 700.0 milj. kr.

F5    Gemensam försvarsforskning                       267.3 milj. kr.


 


Prop. 1981/82:106                                                  159

F 10   Militärhögskolan: Grundforskning och delegationen

för militärhistorisk forskning                       1,5 milj. kr.

G 1     Civilförsvar: Forskning och utveckling       3,5 milj. kr.

H 4    Flygtekniska försöksanstalten                  2,4 milj, kr.

1241,8 milj. kr.

Anslagen B 4-G 1 är beräknade i prisläge febmari 1981. En uppräkning av dessa till medelprisläget 1982/83 kommer att göras. Del slutliga betal­ningsutfallet bedöms bli 1,4 miljarder kr.

Anslagen B 4, C 4 och D 4 utnyttjas för forsknings- och utvecklingsarbe­te för ny material, i huvudsak beställt vid svensk industri. Detta arbete har stor betydelse för den tekniska kompetensnivån vid berörda industrier. Förslaget all inom landet utveckla och anskaffa ett nytt stridsflygplan skapar exempelvis fömtsätlningar för all fullfölja och vidareutveckla sats­ningen på civila flygplansprojekl vid svensk industri.

Anslaget H 4 kompletteras med särskilda uppdrag till flygtekniska för­söksanstalten. Chefen för försvarsdepartementet har funnit del lämpligt att överföra viss uppdragsverksamhet från tekniska högskolan lill flygtek­niska försöksanstalten.

Anslaget F 5 Gemensam försvarsforskning avser forskning för lotalför-svarsändamål inom de naturvetenskapliga, tekniskt-velenskapliga, medi­cinska och beieendevelenskapliga forskningsgrenarna. Försvarels forsk­ningsanstalt har programansvar för denna forskning samt produklionsans­var för dess huvuddel. Anstalten leder den tUlämpade psykologiska verk­samheten hos försvarsmyndigheterna. Fortifikationsförvaltningen har pro­duktionsansvar för den fortifikaloriska forskningen och försvarels mater­ielverk har ansvaret för övrig försvarsteknisk forskning.

Chefen för utrikesdepartementet föreslär efter samråd med chefen för försvarsdepartementet i prop. 1981/82:100 bil. 6 under anslaget Vissa åtgärder för rustningsbegränsning och kontroU ett anslag på 10495000 kr. Anslaget avser forskning vid försvarels forskningsanstalt som gmnd för Sveriges medverkan i nedmslningsarbete. Vidare föreslår chefen för utri­kesdepartementet alt del bidrag för forskningen inom utrikespolitiska insfi­tutet, som anvisas över försvarshuvudliteln, från budgetåret 1982/83 skall anvisas över ulrikeshuvudlileln. För budgetåret 1982/83 beräknas 1650000 kr. för denna verksamhet.

Den svenska alliansfria utrikespolitiken mäsle stödjas av elt allsidigt totalförsvar. Den fömtsätter också att vi har egna resurser att successivt utveckla och förändra försvaret sä all del kan anpassas lill ändrade tek­niska och politiska villkor i omvärlden. En kompetent och kreafiv för­svarsforskning är ett viktigt instmmenl för detta.

Försvarsforskningen skall enligl försvarskommUlén bidra liU möjlighe­terna att tidigt upptäcka förändringar i vår omvärld och i den tekniska utvecklingen saml all identifiera behov av och lämna underlag fiU erforder-


 


Prop. 1981/82:106                                                  160

lig anpassning inom totalförsvaret. Sveriges alliansfria politik gör att vi måste sälla målen högt i dessa hänseenden.

Försvarsforskningen bör däntör ha till uppgift alt följa och analysera den tekniskt-velenskapliga utvecklingen av försvarsmateriel. Den bör medver­ka lill att beskriva yttre hot och utforma prognoser inom olika områden. Forskningen bör inriktas på all utveckla metoder för och medverka i totalförsvarets studie- och planeringsverksamhet. Den bör slufiigen ge underiag för att bedöma människors prestalationer i kris och krig och för att utforma krigssjukvärden.

Försvarets forskningsanstall, som är Sveriges största organisation för tillämpad forskning (ca 1 200 anställda varav ca 500 akademiker), är organi­serad i fem huvudavdelningar och ett centralt kansli. Varje huvudavdel­ning har sin speciella vetenskapliga profil och inriktning, men särskild uppmärksamhet ägnas åt samarbete över organisationsgränserna.

Försvarskommitlén anför nägra grundläggande motiv bakom FOA som gemensam forskningsorganisation för totalförsvaret. Genom att forsk­ningsgmpper med skilda ämnesinriktningar samlas inom en organisation undanröjs insfilufionella hinder för en nödvändig tvärvetenskaplig samver­kan. En tillräckligt bred gemensam kunskapsbas kan byggas upp för til­lämpningar inom skilda totalförsvarsgrenar och myndigheter. Nära kon­takter meUan forskare och avnämare kan organiseras. De är vikliga för ömsesidig förståelse och för anpassningen av forskningens inriktning lill avnämarnas behov.

Del är varken möjligt eUer nödvändigt att tillgodose försvarets samlade behov av forskningsresultat enbart genom egna unika forskningsinsatser. Ofta är del möjligt alt utan sekretesshinder få tillgång lill reslutat frän skilda delar av världen. För att FOA därvid skall bli intressant som samarbetspartner mäsle den egna forskningen åtminstone på vissa områ­den har hög kvalitet. Forskning av intresse för FOA finns också företrädd vid insfitutioner och företag i Sverige. Ett nära samarbete med dessa är angeläget.

Försvarskommitlén framhåller all forskningen vid FOA på senare år breddats till områden av intresse också för andra samhällssektorer. Som exempel kan nämnas forskning om säkerhetspolitik, människa-miljö, långsiktig planering, samhällets sårbarhet. Detta har skapat förutsättningar för samarbete med avnämare utanför försvaret. Den miUtärtekniska forsk­ningens resultat har i ökande utsträckning kommit till användning i ned-mslningsförhandlingar och svensk medverkan i FN-sludier. Slutligen har utvecklingen i samhället ibland lelt lill efterfrågan pä resultat från försvars­forskningen. Som exempel kan nämnas kärnkraftens säkerhetsproblem och hanteringen av giftiga kemikalier. Del militära försvaret är dock allt­jämt den dominerande forskningsavnämnaren och väntas förbli detta för överskådlig lid.

FOA har på senare år i ökad utsträckning sökt kontakt med civil forsk-


 


Prop. 1981/82:106                                                  161

ning, bl.a. genom samarbelsavtal med STU, och sökt erhålla civila upp­drag som samtidigt ger möjlighet att behålla och utveckla kompelens av betydelse för försvaret.

Inom försvarsdepartementels område finns sedan lång lid fillbaka en väl utvecklad forskningsplanering. Denna syftar lill att inrikta forskningsre­surserna inom försvarssektorn i enlighet med de oUka lotalförsvarsgrenar­nas bedömda långsiktiga behov och all samordna forskningsverksamheten med avnämamas behov av underlag för åtgärder och beslut. Den inriktning av den gemensamma försvarsforskningen för perioden 1982/83-1986/87 som chefen för försvarsdepartementet kommer att föreslå utgår sålunda från elt omfattande planeringsarbete i samverkan mellan forskare och forskningsa v nämare.

För att få fram ett allsidigt underlag rörande försvarsforskningens fram­lida roll och inriktning har försvarets forskningsanstalt pä regeringens uppdrag belyst försvarsforskningens organisatoriska ställning i förhåUande lill totalförsvarets övriga myndigheter, de säkerhetspolitiska studiernas inriktning saml utvecklingen av kompetensen för lekniskl-velenskaplig försvarsforskning. Resultatet redovisas i skrivelsen "Vissa frågor rörande försvarsforskningen" och den därtill fogade rapporten "Ell effekfivare FOA". Av intresse i detta sammanhang är FOA:s förslag till ökad samver­kan med högskolan och ökad civil uppdragsverksamhet. Dessa frågor bereds för närvarande inom försvarsdepartementet och förslag avses fram­läggas i en särskild proposition senare under år 1982.

Slutligen vill jag framhålla att i den mån förändringar i forskningsinrikt­ningen vid FOA skapar nya behov av utbildning och gmndforskning vid högskolan bör den planeringsprocedur jag tidigare har förordat vara til­lämplig. De anspråk på långsiktig forskningsplanering jag har givit ullryck för synes inom försvarsseklorn vara väl tillgodosedda.

Basresurser för energiforskning m. m.

Efter samråd med chefen för induslridepartemenlet får jag anföra föl­jande.

Huvuddelen av statens direkta slöd till forskning och utvecklingsarbete inom energiområdet har sedan år 1975 lämnats inom ramen för ett sam­manhållet och målinriktat program, del s.k. Huvudprogram Energiforsk­ning. Huvudprogrammet är ett led i energipolitiken, vilket har avgörande betydelse för de mål som gäller för del.

Det övergripande målet för insatserna inom huvudprogrammet är all de i huvudsak skall koncentreras lill sådana för vär energiförsörjning angelägna och fmktbara utvecklingslinjer som kan leda lill elt kommersiellt utnyttjan­de och ge betydelsefuUa bidrag till energiförsörjningen redan på kort och medellång sikt. Samtidigt skall bevakning av den tekniska utvecklingen, nationeUt och iniernalioneUl, bibehållas så alt kompelens vidmakthålls på områden som främst på lång sikt kan få betydelse för vär energisiluation. 11    Riksdagen I98II82. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  162

Verksamheten inom huvudprogrammet syftar således både liU all direkt underbygga och stödja genomförandel av energipolifiken och tiU långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad på viktiga områden.

Under budgetåren 1975/76-1980/81 har omkring 1200 milj.kr. anvisats över statsbudgeten till huvudprogrammet. Det energiprogram som lades fram av regeringen år 1977 innebar i nomineUa tal en tredubbling av tidigare anslag. En tredje programperiod, omfattande budgetåren 1981/ 82-1983/84, har beslutals av regering och riksdag (prop. 1980/81:90 bil. 1, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381) våren 1981. Som ekonomisk ram för treårsperioden har angivils 1400 milj. kr. Dämtöver har riksdagen bemyn­digat regeringen alt under inne>'arande budgetär göra vissa åtaganden för budgetåret 1984/85.

För de olika program och deljjrogram som ingår i huvudprogrammet har angivits preciserade mål och medelsramar för verksamheten under treårs­perioden. En avvägning har härvidlag skett mol andra energipolitiska åtgärdsprogram. SärskUt omfattande insatser skall göras inom sådana om­råden som energianvändning i industriella processer, solvärmeleknik, vär­melagring, värmepumpar, inhemska bränslen, bränsleförädling och vind­energi. Omfattande insatser skall göras också på mera långsikliga områ­den.

För treårsperioden t. o. m. den 30 juni 1984 fmns alltså ett fastställt program med definierade mål cch medelsramar. Ansvariga för planering och genomförande av programmet är ett antal programansvariga organ, vilka disponerar medlen inom programmet. Beslut om forskningsstöd fat­tas fortlöpande under hela budgetåret inom de av regering och riksdag angivna ramarna. De programansvariga organen har därvid rätt alt inle bara disponera innevarande bud.getårs anslag utan även göra åtaganden om forskningsstöd för f. n. tre år däirefter.

Programmet innehåller såväl gmndforskning som tillämpad forskning och utvecklingsarbete. För gmndforskning av allmänt intresse för ener­giområdet finns ett särskill program, Energirelaterad gmndforskning. Inom flera delar av programmet har verksamheten utpräglad tvärveten­skaplig karaktär.

All ge såväl allmän och översiktlig som mer specialiserad information om verksamhet och resultat inom de olika programmen ingår i de program­ansvariga organens uppgifter. Medel härför har inräknats i de medelsramar som har angivits för olika program och delprogram. Systematisk projektre­gislrering förekommer i olika former. Bl. a. registreras samfiiga pågående projekt i en intemationeU projekldalabas.

Vissa organisatoriska förändnngar pä energiforskningsområdel kommer att genomföras den 1 juli 1982. Nämnden för energiproduktionsforskning, ett av de nuvarande programorganen, kommer således att upphöra och huvuddelen av dess uppgifter att överföras fill en ny central energimyn­dighet, statens energiverk. Även delegafionen för energiforskning (DFE)


 


Prop. 1981/82:106                                                  163

kommer att upphöra och dess uppgifter, samt ansvaret för viss långsiktig forskning inom energitillförselområdet, att överföras till elt nytt organ, energiforskningsnämnden. Vikliga uppgifter för nämnden - liksom f.n. för DFE — kommer att bli bl. a. utvärdering av forskning inom hela energiområdet saml bevakning av långsiktiga och övergripande energi­forskningsfrågor.

I nämnda proposition har chefen för industridepartementet redovisat (prop. 1980/81:90 bU. 1 s. 516 f) sin bedömning av utvecklingen inom viktigare insatsområden också efter utgången av den aktuella treårsperio­den. Han bedömer alt omfattande forskning kommer alt behöva bedrivas inom många områden åtminstone under hela resten av 1980-lalel.

Han understryker också (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 515) att en viktig fömtsättning för att de satsningar som görs inom huvudprogrammet i längden skall bli effektiva är alt kunskaps- och kompelensbasen inom främst landets högskoleenheter tas tillvara och vidareutvecklas med hän­syn härtiU. Han anger all han räknar med all detta kräver åtgärder, inom tUldelade ramar, utöver del bidrag liU den allmänna kunskapsuppbyggna­den som erhålls genom projektinriktade insatser inom vissa långsikliga delar av huvudprogrammet. Särskilda medel för ändamålet har därför beräknats inom huvudprogrammet under budgetåren 1982/83 och 1983/84.

För alt bl. a. få underlag för en fördelning av nämnda medel uppdrog regeringen i mars 1981 ål DFE att, i samarbete med UHÄ och vissa andra organ, undersöka behovet av åtgärder för att säkerställa den långsikliga kunskaps- och kompetensuppbyggnaden inom högskolan pä det energitek­niska området. DFE har hösten 1981 redovisat sitl uppdrag och lämnat förslag till åtgärder. Av redovisningen framgår sammanfattningsvis föl­jande.

Högskolan har tilldelals omkring 22 procent av de medel som har anvi­sats tiU energiforskningsprogrammel under budgetåren 1978/79-1980/81. Resten har gått tUl industriförelag, kommuner, konsultföretag m.fl. Av t. ex. de tekniska fakulteternas och lanlbmksuniversiteiets totala medel för forskning svarar energiforskningsprogrammel för 7-8 %. Närmare 90 personer har doktorerat inom energiområdet sedan energiforskningspro­grammet startade år 1975.

Energiforskningsmedel utgör således, enligl DFE, inte någon obetydlig del, men inte heUer en genomsnittligt dominerande del av högskolans forskningsbudget. Vissa problem har uppmärksammals när det gäller ener­giforskningsprogrammets utnyttjande av basresurser i form av personal, utmslning och lokaler inom högskolan.

Efter en genomgång av synpunkter på dessa problem från högskoleen­heter, programansvariga organ m.fl. redovisar DFE följande fyra förslag till generella åtgärder för att underlätta den långsiktiga kompetensupp­byggnaden och komma tillrätta med basresursproblem inom högskolan i samband med genomförandet av energiforskningsprogrammet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  164

För del första bör programansvariga organ få ge upp till fyraåriga anslag till kompetenta gmpper inom områden där kunskapsuppbyggnaden be­döms viktig för energiforskningen. Som villkor för fyraårsanslagen föreslår DFE all bl.a. följande bör gälla. Med den berörda högskoleenheten bör skrivas ramavtal, där riktlinjer ges för verksamhetens inriktning samtidigt som forskningsgmppen ges viss frihet att själv fördela medlen mellan löner, resekostnader och utrustning. Samarbete med industrin bör, där del är lämpligt, ingå som fömtsättning vid dessa avtal. Genom fyraåriga anslag kan forskningsgmpper ges möjlighet att vetenskapligt avsluta ell forsk­ningsarbete, t. ex. genom att forskningsstuderande i gmpperna kan doktor­era inom anslaget. Förslaget fijrutsätler all de programansvariga organen ges möjlighet att la på sig ekonomiska förpliktelser för fyra är framåt, dvs. t. o. m. budgetåret 1986/87.

För del andra bör UHÄ ges i uppdrag alt utarbeta regler för bl.a. vilka påslag för kompetensuppbyggnad som en uppdragsmollagande institution skall ha möjlighet att ta ul.

För det tredje bör DFE ges möjlighet att yttra sig såsom företrädare för energiforskningens långsikliga behov vid omprövning av tjänst som profes­sor som har eller kan få betydelse för energiområdet.

För det Qärde bör högskolemyndigheterna ges möjlighet att för energi­forskning inrätta arvodestjänster på fyra år. Sådana tjänster kan tilldelas t. ex. handledare eller projektledare inom projekt med fyraårsanslag.

Vad gäller utrustnings- och lokalproblem lägger DFE inte fram några konkreta förslag, men konstaterar alt de kan mildras eller undanröjas genom att ulmstnings- och lokalfrågor tas upp på elt tidigt stadium i programorganens och högskoleinstitutionernas planering av forskningsin­satserna.

För förstärkning av högskolans basresurser inom energitekniska ämnes­områden har som nämnts beräknats särskilda medel inom energiforsk­ningsprogrammel om sammanlagt 4 milj.kr. för ivåårsperioden 1982/ 83-1983/84. DFE anger att de av DFE föreslagna generella åtgärderna bedöms få stor effekt pä basresursproblemen och föreslär att medlen används för att lösa återstående problem av kortsiktig eller övergängsmäs-sig natur. DFE föreslår att medlen används för inrättande av 12 heUids-tjänsler på docentnivå inom områden som har direkt anknytning till lång­siktigt betydelsefulla energiforskningsområden. Med utgångspunkt från vissa kriterier och i samråd med programansvariga organ har DFE bland elt antal förslag prioriterat institutioner där sådana tjänster enligt DFE:s uppfattning bör inrättas. För var och en av de föreslagna tjänsterna redovi­sas av de programansvariga organen utarbetade översiktliga områdesbe­skrivningar och motiveringar.

DFE:s förslag syftar tUl att ett antal nyckelpersoner skall kunna behållas inom eller rekryteras tUl långsiktigt betydelsefuUa områden. Enligt DFE bör tjänslema vara inrättade i tre år, varefter en utvärdering och ompröv-


 


Prop. 1981/82:106                                                  165

ning föreslås ske. Delta innebär att medel för de aktuella tjänsterna erford­ras för minst ett budgetär efter den nuvarande treårsperiodens utgång. Om de av DFE föreslagna generella åtgärderna då har genomförts bedömer DFE att behovet av särskUda medel för basresurser kommer att vara avsevärt mindre.

Enligt DFE bör de aktuella medlen direkt fiUföras vederbörande högsko­leenheter, vUka på sedvanligt sätt bestämmer tjänsternas art, skriver pro­gram och tiUsätter tjänslema. Resp. högskoleenhet bör därvid ha rätt att i samråd med bl.a. DFE förändra för viss tjänst föreslaget område. De aktuella tjänslema bör enligt DFE inrättas från och med den 1 juli 1982.

DFE tillägger att vissa åtgärder för kunskapsuppbyggnad pä nya områ­den, l.ex. utdelande av stipendier för utlandsresor och anordnande av konferenser angående val av områden för fördjupade studier bör kunna vidtas av de programansvariga organen inom ramen för deras ordinarie verksamhet.

DFE:s undersökning ger enligl min uppfattning en konkret bild av vissa basresursproblem som kan ha uppstått inom högskolan i anslutning lill den snabba tillväxten av det omfattande energiforskningsprogrammel. Att mildra eller förebygga sådana problem är självfallet angeläget från såväl sektorspolifiska som rent forskningspolifiska utgångspunkter. Jag vill mol den givna bakgmnden redovisa följande ställningstaganden fill DFE:s olika delförslag.

I prop. 1981/82:100 bil. 17 s. 192 har chefen för industridepartementet föreslagit alt de programansvariga organen inom energiforskningsprogram­met fr. o. m. budgetåret 1982/83 ges möjlighet alt göra åtaganden om stöd fill forskning inom ett visst område eller projekt för fyra, i slällel för som nu tre, år efter det aktuella budgetåret. Ett system med fyraåriga åtagan­den bedöms underlätta för en högskoleinstitution att planmässigt bygga upp forskning på områden som har givits hög prioritet i den nyss påböriade treårsperioden av energiforskningsprogrammet. Det bedöms också göra del möjligt alt bibehålla basresurser i form av kunnande, samarbete och utmslning inom forskningsområden av långsiktig karaktär samfidigt som andra mera kortsiktiga områden prioriteras.

Det ankommer på regeringen att, vid riksdagens bifall lill förslaget, föreskriva ev. erforderliga närmare villkor för fyraårsanslagen från de programansvariga organen.

Vad gäller förslaget om särskilda regler för påslag vid energiforsknings­uppdrag till högskoleenheterna vill jag hänvisa lUl alt jag i del föregående under avsnittet Forskningssamverkan har ställt mig avvisande till FO­SAM: s förslag om all upprätta detaljerade regler angående pålägg för all brygga över variationer i tUlflödel av externa medel. Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att skapa sådana regler för energiforsknings­projekt. Somjag redan har anfört bör pålägg på exlernfinansierade projekt bestämmas utifrån en samlad bild av högskolans kostnader för projektet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  166

Därvid bör beaktas att långsiktig kunskapsutveckling och kompetensupp­byggnad utgör mål för flera av delprogrammen inom energiforskningspro­grammel och finansieras som särskilda projekt m. m. av de programansva­riga organen. Andra förhållanden som kan behöva beaktas i del samman­hanget kan vara projektens innehåll och längd. Det är nödvändigt att såväl de programansvariga organen som högskoleenheterna är uppmärksamma på hithörande frågor och sä långt möjligt reglerar dem vid sina avtal om forskningsprojekten.

I det föregående har jag redovisat min syn pä inrättandet av ijänster som professor och bestämning av inriktningen av professurer bl.a. som ett styrinslmment för regering och riksdag. Även om beslut härom har ten­derat att minska i betydelse som styrinstrument för regering och riksdag är del självfallet angelägel att olika intressen, bl.a. från berörda sektorsor­gan, vägs in i sammanhanget. Med tanke på energiforskningens alltmer ökade omfattning är det enligt min uppfattning naturligt all de organ, främst delegationen för energiforskning - och efter den 1 juh 1982 energi­forskningsnämnden - som har ansvar för långsiktiga frägor inom energi­forskningsområdet regelmässigt bereds liUfälle att yttra sig i samband med förslag eller beslut om professurer med anknytning lill området.

Vad gäller DFE:s förslag om inrättande av arvodestjänster på fyra år för energiforskning får jag hänvisa tiU vad jag har anfört under avsnittet Forskningssamverkan. Jag har där förordat alt i anslutning lill tidsbegrän­sade projekt, tidsbegränsade tjänster, för l.ex. handledare eller projektle­dare, i den män de behövs för projektets genomförande bör kunna inrättas inom högskolan på medel som ställs till förfogande av de programansvariga organen.

DFE:s förslag om användning av de särskilda medel som har beräknats inom energUbrskningsprogrammel för förstärkning av högskolans basre­surser inom energitekniska ämnesområden är enligt min uppfattning väl ägnat att lösa vissa temporära basresursproblem inom energiforsknings­området i avvaktan på att de generella åtgärder somjag har behandlat får fuU effekt. Det står bl. a. i samklang med vad jag nyss redovisade om inrättande av forskartjänster knutna tUl en given forskningsinriktning och bekostade med medel frän seklorsorgan eller industri. Regeringen har denna dag beslutat att ställa medel till vissa högskoleenheters disposition för inrättande av tjänster fr. o. m. den 1 juh 1982 i huvudsak i enlighet med DFE:s förslag.

Till vad jag nu har anfört om vissa åtgärder rörande basresurser för energiforskning vill jag efter samräd med chefen för industridepartementet lägga följande. Jag har tidigare klart tagit ställning för att sektorsorganen skaU ha del fulla programansvarel och del finansiella ansvaret för sin forsknings- och utvecklingsverksamhet, innefattande även härför behövlig långsiktig kompetensuppbyggnad. Detta gäller självfallet även de program­ansvariga organen inom energiforskningsområdel.


 


Prop. 1981/82:106                                                  167

Del är av stor betydelse med löpande kontakter och samverkan för klargörande av mål och resursanspråk mellan dessa organ och berörda högskolemyndigheter. Bl. a. är det av särskild vikt inom de delar av energi­forskningsprogrammet där bevakning av den tekniska utvecklingen, kun­skaps— och kompetensuppbyggnad etc. uttryckligen har angivits som främsta mål för insatsema och där högskolan såsom forskningsresurs spelar en huvudroll. En sådan samverkan år angelägen också när del gäller behovet av åtgärder för att kompetens och basresurser skall finnas tUlgäng­liga i tiUräcklig utsträckning inom energiforskningsområdet även efter det nuvarande treårsprogrammets utgång den 30 juni 1984. En samordning mellan släUningslagandena liU energiforskningen efter denna tidpunkt och förslagen i nästa forskningspolitiska proposition bör som jag tidigare har framhållit eftersträvas. I regeringens riktlinjer för den långsiktiga plane­ringen inom de programansvariga organen inom energiforskningsområdet kommer därför behovet av samordning med inte bara övriga åtgärder på energipolitikens omräde ulan även högskolans resursplanering all särskiU betonas.

3   Hemställan

Med hänvisning fill vad jag har anfört hemsläller jag att regeringen

dels föreslår riksdagen all

1.   godkänna vad jag har förordat i fråga om fleråriga medelsramar för
forskningsråden,

2.    godkänna vad jag har förordat i fräga om utvärdering av forskning,

3.    godkänna vad jag har förordat i fråga om övergripande prioriteringar inom forskningsområdet,

4.    godkänna vad jag har förordat om ansvar för prioriterad forskning,

5.    godkänna de av mig förordade riktlinjerna för den fortsatta långsik­tiga planeringen av forskningen inom resp. fakultelsområde,

6.    godkänna de av mig förordade riktUnjerna för finansiering och ulnyll­jande av dyrbar vetenskaplig utmslning,

7.    godkänna de av mig förordade riktlinjerna för sektorsforskningen i vad avser programansvar och finansiellt ansvar,

8.    godkänna de av mig förordade riktlinjerna för sektorsorganen och högskolan i vad avser samverkan om och planering av forskning,

9.    godkänna de av mig förordade principerna för kostnadsläckning och kostnadsfördelning vid uppdragsverksamhet,

10.   godkänna vad jag har förordat i fråga om Ijänster som adjungerad
professor,

11.   godkänna vad jag har förordat i fråga om kontaktforskarverksam­
het,


 


Prop. 1981/82:106                                                  168

12.   godkänna de av mig förordade rikllinjema för inrättande av forskar­tjänster vid forskningsråd,

13.   godkänna vad jag har förordat i fråga om ansvar för och utbyggnad av statistik över forsknings- och utvecklingsarbete,

14.   godkänna vad jag har förordat i fräga om lämplighetsbedömning för antagning liU forskamlbildning,

15.   godkänna vad har har förordat i fråga om utbildningsbidrag för doktorander,

16.   godkänna vad jag har förordat i fråga om inrättande av nya amanu­ensljänsler och avveckling av nuvarande amanuens- och assislentljäns­ter,

17.   godkänna vad jag har förordat om inrättande av doktorandljänsler,

18.   godkänna vad jag har förordat i fräga om organisation av försöks­verksamheten med viss forskning inom primärvården, finansiering av den­na verksamhet samt lidpunkten för inrättande av en tjänst som professor i socialt arbete,

dels bereder riksdagen lUlfälle all la del av vad jag har anfört om

19.   de beräknade ekonomiska ramarna för forskningsverksamheten budgetåret 1983/84,

20.   omdömen om doktorsavhandlingar,

21.   om tillgodoräknande av doktorsexamen i förtjänsthänseende.

4   Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83

1. E 32. Utbildningsbidrag för doiktorander

1980/81 Utgift    72105608

1981/82 Anslag   78144000

1982/83 Förslag  90432000

1 prop. 1981/82:100 (bU. 12 s. 515) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till utbildningsbidrag för doktorander preliminärt beräkna ett förslagsanslag av 78144000 kr.

Utbildningsbidragen för doktoninder är som har nämnts beloppsmässigt knutna till de utbildningsbidrag som utgär fill studerande inom arbetsmark­nadsutbUdning (AMU). Bidraget ligger i mitten av del intervall som gäller för AMU-elever. Jag har i det föregående förordat en höjning av utbild­ningsbidragen. Jag beräknar nu medel härför (-1- 12288000 kr.).

Jag har i det föregående förordat en mer genomgripande omläggning av studiefinansieringen inom forskarutbildningen, som får anslagslekniska konsekvenser fr.o.m. budgetåret 1983/84. Jag avser därför all i annat sammanhang föreslå regeringen alt uppdra åt UHÄ att i anslutning till sin anslagsframställning för budgetåret 1983/84 dels beräkna den resursvolym


 


Prop. 1981/82:106                                                               169

för studiefinansiering som innevarande budgetår är knuten tiU tjänsterna som assistent och amanuens, dels utarbeta förslag tiU fördelning av den samlade resursen för studiefinansiering inom forskamlbildning mellan de olika anslagen fiU forskning och forskamlbildning (fakullelsanslagen). Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Utbildningsbidrag för doktorander för budgetåret 1982/83 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 90432000 kr.

2. Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarutbildningsre­form

Nytt anslag Förslag    12 462 000

1 statsbudgeten för budgetåret 1982/83 bör under nionde huvudtiteln föras upp ett reservationsanslag benämnt Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskamlbildningsreform. Under detta anslag beräknarjag i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört medel för följande ända­mål. Jag lar också upp vissa medel lill regeringens disposition avsedda för vissa åtgärder inom forskningsområdel.

Ändamål                                                               Belopp 1982/83

Doktorandtjänster                                           5 605 000

Forskningsinformation                                       1000 000

Kontakter högskolan - forskningsavnämare        500000

Verksamhet med kontaktforskare                     1000 000

FoU-statistik                                                        500000

Undersökning av behovet av statistik över forskarstuderande          125 000
Särskilda enheter för forskning inom primärvården och

angränsande områden                                    2400000

Till regeringens disposition                                1332000

12462000

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarut­bildningsreform för budgetåret 1982/83 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 12462000 kr.


 


Prop. 1981/82:106                                                  170

Bilaga B

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET
            PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-18

Föredragande: statsrådet Dahlgien

Anmälan till proposition om forskning m. m. såvitt avser jordbruksdeparte­mentets verksamhetsområde

1    Inledning

Samhällsutvecklingen bygger i betydande utsträckning pä resultatet av forskning och utbildning. Del fortsalla framåtskridandet fömtsälter all forskningen står på en internafionellt sett hög nivå saml att forskningsre­sultaten utnyttjas på ett effektivt sätt. Med det dominerande inflytande som vetenskap och teknik har i det moderna samhället finns del ett starkt samband bl.a. mellan effektiviteten i näringslivet och satsningarna på forskningen.

Under 1970-talet har stora delar av svenskt näringsliv drabbats av eko­nomiska svårigheter. Problemen berör även de näringar, som faller inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde. För alt kunna lösa de pro­blem som vi ser omkring och framför oss måste vi la liUvara de kunskaper som forskningen kan ge. Jag ansluter mig till de allmänna forskningspoli­tiska synpunkter och förslag som chefen för utbildningsdepartementet redovisat. Emellertid vill jag i detta sammanhang närmare redovisa mina överväganden rörande vissa frågor som avser forskning inom jordbmksde­partemenlets verksamhetsområde.

Inledningsvis vill jag översiktligt redogöra för forskningsorganisationen inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde. Forskningssektorn har en långt driven och specialiserad FoU-organisation, som omfattar ett eget universUet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), elt eget forsknings­råd, skogs- och jordbmkels forskningsråd (SJFR), samt andra statliga och halvstaUiga forskningsorgan, som stöder forskningen inom området. Sek­torns centrala myndigheter har relativt begränsade roller när del gäller forskningsfrågor. Dock har skogsstyrelsen erhållit vissa medel för all stödja i huvudsak praktiskt inriktat utvecklingsarbete. Vidare finns vid statens naturvärdsverk (SNV) en särskild forskningsnämnd vilken stöder tillämpad forskning inom miljöområdet. Härutöver har resurser sedan


 


Prop. 1981/82:106                                                  171

början av 1970-talet funnits på lantbruksområdet genom Lanlbmkets fond. Genom denna fond stöds främst forsknings- och utvecklingsverksamhet. Ärligen tillskjuts fonden ett belopp av de medel jordbruket tillerkänns i jordbmksprisöverläggningarna.

2   Allmänna forskningsfrågor

2.1 Långsiktig planering

Chefen för utbildningsdepartementet har i sitl anförande bl. a. konstate­rat att ett centralt problem i svensk forskningspolifik är del förhällandet att forskningen utvecklats utefter två parallella linjer ulan närmare samord­ning dem emellan. Den ena linjen avser högskolan och forskningsråden och begränsar sig i allt väsentligt fill gmndforskning och forskarutbildning. Den andra linjen avser forskning som är knuten fill olika samhällssektorer och är uppbyggd för dessa sektorers behov av forskning och ulveckHng. Inom regeringskansliet svarar resp. departement för forskning inom sin sektor. En följd av dessa förhållanden är att olika delar av forskningsverk­samheten bereds i skilda utskott i riksdagen. Någon samlad bedömning av forskningspolifiken har därför inte varit möjlig vid riksdagsbehandlingen av forskningsfrågor. Chefen för utbildningsdepartementet ägnar i sin fram­släUning särskild uppmärksamhet åt frågor rörande planering, främst lång­siktig sådan, och samverkan meUan olika delar av forskningssystemet. Han framhåller därvid att en indelning av forskningen i olika kategorier såsom gmndforskning, tillämpad forskning, sektorsforskning m. m. ger oss instmmenl för att lättare kunna planera, väga och prioritera skilda syften med forskningsverksamheten i förhållande fill varandra. I likhet med che­fen för utbildningsdepartementet anser jag att indelningen som sådan inte ger uttryck för vilken slags forskning som ur samhällets synvinkel är mest värdefull. De olika kategorierna av forskning kompletterar varandra och tillgodoser stora och växande samhällsbehov.

Sveriges lantbmksuniversitet och tidigare jordbmkels högskolor har återkommande redovisat långsiklsplaner. Planerna, som spänner över re­lativt långa perioder, har utgjort referensram för särskilda, femåriga verk­samhetsplaner. Lantbruksuniversitetet har i samband med sin anslags­framstäUning för budgetåret 1982/83 lagt fram en långsiktsplan inför 1990-talet och en verksamhetsplan för åren 1981-1986. Jag återkommer till denna fråga.

Skogs- och jordbrukels forskningsråd har nyligen omorganiserats (prop. 1980/81:129, JoU 1980/81:27, rskr 1980/81:336). 1 samband därmed har den långsiktiga forskningsplaneringen blivit elt vikfigt instmmenl i rådets forskningsslödjande verksamhet. Vidare har rådet fått ett vidgat ansvar vad gäller energiforskning, livsmedelsforskning och valtenbmk.

Inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde bedrivs omfattande


 


Prop. 1981/82:106                                                  172

forsknings- och utvecklingsarbete vid branschforskningsinslilut. Dessa be­rör såväl jord- och skogsbmk som miljöfrågor. Denna s.k. kollekliva forsknings- och utvecklingsverksamhet finansieras gemensamt av staten och resp. näringsgren eller intressenter. I samband med att avtal träffas mellan staten och berörda organisationer om finansiering av verksamheten fastställs även elt ramprogram. Ramprogrammet innehåller en redovisning av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som enhgt avtalet avses komma att bedrivas under den avtalade perioden.

Med hänvisning fill det nu anförda finner jag all kraven på långsiktig planering är relafivt väl tillgodosedda vad gäller nu berörd forskning.

2.2 Forskningssamverkan

Liksom inom andra verksamhetsområden är den långsikliga planeringen oftast begränsad lill den inom resp. forskningsinstitution bedrivna forsk­ningen. Vad som därför i första hand bör åstadkommas inom jordbmksde­partemenlets forskningssektor är en bättre samverkan mellan skilda forsk­ningsorgan vid planläggning av forskningen.

Behovet av samverkan mellan oUka forskningsinstitutioner kan exempli­fieras med förhållandena inom bl.a. livsmedelsforskningen. Som forsk­ningsområde spänner livsmedelsområdet över vida fäll innefattande elt stort antal specialdiscipliner. Vidare har flera myndigheter i dag lill uppgift att hålla sig underrättade om och samarbeta inom livsmedelsforskningen. Så har l.ex. livsmedelsverket nära samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU), olika forskningsråd och forskningsrädsnämnden (FRN), SLU saml övriga universitet och institut. Dessa förhållanden gör det angelägel all samordna forsknings- och ulvecklingverksamhelen inom livs­medelsområdet. Eftersom forskningen stöds av myndigheter och forsk­ningsorgan fiUhörande skilda departement bör emeUertid allmänna bedöm­ningar av olika delområdens behov av forskning och övergripande plane­ring lämpligen ske på departementsnivå i samband med den årliga budget-behandlingen.

I viss utsträckning förekommer redan samverkan meUan olika forsk­ningsorgan. Jag vill här peka pä bl. a. samordningen av forskningen mellan skilda institulioner och över fakultelsgränser vid SLU. Samförläggning av forskningsinsfitutioner tUlhörande skilda myndigheter förekommer också.

Enligt min mening skulle också ytterligare effektivitetsvinster kunna uppnås om forskningsplaneringen i ökad utsträckning kunde avse hela kedjan från råvaran via förädlingsindustrin lill marknaden saml slutlig avfallshantering. En mer utvecklad samverkan meUan de olika forsknings­organen bör enligl min uppfattning möjliggöra en samlad överblick över forskningssektorn och ge ökad stabilitet i planeringen. Därvid bör SJFR och SLU ha en vikfig uppgift all fylla. En sådan planeringssamverkan är ocksä angelägen för att bl. a. underlätta regeringens och riksdagens över­gripande forskningsplanering.


 


Prop. 1981/82:106                                                  173

2.3 Sektorsforskning och myndighetsutövning

Statens naturvårdsverk (SNV) ansvarar för planering av, slöd lill och delvis utförande av sådan miljövårdsforskning och undersökningsverk­samhet som har en närmare anknytning till myndighetsutövning pä miljö­vårdsområdet.

Under SNV finns en särskild forskningsnämnd med företrädare för såväl forskare som avnämare, vilka beslutar om forskningsresursernas närmare användning. Den av nämnden finansierade forskningen syftar lill all för­bättra kunskapsunderlaget säväl för den löpande ärendehanteringen som för den mer långsiktiga planeringsverksamheten. De medel som natur­vårdsverkets forskningsnämnd förfogar över används i huvudsak för kon-Iraklsforskning vid högskolor och forskningsinstitut.

Undersökningsverksamheten vid naturvårdsverkets egna laboratorier år inriktad pä långsiktig övervakning av miljöförhållanden, på utsläpps- och produktkontroU och på specialundersökningar i samband med tillsyn av miljöfarlig verksamhet. På regeringens uppdrag genomför naturvårdsver­ket nu en översyn av omfattningen och inriktningen av bl. a. den verksam­het som bedrivs vid verkels laboratorier.

Den direkta kopplingen till naturvårdsverket, som den nuvarande forsk­ningsorganisationen innebär, berör den principiella frågan om förhållandel mellan myndighet, dess myndighetsutövning och seklorforskningen på del område som myndigheten är satt att bevaka. Vad som har diskuterats är om en obunden forskningsverksamhet kan upprätlhåUas inom samma myndighet som har lill uppgift all utfärda allmänna råd och anvisningar m. m. rörande skilda förhållanden i vår miljö.

Den fortgående delegeringen av beslutanderätten lill länsstyrelse och kommuner förstärker naturvårdsverkets roll som sakkunnigorgan. För egen del anser jag alt den nuvarande organisatoriska utformningen gell goda möjligheter alt snabbi utnyttja forskningsresultaten i SNV:s arbete med bl. a. föreskrifter och gränsvärden. Jag har samtidigt förståelse för de synpunkter som framförts om behovet av en tydligare uppdelning av SNV:s myndighetsutövning å ena sidan och forskningsverksamheten å den andra. Frågan om miljövärdsforskningens ställning vad avser förhållandel till SNV bör bli föremål för en översyn innan ställning kan las lill eventuel­la förändringar av den nuvarande organisationen. Regeringen uppdrog i juni 1981 ät SNV all bl. a. studera den forsknings- och utredningsverksam­het som bedrivs vid verket. Redovisning av översynsarbelel lämnas av SNV under våren 1982. Enligl vad jag erfarit kommer FRN:s naturresurs-delegation all under våren 1982 presentera elt långlidsprogram för nalurre-sursforskning. Hithörande fräga behandlas också av naturresurs- och mil-jökommhtén. Det kan därför finnas anledning all pröva frågan om en bättre samordning av forskningen inom naturresurs- och miljövårdsområ­det. Jag har för avsikt all senare återkomma till regeringen i dessa frågor.


 


Prop. 1981/82:106                                                  174

3   Övergripande prioriteringar

3.1 Stöd till grundläggande forskning

Chefen för UtbUdningsdepartementet har i sin framställning behandlat frågan rörande bl.a. balansen mellan högskoleforskning och sektors­forskning m. m. Han framhöll därvid all en bättre balans kan uppnås genom att högskolans basorganisation för forskning successivt stärks i skilda avseenden. Beträffande forskningen inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde är frågan av delvis annat slag, nämligen den lämpliga avvägningen meUan gmndläggande forskning, fillämpad forskning och ut­veckUngsarbete. I Sverige och även internationellt har brislen pä kunskap om de grundläggande sambanden mellan olika processer i de biologiska systemen och deras omgivning blivU allt tydligare och allvarligare ju snab­bare skogsbmkel och jordbmket utvecklats i tekniskt och ekonomiskt hänseende. Den teoretiska och kunskapsmässiga utvecklingen släpar på flera områden efter utvecklingen på del praktiska planet, med i vissa fall oönskade ekologiska och miljömässiga följdverkningar. I ell längre per­spektiv kan dessa vara skadliga även för utvecklingen av produktiviteten inom näringarna. Många av dessa problem hänför sig till en sådan gmnd­läggande nivå alt de är gemensamma för skogs- och jordbruksforskningen. I konkurrensen med projekt av mer fillämpad inriktning har de gmndläg­gande problemställningarna haft svårt alt hävda sig. Detta har främst gällt skogsforskningen. En ändring hÉlrvidlag är dock numera på väg. I samband med SJFR:s organisationsförändring ändrades rådets inslmklion. Rådels forskningsslödjande verksamhet kommer därmed alt inriktas pä slöd liU mer gmndläggande och långsiktig forskning. Härutöver är del enligl min mening viktigt alt en fortsatt, allmän satsning sker på grundläggande forsk­ning vid sidan av tillämpade frågeställningar, vilka för sin lösning kan kräva mer djupgående, riktad forskning.

En kompetensuppbyggnad inom flera för miljöforskningen viktiga grundforskningsområden äf angelägen. Stöd fill gmndforskningen är i förs­ta hand forskningsrådens ansvar. FRN, naturvetenskapliga forskningsrå­det (NFR) och SNV har inlett ett samarbete i syfte alt identifiera gemen­samma insatsområden. Delta samarbete bör intensifieras. Härigenom un­derlättas den nödvändiga breddningen och fördjupningen av forskningen inom detta område. En sådan inventering ger enligl min mening ocksä ell bättre underlag för slalsmaklernas beslut beträffande angelägna satsningar på grundläggande forskning om bl.a. föroreningars transport, spridning och omvandling i miljön, forskning rörande sambandet mellan förorenings­halter och effektema pä människor och miljö m. m.


 


Prop. 1981/82:106                                                  175

3.2 Innehållsliga prioriteringar

Som framgått av chefens för utbildningsdepartementet anförande tidi­gare denna dag har FRN lagt fram en rapport om förslag lill övergripande innehållsliga prioriteringar inom forskningen. Vad avser de biologiska näringama har nämnden aktualiserat tre områden, nämligen markens eko­logi, Uvsmedelsforskning och skogsforskning.

Bevarandet av markens produktivitet är en väsentlig fräga för jordbmket och skogsbmkel. Svårigheter i detta avseende har uppställ under senare år liU följd av produktionsteknikens utveckling, försurning av mark och vat­ten på grund av nedfall av svavel och utsläpp från industriell verksamhet. Ökade insatser inom ekologisk forskning har gjorts med stöd bl.a. från NFR, SiJV, SJFR och pä senare lid från FRN. Insatser rörande markens ekologi bör enligl NFR utgöra en strategisk forskningssatsning.

En större samlad satsning bör enligl FRN göras med direkt anknytning fill jordbmksforskningen. Det gäller forskning om livsmedel. FRN betonar att en sådan satsning bör ske i elt bredare perspektiv än de rent produk-fionslekniska, -ekonomiska och -biologiska. Livsmedelsforskningen måste enligl FRN också innefatta de sociala, samhällspolitiska och hälsomässiga effektema av Uvsmedelsproduklion och konsumfion och samspelseffek-tema dem emellan.

FRN liksom STU biträder den prioritering som skett beträffande skogs­forskningen. Vid omorganisationen av SJFR tUIfördes skogsforskningen nya resurser. Härigenom möjliggörs en fortsatt kompetenshöjning och utveckling av skogsforskningen inom bl. a. områden som skogsföryngring och skogsproduktion. Ytterligare satsningar bör i första hand vara angeläg­na från skogsindustrin, vars forskningsbenägenhel enligl FRN är relativt sell låg.

Jag övergår nu till alt redovisa innehållet i den långsiktsplan inför 1990-talel, som SLU har lagt fram i samband med sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 .

En utgångspunkt för den analys som ligger lill gmnd för långsiktsplanen år att vi i elt inlemalionelll perspektiv kan förvänta en fortsalt stark befolkningstiUväxl med väsentligt ökade behov av livsmedel, skogspro­dukter, energi och andra resurser. I ett nationellt perspektiv fömlses för läng fid framöver betydande balans- och ulvecklingssvårigheter i samhälls­ekonomin. Kraven på ökad produktivitet, kostnadssänkningar och syssel­sättningsfrämjande åtgärder kommer att bli mycket framträdande. Forsk­ning och utbildning måste spela en mer framträdande roll för all man skall komma lill rätta med dessa problem och förhållanden. Det förväntade ekonomiska lägel medför emeUertid alt även forskning och utbildning kan fä arbeta under stränga krav på effekfivisering.

Mol bakgmnd av de krav som ställs präglas långsiktsplanen av en strävan all söka leda forskning och utbildning mol yllerligare fördjupning, långsiktigt nyskapande och individueUa initiafiv m. m.


 


Prop. 1981/82:106                                                  176

Planen anger mål och inriktning för SLU:s olika verksamhetsgrenar i syfte all på bästa sätt tillgodose de anspråk samhäUet kan komma all ställa på dem.

Det övergripande målet för SLU:s forskningsverksamhet anges vara fortsall satsning på åtgärder som ökar säväl produktivitet som effektivitet inom berörda sektorer. Det gäller bl.a. att utveckla kunskaper för all uthålligt kunna använda naturresurserna och för all tillgodose nafionella och internationella behov av livsmedel, fibrer och virke. Det innebär vidare en fortsatt uppbyggnad av en biologiskt grundad helhetskunskap om skilda produklionsålgärders effekter i syfte att förena kraven på hög pro­duktivitet och bättre resurshushållning. Härtill kommer utveckUng och spridning av kunskaper för att öka avkastningen och att bättre utnyttja produktionsmedlen samt utveckla nya och konkurrenskraftiga produkter för all främja lönsamhet och internationell konkurrenskraft.

1 detta sammanhang måste enligl långsiktsplanen samfidigt hänsyn las till andra samhälleliga mål rörande miljö, livsmedlens kvalitet, djurhälsa, djurskydd, sysselsättning och regional balans. Där anges vidare områden som under lång lid framöver bör prioriteras inom forskningen.

Jordbrukels ekonomiska situation liksom konsumenternas krav på livs­medel av god kvalitet lill rimliga priser fömtsälter fortsalla effeklivise-ringsslrävanden och att ökad vikt läggs vid åtgärder för att uppnå hög produktkvalitet. Odlingsåtgärdernas effekter på produktion, miljö och re-surshushåUning bör enligt SLU fä större vikt. Fördjupade kunskaper inom de mera fillämpade husdjurs-, växt- och markämnesomrädena framhålls bl.a. i syfte alt öka produktionssäkerhelen och produktiviteten. Vidare bör kunskapema fördjupas inom området råvarurelalerad livsmedels­forskning för alt skapa ett bättre underlag för utvärdering av sambanden råvaror- processteknik—näringsriklighel- kvalitet.

Den utveckling och de mäl som redovisats för jordbruket har relevans även för Irädgårdsbmket. Två speciella problem framhålls dock. För det första anges trädgårdsnäringen vara mera utsatt för internationell konkur­rens än jordbmket. För del andra är flertalet Irädgårdsprodukler färsk­varor som när konsumenten ulan förädling. Ur säväl konsument- som producentsynpunkt är del därför viktigt att inte endast produktionen utan även distributionen sker effektivt.

Samhällets insatser för alt tUlgodose skilda krav rörande långsiktig hus­hållning med natur- och vattenresurser har under senare år ökat väsentligt. Delta, tillsammans med krav på sociala och estetiska kvaliteter, har bidra­git till alt den utbildning inom området som bedrivs vid SLU i dag är väl etablerad. Allljäml bedrivs emeUertid endast en begränsad forskningsverk­samhet. En utökad forskning kan förväntas ge betydande bidrag tUl såväl en fördjupad utbildning som ett bättre utnyttjande av samhällets insatser på landskapsplaneringens område.


-#'■


 


Prop. 1981/82:106                                                  177

För skogsbrukets del framhålls i långsiktsplanen vikten av all skogspro­duktionen hälls på en hög avkaslningsnivå och inriktas mol marknadsmäs-sigt konkurrenskraftiga produkter. De långsikfiga aspekterna bör särskill beaktas. Vidare framhålls alt behovel av virkes- och fiberprodukfion för­väntas vara stort även i framtiden, samtidigt som skogsråvaror bedöms få ökad betydelse fpr energiförsörjningen. Förändringar i den inhemska och internationella ekonomiska utvecklingen medför en betydande osäkerhet om exportmarknadernas utveckling och därmed om skogsproduktionens mest ändamålsenliga bedrivande och råvarans vidare utnyttjande. Skogs­marken utgör dessutom basen för ell mångskiftande friluftsliv och stora naturvärden.

Ökad intensitet och storleksrationalisering har medfört ökade risker för djurhälso- och djurskyddsproblem, vilka kan orsaka betydande produk­tionsförluster. Inom det livsmedelshygieniska området tillmäts förekomst av restsubslanser samt produktionsformernas inverkan på livsmedlens näringsriktighet ökad betydelse. Antalet sporthäslar i landet har ökat kraf­tigt under 1970-lalet och kraven på veterinärmedicinsk forskning och ut­bildning från denna sektor uppges vara mycket starka. Kraven pä hälso-och sjukvård för sällskapsdjuren måste tUlgodoses genom tillräckliga ut­bildnings- och forskningsinsatser. Veterinärmedicinen har traditionellt en stark anknytning till biomedicinsk gmndforskning. En fortsatt sådan an­knytning anges därför vara nödvändig för att nya forskningsresultat snabbt skall kunna omsättas i praktisk verksamhet.

Utvecklingen inpm de biologiska näringarna och samhället i övrigt kan enligt långsiktsplanen ställa krav pä utvidgning av SLU:s ansvarsområden. Bland områden som anses angelägna för SLU att bevaka utöver de tradi­tionella anges energiområdet i allmänhet, livsmedelshygien, förädlings-och produktionsmedelsföretagens ekonomi samt grönytor i tätorter.

ForskamlbUdningen uppges f. n. vara för Ulen för SLU:s rekryteringsbe­hov. Dess kvalitet är inle heller fillfredsställande. För att förbättra forskar­utbildningen föreslås därför en rad åtgärder. Del gäller bl. a. vidgat kursut­bud, bättre handledning, samverkan med näringslivet, nordiskt samarbete och internationaliseringen i stort.

En grundläggande tanke bakom den planeringsfilosofi som presenteras i långsiktsplanen är att forskningens vetenskapliga uppläggning främst bör bestämmas pä insfitulions- eller individnivå, dvs. den nivä där den veten­skapliga kompetensen är företrädd. Enligl samma planeringsfilosofi kon­centreras den överordnade planeringen på central nivå liU fördelning av resurser på större programområden med angivande av viljeinriktningar. Det är härvid enligl planen nödvändigt all förbättra beslutsunderlaget genom en utvärderingsverksamhet. Behovet av mera grundläggande forsk­ning understryks. Inom försöksverksamheten sker redan en sådan utveck­Ung, vilket bl. a. medför all man i ökad utsträckning söker klarlägga bak­omliggande orsakssammanhang. 1 gengäld är det enligt planen önskvärt all 12    Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  178

näringslivet kan ta över resp. finansiera visst utvecklingsarbete. Vikten av en på helhetslösningar inriktad forskning framhålls också. Ökat samarbete mellan gmndforskning och utvecklingsarbete bör därför eftersträvas.

För egen del anser jag all långsiktsplanen i aUl väsenfiigt kan läggas till grund för de prioriteringar som avser berörd forskning inom jordbmksde­partemenlets verksamhetsområde. Dock vill jag i del följande översiktligt ta upp de frägor somjag bedömer vara de mest väsentliga under den period som den forskningspolitiska propositionen avser.

Teknisk utveckling och arbetskraftsralionalisering har fillsammans med en rad biologiska framsteg bidragit fill en kraftig produktivitetsökning inom skogs- och jordbmket under efterkrigsfiden. Produktiviteten kommer även i framliden alt ha avgörande betydelse för de biologiska näringarnas kon­kurrensförmåga. De mer lättköpta rationaliseringsvinsterna har emellertid nu inhämtats. Fortsatta framsteg är beroende av om ny och fördjupad kunskap kan tillämpas. En ökaid produktivitet får emellertid inle innebära all naturresurserna överexploateras och miljön skadas. Bevarandet av markens produktionsförmåga är av väsentlig betydelse för jordbmket och skogsbmkel. Av särskild vikt blir forskningsinsatser som gäller markens ekologi. De evenlueUa möjligheterna eller nödvändigheten av all minska användningen av kemiska bekiimpningsmedel och handelsgödsel med bi­behållande av hög produktivUet är av avgörande betydelse för både skogs-och jordbmket. Avgörande för val av strategi i detta avseende och även för möjlighelema att hantera de problem som kan uppslå är enligt min mening tillgång till gmndläggande kunskap om de biologiska produktionsproces­serna, resislensmekanismer, skadegörare, ekologi och ekonomiska konse­kvenser. Insatser rörande markens ekologi bör enligt min bedömning utgö­ra en strategisk forskningssatsning. Ökade kunskaper om fömtsättningar­na för odling och vård av skogsbmksmarker och jordbmksmarker är av avgörande betydelse för de biologiska näringarna och miljövården. Det är naturligt att SJFR får huvudansvaret härför i nära samarbete med SLU. Även här kan vissa insatser behöva göras av t. ex. NFR.

Allmän enighet råder om att forsknings- och utvecklingsarbete spelar en nyckelroll för utvecklingen av vårt näringsliv. I framliden kommer stor vikt all läggas vid hushållning med våra naturresurser. Redan nu är kraven mycket höga på naturresursen skog. I dag efterfrågar den svenska indu­strin mer råvara än vad de svenska skogarna långsiktigt kan producera med nuvarande skötsel. Samtidigt med ökad efterfrågan på virke kommer stora arealer att efterfrågas för andra ändamål än virkesproduktion. Sko­gen är ett av våra största ekosystem. Dess balans och produktionsförmåga är en av fömtsättningarna för \'ärt välstånd. Skogsnäringen är en av våra viktigaste exportnäringar. Framtida resurser för forskningen måste därför i ökad utsträckning tillföras områden av särskUd betydelse för svensk skogsnärings framlida konkurrenskraft. Jag delar därför SLU:s uppfatt­ning att skogsförnyelse- och skogsproduklionsforskning bör ges hög priori­tet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  179

Vidare anser jag det vara väsentligt att forskningen belyser de samhäUs­ekonomiska konsekvenser av olika handlingsalternativ som kan uppställas för skogsbmkel. I årets budgetproposition har jag föreslagit alt medel anvisas för att möjliggöra samhällsekonomisk forskning om utnyttjandet av naturresurser. I detta sammanhang vill jag också betona viklen av all studier utförs rörande de ekonomiska fömtsättningarna för olika intressen­ter att nyttiggöra skogen. Härvid bör speciell uppmärksamhet riktas mol de ekonomiska fömtsättningarna för det kombinerade skogs- och jordbm­ket.

Sverige måste kunna utveckla produkter som efterfrågas inle minst på exportmarknaden. Detta gäller även inom jordbruket och skogsbruket. Därvid blir även marknadskunnandet betydelsefullt. Detta är svagt utveck­lat framför allt när det gäller jordbmksprodukter. En viss uppbyggnad av sådan kunskap är enligl min mening nödvändig för all vi skall kunna öka exporten av framför alll vidareförädlade produkter. Detta område bör därför ges ökad prioritet inom ramen för de resurser som tillförs forskning­en och utbildningen på jord- och skogsbrukets område. I detta samman­hang viU jag även peka pä SLU:s ansvar för forskning inom områdena distribution och marknadslära. Med hänsyn lill marknadsstrukturen bör därvid forskning om kooperation prioriteras.

I årets budgetproposition har jag vidare föreslagit en mindre förstärkning av resurserna för forskning och försök på trädgårdsomrädet. Vad som i olika sammanhang uttalats om viklen av forsknings- och utvecklingsverk­samheten för olika näringars framtida konkurrenskraft torde vara väl lill-lämpbart på trädgårdsnäringen. För näringens möjligheter alt hävda sig i en besvärande importkonkurrens är således nya rön från forskning och försök av utomordentlig betydelse. Jag räknar med all detta förhållande ägnas fortsall uppmärksamhet av SLU i dess prioriteringar.

SLU har under senare år kommit att bedriva en omfattande forskning rörande odling av energiskog och tillvaratagande av skogsenergi. Forsk­ningen har bedrivits med stöd av nämnden för energiforskning (NE). Motsvarande verksamhet bedrivs i mindre omfattning även inom lant-bmksområdel. Jag vill starkt understryka viklen av denna verksamhet. Ur energipolitisk synpunkt bör i första hand forskningen inriktas mot nya och förnybara energikällor. Härigenom skapas samtidigt fömlsällningar för elt värdefullt komplement fill den traditionella produktionen av livsmedels-och skogsindustriråvaror. Jag anser det vidare motiverat all intensifiera forskningen kring energisparverksamhelen inom de biologiska näringarna. Energiförsörjningssyslemel bör studeras både från samhäUsekonomiska och företagsekonomiska utgångspunkter. Regeringen uppdrog i mars 1981 åt delegationen för energiforskning (DFE) alt undersöka behovel av åtgär­der för att säkerställa den långsiktiga kunskaps- och kompetensuppbygg­naden på det energitekniska området inom högskolan. DFE har redovisat uppdraget och föreslår bl. a. alt medel anvisas lill SLU för en professur


 


Prop. 1981/82:106                                                  180

med uppgift all bl. a. samordna och planera utbildning, vidareutbildning och gmndforskning saml information och rådgivning inom den energirela-lerade delen av SLU:s verksamhet för att långsiktigt säkerställa kompe­lens för energisektorn. Regeringen kommer senare denna dag all anvisa medel fill SLU för inrättande av en tjänst i huvudsak enligt DFE:s förslag.

Säväl FRN som SLU prioriterar forskningen inom livsmedelsområdet. Jag delar uppfattningen om betydelsen av ytterligare satsningar pä detta område. Utvecklingen inom svensk livsmedelsindustri har gett ett sårbart syslem med stora risker för slömingar genom avspärrning eller energiav-brotl. Del är angelägel all forskningen ägnar beredskaps- och säkerhels-aspekterna ökad uppmärksamhet varvid syftet bör vara all möjliggöra en ' nödvändig livsmedelsproduktion även i elt läge av avspärrning, handels­restriktioner eller krig. Inom landet bedrivs en relativt omfattande livsme­delsteknisk forskning med stöd bl.a. från STU och seklororgan inom jordbmksdepartemenlets område. Vikten härav har betonats i den propo­sition som behandlade frägan om ansvarsområdet för SJFR och inriktning­en av dess verksamhet. SJFR och SLU har också i detta bredare samman­hang kompetens och ansvar, men även andra forskningsprioriterande or­gan som DSF och Humanistisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet (HSFR) bör uppmärksamma och stimulera ökad forskning inom området. De nya rön som forskningen över sambandet mellan kost, näring och hälsa eller sjukdom har lell fram lill pekar mol behovel av ökade forskningsin­satser inom detta fält. 1980-lalets debatt och forskning inom livsmedelsom­rådet kommer alt centrera kring området kost och cancer. Livsmedelsver­ket har i sina interna bedömningar givit detta område hög prioritet.

SLU har i sina planer även lagU upp forskningen inom djurhälsoomrä­del. Jag viU understryka viklen av forskning inom delta område för alt undvika de ansenliga produktionsförluster genom olika djursjukdomar som animalieproduklionen ärligen får vidkännas. Denna forskning bör enligl min mening särskill ägnas ål möjligheterna att förebygga hälsoslörningar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att utvecklingen inom den moderna djurhållningen inle varit problemfri sedd frän djurhälsosynpunkt. Ett fler­tal negativa utvecklingstendenser beträffande djurens hållbarhet och mot­ståndskraft mol sjukdomar har kommit alt reducera de posUiva ekonomis­ka resultat som den nya produkfionstekniken har skapat förutsättningar för. Jag har tidigare i andra sammanhang framhållit vikten av samordning mellan bl.a. olika forskningsverksamheter inom lantbmksuniversilelel. Det är därför med tillfredsställelse jag noterar att de ökade insatserna på djurhälsoomrädel skall ske i samverkan med den husdjursvetenskapliga forskningen.

Jag vill särskilt betona viklen av en helhetssyn pä forskningen. Jord­bmksforskningen har t. ex. traditioneUt varit inriktad på alt förbättra och effektivisera de metoder som jordbmkaren använder i växtodling, djurpro­duktion och teknik. Inom denna forskning har hänsyn successivt tagils fill


 


Prop. 1981/82:106                                                  181

utveckling av produktionsmetoder som ger goda produkter pä konsumen­tens bord. Forskningen i produklionsledet har emellertid varit betydligt mer omfattande än forskningen rörande vidarebearbelning och distribution av produkterna i livsmedelskedjan. Många forskningsfrågor griper över hela kedjan från råvaruproduktion via förädlingsindustrin tUl marknaden där en slutprodukt av hög kvalitet till rimlig kostnad kan erbjudas konsu­menterna. Detta gäller l.ex. kvalitetsfrågorna, det samlade produktions-, transport- och distributionssyslemels teknik och ekonomi. Det gäller be­lysning av de ekonomiska frågor i ett system där producenter möter allt färre motparter inom handelns och distributionens område. Enligl min mening är del väsentligt alt forsknings- och utvecklingsarbetet saml pro­blemformuleringar sker med utgångspunkt i hur hela produktionskedjan ser ut.

Forskningen betyder myckel för all hävda lanlbmkets ställning som basnäring och för att stärka dess ställning mot lanlbmkel i andra länder. För vår livsmedelsprodukfion har familjelanlbmkel en avgörande ställ­ning. De problem som behöver beaktas bör därför också hämtas frän familjelanlbmkel och de lösningar som las fram bör anpassas liU denna förelagsform. De kombinerade lanlbmksförelagens problem bör även äg­nas ökad uppmärksamhet.

Jag vill i detta sammanhang även beröra viss annan forskning inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde, som av olika anledningar ännu inte fått en tUlfredsställande stäUning inom forskningsorganisafionen.

Fiskresurserna i hav och sölvallen har under de senaste årtiondena utnyttjats aUt mer intensivt och utgör liksom ökade föroreningar av haven ell starkt hot mot fisket.

Exempel på aktuella och centrala forskningsbehov är frågan om vilka faktorer som inverkar på utvecklingen av fiskbestånden. Kunskap på detta område har särskild betydelse för resultatet av de årliga, inlernalionella kvotförhandlingar som numera genomförs. Andra exempel är den minska­de ålyngelinvandringen lill svenska kusten och frågor som rör del hotade laxbeståndet. Även den ökande fiskodlingsverksamheten kommer att inne­bära nya forskningsbehov.

Liksom för andra areella näringar bör fiskeriforskningen kunna ligga inom SJFR:s ansvarsområde. Jag avser all senare föreslå regeringen att ge SJFR i uppdrag att gå igenom behovet av forskning inom området, an­svarsfördelningen mellan olika organ saml göra prioriteringar.

Jakt- och vUtvårdsberedningen (Jo 1977:04) har i uppdrag att bl. a. pröva möjligheterna att få tiU slånd en samordning av insatserna pä viltforskning­ens område. De organisatoriska förhållandena och finansieringsformerna för villforskningen är f. n. svåröverskådliga. Jakt- och viltvårdsberedning­ens huvudbetänkande skall enligl nuvarande planer läggas fram under hösten 1982. Jag räknar med att beredningen presenterar ell förslag röran­de villforskningens organisation och finansiering.


 


Prop. 1981/82:106                                                  182

För att underlätta den övergrijpande forskningsplaneringen erfordras att de ekonomiska ramar som bör gälla för forskningsverksamheten under planeringsperioden anges. Chefsn för utbildningsdepartementet har tidi­gare denna dag anmält alt han e;fter samråd med berörda statsråd räknar med en förstärkning av forskningsverksamheten med 100 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Efter samråd med berörda statsråd räknar jag därför med all för forskningsverksamheten inom jordbmksdepartemenlets verk­samhetsområde i budgetpropositionen för budgetåret 1983/84 kunna föror­da en inle obetydlig resursförslärkning. Jag återkommer i nästa budgetpro­position fill hur denna förstärkning skall knytas lill de övergripande priori­teringar somjag tidigare angell. Jag vill emellertid redan nu betona alt de angivna prioriteringarna i viss utsträckning måste förverkligas genom en omfördelning inom befintliga ramar.

Jag vill i delta sammanhang något beröra frågan om utvärdering av forskningen inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde. Svensk forskning inom de biologiska näringarna har länge haft ell internationeUt gott rykte. Många svenska forskare har varit förgmndsgestalter inom sina resp. områden. Del är angelägel all svensk forskning kan fortsätta att svara mol högt stäUda krav och förväntningar. Beslutsstrukturen när del gäller bl.a. forskning och forskarutbildning är starkt decentraliserad. Del är vid dessa beslut som kraven på kvalitet i forskningsprocessen och i forskningsresultaten skall stäUas. Ett viktigt underlag för sådana beslut och för statsmakternas övergripande beslut om forskning måste vara ut­värderingar av tidigare och pägiiende verksamhet. Det är enligl min me­ning lämpligt att en samlad utvärdering görs av den forskning som förela­gils inom jordbruksdepartementels verksamhetsområde inför nästa forsk­ningsproposition. Formerna för hur en sådan samlad utvärdering skall genomföras har jag för avsikt alt senare ta upp i regeringen.

3.3 Forskarutbildning

Chefen för utbildningsdepartementet har ingående behandlat frågor kring forskarrekrytering och forskamlbildning. Även jag vill, med hänsyn fill lantbruksuniversitetets specieUa ställning, något uppehålla mig vid dessa frägor. Under 1970-lalet har i genomsnitt ca 20 doktorer examinerats per år vid SLU. Genomströmningen är låg och aklivUeisgraden är i genom­snitt ca 50%. Oberoende av hur antalet doktorander definieras är antalet examinerade för lågt för att ge ett tillräckligt rekryteringsunderlag för bl. a. framlida forskning.

Frågan har ägnats slor uppmärksamhet i långsiktsplanen. Den föränd­ring av den vetenskapliga verksamhetens inriktning mol mer gmndläggan­de frågor som jag tidigare understrukit innebär ett behov av en ökad andel forskamlbildad personal inom flertalet ämnesområden. En sådan utveck­Ung är ocksä en väsentlig förutsättning för en fortsatt utveckUng och


 


Prop. 1981/82:106                                                  183

bibehållande av hög kompetens. Många av de högre tjänsterna vid SLU gäller ämnesområden som inte finns företrädda på andra lärosäten i Sveri­ge. SLU har därför ett stort ansvar för rekryteringen av kvalificerad personal inom universitetets ämnesområden.

Det är av stor vikt all en positiv och framtidsinriktad attityd till forskar­utbildning upprätthålls inom SLU bland personal och studerande. Brister i delta avseende upplevs i dag som hämmande. De möjligheter och förmåner som finns utnyttjas ej till fullo.

Uppläggningen av forskarutbildningen måste systematiseras så alt den planeras in i institutionernas verksamhet med Uka slor fasthet som gmnd­ulbildning och programbunden forskning. Härvid måste handledarnas sto­ra betydelse och ansvar för forskamlbUdningen betonas. Hinder som för­svårar kvinnors aktiva deltagande i forskamlbUdningen bör undanröjas.

En fortsall utveckling av del nordiska samarbetet, särskilt när det gäller ett regelbundet utbud av kvalificerade doktorandkurser, måste ges hög prioritet.

En väl fungerande och kvalitativt högtstående forskamlbildning är säle­des angelägen för lantbruksuniversitetet och de biologiska näringarna. Rekryteringen fill forskarutbildningen utgör f. n. elt problem. Jag räknar därför med alt den resursförslärkning jag tidigare förordat bl. a. bör kunna användas för att förbättra forskarrekryteringen och forskarutbildningen.

4   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de allmänna riktlinjer för forskningsverksamheten m.m. inom jordbmksdepartemenlets verksamhetsområde som jag har angett i del föregående.


 


Prop. 1981/82:106                                                  184

Bilaga C

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-18

Föredragande: statsrådet Eliasson såvitt avser punkterna 1-3

statsrådet Andersson såvitt avser punkterna 4 och 5

Anmälan till proposition om forskning m.m.

1    Inledning

Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom arbetsmarknadsdepar­tementets ansvarsområde berör forskningsområdena arbetsmarknadspoli­tik, arbetsmiljö och arbetsliv, invandring (dvs. migrations- och etnicitets-frågor) samt jämställdhet. En rad organ knutna lill departementet är verk­samma inom angivna områden. Den totala resursramen för dessa organ uppgick budgetåret 1981/82 fiU ca 211 milj. kr. och beräknas till ca 232 milj. kr. budgetåret 1982/83.

De aktuella forskningsområdena är tvärvetenskapliga lill sin karaktär, dvs. de finns i varierande utsträckning företrädda inom flera vetenskapliga discipliner. Områdena överlappar vsirandra vilket ofta gör att gränserna meUan dem blir flytande. De FcU-uppgifter på jämställdhelsforskningens område som utförs av organ knutna till arbetsmarknadsdepartementet är nästan helt integrerade i övriga angivna forskningsområden. När del gäller arbetsmarknadspolitik samt arbetsmiljö- och arbelslivsfrågor samman­faller arbetsmarknadsdepartementets aUmänna ansvarsområde med ansva­ret för de viktigare planerings- och samordningsfunkfionerna inom motsva­rande forskningsområden. Migrations- och etniciietsforskningen har bety­delse för en rad fackdepartement, medan samordningsansvaret för detta forskningsområde vilar på ell organ som hör till arbetsmarknadsdeparte­mentet. Det interdepartementala samordningsansvar som åvilar arbets­marknadsdepartementet för jämisläUdhelspoliliken avspeglas dock inle i någon särskild organisation för jämställdhetsforskning.

Arbetsmiljö- och arbelslivsforskningens stmktur och finansierings­former skiljer sig frän dem som gäUer för departementens övriga forsk­ningsområden. I det följande anges några exempel på detta. TiU forskning om arbetsmarknadspolitik, migrations- och elnicitetsfrågor saml jämställd­het har anslagits ca 4 milj. kr. både budgetåret 1981/82 och 1982/83.


 


Prop. 1981/82:106                                                  185

Merparten av de totala forskningsresurserna, 207 och 227 milj. kr. för respektive budgetår, har använts för all stödja arbetsmiljö- och arbelslivs­forskning. Ungefär tre Qärdedelar av detta stöd kanaliseras via arbelar­skyddsfonden, som i sin lur finansieras av arbelarskyddsavgifter. Reste­rande stafiiga medel till forskning på arbelslivsomrädet kommer via stats­budgeten. Övriga nämnda forskningsområden erhåller medel enbart från statsbudgeten. I första hand anslås medel på anslaget Kommittéer m.m., anslagsposten Forskning och utveckling under tolfte huvudtiteln, men för det arbetsmarknadspolitiska forsknings- och utvecklingsarbetets del anslås även medel från samma huvudfitels anslag Yrkesinriktad rehabUitering. Den särställning arbetsmarknadens parter intar när del gäller inflytande över verksamheten på arbetslivsforskningens område återspeglas således i finansieringsslmkluren.

En slor del av forsknings- och utvecklingsarbetet inom hela arbetslivs­området som finansieras av organ under arbetsmarknadsdepartementet utförs av forskare utanför högskolan. Forskningen inom övriga områden är däremot fill övervägande del högskoleanknulen. Antingen utförs den di­rekt inom högskolans ram eller av forskare med aktiv anknytning till sina forskningsinsfitutioner men anställda av sektorsorganel.

Myndigheter knutna tiU andra departement och andra organ har ocksä slalligl finansierade FoU-uppgifier inom de nämnda områdena, l.ex. insli­lulel för social forskning, styrelsen för teknisk utveckling (STU), enskilda högskoleenheter, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), humanisfisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet (HSFR) och Riksbankens jubi­leumsfond.

Inom ramen för det nordiska samarbetet bedrivs forsknings- och utred­ningsverksamhet inom arbetsmarknadsdepartementets samtliga ansvars­områden. För prioriteringen av olika projekt svarar nordiska arbetsmark­nadsutskottet, nordiska ämbetsmannakommittén för ulveckUngsfrågor saml jämställdhelsutskottel. Finansiering sker via nordiska ministerrådels budget.

De organ knutna till arbetsmarknadsdepartementet som är verksamma inom forskningsområdena arbetsmarknadspolitik resp. arbetsmiljö och ar­betsliv har funnit sina arbetsformer främst under 1970-lalel. De är väl etablerade i det existerande forskningssystemet. Migrations- och elnici-lelsforskningens organisatoriska ram är emellertid ännu under utveckling. På jämställdhetsforskningens område finns inte någon särskild organisa­fion varken under arbetsmarknadsdepartementet eller något annat depar­tement för samordning m. m. av de totala insatserna.

Jag kommer i det följande under punkt 2 och 3 att kortfattat utveckla de synpunkter beträffande forskningens framlida roU och inriktning inom arbetsmarknadspolitikens område resp. arbetsmiljö- och arbelslivsomrä­det, som tidigare har berörts i chefens för utbildningsdepartementet anfö­rande.


 


Prop. 1981/82:106                                                  186

Statsrådet Andersson kommer all i sill anförande under punkt 4 presen­tera förslag som i första hand innebär en organisatorisk utveckhng inom migrations- och elnicilelsforskningens område och under punkt 5 förslag som har samma syfte inom jämställdhelsforskningens område.

2   Den arbetsmarknadspolitiika forskningen

Delegationen (A 1982:01) för arbetsmarknadspolitisk forskning, EFA, är knuten till arbetsmarknadsdepartemenlel. Delegafionen fillkom år 1981 som en efterföljare fill den expertgmpp (In 1968:14) för utredningsverk­samhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), som tillsattes år 1968. 1 delegatio­nen ingår företrädare för departementet, myndigheter, arbetsmarknadens parter och forskningen. EFA har som främsta uppgift alt initiera och samordna forskning på arbetsmtu-knadspoUlikens område saml se lill att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare, planera­re och andra intressenter. Utgångspunkten för delegationens arbete är ell av regeringen godkänt forskningsprogram. Forskningen bedrivs företrä­desvis inom högskolans ram, dvs. universiteten fungerar som de centrala forskningsorganisationema. Projektstöd kan erhållas från anslagsposten Forskning och utveckling under tolfte huvudtitelns kommilléanslag. EFA initierar själv sådana projekt och bereds i andra fall liUfälle alt bedöma deras angelägenhetsgrad.

Min syn på den arbelsmarknadspolifiska forskningen har jag mer ingåen­de givit uttryck för i regeringens proposition om arbetsmarknadspolitikens framlida inriktning (prop. 1980/81:126, AU 1980/81:21, rskr. 1980/81:404). Jag fann därvid alt EFA:s förslag till arbelsmarknadspoliliskt forsknings­program var en lämplig utgångspunkt för EFA:s fortsatta arbete. Ingående kunskaper om förhållanden och utvecklingen på arbetsmarknaden är en fömtsättning såväl för att kunna bedöma behovet av arbetsmarknadspoli­tiska åtgärder och utforma åtgäirdema på bästa sätt som för att kunna utvärdera effekterna av de insatlci åtgärderna.

Av EFA:s forskningsprogram framgår att den fortsalla forskningen bör omfatta två huvudområden

-    gmndläggande forskning kring arbetsmarknadens funktionssätt

-    utvärdering och uppföljning av arbetsmarknadspolitiken.

Del första huvudområdet omfattar forskning inom de två projektområ­dena

-    arbetskraftsutbudets bestämningsfaktorer

-    arbetskraftsefterfrågans bestämningsfaktorer.

Det andra huvudområdet omfattar forskning inom projektområdena

-    avvägningen mellan arbetsmaritnadspolitik och andra polilikgrenar

-    utvärdering och uppföljning av olika arbetsmarknadspolitiska ågärder. Forskning om arbetskraftsulbudels bestämningsfaktorer bör enligt pro-


 


Prop. 1981/82:106                                                  187

grammet även omfatta studier om hur förändringar i rörligheten (såväl extem som intern rörlighet och yrkesmässig, geografisk och branschmäs­sig rörlighet) påverkar arbetsmarknadens funktionssätt. Vidare framhålls beträffande arbelskraftseflerfrågans bestämningsfaktorer all effekterna av tendenserna mot ökad betydelse för interna arbetsmarknader och mol ökad sortering av arbetskraften behöver belysas mer ingående.

Av forskningsprogrammet framgår vidare att del behövs studier kring avvägningen både mellan olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och mel­lan arbetsmarknadspolitiken och övriga ekonomisk-politiska åtgärder för att kunna ange arbetsmarknadspolitikens slabiliseringspoliliska roll. Del framhålls också som angeläget alt studera de konflikter mellan fördelnings­mål och effektivitetsmål som Iradifionellt anses vara förknippade med åtgärder som kompenserar för välfärdsförluster i samband med arbetslös-hel.

Jag anser all EFA har funnit sin rätta form sedan regeringen den 11 juni 1981 enligt mitt förslag beslutat all ombilda den tidigare kommUtén -expertgmppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor - till en delegation. Därigenom har verksamheten givils en mer permanent karak­tär. 1 Ukhet med vad jag framhöll i prop. 1980/81:126 är del enligl min mening en viktig uppgift för delegationen att vidareutveckla EFA:s forsk­ningsprogram.

1 samband med frägan om framtida innehållsliga prioriteringar har i det föregående forskning om den offenfiiga verksamheten, dess styrning, eko­nomi och förändring hänförts till den gmpp av prioriteringar som forsk­ningsrådsnämnden (FRN) har bedömt som mest angelägen. De skäl jag anför i det följande motiverar väl alt den arbetsmarknadspolitiska forsk­ningen ges utrymme inom den angivna prioriteringspunklen.

Full sysselsättning är sedan länge elt av de centrala ekonomisk-politiska målen i vårt samhäUe. Under 1980-talel kan vi räkna med att fillväxten i ekonomin blir låg samtidigt som det har visat sig alll svårare all föra en framgångsrik slabiliseringspolilik. Lägel på arbetsmarknaden är idag be­kymmersamt. Del finns i ett framtidsperspektiv risk för att aktuella ten­denser lill växande trögrörlighet och minskande anpassningsbenägenhel på arbetsmarknaden, längre vakans- och arbetslöshelstider och ökad arbets-löshelsbörda för ny- och återinträdande pä arbetsmarknaden kan komma att skapa problem som är ännu mer svårbemästrade. En lösning av pro­blemen på arbetsmarknaden utgör också en fömlsättning för framgång i de regionalpolitiska strävandena.

Jag vUl i detta sammanhang ocksä nämna den utrednings- och forsk­ningsverksamhet som bedrivs rörande dalateknikens effekter på syssel­sättning och arbetsmiljö. Min företrädare tiUsalle år 1978 den s.k. dataef­fektutredningen (A 1978:05), vilken har anlitat ett anlal forskare för all studera datateknikens införande i vissa branscher m. m.

Några sådana studier har avslutals och redovisats i utredningens betan-


 


Prop. 1981/82:106                                                  188

kanden: Industrins datorisering (SOU 1981:17), Bankdatorisering i 80-ta-lels perspekfiv (DsA 1981:13), Datoriseringen i försäkringsbranschen (DsA 1981:14), Kontorsautomation i statsförvaltningen (DsA 1981:15) och Kon­torens datorisering (DsA 1981:16). Genom arbelarskyddsfondens medver­kan har ell betydande anlal forsikningsprojekl kunnat genomföras på sena­re år i fråga om dalateknikens effekter på arbetsmiljön i vid mening. Frågan om datateknikens effekter, somjag tUlmäler slor betydelse, kom­mer jag att ta upp särskilt i propositionen om en samordnad datapolitik.

Jag vill med hänvisning tUl arbetsmarknadspolitiken understryka bety­delsen av vad som fidigare anförts om jämställdhelsaspekler i forskningen. Ett av målen för arbelsmarknsidspoliliken är all öka jämställdheten pä arbetsmarknaden. Därför är också en viktig forskningsuppgift att studera de mekanismer som påverkar arbetskraftsulbud, yrkesval och karriärmöj­ligheter för kvinnor och män.

Det finns också starka skäl att utvärdera huruvida de arbetsmarknadspo­litiska åtgärderna svarar mot de behov som finns hos gmpper med svag ställning pä arbetsmarknaden t. ex. handikappade och invandrare. Utveck­lingsarbete med en sådan inriktning bedrivs ocksä i viss utsträckning. Som ett exempel kan jag nämna del särskilda projekt för utveckling av metoder för vägledning och reh?bilitering av arbetssökande invandrare med särskU­da svårigheter, som bedrivs av arbetsmarknadsverket med medverkan av expertgmppen (A 1975:05) för invandringsforskning.

Hemställan

Jag hemsläller all regeringen bereder riksdagen fillfälle alt la del av vad jag har anfört om den arbetsmarknadspolitiska forskningen.

3   Arbetsmiljö- och arbetslivsforskning

Arbetsmiljö- och arbelslivsforskningen har främst under 1970-talel byggts ul myckel kraftigt. Någon helt samlad överblick över forskningen på området finns inle pä gmnd av det stora anlalel forsknings- och forsk-ningsfinansierande organ. Genom den dominerande ställning som arbelar­skyddsfonden fått kan dess bidragsgivning ändå ge en ungefärlig uppfatt­ning om forskningen inom området. Totalt har arbelarskyddsfonden under åren 1972 tUI 1981 fördelat sammanlagt 460 milj. kr. pä ca 1000 projekt. Lägger man till detta de belopp som uppskattningsvis kan ha fördelats via andra forskningsfinansierande organ och över den statliga budgeten har under 1970-talel över 700 milj. kr. satsats på arbelsmiljöforskning och på arbetslivsforskning. Grovt uppskattat har knappt en tredjedel av arbelar­skyddsfondens stöd liU forskning och utvecklingsarbete avsett fysikaUska frågor och yllerligare knappt en tredjedel kemiska frågor. Resten fördelas pä olycksfallsforskning med ca 7%, på lokall skyddsarbete och förelags-


 


Prop. 1981/82:106                                                  189

hälsovård ca 2% och på medbestämmande, arbetsorganisafion och psyko­sociala frågor ca 21 %. Till delta kommer ca 7% som fördelas pä forskning om arbetsmiljöproblem inom olika branscher.

Som nämnts intar arbetarskyddsfonden vid sidan av näringslivets direkt-finansierade arbelsmiljöforskning och utveckling i dag en helt domineran­de ställning som stödorgan för arbelsmiljöforskningen. Fonden har också av riksdagen ålagts programansvar för forskningen inom arbetsmiljö- och arbelsUvsområdel. Härigenom har fonden i vad gäller slöd liU forskning fåll en StäUning som i vissa avseenden påminner om den som forskningsrå­den har. I fondens uppgifter ingår, fömtom alt lämna bidrag lill forsknings-och utvecklingsarbete, att ge stöd tiU utbildning och information i syfte att förbättra arbetsmiljön i vid mening. Budgetåret 1981/82 beräknas fonden förfoga över ca 350 milj. kr. i form av intäkter från den arbetarskyddsavgifi som alla arbetsgivare betalar. Arbetarskyddsavgiften utgör 1,55 promille av det totala löneunderlaget, varav arbetarskyddsfonden tillförs 83,5%. Under budgetåret 1981/82 beräknas fondens ekonomiska resurser använ­das pä följande sätl. Till forskning och utveckling går 148 milj. kr. eller 35%, varav 107 milj. kr. lUl projektverksamhet. Ca 11,4 milj. kr. beräknas enligl regeringens beslut utgå som bidrag tiU arbelarskyddsslyrelsen för särskilda arbelarskyddsprojekl. För finansiering av arbetslivscentmm be­räknas 22 milj. kr. och för de centrala arbetslagarorganisafionernas verk­samhet med inifierande forskning 5 milj. kr. Utbildningsverksamheten beräknas kosta 78 milj. kr. eller ca 20% av den tolala omslutningen. För informafionsverksamheten förutsätts en kostnad av ca 22 milj. kr. Till UtbUdning och information om medbestämmandelagen och därpå gmndade avtal går 125 milj. kr. eller 30%, och till regionala skyddsombud 35 milj. kr. eller 8%.

Arbelarskyddsfondens styrelse utses av regeringen efter förslag av bl. a. parterna på arbetsmarknaden. I styrelsen sitter representanter för LO, TCO, SACO/SR, SAF, de kommunala arbetsgivarna saml staten som arbetsgivare. Ordföranden utses av regeringen. Arbelarskyddsslyrelsen är representerad genom sin generaldirektör. Kansliet som leds av en direktör har ett 40-lal medarbetare som bereder inkomna ansökningar, lar fram beslutsunderlag för styrelsen och verkar för all beslut om åtgärder genom­förs saml information sprids om olika forskningsresultat m.m. Inom ell antal forskningsområden har fonden liUsatl arbetsgrupper med represen­tanter för bl. a. arbetsmarknadens parter och andra sakkunniga samt fors­kare. Gruppernas uppgifter är all planera och dra upp riktlinjer för den framlida forskningens utvecklingsverksamhet. I vissa fall följer gmpperna också upp aktuella projekt och ger förslag lill bl. a. uppföljning och infor­mationsspridning. I arbelarskyddsfondens instruktion sägs alt fonden skall stödja sådan forskning vars resultat kan väntas få prakfisk användning i arbetslivet och sådant utvecklingsarbete som behövs för all nya tekniska lösningar skall komma i praktisk tUlämpning. Parterna har varit överens


 


Prop. 1981/82:106                                                  190

om att via den särskilda arbelarskyddsavgiflen avsätta lönemedel för forskning med denna inriktning. En aUmän målsättning från fondens sida är mol denna bakgrund också att avslutade projekt om möjligt skall redovi­sas med klara förslag till åtgärder. Tanken är alt de som kommer i kontakt med problemen i sitl dagliga arbete också verkligen skall kunna dra nytta av de erfarenheter som vunnits inom forskningsprojektet.

Fondens verksamhetsplan, som baseras bl.a. pä de underiagsmalerial som las fram av de nyss nämnda expertgmpperna, omfattar tre budgetår. 1 den verksamhetsplan som sträcker sig fram l.o.m. budgetåret 1983/84 konstaleras alt fonden tidigare kunnat expandera lill nya områden ulan en mer allvarlig omprövning av tidigare beslutade insatser på andra fäll. Fonden konstaterar emellertid att de ekonomiska fömtsättningarna för fonden nu är starkt förändrade och att någon större expansion lill nya områden ulan motsvarande omiprövning av stöd till andra områden i fort­sättningen knappast kan ske. I slällel konstateras att fonden de närmaste åren måste ta i anspråk en betydande del av den kapUalreserv som byggts upp under 1970-talet.

I fråga om forskningens och utvecklingsarbetets inriktning för den ak­tuella perioden gör fonden följande konstaterande: "Inom vissa områden finns aUtjämt ett stort behov av ell utvidgat stöd. Delvis gäller det sådana fält som i och för sig redan tidigare uppmärksammals men där fömlsäll­ningar för mera kraftfulla insatser föml inle har funnits. Del gäller exem­pelvis området ergonomi i vid bemärkelse, arbetsUvsforskning särskih arbetsorganisation, introduktion av ny teknik särskilt datateknik saml vissa insatsområden som rör kemiska hälsorisker i arbetslivet. Områden för praktiskt orienterade insatser, exempelvis vad rör arbelsplatsulform-ning, ges hög prioritet. I andra fall fömtsälter vi relativt måttliga öknin­gar."

För vissa områden, som fonden redan i dag ger ett betydande stöd, föreligger ett behov av att koncentrera och kraflsamla insatserna. Här är det närmast fråga om alt summera resultat av hitfillsvarande projekfin-satser och samtidigt pröva nya stödformer för att garantera kunskapsupp­byggnad, konfinuitet och kvalitet i forskningen. Exempel på några sådana områden utgör området kemiska hälsorisker, det psykosociala forsknings­fältet och arbetslivs- och medbeslämmandeforskningen. Här planeras en ingående prövning av strategier och former för fondens fortsatta stöd till forskning och utvecklingsarbete, ulan att någon väsentlig resursutbyggnad därmed fömtsalls ske.

Behovet av uppföljning och utvärdering är uppenbart inom en rad andra områden. På vissa fält finns del i dag forskningsresuUal i en sådan ut­sträckning att insatserna fortsättningsvis bör koncentreras pä praktiskt, åtgärdsinriktal utveckUngsarbete. Detta gäUer kanske särskilt FoU för bättre arbetsmiljö inom vissa branschområden, som fonden stött i betydan-


 


Prop. 1981/82:106                                                  191

de utsträckning, men också enstaka forskningsområden som griper över flera branschers intressen.

Vid sidan av arbelarskyddsfonden är STU en av landels största finansi­ärer av arbetsmiljöforskning. T. o. m. budgetåret 1978/79 har bidrag bevil­jats för ca 150 forskningsprojekt inom arbetsmiljöområdet.

Eftersom arbetsmiljöforskning i ordets vidaste bemärkelse är en verkligt tvärvetenskaplig disciplin kommer forskningsprojekt inom snart sagt alla samhäUssektorer all kunna innehåUa arbelsmiljökomponenter varför slöd fill arbetsmiljöforskning direkt eller indirekt ocksä kan förekomma över en rad andra forskningsbeviljande organ som t. ex. delegationen för social forskning, forskningsråden, FRN m.fl.

Som tidigare nämnts bedrivs forskning som är särskill inriktad på arbets­miljö- och arbelsUvsproblem fömtom vid en rad fristående forskningsinsti­tut också vid praktiskt taget alla högskoleenheter med forskningsresurser. Vid de flesta typerna av institutioner - således också hos de fristående — bedrivs p. g. a. arbetsmiljöforskningens natur ofta både gmndläggande och fillämpad forskning.

Landets ledande institution för arbelsmiljöforskning i egentlig mening är arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning som sedan 1972 ingår som en del i arbelarskyddsslyrelsen. Inom avdelningen sysselsätts ca 300 perso­ner, varav ett 25-tal professorer och laboratorer. Antalet projekt vid avdel­ningen uppgår lill drygt 200. Verksamheten vid avdelningen bekostas fömtom av budgetmedel också till viss del genom all statsmakterna varje år föreskriver alt arbelarskyddsfonden skall avsätta medel till finansiering av särskilda forskningsprojekt samt under de senaste budgetåren för viss gmndfinansiering av avdelningen. Hämtöver har forskarna vid forsknings­avdelningen möjlighet all söka medel direkt hos bl.a. arbetarskyddsfon­den.

Bland de större forskningsprojekt som bedrivits och bedrivs under sena­re år vid avdelningen märks studier av lösningsmedels verkningar, lång-lidsverkande effekter av bl.a. olika mineraldamm samt studier av skade­verkningar av olika slag på huden, studier av cancerframkallande ämnen och av effekter av svelsrök. Man har också ägnat stort intresse åt kemiska risker i gummi- och plastindustrin saml hälsorisker förenade med mögel, infraljud, optisk strålning, radiofrekvenl strålning och vibrationer. Härtill kommer studier rörande belastningssjukdomar, ergonomisk arbets-utformning, påverkan av värme och kyla etc.

Högskolan har ansvaret för all forskamlbUdning, även den på del arbets-velenskapliga området. För all stimulera denna utbildning har regering och riksdag bestämt att professorerna och laboratorerna vid arbelarskyddssty­relsens forskningsavdelning är skyldiga att medverka vid forskarutbild­ningen vid högskolan. Professorerna och laboratorerna handleder och examinerar de studerande samt anordnar eller medverkar vid forskamt-bildningskurser vid universitet och högskolor. Huvuddelen av forskningen


 


Prop. 1981/82:106                                                  192

vid arbelarskyddsslyrelsen bedrivs i Slockhoim. Dessutom finns en filial i Umeå.

Arbetsmiljöforskning bedrivs fömtom vid arbelarskyddsstyrelsens forskningsavdelning som tidigare nämnts vid en rad andra institutioner. Vid landslingens yrkesmedicinska kliniker, som har lill uppgift att i första hand företa utredningar av arbetsmiljöbelingad ohälsa, bedrivs forskning och utvecklingsarbete för att förebygga sådan ohälsa. Inom ramen för försvarets forskningsanstalt pågår också en rad forskningsprojekt med anknytning tiU arbetsmiljöomrädel bl. a. avseende buller, personsäkerhet vid styr- och skyddssystem m. m.

En mycket betydande del av forskningen inom arbelsmiljöområdel be­drivs vid högskoleenheterna. Bland dessa kan nämnas tekniska högskolan i Slockhoim som genom olika arbelsgmpper bedrivit särskiU inriktad ar­betsmiljöforskning. Verksamheten har genom avtal finansierats av arbelar­skyddsfonden, STU och i viss rnån byggforskningsrådel. Vid högskolan i Luleå bedrivs arbetsmiljöforskning rörande bl. a. industriell design, robot­teknik, ergonomi och industriell organisafion.

Institutet för vatten- och luflvårdsforskning (IVL) är ett fristående miljö-forskningsinstitut som lill lika delar ägs av staten och industrin. IVL arbetar f n. med elt antal FoU-]3rojekl inom arbelsmiljöområdet, rörande bl. a. arbetsmiljön i mindre förelag.

På elt stort antal branschområden har arbetsmarknadens parter gått samman i särskilda samarbelsorgan - branschkommiltéer - inom arbels­miljöområdel. Flera av samarbetsorganen har också initierat och genom­fört forskning. Som exempel på organ som tagit upp forskningsprojekt kan nämnas forskningsstiftelsen Skogsarbetaren, Jordbmkslekniska inslilulel, Bygghälsan, Nordiskt instUut för färgforskning. Grafiska forskningslabo­ratoriet, Sveriges plaslförbund. Livsmedelsbranschemas arbelsmiljökom-milté, Insfilutet för verksladsleknisk forskning. Svenska gjuleriföreningen samt Kooperationens arbetsmiljökommitté m.fl.

Även arbelsUvsforskningen bedrivs till stora delar av frislående institu­tioner. Arbetslivscenlrum är elt organ som år 1977 bUdades av statsmak­terna för att genomföra forskning och utveckling inom bl. a. områdena demokrati i arbetsorganisationen, medbestämmande, slmklurföränd­ringar, facklig kompelens och organisalionsuppbyggnad. Verksamheten leds av en styrelse som är sammansatt på liknande säll som arbelarskydds­fondens. Centmms verksamhet finansieras genom en särskUd medelsram hos arbetarskyddsfonden. Forskning kring arbelsUvsproblem bedrivs ock­så vid förelagsadministrativa rådiet (f. d. PA-rädel) saml vid en rad univer­sitetsinstitutioner som Laboratoriet för klinisk slressforskning och psyko­logiska institutionerna vid univei-sileten i Slockhoim och Göteborg.

Vid arbelsUvscenlmm är målsättningen all varje termin anordna en doktorandkurs inom området arbetslivsforskning med huvudinriktning på


 


Prop. 1981/82:106                                                  193

arbetsplatsens problem. Avsikten är också att alla professorer vid arbets­livscenlrum skall ha anknytning fill universitets- och högskoleväsendet.

Enligl min mening har den organisation som byggts upp för arbetsmiljö-och arbelslivsforskning visat sig fungera väl. Områdets vidd gör att forsknings- och utvecklingsarbetet måste bedrivas i en rad olika former och genom skilda organ. Såväl arbetsmarknadens parter som statsmak­terna har varit överens om att forskningen inom området bör ha som främsta uppgift all åstadkomma resultat som kan väntas få praktisk an­vändning inom arbetslivet och sådant utvecklingsarbete som behövs för all nya tekniska lösningar skall kunna komma i praktisk tillämpning. Denna målsättning har därför som tidigare nämnts återspeglats i arbelarskydds­fondens instruktion och verksamhet, till vilken arbelsmarknadsparterna via den särskilda arbelarskyddsavgiflen avsatt lönemedel. Inle desto mind­re kan jag med fillfredsställelse konstatera att ca 40% av de forskningspro­jekt som finansieras av arbetarskyddsfonden utförs inom högskolan. Fon­den har också i elt antal fall slutit flerårsavial med högskoleinstitutioner liksom med fristående forskningsinstitut i syfte alt främja en långsiktig kunskapsuppbyggnad inom skilda sektorer av arbetsmiljö- och arbetslivs­forskningen. Del bör också påpekas att såväl arbetsmiljö- som arbetslivs­frågan rymmer väsentliga jämslälldhelsaspekler. Det gäller t. ex. kvinnors och mäns möjligheter tiU medinflytande, risker för genetiska skador och skador på foster vid olika typer av arbeten.

När det gäller den högre utbildningen inom arbetsmiljö- och arbetslivs-områdena kan konstateras all arbelarskyddsslyrelsen årligen anordnar längre kurser för bl.a. företagshälsovårdens personal. Även denna verk­samhet finansieras med medel från arbetarskyddsfonden. Det gäller dä UtbUdning av främst förelagsläkare, förelagssköterskor, företagsgymnas­ier och skyddsingenjörer. Arbelarskyddsstyrelsens utbildningsverksamhet kan komma att beröras av företagshälsovårdsutredningen (A 1976:01) som väntas avsluta sill arbete inom det närmaste året.

Självfallet har också högskoleenheternas utbildningsverksamhet påver­kats av den intensiva arbelsmiljödebalten under 1960- och 1970-talen. Detta återspeglas i en snabb uppbyggnad av kompelens inle bara för forskning utan ocksä för utbildning. Vid vissa tekniska högskolor ingår numera arbelsvelenskapliga kurser för samtliga studeranden. Även inom del beieendevelenskapliga området och inom bl.a. lärarutbildningen ingår ämnesulbildning i arbelsmiljöfrågor. Vid tekniska högskolan i Slockhoim infördes år 1978 en Unje med arbelsvelenskaplig inriktning. Liknande aklivUeler finns bl. a. vid universUetet i Linköping och högskolan i Luleå.

Ulbildningsdelegafionen för arbetarskyddsfrågor som är knuten till arbe­tarskyddsstyrelsen och i vilken bl. a. arbetsmarknadens parter medverkar är elt organ för samråd och frivillig samverkan i utbildningsfrågor inom arbelsmiljöområdel.

I debatten om arbetsmiljöforskningens organisafion och inriktning har 13   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  194

under senare tid, bl.a. vid fackliga kongresser, diskuterats huruvida den nuvarande ordningen som innebär all landels ledande institution för ar­betsmiljöforskning ingår i arbelarskyddsslyrelsen är tillfredsslälldande. Vad som främst diskuterats är om en obunden forskningsverksamhet kan upprätthällas inom ramen för samma myndighet som har fill uppgift all utfärda de föreskrifter och gränsvärden som skall reglera arbelsmiljöför-hållandena på arbetsmarknaden. Jag anser, somjag tidigare nämnt all den nuvarande organisatoriska utformningen i huvudsak fungerat väl. Den har gett goda möjligheter all snabbi utnyttja forskningen i styrelsens arbete med bl.a. föreskrifter och gränsvärden. Yrkesinspektionen har ocksä lät­tare kunnat få hjälp av forskare när del t. ex. gällt att kartlägga arbelsmiljö­problem på fältet. Dessutom innebär den nuvarande ordningen en rad ekonomiskt-administrativa fördelar.

Jag har däremot viss förståelse för de synpunkter som har framförts om behovet av en tydligare uppdelning av styrelsens myndighetsutövning å ena sidan och dess forskningsverksamhet å den andra. Del är också ange­läget att bl. a. regering och riksdag och andra intressenter på ett bättre sätl kan se hur stor del av styrelsens resurser som las i anspråk för myndighels-utövning resp. forskning. Del är bl. a. mot denna bakgrund regeringen år 1981 gell arbelarskyddsslyrelsen i uppdrag alt utarbeta förslag till en klarare verksamhetsplanering och budgetering. Hämtöver bör enligt min mening övervägas att ge forskningsavdelningen en friare ställning inom arbelarskyddsstyrelsens ram. Detta skulle kunna ske genom inrättande av en särskild forskningsdelegafior. Genom ell sådant organ skulle man ock­så främja kontakterna med arbetsmarknadens parter och med övrig arbels­miljöforskning i landet. På denna väg skulle även kunna tillgodose syftet med ett uttalande av förelagshälsovårdsutredningen i belänkandel Utbygg­nad av yrkesmedicinen (SOU 1980:22 s. 176) om profilering av verksamhe­ten vid de yrkesmedicinska re.gionklinikerna. Enligt utredningen borde arbelarskyddsslyrelsen genom sin forskningsavdelning ta initiativ fill sam­verkan med regionema i syfte all resultatet av avdelningens och region­klinikernas samlade resurser bäst skaU komma arbetsmiljöarbelel tiU godo. Med hänsyn lill vad jag har anfört avser jag vidta åtgärder för att inrätta en forskningsdelegalion. 1 dele.gationen bör enligl min uppfattning ingå representanter för fömtom arbelsmarknadsparterna även arbelarskydds­fonden, de medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden, de yrkes­medicinska klinikema, andra forskare inom området m.fl.

Jag övergår nu till all behandla frågan om stafiigt stöd till löntagarorgani­sationerna för forskningsinitierande verksamhet.

I enlighet med riksdagens beslut med anledning av proposition 1978/79:190 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning (UbU 1978/79:44, rskr 1978/79:391) fördelade arbetarskyddsfonden 5 milj. kr. tUl löntagarorganisationerna för forskningsinitierande verksamhet under bud­getåret 1979/80. Medlen skulle enligl propositionen kunna användas för all


 


Prop. 1981/82:106                                                  195

utarbeta forskningsprogram, kunskapsöversikter, remissarbete inom om­råden som rör vetenskapliga frågor etc. Ingen begränsning i fräga om ämnesval och forskningsinriktning skulle gälla för den arbelsiagarinifie-rade forskningen.

Riksdagens beslut har medfört att arbetarskyddsfonden har slött forsk­ningsinitierande verksamhet såväl inom som utom sitt programområde. Detta har dock mindre väl stämt med de riktlinjer som riksdagen gav vid inrättandet av arbetarskyddsfonden och som framgår av dess instruktion. Mol denna bakgmnd anförde jag i 1981 ärs budgelproposUion (prop. 1980/81:100 bil. 15) alt del visserligen var vikfigt all lönlagarorganisafio-nerna gavs möjlighet all bygga upp kompelens och kunnande i sådan omfattning all de kunde päverka, medverka i och initiera forskning inom alla samhäUsomräden men att sådant slöd inle borde vara permanent. Om sådan forskningsinifierande verksamhet skall ingå i organisationernas ar­bete bör den också finansieras av dem själva. Jag förordade därför all medel skulle få utgå yllerligare en gäng och all organisationerna därefter borde klara finansieringen på egen hand. Medlen borde som tidigare anvi­sas av arbetarskyddsfonden efter särskilt beslut av regeringen. Då riksda­gen (SoU 1980/81:24, rskr 1980/81:263) inle hade något att erinra mot vad jag anförde har regeringen sedermera anvisat 5 milj. kr. till löntagarorgani­sationerna.

Härefter har dock löntagarorganisationerna LO och TCO i december 1981 kommit in fill regeringen med framställan om ytteriigare medel ur arbelarskyddsfonden för forskningsinitierande verksamhet. Eftersom näg­ra nya omständigheter inte framkommit i denna fråga, fömtom all arbetar­skyddsfondens ekonomisk; fömtsältningar är starkt förändrade, sedan den senast prövades av regering och riksdag finner jag i dag ingen anled­ning all ompröva mitt tidigare ställningstagande. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Hemställan

Jag hemsläller alt regeringen bereder riksdagen liUfälle all la del av vad jag har anfört om

dels forskningsverksamhet m. m. inom arbetsmiljö- och arbetslivsområ­det,

dels medel för forskningsinitierande verksamhet från arbelarskyddsfon­den.

4   Migrations- och etnicitetsforskning

Det forskningsområde som omfattar frågor rörande in- och utvandring och dess effekter har i Sverige utvecklats först från mitten av 1960- talet,


 


Prop. 1981/82:106                                                  196

när invandrarfrågorna böriade ägnas ökad uppmärksamhet i samhällsde-batlen. De första större forskningsinsatserna inom området avsåg arbets­kraftsinvandringens nationalekonomiska och sysselsätlningspolitiska ef­fekter. Frän slutet av 1960-lalel kom forskningen all i aUl högre utsträck­ning inriktas på frågor av demografisk, sociologisk och psykologisk karak­tär. Under 1970-lalel har forskningsområdet ytterligare vidgats lill all omfatta studier inom språkvetenskap, socialantropologi, etnografi, kultur­geografi, juridik, kriminologi, statsvetenskap, internationell ekonomi, eko­nomisk historia och en rad andra ämnen.

Forskningsområdet i fråga kännetecknas sålunda av alt det i hög grad är tvärvetenskapligt fill sin karaktär och av all del befinner sig i en dynamisk utveckling. Gränserna för detta relativt nya forskningsområde vidgas fort­löpande i takt med all de långsikliga effekterna av efterkrigstidens omfat­tande internafionella flytlningsrörelser blir alltmer uppenbara i de berörda länderna. Från att från börian i slor utsträckning ha varit inriktat på studier av invandrarnas omedelbara sociala anpassning lill ell motlagariand om­spänner nu området studier av migralionens orsaker och långsikliga effek­ter vad gäller såväl sandar- som mottagariänder, utvecklingen av relatio­nerna mellan dessa två gmpper av länder, åtgärder i syfte all motverka sådana faktorer som ger upphov liU ofrivillig emigrafion, ålervandringen, prognoser av migrationsrörelser, den fortlöpande utvecklingen av invand­rarnas och deras barns socio-ekonomiska ställning i mottagariandet, in­vandrarnas polifiska roll, attityder lUl personer av annat etniskt ursprung, förhållandet mellan invandrare eller inhemska etniska minoriteter och majoritetsbefolkningen, frägor om tvåspråkighet och etnisk identitet, de olika etniska minoritelsgmppernas karaklärislika och utveckling, den lång­siktiga demografiska utvecklingen i länder med mullietnisk befolknings-sammansättning och en rad andra frågeställningar. En adekvat benämning av detta forskningsområde bör mol denna bakgrund vara migrations- och etnicitetsforskning. Denna benämning svarar mot de begrepp som används internationellt.

Den organisatoriska ramen för främjande av migrafions- och etnicitets­forskning i Sverige har vuxit fram efter hand. Den är 1966 fillsalta arbels­gmppen för invandrarfrågor inom dåvarande inrikesdepartementet lät ut­arbeta ell förslag lill femårigt forskningsprogram och förordade alt det dåvarande insfitutet för arbetsmarknadsfrågor (föregångare lill insfitutet för social forskning) skulle vara huvudman för en basorganisafion för invandrarforskning. Förslaget kom emellertid inle aU förverkligas med hänsyn till lillsällandel av 1968 års invandrarulredning. I sill slutbetän­kande (SOU 1974:69) föreslog invandramlredningen all en basorganisafion för forskning om invandrarfrågor skulle inrättas men avstod från all la ställning till vilken form denna basorganisation borde få.

Utredningens förslag behandlades i samband med regeringens förslag fill rikfiinjer för invandrar-  och  minoritetspolitiken  (prop.   1975:26,  InU


 


Prop. 1981/82:106                                                 197

1975:6, rskr 1975: 160). Förslaget om en basorganisation hade tillstyrkts av remissinstanserna men olika organisafionsformer hade förordals. Föredra­gande statsrådet anförde för sin del alt forskningen på delta område be­hövde förstärkas, eftersom insatserna dittills varit ganska ringa och split­trade med hänsyn lill de omfattande resurser som samhället varie år anslår för åtgärder på invandrarpolitikens område. Forskningen borde ge vägled­ning för fortsall reformarbete och nära kontakt skulle upprällhällas mellan forskningen och de administrativa instanserna så alt resultaten kunde omsättas i praktiska reformer. Samtidigt skulle forskningen ge underiag för utvärdering och omprövning av redan pågående verksamhet. Den organi­satoriska ramen för forskningen på detta område borde tillgodose behovet av en sådan samordning och återföring av forskningsresultaten. Mol denna bakgmnd anmäldes i propositionen alt regeringen avsäg all knyta en ex­pertgrupp för invandringsforskning till arbetsmarknadsdepartementet. I gruppen skulle ingå företrädare för forskningen, berörda myndigheter och arbetsmarknadens parter. Föredraganden anslöt sig emellertid samtidigt till vad dåvarande universitelskanslerämbetet och statens räd för samhälls­forskning hade uttalat i sina remissvar, nämligen att forskningen borde bedrivas och utvecklas inom ramen för universitetens och forskningsrå­dens verksamhet i stort. Härigenom skulle fömtsättningarna all åstadkom­ma tvärvetenskaplig forskning förbättras. Anslag för utökade insatser på forskningsområdet skulle dock bl.a. kunna utgå inom ramen för arbets­marknadsdepartementets anslag för forskningsverksamhet.

Expertgmppen (A 1975:05) för invandringsforskning (EIFO) tillsattes av regeringen den 18 december 1975 med uppdrag "att fastställa forsknings­behov i frägor rörande in- och utvandring, invandrares situation i samhället m. m. saml alt följa och ta initiativ till forskning i sädana frågor". EIFO:s roll som samordningsorgan har etablerats och utvidgats betydligt under senare år. EIFO bedriver en omfattande kontaktverksamhet med forskare och forskningsinstitutioner i Sverige och utomlands, Uksom med myndig­heter och andra organ som önskar samråda i forskningsfrågor. Ell sam­rädsförtarande med andra forskningsfinansierande organ har utvecklats så all anslagsansökningar som gäller migrations- och etnicitetsforskning ofta remitteras lill EIFO för synpunkter. EIFO har även initierat en rad egna projekt. Del största av dessa projekt avser invandringens långsiktseffekter (PIL-projeklet), främst den andra generationen invandrares situation. Pro­jektet, som är tvärvetenskapligt, inleddes är 1979 och avslutas under senare delen av år 1982. Vidare genomför EIFO projekt om bl.a. invand­rarnas valdeltagande och partisympalier och om det ekonomiska och sys­selsättningspolitiska samarbetet mellan in- och utvandringsländer. Större projekt om bl.a. arbetslösheten bland invandramngdom och om invand­ringen av assyrier/syrianer har nyligen avslutats.

EIFO:s egna projekt utförs av projektanställda forskare vid universUe-len eller av forskare knutna till EIFO:s sekretariat. F. n. utgörs sekrelaria-


 


Prop. 1981/82:106                                                  198

tet av fem forskare, vartill kommer ett tiotal forskare vid universiteten som projeklanslällls för främst PIL~projeklel. ElFO:s egna projekt finansieras främst via arbetsmarknadsdepartementets forskningsanslag, men relativt omfattande resurser har även slällls lUl förfogande av skolöverstyrelsen (SÖ).

Frän arbetsmarknadsdepartementets forskningsanslag har slöd utgått med i genomsnitt 1 milj. kr. per år under senare är för migrafions-och etnicitetsforskning. Under senare år har en betydande del av departemen­tets resurser för denna forskning koncentrerats lill del projekt om invand­ringens långtidseffekter som EIFO genomför i samarbete med flera univer-sUelsinslilulioner. Härutöver finansieras enskilda projekt vid högskoleen­heterna av främst humanislisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Riksbankens jubileumsfond, SÖ saml delegationen för social forskning. Sammanlagt har under senare år anslag om drygl 2 milj. kr. per är lotaU sell ulgäll för migrations- och elnicUelsforskning från dessa fyra forsk­ningsfinansierande organ. Därtill kommer vissa mindre anslag för under­sökningar av mer speciell karaktär från t. ex. arbelarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning, brottsförebyggande rådet m. fl. De samman­lagda åriiga stafiiga forskningsanslagen lill migrations- och etnicitets­forskning från nu nämnda forskningsfinansierande organ uppgår således tiUca3 milj. kr. per år, vilket motsvarar 0,2% av kostnaderna i statsbudge­ten för invandrarpolifiken.

Sammanfattningsvis kan framhållas all även om de forskningsinsatser inom området som hitfills förekommit inle har varit obetydliga, år del ändå de kvarstående forskningsbehoven som dominerar framfidsperspekfivel. En rad enskilda forskare har kommit all ägna sig åt migrations- och etnicitetsforskning frän skilda ämnesleoreliska utgångspunkter. Men i jäm­förelse med omfattningen av de invandrarpoliliska åtgärderna i samhället är forskningsinsatserna alltjämt begränsade och splittrade. Det som hittills har åstadkommits kan lill övervägande dei karakteriseras som kompelens-uppbyggnad.

Vid flera universitet har försök gjorts alt bilda tvärvetenskapliga forsk­ningsgmpper. Tanken har också förts fram, särskill i Stockholm och Upp­sala, att forskningssamarbetet efter hand skulle ges fastare form genom inrättandet av ett centrum för migrations- och etnicitetsforskning. UHÄ har i 1981 års anslagsframställning i samband med sin fierårsplanering omnämnt möjligheten av all inrätta dels ell centmm för tväspråkighels-forskning i Stockholm, dels ett centmm för invandrings- och minorilets­forskning i Uppsala. Såväl universiteten som UHÄ har uttalat sig för alt prioritera migrafions- och etnicitetsforskning under den närmaste framli­den. Humanistisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet liksom också forskningsrådsnämnden har gjort upp planer och anslagU medel för sädana ändamål.

För egen del vill jag undetslryka viklen av alt goda förutsättningar


 


Prop. 1981/82:106                                                  199

skapas för en fortsall utveckling av migrations- och etniciietsforskningen i Sverige. Invandrarfrågorna hör lUl våra stora framtidsfrågor, men del råder en bristande överensstämmelse meUan de relativt sell blygsamma forskningsinsatserna å den ena sidan och den vikt som dessa frågor under senare år har kommit att tillmätas av statsmakterna å den andra. EIFO:s roll är i detta sammanhang myckel viktig, i synnerhet när det gäller alt samordna och initiera forskning om migrations- och etnicUetsfrågor. EIFO har också aktivi medverkat till all för invandrarpolifiken vikliga forsk­ningsresultat har kunnat utnyttjas vid utformningen av politiken. Jag är för min del övertygad om att den kontakt mellan forskningen, såväl inom som utom Sverige, och berörda administrafiva organ som upprätthålls genom ElFO:s verksamhet är lill gagn både för forskarna och dem som skall utvärdera och dra slutsatserna av forskningen i den politiska och admini­strafiva planeringen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den betydelsefuUa uppgift som EIFO har när del gäller all utvärdera, sammanställa och återföra sådana forskningsresultat som kan vara av värde för den översyn av invandrarpo­litiken som utförs av invandrarpoliliska kommittén (A 1980:04) och vid den fortsatta bedömningen av frägor rörande inriktningen av invandrarpolifi­ken. Jag vill vidare erinra om den särskilda roll i det internationella samar­betet inom migrations- och etniciietsforskningen som EIFO har.

Jag anser att erfarenheterna av den verksamhet som EIFO har ulfört under sex år nu kan ligga lill grund för en utvärdering av frågan om vilken organisatorisk ram som i framtiden behövs för att bäsl liUgodose behovel av alt främja och samordna migrafions- och etnicitetsforskning och för all återföra resultaten av denna forskning. Beroende på all forskningsinsat­serna trots sin mångfald har varit ganska splittrade har EIFO kommit all få elt övergripande ansvar för migrations- och elnicUelsforskningen i Sveri­ge, och en stor del av forskningen har kommit all ulföras i omedelbar anknytning lill EIFO eller inom EIFO:s sekretariat. På sikt anser jag emellertid del vara angelägel att universiteten ges ökade möjligheter all la ansvar för forskningens utveckling på sådant säll alt EIFO:s uppgift i första hand blir att initiera, samordna och utvärdera forskningen. Denna uppgift bör som hittiUs fullgöras i nära samverkan med de institutioner som inom ramen för universitetens och forskningsrådens verksamhet i stort svarar för själva forskningen. Som jag redan har framhålUt har intresset hos universiteten och forskningsråden för forskning inom delta område vuxit och_planer finns på bl.a. ett centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet. I samband med alt EIFO:s största egna forsk­ningsprojekt, PIL-projeklet, avslutas och UHÄ:s arbete med all förverkli­ga planerna på en sådan centrumbildning har tagit fastare form bör ElFO:s roll och verksamhet klarare definieras i dess egenskap av forskningsinitie­rande organ. Jag har mot denna bakgrund tagit initiativ tUl en översyn inom


 


Prop. 1981/82:106                                                  200

regeringskansliet i syfte all föreslå en plan dels för utveckUngen av forsk­ningen inom detta område, dels för EIFO:s verksamhet på längre sikt.

Inom ramen för denna översyn övervägs vissa förändringar i EIFO:s organisation. EIFO har hilliUs verkat som en kommitté under arbetsmark­nadsdepartementet. Denna organisationsform har visat sig kunna ge förut­sättningar för flexibilitet i arbelets uppläggning och inriktning. EIFO har dock inle de fidsbegränsade utredande uppgifter som normalt gäUer för en kommitté. Det kan därför finneis skäl att förändra EIFO:s organisations­form på liknande sätl som tidigare har skett vad gäller industridepartemen­tets expertgrupp för forskning om regional utveckling (ERU) och arbets­marknadsdepartementets tidigare expertgrupp för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA). Även om ElFO;s organisationsform föränd­ras är del naturligtvis viktigt all behålla den flexibilitet som präglat EIFO:s hittillsvarande arbete.

Det framfida forskningsorganet skall liksom f. n. EIFO som viktigaste uppgift ha all initiera, stödja och samordna migrations- och etnicitets­forskning saml se till all forskningsresultaten blir kända och fillgängliga för beslutsfattare och andra intressenter. Vidare bör en viktig uppgift vara all kontinuerligt följa forskningsarbetet inom det aktuella området. Kontakter med forskare och forskningsorgan inom detta område och angränsande områden bör kontinueriigl hållas för utbyte av forskningsrön. Detta under­lättas av all forskningsorganels sekretariat beslår av aktiva forskare.

Det bör ankomma på regeringen all besluta om hur EIFO:s verksamhet skall bedrivas. Jag avser senare återkomma lUl regeringen med förslag rörande verksamhetens organisation.

Hemställan

Jag hemsläller all regeringen bereder riksdagen fillfälle all ta del av vad jag har anfört om migrations- och etniciietsforskningen.

5    Jämställdhetsforskning

När jämslälldhelsforskningen och dess villkor diskuteras bör det enligl min mening ske från tre olika men inbördes relaterade utgångspunkter. Jämslälldhelsaspekter i forskningen är den första utgångspunkten, dvs. då man i uppläggningen av forskningsprojekt medvetet försöker la hänsyn lill skillnader mellan könen. Den andra utgångspunkten är jämställdhels­forskning i egentlig bemärkelse, dvs. då jämslälldhelsaspekterna eller kvinnoaspekterna - som det oftast är frågan om men inte nödvändigtvis behöver vara - ställs i centrum för forskningen. Den tredje utgångspunk­ten rör jämställdheten i själva forskarsamhället, som i myckel hög ut­sträckning styr omfattningen av såväl inslag av jämslälldhelsaspekler i forskningen rent allmänt som insatserna på jämställdhetsforskningens om­råde.


 


Prop. 1981/82:106                                                 201

Jag kommer i detta avsnitt främst all behandla jämställdhelsforskning i egentlig bemärkelse, dvs. den andra utgångspunkten. Jag betonar viklen av all detta forskningsområde prioriteras och lämnar förslag som syftar lill all organisatoriskt m. m. stödja jämslälldhelsforskningen. Vidare kommer jag kortfattat all beröra den första utgångspunkten, nämligen nödvändighe­ten av en generell hög prioritering av jämslälldhelsaspekler i all i samman­hanget aktuell forskning. Jag ger också min syn pä frågan om de kvinnliga forskarnas situation. Som bakgrund härtill kommer jag all skissartat ange några av jämställdhetsforskningens karaklärisfika saml kort redogöra för säväl den FoU-verksamhet inom området som utförs av organ knutna lill arbetsmarknadsdepartementet som den roll övriga intressenter inom jäm­ställdhetsforskningens område spelar.

Begreppet jämställdhelsforskning brukar användas synonymt med ul­lrycket kvinnoforskning. Ulan all fördjupa mig i definitionsfrågan anser jag del naturiigt all den hittillsvarande jämslälldhelsforskningen haft en markerad kvinnoinriklning eftersom kvinnans ställning och kvinnoper­spektivet är del som hittUls försummats i den manligt dominerade forsk­ningen. Del är min uppfattning alt jämslälldhelsforskningen en lid fram­över sannolikt kommer att vara kvinnoinriklad. Samtidigt synes det mig uppenbart alt om jämslålldhelsmålel skall näs behövs också forskning om sädana attityder, värderingar etc. hos män som utgör hinder för all uppnå reell jämställdhet.

Jämställdhelsforskning omfattar individerna, familjelivet, arbetslivet och samhället i övrigi. Den berör praktiskt laget alla sektorer, den bedrivs ofta i tvärvetenskapliga former och den finns företrädd inom de allra flesta vetenskapliga discipliner.

Jämställdhet mellan kvinnor och män har länge varit en aktuell fråga i den allmänna debatten och är numera ett politiskt mål om vilket bred enighet råder. Trots att flera initiativ har tagits under senare år för att stimulera jämslälldhetsforskning råder fortfarande brist på sådan forsk­ning. Inom vissa discipliner är jämställdhetsforskning fortfarande inle fullt accepterad medan den inom andra områden blivit fasl etablerad och t. o. m. bildat egna forskningsgrenar, t. ex. kvinnohistoria och kvinnorätt.

De uppgifter inom jämställdhelsforskningens område som utförs av or­gan knutna fill arbetsmarknadsdepartementet är av förhållandevis liten omfattning. Jämställdhetskommiltén (Ju 1976:08), som har elt ansvar för frågor rörande jämställdhet mellan kvinnor och män pä alla samhällsområ­den, har tagit initiativ till ell anlal projekt i gränslandet mellan utredning och forskning. Sedan budgetåret 1980/81 finns ell särskill jämslälldhels­anslag under arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. För jämställd-hetskommitténs verksamhet anslås elt belopp som också skall täcka kost­naderna för forsknings- och utvecklingsprojekt på jämställdhetsforsk­ningens område. Inom arbetslivscenlrums ram har ett antal jämställdhets-projekt initierats, finansierats och bedrivits av såväl högskoleforskare som


 


Prop. 1981/82:106                                                  202

forskare knutna lill centret. Även arbelarskyddsfonden stöder forsknings­projekt på delta område. 1 detta sammanhang vill jag också hänvisa lill vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet tidigare har anfört om vikten av att EFA och den arbetsmarknadspolitiska forskningen beaktar jämställd-hetsaspekler.

Initiativ på jämställdhelsforskningens område har under senare år tagUs även av vissa andra stafiiga organ. Riksbankens jubileumsfond ger ett omfattande finansiellt stöd liU jämslälldhetsforskning och har en särskild grupp för sådan forskning. Gmppens verksamhet syftar fill alt kartlägga forskningsbehov och stimulera forskning, information och kontakter inom området. Området har prioriterats under perioden 1979-1981 och priori­teringsperioden har utsträckts iitminslone t. o. m. år 1982.

UHÄ har en viktig samordnande planerings- och anslagsfördelande funkfion för huvudparten av jämslälldhelsforskningen, dvs. den del som bedrivs inom högskolan. Efter förslag av UHÄ förordas i årets budgelpro­posUion (prop. 1981/82:100 bil. 12) en ökning av medlen liU jämställdhels­forskning under anslaget Samhiillsvetenskapliga fakulteterna. Vidare före­slås i budgetpropositionen att en professur i kvinnohistoria inrättas vid universUetet i Göteborg. Vid universiteten har vidare fora för kvinnliga forskare bildats. HSFR finansierar forskning pä jämställdhetsområdet och har nyligen inrättat en programkommitté för kvinnoforskning. I samman­hanget kan även nämnas att ett hel del statlig utredningsverksamhet på jämslälldhetsområdel som innefattat viss forskning har bedrivUs under 1970-talel.

I denna korta redogörelse för olika organ som är engagerade på detta forskningsområde har exempel givits på beslut och insatser som bidrar lill en höjd ambitionsnivå och som kan ge jämställdhetsforskningen en fastare ställning. Enligt min mening finns det skäl som talar för vidgade insatser.

Jämställdheten mellan kvinnor och män har under 1970-lalel givils en mer framskjuten position i samhäUsarbelel. Strävandena att åstadkomma jämställdhet omfattar nu de flesta samhällsområden. Politiska partier, or­ganisationerna pä arbetsmarknaden, kvinnoorganisationer och andra inlressegmpper är engagerade i jämslälldhetsarbetel. Jåmslälldhelsarbelel har också fått fastare organisatoriska former. En ny statlig myndighel, jämstäUdhetsombudsmannen, har inrättats med ansvar för all lagen om jämställdhet i arbetslivet efterlevs. Statens arbetsmarknadsnämnd har en särskild enhel för JämsläUdhelsfrågor, och ämbetsverk som SÖ, AMS och UHÄ har antagit jämsläUdhelsprogram för den egna verksamheten.

Samtidigt kan man säga all jämslälldhelsarbelet är pä väg in i elt nyll skede. Arbetet med att åstadkomma formeU jämställdhet har hiltills stått i förgmnden. Reformer såsom särbeskattningen år 1971, föräldraförsäkring­en år 1974 och jämstäUdhelslagen år 1980 har varit milstolpar i denna utveckling. AUleflersom dessa och andra älgärder genomförts har ambifio-nema mer och mer inriktats pä reell jämställdhet. Framsteg har gjorts också härvidlag. Nya hinder dyker emellertid ständigt upp och i vissa


 


Prop. 1981/82:106                                                 203

avseenden kan gamla problem få nya dimensioner. Den nuvarande fasen av jämställdhelsarbetet kräver en mer ingående analys av gmndläggande samhällsfrågor och rådande vårderingar och beteenden. Det behövs för­djupad kunskap om orsakerna till den bristande jämställdheten, om alter­nativa vägar all nä jämställdhet, om effekterna pä kort och lång sikt av direkta jämställdhelsåtgärder samt om konsekvenserna för jämställdheten av nya reformer - t. ex. skatteomläggningar - och av dämpningen av den offentliga sektorns expansion.

Som en konkretisering av detta resonemang kan nämnas några företeel­ser som hänger samman med den ökande kvinnliga förvärvsfrekvensen. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden under det senaste decenniet inne­bär ett viktigt steg mot jämställdhet. Kvinnorna har emellertid i hög grad sökt och rekryterats lill IradUionella kvinnoyrken. Detta har lell liU att könssegregationen på arbetsmarknaden nu omfattar fler kvinnor än någon­sin förr. Del helt övervägande anlalel kvinnor i aktiv ålder befinner sig på ett fåtal lågavlönade yrkesområden i den offenfiiga sektorn. Denna köns­uppdelning har många negativa konsekvenser, som ofta påtalats, såväl för kvinnorna själva som för samhället i sin helhet. Frågan hur detta problem bäst skall kunna lösas kommer att bU en av de mest centrala under kommande år. Här behövs i hög grad forskningsinsatser. Olika aspekter av problemafiken skulle kunna behandlas av historiker, pedagoger, socio­loger, tekniker och nationalekonomer.

Samfidigt med all kvinnornas förvärvsfrekvens ökat har deUidsarbelel sligU i omfattning. Detta beror lill en del pä del kärva arbetsmarknadsläget de senaste åren. Huvudskälet är emellertid all de deltidsarbetande framför alll har rekryterats från gmpper som tidigare haft låg förvärvsfrekvens, dvs. småbarnsmödrar och äldre kvinnor. För många av dessa kvinnor är alternativet till deltidsarbete inle förvärvsarbete pä heltid utan uteslutande hemarbete. I det perspektivet kan utvecklingen ses som positiv. Men samtidigt inger den betänkligheter. Deltidsarbete kan sällan ge del ekono­miska oberoende som är en gmndförulsätlning för jämställdhet. Deltidsar­betande har vanligen mindre möjligheter fill fortbildning och utveckling i arbetet. De som söker deltidsarbete har vidare i regel ett begränsat anlal yrkesområden att välja mellan och detta gör att könsuppdelningen på arbetsmarknaden förstärks. Ell utbrett deltidsarbete som nästan enbart utförs av kvinnor - idag ca 85 % - kan konservera de traditionella köns­rollsmönstren och därmed motverka jämställdheten. Denna problematik ges ökad relief av det faktum all smäbarnsfäder har längre arbetstider än män i samma åldrar utan barn. Här finns uppenbarligen behov av mer forskning som belyser olika möjligheter att lösa den konflikt del gäller, dvs. hur såväl kvinnor som män skall få möjlighet all pä ett harmoniskt sätl förena familjeliv med förvärvsarbete ulan all jämställdheten äventyras.

Forskning som gäller dessa frågor måste även leda till fördjupade under­sökningar om mäns attityder lill sin yrkesroU, ansvar för hem och barn


 


Prop. 1981/82:106                                                  204

osv. Jämsiälldhetskommitién har initierat en utredning med delvis sådan inriktning. Utredningar av typen Kvinnors arbete (SOU 1979:89) som behandlar de hemarbetande kvinnornas situation, kvinnors försörjning, barns omsorg och mäns delaktighet i det oavlönade hemarbetet bidrar också fill förståelsen av problemen.

Fler exempel kunde nämnas på problem som återstår att lösa. Det gäller utbildningsområdet, barnomsoigen, samhällsplaneringen m. m. Del före-faUer mig uppenbart all forskningen har en myckel vikfig uppgift all fylla i sökandet efter effektiva åtgärder för att stimulera och möjliggöra en ut­veckling mol jämställdhet på dessa och andra områden. En sådan utveck­ling främjar också ett ökat tillvaratagande av de mänskliga resurserna och bidrar till all göra samhället bättre i ett framtidsperspektiv dår dyra re­former lorde bli sällsynta.

Jag vill som avslutning anknyta till vad jag inledningsvis sade om de tre utgångspunkter utifrån vilka forskning på jämslälldhelsomrädel bör disku­teras och till vad chefen för utbildningsdepartementet har anfört om vikten av all prioritera delta forskningsområde. Först skall konstateras all jäm­ställdhetsforskning uppfyUer de av FRN uppställda prioriteringskrite­rierna. Av de skäl somjag tidigare har nämnt är det av såväl jämstäUdhels-som av andra samhäUsskäl rimligt att prioritera jämställdhetsforskning i del totala forskningssystemet. En sådan prioritering förordas i det föregå­ende genom att jämställdhelsforskning förs lill den av FRN definierade andra priorileringsgmppen. Men det bör också ske genom all högskole­myndigheter och andra organ aktivt främjar all jämställdhelsaspekler be­aktas i all forskning som kan vara relevant i sammanhanget.

Som tidigare har nämnts finns särskilda organ knutna liU arbetsmark­nadsdepartementet med samordningsansvar m.m. för såväl den arbets­marknadspolitiska forskningen som invandringsforskningen. Del saknas emellertid en särskild organisafion som kan initiera och samordna insatser på jämsläUdhetsforskningens område. Jag har nyligen tillsatt en arbets­gmpp inom arbetsmarknadsdepartementet med syfte alt se över hur till­gängliga resurser för jämställdhelsarbetet inom departementets ansvars­område skaU disponeras för all bäsl svara mot de behov som är mest angelägna. Det är naturligt att man därvid kommer in på forskningsfrå­gorna och på behovet av en samordningsfunkfion. Eventuella beslut i frågan bör självfallet föregås av särskilda studier och överväganden i vilka representanter för berörda organ bör medverka.

Jag har tidigare berört del faktum att andelen kvinnliga forskare är så liten. Medan hälften av de studerande inom gmndutbUdningen är kvinnor är endast var fjärde forskarstuderande kvinna. Jämslälldhelskommillén planerar att under våren utreda frågan om forskning och jämställdhet samt möjligheterna alt öka andelen kvinnliga forskare. Jag ulgår från att denna möjlighet fill ökad jämställdhet i forskarsamhället utreds av kommittén i samråd med bl.a. UHÄ. Delta ;ir enligl min mening en synnerligen viktig


 


Prop. 1981/82:106                                                  205

utredning också av den anledning jag inledningsvis berört, nämligen alt vissa aspekter av samhällsutvecklingen inle har bUvil tillräckligt belysta i den nuvarande forskningen.

Hemställan

Jag hemställer alt regeringen bereder riksdagen tiUfälle att ta del av vad jag har anfört om jämställdhetsforskningen.


 


Prop. 1981/82:106                                                  206

Bilaga 1

Översikt över FoU-syst£:men i Sverige och vissa andra länder

Inledning

I det följande ges en beskrivning av forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) i Sverige. Svensk FoU belyses delvis i ell inlernalionelll perspektiv. I framställningen förekommer ofta begreppen forskning, utvecklingsarbete och vissa andra begrepp. Inledlningsvis anges den betydelse som dessa begrepp har givils i denna framställning.

Med forskning avses såväl grundforskning som tillämpad forskning. Gmndforskning innebär elt systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer ulan någon bestämd tillämpning i sikte. Med tilläm­pad forskning menas elt systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte. Utvecklingsar­bete innebär ett systematiskt utnyttjande av forskningsresultat och nya idéer för alt åstadkomma nya produkter, nya processer, nya syslem eller väsentliga förbällringar av redan existerande sådana.

Med seklorsforskning avses vanligen forskning vars kostnader bestrids från särskilda anslag eller anslagsposter, fonder, m.m. knutna lill en viss samhällssektor och med ändamål all bekosta forskning och utvecklingsar­bete som främjar utvecklingen inom sekiorn. Exempel är försvarsforsk­ning och energiforskning.

Sektorsforskning eller sekloriell FoU kan omfatta allt från kunskapsupp­byggande lill ell mycket konkret utvecklingsarbete. Denna forskning syf­tar till all ge underlag för formulering av mål inom en samhällssektor, att identifiera och analysera allernaliva vägar, metoder och redskap all nå målen saml all utreda teknik för all nä målen. Vidare kan seklorsforskning inriktas på all analysera effekter och konsekvenser av redan fattade beslut, t. ex. reformer inom olika samhällssektorer.

De mått på forsknings- och utvecklingsinsatserna som används i det följande är främst monetära, dvs. anges i anlal kronor. I vissa fall anges insatserna i individer, l.ex. antalet forskarutbildade eller anlalel profes­sorer. Del är självfallet en brist all mäta FoU-verksamheten enbart i dessa termer. Anslagen lill FoU säger ingenting om l.ex. forskningens kvalitet. Svårighelerna all mäta FoU-insatserna pä annat säll är uppenbara och medför alt man tills vidare får nöja sig med dessa mått.

En annan svårighet ligger i att våra kunskaper om olika typer av FoU varierar. Bl. a. läcker den nuvarande FoU-slatisfiken inle alla områden av samhället där FoU bedrivs. Statistik avseende forskningen vid universitet och högskolor saknas. Vidare avser den statistik som finns endast naturve­tenskaplig och teknisk FoU dvs. uppgifter saknas för samhällsvetenskaplig


 


Prop. 1981/82:106                                                 207

och humanistisk forskning. Detta förhållande präglar självfallet också framställningen.

TUI en översikt av del svenska FoU-syslemel hör en beskrivning av olika arbetsuppgifter och funktioner inom detta. De gäller bl. a. planering, inifiering, finansiering och samordning av FoU saml utförande. En annan del är information om forskningen och tillvaratagande av resultaten. Ytter­ligare en del av vital betydelse är inflytande från olika intressenter.

I del följande ges först en översiktlig bild av FoU-syslemels omfattning och inriktning. Därefter följer mer detaljerade beskrivningar av FoU vad gäller ovan nämnda uppgifter. Många FoU-organ har flera uppgifter inom FoU. De presenteras mest ingående under den rubrik dår tyngdpunkten i deras verksamhet ligger.

Omfattning och inriktning

De resurser Sverige avsätter för forskning och utveckling är betydande. Totalt kan del för år 1981 beräknas röra sig om 11 ä 12 miljarder kr. eller ca 2,0% av bruttonationalprodukten, BNP.

Den totala satsningen pä teknisk och naturvetenskaplig FoU i Sverige uppgick år 1979 enligl statistiska centralbyrän (SCB) liU ca 8,5 miljarder kr. Inlemalionelll sett är detta belopp relativt stort i förhällande till bmtlo-nafionalproduklen. Enligl OECD-stafistik från år 1979 satsade USA, Schweiz, Västtyskland, England, Japan och Nederländerna relativt sell mer på FoU än Sverige i relation tUl resp. lands BNP. Eftersom humanis-fisk och samhällsvetenskaplig forskning inte ingår i den svenska statisti­ken, är jämförelsen emeUertid inte helt relevant.

Tabell 1. Kostnaderna per utförandesektor för naturvetenskaplig och teknisk FoU åren 1967—1981 i mHJ. kr. (löpande priser).

 

 

1967

1969

1971

1973

1975

1977

1979

1981 (prog­nos)

Genomsnittlig årlig volym­tillväxt i fasta priser 1971-1979

Företagssektorn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Industriföretag

1 119

1 121

1579

2100

3 060

4 153

5 339

6559

 

Privata institut

165

177

208

260

387

539

564

702

5,5

Affärsverk

44

49

48

39

63

71

90

104

 

Universitet och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

högskolor'

270

360

630

885

1202

1392

1856

2

4,2

Övrig offentlig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sektor

148

191

224

288

396

530

676

765

4,5

Totalt

1746

1898

2689

3 572

5 108

6685

8525

8130

5,1

' Uppskattade värden.

 Uppgift saknas. Källa: SCB.


 


Prop. 1981/82:106                                                               208

Tabellen visar bl. a. alt huvuddelen av den tekniska och naturvetenskap­liga forskningen och utvecklingsarbetet är förlagd lill förelagssektorn, som omfattar industriföretag, branschorganisationer och affärsverk. För år 1979 uppgick kostnaderna för FoU inom denna sektor lill 5993 milj.kr. Större delen avser industriellt utvecklingsarbete. För den offentliga sek­torn exkl. högskolan uppgick motsvarande kostnader till 676 milj. kr. De uppskattade kostnaderna för högskolesektorn uppgick till 1856 milj.kr. och avsåg huvudsakligen forskning.

Företagssektorn täcker större delen av sina ulgifler för teknisk och naturvetenskaplig FoU med medel frän den egna sekiorn. Detta kan inne­bära säväl självfinansiering sorn finansiella bidrag av olika slag från andra håll. Endasi för några få branscher är finansieringen med medel från den offentliga sektorn av betydelse, l.ex. elektroindustri, varvsindustri och övrig transportmedelsindustri. För de mindre förelagen gäller dock mera generellt all den offentliga sektorns finansiering är av signifikant betydelse för FoU.

Statliga anslag till FoU

Budgetåret 1981/82 beräknas de statliga anslagen för all slags FoU uppgå fill 6580 milj.kr. Det innebär en ökning frän förra budgetåret med 560 milj.kr. eller 9% räknat i löpande priser. 1 1975 års penningvärde har de

Tabell 2. FoU-anslagens fördelning på ändamål 1977/78 och 1981/82.

 

Ändamål

Milj.kr.

 

%

 

 

1977/78

1981/82

1977/78

1981/82

1. Jordbruk, skogsbruk.

 

 

 

 

jakt, fiske

98

131

2,2

2,0

2. Industriell verksamhet

177

317

3,9

4,8

3. Energi- och vatten-

 

 

 

 

försörjning

319

696

7,1

10,6

4. Transport och kommunikationer

156

211

3,5

3,2

5. Boendemiljö, samhällsplanering

90

127

2,0

1,9

6. Fysisk miljö, naturvård

65

122

1,4

1,9

7. Hälso- och sjukvård

243

530

5,4

8,0

8. Socialvård, social miljö.

 

 

 

 

trygghet

60

81

1.3

1,2

9. Kultur, massmedia, fritid

19

15

0,4

0,2

10. Undervisning

70

57

1,5

0,9

11. Arbetsmiljö, personalskydd

115

213

2,6

3.2

12. Offentlig förvaltning,

 

 

 

 

samhällsservice

105

171

2,3

2,6

13. Utforskning av jorden och

 

 

 

 

atmosfären

22

39

0,5

0,6

14. Allmän vetenskaplig utveckling

1738

2605

38,5

39,5

15. Rymdforskning

88

224

2,0

3,4

16. Försvar

1 143

1055

25,4

16,0

Samtliga ändamål

4508

6594

100,0

100,0

Anm. En smärre justering av siffrorna har företagits vad avser områdena 11 och 12 i enlighet med senare uppgifter från arbetsmarknadsdepartmentet. Källa: SCB, Statliga anslag till forskning och utveckling 1981/82.


 


Prop. 1981/82:106                                                  209

stafiiga anslagen sedan budgetåret 1977/78 legat på en relativt oförändrad nivå.

Föregående tabell visar de statliga FoU-insalsernas storlek och fördel­ning pä olika områden (sektorer) och denna fördelnings utveckling sedan 1977/78. Siffemppgiflerna bör tolkas med viss försiktighet med hänsyn tUl svårigheterna att få till stånd enhetliga normer om vad som skall inräknas i FoU.

Tabellen visar att anslaget till allmän vetenskaplig utveckling, är den största enskilda delposten. Näst störst är anslaget fill försvarels FoU, vilket utgör 16% av de totala statliga FoU-ulgifterna. Denna andel är emellertid mindre nu än vad den var för några år sedan. I detta avseende har utvecklingen i Sverige varit likartad utvecklingen i många andra OECD-länder, med undantag för Storbritannien och Frankrike.

Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske uppgår till 131 milj.kr., motsvaran­de 2% av de totala FoU-anslagen. Däri ingår inle verksamheten vid Sveri­ges lanlbmksuniversUet, som hänförs till allmän vetenskaplig utveckling. Eftersom högskoleforskningen är av direkt betydelse för de aktuella nä­ringarna kan det vara belysande all lägga ihop de två posterna. Samman­lagt uppgår FoU-anslagen för lanlbmk m. m. då fill ca 410 milj. kr., 6,2% av de totala FoU-anslagen.

Under forskning för industriella ändamål bör nämnas del indirekta stat­liga stöd som följer av de avdragsregler som gäller för vissa FoU-koslna-der. Riksrevisionsverket beräknar kostnaderna för staten lill ca 190 milj.kr. för verksamhetsåret 1980. Delta belopp ingär inle i föregående tabell.

Anslag som klassificeras under andra ändamål kan ha stor betydelse för den industriella verksamheten. Dit hör bl. a. forskning vid högskolan samt utvecklingsuppdrag som av militära myndigheter läggs ul lill industrin.

FoU-anslagen till transport och kommunikation uppgår till 211 milj. kr., eller 3,2% av de statliga FoU-anslagen. Huvuddelen av detta belopp faller på de affärsdrivande verken under kommunikationsdepartementet (SJ, postverket och luftfartsverket).

FoU-anslagen för främjande av boendemiljö och samhällsplanering har haft en oförändrad andel av de statliga FoU-ulgifterna under de senaste fem åren. Tar man däremot hänsyn ocksä tUl byggnadsforskning inriktad på energiproblem blir det i stället fråga om en ökning. Mer än 100 milj. kr. av stödet fill energiforskning är nämligen avsedda för forskning inom byggnadssektorn.

För hälso- och sjukvård noteras all anslagen till FoU vid universitetens medicinska fakulteter inte redovisas under detta ändamål ulan under all­män vetenskaplig utveckling. Myckel lalar för att dessa belopp skall be­traktas sammanslagna. De uppgår dä till ca 1 100 milj. kr., vilket motsvarar ca 17% av de totala anslagen. Del bör dock observeras all delar av de 530 milj.kr. som redovisas under delposten hälso- och sjukvård avser statens 14   Riksdagen 198II82. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                               210

ersättning lill landstingen enligt läkamlbildningsavtalel (de s.k. LUA-pengarna).

Kultur, massmedier och frilid är den minsta ändamålsgmppen med sina 15 milj. kr. eller 0,2% av FoU-anslagen. Anslagen under denna ändamåls­grupp har stadigt minskal sedan 1975/76. Satsningen pä kulluren som forskningsområde är emellertid större, eftersom en del av den forskning som bedrivs inom universitetens samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter bör räknas hit.

Anslagen för forskning och utveckling inom arbetsmiljö och personal­skydd uppgår tiU 213 milj. kr., vilket år 3,2 % av de statliga FoU-anslagen. Största delen av anslagen går till arbelarskyddsslyrelsen och arbelar­skyddsfonden. Vissa medel från styrelsen för teknisk utveckling (STU) och byggforskningen har inordnats under detta ändamål.

Mer än hälften av rymdforskningen avser europeiskt samarbete.

En slor del av de statliga FoU-anslagen, 39,5% går liU allmän veten­skaplig utveckling. Fördelning av anslagen över vetenskapsområden fram­går av tabell 3. Den största delen, drygt tre fjärdedelar, kommer frän utbildningsdepartementet. 1 övrigi bidrar i första hand jordbruksdeparte­mentet (lanlbruksvelenskaperna och veterinärmedicin) och induslridepar­lemenlel (STU).

Tabell 3. Fördelning av FoU-anslag iinom ändamålet allmän vetenskaplig utveckling.

Vetenskapsområde                 FoU-anslag        Fördelning i

milj.kr. 1981/82 %

575

22,1

575

22,1

522

20,0

280

10,8

218

8,4

184

7,1

251

9,5

Naturvetenskap

Medicin

Teknik

Lantbruk

Samhällsvetenskap

Humaniora

Ofördelat

Totalt                                      2 605                 100,0

Källa: SCB, Statliga anslag till forskning och utveckling 1981/82. Juni 1981.

Företagens FoU inom teknik och naturvetenskap

År 1979 uppgick drift- och kapitalkostnaderna för den tekniska och naturvetenskapliga FoU-verks8imheten för gruv- och industriföretag till 5339 milj. kr., jämfört med 4153 milj. kr. 1977. Elektroinduslrin, Irans-portmedelsindustrin, maskinindustrin och läkemedelsindustrin svarade för närmare 75%, vUkel framgår av följande tabell.

Det finns flera säll att mäta företagens FoU-iniensitel. Man brukar beräkna FoU-koslnadernas andel av förädlingsvärdet eUer omsättningen eUer FoU-ärsverken i förhällande tUl sysselsättning. Höga värden på en variabel bmkar som regel motsvaras av höga värden pä de övriga. Ovan­stående tabell visar all FoU-inlensilelen, mätt som FoU-koslnader i pro-


 


Prop. 1981/82:106


211


Tabell 4. Drift- och kapitalkostnader för teknisk och naturvetenskaplig FoU för företag år 1979 i relation till förädlingsvärde. Fördelning på bransch. Mi(j.kr. och procent.

 

Bransch

FoU-

%

FoU-kostna-

 

kostnader

 

der i % av

 

milj. kr.

 

förädlings­värde

Gruvor och mineralbrott

31

0,6

2,9

Livsmedels-, dryckesvaru-

 

 

 

och tobaksvaruindustri

104

2,0

1,4

Textil-, beklädnads- och

 

 

 

lädervaruindustri

24

0,5

0.8

Trävaruindustri

17

0,3

0,3

Massa-, pappers- och

 

 

 

pappersvaruindustri

232

4,3

2,0

Grafisk industri, föriag

12

0,2

0,2

Kemikalie-, gödselmedels-.

 

 

 

plastindustri samt annan kemisk

 

 

 

industri utom läkemedelsindustri

168

3,2

4,8

Läkemedelsindustri

463

8,7

37,4

Petroleumraffinaderier, smöri-

 

 

 

medels-, asfalt och kolprodukt-

 

 

 

industri

11

0,2

1,8

Gummivaru- och plastvaruindustri

57

1,1

2,8

Porslins-, lergods-, glas- och

 

 

 

glasvaruindustri

15

0,3

1,6

Tegel-, cement- och annan

 

 

 

mineralvaruindustri

49

0,9

2,1

Jäm-, stål- och ferrolege-

 

 

 

ringsverk

254

4,8

4,4

Ickejärnmetallverk

46

0,9

2,2

Melallvaruinduslri

114

2,1

1,7

Maskinindustri

739

13,8

5,4

Elektroindustri

1380

25,8

15,5

Skeppsvarv, båtbyggerier

42

0,8

2,3

Transportmedelsindustri utom

 

 

 

skeppsvarv och båtbyggerier

1352

25,3

15,4

Industri för instrument, foto-

 

 

 

och optikvaror, ur

225

4,2

17,9

Annan tillverkningsindustri

4

0,0

1,0

Samtliga branscher

5 339

100,0

5,7

Källa: SCB.

cent av förädlingsvärdet, varierar kraftigt mellan olika branscher. Läkeme­delsindustrin ligger långt före övriga branscher i FoU-intensilet. Övriga FoU-inlensiva branscher år industri för instmmenl m.m., transportme­delsindustri och elektroindustri.

Inriktningen  av  gruv-  och  industriföretagens forskningsverksamhet framgår av följande tabell.


 


Prop. 1981/82:106                                                  212

Tabell 5. Driftkostnader för forskning (grundforskning och tillämpad forskning) med avseende på forskningsdisciplin, milj. kr., åren 1977 och 1979.

 

Forskningsdisciplin

1977

 

1979

 

 

milj. kr.

%

milj.kr.

%

Matematik, fysik, mekanik, elektronik och astronomi

Kemi. fysikalisk kemi

Biologi, botanik, zoologi, biokemi och biofysik

Övriga naturvetenskapliga områden

14 53

52 1

3,1 11.6

11,4 0,2

9 59

91

1

1,5 10,1

15,6 0,2

(Summa naturvetenskap)

(120)

(26,3)

161

(27,6)

Teknologi

251

54,9

306

52,5

Medicin, odontologi, farmaci

74

16.2

105

18,0

Lanthruksvetenskap. skogsvetenskap, veterinärvetenskap

12

2,6

12

2,1

Samtliga forskningsdiscipliner

457

100,0

583

100,0

Källa: SCB.

Tabellen visar bl. a. att över hälften av förelagens forskning inriktas mol teknologi.

Finansiering, planering, inifiering och samordning

Finansieringen av det svenska forsknings- och utvecklingsarbetet sker pä flera olika sätt. Över statsbudgeten finansieras en slor del av de forsk­ningsutförande organen, främst högskolan. Vidare finansieras över stats­budgeten forskningsråd av olika slag liksom huvuddelen av den forskning som genomförs på uppdrag av seklorsorgan. Del av resurserna för FoU kommer frän näringslivet. Vidare finansieras forskning och utveckling genom bidrag frän stiftelser och ifonder. Vissa av dessa får statliga bidrag.

Forskningsfinansiärerna skiljer sig ål vad gäller anslagens fördelning pä forskning resp. utvecklingsarbete, låt vara all gränserna dem emellan ibland är flytande. Forskningsanslagen från utbildningsdepartementets hu­vudtitel går sä gott som uteslutande till forskningsändamål medan t. ex. näringslivets FoU-insalser lill största delen avser utvecklingsarbete.

Stafiiga finansiärer tiUsammans med företagssektorn dominerar FoU-finansieringen på elt helt avgöi-ande sätt, medan olika slag av privata stiftelser och fonder spelar en avsevärt mindre roll, totalt sett. Emellertid kan de senare vara av stor finansiell betydelse för en viss typ av forskning.

Riksdag och regering

Riksdagens behandling av FoU-frågor sker i huvudsak i anslutning till beslut om anvisning av medel under resp. huvudtitel i statsbudgeten. Som en följd härav bereds FoU-frägorna under varje huvudlUel i del eller de


 


Prop. 1981/82:106                                                  213

utskott som svarar för beredningen av övriga sakområden under resp. huvudtitel. Någon samlad beredning eller behandhng av hela den statliga FoU-budgelen sker således inte. Önskemålet om all åstadkomma en mera sammanhåUen riksdagsbehandling av FoU är ell av skälen till alt en första forskningspolifisk proposition nu läggs fram.

Med undantag för att riksdagen beslutar om inrättande av tjänst som professor utövar den ingen detaljstyrning av FoU. Medel anvisas i allmän­het liU breda forskningsområden men anvisningarna kan åtföljas av utta­landen om att särskUd vikt bör läggas vid forskning inom delar av dessa.

Inom regeringen bereds FoU-frågor av de departement som har FoU inom sill verksamhetsområde. Underlaget för regeringens beredning ut­görs av förslag från myndigheter, kommiltéer, beredning inom regerings­kansliet etc. Alla fackdepartement har inom sitt ansvarsområde ett antal myndigheter eUer andra organ med särskilda FoU-planerande eller FoU-ulförande uppgifter. Ur storlekssynpunkl särskill betydelsefulla FoU-departement är utbildningsdepartementet (högskolan, den allmänveten­skapliga forskningsrädsorganisalionen), industridepartementet (energi-och rymdforskning), försvarsdepartementet (bl.a. försvarsforskning och omfattande ulveckUngsuppdrag lill svensk industri), jordbruksdeparte­mentet (jord- och skogsbmksforskning saml miljövårdsforskning) samt social- och bostadsdepartementen (byggnadsforskning).

Del finns ocksä andra former för regeringens beredning av forsknings­frågor, dår samordningsmotivel i vissa fall spelar en viktig roll. År 1962 inrättades forskningsberedningen för informafion om forskningsfrågor lill regeringen. Beredningen tjänar framför allt som ett fomm för informella diskussioner i forskningsfrågor.

För att främja kontakterna mellan regeringskansliet, industrin och den tekniska forskningen inrättades år 1981 ell industriellt och tekniskt råd. Rådet är knutet till industridepartementet och är ett diskussionsforum för tekniska forsknings- och utvecklingsfrågor med säväl utbildnings-, forsk­nings- som industriintressen representerade.

UniversUets- och högskoleämbetet

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har främst samordnande pla­neringsuppgifter för den statliga högskoleutbildningen, forskningen och forskamlbUdningen. UHÄ utarbetar underlag för riksdagens och regering­ens beslut ifråga om inriktningen och utvecklingen av utbildnings- och forskningsresurserna och avger varje år till regeringen anslagsframställ­ningar, vilka i sin lur bygger pä anslagsframställningar från enskilda hög­skoleenheter och andra myndigheter som sorterar under UHÄ.

Den centrala planeringen av högskolans forskning och forskarutbildning som bedrivs inom olika fakulteter sker inom UHÄ:s fem planeringsbered­ningar, nämligen


 


Prop. 1981/82:106                                                  214

-      en för sekiorn för utbildning för tekniska yrken saml för de matemafisk-
naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna,

-      en för sekiorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala
yrken saml för de juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna,

-en för sekiorn för utbildning för värdyrken samt för de medicinska, odontologiska och famaceutiska fakulteterna,

- en för sekiorn för utbildning för undervisningsyrken och

-      en för sekiorn för utbildning för kultur- och informationsyrken saml för
de humanisfiska och leologiska fakulteterna.

1 anslagsframställningen för budgetåret 1982/83 har UHÄ lagt fram för­slag till femårsplaner för högskolams forskning och forskarutbildning. Rikt­linjer för utvecklingen inom de oliika fakulteterna föreslås, och preciserade förslag ges för de tre första budgetåren. Planerna är baserade på redovis­ningar av forskningsbehov och problem, i första hand från fakultets/sek­tionsnämnder och högskolestyrelser men också från externa forsknings-intressenter.

Forskningsråden

Kostnaderna för den fasla forskningsorganisationen vid universitet och högskolor bestrids ur fakullelsanslagen under utbildningsdepartementets huvudtitel. Kostnaderna för byggenskap, inredning och utrustning för forskningsorganisationen bestrids ur särskilda kostnadsramar. Medel för driften av lokaler anvisas under ett särskilt anslag Lokalkostnaderna m. m. vid högskoleenheterna. Utöver de medel för den stadigvarande forsknings­verksamheten som på detta sätt anvisas till högskolan fär den också medel för projektbunden gmndläggande forskning. Dessa medel anvisas främst över anslagen lill forskningsråden. Forskningsrådens uppgift är all främja forskningens utveckling inom såväl etablerade som nya områden.

Redan på 1940-lalet inrättades de första forskningsråden i Sverige. Syf­tet var dels att öka de samlade forskningsresurserna för inomvetenskapligt betydelsefull forskning ulan någon särskild anknytning lill en viss sam­hällssektor, dels all skapa en rörlig resurs för forskning. Vid mitten av 1970-lalel fanns inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde fem forskningsråd, nämligen statens humanistiska forskningsråd, statens na­turvetenskapliga forskningsråd, statens medicinska forskningsråd, statens råd för samhäUsforskning saml statens råd för atomforskning. År 1977 ersattes de fem råden med tre:

-    Humanisfisk-samhållsvelenskapliga forskningsrådet (HSFR)

-    Medicinska forskningsrådet (MFR)

-    Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).


 


Prop. 1981/82:106                                                  215

Forskningsråden har elva ledamöter vardera. Ordföranden och tre leda­möter utses av regeringen. Övriga utses genom ett syslem med elektorsval av forskarna vid universitet och högskolor och vissa forskningsinstitut. Medel för rådens verksamhet anvisas under ell reservafionsanslag för resp. räd.

Fömtom uppgiften att främja och stödja vetenskapligt betydelsefull forskning skall råden uppmärksamma behov av forskning inom områden som är angelägna ur samhällets synpunkt samt verka för alt information om forskning och forskningsresultat sprids. Rådens möjligheter att initiera och stödja angelägen forskning är fill viss del begränsade. Kompetent personal måste finnas lillgängUg på de områden som råden vill prioritera. Dessutom är råden självfallet bundna av de resurser som regering och riksdag ställer till deras förfogande.

En stor del av rådens anslag går till löner. Inom ramen för t. ex. MFR:s anslag bestrids kostnaderna för tolv extra ordinarie tjänster som professor och 25 forskartjänster. Totalt finansierade MFR verksamhetsåret 1978/79 647 tjänster, varav 567 avsåg teknisk och administrativ personal och 79,5 personal med akademisk utbUdning.

Råden stöder ofta ett stort anlal projekt. Således ger l.ex. MFR bidrag fill ca 650 forskningsprojekt som omfattar såväl grundforskning som tilläm­pad kliniskt inriktad forskning.

En ny myndighet, forskningsrädsnämnden (FRN) inrättades är 1977. Nämndens huvuduppgift är all initiera och stödja forskning av stor samhällelig betydelse i samverkan med forskningsråd och sektorsorgan. Dämlöver har FRN ett särskilt ansvar för forskningsinformation. I nämn­dens ansvarsområde ingär fr.o.m. budgetåret 1980/81 även framtidsstu­dier och fördelning av medel ur en särskild kostnadsram för dyrbar veten­skaplig utrustning, nödvändig för genomförande av forskningsrådsfinan-sierad forskning.

FRN:s styrelse beslår av 16 ledamöter. Regeringen utser ordföranden och 10 andra ledamöter, vilka utgörs av fyra riksdagsledamöter, en repre­sentant för vardera kommun- och iandslingsförbunden saml fyra represen­tanter för arbetsmarknadens parter. De övriga fem ledamöterna utses av de tre forskningsråden under utbildningsdepartementet, STU och skogs-och jordbmkels forskningsråd (SJFR). Samhällets representanter har såle­des majoritet i FRN.

Anslaget lill FRN uppgick budgetåret 1981/82 lill 37 milj. kr. Budgetåret 1977/78 var anslaget 12 milj. kr.

Tabell 6 visar anslagsfördelningen för forskningsråden och FRN. TolaU har anslagen ökat frän 5,6 milj.kr. är 1950 till 435,5 milj.kr. år 1980 i löpande penningvärde.

Del finns även forskningsråd utanför utbildningsdeparlemenlels verk­samhetsområde, l.ex. SJFR och statens råd för byggnadsforskning, (BFR). 1 jämförelse med HSFR, MFR och NFR har de förra ett betydligt


 


Prop. 1981/82:106


216


Tabell 6. Statsanslagen till forskningsråden under utbildningsdepartementet budgetåren 1945/46—1980/81 (milj. kr., löpande priser).


Råd


1945/46     1950/51      1955/56      1960/61      1965/66     1970/71      1975/76     1980/81


 


MFR

HFR

SFR

NFR

AFR'

AFR/CERN'

FRN


0,5


 

 

 

1,5

2.6

6,5

14,4

40,1

64,3

110,9

0,6

0,8

1,5

3,5

7,7

1-01 15,7 ■

53,8

0,3

0,5

1,3

3,2

8,3

1,3

2,2

5,8

18,2

41,9

78,5

 

1,9

2,8

5,7

9,7

16,0

32,8

238,3

 

1,0

3,3

7,0

17,9

37,7 32,2

 


 


Summa


0,5


5,6


9,9


24.1


56,0


131,9


244,0


435,2


AFR = statens råd för atomforskning.

CERN = European Organization for Nuclear Research.

snävare verksamhetsområde och tillhör snarare den sektoriella FoU-orga-nisationen. STU fungerar både som ett forskningsråd och ett seklorsorgan. STU bUdades år 1968 och ersatte dä tekniska forskningsrådet (TFR), uppfinnarkontorel m.fl. organ. STU:s forskningsrådsfunklion inryms i STU:s program 2. Kunskapsutveckling och är inriktad på slöd till teknisk forskning främst vid universitet och högskolor. Den delen av STU:s verk­samhet har ökat från 52 milj. kr. budgetåret 1970/71 till 158 milj. kr. budget­året 1980/81 i -löpande priser. STU:s totala anslag för budgetåret 1980/81 var 490 milj.kr.

Den sektoriella FoU-organisationen

Forskningsrådsulredningens (U 1972:02) betänkande (SOU 1977:52) anger tre utvecklingsfaser i utvecklingen av statens satsningar på sekloriell FoU. Den första fasen omfattar perioden börian av 1940-talel till 1950-talels början. Utmärkande för denna period var de statliga satsningarna på tillämpad forskning inom teknik och naturvetenskap samt på försvars­forskning. Den andra fasen, som sträcker sig över hela 1950-lalel, karakte­riseras av satsningar pä forskning för ekonomisk utveckling. Under den tredje perioden, från 1960-lalets början och en bil in på 1970-talel, gjordes betydande satsningar på forskning för social utveckling.

Man kan möjligen också urskilja en Qärde fas, där förhållandevis stora satsningar gjorts och görs inom arbelsmiljöforskning, miljövårdsforskning och inle minst energiforskning.

Den svenska FoU-organisafionen är förhållandevis sektoriserad. Det finns särskilda organ för planering, finansiering och ibland utförande inom en rad sektorer. Dessutom kan det inom varje sektor finnas flera organ med FoU-uppgifter. I en del fall finns särskilda organ för samordning av FoU inom en viss sektor; i andra fall samordnas verksamheten genom resp. departement.

Olikheterna i organisation m.m. förklaras av dels all verksamheten inom de olika sektorerna ställer särskilda krav, dels alt en seklorsanknuten


 


Prop. 1981/82:106


217


forskning växt fram vid olika tidpunkter inom de olika sektorerna och all valet av organisationsform därvid påverkats av fillkomslperiodens forsk­ningspoliliska synsätt och administrativa teorier.

Den komplicerade situationen när det gäller seklorsorganen och deras funkfioner i del svenska FoU-systemel framgår av följande uppställning.

Exempel på sektorsorgan under olika departement samt sektorsorganens funktioner

 

Dep,

Sektors-

Allmän plane- Anslags-

FoU-ut-

 

organ

ring, sam­ordning och rådgivning

fördel­ning och/ eller iniliering

förande

Ju

Kriminalvårdstyrelsen Statens kriminal­tekniska laboratorium

 

X

X X

UD

SIDA

X

X

 

 

SAREC

X

X

 

 

Utrikespolitiska

 

 

 

 

institutet

 

 

X

 

Stockholms inter-

 

 

 

 

nationella freds-

 

 

 

 

forskningsinstitut

 

 

X

Försvarets forsknings-

 

 

 

 

anstalt

X

X

X

 

Försvarets materielverk

X

X

 

 

Fortifikationsför-

 

 

 

 

valtningen

 

 

X

 

Delegationen för militärhistorisk

 

 

 

 

forskning

 

X

 

 

Flygtekniska försöks-

 

 

 

 

anstalten

 

 

X

 

Militärhögskolan

 

 

X

S

Delegationen för social

 

 

 

 

forskning

X

X

 

 

Riksförsäkringsverket

X

X

 

 

Socialstyrelsen

X

X

 

 

Statens rättskemiska

 

 

 

 

laboratorium

 

 

X

 

Statens bakteriologiska

 

 

 

 

laboratorium (SBL)

X

 

X

 

Statens miljömedicinska

 

 

 

 

laboratorium (SML)

X

 

X

 

Statens institut för

 

 

 

 

psykosocial miljömedicin

 

 

 

 

(IPM)

 

 

X

 

Sjukvårdens och social-

 

 

 

 

vårdens planerings- och

 

 

 

 

rationaliseringsinstitut

 

 

X

 

Handikappinstitutet

 

 

X

K

Vägverket Trafiksäkerhets­verket

 

X

X

X

 

Luftfartsverket

 

X

X

 

Statens järnvägar

 

X

X

 

Televerket

 

 

X

 

Sjöfartsverket

 

 

X

 

Statens väg- och

 

 

 

 

trafikinstitut

 

 

X


 


Prop. 1981/82:106                                                           218

 

Dep.

Sektors-

Allmän plane

-Anslags-

FoU-ut-

 

organ

ring, sam­ordning och rådgivning

fördel­ning och/ eller iniliering

förande

 

Transportforsk-

 

 

 

 

ningsdelegationen

X

X

 

 

Sveriges meteorologiska och

 

 

 

 

hydrologiska institut

 

 

X

 

Statens geotekniska

 

 

 

 

institut

 

 

X

B

Riksrevisionsverket Statistiska central-

X

 

X

 

byrån

X

 

X

 

Statskontoret

X

 

X

 

Generaltullstyrelsen

 

 

X

E

Konjunkturinstitutet

 

 

X

U

Skolöverstyrelsen Universitets- och

X

X

X

 

högskoleämbetet

X

X

X

 

Statens kulturråd

X

 

 

 

Högskoleenheter

 

 

X

 

Delegationen för

 

 

 

 

vetenskaplig och

 

 

 

 

teknisk informations-

 

 

 

 

försörjning

X

X

X

 

Forskningsinstitut

 

 

X

 

Bibliotek, museer

 

 

X

Jo

Statens naturvårdsverk Statens veterinär­medicinska anstalt

X

X

X X

 

Fiskeristyrelsen

 

X

X

 

Livsmedelsverket

 

X

X

 

Statens jordbruksnämnd

 

X

 

 

Skogs- och jordbrukets

 

 

 

 

forskningsråd

X

X

 

 

Nämnden för skogsteknisk

 

 

 

 

forskning

 

X

 

 

Institutet för skogs-

 

 

 

 

förbättring

 

 

X

 

Sveriges lantbruks-

 

 

 

 

universitet

X

X

X

H

Konsumentverket

X

X

 

A

Arbetarskyddsstyrelsen

X

X

X

 

Arbetsmarknadsstyrelsen

 

X

X

 

Arbetarskyddsfonden

X

X

 

 

Arbetslivscentmm

X

X

X

 

Delegationen för

 

 

 

 

arbetsmarknads-

 

 

 

 

politisk forskning

X

X

 

 

Expertgruppen för

 

 

 

 

invandrarforskning

X

 

 

Bo

Bostadsstyrelsen

Statens planverk

Statens Jantmäteri-

verk

Statens råd för

 

X X

X

 

 

byggnadsforskning

X

X

 

 

Statens institut för

 

 

 

 

byggnadsforskning

 

 

X


 


Prop. 1981/82:106


219


 

Dep.    Sektors-

Allmän plane

- Anslags-

FoU-ut-

organ

ring, sam-

fördel-

förande

 

ordning och

ning och/

 

 

rådgivning

eller iniliering

 

Expertgruppen för forsk-

 

 

 

ning om fysisk planering

 

 

 

och bebyggelse

X

 

 

I          Kärnkraftsinspektionen

 

X

 

Statens industriverk

 

X

 

Statens provningsanstalt

 

 

X

Sveriges geologiska

 

 

 

undersökning

 

 

X

Rymddelegationen

X

X

 

Styrelsen för teknisk

 

 

 

utveckling

X

X

 

Industrifonden

 

X

 

Norrlandsfonden

 

X

 

Regionala utvecklings-

 

 

 

fonder

 

X

 

Delegationen för energi-

 

 

 

forskning

X

X

 

Nämnden för energi-

 

 

 

produktionsforskning

 

X

 

Marintekniska institutet

 

 

X

Kollektivforsknings-

 

 

 

instituten

 

 

X

Delegationen för sam-

 

 

 

ordning av havsresurs-

 

 

 

verksamhet

X

 

 

Kn      Statens brandnämnd

 

 

X

De flesta seklorsorgan är relativt små i FoU-hänseende. Exempel på seklorsorgan med omfattande FoU-verksamhel är skolöverstyrelsen (SÖ) och försvarels forskningsanstalt (FOA).

Ett organ som har särskild betydelse för utvecklingen av den tekniska forskningen är STU. Som tidigare har framhållits svarar STU dels för kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande teknisk forskning, dels som ett sektorsorgan för industrin. STU har bl. a. lill uppgift all följa den tekniska utvecklingen, alt initiera samarbete, att la initiativ lill och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, all ge råd och slöd ål uppfinnare saml alt förmedla forsknings- och utvecklingsresultat lill kom­mersiellt utnyttjande. STU:s anslag har vuxit från 280,5 milj.kr. budget­året 1977/78 tiU 539 milj.kr. budgetåret 1981/82. Fr.o.m. budgetåret 1981/ 82 planeras STU:s verksamhet i treärsprogram, varvid del första avser budgetåren 1981/82-1983/84 och omfattar 1 774 milj. kr.

Statens delegation för rymdverksamhet (DFR) år den myndighel som har ansvar för den stafiigt finansierade rymdverksamheten i landet. I DFR:s uppgifter ingår all la initiativ fill forskning och utvecklingsarbete inom rymd- och Qärranalysområdet, att fördela statligt stöd lill rymd­forskning, rymdlekniskl utvecklingsarbete och fjärranalysverksamhel saml all stödja och initiera induslrieUa utvecklingsprojekt inom rymdområ­del.


 


Prop. 1981/82:106                                                  220

I april 1979 beslutade regeringen om en väsentlig ökning av den statliga satsningen på svensk rymdverksamhet. Beslutet innebar bl.a. att de indu-slripoliliskl motiverade insatserna successivt ökar så att de i stort sett trefaldigas från 1979 års nivä.

Budgetåret 1981/82 var DFR:s totala budget ca 233 milj.kr. varav 121 milj.kr. utgör Sveriges bidrag lill European Space Agency (ESA) och andra internationella samarbetsprojekl. Av de resterande 112 milj. kr. som utgör del nationella programmet används ca 20 milj. kr. för slöd till grund­forskning inom rymd- och Ijärranalysverksamheten.

För forskningen inom totalförsvaret finns försvarets forskningsanstall (FOA) som gemensamt seklorsorgan med uppgift dels alt planera och samordna forskningen, dels att genomföra huvuddelen av denna. För gemensam försvarsforskning anslogs budgetåret 1980/81 242 milj.kr. An­slaget ingår i den ekonomiska ram för del militära försvaret som åriigen beslutas av riksdagen. Rikfiinjer för utvecklingen på längre sikt beslutas genom de ungefär vart femte år återkommande försvarsbesluten. FOA får dessutom ett anslag på 7 milj.kr. under utrikesdepartementets huvudtitel för att ge underlag för rustningsbegränsning och kontroll. Försvaret har sedan länge bedrivit långsiktig planering. Del finns därför omfattande erfarenheter av anpassning av forskningen lill skilda avnämares behov.

Finansieringen av seklorsforskningen sker till en övervägande del ge­nom statliga anslag som årligen anvisas över statsbudgeten. I vissa fall förekommer dock avgiftsfinansiering. Det gäller Arbelarskyddsfonden som fillförs medel genom en särskild arbetarskyddsavgifi och energiforsk­ningen som finansieras genom en särskild energiforskningsavgifl pä olje­produkter. De forskningsresurser som skapas genom avgiftsfinansiering blir delvis beroende av produktionen/konsumtionen och kan därför också variera.

Kommunernas och landstingens engagemang i forskning är blygsamt i förhällande lill statens, trots all dessa svarar för så vikliga samhällsområ­den som socialvård, barnomsorg, skolväsende m.m. resp. hälso- och sjukvård m.m. Del finns dock en klar strävan såväl hos landslingen som hos primärkommunerna att öka sUt engagemang i FoU. Den nya social­tjänstlagen och förslaget till ny hälso- och sjukvårdslag kan förväntas stimulera landslingen och kommunerna till vidgad FoU-aklivilel. De kom­munala insatserna när del gäller rent utvecklingsarbete torde f n. vara större än de rena forskningsinscilserna. Detta kommer i än högre grad all gälla fr. o. m. näsla budgetår då kommunerna får ell särskUt statsbidrag lill lokal skolutveckling.

Stiftelser, fonder och akademier

Termen stiftelse används för att beteckna en rad olika företeelser med en gemensam juridisk organisationsform. En självständig stiftelse anses upp­komma genom all egendom ställs under särskUd förvaltning. Begreppet


 


Prop. 1981/82:106                                                  221

fond används i delta sammanhang synonymt med stiftelse. OffentUgrälts-liga stiftelser inbegrips inle.

Vissa formellt privata stiftelser har en närmast offenllig karaktär. Det gäller l.ex. Riksbankens jubileumsfond, vilken är riksdagens särskUda organ för stöd fill forskning. Forskningsanslagen uppgick år 1981 lill när­mare 40 milj.kr.

De totala belopp som de flesta fonder utdelar för forskningsändamål är ofta små. Anslagen fill enskUda forskningsprojekt är också oftast små men vissa stiftelser och fonder koncentrerar sin bidragsgivning lill ett mindre anlal projekt och anslagens storlek blir därigenom större. Antalet fonder är betydande och har uppskattats lill ca 700. 1 mänga fall är forskning och utvecklingsarbete bara en av de aktiviteter som stöds av en fond.

Det finns emellertid fonder som delar ul anslag av betydande storlek. Den största är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som ärligen fördelar forskningsbidrag pä ca 25 milj. kr. Andra betydande stiftelser vars bidrag uppgår lill eller överstiger miljonen är Ragnar och Torsten Söderbergs stiftelse, Magnus Bergvalls stiftelse. Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse samt Stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne.

En del av stiftelserna fungerar som små forskningsråd. För att bedöma ansökningarna från vetenskaplig synpunkt anlitas vid behov experter från universitet och högskolor. Många av fonderna, i synnerhet mindre sådana, utgörs av donationer lill universitet och högskolor och förvallas av dessa.

Enligl SCB:s statistik för år 1979 utdelade privata fonder och sfiflelser bidrag tiU teknisk och naturvetenskaplig forskning med ca 64 milj.kr. HärtUl kommer ca 11 milj. kr. från universitetsfonderna. Den övervägande delen avsåg medicinsk forskning, totalt för båda kategorierna ca 40 milj.kr.

De vetenskapliga akademierna är fristående organ i förhällande till den offentliga FoU-organisationen men har ofta en ofliciell prägel. Deras upp­gift är alt främja forskningen inom sitt verksamhetsområde, underiätta forskningskontaklerna nationellt och internationeUt samt främja kontak­terna mellan forskning och samhälle.

Av intresse frän FoU-synpunkl är främst Vetenskapsakademien (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Vitierhets-, Historie- och Antikvi­tetsakademien samt Skogs- och Lantbruksakademien.

KVA driver flera forskningsinstitutioner bl. a. Krisfinebergs marinbiolo­giska station och Abiskos naturvetenskapliga station. För att stimulera forskningsarbete nationellt delar KVA ul stipendier och forskningsbidrag. Internationellt känd är akademien genom sin uppgift att åriigen dela ut nobelprisen i fysik, kemi och ekonomiprisel till Nobels minne. Förutom direkta statsanslag på ca 7,5 milj.kr. finansieras akademiens verksamhet genom bidrag frän fonder och stiftelser och anslag frän myndigheter.


 


Prop. 1981/82:106                                                  222

FoU inom företagen

Som tidigare har framhållits finansierar näringslivet en betydande del av de samlade svenska FoU-insatserna. Den allra största delen av FoU-resurserna inom industriföretagen används liU FoU-verksamhet inom del egna förelaget. En utförligare beskrivning av förelagens egen FoU ges i del följande under Utförande av FoU.

Enligt statistik från SCB avseende industriföretagens kostnader för FoU-verksamhel som utförts utanför del egna företaget under år 1979 uppgick dessa till totalt 434 milj.kr., varav 335 milj.kr. hänförde sig tUl forskningsuppdrag och 99 milj.kr. fill avgifter och bidrag för FoU-verk­samhet utförd av annan.

Branschen elektroindustri svarade för 32% av kostnaderna för forsk­ningsuppdragen. Jämfört med år 1977 har den externa verksamheten ökat med 87 milj. kr. i löpande priser. Av de fördelade medlen har 155 milj. kr., 36%, gäll lill utländska mottagare. Dessa medel utgör fiU huvudsaklig del ersättning för FoU-uppdrag, som lagts ul på privata enheter utomlands. Delta innebär också att en aUl större del av den externa FoU-verksamhe­len förläggs utanför Sveriges gränser.

Utförande av FoU

Ungefär en Qärdedel av dei. totala forsknings- och utvecklingsarbetet bedrivs inom högskolan. Återstående tre fjärdedelar utförs inom industrin, inom vissa andra statliga myndigheter, inom statliga, privata och kollek­tiva forskningsinstitut samt av fristående konsulter. Det bör emellertid återigen framhållas att högskolan spelar en avsevärt större roll om man ser enbart till forskningsdelen av FoU. Enligt SCB:s statistik avseende teknisk och naturvetenskaplig forskning kan andelen forskning inom industrin uppskattas fill närmare 12%. Inom myndigheter, institut m.m. beräknas andelen forskning till närmare 50%.

Som tidigare framhåUits täcker inte den löpande forskningsstatistiken alla ämnesområden och alla sektorer av samhället. Siffror som visar kopp-Ungen mellan finansiering och utförande för all slags FoU kan därför inte presenteras. Följande tabell visar bidragskällor och mottagare av medel för teknisk och naturvetenskaplig FoU år 1979.


 


Prop. 1981/82:106                                                               223

Tabell 7. Totala utgifter för och finansiering av teknisk och naturvetenskaplig FoU år 1979, mi|j. kr.

 

 

Finansierings-

FoU som

utförs inom Sverige

 

FoU som utförs

Total

källor

 

 

 

 

 

utomlands

svensk

 

 

 

 

 

 

 

 

FoU-finan-

 

Före-

Privat

Off.

Univ.

Totalt

Totalt

Därav

 

tags-

icke

sek-

och

 

 

inter-

siering

 

sektorn

vinst-driv, sektor

tor

högsk.

 

 

nal. org.

 

Företagssektorn

5 155

_

23

20'

5198

171

4

5 369

Privata fonder.

 

 

 

 

 

 

 

 

stiftelser etc.

2

1

0

27'

30

-

-

30

Off. sektorn via

 

 

 

 

 

 

 

 

- Sektorsorg. forsk-

 

 

 

 

 

 

 

 

ningsråd m. m.

767

3

699

591'

2060

322

279

2382

- Basanslag till

 

 

 

 

 

 

 

 

univ. 0. högsk.

 

 

 

1207'

1207

 

 

1207

Univ. fonder m. m.

1

0

1

11'

13

 

 

13

S:a svenska finan-

 

 

 

 

 

 

 

 

sieringskällor

5925

4

723

1856'

8508

493

283

9001

Utlandet

77

_

12

10'

99

 

 

 

Total FoU utförd

 

 

 

 

 

 

 

 

inom Sverige

6002

4

735

1866'

8607

 

 

 

' Uppskattade värden

Anm. Siffermaterialet i tabellen är arrangerat främst för internationella jämförelser. Företagssektorn omfattar privata och statliga företag, afFärsdrivande verk samt forskningsinstitut m. m. som betjänar företagen (såvida de inte är helt eller huvudsakligen både finansierade och kontrollerade av staten, i vilket fall de ingår i den offentliga sektorn). Offentliga sektorn omfattar myndigheter/sektorsorgan, statliga forskningsinstitut m. m. inte universitet och högskolor, vilka redovisas som en egen sektor.

Källa: SCB, Rapport tiU OECD "International Survey of the Resources Devoted to Research and Experimen-tal Development in 1979". Stencil juli 1981.

Högskolan

Högskolan svarar för en mycket stor del av den allmänna, kunskapsut­vecklande forskningen samtidigt som den har huvudansvaret för forskaml­bUdningen. Högskoleenheter med fast forskningsorganisation finns på sju orter: Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Umeå och Luleå.

Högskolans forsknings- och forskarulbildningsverksamhel år indelad i fakulteter. För närvarande finns humanistiska, leologiska, juridiska, sam­hällsvetenskapliga, medicinska, odonlologiska, farmaceutiska, matema­tisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulteter. Vid Sveriges lanlbmks­universUet (SLU) finns lanlbruksvelenskaplig, veterinärmedicinsk och skogsvetenskaplig fakultet.

Fakultelsnämnder/sektionsnämnder planerar forskamlbUdningen inom sill verksamhetsområde, handlägger övriga frågor om forskarutbildningens innehåll och organisation saml handlägger vissa frågor om planering av forskningen. Vidare avger fakultets/sektionsnämnd anslagsframställningen för forskningen och forskamlbUdningen och lämnar högskolestyrelsen un­derlag för fördelning och användning av högskoleenhetens resurser.


 


Prop. 1981/82:106                                                  224

Forskning och utbildning bedrivs vid institutioner som i princip är knutna lill ämnen. Del lorde finnas sammanlagt ca I 000 institutioner inom det svenska högskoleväsendet. Institutionerna varierar mycket i storlek; vissa har några få anställda, andra kan ha uppåt 100-lalet anställda. Vissa fakulteter omfattar endast en institution vilken då blir förhållandevis stor. Så år fallet med leologisk och juridisk fakultet. Andra fakuUeter har många institutioner. Som exempel kan nämnas att den medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala f. n. omfattar närmare 40 institutioner.

Forskningen, särskill inom naturvetenskap, medicin och samhällsveten­skap, bedrivs vanligen av mer eller mindre fasl organiserade forskargmp­per. Dessa är ofta specialiserade inom ett avgränsat forskningsområde. Det förekommer projekt ocksä som omfattar forskare från fiera ämnen.

Under efterkrigstiden har forskningen vid universitet och högskolor utvidgats förhållandevis kraftigt. Expansionen har lagU sig ullryck genom dels all antalet forskartjänster har ökat, från 559 år 1950 till 1 407 år 1980, dels att anlalel forskarstuderande har ökat.

Tillväxten av resurserna för forskning och forskarutbildning har bl.a. gjort del möjligt för högskolan all i ökande utsträckning kunna ta sig an forskningsuppdrag från näringsliv och seklorsorgan. Sådana uppdrag krä­ver ofta att forskningen organiseras över disciplingränserna. Därigenom har det tvärvetenskapliga samarbetet främjats.

Vid sidan av den ökade uppdragsverksamheten har inom högskolan också vuxit fram probleminriktad forskning under medverkan av forskare från olika ämnen. Exempel härpå är bl. a. del forskningspoliliska program­met vid universitetet i Lund och centrum för tvärvetenskap vid universite­tet i Göteborg. Det mest omfattande exemplet är den temainriklade forsk­ningsorganisationen vid universitetet i Linköping. Temaforskningen har av riksdagen fastställda leman som forskningsområden. För närvarande finns fyra teman. Som exempel kan nämnas temat Teknik och social förändring vilket omfattar underområdena transportteknik, energiteknik, telekom­munikationer saml datorteknik. Professurer har inrättats i resp. tema.

SLU, som tillgodoser utbildnings- och forskningsbehov inom skogs- och jordbmksseklorn, har en speciell ställning genom all del sorterar direkt under jordbruksdepartementet. Universitetets organisation skiljer sig emellertid inte nämnvärt från den organisation som gäller för andra univer­sitet.

Universitetets styrelse är en lekmannastyrelse med representanter för samhälle, näringsliv, personal och studerande. Styrelsen år också styrelse för statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), som dock inle ingår i uni­versitetet men samarbetar nära med detta. Under styrelsen finns fyra beredningsorgan: planeringsberedning, ulbildningsberedning, forskaml-bildningsnämnd och lokalnämnd. Linjenämnderna har hand om planering, innehåll och organisation av grundutbildningen. Universitetet har tre fa­kulteter för forskning, forskarutbildning och grundutbildning, nämligen


 


Prop. 1981/82:106                                                               225

lantbruksvetenskaplig, skogsvelenskaplig och veterinärmedicinsk fakul­tet.

SLU har en omfattande verksamhet vad gäller forskningsinformation. Den ombesöris lill slor del av konsulenlavdelningen vars uppgift är alt samla in och samordna forskningsresultat frän i första hand universitetets forskning men även från andra svenska och utländska institulioner och presentera resultaten så all de snabbt kan omsättas i praktisk tillämpning. Vid lanlbruksuniversiletel bekostar Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) en särskUd u-landsavdelning med uppgift att bistå SIDA och andra intressenter med rekrytering, utbildning, information och dokumentation, utredningar, fältstudieverksamhet saml forskning.

Styrelsen för SLU antog ijuni 1981 en långsiktsplan för verksamheten inom universitetets ansvarsområde. Planen är främst en idéskiss avseende mål, inriktning och bedrivande av universitetets olika verksamhetsgrenar. I planen framhålls bl. a. all forskningen bör koncentreras kring frågor som medför kostnadssänkningar, produklivilelshöjningar och exportökningar inom berörda näringar. Kunskaper om långsiktig resurs- och miljövård ges fortsatt prioritet, varvid bl.a. negativa konsekvenser av en fortsatt hög produktivitet mäsle uppmärksammas yllerligare. Vidare framhålls att fors­kamlbUdningen bör ges en ökad vikt, varvid bl.a fömtsalls vidgade nor­diska och internationella kontakter. Åtgärder föreslås för all förbättra grundutbildning, rekryterings- och personalplanering saml utvärdering. En mera ändamålsenlig profilering för de olika orter som omfattas av SLU:s verksamhet förordas.

Institut

Staten har successivt inrättat ell betydande anlal från högskolan fristå­ende myndigheter och institut för forskning och utveckling inom avgränsa­de områden. Motiven för detta har i allmänhet varit att fä till stånd en tvärvetenskaplig forskning ulan institutionella hinder och nära anpassning av forskningens inriktning lill en huvudavnämares behov. Andra motiv har varit behov av särskild utmslning, uppgifter av speciell natur eller behov av särskild lokalisering.

Elt exempel på ett frislående institut med omfattande FoU-verksamhel är FOA, som bedriver forskning för försvarsändamål, främst inom de naturvetenskapliga, tekniskt-velenskapliga, beieendevelenskapliga och medicinska forskningsområdena. Anlalel anställda uppgår fill I 350, varav ca 800 är engagerade i FoU-verksamhel.

Särskilda institut för lillämpningsinriktad forskning har inrättats bl.a. i syfte all säkra ell inflytande från olika intressenter. Del gäller t. ex. arbets­livscentmm som bedriver forskning och utvecklingsarbete rörande olika aspekter av arbelsUvel. Ell annat exempel är statens väg- och trafikinsfi­tut. Det gäller ocksä i hög grad de s. k. kollektiva forskningsinstituten som har inrättats gemensamt av industriföretagen och staten. Insfitulen arbetar 15   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  226

helt inom en viss bransch, t. ex. Svenska träforskningsinstilulel och Svenska lexlilforskningsinstilulel eller mellan branscher, såsom Korro-sionsinslilulel och Institutet för liUämpad matematik.

Som exempel pä högskoleanknulna institut kan nämnas Institutet för internafioneU ekonomi, Kiruna geofysiska insfitut och forskningsinsfitutet för atomfysik. Universitelsanknylningen består bl.a. i viss undervisnings­skyldighet för institutets personal och/eller lokalmässig samordning.

Staten har i vissa faU bildat särskilda bolag för bedrivande av forsknings-och utvecklingsarbete. Exempel härpå är Svenska Utvecklings AB, som numera ägs genom statsföretag AB, och Studsvik Energiteknik AB, som är statens största samlade resurs för energilekniskt utvecklingsarbete. En redovisning rörande Sludsviks verksamhet återfinns i bl.a. prop. 1980/ 81:90 (bU. 1 s. 521ff).

Pä senare år har statsmakterna varit mer restriktiva med att inrätta från universiteten frislående forskningsinstitut. Målsättningen har varit all inle i onödan splittra forskningsresurserna, vilket riskeras om inslilulsbild-ningar etableras i slor omfattning.

Forsknings- och utvecklingsarbete inom näringslivet

De bäsl kartlagda FoU-insalserna inom näringslivet avser industrin och då främst tUlverkningsindustrin. Det finns anledning att förmoda att dessa insatser också är de mest betydande inom näringslivet. Inom andra nä­ringsgrenar är uppgifter om FoU svårtillgängliga, bl.a. saknas offentlig statistik. Det är därför omöjligt all ge en heltäckande bild av det FoU som utförs inom svenskt näringsliv.

SCB startade år 1964 sin första undersökning av teknisk och naturveten­skaplig FoU inom industrin. Därefter har vartannat år undersökningar genomförts för industrin. Sedan år 1967 genomförs undersökningen även för myndigheter, institut, organisationer och fonder. Den senaste under­sökningen avser forskningsstatistik för år 1979.

Tidigare har framhållits att foirskningsandelen i de totala FoU-insalserna inom industrin är relativt liten, ca 12 %. Inom vissa branscher är emellertid forskningsandelen stor. Det gäller främst läkemedelsindustrin, där närma­re 60% av driftkostnaderna för FoU är 1979 hänför sig lill forskning. Bland övriga branscher med relafivt hög andel forskning märks gruvor och mine­ralbrolt (38%) saml livsmedelsindustrin (26%). De två största FoU-bran-scherna, elektroindustri och transportmedelsindustri, har en utvecklings­andel om 95%.


 


Prop. 1981/82:106


227


Tabell 9. Driftkostnader för forskning resp. utvecklingsarbete år 1979. Fördelning på bransch.

 

 

Företagens huvudbranscher

(SNI)

Driftkostnader

 

 

 

 

Forskning

Utvecklings-

 

Summa

 

 

 

 

arbete

 

 

 

 

milj.kr.

%

milj. kr.

%

milj.kr.     %

Gruvor och mineralbrott

(2)

11

37,9

18

62,1

29

Livsmedels-, dryckesvau- och

 

 

 

 

 

 

tobaksvaruindustri

(31)

24

25,2

69

74,2

93

Textil-, beklädnads-, läder-

 

 

 

 

 

 

och lädervaruindustri

(32)

1

4,3

22

95,7

23

Trävaruindustri

(33)

2

11,8

15

88,2

17

Massa-, pappers- och pappers-

 

 

 

 

 

 

varuindustri

(341)

8

3,7

206

96,3

314

Grafisk industri, förlag

(342)

1

3

11

91,7

12

Kemikalie-, gödselmedels-.

(351 +

 

 

 

 

 

plastindustri samt annat kemisk

352/.

 

 

 

 

 

industri utom läkedmedelsindustri

3522)

21

13,4

136

86,6

157

Läkemedelsindustri

(3522)

224

57,7

164

42,3

388

Petroleumraffinaderier, smöri-

(353 -H

 

 

 

 

 

medels-, asfalt- och kolpro-

354)

 

 

 

 

 

duktionsindustri

 

2

20,0

8

80,0

10

Gummivaru- och plastvaru-

(355-1-

 

 

 

 

 

industri

356)

3

5,6

51

94,4

54

Porslins-, lergods-, glas-

(361 -1-

 

 

 

 

 

och glasvaruindustri

362)

0

-

14

100,0

14

Tegel-, cement- och annan

(369)

 

 

 

 

 

mineralvaruindustri

 

6

13,3

39

86,7

45

Jäm-, stål- och ferrolege-

(371)

 

 

 

 

 

ringsverk

 

31

13,0

208

87,0

239

Ickejärnmetallverk

(372)

13

30,2

30

69,8

43

Metallvaruindustri

(381)

12

10,9

98

89,1

110

Massaindustri

(382)

75

10,7

627

89,3

702

Elektroindustri

(383)

68

5,4

1195

94,6

1263

Skeppsvarv, båtbyggerier

(3841)

0

-

40

100,0

40

Transportmedelsindustri utom

(384./.

 

 

 

 

 

skeppsvarv och båtbyggerier

3841)

63

5,1

1 165

94,9

1228

Industri för instrument, foto-

 

 

 

 

 

 

och optikvaror, ur

(385)

18

8,2

202

91,8

220

Annan tillverkningsindustri

(39)

-

-

4

100,0

4

Samtliga branscher

(2-1-3)

583

11,9

4 322

88,1

4905          100,0

Anm. Branschklassificering enligt SNI, svensk standard för näringsindelning

Del primära syftet för den övervägande delen av industriföretagens FoU inom teknik och naturvetenskap är all öka förelagens konkurrenskraft, lönsamhet etc. eller all anpassa produktionen med hänsyn lill lagar och förordningar. Detta innebär all syftet "främjande av industriell verksam­het" kommer alt dominera vid en ändamålsfördelning. Av industriföreta­gens totala FoU-driflkostnader om 4905 milj. kr. faller 4 187 milj. kr., eller 85%, pä främjande av industriell verksamhet. Den största delen, 3 323 milj. kr., eller 79%, är produklinriklad. Den processinriklade delen uppgår fiU 665 milj.kr. eller 16%. 199 milj.kr. eller 5% hänför sig tiU aUmän kunskapsuppbyggnad.

Jämfört med föregående undersökning år 1977 betyder detta alt "främ­jande av industriell verksamhet" ytterligare har ökat sin andel av driflkosl-


 


Prop. 1981/82:106                                                  228

naderna. Såväl produklforskningen som processforskningen har ökat sina andelar, på bekostnad av allmän kunskapsuppbyggnad.

Förelag med 1000 eller fler anställda svarade för 86% av de tolala kostnaderna för teknisk och naturvetenskaplig FoU. Motsvarande pro­centtal för förelag med mer än 200 anställda var 97%. Koncentrationen av FoU lill stora företag har stadigt ökat sedan år 1975.

TotaU var 28410 personer sysselsatta med FoU inom gruv- och industri­företag år 1979. Drygl 70% av dessa återfanns inom verkstadsindustrin. Läkemedelsindustrin sysselsatte både totalt och relativt sett största ande­len forskamtbildade. Av anlalel årsverken inom läkemedelsindustrin ut­fördes 16% av personer med forskarutbildning. För samtliga undersökta branscher var motsvarande andel 3%.

Som tidigare framhållits täcks den största delen (89%) av industriföreta­gens FoU-koslnader med egna medel. Likaså utförs den övervägande delen av FoU inom företagen själva. Detta beror pä all FoU syftar till all utveckla produkter och processer av betydelse för den affärsmässiga verk­samheten.

FoU-insatserna inom industrtföretagen har ökat under hela 1970-talel. FoU-koslnadernas andel av industrins tolala omsättning ökade från 1,20% är 1969 tiU 1,93% år 1979.

Information om FoU

Information om forskning och forskningsresultat har flera syften. För att föra utvecklingen framåt på olika vetenskapsområden måste forskarna kunna la del av varandras forskningsresultat. Ett annat syfte är att öka kunskaperna om forskningen och dess villkor för all kunna rekrytera människor till forskarutbildning och forskning. Forskningsinformationen syftar också till all få fram aktuella forskningsbehov genom all utveckla kontakterna mellan forskningen och samhället i övrigi. Vidare skall forsk­ningsinformationen möjliggöra ett ökat inflytande över forskningens inrikt­ning frän olika grupper i samhället.

Information om FoU är av betydande omfattning och förekommer i en mängd skilda former. För FoU-information utnyttjas i stort sett samma medier som samhällets övriga information. Man använder sig således av böcker, enklare trycksaker, lidskrifter, dagspress och populärpress, radio och TV, film och videogram, utställningar, bibliotek och direkta kontakter i form av bl. a. konferenser, symposier och seminarier.

Den populärvetenskapliga boken har under hela 1900-lalet varit en viktig förmedlare av kunskap och information om forskning. Den inhemska po­pulärvetenskapliga bokproduktionen har hilliUs haft ell myckel begränsat statligt stöd. FRN fick ijuni 1979 regeringens uppdrag att utreda vissa frågor rörande utgivning av populärvetenskaplig lilleralur. FRN har inlett


 


Prop. 1981/82:106                                                  229

en försöksverksamhel. Under våren 1980 utlystes arbelsslipendier om ca 25000 kr. vardera alt stimulera forskare all författa manus för populärve­tenskaplig utgivning. Sveriges författarfond delar också ut arbelsslipendier för populärvetenskaplig produktion.

Läroböcker är i delta perspektiv ocksä intressanta eftersom de inte sällan innehåller kunskap som är framtagen genom aktuell forskning. För läroböckerna fmns olika stödfonder som kanaliseras genom bl.a. SÖ och UHÄ. Vidare kan årsböcker spela en betydelsefull roll som förmedlare av forskningsinformation. Som exempel kan nämnas lVA:s årsbok. Framsteg inom forskning och teknik, delegationens för social forskning (DSF) åriiga verksamhetsberättelse saml NFR:s Svensk naturvetenskap.

Antalet tidskrifter som i större eller mindre omfattning sysslar med FoU-informalion är stort. Informafionen ingår ofta som en naturlig del av elt vidare bevakningsområde. De vetenskapliga facktidskrifterna och mono­grafierna har däremot fill enda uppgift att sprida kunskap om forskningsre­sultat. Vissa fackfidskrifter med anknytning fill FoU-områdel, sysslar inle med vetenskaplig publicering i ordels strikta bemärkelse. Syftet med dem är att informera om, analysera och debattera forskningsresultaten i ett övergripande perspektiv. Några exempel är Sociologisk forskning. Forsk­ning och utbildning. Humanistisk forskning. Kemisk tidskrift och Ny tek­nik. Även förelag utger lidskrifter som innehåller FoU-informalion. Elt exempel är datorföretaget IBM:s tidskrift.

Forskningsaspekter vävs ofta in i samhällsdebatten genom den behand­ling de får i kulturtidskrifterna. Hit hör de tvä allmänt forskningsoriente-rande tidskrifterna Värld och Velande saml Forskning och Framsteg. Forskningsinformation ingär även i specialtidskrifter och organisalions­lidskrifler.

När del gäller FoU-informafion i dagspressen är del framför alll de stora morgontidningarna som bevakar forskningsutvecklingen. De har ofta jour­nalister som är specialiserade inom vissa områden, t. ex. miljövårdsfrågor, energi och medicin.

Radio- och TV-utbudet omfattar även program med forskningsanknyt­ning. Radion har bl. a. prograinmen Velandets värld. Forskning pågår samt Värt alt vela. TV sänder programmen Vetenskap för vem. Världens va­pen. Vetenskapens värld, osv. De program som utbildningsradion produ­cerar kan vara av betydelse i förmedUngen av kunskap om forskning och utveckling.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI), vilket inrättades år 1979, är central myndighel för frågor om över­gripande planering och samordning av informationsförsörjningen för forsk­ning och utvecklingsarbete. DFI har gjort vissa satsningar på all informera om forskning och utvecklingsarbete för en bred publik.

Del är en naturlig och ofta självklar uppgift för de olika organen inom FoU-systemel all bedriva informafion om sin FoU. Många av dem har


 


Prop. 1981/82:106                                                  230

också en skyldighet alt sprida kunskap om forsknings- och utvecklingsar­bete. Genom högskolereformen år 1977 fick högskolan elt lagstadgat an­svar för alt sprida information om FoU. Forskningsråden har ett liknande ansvar. För all stimulera högskolans och forskningsrådsorganisalionens insatser på delta område anvisas fr.o.m. budgetåret 1979/80 medel tUl FRN all användas för forskningsinformation. Den riktar sig särskill lill politiker, administratörer, lärare, folkbildningsorganisationer, journalister m.fl. och inte minst fiU allmänheten. Under budgetåren 1979/80 och 1980/ 81 anslog FRN 9540000 kr. för forskningsinformation. För högskolans arbete med forskningsinformation beviljades 4250000 kr., dvs. knappt hälften av del totala anslaget.

De större informationsprojekt som FRN genomförde före budgetåret 1979/80 var dels utgivningen av skriftserien Källa inför kärnkraflsomrösl­ningen, dels igängsällandel av projektet Datakraften i samhället, ett pro­jekt som redan från börian hade STU som medfinansiär. Relativt stort var också ett projekt som avsåg si.öd lill de fackliga organisationerna för anordnande av kurser för förtroendemän och funktionärer i forskningsfrå­gor.

Högskoleenheterna hade redan gjort vissa större satsningar på forsk­ningsinformation, innan de särskilda medlen för forskningsinformation anvisades. Hit hör bl.a. den information om barnforskning som högsko­leenheterna initierade med anledning av FN:s barnår. Ell annat exempel är den s. k. "öppet hus"-verksamhelen, som flera högskoleenheter anordnat.

En viktig uppgift för de vetenskapliga akademierna och samfunden är all främja kontakterna mellan forskningen och samhället. Framför allt har KVA och IVA gjort betydande insatser när det gäller FoU-informalion i form av konferenser och symposier, utgivning av facktidskrifter och andra publikationer m.m.

Seklorsorganens informationsverksamhet inriktar sig naturligt nog ofta på avnämarintresset. Seklorsorganens insatser för alt sprida allmän och övergripande samhällsinriklad FoU-informalion varierar myckel. För vis­sa seklorsorgan är del nödvändigt all genom särskilda åtgärder informera samtliga medborgare. Det gäller t. ex. riksrevisionsverket, socialstyrelsen, konsumentverket och trafiksäkerhetsverket. För budgetåret 1981/82 har trafiksäkerhetsverket ett anslag på 16,3 milj. kr. för sin informationsverk­samhet. För samma budgetär får Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande ell statsbidrag på 5,8 milj.kr. FOA sprider vid sidan av öppet tillgängliga forskningsrapporter, informafion om FoU via böcker, en egen tidning saml kursverksamhet. Andra seklorsorgan förmedlar FoU-infor­malion främst genom massmedieina. Flera seklorsorgan har egna rapport­serier i vilka FoU-resultal presenteras. Delta gäUer bl.a. Brottsförebyg­gande rådet, statens råd för byggnadsforskning saml DSF.

Näringslivets information om sin FoU utgör i allmänhet en del av företa-


 


Prop. 1981/82:106                                                  231

gens marknadsföringsåtgärder men i mänga fall sprider de information om forskning som har allmänt intresse. Inte minst läkemedelsföretag, försäk­ringsbolag och företag inom energisektorn har varit producenter av popu­lärvetenskaplig FoU-informalion.

Inflytande över FoU

Inflytande över FoU utövas på olika sätt beroende på arten av FoU. Grundforskningen inom högskolan påverkas främst genom anslagsfiUdel-ning, allmänna riktlinjer och inrättande av professurer, m. m. Tonvikten ligger på inomvetenskaplig styrning. Sektorsforskningen styrs genom an-slagsfilldelning saml mera precisa anvisningar och starkare inflytande från intressenter inom sektorerna vid val av forskningsområden och forsknings­projekt. Inom industrins FoU finns den starkaste kopplingen mellan finan­siering och inriktning av FoU.

I det följande görs en genomgång av vilka grupper som är representerade när beslut fallas om finansiering, iniliering och inriktning av FoU.

De mest övergripande besluten fallas av politiskt valda organ. Riksda­gen beslutar efter förslag frän regeringen om anslagen till breda forsknings­områden. Riksdagen har vidare ell direkt inflytande i Riksbankens jubi­leumsfond och i FRN.

Forskningsråden har möjlighet all påverka forskningens inriktning på två sätt. Dels finansierar de forskningsprojekt, dels lar råden initiativ när del gäller inrättandet av de professurer som finns vid råden. 1 forskningsrå­den fmns företrädare för olika samhällsintressen saml för forskarsamhäl­let. Forskarna är i majoritet. I FRN finns parlamentariker och företrädare för arbetsmarknadens parter, representanter för de tre forskningsråden under utbildningsdepartementet, saml för SJFR och STU.

De seklorsanknulna forskningsorganen har även de främst rollen som finansieringsorgan men initierar också FoU genom att lägga ut forsknings­uppdrag. Vissa seklorsorgan är representerade i stiftelser och fonder. Sammansättningen av seklorsorganens styrelser beror av vilken uppgift organen främst har.

Vissa sektorsorgan bedriver eget FoU. Bland dem kan nämnas FOA. Inflytande över dess forskning har i första hand avnämarna och forskarna själva. En formell dialog mellan dessa utmynnar i ell förslag lill långsikts­plan, som behandlas i en konferens mellan FOA: s ledning och avnämar­myndigheler. Därvid anpassas uppgifter och resurser fill varandra och ställning las fill nya satsningar, förändrade inriktningar och nedläggningar inom forskningen. 1 sista hand beslutar regering och riksdag om långsikts­planen.

Företagen planerar, inifierar och finansierar sin egen FoU-verksamhel.


 


Prop. 1981/82:106                                                  232

De kan också via uppdragsforskning och via styrelserepresentanter i t. ex. de kollektiva forskningsinsfilutsns styrelser inUiera forskning. Genom medlemskap i arbetsgivarorganisationer är företagen representerade i vis­sa sektorsorgan.

Arbetstagarorganisationerna är representerade i ett stort anlal, men långt ifrån alla, myndigheter och organ inom FoU-områdel. Vidare ingår företrädare för arbetstagarorganisationerna liksom för arbetsgivarorgani­sationerna i vissa organ inom högskolan, t. ex. UHÄ: s styrelse och plane­ringsberedningar och i högskolestyrelserna. Arbetstagarrepresentanter är vidare representerade i vissa kollekliva forskningsinsfilul saml i STU. Arbetslivscenlrum, som bedriver forskning kring arbelslivsfrågor, är till­kommet i samarbete mellan arbetslagar- och arbetsgivarorganisationerna.

De organ inom högskolan sorn utövar inflytande i forskningsfrågor är UHÄ:s styrelse och planeringsberedningar, högskolestyrelserna, fakul­tets/sektionskollegier och -nämnder saml institutionsstyrelserna.

UHÄ:s styrelse består fömtom av universitetskanslern och planerings­chefen av ordförandena i de fem planeringsberedningarna samt sex andra ledamöter. Arbetsmarknadens parter är representerade i styrelsen. Plane­ringsberedningarna beslår av vardera högst 18 ledamöter utöver ordföran­de. I beredningarna skall ingå företrädare för de delar av samhällslivet som har anknytning till beredningarnas ansvarsområde samt för lärare, andra anställda och studerande inom ansvarsområdet.

I högskolestyrelserna ingår dels företrädare för allmänna intressen, dels företrädare för verksamheten. De anställda och de studerande inom styrel­sens verksamhetsområde har rätt att ingå i styrelsen. Företrädare för allmänintressen skall utgöra 1/3 av resp. styrelse. De utses av kommuner och landstingskommuner inom vilka högskoleenheten bedriver sin verk­samhet. I praktiken innebär detta all allmänintresset i högskolestyrelserna representeras av politiker, varav någon eller några kan ha anknytning till arbetsgivare- och arbetstagarorgainisationerna.

De organ som närmast ovanför institutionsnivån har inflytande på forsk­ning och forskarutbildning är fakullets/seklionskoUegier och fakultets/sek­tionsnämnder. Kollegiernas uppgift är all vara samrådsorgan och att utse ledamöter i vissa organ inom högskolan. Nämnderna skall inom sina resp. områden bl.a. avge anslagsframställningar i fråga om forskning och fors­karutbildning, besluta om forskarutbildningens innehåll och organisation samt lämna underlag för högskolestyrelsens beslut om fördelningen och användningen av resurser för forskning och forskarutbildning. 1 kolle­gierna och nämnderna ingår främst lärare.

Instilufionsstyrelsen skaU bestå av företrädare för verksamheten, de anställda och de studerande inom institutionen resp. arbetsenheten.

Forskarna har flera möjligheter all påverka forskningens inriktning. Inom ramen för de direkta anslagen till högskoleenheterna som riksdagen ställt till förfogande kan forskarna tämligen fritt välja inriktning inom sina


 


Prop. 1981/82:106                                                  233

resp. forskningsområden. Forskarna lar också initiativ genom de ansök­ningar om forskningsanslag som lämnas till forskningsråden och andra medelsbeviljande organ. En majoritet av forskningsrådens ledamöter ut­görs av representanter för forskarna vid universitet och högskolor. Fors­karna utgör också en majoritet av ledamöterna i fakullelsnämnderna. De är vidare representerade i andra FoU-organ.

Forskarutbildning

Den ökade satsningen på FoU under efterkrigstiden motsvaras av en ökning av antalet forskarutbildade. Forskarutbildningens volym och inrikt­ning regleras emellerfid inte direkt genom beslut av statsmakterna men påverkas indirekt av resurstilldelningen till FoU.

ForskamlbUdningen fyller flera funktioner. För del första skall den tillgodose individens önskemål om fördjupade ämneskunskaper och insik­ter om vetenskaplig verksamhet. Efter avlagd doktorsexamen skall forska­ren ha teoretiska kunskaper och melodiska färdigheter sä all han kan ulföra självständigt vetenskapligt arbele inom och utom högskolan.

För del andra skall forskamlbildningen tillgodose samhällets behov av kvalificerad arbetskraft i form av välutbildade forskare med djupa och breda kunskaper och metodologisk säkerhet. Forskarutbildad personal behövs för forskningen och undervisningen inom högskolan liksom inom övriga sektorer i samhället.

För det tredje skall den under utbildningen producerade forskningen i första hand ge bidrag lill den inomvetenskapUga utvecklingen inom de olika disciplinerna. Utbildningen skall resultera i en avhandling som skall vara ell självständigt arbete av en sådan kvalitet all del för forskningen inom ämnel framåt.

Slutligen och för det Qärde är det väsentligt att inom forskarutbild­ningens ram stimulera inlernalionella vetenskapliga kontakter. Därför skall forskamlbUdningen bedrivas på sådan nivå och med sådana utblickar att en hög internationell standard vidmakthålls.

Pä förslag från forskamlbUdningsutredningen ändrades behörighetsreg­lerna för forskarutbildningen den 1 juli 1980. Liksom tidigare för den gmndläggande högskoleutbildningen infördes vid nämnda datum elt sy­stem med allmän och särskild behörighet för fillträde tUl forskarutbild­ningen. För aUmän behörighet lill forskamlbUdning fordras nu linjesludier inom högskolan om minst 80 poäng. Omfattningen av den särskUda behö­righeten skall anges i studieplanen för forskarutbildningen i varje ämne. Denna studieplan utformas och fastställs lokall efter vissa centrala rikt­linjer.

Enligt de normer som gäller skall studierna i genomsnitt la fyra år. Enligl UHÄ: s riktlinjer skall omkring tre år ägnas ål en forskningsuppgift och ett år ål kursbundna högre studier. Den forskarstuderandes arbele övervakas


 


Prop. 1981/82:106                                                 234

och underiättas av en handledare. Ibland kan handledarfunktionen utövas kollektivt inom en forskargmpp. Handledningens omfattning avgörs lo­kall.

Insfitufionerna ger forskarulbildningskurser men doktorander kan ocksä välja kurser inom andra områden beroende pä inriktningen av forskampp-giflen. Arbetet avslutas med att den forskarstuderande skriver en veten­skaplig avhandling som diskuteras offenUigt vid en disputafion. Avhand­lingen skall tryckas. Efter godkända kurser och godkänt avhandlingsarbete får doktoranden ut sin doktorsexamen.

Studerande som uppfyller kraven pä allmän och särskild behörighei antas inle automatiskt till forskarutbildning. Institutionerna har möjlighet att avvisa sökande med hänsyn till de handledningsresurser som slår till förfogande vid resp. institution.

Samtidigt som behörighetsreglerna reformerades anslogs särskilda me­del för att utveckla och genomföra överbryggande kurser för dem som har allmän men inle särskild behörighet liU forskarutbildning samt för att utöka ulbudel av s.k. påbyggnadsulbildningar, dvs. utbildningar som bygger på grundläggande högskoleutbildning utan att vara forskarutbildning.

Rekryteringen liU forskamlbUdningen ökade kraftigt under senare hälf­ten av 1960-lalel. Under 1970-lalet har rekryteringen varit förhållandevis jämn. Enligt reviderade uppgifter från SCB har antalet ny boxare legat strax över 2000 ärligen, vilket framgår av följande tabell.

Tabell 8. Antal nybörjare i forskarutbildningen inom olika fakulteter för läsåren 1972/73—1978/79.

 

Studieinriktning

Läsår

 

 

 

 

 

 

 

1972/73

1973/74

1974/75

1975/76

1976/77

1977/78

1978/79

Teologisk fakultet

31

31

33

25

21

50

42

Juridisk fakultet

14

39

26

36

24

45

50

Medicinsk fakultet

354

490

441

354

411

416

395

Odontologisk fakultet

49

27

21

36

39

29

20

Humanistisk fakultet

461

433

406

383

292

335

325

Samhällsvetenskaplig fakultet

482

479

419

404

407

453

430

Matematisk-naturvetenskaplig

 

 

 

 

 

 

 

fakultet

401

384

373

318

323

352

283

Teknisk fakultet

393

345

349

412

363

373

350

Handelshögskolan

19

25

15

11

36

6

20

Skogshögskolan

9

7

15

11

14

11

19

Veterinärhögskolan

11

20

20

15

21

16

19

Lantbrukshögskolan

32

26

42

39

40

25

36

Farmaceulisk fakultet

35

22

20

19

17

27

25

Totalt

2281

2388

2180

2063

2008

2138

2014

Källa: Statistiska Centralbyrån, reviderade uppgifter (nya nettoberäkningar)

Tabellen visar all anlalel nybörjare varierar kraftigt mellan olika fakul­teter. Teologisk och juridisk fakultet har i jämförelse med l.ex. samhälls­vetenskaplig fakultet ell myckel litet anlal nybörjare. Så har varit fallet sedan läsåret 1972/73. En förhållandevis stark nedgång i fillströmningen lill


 


Prop. 1981/82:106                                                               235

matematisk-naturvetenskaplig fakultet har ägt rum under perioden, från 401 studerande 1972/73 fill 283 1978/79.

Anlalel nybörjare och närvarande i forskarutbildning inom en viss fakul­tet och inom vissa ämnen beror bl. a. på omfattningen av antalet studeran­de på gmndulbUdningsnivå, saml andelen som deltar i sädana kurser som ger behörighei lill forskarutbildning. Forskningsstatistiken innehåller inle längre uppgifter om andelen studerande inom olika fakulteter som går vidare lUl forskarutbildning. De senaste uppgifterna avser vårterminen 1977. Antalet studerande i forskamlbildning i relation lill del totala anlalel närvarande inom en viss fakultet var högst inom skogsvetenskaplig fakul­tet (29%) och inom malemalisk-nalurvelenskaplig fakultet (25%) samt inom medicinsk fakultet (23%). Andelen var lägst inom juridisk fakultet (2%).

Antalet närvarande forskarstuderande ökade kraftigt under 1960-lalel. Sedan 1971 har en mindre ökning inträffat från ungefär 11000 till 12700 1979. EmeUertid föreligger skillnader mellan olika fakulteter. Antalet när­varande forskarstuderande inom medicinsk fakultet har ökat från ca 1 300 1971 fill ca 2 100 1979 och vid tekniska högskolor frän ca 550 till drygl 2000 under samma period. Inom malemalisk-nalurvetenskaplig fakultet har an­lalel varit relativt konstant, inom humanistisk fakultet har en viss ökning ägt mm och inom samhällsvetenskaplig fakultet en viss minskning.

Tabell 9. Antal närvarande studerande i forskarutbildningen höstterminerna 1960, 1963, 1966, 1969, 1971, 1973, 1975, 1976, 1977, 1978 och 1979 exkl. studerande för psykologexamen.

 

Fakultet

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

Ht

 

1960

1963

1966

1969

1971

1973

1975

1976

1977

1978

1979

Teologisk fakultet

108

127

86

83

103

135

143

150

141

175

197

Juridisk fakultet

20

32

48

75

75

94

114

123

147

161

178

Medicinsk fakultet

416

638

683

988

1306

1509

1701

1807

1926

2030

2093

Odontologisk fakultet

17

35

45

77

153

191

181

195

193

193

184

Humanistisk fakultet

1205

1812

1284

1642

2040

2116

2260

2301

2 326

2294

2262

Samhällsvetenskaplig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fakultet

 

 

1119

2261

2799

2 344

2414

2445

2 554

2 464

2414

Matematisk-naturveten-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

skaplig fakultet

842

1237

1778

2 285

2 356

2571

2505

2470

2401

2 330

2 234

Teknisk fakultet

429

640

847

1288

1554

1641

1782

1858

1950

1992

2031

Handelshögskolan

43

72

98

122

97

94

78

84

83

72

50

Skogshögskolan

7

14

32

(yl

85

65

68

68

71

78

• 82

Veterinärhögskolan

17

24

30

47

62

53

46

58

66

75

84

Lantbrukshögskolan

62

84

88

151

187

179

208

232

231

225

228

Farmaceulisk fakultet

11

23

31

71

96

118

109

111

108

124

114

Samtliga

3 177

4738

6169

9139

10913

11110

11609

11902

12 197

12784

12705

Källor: Statistiska meddelande, SCB, U 1972:2, 1973:36, 1975; 34 1976:17, 1976:33, 1977:33, 1978:25, Statistiska centralbyrån, opublicerade tabeller, Utbildningsstatistisk Årsbok, SCB, 1978.


 


Prop. 1981/82:106                                                               236

Antalet avlagda forskarexamina har stadigt sjunkU fr. o. m. läsåret 1970/ 71 t. o. m. läsåret 1975/76 för att därefter vara relativt konstant om ca 750 forskarexamina per år.

Tabell 10. Antal avlagda forskarexamina inom samtliga fakulteter under perioden 1968/69 t. o. m. 1979/80.

 

Fakultet

Läsår

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1968/

1969/

1970/

1971/

1972/

1973/

1974/

1975/

1976/

1977/

1978/

1979/

 

69

70

71

72

73

74

75

76

77

78'

79'

80'

Teologisk fakultet

20

19

30

21

13

17

7

7

17

14

7

12

Juridisk fakultet

9

15

9

10

8

15

4

6

4

4

10

6

Medicinsk fakultet

117

133

139

172

174

318

165

189

183

155

185

197

Odontologisk fakultet

9

6

7

2

11

25

11

10

24

12

12

15

Humanistisk fakultet

150

158

201

193

154

130

108

74

87

79

83

93

Samhällsvetenskaplig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fakultet

128

142

239

294

233

164

138

118

108

95

79

88

Matematisk-naturveten-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

skaplig fakultet

324

;:55

461

365

285

263

200

163

192

203

197

215

Teknisk fakultet

164

177

239

196

202

218

116

145

108

124

115

108

Handelshögskolan

19

11

8

10

14

11

13

8

10

10

13

13

Skogshögskolan

9

5

7

10

9

3

11

6

7

6

3

3

Veterinärhögskolan

6

7

7

4

10

12

14

7

1

4

2

7

Lantbrukshögskolan

15

22

31

19

19

13

18

15

11

7

8

7

Farmaceulisk fakultet

14

8

32

13

10

4

13

12

10

12

12

5

Totalt

984

1058

1410

1309

1142

1193

818

760

762

725

726

769

Licentiatexamen

707

653

900

715

427

221

79

14

6

2

0

0

Doktorsgrad

277

309

296

289

272

443

47

5

3

Ö

0

0

Doktorsexamen

-

96

214

305

443

529

692

741

753

723

726

769

' Preliminära uppgifter.

Källor: Statistiska meddelanden U 1975: 31, 1976: 11, 1977:10, 1977: 38, Statistiska Centralbyrån, opublice­rade tabeller.

En förhållandevis konstant rekr/tering fill forskamlbUdning och ell rela­tivt slabUl anlal närvarande i kombination med en minskande andel for­skarexamina tyder på att studietiderna ökat, alternafivt all andelen dellids-aktiva och s.k. nollakliva ökat pä bekostnad av andelen heltidsaktiva. Båda förklaringarna äger giltighet. Visserligen har andelen dellidsakfiva varit relativt oförändrad under 1970-lalel (ca 57%) men andelen heltids-aktiva har minskat frän 24 till 17%. Tabell 11 visar bmlto- och nellosludie-lider för forskarexamina inom oUka fakulteter.

Brultosludietiden utgörs av antalet terminer fr. o. m. terminen för första antagning t.o.m. examensterminen; nellosludieliden är studietiden om­räknad i helterminsekvivalenler.

Tabellen visar att bruttostudietiden har ökat från 11,0 terminer läsåret 1974/75 fill 14,0 terminer läsåret lS'77/78. Däremot har inte nellosludieliden ökat nämnvärt (från 8,7 terminer 1974/75 lill 9,5 1977/78). Även om den tid de forskarstuderande faktiskt ägnar åt sina studier således inte är myckel längre sträcker man ul studierna under en längre period. Det finns relafivt stora skUlnader i studietiderna mellan fakulteterna. Forskarutbildning inom lantbmkshögskolan och inom juridisk fakultet har ovanligt långa


 


Prop. 1981/82:106


237


Tabell 11. Genomsnittliga brutto- och nettostudietider avseende antal terminer för dem som avlagt doktorsexa­men inom olika fakulteter perioden 1974/75 t. o. m. 1977/78.

 

Fakultet

Läsår

 

 

 

 

 

 

 

 

1974/75

 

1975/76

 

1976/77

 

1977/78

 

 

Brutto

Netto

Brutto

Netto

Brutto

NeUo

Brutto

Netto

Teologisk fakultet

9,0

7,4

10,0

8,6

13,0

8,1

14,5

10,7

Juridisk fakultet

11,0

9,1

11,0

9.5

14,5

14,5

17,5

12,8

Medicinsk fakultet

8,0

6,0

9,0

6,6

9,0

6,7

10,0

7,0

Odontologisk fakultet

9.0

7,7

11,0

8,0

12,5

9,3

15,5

9,3

Humanistisk fakultet

14,0

11,2

14,5

10,3

15,0

11,9

16,0

12,4

Samhällsvetenskaplig fakultet

12.0

9,0

13,0

9,3

14,0

10,2

15,0

11,0

Pedagogik och psykologi

14,0

9,6

13,0

9,3

17,0

12,7

15,0

10,3

Matematisk-naturvetenskaplig

 

 

 

 

 

 

 

 

fakultet

12,0

10,5

14,0

10,9

14,0

11,2

15,0

11,4

Teknisk fakultet

10,0

7,6

11,0

8,0

11,0

8,4

13,0

9.1

Handelshögskolan

13,0

10,5

13,5

9,8

14,0

10,8

11,0

6.3

Skogshögskolan

10,5

4,7

12,0

8,0

19,0

8,8

17.0

8,9

Veterinärhögskolan

9,0

6,8

10,0

8,7

9,0

7,6

9,0

5,0

Lantbrukshögskolan

9,0

8,0

14,0

10,0

12,0

10,4

19,0

13,0

Farmaceulisk fakultet

12,0

8,9

13,0

10,5

12,5

9,5

12,0

9,4

Samtliga

11,0

8,7

12,0

9,6

13,0

9,5

14,0

9,5

Källa: Högskolestatistik, SCB.

bmlto- och nellostudielider. Inom skogshögskolan är bmttostudieliden lång men nellosludieliden förhållandevis kort. Inom velerinärhögskolan och inom medicinsk fakultet är såväl brutto- som neltostudieliderna jämfö­relsevis korta.

De forskarstuderandes genomsnUlsålder har stadigt ökat under 1970-lalet. Vårterminen 1974 var genomsnittsåldern för män 32,8 och för kvin­nor 33,3 jämfört med 35,0 och 37,1 vårterminen 1980. Dels är kvinnorna säledes genomsnittligt något äldre än männen, dels har denna skillnad ökat något under 1970-lalel. Inom vissa fakulteter, l.ex. odontologisk, farma­ceulisk och veterinärmedicinsk, är genomsnittsåldern lägre för kvinnorna än för männen.

Av dagens forskarstuderande i vårt land är endasi omkring var fjärde kvinna. Sverige intar i ell internafionellt perspektiv en miltenposifion beträffande det relativa antalet kvinnor. Flera länder som t. ex. Frankrike och Sovjetunionen har dock en betydligt högre andel. Det absoluta antalet kvinnor i forskarutbildningen i Sverige har ökat ganska kraftigt under 1970-lalel, men kvinnornas andel har endasi ökat från 22% lill 26% sedan 1970-lalets början.

Kvinnornas andel bland nyinskrivna i grundutbildningen var 1978/79 ca 50% vad gäller de utbildningar som högskolan omfattade före högskolere­formen. Motsvarande siffra bland nyinskrivna i den utvidgade högskolan är så hög som 58% (SCB, UtbUdningsstafistisk årsbok 1979). Fördelningen är emellertid myckel ojämn mellan olika sektorer med klar dominans för kvinnorna inom vård- och undervisningssektorn och klar dominans för männen inom den tekniska sekiorn. Del är vid övergången meUan gmnd-


 


Prop. 1981/82:106                                                  238

examen och forskarutbildning som kvinnornas andel sjunker markant inom samfiiga sektorer. Däremot håller de i stort sell sin andel mellan inskriv­ning och examination både p;i gmndulbildnings- och forskarutbildnings­nivå.

Gapet mellan kvinnornas procentandel i gmndutbildningen och deras procentandel i forskarutbildningen gäller - om man ser lUl de fem största fakulteterna - samfiiga utom leknisk fakultet där avvikelsen är liten. En förklaring kan vara all kvinnor som väljer ell traditionellt manligt yrkes­område år mer studiemotiverade och därför fortsätter alt studera efter grundexamen än kvinnor som väljer enligt Iradifionellt mönster.

Av betydelse för rekryteringen tiU forskarutbildning är också möjlighe­terna till sludiefinansiering samt efterfrågan pä forskarutbildning frän ar­betsmarknaden i stort.

Möjligheter till finansiering av forskamlbildning ges idag främst genom utbildningsbidrag för doktorander, assistent- och amanuensljänsler, della­gande i forskningsprojekt samt studiemedel.

År 1976 omvandlades, efter förslag från forskamtbildningsulredningen (U 1974:06), de tidigare doklorandslipendierna lill beskattade utbildnings­bidrag. Dessa har anknutits lill ulbUdningsbidragen inom arbetsmarknads­utbildningen och ligger beloppsmässigt i millen av den intervall som gäller för dessa bidrag. Utbildningsbidragen utgår under tolv mänader. För när­varande utgår utbildningsbidrag med 48840 kr./år.

Budgetåret 1980/81 var anlalel utbildningsbidrag 1600. Utbildningsbi­dragen fär kombineras med förvärvsarbete av begränsad omfattning. En­dast om särskUda skäl föreligger får dock den som har helt utbildningsbi­drag under ett läsår fullgöra mer än 100 timmmar undervisning eller 200 limmar annat arbete.

Fr. o. m. budgetåret 1979/80 fmns möjlighet att inneha utbildningsbidrag pä deltid. Utbildningsbidrag får innehas under längst åtta år. Den samman­lagda effektiva liden får dock uppgå till högst fyra är. Utbildningsbidragen är pensionsgmndande. Utbildningsbidrag ulgår för sjukperiod som infaller under studietiden under ett kalenderhalvår förutsatt att den studerande under någon del av kalenderhalvåret bedriver sina studier. Fr. o. m. bud­getåret 1979/80 kan utbildningsbidrag för doktorander utgå under föräldra­ledighet i samband med barns födelse m. m. Tiden för innehav av utbild­ningsbidrag får förlängas i motsvarande mån, dock längst ett är.

Medel för utbildningsbidrag för doktorander anvisas under ell särskill anslag. Utbildningsbidragen fördelas på fakultelsområden av regeringen. För den vidare fördelningen på högskoleenheter svarar UHÄ. Tilldel­ningen liU de enskUda doktoranderna görs av resp. fakultets- eller sek­tionsnämnd. Urvalet mellan doktorander som ansökt om utbildningsbidrag skall göras på gmndval av bedömningar av de sökandes förmåga alt tillgo­dogöra sig forskamlbildning. Endast när tvä sökande bedöms ha lika fömlsällningar skall hånsyn tas lill deras behov av ekonomiskt stöd. Bes-


 


Prop. 1981/82:106                                                  239

värsräll föreligger inte i fråga om beslut om utdelning av utbildningsbidrag.

Vid högskoleenheter med fasla resurser för forskning och forskarut­bildning finns tjänster som assistent och amanuens. Dessa tjänster är avsedda för studerande som bedriver forskarutbildning. En del av tjänstgö­ringsskyldigheten skall tas ul i form av undervisning eller annat inslitu­fionsarbele medan återstående tid skall ägnas ål assistentens/amanuensens egen utbildning och forskning. Tjänstgöringen för assistenter och amanu­enser skall läggas upp sä all doktorsexamen kan avläggas inom fem är. Assisleniljänslen åren hellidssljänsl och innehavaren haren tjänstgörings­skyldighet på 1000 lim./år. Av förste amanuens krävs 600 limmar per år -tjänsten betraktas som halvtidstjänst. För andra och tredje amanuens är tjänstgöringsskyldigheten 400 fimmar per år. Dessa tjänster är deltidstjäns­ter (tredjedels- resp. Qärdedelstjänst). Om institutionsljänslgöringen helt avser undervisning får denna avse högst 500 timmar för assistent med hellidstjänslgöring. Motsvarande evalveringsregel gåUer för deltidstjäns­ter.

Om den normala totalarbetstiden per år uppgår lill 1760 limmar innebär delta alt det inom assistentljänsten ligger en stipendieringsvolym på 760 limmar per år medan motsvarande för förste, andre och tredje amanuens­ljänslerna är resp. 280, 186 och 40 limmar per är.

Enligl beräkningar av UHÄ innehade ca 2500 personer tjänst som assi­stent eller amanuens under budgetåret 1980/81. Hela volymen tjänster omräknad lUl heltidstjänster motsvarar ca 2 IOO.

För all markera tjänsternas karaktär av studiefinansieringstillfälle ges förordnande på tjänst för begränsad fid. Huvudregeln är H-5 år med möjUghet fill ytterligare 1 års tjänstgöring om synnerliga skäl föreligger. Tjänst som assistent eller amanuens lUlsälls i regel utan ledigkungörande.

Assistent- och amanuensljänsler är placerade i lönegrad L 10. Tjänster­na bekostas i huvudsak från anslagen till forskning och forskarutbildning.

Forskarstuderande som fuUgör sill avhandlingsarbete inom ramen för projekt som finansieras av forskningsråd eller annat organ utanför högsko­lan är ofta anställda inom projektet som forskningsassistent. Denna tjänst ligger ungefär pä samma lönenivå som assistentljänsten. Tjänstgörings­skyldigheten fullgörs i sin helhet inom projektet. Förordnandet på tjänsten meddelas av högskolestyrelsen som också är arbetsgivare och förvaltare av de medel, med vilka tjänsten bekostas. Förordnande pä tjänst som forskningsassistent skall meddelas för begränsad tid (högst 3-1-3 år) i de fall vederbörande är antagen till forskarutbildning.

Forskamtbildningsulredningen gjorde år 1977 vissa uppskattningar av omfattningen av denna studiefinansieringsform. Utredningen bedömde all ca 1 100 forskarstuderande finansierade sin forskarutbildning genom an­ställning inom exlernfinansierade projekt. Ca två tredjedelar av dessa var verksamma inom de matemafisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulte­terna.


 


Prop. 1981/82:106                                                  240

Forskarstuderande kan ocksä i likhet med andra studerande inom hög­skolan erhålla studiemedel. Dessa beslår lill övervägande del av elt lån som skall återbetalas med början tre år efter studiernas avslutande. Dess­utom finns ett mindre återbetalningsfrilt bidrag inbyggt i studiemedlen. Forskamtbildningsulredningen undersökte också hur många av de forskar­studerande som utnyttjar återbelalningspUkliga studiemedel. Dessa upp­skattades lill ca 350 personer.

Den länge helt dominerande arbetsmarknaden för forskarutbildade låg inom högskolans och skolans omräde. Från dimensioneringssynpunkt ut­gjorde högskolan och gymnasierna en relativt lätlöverskådlig arbetsmark­nad - åtminstone fram till den kraftiga expansionen under 1960-talet. De enskUda individerna kunde relativt väl bedöma tillgången på lärartjänster inom sitt område. Leklorstjänsterna vid gymnasierna var elt vanligt alter­nativ för dem som inte fann utkomstmöjligheter inom högskolan. De ex­terna FoU-medlens omfattning var begränsad och FoU utanför högskolan lokaliserad till elt fåtal institut, företag och myndigheter.

Arbetsmarknaden för de forskarutbildade har under 1960- och 1970-talen ändrat karaktär. Högskolans expansion innebar all antalet ijänster för forskarutbildade inom högskolan ökade väsentligt - i vissa fall så mycket att formellt behöriga sökande inle alllid fanns till de ledigförklara-de tjänsterna. Förelag, myndigheter och organisationer har i växande utsträckning utnyttjat FoU som stöd för och för utveckling av sin verksam­het. Härigenom har ell betydande anlal forskare och forskarstuderande kunnat beredas utkomstmöjligheter säväl inom som utom högskolan i direkt FoU.

Folk- och bostadsräkningen 1970 (FoB 70) innehöll uppgifter om utbild­ning medan sädana uppgifter saknas i senare FoB-material. Enligt FoB 70 var lotall sell ca en tredjedel av de forskarutbildade verksamma som högskolelärare. Högskolan som verksamhetsområde var vanligast bland forskamtbUdade inom samhällsvetenskaplig och matematisk-naturveten­skaplig fakultet (ca 40%) och minst vanlig bland utbildade vid medicinsk fakultet (23%). Skolan var totalt sett del näst största verksamhetsområdet för forskarutbildade (ca 15%). Bland forskarutbildade vid humanistisk fakultet var sysselsättning inom skolan lika vanlig som sysselsättning inom högskolan (ca 30%).

Den senare utvecklingen av de forskarutbildades sysselsättning kan studeras med hjälp av olika lönestalistiska material som dä måste kombi­neras med uppgifter om nyutexaminerade från forskarutbildningen ur SCB:s forskarulbildningsregister. Hittills har uppgifter om forskarutbil­dade i statlig tjänst samt på lärarbefaltningar lagils fram. Uppgifterna har redovisats i UHÄ:s rapport över uppdraget om forskarutbUdningens di­mensionering.

De forskarutbildade fördelade sig år 1980 enligl stalstjänslemannaregis-Irel på ell mycket stort antal befaltningsbenämningar. Av statsanställda


 


Prop. 1981/82:106                                                               241

forskamtbildade och lärare med forskamlbildning innehade ca hälften befattningar som normall är förknippade med krav på forskarutbildning, dvs. befallningar som professor, docent, universitetslektor, forskarassis­tent, forskare, forskningschef etc. Sådana befallningar var vanligast bland statsanställda som avlagt forskarexamen vid leknisk fakultet och minst vanliga bland dem som avlagi forskarexamen vid samhällsvetenskaplig fakultet.

Den största andelen innehavare av professorsbefattningar av totalantalet forskamtbildade i statstjänst och lärartjänst fanns bland personer med forskamlbildning vid leknisk fakultet (ca 16 %), medicinsk och veterinär­medicinsk fakultet (ca 19%), samt bland examinerade från "de små fakul­teterna" (teologisk, juridisk etc. fakultet: 20%). Bland statsanställda och lärare med forskamlbildning vid humanistisk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig fakultet innehade endast ca 5-7% profes­sorsbefallning.

Del totala antalet forskarutbildade i statlig Ijänsl eller pä lärarbefalt­ningar ökade under 1970-lalel från ca 6700 lill 9500 dvs. med drygt 40%.

Den mest betydande ökningen gäller befallningar som forskningsassis­tent, dvs. befattningar inom högskolan som inrättats på forskningsräds-eller sektorsmedel. Antalet innehavare med forskarexamen av sädana befallningar tredubblades under perioden 1970-1980. Relativt stora ök­ningar av antalet forskarutbildade kan också noteras beträffande kategorin övriga forskarbefattningar, varav flertalet har benämningar som anger mer självständiga forskamppgifler snarare än uppgifter som forskningsassis­tent.

Antalet forskarutbUdade pä adjunktsbefallningar, liksom på befattningar inom den statliga "handläggarkarriären" (byråsekrelerare, byrådirektör, avdelningsdirektör etc.) ökade också relativt sell mer än genomsnittet för samtliga befaltningskategorier.

Anlalel forskarutbildade på professorsbefallningar steg under perioden med ca 18 %, således betydligt mindre än vad som gäller för flertalet övriga befattningar. Andelen statsanställda och lärare med forskarutbildning på befallningar som normaU inle kräver forskamlbildning ökade något under åren 1970-1980.

Del kan således konstateras all den under den senaste tioårsperioden ökade sysselsättningen av forskarutbildade i statlig verksamhet och inom skolan inneburit såväl all fler sysselsatts i forskningsarbete, men dä i stor utsträckning pä assislenlbefatlningar, som att fler sysselsatts i befallningar vars benämningar vanligen inle förknippas med forskningsuppgifter. For­skamtbildade på l.ex. avdelningsdireklörsbefatlningar kan självfallet ar­beta med forskningsfrågor, bl. a. inom centrala myndigheter som förfogar över medel för FoU. Av tUlgängliga data framgår emellertid inle de fors­karutbildades arbetsuppgtfter i sådana fall.

Svensk industri sysselsätter färre forskamtbUdade än motsvarande före-16   Riksdagen I981I82. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  242

lag i andra länder. Enligl SCB:s statistik ökade antalet högskoleutbildade inom industriföretagens FoU frän 6300 är 1975 lill närmare 7300 år 1979. Antalet årsverken inom industriföretagens FoU var 21365 är 1977 och 21770 år 1979. Antalet årsverken som utfördes av forskarutbildade steg från 717 till 743 under samma period.

Högskoleenheternas tjänsteorganisation

Vid högskoleenheterna finns följande slag av tjänster, vilka är avsedda för forskning eller forskning och utbildning, nämligen tjänster som profes­sor, docent, forskarassistent, adjungerad professor, forskare och forsk­ningsassistent. Vid högskoleenheterna kan även finnas oavlönade docen­ter. Vid Sveriges lantbruksuniversitet finns hämtöver följande slag av tjänster avsedda för forskning och utbildning m.m., nämligen slaisagro­nom, slalsvelerinär, biträdande jägmästare, klinikchef m.fl. tjänster, vilka anges i förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet.

Tjänsterna som docent, forskarassistent, professor och adjungerad pro­fessor är avsedda för utbildning och forskning eller, i fråga om Ijänsl som professor med vilken är förenat konstnäriigl utvecklingsarbete, för utbild­ning och utvecklingsarbete. Enligt högskoleförordningen bör oavlönad docent forska. Han eller hon har rätt att undervisa.

Inom högskolan förekommer ocksä i betydande omfattning tjänster som finansieras av externa anslagsgivare, bl. a. forskningsråden. Dessa tjänster kan indelas i dels en gmpp för vUken högskolan inle bår arbetsgivaran­svaret, dels en gmpp som högskolan ansvarar för.

Tjänster med annan arbetsgivare än högskolan omfattar ett anlal tjänster som professor, knutna till forskningen. Dessa tjänster är i regel personliga och inrättas och tillsätts av regeringen. Tjänster på docentnivå med be­nämningen forskare inrättas av regeringen och lillsälts av forskningsråden. Utöver de tjänster som inrättcis pä detta sätl förekommer det att forsk­ningsråden inrättar och fillsäller andra Ijänster avsedda för forskning. Generellt för här berörda tjänster gäller all de placeras vid viss högsko­leenhet enligl överenskommelse mellan denna och forskningsrådet.

Tjänster med högskolan som arbetsgivare omfattar såväl forskande per­sonal - forskare och forskningsassistent - som teknisk och administrativ personal av skilda slag. TiUsätlnings- och anslällningsmyndighet för denna personal är den högskoleenhet där tjänsten är placerad. Tjänsterna inrättas vanligtvis i anslutning tUl ell av en extern anslagsgivare finansierat forsk­ningsprojekt. Några speciella kompelens- eller urvalsregler finns inle fast­ställda för dessa tjänster. Tjänsterna tillsätts vanligen ulan att formellt ha ledigkungjorts.

Forskning kan också bedrivas av universitetslektorer, som därvid bevil­jas tjänsfiedighet. Regeringen anvisar särskUda medel för all finansiera denna verksamhet. För budgetåret 1982/83 har regeringen föreslagU när­mare 29 milj. kr härför.


 


Prop. 1981/82:106                                                  243

Assistent- och amanuenstjänster är avsedda för egen forskarutbildning, undervisning, forskning och allmänt insfilutionsarbele.

Vissa tjänster som innefattar forskning tillsätts med tidsbegränsat för­ordnande. Det gäller bl.a. docenter och forskarassistenter. Genom dessa tjänster bereds forskare möjlighet lill merilering för bl.a. professorsljän-ster.

Förordnande av externt finansierade tjänster som forskare och forsk­ningsassistenter ges tills vidare eller för begränsad tid.

Inom den kommunala högskolan finns f. n. inga fasta forskartjänster. Däremot finns särskilda medel för forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning inom säväl den statliga som kommunala högskolan. Av särskill intresse för den kommunala högskolan är de medel för omvård­nadsforskning (450000 kr. budgetåret 1981/82) som ställts till förfogande vid universiteten i Uppsala och Umeå.

Forskningen har vuxit kraftigt under de senaste 100 åren, framför alll efter år 1945. Ett tecken på denna utveckling är bl.a. tUlväxten av antalet tjänster. Utvecklingen på tjänslesidan speglar också i viss utsträckning olika forskningsområdens framväxt och relativa betydelse. Delvis är ök­ningen av antalet professurer en följd av ökningen av antalet studerande.

Forskningens främsta resurs är dess personal. Del kan därför vara motiverat att relafivt ingående presentera personalutvecklingen inom hög­skolan vad avser den forskande personalen. Utvecklingen av fasla for­skartjänster vid svenska högskolor 1870-1980 har beskrivits i en rapport av Urban DahUöf. Följande tabell sammanfattar utvecklingen.

Enligl Dahllöf återfanns 23 % av de fasta forskartjänsterna inom kultur­vetenskaperna (leologi, juridik, humaniora och samhällsvetenskap inkl. handelshögskolor och lärarhögskolor) år 1980. Från ell relativt jämnt ut­gångsläge år 1870 med någon övervikt för naturvetenskaperna (inkl. tek­nik), skildes de båda fakultetsgrupperna ytterligare något åt fram till om­kring år 1890, dä en återgång började ske mol utgångsläget, vilket i det aUra närmaste uppnåddes år 1910. Under perioden 1890-1910 var del främst de humanistiska vetenskaperna som byggdes ut, särskilt på språksidan genom alt de moderna främmande språken fick egna professurer. Samtidigt bör­jade de samhällsvetenskapliga disciplinerna få egna tjänster.

Under den därpå följande 20-ärsperioden skedde en kraftig relativ ök­ning pä den naturvetenskapliga sidan främst genom att Chalmers tekniska läroanstalt samt lantbmksinstilulen fick professurer. Tiden 1920-1940 kännetecknades av helt oförändrade proportioner kring nivån 35/65 % mel­lan de båda fakultetsgrupperna. Därefter vidtog en 30 är lång period av stark differentiering upp fill 78% för naturvetenskaperna är 1970. Under 1970-talel har relationstalen därefter legal kvar pä samma nivå.

Pä del naturvetenskapliga området sattes större ökningar in tämligen likformigt för samtliga fakulteter efter år 1940 med den brantaste ökningen under 1960-talet. Denna sammanhängde i särskill hög grad med tiUkomsten


 


Prop. 1981/82:106


244


Tabell 12. Fasta forskartjänster vid fakulteter och forskningsråd.

 

Fakultet

1870 1900 20

40

50

60

1970 Fak.

For.

S:a

1980 Fak.

For.

S:a

KuUurvet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Teologi Juridik Humaniora Samhällsvet.'

8

9

20

1

14 14

37,5 2,5

14

22 53 16

15 24 65 26

16

25 79 43

16

36 87 53

20 49 112 94

+ 2

20

49

112

=    96

21

50

126

118

-1- 1 -1- 4 -1- 4

21 =    51 =   130 =   122

S:a kulturvet.

38

68

105

130

163

192

275

-1- 2

=  277

315

-1- 9

=  324

Naturvet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medicin Odontologi Farmaci GCl/GIH-

24

55

61 6

68 6

120

23 8 1

198

31

9

1

327

50

12

4

-H2

=  339

50

12

4

372 55 11

4-12

=   384 55 11

Lantbruksvet. Veterinärmed. Lantbruksv. Skogsvet.

-

5

7 18 4

16

17 6

26

37 8

27

39

9

31

48

37

 

31 48

37

33 54 42

 

33 54 42

S:a lantbr. vet.

-

5

29

39

71

75

116

 

116

129

 

129

Matem.-naturvet. Teknik

14

7

36 12

46 44

57 58

81 92

96 138

142 268

-H25

=   167 268

165 302

-33

=   198 302

S:a naturv.

45

108

186

228

396

548

919

-1-37

=  956

1034

-1-45

= 1079

Temaforskning

-

-

-

-

-

-

-

 

-

4

 

4

Totalt

83

176

291

358

559

740

1194

-1-39

= 1233

1353

-I-S4

= 1407

' Inklusive handelshögskolor och lärarhögskolor.

- Gymnastiska centralinstitutet/Gymnastik- och idrottshögskolan. För 1980 återfinns de fasta forskartjän­
sterna under medicinska fakultet.

Källa: U Dahllöf, Utvecklingen av fasta forskartjänster vid svenska fakulteter och forskningsråd 1870- 1980.

Uppsala 1980.

Dahllöf räknar med följande tjänster:

-    ordinarie professorer vid universitetet och högskolor samt

-    e. o. professorer vid forskningsråden.

Forskartjänster vid fristående organ utan direkt fakultetsanknytning har således inte räknats med.

av universitetet i Umeå, som startade med odontologi och medicin, med förläggning av medicinamlbildning även fill Göteborg och Linköping, saml teknisk utbildning tUl Lund och Linköping. Inom matemafisk-naturveten-skaplig fakultet skedde på motsvarande sätt nyetableringar i Göteborg och Umeå.

Utvecklingen inom kulturvetenskaperna ser något annorlunda ul. Teolo­gin har mer än fördubblat sitt antal professurer från 8 är 1870 lill 21 år 1980. Ökningen av de juridiska professurerna under perioden 1950-1970 lorde spegla juridikens ökande betydelse och fortlöpande specialisering under efterkrigstiden såväl som en kvantitativ utbyggnad av jurislulbildningen.

De humanistiska fakulteterna har ökat i tämligen jämn takt från 20 Ijänster år 1870 till 130 är 1980. Bakom humanioras särskilda ökning under 1940-lalet ligger utbyggnaden av Stockholms högskola från 12 professurer år 1940 lill 20 är 1950 varigenom den kom i paritet med universiteten pä


 


Prop. 1981/82:106                                                  245

delta område. Ökningen av humaniora under 1960-lalel hänför sig främst fill de från högskola lill universitet förvandlade läroanstalterna i Stockholm och Göteborg, medan universitetet i Umeå svarar för huvuddelen av ökningarna under 1970-talel.

Inom samhällsvetenskaperna inrättades nya professurer i bl. a. geografi, statistik och pedagogik under 1900-lalets första decennium. En slor del av de fortsatta ökningarna under de följande decennierna faller på handels­högskolorna. Den starka ökningen under efterkrigstiden är en följd av att nya examensämnen inrättades som ell led i den stora universilelsupprust-ningen efter andra världskriget. Dä tiUkom bl. a. sociologin som självstän­digt ämne samtidigt som det gamla pedagogikämnet delades på skilda professurer i psykologi resp. pedagogik och pedagogisk psykologi.

Ett annat drag i utvecklingen av de fasla forskartjänsterna (och lärar­tjänsterna) är en ökad diffentiering och specialisering. I förteckningen över vissa högre tjänster vid universitet och högskolor anges vilka professurer och universitelslektoral (inriktning/benämning) som finns vid oUka lärosä­ten. Som exempel kan nämnas alt del inom humanistisk fakultet finns drygt 35 skilda inriktningar/benämningar för historisk-filosofiska ämnen och för språkvelenskapliga ämnen drygl 50 olika inriktningar/benämning­ar. De malematisk-fysiska ämnena inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet omfattar omkring 30 inriktningar/benämningar, de kemiska äm­nena 10 och de biologisk-vetenskapliga ämnena omkring 50. Inom teknisk fakultet finns det största antalet inriktningar/benämningar, lotall närmare 250 inriktningar/benämningar.

Sverige i ett internationellt forskningsperspektiv

Motiv för internationellt FoU-samarbete

Forskningen i elt enskilt land förutsätter i mycket slor utsträckning tillgång till forskningsresultat från andra länder. I den meningen är all forskning internationell lill sin karaktär.

Att fritt sprida information om forskning ingår som en princip i de flesta länders politik rörande gmndforskning. Annorlunda förhåller det sig med militär forskning och FoU som utnyttjas i kommersiellt syfte, där informa­tionen sprids restriktivt eller endasi kan fås mot betalning. Problemet för forskarna är oftast inle brislen på forskningsinformation från andra länder ulan svårighelerna all kunna hitta och välja ul information som är relevant för den egna forskningen i det stora informafionsflöde som finns.

Organiserat forskningssamarbete i olika former är att gå ett steg längre i den inlernalionella forskningsprocessen. Det finns en rad motiv för sådant samarbete. Bl. a. kan nämnas att viss forskning kräver så stora resurser all inget enskilt land har råd att ensamt slå för kostnaderna. Ell exempel är


 


Prop. 1981/82:106                                                  246

den forskning i högenergi- och partikelfysik som bedrivs inom den europe­iska forskningsorganisationen CERN (European Organization for Nuclear Research). Elt annat exempel är rymdforskningen inom del europeiska rymdorganel ESA (European Space Agency). Vidare kan viss typ av forskning kräva särskilda förhållanden som finns endasi i elt eller ett par länder. Den astronomiska forskning om södra stjärnhimlen som den euro­peiska forskningsorganisationen ESO (European Southern Observatory) bedriver i Chile är elt sådant exempel. Länder inom en viss region kan ha förhållanden och problem som lämpar sig väl för gemensamma forsknings­insatser. Det kan t. ex. gälla luftföroreningar, försurningen av sjöar, marin­biologisk forskning, m. m. Exempel härpå kan man bl. a. finna inom ramen för COST (European Cooperalion in the field of Science and Technology), tekniskt-vetenskapligt samarbete mellan de europeiska gemenskaperna EG och elt antal icke-medlemsslaler.

Bland yllerligare områden för internationellt forskningssamarbete kan nämnas starkt specialiserade, relativt små forskningsområden samt nya områden som ännu inle etablerats inom de enskilda ländernas forsknings­organisationer. Forskning kan också behövas som underlag för standardi­sering och harmonisering av normer.

Den ekonomiska situation som många industriländer befunnit sig i under senare år och som karaktäriseras av bl. a. låg lillvåxl, hög inflation och arbetslöshet, och en målsättning att minska de offentliga utgifterna har medfört dels all resurstiUdelningar för vissa forskningsändamål ifrågasatts och ibland reellt minskal, dels att benägenheten all engagera sig i interna­tioneUt FoU —samarbete minskat inom vissa länder.

Utvecklingsländerna kommer ännu under lång tid att vara beroende av internationellt forskningssamarbete och överföring av kunskaper från in­dustriländerna för all bygga upp en egen FoU-polenlial. En sådan potential ses alltmer som en förulsällning för en ekonomisk och social utveckling i dessa länder.

Industriländerna har anledning att aktivt stödja utvecklingsländernas strävanden, även om detta kan leda till omställningsproblem för dem själva. Lösningen av dessa kräver i sin lur en aktiv bevakning av den internationella FoU-ulvecklingen. Del kan inle uteslutas alt utvecklings­ländernas erfarenheter kommer all bli av värde för länder av Sveriges storlek. ,

För praktiskt taget alla länder finns uppenbara fördelar med internatio­nellt FoU-samarbele. Delta gäller också Sverige som pga. begränsade ekonomiska och personella resurser saknar möjlighet att bedriva forskning på alla de områden som år av betydelse för industrin och samhället i stort. Forskningsresultat från andra länder utgör en betydande del av den sam­lade kunskaps volymen i vårt land.

Behovel av prioriteringar inom FoU i ell litet land kan leda lill en överdriven specialisering i den meningen alt kunskaperna på "icke-priori-


 


Prop. 1981/82:106                                                  247

terade" områden försummas. För att kunna nyttiggöra andra länders forskningsresultat för egna behov måste ell land ha en viss bredd på FoU. I egenskap av en avancerad exportberoende induslrinafion måste Sveri­ge hålla takt med FoU-utvecklingen i andra industriländer. För delta krävs betydande såväl nationella som internationella FoU-insalser.

Former för internationellt FoU-samarbete

Inlemalionelll FoU-samarbele kan äga mm i olika former och vara mer eller mindre formaliseral. Det kan vara bilateralt, dvs. samarbete mellan två länder eller multilaleraU, dvs. mellan fler länder. Forskningssamarbe­tet kan äga rum mellan olika organ i ländernas FoU-system, l.ex. mellan enskilda forskare, universitet, institut, forskningsråd, seklorsorgan, före­tag, regeringar etc. Exempel pä inlernalionelll FoU-samarbete är utbyte av forskningsinformation, samarbete kring enskilda projekt eller större forsk­ningsprogram, samordning av forskningsinsatser, samarbete ifråga om forskamlbildning, gemensam finansiering av forskning och gemensamma forskningsinstitutioner.

Forskarnas verksamhet vid universitet och högskolor är som tidigare framhållits starkt präglad av det internationella forskningssamarbetet. Tonvikten ligger på personliga kontakter i form av utlandsstudier, besök som gästforskare vid utländska forskningsinstitutioner, korrespondens, deltagande i internafionella kongresser, konferenser m. m.

Forskningsrådens engagemang i inlernalionelll FoU-samarbele är rela­fivt omfattande. Att främja internafionellt forskningssamarbete hör enligl inslrukfionen fill såväl FRN:s som rådens uppgifter. Forskningsråden lar ofta initiafiv fill medverkan i internationellt FoU-samarbele i olika former och är i vissa fall kontaktorgan för Sveriges deltagande i internationeUt samarbete på grundval av regeringsavlal. Som exempel kan nämnas att NFR är svenskt kontaktorgan för CERN, ESO, det allmänna programmet inom den europeiska konferensen för molekylärbiologi, CEBM (European Molecular Biology Conference) samt dess program för ett europeiskt labo­ratorium för molekylärbiologi, EMBL (European Molecular Biology La-boratory). Av NFR:s anslag om 255 milj. kr. för budgetåret 1981/82 avsäg 78 milj. kr. bidrag till dessa organisationer.

Även sektorsorganen bedriver i vissa fall elt omfattande internafionellt forskningssamarbete. Som exempel kan nämnas STU, BFR och SJFR. Den vanligaste formen av internationellt FoU-samarbele inom seklorsor­ganen lorde vara informationsutbyte. Internafionellt projektsamarbete, i likhet med del som forskningsråden bedriver, synes vara mer ovanligt. STU har inom sitl program för internafionell kontaktverksamhet två del­program. Del ena omfattar finansiering av Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Allachéverksamhel (STATT), stöd till bilaterala samverkansorgan och utredningsverksamhet. Det andra utgörs av projektsamverkan i form av


 


Prop. 1981/82:106                                                  248

slöd lill förberedande kontakter och igångsättning av internafionellt FoU-samarbete. Bärkraftiga internationella FoU-projekl finansieras efter inled­ningsskedet inom ramen för STU:s övriga programområden.

Omfattande internationellt FoU-samarbete förekommer även på t. ex. miljövårdsområdet, rymdområdel och energiområdet.

Svensk finansiering av vissa tjänster som forskare eller samordnare inom internationella FoU-organ förekommer. Ell exempel utgör socialde­partementets finansiering av en tjänst som forskningsledare vid European Centre for Social Welfare, Training and Research.

Företagens behov av att ensamma kunna utnyttja FoU-resultal i kom­mersiellt syfte påverkar självfallet del faktiska informationsflödet i del inlernalionella FoU-samarbetel. Omfattningen av FoU-samarbetel mellan förelag är svårt all avgöra. Säväl Volvos som Saabs samarbete med de franska bilföretagen Peugeot och Renaull resp. italienska Lancia är exem­pel pä ett långtgående inlernalionelll FoU-samarbete. Andra exempel finns inom dataområdet och teleområdet.

Det internationella FoU-samairbele som forskningsråden och vissa sek­torsorgan, l.ex. STU, deltar i kan ofta vara av intresse för förelagen. Delsamma gäller i vissa faU FoU-samarbete inom internationella organisa­tioner, l.ex. OECD (Organisation for Economic Cooperalion and Deve­lopment) och COST.

Sverige deltar i internationeUt FoU-samarbele inom ramen för en mängd internafionella organisationer, vilket sammanfattas i del följande.

Nordiskt FoU—samarbete

Del nordiska samarbetet fick fastare former genom det s. k. Helsingfors-avtalet år 1962 och i synnerhet genom revisionen av detta år 1971. Dessför­innan utgjorde det enbart rådgivande och pariamenlariskt baserade Nor­diska Rådet del enda politiska samarbelsorganel. Vid revisionen av Hel-singfors-avlalel 1971 förstärktes samarbetet pä regeringsnivå genom till­komsten av Nordiska Ministerrådet med hela del nordiska samarbetsfältel som verksamhetsområde. Samma år ingicks det nordiska kulluravlalel, som trädde i kraft år 1972 och som bl.a. syftar fill att öka den samlade effekten av ländernas insatser inom utbildning, forskning och annan kultu­rell verksamhet. För alt ge kultursamarbetet en stabil administrativ bas inrättades elt nordiskt kultursekretariat i Köpenhamn i januari 1972, också detta med en egen budget. Under Nordiska Ministerrådet har en särskUd ämbetsmannakommitté det direkta ansvaret för nordiskt kulturellt samar­bete. Ell särskilt rådgivande organ, den rådgivande kommittén för forsk­ning (RKF), har tUl uppgift att följa utvecklingen på forskningsområdet och all vara rådgivande och initiafiv!ägande gentemot ministerrådet och äm­betsmannakommittén i frågor som faller under kulluravlalel. Även den nordiska kulturfonden, som upprättades år 1967, stöder projekt inom


 


Prop. 1981/82:106                                                  249

forskningens område. Fonden ligger utanför det nordiska kulluravlalel men utgör en del av kullurbudgelen och betjänas administrativt av kuUur-sekrelariatel i Köpenhamn. År 1973 inrättades ell minislerrådssekretarial i Oslo för de övriga samarbelsområdena utanför kulturområdet och minis­terrådet gavs operationeUa medel genom en budget för verksamheten pä dessa områden. Forskningssamarbetet inom ministerrådets allmänna bud­get bedrivs inom ramen för dess 14 ämbetsmannakommittéer, som i grova drag motsvarar den nationella departemenlsuppdelningen, och inom ra­men för elt drygl tiotal permanenta institutioner. Arbetet inom ministerrå­det och dess ämbetsmannakommittéer samt sekretariaten sker i kontakt med Nordiska Rådet och dess permanenta utskott.

De samnordiska FoU-insatserna kan schematiskt uppdelas i dels mera grundläggande och långsiktigt kunskapsuppbyggande insatser, dels FoU av mera liUåmpad och seklorsanknuten karaktär. Till den förstnämnda gmppen hör FoU under nordiska kulluravlalel som finansieras inom ra­men för kulturbudgeten. I den andra gruppen ingår del mera seklorsorien-lerade FoU-samarbetel under ministerrådets allmänna budget. Den organi­satoriska uppdelningen är dock långt ifrån entydig. Men över båda mini-slerrådsbudgelerna upprätthälls FoU-inslilulioner, finansieras högre ut­bildning, forskningsprojekt och forskarkurser m. m. Tyngdpunkten i finan­sieringen av del nordiska forskningssamarbetet ligger på den teknisk-industriella sidan.

Det är inle möjligt all ge en exakt bild av del nordiska FoU-samarbelets totala omfattning. För det första fmns ingen fullständig översikt över det företagsseklorsfmansierade FoU-samarbetet. För det andra är det inte möjligt att uppskatta storleken av det informeUa samarbetet mellan forska­re, forskargrupper och mellan institutioner. Samtidigt är del klart att en slor del av de informella kontakterna finansieras indirekt med offentliga FoU-anslag via universiteten ocb forskningsinstitutionernas samt departe­mentens och ämbetsverkens budgetmedel.

Inom båda minislerrådsbudgelerna väger del nordiska FoU-samarbetel tungt. Sammanlagt upptar FoU och därmed sammanhängande funktioner över 40% av anslagen. Kullurbudgelens FoU-anslag kan för år 1982 upp­skattas till omkring 35 milj.dkr., medan allmänna budgetens anslag av­sedda för FoU kan beräknas lill 50-55 milj. dkr. Nordforsk som är en samarbetsorganisation mellan de nordiska teknisk-vetenskapliga forsk­ningsråden, vetenskapsakademierna och motsvarande organ har för år 1982 beräknats kanalisera omkring 50 milj. skr. till det nordiska teknisk-vetenskapliga samarbetet. Härtill kommer ytteriigare ell sammanlagt an­slag av storleksordningen 10 milj. dkr. via övriga forskningsråd och mini­sterier. De totala offentliga anslagen liU nordiskt FoU-samarbele kan såle­des för är 1982 uppskattas lill 150 -160 milj. dkr., vilket utgör drygl 1 % av den sammanlagda offentliga FoU-insalsen i de nordiska länderna.

Frågan om ell ökat nordiskt forskningssamarbete logs upp av de nordis-


 


Prop. 1981/82:106                                                  250

ka statsministrarna vid ell möte hösten 1978. Statsministrarnas överlägg­ningar utmynnade i en uppmaning lill Nordiska Ministerrådet alt ta initia­tiv tiU ell ökat nordiskt forskningssamarbete beträffande säväl grundforsk­ning som tillämpad forskning. Härvid angav statsministrarna som en mål­sättning för ell ökat forskningssamarbete en mera effektiv resursanvänd­ning än motsvarande nationella forskningsinsatser. Med anledning av utta­landet lillsaltes en särskild ämbetsmannagrupp för alt utarbeta förslag fill åtgärder. Utredningens huvudreipport (NU 1981:1) framlades i febmari 1981. Rapporten har varit föremål för en omfattande remissbehandling i de nordiska länderna.

Nordiska Ministerrådet har överlämnat ett pä utredningen baserat för­slag rörande ökat nordiskt forskningssamarbete fill Nordiska Rådet. För­slaget innebär att man genom bl. a. inrättandet av elt nordiskt forsknings­poliliskl råd skapar ell instmmenl som främst skall utnyttjas för att främja en ökad samordning på ett nordiskt plan av de nafionella resurserna för forskning och forskamlbildning. Sedan Nordiska Rådet avgivit yttrande över förslaget vid sin 30:e session väntas ministerrådet ta slufiig ställning i frågan.

FoU-samarbete inom andra internationella organ

Del internationella forskningssamarbete som Sverige deltar i utanför Norden sker i både regionala och globala organ samt i mellanstatliga och icke-statliga organisationer.

Regionall samarbete

Bland de europeiska organisationer med FoU-samarbete på sitt program är särskiU CERN och ESA viktiga ur svensk synpunkt. Sverige är sedan fillkomsten av CERN år 1954 medlem i organisationen, som utgör europe­iskt cenlmm för fredlig grundforskning inom partikel- och högenergifysik. Regeringen har nyligen (prop. 1981/82:25) beslutat om svenskt deltagande i del planerade s.k. LEP-projektet vid CERN, en slor lagringsring för kollisioner av elektroner och positroner som för Europas del kommer alt bestämma huvudinriktningen av elementarpartikelforskningen under åter­stoden av 1900-talel. Sveriges bidragsandel är 1980 utgör 4,3% av organi­sationens totala budget vilket motsvarar omkring 65 milj.kr. NFR utgör svenskt kontaktorgan vid CERN.

Sverige deltar i ESA:s obligatoriska grundprogram och vetenskapliga program saml dessutom i det frivilliga tillämpningsprogrammet. Bidrags­andelen som beräknas med utgångspunkt i medlemsländernas bmllona-tionalprodukl motsvarar för Sveriges del 4,25% eller för samtliga program drygt 52 milj. kr. under är 1981. DFR utgör kontaktorgan med ESA.

FoU-samarbete som ett led i del kulturella samarbetet inom Europa har


 


Prop. 1981/82:106                                                  251

diskuterats inom ramen för den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK). I Helsingforskonferensens slutdokument föreslogs bl. a. ett vetenskapligt fomm för all främja och utveckla samarbetet bl. a. på FoU-omrädel. Detta fomm höUs är 1980. En av de frågor som också aktualiserats inom arbetet med den europeiska säkerhelskonferensen är behovel av särskilda bilate­rala överenskommelser och samarbelsavtal inom FoU-omrädet. Särskilt de östeuropeiska staterna och många u-länder vårdesätter denna samar­betsform.

EG har etablerat ell samarbete avseende vetenskaplig och leknisk forsk­ning med stater utanför gemenskaperna inom ramen för del s. k. COST-samarbetet. Bland de deltagande staterna år Sverige. Sverige har anslufit sig till de flesta COST-projekten bl.a. dem som rör material för gastur­biner, slambehandlingsleknik, dalanälulveckling, telekommunikationer och medeUånga väderprognoser. Samarbetet baserar sig på elt beslut vid ett minislermöle år 1971 och sker utan all ha formaliserals i en internatio­nell organisation. Olika förslag liU forskningsprojekt diskuteras i en äm­betsmannakommitté bestående av representanter för dellagande regering­ar. När väl ett beslut fattats om ett projekt får delta en självständig StäUning. I ell fall — medellånga väderprognoser - har t. o. m. en ny inlernalionell organisation bildals för dess genomförande.

Forskningssamarbete inom EG som sådant bedrivs inom ramen för alla tre gemenskapsfördragen (EEC, Kol- och slålunionen och Euralom). Även om Sverige inte är medlem i någon av gemenskaperna deltar svenska myndigheter i samarbetet inom Euralom liksom i en del av Kol- och stålunionens forskningsverksamhet.

OECD, från början ett rent europeiskt organ, är i dag ett organ för ekonomisk samverkan och utveckling mellan de 24 väsfiiga industriländer­na. FoU-frågor, främst av policykaraklär, behandlas inom OECD bl.a. av kommittén för vetenskap och teknologi (bl.a. frågor rörande information och datateknik, FoU-slalislik, teknologiöverföring saml FoU-policy i medlemsstaterna), induslrikommiltén (produktionsteknik och nya pro­dukter) och energi- och oljekommilléerna. Sverige deUar intensivt i OECD-samarbelel.

Ett betydande forsknings- och utvecklingsarbete, omfattande bl. a. ge­mensamt finansierade projekt och försöksanläggningar, bedrivs också inom ramen för det internationella energiorganet, lEA, som inrättades som ett själsländigl organ inom OECD:s ram år 1974. En redovisning rörande Sveriges medverkan i lEA-samarbete har lämnats bl. a. i prop. 1980/81:90 (bU. 1 s. 511). En årsrapport (Annual Report on Energy Research, Deve­lopment and Demonstration Activifies of the lEA 1980/81, OECD, Paris 1981) över FoU-samarbelet inom lEA har nyligen publicerats.

Europarådet är i första hand ett samarbetsorgan för samordning av lagstiftningen på främst de rättsliga och kulturella områdena. Organisatio­nen arbetar med ett flertal specialkommitléer, bl. a. för mänskliga rätlighe-


 


Prop. 1981/82:106                                                               252

ter och kulturellt samarbete, och har i vissa fall gjort insatser också inom FoU-omrädel.

Globalt samarbete

FoU-frågor handläggs inom ett stort antal organ inom FN-familjen. Sverige deUar aklivi inom många av dessa och har även arbetat för en bättre samordning och effektivitet i verksamheten. Inom FN har del eko­nomiska och sociala rådet (ECOSOC) arbetat med FoU-samordningsfrå­gor. Sedan år 1980 arbetar den av FN inrättade mellanstatliga kommittén för vetenskap och teknik för utveckUng (IGC). Initiativet till IGC togs vid FN:s världskonferens om forskning och teknologi för utveckling i Wien är 1979. Bland FN-organ med forskning på sitl program kan nämnas ECE (en FN:s regionala ekonomiska kommission för Europa som har motsvarighe­ter i andra världsdelar), UNIDO, UNDP, UNCTAD och UNITAR. Vidare ingår FoU-frågor bland uppgifterna för elt flertal av FN:s fackorgan som FAO, WHO, ILO, UPU, ITU, WMO, IMCO och lAEA.

Hit hör också UNESCO som är den FN-organisafion som har den bredaste verksamheten inom vetenskap och teknik. UNESCO finansieras liksom övriga fackorgan inom FN genom direkta bidrag från medlemssta­terna saml frivUliga biståndsmedel. Bland uppgifterna kan nämnas: bistånd och rådgivning till formulerande av nationella FoU-planer samt erfaren­hetsutbyte om FoU-politik, etablerande av statistiska standards inom ve­tenskap och teknik, främjande och spridning av kunskap (bl.a. genom standardisering av teknisk-vetenskaplig dokumentation) och främjande av inlernalionell forskningssamverkan. UNESCO har bl.a. stött elt anlal internationella forskningsinstitut (l.ex. institutet för teoretisk fysik i Trieste) och samordnar stora inlernalionella forskningsprogram inom eko­logi, hydrologi, geologi och havsforskning (inom den mellanstatliga ocean­ografiska kommissionen lOC). UNESCO är f n. föremål för en utvärde­ring när det gäller verksamheten på det forskningspolifiska området.

Inom ramen för FN-samarbetel upprättades år 1974 FN-universitetet. Universitetet har sill högkvarter i Japan, som ocksä gäll i spetsen när del gäller att ställa medel lill förfogande. Universitetet finansieras inte genom medlemsavgifter utan genom avkastningen från en fond uppbyggd genom frivUliga bidrag och genom särskilda projektmedel från intresserade stater och organisationer. FN-universUelel är snarast all betrakta som elt nät­verk av forskningsinstitutioner i flera länder kring vissa gemensamma program.

Samarbete inom icke-statliga organisationer

De utomnordiska organisationer som nämnts hittills har samtliga varit multilaterala, mellanstatliga organisationer på regeringsnivå. Bland icke-statliga organisationer bör nämnas ICSU (International Council of Scienti­fic Unions) som är en sammanslutning av vetenskapliga unioner i vilka i sin


 


Prop. 1981/82:106                                                  253

tur deltar vetenskapliga akademier och forskningsråd och som har ekono­miskt slöd från UNESCO, saml European Science Foundation (ESF). Medlemsorganisationer i ESF är forskningsråd och vetenskapliga akade­mier från 18 västeuropeiska länder.

ESF skall enligt sina stadgar främja samarbete inom grundforskningen på såväl del humanistiska, juridiska, samhällsvetenskapliga, ekonomiska, naturvetenskapliga, medicinska som det tekniska forskningsområdet och därvid främja rörligheten bland forskarna och del fria flödet av information och idéer. ESF har också lill uppgift att underlätta samordning av med­lemsländernas gmndforskningsaktiviteter.

Del internationella inslilulel för fillämpad systemanalys (HASA) i Wien utgör en unik sammanslutning för öst-västligt forskningssamarbete där systemanalytiska metoder appliceras på övergripande problem, framför alll inom nalurresursområdet. SärskUda kommittéer eller vetenskapsaka­demier i resp. medlemsländer utgör grundarna. Svenska IlASA-kommiltén under FRN är svenskt kontaktorgan.

En form av bilateralt icke-statligt FoU-samarbete är de akfiviteler som bedrivs av bilaterala forskningsföreningar som svensk-franska forsknings­föreningen, svensk-tyska forskningskommitlén och svensk-japanska stif­telsen för forskning och utveckling. Deras verksamhet finansieras i regel med bidrag från intressenter som IVA, STU och NFR. Däremot ulgår inte något slöd direkt över statsbudgeten.

Bilateralt samarbete

Sverige har bilaterala avtal om FoU-samarbete med så gott som samfiiga länder i Östeuropa. Avtalen administreras av s. k. blandade kommissioner i vilka bl.a. STU deltar. Separata avtal finns mellan KVA och IVA och deras motsvarigheter. Dessa avtal avser huvudsakligen forskamlbyle.

U-landsforskning

Inom ramen för det svenska u-landsbislåndet ansvarar Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) för Sveriges bistånd inom forskningsområdel. Ett huvudmål är all stärka u-ländernas egen forskningskapacUet. SAREC har innevarande budgetär ell anslag om 138 milj. kr. Delta används för slöd fiU:

-    forskningssamarbete med u-länder

-    forskningssamarbete meUan u-länderna

-    inlernalionella forskningsprogram

-    svensk u-landsforskning.

SAREC bedriver ingen egen forskning.


 


Prop. 1981/82:106                                                               254

Forskningssamarbete med u-länder

SAREC har i dag avtal med tretton u-länder; Botswana, Cape Verde, Cuba, Ethiopia, Guinea-Bissau, India, Mozambique, Nicaragua, Somalia, Sri Länka, Tanzania, Vietnam och Zambia. Syftet är att slöjda uppbyggna­den av en nationell forskningskapacitet inom prioriterade områden. Sam­arbete sker med ell stort antal svenska institutioner och svenska forskare inom områden som medicin, hälsovård, jordbmk, energi, teknik och infor­mationsförsörjning. Samarbetet koordineras på u-landssidan som regel via del nationella forskningsrådet.

Forskningssamverkan mellan u-länder

Många u-länder har en mycket liten forskningskapacitet och därför mycket att vinna på samarbete med andra länder. SAREC stöder organisa­tioner som initierar och koordinerar samarbete meUan u-länder. Således stöds regionala samarbetsorganisalioner inom säväl samhäUsvetenskapliga som naturvetenskapliga områden.

Internationella forskningsprogram

Ca hälften av SAREC :s budget går till internationella forskningspro­gram. Här kan nämnas WHO:s program för reproduktionsforskning, tro­piska sjukdomar och primärhälsovård; den konsultativa gruppen för jord-bmksforskning (CGIAR), lLO:s världssysselsällningsprogram, FN:s in­stitut för social forskning (UNRISD), internationella stiftelsen för Veten­skap, IFS, Internationella centret för teoretisk fysik, ICTP.

Svensk u-landsforskning

SAREC fördelar årligen ca 10 milj.kr. till forskning vid svenska veten­skapliga institufioner. Ca 100 projekt beviljas ärligen efter ansökan om anslag. Slöd kan utgå oavsett disciplin under förutsättning att forskningen är u-landsrelevanl.

Utformningen av forskningspolitiken i andra länder

Forskningspolifikens utformning i olika länder beror bl.a. av politiska, ekonomiska, sociala och kulturella faktorer. Detta innebär att forsknings­polifiken i ell land kan skilja sig avsevärt frän forskningspolitiken i ell annat. Samtidigt har forskningssystemen i många länder byggts upp på ett likartat sätt, vilket medför att gemensamma forskningsproblem uppträder och all gemensamma drag i forskningspolitiken kan urskiljas.

Det är omöjligt att i detta sammanhang ge en heltäckande bild av FoU-systemen och forskningspolitiken i många andra länder. Ett urval har därför gjorts. Del består av Norge, Västtyskland, Storbritannien, Kanada, Nederländerna, USA, Frankrike och Indien. Urvalet av länder har gjorts


 


Prop. 1981/82:106                                                  255

så att del skaU utgöra en relevant jämförelse med FoU-insalserna i Sveri­ge.

Följande presentation av forskningspolitik och forskningssystem i de utvalda länderna har självfallet blivit beroende av de uppgifter som har varit tillgängliga. Material har inhämtats via de svenska ambassaderna i resp. land. I vissa fall har UNESCO-publikalioner, OECD-malerial och statistik utgjort huvudkällan för framställningen.

Norge

Del norska FoU-syslemel uppvisar mänga likheter med del svenska.

Stortinget, det norska parlamentet, fastlägger de allmänna forskningspo­liliska riktlinjerna och anslår medel till breda forskningsområden. Forsk­ningsfrågor behandlas av olika utskott i Stortinget.

Regeringen ansvarar för den nödvändiga koordineringen av de forsk­ningsaktiviteter som föreslås för Stortinget. Regeringens forskningsulvalg (RFU) är ell permanent organ inom regeringen som har fill uppgift all förbereda forskningsfrågor som skall behandlas i regeringen och koordi­nera forskningsfrågor som angår flera departement. RFU inrättades år 1965 men blev omorganiserat år 1977 efter den forskningsproposition som regeringen lade fram vintern 1975-76. RFU beslår av kulturministern, som är ordförande, finansministern, industriministern, miljövårdsminis-lern och jordbruksministern. RFU sammanträder regelbundet. Bland all­männa forskningsfrågor som RFU behandlat kan nämnas grundforskning­ens villkor i Norge, organisationsfrågor i samband med uppdragsforskning, Ijänstemannalagens och arbelsmiljölagens konsekvenser för forskningsak-fiviteterna. Under år 1980 har RFU tagit initiativ lill större forskningspro­gram avseende de samhälleliga konsekvenserna av oljeverksamheten och av dalaleknologins inverkan på arbele och arbetsmiljö. Kultuidepartemen-tels forskningsavdelning fungerar som sekretariat för RFU.

Fackdepartementen har ansvar för forskning på sina resp. områden men måste la upp frågor i RFU av mer genereU karaktär, t. ex. etablering eller nedläggning av forskningsinstitutioner, forskningsråd m.fl. Kulturminis­tern har ansvar för allmänna forskningsfrågor som inle kräver behandling på regeringsplanet.

Sedan är 1978 finns även en ämbetsmannakommitté för forskningsfrå­gor, som har lill uppgift all bistå RFU och dess sekretariat med forsknings-polUisk samordning på departementsnivå.

Under kulturministern sorlerar den s.k. Huvudkommittén för norsk forskning. Det är ett rådgivande organ till regeringen och RFU. Kommit­tén har 16 ledamöter vilka representerar olika forskningsområden, organi­sationer och näringslivet.

Huvudkommittén arbetar främst med långsikfig planering bl.a. vad be­träffar beslutsmekanismer, forskningseliska frågor, grundforskningens be­tydelse och vUlkor etc. Kommitténs uppgifter kommer troligen all utvidgas


 


Prop. 1981/82:106                                                  256

så alt den blir rådgivande även i det löpande forskningspoliliska arbetet.

Under vissa departement finns forskningsråd. Departement som inte har forskningsråd har ofta etablerat särskilda rådgivande organ i forskningsfrå­gor. Exempel härpå år kommunal- og arbeidsdepartmentets arbelsmiljöråd och olje- och energidepartementets rådgivande kommitté för energiforsk­ning.

Forskningsrådens uppgifter är alt utreda, prioritera, igångsatta, organi­sera och finansiera forskning inom sina arbetsområden. Under efterkrigsti­den har man i Norge upprättat fyra forskningsråd; Norges teknisk-naturve­tenskapliga forskningsråd (NTNF), Norges allmänvelenskapliga forsk­ningsråd (NAVF), Norges lanlbruksvelenskapliga forskningsråd (NLVF) och Norges fiskeriforskningsråd (NFFR).

NTNF fungerar pä många sätt som samarbetsorgan mellan forskningen, näringslivet och de statliga myndighelerna. NLVF och NFFR har elt nära samarbete med landbmksdeparlementel resp. fiskeridepartementel och fungerar i hög grad som dessa departements rådgivare. NAVF är i motsats tiU övriga forskningsråd inle knutet fill någon bestämd näring, men har särskill ansvar att främja forskning inom humaniora, medicin, naturveten­skap och samhällsvetenskap. Sedan år 1978 har NÄVF dessutom ansvar för forskning avseende samhällsplanering genom alt Rådet för forskning i samhällsplanering (RFSP) har knutits lill NAVF. RFSP har särskilt ansvar för tvärvetenskaplig forskning, forskning avseende svaga gmpper, sektors­övergripande forskning och forskning av intresse för kommuner och lands­tingskommuner. Under NAVF:s anslag specificeras de resurser som skall stå lill RFSP:s förfogande.

Som samarbetsorgan mellan forskningsråden etablerades år 1971 Forsk­ningsrådens samarbetsulvalg (FSU). Bland FSU:s uppgifter ingår att utar­beta FoU-stafistik, vilken grundar sig på uppgifter från mer än 2000 enheter, bl.a. omkring 500 utuversilels- och högskoleinstitutioner och 1 200 industriföretag.

Prioriteringar av forskningsområden är främst en uppgift för forskarna själva eller för de olika fackdepartementen. Forskningsråden bislår båda parter i priorileringsarbetet. När det gäller all identifiera forskningsupp­gifter som berör flera departement har Rådet för forskning och samhälls­planering en viktig uppgift. Samma problemområden behandlas av RFU.

FoU förekommer i Norge inom elt stort anlal enheter, stora och små, frislående eller som delar av en större institution. Finansieringen kommer frän elt stort anlal källor och sker genom skilda kanaler. Över 90 % av norskt FoU bedrivs inom sektorer som har FoU som en av flera uppgifter. De totala FoU-ulgtfterna i Norge uppskattas är 1979 lill 3 239 milj. Nkr. vUket är 1,39% av BNP. Hälften av FoU-insatserna utförs inom förelags­sektorn, 30% inom universitet och högskolor och 20% inom den offentliga sekiorn. Mindre än 1 % utförs i privat, icke kommersieU regi. Över 90% av forskningsinsatsen inom humaniora, samhällsvetenskap.


 


Prop. 1981/82:106                                                  257

matematik/naturvetenskap, medicin, veterinärmedicin och lanlbrukslek-nologi utförs vid universitet och högskolor eller andra offentliga forsk­ningsinstitutioner. Däremot bedrivs 80% av teknologiskt FoU inom förela­gen.

Över hälften av FoU-medlen tillfaller teknologisk forskning.

Finansieringen av norskt FoU sker till stor del genom anslag frän offent­liga myndigheter (närmare 60%). Näringslivet bidrar med 36%.

Forskningsrådens andel av de totala offentliga FoU-utgiflerna uppgår lill ca 25 %.

De totala FoU-utgifterna räknat i procent av BNP ökade från 1,12% är 1970 fill 1,43% år 1977. Efter är 1977 har utgifterna vuxit i långsammare takt än BNP och utgjorde år 1979 1,39% av BNP.

Alla forskningsområden har vuxit i omfattning under perioden 1970-77. Från år 1977 fill år 1979 har forskningsanslagen till humaniora, medicin och lill jordbmksforskning minskal i reala termer.

Anslagen till utvecklingsarbete och tillämpad forskning har ökat i om­fattning under hela 1970-talel. Däremot har anslagen lill grundforskningen minskal under senare delen av 1970-talel. Bl.a. mol denna bakgmnd fiUsalle den norska regeringen för några år sedan ell "ulvalg" med uppgift att se över grundforskningens villkor och lägga fram förslag lill organisato­riska och finansiella älgärder.

Norge anslog 179 milj. Nkr. år 1979 till FoU i ufiandet, vilket utgör 5,5% av de totala FoU-ulgifterna.

I Norge har en doktorsgrad traditionellt betraktats som ett kriterium på alt en forskare nått en hög kompetensnivå. Detta har vanligtvis krävt mänga års arbete efter avlagd gmndexamen. Först under senare är har del emellertid i viss utsträckning öppnats möjligheter lill en organiserad och handledd forskamlbildning. Forskamlbildning bedrivs i huvudsak genom "utbildningstjänster" vid universiteten och de vetenskapliga högskolorna, och knyts därmed ofta samman med rekrytering till forskaryrkel. Samman­lagt finns närmare 1 700 "utbildningstjänster", vilka utgör ca 30% av del tolala antalet forskartjänster vid universitet, högskolor, distriktshögskolor och fristående institut.    '

I Norge lades den första forskningspoliliska propositionen i november 1975. Tillsammans med den efterföljande debatten i Stortinget har den bildat underiagel för de riktlinjer som gäller för forskning och forsknings­politik. Våren 1981 kom den andra forskningspropositionen, vars syfte främst var att orientera Stortinget om utvecklingen under åren 1976-80. Regeringen föreslår alt en forskningspolitisk proposition utarbetas under varje mandatperiod.

17   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  258

Västtyskland

Det forskningspolitiska systemet i Västtyskland präglas av att landet är en förbundsstat. I princip utövas stadiga befogenheter och skyldigheter av delstaterna. Detta gäller l.ex. universiteten vilka till största delen finansi­eras av delstaterna och vilka är de största mottagarna av delstaternas anslag lill forskning och utveckling.

I gmndlagen definieras vissa för förbundsstaten och delstaterna gemen­samma uppgifter på FoU-områdel. Del gäller t. ex. utbyggnad och nybygg­nad av vetenskapliga högskolor saml förbättring av regional näringslivs-slmktur.

Elt ramavtal mellan förbundsslaten och länderna utgör basen för samar­betet. Avtalet omfattar tre områden: främjande av forskningsinstitutioner och forskningsprojekt, samarbete i forskningsplanering och avstämning av forskningspolitiken samt ett omfattande ömsesidigt utbyte av information.

Kostnaderna för de gemensamma FoU-uppgiflerna delas i regel lika mellan förbundsslaten och delstaterna. När del gäller s.k. "Grossfor-schung", dvs. stora forskningspirojekt, svarar förbundsslaten i regel för en större andel.

Ett viktigt fomm för gemensamma FoU-frågor är Vetenskapsrådel. Del beslår av 39 ledamöter av vilka förbundspresidenlen utser 22 och för­bundsslaten och delstaterna 17. Vetenskapsrådet utfärdar rekommendatio­ner vad beträffar utbyggnad och driften av högskolor, inrättande av forsk­ningsinstitut, kvalitetsfrågor i forskningen m. m.

Genom förbundsdagens och delslatsparlamentens ansvar för resp. årliga budget har de stora möjligheter att päverka forskningspolitikens inriktning. I förbundsdagen finns ett särskill utskott för forskning och teknologi. Utskottet behandlar budgetförslaget frän del särskilda departementet för forskningsfrågor, Bundesministerium fiir Forschung und Technologie (BMFT).

Forskningspolifiska frägor behandlas för det mesta vid flera tillfällen under ett år i förbundsdagen. En särskild forskningsproposUion, "Bundes-forschungsberichl", läggs fram i förbundsdagen vart fjärde år. Vartannat år görs en uppdatering av de faktauppgifter som ingår i propositionen.

De totala nafionella utgifterna år 1979 i miljarder DM för forskning och utveckling framgår av följande uppstäUning.

 

 

Mcttagare

 

 

 

Finansieringskälla

Högskolor, Universitet

Forsknings­institut, forsknings­inrättningar

Närings­livet

Totalt

Delstaterna Förbundsstaten Näringslivet Övriga

Totalt

4,6 1,0 0,1

5,7

1,1 5,3 0,2 0,4

7,0

0,1

3,7 15,7 0,7

20,2

5,8 10,0 16,0

1,1 32,9


 


Prop. 1981/82:106                                                  259

Av uppställningen framgår bl. a. all förbundsregeringen främst finansi­erar forskningen i frän universiteten fristående forskningsinrättningar och i näringslivet. Ungefär 20% av forskningen i förelagen finansieras av för­bundsregeringen varav ca hälften går lill forskning för mUitära ändamål. Näringslivet finansierar främst den egna forskningen och utvecklingsarbe­tet. Omkring 60% av aU FoU i Västtyskland bedrivs inom näringslivet.

De totala FoU-ulgtfternas andel av BNP var är 1977 2,1 %.

BMFT ansvarar inom förbundsregeringen för forskningspolitiken. De­partementets uppgifter är alt koordinera statliga forsknings- och teknologi-frågor saml att definiera prioriteringsområden när del gäller icke-mililär forskning genom egna anslag. Under BMFT sorterar en stor del av forsk­ningsinrättningarna utanför universitet och högskolor, t. ex. "Max-Planck-Gesellschafl" med 49 institut, 13 s.k. "Grossforschungsinrichlungen" (forskningsinrättningar som sysslar med myckel resurskrävande forsk­ning), "Fraunhofer-Gesellschafl" med 25 institut. Totalt ansvarar BMFT för instUut och inrättningar med ca 30000 medarbetare, vilket utgör 60 % av den totala stafiiga forskningskapaciteten, universitet och högskolor undantagna. BMFT företräder regeringen i alla internationella forsknings­organisationer och forskningssammanhang.

Vid Västtysklands 120 universitet och högskolor bedrivs såväl undervis­ning som forskning. Ca en tredjedel av deras budget om tolaU 15,5 mil­jarder DM går till forskningsändamål. Den kraftiga utbyggnaden av univer­siteten och högskolorna i början av 1970-talel medförde en ökning av FoU-personalen från 37000 år 1969 tiU 65000 år 1975, mätt i antalet heltidsarbe­tande. Den största ökningen skedde inom humaniora och samhällsveten­skap; den minsta inom naturvetenskap.

Finansieringen av högskoleforskningen sker på följande säll. Forskar­tjänster, basresurser och den största delen av de allmänna driflkoslna-dema bekostas av delstaterna. Anslagen räcker i allmänhet endast lill mindre forskningsprojekt. För större forskningsprojekt får forskarna söka bidrag utifrån. "Deutsche Forschungsgemeinschafl" (DEG) har en central roll när del gäller finansieringen av forskningsprojekt inom högskolan.

DEG har lill uppgift att främja forskning genom finansiellt slöd lill forskningsprojekt, genom samarbete mellan forskare och genom all säker­ställa den "vetenskapliga ålerväxten". DEG hade år 1978 ca 710 milj. DM till sitt förfogande. Därav gick 42% lill enskilda forskningsprojekt, 16% lill forskning inom särskill prioriterade områden (Schwerpunklprogrammen) och 32% fill särskilda forskningsområden inom vilka en eller flera högsko­lor profilerar sig ("Sonderforschungsbereiche"). De senare kan pä sikt utvecklas tiU prioriterade forskningsområden. Som regel delas bidragen till DEG lika meUan förbundsslaten och delstaterna. Når det gäller anslagen lill "Sonderforschungsbereiche" är förbundsregeringens andel 75%.

För vissa särskiU resurskrävande forskningsområden vilka dessutom kräver tvärvetenskapligt samarbete under många år har särskilda forsk-


 


Prop. 1981/82:106                                                  260

ningsinrällningar skapats (s.k. "Grossforschungseinrichtungen"). Del finns f.n. 13 sädana inrättningar. De bedriver såväl gmndforskning som tillämpad forskning inom bl.a. kärnfysik, plasmafysik, biologi, medicin, luft- och rymdfart, miljöfrågor, matematik och databearbetning. Forsk­ningsinrättningarna är sammanslutna i en "arbetsgemenskap" ("Arbeits-gemeinschafl der Grossforschungseinrichtungen", AGE).

I regel bestrids kostnaderna för inrättningarna till 90% av förbundsre­geringen och återstående 10% av den delstat, där inrättningen är belägen. BMFT:s anslag för dessa centra har stigit frän ca 500 milj. DM år 1970 lill 1500 milj. DM år 1980. Totalt förbmkas 1 800 milj. DM av inrättningarna. De sysselsätter omkring 18000 personer varav ungefär 4200 är forskare.

En annan slor forskningsorganisation är Max-Planck-samfundel, vilket omfattar 49 forskningsinstitut och sysselsätter ca 6500 personer. Insfitulen ägnar sig främst ål grundforskning inom naturvetenskap och humaniora. Tyngdpunkten ligger på kemisk-fysikalisk-leknisk, biologisk-medicinsk och humanistisk-samhällsvelenskaplig forskning. Instituten har kunnat re­krytera framstående forskare. Inte mindre än 20 vid instituten verksamma forskare har fåll Nobelpriset.

I regel delas kostnaderna for institutens verksamhet lika mellan för­bundsregeringen och delstaterna.

Tillämpad forskning av leknisk och naturvetenskaplig art bedrivs bl.a. inom ramen för "Fraunhofer-Gesellschafl" och dess 25 forskningsinsfilul. Instituten har en sammanlagd budget på 200 milj. DM. Omkring 75% av kostnaderna går lill uppdragsforskning, drygl 20 % lill försvarsforskning och 4% till service som avser dokumentation, information och patent.

Del västtyska näringslivets insatser på FoU-områdel är betydande. Som tidigare framhållits utförs 60% av FoU i näringslivet. Detta sysselsätter ocksä över 60% av landels forskningspersonal (forskare, tekniker och övriga).

FoU koncentreras tiU främst tre branscher: kemisk industri, stål-, ma­skin- och transportindustrin samt elektroteknik, finmekanik och optik. Dessa använde år 1975 totalt 92 % av de industriella FoU-ulgifterna. Dessa branscher är de mest exportinlensiva och de som växer mest.

För lio år sedan förekom knappast något stafiigt slöd lill FoU i förela­gen. Förelagens egen finansiering av FoU har sjunkit från över 85% är 1962 lill mindre än 80% år 1978. Medelstora och små företag har ofta inte möjlighet att vidmaklhåUa en kontinuerlig FoU-kapacitet. Endasi 5% av de induslrieUa FoU-ulgiflerna kom år 1975 frän företag med mindre än 1000 anställda. Ell säll all tillgodose deras behov har varit inrättandet av kollektiva forskningsföreningar/sliftelser eller institut. Dessa ägnar sig an­fingen själva åt alt lösa FoU-problem eller lägger ul forskningsuppdrag.

Branschorganisationerna har sammanslulil sig i en organisation för forskning och utveckling "ArbeUsgemeinschafl Induslrieller Forschungs-vereinigungen" (AIF). Sedan tillkomsten år 1954 har AIF avslutat närmare


 


Prop. 1981/82:106                                                  261

4000 forskningsuppdrag. Ungefär 20% av AlF:s forskningsmedel kommer från BMFT; resten frän industrin och andra statliga organ.

Det förekommer ell relativt omfattande FoU-samarbele mellan närings­Uv, statliga organ och högskolor/universUel även om de tekniska högsko­lomas och fakulteternas samarbete med industrin synes ha minskal i betydelse under de senaste årtiondena. Tekniska högskolan i Aachen har t. ex. i slor utsträckning medverkat i utvecklingsarbetet av den moderna västtyska verkstadsindustrin. Fler och fler högskolor inrättar elt för alla fackområden gemensamt kontaklsekrelarial.

Forskningsminislern inrättade år 1979 ett lill sig knutet FoU-råd, vilket beslår av företrädare för industrin, arbelstagarorganisalionerna och fors­karna. Rådet kallas "Technologiepolitischen Dialog" (TPD).

Förbundsregeringen har prioriterat vissa FoU-områden. Hit hör bl.a. grundforskning om kärnkraften, informationsteknologi och leknisk kom­munikation, elektronik, energiforskning, havsforskning, råvaruforskning, rymdforskning, hålsovårdsforskning, forskning om arbetslivet samt trans­port- och kommunikationsforskning.

Storbritannien

I Storbritannien etablerades, fidigare än i något annat västerländskt land, ell rådgivande organ för civil forskning och utveckling. Rådet för vetenskapspolilik, "the Advisory Council on Scientific Policy" utgav rap­porter varje år från år 1947 till år 1964. Rapporterna var relafivt blygsamma till formatet, men de utgjorde ändå en referensram för bedömning av FoU-poliliken. I rapporterna diskuterades budgetfrågor, sysselsättningsfrågor samt andra frågor av centralt forskningspoliliskl intresse. De rekommen­dationer som rådet utfärdade i dessa rapporter ledde, enligl en brittisk forskare, till åtgärder frän regeringens sida i ungefär hälften av fallen.

Den brittiska forskningspolitiken reformerades som ett resultat av två vikliga policydokumenl vilka publicerades år 1963 resp. år 1971. Det första dokumentet diskuterade hur regeringen skulle fä underlag för forsknings­prioriteringar i en situation då de offentliga investeringarna i teknik och vetenskap kraftigt ökade. Ell nytt råd för vetenskapspolifik inrättades vilket fick till uppgift att ge regeringen synpunkter bl. a. på allokeringen av forskningsresurser lill de olika forskningsråden.

År 1971 inrättades en enhet för strategisk planering inom premiärminis­terns kansli, "Central Policy Review Slaff'. Enheten består av elt tjugotal personer och har lill uppgift all bl.a. se över regeringspolitiken på olika områden genom "policy analysis", all genomföra större utredningar inom utvalda områden. Den har sedan år 1976 varit det centrala rådgivande organet till kabinettet i velenskapsfrågor.

Gmppens första chef var Lord Rolschild vilken som en av sina första uppgifter utarbetade en rapport rörande organisation och administration av regeringens FoU-politik. En av Rotschilds rekommendationer innebar att


 


Prop. 1981/82:106                                                  262

varje departement skulle ges ansvar för omfattning och inriktning av den tillämpade forskning som bedömdes behövUg för utvecklingen av verksam­heten inom det egna området och därför skulle ha egna medel för sådan forskning (sektorsforskningsprincipen salt i syslem på departementsnivå; Storbritannien har inga centrala ämbetsverk). Vidare innebar denna s.k. Rotschildprincip, som regeringen antog, att seklorsforskningen skall bedri­vas enligl "cuslomer-conlraclor"-principen, vilket innebär åtskiUnad mel­lan bestäUare och utförare av forskning. Departementen har en besläUar-roll och väljer var de vUl ha forskningen utförd vid universiteten, forsk­ningsråden eller vid forskningsinstitut.

I samband med att Rolschildprincipen infördes fick departementen en förstärkning av sin vetenskapliga och forskningsplanerande kompelens med "Chief Scienlisl's Organisation". Vidare överfördes en del av forsk­ningsanslagen från vissa forskningsråd med omfattande fillämpad forsk­ning (jordbmk, medicin och "natural environment") till berörda departe­ment för att användas för beställningar av forskning hos de berörda forsk­ningsråden. Vidare skapades två nya samarbelsorgan pä nationell nivä. Del ena gäller forskningsrådens verksamhet — the Advisory Board for the Research Councils - där även Chief Scientisfs frän departement med omfattande sektorsforskning ingår. Det andra avser sektorsforskningen -the Advisory Council on Applied Research and Development (ACARD).

Brittisk FoU finansieras fill största delen av staten och näringslivet. Andra finansiärer är privata stiftelser, statliga förelag (public corporations) och akademier. FoU utförs inom en rad olika instUutioner, l. ex. universi­tet och tekniska högskolor (polylechnics), privata förelag, kollekliva forskningsinstitut (research associations), uppdragsforskningsinslilul (contracl research organisations), statliga forskningslaboratorier, sjukhus och statliga förelag.

Ansvaret för den civila forskningen ligger hos ministern för utbildning och forskning. Rådgivande fill ministern är "the Advisory Board for the Research Councils". I rådet ingår bl. a. ordförande från de fem forsknings­råden, ordförande i "University Granls Committee", forskare från vissa departement, universitetsförelrädare och industrirepresentanter. Utbild­nings- och forskningsdepartemenlel (DES) anslår medel fill forskningen på främst två sätl: genom anslag dels till "University Granls Committee" som i sin tur fördelar anslagen lill universiteten, dels liU forskningsråden. Dessutom är DES ansvarigt för anslagen lill Brilish Museum och till "the Royal Sociely" (ung. Vetenskapsakademien).

Del fmns fem forskningsråd inom följande områden: jordbruksforsk­ning, medicin, miljöforskning, social forskning och naturvetenskap/ingen­jörs vetenskap. Gemensamt för forskningsråden är att de dels utför forsk­ning inom de egna enheterna eller forskningsinstituten, dels fördelar forsk­ningsanslag fill universitet eUer andra forskningsinstitut samtidigt som en del av deras budget går till stipendier, utbildningsbidrag etc. Råden beviljar


 


Prop. 1981/82:106                                                  263

även anslag liU inlernalionella forskningsprojekt. Medicinska forsknings­rådet inrättades redan år 1920, jordbmksforskningsrådet år 1931 medan övriga etablerades i mitten av 1960-talet.

DES anslog budgetåret 1976/77 215 milj. pund fiU forskningsråden. Un­gefär 60% av anslaget gick tUl naturvetenskapliga/ingenjörsvetenskapliga forskningsrådet. Näst störst var anslaget fill medicinska forskningsrådet (närmare 20%). Andra departement bidrog samma är med 44,6 milj. pund till forskningsrådens verksamhet enligl "customer-contractor"-principen.

Universitetens och andra högskolors främsta uppgifter inom forskningen är att bedriva gmndforskning saml anordna forskamlbildning. Av högsko­lornas totala kostnader för forskning budgetåret 1975/76 (mer än 207 milj. pund) härrörde ca 125 milj. pund frän "University Grants Committee".

Ansvaret för teknologisk forskning och utveckling åvilar industridepar­tementet. Under departementet finns sex forskningslaboratorier. Dessa laboratorier utför bl.a. forskningsuppdrag för den brittiska industrin och utländska företag.

Industridepartementet finansierar forskning inom industrin, universite­ten och forskningsinstitut. Departementet administrerar elt antal s. k. "re-quiremenls boards" som skall avgöra syfte med och balans mellan särskil­da forskningsområden och program. Styrelserna skall vidare främja den praktiska fillämpningen av teknologiska framsteg samt ha en rådgivande funktion på resp. område. Det finns requirements boards för bl. a. marin­teknologi, verkstads- och maskinindustri, data och elektronik, kemikalier och mineraler, meteorologi och beklädnadsindustri.

Det enskilda näringslivet använde budgetåret 1975/76 1,185 milj. pund för forskning och utveckling. NäringsUvets del av finansieringen uppgick till 782 milj. pund och statens till 403 milj. pund.

En ungefärlig motsvarighet tUl de svenska kolleklivforskningsinsfilulen (research associations) började inrättas år 1917. De finansierades under lång lid gemensamt av industrin och staten, där det statliga bidraget stod i relation till storleken av industrins eget bidrag. Numera finansieras en slor del av insfilulens forskning genom kontrakt med departementen, framför alll industridepartementet. Ca 30 forskningsinstitut arbetar inom forsk­ningsområden som berör industridepartementet. Därutöver finns nägra verksamma inom områden av intresse för miljödepartementet och departe­mentet för jordbruk, fiske och livsmedel.

Några av de statliga industriföretagen har egna forskningsorganisa­tioner, särskilt inom energi-, stål- och transportområdena. Dessa organisa­tioner stöder även forskning som utförs annorstädes.

Energi-, miljö-, jordbruks- och försvarsdepartementen har betydande forskningsresurser lill sitt förfogande. Ser man till de totala statliga FoU-ulgiflerna för budgetåret 1979/80 låg de i Storbritannien pä 2 103 milj. pund (OECD-stalisfik). 55% gick lill försvarsforskning och 20% fill rymdforsk-


 


Prop. 1981/82:106                                                  264

ning. Närmare 7% användes för energiforskning och drygt 4% till forsk­ning för industriella ändamål.

Jämfört med andra länder, med undanlag för USA, satsar Storbritannien förhållandevis mycket på försvarsforskning och lite pä industriell forsk­ning.

I början av januari 1981 anoidnades ett seminarium i Manchester med deltagare från Storbritannien och de nordiska länderna. Syftet var all beskriva och diskutera den nya forskningspolUik som genomfördes i Stor­britannien fr. o. m. år 1973. Frän brittisk sida dellog forskare inom området science/lechnology policy, representanter från forskningsråd, industride­partementet, Cabinet Office, ekonomer saml andra som på ett eller annat sätl arbetar inom forskningssystemet. De bidrag som lämnades av della­garna ger ingen entydig bild av utvecklingen efter år 1973 men enighet fanns beträffande följande punkter.

1.    Den allmänna ekonomiska åtstramningen i Storbritannien med mins­kade anslag har präglat situationen på ett säll som man inle fömtsåg är 1973. Den har försvårat en tillämpning av det nya forskningsplaneringssys­temet, eftersom anslagen fill departementen minskat och nedskärningar måst ske även på forskningsbudgeten. Vidare har minskade anslag lill University Granls CommUtee, som sörjer för universitetens basresurser (närmast motsvarande UHÄ), medfört att infraslmkluren hos universite­ten har ändrats när det gäller beredskap all ulföra forskning. Forskningsrå­den har i stort sett fått behåUa sina anslag men inga ökningar har skett.

2.    Ökad medvetenhet inom olika departement om behovet och betydel­sen av kunskapsutveckling inom ansvarsområdet omvittnades från flera håll och också höjd vetenskaplig kompetens och "lyftning" av forsknings­frågorna tUl en hög nivå i departementen.

3.    Intresset hos forskarna för fillämpning av forskningsresultat har ökat inom vissa områden (gäller bl.a. lanlbmksomrädel). En undersökning har visat att Science and Engineeriing Research CouncU (SERC) har ändrat inriktningen av den forskning rådet bedriver och finansierar. Beträffande medicinsk forskning har dock ingen förändring av inriktningen noterats.

4.    Administration, sammanträden och pappersflöden har ökat (dock oklart om detta direkt sammanhänger med Rolschildprincipen).

5.    Uppdelningen av ansvaret för den tillämpade forskningen mellan de olika departementen innebär vis.sa nackdelar i form av konstlade gränser. En konsekvens är all tvärvetenskaplig forskning som griper över flera departements ansvarsområden försvåras. Det gäller l.ex. samhällsveten­skaplig forskning om breda sociala problem som arbetslöshet och fattig­dom. Vissa problem all fä fill stånd mer långsiktig forskning av betydelse för olika sektorer rapporterades också. Industriföreträdare i planeringsor­ganen är mest inställda på konkreta resultat; principen att del för tillämpad forskning mäsle finnas "cuslomers" gör alt viss metodutveckling inte efterfrågas och därmed inle kommer liU stånd.


 


Prop. 1981/82:106                                                  265

När det gäller en mer övergripande bedömning av Rolschildprincipens betydelse, t. ex. om den inneburit någon större förändring av forskningens innehåll och samhällsrelevans, om planeringssystemet medfört bra över­blick och samordning av forskningsinsatserna och om den gynnsamt på­verkat Storbritanniens industriellt/ekonomiska läge är bilden långt ifrån entydig.

All man fått till stånd en ökning av seklorsforskningen sedan är 1973 föreföll klart, men några bedömare menade all det är svårt all avgöra om det kan tillskrivas del ändrade forskningsplaneringssyslemel. Redan tidi­gare gick en inte obetydlig del av forskningsrådens anslag (ca 25%) lill tillämpad forskning av intresse för samhället, och del ansågs troligt att den forskningen hade ökat även med del tidigare planeringssystemet.

De nyinrättade samordningsorganen för forskningsråden resp. den till-lämpade forskningen ansågs allmänt ha agerat förljänslfulll. The Advisory Board for the Research Councils ger utbildningsministern råd om forsk­ningsprioriteringar och har avgörande inflytande på fördelningen av forsk­ningsmedel mellan olika råd. Samordningsorganet på den tUlåmpade sidan (ACARD) saknar ekonomiska styrmedel men publicerar intressanta rap­porter om forskningsbehov etc. och bidrar effektivt fill all fästa politiker­nas uppmärksamhet på viktiga aktuella forskningsfrågor.

Man har emellertid inle med del nya planeringssystemet fått någon överblick på nationell nivå av forskningssatsningarnas fördelning på grundforskning, tillämpad forskning osv. eller någon uppfattning om de balansproblem mellan sektorsforskning och grundforskning, behov av kompetensuppbyggnad och forskarrekrytering, problem som är aktuella i Sverige just nu. En avvägning mellan grundforskning och seklorsforskning låter sig svårligen göras i det engelska systemel, eftersom satsningarna på seklorsforskning är beroende av de olika ministrarnas förmåga att i för­handlingar med budgetdepartementet (Treasury) utverka vissa anslag. En­ligl vissa bedömare finns del i Storbritannien inle slöd för någon centrali­serad forskningspolUik och inte heUer för någon nafionell "science po-Ucy".

Storbritanniens, i förhållande till ledande industrinationer, låga satsning­ar på grundforskning och tiUämpad forskning av intresse för industrin kan vara ett resultat av bristande överblick. Rolschildprincipen som utgär frän att departementen kan bedöma vilken forskning som optimalt bör komma till stånd garanterar inte att det blir någon bedömning ur helhetens syn­punkt.

Några deltagare efterlyste regeringsintervenlioner i form av strategiskt slöd liU industrin och fill för industrin viktig forskning. Planmässiga insat­ser av denna typ förekommer bl.a. i Frankrike, Västtyskland och Japan, medan den officiella politiken i Storbritannien nu är att sådant slöd inte skall förekomma. Trots detta har ad hoc-ingripanden skett men inle frän någon systematisk bedömning av vilka områden som är värda all utveckla.


 


Prop. 1981/82:106                                                  266

Bättre framförhällning och kriterier för "industrial viability" efterlystes.

Konsekvenserna för universUelen av den ökade sektorsforskningen har inte aUs bUvil så påtagliga i Storbritannien som i t. ex. Sverige och Norge, eftersom en myckel slor del av seklorsforskningen utförs vid forskningsin­stitut eller forskningsrådens laboratorier, dvs. utanför universitetssyste­met. Den ekonomiska åtstramningen har dock haft betydande konsekven­ser för universiteten med minskade anslag över hela linjen. Utvecklingen kan leda till specialisering och härdare profilering av universiteten -generella nedskärningar kan inle längre ske ulan all kvaliteten blir lidande.

Kanada

Kanada hör till de OECD-länder som satsar omkring I % av BNP på FoU. Denna i förhållande lill många andra länder låga satsning pä FoU beror främst på brislen på FoU-invesleringar från industrins sida, vilket bl. a. har all göra med del traditionella beroendet av utländska investering­ar som en våg alt förvärva teknologi.

Industrins bidrag lill finansieringen av de totala FoU-resurserna var år 1977 i Kanada 31,5%, vilket ligger klart under de flesta andra OECD-länders. Av de 16 OECD-länder som ingick i OECD:s stafistik år 1977 utgjorde industrins finansieringsandel av FoU-resurserna över 40% i lio länder.

Ökade ansträngningar frän Kanadas egen sida, särskill inom FoU-inlen-siv högleknologisk industri, anses nu erforderliga. Del finns enligl den federala regeringen gott om möjligheter härför. Problemet är all utvecklan­det av högleknologiska industrier är såväl riskfyllt som dyrbart. Den federala regeringen måste därför hjälpa industrin att ta dessa risker.

Regeringen beslöt år 1978 att som nationellt mål för FoU-salsningarna uppsätta 1,5% av BNP. Målet skulle nås är 1983. Nyligen har detta mål reviderats mol bakgrund av en översyn av regeringens FoU-politik vilken ägde mm förra året. Man har fastslagit en planeringsram för regeringens FoU-politik som, enligl forskningsminislern, innebär en början till en egentlig kanadensisk FoU-politik. Bl. a. innebär planeringsramen att

-    målet 1,5 % av BNP står fast,

-    en mera realistisk tidpunkt all nå detta är år 1985,

-    federala regeringens andel skall vara 0,5 % av BNP, dvs. en tredjedel av totalbeloppet,

-industrin bör öka sin satsning liU 0,75% av BNP, dvs. hälften av av

totalbeloppet, -provinser, universitet och andra källor bör stå för differensen 0,25%,

dvs. 16% av totalbeloppet,

-    federala regeringen har tre roller: alt bedriva FoU som stöd för den egna politiken (s. k. mission-oriented R&D) att stödja industrins FoU och att främja universitetens forskning,

-    av förestående federala anslagsökningar hälften bör gå till stöd ål indu-


 


Prop. 1981/82:106                                                               267

slriell FoU, en tredjedel fill mission-oriented FoU och en femtedel liU

universitetsforskning.

Syftet med FoU-planen är bl.a. all den skaU utgöra en referenspunkt mot vUken kan mätas de framsteg som görs. Den skall också tjäna till att förbättra dialogen mellan den federala regeringen och vetenskapssamhäl­let. En plan av detta slag innebär också, enligl Kanadas forskningsminis-ler, ett erkännande av FoU som en långsiktig investering och forskningens behov av stabiUtet och kontinuitet.

Kanadas FoU-silualion kommer att ses över med jämna mellanrum. Den federala regeringen har dä möjlighet alt revidera FoU-planen. Bl. a. kan detta föranledas av att övriga, dvs. den privata sekiorn, provinserna och universiteten inle lar sill ansvar för all intensifiera sina FoU-satsningar.

För att är 1985 kunna uppnå ambitionsnivån 1,5% av BNP skulle 1979 års samlade anslag, 2,5 mdr kan.dollar, i reala termer ungefärligen behöva fördubblas. FoU-verksamhelens finansiering år 1979 saml den planerade finansieringen år 1985 ser ul på följande säll.

1979         1985

38,9

33,3

6,9

6,6

35,8

50,0

13,9

7,6

4,5

2,5

Federala regeringen

Provinserna

Industrin

Universiteten

Övriga

100,0%     100,0%

Likaså avser den federala regeringen minska sin andel av FoU-utföran-det. Delta gäller även universiteten, vilket framgår av nedanstående upp­ställning.

1979         1985

25,5

15,7

3,6

2,5

44,2

63,0

25,9

18,4

0,8

0,4

Federala regeringen

Provinserna

Industrin

Universiteten

Övriga

100,0%     100,0%

De totala anslagen för FoU var är 1979 ca 2,5 mdr. kan.dollar. Den federala regeringens andel på närmare 40% gick dels lill FoU i statliga forskningsinstitut och laboratorier, s.k. "inlramural" FoU, dels fill s.k. "extramural" FoU, dvs. sådan FoU som utförs inom industrin, universi­tet, ullandel, andra organisationer m.fl. Intern (inlramural) FoU utgjorde drygl 60% av den federala regeringens totala FoU-salsning.

Den förhållandevis höga andelen intern forskning förklaras delvis av centralregeringens  uppgift  att utföra egna forskningsprogram.  Denna


 


Prop. 1981/82:106                                                  268

"mission-oriented R&D" tillför regeringen erforderlig kunskap för utform­ningen av dess egen politik, dels innebär den en konkret hjälp inom olika områden (l.ex. väderprognoser, nalurresursförvaltning). I praktiken inne­bär delta FoU också en hjälp för den privata sektorn.

Sedan år 1978 har ökade ansträngningar gjorts för att överföra kunskap från regeringens egna laboratorier fill den privata sektorn (inkl. universite­ten). Bl.a. skapades år 1975 ell lekniköverföringsprogram. Program for Induslry/Laboralory Projects (PILP) inom nationella forskningsrådet, NRC. Programmet innebär alt projekt inom federala forskningslaborato­rier slussas ul lill industrin för vidare utveckling. Centralregeringen anslog är 1979/80 8,9 milj. kan. dollar för programmet.

PILP-programmet har varit tillräckligt framgångsrikt för att några depar­tement skulle bU intresserade av att starta liknande program. Så har nu också skett under benämningen ' Cooperalive Projects with Industry Pro­gram" (COPI).

Eftersom myckel av centralregeringens FoU-verksamhet spänner över flera departements ansvarsområden har man skapat interdepartementala kommiltéer. Ell exempel är energikommittén (Interdepartemental Panel on Energy R&D) vars uppgift är alt utforma förslag lill elt integrerat FoU-program i energifrågor. De interdepartementala kommittéerna har olika mandal. Vissa är ålagda alt göra samlade FoU-program, så som energi­kommittén och rymdkommitlén, andra har enbart en samordnande roll.

Den största delen av den federala regeringens slöd till universitetsforsk­ningen kanaliseras via tre forskningsråd: naturvetenskapliga och ingenjörs­vetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet och samhälls­vetenskapliga-humanistiska forskningsrådet. Rådens forskningsanslag ut­görs dels av slöd till forskningsprojekt, dels av uppdragsforskning inom ramen för "mission-oriented" FoU.

Centralregeringens direkta stöd till universiteten uppgick budgetåret 1979/80 till 261,3 milj. kan. dollar. Över 75% kanaliserades via forsknings­råden. Del nalurvelenskapliga-ingenjörsvelenskapliga rådet är den största bidragsgivaren (totalt 112 milj. kan. dollar), del medicinska näst störst med 63 och det samhällsvetenskapliga minst med närmare 22 milj. kan. dollar. Del kanadensiska socialdepartementet är den därefter största federala anslagsgivaren till universitetens forskning.

Av forskningsrådens anslag går den alldeles övervägande delen lill uni­versiteten. Forskningsråden stöder också forskning som bedrivs utom­lands av kanadensiska forskare, viss internationell forskningsverksamhet och verksamheten vid akademier.

Ökningen av forskningsrådens anslag under 1970-lalels slut gick lill forskningsaktiviteter vid universiteten som bedömdes vara av nationellt intresse. Del gällde l.ex. energi, miljögifler, havet, kommunikationer och jordbmk/livsmedel.

Del nafionella forskningsrådet, Nafional Research Council, intar en


 


Prop. 1981/82:106                                                  269

särställning i det kanadensiska FoU-systemel. Del har till uppgift all utveckla och sprida vetenskaplig kunskap som svarar mot nuvarande och framtida behov hos departementen, industrin, universiteten och provin­serna. Denna, i jämförelse med de andra forskningsråden, mer övergri­pande roll, utövas på en rad olika sätt. Bl. a. lägger rådet ut forskningsupp­drag vid andra forskningsinstitutioner, men rådet har ocksä egna laborato­rier där forskning pä såväl kortare som längre sikt bedrivs. Rådet förmed­lar vetenskaplig information och bislår med teknisk rådgivning. Vidare bislår rådet andra forskningsorgan när det gäller alt utveckla samlade forskningsprogram inom skilda områden.

Under senare år har rådet prioriterat FoU som syftar lill all utveckla industrins FoU-kapacilel. Bl.a. ingår det fidigare nämnda PILP-program­met i rådets aktiviteter. Ett annat är det s. k. Industrial Research Assis­lance Program (IRAP) dår rådet bekostar forskare inom industrin, vilka arbetar inom av rådet godkända FoU-projekt.

Centralregeringen stöder även induslriforskningen genom alt lägga ul forskningsuppdrag från departementen (mission-oriented R&D). Av det totala FoU-stödel till industrin budgetåret 1979/80 uppgick forskningsupp­dragen tUl nästan 40%.

Kanada har i likhet med Sverige ell indirekt FoU-stöd lill industrin genom skattelättnader för investeringar i FoU. Skatlelindringen i små företag uppgår till 25% av företagels FoU-koslnader och till 10-20% i större förelag, beroende pä förelagels lokalisering.

Industri- och handelsdepartementet har särskUda program för att främja inrättandet av icke-vinsldrivande organisationer som bedriver FoU. Bl. a. har skapats nio induslriforskningsinsfilul vid universiteten, där universi-lelsforskare utför forskningsuppdrag och teknisk rådgivning för industrier. För att främja utvecklandet av särskild kompelens inom utvalda teknolo­giska områden vid universitet och delstatliga forskningsorganisationer har särskilda centra för avancerad teknologi, hittills elva, inrättats. Departe­mentet hjälper också förelag att etablera kolleklivforskningsinslilul; hilliUs har tre sådana inrättats.

FoU-samarbetel mellan centralregeringen och provinserna sker på tre säll; direkta bidrag lill provinserna frän centralregeringen, gemensamma FoU-aktivileter saml federala FoU-aklivileler av direkt intresse för pro­vinserna. Del finns en rad gemensamma kommittéer vilka har lill uppgift all koordinera FoU-samarbetel mellan centralregeringen och provinserna pä skilda områden.

Den största federala bidragsgivaren för gemensamma program är Ener­gidepartementet (Energy, Mines and Resources). Anslaget uppgick bud­getåret 1979/80 fill 35 milj. kan. dollar. I anslaget ingår projekt som avser utvinning av kol, olja samt förnyelsebara energikällor.


 


Prop. 1981/82:106                                                  270

Nederländerna

Principella och generella beslut i forskningspoliliska frågor fattas i Ne­derländerna gemensamt av samtliga ministrar, av kabinettet eller av ett regeringsutskotl för forskningsfrågor. Forskningsminislern är ordförande utskottet, i vUkel även vissa tjänstemän utanför regeringen kan delta. Besluten förbereds och samordnas i samtliga fall av forskningsministern. Innan forskningspoliliska beslut fallas har dessa diskuterats i en gmpp bestående av tjänstemän från 14 fackdepartement (Interdepartementaal overleg voor hel wetenschapsbeleid).

Det finns fyra ytterligare interdepartementala forskningspolitiska grup­per, nämligen för rymdforskning, kärnkraft, havsforskning och miljövård.

Forskningsministern har inget eget departement utan är organisatoriskt knuten fill undervisnings- och vetenskapsministeriel. Forskningsminis-lems roll är bl. a. alt utarbeta förslag rörande

—       forskningsprioriteringar,

-fördelningen av forskningsresurser för gmndforskning och tillämpad forskning,

expansion resp. minskning av forskningskapaciteten,

effekfivt utnyttjande av forskningspotenfialen. Forskningsbudgeten presenteras för parlamentels andra kammare. Par­lamentsbehandlingen förbereds av ett särskilt utskott för forskningspolitik. Budgeten diskuteras i sin helhet i parlamentet innan budgelförslagen för de berörda sektorerna behandlas. Beslut om FoU-anslagen fattas dock först i samband med att resp. sektors totala anslagsbehov behandlas.

Det forskningspolitiska rådet (Raad van Avies voor hel Wetenschapsbe­leid, RAWB) är rådgivande organ i forskningspolitiska frågor. Det inrätta­des år 1966 och är ett frän regeringen frislående organ. Det har till uppgift att på eget eller en ministers initiafiv ge synpunkter på utvecklingen av forskningen inom olika områden och på allokeringen av resurser för FoU. Synpunkterna omfattar i regel de årliga forskningsanslagen och den inbör­des fördelningen dem emellan, större forskningsområden såsom rymd- och kärnforskning saml frågor som berör forskningens organisation och slmk­lur (l.ex. finansiering av universitetsforskning, induslriforskningens för­nyelse m. m.). Rådet beslår av nio ledamöter utsedda på fem år av rege­ringen pä basis av personliga meriter.

Det äldsta rådgivande organet i forskningspoliliska frägor är Konin Klijke Nederlandse Academie van Wetenschappen (KNAW) vilket inrät­tades år 1808. Del fungerar bl. a. som en länk mellan forskare frän Neder­länderna och andra länder. Akademien administrerar och finansierar ell fiolal forskningsinstitut, och har inrättat tre forskningsråd för social, biolo­gisk resp. medicinsk forskning. Inom akademien finns ett trettiotal kom­miltéer.

1 syfte all stärka och koordinera grundforskningen vid universiteten inrättades är 1950 Nederlandse organisalie voor zviver-welenschappelijk


 


Prop. 1981/82:106                                                  271

onderzoek (ZWO). 1 slutet av 1970-talet gick ungefär 80% av ZWO:s budget tUl olika forskningsinstitutioner vilka var och en läcker en särskUd vetenskaplig discipUn eller en del därav. Återstående 20% går fill individu­ella forskningsprojekt, resebidrag och stöd fill vetenskapliga publika­tioner.

För all främja tillämpad forskning finns en motsvarighet till ZWO i TNO, Nederlandse organisafie voor toegepast nalurwetenschappelijk on­derzoek, som inrättades år 1930. TNO har inom sig inrättat särskilda institut för forskning inom industri, livsmedel, hälso- och sjukvård och försvar. TNO administrerar och finansierar ett fyrtiotal laboratorier, vilka vanligtvis går under benämningen TNO-inslitut. Ca 5 000 personer arbetar inom TNO-organisationen.

TNO har nyligen omorganiserats. Bl. a. har de fyra instituten, som tidigare utgjorde självständiga myndigheter, sammanslagits i en organisa­tion med en styrelse. TNO: s forskningslaboratorier kommer all finnas kvar men skall arrangeras i grupper efter forskningsområde.

TNO finansieras genom ett gmndanslag från regeringen, genom bidrag och uppdrag för särskilda forskningsprojekt från departementen och ge­nom uppdragsforskning för det privata näringslivet. Regeringens bidrag är det största men omorganisationen av TNO innebår all detta anslag kom­mer att minska lill förmän för bidragen för särskilda forskningsprojekt. Regeringen anser att näringslivels andel av finansieringen borde öka.

När det gäller universiteten har Academische Road (AR) en rådgivande roll i förhållande till regeringen. Rådet är också ansvarigt för konsulta­tioner och samarbete mellan de 13 universiteten. 1 rådet finns två represen­tanter från varje universitet och högst lio andra ledamöter, vilka utses av regeringen på personlig basis. Inom rådet fmns ell anlal kommittéer; som rådgivare när del gäller universitetsforskningen fungerar en särskild kom­mitté (CAVWO). Rådet har ett fyrtiotal sektioner som motsvarar discipli­nerna vid universiteten. Inom dessa sektioner finns företrädare för fakulte­terna vid de oUka universiteten.

Den högre utbildningen och forskningen i Nederländerna har under de senaste åren varit föremål för relativt omfattande reformer. Ett förslag lill reformering av universitetsforskningen antogs av parlamentet ijuni 1980. Bakgrunden liU förslaget är bl. a. följande.

Finansieringen av universitetsforskningen i Nederländema har varit nära knuten till finansieringen av den högre utbildningen. Under 1960-talel ökade antalet studerande kraftigt vilket resuUerade i en markant ökning av anlalel lärare/forskare. Efter år 1970 ökade anlalel lärare/forskare mindre än antalet studerande och anlalel lärare/forskare anpassades enligt en modell som fömlsatte alt lärarna/forskarna som regel skulle undervisa i ungefär lika slor utsträckning som de forskade. Sedan år 1978 har antalet lärare/forskare legat på oförändrad nivå.

Den nära kopplingen mellan undervisning och forskning har i realiteten


 


Prop. 1981/82:106                                                  272

inneburit all någon egentlig forskningspolitik för universUelen inte före­kommit. Man har saknat metoder för utvärdering, planering och priorite­ringar. Myckel lite har gjorts när det gäller profilering av universiteten och samlade bedömningar på riksnivå vad beträffar investeringar och profes­surer vid olika universitet har inte gjorts.

Förslaget innebar först och främst all kunskaperna om universitetsforsk­ningen skall öka bl. a. genom att fakulteterna ges ansvar för utvecklandet av långsiktiga forskningsplaner som behandlar forskningen inom fakulte­ten i ett nationellt perspektiv. Fakullelsorganisationen omstmktureras så alt tidigare förekommande organ "sub-faculty" och "inlerfacully" för­svinner. En ny indelning av fakulteter skapas, som innebär nya och där­med flera fakulteter.

Nyligen har dessutom utvecklats elt syslem där ministern för utbildning och forskning sluter flerärsöveirenskommelser med universiteten om an­svar och resurser.

Finansieringen av universiteten reformeras. Del kommer alt finnas fyra huvudsakliga finansieringskällor,

en klumpsumma från staten som skall läcka vissa basresurser för forsk­ning. Universiteten förbinder sig att ulföra en viss mängd forskning, mätt i manår, inom skilda discipliner. Bidraget indexregleras,

ett rörligt forskningsanslag (condifional financing) som granskas mer ingående. Anslaget går lill överenskomna forskningsområden, som mås­te ha ell särskilt samhälleligt eller vetenskapligt värde. År 1985 skall anslaget utgöra 20% av statens tolala forskningsbidrag lill universiteten,

projektanslag frän ZWO för forskning av myckel hög kvalitet och för all initiera forskning som bidrar till vetenskaplig eller social utveckling. Anslaget skall i reala termer fördubblas fram till år 1990,

uppdragsforskning för näringslivet m. fl. vilken fömtsätts öka. Vidare införs forskarassistenttjänster. Möjligheterna all låta särskiU

kvalificerade lärare/forskare enbart ägna sig ål forskning under begränsade perioder undersöks.

Information om FoU och inflytande från gmpper utanför universiteten bör öka. Detta planeras ske genom att universiteten sammanställer verk­samhetsberättelser och genom att representanter för sektorsinlressen och fackliga organisationer ingår i sektionerna inom AR och i fakultelskolle-gierna. Vidare föreslås en experimentverksamhet med "transfer poinls" vilket ungefär motsvarar våra svenska kontaktsekretariat.

I regeringsförslaget ligger även en viss förändring av ZWO. Bl.a. bred­das ZWO:s ansvarsområde till att inkludera all slags grundforskning vid universiteten. Tillämpad forskning inom de naturvetenskapliga, medicins­ka och tekniska fakulteterna kommer hädanefter all falla under ZWO. Pro­jektanslag lill teknisk forskning ges hög prioritet.

Enligt figuren nedan satsade Nederländerna år 1981 ungefär 1,8% av BNP på FoU. Staten svarade för 54 % av de totala utgifterna om 6132 milj. floriner.


 


Prop. 1981/82:106


273


Av statens totala forskningsanslag om 3312 milj. floriner går 7% till industrin, 54% till universiteten, 4% lill inlernalionella forskningsorgan saml resten, dvs. 35%, lill forskningsorganisationer, forskningsinstitut m.fl.

Enligl OECD-slalislik avseende år 1979 satsade den nederländska rege­ringen en ovanligt hög andel på allmän vetenskaplig utveckling (56%) och ovanligt lite på försvarsforskning (3,0%) jämfört med anra OECD-länder. De områden som man nu säger sig vilja salsa pä är bl.a. energiforskning och då framför alll forskning om kol och andra energislag utom kärnkraft. För forskning om kol har anslagils 20 milj. floriner och 10 milj. har avsatts för forskning om användningen av mikroelektronik.

Av figuren framgår tydligt den helt dominerande rollen som de fem största multinationella företagen spelar i FoU-sammanhang. Av industrins tolala FoU-ulgifler om 2820 milj. floriner var dessa företags andel över 70%.

Uppskattade FoU-utgifter 1981. Milj. floriner

[   Totalt"] /bl3 = ca 1,8 % av BNP


Regeringen I

-4-


1

21


 


Bidrag till internatio­nella organi­sationer

I

fl45ä


utbildning

och vetenskap

00 (0

I     ZWO    I  I   KIJAH   I


Samhälls­vetenskap! ig forskning


temationeUa orrianisationer

I "De fem stoU'j      [   Övricj j
____ I_______ 1

 

Utländsk industr;


 


©


(5)


©

Centrum

för

energi-FoU


(■40

Nationella

ryittllobora-

toriet


"©"

StyrtIsen föl utbildiiings-forskji ingen


Övriga

forsknings-

institut


 


Universitets­forskning


Grund forsk­ningsinstitut


Anm. Avrundade siffror. Delvis upskattade värden, särskilt vad beträffar universite­ten och industrin.

' De fem största industriföretagen i Nederländerna. Ä'ä//a; Forskningsbudgeten 1981.

18   Riksdagen 1981/82. I somi. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  274

USA

Del amerikanska forskningssystemet är mycket komplext; ingen enskild institution kan sågas ha ell samlat ansvarför landels forskningssatsningar. Presidenten och kongressen formulerar forskningspolitiken i breda termer men varje departement och myndighet har relativt stor frihet all utforma forskningsprogram till slöd för resp. verksamheter.

Storleken och komplexiteten medför all följande beskrivning av ameri­kansk forskningspolitik med nödvändighet blir bristfällig. Uppgifter om humanisfisk forskning ingår inle. Beskrivningen bygger främst på publi­cerat och opublicerat OECD-malerial.

Kongressen antog år 1976 en "National Science and Technology, Or­ganizafion and Priorities Acl", som innebar att en femårsbedömning av behovet av FoU-insalser för all lösa vissa nationella problem skulle förbe­redas.

År 1980 presenterades en rapport av US National Science Foundation (NSF) under medverkan av National Academy of Science (NAS), myndig­heter och enskilda med titeln "Five Year Outlook, Problems, Opportuni-ties and Constraints in Science and Technology". Rapporten innehöll sammanställningar och bedömningar av olika FoU-områden. Den utmyn­nade bl.a. i följande rekommendafioner; Innovafion och produktivitet inom industri och jordbruk bör stimuleras. Tillgången på energi och icke­förnyelsebara energikällor måste säkras. Den vetenskapliga och teknolo­giska basen för riskbedömningar bör vidgas. Befolkningens hälsotillstånd måste förbättras. USA:s ledande ställning inom vetenskap och teknik måste vidmaklhåUas. En förutsättning för att dessa mål skall uppnås är att vitaliteten inom FoU-systemet måste upprätthållas.

Efter några års expansion av välfärdsprogram och social FoU i slutet av 1960-lalel och efter en period av skepsis gentemot teknik och naturveten­skap synes dessa återigen kommit i fokus i den amerikanska politiken. Under de senaste åren har således intresset för teknik och vetenskap ökat inom Vita huset och kongressen; ett utslag därav är presidentens budskap om vetenskap och teknik i oktober 1979.

När president Reagan aviserade sin avsikt alt revidera 1981 års federala budget befarade många att drastiska nedskärningar inom FoU-områdel skulle äga rum. I själva verket blev nedskärningarna mindre inom forsk­ning och utveckling än inom mänga andra områden. 1 löpande priser blev minskningen 2,2% för FoU-salsningarna jämfört med 9,5% för regering­ens övriga program (exkl. försvarsseklorn).

Försvarsforskningen ökade sin andel från 42,6% av de totala federala FoU-ulgtflerna i 1980 års budget tUl 46,1% i 1981 års reviderade budget. Energiforskningen minskade sin andel något, från 17,5 fill 16,6%, men är fortfarande del näst största FoU-områdel. Rymdforskningen kommer där­efter med 14,6% i 1981 års reviderade budget. Försvarsforskningen, ener­giforskningen och hälften av rymdforskningen (Space Transportation Sys-


 


Prop. 1981/82:106                                                  275

lems R&D) utgör forskning som påverkas av inlernalionella hänsynstagan­den och strategiska nalioneUa intressen. Sammantaget utgör dessa närma­re 70% av den totala federala FoU-insatsen.

Av den federala regeringens förväntade FoU-ulgifter om tolalt US$ 37,4 miljarder i 1981 års budget beräknas grundforskningens andel lill 13%, tillämpad forskning och utvecklingsarbete till 82%; återstående 5 % utgörs av FoU-kringkostnader.

Försvarsforskningen omfattar alll från slöd lill grundforskning, främst inom det fysikaliska området, lUl utveckling av produkter. Försvarsforsk­ningens främsta syfte är all utveckla strategiska och taktiska vapen och alt stödja system som förbättrar landels försvar.

Energidepartementet, som inrättades år 1977, har ansvar för planering, koordinering och utförande av energi-FoU. Energidepartementet finansi­erar även FoU som är relaterad lill utveckling och test av kärnvapen; ell program som utgör en fjärdedel av departementets totala FoU-satsningar.

Inom energiforskningen kommer större insatser all göras när del gäller solenergi, fossila bränslen och fusionsenergi och en stark grund för kärn­energi kommer alt bibehållas.

Den federala regeringens bidrag lill NSF utgör 2,7% av regeringens FoU-utgifler. NSF stöder långsiktig grundforskning inom samtliga veten­skapsområden, tillämpad forskning på utvalda områden saml undervis­ning. Den största delen av NSF:s anslag utdelas fill forskare vid universitet och högskolor.

NSF avser år 1981 alt stödja forskning inom vissa utvalda områden,
l.ex. dalaforskning, ingenjörsvelenskap, fysik, kemi, materialforskning,
astronomi, forskning om jorden och havet. Särskilda insatser göfs''öiik'så
för alt främja leknisk förnyelse samt samarbete mellan industrin, urilveri-
leten och regeringen.
                                            i'

När det gäller forskningsutförandet har delvis elt nytt mönster vuxit fram i USA under de senaste åren. Industrin har ökat sin andel som FoU-ulförande organ för den federala regeringens FoU-satsningar. Industrin är också nu den främste finansiären av den FoU som den själv utför. År 1967 finansierade den federala regeringen över hälften av den FoU som utfördes inom industrin. Denna andel har stadigt minskat lill ca en tredjedel år 1980.

Följande tabell visar den förväntade fördelningen av landels FoU-re­surser på ulförandeseklor. Industrin kommer således att bidra med ca 48 %, den federala regeringen med ca 49 och universitet och högskolor med 2%. Industrins roll som FoU-ulförande organ är större; den utför över 70% av forsknings- och utvecklingsverksamhet.


 


Prop. 1981/82:106                                                               276

Uppskattad fördelning av FoU-ulgiflerna år 1981 i löpande US dollars' (miljarder) per ulförandeseklor.

 

 

Finansieringskälla

 

 

 

Utförandesektor

Federala

Indu-

Universitet

Övriga

Samt-

 

regeringen

strin

och högskolor

icke vinst-drivande

liga

Federala regeringen

8.6

-

-

-

8,6

Industrin

16,0

31,8

-

-

47,8

Universitet och

 

 

 

 

 

högskolor

4,5

0,2

1,4

0,5

6,6

Federala forsknings-

 

 

 

 

 

institutioner som

 

 

 

 

 

administreras av

 

 

 

 

 

universiteten

2,3

-

-

2,3

Övriga icke vinst-

 

 

 

 

 

drivande

1.6

0,2

-

0.6

2,4

Samtliga

33,0

32.2

1,4

M

67,7

' Beloppen utgör löpande driftkostnader och baserar sig på uppgifter frän utförande­sektorer. De motsvarar därför inle beloppen i 1981 års budget. Kapitalkostnader ingår i allmänhet inte.

Källa: WSF, data för National Patterns of R&D Resources, 1953-1981.

Av den FoU som industrin utför utgör utvecklingsarbetet 78%, den tillämpade forskningen 19% och grundforskningen 3%. Av den FoU som industrin finansierar är motsvarande siffror 74, 22 och 4%.

För lio år sedan kännetecknades den federala FoU-verksamhelen av all varie departement svarade för FoU inom sitt område medan nationella mål som ekonomisk tillväxt i stort lämnades ål industrin alt uppfylla. Regering­ens ansvar i FoU-frågor var att upprätthålla en balans mellan olika FoU-områden och att se lill all en leknisk och vetenskaplig bas för framtida regeringsåtgärder och ekonomisk utveckling upprätthölls. Innovalions­processen logs mer eller mindre för given och den ekonomiska politiken koncentrerades till makro-ekonomiska frågor.

Den ekonomiska politikens oförmåga att få bukt med inflation och arbetslöshet saml minskad produktivitet och innovalionsförmåga i del amerikanska näringslivet har främjat integrationen mellan vetenskaps- och teknikpolitik och ekonomisk politik. En industripolitik har växt fram.

I president Carters tal lill nationen i oktober 1979 lanserades nya initiativ för alt främja förelagens innovationsförmåga. InUialiven var resultatet av en Policy Review on Industrial Innovation där konsultationer med hundra­tals grupper och individer från industrin, arbetstagarorganisationer, uni­versitet oeh allmänheten hade ingått. Innovationsåtgärderna omfattade bl.a. - all främja informationsöverföring genom skapandet av ett nytt centrum

för användning av federal teknologi vid National Technical Information

Service (NTIS),


 


Prop. 1981/82:106                                                               277

-    all utöka den tekniska kunskapsbasen genom all inrätta fyra centra för grundläggande teknologi av betydelse för elt flertal tillämpningsområ­den,

-    all stärka patenlsystemel genom lagstiftning för all skapa en uniform palenlpolitik,

-    klarlägga effekterna av lagstiftningen mol konkurrensbegränsning,

-    alt främja utvecklingen av små innovalionsrika förelag genom ell sär­skill program inom NSF och genom inrättandet av två Coorporalions for Innovation Development som skall hjälpa förelag alt få tillgång lill kapUal för investeringar,

-    att möjliggöra federal upphandling av innovalionsprodukler,

-    alt minska de negativa konsekvenserna av lagar och förordningar som berör förelagens verksamhet genom att utarbeta femårsprognoser vad avser reformer inom arbetsmiljöområdet,

-    alt underlätta anpassningen till tekniska förändringar genom alt inrätta ett Labor-Technology Forecasling Syslem,

-  all upprällhålla elt federalt positivt klimat för innovationer, bl. a. genom
all inrätta ell årligt pris för tekniska innovationer och genom alt stödja
en årlig konferens för dekaner vid handelshögskolor och tekniska hög­
skolor i syfte att sfimulera en förbättrad utbildning inom dessa områden.
Genomförandet av flera av innovationsåtgärderna har skjutits på framli­
den eller fördröjts genom revisionen av budgeten. Meningen var redan från
börian att de flesta åtgärderna skulle kunna genomföras ulan några finan­
siella åtaganden. Endast 50 milj. dollar anslogs; beloppet har skurils ner lill
36 milj. dollar i den reviderade budgeten.

Vissa åtgärder har redan vidtagits, bl.a. inrättandet av ett "Center for the Ufilizalion of Federal Technology (CUFT)" och ell vidgande av NTIS:s ansvar. Planering av "Cooperalive Generic Technology Centers" vid universiteten och andra privata institulioner har påbörjats. De skall finansieras gemensamt av industrin och regeringen. Patenlsystemel har reformerats och program har utvecklats för alt stödja små innovativa företag.

Endasi 10% av amerikansk FoU utförs vid universiteten. Mer än 50% av landels grundforskning utförs däremot vid universiteten. Den federala regeringen finansierar två tredjedelar av universitetens FoU. Närmare tre fjärdedelar av de federala bidragen kommer från tre källor, nämligen National Insfitules of Health (NIH), NSF och Department of Defense (DOD).

Enligt statistik från år 1976 fanns del lotall 3047 institutioner för högre UtbUdning i USA. Forskning bedrivs emellertid endast vid 184 forsknings-universitet och universitet med forskarutbildning. Dessa universitet är i sig relativt olika; vissa är små medan andra är gigantiska, vissa är specialisera­de och andra är framstående på många forskningsområden. Forskning bedrivs även vid institufioner som inte tillhör universitetssystemet, l.ex.


 


Prop. 1981/82:106                                                  278

vissa läkarulbildningsanstalter och medicinska centra och vissa ingenjörs-ulbildningsanslaller.

70% av aU FoU som utförs vid universiteten är grundforskning. Något mer än hälften av all FoU utförs inom området medicin och biologi. Närmare 40% utgörs av FoU inom teknik-, fysik-, miljö-, matematik- och dataområdena. Federala och icke-federala bidrag fördelar sig relativt likar­tat på de olika vetenskapsområdena.

I löpande priser växte resurserna för universitetsforskningen med 22,8 % under perioden 1961-1972 och med 14,2% 1972-1979.1 1972 års penning­värde var ökningen 10,0% för den första perioden och 2,7% för den andra. FoU-resurserna per anställd forskare i 1972 års penningvärde ökade med 4,0% och minskade med 0,2% under resp. perioder.

Ungefär hälften av del federala stödet liU universitetsforskningen utgår i form av bidrag fill små traditionella forskningsprojekt (mindre ån $ 150000 per år). Ytterligare 10 % går till likartade projekt men där är bidraget över $ 150000 per år. Återstående bidrag går fill stora forskningssatsningar som kräver särskilda administrativa arrangemang. Dessa satsningar avser för det mesta "big science"-projekl.

Frankrike

En dynamisk utveckling av forskningen ägde rum i Frankrike under 1950— och 1960-talen. Utvecklingen kännetecknades dels av att resurserna för forskning och utveckling ökade fram lill år 1967, då FoU-utgiflerna utgjorde 2,2% av BNP, dcL av att en mängd nya forskningsorgan ska­pades. Efter år 1968 har FoU-lillväxlen dämpats; år 1970 utgjorde FoU-ulgifterna 1,9% av BNP och stabiliserades därefter under åren 1973—1980 vid 1,8%.

Vid mitten av 1970-talet stod Frankrike inför många problem som visser­ligen också förekom i andra industrialiserade länder men som i Frankrike fick direkta konsekvenser för forskningssystemet. Problemen avsåg bl.a. en inflation av ett knappast tidigare skådat slag, höjda oljepriser och en hårdnande konkurrens från andra länder, l.ex. Japan. Denna situation ledde fill en nyorientering av forskningspolitiken, först år 1975 och sedan år 1979. Regimskiftet i Frankrike år 1981 har också redan nu medfört vissa förändringar i forskningspolitiken och andra är att vänta inom en snar framlid.

De mål för forskningspolitiken som ställdes upp år 1975 omfattade bl. a. finansieringen och inriktningen av forskningen saml forskarpersonalen. Som övergripande mål fastställdes alt Frankrike borde inta en ledande ställning i fråga om volym och kvalitet på FoU-verksamhelen, främst i förhållande fill Västtyskland och Japan. Den privata sektorns bidrag till landets FoU-verksamhel borde öka och de statliga FoU-utgifterna öka genomsnittligt mer än övriga statliga utgifter. Grundforskningen skulle skyddas genom att de statliga bidragen växte åtminstone i samma omfatt-


 


Prop. 1981/82:106                                                  279

ning som övriga statliga FoU-anslag. Sådan forskning som hade direkta konsekvenser för ekonomisk och social utveckling skulle prioriteras. En tillväxt om 3 % per år i anlalel anställda forskare skulle säkras och rörlighe­ten bland forskarna borde uppgå lill 7%.

Elt annat ullryck för forskningens ökade betydelse var inrättandet av le Secrétarial d'Elat ä la Recherche (SER) år 1977 som sorterade direkt under premiärministern. Denne betonade i ell tal inför nationalförsam­lingen i april 1978 det nödvändiga i all forskning och utveckling främjade Frankrikes ekonomiska utveckling.

Utvecklingen efter år 1975 svarade i stort mol de mål som slälUs upp; den privata sekiorn ökade sina FoU-insatser, anlalel anställda forskare ökade med ca 3% m. m. Däremot ifrågasattes huruvida del centrala målet hade uppnåtts, nämligen den ledarposition när det gällde omfattning och kvaliteten på FoU-verksamhelen som eftersträvats.

SER fick presidentens uppdrag att utarbeta en nationell forskningspoli­tik omfattande en period om 10 år. Vägledande för utformningen av forsk­ningspolitiken var bl.a. all på relativt kort sikt uppnå samma förhållande mellan FoU-ulgifter och BNP som Västtyskland och Japan, alt öppna forskningssystemet dels genom elt ökat inlerdisciplinårt samarbete, dels genom alt utveckla samarbetet mellan forskningen och andra samhällssek­torer.

SER överlämnade ijuli 1979 elt förslag lill FoU-strategi till det centrala planeringsrådet (le Conseil central de Planificalion) vilket innehöll forsk­ningsprioriteringar och dess konsekvenser pä det ekonomiska och organi­satoriska planet. Rådet biföll förslaget och detta fick till följd att följande beslut fattades av le Comité central de Planificalion, som ansvarar för utformandet av de centrala fem-årsplanerna.

1.    De statliga FoU-ulgifterna skulle växa under de närmaste åren så all deras andel av BNP närmade sig andra, FoU-inlensiva industriländers.

2.    Möjligheterna för nya forskarutbildade all bedriva forskning skulle öka genom all rörligheten bland forskarna uppmuntras.

3.    Forskningssatsningarna borde inriktas mol sådana områden som har nått en vetenskaplig och teknologisk "mognad" (t. ex. informationstek­nologi och telekommunikationer, rymd- och havsforskning och biologi) och borde intensifieras på områden av betydelse för energi- och råvaru­försörjningen.

4.    1 syfte all förbättra effektiviteten i FoU borde programbudgetering införas vid forskningsinstitutionerna. Särskilda bidrag borde utgå till forskningslaboratorier som i samarbete med andra ägnar sig åt forsk­ning inom prioriterade områden.

5.    Ulan alt inrätta några nya organ borde samarbetet mellan forskningsla­boratorier och mellan privata och offentliga forskningsorgan öka.

6.    Särskilda forskningsområden, där en särskilt hög kvalitet måste efter­strävas, skulle definieras och nya stora forskningssatsningar borde ut­vecklas.


 


Prop. 1981/82:106                                                 280

7.    För tung vetenskaplig utrustning skulle utarbetas en flersekloriell tio­årig plan och särskild uppmärksamhet skulle ägnas forskning inom ramen för internationellt samarbete, t. ex. inom EG.

8.    En vUbok om forskningens bidrag till Frankrikes utveckling under perioden 1980-1990 skulle utarbetas inte i form av en uttömmande kalalog över forskningssatsningar utan snarare som ett underlag för allmänna reflektioner över sambandet mellan vetenskap och samhälle.

1 den 8:e finansplanen som presenterades vintern 1979/80 fick forskning­en högsta prioritet. Enligt en särskild forskningskommillé för finansplanen var den vetenskapliga och teknologiska situationen i Frankrike i stort sell tillfredsställande. Kommittén utfärdade vissa rekommendationer för all förbättra FoU-siluationen i Frankrike.

För del första borde Frankrike år 1985 salsa 2,3% av BNP på forskning och utveckling. (Del är den siffra som år 1980 gällde för Västtyskland.) Delta betyder all FoU-utgifterna mäsle öka från 48 miljarder Fr. år 1980 fill 70,4 år 1985 i fasl penningvärde. Denna ökning innebär att antalet heltids­anställda forskare och ingenjörer måste öka med totalt 8000 per år inom offenllig och privat FoU-verksamhet. Den procentuella ökningen bör vara ungefär lika slor för de statliga och privata FoU-ulgiflerna. Skattelättnader bör införas för alla typer av ökningar av forskningsinsatsen. Stödet till innovationer bör utvecklas.

För del andra måste en ny balans skapas mellan de olika delarna i forskningssystemet. Som exempel kan nämnas all en mycket slor del av forskarpersonalen inom offenllig och privat verksamhet kommer från in­genjörshögskolorna, där forskningsverksamheten är av mycket blygsam omfattning. Forskningen vid dessa skolor måste förstärkas och kontak­terna med universitetscentra och offenfiiga och privata forskningsorgan förslärkas.

När det gäller universiteten förordade kommittén särskilt en utbyggnad av forskningsbiblioteken inom humaniora.

Kommittén ansåg också att uppmärksamhet bör ägnas åt utvärdering av forskningen. Del gäller såväl grundforskning som tillämpad forskning även om olika metoder används.

För del tredje måste informationen och kunskaperna om FoU förslär­kas. Här diskuterades massmediernas roll, utbildningens kvalitet och kon­takterna med ullandel m. m.

För del fjärde ansåg kommittén att del franska forskningssystemet präg­las av en extrem slutenhet. Få kontakter och myckel lite samarbete mellan olika forskningsinstitutioner förekommer. Uppdragsforskning förekommer lite i jämförelse med andra länder.

Kommittén föreslog att varje departement och större forskningsorgan inrättar ell program för ökad rörlighet och kontaktverksamhet. Inom nä­ringslivet borde möjligheter att delta i FoU kunna ingå som ett reguljärt inslag i karriären.


 


Prop. 1981/82:106                                                  281

Sedan den nya socialistiska regeringens tilllräde i Frankrike har vissa förändringar inom FoU-politiken inträffat. Frankrike har fåll ett eget de­partement för forskning och teknologi. Forskningsminislern har tilldelats del samlade ansvaret för hela den statliga politiken beträffande forskning och leknisk utveckling och har från premiärministerns kansli övertagit ansvaret för del centrala stafiiga forskningspoliliska organet DG RST (De­legation Générale ä la Recherche Scientific et Technique) samt det inter-ministeriella informalionsorganet MIST (Mission Inlerministerielle de Fln-formation Scienlifique et Technique). Från industridepartementet har an­svaret för innovalionsorganen ANVAR (Agence pour la valorisalion de la recherche) och DIT (Delegafion ä LTnnovalion et ä la Technologie) över-lagUs.

Vidare har universilelsdepartemenlet avskaffats. Forskningsfrågorna har överförts fill det nya forskningsministeriet och den högre utbildningen till ulbildningsdepartemenlel, vilket tidigare endasi ansvarade för skolut­bildningen. Samtidigt har regeringen annonserat sin avsikt all höja budget­anslaget för forskning och teknologisk utveckling med mer än 30%.

1 september 1981 presenterade den franske forskningsminislern ell stort franskt projekt om ett "nationellt kollokvium" om forskning och teknolo­gi. Under fyra månader har projektet förlöpt. Ell anlal konferenser på regional nivå har ägt rum under november månad och kollokviel avsluta­des med ett fyra dagars möte den 13-16 januari 1982 i Paris. Under dessa månader har synpunkter inhämtats från vetenskapsmän, industrin, fack­föreningarna m.fl. beträffande främst sex ämnesområden. Del första avsåg forskning, teknologi och samhälle, inkl. vetenskapsmännens ansvar. Det andra avsåg balansproblem inom forskningen och nyckelområden, och del tredje forskning och teknologi som drivkraft för all övervinna den ekono­miska krisen, där bl.a. den vetenskapliga och teknologiska utvecklingens konsekvenser för ekonomiska och sociala förhållanden diskuterades. Del fjärde ämnesområdet handlade om människor och strukturer, och tog upp frågor som utbildning och utkomstmöjligheter, institutioner, FoU i förelag och regionala aspekter på FoU. Inom del femte området diskuterades inflytandefrågor och vetenskaplig och teknisk information. Inom det sjätte området undersöktes de medel och resurser som behövs för alt verkställa den forskningsplan som avser den närmaste fyraårsperioden bl.a. med hänsyn till del politiska kravet på decentralisering av forskningen.

Syftet med kollokviel var att man inför den kraftiga ökning av FoU-budgelen som planeras skulle ha en bred diskussion om prioriteringarna i del program för statens forskningsinsats perioden 1982-1986 som skall låggas fram för parlamentet under våren. FoU-ulgiflernas andel av BNP skall enligl de nya målsättningarna utgöra 2,5% år 1985.

Forskningsminislern lanserade ytterligare ett initiativ i augusti 1981, nämligen lillsällningen av särskilda delegationer för sex utvalda forsk­ningsområden: bioteknologi, "eleklronikblock" (la filiére electronique).


 


Prop. 1981/82:106                                                  282

robotar och automatisering, sysselsättning och arbetsmiljö, vetenskapligt och tekniskt samarbete med u-länderna samt nya energikällor. Delegatio­nerna har till uppgift all kartlägga forskningsområdel och alt föreslå en forskningspolitik som avser utbildning och utrustning. Delegationernas arbete skall föreläggas parlamentet i samband med budgelbehandlingen under våren.

Alt man nu förstärker samordningen av forskningspolitiken i Frankrike genom att inrätta elt särskilt forsknings- och teknologiminislerium betyder inle all del tidigare saknats mekanismer för samordning av forskningsfrå­gorna. Redan under 1950-talet bildades samordningsorgan på det nationel­la planet, vilka senare omorganiserades år 1970. Del var le Comité inter-ministériel de la Recherche scientific et technique (CIRST), le Comité consultatif de la Recherche scienlifique et technique (CCRST) vilket främst bestod av representaniler för forskarsamhället, och DGRST. DGRST har ullört det främsta administrativa och finansiella organet i den tidigare forskningspolitiken. DGRST har således förberett, initierat och koordinerat den nationella forskningspolitiken. Delegationen har bl. a. ut­arbetat den årliga rapporten om FoU som regeringen presenterat för parla­mentet i samband med budgetpropositionen. DGRST har också admini­strerat de s. k. forskningsfonderna (les Fonds de la Recherche). Dessa skapades år 1954 och har fill syfte all orientera forskningen mol priorite­rade områden. Anslagen som DGRST fördelar är förhållandevis små (ca 200000 Fr. i genomsnUl) och utgör totalt sett endasi en bråkdel av de stafiiga forskningsanslagen men är av slor betydelse för möjligheterna all genomföra ell forskningsprojekt.

Förutom ovan nämnda samordningsorgan har det funnits samordnings­kommittéer (des comilés de coordinalion) för särskilda forskningsområ­den, l.ex. inom biomedicin, informationsteknologi och energiforskning. Kommittéerna har bestått av företrädare för departementen och berörda forskningsorgan och har fungerat som ell slags föriängning av CCRST. De har haft nära samarbete med DCiRST.

Även inom departementen har det funnits särskilda avdelningar (les cellules ministérielles d'animaUon) med uppgift att inifiera forskning inom resp. departements verksamhetsområde. Som exempel kan nämnas "la Mission de la Recherche" vid del tidigare universilelsminisleriel. Denna avdelning har spelat en avgörande roll för planering, styrning och utvärde­ring av universitetsforskningen och har disponerat ungefär hälften av de statliga anslagen lill forskningslaboratorierna vid universiteten. Den andra hälften av anslagen till universitetsforskningen har kommit från "le Centre national de la Recherche scienfifique" (CNRS).

CNRS är en statlig forskningsinstitution som har lill uppgift all främja grundforskning och fillämpad forskning inom alla vetenskapliga discipliner dels genom egen forskning, dels genom all lägga ul forskningsuppdrag.


 


Prop. 1981/82:106                                                 283

CNRS sorterade tidigare under universilelsminisleriel men ligger nu under forskningsministeriet.

Ända fram till år 1936 var forskningen väsentligen en uppgift för univer­sUelen och några andra skolor för högre utbildning, l.ex. "le College de France". CNRS inrättades år 1939 under sill nuvarande namn. Därefter skapades en rad statliga forskningsinstitut och laboratorier med en mer eller mindre specialiserad inriktning. Bland dessa kan nämnas CEA (kärn­energi), INRA (jordbruksforskning), CNES (rymdforskning) och INSERM (hälsovård och medicinsk forskning).

Av de totala nafionella FoU-ulgiflerna år 1978 svarade staten, universi­teten och icke-vinsldrivande forskningsinstitutioner (dvs. sammantagna "les administrations publiques") för 57%. Företagens andel var således 43%. När del gäller forskningsutförande var resp. andelar 39 och 61 %.

Vid universiteten utförs en tiondel av det totala FoU i Frankrike och en fjärdedel av den offentligt finansierade forskningen.

Indien

Följande beskrivning av indisk forskning och forskningspolitik bygger på en PM som utarbetats vid den svenska ambassaden i New Delhi.

Indiskt samhällsliv i allmänhet och dess förvaltning i synnerhet präglas bland mycket annat av en långtgående samhällskontroll. Detta gäller i högsta grad högre utbildning och forskning, också i den mån den senare ligger utanför den (egentliga) offentliga sekiorn. Skälet är naturligtvis att forskningsinsatser kräver resurser av en storleksordning som för ett u-land, där behoven på andra samhällsområden är hart när oöverskådliga, måste utgöra en betydande uppoffring och en investering för framliden som enligl indisk mening helt enkelt måste kontrolleras.

Enligt tillgängliga uppgifter utgjorde FoU-koslnaderna perioden 1978-1979 0,63% av Indiens BNP, eller i absoluta tal 3,1 mdr Skr, en summa som åren 1980-1981 beräknas ha stigit lill 3,9 mdr Skr och till kanske så myckel som 0,8-0,9% av BNP. (Här kan inskjutas, all Indiens BNP i absoluta tal är ungefär av samma storleksordning som Sveriges BNP - men den skall alltså slås ut pä 685 miljoner indier, varav kanske 10-15 miljoner har levnadsomständigheter som något erinrar om de västeuropeis­ka.)

År 1971 inrättades elt centralt rådgivande organ, The National Commit­tee on Science and Technology (NCST), med uppgift all förbereda och följa upp de rullande forskningsplaner vilka utgör en integrerad del i den indiska planeringscykeln.

Den indiska regeringen har kring årsskiftet 1980-1981 vidtagit tre rått genomgripande förändringar när del gäller såväl administration som inrikt­ning av forskningspolitik resp. forskning inom vissa sektorer. Av del följande framgår all ett av de centrala forskningsråden, "The Council for Scientific and Industrial Research" (CSIR), spelar en icke oviktig roll i


 


Prop. 1981/82:106                                                  284

indisk naturvetenskaplig och teknisk forskning. Redan tidigare låg 31 olika forskningsinstitutioner under detta råd, på samma säll som 37 institutioner sorterar under dess motsvarighet på jordbruksforskningens område, "Indi­an Council of Agricultural Research" (ICAR) och 11 institutioner under "The Indian Council of Medical R.esearch" (ICMR) - f.ö. de enda tre forskningsråd som, vid sidan av ministerierna, har direkt kontroll över forskningsinstitutioner utanför universitetssektorn; totaU rör del sig inom denna sfär om 344 institutioner där forskningen omfattar de flesta aspekter av samhäUslivel, samhällskunskap och humaniora borträknade. Strax in­nan årsskiftet 1980—1981 annonserades alt fyra av de institut, som tidigare rapporterat direkt till berörda ministerier, fortsättningsvis inplacerades under CSIR - och ytterligare tio skulle bli föremål för översyn med motsvarande skifte av huvudman som sannolik följd. De forskningsområ­den som berördes var vittförgrenade men avsåg i samtliga fall basförnö­denheter, antingen dessa är importerade (olja), eller ingår i Indiens export (jute, bomull, silke, textilier i övrigi) eller berör "infrastrukturen" (vägar, fordon, transporter, cement). Att denna omorganisation syftade till en bättre styrning av resurser och program är helt uppenbart.

"The Commission for Additional Sources of Energy" (CASE) som till­sattes så sent som den 12 mars 1981. Den har fåll vittgående fullmakter: att definiera behov, utveckla tekniker, samordna ansträngningar/resurser saml föra ut forskningsrön i industriell produktion. Då energipolitiska frågor och därmed även lill energiområdet relaterad forskning i Indien handläggs inom flera departement, kan man sannolikt räkna med att bety­dande delar av statsförvaltningen och lill denna mer eller mindre fasl knutna forskningsinstitutioner kommer att beröras av kommissionens ar­bete.

NCST, som inrättades år 1971 och lyder direkt under premiärministern som tiUika själv är chef för "The Department of Science and Technology", kommer under våren 1981 alt ersättas av en lill regeringen knuten kommit­té, The Science Advisory CommUtee. Kommitténs uppgifter är att identifi­era och rekommendera åtgärder som syftar lill all främja landels egen teknologiförsörjning och att behandla policyfrågor som hänskjuts liU kom­mittén av premiärministern eller av den arbetsgrupp inom regeringen som utreder FoU-frågor.

Tidigare har framhållits, att ell betydande antal - bortåt 350 - institu­tioner lyder direkt under antingen ell antal (28) ministerier/departement eller de tre nämnda forskningsråden. Härtill kommer försvarsforskningen, som samordnats under Defence Research Development Organisation (DRDO). Den forskning som bedrivs inom denna ram svarar för merparten av både grundforskning och tillämpad forskning i Indien, vare sig man räknar i anslag eller andel sysselsatta personer.

Om dessa institutioner, som alltså organisatoriskt är inplacerade på unions-nivå, kan sägas läcka praktiskt laget alla ämnesområden och "ni-


 


Prop. 1981/82:106                                                 285

våer", så är den forskning som bedrivs i delstaternas hägn för del första lill storleksordningen, räknat i anslag, endast tiondelen sä omfattande och för del andra programmässigl begränsad fill mer "jordnära" områden; främst rör del sig om projekt i universilelsregi inom områdena jordbruk, fiske och skogsbruk.

En icke obetydlig del av den tillämpade forskningen bedrivs i Indien inom den offentliga sekiorn, vilken även omfattar betydande delar av indisk basindustri såsom gruvor, stålindustri, oljeutvinning och förädling, kommunikationer och transportmedel, kemisk industri och konstgödning. Forskningen inom denna sektor tar ungefär lika myckel medel i anspråk som FoU inom den privata sektorn.

Universitetens främsta roll nu, liksom omedelbart efter det all Indien blev självständigt, år i första hand all vara ulbildningsanslaller. Sedan år 1950 har samhällets kostnader för all utbildning stigit inte bara i absoluta tal utan också, dramatiskt, per capita (frän ca 175 Skr år 1950 till 2 500 Skr budgetåret 1978/79) och i relation lill BNP (från 1,2% lill 3,7%). Anlalel universitet har samma lidsperiod ökat från 27 lill 125, antalet tekniska högskolor från 33 till över 800, antalet medicinska högskolor från 30 lill drygl 100. Forskningsdelen i universitetens verksamhet är svår att mäta. Mycket lalar för att de fem prestigeladdade universiteten som "Indian Institute of Technology" (IIT) driver liksom Indian Institute of Science i Bangalore och Centra för högre leknisk och medicinsk utbUdning avkastar resultat av större vetenskapligt intresse än de drygt 2000 doktorsavhand­lingar som läggs fram varje år vid de vanliga universiteten (samhällsveten­skaperna år härvidlag liksom eljest oräknade).

Utlandsberoendet gäller inle bara teknologiöverföringen ulan också den stora grupp indier som får högre utbildning och är verksamma som forska­re i andra länder, liksom den "brain-drain" som Indien under en följd av år har fått kännas vid och som är en följd av de betydande skillnader i ekonomiska villkor och arbetsförhållanden som är för handen för läkare, naturvetare och tekniker i industriländer resp. utvecklingsländer.

Del finns en sammanslutning för indiska forskare, en paraply-organisa­tion som heter "Indian Science Congress Association". Vid åriiga möten stadfäster denna organisafion de förslag om indisk forskningspolitik som en särskild arbetsgrupp under mellanliggande tid har rekommenderat. Allt­mer har under senare år denna organisations verksamhet integrerats i den stafiiga forskningspolitiken vilket bl.a. kommit till ullryck i en personal­union: organisafionens näste ordförande är också ordförande eller sekrete­rare i de flesta statliga forskningsorgan av någon betydelse.

Av vad som hUlills sagts lorde ha framgått all "vetenskapen" lorde vara ställd i "samhällsnyttans tjänst" i Indien pä ett sätt som är mer medvetet och styrt än på många andra håll i världen. Härav följer att merparten av större program och även enskilda projekt såväl inom grundforskning som liUämpad forskning faller inom områden som har att göra med antingen en


 


Prop. 1981/82:106                                                 286

mer begränsad "statsnytta" (l.ex. försvars-, rymd- och atomforskning) eller "infrastrukturen" (l.ex. metallurgi, mineralogi, iransportforskning) eller ekonomiskl-sociala målsättningar (t. ex. forskning kring folksjukdo­marna, ulsäde/konstgödning/konslbevaltning, näringsfysiologi). När pre­miärminister Indira Gandhi nyligen skulle precisera vad regeringen priori­terade i sin forskningspolitik, nämnde hon i första hand strävandena all utrota de kvardröjande folksjukdomarna, i andra hand samordnad forsk­ning på energiområdet vars komponenter är desamma som i Sverige.

Tillgångliga uppgifter visar, all av samhällets sammanlagda anslag bud­
getåret 1978/79 för FoU - 5460 milj.rupies - fördelningen på de största
forskningsområdena var:
jordbruk
                980 milj. rupies

 

försvar

840

atomenergi

555

kemi

,525

rymd

470

elektronik

420

mekanik

180

Någon offentlig debatt om forskning och forskningspolitik av "svenskt" slag förekommer knappast i Indien. Den indiska motsvarigheten fill UHÄ, University Granls Commission (UGC), fick nyligen en ny ordförande som förklarade all hennes främsta uppgift vore att höja standarden på den mest eftersatta gruppen universitet och att ett av medlen vore att vid rekrytering av lärare sålla goda forskningsresultat som ett oeftergivligt villkor. Endasi härigenom vore universiteten i slånd att, jämfört med frislående forsk­ningsinstitutioner, erövra den plats i indisk forskning som deras utländska motsvarigheter innehade. Mätt i framlagda doktorsavhandlingar, pågående forskningsprojekt, i fackpress publicerade uppsatser osv. kan volymen på indisk forskning förefalla imponerande. De inlernalionella jämförelser som indiska kritiker gör, visar emellertid all indisk forskning föga uppmärksam­mas utomlands: nästan aldrig citeras indiska forskningsrön, utländska utmärkelser lyser med sin frånvaro, få patent med indiskt ursprung tas ut i andra länder, den importerade, utländska teknologin sägs genomgående vara den inhemska överlägsen etc. Denna del av debatten är naturligtvis en betingad reflex av tidigare nämnda, officiellt knäsalla strävanden mol självförsörjande också inom forskning och teknologi.

Sammanfattning

Som framgår av föregående länderöversikl har många länder under de senaste åren försökt få lill slånd en samlad forskningspolitik. Det beror bl.a. på all forskningen och utvecklingsarbetet förväntas kunna bidra fill lösningar av ekonomiska och sociala problem säsom ekonomisk slagna­tion, inflation, arbetslöshet, ökande energipriser, den osäkra tillgången på


 


Prop. 1981/82:106                                                  287

vissa råvaror m. m. Samtidigt som tillämpad forskning och utvecklingsar­bete har ökat har riskerna med minskade anslag för grundforskning blivit uppenbara.

Insikten om forskningens långsikliga karaktär har lell lill alt man i många länder lagt fram planer för FoU som sträcker sig över flera år, ibland upp lill elt decennium som tidigare i Frankrike. Del har också blivit allt vanligare alt lägga fasl ell mål för forskningssatsningarna i form av en viss andel av BNP vid en viss lidpunkt. Detta har gjorts bl. a. i Kanada och i Frankrike.

1 några länder har del inrättats ett särskill departement för forskning och teknologi, såsom i Västtyskland och Frankrike. 1 Nederländerna och Ka­nada liksom tidigare i Frankrike finns en forskningsminisler men inget enskilt departement för forskningsfrågor. 1 så gott som alla länder finns en mängd samordningsorgan på regeringsnivå saml lill regeringarna rådgivan­de organ med representanter för forskarsamhället och andra intressenter.

Behovet av överblick över FoU har också lell lill all man lägger fram en särskild FoU-budgel eller en översikt över satsningarna på FoU för länder­nas parlament. Detta gäller Nederländerna och Frankrike. I andra länder utarbetas särskilda forskningspropositioner med återkommande mellan­rum (bl. a. i Västtyskland, Norge och Sverige). I Västtyskland uppdateras faktauppgifterna i propositionen vartannat år.

I aUa länder finns forskningsråd vilka bl. a. har till uppgift all finansieUt stödja forskningsprojekt. För sådan forskning som inte omedelbart faller inom en sektors område avsätts ibland särskilda resurser vilka i l.ex. Frankrike kanaliseras via DGRST och i Sverige genom FRN.

1 vissa länder anslår staten stora summor till försvars-FoU t. ex. USA, Frankrike, Storbritannien och Sverige medan andra satsar myckel lite såsom Nederländerna, Norge eller förhållandevis lite såsom Kanada och Västtyskland.

Det statliga slödel till allmän vetenskaplig utveckling vilket i OECD-slafisfiken omfattar dels program och projekt för sådan FoU, dels FoU-andelen av anslagen lill universitet och högskolor (med undanlag för Kana­da och USA) är den största eller näst största delposten i OECD-ländernas statliga FoU-satsningar. I flertalet OECD-länder sjönk universitetens och forskningsrådens andel av de statliga forskningsanslagen under senare delen av 1970-lalel, vilket emellertid inte innebär all anslagen alllid mins­kal absolut sell.

Anslagen lill rymdforskning har minskal under perioden 1975-1979 medan anslagen fill energiforskning har ökat. Energi-FoU svarar för mer än 10% av den stafiigt finansierade FoU-verksamheten i Belgien, Kanada, Västtyskland, Sverige och USA och för mer än 20% i Italien. Del finns vissa gemensamma drag i energiforskningspoliliken. Bl.a. är slödel lill kärnkraftsforskning oförändrat eller minskar medan intresset för FoU om driftsäkerhet ökar. Vidare ökar slödel till FoU kring effektivare använd-


 


Prop. 1981/82:106                                                  288

ning av fossila bränslen liksom lill alternativa energiformer och energibe­sparing.

Anslagen till forskning kring samhällsplanering, sociala frågor och hälsa är i stort sett oförändrade.

Mitjövårdsforskning år inget högprioriterat område. Anslagen ökar vis­serligen i reala termer i VäsUyskland, Italien och USA, men sjunker i Belgien, Finland och Storbritannien. 1 några länder har man dock påpekat all skärpta miljöregler kan stimulera innovationsarbelet (Sverige, Japan, Nederländerna).

Försöken all identifiera nya FoU-områden har naturligt nog i många fall lelt lill alt samma områden pekats ul. Finland, Västtyskland, Frankrike, Italien, Japan och Sverige anser mikroelektronik och informationsteknik vara områden värda alt satsa på. Bl. a. Frankrike, Västtyskland, Nederlän­derna och Sverige har pekat ut bioteknik; Finland och Sverige materialtek­nik; Australien, Frankrike och Japan havsleknik, osv.

När del gäller universitetsforskningen har del i många länder varit så all anslagsfördelningen mellan fakijlteterna vid universiteten inle har baserats på vetenskapliga prioriteringar utan i regel på sluderandeanlalel. Under 1970-lalet har sluderandeanlalel sjunkit och FoU-kraven ökat.

Anslagen från forskningsråden och seklorsorganen har fåll en ökad betydelse för universitetsforskningen. Men forskningsråden har också i flera länder blivit mer inlervenlionisliska. De har börjat peka ul vissa områden eller lemala som mer intressanta än andra, ibland med hänvisning lill deras ekonomiska eller sociala betydelse. I vissa fall har detta motsva­rat prioriteringar inom forskningsrådsorganisationen (Storbritannien), i andra fall har FoU-organ pä hög nivä pekat ut de områden som skall prioriteras (Finland). Del finns således en tydlig tendens att försöka anpas­sa universitetsforskning lill nationella FoU-prioriteringar.

Universitetsforskningen i många OECD-länder brottas i stor utsträck­ning med samma problem. Under 1960-lalel växte lärarkåren vid universi­teten i många länder. Många unga forskare fick tjänster. Nu när nyrekryte­ringen avstannat ökar den genomsnittliga åldern. De som innehar lägre befallningar har minimala möjligheter att avancera och de nyexaminerade doktorerna får allt svårare att komma in i en forskarkarriär. Delta har bl. a. inneburit att antalet forskarstuderande minskal på många håll.

Under 1960-lalel ökade antalet välutrustade laboratorier vid universite­ten. De krympande ekonomiska ramarna har medfört all apparaterna har kunnat ersättas bara mycket långsamt. Delta är ett problem i nästan alla OECD-länder. National Science and Engineering Research Council" i Kanada har t. ex. gjort upp en plan för all ersätta tung utrustning under åren 1980/81-1984/85.

Behovet av att öka samarbetet mellan universitetsforskningen och indu­strin har också betonats i många OECD-länder under senare år, bl.a. i Australien, Kanada, Storbritannien och Sverige.


 


Prop. 1981/82:106                                                  289

Industrins FoU, beräknat som procent av BNP, har i OECD-länderna varit i stort sett oförändrad under 1970-talel. 1 Sverige har industrins andel emeUertid ökat successivt under 1970-lalel (avser endasi teknisk och na­turvetenskaplig forskning). TUlsammans med Schweiz och Japan uppvisar Sverige den högsta andelen privat finansiering. Även i Frankrike och USA har, som framgår av länderöversiklerna, industrins andel ökat under sena­re år. I de länder där industrins andel är mycket liten såsom i Kanada och Island utgör också ländernas totala FoU-ulgifler en mindre andel av BNP än i övriga länder.

Alt ett ökat stöd tUl FoU inom industrin är en nödvändig men ingalunda tillräcklig åtgärd slår likaledes klart för flertalet OECD-länder. För alt bli framgångsrik måste FoU-stralegin kompletteras med induslripoUliska ål-gärder, som i sin tur kan medföra att initiativ också måste tas på del ekonomiska och spciala området och på utbildningsområdet. Så torde t. ex. vara faUet på området mikroprocessorer.

1 relafivt många länder, l.ex. Västtyskland, Kanada, Frankrike och Sverige uppmuntras FoU inom företagen genom olika former av skattelätt­nader.

Styrelsen för teknisk utveckling har i STU PERSPEKTIV 1981 behand­lat frågan om Sveriges internationella beroende i ett tekniskl-induslriellt perspekfiv. I rapporten framhålls bl.a. att regeringar i många av Sveriges konkurrentländer gör stora ansträngningar, både finansiellt och organisa­toriskt, för alt initiera och påskynda teknisk forskning och utveckling med bestämda industri- och samhällspolitiska syften. Konkurrensmässigl kan svensk industri påverkas på sikt, på grund av den sammanflälning av industri- och forskningspolitik, teknikpolifik, som tar sig allt fler ullryck i industriländerna.

Det statliga engagemanget för att främja industriell utveckling i olika länder har skiftat vad avser inriktning och omfattning. Under 1970-talet tvingades många stater all la på sig en aktiv roll i krisbranscher som stål och varv. I många fall har insatserna bUvil kostsamma och blott givit små positiva effekter av beständigt slag. Som en konsekvens härav har mer offensiva åtgärder förespråkals. Försök har gjorts alt identifiera framfids-induslrier och att utforma statliga stödprogram som skulle ge det egna landels industri konkurrensmässiga fördelar bl. a. genom alt ge den egna industrin elt tidsmässigt försprång. Ett dilemma har varit svårigheterna all utveckla framtidsinduslrierna tillräckligt snabbi för att kompensera ned­dragningar i stagnerande industri.

En utgångspunkt för internationella jämförelser av industri- och teknik­politik är i vilken utsträckning företagens forskning och utveckling finansi­eras av offentliga medel, vilket visas i följande uppställning.

19   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  290

 

 

Offentlig finansiering av företagssektorns FoU 1977 (milj. Skr.)

Andelen offentlig finansie­ring av företagssektorns FoU 1969                      1979

 

 

 

 

%

%

USA

47800

 

 

46

35

Västtyskland Frankrike

5170 4670

 

 

13 41

16

25

Sverige Japan

740 690

 

 

19

2

15

2

Japan har, trots myckel blygsam offentlig finansiering rönt stor upp­märksamhet i den industri- och teknikpolitiska debatten. Detta förklaras dels av de industriella framgångarna, dels av de myckel speciella former i vilka industri- och teknikpolitik bedrivs.

Industri- och teknikpoliliska åtgärder redovisas sällan samlat. En över­blick och förståelse av deras betydelse kräver avsevärt arbete i form av bl.a. kontinuerlig bevakning av utvecklingen i olika länder. Endast i un­danlagsfall redovisar ell land en väl genomtänkt filosofi och handlingsplan som det råder enighet om.

STU framhåller vidare att möjligheterna att utnyttja internafionell forsk­ning och utveckling för industriell förnyelse begränsas av olika faktorer. Tekniköverföring försvåras om teknisk-vetenskaplig kompelens och indu­striell tradition saknas inom ell teknikområde. Det är därför viktigt all kompelens inom nyckelområden finns representerad i landet.

I diskussion om svensk industrieU utveckling används ofta traditionella branschanalyser. Branschbeskrivningar blir emellertid schablonarlade och visar inle det komplexa samspelet i produktionssystemet. Kunder och leverantörer tUlhör säUan samma bransch. Utvecklingen av ny teknik lar allt oftare sin utgångspunkt i kombinationer av skilda basteknologier som inte går att hänföra liU viss bransch. Branschbegreppel ger därför endast begränsad hjälp för all belysa frågor som rör förutsättningarna för utveck­ling och förnyelse av svensk industri.

Specialiseringstendenserna i svensk industri medför en smalare indu­stristruktur som kan begränsa möjligheterna till industriell förnyelse ge­nom att viktig teknisk-vetenskaplig och produktionsteknisk kompetens inte längre finns representerad linom landet. En alltför smal industriell bas skulle också begränsa möjligheterna till nya innovativa samarbeten mellan industrier. I jämförelse med industriländer av motsvarande storlek har dock Sverige fortfarande en bred teknisk och industrieU bas. Relativt svaga länkar finns bl. a. inom kemisk industri och dala- och elektronik­industrin.


 


Prop. 1981/82:106                                                  291

BUaga2

Redovisning   av   pågående   utredningsarbete   rörande forskning och utvecklingsarbete

Enligt prop. 1978/79:119 bör regeringens regelbundet återkommande forskningspoliliska proposifioner innehålla redovisningar av pågående ut­redningsarbete avseende forskningsfrågor. För närvarande arbetar endasi ell mindre antal av regeringen liUsalla kommiltéer med forskningsfrågor.

Inom ekonomidepartementels område arbetar statislikutredningen, som har tiU huvuduppgift alt med utgångspunkt i den befintliga slalisliken kartlägga behovet av statistik inom skilda samhällsområden. Utredningen kommer all beakta användningen av statisfik såväl för planering och beslut som för forskning och allmän samhällsdebatt. Resultatet av utredningens arbele bör ge förbättrade möjligheter att i framtiden jämföra statistik för forskningsändamål med annan statistik.

Inom budgeldepartemenlels område arbetar en expertgrupp för studier i offenllig ekonomi. Gruppen har tiU uppgift all bevaka forskning och ut­veckling inom området i fråga, förmedla information l.ex. genom kun­skapsöversikter, ulföra mindre undersökningar i egen regi och ge impulser lill forsknings- och utvecklingsarbete rörande skilda offentlig-ekonomiska problem.

Inom socialdepartementels område arbetar två kommittéer med frågor rörande gallring av arkiv och register saml bevarande av material för forskning. Det gäller journalulredningen och socialdatautredningen.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område arbetar flera kommiltéer med frågor som har viss anknytning lill forskning. Del gäller utredningen om information rörande arbelsmiljörisker, invandrarpoliliska kommittén, diskrimineringsutredningen.

Inom bostadsdepartementets område pågår f n. en samlad analys och utvärdering av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som statens råd för byggnadsforskning bedriver.

Inom industridepartementets område arbetar delegafionen för samord­ning av havsresursverksamheten. Delegationen har lill uppgift all lägga fram förslag till övergripande program för svensk havsresursverksamhet. Statskontoret utreder på regeringens uppdrag f n. i samråd med delegatio­nen och berörda intressenter möjligheterna fill en effektivare marin forsk­ning bl. a. i form av bättre utnyttjande av befintliga resurser och organisa­toriska förändringar.

Inom kommundeparlementets område arbetar kommunaldemokratiska forskningsgruppen. Gruppen svarar för elt forskningsprogram som omfat­tar tre delprogram: Kommunen som självstyrelseorganisation. Kommunen som förvaltningsorganisafion. Kommunen som serviceproducenl.


 


Prop. 1981/82:106                                                  292

Bilaga 3

Sammanfattning  av  forskningsrådsnämndens  rapport Science Policy Research

Denna rapport innehåller en översikt över nyare arbeten inom den gren av samhällsvetenskapen som med varierande namn kallas "forskning om forskning", "forskningsstudier" eUer "forskningspoliliska studier". De varierande benämningarna är belysande för det faktum att defia forsk­ningsfält inle har särskill klara gränser. Del inkluderar direkta studier av de problem som möter beslutsfattare vid fördelning av resurser fill forsk­ning och i försök att mera effektivt mobilisera forskning med samhällsin­tresse. Det finns emellertid ingen klar åtskillnad i förhållande lill mera teoretiska studier som också har betydelsefulla politiska konsekvenser. De arbeten som redovisas omfattar politiska studier liksom arbeten av ekono­mer och sociologer och behandlar ämnen som avgörande faktorer vid teknologiska förändringar, sättet på vilket nya forskningsfält uppstår inom vetenskapen och hur rådgivande processer i vetenskapliga frågor föregår. Denna något blandade litteratur har bearbetats med utgångspunkten all välja sådana arbeten som verkar ha en allmän betydelse för utvecklingen av svensk forskningspolitik.

Vid en tidpunkt då alla delar inom den statliga budgeten granskas noga är det rimligt all börja med de allmänna argumenten för ett statligt slöd lill forskning. Faktum är att ekonomer under de senaste tjugofem åren har försökt all mäta det bidrag som FoU har för nationell ekonomisk tillväxt och att avgöra statens verkliga roll i detta sammanhang. En begränsad samstämmighet har framkommit. På förelags- eller induslrinivå tycks del finnas en klar korrelation mellan ekonomisk satsning på forskning och utveckling och produktivitetsökning. På nationell nivå har del emellertid inle framkommit något säll alt mäta denna relation även om del är obe­stridligt att stöd lill forskning och utvecklingsarbete vanligtvis leder lill ekonomiskt gensvar. Del finns sålunda inle någon exakt metod att bestäm­ma rätt nationalekonomisk nivå vare sig uttryckt som procent av brutto­nationalprodukt eller på något annat sätl.

Del är en allmän uppfattning aU brister i marknadsekonomin leder lill för låg investering i forskning hos alltför splittrade industrier, inom innova­tionsområden där den sociala betydelsen är större än förmågan all attrahe­ra den privata industrin och speciellt i grundforskning. Det är mindre samstämmighet om i vilken omfattning statsmakterna skall engagera sig i finansieringen av industrins forskning och utveckling, speciellt när slödel skall utsträckas lill den kommersiella utvecklingen. Vissa ekonomer häv­dar alt potenfiellt förmånliga utvecklingsprojekt alltid kan finna privatfi-nansiellt stöd under förmånliga skalle- och bestämmelseförhållanden. Frånvaron av slöd från marknaden själv är sålunda en indikator på att elt


 


Prop. 1981/82:106                                                 293

projekt knappast kommer att ge ekonomiskt utbyte. Dessa ekonomer understyrker betydelsen av skattelättnader för forsknings- och utveck­lingskostnader liksom betydelsen av all begränsningar i form av bestäm­melser undanröjs. Andra ekonomer pläderar för en mycket mer selekfiv industriell strategi som omfattar mer direkta vägar att stimulera innovation inom särskilda industrisektorer. Under de senaste åren har elt antal rege­ringar fåll klart för sig den potentiella betydelse som vetenskap och teknik har för att angripa den pågående ekonomi- och naturresurskrisen, vilket gjort all dessa frågeställningar har ökat i betydelse.

Även om del inle existerar något klart svar på de relafiva fördelarna av direkta och indirekta mekanismer för alt stimulera innovation så finns det i alla fall en eller två användbara indikatorer. De som argumenterar för främst indirekta vägar till lösning av problemen pekar ofta på att bestäm­melser rörande hälsa, säkerhet och arbetsmiljö i samband med industriella produkter och processer nästan helt har eliminerat viljan fill förnyelse. Ell vanligt exempel är läkemedelsindustrin, där antalet nya läkemedel succes­sivt har minskal i elt flertal länder under senare är. Studier av regulaliva effekter på förnyelse visar emellertid inte på elt så enkelt orsakssamman­hang; nedgången av antalet läkemedel har ulan tvekan en mer komplex bakgrund än enbart regulaliva faktorer. Mer allmänt tycks det som om hälso- och arbelsmiljölagsliftning kan sfimulera förnyelse, men i riktningar som ger osäkert ekonomiskt utbyte. Det är inle möjligt alt dra slutsatsen alt elt hävande av bestämmelser (även om detta inle skulle stå i motsats­ställning till social värderingar) nödvändigtvis skulle leda fill industriell förnyelse. I delta sammanhang är del också värt all beakta nya arbeten av amerikanska ekonomer som ger anledning att förmoda ell klart samband mellan industriell framgång och grundläggande industriell forskning. En slutsats skulle därför vara att politiken inom detta område med fördel skulle omfatta åtgärder för alt uppmuntra investeringar i grundforskning eller långsiktig strategisk forskning.

Vare sig tyngdpunkten läggs på de ekonomiska eller vetenskapliga aspekterna av forskning fmns del uppenbara fördelar i alt den utförs effektivt. En hel del uppmärksamhet har ägnats effekterna av forsknings­organisation och administration på utförande av forskning. Man är allmänt överens om de organisatoriska faktorer som styr en effektiv forskning. De omfattar t. ex. betydelsen av kommunikafionsvägar inom laboratorier och deras relation fill velenskapssamhåUel i allmänhet. De omfattar vidare effekterna av forskargruppers åldrande och det säll på vUkel storieken av en forskargrupp påverkar dess produktionsförmåga. En slor del av denna litteratur är, åven om den har betydelse vid ledning av forskningsprojekt, endasi av begränsad betydelse för en nationell forskningspolitik.

Detta är dock inte allfid faUet. Studier av en forskningsgrupps ålder i förhållande tUl dess prestationsförmåga indikerar all den så småningom når ett skede där prestationsförmågan börjar att avta. Detta förhållande


 


Prop. 1981/82:106                                                  294

visar klart konsekvenserna av den situation där brist på rekrytering och rörlighet leder till all forskargrupper vid universiteten åldras. På samma sätl anger relationen mellan forskargruppens storlek och dess prestations­förmåga faran av alltför slor koncentration av expertis. Begreppet "kritisk massa" har inle visats vara fiUämpbarl på grundforskning på samma säll som på industrieU forskning.

Främjande av grundforskning är en obestridd aspekt av allmän forsk­ningspolitik. En hel del arbeten av vetenskapsteoretiker och sociologer anknyter lill problemen härvidlag, dock oftast indirekt. Så har t. ex. socio­loger sedan länge varit intresserade av på vilket säll nya forskningsfält uppstår och hur de etableras inom universitetens verksamhet. Man har karakteriserat olika utvecklingssleg hos forskningsfält, som molekylärbio­logi eller radioastronomi. Ur forskningspolitisk synpunkt har dessa studier relevans genom all del framgår all särskilda behov föreligger i oUka ut­vecklingsskeden. I ell tidigt skede är del t. ex. betydelsefullt all forskarna inom fältet ges tillfäUe lill intensiva diskussioner med varandra. Eftersom de sannolikt är spridda geografiskt är det belydelsfullt med medel till resor. Följaktligen kan tendensen att spara på resemedel inom ramar för forsk­ningsstöd få allvarliga konsekvenser i detta sammanhang. Möjligheter all rekrytera, speciellt på forskarutbildningsnivå, har visat sig vara av bety­delse för uppbyggnad av nya forskningsområden. Detta indikerar ett behov av all underlätta en utveckling av denna typ av forskning inom universite­ten, där tillgång finns på forskarstuderande.

Del bör påpekas alt sådana studier av forskningsutveckling i huvudsak har begränsats till nya grundforskningsfäll som uppstått inom vetenskaps­samhället i sig. Myckel mindre är känt om dynamiken inom teknologiska fäll eller forskningsfält som behöver sfimulans utifrån ekonomiska eller sociala utgångspunkter. Del är emellerfid klart all politiken här måste inkludera såväl försök att säkerställa den specifika nödvändiga förnyelsen som utveckling och bibehållande av nationell kompetens för forskning. Ulan tvekan är det belydelsefuUl all samtidigt fillgripa initiativ av båda dessa slag. Här återkommer den första punkten i rapporten, teknologisk innovation, men från ett annat perspektiv. Hur påverkar forskningen för­nyelseprocesser och hur kan den påverkas att göra detta mer effektivt? Ett antal studier har ägnats dessa frågor men motsägelser kvarstår. Baserat på historiska fakta har man påstått all marknadskrafterna inducerar den nöd­vändiga forskningen. På senare fid har man emellertid kommit all anse all denna analys undervärderar betydelsen av vetenskapligt kunnande som stöd för förnyelseprocessen. Med detta synsätt blir del betydelsefullt för innovationen all stimulera kunskapsprodukfion och all inte förlita sig på alt påverka ekonomiska faktorer. Vidare blir det belydelsfuUl alt säkerstäl­la att de som är engagerade i förnyelseprocessen, speciellt inom industrin, har en adekvat och oförhindrad tillgång lill pågående kunskapsproduktion (där universiteten slår för huvudkompelensen). Del blir därför viktigt alt förbättra relafionerna mellan universiteten och industrin.


 


Prop. 1981/82:106                                                  295

Denna typ av frågeställningar har sedan länge varU centrala i forsknings­poliliska diskussioner men liksom inom andra områden inom polifiken så måste eftertanke ges inte bara ål den substansiella delen utan också åt beslutsprocessen. Under de senaste åren har i själva verket skelt en viss omvärdering av beslutsprocesserna inom forskningspolifiken i ell anlal länder. Kort sagt utgjorde 1970-talel en period av ökad sektorisering i många OECD-länder, medan del på senare tid har uppstått ell ökat intres­se för möjligheten tUl mer central koordinering av forskningspolitiken. I själva verket vet man Utel om effekterna av olika slag av beslutsfattande på kvaliteten eller användbarheten hos den forskning som stöds. Å ena sidan anser somliga all täta kontakter meUan forskare och forskningsavnämare, vilket den sektoriella linjen skulle stärka, skulle öka användningen av forskning. Å andra sidan är det en reell fara all långsiktig forskning därvid skuUe ges aUtför låg prioritering. Detta skulle speciellt gälla forskning som har konsekvenser för ell anlal olika samhällssektorer, l.ex. energiforsk­ning eller bioteknologi. Men om en större koordination är önskvärd, hur skall den åstadkommas och vilka skall syftena vara? Delta år en frågeställ­ning som nära hänger samman med statsmaklernas struktur och admini­strativa IradUion som sätter gränser för vad som är möjligt. Ell av de få ling man kan lära sig utifrån internationell erfarenhet tycks vara all flexibla resurser för långsiktigt arbete över sektorsgränser är betydelsefulla.

De frågeställningar som denna rapport redovisar är ell växande forsk­ningsfält inom samhällsvetenskapen. Dess användbarhet för beslutsfattare i forskningsfrågor illuslerar ell anlal generella aspekter av förhållandet mellan samhällsvetenskap och politik. Även om det finns spörsmål där beslutsfattaren kan få direkt vägledning i denna lilleralur så svarar denna inte på något säll mol bredden av de problem som uppslår. Oftast bidrar litteraturen till all fästa uppmärksamheten på några av de obestyrkta förmodanden som politiken baseras på, på oväntade konsekvenser av politiska ställningstaganden och sakförhållandenas komplexitet. Dessa funktioner måste sägas utgöra värdefulla aspekter av samhällsvetenska­pens användbarhet.

Storleken av forskningsslrävandena inom naturvetenskapliga studier har hillills stått i föga relation liU analyserna av den komplexitet och de sociala konsekvenser som frågeställningarna aktualiserar. Del finns ell behov av mycket mera arbete av detta slag, specieUt av studier som överbryggar klyftan mellan praktiska problem inom forskningspolitiken och grundläg­gande undersökningar av forskningens natur. En sådan typ av undersök­ningar som motsvarar strategisk forskning av betydelse för forskningen själv skulle betyda mycket för alt belysa de många forskningspolitiska problem om vilka i dag föga kan sägas med säkerhet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  296

Bilaga 4

Sammanfattning av forslkningsrådsnämndens rapport

SVENSK FORSKNING 1982-1986   VÄGAR VÄRDERINGAR   VAL

1 rapporten redovisar forskningsrådsnämnden (FRN) inledningsvis sam­manställningar av forskningens omfattning och huvudsakliga inriktning inom ell anlal områden:

-    försörjning och produktion

-    hälsa och social välfärd

-    det ekonomiska och politiska systemel

-    utbildning

-    byggd miljö

-    kultur

-    allmän vetenskaplig utveckling

Dessa områden överensstämmer inte aUtid med de administrativa gräns­dragningarna inom den svenska FoU-apparaten. Avsikten har emellertid varit all kunna göra innehållsliga bedömningar av svensk FoU som i sin tur kan ligga till grund för forskningspoliliska, innehållsliga prioriteringar.

1 detta sammanhang understryker nämnden att en planering som syftar lUl övergripande innehållsliga prioriteringar måste utgå från, och inle ta över eller ersätta, den sektoriella FoU-poliliken. I linje med denna uppfatt­ning om den sektoriella FoU-polilikens principer har nämnden inle ansett sig ens böra eftersträva en heltäckning i den meningen att den skaU uttryc­ka detaljerade meningar om alla forskningsområden.

Uppdraget tiU nämnden har varit alt överväga vilka innehållsliga priori­teringar regering och riksdag bör göra i samband med forskningsproposi­tionen. Förslagen gäller därför naturiigen forskningens innehåU och all­männa inriktning. Nämnden har emellertid kunnat konstatera all detta inle alltid går all särskilja från vissa strukturella forskningspoliliska frågor, l.ex. frågor som rör systemets uppbyggnad och aUmänna funktion, fors­karutbildning och forskarkarriär, organisafion och finansieringsformer för den sektoriella forskningen m. m. Då flera av dessa frågor har varit föremål för utredningsarbete har inle nämnden haft ambitionen att belysa och lägga förslag i samfiiga dessa avseenden.

Nämnden slår fasl all vid innehåUsliga prioriteringar mellan olika forsk­ningsområden kommer i sista hand politiska värderingar att spela in. Detta är bl. a. en följd av den i huvudsak inslrumenteUa syn nämnden lägger på FoU-verksamhel. Det finns emeUertid anledning att söka formulera vissa mer direkt forskningspoliliska kriterier för den typ av val som nämnden


 


Prop. 1981/82:106                                                  297

har haft att göra och som enligl nämndens mening bör beaktas i regering­ens och riksdagens övervägningar. 1 korthet har dessa varit:

förnyelse, dvs. den i alla FoU-sammanhang vikliga ambitionen all skapa syslem som befrämjar och fångar upp nya forskningsproblem, tillåter och stödjer uppkomsten av nya forskningsfronter och är fillräckligt pluralis­tiskt för att tillåta flera ansatser

gränsområden, dvs. strävan efter all forskning som faller mellan admini­strafiva eUer disciplinära gränser också uppmärksammas och får nödvän­digt stöd. Delta lorde vara särskill angelägel i del svenska FoU-systemet med dess långt drivna sektorisering. Dessutom är denna uppgift att söka bidra till lösningen av detta slags problem

konsekvenser och sammanhang, dvs. den uppgift som en forskningspoli­tisk proposition bör ha att skapa konsekvens och sammanhang i de sats­ningar som sker från sektorsorgan eller forskningsråd, mellan mer tillämp­ningsnära och mer allmänt kunskapsuppbyggande forskning. Detta kriteri­um är särskill viktigt därför att det bidrar till alt skapa den kraftsamling och koncentration i forskningssatsningarna som är nödvändig för genomslags­kraft såväl i forskningen som i samhälls- och teknikutvecklingen

balansproblemen måste också sårskilt uppmärksammas i en övergri­pande forskningspoUtisk proposition. Balansen gäller en rad avvägningar mellan basresurser och externa resurser för universitetens forskning, mel­lan allmän kunskaps- och kompetensuppbyggande forskning och lillämp­ningsinriktad FoU, mellan olika vetenskapsområden eller mellan "big science"-salsningar och annan mera normall kostnadskrävande forskning.

I sina förslag liU innehållsliga prioriteringar har nämnden utgått också från de uppenbara restriktionerna i form av ekonomiska ramar och från strukturella begränsningar i form av brist på ijänster, kompetenta forskare etc. Just de strukturella begränsningarna måste emellertid ses ur ett dyna­miskt perspektiv där brister på längre sikt måste avhjälpas genom special-inriktade satsningar i hela utbildnings- och forskningssystemet. Del är nämndens övertygelse att en fortsatt satsning på forskning och utveckling är nödvändig för all samhället skall kunna utvecklas. Från samhällets ökande forskningsberoende finns ingen väg tillbaka. En fortsatt - inte nödvändigtvis snabb men jämn - utveckling är ett naturligt önskemål.

I det följande redovisas nämndens bedömningar och förslag. Förslagen ulgår givetvis från analysen av de skilda huvudområdena som angivits ovan liksom från de forskningspolitiska kriterier som nämnden sökt anläg­ga.

Teknikområdet i vid mening

Vid mitten av 1970-talel inleddes starka prioriteringar av leknikutveck­lande FoU. De nya satsningar som planlagts och beslutats har brett poli-


 


Prop. 1981/82:106                                                  298

tiskt stöd och syftar fill all genom långsikliga insatser bredda och utveckla Sveriges industriella och teknologiska potential. Enligt nämndens mening bör denna breda tekniksaisning åtföljas av två slags konsekvenssalsningar; för del första inom för dessa teknikområden relevant naturvetenskaplig forskning. Inom flera prioriterade teknikområden, t. ex. bioteknik och materiaUeknik, krävs specifika kompetensutvecklande forskningssats­ningar av mer grundläggande och långsiktig karaktär inom det naturveten­skapliga området. Ansvaret för att bedöma och öka insatserna inom rele­vanta områden bör ankomma på naturvetenskapliga forskningsrådet i nära samarbete med STU.

För det andra vUl nämnden peka på ett annat slags konsekvensforskning i anslutning till den omfattande teknologiska satsningen. Del gäller en brett samhäUsvetenskapliglhumanistisk forskning om förhållandet teknik-sam­hälle och högteknologins effekter på och i samhället. Det räcker här all antyda de debatter som pågår eller börjar om företeelser som energipro­duktionssystem, cancerogena och miljöskadliga kemikalier, DNA-leknik och fosterdiagnostik, för all bara nämna några uppenbara exempel där naturvetenskapligt baserat tekniskt utvecklingsarbete leder lill svåröver-blickbara konsekvenser.

Hälsa och social välfärd

Enligl nämndens mening leder den nuvarande strukturen för finansiering och utförande av FoU inom omriidet hälsa och social välfärd lill alt stora och angelägna delar av området blir svagt tillgodosedda medan de traditio­nelll biomedicinska aspekterna får en fortsatt dominerande plats. Avsak­naden av ett renodlat sektorsorgan för FoU kring hälsa och social välfärd ställer medicinska forskningsrådet (MFR) i en besvärlig priorileringssilua-tion där sektoriellt intressanta forskningsansatser riskerar att komma i skymundan. Rådet bör därför i mindre utsträckning än för närvarande anses ha ett totalansvar för hälso- och sjukvårdsforskning i Sverige. MFR: s insatser bör — i enlighet rned dess hittillsvarande policy - i första hand koncentreras på att vidmakthålla och utveckla en kvalilitalivt fram­stående biomedicinsk forskning i Sverige. Det långsikliga finansiella an­svaret för främst icke biomedicinsk, sekloriell FoU bör huvudsakligen läggas på andra organ, i första hand delegationen för social forskning (DSF). Delegationens beredningskapacilel kan därvid behöva förstärkas. En frikoppling från den direkta departementsanknytningen blir också na­turlig.

För forskningen inom området hälsa och social välfärd bör enligl nämn­dens mening flera långsikliga innehållsliga prioriteringar övervägas. Del gäller en fortsatt uppbyggnad av både samhällsvetenskaplig och biomedi­cinskt inriktad alkoholforskning. Forskarrekryterings- och forskarulbUd-


 


Prop. 1981/82:106                                                  299

ningsproblemen är här betydande. I dag stöds alkoholforskningen främst av MFR och DSF samt FRN. Även riksbankens jubileumsfond gör vissa insatser. Under en fortsall uppbyggnadsperiod - kanske elt tiotal år — skulle dessa och andra intressenter, bl.a. humanistisk-samhällsvelen-skapliga forskningsrådet (HSFR), behöva göra fortsalla insatser medan ett mer samlat ansvar för alkoholforskningen övervägs.

Inom området har också länge efterlysts forskning om systemel i sig, dvs. vårdforskning och forskning av utvärderande karaktär av sjukvårds­systemet, socialvården och socialförsäkringssystemet. Här möter stora teoretiska och metodiska problem där bristen på samhällsvetenskapligt utbildade forskare är ell problem och en begränsning. Enligl nämndens mening bör fortsalla satsningar göras, framför alll av DSF och HSFR.

Inom området hälsa och social välfärd vill nämnden slutligen även prioritera epidemiologisk forskning. Denna forskning griper över flera disciplinområden och är efterfrågad både i rent medicinska sammanhang och när det gäUer sociala frågeställningar i vid mening. Sverige har delvis unika förutsättningar för epidemiologisk forskning. MFR, HSFR, arbelar­skyddsfonden och FRN har i begränsad omfattning inlett en satsning för att skapa tillräckligt vitala forskningsmiljöer för en epidemiologisk meto­dutveckling.

Areella näringar

Den svenska forskningen om de areella näringarnas problem har en speciell organisationsform där den huvudsakliga forskningsutförande kom­petensen är organiserad i ett "sektorsuniversitet". Även om vissa re­former genomförts är systemet för extern forskningsfinansiering å andra sidan föga sammanhållande. Den nya organisationen kommer snarast all öka sekloriseringen. EnUgt nämndens mening är det här särskUt viktigt att sektorsorganens ansvar för långsiktig forskning utvidgas.

Beträffande de innehållsliga prioriteringarna anser nämnden att forsk­ning kring markens ekologi är av fundamental betydelse för jord- och skogsbruket. Det vore en strategisk forskningssatsning med det nya skogs-och jordbmksforskningsrådet som naturlig huvudansvarig i nära samarbe­te med lantbruksuniversitetet.

Allmänvetenskaplig utveckling

Nämndens förslag fill forskningsprioriteringar ulgår från en huvudsakli­gen inslrumenleU syn, vilket förslagen i det föregående visat. Högskole­systemet och forskningsråden under UtbUdningsdepartementet kan inle ses frikopplade från detta synsätt, så mycket mindre som högskolan avses svara för en stor del av den sektoriellt inriktade forskningen. Även forsk-


 


Prop. 1981/82:106                                                  300

ningsråden har som en uppgift alt identifiera och stödja ur samhällets synpunkt angelägen forskning. De problem som vidlåder högskolans forsk­ning är väl kända och föremål för en rad förslag och överväganden som kan komma all vägas in i en forskningspolitisk proposition. Nämnden har för sin del endasi konstaterat alt åtgärder måste vidtas för att lösa frågor som forskarrekrytering och forskarkarriär, avvägningen mellan externa re­surser och basresurser m. m.

Nämnden anser dock i Konsekvens med de förslag som ovan lagts all ökade insatser är nödvändiga inom de naturvetenskapliga och - kanske främst — brett samhällsvetenskapliga/humanistiska forskningsområdena för att vidga dess bas och höja dess kompetensnivå.

De förslag som ovan redovisats framför nämnden i en första prioritets-grupp, dvs.

-    Forskning som är en förutsättning för och konsekvens av den starka nationella satsningen på tekniskt utvecklingsarbete

-    Forskning kring vikliga problem inom social- och hälsovårdsområdet, framför allt alkoholforskning och forskning om sjukvården som system samt epidemiologi

-    Markekologiskt inriktad grundläggande forskning om förutsättningarna för odling och vård av skogs- och jordbruksmarken

-    Insatser för en allmän volym- och kompetenshöjning inom del samhälls-vetenskapligt-humanistiska området, lill slöd för den breda och otill­räckligt fillgodosedda efterfrågan på riktad forskning.

Till en andra men fortfarande högt prioriterad grupp av forskningsområ­den viU nämnden anföra följande:

-    Forskning om kulturyttringar och kulturfrågor med strävan efter större samlade insatser

-    Forskning om den offentliga verksamheten; dess styrning, ekonomi och förändring

-    Forskning på livsmedelsområdet; produktion, konsumfion, kostvanor och livsmedelspolitik.

Ett genomförande av de givna förslagen kan, framhåller nämnden, inle ske från ett år till ett annat. Det torde enligt nämndens beräkning krävas relativt begränsade resurser under förslagsvis fem år för att realisera dessa förslag. Kostnaden har uppskattats att vid slutet av femårsperioden kunna ligga kring 70-75 milj. kr. per år i dagens penningvärde.

På sikt bör sannolikt en huvuddel av resurserna kanaliseras lill basor­ganisalionen. Den närmare utformningen av insatserna måste ske i sam­verkan mellan de organ som ges elt ansvar för iniliering och utbyggnad; det gäUer såväl forskningsråd och sektorsorgan som universUets- och högsko­leämbetet och de universitet och högskolor där forskningsinsatserna skall byggas upp. Del är naturligt aln detaljerade förslag måste arbetas fram successivt.

Reservationer har avgivits av dels ledamoten Gunnar Biörck, dels leda­möterna Bengt Borgström och Georg Lundgren. Särskilda yttranden har avgivits av dels ledamoten Arne Gadd, dels ledamoten David Magnusson.


 


Prop. 1981/82:106                                                           301

Bilaga 5:1

Forskningssamverkanskommitténs  (U  1978:01)  betän­kande (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan

Sammanfattning

I direkfiven för den del av utredningsarbetet inom forskningssamver­kanskommillén (U 1978:01) som avslutas med belänkandel (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan sammanfattas uppdraget i meningen: "Del är därför viktigt all högskolans möjligheter till samverkan i forskningsfrågor med samhället i övrigi utvecklas vidare, alt olika hinder härför undanröjs saml all försök görs all lösa de problem som en ökad samverkan kan medföra." Delta uppdrag har varit en första utgångspunkt för arbetet.

En andra utgångspunkt har varit riksdagens beslut våren 1979 om sek­lorsforskningen (prop. 1978/79:119, UbU 1978/79:44, rskr 1978/79:391). Detta beslut innebar bl. a. att högskolan skall svara för en väsentlig del av den sektorieUa forskningen, dvs. sådan forskning som syftar lill alt stödja eller utveckla statliga myndigheters verksamhet.

I del svenska samhället har högskolan unika uppgifter i fråga om den främst inomvetenskapligt motiverade forskningen och i fråga om forskar­utbildningen. En ökad forskningssamverkan får, enligl kommitténs upp­fattning, aldrig innebära alt högskolans möjligheter alt fullgöra sina tradi­tionella uppgifter inom dessa områden begränsas. En tredje utgångspunkt för kommitténs överväganden och förslag har därför varit alt det måste råda balans mellan den främst inomvetenskapligt motiverade forskningen och den forskning som motiveras av mer omedelbara behov i samhället och som kan utnyttjas av myndigheter, förelag och organisafioner.

Kommitténs arbete har inriktats på all utforma förslag rörande verksam­hetsformer, servicefunktioner, organisation och bestämmelser i olika av­seenden, som kan förbättra högskolans förulsätlningar att samtidigt bedri­va främst inomvetenskapligt motiverad forskning saml industriell och sek­loriell FoU. En utbyggd forskningssamverkan skulle accentuerade olägen­heter som redan nu följer av denna typ av verksamhet. Den i del nämnda riksdagsbeslutet förutsedda utvecklingen är därför enligt kommitténs upp­fattning knappast realistisk om man inte vidtar åtgärder av det slag som redovisas i betänkandet.

För den fortsatta utvecklingen av forskningssamverkan är del viktigt all precisera innebörden av riksdagsbeslutet om sektorsforskningen. I for­mellt avseende utgör del i första hand ett uttalande från riksdagen om alt den - och regeringen — kommer att följa de angivna riktlinjerna i sin fortsalla behandling av olika forskningsfrågor. För all del skall kunna tUlämpas praktiskt på myndighetsnivå fordras en ytterligare konkretise­ring. Kommittén föreslår därför i kapitel 8 en tolkning som innebär all en


 


Prop. 1981/82:106                                                  302

ordning där sekloriell FoU i princip utförs inom högskolan förenas med möjligheter för såväl högskolemyndigheter som sektorsorgan all besluta, att ett visst FoU-projekl inte skaU ulföras inom högskolan. I realiteten innebär det system kommittén förordar närmast en skyldighet för seklors­organ och högskoleenheter all begära in och pröva resp. att lämna "an­bud". Kommittén preciserar också de förhållanden som enligt dess mening skall kunna motivera avsteg från huvudregeln, all sekloriell FoU skall ulföras inom högskolan.

Kommitténs överväganden om riksdagsbeslutets innebörd leder fram lill förslag om alt ett nyll första stycke skall föras in i 14 § högskolelagen (1977:218). I detta anges all forskningen inom högskolan omfattar såväl forskning, som motiveras av en allmän strävan all vinna ny kunskap, som forskning, som motiveras av samhällets behov och som kan utnyttjas av myndigheter, företag och organisationer. Kommittén föreslår också, att statsmyndigheternas skyldighet all i första hand söka utnyttja högskolans forskningsorganisation skall regleras i en sårskild författning.

AU forskningssamverkan bygger på, all del inom högskolan finns eller utan omfattande insatser kan utvecklas erforderlig kompetens och att det finns forskare, som är beredda att åla sig den aktueUa uppgiften. Detta gäller i princip också främst inomvetenskapligt mofiverad forskning. Del krav på balans som utgör en av kommitténs utgångspunkter har sin grund i alt det är samma forskare, som las i anspråk för såväl forskningssamver­kan som den främst inomvetenskapligt motiverade forskningen. Detta balansproblem är inle av normaliv karaktär. Det är i slällel fråga om en avvägning, som ständigt måste uppmärksammas av de organ som har ansvar för planering och uppföljning av FoU-verksamheten inom högsko­lan. I praktiskt arbele inom högskolan kommer balansproblemen oftast alt ge sig liUkänna som resursproblem. Enligl kommitténs uppfattning kan 1979 års riksdagsbeslut om sektorsforskningen inle ges en reell innebörd och den nämnda balansen inle upprätthållas ulan all högskolan tillförs fasla resurser för den sektoriella forskningen.

Vid sidan om frågan om former, organisation och finansiering har fors­karnas intressen och attityder lill de olika verksamhetsgrenarna inom högskolan och till forskning med olika inriktning avgörande betydelse för utvecklingen av forskningssamverkan. Inget forskningsprojekt kan komma till stånd inom högskolan om där inte finns åtminstone en forskare, som är villig alt äta sig del. Policy beslut om ökad samverkan blir således verk­ningslösa om de inte motsvaras av en positiv inställning hos dem som skall förverkliga samarbetet inom och utanför högskolan.

Högskoleorganisafionen har iradifionellt fillförls personal, lokaler och utrustning för att kunna fuUgöra sina uppgifter inom främst inomveten­skapligt motiverad forskning och inom utbildningen. Den vidgning av högskolans forskningsuppgift som följer av 1979 års riksdagsbeslut inne­bär, enligt kommitténs uppfattning, att högskolan dels måste tillföras re-


 


Prop. 1981/82:106                                                  303

surser som bas för de tillkommande uppgifterna, dels måste utveckla kompelens inom områden som är av betydelse bl. a. för sektorsorgan och förelag.

Kommittén föreslår i kapitel 9, att högskolans forskningssamverkan skall vara förankrad i en fast personalresurs - forskare och teknisk-administrativ personal — för vilka externt motiverad FoU ingår i tjänste­åliggandena. Lärartjänslutredningens förslag i betänkandet (SOU 1980:3) Lärare i högskolan att externa medel skall kunna utgöra underlag för fasta tjänster och alt högskolelärarnas tjänsteåligganden skall vidgas till att omfatta också sekloriell, industriell och annan exlernfinansierad forskning skulle i hög grad bidra tiU lösningen av denna fråga. Om förslagen förverk­ligas, kan den breddning av basorganisalionen som kommittén förordar, ske genom att ytterligare fasta tjänster på olika nivåer inrättas. Delta innebär all andelen anställda med projektanställning minskar.

För att motverka den minskade flexibUitet som kan följa av att en större andel av högskolans personal är fasl anställd förordar kommittén, alt varje högskoleenhet med fasta resurser för forskning skall disponera medel att användas för att brygga över variationer i lUlflödel av externa medel. Syftet är att ge berörda institufioner möjligheter all utvidga eller komplet­tera sin kompetensprofil, l.ex. genom fort- och vidareutbUdning av den forskande personalen. De erforderliga resurserna föreslås skapas genom en avgift, som belastar exlernfinansierade forskningsprojekt.

Den externt motiverade verksamhetens behov måste beaktas även vid planering av lokaler, utrustning och servicefunktioner. Kommittén föreslår bl.a., att statsmakterna skaU uttala, all dessa behov skall beaktas vid planeringen av nybyggnader för högskolan. Kommittén pekar också på, all ett snabbare sätt att påverka lokalsituationen för sekloriell och industriell FoU kan vara all vidta förändringar av systemet för högskoleenheternas lokalhållning, som innebär att man på lokal nivå kan tillgodogöra sig besparingar på lokalsidan.

Uppgiften att fungera som forskningsresurs bl. a. för olika samhällssek­torers behov ställer, som nämnts, krav på breddning av högskolans kom­pelens. Del gäller i första hand långsiktig kunskapsutveckling med inrikt­ning mol områden som är av betydelse för seklorsorgan, företag och organisationer. För all detta skall kunna ske ulan att den främst inomve­tenskapligt motiverade forskningen åsidosätts måste högskolan tillföras resurser för ändamålet. Kommittén föreslår all sektorsorganens FoU-ansvar vidgas till att omfatta finansiering av vissa fasta resurser för lång­siktig, sektoriellt motiverad forskning inom högskoleorganisationen. Syf­tet med denna långsiktiga kompetensutveckling och kunskapsuppbyggnad skall vara all skapa en kunskapsbas för att sektorsorganen på sikt skall kunna få sina FoU-behov tillgodosedda inom högskolans ram.

Kommitténs överväganden i fråga om sekloriell finansiering av vissa forskningsresurser inom högskolan kan i princip föras över på industrieU


 


Prop. 1981/82:106                                                  304

FoU. Inom kommittén har väckts förslag dels om industriell medverkan vid finansiering av särskilda insatser för kunskapsutveckling inom avgrän­sade forskningsområden av betydelse för näringslivet, dels en forsknings­avgift, som är konstruerad så alt den stimulerar förelag all salsa på FoU. Kommittén har inte tagit ställning lill dessa förslag men föreslår, all frågan om former för näringslivets medverkan vid finansiering av långsiktig kun­skapsutveckling inom högskolan utreds. Kommittén pekar också på möj­ligheten alt stimulera högskolans engagemang i industriell FoU genom all över statsbudgeten anvisa särskilda medel, som fördelas mellan högsko­leenheter och institutioner med utgångspunkt t. ex. i ökningen av forsk­ningssamverkan med förelag från ett budgetår till ell annat.

I avsnitt 9.4 diskuterar kommittén formerna för sektorsorganens finansi­ering av vissa fasta resurser inom högskolan. De frågor som belyses närmare är hur omfattningen av de medel som skall ställas fill förfogande av seklorsorganen skall bestämmas, hur sektorsorganens inflytande över dessa medel skall utövas och förenas med högskolemyndigheternas plane­ring av högskoleorganisationens utveckling saml i vilka former medlen skall kunna användas.

Kommittén föreslår, all seklorsorganen skall utöva ett programansvar genom att precisera de krav på kompetensutveckling som den sektoriellt motiverade forskningen inom resp. sektor ställer. 1 programansvaret skall också ingå ansvar för att resultaten nyttiggörs i del mer kortsiktigt inrikta­de FoU-arbelel inom sektorn. De av seklorsorganen preciserade behoven skall av berörda fakullels-/seklionsnämnder och UHÄ vägas in i arbetet med förslag lill mål och rikfiinjer för forskningen och i arbetet med anslags­framställningar. Sektorsorganen skall också tillställa berörda fackdeparle-menl sina bedömningar. En slutlig avvägning mellan seklorsorganens och högskolemyndigheternas bedömningar kommer sålunda all kunna ske på departementsnivå.

Kommitténs förslag innebär mer konkret, all regeringen på grundval av förslag från resp. sektorsorgan i budgetproposition och regleringsbrev för varje FoU-anslag anger som en delpost del belopp som skall användas för sektoriellt motiverad, långsiktig kompetensuppbyggnad. Dessa delposter kredileras elt s. k. lusenkronorsanslag under utbildningshuvudtiteln. Detta sistnämnda anslag skall disponeras av berörda högskoleenheter enligl före­skrifter i regleringsbrev. Som styrmedel skall utnyttjas dels föreskrifter i regleringsbrev, dels mål och riktlinjer av det slag, som UHÄ utvecklar på regeringens uppdrag med anledning av prop. 1978/79: 119.

KommUtén erinrar om all del i direkfiven till kommittén betonas, all en ökad samverkan mellan högskolan och bl.a. förelag och myndigheter förutsätter, att man känner lill konsekvenserna av en sådan ökning för högskolans övriga verksamhet. Ytterst innebär delta, all de organ som har ansvar för planering och ledning av verksamheten inom högskolan måste ha överblick över hur sektoriellt eller industriellt motiverad forskning


 


Prop. 1981/82:106                                                  305

påverkar övrig forskning och utbildningen inom resp. ansvarsområde. Kommittén föreslår därför att högskolans planeringsfunklioner på lokal nivå utvecklas i syfte att öka högskolemyndigheternas handlingsberedskap och möjligheter att niöta förändringar och nya krav.

För såväl högskolestyrelser som fakultets-Zsekfionsnämnder och insti­tufionsstyrelser innebär kommitténs förslag alt planeringsarbetet måste omfatta all verksamhet inom ansvarsområdet.

Kravet på utvecklad ekonomisk planering och verksamhetsplanering på instUutionsnivå innebär, att institutionen skall klargöra den tolala omfatt­ningen av de resurser man disponerar eller räknar med att disponera under verksamhetsåret. Dessa resurser skall relateras liU den verksamhet man avser att bedriva, En sådan enkel sammanställning gör del möjhgt att bedöma i vad mån den fasta forskningsorganisationen tas i anspråk för sektoriellt eller industriellt motiverad FoU, i vad mån det finns utrymme för samfinansiering av projekt, som inifieras av externa organ, saml de totala kostnaderna för varje projekt och därmed resursernas fördelning t. ex. mellan olika forskningsområden.

På fakultets-/seklipnsnämndsnivå kan material av detta slag för de institutioner som fillhör fakulteten/sektionen utgöra underlag dels för för­slag till anslagsframställningar, dels för bedömning av balansen mellan främst inomvetenskapligt motiverad forskning och sekloriell och industri­ell FoU inom olika institutioner.

Denna förbättrade planering inom högskoleenheterna förutsätter all det ekonomiadministrativa (EA-) systemel vidareutvecklas. Arbele har inletts inom UHÄ och RRV all utveckla detta system med utgångspunkt i riksda­gens beslut med anledning av prop. 1978/79:119. KommUtén har hemstäUt, att de båda ämbetsverken skall beakta också de krav en vidgad forsknings­samverkan ställer på EA-syslemet. 1 en bUaga liU betänkandet preciseras de krav som med utgångspunkt i forskningssamverkan bör ställas på detta syslem.

Ell väsentligt led i utveckhngen av högskoleenheternas planeringsfunk-fioner är en förbättrad personalplanering. Med hänsyn lill att personal­funktionerna måste anpassas till aU verksamhet inom högskolan faller del utanför kommitténs uppdrag att utarbeta konkreta förslag lill förändringar. Kommittén redovisar i en bilaga, med utgångspunkt i de krav forsknings­samverkan ställer, en skiss lUl en utveckling av personalfunktionerna vid högskoleenheterna.

En förbättrad verksamhetsplanering och ekonomisk planering är en förutsättning också för den friare behandling av frågorna om kostnadstäck­ning och kostnadsfördelning som kommittén förordar. Kommittén föreslår sålunda, att den hittills gäUande principen om s.k. full kostnadstäckning skall ersättas med en ny, mer flexibel ordning. Denna innebär, att de lokala högskolemyndigheterna skall ges frihet att med utgångspunkt i budget och en kalkyl över de totala kostnaderna för ell projekt, avgöra hur stor del av 20   Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  306

kostnaderna som skall täckas med externa medel och hur slor del som skall täckas genom alt den fasla basorganisalionen tas i anspråk.

Som ledning för beräkningen av totalkostnaderna för projekt anges vissa riktlinjer. Kommittén föreslår sålunda, all till de direkta kostnaderna i form av lönekostnader och kostnader för material, utrustning och lokaler, skall läggas erfarenhetsmässigt beräknade pålägg för dels den allmänna ökning av verksamhetsvolymen som följer av den externa finansieringen, dels kostnader som följer av de sk. trygghetslagarna och arbetsgivarinlrä-del inom sjuk- och föräldraförsäkringarna. Vidare föreslår kommittén, all UHÄ skall svara för alt en enhetlig beräkningsmetodik tiUämpas inom högskoleorganisationen i fråga om de nämnda påläggen. De stora skUlna­derna mellan fakulteter och hcigskoleenheter bl.a. vad gäller personal-strukturen motiverar att påläggen kan differenfieras. Kommittén föreslår även, all forskningsråden och STU, liksom hittills, skaU särbehandlas när del gäller fördelning av kostnaderna för projekt som de finansierar.

Den föreslagna ordningen innebär sålunda, att ingen del av den fasta basorganisationen som primärt är avsedd för främst inomvetenskapligt motiverad forskning las i anspråk för sekloriell eller industriell FoU ulan att detta är resultatet av elt medvetet beslut inom högskoleenheten.

När det gäller fördelningen av ansvar och befogenheter föreslår kommit­tén, alt del skall åligga fakultels-/seklionsnämnd att bevaka all en rimlig balans mellan de två slagen av forskning upprätthålls. Nämnderna förut­sätts normalt utöva delta ansvar genom att i anslutning till verksamhels-plan och budget ange rikfiinjer för verksamhetens utveckling. Mol detta ansvar föreslås svara befogenhet all, som en yttersta utväg - om de allmänna riktlinjerna inte leder tUl önskade förändringar — hindra en institution från all la emot ytterligare medel för sekloriell och industriell FoU. Denna uppgift förutsätter förändringar såväl i arbetsformer och rutiner som i beredskapen att fatta "obehagliga" beslut inom nämnderna.

Kommitténs förslag rörande ansvarsfördelning och befogenheter inne­bär också, alt insfilutionsslyrelsema måste lägga ökad vikt vid planering av verksamhet, ekonomi och personal. Sålunda förutsätts bl. a., att instilu­fionsstyrelsen - eller på dess vägnar prefekten - beslutar om hur stor del av kostnaderna för ett projekt som kan täckas genom att den fasta basor­ganisalionen tas i anspråk. Detta kan ske genom all styrelsen/prefekten fastställer budget för varje projekt. En preliminär budget kan - vad gäller den sektoriella forskningen - utgöra underlag för del "anbud" insfitutio­nen skall lämna vid förfrågan från ell seklorsorgan.

Med utgångspunkt i uppdraget att utveckla högskolans möjligheter till samverkan med samhäUet i övrigi har kommittén tagit upp högskolans informationsverksamhet, beställarnas kompetens och personalutbyle mel­lan högskolan och samhället i övrigi.

Avsnillet om informafionsverksamheten är lill övervägande del av re­sonerande karaktär. Ett omfattande översynsarbele pågår eller har nyss


 


Prop. 1981/82:106                                                  307

avslutats, varför kommittén med ell par undanlag avslår från all lägga fram förslag på delta område. Sålunda föreslår kommittén, alt kontaktsekreta­riaten tillförs ytteriigare resurser för insatser av uppsökande karaktär riktade mol s.k. forskningssvaga områden i samhället. Kommittén föror­dar också, att nylljarinformafion riktad lUl näringslivet i form av ett abon­nemangssystem utvecklas. Ett arbete med denna inriktning pågår f n. vid universUelen i Lund och Linköping.

Avsnittet om beställarnas kompetens behandlar de förutsättningar som måste vara uppfyllda för alt ell företag, en myndighel eller en organisafion skall kunna utnyttja högskolans FoU-organisation. Kommittén pekar så­lunda på att man för att kunna utnyttja högskolan genom forskningssam­verkan måste ha insikt om möjligheten alt utnyttja FoU liU slöd för utvecklingen av den egna verksamheten saml om högskolan som en resurs för detta. Man måste vidare ha förmåga eller få hjälp att bedöma vilka problem som är forskningsbara. Man måste också ha förmåga att tiUsam­mans med forskare analysera problem samt formulera och planera ett FoU-projekt. Företagel (motsv.) måste slutligen ha resurser för finansi-ering av problemanalys och FoU-arbele saml fömaga alt la del av och nyttiggöra FoU-resultal i prakfisk verksamhet.

Avsnittet om personalutbyle tar upp förslag rörande tjänsterna som adjungerad professor, möjligheterna för högskoleanställda forskare all medverka i FoU-arbetet utanför högskolan saml meritvärderingen inom högskolan.

KommUténs förslag om de adjungerade professorerna bygger på rappor­ten DsU 1979:13 med utvärdering av tjänstetypen och på remissbehand­lingen av denna rapport. Kommittén föreslår all Ijänster som adjungerad professor införs som ell reguljärt inslag i högskolans tjänsteorganisation. Tjänsterna skaU normall inrättas och tillsättas av resp. högskolestyrelse. Förordnande på tjänst som adjungerad professor bör även fortsättningsvis meddelas tills vidare, dock för högst tre år i sänder.

I fråga om de högskoleanställdas möjlighet att medverka i FoU utanför högskolan för kommittén fram förslag om en motsvarighet till systemet med adjungerade professorer. Förslaget innebär, att högskoleforskare skall kunna tjänstgöra exempelvis en dag per vecka inom myndigheter eUer företag. Denna tjänstgöring skall kunna ske inom ramen för vederbörande forskares tjänstgöringsskyldighet. Därvid förutsätts all högskolan ersätts av myndigheten/företagel som vid annan forskningssamverkan.

I fråga om meritvärderingen inom högskoleorganisationen menar kom­mittén, alt den föreslagna förändringen av högskolelagen ger lillräckligl slöd för en modifiering av praxis. Lagändringen stryker under all vid meritvärdering hänsyn skall tas endast till forskningens kvalitet oavsett hur den inifierats, motiverats eller finansierats eller var den bedrivits. En sådan modifiering bör främja rörligheten av forskare från FoU inom före­tag, myndigheter och organisafioner till högskolan.


 


Prop. 1981/82:106                                                  308

Inom vissa delar av högskolan har man, enligt kommittén, gjort bedöm­ningen, att verksamheten inom en högskoleenhet alllid, oavsett regelsys­tem och yttre ramar i övrigi, kommer all vara förenad med restriktioner, som hämmar samverkan med främst näringslivet. Man har också önskat alt högskolan skall kunna medverka i den industriella utvecklingen på ett säll som sträcker sig utanför utbildnings- och forskningsuppgifterna. Mol bakgrund härav har kommittén tagit upp frågan om särskilda organisatoris­ka lösningar för viss forskningssamverkan. Vad som åsyftas med en "sär­organisalion" är, enligl kommittén, möjligheten att inom eller vid sidan av högskoleenheterna bilda mer eller mindre frislående organ, som i formellt avseende skall svara för en del av forskningssamverkan. En viktig förebild i den svenska diskussionen har varit Selskapel for industriell og teknisk forskning i Trondheim (SINTEF). En särorganisalion kan emellertid, en­ligt kommittén, också utnyttjas för alt tillförsäkra externa intressen ett vidgat inflytande t. ex. över seklorieU FoU, som bedrivs inom högskolan.

Kommittén lar upp flera länkbara verksamhetsformer för en särorgani­salion. Gemensamt för dem är., all de avses vara ett instrument för ett effektivare utnyttjande av högskolans samlade resurser i form av personal, utrustning och lokaler. Verksamheten avses därför bedrivas i högskolans lokaler, så långt möjligt integrerad med övrig FoU-verksamhel och med utbildningen.

Kommittén föreslår all särorganisalioner under vissa villkor skaU kunna inrättas vid högskoleenheter som önskar det. Bland villkoren märks att verksamheten i ekonomiskt avseende är fullständigt separerad från hög­skolan, alt högskolestyrelsen har insyn i och visst inflytande över organi­sationen, att berörda fakultets- och sektionsnämnder lar på sig ett veten­skapligt ansvar för verksamheten saml all en kommande utbyggnad sker under hänsynstagande fill verksamhet och resurser vid andra statliga och statsunderstödda forskningsinrättningar.

Bland de motiv som påverkat kommitténs ställningstagande nämns möj­ligheterna att finna reglerade former för den omfattande verksamhet som f n. formellt bedrivs inom ramen för en rad enskilda institut, bolag och andra inrättningar. Denna verksamhet, som sällan är klart avgränsad från högskolans, kan enligt kommitténs uppfattning bidra lill alt högskolans och högskoleforskarnas verksamhet sätts i fråga.

De verksamhetsformer som enligt kommitténs mening bör kunna kom­ma i fråga är stiftelse, långtgående samarbetsavtal med t.ex. kollekfiv-forskningsinslitul, som innebär gemensamt ulnylljande av personal och utrustning, särskild inrättning enligl 16 kap. högskoleförordningen saml program för utveckling inom högskoleenheten.

Forskningsråden intar en särställning när del gäller relationerna fill högskolan. Eftersom forskningsrådens anslagsgivning innebär extern fi­nansiering av forskning inom högskolan har även denna definitionsmässigt förts till forskningssamverkan.


 


Prop. 1981/82:106                                                  309

I syfte all underlätta högskoleenheternas planering och begränsa omfatt­ningen av vissa administrativa rutiner lägger kommittén fram några förslag som avser rådens verksamhet. Kommittén föreslår sålunda, att elt syslem med fleråriga ramanslag skall tillämpas för rådsorganisationen. Vidare föreslår kommittén att råden skall lidgarelägga sina beslut om tilldelning av anslag, så alt dessa lättare skall kunna beaktas i högskoleenheternas bud­getarbete. Kommittén föreslår också att den övergång till ett syslem med s.k. definifiva anslag som inletts inom rådsorganisalionen skall fullföljas. Det innebär all råden vid anslagstilldelning skall beakta förväntade löne-och kostnadsökningar inkl. kostnader som följer av arbetsgivarinträdel inom sjuk- och föräldraförsäkringarna. Slutligen föreslår kommittén att arbetsgivaransvaret för de forskare som är anställda direkt av forsknings­råden i sin helhet skall åvila dessa.

Belänkandet lar slutligen upp frågor rörande arbetsformer, avtalskon­struktion och ansvarsfördelning vid forskningssamverkan.

Kommittén redovisar en del av den krifik som riktats från förelag och myndigheter mot högskolans säll alt fullgöra FoU, som finansierats ut­ifrån. Orsakerna tUl denna kritik kan hänföras till de skilda mål som gäller för främst inomvetenskapligt motiverad forskning å ena sidan och seklo­riell och industrieU FoU å den andra. Enligl kommUténs bedömning är del angelägel all högskolan vinner tilltro som en FoU-resurs för näringsliv, myndigheter och organisationer. Forskare och övrig personal som deltar i samverkansprojekl bör därför sträva efter all tillmötesgå avnämarnas ön­skemål bl. a. när del gäller all presentera resultat inom överenskomna lider och att redovisa ulfört arbele i former som lämpar sig som underlag för beslut.

Kommittén tar vidare upp formerna för avtal vid externfinansiering av forskning inom högskolan. 1 denna fråga föreslår kommittén, all avtal skall slutas vid all extern finansiering av FoU inom högskolan. Högskolestyrel­sens yttersta ansvar för vaije sådant avtal kan, enligt kommitténs uppfatt­ning, inte ifrågasättas. Frågan om extern finansiering av FoU kan emeller­tid inle avgöras av högskoleenheten och finansiären ensamma. Forskarens skyldigheter och ev. inskränkningar i dennes rättigheter måste alllid regle­ras särskill. Man måste således i avtal alllid reglera dels de villkor som skall gäUa mellan finansiären och högskoleenheten, dels forskarens rättig­heter och skyldigheter inom ramen för det enskilda projektet. Del bör enligl kommUtén ankomma på högskolestyrelsen att avgöra hur avialsfrå-gorna praktiskt skall lösas.

Förslaget om all all forskningssamverkan skall regleras i avtal syftar till alt skydda högskoleenheten och berörda forskare från oförutsedda krav från finansiärens sida. För alt detta skall kunna uppnås måste avtalen vara relativt utförliga också i de fall som kan förefalla "enkla". Kommittén redovisar de frågor som aUtid bör regleras i ett avtal och föreslår all rektorsämbetena skall upprätta normalavtal, anpassade till villkoren inom


 


Prop. 1981/82:106                                                  310

resp. forskningsområde, som kan användas av forskarna vid deras inledan­de kontakter med finansiärer av forskning.

1 fråga om sekretess konstaterar kommittén, all sådan kan förekomma inom högskolan fr.o.m. den 1 januari 1981 då den nya sekretesslagen trädde i kraft. Med hänsyn lill lagens utformning bör frågan om ev. sekre­tess alltid diskuteras och regleras i avtalet.

Frågorna om arbetstidsreglering, tjänsteåligganden och bisysslor får en­ligt kommittén starkt ökad aktualitet med högskolans vidgade uppgifter inom sekloriell och industrieU FoU. Kommittén erinrar om att de två förstnämnda frågorna har behandlats av lärartjänstulredningen. De förslag denna kommitté för fram utgör, enligt forskningssamverkanskommUléns uppfattning, en ändamålsenlig grund för reglering av dessa frågor.

Bestämmelserna om bisysslor finns i lagen om offentlig anställning, i anställningsförordningen och i det allmänna anställningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän. Dessa bestämmelser är enligl kommitténs uppfattning ändamålsenliga. Så vitt man kunnat utröna har de dock endast undantagsvis tillämpats på högskolans forskare. Kommittén anser, all en striktare kontroll av bisysslor är nödvändig för alt högskoleorganisafionen med bibehållen trovärdighet skall kunna fungera som "samhällets forsk­ningsinstitut". Detta bör kunna ske inom ramen för nuvarande bestämmel­ser. De förslag som kommittén för fram innebär därför inte några föränd­ringar men väl en korrekt tillämpning av redan gällande bestämmelser.

Flera reservationer och särskilda yttranden har fogals lill belänkandet. Ledamöterna Gadd och Gradin reserverar sig lill förmån för ell bevarat myndighetsansvar för sektorsorganen vid finansieringen av vissa fasta resurser inom högskolan. I reservationen redovisas vidare avvikande me­ning när del gäller formerna för utredningsarbetets bedrivande på ett antal punkter och i fråga om framställning i kapitel 14. Ledamoten Marklund reserverar sig till förmån för ell bevarat odelat myndighetsansvar för seklorsorganen vid finansieringen av vissa fasla resurser inom högskolan. Ledamöterna Bjurel och Ohlson reserverar sig lill förmån för en ändrad meritvärdering när det gäller industriell FoU.

I ell särskill yttrande har ledamöterna Bjurel, Johansson och Ohlson tagit upp formerna för industriell finansiering av fasla resurser för långsik­tig kunskapsutveckling inom högskolan.

Ledamöterna Bjurel, Johansson, Lindqvist, Ohlson, Richardson och Ringborg gemensamt har avgivit särskilt yttrande med anledning av leda­möterna Gadds och Gradins reservation.


 


Prop. 1981/82:106                                                               311

Bilaga 5:2

Forskningssamverkanskommitténs (U 1978:01, FOSAM) betänkande (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan

Remissyttrandena

Allmänt om FOSAM: s betänkande — utgångspunkter, förslag, utformning m.m.

Remissopinionen rörande FOSAM i stort är ganska splittrad. Den kan grovt delas in i tre kategorier: en övervågande positiv lill utredningens uppläggning och stäUningstaganden, en något mera tveksam samt slutligen en övervägande kritisk.

1 den första kategorin återfinns bl. a. NFR, UHÄ, SACOISR, BFR, SFS, SÖ, statens provningsanstalt, statens institut för personaladministration och personalutbUdning (SIPU), statens strålskyddsinstUut, SAF, Sveriges industriförbund, KollektivforskningsinstUutens samarbetsorgan (SAM-KO), InstUutet för tillämpad matematik (ITM) och AB Volvo.

NFR anför all man finner flera av FOSAM: s förslag välgrundade och understryker särskill viklen av det framförda kravet på ökade resurser för högskolans forskningssamverkan. Samtidigt viU dock rådet påpeka all del finns stora skillnader mellan oUka slag av forskningssamverkan. Forsk­ningsrådens projektstöd kan t. ex. inle jämföras med uppdragsforskning ål industrin.

SACOISR instämmer i FOSAM: s utgångspunkt att samspelet mellan högskolan och andra parter behöver stärkas. Speciellt fillfredsställande är att FOSAM utgått från att högskolans möjligheter alt bedriva inomveten­skapligt motiverad forskning inte får försämras.

BFR påpekar all forskningssamverkan inle kan tvingas fram men väl stimuleras av ett gynnsamt forsknings- och arbetsklimat. Huvuddelen av utredningens förslag präglas, enligl rådels mening, av den insikten och bör kunna medverka till ell ökat samarbete mellan högskola och externa in­tressenter.

SÖ lalar i sitl yttrande om all även om ingen väsenfiig ökning av forskningssamverkan kommer lill stånd verkar de förslag som läggs om åtgärder i högskolan redan med nuvarande nivå på samverkan vara berätti­gade.

SAF finner att flertalet av utredningens förslag till ökad forskningssam­verkan är av stor betydelse för att höja eller vidmakthålla kvaliteten pä högskolans utbildning.

Sveriges industriförbund tillstyrker att åtgärder vidtas för att underlätta samverkan mellan högskolan och samhället i övrigi men påpekar all de väsentligaste ätgärderna i det avseendet är att åstadkomma resurser och


 


Prop, 1981/82:106                                                  312

tillräcklig frihet för spontan samverkan. Förbundet menar också alt del är möjligt att organisera sig så att samverkan fungerar redan inom det existe­rande systemet.

SAMKO och ITM är i sina resp. remissyttranden här inne på samma linje som Industriförbundet.

Exempel på remissinstanser som intar en något mera tveksam hållning lill FOSAM är MFR och statens naturvårdsverk.

UHÄ tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.

Enligl UHÄ: s mening år det utmärkt alt FOSAM presenterat en samlad översyn av de i sammanhanget centrala sambands- och balansfrågorna och därvid fokuserat behovel av långsiktig kompetensuppbyggnad inom hög­skolan. Dock anser UHÄ, vilket även framhållits av flera remissinstanser inom högskoleorganisationen (se nedan), att utredningen kunde ha lagt fram sill förslag på ell mera tillgängligt säll. Dessutom kunde skillnaderna i förutsättningar för forskningssamverkan mellan olika fakulteter ha belysts mera ingående.

UHÄ säger sig vidare ha förståelse för de från vissa högskoleenheter ulan fasla forskningsresurser saml från några regionslyrelser framförda synpunkterna, att FOSAM borde ha analyserat de mindre högskolornas möjligheter att medverka inom en utbyggd forskningssamverkan. Denna fråga bör, menar UHÄ, prövas sedan statsmakterna tagit ställning lill lärartjänslutredningens (LÄTU) förslag.

MFR anser alt FOSAM bearbetat elt reellt problem när det gäller forsk­ningssamverkan mellan sektorsorgan och högskola, och instämmer helt i de mål utredningen formulerat för att minska detta problem. De lösningar utredningen föreslår för att nä målen kan dock, enligt MFR, innebära risk för en skarpare gränsdragning mellan seklorsforskning och inomveten­skapligt motiverad forskning.

Bland de remissinstanser som ullalar sig om FOSAM i övervägande kritiska ordalag finner man HSFR, IVA, KVA, FOA, SAREC, DFE, TFD, RRV, statens livsmedelsverk (SLV), statens kulturråd, arbetslivs­centrum, riksanlikvarieämbelel och statens historiska museer, Lands­tingsförbundet, KF och Afias Copco AB.

Enligl HSFR har FOSAM: s belänkande sin tyngdpunkt i problem inom naturvetenskap och medicin, men framställningen generaliseras ofta över alla fakulteter. Resultatet blir brist på konkretion, vaga begrepp och hög abslrakfionsnivå, vilket medför alt läsaren oupphörligen tvingas fråga sig vilka reservationer och speciella associationer som skall gälla för ell visst behandlat område. Rådet anser all FOSAM knappast alls diskuterat hur man skall fillgodose behovel av långsiktigt motiverad forskning inom om­råden, där tillgången på seklorsforskningsmedel är blygsam eller obefint­lig. Genomförs utredningens förslag kommer forskningsresurserna i hög­skolan relativt sell all försvagas inom just dessa områden, dvs. främst inom humaniora.


 


Prop. 1981/82:106                                                 313

HSFR säger sig vidare inle vilja förneka att genereUa lösningar för hela högskoleområdet kan vara lämpliga i enstaka fall. Men när det gäller bl. a. forskningssamverkan skiljer sig förhållandena så avsevärt mellan olika fakultelsområden att slor flexibiUtet bör eftersträvas. HSFR hävdar lill sist att de konkreta problem som förvisso finns på samverkansområdel och som FOSAM i många avseenden förtjänstfullt redogjort för bör kunna lösas från fall liU fall utan all generella ansatser - ofta förutsättande ytterligare tillväxt av administrationen - behöver tillgripas.

IVA konstaterar i samma anda att betänkandet över huvud tagel präglas av en övertro på möjligheterna all i detalj planera forskningssamverkan. En fungerande samverkan måste utformas under fria avtalsförhållanden mellan beslulsmässiga parter. Möjligheten att stimulera en sådan friare samverkan är, enligt IVA, olUlräckligl behandlad i utredningen.

FÖA tycker att FOSAM redovisar elt intressant material för debatten om forskningen i samhället, särskill förutsättningarna för högskolan all åta sig sekloriell forskning. Det är positivt att högskolans forskningsresurser i ökad utsträckning används för all tillgodose samhällets behov av forsk­ning, förutsatt att högskolans huvuduppgift inle åsidosätts. Dock menar FOA att FOSAM: s förslag inle leder liU effekfiv samverkan och dessutom innebär betydande risker just för högskolans möjligheter all fullgöra sin huvuduppgift. Eti anledning är all FOSAM inle fillräckligt analyserat den tillämpade och sektoriella forskningens villkor och arbetsformer. FOA avråder bestämt från att huvuddragen i FOSAM: s grundinställning vad gäller den sektoriella forskningen och de förslag som utredningen på denna grundval lägger fram anammas i den kommande forskningspolitiska propo­sitionen.

Remissvaren från SAREC, DFE, DSF, TFD och Ä/? V ansluter sig i långa stycken till FOA: s kritik på den här punkten.

SAREC pekar vidare i sitt svar på att internationell forskningssamver­kan knappast berörs av utredningen, och tycker att detta är anmärknings­värt med hänsyn lill de internationella kontakternas stora betydelse för forskningen i aUmänhet och för delar av högskolans forskning i synnerhet.

KF anser att utredningen i flera avseenden är ofuUständig. I likhet med en del andra remissinstanser är KF inne på all del t. ex. är förvånande all högskolans relation lill den industriella forskningen i stort sell lämnas ulan närmare analys. Utredningens förslag koncentreras i släUel fill den av offentliga myndigheter finansierade sektoriella forskningen, och ger in­tryck av att dessa förslag i fiUämpUga delar är möjliga all omedelbart överföra också lill den industriella forskningen. Detta kan, enligl KF, vara direkt vilseledande eftersom det föreligger avsevärda skillnader i behov och förutsättningar. Mot bl. a. den bakgrunden kan den utformning FOSAM skissar för samordning av seklorsforskning och inomvetenska­pligt motiverad forskning inte läggas till grund för samhäUets forskningspo­litik.


 


Prop. 1981/82:106                                                               314

Atlas Copco AB anser alt mänga av de förslag som finns i FOSAM: s belänkande leder, trots goda avsikter, oundvikligen tiU ökad administra­fion, slelbenlhel och "över head"-koslnader. Detta bör naturiigtvis undvi­kas.

SLV tycker sig på basis av egna erfarenheter inle se något problem med samarbetet mellan universitelsforskare och statliga verk. Yttrandet utmyn­nar i att de av FOSAM framlagda förslagen avstyrks.

Flera remissinstanser är också, vilket delvis redan framskymtat, starkt kritiska mol betänkandets disposUion och utformning. Däribland kan näm­nas HSFR, SACOISR, RRV, SLV och KF. RRV skriver exempelvis:

"Allmänt noterar RRV med beklagande all föreliggande belänkande visat sig vara svåriäst och oklart disponerat. En oproportioneligl stor andel av RRV: s beredningsarbete har åtgått för ren inläsning och tolkning av själva texten."

Högskoleorganisationen'

A. HÖGSKOLOR MED FASTA FORSKNINGSRESURSER

Högskolestyrelser

US har tidigare framhåUil hur angelägel del är att bättre än hillills samordna den sektoriella forskningen och högskoleforskningen. Posifivt att formerna för samverkan utreds. Det är därför med beklagande som universitetsstyrelsen nödgas konstatera att flera av de framlagda förslagen är Ula underbyggda. På vikliga och centrala punkter är yllerligare utred­ning påkallad. US anser all FOSAM i sill nuvarande skick inte kan läggas lill grund för beslut och förordar ytterligare utredning.

UU (konsistoriet) konstaterar all samstämmigheten mellan fakultets­nämnderna är stor beträffande utredningens principiella ställningstaganden och att utredningens förslag i väsentliga delar tillstyrkes. En besvärande brist i utredningen är att inte några försök gjorts all kvantilalivt uppskatta volymen av den forskning som kan bli aktuell all föriägga lill universiteten. FOSAM har överskattat volymen av de resurser som i dagslägel kan utgå lill riktad grundforskning.

ULi (universitetsstyrelsen) har ingenting att invända mot den analys av nuläget och önskad rörelseinriktning som FOSAM gjort, men finner del alltså för sin del väsentligt att ett behov av förbättringar börjar upplevas inom institutionerna innan nya eUer reviderade centrala administrativa

' Vid redovisningen av yttrandena från högskoleorganisationen har använts följande förkortningar.

UG = universitetet i Göteborg, UL = universitetet i Lund, ULi= universitetet i Linköping, US = universitetet i Stockholm, UU = universitetet i Uppsala, UUm = universitetet i Umeå, HLu = högskolan i Luleå, Kl = karolinska institutet, KTH = tekniska högskolan i Stockholm, CTH = Chalmers tekniska högskola, fak-= fakultet, hs = högskolestyrelse (i förekommande fall universitetsstyrelse, konsis­torium), lin = linjenämnd.


 


Prop. 1981/82:106                                                  315

syslem påtvingas universiteten. Det är angelägel all ambilionshöjande åtgärder under i vart fall en inledande period blir frivilliga.

UL anser att FOSAM: s utgångspunkter är en god grund för översynen av forskningssamverkan. Kommittén har ej tUlräckligl uppmärksammat de olikheter som föreligger mellan olika fakulteter. Vi måste konstatera att redovisningen av analysen och dess slutsatser delvis är mindre lyckad. Framställningen är i långa stycken omständlig och präglas av upprepning­ar. SvåröverskådUghet och vaghet gör att den konkreta innebörden av tankar och förslag inte alllid är klar. En mera koncis och preciserad framställning har varit möjlig.

UG menar att FOSAM: s betänkande i och för sig innehåller intressanta resonemang och överväganden. Samtidigt präglas det av vaghet och stund­tals brist på definitiva ställningstaganden. Detta ger en svag bedömnings­grund samtidigt som framtida ställningstaganden försvåras eller omöjlig­görs. UG anser all del vore rimligt all organisatoriska förändringar genom­förs försiktigt och med visst utrymme för lokal anpassning.

UUm säger att FOSAM: s förslag kommer lägligt. Med sin ordrikedom och förkärlek för omtagningar tillhör skriften förvisso inle de mer distinkta och lättlästa alstren i den statliga utredningsfloran. Man måste erkänna att frågorna verkligen blir ordentligt ventilerade från alla länkbara utgångs­punkter. FOSAM: s resonemang mynnar ut i förslag, av vUka vi kan ställa oss bakom de flesta.

Det hade varit mera ändamålsenligt om FOSAM använt begreppen forskningsstöd - uppdragsforskning enligt KTH. I FOSAM vacklade språkbruket mellan FoU och forskning. FOSAM: s överväganden har lelt lill elt antal konstruktiva förslag i kap. 13 och 14. Rekommendationerna är de vanliga som statliga utredningar brukar komma lill: mera planering, störte resurser, mera övergripande ansvar etc.

Ä7 (konsistoriet) finner FOSAM: s betänkande intressant, och kommen­terar vissa punkter däri.

Del hade varit värdefullt om FOSAM ytterligare utvecklat vikten av den grundläggande utbildningens forskningsanknytning — och då betonat den grundläggande utbildningens roll i sammanhanget. FOSAM: s "forsknings­samverkan" står och faller med huruvida de studerande kommer in i elt uivecklingsinriklat, problemkoncenlreral länkande. Grundutbildningen måste ges vetenskapliga kvaliteter.

CTH delar utredningens uppfattning att högskolans främsta uppgift är all ansvara för långsiktig kunsKapsuppbyggnad. CTH anser emellertid all utredningen väl starkt betonar de potentiella konflikter som finns mellan den mer grundläggande forskningen och den samhällsinriktade. CTH ser positivt på flera förslag (t. ex. särorganisalion, personalutbyle, planerings­ramar). Utredningen har dock lagt alltför slor vikt vid styrmedlen och för liten vikt vid forskarnas situation. CTH föreslår definitionerna forsknings-stödjande - forskningsköpande organ.


 


Prop. 1981/82:106                                                  316

HLu finner det myckel liilfredsslällande alt en utredning studerat pro­blemområdet forskningssamverkan. Högskolan skulle kunna fungera som en effektivare stimulans för näringslivet i norra Sverige om en del av FOSAM-ulredningens förslag förverkligas.

Fakulteter

Del bör observeras all CTH och HLu inle har något yttrande från tekniska fakultetsnämnderna där. "Enhetsytlranden" från högskolestyrel­sen vid resp. högskola är alltså här samtidigt fakullelsytlrande. För CTH: s del anges delta uttryckligen så att dess fakullelsnämnd tillstyrkt högskole­styrelsens yttrande i dess helhet, sektionsnämnderna (motsv.) "i huvud­sak".

Detta avsnitt sammanfattar yttranden från fakultelsnämnder och sek­tionsnämnder avseende dels betänkandets kapitel I -7 rörande avgräns­ningar och definifioner, mål och målkonflikter m. m., dels vissa "allmänna synpunkter" på belänkandel.

a)                                                             Grundomdöme om belänkandet ,

Vissa yttranden är klart posifiva tiU huvudlinjerna i utredningens be­handling av samverkansfrågorna, överväganden och förslag (t. ex. hum.fak UU, hist.-fil sekt US, samhv.fak UU och UUm, mat.-nat.fak US och UU), andra Uka uttalat negativa (l.ex. språk.sekt. US, hum.sekt:s UG som kräver ny fortsall utredning med utgångspunkt i de externa behoven, samhv.fak US som anser alt belänkandet ej bör läggas tiU grund för slalsmaklernas beslut i ärendet). 1 del följande refereras i huvudsak de kritiska synpunkterna.

b)       Definitioner m. m.

Utredningen får i flera fall kritik vad gäller språklig framställning. Med. fak UUm framhåller alt den är för ordrik och saknar sammanfallande förslag, mat.-nat.fak UU påtalar omtuggningar. I många fall kritiseras den använda begreppsapparaten (språk.sekt. US: "suddig", LiTH: "termino­logiska oklarheter") och brister vad gäUer definitioner särskilt av olika slags forskning och FoU (flera instanser vid UL, språk.sekt. US, med/ak. ULi och UG odont.fak. UG, tekn.fak. KTH).

c)    Förslagens (brist på) relevans för vissa fakultelsområden m. m.
Enligt tekn.fak KTH har FOSAM "på ett förtjänstfullt sätt analyserat de

formella vUlkoren för verksamheten i form av arbetsorganisation och ar­betsformer — men inle tiUräckligt beaktat de praktiska svårigheterna för uppdragsforskningen vid högskolan. "Samma mening har T-KTH. Med. fak. UU anser det vara "verkUghetsfrämmande all som FOSAM söka formalisera arbetsformerna och skapa en permanent FoU-organisation för samverkan", och odont.fak UG lalar kritiskt om "skrivbordskonstruk-fionens fömumslighet".


 


Prop. 1981/82:106                                                  317

Flera fakultelsnämnder anser det egna forskningsområdel på olika säll missgynnat vad gäller utredningens förslag och ställningstaganden. Hum. sekt:a UG talar om "problem och lösningar som är tämligen verklighets­främmande eller ointressanta t. ex. för del humanistiska området". Enligl hum.fak. UL har betänkandet skrivits främst mol bakgrund av förhållan­dena inom teknik och medicin och resuUaten av förslagen år därför svåra all bedöma för humanioras del. Hum.fak. UU betonar att större delen av FOSAM: s förslag och överväganden "inte kan direkt knytas lill humanis­fiska fakultetens verksamhetsområde". Men också/arm./a/c. f/f/bedömer att utredningens förslag har begränsad relevans för forskningen vid farma­ceutiska fakulteten. Enligt tekn.fak. KTH är också den tekniska sidan missgynnad: "den verklighet som FOSAM beaktat i första hand är univer­sitetens och ej de tekniska högskolornas". Odont.fak. UL kritiserar att FOSAM inte närmare belyst förslagens konsekvenser för de olika fakul­tetsområdena.

d) De externa samverkansintressenternas roU

A-KTH kritiserar att utredningen inte klarlägger inlressentkalegorierna i samhället och t. ex. inle redovisar den brukarorienlerade forskningen och hur den skaU finansieras. Från flera håll kritiseras att FOSAM knappast behandlat kommunernas och landsfingens roU (med.fak. ULi, A-UL) och de specieUa problem som följer av det ibland dubbla huvudmannaskapet (med.fak. UL). Hum.sekt:a UG begär en ny utredning som "ges en bättre förankring i den differenfierade och nära verkligheten hos högskolan, sektorsorganen, organisationerna och näringslivet".

e) Balans och stimulans för en underdimensionerad samverkan

Trots FOSAM: s ambitioner all stärka uppdragsforskningen kan utred­ningen "lika väl tolkas som en strategi för att skydda högskolan mol uppdragsforskningen" (hum.sekfa UG). "Den industriellt betingade upp­dragsforskningen har minskal i omfattning och är snarare i behov av uppmuntran och stimulans än av begränsningar" (tekn.fak. KTH). "Många samhällsvetenskaper upplever som ell grundläggande balanspro­blem de aktuella svårighelerna all planera för och utveckla sådana fråge­ställningar som inle kan "avsättas" lill köpkrafliga konsumenter" (samhv. fak. UG). Risken för obalans etc. måste bedömas med hänsyn tUl de små institutionernas speciella problem (språkv.sekl. US), inga balansproblem inom överskådlig lid för humanistisk fakultet i Umeå (hum.fak. UUm).

Tekn.fak. KTH framhåller all inom många tekniska lillämpningsämnen träder hett andra balansproblem än de av FOSAM framförda i förgrunden, såsom "balansen mellan uppdragsverksamhet och "egen forskning" eller balansen mellan långsiktigt och kortsiktigt finansierad forskning". T-KTH påpekar all ingen av utredningens ledamöter och sakkunniga lorde ha någon egen erfarenhet av uppdragsforskning, V-KTH att ingen haft erfa-


 


Prop. 1981/82:106                                                               318

renhet från leknisk högskoleverksamhet eller från konsultverksamhet.

Enligt språk.sekt. US har utredningen för lite av konkreta förslag som kan bidra till problemens lösning. "Konkretiseringsgraden är låg och tek­niska lösningar prioriteras framför en ingående realdiskussion" (hum. sekl:s UG). "Del finns ingen anledning alt tro att de av FOSAM föreslagna åtgärderna (utom de i kapitel 14) i praktiken skaU kunna ha någon effekt" vad gäUer att stimulera fiU ökning av den industriellt betingade uppdrags­forskningen (tekn.fak. KTH).

f) Vissa förutsättningar för högskolans forskningssamverkan ("opartisk­het och resurser") m. m.

Endast projekt där högskolan och seklorsorgan/näringsliv har ell gemen­samt intresse av en öppen, fri och kunskapsutvecklande forskning bör bedrivas inom högskolans ram (mat.-nat.fak. UL). Mat.-nat.fak. UU fram­håller att det är en slor fördel med forskningssamverkan alt forskarutbil­dade men icke forskande lärare kan engageras i forskningen igen. Samhv. fak. UU kommer senare under hösten 1981 all redovisa ett långsiktigt utvecklingsprogram per ämne, och denna "kartläggning av och prognos över fakultetens kompetens och utveckling fram lill år 2000" bör kunna bli ell viktigt underlag i samverkansdiskussioner.

Med hänvisning tUl det stora intresse som enligl LiTH:s erfarenheter finns för samverkan är det beklagligt all FOSAM: s konkreta förslag är så få. Å andra sidan påpekar med:fak. ULi att FOSAM för litet beaktat risken att utbyggd samverkan med bindning till industrin och myndigheter kan leda till att högskolan förlorar sitt anseeende som opartisk instans. För tilltron lill högskolans roll vad gäller opartiskheten bör dessa problem därför ytterligare bearbetas. Med.fak. Kl framhåller att nuvarande system vad gäller uppdragsforskning vid Kl fungerar "tämligen väl". Från bl.a. mat.-nat.fak. UU och LiTH riktas kritik mot utredningens aUmänna reso­nemang att sekloriell forsknings ofta tvärvetenskapliga karaktär hindras av högskolans disciplinorientering.

Ökade resurser liU högskolan framhålls allmänt som något helt nödvän­digt för den av FOSAM förordade utbyggda forskningssamverkan (se t. ex. mat.-nat.fak. UUm). Delta gäller också flera i hög grad kritiska yttranden. "Sammanfattningsvis vill fakulteten tillstyrka utredningens förslag röran­de tilldelning av resurser för sekloriell forskning men avstyrka de förslag som framförts rörande den administrativa styrningen av den sektoriella forskningen" (med.fak. UG).

B. REGIONSTYRELSER

Allmänt

Regionstyrelsen i Uppsala begränsar sitt yttrande till sådana frågor som mera direkt har anknytning tUl styrelsens huvudsakliga verksamhetsfält. FOSAM har i första hand uppmärksammat behovet av att reglera förhål-


 


Prop. 1981/82:106                                                  319

landet meUan beställare på nationell nivå saml universitet och vissa hög­skolor, medan l.ex. de regionala och lokala organens, de små och medel­stora förelagens och de fackliga organisationernas kunskapsbehov har berörts mycket litet.

Förväntningar har under de senaste åren skapats på de små högskolor­nas möjligheter att bidraga tUl att lösa lokala och regionala forskningspro­blem. I arbele med att åstadkomma forskningsanknytning av de utbildning­ar som är nya inom högskolan, har det alltmer framstått som väsentligt att sfimulera forskning inom nya, ofta tvärvetenskapliga områden. Det är viktigt att den forskningsresurs las fill vara, som de många lektorerna vid småhögskolorna utgör.

FOSAM-betänkandei är lill stora delar av rent teknisk karaktär anser regionstyrelsen i LundlMalmö. Styrelsen har därför inte ansett det moti­verat att avge ett särskill yttrande över belänkandel. FOSAM gör en alltför hård gränsdragning mellan s.k. inomvelenskaplig och samhällsrelevanl forskning. De mindre högskolornas framlida roll i forskningssamverkans­frågor uppmärksammas inte alls i utredningen.

Regionstyrelsen i Göteborg menar all de mindre högskolorna har många lärare med hög vetenskaplig kompelens och elt intresse för forskning. I en aktiv strävan all öka högskolans forskningssamverkan bör denna kompe­lens utnyttjas för all den mindre högskolan ytterligare skall kunna bidra tUl den regionala utvecklingen. Vi anser all den fortsatta diskussionen inför 1982 års planerade forskningsproposition lämpligen bör inkludera samtliga högskoleenheter.

Regionstyrelsen i Umeå instämmer helt i de motiv som FOSAM anför för forskningssamverkan och vUl särskill trycka på två motiv: utbildnings-politiska och regionalpolitiska. Belänkandel ger en god och värdefull bak­grundsbild av högskolans FoU-resurser saml av FoU-beslällarna. Men utredningen har begränsat sig lill högskolor med fasta forskningsresurser. I del fortsatta arbetet med forskningssamverkan måste även de mindre högskolornas resurser, både personella och ulruslningsmässiga, las fill vara.

C. HÖGSKOLOR UTAN FASTA FORSKNINGSRESURSER AUmänt

Högskolestyrelsen i FalunlBorlänge säger all kommittén, som kallas FOSAM, synes i första hand ha behandlat sill uppdrag från de stora universitetens perspektiv. Man saknar en genomgång av de mindre hög­skolornas roll i detta sammanhang. Det är dock på sin plats med ell erkännande av de många givande förslag som kommittén för fram i syfte all nå samverkan mellan berörda parter.

Högskolestyrelsen i Örebro instämmer i del stora hela i de principstånd­punkter som redovisas av utredningen. Det är dock en brist all utredningen


 


Prop. 1981/82:106                                                  320

inte har uppmärksammat att del bedrivs forskning även vid högskolor ulan fasla forskningsresurser.

Högskolestyrelsen i Jönköping hälsar med tillfredsställelse FOSAM; s belänkande, men beklagar att utredningen inle nämnvärt uppmärksammat de särskilda förhållanden som råder vid högskolor som saknar fasla forsk­ningsresurser. Många av de förslag som utredningen lägger fram kan genomföras ulan särskUda beslut i riksdag och regering.

Både sekloriell forskning och industriell forskning förekommer i vari­erande omfattning inom högskolan anför högskolestyrelsen i Växjö. Några gränsdragningsproblem har högskolan i Växjö inle upplevt mellan de olika områdena. Man bör omsorgsfuUl försöka skilja mellan forsknings- och utredningsarbete, där forskning står för de arbeten som har ell inomve­tenskapligt värde och utredningsarbete för återstoden.

Med viss förvåning konstaterar högskolestyrelsen, all utredningen över huvud tagel inle berört de medelstora och mindre högskolornas roll i forskningssamverkan. Seklorsorgan måste vara fria att söka upp lämplig kompelens oavsett vid vilken typ av högskola den finns.

Högskolestyrelsen i Karlstad anser alt statsmakten under 1980-lalel måste lösa frågan om hur man på bästa säll skall tillvarata och elfeklivl nytfiggöra den FoU-resurs som finns vid de små högskolorna. De kan avlasta universiteten ansvar för en del regionalt definierad FoU-verksam­het och FoU-informalion. Vi begär att den regionala högskolans och det regionala samhällets roll i FoU-sammanhang blir föremål för behandling och åtgärder i 1982 års forskningspoliliska proposition, enligl den anda vi angivit.

Högskolestyrelsen i SundsvaUlHärnösand frågar sig om FOSAM: s be­länkande över huvud taget berör de nya högskolorna. Vi vill hävda alt så är fallet, och ser det därför som en brist att utredningen såvitt vi kunnat finna inte gått in på den nya högskolans speciella situation. Vissa av de begrepp som utredningen sökt precisera har fått en så vag innebörd all de blivit svåra alt bruka.

Högskolestyrelsen i Östersund anser all del är symptomatiskt alt de mindre högskolorna inte beaktas när frågor om forskning och utvecklings­arbete aktualiseras. Utredningen tar därmed inle tillvara de potentiella möjligheterna fullt ul. Med en garanterad bas om 3-5 personer som kan ägna sig åt forskning skulle högskolan kunna göra värdefulla utvecklingsin­satser framför allt inriktade pä närregionens försörjningsstruktur. 1 det fortsalla arbetet med forskningssamverkan måste även de små högskolor­nas potentiella resurser bedömas och utnyttjas seriöst.

Mål, målkonflikter och problemanalys (kapitel 7)

Flera remissinstanser har kommenterat FOSAM: s resonemang om för­hållandel mellan å ena sidan inomvetenskapligt motiverad forskning och å andra sidan sektoriellt och industriellt motiverad forskning. Först ell urval av de organ som är en smula krifiska på den här punkten.


 


Prop. 1981/82:106                                                  321

SFS menar att FOSAM i flera sammanhang använder de här begreppen med en normaliv anstrykning, som vore del fråga om väsensskilda katego­rier eller t.o.m. motsatspar. Snarare bör man, enligt SFS, betona de samband som finns mellan begreppen i den reella forskningsprocessen.

Även STU tycker att FOSAM överbelonal konflikterna mellan inomve­tenskapligt motiverad forskning och forskning som bedrivs med externa anslag. Del är väsentligt all beakta Chalmers tekniska högskolas erfaren­het att institutioner som har stora externa anslag i allmänhet också har kvalitativt högtstående forskning. Detta antyder, menar STU, all det inle föreligger någon generell motsättning och därmed inte heller ett behov av formaliseral överförande av medel från sektorsorgan lill högskolan. Snara­re lorde del förhålla sig så alt vissa institutioner inle bedriver forskning av tillräcklig kvalitet för all motivera medel på vare sig inomvetenskapliga eller sektorspolifiska grunder.

DSF påpekar alt den målkonflikt FOSAM anser finnas mellan inomve­tenskapligt motiverad och exlernfinansierad forskning möjligen är giltig när det gäller renodlad uppdragsforskning men knappast i fråga om social seklorsforskning. Ansökningar om projektanslag bedöms hos DSF med avseende både på samhällsintresse och på vetenskaplighet. Det är således i dessa fall inte fråga om intressekollisioner mellan externt initierad upp­dragsforskning och inomvetenskapliga kunskapsbehov, ulan snarare om ett möte mellan inomvetenskapliga och sektorsorienlerade kunskaps­intressen.

Också ASF är tveksam lill FOSAM: s analys och pekar på faran i all låta en förenklad och schabloniserad uppdelning i inomvetenskapligt och sek­toriellt motiverad forskning bli alltför styrande vid utformningen av forsk­ningssamverkan.

KF säger sig finna det motiverat att avvisa den uppfattning som fram­skymtar i betänkandet all forskning bedriven utanför högskolan skulle vara av lägre kvalUel. Del finns, enligl KF, en rad exempel på vetenskap­ligt högtstående forskning som bedrivs inom l.ex. särskilda institut. Vi­dare bör uppmärksammas all genom en forskningsverksamhet förankrad i organisationerna och de vardagliga problemen kan också en annan typ av kunskap och erfarenheter än traditionellt akademiska tas tillvara och beri­ka forskningsresultaten.

SÖ tycker att FOSAM: s konfliktanalys är värdefull som en beskrivning av de villkor som gäller för forskning finansierad och initierad inom hög­skolan jämfört med de villkor som gäller för externt initierad och finansi­erad forskning. Analysen leder dock lill en olycklig och förenklad åtskill­nad mellan två slag av forskning. Denna forskningssyn, anser SÖ, ligger i aUtför hög grad liU grund för utredningens ställningstaganden lill hur lång­siktig kunskap på sektoriellt vikliga områden kan byggas upp.

Socialstyrelsen (SoS) spinner på något av samma tråd och framhåller att det hade varit värdefullt om utredningen som underlag för sina ställningsla-21    Riksdagen 1981182. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  322

ganden försökt närmare belysa svårighelerna att dra gränser mellan lång­siktig kunskapsutveckling och mera kortsiktig FoU. SoS instämmer i all den sektoriella forskningen omfattar mycket av kortsiktiga uppdrag. Be­hov av en teori- och melodbaserad kunskapsutveckling av mera långsiktig natur är angelägen såväl ur sektoriellt perspektiv som ur forskarperspek-tiv. Utredningen behandlar dock, enligt SoS, enbart forskningsplaneringen som ell resursproblem för alt skapa bättre förulsätlningar för den inomve­tenskapliga forskningen, och ansJyserar således inle den positiva sidan av den sektoriella forskningens impulser på den inomvetenskapliga forskning­en.

Statens institut för byggnadsforskning (SIB) tycker del i utredningen saknas en inträngande analys av högskoleforskningens och högskolans ställning och betydelse i samhället. FOSAM skulle ha sökt all närmare definiera och bestämma innebörden av högskolans egentliga uppgifter i förhållande lill de behov och krav som seklorsorgan och näringsliv har. Uppgiften är svår, fortsätter SIB, men nödvändig all utreda för all kunna klargöra betydelsen av den "balans" mellan den inomvetenskapliga forsk­ningen å ena sidan och den industriella och sektoriella å den andra som utredningen säger sig vilja trygga vid högskolan. SIB menar alt redan ambitionen all skapa balans i detta avseende kan sägas hota den inomve­tenskapliga forskningen. Särskill i lider av ekonomiska svårigheter - men kanske ibland även annars - har den inomvetenskapliga forskningen be­svärligt att hävda sig gentemot pockande och lockande avnämarkrav. Till sist fastslår dock SIB:

"Kommitténs uppslutning bakom högskolans traditionella och unika uppgifter i fråga om inomvetenskaplig forskning och forskarutbildning får institutets helhjärtade slöd".

IVA förklarar sig vilja - i motsats till FOSAM: s strävan alt upprällhålla en boskillnad mellan inomvetenskapligt motiverad och externt initierad forskning - förorda ökad växelverkan, särskilt inom de tekniska och naturvetenskapliga fakultetsområdena. Industriforskare borde l.ex. ges möjlighet all lämna synpunkter på prioritering av grundforskningsområ­den, bl.a. i samband med alt nya professurer inrättas. Former för detta bör, enligt iVA, utvecklas i samverkan mellan induslrianknulna organisa­tioner och de tekniska högskolorna.

Bland de remissinstanser som mera oreserverat ansluter sig lill FOSAM: s analys av förhållandet mellan inomvetenskapligt mofiverad och seklorsmofiverad forskning återfinns Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), FRN, NFR, KVA och SIPU.

SLU anför kort och gott att man i allt väsenfiigt delar utredningens bedömning av målen för forskningen, vilka konflikter som kan uppslå och de slutsatser som utredningen drar av detta.

FRN instämmer i utredningens betonande av all en ökad forskningssam­verkan inte får innebära att högskolans möjligheter att fullgöra även sina


 


Prop. 1981/82:106                                                  323

IradUionella uppgifter inom forskning och forskarutbildning begränsas. Balans måste råda mellan den främst inomvetenskapligt motiverade forsk­ningen och den forskning som motiveras av mera omedelbara samhällsbe­hov och som kan direkt utnyttjas av myndigheter, företag och organisatio­ner.

KVA säger i samma anda att FOSAM gör det vikliga påpekandet all del måste råda balans mellan den inomvetenskapligt motiverade forskningen och den forskning som motiveras av samhällets omedelbara behov. Detta får inte tolkas som någon negaliv attityd lill lillämpbarheten, del är i slällel fråga om alt trygga den långsiktiga utvecklingen. Om forskningen helt styrs av de behov som samhäUet kan formulera i dag, blir säkerligen slagna-fionen snabb. För all den föreslagna utvecklingen skall fungera och ge den stimulans som avses måste man, fortsätter KVA, se lill all beställarna gör klar skiUnad mellan forskning och rent utvecklingsarbete. Del senare skall inle förläggas till högskolan, vUkel däremot forskningen skall.

Enligl NFR har utredningen vall alt beskriva samexistensen av inomve­tenskapligt och sektoriellt motiverad forskning i termer av möjliga kon­flikter. Därvid understryks kravet på arbetsformer som förbättrar högsko­lans förutsättningar för en utbyggd forskningssamverkan. NFR vill i del sammanhanget instämma i utredningens betonande av all högskolan måste vara uppmärksam på sådana attityder och normer som tenderar alt nedvär­dera sekloriell och industriell forskning.

Författningsmässiga konsekvenser m.m. (kapitel8)

Riksdagen beslutade våren 1979 alt högskolan skall svara för en väsent­lig del av den sektoriella forskningen. Detta beslut ser FOSAM som en uppmaning dels till statliga myndigheter alt vända sig i första hand lill högskolan när de önskar få sådan FoU utförd som rimligtvis kan utföras inom högskolan, dels till högskolan att så långt möjligt ta emot sådana uppdrag.

Mot den bakgrunden föreslår utredningen:

A)  ell nyll första stycke införs i 14 § högskolelagen för att markera all forskningen inom högskolan skall omfatta såväl forskning som är främst inomvetenskapligt motiverad som forskning som är motiverad av sektors­organs, förelags eller organisationers behov,

B)   bestämmelser om statsmyndigheters skyldighet att i första hand söka utnyttja högskolans forskningsorganisation för sina FoU-behov meddelas i en särskild förordning.

Remissopinionen är i stort sett delad i två läger - för och emot - vad gäller förslag A) och ganska massivt negativ liU förslag B). Av praktiska skäl behandlas dock i det följande de två förslagen i klump.

Två remissinstanser uttalar sig välvilligt om FOSAM: s båda förslag -UHÄ och SÖ.

Vad gäller den föreslagna formuleringen av högskolelagens 14 § anser


 


Prop. 1981/82:106                                                  324

dock UHÄ att den bör modifieras något i syfte all klarare ange dels alt nu gällande allmänna principer för forskningen inom högskolan ("frihetsprin­cipen") skall gälla också i fortsättningen, dels att del endast är en skillnad i motiv och inle lill art mellan inomvelenskaplig och sekloriell/induslriell forskning. UHÄ finner det vidare vara nödvändigt alt innebörden i sek­lorsorganens skyldighet all anlita högskolan preciseras. Riksdagens beslut på den här punkten ger annars rum för skiftande tolkningar. Enligl UHÄ: s mening bör dock den särskilda förordningen endasi gälla forskning och inle all FoU. Inbegrips utvecklingsarbete, kommer en omfattande och för högskolan mindre lämpad verksamhet av industriell-leknisk natur med i bilden. Dessutom aktualiseras i så fall fiågan om inle kvalificerat utred­ningsarbete också bör omfattas av förordningen. UHÄ påpekar att vissa högskolemyndigheter i sina yttranden dock ställt sig tveksamma lill beho­vet av en särskild förordning om utförande av FoU för statsmyndighets räkning (se nedan).

SÖ anför helt kort att man finner utredningens analys av riksdagsbeslu­tet om seklorsprincipen riktig, och tillstyrker förslagen om tillägg i högsko­lelagens 14 § och om särskild förordning för statsmyndigheter alt utnyttja högskolan för forskning.

Ell anlal remissorgan ansluter sig i princip lill FOSAM: s förslag om att komplettera högskolelagens 14 § men är skeptiska mot förslaget om en särskild förordning. Bland dessa finns SLU, BFR, nämnden för energipro-dukfionsforskning (NE), FOA, statens naturvårdsverk (SNV) och SIPU.

SLU t.e\. är principiellt positiv lill förslaget alt forskning som finansi­eras av seklorsorgan bör ulföras inom högskolan och har inga invändning­ar mot den föreslagna utvidgningen av 14 § högskolelagen. Däremot är SLU tveksamt lill den föreslagna särskilda förordningen som innebär all del skaU föreligga skyldighet för statlig myndighet att anlita högskolan för olika uppdrag, där högskolan har kompelens. Dessa bestämmelser kom­mer att bli föremål för stora tolkningssvårigheler m. m. Risk finns därför all byråkratin ökar. Det borde, enligt SLU, vara självklart för varje myn­dighel att tjänster av denna art begärs där de är bäsl och billigast. Mera än högskolelagens utvidgning saml allmänna rekommendationer bör därför inle behövas. Texten i förordningsförslagel innehåller dessutom så vida dispensmöjligheter alt bestämmelserna troligen inle får avsedd effekt.

BFR delar synsättet att en väsentlig del av den sektoriella forskningen bör ulföras inom högskolan. Men delta får inle leda till byråkratisering och onödigt krångel. BFR avvisar därför bestämt förslaget alt i särskild förord­ning reglera statliga myndigheters skyldighet all i första hand söka utnyttja högskolans forskningsorganisation. Forskningssamverkan mellan högsko­la och externa intressenter kan inle tvingas fram, men väl stimuleras av ett gynnsamt forsknings- och arbetsklimat.

Enligl FÖA:s uppfattning har FOSAM gått för långt i sin ambition all precisera det aktuella riksdagsbeslutet när del gäller all ge högskolan en


 


Prop. 1981/82:106                                                  325

roll som sektoriellt forskningsorgan. De praktiska följderna av utredning­ens tolkning blir all den seklorsprincip riksdagen tagit ställning för åsido­sätts.

Av de remissinstanser som endasi lar upp FOSAM: s förslag lill särskild förordning om seklorsforskningens förläggning lill högskolan och som är i varierande grad kritiska mot del, kan nämnas STU, DFE, styrelsen för arbetarskyddsfonden (ASF), SCB, RRV, riksanlikvarieämbelel och sta­tens historiska museer, SACO/SR, SAMKO, Studsvik energiteknik AB, Norrlandsfonden och Landstingsförbundet.

STU avstyrker alltså utredningens förslag lill en särskild förordning om utförande av FoU för statsmyndigheters räkning, och lalar om att del inle är rimligt att tvinga enskild forskare eller institution all äta sig ell visst forskningsuppdrag. Inle heller bör en statlig myndighel bindas att utnyttja viss högskola som offereral elt arbele. I stället bör myndighelerna enligl gängse upphandlingsprinciper på affärsmässiga grunder välja den offert och den kompelens som är förmånligast för myndigheten.

Apropå detta förslag är RRV inne på liknande resonemang och hävdar all mol förslaget kan för det första en invändning av formell natur riktas, eftersom en förordning av detta slag innebär att högskolan tilldelas en särstäUning i upphandlingshänseende. På basis av den s. k. monopolutred­ningens betänkande (SOU 1978:48) och prop. 1978/79:134 har riksdagen fastlagt att särställningar generellt sell inle bör förekomma inom statlig upphandling. Denna skall i stället vägledas av affärsmässiga kriterier och konkurrens mellan alternativa leverantörer.

RRV anser vidare att den föreslagna förordningen är ullryck för ett betänkligt synsätt vad gäller relafionen mellan högskola och sektorsmyn­digheler, eftersom den innebär alt FoU-medel närmast "Ivångsmässigl" skall styras över lill högskolan. Ordalydelsen hos den föreslagna förord­ningen tycks inte heller vara avsedd att stimulera sektorsorganen till att medvetet och aktivi välja mellan flera länkbara uppdragstagare i högsko­lan. Dessutom är det inte troligt att förordningen skulle bidra lill all minska de beslällarproblem som FOSAM själv redogör för. Enligl RRV: s mening är del också ofta väsentligt all myndigheterna själva satsar på kvalificerat utrednings- och utvecklingsarbete.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser del principi­ellt rikligt all seklorsforskning föriäggs lill högskolan. Del är dock viktigt all principen upprätthålls med förnuft och all avsteg kan göras när så är befogal. Därvid bör riktmärket vara all seklorsorganen skall handla ratio­nellt. Dvs. finns erforderlig kompelens tillgänglig på nära håll men utanför hög.skolan och är det samtidigt svårt alt lokalisera eller intressera en lämplig högskoleinstitution, bör kravet på rafionalilel väga tyngre än forsk­ningspolitiska principer.

SACO/SR kritiserar FOSAM-förslaget från tvä olika utgångspunkter. För del första skapas sällan ell gott samarbete genom formellt tvång. Båda


 


Prop. 1981/82:106                                                  326

parter bör vara intresserade för alt samarbetet skall bli meningsfullt och fruktbart. För det andra är del tveksamt om del ligger i samhällets intresse att fä en alltför strikt uppdelning av "marknaden" för forskning, så att viss forskning destineras till högskolorna och annan externt motiverad forsk­ning till andra organ. Om universiteten ges ensamrätt till viss forskning, fortsätter SACO/SR, kommer andra forskningsorgan all kräva ensamrätt till andra forskningsområden. En sådan monopolisering minskar möjlighe­terna lill effektivt resursutnyttjande i elt litet land och kommer all motver­ka de syften som ligger bakom utredningens direktiv. Olikheter, specialise­ring och arbetsfördelning mellan forskningsinstitut, högskolor och fakul­teter bör beaktas, utnyttjas och uppmuntras. Enhetlighet kan möjligen vara ett mål i administration och byråkrati - inle i forskning och utveck­ling.

SAMKO finner det för sin del olämpligt all statliga myndigheter i första hand skall lägga forsknings- och utvecklingsarbeten på viss högskola, men all sådan skyldighet inte föreligger då det inom ell område finns från högskoleorganisationen fristående statligt eller slalsunderslöll forsknings­institut med erforderlig kompetens. I slällel borde del föreskrivas att man i dessa senare fall skall undvika all bygga upp organisationer inom högsko­lan för sektors- eller näringslivsmoliverad uppdragsforskning.

Landstingsförbundet slutligen anför att samtidigt som utredningen fram­håller alt högskolans forskning inle skall skyddas med konstgjorda regler föreslår den en hårdare författningsmässig reglering av seklorsorganens skyldigheter all anlita högskolan. Riksdagens uttalande att seklorsorga­nens forskning så långt möjligt skall förläggas lill högskolan är, enligl förbundet, fullt tillräckUgt för att ange ambitionsnivån. Högskolans möjlig­heter att nå denna nivå måste bestämmas av hur väl högskolan kan konkur­rera om de externa forskningsresurserna.

En grupp av remissinstanser ifrågasätter mer eller mindre starkt FOSAM: s båda förslag rörande författningsmässiga kompletteringar. I denna grupp märks bl.a. NFR, HSFR, MFR, TFD, IVA, SFS, stalskon­toret och KF.

Enligl NFR bör en eventuell ändring i högskolelagen prövas i samband med en mera allmän översyn av denna. Vidare ifrågasätter NFR nödvän­digheten av och rafionalilelen i förslaget om den särskilda förordningen som skall reglera statliga myndigheters forskningsuppdrag. Skulle ten­denser lUl en icke önskvärd utveckling i del avseendet uppslå bör det finnas andra och mera effektiva styrmedel än en i allmänna ordalag avfat­tad förordning. Det regelsystem som redan finns ger relativt goda möjlighe­ter fill FoU-samverkan med myndigheter och företag, men en ökad sam­verkan i forskningsfrågor mellan högskolan och samhäUel i övrigt är ändå i högsta grad önskvärd. Formerna för detta bör emellertid kunna variera och "god vilja" på ömse håll kan ibland vara viktigare än formella föreskrifter.

HSFR avstyrker de förslag som FOSAM framför om en "precisering"


 


Prop. 1981/82:106                                                  327

av innebörden hos 1979 års riksdagsbeslut. Vad beträffar förordningen om utförande av FoU för statsmyndighets räkning ter den sig, enligt HSFR, i del föreslagna skicket närmast parodisk med hänsyn lill att undantagen från den tänkta skyldigheten täcker nära nog hundra procent av möjliga fall. Det kan inle heller anses nödvändigt all ändra lydelsen av 14 § högskolelagen. 1979 års riksdagsbeslut utgjorde, anser HSFR, en legiti­mering av praxis och kan inle i sig motivera ändring av lagtext. Om ändå en sådan skall göras bör den vara åtskilligt bättre underbyggd än i föreliggan­de förslag, säväl sakligt som språkUgt.

Inle heller MFR vUl tillstyrka den föreslagna ändringen i högskolelagen. Strävan bör vara att minska avstånden mellan sekloriell forskning och inomvetenskapligt motiverad forskning, men FOSAM: s förslag resulterar i en skarpare gränsdragning mellan sekloriell och inomvetenskapligt moti­verad forskning. Någon bestämmelse om statsmyndigheters skyldighet att i första hand utnyttja högskolans forskningsorganisation för sina behov av FoU bör vidare inte finnas. Högskolans forskningsorganisation måste vara attraktiv i sig. Dessutom är Sverige ett så litet land all man kan räkna med all seklorsorgan har en god uppfattning om vilka forskare och forskargrup­per som kan vara aktuella för olika forskningsuppgifter.

SFS anser att FOSAM i de här frågorna uppvisar en administrativ läggning som är svår att förena med samhällets behov av all högskolan fungerar som kompeiensbas med en livaktig och utvecklande forsknings­miljö. Del är inte bra, hävdar SFS, att med hjälp av lagtexter "tvinga" in forskare i nyttiga sammanhang.

Två remissvar är av den karaktären att de hamnar litet vid sidan av den gruppering som i del föregående gjorts under detta avsnitt, nämligen ytt­randena från Sveriges industriförbund och Läkemedelsindustriföreningen (LIF).

Industriförbundet säger sig dela FOSAM: s uppfattning att myndigheter i framliden bör åläggas all i första hand undersöka om högskolan kan ulföra forskningsuppdrag, om inte särskilda institut etablerats eller sökprocessen inom högskolan blir för omständlig. Självfallet måste högskolan då ha motsvarande skyldighet att besvara inkomna förfrågningar. Förbundet vill dock understryka all denna process inle får formaliseras. 1 många fall bör den kunna ske muntligt. Förbundet anser sig inte kunna bedöma om gällande lag måste ändras för att tillgodose dessa syften eller om ett preciserat uttalande från riksdagen är lillräckligl.

I samma anda ansluter sig LIF lill utredningens åsikt all högskolan bör vidga sin verksamhet när del gäller sekloriell och industriell forskning. Om detta skall leda tiU en ändring av nuvarande lagtext kan ifrågasättas. Del avgörande är under alla förhållanden om del finns intresse och kunnande hos en institution eller enskild forskare för en forskningssamverkan.


 


Prop. 1981/82:106                                                               328

Högskoleorganisationen

A. HÖGSKOLOR MED FASTA FORSKNINGSRESURSER

Högskolestyrelser

Vad gäller förslaget om skyldighet för seklorsorgan all i första hand vända sig till högskoleinstitution, är det sex styrelser som inle lar ställning. Kl tillstyrker liksom KTH, som föreslår en annan formulering, medan UU efterlyser elt klarare ställningstagande. UL och CTH anser att den föreslagna förordningen ej behövs.

Beträffande elt nyll stycke i 14 § högskolelagen tillstyrker UUm och CTH. UU föreslår ell tillägg med kortare skrivning i anslutning lill 3§. KTH kan acceptera filläggel, om "forskning" inle tolkas som "FoU". UL kan tänka sig att högskolans samverkansroll bör komma lill ullryck i högskolelagen, men föreslår att paragraftexten överses. US anser all för­slaget ej bör föranleda åtgärd, och Kl anser all tillägget ej är särskill angeläget. Övriga tar ej ställning.

Fakulteter

FOSAM: s allmänna tolkning (och utvidning) av innebörden i riksdags­beslutet 1979 om högskolans roll vad gäller sektorsfinansierad forskning sätts i allmänhet inte i fråga. Däremot finns olika meningar om de författ­ningsmässiga konsekvenserna av beslutet.

Utredningens förslag till ändring i högskolelage (14§) tillstyrks av jur.fak. US (men otympligt språk och fel placering av nya stycket), mat.-nat.fak. UU (med vissa ändringar), med.fak. UUm, tekn.fak. KTH (kan accepteras; egentligen onödigt), F-KTH, Lith, Förslaget avstyrkes av samhv.fak. US och UG, med.fak. Kl och UG, mat.-nat.fak, UL, tekn.fak. UL.

FOSAM har också lagt in ett allmänt krav på viss balansfunklion för fakultets/sektionsnämnder (se kapitel 10) som blir nödvändigt om riksdags­beslutet konkretiseras. Författningsmässigt måste då elt til 1 ägg göras lill högskoleförordningen (HL 14 kap. 20§ 6 b). Häri instämmer jur. fak. US och UU, medan tekn.fak. KTH kan acceptera förslaget fast del knappast behövs. Jur.fak. UL är kritisk och kräver omformulering av texten, samhv.fak. UG avstyrker förslaget.

FOSAM: s förslag all seklorsmyndighel skall ha viss skyldighet all vän­da sig i första hand för sin sektorsforskning till högskolan, och den sär­skilda förordning som därför bör utfärdas, har fått ell blandat motta­gande. Förordningen tillstyrks av LiTH liksom av mat.-nat.fak. UU (med betoning alt särskilt förordningens bestämmelser om undanlag är viktiga). Kritik av förslaget och dess språkliga utformning förs fram av hum.sekt: a UG, jur.fak. UU, tekn.fak. KTH. Klart avvisande ställer sig samhv.fak. UUm, jur.fak. US (ev. dock underrättelseskyldighet till högskolan). Den särskilda anbudsskyldighelen som i sammanhanget skulle gälla för högsko-


 


Prop. 1981/82:106                                                               329

lan tillstyrks av hum.fak. UUm men kritiseras både av sakliga skäl och med hänsyn lill administrativa belastningen av med.fak. UG, mat.-nat.fak. UL, M-UL. Friheten alt avvisa erbjudande om forskningsprojekt betonas i flera yttranden, l.ex. av mat.-nat.fak. UUm.

B. REGIONSTYRELSER

Förslagen i detta kapitel berörs ej av Uppsala, LundlMalmö eller Göte­borg Förslaget lill en utvidgning av högskolelagen stöds av Umeå.

C.      HÖGSKOLOR UTAN FASTA FORSKNINGSRESURSER
Högskolan i Jönköping är tveksam lill förslaget om förordning angående

statsmyndigheternas beställning av forskning hos högskolan.

SundsvaUl Härnösand anser all frågan om forskningens och forskarens frihet borde ha analyserats mer ingående i samband med förslaget lill tillägg i § 14 i högskolelagen, men man ställer sig i princip bakom ell sådant tillägg.

Övriga berör ej närmare detta kapitel.

FOSAM: s förslag om kostnadstäckning tillstyrks av flertalet av dem som yttrat sig i frågan.

I några yttranden främst från branschforskningsinstituten, krävs enhet­liga regler för högskolan, statlig myndighet och forskningsinstitut om alt full kostnadstäckning skall tillämpas.

Industriförbundet däremot anser all olika villkor bör tillämpas vid skilda högskolor.

Enligl styrelsen för u-landsforskning bör anslag från inlernalionella or­ganisationer få samma särställning som forskningsråden och STU. Liknan­de förslag förs även fram i andra yttranden.

Bl. a. Sveriges lantbruksuniversitet och arbetarskyddsstyrelsen förordar enhetligt pålägg från alla projekt som tillförs externa medel.

Enligt UHÄ åsamkas högskolan vid ökad forskningssamverkan kostna­der av olika slag. Ökade personalkostnader uppslår genom vikariatsmer-koslnader i samband med sjukdom och barnledighet och kan även uppslå på grund av trygghetslagarna vid eventuell övertalig personal. Vidare kan ell ökat behov av personalutbildning uppkomma. Ökade kostnader för förvaltning och administration kan också förväntas uppstå genom krav på ökad service från högskoleenhetens serviceenheter l.ex. bibliotek. En något annorlunda kostnad är den som uppkommer för handledning och seminarieverksamhet etc. knuten lill projektverksamhet. Beträffande de merkostnader som uppkommer på en högskoleenhet i samband med forsk­ningssamverkan anser UHÄ att det måste ankomma på resp. högskoleen­het att beräkna pålägg för alt uppnå en självkoslnadsnivå. UHÄ finner del naturligt all externa intressenter som önskar tillgodogöra sig högskolans Ijänster skall till fullo finansiera de kostnader som uppslår inom denna.


 


Prop. 1981/82:106                                                  330

Samtidigt måste del vara möjligt för en enhel all anta ell projekt som inle ger full kostnadsläckning men i stället på ett värdefullt sätt kompletterar befintlig verksamhet. Övervägandena om ett uppdrag skall antas eller inle och graden av kostnadstäckning bör grundas både på ekonomiska, perso­nalmässiga och vetenskapliga bedömningar.

Riksrevisionsverket (RRV) framhåller alt man ännu inle inom högskole­systemet uppnått den ekonomi administrativa nivä som FOSAM: s förslag om kostnadstäckning förutsätter, varför RRV anser att del formella kravet på full kostnadstäckning fills vidare bör bibehållas. Ett borttagande skulle enligl RRV: s mening snarare försvaga den vetenskapliga forskningens och grundutbUdningens möjligheter att ställa anspråk på gemensamma instilu-fionsresurser. Såvitt RRV förstått skulle inle heller de föreslagna nya koslnadsfördelningsprinciperna helt undanröja incitamenten för institutio­ner att klassificera uppdragsforskningsmedel som gåva, bidrag eller mot­svarande.

Norrlandsfonden framhåller all nuvarande procentuella pålägg bör om­prövas med motiveringen all en alltför hög kostnadsnivå är ell hinder för forskningssamverkan.

Frågor sammanhängande med avtal om uppdragsforskning tas endasi upp i ell fåtal av yttrandena. Dock går meningarna isär.

SÖ och SACOISR tillstyrker trepartsavlal medan STU förordar avtal med uppdragstagaren.

IVA föredrog fria avtalsförhållanden medan arbetarskyddsstyrelsen öns­kar enhetliga regler över hela högskolan.

Sveriges industriförbund understryker alt det bör finnas riktlinjer för avtal så att missförstånd och i.vister i möjligaste mån kan undvikas när arbetet väl kommer igång.

UHÄ erinrar om alt FOSAM: s överväganden i fråga om avtalens inne­håll mynnar ul i förslag att rektorsämbetet skall låta utarbeta en eller flera principiella modeller för samverkansavlal. UHÄ delar FOSAM: s uppfatt­ning all sådana modeUer bör vara vägledande snarare än bindande vid utformningen av enskilda avtal eftersom de speciella förutsättningarna för varje forskningsprojekt måste kunna på rimligt sätt beaktas. Enligt UHÄ: s bedömning bör det också vara angeläget att antalet modeller begränsas för all undvika alt särskilt större uppdragsgivare ställs inför starkt varierande avtalsulformning vid olika högskolor. På sikt, dvs. när viss praktisk erfa­renhet vunnits av modelltillämpiningen, bör enligl UHÄ: s mening övervä­gas om inte ett vägledande notmavtal för samtliga högskoleenheter skall tas fram.

Även i sekretessfrågan föreligger ell fåtal yttranden som emeUertid belyser frågan från skilda intressenter.

Sålunda framhåller Svenska Utvecklings AB att sekretessen är nödvän­dig för näringslivet medan SACOISR understryker att del är direkt olämp­ligt att sekrelessbelägga forskningsprojekt som utförs inom ramen för


 


Prop. 1981/82:106                                                               331

avhandlingsarbete och att sekretess i övrigt bör användas reslrikfivl på grund av att merilvärderingssystemel kräver all resultaten kan användas i dessa sammanhang.

UHÄ anser liksom FOSAM att å ena sidan sekretessfrågorna alllid skall ingå i övervägandena redan då avtalet sluts, å andra sidan alt sekretess aldrig bör föreskrivas ulan all mycket vägande skäl talar för detta. Restrik-tivilelen är här av yttersta vikt inle minst eftersom samverkansforskning­ens kvalitet annars undandras den normala vetenskapliga kontrollen. Ulan en fri publicering av forskningsresultaten uppstår också lätt problem vid doktorand- och specimineringsarbelen inom ramen för uppdragsforskning. Skulle sekrelessbeläggningen bli rulinförfarande kommer i värsta fall hög­skolans ansvar för en kritisk och objekfiv kunskapsutveckling alt bli urhol­kat.

De få yttranden som berör uppfinningar visar behovel av en avlals­reglering.

Upphovsutredningen framhåller alt del är av största vikt alt en avlals­reglering av frågan kommer lill stånd.

Enligl SACOISR är huvudregeln att den anställde har rätlen till uppfin­ningen om man inle från början kommit överens om annat.

Läkemedelsindustriföreningen och Svenska utvecklingsbolaget är an­hängare av en reglering enligl modell CTH-Volvo.

TUl frågan om bisysslor förordar STU en positiv inställning och Sveriges industriförbund liberala regler medan Norrlandsfonden och RRV delar utredningens förslag om en striktare kontroll. RRV framhåller härvid att rådande missförhållanden vad gäller bisyssle- och uppdragsverksamhe­ten inte kan accepteras och all en översyn av gällande regler och deras tUlämpning är ytterst angelägen.

Statskontoret ser vissa skäl för staten att — inom ramen för gällande bestämmelser om bisysslor i lagen om offentlig anställning — precisera villkoren för rätlighelen all bedriva bisysslor inom högskolan och därmed stärka tilltron till forskarnas integritet.

Statens arbetsgivarverk ansluter sig lill kommitténs förslag om bisysslor och lUlägger följande. Bedömningen av bisyssla är en komplicerad fråga. Del lorde också gälla sådant fall som avses i 8§ 1 mom. AST, dvs. fråga om en tjänstemans bisyssloinnehav skall anses påverka hans sätt att utöva tjänsten. Några enkla lösningar lorde knappast slå alt finna. När del gäller den kvantilafiva aspeklen får arbetsgivarverket erinra om all lärare/forska­re vid högskolan har en särskild förlroendeslällning i arbetslidshänseende. Enligl verkets mening bör en arbetslidsreglering i förening med det för­verkligade lärartjänslutredningens förslag om bemanningsplaner och en ny tjänste- och arbetsorganisation vara ägnad - även om bisyssloproblemen härigenom knappast kan lösas i sin helhet - att underlätta högskolans och tjänstemannens möjligheter alt på ett riktigt säll bedöma dessa frågor.

Enligt UHÄ torde det knappast vara möjligt att ändra de gällande gene-


 


Prop. 1981/82:106                                                  332

rella bestämmelser rörande bisysslor, som återfinns i bl.a. lagen om of­fenllig anställning. Inom ramen för nuvarande regler bör dock kunna uppställas vissa villkor för bedrivande av bisysslor, som bidrar lill alt stärka tiUlron lill forskarnas integritet. UHÄ anser alt en översyn av gällande regelsystem bör göras och är berett att medverka vid en sådan.

Ell trettiotal remissinstanser lämnar synpunkter på förslaget om en särskild organisation för forskningssamverkan. Flertalet tillstyrker någon form av särorganisalion. Det föreligger dock stora skill­nader bl. a. när och hur en särorganisalion skall verka.

STU har som elt led i beredningen av yttrandet över FOSAM: s förslag om särorganisalioner besökt SINTEF i Trondheim. I besöket deltog även ledamöter i STU:s industriella och vetenskapliga råd. SINTEF är en särorganisalion på kommersiell bas knuten lill Norges tekniska högskola i Trondheim. Den marknadsför och genomför uppdragsverksamhet och kan sluta avtal, utjämna arbelslillgång och penningflöde, anställa forskare och köpa eller hyra utrustning. SINTEF strök under riskerna med alltför stor administration och varnade för detaljreglering. SINTEF har låga over-headkoslnader samtidigt som forskarna stimuleras genom ekonomiska för­delar, också till institutionerna. SINTEF betalar högre löner än högskolan men lägre än industrin. Institutionerna får själva välja om de vill knytas till SINTEF i efi "A-lag" med eget inflytande eller i eU "B-lag" med lösare anknytning. STU inser all en fungerande lösning i Norge inte utan vidare kan överföras tiU Sverige. Likväl hävdar STU att erfarenheterna från SINTEF visar att del inle är de organisatoriska formerna som är avgöran­de för en framgångsrik uppdragsforskning. Avgörande är tillgången till kvalificerade personer som är stimulerade och ekonomiskt motiverade av uppdragen. Mot denna bakgrund tillstyrker STU FOSAM: s förslag all särorganisafioner i form av stiftelser etc. tillskapas. I första hand förordar STU decentraliserade, enkla lösningar fria från detaljprövning på central nivå.

Industriförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen välkomnar all FOSAM inte skrivU fast en lösning utan lämnar möjligheten öppen för en lokal anpassning.

Sveriges lantbruksuniversitet förordar stiftelseform och understryker behovel av att högskoleenheten ges insyn i denna.

Enligl UHÄ:s mening bör samverkan normall sell kunna ske mellan högskolan och näringslivet utan att speciella särorganisalioner inrättas. 1 vissa faU kan dock speciella organisatoriska lösningar vara motiverade för att kunna tillgodose särskUda samverkansbehov. UHÄ menar att vidgade möjligheter att inrätta särorganisafioner sannolikt kan bidra fill all minska floran av privata konsultföretag knutna lill befattningshavare inom högsko­lan. De av FOSAM föreslagna typerna av särorganisalioner bör var för sig kunna tiUämpas inom olika områden av högskolan. Det bör enligl UHÄ vara naturligt att följa och i skilda avseenden utvärdera verksamheten inom de särorganisalioner som kommer fill slånd.


 


Prop. 1981/82:106                                                  333

Enligt SFS bör utgångspunkten vara stor reslriklivilel vad gäller nya särorganisalioner. Bl. a. varnar SFS för en aUlför optimistisk syn på säror­ganisalionernas förmåga all lösa högskolans samverkansproblem. Enligt SFS talar för särorganisalioner bl. a. lönekonkurrensen, effektivitets- och snabbhelskraven saml alt institut, stiftelser etc. ofta kan utgöra goda fillväxtmiljöer för nya uppfinningar m.m. innan dessa kan bli kommersiellt utnyttjade.

TCO vill inle avvisa möjligheten för enskilda högskolor all la initiativ lill särorganisafioner på privalrältslig grund. Alternativet synes enligl TCO vara all den nuvarande oreglerade floran utvecklas ytterligare och att en samlad planering av FoU möjliggörs samtidigt som möjligheterna lill sam­verkan med industrin försvåras. Det år dock nödvändigt att dessa säror-ganisalioners sätt att fungera noga följs.

Landstingsförbundet anser del naturligt all del i första hand vidtas förändringar inom högskoleorganisationen för all få lill slånd en bättre forskningssamverkan. För viss verksamhet främst riktad mol näringslivet t. ex. för medverkan i utvecklandet av industriell och annan sysselsättning ställer sig dock förbundet positivt till möjligheten att i nära anknytning fill högskolan kunna bilda särorganisalioner.

Några remissinstanser anser all försöksverksamhel med särorganisa­lioner bör inledas medan andra förordar fortsatt utredning.

Studsvik EnergUeknik AB anser all riksdagens beslut 1979 mot att sär­skUda institut för sekloriell forskning inrättas bör tolkas så, alt redan etablerade statliga eller statsunderstödda institutioner skall utnyttjas mer effektivt, snarare än alt nya byråkratier av typer särorganisalioner, tillska­pas.

Ä/? V framhåller all tungt vägande mofiv bakom FOSAM: s förslag synes vara de svårigheter de tekniska högskolorna upplever all lönemässigl kunna konkurrera med den privata sektorn. Enligt RRV: s mening uppträ­der sådana problem inle bara inom högskolan ulan även på många andra håll inom statsförvaltningen. Således rör det sig om ell generellt problem som bör tas upp i ett vidare sammanhang. Rent principiellt anser RRV all offenllig verksamhet skall drivas under offentliga verksamhetsformer. Alt lösa konkurrensproblem visavi den privata sekiorn genom övergång fill privalrättsliga verksamhetsformer är inle lämpligt. Vidare har enligt RRV: s mening FOSAM inte lagt fram övertygande bevis för all nyttan med den föreslagna nyordningen skulle uppväga de betydande "kostna­der" man kan befara - minskade incitament för satsningar på grundutbild­ning och vetenskaplig kunskapsutveckling, uppkomst av "A- och B-lag" inom högskoleinstitutionen och de betydande svårigheter som skulle upp­stå för de lokala högskolemyndigheterna all utöva den tillsyn och kontroll som FOSAM förutsätter. RRV avstyrker med bestämdhet FOSAM: s för­slag vad gäller särorganisalion bedriven i privaträtlsliga former.

Statens arbetsgivarverk ansluter sig till kommitténs principiella övervä-


 


Prop. 1981/82:106                                                  334

ganden och förslag men släUer sig tveksamt till förslaget därest inrättandet av särorganisalioner mofiveras av önskemålet alt kunna fillämpa en friare lönesättning för forskare än vad som är möjligt inom högskolan. Arbetsgi­varverkets tveksamhet befingas av all de aktuella stiftelserna ju avses överta uppgifter som eljest ankommer på högskoleenhet. Vidare erinrar verket om den möjlighet lill konlraklsanställning som gällande avtal ger. I ett kontrakt kan l.ex. regleras de inskränkningar i rätten fill uppfinningar etc. som bör göras.

De verksamhetsformer som enligt statskontorets mening kan komma i fråga för särlösningar eUer "särorganisalion" är, i den mån så erfordras, långtgående samarbelsavtal med l.ex. kollektivforskningsinslitui, som in­nebär gemensamt ulnylljande av personal och utrustning, särskild inrätt­ning enligl 16 kap. högskoleförordningen samt program för utveckling inom högskoleenheten.

Däremot avstyrker statskontoret i detta fall stiftelseformen med hänsyn lill de rättsliga komplikationer av olika slag som då kan uppkomma med hänsyn lill gällande lagsiiftning, bl. a. när det gäller ekonomiskt ansvar och ansvarsullagande. 1 avvaktan på en ny lagstiftning om stiftelser och stiftel­sebildning — grundad på de förslag stiftelseulredningen (Ju 1975:01) vän­tas lämna före sommaren 1982 — förordar statskontoret en synnerligen restriktiv håUning gentemot alla förslag all omorganisera offentlig verk­samhet i privalrättsliga former genom sfiflelsebildning.

Riksarkivet framhåller att de föreslagna stiftelserna kommer alt överta delar av verksamheten vid statliga myndigheter. De får nämligen ansvaret för en verksamhet, som egentligen åvilar högskolan, och som har slor betydelse för forskning och utbildning. Riksarkivet finner det därför starkt motiverat, att de föreslagna nya stiftelserna i enlighet med FOSAM: s förslag underkastas statliga bestämmelser. Till skillnad från FOSAM anser riksarkivet att även tryckfrihetsförordningen bör göras tillämplig på stiftel­serna. I alla händelser synes det böra tillses, alt arkivförfallningarna kom­mer all gälla för dem. Del betydelsefulla forskningsmaterial, som kan väntas uppslå hos stiftelserna, måste skyddas mol godtycklig förstörelse liksom mot obehörig insyn och på elt betryggande säll bevaras för framlida forskning.

Så gott som samtliga remissinstanser förordar en förstärkning av hög­skolans forskningsinformation och beställarnas kompetens liksom ett ökat personalutbyle mellan högskolan och sektorsorganen. Däremot skiljer sig remissinstanserna åt i synen på formerna för all förbättra forskningsinfor­mationen och beslällarkompelensen.

FOSAM föreslår all ansvaret för ledning och samordning av kontakl-och informationsverksamheten läggs på en person vid institutioner med omfattande verksamhet. Arbelarskyddsslyrelsen och statens institut för personaladministrafion och utbildning (SIPU) tillstyrker förslaget. STU avstyrker förslaget eftersom det enligt STU bör åvila de enskilda forskarna


 


Prop. 1981/82:106                                                  335

att engagera sig i informations- och konlaklarbete för alt erhålla ytterligare uppdrag. TCO ser inte någon motsättning mellan FOSAM: s förslag och Andrénska kommitténs förslag all forskningsinformation bör vara en ange­lägenhet för alla akademiska lärare. TCO fillstyrker därför båda utredning­arnas förslag.

UHÄ framhåller att högskolans vidgade roll som FoU-resurs i samhället innebär skärpta krav på dess organisation för kontakt- och uppdragsför­medling. FOSAM förordar att särskilt kontaktsekretariaten vid de större högskoleenheterna förstärks och att basorganisation på insfitulionsnivå byggs upp. Vidare framhåUs att högskolans insatser för nylljarinformafion saml för information och dokumentalionsservice fill samhället bör förstär­kas. Remissinstanserna inom högskolan instämmer i allt väsentligt i FO­SAM: s bedömningar.

Kontaktsekretariaten har under de drygt lio år de existerat spelat en väsentlig, i vissa delar helt avgörande, roll för uppbyggandet av forsk­ningssamarbete mellan högskolan — särskill de tekniska högskolorna (mot­svarande) - och näringslivet. Sekretariatens inriktning på kontaktförmed­ling och service lill småförelag har inneburit nya möjligheter för förelag utan egna FoU-resurser att dra nytta av högskolans forskningsresurser.

I FOSAM: s belänkande föreslås att kontaktsekretariaten förstärks med fem heltidstjänster. Det är enligt UHÄ: s uppfattning nödvändigt all - i enlighet med de allmänna riktUnjer som FOSAM anger - kraftfullt utveck­la högskolans organisation för kontakt- och uppdragsförmedling saml för spridning av information om forskning och forskningsresuUal. Någon en­hetlig organisationsstruktur är varken möjlig eller lämpUg i sammanhanget. I stället måste flexibla former utvecklas vid de enskilda högskoleenheterna med utgångspunkt i den egna forskningsorganisationen och de FoU-behov som föreligger såväl i närsamhällel som på elt nationellt plan.

UHÄ förordar mot denna bakgrund att en systematisk utvecklings- och försöksverksamhet bedrivs under de närmaste budgetåren avseende dels högskolans kontaktorganisation, dels organisation och former för spri­dande av information om forskning och forskningsresultat. Del bör upp­dras åt UHÄ alt samordna en sådan utvecklings- och uppdragsförmedling. Andra utgångspunkter för utvecklingsarbetet bör vara att söka finna former för en institutionsbaserad basorganisation i samverkan med elt för resp. högskoleenhet gemensamt kontaklsekretariat. Det föreligger vidare starka behov av en nära koppling mellan kontaklorganisalionen och hög­skoleenheternas resurser för bibliotek och dokumentationsverksamhet i övrigt. Man bör i detta sammanhang särskill försöka förslärka konlaklor-ganisationens möjligheter att främja industriell tillämpning av nya forsk­ningsresultat inom högskolan. De erfarenheter som vunnits vid t. ex. CTH bör därvid särskilt uppmärksammas.

UHÄ erinrar också om regeringens uppdrag till FRN och UHÄ att utreda behov av bättre nyttjarinformation i fråga om forskning och forsk-


 


Prop. 1981/82:106                                                  336

ningsresultal. Det utvecklingsarbete avseende högskolans kontaktorgani­salion som förordats i del föregående bör nära samordnas med delta utredningsarbete.

FOSAM: s förslag om ökade resurser lill kontaktsekretariaten för all nå s. k. forskningssvaga grupper tillstyrks av SIPU, BFR, SIND och Kultur­rådet. BFR erinrar om den kontaktverksamhet som Massachusetts Insti­tute of Technology i USA bedriver. SIND framhåller all de ökade resur­serna främst bör användas till att föra ut information om högskoleforsk­ningen tiU små och medelstora förelag som hiltills haft lite kontakt med högskolan. De regionala utvecklingsfonderna bör utnyttjas för detta ända­mål. Kulturrådet vill utöka kontaktsekretariatens verksamhet när del gäl­ler humanistisk, kullursociologisk och kullurpolitiski orienterad forskning.

Arbetslivscenlrum anser del angelägel alt samarbetet mellan universite­ten och sektorsorganen ökar. 1 huvudsak bör samarbetet äga rum mellan seklorsorgan och institution direkt. Arbetslivscenlrum anser vidare all verksamheten med kontaktsekretariaten är mycket betydelsefull. Erfaren­heterna av verksamheten hillills visar dock att löntagarorganisationerna haft myckel lite utbyte av de existerande kontaktsekretariaten. Arbetslivs­cenlrum har därför försöksvis arbetat med konlaklsekrelarialverksamhet i Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Karlstad. Det är enligl Arbets­livscenlrum angelägel alt man söker en permanent och organisatorisk form för kontakter mellan löntagarorganisationer och lokala universitet.

SACO/SR anser att kontaktsekretariaten fyller en väsentlig funktion som en första förmedlande länk till högskolans forskning. Sekretariaten bör emeUertid inle ges mer omfattande uppgifter därutöver. När kontakt väl förmedlats bör sekretariatet kopplas loss. Den absoluta merparten av högskolans kontakter måste naturligen finnas direkt mellan forskare och uppdragsgivare.

SAF delar i huvudsak de av utredningen framförda synpunkterna och • förslagen kring förstärkning av högskolans informations- och kontaktverk­samhet. En förutsättning för en ökad forskningssamverkan med näringsli­vet är emellertid alt informationen från högskolan lill företagen förbättras, samtidigt som man i framliden bör eftersträva en bättre samordning av högskolans externa informationsverksamhet, l.ex. genom en gemensam organisafion för informations-, kontaktverksamhet och forskningssekre­tariat vilket bl.a. föreslås i den s.k. Andrénska kommitténs belänkande "Forskningens framlid". SAF finner vidare utredningens förslag om nytt­jarinformation i form av elt abonnemangssystem intressant.

STU påpekar all en utökad forskningssamverkan kräver aU högskolans kontakt- och informationsverksamhet utvecklas. Högskolorna bör själva söka lämpliga arbetsformer. STU har för avsikt all under sitt program för innovalionsbefrämjande åtgärder ställa medel lill förfogande för en utveck­ling av verksamheten på försöksbasis vid några högskolor.

Sveriges Industriförbund tillstyrker all man inom varje högskola ser


 


Prop. 1981/82:106                                                  337

över hur man kan förbättra sin informationsverksamhet till omvärlden. Informationsarbetet är dock ytterligare beroende av engagemang från en­skilda forskare. Effektiviteten i informationen om forskning kommer alllid all variera mellan institutionerna. Man riskerar därför ganska snabbt att nå en situation med starkt avlagande verkningsgrad om man försöker utöka central informationsförmedling inom högskolan. Del lorde i många fall vara mera ändamålsenligt med särskUda informationsanslag till institutio­ner som är intresserade av sådan verksamhet, än ytterligare expansion av centrala sekretariat. I många fall är del sannolikt så, att de olika sekretariat som idag finns för skilda kontaktverksamheter skulle kunna slås samman med god rationaliseringseffekt. Självfallet bör då de organ som haft bäsl framgång vid en viss högskola få dominera arbetsinriklningen vid denna, snarare än all man skall ha en exakt likadan informafionsadminislralion vid alla högskolor.

KVA framhåller all det krävs en översyn som skapar dynamiska institu­fioner med fungerande ekonomi där seklorsorganen kan få direkt kontakt med kvalificerade forskare. En sådan direkt kontakt förutsätter aktiv infor­mation från högskolan, men är säkert, där den nu uppnås, en bättre form än förmedling genom kontaktsekretariat, vilka dock säkerligen får lillräck­ligl med uppgifter.

IVA finner inle all en utbyggnad av konlaklsekretariaten vid högskolor­na fillräckligt mycket förbättrar forskningssamverkan. Resurserna för en sådan utbyggnad kan användas på effektivare sätt för all främja forsk­ningssamverkan.

RRV anser all konlaklsekrelarialens effektivitet relativt andra medel med syfte alt stimulera forskningssamverkan kan diskuteras och är därför inte beredd alt tiUslyrka några resursförstärkningar. Även Arbelarskydds­slyrelsen är tveksamt tiU en resursökning vid kontaktsekretariaten efter­som en ökning bör baseras på ett fullödigare underlag än det som presente­ras i belänkandel. Frågan borde utredas vidare på samma sätt som utred­ningen föreslår vad gäller behovel av informations- och kontaktverksam­het på cental nivå. Denna senare insläUning delas av SIPU.

Kooperativa förbundet anser del vara angelägel all informationsverk­samheten vid högskolan förstärks ul mol samhället för all underlätta kontakter och sprida kännedom om forskningsresultat. I det sammanhang­et bör självklart beaktas den väsentliga uppgift som organisationer med demokratisk och folklig uppbyggnad kan ha för att sprida kännedom om forskningsresultat och nya rön. Denna samhällsuppgift kan aldrig ersättas av centrala organ.

Enligl UHÄ har FOSAM: s förslag med avseende på utvecklandet av beställarkompelens i allt väsenligl tillstyrkts av högskoleenheterna. Enligl UHÄ: s mening är det mycket angeläget att beslällarkompelensen ytterli­gare förstärks inom olika sektorsorgan. Del är av cental betydelse alt statsmakterna också medverkar till att beslällarkompelensen kan byggas 22   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  338

upp där resurser i dag saknas, dvs. inom organisationer och förelag. De insatser som behövs från högskolan för alt bygga upp beställarkompelens i FoU-frågor inom offenfiig och enskild verksamhet går inte all närmare kvantifiera eller resursberäkna på nuvarande stadium. UHÄ förordar elt fortsatt utvecklings- och försöksarbete i anslutning lill del ovan nämnda beträffande kontaktverksamheten.

Några remissinstanser framhåUer personalutbyle mellan högskolan och seklorsorgan/förelag som en viktig väg all öka besläUarkompelensen. Dit hör bl. a. SÖ och EIFO. FOA anser att frågan om avnämarkompelensen är central när del gäller forskningssamverkan i vid mening. Sådan kompelens saknas för närvarande hos de flesta myndigheter.

FOA framhåller vidare att utredningen endast i ringa omfattning behand­lar forskningssamverkan med näringslivet. Del fmns enligt FOA behov av regionala och nationella kartläggningar av små och medelstora förelags FoU-situation. På grundval av sådana karlläggningar bör man kunna göra upp forskningsprogram och bedriva forskning för mer belalningssvaga avnämare under förhållandevis gynnsamma ekonomiska betingelser.

SAF har inom ramen för Näringslivels Högskolekontakl själv aklivi försökt bidraga liU att öka den s. k. beslällarkompelensen i framför aUl mindre medelstora förelag. 1 detta sammanhang vill SAF föreslå all man som ett led i strävan all öka förståelsen mellan näringslivet och högskolan bör uppställa krav på all personer som anställs som konlaklsekreterare själva bör ha en relativt omfattande erfarenhet från och om näringsUvet.

Kulturrådet anser all beslällarkompelensen på lång sikt bäsl kan förbätt­ras genom att forskarutbildad personal anställs i större utsträckning. Men också mer akuta brister måste åtgärdas genom kurser, informalionsdagar, seminarier etc.

ArbetsUvscentrum understryker intresseorganisafionernas behov av re­surser för att utveckla en beställarkompelens. TCO hemsläller alt beslutet om indragning av slödel lill löntagarorganisationerna för inifiering av forskning omprövas.

SACO/SR framhåller att en väsentlig del av resurserna i samhällets forskningsinformation bör initieras på de högskoleutbildade i yrkeslivet. De olika yrkesgrupperna har idag myckel skiftande möjligheter fill en aktiv och levande kontakt med vetenskapens utveckling. Den generella forsk­ningsinformationen bör på de allra flesta områden kompletteras med en satsning på de mer eller mindre väl utnyttjade kanaler som finns mellan forskare och universitetsutbildade utanför högskolan. Sådana kontaktlän­kar är t. ex. vidareutbildning och fidskrifler.

De försök med vidgad forskningsinformation som med hjälp av statliga medel för forskningsinitiering under två budgetår prövats i bl. a. SACO/ SR-lidningen och Psykolognyll har väckt stort intresse bland medlemmar­na. Möjligheter för yrkesorganisalionernas fidskrifler all fä stadiga anslag fill forskningsinformation bör vidgas och permanentas. Bidragen bör emel-


 


Prop. 1981/82:106                                                  339

lertid inle ges generellt efter t. ex. upplaga, ulan beviljas efter specificerad ansökan lill lämpligt organ, t. ex. Forskningsrådsnämnden.

Några remissinstanser anser all utredningen förbisett vissa frågor som är av betydelse för högskolans informations- och kontaktverksamhet. RAÄ och statens historiska museer pekar på viklen av en förbättrad forsknings-och forskarslalislik vid upprättande av forskningsprogram och priorite­ringar av forskningsområden. All informationsverksamhet som medverkar lill att initiera och utvidga kontakter mellan högskola och seklorsorgan bör därför stödjas.

Riksarkivet framhåller all kraven på högskolornas arkivfunklion kom­mer alt öka i betydande utsträckning vid en vidgad forskningssamverkan. Detta bör beaktas i diskussionen om de erforderliga resurserna. Högsko­lans informationsverksamhet på FoU-områdel bör därför innefatta också information om arkivmaterialet och dess användbarhet för olika slag av forskning eller utvecklingsarbete. Delvis kan denna information på elt naturligt sätt förmedlas av arkivmyndigheterna, bl. a. på grundval av arkiv­förteckningarna, men arkivfunktionen vid högskolorna måste också sättas i slånd alt ombesörja uppgifter av detta slag.

Enligt DFI: s mening borde utredningen även ha uppmärksammat den resurs som forskningsbiblioteken utgör. Den enskilde forskarens förmåga att sammansläUa, analysera och värdera andras forskningsresultat i kombi­nafion med lätt tillgänglig vetenskaplig och teknisk informafion är en väsentlig tillgång vid högskolan när del gäller FoU-samverkan. För all denna skaU fungera, måste en basorganisation kontinuerligt hållas på en godtagbar nivå. Högskolan måste också utåt informera om denna resurs, "marknadsföra" den.

Del är väsentligt all en samordning sker mellan alla de instanser inom resp. högskoleenhet som kan bidra lill att ge den nödvändiga informatio­nen. FOSAM lar fram de enskilda institutionerna och uppehåller sig ocksä vid konlaklsekretariaten. Högskolebiblioteken glöms emellertid helt i sam­manhanget liksom också de informafions- och referenscenlraler och mot­svarande som finns vid några högskolor (i permanent form bl. a. MIC vid karolinska institutet och IDC vid tekniska högskolan i Slockhoim; som försöksverksamheter finansierade av DFI och med särskild inriktning på näringslivet vid universitetet i Linköping och Chalmers tekniska högsko­la). Vid dessa finns ofta en omfattande kompelens. Den kunskap de ger är också nödvändig för den informationsverksamhet som bl.a. institutioner­na föreslås bedriva. De mer avancerade beställarna har dessutom behov av att själva skaffa sig kunskap om forskningens status vid planering av elt FoU-projekt.

Det är vidare väsenfiigt alt de centrala instanser som har uppgifter och intressen inom detta område nära samverkar. Utöver dem som FOSAM nämner, främst FRN och UHÄ, bör även DFI som samordnande instans för vetenskaplig och teknisk informafion delta. DFI deltar också i dag i del


 


Prop. 1981/82:106                                                               340

ulredningsarbele som FOSAM nämner och stöder därutöver olika försöks­verksamheter, i samarbete med l.ex. utvecklingsfonder, och med inrikt­ning på näringsliv, fackliga organisationer m. fl.

SärskUd uppmärksamhet bör också fästas vid att alla forskningsuppdrag slutrapporteras till högskolan och att en närmare samordning sker av hela publikalionsverksamhelen vid högskolan i syfte alt på sikt lillgängliggöra resultaten av utförd forskning. DFI arbetar f n. med all faen översikt över allmänt tillgänglig information om den svenska rapportproduklionen.

Adjungerade professorer m. m.

De remissmyndigheter som yttrat sig angående FOSAM: s förslag om en permanenlning av försöksverksamheten med adjungerade professorer har genomgående varit positiva.

En del, som Läkemedelsindustriföreningen, SIPU, SACOISR och TCO betonar all verksamheten bör utökas alt omfatta även andra tjänstekate­gorier.

SÖ framhåller all tjänstetypen bör utnyttjas mera än hillills inom den offentliga sekiorn. Arbetslivscentrum förordar all den kompetens som finns inom intresseorganisationerna bör kunna tillgodogöras - långvarig erfarenhet av utredningsverksamhet bör kunna ersätta vetenskaplig kom­petens.

De flesta tiUstyrker utredningens förslag beträffande ändringen i fiUsätt-ningsförfarandet. NFR och Sveriges lantbruksuniversitet protesterar dock mot förslaget all sakkunniga skall utses av forskningsråden när det gäller donalionsfmansierade tjänster. Sveriges Industriförbund är något tvek­samt vad gäller förslaget all tjänsterna skall tUlsättas lokall - det kan finnas en risk för kritik för partiskhet.

En del universitets- och högskoleinstanser anser att del är önskvärt alt knyta adjungerade professorer och motsvarande Ijänster inom näringsliv/ myndighel på heltid till uppgiften.

UHÄ och några andra förordar alt adjungerad professors tjänstgöring skall avse kalenderår.

Det förslag lill "omvända" adjungerade professorer som FOSAM lagt fram har bemötts positivt av flera instanser, bl.a. STU, SÖ, Svensk ut­veckling AB, KF, Volvo AB, SIPU, Byggnadsforskningsrådet, nämnden för energiproduktionsforskning och socialstyrelsen. Svenska kommunför­bundet påpekar att del är värdefullt om t. ex. forskare får fillfälle all pröva sina forskningsrön i direkt prakusk tillämpning vid förelag och myndighe­ter. IVA förordar prövning i organiserad form och all sådan tjänstgöring huvudsakligen görs inom industrin. KTH efterlyser dock någon form av uppmuntran. Högskolan i Luleå anser att det är önskvärt att i högre grad än för närvarande kunna ge högskolepersonal möjlighet all verka i olika förelag.


 


Prop. 1981/82:106                                                  341

SFS anser att adjungerade professorer bör finansieras från ell särskill fakultelsanslag, all tjänsterna bör spridas bättre, utlysas, saml alt eventu­ella donationer bör kanaliseras över forskningsråden.

Forskningsråden

Utredningens förslag som rör forskningsråden har i första hand behand­lats av remissinstanser inom högskolan samt inom forskningsrådsorganisa­tionen och den närslående instanser. Remissopinionen är i övervägande grad positiv till utredningens förslag.

UHÄ och högskolan i övrigt stöder elt syslem med fleråriga ramanslag för forskningsråden inom utbildningsdepartementets område, som UHÄ anser skulle innebära bättre planeringsmöjligheter för forskningsråden och sannolikt även för olika beslutsnivåer inom högskolan.

FRN fillstyrker utredningens förslag och HSFR, MFR och NFR är mycket positiva. MFR anger därvid den modell som tillämpas för STU och energiforskningsprogrammel som alternativ tUl utredningens förslag. DFR tillstyrker utredningens förslag i princip förutsatt all möjligheter fill en­gångsanvisningar utöver ramarna samt kompensation för kostnadsökning­ar förverkligas. Även HSFR anser kompensafion för kostnadsökningar vara elt krav i sammanhanget.

STU tillstyrker förslaget och SAREC understryker starkt fördelarna med fleråriga ramanslag, som SACOISR anser vara en önskvärd lösning. SÖ tillstyrker förslaget och aktualiserar samtidigt frågan om fleråriga plane­ringsramar för sektorsanslag.

RRV är emellertid tveksamt lill fleråriga ramanslag och menar all sådana bör aktualiseras först när statsmakterna faslslällt en reell forskningspoli­tik.

Fiertalel fakultetsnämnder inom högskolan, dock ej de medicinska, tillstyrker en tidigareläggning av forskningsrådens beslut om projektan­slag. Enligt UHÄ bör berörda forskningsråd och fakultelsrepresenlanter närmare diskutera för- och nackdelar för samtliga vid en ändring av ruti­nerna.

FRN och HSFR ansluter sig lill utredningens förslag. SACOISR anser det viktigt inte minst ur personalsynpunkt all forskningsråden tidigare än nu under året kan ge preliminära besked om tilldelade anslag. RRV tillstyr­ker under förutsättning att ansökningstiden för forskarna inle skjulils fram i liden. Enligt SAREC skulle en tidigareläggning för SAREC: s del innebära all forskarna skulle behöva inkomma med ansökan fyra månader tidigare än vad som nu är fallet. En förändring måste sålunda vägas om de admini­strativa fördelar som utredningen pekar på.

MFR anser ej utredningens motiv för tidigareläggning väga tillräckligt tungt. Enligl rådels bedömning föreligger i realiteten inle behov av all


 


Prop. 1981/82:106                                                  342

insfitutioner och högskolestyrelser har lUlgång lill rådens definitiva beslut i anslagsfrågor när man påbörjar arbetet med fördelning av riksstatsanslag. Det är för råden väsentligt all känna lill utfallet i budgetpropositionen inför ansökningsbehandlingen.

UHÄ och högskolan i övrigt liksom FRN och STU är positiva lill definUiva anslag.

HSFR anser definitiva anslag vara del enda ändamålsenliga och anför liksom MFR och SACOISR att dessa bör kombineras med fillgång till läckningsanslag.

DFE tillstyrker principen med definitiva anslag där hänsyn till förvän­tade kostnadsökningar las når anslagen beräknas.

RRV, som fillstyrker elt system med definitiva anslag, avstyrker där­emot tanken all på förhand beräkna pålägg för avtalsmässiga löneökningar. Enklare vore enligl verket att göra liUgång fill läckningsanslag huvudregel.

NFR och DFR finner definitiva anslag naturligast och bäst om täck­ningsanslag införs för rådsfinansierad personal. NFR har emellertid svårt att se all definitiva anslag skulle påverka högskolans planeringssiluafion.

DFR anser all definitiva anslag (ulan tillgång lill läckningsanslag) har oönskade effekter. Delegationen finner det inte vara nämnvärt mer arbels-belastande alt summera faktiskt löneulfall än alt göra löneprognoser. DFR avråder (under dessa betingelser) från en generell övergång lill definitiva anslag och anser att olika anslagsgivare bör ha möjlighet alt välja det syslem som bäst främjar dess eget ansvarsområde.

NFR välkomnar utredningens syn på personliga tjänster men förordar den lösning som rådet numera tillämpar, nämligen att rådet ställer medel till förfogande medan inrättande av tjänster och förordnande pä dessa sköts av resp. högskoleenhet.

DFR stöder kraftigt en fortsall möjlighet för forskningsråden att inrätta personliga Ijänster, särskilt sådana på professorsnivå och menar all sådana tjänster många gånger utgör förutsättning för elt genomförande av långsik­tiga och omfattande projekt. Den tekniska fakultetsnämnden vid KTH anser del vara av fundamental betydelse alt forskningsrådens satsningar i form av tjänster sker i fullt samförstånd med berörda institufioner och sektions- eller fakullelsnämndei\

Beträffande utredningens förslag om ell syslem med fullt arbetsgivar­ansvar för forskningsråden vid av råden inrättade tjänster anser FRN att konsekvenserna härav bör utredas ytterligare. UHÄ saml högskolan i övrigt anser all forskningsråden bör la över det ekonomiska ansvaret som nu åvilar högskoleenheterna för av råden inrättade tjänster.

MFR är för sin del berett all pålaga sig de faclo-arbetsgivaransvar för tjänster som rådet inrättar.

HSFR anser sig däremot inte ha vare sig ekonomiska eller personella resurser all pålaga sig elt ökat arbetsgivaransvar.

NFR avstyrker förslaget att forskningsråden skulle överta det finansiella


 


Prop. 1981/82:106                                                  343

ansvaret för förste assistentljänsler bl.a. beroende på all Ijänsteinneha-varna då får förändrade arbetsuppgifter. Även RRV avstyrker förslaget mot bakgrund av de sexåriga forskartjänsternas särart och högskolans långsiktiga personalplanering.

UHÄ anser all formerna för kostnadstäckning i samband med forsk­ningsråd sanslag bör bli föremål för översyn.

Tekniska fakulteten vid KTH anser all den särställning som forsknings­råd och STU i vissa avseenden intar inle skall utgöra hinder för all de också finansierar lokalkostnader.

DFR anser att kriterierna för kostnadsfördelning vid forskningssamver­kan bör vara för högskolestyrelsen bindande i fråga om medel anvisade av forskningsråden.

SAREC anser utredningen oklar när den behandlar organ likställda med forskningsråden och STU. Styrelsen förutsäller att den även framgent behandlas likställt med forskningsråden i koslnadstäckningshänseende och anser del rimligt att anslag från internationella organisationer t. ex. inom FN-systemet behandlas på likartat sätt. ASF anser sig böra höra fill mot­svarande kategori.


 


Prop. 1981/82:106                                                  344

Bilaga 6:1

Utredningen (U 1979:10) om forskningens och forskarut­bildningens situation i den nya högskolan. Betänkandet (SOU 1981:29) Forskningens framtid.

Sammanfattning

Forskning

Belänkandel inleds med en beskrivning av forskningens situation i ett historiskt perspektiv. Samhällets satsning på högre utbildning och forsk­ning karakteriserades av en långsam kontinuerlig resurstillväxt från sekel­skiftet fram t.o.m. 1940-lalels senare del. Därefter skedde en snabb ex­pansion fram lill 1970-lalels ingång. Under det senaste årtiondet har del emeUertid rått en resursmässig återhållsamhet med en genomsnittlig sam­manlagd tillväxt om endast knappt en procent per år. 1970-talet präglades också, enligt kommittén, lill viss del av elt inom samhället minskal intresse för högre utbildning och forskning. Först under de senaste åren har denna inställning förbylls till en genomgående positiv värdering.

Innan problemen i forskningens nuvarande situation behandlas i belän­kandet, gör kommittén ett försök att precisera forskningens väsen som grund för de fortsatta resonemangen. Inledningsvis redovisas de två ve­tenskapstraditioner man i ell historiskt perspektiv rört sig med: den finala, som utforskar verkligheten i termer av avsikt, mening eller ändamål och den kausala, som visar på bakomliggande orsaker. Kommittén understry­ker alt de två vetenskapstraditionerna kompletterar varandra, och att de bör samverka för att skapa ett bättre samhälle.

1 ett särskill avsnitt redogörs för de olika forskningsbegrepp som före­kommit i den forskningspoliliskaoch velenskapsteoretiska debatten under de senaste decennierna. Bl.a. redovisas den av OECD 1970 fastställda indelningen av forskningsverksamheten och det inom "forskning om forskning" utvecklade synsättet.

Därefter beskrivs forskningsprocessen. Den är, enligl kommitténs me­ning, i sina huvuddrag tämligen likartad oavsett vilket slag av forskning det är fråga om. Processen startas vanligen på så säll, att man identifierar ett forskningsområde, varefter man lägger upp forskningsstrategier: preci­serar problemen inom området, formulerar hypoteser, söker för arbetet relevanta metoder och teorier och på det givna eller nyfunna materialet utvinner sådana resultat som belyser och bekräftar eller eventuellt veder­lägger de från början ställda hypoteserna. Ell gott forskningsresultat förut­sätter att dessa olika moment i processen får ell riktigt innehåll och djup.

En central utgångspunkt för kommitténs arbele har varit all understryka vikten av och kravet på hög kvalitet inom forskningen. Kvalitetsbegreppet


 


Prop. 1981/82:106                                                  345

omfattar såväl forskningsprocessen som forskningsresultaten. Del är i en kvalitetsdiskussion väsentligt alt poängtera, all högskolan måste erbjuda förulsätlningar för och uppmuntra till skolning i kreativt och innovativt tänkande.

Forskningen är inlernalionell och dess kvalitet skall kunna mätas med en inlernalionell måttstock. Forskarnas strävan lill inlernalionalisering måste stödjas. Det gäller för den enskilde forskaren att inle bara vara väl initierad i aktuell vetenskaplig litteratur och debatt ulan också alt själv föra ul sina forskningsresultat i det inlernalionella forskarsamhället.

Den växande kunskapsmängden inom olika vetenskaper har gjort del nödvändigt för forskarna att specialisera sig pä mera avgränsade områden. Kunskapsgränser mellan olika discipliner uppstår genom att man måste avgränsa och renodla problemen. För all lösa tillämpade problem krävs numera ofta samarbete mellan forskare inom olika ämnen. Kommittén anser all UHÄ bör initiera en analys av tvärvetenskapens speciella villkor. Vidare framhålles att professurers ämnesinnehåll bör vara så vida vid tillsättningsförfarandet alt vetenskaplig kvalitet beaktas oavsett om denna ligger inom det tvärvetenskapliga eller inom det disciplinorienterade fältet.

Problem inom forskningen

Efter denna genomgång övergår kommittén till all behandla aktuella problem inom forskningen. Inledningsvis summeras i punktform följande huvudproblem av generell natur:

-    Skillnaderna mellan olika ämnesområden vad gäller forskningens inne­håll och forskningsarbetets metoder kräver i stor utsträckning skilda lösningar samtidigt som det finns ett visst behov av enhetlighet i syste­met.

-    Vid utformning av skilda lösningar kan del vara svårt alt i lika slor utsträckning tillgodose olika intressen inom exempelvis traditionell och icke traditionell forskning, olika vetenskapstraditioner etc.

-    Del finns en kvinnlig begåvningsreserv som man inle hittills lyckats akfivera för forskning.

-    Många forskare får på grund av andra och nytillkomna uppgifter inte längre i tillräcklig utsträckning ägna sig åt forskning.

-    Forskningsmiljön är i många fall otillfredsställande.

-    Krav på snabba lösningar på akuta samhällsproblem har ibland lell till att behovel av långsiktigt uppbyggd kunskapsberedskap åsidosatts.

-    Forskningen är underförsörjd med resurser till långsiktig kompetensupp­byggnad.

-Nya forskningsprojekt kräver ofta stora satsningar som är svåra att genomföra på grund av inflexibililei i anställnings- och medelslilldel-ningssyslemet.

- Nyllobegreppel inom forskningen har fått en för snäv innebörd.


 


Prop. 1981/82:106                                                  346

Kommunikationen mellan forskare och allmänhet fungerar bristfälligt.

Högskolans nuvarande institutionella organisation främjar inte det nöd­vändiga sambandet mellan högre utbildning och forskning.

Vissa lärartjänster inom högskolan inrymmer inte forskning ulan endast undervisning.

Forskarutbildningen fungerar i flera avseenden otillfredsställande.

Efter denna problembeskrivning gör kommittén en genomgång av olika problemområden. Först redogörs kortfattat för forskarens situation. Det konstateras där bl.a. att forskarna, mer än vad som blivit fallet i dagens samhälle, måste få känna rimlig trygghet i anställningen. Vidare bör deras resultat lillmälas ell acceptabelt meritvärde.

1 ell avsnitt om forskningsmiljön understryks särskill vikten av ett kreativt forskningsklimat. Vad som utmärker ell sådant klimat varierar från ämne lill ämne, men gemensamt är, enligl kommittén, att den skapan­de verksamheten ställs i centrum. En given komponent lorde vidare vara jordnära ting som personal, lokaler och material av olika slag. Men även subtila komponenter som flexibilitet, generositet och inlellekluell stimu­lans är vikliga. En god forskningsmiljö bör också ge såväl arbetsro för forskarna som stimulans i form av kontakter inom och utom inslilufionen och med den internationella forskningsfronten.

En av förklaringarna lill forskningens problem idag är, enligl kommit­téns mening, de krav som uppställts på forskningens nytta. Nyllobegrep­pel har stundom blivit så snävt liUämpal all den humanistiska forskningen fått svårt all hävda sitl existensberättigande.

Allmänhetens och politikernas önskemål om snabba lösningar på akuta samhällsproblem har, enligl kommittén, lelt till en överbeloning av kort­siktig produklinriklad forskning. Med olika exempel belyses nödvändighe­ten av långsikfig, ej styrd grundforskning. Ofta leder inbördes oberoende forskning på skilda fäll lill resultat vilka tillsammans bildar underiag för förståelse av fundamentala problem. Det behövs en lång period av icke riktad grundforskning, utan sidoblickar på eventuella användningsområ­den, för all få nödvändig kunskapsberedskap all lösa de akuta problem samhället identUlerar.

De avsnitt som därefter följer i betänkandet avslutas i regel med punkter där den föregående texten summeras i form av förslag lill åtgärder eller motsvarande. 1 den fortsatta sammanfattningen av betänkandet återges främst vissa av dessa punkter som kommittén anser särskill viktiga.

I avsnittet om forskning och utvecklingsarbete (FoU) inom de konstnär­liga högskoleutbildningarna framhålles bl. a. all

—    begreppet "konslnärligl utvecklingsarbete" bör omprövas och evenlu­
eUl ersättas med benämningen "forskning och utvecklingsarbete inom
de konstnärliga högskoleutbildningarna" (FoUK),


 


Prop. 1981/82:106                                                 347

förutsättningar och viUkor för FoUK bör utvecklas inifrån verksamhe­ten själv, innan krav ställs på en formalisering,

medel för FoUK bör specialdesfirieras, dels under särskilt anslag till de konstnärliga högskoleutbildningarna, dels såsom projektmedel som t. v. fördelas av ett speciellt organ forskningsrådsnämnden (FRN),

~ samarbete inom FoUK mellan de konstnärliga utbildningarna och andra institutioner inom eller utom högskolan bör uppmuntras.

—     kompelens genom FoUK vid tUlsällning av lärartjänster skall bedömas
som en merit bland andra men inte specificeras, innan verksamheten
funnit sin form.

Forskningens ekonomi

Kommittén behandlar frågor som rör forskningens ekonomi i ell särskill avsnitt. Detta avslutas med följande förslag lill åtgärder.

—     Del behövs en bättre samordning mellan olika sektorsorgans forsknings­
stöd och mellan sektorsfinansierad forskning och forskning som finansi­
eras pä annat sätt. De forskningspolifiska program som regeringen skall
lägga fram för riksdagen bör kunna bidra fill detta.

-1 enlighet med forskningssamverkanskommilléns förslag bör en del av seklorsorganens FoU-anslag disponeras av högskoleenheterna för lång­siktig kompetensuppbyggnad. Dessa medel bör kunna utnyttjas för en förstärkning av högskolans basresurser för forskning.

Framtida ökningar av resurserna för forskning och utveckling bör i första hand kanaliseras genom utbildningsdeparlemenlets huvudtitel.

Högskolestyrelserna bör få möjlighet att reservera (fondera) medel för investering i tyngre utrustning.

Högskolans organ bör ges inflytande över en del av de resurser för klinisk medicinsk forskning som ingår i driftbidragel till de kommunala undervisningssjukhusen.

Investeringsbidraget till de kommunala undervisningssjukhusen bör kunna ersättas med ett schablonmässigt beräknat belopp inom ramen för driftbidragel. Härigenom kan nämnden för undervisningssjukhusens ut­byggande (NUU) avvecklas.

Forskningsinformation

I ett särskill avsnitt rörande informafion om forskning och utvecklings­arbete understryks bl.a. angelägenheten av alt den enskilde forskaren själv aklivi ägnar sig ål forskningsinformation. Det redogörs vidare för den verksamhet som hittills utvecklats inom området. Därefter föreslås bl.a. följande åtgärder bli genomförda:

—     Universitet och högskolor bör genom specialkurser ge journalister un­
dervisning i konsten alt redovisa vetenskapliga nyheter.


 


Prop. 1981/82:106                                                  348

-      En utbyggd samverkan, i vissa fall en gemensam organisation för infor­
mation, kontaktverksamhet och forskningssekretariat bör utvecklas. På
sikt bör denna verksamhet till en del kunna finansieras genom intäkter
via forskningssamverkan.

—     Författande av populärvetenskaplig lilleralur och redaktörskap för po­
pulärvetenskaplig tidskrift bör fillgodoräknas som merit vid tillsättning
av sådana tjänster där pedagogisk skicklighet är en av bedömningsgrun­
derna.

Högskolans tjänsteorganisation ~ särskilda frågor

Högskolan behöver en förenklad tjänsteorganisation som förbättrar vill­koren för forskning och högre utbildning. Denna bör vara flexibel och erbjuda särlösningar anpassade lill olika fakulteters och ulbildningssek-torers behov. Kommittén framför i huvudsak följande förslag beträffande högskolans tjänsteorganisafion:

Doktorsexamen eller motsvarande kompelens skall vara krav för behö­righet till lärartjänster vid högskolan.

Tjänst av typ forskarassistent bör vara kvar men fidsmässigt begränsas fill tre år med möjlighet lill ett års förlängning om synnerliga skäl förelig­ger. Undervisningsskyldigheten bör reduceras lill samma omfattning som för docent.

Tid som gästforskare utomlands bör ej räknas in i förordnandeliden som forskarassistent.

Posldoklorala stipendier bör ökas lill antalet och bör inrättas även inom andra områden än de naturvetenskapliga. Stipendiet bör kunna innehas i tre år. Posldoklorala stipendier bör även fortsättningsvis stå öppna också för utländska forskare.

En tjänstetyp motsvarande den nuvarande docenttjänsten bör finnas kvar. Innehavarna bör dock garanteras anställningstrygghet, dvs. erhål­la lillsvidareförordnande. Under den första sexårsperioden bör tjänsten omfatta 75 procent forskning och 25 procent undervisning. Efter sex år bör tjänstgöringsskyldigheten ändras till 50 procent forskning och 50 procent undervisning. TUeln förste assistent bör slopas.

Alla fasta lärartjänster vid högskoleenheter med fasta forskningsresurser bör på sikt omfatta både forskning (motsv.) och undervisning.

Nuvarande universilelslektorsljänster med 100 procent undervisnings­skyldighet bör successivt bytas mot tjänster med 75 procent undervis­ning och 25 procent forskning. Under en övergångsperiod bör medel för universitetslektorers forskning finnas kvar.

Systemet med antagning till oavlönad docent bör bibehållas.


 


Prop. 1981/82:106                                                  349

Institutionell organisation

1 belänkandet lämnas även vissa förslag som rör högskolans institutio­nella organisation. Målet med förslagen är, enligt kommittén, att skapa förulsätlningar för en ny organisation som underlättar kontakterna mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning, som fungerar smidigare och som kostar mindre i lid och medel än den nuvarande. Beträffande institutions- och mellannivån föreslås följande:

-    Inom medicinsk, odontologisk, farmaceulisk, juridisk och leologisk fa­kultet förs fakultets- och linjenämnder samman lill ell organ fr.o.m. den 1 juU 1983.

-    Inom leknisk fakultet görs motsvarande sammanslagning baserad på seklionsindelning där sådan finns.

-    Inom humanistisk, samhällsvetenskaplig, malemalisk-nalurvelenskaplig fakultet saml för Sveriges lantbruksuniversitet bör resp. högskolesty­relse få avgöra om sammanslagning skall ske och i så fall om den skall baseras på uppdelning i sektioner eller motsvarande.

-    Inom juridisk och leologisk fakultet bör sammanslagning ske och orga­nels ansvarsområde omfatta även institutionsnivån så all förekommande institutionsstyrelser kan avvecklas. Eventuellt kan motsvarande ordning ockå tiUämpas för odontologisk och farmaceulisk fakultet. Inom övriga fakulteter berörs inle institutionsstyrelserna, men möjligheten all bilda större institutioner bör beaktas där en sådan ordning skulle medföra rationaliseringsvinster.

-    Del nya organet på mellannivån kallas fakultets- resp. sekfionsslyrelse.

-    Fakullets-Zsektionsstyrelsen ges följande sammansättning: Dekanus (ordf.), fem övriga representanter för verksamheten, tre representanter för de studerande varav en forskarstuderande samt tre representanter för yrkeslivet. I vissa fall kan det vara nödvändigt att öka styrelsens storlek för att åstadkomma balans mellan olika seklionsområden, före­trädare för grundutbUdning resp. forskarutbildning etc. Del bör därför finnas möjlighet all på lokal nivå besluta om all öka styrelsens storiek dock utan att ändra proportionerna meUan de olika kategorierna.

-    Styrelsen ges rätt all vid behov inrätta arbetsutskott eller andra typer av beredande organ för vissa frågor. Sammansättningen av dessa bör kunna ha andra proportioner än fakullelsslyrelsen. Här bör även kunna ingå personer utanför fakultets-/sektionsslyrelsen.

-    Ledamöterna i fakultets-/seklionsslyrelsen utses på tre år med undanlag för de studerande som utses på ett år.

-    Liksom hillills bör högskolestyrelsen ha rätt att inrätta förvaltnings­nämnder.

För att åstadkomma ett bättre samband mellan grundutbildning och forskning/forskarutbUdning samt för all på sikt nå vissa ekonomiska bespa­ringar bör, enligl kommitténs mening, även följande förändringar kunna genomföras efter visst yllerligare utredningsarbete:


 


Prop. 1981/82:106                                                  350

—     Region-, universitets- och högskolestyrelserna i resp. högskoleregion
slås samman till en styrelse med vissa angivna undantag.

Regionuniversitetens styrelser, som ges ett regionall ansvar för den högre UlbUdningen, bör främst handlägga övergripande ekonomiska frå­gor och frågor av policykaraklär.

Styrelsen bör ges en sammansättning som motsvarar dagens regionsly­relser, dock med viss förstärkt representation för verksamheten och de studerande.

Verksamheten på de nya högskoleenheterna bör ledas av en rektor och en förvaltningsnämnd, vilka bör sortera direkt under resp. regionuniver-silels rektorsämbete och styrelse. 1 förvaltningsnämnderna bör jämfört med nuvarande sammansättning även ingå representanter för samhåUs-och yrkeslivet.

Forskarutbildningen

Efter dessa förslag övergår kommittén till forskarutbildningen och dess problem. Efter en historisk tillbakablick på hur forskarutbildningen be­handlats i olika utredningar m. rn. fr. o. m. 1955 års universiietsutredning, sammanfattar kommittén forskarutbildningens huvudproblem i följande punkter:

-Tillströmningen fill kurser på 60-poängsnivån i många humanisfiska, samhäUsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga ämnen är för låg för att medge en tillfredsställande rekryteringsbas lill forskarutbild­ningen.

Rekryteringen till forskarutbildningen uppvisar både kvalitativa och kvantitativa ojämnheter.

Kvinnornas andel i forskarutbildningen är genomgående betydligt lägre än deras andel i grundutbildningen.

Forskarmiljön för de studerande är stundom otillfredsställande.

Handledningen av forskarstuderande fungerar bristfäUigl på många håll.

Försöriningssitualionen för de forskarstuderande är oacceptabel.

Examinalionsfrekvensen är för låg och sludiefiden för lång.

Forskarutbildningens meritvärde och kunskapen utanför högskolan om utbildningens innehåll är f n. otillfredsställande. De frågor som sam­manhänger med forskarutbildningens meritvärde behandlas i ell särskilt betänkande (SOU 1981:30).

Därefter anger kommittén fyra centrala mål för forskarutbildningen som kan sammanfattas på följande sätl:

1.   Den skall tillgodose individens önskemål om fördjupade ämneskun­skaper och insikter i vetenskapUg verksamhet.

2.   Den skall tillgodose samhällets behov av kvaUficerad arbetskraft i form av välutbUdade forskare med djupa och breda kunskaper och melodologisk säkerhet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  351

3.  Den under utbildningen producerade forskningen skall bidra lill den s. k. inomvetenskapliga utvecklingen av del valda forskningsområdel.

4.  Den skall stimulera till internationella vetenskapliga kontakter.

Grundutbildning — forskarutbildning

1 elt avsnitt om relationen mellan grundutbildning och forskarutbildning diskuterar kommittén först vissa frågor rörande antagningssystemet till högskolans grundutbildning. Enligl utredningens mening bör på sikt minst 50 procent av platserna på högskolans utbildningslinjer reserveras för studerande som kommer direkt från gymnasieskolan. Vidare föreslås ett nytt system all beräkna belygsmedelvärde frän gymnasieskolan där varje veckotimme för elt ämne ges lika vikt.

Vissa insatser krävs, enligl kommittén, inom grundutbildningen för alt bredda rekryteringsbasen och stimulera de studerande alt gå vidare lill forskarutbildning. Följande förslag fill åtgärder aktualiseras i detta sam­manhang.

UHÄ bör inom främst humanistisk, samhällsvetenskaplig och malema­lisk-nalurvetenskaplig fakultet se över linjesystemet i syfte att åstad­komma koncentration lill något eller några ämnen för varje linje.

Beträffande ämneslärarlinjerna bör möjligheten för de studerande att gå vidare lill forskarutbildning m. m. förslärkas.

De individuella utbildningslinjerna bör ägnas ökat utrymme i högskolans informationsmaterial. Ansökningar om individuella linjer bör behandlas generöst av högskoleenheterna.

En kursöversyn bör göras på lokal nivå med mål att underlätta de studerandes övergång lill forskarstudier.

Forskningsinformation, information om forskningsmetodik och om ve­tenskaplig debatt bör ingå som självklara delar i grundutbildningen och även anges i UHÄ: s utbildningsplaner.

Professorer och övriga forskare bör fullgöra en del av sin undervisnings­skyldighet på grundulbildningsnivån.

Självständigt arbete om minst 10 poäng/2,5 månaders arbete på hellid bör inrymmas i varje grundutbildning, även om detta i vissa fall kan leda till en förlängd utbildningsgång.

Vid lokalplanering bör lokaler för forskning, forskarutbildning och grundutbildning inom elt ämnesområde placeras i omedelbar anslutning till varandra. Direkfiv om detta bör utfärdas liU byggnadsstyrelsen som riktlinjer för arbetet inom högskolan.

Begreppet forskningsanknytning, som myntades av 1968 års utbildnings-utredning, har kommit alt stå för delvis skilda saker under 1970-talet. På senare tid har i detta begrepp främst rymts åtgärder med syfte alt åstad­komma elt samband mellan existerande forskning och grundläggande ut­bildning. I avsnittet om forskningsanknytning föreslår kommUtén följande åtgärder:


 


Prop. 1981/82; 106                                                 352

Samtliga lärare inom högskolan bör ges en administrativ anknytning lill närmast berörda inslilufion med fasla forskningsresurser.

Forskare bör stimuleras all medverka i järomedelsproduktion, vilket kan ske genom alt sådan produktion ges ökat meritvärde vid tillsättning av docent- och forskarassistenttjänster.

-Yllerligare 8 milj.kr. bör årligen under en tioårsperiod avsättas fill universitetslektorers och lektorers forskning.

—     Ytterligare 2 milj. kr. årligen bör satsas på alt utveckla och genomföra
överbryggande kurser med ämnesfördjupning och orientering om forsk­
ningsmetodik.

Analys av forskarutbildningen

I elt särskilt avsnitt analyserar kommittén forskarutbildningen utifrån kvalitets- och effeklivUetskriterier. Kommittén konstaterar inledningsvis att rekryteringen tUl forskarutbildningen totalt sett varit förhållande­vis jämn under 1970-talel. Antalet nybörjare har legat strax över 2000 årligen. Däremot har anlalel avlagda forskarexamina stadigt sjunkit fr. o. m. 1970/71 t. o. m. 1975/76. Därefter tycks en stabilisering skett kring ungefär 750 forskarexamina per år.

Kommittén konstaterar sammanfattningsvis alt det behövs förstärkta resurser till forskarutbildningen för all effektivisera denna. Även i ell för landet ytterst resursknappt läge är det av central vikt all göra framlidsin-riklade investeringar inom forskarutbildningen. 1 de sju därpå följande avsnitten lämnas en rad olika förslag lill åtgärder inom forskarutbildning­en.

Först behandlas frågor som rör förkunskapskrav och behörighei. Kom­mittén sammanfattar här sin syn på följande sätt:

Allmän behörighei till forskarutbildning bör uppnås genom studier på allmän eller lokal utbildningslinje om minst 80 poäng eller genom studier på individuell linje eller enstaka kurser om minst 120 poäng.

Inom humanistisk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturveten­skaplig fakultet skall för allmiin behörighei vidare krävas minst 60 poäng i för forskarstudierna relevant ämne eller ämnesgrupp. För övriga fakul­teter bör eventuella krav om yllerligare fördjupning jämfört med dagens situation uppställas inom ramen för de särskilda behörighetsvillkoren.

I elt avsnitt om rekrytering och urval föreslås att informationsmaterial om forskarutbUdningens uppläggning, innehåll m. m. bör produceras av varie institution med sådan utbildning. Vidare framhåller kommittén alt en granskningsgrupp på varje inslivulion bör la fram beslutsunderiag lill insti-tulionsslyrelsen för antagning av forskarstuderande.

Kommittén behandlar också frågor som rör den könsmässiga snedrekry­teringen lill forskarutbildningen. I övergången från grundexamen lill fors­karutbildning sjunker kvinnornas andel markant inom samtliga sektorer.


 


Prop. 1981/82:106                                                               353

F. n. är endasi cirka var fjärde forskarstuderande kvinna. Följande förslag fill åtgärder lämnas i belänkandel:

Konsekvenserna av en könsmässig kvotering av utbildningsplatser och ulbUdningsbidrag/doklorandtjänsler lill forskarutbildning bör förutsätt­ningslöst utredas.

Informationen inom grundutbildningen om forskning och forskarutbild­ning bör ges en sådan utformning all den stimulerar kvinnor alt gå vidare till forskarutbildning.

I avsnUlel om forskarutbildningens omfattning, innehåll och upplägg­ning lämnas elva olika åtgärdsförslag enligt nedan:

Normalstudieliden bör föriängas från fem lill sex år vid innehav av assistenltjänst.

Assistenltjänst bör kunna innehas ett år efter dispulationen men sam­manlagt i högst sex år.

Doktorander med låg eller ingen aklivitetsgrad bör efter något år avföras ur registret över forskarstuderande.

1 samband med antagningen skall fastställas ett inlroduktionsprogram för doktoranden, i vUket ställs preslalionskrav både på honom/henne och på inslilulionen.

Studerande som avbryter sina forskarstudier redan efter någon termin bör om möjligt få de genomförda akliviteterna "översalla" fill kurser på 61-80- resp. 81 —100-poängsnivån eller motsvarande.

En individuell forskarulbildningsplan bör upprättas i samband med an-lagningen.

De kursbundna studierna inom forskarutbildningen bör i regel omfatta högst ett och ett halvt års heltidsstudier.

Institutioner och fakultelsnämnder bör främja alt doktoranderna inhäm­tar vissa kurser vid andra högskoleenheter i Sverige och utomlands.

Doktorsavhandlingens kvalitet bör tillmätas avgörande betydelse inom forskarutbildningen.

-1 ett protokoll lill doktorsexamen skall fakullelsopponenl och betygs­nämnd åläggas all bilägga var sitt kortfattat omdöme om doktorsavhand­lingen. Betygsnämnden kan dock ansluta sig lill fakultelsopponeniens omdöme. Ledamot som har skiljaktig mening får anteckna denna lill protokollet.

—      Betygsnämnd bör beslå av två fasla ledamöter saml ytterligare en eller
tre ledamöter som utses för varje enskild avhandling.

Mellanexamen

Kommittén behandlar därefter frågan om all införa mellanexamen inom forskamlbUdningen. En särskild enkät om behovet av mellanexamen har fillställts landels samtliga fakultets- och sektionsnämnder saml ell större antal ämbetsverk och andra institutioner. Sammanställningen av svaren 23   Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  354

ger ingen entydig bild av behovel av elappavgång inom forskarutbildning­en. Utbildningens uppläggning, arbetsmarknadens behov m.m. skiftar kraftigt mellan fakulteterna, vilket även avspeglar sig i varierande intresse för alt införa mellanexamen. Kommittén föreslår följande i denna fråga:

-      Mellanexamen införes som en möjlighet lill elappavgång för de forskar­
utbildningar där del är arbetsmarknadsmässigt mofiverat och där en
etapp av detta slag kan utgöra en ulbildningsmässig helhet.

-    Studierna fill mellanexamen skall omfatta 80 poäng, saml innehålla dels kursbundna studier, dels ell vetenskapligt arbele motsvarande minst 20 poäng.

-    Fakultets-/seklionsslyrelse avgör om och när mellanexamen skaU infö­ras, saml fastställer i förekommande fall studieplan för denna utbildning.

- Utbildningen bör ges examensbenämningen licentiatexamen.

Forskarhandledning

En väl fungerande forskarhandledning är av central betydelse för fors­karutbildningen. Handledningen av doktorander fungerar emellertid, enligl kommittén, på många håll klart otillfredsställande. Därför finns del anled­ning att med skilda åtgärder försöka höja kvaliteten på handledningen. I tretton punkter summerar kommittén vad handledaransvaret bör innefatta. 1 övrigi föreslås följande åtgärder:

-      Handledare samt biträdande handledare eller handledargrupp för dokto­
randen bör utses i samband med eller snarast efter antagningen.

-      Handledarutbildning bör regelbundet anordnas vid högskoleenheter med
fasta forskningsresurser.

-    Såväl genomgängen handledanjlbildning som framgångsrik och omfat­tande handledning bör ges meritvärde vid tillsättning av forskartjänster.

-    En professor bör vid sidan av sin undervisningsskyldighel kunna handle­da tre lill sex beUidsdoktorander.

-    För docent och forskarassistent bör undervisningsskyldighelen anses vara fullgjord vid handledning av fem heltidsdoktorander.

-    Varje doktorand bör ha rätt lill i genomsnUl fyra lill sex limmars indivi­duell handledning i månaden.

-    Om antagningsbegränsning skall tillgripas, bör antagningskapacilelen bedömas ufifrån befintliga handledarresurser, forskarnas undervisnings­volym, anlal tidigare antagna doktorander och lokalsituafionen.

Studiefinansiering

Som avslutning i forskarulbildningsavsnillet behandlas frågor rörande sludiefinansieringen. Andelen aktiva forskarstuderande med doklorandsfi-pendium/utbildningsbidrag har under i stort sett hela 1970-talet legat kring 10 procent. Däremot har andelen forskarstuderande som fåll försörja sig


 


Prop. 1981/82:106                                                 355

med annat förvärvsarbete under motsvarande lid ökat från knappt 40 lill 47 procent.

Kommittén menar att flera av problemen med forskarutbildningens ef­fektivitet sammanhänger med de studerandes otillfredsslällande försöij-ningssilualion. Många kan av ekonomiska skäl inle ägna sig ål forskarut­bildning på heltid. Delta leder lill längre studietid och kan även medverka till kvalitativt otillfredsslällande avhandlingar om de studerande inle ges möjlighet att avsätta längre sammanhängande tid för forskning, vilket krävs för en stringent bearbetning av ett ämne.

1 en lid med knappa ekonomiska resurser är del nödvändigt att begränsa antalet forskarstuderande för alt kunna ge dem som antas till utbildningen rimliga arbetsvillkor och en godtagbar försörjning. Bättre ekonomiska vUlkor för doktoranderna torde f. ö. vara en förutsättning för all forskar­studier skall upplevas som ell attraktivt alternativ för dem som lämnar grundutbildningen.

Kommittén lämnar följande förslag till åtgärder beträffande sludiefinan­sieringen:

—     Studiestöd inom forskarutbildningen bör kunna utgå inom ramen för tre
olika tjänstetyper:

a)  doklorandljänsl med 100 procents forskarutbildning,

b) doklorandljänsl med 80 procents forskarutbildning och 20 procents institutionsljänslgöring,

c)  assistenltjänst med högst 50 procents instilulionstjänslgöring. Tjäns­terna bör kunna innehas i fyra, fem resp. sex år.

—     Fördelningen meUan de tre olika tjänstetyperna bör avgöras av resp.
institutionsstyrelse.

-Lönefäll bör inrättas för doklorandtjänslerna för att medge flexibel lönesällning.

Doklorandljänsl bör kunna innehas ett år efter dispulationen men sam­manlagt dock högst i fyra resp. fem år.

Den som fullgjort minst hälften av sin forskarutbildning inom medicinsk fakultet bör ges företräde till plats för allmänljänstgöring (AT) vid uni­versitetssjukhus för all undvika att forskarutbildningen avbryts.

20 milj. kr. årligen under fem år bör avsällas för att förverkliga kommit­téns förslag till nyll studiefinansieringssystem.

Prioriteringar

1 den sammanfattande prioriteringen av kommitténs förslag framhålles behovet av att införa ell nytt studiefinansieringssystem, som den mest angelägna åtgärden. Vidare ges hög prioritet ål all få lill stånd en tjänsteor­ganisation inom högskolan där alla lärartjänster inrymmer moment av forskning (motsv.).


 


Prop- 1981/82:106                                                 356

Bilaga 6:2

Forskningens framtid. Forskning och forskarutbildning i högskolan. Betänkande (SOU 1981:29) av utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan.

Remissyttrandena

De allmänna omdömena om betänkandet Forskningens framtid är övervägande positiva.

Humanistisk-samhäUsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) anser all kommittén väl utnyttjat den påfallande stora frihet som direktiven medgi­vit. "Forskningen och forskarutbildningen har salts in i ell större samman­hang och både forskningsprocessens natur och aktuella organisatoriska och institutionella problem har erhållit en intresseväckande belysning. På ett ofta skickligt sätl har kommittén kommit runt de svårigheter som vållas av lägel på det forskningspoliliska området - med ell flertal, ofta sins­emellan stridiga förslag från skilda utredningar ännu inle behandlade av statsmakterna."

Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskaps­akademien uttalar sin stora tillfredsställelse med alt en utredning nu fram­lagts som präglas av verklig insikt om forskningens villkor och som också rymmer konkreta förslag som - om de genomförs - skulle kunna bryta en, enligt akademierna, oroande utveckling för svensk forskning.

Statens delegation för rymdverksamhet uttrycker sin stora uppskattning av betänkandet. Enligt delegationen beskrivs och analyseras forskningens och forskarutbildningens situation på elt utmärkt säll. Centrum för kvinn­ligaforskare och kvinnoforskning i Uppsala har ell mycket positivt intryck av utredningen som helhet och uppskattar särskilt alt man haft en seriös inställning till de frågor som rör kvinnor och forskning.

Högskolemyndigheternas reaktion på förslagen är blandad. Kommittén får elt betydande slöd från de delar av högskoleorganisationen som inne­fattar fasla resurser för forskning och forskarutbildning, medan företrädare för andra delar av högskoleutbildningen liksom regionstyrelsema är mera kritiska.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) anser att belänkandet ger en värdefull belysning av den berörda verksamhetens läge utifrån aktiva forskares och forskarstuderandes utgångspunkter. Belänkandel innehål­ler, enligl UHÄ, en problem- och ålgärdskalalog som i åtskUliga avseen­den, särskilt beträffande forskamlbildningen, bör kunna läggas lill grund för förbällringar.

I de allmänna bedömningarna av belänkandel pekas dock också på vissa brister.


 


Prop. 1981/82:106                                                  357

Centralorganisationen SACOISR anser det beklagligt att belänkandet inle i någon nämnvärd utsträckning behandlat forskningsanknytning och forskamlbildning vid de högskoleutbildningar som saknar sådan.

Apolekarsocieieten — Farmaceutiska föreningen finner del vara en på­taglig brist all man heU avstått från att ta upp lill behandling betydelsen av det avsevärda stöd tUl forskning och forskamlbildning, som ekonomiska och personella insatser från företag och forskningsslödjande institufioner liksom forskningssamarbete med dessa innebär för högskolorna.

Statskontoret framhåller att betänkandet har en klar karaktär av partsin­laga.

Enligt Landsorganisationen i Sverige (LO) innehåller betänkandet få nya tankegångar utan snarare tendenser all vilja återgå till liden före högskolereformen. "När del gäller forskningen anser kommittén tydligen all fortfarande skall frågeställningarna formuleras av forskarna själva och all svaren bör sökas i avskildhet inom universUelens ramar. Med andra ord skall samhäUel finansiera forskningen samt på olika sätt underlätta dess existens utan att för den skull öva något avgörande inflytande över dess inriktning. Att vetenskapen kan vara en verksamhet som bidrar till diskus­sionen mellan forskarna och samhället har vad LO kan se inle kommittén ägnat någon större uppmärksamhet."

"Trots titeln Forskningens framtid finner man myckel av nulägesbe­skrivning men ganska litet av långsiktiga framtidsbedömningar" påpekar statsvetenskapliga institutionen vid universUetet i Stockholm. Ell mer långsikfigt perspektiv efterlyses också av lärarhögskolan i Stockholm, styrelsen för universUetet i Uppsala m. fl.

Betänkandets avsnitt om forskningens situation i historiskt perspektiv diskuteras föga i remissyttrandena men då så sker oftast i positiv anda.

Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen anser all delta avsnitt ger en utmärkt sammanfattning, som med behållning kan läsas av alla dem som ägnar sig åt forskning eller har alt la ställning lill frågor rörande forskning.

Jämställdhetskommiltén menar all del är "på sin plats all påminna om att män hade 400 års försprång i utbildningen, när våra universitet delvis öppnades för kvinnor 1873. De allmänna läroverken förblev gosskolor ända fram lill 1927 och flickornas möjligheter att skaffa sig de nödvändiga förkunskaperna för högre studier förblev till dess nästan obefintliga. Del har inneburit att kvinnor har varit utestängda från att forma vår kunskaps­värld och att undervisning och forskning har präglats och fortfarande i hög grad präglas av mäns värderingar och erfarenheter.

Det avsnitt i belänkandel som rubricerats ''Forskningens vä­sen" har i stort sett bemötts positivt i remissyttrandena.

Statens delegation för rymdverksamhet anser all avsnittet är intressant, men att det saknar "framhållandet av en väsenfiig skillnad mellan nalurve-


 


Prop. 1981/82:106                                                  358

tenskapema (de "hårda" vetenskaperna) å ena sidan och de humanistiska och samhällsvetenskapliga (de "mjuka") vetenskaperna å den andra sidan. För den naturvetenskapliga forskningen finns ett "facit", en värderingsfri och omanipulerbar "sanning" i bollen, som vi har éll rätt gott hopp om att klarlägga åtminstone inom vissa grenar av naturvetenskaperna, medan den humanisfiska och samhällsvetenskapliga forskningen gäller så utomordent­ligt komplicerade sammanhang att något hopp om all nå ner till värderings-fria gmndelemenl i praktiken ej finns. Den nämnda skillnaden påverkar forskarna inom de olika områdena såväl psykologiskt som i många prak­tiska sammanhang."

Vikten av krav på hög kvalitet i forskningen kan inle nog understrykas framhåller bl. a. de medicinska (MFR) och naturvetenskapliga forsknings­råden (NFR).

UHÄ, MFR, NFR, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, Ingen­jörsvetenskapsakademien, SACOISR m.fl. betonar angelägenheten av in­ternationella utvärderingar av forskningen. En vikfig fömtsättning för det­ta liksom över huvud för utbyte av forskningsresultat över gränserna är all åtminstone viktigare svenska forskningsinsatser dokumenteras på ell in­lernalionelll gångbart språk. Särskilt för humanisfisk forskning finns här problem. UHÄ föreslår - i anslutning liU kommitténs förslag om en översällningsfond - all HSFR får i uppdrag alt närmare överväga frågan om former för stöd lill översättning med syfte alt underlätta presenlafion av svenska forskningsresuUal för inlernalionell publik.

Forskningsrådsnämden (FRN), som särskill har lill uppgift alt främja tvärvetenskaplig forskning, understryker den insiktsfulla analysen av de problem som sammanhänger med detta slags forskning och hur relativt sällsynt verkligt tvärvetenskaplig forskning är. FRN påpekar all möjlighe­ten att främja tvärvetenskaplig forskning genom särskiU slöd, som utred­ningen aktualiserar, finns redan genom möjligheten till samarbete härvid mellan forskningsråden och FRN. Att särskilja rådsmedel för detta ända­mål är därför, enligt nämndens uppfattning, inle nödvändigt.

UHÄ vill framhålla all benämningen tvärvetenskap måste avgränsas tUl de faU då forskningen innebär egen teori- och metodutveckling, dvs. inle användas då del enbart gäller flervetenskaplig/mångvelenskaplig kun­skapskompilering.

UHÄ ansluter sig också till kommitténs uppfattning alt tvärvetenskaplig forskning om möjligt skall ges sådana organisatoriska former alt långvari­ga, om ån inte permanenta, projektorganisationer möjliggörs.

Kommittén föreslår alt UHÄ skall initiera en analys av tvärvetenska­pens speciella vUlkor. UHÄ vill peka på alt sådant analysarbete redan pågår eller planeras i olika former. Ell underlag utgör de erfarenheter som görs inom den temaorienlerade forskningen och forskamlbildningen vid universitetet i Linköping. Viktiga är också de utvärderingsresultat som kan hämtas från både äldre centra inom t. ex. de tekniska högskolorna och på


 


Prop. 1981/82:106                                                 359

senare tid liUkomna centra med tyngdpunkt på aktuella samhällsfrågor m. m. UHÄ har nyligen låtit göra en översikt över befinfiiga centrumbild­ningar. Det är vidare naturligt för UHÄ att i samverkan med berörda sektorsorgan analysera sådana områden där tvärvetenskaplig forskning är av betydelse för långsiktig kunskapsutveckling inom områden som är intressanta på gmnd av forskningssamverkan. Något särskilt uppdrag be­hövs enligt UHÄ: s mening mol denna bakgmnd inle.

Bl.a. Sveriges förenande studentkårer (SFS) delar kommUténs uppfatt­ning att professurernas ämnesbenämningar bör hållas så vida all man vid fillsättningen kan beakta vetenskaplig kvaUtet oavsett om denna ligger inom del tvärvetenskapliga eller del disciplinorienterade fältet.

Bl.a. UHÄ, olika högskoleorgan, Sveriges industriförbund. Svenska Läkaresällskapet, Apotekarsocieteten - Farmaceutiska föreningen anslu­ter sig fill kommitténs beskrivningar av aktuella problem inom forskningen.

LO saknar en analys av den sociala snedrekryteringen tUl forskarutbild­ningen och därmed till forskning.

I Ukhet med kommittén understryker bl. a. UHÄ att problem i hög grad skiftar fill art och omfattning mellan olika ämnen, fakulteter och högsko­leenheter. Det är enligl UHÄ: s mening nödvändigt all det ges utrymme för variafioner i verksamhetens inriktning och organisafion inom en och sam­ma högskoleenhet och meUan olika högskoleenheter. Likformighet är var­ken önskvärd eller möjlig.

Viklen av en god forskningsmiljö framhåUs i flera yttranden från organ inom högskolan. Det framhålls alt åtgärder behövs för all ta till vara forskarnas kreativitet. Man pekar också på att forskningsmiljön under de senaste åren negativt påverkals av den fragmentarisering som ägt rum vid universiteten genom tillkomsten av organ med för liten överblick och alltför oklara ansvarsförhållanden och på institutionerna genom uppdel­ning på subspecialiteler.

Flera remissinstanser, däribland UHÄ, MFR, många organ inom hög­skolan delar kommitténs bedömning att nyllobegreppel inom forskningen överbetonats.

Svenska kommunförbundet poängterar all nytta för samhället inte bara skall betyda ekonomisk nytta och materiell användbarhet ulan också mås­te rymma begrepp som värde och mening.

"Del är nödvändigt att elt sådant tänkande genomsyrar även den natur­vetenskapliga och tekniska forskningen. Värdet av en ren och oförstörd natur och av hushåUning med ändliga resurser måste påverka inriktningen av den tekniska forskningen. Ett visst samband med detta har enligl styrelsens mening de åtgärder som kan vidtas för alt bryta den manliga dominansen inom den tekniska och naturvetenskapUga forskningen".

Transportforskningsdelegationen framhåUer all för ell seklorsorgan är konflikten ofta påtaglig meUan inomvetenskapliga krav, avhandlings- och


 


Prop. 1981/82:106                                                               360

ulbildningsmoliv å ena sidan och avnämarkrav om snabba resultat å andra sidan.

LO anser att det är vikfigt att forskningen kan medverka fill snabba lösningar av akuta samhällsproblem. Krav på medverkan och resultat bör emellertid hållas inom rimliga gränser. Om så sker torde delta väl kunna förenas med en mer långsikfig kunskapsuppbyggnad.

Kommitténs säll all diskutera nyllobegreppel inom forskningen kan LO inle helt ställa sig bakom. Ulan alt gå in på en diskussion av själva nyttobegreppet vill organisationen peka på att även de vetenskapsområden som kommittén värnar om, bl.a. de humanistiska, kan betraktas som nyttiga genom att t. ex. belysa konsekvenser av den tekniska och naturve­tenskapliga utvecklingen och söka förutse denna utveckling och dess in­verkan på människors situation ur både sociala och kulturella aspekter. Härvid måste dessa forskningsområden själva genom l.ex. elt tvärveten­skapligt samarbete hävda sin existens och möjlighet all betraktas som "nyttiga".

Bl.a. NFR och statens delegation för rymdverksamhet stöder alla för­slag som förs fram i betänkandets avsnitt om forskningens ekono­mi .

Det behov av bättre samordning av seklorsforskningen som kommittén pekat på, vitsordas av bl. a. riksrevisionsverket (RRV), LO, Svenska kom­munförbundet, SFS och olika organ inom högskolan. Statistiska central­byrån (SCB) ställer sig bakom utredningsförslaget om bättre samordning när del gäller sektoriellt finansierad grundforskning.

I fråga om förslaget att en del av seklorsorganens FoU-anslag skall disponeras för långsiktig kompetensuppbyggnad inom högskolan hänvisar många remissinstanser lill sina yttranden över forskningssamverkanskom­milléns belänkande.

Bl.a. UHÄ, många organ inom högskolan. Vetenskapsakademien, Vit­terhetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien och SFS tillstyrker uttryckligen all seklorsorganen skall bidra lill finansieringen av gmndläg­gande forskning inom högskolan.

En sekloriell finansiering av långsiktig kompetensuppbyggnad förbättrar dock, enligt UHÄ:s mening, någon form av sammanhängande "program­styrning" på statsmaktsnivå av högskoleforskningen.

Sveriges industriförbund instämmer i att anslagen för seklorsforskning måste stämmas av mol den grundläggande kunskapsutveckling som är nödvändig för att bedriva kvalificerad sektorsforskning. Förbundet tror dock inle all någon av FOSAM: s tre tekniska modeller kan väntas fungera särskill väl i praktiken. Den nödvändiga avvägningen mellan liUämpad seklorsforskning och grundläggande kunskapsutveckling bör istället kunna göras i de forskningspoliliska propositionerna.

Arbetarskyddsstyrelsen motsätter sig bestämt en omfördelning från sek­torsorganens arbelsmiljöforskning lill universitet och högskolor.


 


Prop. 1981/82:106                                                               361

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) framhåller all stödet fill långsiktig kompetensuppbyggnad även i fortsättningen bör komma över utbildnings­departementets budget.

Förslaget all nya forskningsresurser i fortsättningen i första hand skall kanaliseras på ulbildningsdepartemenlel fillstyrks framför alll av en rad organ inom högskolan men också av bl. a. MFR.

Några remissinstanser - l.ex. naturvårdsverket, expertgruppen för forskning om regional utveckling och Sveriges industriförbund - förordar att förstärkningar av basresurserna sker genom anslag från ulbildningsde­partemenlel men vill samtidigt även ha en fortsatt utveckling av sekloriell FoU.

Förslaget avstyrks direkt av bl.a. SCB, Sveriges lantbruksuniversitet och SACOISR.

MFR, naturvårdsverket, Apotekarsocieteten — Farmaceutiska för­eningen och en rad organ inom högskolan tillstyrker förslaget att högskolestyrelser skaU få möjlighet all reservera medel för investering i tyngre utmslning.

Statskontoret anser att uppslaget är värt att utredas närmare.

Enligt UHÄ:s mening finns möjlighet alt fondera medel för anskaffning av tyngre utmslning. UHÄ föreslår all statsmakterna bekräftar all så är fallet. "En förulsällning för att den antydda ordningen skall fungera prak­tiskt är naturligtvis all för ändamålet planerade reservationer inle dras in av statsmakterna. En fortsall utbyggnad av de särskilda kostnadsramarna fill UHÄ:s resp. FRN:s disposition lorde vidare minska behovel av alt använda de ändamålsinriktade anslagen lill anskaffning av utrustning."

Både FRN och utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) avstyrker lokal fondering av medel. Båda myndighelerna hänvisar fill de möjligheter lill anskaffning av utrustning som ges genom de kost­nadsramar som står lill FRN: s resp. UHÄ: s disposition.

Kommitténs krav på all forskningen måste ges tillräckliga resurser för s.k. stödfunktioner stöds i de yttranden som lar upp frågan. Bl.a. fram­hålls ofta behovel av omfattande och snara åtgärder i fråga om lilleraturtill-gång och biblioteksservice. Till dem som tar upp delta hör bl.a. olika organ inom högskolan, kungl. biblioteket. Vetenskapsakademien, Vitter­hetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges aUmänna biblioteksförening samt SACOISR.

UHÄ, styrelsen vid universiteten i Uppsala och Umeå, samtliga medi­cinska och odontologiska fakultetsnämnder, Svenska LäkaresäUskapet, SACOISR m.fl. instämmer i alt högskolemyndigheterna måste få större inflytande över planeringen och resursanvändning vid undervisningssjuk­husen.

MFR menar att en noggrann utredning krävs om mekanismer för att åstadkomma ell reellt inflytande för de för forskning ansvariga organen över delar av LUA-medlen.


 


Prop. 1981/82:106                                                 362

Förslaget att avskaffa nämnden för undervisningssjukhusens utbyg­gande (NUU) tUlslyrks av bl.a. styrelserna för universiteten i Lund och Umeå, samtliga medicinska och odontologiska fakultetsnämnder som ytt­rat sig i frågan, Svenska Läkaresällskapet. MFR anser att ytterligare underlag krävs för ell ställningslagande. Enligt socialstyrelsens uppfattning måste investeringsersättning fill un­dervisningssjukhusen för läkamtbildning och forskning inte bara bedömas som en rent statlig gransknings- och kontrollfunktion utan också relateras till den övergripande hälso- och sjukvårdsplaneringen. Genom sina upp­gifter som regionsjukhus svarar undervisningssjukhusen för nyckelfunk­tioner inom hälso- och sjukvårdsorganisationen som även staten har stark anledning all bevaka. Mot den bakgrunden föreslår socialstyrelsen alt -innan någon förändring görs av NUU: s ansvarsområde och verksamhets­inriktning — regeringen genom en särskild översyn närmare analyserar dess ställning och funkfion inom det statliga kontroll- och bidragssystemet. Endasi ett fåtal remissinstanser har närmare berört frågan om forsk­nings- och utvecklingsarbete inom de konstnäriiga högskoleutbildningar­na.

SFS anser att det är föga meningsfuUl att ersätta begreppet konslnärligl utvecklingsarbete mol benämningen forskning och utvecklingsarbete inom de konstnärliga högskoleutbildningarna. SFS anser det mycket svårt att förena verksamheten inom dessa områden mol de krav på vetenskaplighet, metod och teoribildning etc. som vanligtvis anknyts lill begreppet forsk­ning.

FRN däremot säger sig inle ha några invändningar mol förslaget om ändrad benämning.

Sveriges lantbruksuniversitet framhåller all den av utredningen föreslag­na förändringen ligger helt i linje med lantbruksuniversitetets intentioner i fråga om dess utbildningslinje för landskapsarkilektulbildning och fillstyr­ker livligt förslaget.

Utredningens förslag att FRN skall fördela projektmedel inom området säger sig nämnden inte kunna tiUslyrka. Även SFS är tveksam i denna fråga. FRN framhåller att den inte ulan starka skäl bör åläggas en forsk­ningsrådsroll och att ämnesmässigt lämpligare och fuUl kompetenta organ torde vara humanisfisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och kulturtådet.

UHÄ är inle berett, med hänsyn lill de speciella förhållanden som gäller inom de konstnärliga områdena, alt tillstyrka förslaget att FoUK införs som ett särskilt begrepp i planering och medelsanvisning inom högskolan. UHÄ menar att förslaget om FoUK måste bedömas i ett sammanhang där konsekvenserna för högskolans samlade forskningsorganisation ges en mer allsidig belysning.

UHÄ tillstyrker i enlighet med förslag i sin senaste anslagsframställning att medel för konstnärligt utvecklingsarbete specialdeslineras och anvisas


 


Prop. 1981/82:106                                                 363

under elt nyll anslag. Medlen bör, enligl UHÄ, fördelas på anslagsposter för berörda högskoleenheter. Det är väsenligl all enheterna härvid kan fritt disponera rörliga resurser för fördelning på projekt anser ämbetet. I avvak­tan på att det nya anslaget byggs upp och verksamheten finner sina former inom högskolan fmns del enUgl UHÄ: s mening inle anledning att — i enlighet med kommitténs förslag - aktualisera någon särskild ordning för central fördelning av projektmedel för konslnärligl utvecklingsarbete.

Utredningens övriga förslag inom detta område tillstyrks av UHÄ.

Remissopinionen bland de högskolemyndigheter som har hörts i frågan är splittrad vad gäller kommitténs förslag om FoU inom de konstnärliga högskoleutbildningarna. Benämningen FoUK möter åtskilliga invändning­ar liksom förslaget all ge FRN en särskild forskningsslödjande roll.

Synpunkter på utredningens diskussion och förslag vad beträffar infor­mation om FoU har av vissa remissinstanser behandlats i deras remissvar över Forskningssamverkanskommillén.

BFR instämmer i utredningarnas resonemang vad beträffar högskolans informationsverksamhet. Forskningsinformation bör vara en gemensam angelägenhet för högskolans samtliga forskare. Det är dock uppenbart all all information om högskolans forskning inte kan utformas enbart av enskilda forskare. Del är därför angelägel all massmedia stöds i sill arbele all redovisa forskning och forskningsresultat.

Även Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien och Vit­terhetsakademien delar utredningens uppfattning om informationens bety­delse, del må gälla informationen till politiska beslutsfattare, lill näringsli­vet, lill andra avnämarkalegorier i samhälls- och kullurliv och lill allmän­heten. Information bör avse inle endasi forskningens resultat och framsteg ulan i lika hög grad de problem forskningen arbetar med samt forsknings­processens karaktär och vUlkor.

LO anser alt förslagen om FoU-information är bra och angelägna. LO tillstyrker förslaget om en gemensam organisation för information, kon­taktverksamhet och forskningssekretariat. Del gör även RAÄ och statens historiska museer som anser del vara önskvärt all del organ som utåt ansvarar för denna information ges samma beteckning och ställning inom samtliga universitet och högskolor. Ell sådant organ bör vara lätt idenli-fierbart. Myndigheten finner det också lämpligt alt de föreslagna verksam­hetsberättelserna ges en för högskoleområdet likartad utformning.

Även SAF tillstyrker förslaget om en utbyggd samverkan mellan infor­mafions-, kontaktverksamhets- och forskningssekretariaten, Uksom försla­get att universitet och högskolor genom specialkurser bör ge journalister undervisning i konsten all redovisa vetenskapliga nyheter. SAF framhåller viklen av alt högskolan utbildar sin egen personal och framför alll den forskande personalen i konsten att redovisa sina nyheter. Ansvaret att föra ul forskningsinformation bör vara en angelägenhet för alla akademiska lärare.


 


Prop. 1981/82:106                                                  364

Betydelsen av adekvat information om pågående forskning gäller inte minst läkemedelsområdet framhåller Apotekarsocieteten - Farmaceutiska föreningen. Att undervisa seriösa journalister i konsten att redovisa veten­skapliga nyheter på elt riktigt sätt är i och för sig bra och kan i någon mån bidra lill all motverka den sensationsjournalistik som förekommer. Minst lika viktigt bör vara att stimulera aktiva forskare till en mera omfattande medverkan i olika media och ge dem härför erforderlig träning. Utredning­ens förslag lill åtgärder tillstyrkes.

FRN finner del värdefullt alt utredningen behandlat FoU-informalion och kan i stort tillstyrka de förslag som framförs rörande universitetens informationsverksamhet.

När del gäller den projektbaserade informationsverksamheten vid uni­versiteten som FRN stöder föreslår utredningen all en viss del härav skall permanentas och motsvarande medel överföras till högskolan. Högskolans egna resurser för forskningsinformation bör ökas och i den mån verksam­heter som stöds av FRN blir permanenta kan givetvis frågan om medels­överföringar aktualiseras. Konstruktionen med rörliga projektmedel som komplement lill fasta resurser och som prioriteringsinstrument bör dock icke överges. Nämnden avser inle all med projektstödet till informafions-projekl vid högskolan uppehålla permanent verksamhet. En ökning av högskolans egna resurser för forskningsinformation är emellertid angelä­gen och högskolan bör därför i sin egen verksamhet ge viss prioritet åt informationsresurserna.

Sveriges allmänna biblioteksjörening (SAS) framför viklen av att ell målmedvetet arbele bedrivs för en fortsalt utbyggd modern svensk infor­mationspolitik. Av den vetenskapliga och tekniska forskningen sker ca 99 procent utanför Sveriges gränser. Redan av denna anledning är det en självklarhet alt forskningsverksamhet i vårt land måste bygga på en så god tillgång som möjligt om forskningsresultaten i andra länder. Härvid utgör de vetenskapliga biblioteken en oumbärlig basresurs. SAB beklagar all denna fråga ej blivit föremål för en djupare analys inom utredningen och all utredningen ej lill sig knutit någon biblioteksexpert. När utredningen på ell ställe i betänkandet "Forskningens framlid" påpekar all de vetenskapliga biblioteken utgör "en synnerligen betydelsefull forskningsresurs för många discipliner särskill inom humaniora och samhällsvetenskap" ger detta en felaktig bild av att bibliotekens service skulle spela en mindre betydande roU inom andra ämnesområden. Samma uppfattning återkom­mer även på andra håU i utredningen. Denna uppfattning speglar en föråld­rad syn på bibliotekens roU inom den moderna forskningen där informa­tionsservicen i långt större utsträckning än tidigare går ut på att aklivi hjälpa forskarna att finna den litteratur och information han söker inom alla ämnesområden. Det är härvid alt märka att del är just inom sådana områden som medicin, naturvetenskap och teknik som de datoriserade dokumentations- och lUleralursökningsmetoderna tidigast tagUs i bmk av


 


Prop. 1981/82:106                                                 365

biblioteken. I samband härmed har också en fortlöpande professionalise-ring skelt inom bibliotekarieyrket med elt betonande av biblioleksljänste-männens roller som experter på vetenskapliga informationsfrågor. Den bild av bibUoteken som lärda verk av i första hand humanistisk och samhällsvetenskaplig natur som antyds i betänkandena stämmer dåligt med en modern verklighet.

BibUotekens uppgifter inom den vetenskapliga informationsförsörjning­en tas också upp av KB. KB delar utredningens uppfattning alt de krym­pande resurserna för bok- och tidskriflsköp vid forskningsbiblioteken är ulomordenlligl oroande och kan förorsaka irreparabla skador i den veten­skapliga informationsförsörjningen. Från bibliotekshåll har del ofta på senare år omvittnats all de skador som åsamkas bestånden under ekono­miska ålslramningsperioder - också relativt kortvariga sådana - är svåra och ibland omöjliga all reparera. 1 den mån luckorna över huvud laget kan fyllas, sker det till betydligt högre kostnader än om verksamheten hade lillåfils fungera normalt.

I fråga om högskolans tjänsteorganisation lar kommittén upp några särskilda frågor och konstaterar inledningsvis, all kommitténs majoritet har avvisat flertalet av de av lärartjänstulredningen framförda förslagen. 1 sina principiella överväganden framhåller kommittén, all del behövs en förenkling av tjänsteorganisationen som medger flexibilitet och erbjuder särlösningar för behoven inom skilda delar av högskolan. Kommittén anser, all alla Ijänster skall kunna omfatta både forskning och utbildning. Del är den aktive forskaren som skaU undervisa inom såväl forskamlbUd­ning som grundläggande utbildning.

Vidare föreslår kommittén en avsevärd utbyggnad av tjänster på mellan­nivå, all doktorsexamen skall vara krav för behörighei lill alla fasla lärar­tjänster inom gmndulbUdningar, som är knutna lill en fasl forskningsor­ganisation, alt en tjänstetyp motsvarande nuvarande forskarassistenttjänst skall finnas kvar liksom antagningen fill oavlönad docent. Kommittén föreslär också att en tjänstetyp motsvarande de nuvarande docenttjänster­na med anställningstrygghet skall finnas kvar med en tjänstgöringsskyldig­het som under de första sex åren lill 75 procent avser forskning. En majoritet av kommUtén föreslår att därefter skall minst 50 procent reser­veras för forskning medan sex reservanter förordar relationen 25 procent forskning och 75 procent undervisning. Universilelslektorstjänslerna bör under loppet av en Ireltioårsperiod förändras så alt 25 procent av Ijänstein-nehållet skall avse egen forskning.

Yttrandena över denna del av kommitténs förslag kan i stort fördelas på tre grupper. En första gmpp bestående bl.a. av MFR, HSFR, livsmedels­verket. Svenska läkaresällskapet, SFS och akademierna tillstyrker i allt väsenfiigt kommitténs förslag. Sålunda finner HSFR "kommitténs analy­ser och förslag i huvudsak rimliga och vida bättre än de som på sin tid förekom i lärartjänslutredningens betänkande".


 


Prop. 1981/82:106                                                               366

Också inom högskolan är remissopinionen i stort sett välviUig till försla­gen tiU ny tjänsteorganisation.

En andra grupp bestående bl. a. av RRV, statens arbetsgivarverk (SAV), UHÄ, NFR, lantbruksuniversitetet, TCO, SACOISR och LO erinrar om sina ställningstaganden i yttrande över LÄTU: s förslag i SOU 1980:3 och vidhåller dessa. Gmndlonen i flera av yttrandena i denna grupp ullrycks med slor tydlighet av TCO som konstaterar, all förslagen "saknar realism och allsidig bedömning. Eftersom en sådan bedömning nyligen gjorts av den allsidigt sammansatta lärartjänstulredningen (LÄTU), vars synsätt TCO i huvudsak kunnat dela, har TCO inte anledning alt närmare kom­mentera utredningens förslag".

En SärstäUning intas av FRN, som hänvisar lUl sitt posUiva yttrande över LÄTU: s betänkande och konstaterar, att den allmänna inriktningen av kommitténs förslag i huvudsak överensstämmer med LÄTU: s. Stats­kontoret å sin sida finner, att de invändningar statskontoret riktade mol förslagen i LÄTU:s belänkande i alll väsentligt synes giltiga även gent­emot de nu föreliggande förslagen.

Den tredje gmppen utgörs av yttranden från remissinstanser, som avslår från alt kommentera förslagen som helhet men som redovisar synpunkter på enskilda detaljer. TUl denna grupp hör försvarets forskningsanstaU (FÖA), SCB, STU, Sveriges industriförbund och SAF.

Kommitténs övergripande utgångspunkter om förenkling, flexibilitet och möjlighet lill särlösningar, liksom om den gmndläggande utbildningens forskningsanknytning möter inget motstånd bland remissinstanserna. Ock­så kommitténs förslag att aUa tjänster skall kunna innefatta både utbildning och forskning bemöts positivt av dem som går in på förslagen mer i detalj. Hit hör STU, FOA. SAREC, SFS, Handelshögskolan i Stockholm (HHS), SACOISR och Landstingsförbundet.

Förslaget att i princip alla lärare i högskolan skall ha doktorsexamen tillstyrks bl. a. av NFR, SFS, Svenska kommunförbundet och Industriför­bundet samt av flera högskolemyndigheter, bland dem högskolestyrelserna vid universUetet i Stockholm och Chalmers tekniska högskola (CTH) saml teologiska, humanistiska och juridiska fakultetsnämnderna i Uppsala. Landstingsförbundet däremot be.tonar, att det måste vara tjänstens inne­håll som utgör riktmärke för vilken kompetens som skall krävas.

UHÄ, som är kritisk till förslaget, framhåller, all "lika lite som krav på vetenskaplig merilering skall behöva eftersättas där sådana krav är befo­gade och möjliga alt tillgodose, lika lite skall vetenskapliga meriter krävas av lärare i utbUdningar som saknar vetenskaplig tradition eller behöver förankring också i yrkesUvel".

Tveksamhet eller krifik mot förslaget framförs också av högskolestyrel­serna vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH), universiteten i Linköping och Göteborg saml högskolorna i Karlstad och Växjö.


 


Prop. 1981/82:106                                                               367

SAF betonar, att begreppet "motsvarande kompetens" måste tolkas olika beroende på vilken sektor av högskolan man avser.

Akademierna, många högskoleorgan och SACOISR m.fl. tillstyrker en utbyggnad av tjänsterna på mellannivå. Förslaget all bevara en tjänstetyp motsvarande nuvarande forskarassistent stöds av dem som yttrat sig i frågan. I flera yttranden, bl.a. från SAREC, statens delegation för rymd­verksamhet (DFR) och Akademierna, framhålls dock all förordnandetiden 3 -I-1 år är för kort.

Utredningens förslag om docenttjänster och universitelslektoral har av många remissinstanser behandlats i ett sammanhang. Förslagen får i sina huvuddrag stöd bl. a. av HSFR, DFR, STU och Akademierna.

De remissinstanser som vidhåller sill positiva ställningstagande lUl LÄTU:s förslag berör i allmänhet inte enskildheter i det nu aktuella

förslaget. Dock framhåller NFR: "Utredningens förslag kommer

----- all permanenta de nuvarande motsättningarna mellan forskning och

undervisning. Två mellantjänster kommer att finnas, av vilka en enligl majorilelsförslagel för alllid garanteras större forskningsmöjligheler än den andra".

Också i några yttranden med en positiv gmndinställning lill kommitténs förslag framförs kritik mol den schabloniserade fördelningen mellan utbild­ning och forskning av innehållet i tjänsterna som docent och universitets­lektor. Hit hör bl. a. SFS, MFR och SAF. SAF anser sålunda "alt man kan överväga någon form av gemensam pott för dessa tjänstetypers forsk­ning".

Kommitténs resonemang och ställningstaganden i fråga om universitets­lektorers och docenters undervisningsskyldighel och möjligheter all bedri­va forskning krifiseras av SAV, som framhåller alt det hade varit värdefullt för bedömningen av kommitténs ställningstaganden om kommittén före­bringat något underlag bl. a. i fråga om faktiskt arbetad tid.

Många högskolemyndigheter förordar LÄTU: s modell för Ijänstekon-slmklion motsvarande docent/universitetslektor. Hit hör bl. a. styrelserna vid universUelen i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund och Göteborg.

Ulredningsmajoritelens förslag att docents tjänstgöringsskyldighel efter den första sexårsperioden skall avse minst 50 procent forskning får ut­tryckligt stöd av DFR och Akademierna medan reservanternas förslag om 25 procent stöds av STU, HSFR och flera högskoleorgan, bl.a. styrelsen och fakultetsnämnden vid CTH, humanistiska fakultetsnämnderna i Upp­sala och Umeå samt medicinska fakultetsnämnderna i Göteborg och Upp­sala.

Kommitténs förslag all möjligheten all anta oavlönad docent skall finnas kvar stöds av många remissinstanser, bl.a. DFR, Sveriges geologiska undersökning (SGU), HHS, Sveriges industriförbund, SAF och praktiskt tagel samtliga högskoleorgan som yttrat sig i frågan.


 


Prop. 1981/82:106                                                  368

Industriförbundet och SAF för också fram tanken på att professurer skall kunna dubbleras under några år i samband med all tjänsten skall byta innehavare eller när den haft samma innehavare under en längre tidsperi­od.

UHÄ och många högskolemyndigheter, bl.a. högskolestyrelserna i Lund och Uppsala, delar kommitténs uppfattning om all s.k. posldoklo­rala stipendier kan vara av stort värde för alt bereda nyblivna doktorer tillfälle all för begränsad tid stanna inom högskolan. UHÄ framhåller, all resurser för ändamålet bör kunna avsättas såväl inom forskningsrådsan­slag som inom fakultetsanslag.

De remissinstanser som avger elt allmänt omdöme om kommitténs arbete och förslag i fråga om forskarutbildningen är i huvudsak positiva.

Kommittén ger, enligl universUets- och högskoleämbetet (UHÄ) en god översiktlig beskrivning av forskamtbildningens allmänna innebörd, funk­tioner, mål och huvudproblem. De allmänna omdömena från organ inom högskolan är nästan genomgående positiva. Några högskoleenheter ulan fasla forskningsresurser beklagar att kommittén inle går in på forskarut­bildningen för studerande från sådana enheter.

Forskningsrådsnämnden (FRN) anser all utredningen på ett värdefullt sätt och med stöd av aktuell, av FRN i samarbete med bl. a. UHÄ initierad forskning, har analyserat forskamtbildningens situation och betonar att situationen är otillfredsställande. Särskilt viktigt anser nämnden del vara all man nu kan konstatera all själva rekryteringsbasen för forskarutbild­ningen inom många områden är otillräcklig. Värdefullt är också all utred­ningen samlat diskuterat åtgärder beträffande såväl intagning till grundut­bildning som själva gmndutbildningen och forskamlbildningen. Förslagen till åtgärder inom forskarutbildningen bör, enligl nämndens uppfattning, prövas.

Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) understryker att även om förslagen i belänkandel Forskningens framlid, enligl rådets mening, inle lill alla delar bör genomföras, så har utredningen i många avseenden fört fram idéer som kan bidra lill all lösa flera av de mest brännande problemen inom svensk forskning och forskarutbildning.

Humanislisk-samhällsvetenskapUga forskningsrådets (HSFR) "allmänt positiva syn på kommitténs resonemang innebär inle nödvändigtvis en tillstyrkan av utredningens konkreta delaljförslag (som för övrigi är ovan­ligt många), även om också dessa i flertalet fall förefaller väl genomlänk-ta".

Försvarets forskningsanstalt (FÖA) anser all utredningen redovisar en klar och välskriven analys av svensk högskoleforskning och forskarut­bildning jämte de problem som verksamheten har att bemästra saml pre­senterar konstruktiva förslag lill lösningar. FOA stödjer utredningens re­kommendationer med några få undanlag.


 


Prop. 1981/82:106                                                               369

Vissa kritiska synpunkter redovisas dock också bland de allmänna om­dömena.

Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen ansluter sig i huvudsak till de analyser och de förslag, som framförs av utredningen. Man finner det dock vara en påtaglig brist alt utredningen helt avstått från all ta upp fill behandling betydelsen av det avsevärda stöd lill forskning och forskar­utbildning, som ekonomiska och personella insatser från företag och forsk­ningsslödjande institutioner liksom forskningssamarbete med dessa inne­bär för högskolorna,

Landstingsförbundet uttrycker sin förvåning över "all den nya högsko­leutbildningen knappast berörts av utredningen som i stället antyder att den kommunala högskoleutbildningen står utanför högskolans FoU-verk­samhel och därför tiUs vidare inte är intressant i sammanhanget. Detta trots all väsentliga forskningsområden sakta tar form i anslutning fill de aktuella ulbUdningslinjerna. Det är naturligtvis i längden inle acceptabelt att de statliga utbUdningsmyndighetema förbigår kommunal högskoleut­bildning i sin planering inom FoU-området."

Enligt Tjänstemännens centralorganisation (TCO) är "en stor brist i utredningen att den ensidigt utgår från forskningens situation i den nya högskolan utan sidoblickar på högskolans totala uppgifter i samhället trots att direktiven klart säger all utredningens förslag måste stämma överens med målen och de övergripande riktlinjerna för högskolereformen."

De remissinstanser som aUs kommenterar utredningens genomgång av problem inom forskarutbildningen instämmer i huvudsak i ut­redningens bedömningar. Det gäller bl. a. statistiska centralbyrån (SCB), Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskaps­akademien, Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen saml Sveri­ges förenade studentkårer (SFS). Centralorganisationen SACOISR bekla­gar att utredningen inte tagit upp de nya högskoleutbildningarnas problem.

De fyra centrala mål för forskarutbildningen som utredningen anger, kommenteras endast av ell mycket litet anlal remissinstanser. Statskontoret ansluter sig lill målen om en allmän riklningsangivelse för högskolemyndigheterna. UHÄ vill komplettera de av kommittén angivna målen med att forskarutbildningen skall ge bidrag till sektoriellt motiverad kunskapsutveckling.

I ett avsnitt om relationen mellan grundutbildning och forskarutbildning diskuterar utredningen först vissa frågor rörande antagningssystemet till högskolans grundutbildning. NFR menar att delta kapitel "utgör den kanske viktigaste delen av utred­ningen".

Bl. a. riksrevisionsverket (RRV), majoriteten av organ inom högskolan, NFR, Sveriges lantbruksuniversitet, Vetenskapsakademien, Vitterhets­akademien, Ingenjörsvetenskapsakademien och Landstingsförbundet stö­der utredningens förslag fill nytt säll alt beräkna betygsmedelvärde vid ansökan fill högskoleutbildning. 24   Riksdagen I981I82. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                               370

NFR "vill särskill framhålla förslaget all beräkna belygsmedelvärdel från gymnasieskola på ett nytt sätt, så att varje veckotimme för ell ämne ges lika vikt för de allmänna utbildningslinjerna. De långsikfiga effekterna av en sådan reform skulle med säkerhet bli gynnsamma för både teknik och forskning".

Centralorganisationen SACOISR "sympatiserar med utredningens för­slag lill nytt system för beräknande av betygsmedelvärde. Ingen skiUnad görs med nuvarande system mellan betygen i ämnen av fundamental bety­delse för den fortsatta ulbUdningen och betygen i ämnen av mer margineUt intresse. Fastän samhället föreskriver, alt kunskaper i vissa ämnen är oundgängliga för en viss studieväg (l.ex. matematik, fysik och kemi för civilingenjörer) tas ingen hänsyn tiU om kunskaperna i dessa ämnen är goda eller enbart godkända. En ainnan brist i meritvärderingen av betyg är också alt varje betyg väger lika tungt oavsett om det upptar stort eller litet anlal limmar i läroplanen. 1 realiteten sker för närvarande en viktning av betygen tUl förmån för små ämnen. Behörighels- och urvalsbeslämmelser måste ses över så att högskoleutbildningens mål all utbUda individer med högsta möjliga professioneUa kompetens kan uppnås. SACO/SR anser sig dock inte ha tUlräckligl underlag för all utan vidare kunna tillstyrka kom­mitténs förslag."

UHÄ anser att kommitténs förslag har fördelar, men framhåUer att hithörande frågor bör behandlas i samband med gymnasieulredningens förslag.

Även statskontoret. Landsorganisationen i Sverige (LO) och SFS anser att förändringar i beräkningar av belygsmedelvärdel bör behandlas i an­slutning tiU förslagen från gymnasieutredningen.

Utredningens förslag om ökad ''direktövergång'' lUl högskolan stöds av många organ inom högskolan, Sveriges lantbruksuniversitet, medicinska forskningsrådet (MFi'i), SACOISR, och Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen. Negativa till förslaget är bl. a. LO, TCO och kvinnoforskningsseminariet vid universUetet i Umeå.

SFS ser preliminärt posifivt på förslaget att 50 procent av platserna reserveras för studerande som kommer direkt från gymnasiet. Men det måste understrykas att även en forskarstuderande, speciellt om han eller hon får anställning i högskolan, kan nyttiggöra arbelsUvserfarenhel i sin forskargärning. Dessutom bör man uppmärksamma att det finns utbild­ningslinjer där det kan vara befogat att införa ett särskilt behörighetskrav på arbelsUvserfarenhel.

Svenska kommunförbundet anser att ökad direklövergång skulle kunna få negativa konsekvenser. "Den kan innebära att personer med elt mera sent vaknande studieinlresse eller som på gmnd av försörjningspUkl måste avstå från tidiga studier skuUe bli utestängda från högre studier tUl skada såväl för dem själva som för samhället." Även bl. a. högskolorna i Gävlel Sandviken, Jönköping och Karlstad samt styrelsen vid universitetet i Lin­köping är negafiva till ökad direktövergång.


 


Prop. 1981/82:106                                                 371

De olika insatser inom grundutbildningen, som utredningen förordar, tillstyrks i regel av remissinstanserna.

UHÄ anser del vara angeläget att de aUmänna ulbUdningslinjerna utfor­mas så att de både ger en god gmnd för yrkesverksamhet och förbereder för forskarutbildning. Kommitténs förslag om bl. a. en starkare koncentra­tion till vissa ämnen, ett självständigt arbele om minst 10 poäng och undervisning inom gmndläggande utbildning av professorer m.fl. kan i regel förverkligas — och är i varierande grad redan förverkligade - genom beslut på lokal nivå. UHÄ ansluter sig lill kommitténs bedömningar på dessa punkter men vill peka på all fömtsättningarna varierar påtagligt mellan olika områden. Del är t. ex. viktigt att studerande inom all grundut­bildning får ulföra moment av självständigt arbele. Omfattningen av detta självständiga arbete måste dock bli beroende av varje utbildnings specieUa art och villkor.

Större inslag av fördjupningsstudier inom gmndutbildningen förordas av bl. a. RRV, SCB, HSFR, många organ inom högskolan. Vetenskapsakade­mien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien.

Bl. a. många organ inom högskolan, statens livsmedelsverk, NFR, arbe­tarskyddsstyrelsen och SFS tycker det vore bra om professorer och forska­re fullgjorde en de) av sin undervisningsskyldighet inom grundutbildning­en.

Ell stort antal organ inom högskolan, Sveriges lantbruksuniversitet, NFR, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, SFS, m.fl. stö­der förslaget all ett självständigt arbele om minst 10 poäng skall inrymmas i varje gmndulbildning.

Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning vid universitetet i Göteborg anser det viktigt att alla inslag i gmndutbildningen som kan bidra till en jämnare könsmässig rekrytering till forskamlbildning bör stimuleras. "Vi anser att kvinnoaspekter bör integreras i hela grundutbildningen och vi anser också all del är viktigt att del finns möjlighet till fördjupnings­kurser sedda ur elt kvinnligt perspektiv och/eller i kvinnoforskning i de ämnen där delta är aktuellt. I utredningen nämns också betydelsen av elt samspel mellan forskning och gmndulbildning. All ge kvinnliga forskare/ forskarstuderande tillfälle alt redovisa sina forskningsarbeten inom grund­ulbUdningen anser vi vara en viktig del av detta samspel. Kvinnoforskning och kvinnoaspekter kan då på ett naturligt sätt integreras i grundutbild­ningen."

Enligt NFR är del elt bra förslag att underlätta de studerandes övergång till forskamlbildning från ämneslärarlinjen. Viktigt är också att möjliggöra ämnespedagogisk utbildning efter doktorsexamen.

UHÄ anser att forskarutbildning skall påbörjas först efter det all den studerande gått igenom läramlbildningen i dess helhet.

SFS förslår inte kravet på att bättre anpassa ämneslärarutbildningen liU forskarstudier. "Ell skäl tUl vår skepsis är att merparten av dagens ämnes-


 


Prop. 1981/82:106                                                  372

lärare har 60 poäng i ett ämne då detta är kravet för all få "dubbel behörighet" alt undervisa både på gmndskolans högstadium och på gym­nasieskolan. Ett andra skäl är all man ej bör skilja den prakliskl-pedago-giska utbildningen från den ämnesteoretiska. I stället bör man sträva efter integrafion mellan dessa ulbildningskomponenler. Vidare finns del starka krav på att kunna minska antalet lärare kring eleven på grundskolans högstadium. Detta kan endast genomföras om lärarna - åtminstone - har behörighet i tre ämnen."

Statskontoret avstyrker vad kommittén föreslår om generella rikfiinjer - i form av regeringsdirekfiv lill byggnadsstyrelsen - för utformning av lokaler avsedda för forskning, forskarutbildning och grundläggande utbild­ning inom högskolan. Lokalärenden bör liksom nu bedömas och avgöras från fall liU fall i samband med att byggnadsstyrelsen underställer den typen av ärenden regeringens prövning.

SCB vill framhåUa all en viktig del av informationen om forskning och utveckling ligger i den stafistik som SCB publicerar. Efter högskolerefor­men 1977 har del emellertid varit förenligt med betydande svårigheter alt överblicka grundutbildningen inom olika ämnesområden och på olika ni­våer eftersom centralt framställd stafistik över anlal studerande per ämne och nivå saknas.

Endast ell mindre anlal remissinstanser kommenterar vad utredningen säger om forskningsanknytning. Vetenskapsakademien, Vitter­hetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien instämmer i alll vä­sentligt i de synpunkter och försiag utredningen här för fram.

UHÄ instämmer med kommittén men vill samtidigt framhålla all beho­vet av insatser för forskningsanknytning inte bara gäller för de små hög­skolorna utan också för universiteten m. fl. större enheter såvitt avser sådana "nya" högskoleutbildningar som genom högskolestyrelserna till­förts dessa enheter.

SACOISR anser all kommittén tagit alltför lätt på frågan om forsknings­anknytning vid de högskolor och linjer som inte har fasta forskningsre­surser. Denna fråga kan inte reduceras lill ett konstaterande att "samtliga lärare bör ges anknytning fill närmast berörd insfitulion med fasla forsk­ningsresurser". Särskilt svåra kan dessa problem väntas bU inom de me­dellånga vårdutbildningarna mol bakgmnd av all huvudmannaskapskom-milténs förslag inte kommer att genomföras av ekonomiska skäl. SACO/ SR beklagar all dessa problem inle diskuterats.

Utredningens förslag liU ändring i behörighetskraven för fillträde lill forskamlbildning tillstyrks av bl.a. STU, NFR, arbetarskyddsstyrel­sen, SACOISR, SFS och Apotekarsocieteten - Farmaceutiska förening­en. Remissopionionen inom högskolan är blandad.

Det förefaller UHÄ föga rafionellt att - som kommittén föreslår - för allmän behörighet för vissa fakulteter kräva minst 60 poäng i för forskar­studierna relevant ämne eller ämnesgrupp. Att man för de filosofiska


 


Prop. 1981/82:106                                                  373

fakulteternas del men inte inom andra fakulteter finner ett krav uttryckt i dessa termer motiverat sammanhänger uppenbarligen med all de olika Unjerna i den gmndläggande utbildningen har oUka karaktär, bl.a. vad gäller graden av integration och inre sammanhållning. Linjestmkluren är i sin tur - med den mycket rambetonade regleringen från statsmakterna -beroende av resp. utbildningsplans och lokala plans utformning, dvs. av faktorer som statsmakterna med nuvarande regelsystem inle förfogar över. En formell förändring i enlighet med kommitténs förslag är i detta läge enligt UHÄ: s mening inte lämplig.

Bl.a. SACO/SR instämmer i vad utredningen säger om rekrytering och urval. Svenska Läkaresällskapet menar att del skulle vara intres­sant att få en anlays av institutionernas rekrytering av forskarstuderande. UHÄ tillstyrker förslaget all institutionerna skall la fram informationsma­terial om forskamtbildningens uppläggning och innehåll. Vad gäUer de av kommittén föreslagna särskilda granskningsgmpper med uppgift att förse institutionsstyrelserna med beslutsunderlag inför antagningen av forskar­studerande torde det finnas i vissa fall ett klart behov av sådana bered-ningsgmpper, i andra fall skulle de snarare uppfattas som onödiga byråkra-lifillskotl. Beslut bör därför enligt UHÄ: s mening fattas på institutionerna, eventuellt efter riktUnjer från resp. fakullelsnämnd.

MRF, NFR m.fl. tUlstyrker i huvudsak utredningens förslag i fråga om forskarutbildningens omfattning, innehåll och uppläggning.

HSFR framhåller all utredningens synpunkter på och förslag rörande forskamtbildningens omfattning, innehåll och uppläggning är träffande i många enskildheter men kan inle reservationslösl godtas av HSFR. Ifråga om individueUa studieplaner torde det vara fullt möjligt all upprätta elt "kontrakt" meUan doktorand och institution beträffande inlroduktions­program. Att redan från början söka mera i detalj eller ens någorlunda översiktligt fastställa vad som skall ingå i det fortsatta arbetet, l.ex. angivande av avhandlingsämne och en första plan för avhandlingsarbetet bedömer rådet däremot som meningslöst och endasi stimulerande fill onö­dig pappersexercis. Den definitiva kontraktsskrivningen bör därför - i varie fall inom åtskilliga ämnesområden - anstå liU början av andra läs­året.

Flera organ inom högskolan liksom UHÄ och SFS tillstyrker kommit­téns förslag att en individuell forskarulbildningsplan upprättas i samband med antagningen.

SACOISR tillstyrker alt studerande som avbryter sina forskarstudier redan efter någon termin om möjligt bör få de genomförda aktiviteterna översalla till kurser på 61-80 resp. 81-100 poängsnivån eller motsvaran­de. Detta tillstyrks också av historisk-filosofiska sektionsnämnden och styrelsen vid universUetet i Uppsala. Kvinnoforskningsseminariet vid uni­versitetet i Umeå anser att en sådan möjlighet skulle kunna ha en positiv inverkan på rekryteringen av kvinnor lill forskarutbildningen.


 


Prop. 1981/82:106                                                               374

All de kursbundna studierna bör omfatta högst tre terminer tillstyrks av historisk-filosofiska sektionsnämnden vid universitetet i Stockholm och styrelsen för universitetet i Uppsala.

Handelshögskolan i Stockholm känner tveksamhet inför förslaget att de kursbundna studierna inom forskamlbUdningen skall få omfatta högst 1 1/2 års helfidssludier. Avhandlingens kvalitet bör tillmätas avgörande betydel­se, men ingenting säger all avhandlingen blir bättre av att kraven på teoretiska kunskaper sänks. Del förefaller, enligl högskolan, naturligare att kräva att avhandlingen omfattar minst två års arbele.

Enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) kan förslaget att avföra doktorander med låg aklivitetsgrad ur institutionernas register över fors-kamtbildningssluderande få icke önskvärda konsekvenser. Denna föränd­ring skulle förmodligen främst drabba de externt verksamma doktorander som har ambitionen att fullfölja sin forskarutbildning paralleUt med för­värvsarbete. Vid SGU förekommer l.ex. ofta att material insamlat för verkets arbeten bearbetas utom tjänsten i vetenskapligt syfte.

Även/orum/ör kvinnliga forskare och kvinnoforskning vid universUetet i Göteborg avstyrker detta förslag. "Dels kan det drabba studerande som på gmnd av ekonomiska problem är tvingade att yrkesarbeta under längre perioder, dels kan det drabba kvinnor. Vi vet alt många föräldrar har problem med barntillsyn och att det främst är kvinnorna som har ansvar för barnen. Bristande barnfillsyn kan aUlså leda lill alt kvinnliga forskar­studerande under viss tid kan tvingas vara passiva i sin utbildning. Vad vi kan se skulle en utspärrning endast få negativa följder."

SFS tiUstyrker om förslaget möjliggör en individuell behandling där hänsyn kan tas lill orsakerna lill den låga aklivitetsgraden. Förslaget vin­ner instämmande från ett stort anlal organ inom högskolan.

Bl.a. vissa organ inom högskolan, Vetenskapsakademien, Vitterhets­akademien och Ingenjörsvetenskapsakademien, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges industriförbund och Svenska Läkaresällskapet stöder utredningens förslag all ell kortfattat omdöme om doktorsavhandlingen biläggs ett protokoll över doktorsexamen.

Enligt statens livsmedelsverk är nuvarande syslem ulan graderade betyg på doktorsavhandlingen inle bra, men del är nödvändigt att införa klara regler för hur elt "omdöme", skall utformas.

Majoriteten av organen inom högskolan är negativa till förslaget om omdömen om avhandlingarna. UHÄ har för sin del kommit lUl slutsatsen att de fördelar som en sådan ordning skulle ha inte uppväger de avsevärda nackdelarna.

SACOISR anser att om omdöme skall avges om vatje avhandling är del rimligt att också införa graderade betyg. Annars kommer en svåråtkomlig terminologi med graderande funktion all utvecklas. Det finns emellertid en risk all graderade betyg leder lill längre studietider, något som definitivt inle vore önskvärt.


 


Prop. 1981/82:106                                                               375

HSFR ställer sig frågande till utformningen av systemet med skrtflliga omdömen om doktorsavhandlingarna. Förvisso stöder rådet strävanden alt tillmäta avhandlingens kvalitet större betydelse än för närvarande. Rådet anser dock att förslaget alt såväl fakullelsopponenl som betygs­nämnd skall bilägga var sill kortfattat omdöme i protokoll till doktorsexa­men inte är välbetänkt. Enligt HSFR:s mening vore det rimligare att ämnesrepresentanten, som bäst känner avhandlingen, efter all ha tagit del av opponentens synpunkter, författade ett utkast tiU omdöme som betygs­nämnden sedan log ställning fill. Skulle nämnden därvid inte kunna enas, måste majoritetens åsikt gälla med rätt för ledamot alt anteckna skiljaktig mening.

TCO avstyrker förslaget om omdöme på doktorsavhandlingen. En sådan förändring skulle bl. a. sannolikt starkt förlänga studietiden, vilket inte är önskvärt allmänt sett och dessutom svårt att förena med att studierna, som TCO önskar, sker inom ramen för tidsbegränsade tjänster.

SFS kan inte se några fördelar i alt införa de föreslagna omdömena. "Vi ser det som ett förslag att återinföra betygsättningen."

Även Sveriges lantbruksuniversitet, centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i Uppsala, forum för kvinnliga forskare och kvinnoforsk­ning vid universitetet i Göteborg, m. fl. avstyrker förslaget.

Utredningens förslag i frågan om sammansättningen av betygsnämnd avstyrks av flertalet av de remissinstanser - däribland en rad organ inom högskolan, NFR, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, Ingenjörs­vetenskapsakademien, SACOISR och Handelshögskolan i Stockholm -som tagit upp frågan.

FOA, arbetarskyddsstyrelsen, SCB, Svenska kommunförbundet, Sveri­ges lantbruksuniversitet, STU, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, kungl. biblioteket, många organ inom högskolan, SFS, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges industriförbund m.fl. stö­der utredningens förslag om mellanexamen.

Statens industriverk framhåller att en frivillig mellanexamen kan öka ulbudel av forskare lämpade för t. ex. utredningsverksamheter inom för­valtning och enskilt näringsliv, om utbildningsplanerna till en del anpassas lill kraven för sådan verksamhet. Verket menar alt forskarnas möjligheter tiU inlernalionella kontakter därvid bör speciellt beaktas.

UHÄ hänvisar fill nu gällande förordningar och inom verket pågående utredningsarbete. Enligl UHÄ: s mening bör kommUténs förslag i denna del inte föranleda några ändringar i gällande bestämmelser. UHÄ är emel­lertid berett att, med stöd av de bemyndiganden UHÄ redan har i 8 kap. 8 § högskoleförordningen, la ställning till examensbenämning för försöksvis inrättad etappulbildning i de fall särskUda behov härav anses föreligga.

Jämställdhetskommittén tror att en mellanexamen kommer att underlät­ta rekryteringen av studerande med barn. Risken finns emellertid att mellanexamen blir en kvinnlig examen, bl. a. på gmnd av nuvarande roll-


 


Prop. 1981/82:106                                                               376

fördelning när det gäller arbetet med barn och hem. JämsläUdhetskommil-tén föreslår därför att införande av mellanexamen noga följs från jämsläUd-hetssynpunkt. Liknande synpunkter anförs av centrum för kvinnUga fors­kare och kvinnoforskning i Uppsala.

SACOISR anser att mellanexamen endast bör införas om starka och entydiga arbetsmarknadsskäl talar för det. Någon generell regel om infö­randet av sådan examen inom alla fakultelsområden bör inte införas.

Lö och TCO är tveksamma till förslaget om mellanexamen.

Kvinnoforskningsseminariet vid universitetet i Umeå anser all förslaget bör ställas åt sidan med tanke på risken att kvinnorna kan komma alt slussas in i ett B-forskarlag, dvs. sluta på mellannivå.

Landstingsförbundet framhåller att mellanexamen inte svarar mot några arbelsmarknadsbehov inom sjukvårdssektorn. Svenska Läkaresällskapet finner del inle motiverat att införa mellanexamen vid medicinsk fakultet. Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen betonar att en sådan examen inle bör inrättas inom det farmaceutiska området.

Många organ inom högskolan, Sveriges lantbruksuniversitet, MFR, NFR, centrala studiestödsnämnden (CSN), SFS, arbetarsskyddstyrelsen m.fl. ansluter sig i huvudsak fill utredningens förslag rörande forskar­handledning. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller alt kvalificerade fors­kare utanför universitet och högskolor mer regelmässigt bör utnyttjas som handledare. Liknande synpunkter anförs av SGU.

SACOISR välkomnar förslaget att del skaU fastslås att en professor "vid sidan av sin undervisningsskyldighel normaU sett (bör) kunna handleda tre till sex hellidsdoktorander beroende på ämnesområdets karaktär m.m." och att handledning utöver del faststäUda maximiantalet doktorander "bör avräknas mot professorns undervisningsskyldighel". SACO/SR välkom­nar likaså ell system med fler handledare för varie doktorand.

Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskaps­akademien ifrågasätter behovel av så detaljerade föreskrifter för handled­ningen som utredningen förordar. Svenska LäkaresäUskapet är tveksamt till en formaliserad handledamlbildning.

UHÄ delar kommitténs uppfattning all åtgärder för en effekfiv forskar­handledning är utomordenfligt väsentliga. UHÄ är dock inte berett att tUlslyrka kommitténs förslag om handledarinstitufion och normer för handledningens omfattning.

Utredningens förslag i fråga om studie finansieringen inom forskarutbildningen tillstyrks i huvudsak av bl.a. UHÄ, många organ inom högskolan, SCB, STU, statens livsmedelsverk, socialstyrelen, CSN, MFR, HSFR, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien.

Även arbetarsskyddsstyrelsen instämmer i utredningens förslag, men pekar samtidigt på möjligheterna fill finansiering av forskarutbildning ge­nom "anställning vid vårdinstitutioner utanför universitet och högskolor där avhandlingsarbetet kan infogas i pågående forskningsarbete".


 


Prop. 1981/82:106                                                 377

NFR tillstyrker de av utredningen förordade två doklorandtjänslerna men avstyrker utredningens förslag om assislenlljänsl.

SACO/SR hänvisar till sitl yttrande över lärartjänstutredningen, där en femårig doktorandtjänst med 20 procents insthulionstjänstgöring föresprå­kas. Centralorganisationen kan dock tänka sig andra lösningar i första hand för medicinsk fakultet, där tjänstgöringen är av specifik natur och arbetsmarknaden efter genomgången forskamlbildning är god. En tjänst innehållande 100 procent forskning anser SACO/SR inle önskvärd, bl.a. med hänsyn lill all doktoranderna bör skaffa sig erfarenhet av undervis­ning om de i framliden skall arbeta inom högskolan.

TCO:s principieUa inställning är all doklorandsludier bör ske inom ramen för tjänster. TCO förordar alt 20 procents insfilutionsarbele obliga­toriskt skall ingå i doktorandljänsler och att förordnandetiden skall vara minst fem år heltid. Även Sveriges lantbruksuniversitet och SFS vill ha enbart doktorandtjänster av detta slag.

LO är tveksam tiU inrättandet av doktorandljänsler. "Eftersom forskar­utbildningen måste betraktas som en utbildning, där den studerande efter sin examen skall "ul ur systemel" och söka sig ul på arbetsmarknaden, där givelvis universitet och högskolor utgör en del av denna, är en ijänsle-konstmkfion av vissfidskaraklär under så pass lång lid som 4-6 år myckel tveksam. Däremot anser LO del självklart att utbildningsbidragen bör höjas till en rimlig nivå med tanke på de forskarstuderandes ålder och levnadskostnader.''

Statens arbetsgivarverk (SAV) förordar utbildningsbidrag som enda form för sludiefinansiering inom forskamlbildningen.

Enligt statskontoret bör fortsalla förändringar avseende studiestödet ske inom ramen för nuvarande system med utbildningsbidrag och/eUer syste­met med assislenttjänst.

Bl. a. Svenska Läkaresällskapet tillstyrker alt den som fullgjort minst hälften av sin forskamlbildning vid medicinsk fakultet ges företräde lill plats för allmäntjänstgöring vid universitetssjukhus för att undvika alt forskamlbildningen avbryts. MFR understryker betydelsen av all forskar­utbildning ges ell högt meritvärde vid liUsällning av AT-ijänst.

En nästan enhällig högskoleopinion instämmer i kommitténs priori­teringar av förbättrad sludiefinansiering inom forskarutbildningen. 1 flera fall anses däremot ökade basresurser vara mer angelägna än resurser tiU Sludiefinansiering och en ny tjänsteorganisation dvs. man förordar att kommitténs prioriteringar 2 och 3 kastas om. UHÄ anser de av kommittén prioriterade områdena samtliga utomordenligt angelägna.

Även transportforskningsdelegationen och SFS tillstyrker kommitténs prioriteringar.

Enligt RRV:s mening är del bl. a. från doktorandernas synpunkt viktigt alt i första hand prioritera forskarassislenltjänsler med tanke på den bety­delse de har från meriteringssynpunkl och därmed som ell medel att öka genomströmningen inom doktorandutbildningen.


 


Prop. 1981/82:106                                                  378

NFR vill ta ett bestämt avstånd från tanken att en omdisposUion av de årliga resursökningama, om sådana verkligen skuUe erhållas, skulle kunna baseras på utredningens prioriteringar. Ett årligt överförande av 20 milj.kr. till forskamlbildning och 13 milj.kr. fill universitetslektorers forskning vore ell alltför djupi: ingripande för alt kunna baseras på så ofuUsländiga analyser. "NFR har i årets anslagsframställning pekat på nödvändigheten att göra betydligt mer ingående analyser av situationen i de enskilda ämnena innan generella åtgärder vidtas. Del är sålunda inle på något sätt bevisat alt man så överväldigande ska prioritera forskamlbild­ning jämfört med t. ex. omhändertagande av nyblivna doktorer eller fram­stående forskare utan fast anställning. Ett genomförande av utredningens förslag skulle på elt olyckligt säll verka bromsande på de mer nyanserade åtgärder som NFR planerar".

SACOISR delar utredningens uppfattning om vilka som är de cen­trala problemen inom högskolan, dess forskning och forskarutbildning. SACO/SR viU emellertid varna för en ensidig satsning på en av de tre angivna åtgärderna. Detta skulle kunna inträffa i en resursknapp situation och innebära att ytterligare skevheter och obalanser byggs in i högskolans funklionssätt. En reformerad tjänsteorganisation med en sammanslagning av docent och universiletslekloisljänsten är enligl SACO/SR: s bedömning det effektivaste sättet att ta tillvara högskolans nuvarande forskningspo-lenlial. Det skulle öka flexiblileten, skapa en naturlig forskarkarriär, göra forskamlbildningen effektivare och förbättra gmndutbildningens kvalitet.

Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen anser att högsta priori­tet bör ges åt att inrätta en tjänsteorganisation där alla lärare får möjlighet att bedriva forskning.

Enligl MFR:s uppfattning bör införandet av ell nytt sludiefinansierings-system vägas mot behovel av posldoktortjänster. MFR anser alt det kan finnas skäl att ge viss frihet all omdisponera resurser för sludiefinansering tUl resurser för posldoktortjänster.


 


Prop. 1981/82:106                                                  379

Bilaga 7:1

Behovet av FoU-statistik. Förslag från forskningsråds­nämnden och statistiska centralbyrån

Sammanfattning

Statisfiska centralbyrån (SCB) har sedan mitten av 1960-lalel utarbetat viss statisfik över FoU-verksamhelen. Statistiken har omfattat teknisk och naturvetenskaplig FoU-verksamhet inom industri, myndigheter, institut, organisationer och fonder.

Från konsumenlhåll har önskemål om en utbyggnad av statistiken, så all den läcker alla områden av samhället och alla typer av FoU, framförts i olika sammanhang. Behovet av en utbyggnad av statistiken har även påtalats i flera offenfiiga utredningar.

Forskningsrådsutredningen föreslog i sitt belänkande (SOU 1977:52) all ökade insatser skuUe göras för att skapa en heltäckande FoU-slatislik. 1 den proposUion som bl.a. behandlade forskningsrådsulredningens förslag (1978/79:119) anfördes dock all för ett ställningstagande till frågan om omfattning, inriktning och utformning av FoU-slalisliken var del angelägel all ha ett bättre underlag om behovet av FoU-statistik av olika slag.

Forskningsrådsnämnden (FRN) och SCB fick genom beslut 1979-09-13, regeringens uppdrag alt undersöka behovel av statistik över forsknings-och utvecklingsarbete och att i samråd med berörda myndigheter utarbeta förslag till omfattning, inriktning och utformning av den samlade FoU-slafisliken.

FRN och SCB konstaterar att den nuvarande FoU-statistiken inte läcker aUa områden av samhället där FoU-verksamhet bedrivs. Vidare avser den stafistik som finns endast naturvetenskaplig och teknisk FoU-verksamhet. För samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning saknas uppgifter helt.

Slalisfiken över den tekniska och naturvetenskapliga FoU-verksamhe­len omfattar den verksamhet som bedrivs inom industriföretagen saml delar av den verksamhet som bedrivs inom myndigheter, offentliga och privata institut och organisationer. Den omfattar bl. a. inte FoU-verksam­hel inom universitet och högskolor och inom hälso- och sjukvård.

FRN och SCB framhåller att den svenska stafistiken, internationeUt sett, är av relativt god kvalitet. FRN och SCB anser dock att andra jämförbara länder i allmänhet har en bättre täckning av FoU-verksamheten inom olika områden och typer av FoU.

Behovet av en stafistik över FoU-verksamhelen har kartlagts genom intervjuer vid ett 50-tal enheter, främst inom den offenfiiga sekiorn. Enhe­ter som för sin verksamhet bedömts ha behov av informafioner om FoU-verksamheten har utgjort målgmpp.

Kartläggningen har - enligl FRN och SCB - visat att behovet av


 


Prop. 1981/82:106                                                  380

statistiska informationer om FoU-verksamhelen är stort och växande. Del växande behovel är bl.a. föranlett av det påbörjade och väntade arbetet med utformning av regeringens regelbundna FoU-proposilioner och den efterföljande behandlingen av propositionerna. Nya organ med ansvar inom FoU-områdel har även tillkommit. Vidare har frägor om FoU-verk­samheten börjat ägnas större uppmärksamhet av olika organ l.ex. av de fackliga organisationerna.

FRN och SCB konstaterar alt ohka konsumenter har olika behov av information om FoU-verksamhelen. Vissa behöver i forsla hand relativt aggregerade uppgifter för hela landets FoU-verksamhet medan andra be­höver detaljerade uppgifter för avgränsade områden.

1 behövskartläggningen har framkommit all den mest angelägna förbätt­ringen av FoU-stafisliken är au den byggs ul så all den omfattar alla områden där FoU-verksamhet av betydelse förekommer. 1 första hand finns ell behov av uppgifter om forskningen vid universitet och högskolor.

I kartläggningen har även betonats värdet av en analys av den statliga budgeten med avseende på anslagen till FoU. Vidare har behovet av en forskningspoliliskl orienterad analys av FoU-verksamheten och dess re­sultat förts fram.

FRN och SCB föreslår en utbyggnad och komplettering av FoU-stalisli­ken så att en samlad bUd kan erhållas av de totala FoU-resurserna i landet. Utredningen föreslår att den s.k. uppgiftsplikten utsträcks till all omfatta även FoU-slafisliken. Vissa förenklingar i den nuvarande FoU-statisliken föreslås även för att minska uppgiflslämnarnas arbele. De utbyggnadsför­slag utredningen prioriterar högst avser en stafistik för universitet och högskolor och en statistik för hälso- och sjukvård.

FRN och SCB föreslår en översyn av publiceringen av FoU-dala i syfte all anpassa publikationerna bättre lill konsumenternas olika behov.

Analysen av FoU-dala bör förbättras anser FRN och SCB. Dels bör de statistiska publikationerna innehålla mera av kommentarer, analyser och överskådliga diagram, dels bör arbete med en särskild, forskningspoliliskl orienterad analys inledas.

Ansvaret för innehåll och utformning av FoU-statisliken bör ligga på SCB. Ett medansvar bör dock tilldelas FRN vad gäller utvecklingen av FoU-statisliken i allmänhet och universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) vad gäller utvecklingen av FoU-slafisliken för högskoleområdet. Ansvaret för produktionen av FoU-slatistiken bör ligga på SCB. Elt nära samarbete med UHÄ förutsätts dock vad gäller FoU-slatisliken för universitet och högskolor. Ansvaret för analysen av FoU-statisliken föreslås i första hand ligga på SCB. Ansvaret för en särskild, forskningspoliliskl orienterad analys föreslås tilldelas FRN.

Kostnaderna för de av FRN och SCB högst prioriterade utbyggnaderna beräknas fill 525 000 kr.

FRN och SCB föreslår att kostnaderna skall finansieras genom öveifö-


 


Prop. 1981/82:106                                                  381

ring av medel från de konsumenter som i första hand är beroende av utbyggnaderna dvs. FRN, UHÄ, STU, utbildningsdepartementet och so­cialdepartemenlel.

Medel för utbyggnaden bör - enligl FRN och SCB - överföras lill SCB för budgetåret 1982/83.


 


Prop. 1981/82:106                                                  382

Bilaga 7:2

Remissammanställning Behovet av FoU—statistik

1. Allmänt

Samtliga remissinstanser vitsordar utredningens kartläggning av beho­vet av FoU-statistik och ställer sig positiva lill utredningens förslag om en utbyggd FoU-statistik. Sveriges Industriförbund (SI) framhåller dock att vid inventeringen av behovel av statistik inom forskning och utveckling har användarna frågats vad de önskar ulan att kostnaderna härför har redovisats. SI anser del naturligt all ett sådant förfarande ger en överdri­ven bild av behovet.

SI finner vidare att FoU-slalislikens roll vid bedömning av branscher eller olika typer av företag kan ge ell intryck av att del till stor del beror på forsknings- och utvecklingsarbete hur det går för ett förelag eller en hel bransch.

SI anser inle all FoU-slatislik kan användas på ett sådant säll. Förbun­det framhåller i stället sådana faktorer som marknadsbearbetning och kostnadsnivå som vikfigare förklaringar till framgång resp. bakslag på olika marknader.

Försvarets forskningsanstalt (FÖA) kan inte ulan reservafion ansluta sig fill utredningens bedömning all nuvarande FoU-statistik i stort sell är tillfredsställande. FOA anser sålunda dels all utredningen behöver komp­letteras med ett avsnitt som behandlar tänkbara åtgärder för att höja den befintliga stafisfikens kvalitet, dels att möjligheterna bör undersökas all belysa kvarstående brister i det statistiska materialet genom angivande av felkällor m.m., så att användaren får en bättre gmnd för bedömning av uppgifternas tillförlitlighet, begränsningar i användningssätt etc.

Efter all i princip ha redovisat en positiv inställning tUl utredningens förslag konstaterar delegationen för vetenskapUg och teknisk informa­tionsförsörjning (DFI) all utredningen inte lar upp möjligheten att efter någon tids användning av den föreslagna statistiken göra en värdering av densamma och eventuellt förbättra den. Enligl DFI behöver en insats av detta slag inle bli alltför betungande i relation tUl möjliga vinster, särskilt som metoderna för denna i huvudsak redan utarbetats i samband med utredningens behovskartläggning.

2. Utbyggnadsförslag

Utredningens förslag alt bygga ul FoU-slafisfiken till elt mera heltäckan­de system har således bedömts positivt av en i stort sett enig remissopi­nion. Förslaget prioriterar i första hand en stalistikulbyggnad som tidigare


 


Prop. 1981/82:106                                                               383

saknats av FoU-verksamheten vid universitet och högskolor saml inom hälso- och sjukvårdsområdet. Utbyggnadsförslaget gäller även teknisk uppdragsverksamhet saml samhäUsvelenskaplig och humanistisk forsk­ning. Förslaget innebär också en utbyggnad av den tekniska och naturve­tenskapliga FoU-stafisfiken så alt den omfattar el-, gas-, värme- och vat­tenverk saml byggnadsindustrin.

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) finner del beklagligt all uppgifter rörande humanistisk och samhällsvetenskaplig FoU-verksamhet utanför universiteten inte tagils med i den första priori­teringsgruppen omfattande stafistik för universitet och högskolor saml statistik för hälso- och sjukvård. HSFR anser all det föreligger risk för att dessa uppgifter därför ej heller i fortsättningen kommer alt samlas in, vilket kommer att försvåra rådels arbete på all göra internationella kom-peraliva översikter och trendanalyser.

Statens Industriverk (SIND) finner från industri- och energipolitiska synpunkter att uppbyggnad av FoU-statistik för byggnadsindustri, el-, gas-, värme- och vattenverk samt för teknisk uppdragsverksamhet bör prioriteras före samhällsvetenskaplig och humanistisk FoU inom offenllig förvaltning. Statens råd för byggnadsforskning framhåller viklen av all FoU-statistik på dessa områden kommer till slånd.

5/ å sin sida anser alt man bör avslå från all bygga ul FoU-stalisliken fill alt omfatta el-, gas-, värme- och vattenverk saml byggnadsindustrin för att inte öka uppgiftslämnarbördan för företagen. Förbundet finner all huvud­delen av den forskning som bedrivs inom dessa verksamheter kan erhållas genom kartläggning hos de anslagsbeviljande sektorsorganen över vart forskningspengarna går.

Sveriges socialdemokratiska arbetarparti (socialdemokraterna) berör även utredningens prioritering beträffande utbyggnaden av FoU-slalisfi-ken och hävdar att tre näringsgrenar som f. n. inte täcks av FoU-statistiken bör ges högre prioritet än vad utredningen föreslår, nämligen dels bygg­nadsindustrin, dels vamhandel, restaurang- och hotellverksamhel saml teknisk uppdragsverksamhet.

Såväl universUets- och högskoleämbetet (UHÄ) som hörda universitet och högskolor tillstyrker utredningens utbyggnadsförslag inle minst med hänsyn till alt en sådan FoU-slalislik bedrivs som underlag för statsmak­ternas övergripande forskningspoliliska prioriteringar både i det årliga budgetarbetet och vid utarbetande av särskilda forskningspolitiska propo­sitioner.

3. Innehåll och utformning av FoU-statistiken

I syfte att minska företagens arbetsinsatser med FoU-statistiken föreslår utredningen all indelningen av FoU-personalen efter funktion slopas och all redovisningen av FoU-invesleringar förenklas. Styrelsen för teknisk


 


Prop. 1981/82:106                                                  384

utveckling (STU) anser alt utredningen i detta avseende har gjort en rikfig avvägning mellan analysmöjlighelerna och förelagens slalislikarbele. Även naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) har full förståelse för att redovisningen av den personal som arbetar inom industrins FoU-verksam­hel begränsas till all gälla fördelning efter formell utbildning på bekostnad av funkfionen inom verksamheten. Som utredningen framhåller bevaras härigenom möjligheterna att koppla FoU-statistiken till ulbildningsstatisti-ken, vilket NFR anser värdefullt. SIND å sin sida hävdar dock att arbets-besparingen för uppgiftslämnarna av all slopa indelningen efter funktion bättre bör styrkas innan ett beslut fattas.

Socialdemokraterna finner alt frågan om vilka uppgifter som skall ingå i stafistiken ej förefaller vara slutgUligt behandlad och finner vidare alt del bristande bandet mellan FoU-personalens utbildning och funktion - som utredningen påvisar - knappast motiverar att någon av dessa variabler i fortsättningen utelämnas.

Utredningens principförslag om stafisfikens innehåll beträffande hög­skolesektorn finner HSFR för närvarande svårt att vare sig i princip eller i detalj ta ställnijig till eftersom UHÄ, i samråd med riksrevisionsverkel (RRV) och statisfiska centralbyrån (SCB), inte avslutat sin utredning om möjligheterna all med hjälp av högskolans ekonomiadminislraliva mtiner erhåUa FoU-stafislik för högskolan.

Enligt HSFR kan det inom flera områden vara lämpligt all utformningen av stafistiken sker i samarbete mellan SCB och företrädare för konsu­menter och uppgiftslämnare. HSFR anser därför i likhet med medicinska forskningsrådet (MFR) att SCB: s referensgrupp för FoU-slatislik bör bibehållas och vid behov utvidgas.

Enligl utredningens förslag skall statistiken i så slor utsträckning som möjligt baseras på högskolans personal- och ekonomiadminislraliva sy­stem. Av de remissinstanser som ullalat sig i frågan finner HSFR, MFR, NFR, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) saml Centralorganisationen SACOISR all förslaget är ändamålsenligt.

Sveriges lantbruksuniversitet anser att förslaget noga bör prövas så alt inle nya kostnader uppslår för högskolorna samtidigt som statsmakterna kräver all administrationen skall rationaliseras så all besparingar med minst två procent per år kan göras.

Flera av de högskolemyndigheter som UHÄ har hört riktar kritik mot förslaget att med hjälp av högskolans ekonomiadminislraliva syslem kun­na la fram de önskade statistikuppgifterna för högskoleområdet. Bestämda farhågor finns all främst högskoleinstitutionerna i stället kommer alt åläg­gas merarbete för dataredovisningen utan någon ersättning för dessa insat­ser.

Den av utredningen föreslagna successiva utbyggnaden av högskolesla-listiken under en fyraårsperiod med årlig genomgång av ungefär en fjärde­del av alla högskoleinstitutioner vartannat år anses av flertalet högskole-


 


Prop. 1981/82:106                                                  385

myndigheter som hörts vara en rimlig ambitionsnivå. Enligl Chalmers tekniska högskola (CTH) är del dock lämpligt att inleda utbyggnaden som en försöksverksamhet med relativt låg ambitionsnivå, och karoUnska insti­tutet (Kl) anser att en stalistikinsamling i mindre skala först måste prövas.

Byggforskningsrådet anser att en övergång till projeklredovisning bör ske snarast möjligt för att även ge underlag för statistik efter andra indel­ningar än de traditionella institutionerna. Enligt rådet ligger mycket av den av samhället prioriterade forskningen i gränszonen mellan olika insfitutio­ner och/eller är på väg att organiseras i nya arbetsenheter.

UHÄ tiUstyrker också utredningens förslag vad gäller innehåll och ut­formning. Det är UHÄ: s förhoppning att möjligheterna all använda hög­skolans ekonomiadminislraliva system för FoU-stalistiska ändamål skall bli närmare belysta i del utvecklingsarbete med försöksverksamhet som på UHÄ:s uppdrag bedrivs inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala.

4. Resultatindikatorer

Utredningen bedömer att behovel av s. k. resultafindikalorer kommer alt öka i framliden. Det fmns dock en mängd praktiska och metodologiska svårigheter som är förknippade med sådana indikatorer. Ett omfattande utvecklingsarbete sker internationellt på detta område, bl.a. inom ramen för OECD: s verksamhet. Såväl STU som SCB följer denna metodutveck­hng.

STU anser all det för närvarande är mest angelägel all förbättra den nuvarande FoU-statistiken. I samband med publiceringen av denna kan vissa enklare kopplingar göras tiU annan befintlig stafisfik. Kostnaderna för att ta fram avancerade resultafindikalorer är stora samtidigt som de är svåra att tolka framhåller STU. I nuläget bör enligt STU arbetet med resultafindikalorer därför begränsas till alt omfatta en bevakning av den metodutveckling som sker internationeUt inom området.

SIND påpekar i likhet med IVA att del är en viktig uppgift all utveckla mått på resultaten av FoU-verksamheten, s. k. FoU-indikatorer. All en­bart använda intäkter av licenser, patent och royallies är otillfredsställan­de, bl.a. eftersom då inte effekten av FoU-verksamhelen på del egna företagets resultat kommer med. Både SIND och IVA är intresserat av att medverka vid framtida diskussioner om utveckling av FoU-indikatorer.

I avsikt att erhålla en fylligare bild av FoU-verksamheten, anser social­demokraterna alt den reguljära statistiken även bör kunna kompletteras och analyseras samman med skatteadministrativl material. Socialdemo­kraterna delar utredningens åsikt all FoU-statistiken bör samordnas med annan statistik så att FoU-verksamhetens effekter samt relationer och samband med annan verksamhet kan analyseras.

Bland de hörda högskolemyndigheterna godtas i allmänhet utredningens 25   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  386

bedömning alt stafistiken åtminstone tills vidare skall avse personal och kostnader för FoU och först på sikt innefatta också de mer svårkvanlifier-bara "resultaten" av FoU-verksamheten, t. ex. i form av s. k. FoU-indika-torer. Vissa högskoleenheter pekar dock på all just sådana oulpul-dala är av särskill intresse.

5. Uppgiftsplikt

Några remissinstanser har uttalat sig om utredningens förslag all upp­giflspliklen för förelagen utsträcks all omfatta även FoU-statistiken.

Med hänsyn tiU den vikt som numera allmänt tillmäts FoU, anser STU och SIND att del finns tungt vägande skäl för utredningens förslag. De båda myndigheterna påtalar SCB: s svårighet all nå tillfredsställande svarsfrekvens då uppgiftslämnandet för närvarande är frivilligt. SIND påpekar alt det verkar sannolikt all många uppgiftslämnare tolkar frivil­ligheten så, alt del är frågan om mindre viktig statistik. SIND menar därför all uppgtftsplikl skulle kunna medföra all kvaliteten på de lämnade uppgif­terna förbällrades.

IVA anser att del FoU-slafisliska systemel för industrin bör byggas ut så att det täcker så stor del som möjligt av de sektorer som utför FoU. Huvudprincipen bör därvid vara att eftersträva täckning hellre än detaljri­kedom. Akademien anser att del är viktigt att uppgiftsbördan för företag och andra reduceras så långt det är möjligt. Detta är av speciellt stor betydelse om FoU-stalisliken kommer all omfattas av uppgtftsplikten, vilket akademien avråder från. Det är enligt akademien tveksamt om noggrannbeten skulle bli väsentligt bättre om bortfallet minskade. Utred­ningen har redan föreslagit möjliga vägar för all minska den insamlade informationsmängden. Akademien anser dock all del bör undersökas om inle ytterligare förenklingar i delaljeringsgraden är möjliga.

Om uppgiftsplikt införs, måste denna enligl akademien begränsas liU all omfatta endast de dala som är nödvändiga för all få en samlad överblick över FoU-verksamhelen i landet.

SI avvisar förslaget all utsträcka uppgiflspliklen all omfatta även FoU-slalisliken.

6. Ansvar för och publicering av FoU-statistiken

Utredningen föreslår att SCB även framgent skall ha ansvaret för såväl innehållet och utformningen av statistiken som produktionen.

Utredningen anser del lämpligt all FoU-stafistiken fortsättningsvis pu­bliceras i tre delrapporter, en för vart och elt av de tre huvudområdena. Därutöver föreslås en publikation som ger en sammanfattande totalbild av hela landets FoU-verksamhel saml en separat publikation för statsbudget-analyserna. Publikationerna skulle omfatta endasi vissa huvuddala, men


 


Prop. 1981/82:106                                                  387

informera om vilka delaljuppgifier som finns tillgängliga för specialbear­betning.

FoU-slatistiken bör publiceras vartannat år med undantag för uppgifter om stafiiga FoU-anslag som skall publiceras årligen.

Flertalet remissorgan är positivt inställda till utredningens förslag. UHÄ fillstyrker liksom hörda högskolemyndigheter att SCB får ansvar för en allmänt övergripande analys av den samlade FoU-slalisliken, FRN är för en mer forskningspoliliskl inriktad analys. Enligt ämbetel är del emellertid nödvändigt att UHÄ får ett uttalat medansvar vad gäller stalislikanalyser avseende bl.a. högskoleenheternas FoU-resurser, eftersom UHÄ har del samlade planeringsansvaret inte bara för högskoleforskningen inom utbild­ningsdepartementets område utan också för forskamlbUdningen som är av utomordentlig betydelse för hela del svenska FoU-syslemels utveckling.

SACOISR understryker att publiceringsformerna för slalisfiken bör ses över och framhåller värdet av konsumenlanpassning, mer pedagogisk upp­läggning, fylligare kommentarer, information om bearbelningsmöjUgheter samt faktablad. Organisationen ifrågasätter av rent ekonomiska skäl alt de statistiska publikationerna bör kompletteras med en forskningspoliliskl orienterad publikation.

IVA vill å sin sida när del gäller utgivning av analyser av statistiken framhålla följande. Varie sådan analys måste med nödvändighet vara fär­gad av den institution eller av de personer som gör den. Del är alltså viktigt all många frislående analyser görs och ställs mol varandra. Del är heller inle självklart all de mått som väljs i en analys är signifikanta och tillförlit­liga i alla sammanhang. Akademien anser del därför inle lämpligt att någon av dessa analyser ges företräde framför de andra som en officiell version, vUkel man kan få intryck av när del gäller förslaget att FRN skall få ansvaret för all sådana analyser görs regelbundet.

Socialdemokraterna finner det olämpligt att förlägga den analytiska verksamheten fill två instanser, som båda måste besitta eller införskaffa likartad kompelens och förordar därför all huvudansvaret för statistiken i sin helhet läggs på SCB, dock att samråd m.m. sker som utredningen föreslår. Beträffande periodiciielen för publiceringen finner socialdemo­kraterna alt del vore önskvärt att denna anpassas lill riksdagens behand­ling av FoU-proposilionerna.

7. Finansiering av FoU-statistiken

Utredningen föreslår att utbyggnaden av FoU-slatistiken finansieras genom överföring av medel lill SCB från de organ som i första hand har behov av utbyggnaden av statistiken. Den första prioritelsgmppen, univer­sitet och högskolor, forskningsinstUulioner samt hälso- och sjukvård, före­slås finansierad genom överföring från FRN, UHÄ, STU, utbildningsde­partementet och socialdepartemenlel. Vardera organ förväntas bidraga


 


Prop. 1981/82:106                                                  388

med lOOOOO kr. åriigen med början budgetåret 1982/83. Resterande 25000 kr. fömtsätts kunna finansieras av SCB genom rationaliseringar och bespa­ringar.

Endast elt fåtal remissorgan har kommenterat utredningens förslag till finansiering.

STU konstaterar alt två modeller till finansering föreligger, dels genom SCB: s anslag över nionde huvudtiteln, dels genom kostnadsläckning av de organ som efterfrågar stafistiken.

STU kan på föreliggande underlag inle nu la ställning liU hur finansi­eringen bör utformas. STU vill dock inte med hänsyn lill del stora behovel av statistik som föreligger motsätta sig all delta i finansieringen.

UHÄ anser det vara rimligt att SCB: s kostnader för den föreslagna statistikutbyggnaden i första hcind bestrids genom överföring lill SCB från de i sammanhanget närmast berörda departementen och sektorsmyndighe­lerna.

Kl, KTH och CTH fmner utredningens kostnadsberäkningar alltför opti­mistiska. I övrigt tillstyrks utredningens finansieringsförslag.

Socialdemokraterna anser att finansieringen av verksamheten bör ske genom direkta anslag.


 


Prop. 1981/82:106                                                  389

Bilaga 8:1

Forskarutbildningens dimensionering Rapport från universitets- och högskoleämbetet

Sammanfattning

Bakgrunden

Frågan om forskamtbildningens dimensionering aktualiserades ur­spmngligen av ökningen av antalet forskarstuderande under 1960-talet: från ca 3000 lill ca 12000 personer. Forskamtbildningsulredningen (FUN) fick främst mot bakgmnd av denna utveckling i uppdrag all utarbeta ett förslag liU elt system för en total dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid universitet och högskolor.

I FUN:s belänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning före­slogs all man skulle fastställa dels en miniminivå för examinafionen från forskamlbildningen som motsvarade vad som krävs för att återbesätta tjänster saml nybesälla Ijänster som kan komma att inrättas genom tillväxt av högskolesektorn, gymnasieskolan och den disciplinbaserade FoU-verk­samheten, dels en maximinivå som skulle definieras med utgångspunkt i lokala bedömningar av den maximala utbildningskapaciteten inom vatje ämne och fakultet/sektion. Inom den ram som gavs av minimi- och maxi-minivåerna skulle forskamtbildningens omfattning bestämmas lokalt.

1 prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskarut­bildning konstaterades alt åtskilliga remissinstanser avvisat eller ställt sig tveksamma till FUN: s förslag om minimi- och maximinivåer för forskarut­bildningen. I propositionen pekades på åtskilliga problem vid prognoser av behoven av forskarutbildade, bl. a. att det är svårt att översälla elt sektors­besläml behov av arbetskraft liU ell disciplinindelat utbildningssystem, all forskamlbildningen inle har samma klara mål på arbetsmarknaden i form av yrkesfunklioner, att det mer allmänt är svårt att ställa prognoser beträf­fande högskoleutbildningar — här anförs erfarenheter av problemen beträf­fande dimensioneringen av den förhållandevis mycket väl avgränsade lä­ramlbildningen — saml att minimi- och maximinivåer skall beräknas för hela landet för olika ämnen av myckel skiftande storlek och dessutom fördelas på de orter där forskarutbildning inom olika ämnen sker.

1 propositionen konstaterades dock all del ur både individernas och samhällets synpunkt är viktigt att undvika felsatsningar på de långa och dyrbara utbildningar det här är fråga om. Regeringen aviserade därför ett uppdrag till UHÄ att belysa möjligheterna att genom olika modeller för­bättra planeringen av forskarutbildningens dimensionering. Utbildnings­utskottet gav i sitl betänkande med anledning av propositionen (UbU 1978/ 79:44) sitt slöd ål denna avsikt.


 


Prop. 1981/82:106                                                  390

UHÄ: s syn på planeringen av forskarutbildningens dimensionering

All bestämma miniminivåer för dimensioneringen av forskarutbildning­en ter sig enligt UHÄ: s mening inle realistiskt under nuvarande förhållan­den. Den höga frekvensen av studieavbrott och de långa studietiderna i forskamlbildningen innebär atr, del inte ter sig meningsfullt att på elt mer noggrant sätl söka reglera examinafionen genom att precisera vilket anlal studerande som bör antas till utbildningen varje läsår. Miniminivåer för forskamtbildningens dimensionering enligl FUN:s förslag förutsätter vi­dare ett prognosarbete som skulle bli mycket komplicerat och osäkert med hänsyn tUl all del här är fråga om ell stort anlal specialiserade utbildningar och ell relativt litet anlal tjänster som är aktuella för varje sådan utbild­ning.

För sektorsforskningen gäller dessutom att man efterfrågar forskare med specieU kompelens och med inriktning mol de problemområden som resp. seklorsorgan prioriterar. Detta innebär all ämnesnivån här inle är en lämplig planeringsnivå därför att mer specificerade krav måste ställas. UHÄ anser att behoven av forskarutbUdning för sektorsorganens behov bör tillgodoses i anslutning lill projektfinansierad forskning inom högsko­lan.

UHÄ anser således att det inle under den närmast överblickbara liden finns förutsättningar att tillämpa planeringsmodeller för forskarutbildning­en av den typ FUN skisserade. Samtidigt behövs del enligt UHÄ: s upp­fattning bättre överblick och bevakning av situationen när det gäller fors­kamlbUdningen såväl på nationell nivå som lokall. En viktig utgångspunkt är härvid forskningsplaneringen inom och utanför högskolan.

Statisfiska centralbyrån (SCB) har som uppgift att fortlöpande la fram aktuell information om utvecklingen inom olika områden av forskarutbild­ningen. ForskamlbUdningsslalisfiken är också f. n. föremål för en översyn enligl ett särskill regeringsuppdrag till SCB.

Det räcker emellertid, enligt UHÄ, inte med nuvarande redovisningar från SCB av nybörjare, närvarande och utexaminerade från forskamlbild­ningen. De bör kompletteras bl. a. med framskrivningar av den förväntade examinationen grundad på analyser av tidigare studietider och examina-lionsfrekvenser. Över huvud behövs en god beredskap att uppfatta och tolka förändringar av tillströmning och genomströmning beträffande fors­kamlbildningen så all behovel av särskilda planeringsinsalser kan bedö­mas.

Det centrala bevakningsansvarel måste, enligl UHÄ, åvila ämbetet, som då i fortsättningen fortlöpande har alt följa utbudet av examinerade från forskamlbildningen och arbetsmarknadssituationen för forskarutbildade samt notera och analysera förändringar. Aktuella uppgifter om examina­tionen av forskarutbildade och framskrivningar av den förväntade exami­nationen utifrån de senaste årens tillströmning fill utbildningen bör därvid


 


Prop. 1981/82:106                                                  391

relateras till bedömningar av arbetsmarknadssituationen. Dessa bör gälla såväl den förväntade åldersavgången bland olika kategorier av forskarut­bildade som deras rörlighet mellan olika befatlningstyper på den svenska arbetsmarknaden och utflyttningen ur landet resp. inflyttning.

De tendenser liU minskningar eller ökningar av den forskamtbUdade arbetskraften som kan iakttas vid denna bevakning har UHÄ att redovisa lill de lokala högskolemyndigheterna i petilaanvisningarna, och de blir därmed utgångspunkter för den lokala planeringen av forskarutbildningen.

Som grund för en sådan planering är del vidare angelägel all man såväl på central som lokal nivå inom högskolan söker öka kunskapen om vilka faktorer som påverkar rekryteringen till forskarutbildningen och genom­strömningen i denna saml om vilka funktioner forskarutbildningen fyller för individ och samhälle.

Med hänsyn tUl forskamtbildningens samband med forskningen och den nuvarande prioriteringen av forskningen från statsmakternas sida anser UHÄ att begränsningar av antagningen lill forskamlbildningen f n. främst kan motiveras av olillräckhga handledningsresurser i förhåUande till anta­let forskarstuderande. Även klara tendenser lill överskott av forskarutbil­dade skulle dock kunna länkas motivera anlagningsbegränsningar. I övrigt ser UHÄ det ur olika synpunkter som önskvärt alt man så långt det är möjligt söker tillgodose enskildas efterfrågan på forskarutbildning.

UHÄ framhåUer dock betydelsen av att man vid antagningen av stude­rande lill forskamlbildningen noggrant prövar deras förutsättningar för denna och alt man ger de sökande grundlig information om vad utbildning­en kräver.

Enligt UHÄ: s uppfattning behövs nu inom stora delar av forskamlbild­ningen främst åtgärder för att förbättra de studerandes situation. En för­bättrad studiefinansiering inom forskarutbildningen är enligt UHÄ:s me­ning en angelägen åtgärd. Även andra åtgärder kan, enligt UHÄ, komma ifråga för all förbättra betingelserna för forskamlbildningen, främst då att inrätta fler handledartjänster.

De av UHÄ diskuterade åtgärderna är kostsamma, och det lorde, enligl UHÄ, vara ofrånkomligt att de mäsle genomföras selekfivt, under krav på noggranna prioriteringar vid tilldelningen av resurser till olika ämnen och forskningsområden. Enligl UHÄ:s mening är del främst i detta samman­hang som frågan om forskarutbildningens dimensionering i dag har aktuali­tet.

En viktig utgångspunkt för prioriteringar av elt särskilt slöd lill delar av forskamlbUdningen kommer självfallet alt vara den allmänna forsknings­planering som tar sikte på forskningsbehoven. Åtgärder för all stödja forskamlbildningen måste dock också grundas på bedömningar av situa­tionen inom olika delar av denna: tillströmning och genomströmning av studerande, tillgången på externa medel för avlöning av forskarstuderande m.m. saml på information om de forskamtbildades arbetsmarknad. Upp-


 


Prop. 1981/82:106                                                  392

giften blir här all identifiera områden av forskamlbildningen som är i särskill behov av ett ökat studiestöd eller andra åtgärder som kan bidra till att förkorta studietiderna och minska antalet studieavbrott. För denna uppgift behövs möjligheter liU jämförelser i vissa hänseenden mellan olika områden av forskamlbildningen, däremot inte mer detaljerade prognoser av samhäUets behov av forskamtbildade.


 


Prop. 1981/82:106                                                  393

Bilaga 8:2

Forskarutbildningens dimensionering. Rapport från universitets- och högskoleämbetet.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser ansluter sig i stort till de synpunkter och för­slag som förs fram i universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) rapport angående forskarutbildningens dimensionering.

I några remissyttranden lämnas synpunkter på del ulredningsar­bele som UHÄ utfört och på själva rapporten. Humanistisk- sam­häUsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) finner all rapporten innehåller en nyttig genomgång av de faktorer som påverkar forskarutbildningens volym. Rådet kan från sin utgångspunkt bekräfta riktigheten av UHÄ: s iakttagelser. Medicinska forskningsrådet (MFR) finner UHÄ:s redovis­ning vara av intresse saml anser att slutsatser dragils med vederbörlig försiktighet.

Sveriges förenade studentkårer (SFS) betonar all vi som en biprodukt av UHÄ;s utredningsarbete idag har långt bättre kunskap än tidigare om forskamtbildningens villkor och problem.

Några remissinstanser anser att rapporten har vissa brister. Arbetar­skyddsstyrelsen saknar en analys av situationen för de forskarstuderande som genomför huvuddelen av sitt doktorandarbele utanför universitet och högskolor. Deras anknytning till "moderinslitulion" inom högskolan, deras anställningsförhållanden och arbetssituation i övrigt är, enligl arbe­larskyddsslyrelsen, långtifrån allfid problemfri.

Statens institut för byggnadsforskning menar att vad som saknas är en ordentlig analys av hur utbildningssystemet skall möta förändringar av olika slag, antingen händelser ute i samhället som påverkar tillströmningen tUl forskamlbildning eller forskningspoliliska förändringar.

I UHÄ:s rapport har utnyttjats statistik från bl.a. statistiska central­byrån (SCB). Enligt medicinska fakultetsnämnden vid universUetet i Lin­köping bör del anmärkas alt SCB: s statistik kanske inte är till alla delar helt korrekt. "Ifyllandet av enkäterna, som belyser forskarstuderandens sUuation, görs ofta i sista minuten och procenlangivelsen har en tendens att bli slentrianmässig eUer ibland mer korreleras till ett önsketänkande än lill en krass verklighet."

Temarådet vid universUetet i Linköping anser all UHÄ: s slutsatser är rimliga, men hyser ändå en viss tveksamhet mol rapporten beroende på "den passivitet som genomsyrar den. Det är uppenbart alt forskarutbild­ningen är i en kris, men trots detta ställer sig UHÄ inte bakom några åtgärder eller ens diskuterar dem."


 


Prop. 1981/82:106                                                               394

SACOISR:s studeranderåd anser all rapporten i stort sett har konkreti­serat de problem som råder inom forskarutbildningen idag men framhåller alt de förslag lill dimensionering som ges i rapporten är vaga och otillräck­ligt utvecklade.

Flertalet remissinstanser delar UHÄ: s uppfattning att det för närvaran­de inle är meningsfullt all försöka utforma modeller för dimensio­nering av forskamlbUdningen som innebär alt man fastlägger an lag­ning st al eller intervall för antagningen till forskarutbildning i varje en­skilt ämne eller grupper av ämnen. Del gäller bl. a. försvarets forsknings­anstalt (FÖA), riksrevisionsverket (RRV), SCB, socialstyrelsen, arbets­livscentrum, kulturrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), sta­tens instUut för byggnadsforskning, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Vetenskapsakademien och Sveriges Industriförbund, Sveriges Veterinär­förbund samt elt stort anlal organ inom högskolan, bl.a. matematisk­naturvetenskapliga fakuUetens sektionsnämnder, språkvetenskapliga sek­tionsnämnden och historisk-filosofiska sektionsnämnden vid universUetet i Stockholm, rektorsämbetet vid universUetet i Uppsala, tekniska fakultets­nämnden vid universitetet i Linköping, rektorsämbetet, teologiska fakul­tetsnämnden, medicinska fakultetsnåmnden, matematisk-naturvetenskap­liga fakultetsnämnden och tekniska fakultetens fakultetsnämnd vid univer­sitetet i Lund saml samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid universi­tetet i Göteborg.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) däremot "konstaterar med besvikelse all man i UHÄ-rapporlen Forskarutbildningens dimensionering anser att det för närvarande inle är meningsfullt alt fastställa antagningslal för forskarutbildningen ens för gmpper av ämnen. Del är detta slags passivitet som lätt leder över till olyckliga tankegångar om all lösa pro­blemen utanför högskolans ram".

De rnedicinska fakultetsnämnderna vid universiteten i Linköping och Göteborg anser all frågor om forskamtbildningens dimensionering saknar betydelse för den medicinska fakulteten. Målet bör vara alt så slor andel som möjligt av de läkarstuderande kan genomgå forskamlbildning, fram­håller fakulletsnämnden i Göteborg.

I några remissyttranden pekas på behovel av bättre statistik över olika förhållanden av intresse för forskarutbildningen.

Statens industriverk påpekar att del helt saknas uppgifter om den privata delen av de forskamtbildades arbetsmarknad efter 1970. Detta beror på all folk- och bostadsräkningarna numera saknar utbildningsuppgifter och alt dessa inte har ersatts med någon annan källa. Enligt industriverkels me­ning bör denna brist undanröjas.

SCB framhåller att verket, om del bedöms värdefuUt och erforderliga medel ställs till förfogande, löpande kan göra uppföljningar av olika nybör-jarårgångar av den typ som nu iJorls på uppdrag av UHÄ.

Ytterst få konkreta dimensioneringsförslag redovisas i re-


 


Prop. 1981/82:106                                                               395

missyllrandena. Svenska Arbetsgivareföreningen betonar att näringslivet behöver tekniker och naturvetare med en kortare forskarutbildning, licen­tiatexamen. Även statens industriverk förordar etappavgångar i forskarut­bildningen inom leknisk och malemalisk-nalurvetenskaplig fakultet liksom inom ekonomisk-statistiska ämnen inom samhällsvetenskaplig fakultet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitetet i Lund menar all den totala examinationen från forskarutbildningen (ca 800 examina/år) för de närmaste åren synes vara i rimlig balans med behovet av vetenskapligt utbildad arbetskraft, och lorde förbli så under de närmaste åren. På något längre sikt kan del dock inle uteslutas att efterfrå­gan på personer med forskarutbildningsbakgmnd kommer alt öka i takt med all behovel av alt snabbi tillgodogöra sig forskningens resultat i samhället ökar.

Språkvetenskapliga sektionsnämnden vid universitetet i Stockholm an­ser det angeläget att finna åtgärder för all sfimulera lill forskarutbildning i språkvetenskap. Medicinska fakultetens fakultetsnämnd vid universitetet i Umeå menar att en underdimensionering av läkare med forskarutbildning kan befaras på sikt, om inle den negativa trend som, enligl nämnden, funnits under ett flertal år vänder.

UHÄ:s huvudförslag i rapporten är att dimensionering av fors­karutbildningen i stället för genom antagningslal e.dyl. i huvudsak skall göras i samband med forskningsplaneringen och di­mensioneringen av resurserna för forskning. DeltalUlstyrks av flertalet remissinstanser, l.ex. statskontoret, styrelsen för teknisk ut­veckUng (STU), HSFR, Svenska arbetsgivareföreningen. Landstingsför­bundet, Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, SFS, Sveriges lantbruksuniversUet och en rad organ inom högskolan, bl.a. juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm, odontologiska fakultetsnämnden vid karoUnska institutet, fakultetsnämnden vid tekniska högskolan i Stockholm, rektorsämbetet vid universitetet i Lund, humanis­tiska sektionsnämnderna vid universitetet i Göteborg och tekniska fakul­tetsnämnden vid högskolan i Luleå.

Ell fåtal remissinstanser anser alt UHÄ: s förslag är otillräckligt.

Mol bakgmnd dels av alt en relativt stor andel forskarutbildade redan nu är verksamma inom områden där sådan utbildning inte krävs, dels att del föreligger förslag om krav på forskarutbildning för tjänster som inle är rena forskartjänster anser riksantikvarieämbetet och statens historiska museer all del är svårt all som UHÄ föreslår bedöma dimensioneringen av fors­kamlbildningen enbart utifrån forskningsbehovet. Statens industriverk be­tonar all det finns elt väsentligt behov av forskningslränad arbetskraft inom näringslivet. Del innebär all dimensioneringen av forskarutbildning­en inom främst de tekniska och ekonomiska ämnena är av stor industripoli­tisk betydelse. Den forskningslränade arbetskraften är en mycket viktig resurs för de svenska industriföretagen. Del gäUer särskilt mol bakgrund


 


Prop. 1981/82:106                                                               396

av den förändring mol en mer kunskapsinlensiv produktion som nu sker.

TCO framhåller dels all dimensionering av forskarutbildningen måste ske med utgångspunkt från övergripande forskningspolitiska prioriteringar och samhällets/arbetslivets behov av forskarutbildade, dels all forskarut­bildningen skall ske inom ramen för tjänster varför dimensioneringsbeslu­len skall avse anlal forskamlbildningsljänsler inom olika områden.

De remissinstanser som behandlar frågan om ''resursspärrar'' tillstyrker sädana. Det gäller bl.a. arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges indu­striförbund, ArkUektförbundet, SACOISR:s studeranderåd, tekniska fa­kultetsnämnden vid universitetet i Linköping, rektorsämbetet och mate­matisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitetet i Lund.

Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget alt UHÄ skall ha ansvar för fortlöpande bevakning av tillgång och efter­frågan på forskarutbildade. TUl dessa remissinstanser hör bl.a. RRV, FRN, NFR, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges Tandläkarförbund och många organ inom högskolan l.ex. språkvetenskapliga sektionsnämnden och hi­storisk-filosofiska fakultetsnämnden vid universitetet i Slockhoim, odonto­logiska fakultetsnämnden vid karolinska instUutet, filosofiiska fakultets­nämnden vid universitetet i Linköping, teologiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid univer­sitetet i Göteborg och medicinska fakultetsnämnden vid universitetet i Umeå.

FRN menar allt UHÄ i samband med denna bevakningsuppgift måste vidta åtgärder som gör del möjligt alt beräkna antalet behöriga sökande lill forskamlbildning. Några remissinstanser betonar långsiktighelen i UHÄ: s uppgifter. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens sektionsnämnder vid universitetet i Stockholm anser all redovisningar av förändringar i forskarutbildningens dimensionering inte borde behöva göras åriigen. 1 slällel förordas Ireårsrapporter. Enligl rektorsämbetet vid universitetet i Lund bör UHÄ: s analyser i första hand inriktas mol mer strukturella förändringar i samhällets behov av forskning och forskarutbildad arbets­kraft.

Humanistiska sektionsnämnderna vid universitetet i Göteborg fram­håller alt UHÄ: s bevakning av tillgång och efterfrågan på forskamtbildade inte får leda lill ökade krav på information från institutionerna.

Sveriges lantbruksuniversitet anför all del bör ankomma på styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet att i samarbete med UHÄ ansvara för en fortlöpande bevakning av tillgång och efterfrågan på forskamtbildade inom lantbruksuniversitetets sektorsområden.

STU menar att UHÄ bör ha ansvaret för detta arbete bl. a. i samverkan med STU och sektorsorgan och nied dessa aktualisera förändringar när så behövs.

Medicinska fakultetsnämnden vid universitetet i Göteborg anser all del


 


Prop. 1981/82:106                                                               397

ur medicinska fakultetens synpunkt knappast finns något behov av all UHÄ centralt svarar för fortlöpande bevakning av tillgång och efterfrågan på forskarutbUdade på riksnivå.

UHÄ:s förslag rörande de lokala högskoleorganens upp­gifter i samband med dimensioneringen av forskarutbild­ning e n las upp endasi i ett mindre antal yttranden och möter i regel inga invändningar. Fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fa­kulteten vid universitetet i Göteborg poängterar alt förslagen om planering på lokal nivå inle får medföra onödiga arbetsinsatser inom sektions- och fakultelsnämnder.

Sveriges industriförbund ansluter sig lill förslaget att lokala högskole­myndigheter i anslagsframställningarna skall redovisa behov av åtgärder för modifiering av den lokala forskamlbildningen. Förbundet vill dock förorda att denna centrala resursfördelning kompletteras med lokala medel som kan användas flexibelt. Det är viktigt att man också under löpande budgetår kan knyta bra studenter tiU forskamlbildningen, innan de ger sig in på andra yrkesbanor.

Många remissinstanser delar UHÄ: s uppfattning att det behövs åtgär­der för att förbättra forskarutbildningens effektivitet. Framför allt anser man del angelägel alt förbättra studie finansie­ringen för doktoranderna. Till de remissinstanser som önskar för­bättrad studiefinansiering hör bl.a. arbetslivscentrum, arbetarskyddssty­relsen, HSFR, Ingenjörsvetenskapsakademien, juridiska fakultetsnämn­den och matematisk-naturvetenskapliga fakultetens sektionsnämnder vid universitetet i Stockholm, tekniska fakuUetens fakultetsnämnd vid univer­sUetet i Lund och medicinska fakultetsnämnden vid universitetet i Göte­borg.

ArkUektförbundet framhåller alt forskarstuderande som har assistenl­tjänst eller utbildningsbidrag ofta står ulan försörining när tjänsten resp. bidraget tar slut och alt de då kan stoppas i sin utbildning trots att de står nära en examen. Enligl förbundet skulle situationen kunna förbättras ge­nom all fler kontrollstationer införs i forskarutbildningen och all (för assistenterna) andelen övrig tjänstgöring reduceras.

Några organ inom högskolan — bl. a. temarådet vid universUetet i Linkö­ping, matematisk-naturvetenskapliga fakuUetsnämnden vid universitetet i Lund, fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg - önskar förändringar vid fördelningen av studiefinansieringslillfällena så att större hänsyn tas fill behovel av forsk­ning inom oUka ämnen och/eller antalet aktiva forskarstuderande.

Medicinska fakultetsnämnden vid universitetet i Linköping anser all det för en forskarstuderande inom medicinsk fakultet är väsentligt all få kli­nisk anknytning. Detta innebär att skUlnaden i privatekonomi under forsk­ning resp. klinisk tjänstgöring blir mindre resp. att vederbörande får räkna kliniska tjänsteår under den tid han har åtta limmars förordnande/vecka.


 


Prop. 1981/82:106                                                               398

Det borde vara möjligt, framför alll på de större klinikerna, all genom samordning låta doktoranderna svara för en klinisk verksamhet och där­med förhindra att utgifterna för läkarlönerna skulle öka utöver vad som budgeterats. Fakulteten anser del väsentligt alt förhandlingar kommer lill stånd mellan stat och landsfing så all ett arrangemang med åtta limmars klinisk tjänstgöring/vecka blir möjlig.

Lärarnas riksförbund anser ai:l särskUt stöd för forskarutbildning bör riktas till områden som inte kan påräkna insatser från sektorsorgan.

FRN menar alt situationen inom vissa områden torde vara så allvarlig att extraordinära insatser bör övervägas, l.ex. specialfinansierad, projeklba-serad forskamlbildning. Enligl nämndens mening bör UHÄ snarast inleda diskussioner med i första hand forskningsråden för att utröna behoven av och förutsättningarna för sådana "forskamlbUdningsprograni".

Remissinstanserna tar även upp andra åtgärder för all förbätt­ra forskarutbildningens effektivitet. Bl.a. Svenska arbetsgi­vareföreningen och medicinska fakultetsnämnden vid universitetet i Lin­köping betonar behovel av att förbättra handledningen inom forskarutbild­ningen. ArkUektförbundet framhåller all ell flexibelt syslem med större jämställdhet mellan lärartjänsterna skulle göra det möjligt all bättre utnytt­ja handledarresurserna.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser att det bör bli möjligt all bättre än i dag pröva de sökandes fömlsällningar all genomföra forskarstudierna. Liknande synpunkter anförs av bl. a. Landstingsförbundet och medicinska fakultetsnämnden vid universitetet i Göteborg. Några remissinstanser -l.ex. odontologiska fakultetsnåmnden vid universUetet i Göteborg, sam­hällsvetenskapliga fakulletsnämnden vid universitetet i Umeå — fram­håller betydelsen av forskamtbildningens meritvärde.

1 några remissyttranden - l.ex. från RRV, skolöverstyrelsen (SÖ), styrelsen för arbetarskydd.sfonden, statens kulturråd — berörs allmänt behovet av samverkan med sektorsorgan i samband med dimen­sionering av forskamlbildning.

Expertgruppen för forskning och regional utveckling konstaterar att man för sin verksamhet är helt beroende av fillgången på utbildade forskare och forskare under utbUdning. Samfidigt påverkar expertgruppen genom sin verksamhet sannolikt också tillströmningen av forskare till vissa ämnen liksom forskningens omfattning och inriktning inom dessa.

SFS framhåller att regering och riksdag måste uppmärksamma all sats­ningar inom ett sektoriellt forskningsområde (typ energiforskning), för att få konsekvens och sammanhang i prioriteringarna, kräver satsningar inom forskamlbildningen. "Det går inle att gräva fram kompetenta forska­re ur intet. Därför måste nya forskningsområden planeras noga och ej sjösältas med fömtsällningen alt del redan finns kompetenta forskare inom området. Enligt SFS: s uppfattning bör varje större program - initialt -inriktas på all intressera studerande för att börja forskarutbildning inom


 


Prop. 1981/82:106                                                               399

området. Därefter skall resurser avsättas för alt finansiera forskamlbild­ningen och först efter - låt oss säga - fyra lill fem år kan man inleda den stora satsningen då också kompetensuppbyggandel redan inletts."

UHÄ föreslår en försöksverksamhel med särskill stöd för forskarutbildning i anslutning lill projektfinansierad forskning. Detta förslag fillstyrks av bl.a. Sveriges lantbruksuniversi­tet, SFS, matematisk-naturvetenskapliga fakultetens sektionsnämnder vid universitetet i Stockholm, teologiska och tekniska fakultetsnämnderna vid universitetet i Lund saml humanistiska sektionsnämnden vid universitetet i Göteborg. Enligt fakultetsnämnden vid tekniska högskolan i Stockholm bör försöksverksamheten omfatta såväl rena seklorsorgan som STU och forskningsråd. STU däremot framhåller all försöksverksamheten inte bör omfatta STU: s program för kunskapsutveckling.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer framhåller all sek­torsorgan inom det humanistiska området har små eller inga medel för seklorsforskning. Dessa sektorsorgan kan i praktiken inte delta i försöks­verksamhet av det slag som föreslås om inle särskilda medel anvisas över statsbudgeten. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer vill med kraft understryka, att frågan hur man behandlar seklorsforskning inom områden som saknar sektorsforskningsmedel bör las upp fill diskus­sion.

Arbetarskyddstyrelsen anser all det utöver projektfinansierad forskaml­bildning också bör skapas bättre reglerade former för forskamlbUdningen inom sektorsforskningen.

RRV menar all UHÄ: s insatser utöver försöksverksamheten bör omfat­ta uppföljande studier av hur seklorsforskningsprojekt hillills har samspe­lat med pågående forskarutbildning.

Vetenskapsakademien menar all försiktighet bör iakttas när del gäller speciellt utformad forskarutbildning för sektorsorganens behov.

SÖ avstyrker den av UHÄ föreslagna försöksverksamheten.

Styrelsen för arbetarskyddsfonden lar avstånd från att seklorsorganen skulle ställa särskUda medel till förfogande för forskarutbildning. "Möjli­gen bör en försöksverksamhel initieras som bygger på frivUliga överens­kommelser mellan seklorsorganen och högskolan. Även om del inom prioriterade sektorsområden i aUmänhel finns behov av både projektstöd och forskarutbildning bör dock i en sådan försöksverksamhel beaktas att den relativa angelägenheten i dessa behov och möjligheterna all tillfreds-slälla dem kan variera avsevärt. En fömtsältningslös diskussion bör därför i de enskilda fallen las upp mellan högskolan och seklorsorganen."

1 ell fåtal yttranden framförs synpunkter på UHÄ: s fortsatta ut­redningsarbete.

RRV har inget att invända mot de fortsatta undersökningar som skis­seras i skrivelsen, men vill samtidigt peka på betydelsen av all man inle tappar bort resurs- och kostnadsaspekterna. En väsentlig del av UHÄ: s


 


Prop. 1981/82:106                                                  400

fortlöpande bevakning måste vara all tillse alt inle oförklarliga och oaccep­tabla obalanser i resurstilldelningen uppslår t. ex. genom all fluktuationer i liUströmningen leder till all vissa utbildningsvägar drabbas av extrem "resursulspädning" medan andra får en oproportioneriigt hög resursandel. Vidare bör UHÄ som ell led i sUt eget metodutvecklingsarbete arbeta vidare med problemet all finna slyrparamelrar som de facto skulle kunna möjliggöra en medveten långsiktig styrning av forskamlbildningssyslemet. Slutligen vill RRV peka på behovet av fördjupad analys av förhållandel mellan sektorsforskningens expansion och forskarutbildningen.

Det vore enligl styrelsen för arbetarskyddsfonden av värde om UHÄ i det fortsalla arbetet kunde ge exempel på ämnen eller grupper av ämnen för vilka mer detaljerade prognoser borde kunna göras redan nu saml för dessa föreslå och pröva lämpliga planeringsmodeller för forskarutbildning­ens dimensionering.

Socialstyrelsen finner del angelägel att UHÄ i det fortsatta arbetet analyserar och föreslår åtgärder för all stimulera forskning inom eftersatta men prioriterade områden.

SFS vUl särskiU understyrka all utredningsarbetet bör fortsätta och ges ett stöd i regeringens forskningspoliliska proposition. Kunskapsuppbyg­gande inom områdena "forskning och forskarutbildning" och "forskning om forskning" är nödvändiga för all kunna få en överblick över och rationellt prioritera den svenska forskningsinsatsen. SFS menar också att UHÄ: s projekt bör kunna dra fördel av de lokala forskarutbildningsunder­sökningar som genomförts vid bl.a. universitetet i Lund, KTH och för närvarande vid universitetet i Umeå.

SFS motser också med intresse utfallet från kartläggningen av tillgången på externa medel för avlöning av handledare och studerande inom forskar­utbildningen.

Lärarnas Riksförbund anser att UHÄ i planeringen av det fortsatta arbetet bör beakta det utredningsförslag rörande behörighet och meritvär­dering i samband med forskarutbildningsfrågor beträffande de nya lärarut­bildningarna och den kommunala högskolan som Andrénska kommittén föreslår all UHÄ skall genomföra.

Rektorsämbetet vid universitetet i Lund understryker behoven av fort­sall analys av forskarutbildningens strukturproblem. De initiativ som här­vid tagils av UHÄ alt med hjälp av SCB: s statistik och andra karlläggning­ar skapa en mer nyanserad och mångsidig bild av forskarutbildningens fömtsältningar, bör vidareutvecklas. Det påpekas dock all del centrala forskamlbildningsregistrel bygger på material som i vissa avseenden är bristfälligt. Del vore därför lämpligt alt den centrala stafistikbearbelningen kompletterades med undersökningar på lokal nivå. Del skulle vidare un­derlätta den lokala planeringen och bidra lill all på lokal nivå öka kunska­pen om de faktorer som påverkar t. ex. rekrytering och genomströmning, om SCB-slalisliken anpassades lill lokala planeringsbehov.


 


Prop. 1981/82:106                                                  401

Bilaga 9:1

Utredningen (U 1979:10) om forskningens och forskarut­bildningens situation i den nya högskolan. Betänkandet (SOU 1981:30) Forskarutbildningens meritvärde.

Sammanfattning

Utgångspunkter

Den uppgift som ålades kommittén genom tilläggsdirektiven våren 1980 var dels all kartlägga vilket meritvärde forskarutbildningen för närvarande har för olika yrkesområden främst inom den offentliga sekiorn (och i samband därmed redovisa de förändringar som ägt rum), dels alt lägga fram de förslag som motiveras av kartläggningen.

Kommitténs utgångspunkt vid utformandet av förslagen har varit alt del

- både med hänsyn till forskarutbildningens värde för arbetsuppgifterna
och med tanke på behovel alt stimulera rekryteringen fill forskarutbildning

—      är befogal att i större utsträckning än för närvarande ställa upp krav på
forskarutbildning för vissa typer av ijänster och all ge forskarutbildningen
ett högre meritvärde än vad den nu har.

Generella överväganden

Behörighetsvillkor och meritvärde

Kommittén konstaterar all forskarutbildningens meritvärde har minskat avsevärt under senare år, särskilt under 1970-talel. På en rad områden har fidigare behörighetsvillkor slopats, och i många fall tillmäts utbildnings-meriter numera ett tämligen ringa värde.

En förändring i detta avseende är enligl kommitténs mening nödvändig. Skall statsmaklernas satsning på forskning fä de avsedda effekterna, måste samhället åter ge forskarutbildning elt reellt värde i arbetslivet.

En höjning av forskamtbildningens meritvärde är motiverad inle enbart av rekryteringshänsyn ulan främst därför alt den vetenskapliga utbildning­en ger en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som är av värde för de flesta arbetsuppgifter av kvalificerad art.

Kommittén ger en översikt över de statliga tjänster för vilka tidigare krav på forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens upphävts. Det förefaller enligt kommittén ha varit en medveten strävan att ta bort krav av delta slag under 1970-lalel, åtminstone i den mån behörighetsvillkoren uttrycktes som krav på viss examen. 1 de fall kravet på vetenskaplig bakgmnd inle har uttryckts som krav på doktorsexamen eller licentiatexa­men har emellertid bestämmelserna ofta fått stå kvar. I dessa fall rör det sig i regel om mera renodlade forskartjänster, som inle sällan tillsätts efter sakkunnigprövning. 26   Riksdagen I98II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                               402

Utvecklingen har gått i riktning mol en minskad central reglering av behörighels- och merilvärderingsfrågor. 1 praktiken har detta medfört en lägre värdering av teoretiska ulbildningsmeriler, framför alll när del gäller vetenskaplig utbildning. Enligt kommittén måste utvecklingen brytas, vil­ket förutsätter att centralt fastställda kompetenskrav återinförs i viss om­fattning.

Kommittén anser därför alt doktorsexamen bör ställas upp som behörig-helsvillkor åtminstone för vissa befallningar inom den offentliga sektorn och att i flera andra fall forskamlbildning bör anges som en önskvärd merit.

1 de fall behörighetsvillkoren inle regleras genom generella föreskrifter bör frågan om kompetenskrav bedömas från fall lill fall, l.ex. i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar. Till ledning för myndighe­ternas bedömning i dessa fall bör del finnas av regeringen fastställda riktlinjer.

Kommittén föreslår därför

-       all regeringen utfärdar vissa allmänna riktlinjer om forskarutbildningens
meritvärde, förslagsvis i form av ett cirkulär genom vilket statsmyndig­
heterna åläggs all vid fastställande av befattningsbeskrivningar och vid
tillsällning av tjänster särskill beakta behovel av vetenskaplig kompe­
tens för arbetsuppgifterna.

Tillgodoräknande av forskarutbildningen som tjänstetid Kommittén föreslår

-       all regeringen i förordning föreskriver alt den som avlagt doktorsexamen
får räkna sig fyra år till godo som förtjänst vid tillsättning av statlig eller
statligt reglerad tjänst. På motsvarande sätt bör den mellanexamen —
licentiatexamen - som kommittén föreslår få tillgodoräknas som två
tjänsteår.

Lönevillkor

Kommitténs synpunkter beträffande forskamtbildningens meritvärde i lönehänseende kan sammanfallas på följande sätt:

-    Del är rimligt och nödvändigt alt en avslutad forskarutbildning normalt ger högre lön än en grundexamen.

-    För statliga och statligt reglerade tjänster bör regler härom fastställas i kollektivavtal mellan de centrala parterna.

-    Kommittén konstaterar all frågan har aktualiserats i 1981 års avtalsrörel­se och avslår därför från all lägga fram preciserade förslag.

Licentiatexamens meritvärde

Den mellanexamen - licentiatexamen - som kommittén föreslår torde komma alt inrättas främst inom områden där elt klart arbetsmarknadsbe­hov av en kortare päbyggnadsutbildning med vetenskaplig inriktning kan identifieras.


 


Prop. 1981/82:106                                                               403

De allmänna riktlinjer angående forskarutbildningens meritvärde som kommittén föreslår all regeringen skall utfärda kommer alt få motsvarande tillämpning på licentiatexamen. Vidare föreslår kommittén att licentiatexa­men skall få tUlgodoräknas som motsvarande två tjänsteår vid tillsättning av statlig eller slalligl reglerad Ijänsl. Kommittén har däremot inle preci­serat om licentiatexamen skall ställas upp som behörighetsvillkor för några tjänster. 1 fråga om de tjänster där man föreslår cenlraU fastställda kompe­tenskrav bör doktorsexamen krävas.

Forskarutbildningens meritvärde inom olika yrkessektorer

Bibliotek

Kommitténs förslag beträffande de vetenskapliga biblioteken innebär i korthet följande:

-        Forskarutbildning bör vara ell vUlkor för behörighet liU tjänst som
överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid högskolebibliotek saml
Ijänsl som förste bibliotekarie vid biblioleksavdelningen vid kungl. bib­
lioteket.

—      Högskoleförordningens bestämmelser om meritvärdering vid tillsällning
av bibliolekarieljänsler bör ändras så, att vetenskaplig skicklighet ges
ökat meritvärde.

-        För dem som avlagi doktorsexamen bör en särskild utbildningsgång
(eller kortare variant av bibliolekarielinjen) övervägas.

Arkivväsendet

Beträffande arkivväsendet föreslår kommittén sammanfattningsvis

-        all som behörighetsvillkor för chefstjänster och tjänster som förste arki­
varie (motsv.) vid de statliga arkiven skall gälla doktorsexamen i ämne
av betydelse för arkivens verksamhet saml framstående skicklighet
inom arkivväsendet.

Museer

Kommittén föreslår -all doktorsexamen eller motsvarande kompetens saml framstående

praktisk skicklighet inom tjänstens område skall krävas för behörighei

lill tjänster som förste antikvarie/förste intendent och högre tjänster vid

de statliga cenlralmuseerna,

all motsvarande behörighetsvillkor övervägs även för tjänsterna vid Nordiska museet,

all kravet på vetenskapligt utbildad personal vid de regionala museerna kommer lill klart ullryck i kulturrådets tillämpningsföreskrifler för stats­bidrag lill regionala museer.


 


Prop. 1981/82:106                                                  404

Skolväsendet

Sammanfattningsvis föreslår kommittén följande åtgärder för att bibe­hålla och stärka forskarutbildningens meritvärde för lärartjänster i det allmänna skolväsendet:

-    Lektorsinstitutionen måste bibehållas. Den bör utvidgas lill all omfatta också gymnasieskolans tvååriga teoretiska linjer. Den bör även finnas inom den kommunala vuxenutbildningen och gmndskolan.

-    Doktorsexamen bör även fortsättningsvis vara behörighetsvillkor för lektorsljänsler. För tjänster i tekniska ämnen bör doktorsexamen införas som alternativt krav i behörighetsvillkoren.

-    Doktorsexamens meritvärde vid tillsättning av adjunklsljänster bör stär­kas. Del nu gällande poängtalet enligl andra befordringsgrunden bör fördubblas för gymnasieljänster. För ijänster i grundskolan bör poängta­let vara 3/4 av vad som gäller för gymnasieljänster.

-    Meritvärdet av kurser på nivån 61-80 poäng bl. a. i s. k. blockämnen bör ej som nu reduceras för den som avlagi doktorsexamen.

-    Vid meritvärdering enligl tredje befordringsgrunden (tjänsteår) bör dok­torsexamen tillgodoräknas som motsvarande fyra års lärartjänst.

-    Lektorsljänsler bör inle få stå vakanta under lång lid. Uppskov med ledigförklarande bör bara kunna ges för ett år, vilket innebär att en vakant lektorsljänsl måste ledigförklaras åtminstone vartannat år.

-    Lektorsljänsler bör normall ledigförklaras som alternativt ell- eller Ivåämnesljänsler.

-    Antalet lektorsljänsler bör öka. Regeringen bör fastställa normer för beräkning av limunderlagel för lektorsljänsler. Härvid bör även under­visningen på de tvååriga teoretiska gymnasielinjerna medräknas.

Högskolan

Kommitténs synpunkter och förslag beträffande forskarutbildningens meritvärde inom högskolan kan sammanfattas på följande säll:

-    För alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inle uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för forskarstuderande, bör doktorsexamen eller motwarande kompelens vara ett behörighels-villkor. Dispens bör ges mera restriktivt än hillillsoch bara efter yttrande av fakultetsnämnd (motsv.).

-    Undantagna från kravet på doktorsexamen bör endast vara lärartjänster vid de konstnärliga utbildningarna och tjänster i sådana ämnen där en naturiig forskningsanknytning saknas.

-    För administrativa tjänster - både vid de lokala högskoleförvaltning­arna och vid UHÄ - bör doktorsexamen betraktas som en väsentlig merit. Liksom hillills bör man sträva efter att lill sådana tjänster rekryte­ra personal med forskamlbildning.

-    Som befordringsgmnd vid tillsällning av lärartjänster bör både pedago­gisk och vetenskaplig skicklighet beaktas. I regel bör den vetenskapliga skickligheten väga tyngst.


 


Prop. 1981/82:106                                                               405

—      Lönesättningen bör differentieras med hänsyn fill vetenskaplig kompe­
lens. Vid förnyat förordnande på tjänst som forskningsassistent bör
lönegradsplaceringen i förekommande faU justeras om innehavaren höjt
sin vetenskapliga kompetens.

ForskningsinstUulioner m.m. Kommittén föreslår följande:

För forskartjänster vid statliga forskningsinstitutioner och myndigheter bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ell minimikrav för behörighei.

Även för specialisltjänsler vid myndigheter som Sveriges geologiska undersökning m.fl. bör doktorsexamen i reaUleten vara ett villkor för behörighei.

För administrativa m. fl. tjänster vid dessa myndigheter bör doktorsexa­men tillmätas ett betydande meritvärde.

I samband med att instruktionerna för berörda myndigheter ses över bör man pröva om ett formellt krav på forskamlbildning skall införas för vissa tjänster.

Svenska kyrkan För tjänster inom Svenska kyrkan innebär kommitténs förslag följande:

Tjänstgöring vid religionsvetenskaplig institution i högskolan bör få till­godoräknas som tjänsteår ulan särskill fillstånd av regeringen.

Doktorsexamen i religionsvetenskapligl ämne bör få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår. Doktorsexamen i annat ämne bör få tillgo­doräknas i den mån ämnel bedöms vara av värde för prästerlig Ijänsl.

Som lärdomsmerit enligt befordringsgmnden skicklighet bör inle enbart teologisk doktorsexamen få tillgodoräknas utan även doktorsexamen inom annan fakultet.

Som hitfills bör forskamlbildning tillmätas ett särskill meritvärde för biskops- och domproslljänster. Även för en rad andra kyrkliga Ijänster av specialkaraklär bör doktorsexamen utgöra den normala kvalifika­tionen.

Rättsväsendet

Huvudpunkterna i kommitténs förslag beträffande rättsväsendet kan sammanfattas på följande sätt:

Doktorsexamen vid juridisk fakultet bör jämställas med fyra års tjänste­tid som domare vid tillsättning av domartjänster.

För den som avlagi doktorsexamen bör den obligatoriska domamlbild-ningen avkortas på ettdera av följande säll:

 

(a)   tiden för nolariemerilering avkortas från två och ett halvt till ell och ett halvt år,

(b)  den som avlägger doktorsexamen efter notariemerileringen får lillgo-


 


Prop. 1981/82:106                                                  406

doräkna doktorsexamen som elt år av den obligatoriska tjänstgöringsfi­den för behörighet fill assessorstjänsl, vilket således medför ell års avkortning av domarutbildningen. -För åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna bör motsvarande regler gälla.

-    Vid fillsättning av notarieljänster bör den som avlagi juris doktorsexa­men garanteras plats vid del slag av myndighel som han sökt till. Fördel­ningen av tillgängliga platser på olika orter bör dock ske i huvudsak enligl hitfillsvarande normer.

-    Lärare i rällsvetenskapligt ämne i högskolan bör få tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt och kammarrätt utan tidsbegränsning. Vikarie bör få förordnas på lärartjänsten under denna lid.

-    Tjänsfiedighet med B-avdrag för forskarutbildning vid juridisk fakultet bör regelmässigt beviljas för säväl domare som övrig här berörd perso­nal. Dessutom bör tjänstledighet ulan löneavdrag kunna beviljas av regeringen under högst ell år.

-    Vid vissa domstolar bör särskilda tjänster med forskningsinriktning in­rättas.

-    Tjänstgöring som lärare i rällsvetenskapligt ämne i högskolan bör likstäl­las med domartjänstgöring vid beräkning av anlalel tjänsteår.

Förvaltningen

Sammanfattningsvis har kommittén följande synpunkter beträffande forskamtbildningens meritvärde inom förvaltningen:

-    För handläggande uppgtfter inom statlig förvaltning som innebär utnytt­jande av forskningsresultat eller planering och administration av forsk­ning bör normall egen erfarenhet av forskning förutsättas.

-    Även för planerings- och ulredningsarbele i övrigi inom allmän förvalt­ning bör forskamlbUdning betraktas som en väsenlig merit.

-    Till ledning för myndigheternaä bedömning av frågor om behörighetsvill­kor och kompelensönskemål bör regeringen utfärda anvisningar om forskarutbildningens meritvärde.

-    För tjänster som chef för nalurvårdsenhet och som länsanlikvarie bör elt krav på forskarutbildning föreskrivas i länsstyrelseinslmklionen.

-    Den nya mellanexamen (licenfialexamen) som kommittén föreslår bör vara en värdefull merit för många uppgifter inom förvaltningen, som inte kräver en mer omfattande vetenskaplig erfarenhet.

Läkare

De förslag som kommittén för fram i fråga om läkartjänster innebär i korthet följande:

-    Forskamlbildning — även i prekliniska ämnen - bör liksom hitfills tillmätas stor vikt i meritvärderingen för läkartjänster.

-    Doktorsexamen bör jämställas med fyra års tjänstgöring som läkare vid


 


Prop. 1981/82:106                                                               407

beräkning av anlalel tjänsteår. Detta bör även gälla doktorsexamen i prekliniskl ämne.

För behörighet lill tjänst som överläkare vid undervisningssjukhus bör doktorsexamen göras tUl ell krav.

Vid tillsättningen av fasla läkartjänster bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag.

Vid ansökan lill underläkartjänsl för allmänljänstgöring (AT—block) vid undervisningssjukhus bör pågående forskarutbildning vara en särskild merit.

Forskarstuderande i prekliniska ämnen bör kunna genomföra allmän­ljänstgöringen i etapper genom all utnyttja möjligheten alt få tjänstle­dighet för studier.

Antalet underläkartjänsler för specialistutbildning (FV-block) vid under­visningssjukhusen måste bibehållas med hänsyn lill forskarutbildningen.

Forskarstuderande i kliniska ämnen, som fullgjort sin specialistutbild­ning utanför undervisningssjukhuset, bör kunna få tidsbegränsat förord­nande på extra tjänst som avdelningsläkare vid undervisningssjukhus. Socialstyrelsen bör utreda hur många tjänster av delta slag som behövs.

Tandläkare

Beträffande forskarutbildningens meritvärde för tandläkartjänsler i folk-landvården föreslår kommittén följande:

—      För behörighei lill tjänst som övertandläkare (motsv.) vid poliklinik för
specialisttandvård bör dokumenterad vetenskaplig erfarenhet krävas.

—      Vid tillsättning av tjänst som landvårdschef eller chef för specialisltand-
poUklinik bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på
förslag.

—      1 folktandvårdskungörelsens regler om tjänstetillsättning bör en precise­
ring av befordringsgmnden skicklighet föras in, som bl.a. omfattar
vetenskaplig skicklighet.

—      Vid fillsättning av chefstjänster i folktandvården bör doktorsexamen få
tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår.

Övrig personal inom hälso- och sjukvården 1 sammanfattning har kommittén följande synpunkter:

~ För tjänster som förste sjukhusfysiker och sjukhusfysiker grupp A bör forskamlbildning vara ell behörighetsvillkor.

-1 fräga om tjänster som kemist och förste kemist bör sjukvårdshuvud­männen bevaka att den nödvändiga kompetensnivån upprätthålls.

Även när del gäller psykologljänsler måste sjukvårdshuvudmännen upp­märksamma behovel av vetenskaplig kompetens, bl.a. för tjänster vid undervisningsklinikerna och för chefspsykologljänslerna.

Inom apoteksväsendet bör informationsapotekare vid regionsjukhusens apotek samt chefer för sjukhusapotek vid undervisningssjukhus, region-


 


Prop. 1981/82:106                                                               408

sjukhus och länssjukhus ha vetenskaplig bakgrund, liksom även inneha­vare av vissa specialisltjänsler vid Apoteksbolagels huvudkontor. Kom­mUtén fömtsätter all Apoteksbolaget lar hänsyn till detta i sin rekryte­ringspraxis. -1 fråga om yrkesgrupper med s. k. kortare vårdutbildning måste en närmare analys göras av de arbetsuppgifter för vilka en forskamlbild­ning kan vara relevant.

Veterinärväsendet I fråga om veterinärljänster har kommittén följande förslag:

-    Vid tillsättning av statliga velerinärljänsler bör doktorsexamen tillgodo­räknas som fyra tjänsteår.

-    Den nuvarande regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen för spe­cialistkompetens bör kvarstå oförändrad.

-    För tjänster som distriktsveterinär och för tjänster i överordnad ställning bör forskarutbildning betraktas som en betydande merit.

Den enskilda sektorn

Kommittén för även fram en del synpunkter beträffande forskarutbild­ningens meritvärde inom del enskilda näringslivet, särskill för arbetsupp­gifter inom industrin. Sammanfattningsvis anför kommittén följande: -En ökad satsning på kunskapsintensiv industri i Sverige innebär all

behovet av högt kvalificerad personal i förelagen ökar. Behovel av

kompetenshöjning bör medföra all forskarutbildade las i anspråk i större

omfattning än hillills.

-    En ökad rekrytering av forskarutbildade förutsätter alt forskarutbild­ningen är anpassad lill näringslivets behov. Detta fömtsätter i sin tur att högskolan är informerad om de krav som industrin ställer.

-    Del behövs också mer och bättre information fill näringslivet om den kompelens som forskarutbildningen ger. Delta lorde vara en förutsätt­ning för en ändring av näringslivels atfityd till forskamtbildade.

-    En ny mellanexamen kan bidra lill en ökad rekrytering av forskarutbil­dade tUl industrin.

-    Kontakterna mellan högskolan och industrin har en avgörande betydelse för rekryteringen av forskamtbildade.

Återstående utredningsuppgifter

Kommittén har inle funnit del möjligt all inom ramen för utredningsar­betet gå närmare in på frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de sluderandekalegorier med icke-lradilionell högskoleutbildning som nume­ra fått allmän behörighei till forskarutbildning. Kommittén föreslår därför följande:

-  Frågan om forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom


 


Prop. 1981/82:106                                                 409

områden som tidigare saknat forskningsanknytning bör utredas i särskild ordning. UHÄ bör få i uppdrag all svara för denna utredning.

I utredningsarbetet bör företrädare såväl för dessa utbildningar som för de berörda yrkeskategorierna och deras arbetsgivare medverka.

Utredningsarbetet bör inriktas på all dels kartlägga hur forskningsan­knytningen sker eUer kan ske för dessa utbildningar, dels analysera vilka funktioner i den existerande arbetsorganisationen som är av den karak­tären att en forskamlbildning kan vara en nödvändig eller önskvärd kvalifikation för arbetsuppgifterna.


 


Prop. 1981/82:106                                                  410

Bilaga 9:2

Utredningen (U 1979:10) om forskningens och forskarut­bildningens situation i den nya högskolan. Betänkandet (SOU 1981:30) Forskarutbildningens meritvärde

Remissinstanserna Forskarutbildningens meritvärde

Utredningens förslag och synpunkter om forskarutbildningens merit­värde har i sin helhet fåll elt mottagande med såväl positiv som negaliv kritik.

Sålunda uttrycker SACOISR sin uppskattning över en väl utförd och välskriven utredning. SACO/SP, ser mycket positivt på de förslag som läggs fram. Situationen motiverar i och för sig mer långtgående förslag, men centralorganisationen finner alt utredningen gjort en rimlig avvägning mellan olika intressen i sammanhanget. SACOISR tillstyrker därtor försla­gen i sin helhet och pekar endasi på några problem som utredningen evenluelU inte har beaktat och som bör observeras när förslagen skall genomföras.

Enligt Vetenskapsakademiens, VUterhets Historie och AntikvUets Aka­demiens saml Ingenjörsvetenskapsakademiens uppfattningar är utredning­ens förslag i fråga om forskarutbildningens meritvärde just vad som krävs för all bryta en oroande utveckling. Vidtas inte åtgärder nu i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag kan utvecklingen väntas fort­gå till den punkt där krav på radikalare åtgärder blir tvingande.

SÖ finner utredningens ställningstaganden för elt ökat meritvärde av forskamlbildning i yrkeslivet utanför högskolan i allra högsta grad befo­gade.

Statens delegation för rymdverksamhet stöder ulredningsförslagen i sin helhet som minimiålgärder i nuvarande läge för all öka forskarkarriärens attraklivitel. Den starka reducering av forskningsmerilers värde, som ägt rum under senare årtionden inom nästan alla områden, måste snarast motverkas genom en ökad värdering av forskningsmeriler i alla relevanta sammanhang. Såväl formalisering av krav på forskarutbildning som åtgär­der för alt sfimulera ulnyltjandel av forskamlbildad personal, i de sam­manhang där ett formellt krav ej kan uppställas, erfordras.

SFS delar utredningens uppfattning att man måste vidta åtgärder för att höja doktorsexamens meritvärde så all del ej ses som demerilerande att ha genomfört ulbUdningen. En höjning av meritvärdet kan endast åstadkom­mas om åtgärder av den art som utredningen föreslår kombineras med information fill arbetsgivare inom den privata sektorn om forskarutbUd­ningens innehåll och ett — inom många ämnesområden - förändrat inne­håll i forskarstudierna.


 


Prop. 1981/82:106                                                  411

Socialstyrelsen beklagar alt utredningen inle gjort några försök alt ana­lysera orsakerna fill alt forskarutbildningens meritvärde försämrats under 1970-lalet. De åtgärder som föreslås av utredningen för att vända den ogynnsamma utvecklingen synes socialstyrelsen vara av mer eller mindre administrativ natur. De kommer därför enligl styrelseris uppfattning endast alt ha ell relativt begränsat värde. Styrelsen anser för sin del all den viktigaste åtgärden i dagens läge är att återställa respekten för och trovär­digheten av forskning och forskarutbildning bl.a. för den praktiska verk­samheten.

Enligl statens naturvårdsverk konstateras i belänkandel all forskarut­bildningens meritvärde har försämrats under 1970-lalel. Tyvärr görs -framhåller naturvårdsverket — inget ordentligt försök all analysera orsa­kerna. Istället föreslås en rad mer eller mindre tvingande administrativa åtgärder för att vända på den ogynnsamma utvecklingen. Naturvärdsver­ket anser all många av de åtgärder som föreslås dels inte är sakligt motive­rade, dels inle kommer alt ha den effekt som avsells. En genomgripande analys av orsakerna till den rådande situafionen borde gjorts. På grundval av en sådan analys kunde mer verkningsfulla förslag formulerats. I förbigå­ende nämns vissa orsaker till forskarutbildningens försämrade meritvärde. Vissa instanser har pekat på alt del inle är de mest lämpliga personerna som väljer och fullföljer forskarutbildningen. Utredarna hävdar i allmänna ordalag att personer med forskamlbildning har en bättre förmåga lill över­blick än personer med enbart grundutbildning. Erfarenheten hos många arbetsgivare är motsatt. Vissa organ som tillfrågats har påpekat de svåra omställningsproblem som kan uppslå, då personer med forskarutbildning skall gå över till arbete utanför universiteten.

Svenska kommunförbundets styrelse anser all ell väsentligt medel för all komma tillrätta med de nuvarande obalansproblemen inom samhället är en ökad satsning på forskning och på högre utbildning. För att stimulera rekryteringen lill utbildning ovanför högskolans grundutbildning måste en genomgången forskamlbildning värderas högre än vad som är vanligt idag. De åtgärder som behövs för all ge de forskamtbildade en sådan höjd status är vidgad information lill näringsliv och offentliga arbetsgivare om den kompelens och del kunnande som forskarutbildningen ger. De forskarstu­derande måste också i ökad omfattning under studietiden informeras om de fömtsätlningar och villkor som gäller i arbetslivet så alt de inte har orealistiska förväntningar beträffande arbetsuppgifternas art. En närmare undersökning bör även göras om utbildningen eventuellt kan anpassas bättre lill samhällets och näringslivets behov av kvalificerad personal. Sådana positiva åtgärder bör enligt styrelsens mening ge betydligt bättre effekt än formella krav på avlagd doktorsexamen som villkor för all erhålla vissa statligt reglerade tjänster.

Kammarrätten i Stockholm ställer sig skeptisk till all konstlade medel används för all höja attraktionskraften hos forskarutbildningen. Formella


 


Prop. 1981/82:106                                                  412

krav bör sålunda inle uppställas för innehav av viss befattning utan att de svarar mot ett känt behov. Utgångspunkten bör också i fortsättningen vara att del inle krävs mera för all erhålla en befattning än vad arbetet moti­verar. Kammarrätten stöder emellertid uppfattningen all del reeUa merit­värdet av forskarutbildningen bör höjas både rent allmänt och särskill hos presumtiva arbetsgivare.

Förslaget all regeringen skall utfärda vissa allmänna riktlinjer om forskarutbildningens meritvärde stöds av ell övervägande fler­tal av dem som yttrat sig i frågan. Många särskilda synpunkter lämnas även.

Enligl UHÄ:s mening representerar det av kommittén föreslagna cirku­läret med vissa allmänna riktlinjer av forskarutbildningens meritvärde en lämplig väg all mera allmänt öka meritvärdet av genomgången forskarut­bildning och UHÄ tillstyrker all regeringen utfärdar ell sådant cirkulär i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Licentiatexamen enligt äldre bestämmelser bör här liksom vid övriga förslag enhgt UHÄ likställas med doktorsexamen.

SACOISR anser det ytterst angeläget att riktlinjer för forskarutbildning­ens meritvärde fastställs centralt.

Statens livsmedelsverk betonar viklen av all regeringens cirkulär görs så entydigt som möjligt.

Svea hovrätt anser förslaget sä pass obestämt all del är svårt att avgöra vad det skulle innebära i praktiken och vilken betydelse del skulle få.

Även statens naturvårdsverk finner förslaget så allmänt formulerat att del inle får någon bindande verkan.

Statens arkivstyrelse framhåller alt punkt 2 i förslaget lill cirkulär skall in i berörda myndigheters instruktioner.

SAV anser alt kravet om särskill beaktande av vetenskaplig kompetens inle skall behöva uppfyllas i annat fall än där kompetensen har relevans för arbetsuppgifterna.

Statskontoret avstyrker ell återinförande av generella regler som rege­ringen utfärdar i syfte all förslärka forskarutbildningens formella merit­värde ulan att detta i sig ger några garantier för ett motsvarande reeUt meritvärde med hänsyn till de - inom varje särskilt område och varje enskilt fall - aktuella arbetsuppgifterna.

Inle heller LO kan biträda kommitténs förslag att regeringen skall utfär­da anvisningar till myndigheterna där det generellt anges att forskamlbUd­ningen skall vara ell behörighetskrav för ett stort antal tjänster inom offentlig förvaltning. Enligt LO är det upp fill varje myndighel all även fortsättningsvis avgöra den reella och formella kompelens som erfordras för resp. tjänster.

Under mbriken behörighetskrav och meritvärde i del följande redovisas synpunkter som även - till viss del - gäller del föreslagna cirkuläret.

Även förslaget om tillgodoräknande som förtjänst av fyra


 


Prop. 1981/82:106                                                  413

år för doktorsexamen och två år för den föreslagna licen­tiatexamen stöds av en stor majoritet, dock med många särskUda påpe­kanden.

Enligt UHÄ är det självklart all innehav av den föreslagna nya dokto­randljänslen kommer att tillgodoräknas som förtjänst. UHÄ anser del emellertid för sin del skäligt att - även bortsett från doklorandtjänslerna -genomgången forskamlbildning med avseende på förtjänst betraktas som likvärdig med annan stafiig tjänstgöring. UHÄ fillstyrker sålunda att av­lagd doktorsexamen får tUlgodoräknas som fyra års förtjänst vid tUlsäll­ning av statlig och slalligl reglerad tjänst, dock med den givna inskränk­ningen att det inte bör vara möjligt att tillgodoräkna sig genomgången forskamlbildning samtidigt med innehavd stafiig tjänst.

SMHI anser att den föreslagna regeln om tillgodoräkning för förtjänst inte skall få retroaktiv tillämpning ulan endasi gälla för doktorer som avlägger examen efter det att regeln införts. Motsatt uppfattning visar indirekt bl.a. Vetenskapsakademien, Vitterhets Historie och AntikvUets Akademien saml Ingenjörsvetenskapsakademien i gemensamt yttrande samt HSFR genom att framhålla att den äldre licentiatexamen bör likstäl­las med doktorsexamen och tillgodoräknas som fyra år.

Kammarrätten i Stockholm vänder sig mot utredningens förslag att den som innehaft och utövat statlig tjänst under liden för forskarutbildning skall få en dubbelräkning i förtjänslhänseende genom all såväl examen som tjänstgöringstiden räknas. Marknadsdomstolen, som inle funnit några principiella invändningar mot en sådan dubbelräkning, anser emellertid att regeln inte bör tillämpas i samband med sådana särskilda tjänster med forskningsinriktning som utredningen föreslår. SFS anser det självklart att innehavare av doklorandljänsl eller assistenltjänst får fillgodoräkna sig hela tjänstetiden.

Konjunkturinstitutet finner utredningens förslag att med strikta, meka­niskt verkande regler värdera alla doktorsexamina all motsvara fyra tjäns­teår och alla licentiatexamina att motsvara två tjänsteår diskutabelt.

Statens arkivstyrelses majoritet anser att doktorsexamen inle bör bindas till ell visst anlal tjänsteår. Den bör i stället utgöra en tungt vägande merit som dock måste vägas mol andra och ingå i en helhetsbedömning av meriterna till den sökta tjänsten. I det långa loppet måste doktorsexamen ändå utgöra en sådan merit att det väl lönar sig all genomgå forskarutbild­ningen.

SÖ som anser all forskamlbildning som merit skall få fillgodoräknas på ell friare sätl, avstyrker förslaget.

Inte heller socialstyrelsen kan lillslyrka förslaget om tjänsteår för dok­torsexamen.

SAV kan inte fillslyrka ell genomförande av förslaget. Verket anser nämligen all genomgången utbildning - oavsett nivå - bör prövas i sam­band med bedömningen av befordringsgmnden skicklighet eller lämplighet


 


Prop. 1981/82:106                                                  414

och då endasi med avseende på de arbetsuppgifter som förenas med avsedd ijänsl.

Även Lö ställer sig avvisande till förslaget. Forskamlbildningen i sig borde vara en nog så konkuiTenskraftig merit och tiUsammans med rele­vant arbets- och yrkeslivserfarenhet torde den slå sig myckel väl i konkur­rens med andra meriter.

TCO framhåller all utredningens förslag all liden för forskarutbildning skall få tillgodoräknas som tjänsteår är en given följd av all utbildningen enligt vad TCO föreslagit skall ske inom ramen för Ijänster. Alt regeringen, som kommittén föreslår, i en särskUd förordning skulle utfärda bestämmel­ser vid sidan av vad parterna på arbetsmarknaden överenskommer är ell icke acceptabelt intrång i den fria förhandlingsrätten.

Utredningens åsikter all en avslutad forskarutbildning nor­malt bör ge en högre lön än grundutbildning har fått ell blandat mottagande.

SACOISR understryker kraftigt del önskvärda i att SAV ges i uppdrag all inleda förhandlingar belräfiände lönevillkoren för forskarutbildade i enlighet med de av utredningen föreslagna åtgärderna.

En knapp majoritet av dem som yttrat sig i frågan visar en positiv inställning även om man ofta understryker all detta är en fråga för arbets­marknadens parter eller lämnar reservationer l.ex. om examen medför högre kvalifikationer för arbetsuppgifterna, om lönen är beroende på tjäns­tetid, om arbetsuppgifterna ligger inom forskningsverksamhet eUer den högre utbildningen.

1 några yttranden konstaleras endasi all lönen är en fråga för arbets­marknadens parter.

UHÄ kan inte ansluta sig till länken att avlagd doktorsexamen generellt - alldeles oavsett de aktuella arbetsuppgifternas innebörd — skulle medfö­ra en högre lön. Däremot anser UHÄ del vara en logisk konsekvens av den nyss tillslyrkla ordningen - innebärande att avlagd doktorsexamen tillgo­doräknas som fyra års förtjänst vid IjänsleliUsältning - att man vid beräk­ning av inplacering i Ijänstefidsklass lar hänsyn lill dessa år och på så sätl uppnår den reella effekten att genomgången forskarutbUdning påverkar lönen.

Många remissinstanser intar en skeptisk, avvisande och rent negafiv hållning till att doktorsexamen skall påverka lönesättningen och framhåller i slällel l.ex. arbetsuppgifternas art och tjänstemannens kvalifikationer eller duglighet.

Utredningens förslag lill behörighetskrav och meritvärde för tjänster inom skilda yrkessektorer visar ell spektrum av över­gripande åsikter.

Svenska LäkaresäUskapet hälsar med lillfredsslällelse denna vikliga ut­redning och instämmer med utredningens gmnd värdering att "i större utsträckning än för närvarande ställa upp krav på forskarutbildning för


 


Prop. 1981/82:106                                                               415

vissa typer av tjänster och alt ge forskamlbildningen elt högre meritvärde än vad den nu har".

Konjunkturinstitutet finner utredningens rekommendation väl moti­verad.

HSFR finner del helt riktigt att för bibliotek, arkivväsendet och museer forskamlbildning och doktorsexamen på nyll blir villkor för behörighei fill chefstjänster och tjänster som förste bibliotekarie vid vetenskapliga biblio­tek, förste arkviarie och Ijänster på motsvarande nivå. Samma behörig­hetsvillkor bör gälla för gymnasielektorat. Även utredningens förslag be­träffande tjänster inom högskoleväsendet tillstyrks i alll väsentligt. Där­emot ställer sig HSFR tveksamt lill att forskarutbildning och doktorsexa­men skall betraktas som särskild merit för rent administrativa tjänster, oavsett om dessa är inrättade vid högskoleväsendet, forskningsinstitutio­ner eller förvaltningen i allmänhet. Undanlag bör dock göras för tjänster rörande forsknings- och utvecklingsarbete. Utbildning för och erfarenhet av administration lorde i de flesta fall vara att föredraga när det gäller administrativt arbete.

Även NFR instämmer i de konkreta förslagen som kan beröra forskare inom naturvetenskap och teknik. Dit hör enligl NFR meritvärdet inom yrkessektorer som bibliotek, skolväsendel, högskolor, statliga forsknings-rådsinslilulioner, vissa specialljänsler vid SGU, förvaltning, sjukhus­fysiker, kemist och förste kemist vid sjukhus.

Statens delegation för rymdverksamhet anser alt den starka reducering av forskningsmeriters värde, som ägt rum under senare årtionden inom nästan alla områden, snarast måste motverkas genom en ökad värdering av forskningsmeriler i alla relevanta sammanhang. Såväl formalisering av krav på forskarutbildning som åtgärder för all stimulera utnyttjandet av forskarutbildad personal, i de sammanhang där ett formeUl krav ej kan uppställas, erfordras. Speciellt viktigt är det att forskarutbildning krävs för lektorat inom gymnasieskolan, saml all den relativa andelen lektorat åler-föres lill förhållanden liknande dem som rådde före de två senaste refor­merna av gymnasieskolan. Vetenskaplig skicklighet bör inom hela högsko­lan värderas högre än andra sorters meriter vid tillsättning av alla lärartjän­ster. Som ett viktigt skäl för denna uppfattning anförs del förhållandel all fillgången lill goda forskare är mer begränsad än tillgången till goda inneha­vare av andra högskolebefatlningar, vilket ej berörts av utredningen.

Vetenskapsakademien, Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien samt Ingenjörsvetenskapsakademien tiUstyrker i sill gemensamma yttran­de utredningens konkreta förslag lill behörighetsvillkor m. m. inom olika slag av statlig verksamhet. Akademierna finner del utomordentligt angelä­gel alt utredningens, pä grundval av ett återhållsamt och omsorgsfullt urval, framlagda förslag om krav på vetenskaplig kompelens för vissa tjänster förverkligas. Som tidigare framhållits bör detta behörighetskrav avse doktorsexamen inom relevaril ämnesområde. Akademierna vill be-


 


Prop. 1981/82:106                                                               416

träffande de statliga eller slalligl reglerade verksamhetsområden utred­ningens förslag berör markera sin anslutning tUl utredningens bedömningar och förslag rörande skolväsendet, högskolan och de lärda verken.

Svenska Arbetsgivareföreningen finner de förslag som kommittén ger på krav på doktorsexamen eller forskarutbildning för vissa offentliga tjänster i stort sell välavvägda. Det är väsentligt att forskarutbildade i större ut­sträckning än nu kommer att inneha tjänster utanför högskolan. Härige­nom skapas en möjlighet för de forskarutbildade att växla sysselsättning mellan högskola och näringsliv eller övriga delar av samhället. Ett sådant syslem bör på sikt höja kvaliteten på högskolans utbildning.

Enligl Sveriges Industriförbund förefaller förslagen om formella krav på doktorsexamen för vissa offenfiiga tjänster rimUga. Förbundet vill dock anföra all i tillämpade ämnen kan flexibilitet krävas som beträffande lärar­tjänsterna. Licentiatexamen bör i många fall kunna godkännas, liksom dokumenterad erfarenhet från industriell verksamhet motsvarande dok-lorskompetens. Oaktat delta kan det verka rekryleringsfrämjande alt man fastställer en gmndprincip.

Sveriges lantbruksuniversitet anser all en svår gränsdragning uppslår när man vill avgränsa den gmpp tjänster för vilka behörighetskravet skall vara doktorsexamen. Universitetet har den uppfattningen all för veten­skapliga tjänster främst inom universitet och högskolor doktorsexamen normall bör vara behörighetskrav. För andra tjänster med vetenskaplig anknytning bör doktorsexamen i Ukhet med utredningens förslag lillmälas ell väsentligt meritvärde.

STU menar all forskarutbildning som behörighetskrav endasi skall kun­na komma ifråga inom egentlig forskningsverksamhet och inom den högre utbildningen. Inom övrig offentlig verksamhet måste forskamlbildningen bedömas som en merit bland flera meriter vid konkurrens om tjänster.

Enligl SAV bör, som redovisats i del föregående, kravet på forskaml-bildning/ooktorsexamen ha relevans för arbetsuppgifterna.

Liknande synpunkter har i det föregående redovisats från kammarrätten i Stockholm.

Statens industriverk delar utredningens synpunkter beträffande forskar­utbildningens meritvärde inom förvaltningen och den enskilda sektorn. Industriverket delar emellertid inte utredningens uppfattning att doktors­examen bör ställas upp som formellt behörighetsvillkor för vissa befatt­ningar. Del bör ankomma på resp. myndighel att avgöra kompetenskravet vid IjänstelUlsäliningar.

Enligt SFS:s uppfattning ligger del en fara i all återinföra doktorsexa­men som behörighetskrav för vissa högre statliga eller statligt reglerade tjänster. I vissa fall kan en på så sätt uppkommen arbetsmarknad komma att motverka forskarutbildningens anpassning lill de krav som kan ställas inom näringslivet och samhället i stort. Vad som ökar meritvärdet i ell fall kan på andra områden medverka lill elt fallande meritvärde. SFS menar all utredningen har tappat bort denna aspekt.


 


Prop. 1981/82:106                                                               417

Styrelsen för u-landsforskning (SAREC) erinar om att utredningen inled­ningsvis konstaterat alt kravet på högre akademiska examina för vissa statliga befallningar i stor utsträckning försvunnit under 1960- och 70-lalen. I sin framställning av tänkbara orsaker lill denna förändring konsta­terar utredningen - enligl SAREC — all del förefaller ha varit en medve­ten strävan alt la bort krav av detta slag. Mol bakgmnd av de förslag som utredningen senare lägger hade det enligt SAREC varit värdefullt om orsaker fill detta mer systematiskt klarlagts. Enligl SAREC:s uppfattning föreligger det annars en risk alt man påtvingar reformer som ej motsvaras av verkliga behov. Angående doktorsexamen som speciell merit vill SAREC anföra all gränsen mellan denna och kvalificerat utredningsarbete inom statlig myndighel ibland kommU att bli relativt diffus, särskill då del gäller en del samhällsvetenskapliga ämnesområden. Utöver del speciella värde som en doktorsexamen kan ha för vissa befattningar bör här också nämnas att andra faktorer än formell utbildning är av vikt vid tjänslefiU­sätlningar. Sädana faktorer är lämpliga personliga egenskaper, annan ar­betslivserfarenhet, samarbetsförmåga etc.

Enligt statens naturvårdsverk bör som huvudregel gälla alt hänsyn i första hand skall las tiU det reella meritvärdet och inle lill del formella.

TCO, som avstyrker samtliga förslag om behörighetskrav, framhåUer all forskamtbildningens meritvärde måste vara beroende av dess innehåll. Del är inle rimligt att ställa upp krav på doktorsexamen för elt antal godtyckligt valda högre tjänster inom den statliga sektorn och därmed förhindra en rekrytering som enbart lar hänsyn lill faktiska meriter. En sådan gmndinställning måste vara den självklara utgångspunkten för alt åstadkomma rättvisa mellan personer med olika bakgrund men också för att undvika låsningar på arbetsmarknaden. Del är — enligl TCO - förvå­nande all Andrénska kommittén lägger fram detta förslag trots all den under arbetets gång fått ett antal mycket negativa synpunkter av typen: det är fel alt ge forskarutbildningen någon form av konstlat meritvärde. TCO vill påminna om alt delta inle ens har ansetts lämpligt för professorstjäns-lerna inom högskolan själv. Med en sådan åtgärd påverkar man dessutom inle rekryteringen lill den privata och kommunala sekiorn där latheten av personer med doktorsexamen är minst. Inom industrin lorde del röra sig om någon enstaka promiUe. Den riktiga vägen all gå måste självfallet vara alt öka forskamtbildningens sakliga meritvärde genom alt förändra inne­hållet. Därmed kan också nya arbetsmarknader öppnas.

Statskontoret avstyrker, som redovisats i del föregående, ell återinfö­rande av generella regler som regeringen utfärdar i syfte att förslärka forskamlbUdningens formella meritvärde utan att detta i sig ger några garantier för ett motsvarande reellt meritvärde med hänsyn till de - inom varje särskUt område och varje enskilt faU - aktuella arbetsuppgifterna. Statskontoret vill också varna för att man - med elt sådant regelverk av formella behörighetsvillkor för vissa tjänster hos stal och kommun — 27   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  418

indirekt kan skapa en överefleifrågan på forskamlbildning inom högsko­lan, inle minst inom ämnesområden med ringa behov av rekryleringsfräm­jande åtgärder grundade på arbetsmarknadsmässiga bedömningar.

Beträffande utredningens särskilda förslag som berör bibliotek, ar­kivväsende och museer föreligger bl.a. följande synpunkter.

I det föregående har redovisats positiva ställningstaganden lill behörig-helskrav och meritvärde från Vetenskapsakademien, Vitierhets Historie och Anfikvitels Akademien samt Ingenjörsvetenskapsakademien i gemen­samt yttrande saml från bl. a. NFR och HSFR.

Enligl UHÄ:s uppfattning är det givelvis värdefullt med inslag av fors­kamlbildad personal inom områdena för bibliotek, arkivväsendet och mu­seer. UHÄ anser att doktorsexamen bör lillmälas ell högt meritvärde vid tjänstetillsättning, men menar all del är vanskligt att centralt precisera behörighetskrav av detta slag för vissa tjänster. Frågan om en tjänst skall tUlsättas med en forskamlbUdad person eller inle bör avgöras lokaU med utgångspunkt i en befallningsbeskrivning för den aktuella tjänsten och med beaktande av det av utredningen föreslagna cirkuläret med allmänna rikt­linjer.

Enligt kulturrådet är del, av skäl som framgår av betänkandet, uteslutet att ställa krav på forskarutbildning för alla tjänster vid folkbibliotek. För vissa tjänster vid bibUolek i stöire kommuner är naturligtvis vetenskaplig kompelens en slor fördel, kanske l.o.m. en förutsättning. Fördjupade kunskaper i litteratur är t. ex. nödvändiga på många håll. Forskningens meritvärde är dock svår att bedöma innan biblioleksforskningen avsevärt stärks i landet.

Vad gäller högskolan har kulturrådet funnit anledning att något kom­mentera situafionen vid bibliolekarielinjen. Även där borde forskarutbild­ning lillmälas ell betydande meritvärde. Biblioleksforskning och informa­tionsbehandling är områden som de studerande behöver få god inblick i genom kompetenta lärare. Dessutom borde, bibliotekshögskolan ha en central ställning i fråga om information om dessa områden, vUket också fömtsätter välutbildad personal. En förbättring av biblioteksulbildningen i dessa avseenden kräver dock all biblioleksforskamlbildningen byggs ul.

1 fråga om museer framhåller rådet att vetenskaplig kompetens inom resp. ämnesområde är en nödvändighet för många handläggartjänster vid de statliga s. k. centralmuseerna. Denna kan för närvarande ådagaläggas genom avlagd filosofie doktorsexamen eUer motsvarande meriter. Vid de övriga större museerna är del viktigt att som utgångspunkt för det regiona­la och lokala forskningsarbete som museerna förväntas bedriva ha en ledning med elt vetenskapligt synsätt. Även vid länsstyrelsernas antikva­riska enheter kommer detta alt bli nödvändigt. Kulturrådet vill dock fram­hålla alt enbart forskamlbildning i allmänhet inte räcker för behörighet utan måste kompletteras med annan duglighet förvärvad genom erfarenhet och praktik. En ny yrkesinriktad museiutbildning kombinerad med en


 


Prop. 1981/82:106                                                  419

återinförd mellanexamen vore ett tänkbart alternativ för ell framtida tillgo­doseende av kompetenskraven för en slor del av museernas handläggar­tjänster. Rådet har vidare noterat utredningens uppmaning all ändra till­ämpningsföreskrifterna för statsbidraget liU regional museiverksamhet och kommer all la upp frågan lill vidare diskussion inom nämnden för konst, museer och utställningar. Diskussionen fömtsätter kontakter med riksanli­kvarieämbelet och länsmuseernas samarbetsråd.

En majoritelel av KB:s styrelse lar upp utredningens förslag att krav på all doktorsexamen för behörighei införs för tjänster som överbibliotekarie och förste bibUotekarie vid universitetsbiblioteken och för Ijänsl som förste bibliotekarie vid KB:s biblioleksavdelning. Dispens från kravet skulle kunna medges endast i sådana fall, då sökande "har mycket kvalifi­cerade meriter av annat slag eller då andra särskilda skäl föreligger". KB finner en dylik föreskrift alltför rigid; risken synes uppenbar all forsknings­biblioteken på detta sätt i vissa fall skulle kunna få en ensidig rekrytering lill arbetsledande Ijänster, som är av central betydelse för deras verksam­het och där även andra meriter än de vetenskapliga måste lillmälas slor, kanske avgörande betydelse.

Vidare anför KB att akademiska meriter fill relativt nyligen fällde utsla­get vid all rekrytering av personal fill bibliotekariekarriären i KB och universitetsbibUoteken, i måhända något lägre grad även vid de vetenskap­liga specialbiblioteken. När en successiv förändring inträtt härvidlag, kan delta knappast ses som ett symptom på en generell nedvärdering av akade­miska meriter i och för sig. Bibliotekens personalslruklur har förändrats i takt med deras ökade och/eller förändrade arbetsuppgifter. Vikliga funk­tioner har datoriserats, för att nämna ell exempel, vilket nödvändiggjort en relativt omfattande rekrytering av personal till specialiserade arbetsuppgtf-ter. En kanske ännu viktigare faktor är den fortgående utvecklingen i arbetslivet. Äldre behörighetvillkor och rekryleringspraxis ledde automa­tiskt fill att personer med högre akademisk utbUdning (doktorsgrad eller licentiatexamen) besatte samtliga högre tjänster vid de stora forskningsbib-Uoleken. Del har emellertid visat sig svårt att rekrytera personer, som kombinerar denna typ av utbildning med de egenskaper och kunskaper av personaladministrativt slag, som alltmer kommit i förgrunden. För arbets­ledande befattningar på skilda nivåer i de stora och komplicerade organisa­tioner som forskningsbiblioteken utvecklats lill ställs helt andra krav än de som enbart högre akademisk merilering inom ell forskningsområde kan tillgodose. Även om en generell behörighetsföreskrift av del slag utred­ningen föreslår kompletteras med dispensmöjlighel ger den enligt KB:s mening inte tillräckliga möjligheter att i de konkreta fallen göra en avväg­ning mellan olika slags meriter hos sökande tiU den aktuella typen av tjänster. KB kan därför inte ansluta sig till förslaget.

KB finner förslaget fill cirkulär om forskamtbildningens meritvärdering lämpligt avvägt. Det bör i denna form innebära ett gott slöd för en plan-


 


Prop. 1981/82:106                                                  420

mässig rekrytering av befattningshavare med vetenskaplig bakgmnd ulan att medföra de negativa effekter, som enligl KB: s bedömning skulle bli följden av en generell behörighetsföreskrifl. KB vill dock här framhålla att detta måste innebära en prövning av den aktuella forskarutbildningens relevans för den sökta tjänsten och en avvägning mot andra meriter. KB har heller inga principiella erinringar mol all för tjänsten relevanta veten­skapliga meriter får en starkare betoning i de författningar som reglerar förfarandet vid tjänstefillsätlningar. För KB:s del torde en liknande formu­lering kunna intagas i verkels inslmklion.

Två reservanter i KB:s styrelse har ansett att styrelsen bort lillslyrka utredningens förslag om doktorsexamen som behörighetskrav för vissa bibliotekstjänster.

DFI kan inle stödja förslaget all forskamlbildning bör vara elt vUlkor för behörighei för tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie. Andra kunskaper och erfarenheter måste vägas mot erfarenheter av forsknings­verksamhet. DFI ser del dock som naturligt all vetenskaplig skicklighet inom relevant ämnesområde tillmäts meritvärde. Bedömning av vad som är relevant ämnesområde kan sedan göras på resp. bibliotek och vid behov fastställas olika för olika tjänster. Inom de större förvallningsbiblioteken kommer kraven på personalen sannolikt alt förändras på liknande sätt som för de vetenskapliga biblioteken. På gmnd av detta bör forskamlbildningen här meritvärderas på samma sätt. Även inom näringslivet bör finnas mot­svarande behov av ökad kompelens vid biblioteken. Inom denna sektor kan meritvärderingen naturligtvis inle styras på samma säll som då del offentliga är arbetsgivare. DFI anser emellertid att en närmare kartlägg­ning av behoven hade varit befogad. Delta för att samtidigt med den föreslagna styrningen på den offenfiiga sektorn få bättre fömlsällningar för att informera och påverka attityderna inom näringslivet när det gäller informations- och dokumentationsarbete.

Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) avstyrker kravet på dok­torsexamen eller motsvarande kompelens för behörighei lill Ijänsl vid högskola som överbibliotekarie. Däremot tillstyrker SAB att man mar­kerar betydelse av vetenskaplig skicklighet i högskoleförordningens regler för aUmänna befordringsgmnder vid tiUsällande av tjänst som överbiblio­tekarie, förste bibliotekarie och bibliotekarie. Emellertid avstyrker SAB förslaget att vetenskaplig skicklighet dämlöver skall framhävas i högskole­förordningen som särskilt väsenlUg för sådan tjänst. SAB anser alt den enda tillkommande befordringsgmnd som här bör komma ifråga är just den som redan slår i förordningen, nämligen lämplighet att leda förvaltning vid bibliotek.

KB ansluter sig lill utredningens förslag att frågan om en kortare variant av bibliotekarielinjen för personal med forskamlbildning närmare bör utre­das. En alternativ utbildning av denna typ skulle utan tvivel väsenfiigt underlätta rekryteringen av forskamlbildad bibliolekariepersonal. I detta


 


Prop. 1981/82:106                                                 421

sammanhang lar KB också upp förslag från universitetsbiblioteket i Lund beträffande bibliotekarieulbildningens forskaranknytning. En närmare an­knytning liU universiteten och där bedriven forskning är en viktig fömtsätt­ning för att kunna höja nivån på bibliotekarieutbildningen.

SACOISR tycker all förslaget om en kortare variant är intressant och menar all det är möjligt för den som har god vetenskaplig skolning i bollen att klara utbildningen på kortare lid. Centralorganisationen menar att del är viktigt att bibUoteken tillförs vetenskaplig kompelens. SACO/SR anser del mot den bakgmnden rimligt alt man går dem som har lång utbildning tiU mötes för att locka dem till bibliotekarieyrket.

Även SAB tillstyrker förslaget att formerna övervägs för en särskild utbildningsgång (eUer kortare variant av bibliolekarielinjen) för den som avlagt doktorsexamen. Frågan kan enligt SAB lämpligen behandlas i sam­band med den översyn av utbildningen vid bibliotekarielinjen som nyligen aviserats av UHÄ.

Statens arkivstyrelse (STARK) finner det från arkivväsendets (riksarki­vels och landsarkivens) synpunkt inle befogat alt nu återinföra formeUa behörighetsvillkor som nyligen avskaffats men alt, om sådana vUlkor ändå införs för att främja forskningens intressen, förslagen bör ändras så, all den äldre licentiatexamen också blir gällande som behörighetsvillkor, all även förste arkivarierna vid landsarkiven omfattas av vUlkoren samt att arkivråden stryks ur förslaget lill behörighelsviUkor. Enligl STARK bör även yrkesutbildning i arkivkunskap övervägas som behörighelsviUkor om nya sådana villkor skall återinföras. Vidare finner STARK inte anledning föreslå att formella behörighelsvUlkor införs för Ijänster vid arkivet för ord och bild men alt, om sådana villkor ändå införs vid delta arkiv för all främja forskningens intressen, endast tjänsten som byrådirektör vid fors-karexpeditionen bör omfattas av villkoren. Enligt STARK finns det där­emot skäl att behörighetsvillkor införs för tjänst som arkivchef och förste arkivarier vid dialekt- och ortnamnsarkiven saml svenskt visarkiv saml huvudredaktör och förste redaktörer vid svenskt biografiskt lexikon.

Till STARK:s yttrande har fogats en reservation mot STARK:s avstyr­kan av behörighetskrav för tjänster vid arkivväsendet saml en annan reservation mol STARK:s tillstyrkan av behörighetskrav för tjänster vid dialekt- och ortnamnsarkiven, svenskt visarkiv samt svenskt biografiskt lexikon.

Krigsarkivet framhåller att fullföljd forskarutbildning bör tillmätas myc­kel stort meritvärde vid IjänsteliUsättning. Vid fillsättning av högre tjänster som förste arkivarie bör dess värde i regel vara avgörande. Krigsarkivet är dock mol tanken all göra forskamlbildning tiU kompetensviUkor för högre tjänster vid myndigheten. Myndigheten skulle om detta genomförs få syn­nerligen små möjligher att anställa personal vars egenskaper och erfaren­heter i övrigt gör den lämpad för tjänsten. Möjligheten alt i undantag bevilja dispens förefaUer alltför begränsad. Härtill kommer att den merit-


 


Prop. 1981/82:106                                                  422

värdering som redan idag tUlämpas inom området starkt favoriserar fors­kamtbUdade ulan alt formeUa kompetenskrav föreligger.

Styrelsen för livrustkammaren. Skoklosters slott och Hallvylska museet instämmer i utredningens förslag, all doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom tjänstens område skaU krävas för behörighet tUl tjänster som förste arkivarie/förste inten­dent och högre tjänster vid statliga centralmuseer och därmed jämställda museer.

Även etnografiska museet instämmer i detta förslag vad gäller museidi­rektör och förste intendenter vid museets forskningsavdelning men fram­håller all det kan komma att finnas förste inlendenltjänsler vid museels övriga enheter där delta krav inte behöver vara utslagsgivande.

Styrelsen för riksmuseet framhåller all museet tillhör en av de få myndig­heter vid vilka formella behörighetsvillkor gäller för de högre tjänsterna. Styrelsen har ej upplevt att dessa vUlkor skulle inneburit svårigheter att välja den för tjänsten mest lämpliga. Den utveckling som har skett av tjänsterna sedan museets omorganisation 1965 har, vad del avser forsk­ningsavdelningen, inle inneburit något skäl alt för den ändra behörighels-villkoren för den avdelningens tjänster, annat än att fil. lic.-examen skall ersättas med doktorsexamen. I och med den utbyggnad av avdelningens verksamhet som skelt sedan 1965 har arbetsuppgifterna differentierats så att det nu finns särskUda inlendentljänster för information och undervis­ning. För dessa tjänster måste kompelens av annat slag väga tungt, och ett generellt fasthållande vid kravet på fil. lic.-examen, överfört lill krav på doktorsexamen, kan därför skapa svårigheter vid nyrekrytering. Det är däremot lämpligt att behålla kompetenskravet för intendenter ansvariga för utslällningsprodukfion och regional verksamhet.

En reservant i riksmuseets styrelse anser alt inga formella behörighets­villkor bör ställas upp för någon kategori av tjänster vid museet.

Styrelsen för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser alt del i del korta perspektivet inte är prakfiskt och meningsfullt all försöka införa elt generellt utformat formellt behörighetskrav av detta slag för myndighetens del. Däremot bör sakkunskap inom aktuellt ämnesområde krävas för länsmuseernas chefstjänstemän och för länsanlikvarierna. Delta bör komma till uttryck i gällande föreskrifter. Även här gäller dock att krav på formellt behörighetsvillkor inle kan uppställas. Detta kan dock vara en målsättning på längre sikt. På kort sikt skuUe del leda till så omfattande dispensförfaranden att ändamålsenligheten måste ifrågasättas. En ytterli­gare invändning är alt en ändring skulle kräva generell omprövning av behörighetskraven för experttjänster i l.ex. länsstyrelseorganisationen. Häremot kan invändas all den onda cirkel som konstitueras av aktuell brist på forskarmeriterad personal miisle brytas. Det kan dock inte ske genom införande av formella regler, som inte kan tillämpas, ulan bör ske genom praktisk tillämpning av hög meritvärdering i alla tillämpliga och aktualise­rade fall i praktiken.


 


Prop. 1981/82:106                                                  423

Tre ledamöter i styrelsen anser att inom museiväsendet och inom riksan­tikvarieämbetets ansvarsområde den regeln bör gälla, att doktorsexamen eller motsvarande kompelens (ådagalagd exempelvis genom vetenskapligt utformade grävningsrapporler) saml framstående praktisk skicklighet inom tjänstens område skall krävas för tjänster, där planering eller utvär­dering av forskning, eller egen forskning ingår i tjänsteutövningen.

Statens försvarshistoriska museer, statens sjöhistoriska museum och statens konstmuseer ställer sig avvisande lill doktorsexamen som behörig­hetskrav för museernas Ijänster.

Nordiska museet framhåller alt även om, som utredningen påpekar, museet inte har direkt stadgefäsla behörighetsvillkor för fillsättning av handläggarpersonal, de gällande stadgarna föreskriver vetenskaplig forsk­ning som det första vid uppräkningen av åligganden. Det står även klart utsagt i gällande interimistiska instmklioner alt handläggarna skall bedriva forskning inom sina speciella ansvarsområden. Museet, som en gång i liden var en informell fakultet inom kuUurhistorisk forskning, har genom fiderna också motsvarat detta krav vilket ännu idag avspeglas i tjänstemän­nens vetenskapliga utbildning. Ca en tredjedel av handläggande tjänste­män har fil lic, doktorsexamen resp. doktorsgrad i sin utbildning.

Utredningens förslag rörande skolväsendet har - utöver vad som redovisats i del föregående - bl. a. givit följande synpunkter.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anser det inle realistiskt all länka sig all öka antalet lektorsljänsler och all utvidga lektorsinslilulionen att omfatta nya områden. Även av ekonomiska skäl torde del för närvarande vara svårt att genomföra de föreslagna åtgärderna. 1 fråga om gmndskolan kan del också tfrågasätlas om pedagogiska skäl kan mofivera en sådan utvidgning. EnUgt SÖ:s mening bör man i första hand sträva efter all de inrättade men ej tillsatta tjänsterna erhåller innehavare och att långtidsvikariat lillsälls i de fall där den ordinarie innehavaren är ledig från tjänsten.

SÖ delar utredningens mening att nuvarande krav i fråga om teoretisk utbildning för lektorsljänsler inle bör sänkas. Någon skärpning av kraven kan SÖ emellertid inle finna skäl för. Vidare tillstyrker SÖ all doktorsexa­men införs som slternafivl krav för behörighet fill Ijänsl som lektor i tekniska ämnen.

I fråga om meritvärde, erinrar SÖ om alt i prop. 1980/81: 107 s. 58 har uttalats, att del ankommer pä SÖ all meddela de ändrade anvisningar för meritvärdering vid fillsättning av lärartjänster fr. o. m. 1982-07-01, som blir följden av slopande av betyget i lärarskicklighel. SÖ kommer i samband med fullgörandet av detta uppdrag även att överväga om forskarutbildning­ens meritvärde bör revideras.

SÖ tiUstyrker att lektorsljänsler ledigkungörs som alternativt ell- eller Ivåämnesljänsler.

UHÄ tillstyrker kommitténs förslag beträffande skolan.

Sveriges lantbruksuniversitet tror i likhet med utredningen alt del kan ha


 


Prop. 1981/82:106                                                  424

viss betydelse för rekryteringen liU högre utbildning att fler forskarutbil­dade lärare, särskill lektorer, tillförs gymnasieskolan. Även för lärare i högre specialkurser inom jord, skog och trädgård bör doktorsexamen kunna vara en merit. Även inom grundskolan vore del positivt att ha vissa forskamtbildade lärare.

Forskningsrådsnämnden anser del särskUt angelägel all lektorsinstitu­tionen åtempprällas inom gymnasieskolan.

Arbetarskyddsstyrelsen instämmer i utredningens åsikt, all lektoraten vid gymnasierna är utomordentligt viktiga, när del gäller att stimulera elevernas intresse för högre studier och att över huvud laget hålla under­visningens kvalitet uppe. Lektoraten måste därför, enligl arbelarskydds­slyrelsen, bibehållas ulan att kompetenskravet sänkes under doktorsexa­men.

SFS åberopar sitl remissvar på LUT-74 där man visade en positiv inställning till en ökning av lektoraten inom gmnd- och gymnasieskolan. Det är, enligl SFS:s och utredningens uppfattning, en av de bästa vägarna att sprida ell vetenskapligt synsätt inom grund- och gymnasieskolan. Pro­blemet är att innehavare av doktorsexamen - trots en inom många områ­den osäker arbetsmarknad - inte söker lektoraten. Vad SFS kan förstå, beror detta på att personer med doktorsexamen är alltför inriktade på den vetenskapliga karriären inom högskolan samtidigt som denna karriär (i princip) är stoppad för en person som lämnar högskolan för alt tjänstgöra som exempelvis lektor på gymnasiet. Problemet bör mötas genom alt man dels ökar värdet av "utomvetenskaplig sysselsällning" vid tillsättning av tjänster inom högskolan och dels ändrar inriktningen på forskamlbildning­en så all den bättre förbereder för annan karriär än den akademiska. 1 LUT-74 och i den allmänna skolpoliliska debatten har man uppmärksam­mat behoven av en ämnesmässigt bredare lärare vilken är en förutsättning för all kunna minska anlalel lärare kring eleven på högstadiet. Denna strävan skulle motverkas om man kraftigt ökade andelen ämnesmässigt smala tjänster inom dessa årskurser. Därför bör man, enligt SFS, som krav uppställa alt lektoraten på högstadiet antingen skall vara treämnesljänsler inom SO- alt. NO-områdel eller ha ämnesmelodisk inriktning.

SACOISR, som fillstyrker utredningens förslag, vill dock påpeka all del finns en viss risk med alt stärka doktorsexamens meritvärde vid fillsättning av adjunklsljänster. Del kan nämligen, enligl SACO/SR, leda lill all perso­ner med doktorsexamen i hög grad stannar kvar vid universitetsorterna och det därigenom skapas en obalans när del gäller lärarkompetensen i det allmänna skolväsendet mellan dessa orter och landet i övrigi.

Konjunkturinstitutet erinrar cm alt utredningen i förbigående nämner alt vad gäller skolledartjänster (rektors- och sludierektorstjänsler) det numera inle förekommer några särskilda behörighetskrav och all utredningen inle föreslår några sådana. Inle heller föreslår utredningen några andra åtgärder för all ge forskarutbildning ökat meritvärde för just dessa tjänster. För


 


Prop. 1981/82:106                                                  425

administrafiva Ijänster inom högskoleområdet anser emellertid utredning­en att doktorsexamen bör betraktas som en väsentlig merit. Institutet anser all man på liknande sätl i såväl den lokala som centrala adminislra-fionen inom det allmänna skolväsendet bör sträva efter all rekrytera perso­nal med forskamlbUdning inom något undervisningsämne. Särskill gäller delta skoUedare för gymnasieskolorna saml personal inom den centrala administrationen. Institutet anser nämligen att brist på teoretisk kompe­lens inom något undervisningsämne — normall förvärvad genom veten­skaplig skolning - hos skolledare och administratörer, både lokall och inle minst centralt, framför allt är del som har lett fill en successivt minskad förståelse för vikten av ämneskunnande och systematik i kunskapsupp­byggnaden inom del allmänna skolväsendel. Del är därför vikfigt alt bryta denna utveckling. Utredningen påtalar ju också en minskad förståelse för ämneskunnande inom den centrala skoladministrationen.

Ifråga om högskolan föreligger bl. a. följande särskilda synpunkter.

UHÄ hänvisar beträffande kravet om doktorsexamen för lärartjänster inom högskolan till vad UHÄ anfört i denna fråga i yttranden över dels lärartjänstutredningens betänkande, dels belänkandet Forskningens fram­fid. Vad gäller administrativa tjänster inom högskolan vill UHÄ framhålla att det självklart för både UHÄ och de lokala och regionala högskolemyn­digheterna är av betydande värde att inom personalen ha personer med vetenskaplig utbildning och erfarenhet av forskning. Samtidigt måste meri­ter av delta slag alltid förenas med meriter som mera direkt anknyter liU de planeringsuppgifter, förvaltningsuppgifter etc. som resp. tjänst omfattar. UHÄ kommer, liksom hittUls, att i första hand för uppgifter avseende planering och utveckling av utbildning och forskning försöka rekrytera personer som uppfyUer delta kriterium. För UHÄ liksom för övriga hög­skolemyndigheter måste emellertid de närmare kvalifikationskraven prö­vas från tjänst fill ijänsl på säll som berörts i del föregående.

Sveriges lantbruksuniversitet framhåller all en svår gränsdragning upp­står när man vUl avgränsa den gmpp tjänster för vilka behörighetskravet skall vara doktorsexamen. Lanlbruksuniversiletel har den uppfattningen att för vetenskapliga tjänster främst inom universitet och högskolor dok­torsexamen normalt bör vara behörighetskrav. För andra tjänster med vetenskaplig anknytning bör doktorsexamen i likhet med utredningens förslag lUlmätas elt väsentligt meritvärde.

HSFR tillstyrker i allt väsentligt utredningens förslag beträffande tjäns­ter inom högskoleväsendet. HSFR ställer sig emellertid tveksamt till att forskamlbildning och doktorsexamen skall betraktas som särskild merit för rent administrativa tjänster, oavsett om dessa är inrättade vid högsko­leväsendet, forskningsinstitutioner eller förvaltningen i allmänhet. Undan­tag bör dock göras för tjänster rörande forsknings- och utvecklingsarbete. Utbildning för och erfarenhet av administration torde i de flesta fall vara att föredraga när del gäller administrativt arbele. 28   Riksdagen 198II82. I saml. Nr 106


 


Prop. 1981/82:106                                                  426

Statens institut för byggnadsforskning ställer sig bakom utredningens förslag om all förbättra forskamtbildningens meritvärde inom högskolan. Som seklorsforskningsinslilut utan egen forskamlbildning betraktar insfi­tutet högskolans traditionella och unika uppgifter i fråga om forskning och forskamlbildning som synnerligen betydelsefulla för sina möjligheter att rekrytera forskare och repliera på högskolans teori- och metodkunnande.

Arbetarskyddsstyrelsen anser liksom utredningen, att doktorsexamen principiellt bör vara kompetenskrav för lärartjänster vid högskolan, som inte uttryckligen betecknas som rekryteringstjänster lill forskamlbildning.

SACOISR anser alt doktorsexamen eller motsvarande kompelens på sikt bör vara ett behörighetsvillkor för alla tjänster för undervisning och forsk­ning i högskolan, som inte är avsedda som rekryteringstjänster för forskar­utbildade. Nuvarande regler måste dock gälla inom läramtbildningarna i avvaktan på att en ämnesmetodisk forskamlbildning anordnas. "Motsva­rande kompetens" får heller inte tolkas mer restriktivt än hillills när det gäller utbildningar där del är angeläget för högskolan att rekrytera lärare med kvalificerad yrkeserfarenhet, l.ex. inom teknik och socialarbete. SACO/SR anser det heller inle lämpligt all kategoriskt slå fast all den vetenskapliga skickligheten bör väga tyngst, som befordringsgmnd vid tillsällning av lärartjänster.

NFR tar upp frågan om fillsättning av tjänster som forskarassistent och anser i denna fråga alt om någon redan i samband med doktorsexamens avläggande är docentkompeteni: bör denne självklart ha företräde i motsats till vad som gäller under nuvarande förhållanden. En tidsgräns bör emeller­tid införas, förslagsvis att tjänsten måste sökas inom tre år efter doktors­examen.

Beträffande forskningsinstitutioner m. m. är åsikterna de­lade.

Förslaget alt doktorsexamen eller motsvarande kompetens skall vara ell minimikrav för behörighei för vissa forskartjänster biträds av bl. a. statens provningsanstaU, statens bakteriologiska laboratorium, Sveriges meteo­rologiska och hydrologiska instUut, arbetarskyddsstyrelsen och statens naturvårdsverk, varvid de tre sistnämnda understryker all det rör sig om ett fåtal tjänster för vUka detta krav bör uppställas. För övriga tjänster bör doktorsexamen vara en tungt vägande och ofta utslagsgivande merit.

Sistnämnda synpunkt förs även fram av bl. a. statens livsmedelsverk.

FÖA framhåller att förslaget knappast innebär någon förändring för myndigheten och alt de regler som f. n. gäller får anses fungera bra från FOA:s synpunkt.

Andra remissinstanser såsom statens institut för byggnadsforskning och marintekniska institutet anser i stället all den reella kompetensen och lämpligheten för arbetsuppgifter bör gälla vid tillsättning även av tjänster.

I fråga om administrativa tjänster vid dessa myndigheter delar flertalet av dem som yttrat sig i frågan utredningens förslag all doktorsexamen bör


 


Prop. 1981/82:106                                                  427

tillmätas ell betydande meritvärde, varvid emellertid många stryker under alt även yrkeserfarenhet m. m. kan ha ell stort meritvärde.

I fråga om utredningens förslag som rör Svenska kyrkan föreligger yttrande från ärkebiskopen - efter hörande av övriga biskopar - och Svenska kyrkans utbildningsnämnd.

Ärkebiskopen tillstyrker att tjänstgöring som lärare, assistent eller ama­nuens vid religionsvetenskaplig institution får tillgodoräknas som likvärdig med prästerlig tjänst ulan regeringens tillstånd i vatje särskill fall. När det gäller tjänster på riks- och sfiftsnivå med ansvar för den prästerliga fort­bildningen menar ärkebiskopen att doktorsexamen är en viktig del av utbildningsbakgmnden. Men också annan bakgmnd kan vara av värde. Också här gäller det att vid anställandet ta hänsyn lill utbildnings- och erfarenhetsbakgmnd av olika slag. Det vore därför olyckligt om för dessa tjänster skulle komma att krävas doktorsexamen. I fråga om tillgodoräk­nande av doktorsexamen som generellt motsvarande fyra tjänsteår instäm­mer ärkebiskopen i utredningens förslag. Dock bör även här meriter av olika slag kunna vägas mol varandra.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd framhåller alt beträffande tjänster med ansvar för den prästerliga utbildningen på stiftsnivå, som omnämns av utredningen, gäller idag att innehavare av sådana tjänster har ell betydligt vidare arbetsområde med ansvar för hela utbildningsfällel och en betydan­de administrativ uppgift. Nämnden menar all det vore mycket önskvärt att det fill sltftens utbildningsnämnder kunde knytas tjänster för kvalificerade utbildnings- och forskningsuppgifter. Dessa måste dock komma utöver de tjänster som f. n. finns, där arbetsuppgifterna idag inle är av en art som ger forskamlbildning ett självklart företräde.

Sammarrfattningsvis tiUstyrker utbildningsnämnden de förslag som ut­redningen framför om prästtjänster med undanlag av förslaget om lönedtf-ferenliering saml konstaterar alt flertalet av de specialljänsler för vilka forskamlbildning vore önskvärd återstår att inrätta.

Yttrandena över utredningens förslag rörande rättsväsendet kan sammanfallas enligt följande.

En majoritet i domstolsverkets styrelse samt Svea hovrätt, kammarrät­ten i Stockholm, marknadsdomstolen och SACOISR tillstyrker all doktors­examen vid juridisk fakultet får tillgodoräknas som tjänstetid vid fillsätt­ning av domartjänster. Enligt Svea hovrätt bör examen alltid tUlgodoräk­nas som fyra tjänsteår oavsett hur lång fid avhandlingsarbetet faktiskt har tagit och även om det utförts jämsides med annan tjänstgöring. Även marknadsdomstolen går på denna linje dock med den inskränkningen all regeln inte bör gälla vid innehav av sådan särskild tjänst med forskningsin­riktning som utredningen föreslår. Domstolsverkets majoritet och kam­marrätten i Slockhoim anser att den faktiska utbildningstiden, dock maxi-maU fyra år, skall få tillgodoräknas men - i princip - ulan dubbelräkning vid tjänstgöring under utbildningstiden. Även SACO/SR anser all någon dubbelräkning av tiden inte bör ske. En reservant i domstolsverkets styrel-


 


Prop. 1981/82:106                                                  428

se framhåller att förslaget om obligatorisk tillgodoräkning av fyra år för doktorsexamen vid juridisk fakultet strider mot nutida tankar om slopande av formella tjänstelillsättningsviUkor och motverkar en strävan att få fram den fill tjänsten mest lämpade sökanden.

Marknadsdomstolen tillstyrker utredningens förslag om att den obligato­riska domamtbUdningen avkortas för den som avlagi doktorsexamen vid juridisk fakultet men framhåller att en förkortad notarielid för närvarande knappast har någon praktisk betydelse. Domstolsverket biträder förslaget alt liden för nolariemerilering avkortas med ell år men avstyrker att tjänstgöringstiden för behörighet fill assessorstjänsl avkortas. Enligl Svea hovrätt bör liden för nolariemerilering förkortas med sex månader. För behörighet liU assessorstjänsl bör enligt hovrätten forskamlbUdningen kunna ersätta sex månaders tjänstgöring som fiskal i hovrätt, dock bör kraven på ett års tjänstgöring i underrätt saml nio månaders tjänstgöring som adjungerad ledamot inte efterges. Kammarrätten i Stockholm anser alt doktorsexamen - även i annat ämne än vid juridisk fakultet - efter prövning i varje enskUt faU bör kunna likställas med annan utbytestjänst­göring, dvs. ge en förkortning av notariefiden med högst sex månader. Kammarrätten avstyrker däremot en förkortning av minimikravet för be­hörighet tUl assessorstjänsl men framhåller att dispens kan vara motiverad i särskilda fall. SACOISR tillstyrker den föreslagna avkortningen av nota­rietiden men betonar att den resterande tjänstgöringen bör fullgöras endast vid domstol.

Såväl domstolsverket, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm och marknadsdomstolen som SACOISR ställer sig avvisande till förslaget att den som avlagt juris doktorsexamen skall garanteras nolarieplals. 1 några av dessa yttranden föreslås en ändrad värdering av forskarutbUdning som sidomeril.

Förslaget att lärare i rällsvetenskapligt ämne i högskolan bör få tjänstgö­ra som adjungerad ledamot i hovrätt och kammartätt har mottagits med synpunkter som sammanfattningsvis innebär all nuvarande ganska snäva ramar för högskolans lärare alt få adjunklion bör vidgas.

Till utredningens förslag om tjänstledighet för domare med B-avdrag eller oavkortad lön vid forskamlbildning vid juridisk fakultet har lämnats såväl positiva som negafiva synpunkter. Svea hovrätt och marknadsdom­stolen har inget att erinra mol mera generösa regler. Kammarrätten i Stockholm, som är tveksam fill tjänstledighet med oavkortad lön tar bl.a. upp problemen vid tjänstledigheter för arbetets planering och behöriga gång. Domstolsverket, som anser att möjligheten tiU betald ledighet för forskamlbildning skulle verka stimulerande på domarbanan, nödgas av­styrka förslaget då kompensation för kostnaderna vid ledighet knappast kan påräknas.

Förslaget om särskUda tjänster med forskningsinriktning vid vissa dom­stolar tas upp positivt av arbetsmarknadsdomstolen och SACOISR. Svea hovrätt anser att mera konkreta förslag bör utarbetas i samarbete med


 


Prop. 1981/82:106                                                 429

t. ex. företrädare för hovrätterna, innan man tar ställning tUl förslaget. Kammarrätten i Stockholm kan inle tillstyrka förslaget men framhåller alt varvad forskar/domarkarriär kan lösas genom adjunklion av forskaren eller tjänstledighet för domaren. Domstolsverket, som framhåUer att kom­mittén inte närmare utvecklat hur sådana tjänster skulle infogas i domsto­larna och domarkarriären, avstyrker förslaget.

Förslaget att tjänstgöring som lärare i rällsvetenskapligt ämne i högsko-. lan bör likställas med domartjänstgöring vid beräkning av tjänsteår har givit anledning tiU skilda synpunkter.

Kammarrätten i Stockholm har inte något att eriiira mot all viss lids tjänstgöring som lärare i rätlsvelenskapligl ämne får tillgodoräknas vid tjänsteårsberäkningen inom de statliga juristkarriärema.

Svea hovrätt har ingen erinran mot att den som genomgått domamt-bildning och som därefter under någon tid upprätthåller tjänst som lärare i rällsvetenskapligt ämne vid högskola bör få tillgodoräkna sig denna tid på samma sätt som tjänstgöring vid domstol. Det kan dock ifrågasättas om sådant fillgodoräknande skall kunna gälla för obegränsad lid Uksom om rätten inte borde begränsas fill lärartjänst vid juridisk fakultet.

Domstolsverket anser att en fömtsättning för förslagets tillämpning är att den lärartjänstgöring som avses bli jämställd med domartjänstgöring är av kvalificerad art och utövas av lärare med domarutbildning. Tjänstety­perna, som enligl verket fömtsätts vara professor, docent eller universi­tetslektor, bör närmare preciseras.

Marknadsdomstolen finner det inte möjligt att la ställning till förslaget, vars praktiska innebörd för domstolsväsendet inte har närmare klarlagts.

SACOISR anser det mindre lämpligt all likställa tjänstgöring som lärare i rällsvelenskapliga ämnen med domartjänstgöring vid beräkning av tjänste­år. Däremot anser SACO/SR att hänsyn skall tas till sådan tjänstgöring efter avlagd doktorsexamen vid den sedvanliga bedömningen av förtjänst och skicklighet.

I fråga om förslagen rörande förvaltningen har - utöver vad som redovisats i det föregående — bl. a. framförts följande synpunkter.

Förslaget att egen erfarenhet av forskning normall bör fömlsältas för handläggande uppgifter inom statlig förvaltning som innebär ulnylljande av forskningsresultat eller planering och administration av forskning stöds av bl. a. statistiska centralbyrån, statens planverk, statens provningsan­stalt, konjunkturinstUutet och styrelsen för u-landsforskning.

Enligt kulturrådet är erfarenhet av egen forskning en väsentlig merit för dessa arbetsuppgifter inom den offentliga kulturförvaltningen.

Krifiska synpunkter mot förslaget lämnas av bl. a. riksantikvarieämbetet och statens naturvårdverk.

Förslaget att även för planerings- och utredningsarbete i övrigi inom allmän förvaltning forskarutbildning bör betraktas som en väsentlig merit stöds av bl. a. statistiska cenlralbvrån.


 


Prop. 1981/82:106                                                  430

Statens provningsanstaU betonar att forskarutbildningen bör betraktas som en merit bland många. KuUurrådet är osäkert på hur stort meritvärde som forskamlbildning skall ha för planerings- och utredningsarbete inom kuUursektorn vid sidan av erfarenhet från det område som det aktuella utredningsarbetet avser. Statens planverk kan inle stödja det — enligt planverket — mycket allmänna uUalandet. Det måste enligt verkets synsätt i hög grad vara beroende på fors kararbetets sakinnehåll och därmed fors­karens sakkunskap i del för tjänsten aktuella ämnesområdet.

Såväl statens planverk och statens naturvårdsverk som Naturvårdsdi­rektörernas förening avstyrker kravet på forskamlbildning som behörighei för tjänst som chef för naturvård senhet. Statens planverk avstyrker även kravet på forskamlbildning som behörighet för tjänst som länsantikvarie. I det föregående har redovisats riksantikvarieämbetels synpunkter i fråga om tjänst som länsantikvarie.

Angående frågor som sammanhänger med en mellanexamen finns flera synpunkter. Bl.a. skolöverstyrelsen, konjunkturinstilulel, statistiska cen­tralbyrån, statens planverk och statens industriverk visar en positiv inställ­ning lill utredningens förslag. Skolöverstyrelsen förordar emellertid en annan benämning än licentiatexamen, bl. a. för att undvika förväxling med den gamla lic.-examen. Liknande förslag föreligger även från andra remiss­myndigheter.

I flera yttranden betonas utredningens förslag alt den föreslagna meUan­examen inte skall ge behörighet till några tjänster.

Riksanlikvarieämbelel anser alt ställningstagande lill en meUanexamen måste föregås av att innehållet i examen diskuteras och preciseras. Det finns enligl myndigheten en risk all meUanexamen kommer all motsvara avbrutna forskarstudier. Utgångspunkten för denna examen bör i släUel vara ell naturligt slutmål för en ämnesmässig fördjupning.

SACOISR anser all en mellanexamen endasi bör inrättas där del finns elt entydigt arbetsmarknadsbehov.

Bl. a. arbelarskyddsstyrelsen, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning och flera av museimyndigheterna framhåller bety­delsen av en mellanexamen inom sina verksamhetsområden.

Medicinska forskningsrådet och Svenska LäkaresäUskapet däremot framhåller att något skäl för en meUanexamen inle föreligger vad gäller medicinsk fakultet.

Beträffande förslagen om läkartjänster delar UHÄ, medicinska forskningsrådet. Svenska Läkaresällskapet och SACOISR utredningens synpunkter om meritvärdet av forskarutbildningen.

Även socialstyrelsen framhåller värdet av forskamlbildning.

Landstingsförbundet är kritiskt mol utredningens förslag rörande merit­värde och anser bl.a. all utredningen betonar vikten av att förslärka del formella meritvärdet, varigenom utredningen hoppas kunna öka det reeUa meritvärdet.


 


Prop. 1981/82:106                                                  431

Förslaget att doktorsexamen — även i prekliniskl ämne — bör jämställas med fyra års tjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteår har inle accep­terats av dem som yttrat sig i frågan.

Enligl SACOISR bör - med hänsyn till de sjukvårdsmässiga krav som ställs på läkartjänster - doktorsexamen få tillgodoräknas fullt ut, dvs. som fyra år, först efter uppnådd specialistkompetens.

Svenska Läkaresällskapet framhåller att det kan diskuteras om doktors­examen i aUa lägen obetingat skall jämföras med fyra års tjänstgöring. Avhandlingens betydelse inom den sökta specialiteten samt tjänstens nivå kunde motivera ett graderat tjänsteårstiUskotl. En analys och precisering av hur meritvärdet bör beräknas för olika typer av tjänster är önskvärd.

Landstingsförbundet anser förslag i riktning att kvalitativa meriter skall omräknas lill kvantitativa mått vara elt uttryck för ett ålderdomligt syn­sätt.

Socialstyrelsen som bl. a. tar upp sistnämnda synpunkt, anser sig inte kunna fillslyrka förslaget om tjänsteår för doktorsexamen.

Medicinska forskningsrådet, Svenska Läkaresällskapet, SFS och SACO/SR biträder utredningens förslag att doktorsexamen bör vara behö­righetskrav för tjänst som överläkare vid undervisningssjukhus; dock en­ligt SACO/SR med möjlighet till dispens.

Socialstyrelsen, som finner det önskvärt med vetenskaplig kompetens motsvarande doktorsexamen för dessa tjänster, anser inte alt formella krav härom bör införas.

Landstingsförbundet erinrar om pågående utredningsförslag och utred­ningar, bl.a. förslag om ny sjukvårdslag och 1981 års behörighetskom-milté. Förbundet anser att frågor om behörighei och tillsättning bör tas upp lill diskussion först när behörighetskommittén avslutat sitt arbete.

Förslaget att de sakkunniga bör rangordna de sökande som uppförs på förslag till fasta läkartjänster stöds av Svenska Läkaresällskapet och SACOISR. Såväl socialstyrelsen som Landstingsförbundet har däremot inle funnit anledning att återinföra bestämmelserna om rangordning som utmönstrades så sent som i böijan av 1970-lalet.

Socialstyrelsen, UHÄ och Svenska Läkaresällskapet tillstyrker försla­get att särskild hänsyn skall tas till genomgången eller pågående forskaml­bildning vid ansökan lill tjänst som underläkare för allmänljänstgöring (AT-block) vid undervisningssjukhus. SACO/SR anser att förslaget är värdefullt, men vill framhålla alt del vore en smidigare lösning alt forskar-registrerade generellt fick dispens från kravet alt AT skall fullgöras på block. En sådan förändring av socialstyrelsens praxis när det gäller dis­pensgivning skulle vara av stor betydelse för möjligheten att rekrytera medicinare tUl de prekliniska insfitutionerna.

Förslaget alt forskarstuderande i prekliniska ämnen bör kunna genomfö­ra allmäntjänstgöringen i etapper genom att få tjänstledighet för studier biträds även av socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet. Denna frå-


 


Prop. 1981/82:106                                                 432

ga måste dock, enligl socialstyrelsen, göras beroende av de sjukvåirdsor-ganisatoriska förutsättningarna i varje enskilt fall.

Förslagen om storleken av det tjänsteutrymme som bör skapas i fråga om underläkartjänster/avdelningsläkartjänsler för forskamlbildning m. m. tas ingående upp av socialstyrelsen. Svenska LäkaresäUskapet och SACOI SR.

Socialstyrelsen framhåller bl.a. att det inle kan vara styrelsens uppgift att uppskatta det volymmässiga behovel av detta slag av Ijänsleulrymme. Detta måste definieras av de myndigheter som har ansvar för forskamt­bildningens planering och genomförande. Socialstyrelsen vill också fram­hålla det angelägna i all man gör klart för sig hur innehållet i dessa tjänster skall fördelas mellan sjukvård, utbildning och forskning. Enligl socialsty­relsens uppfattning bör tjänster på denna nivå ha sin lyndpunkl i sjukvår­den.

Enligt Svenska Läkaresällskapets bestämda mening måste den kliniska forskningens behov tillgodoses och prioriteras framför den solidariska läkarförsörjningen. Läkaresällskapet understryker vikten av att UHÄ, socialstyrelsen och företrädare för läkarorganisalionerna gemensamt dis-kulerar fram en lösning för att undvika olycklig sidoeffekt för forskarrekry­tering och forskamlbildning.

SACOISR anser alt tjänstebehovet för den kliniska forskamlbildningen närmare måste kartläggas. SACO/SR föreslår att socialstyrelsen och UHÄ får i uppdrag att utreda denna fråga, som är av avgörande betydelse för rekryteringen lill klinisk forskamlbildning. Man måste, framhåller SACO/ SR, också vara medveten om alt en ökad andel av forskningen i framliden förmodligen kommer all ske i den öppna vården utanför sjukhusen.

Beträffande utredningens förslag om tjänster som landläkare har socialstyrelsen samma inställning som i det föregående redovisats i fråga om läkartjänster. SACOISR erinrar om att biträdande överlandläkare tilli­ka lärare vid högskoleenhet med landläkamtbildning inle längre har högre löneslällning om vederbörande är docentkompeteni. Enligl SACO/SR markerar detta en negativ syn på värdet av vetenskaplig merilering - en syn som, enligt SACO/SR, måste förändras i framtiden. Vidare anser SACO/SR att det bör vara ett krav på doktorsexamen eUer motsvarande meriter när det gäller tjänster som övertandläkare vid klinik med utbild­ningsansvar inom folktandvården.. För övriga Ijänster som övertandläkare bör, enligt SACO/SR, vetenskaplig merilering självklart vara en merit.

I fråga om utredningens förslag om övriga tjänster inom hälso-och sjukvården framhåller socialstyrelsen bl.a. att styrelsen delar utredningens uppfattning att en mer ingående analys av de berörda yrkes­områdena inom hälso- och sjukvård saml socialtjänsten behöver ske för att klarlägga de arbetsuppgifter, för vilka forskamlbildning kan vara en merit. Styrelsen fiUslyrker mol den bakgmnden förslaget om fortsatt utredning av denna fråga och förutsätter att styrelsen ges tillfälle att lämna ytterligare synpunkter i detta fortsatta utredningsarbete.


Prop. 1981/82:106                                                  433

NFR instämmer i utredningens förslag om meritvärdet för tjänster som sjukhusfysiker, kemist och förste kemist vid sjukhus.

Svenska Läkaresällskapet, påpekar vikten av vetenskaplig kompetens även hos andra yrkesgmpper inom hälso- och sjukvården. Som exempel kan nämnas fysiker och kemister på sjukhus. Vid undervisningssjukhus bör vidare någon innehavare av psykologljänst ha forskarutbildning. För vissa tjänster, t. ex. medicinsk teknisk chef vid undervisningssjukhus bör forskarutbildning vara ell behörighetskrav. När det gäller forskarstude­rande som rekryteras från gmpper som tidigare saknat forskningsaknyln-ing understryker säUskapet all forskarutbUdningens meritvärde för dessa personers fortsalla karriär snarast bör utredas. Detta är elt angeläget uppdrag för UHÄ.

SACOISR anser all kravet på doktorsexamen som kompetensviUkor för chefskap på i första hand större sjukhusapotek inte bör vara absolut. Beträffande psykologljänsler instämmer SACO/SR i värdet av forskarme-riler för många psykologljänsler, men anser liksom utredningen att dessa forskarmeriter skall bedömas av berörda arbetsmarknadsparter. Vidare understryker SACO/SR alt det är mycket angeläget med en snabb utred­ning om meritvärdet av forskarutbildning inom områden som tidigare saknat forskningsanknytning, främst socionomutbUdningar och medel­långa vårdutbildningar.

Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen ansluter sig till utred­ningens förslag att vissa angivna apotekartjänster bör besättas med fors­kamtbildade apotekare.

Apoteksbolaget framhåller alt vetenskaplig kompetens är en merit för tjänster som apotekschef och informalionsapotekare vid regions- och un­dervisningssjukhus liksom för tjänst som apotekschef vid länssjukhus.

1 fråga om utredningens förslag om veterinärljänster erinrar lant­bruksslyrelsen om att nuvarande praxis för tillgodoräkning av doktorsexa­men ger ett års extra tjänstelid saml högst sex månader av de tre och ell halvt år som krävs för specialistkompetens. Styrelsen, som konstaterar att utredningen inte föreslagit ändring beträffande specialistkompetens, fram­håUer angående utredningens förslag om tillgodoräkning för tjänstelid och meritvärde av forskamlbildning att del kan uppfattas så all meritvärdering­en skall läggas ovanpå tjänsletidsvärderingen, sålunda elt radikah ökat hänsynslagande fill forskamlbildningen i förhållande till distriklsveteri-närtjänsl. Styrelsen är tveksam tiU om delta kan vara lämpligt, i vaqe fall om forskarutbildningen skett inom något teorefiskt veterinärmedicinskt ämne. Det kan, enligl styrelsen, inte vara rimligt att en sökande som fullgjort gmndkompelensen 1 år som distriktsveterinär och 3 månader som besiktningsveterinär och har en doktorsexamen automatiskt skaU anses lika skickad för en ordinarie distriklsveterinärtjänsl som en som har full­gjort drygt fem år på distrikt.

Beträffande förslagen rörande det enskilda näringslivet fram-


 


Prop. 1981/82:106                                                  434

håller UHÄ all man avser att inom ramen för tillgängliga resurser beakta behovet av information till näringslivet om forskarutbildningens innehåll och mål. I övrigt hänvisar UHÄ fill sitl yttrande över betänkandet Högsko­lan i FoU-samverkan och vad som där anförs om högskolans kontaktverk­samhet.

Forskningsrådsnämnden framhåller att de ansträngningar som för när­varande görs för att skapa goda kontakter mellan högskolan, näringslivet och offentlig förvaltning bör kunna bilda gott underlag för utformningen av en forskamlbildning som är attraktiv både för studerande och arbetsgiva­re. Vidare anser nämnden att en ökad diversifiering av forskarutbildningen måste eftersträvas. Införandel av en mellanexamen är i detta sammanhang elt värdefullt komplement.

Enligt naturvetenskapliga forskningsrådet får man inom den del av näringslivet som efterfrågar mellanexamen räkna med den risken att dok­torsexamens meritvärde snarast minskar. På detta område kan statliga utredningar inte nämnvärt inverka på förhållandena annat än genom all tillmötesgå de arbetsmarknadsmiissiga propåerna.

Industriverket instämmer i utredningens överväganden all stimulera re­kryteringen av forskare och förbättra forskarens situation. En frivillig mellanexamen enligt utredningens förslag för dem som ej önskar doktorera kan öka utbudet av forskare lämpade för t. ex. utredningsverksamhet inom förvaltning och enskilt näringsliv om utbildningsplanerna till en del anpas­sas till kraven för en sådan veksamhet. Forskarnas möjligheter tiU interna­tionella kontakter bör därvid speciellt beaktas.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) anser att åtgärder bör vidtagas för att öka personalutbyle mellan högskolan och industrin. En ökad uppdrags­verksamhet vid främst de tekniska högskolorna kan också medföra all fler doktorander och doktorer engageras i arbetet. Detta höjer i sin lur merit­värdet och ökar rekryteringen av forskarutbildade till den svenska indu­strin. STU hänvisar beträffande dessa frågor lUI sitt svar på forsknings­samverkanskommilléns belänkande.

SFS delar, som redovisats i det föregående, utredningens uppfattning att man måste vidta åtgärder för att höja doktorsexamens meritvärde så alt del ej ses som demerilerande all ha genomfört utbildningen. En höjning av meritvärdet kan endast åstadkommas om åtgärder av den art som utred­ningen föreslår kombineras med information tiU arbetsgivare inom den privata sektorn om forskamlbUdningens innehåll och ell - inom många ämnesområden - förändrat innehåll i forskarstudierna. Del är uppenbart alt näringslivet inle är intresserat av att högt värdera en utbildning som lill hela sin karaktär är inriktad på att kvalificera för en akademisk karriär. En höjning av forskamtbildningens meritvärde, inom den privata sektorn, kan antagligen endasi åstadkommas genom ett förändrat innehåll i forskarstu­dierna. Delvis tiUmötesgås industrins behov genom införande av mellanex­amen. Det ligger - enligt SFS:s uppfattning - en fara i att återinföra


 


Prop. 1981/82:106                                                  435

doktorsexamen som behörighetskrav för vissa högre statliga eller slalligl reglerade tjänster. I vissa fall kan en på så säll uppkommen arbetsmarknad komma att motverka forskamtbildningens anpassning lill de krav som kan ställas inom näringslivet och samhället i stort. Vad som ökar meritvärdet i ett fall kan på andra områden medverka lill ell fallande meritvärde. SFS menar alt utredningen har tappat bort denna aspekt.

SACOISR tar upp problem bl. a. rörande forskarutbildningen och nä­ringslivet och avslutar med att vi i Sverige långsiktigt bör sträva efter att närma oss en bredare och öppnare syn på forskamtbildningens värde. Detta kräver inte bara en attitydförändring inom och utom högskolan, utan även mer konkreta åtgärder. All korta av medelstudieliderna fram lill doktorsexamen är helt nödvändigt, om än också kostsamt. Högskoleinsti­tutionernas kontakt med industri och förvaltning, liksom med utländsk forskning, måste fungera väl. SACO/SR behandlar dessa frågor i sitt ytt­rande över forskningssamverkanskommitténs betänkande. Handledarna har en viktig uppgift i att med sina doktorander klart diskutera olika avhandlingsämnens lämplighet för anställning utanför resp. inom högsko­lan. Det i SOU 1981:29 (Forskningens framlid) framförda förslaget om individuella forskamtbildningsplaner är, enligt SACO/SR, ur den synpunk­ten mycket värdefullt.

Sveriges industriförbund instämmer i all man inom industrin i ökande grad bör kunna utnyttja forskamlbildad personal. Med få undantag, l.ex. företagsläkare, rekryterar man dock icke personal inom näringlivet baserat på formella kompetenskrav utan på förtroende för en persons förmåga och kunnande. Den viktigaste vägen till ansläUning som forskare i industrin är därför, som kommittén påpekar, att man arbetar med industrianknutna problem i sin forskamlbildning. Forskarutbildning i samverkan med kol­lekfiva forskningsinstitut bör ökas. Del är också helt klart att en forskar-handledare med goda industrikontakter mycket framgångsrikt kan bana väg för sina studenter. En annan intressant väg, som tUlämpas vid några insfitufioner, är att man håller löpande kontakt med sina gamla forskamt­bildade i näringsliv och förvaUning. Dessa informeras varie eller vartannat år om pågående forskningsprojekt vid inslilulionen och får därvid också möjlighet all träffa de forskarstuderande.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) understryker kommitténs slut­satser beträffande betydelsen av forskarhandledarnas näringslivskon­takter. Här finns ett dubbelriktat behov att tillgodose. Dels gäller det all i viss mån anpassa forskamlbildningen till näringslivets behov, dels att informera näringslivet om forskamtbildningens innehåU och uppläggning. Som ett exempel på anpassning lill näringsUvets behov anför SAF den föreslagna licentiatexamen.

Under mbriken återstående utredningsuppgifter tar utred­ningen upp frågan om forskamtbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom områden som tidigare saknat forskningsanknytning.


 


Prop. 1981/82:106                                                  436

Statens livsmedelsverk anser all frågan bör utredas snarast.

Enligl UHÄ är detta en mera långsiktig fråga. Det som är väsentligt är att i första hand bygga upp fömtsätlningar för kompetensutveckling, bl.a. i form av forskning och forskamlbildning, inom berörda områden. Så snart denna fömtsättning är uppfylld bör man, enligl UHÄ, utreda frågan om forskamtbildningens meritvärde för tjänster inom dessa områden.

SACOISR understryker att det är mycket angeläget med en snabb utred­ning om meritvärdet av forskarutbildning inom områden som tidigare saknat forskningsanknytning, främst läramtbildningar, socionomutbild­ningar och medellånga vårdutbildningar. Det är väsentligt att del skapas en karriärmöjlighet inom det egna yrkesområdet för yrkesgmpper med bak­gmnd inom l.ex. de medellånga vårdutbildningarna. Ett stort antal sjuk­gymnaster har exempelvis tidigare på gmnd av all vidareutbildning och forskamlbildning saknats, lämnat yrket och blivit läkare. Dessvärre har nu också två av de sjukgymnaster som avlagt doktorsexamen valt att lämna kåren och studera tiU läkare. I väntan på alt den föreslagna utredningen börjar arbeta och kan presentera resultat är det angeläget att representan­ter för sjukgymnastutbildningen och avnämare inleder överläggningar om hälso- och sjukvårdens behov av forskamtbildade sjukgymnaster. SACO/ SR delar heU utredningens bedömningar om inriktningen av den föreslagna utredningens arbete och dess sammansättning.


 


Prop. 1981/82:106                                                          437

Innehållsförteckning

sid. BUaga A. Anmälan tUl proposition om forskning m. m. Föredragande: statsrådet Wikström

Inledning ..........................................................................      5

Föredragandens överväganden .......................................    10

Allmänna forskningsfrågor   .............................................. ... 10

Behovel av forskning   ...................................................... ... 10

Forskningen i samhällsdebatten   .....................................    12

Värderingar och forskning ................................................    14

Några begrepp rörande forskning och utveckling   ...........    15

Forskningen i inlemalionelll perspekfiv   ........................... ... 17

Nordiskt forskningssamarbete   ........................................    18

Gmndforskning och tillämpad forskning - några kännemärken   ....     20

Mång- och tvärvetenskaplig forskning   ............................    21

Forskningens kvalitet och forskarnas integritet ...............    23

Forskningsplanering ......................................................... .. 24

Syften, förutsättningar och krav ......................................    24

Fortsall utveckling av nationell forskningsplanering   .......    26

Instmmenl för styrning av forskning ................................. .. 28

Fakultelsanslag   ........................................................... .. 28

Inrättande av Ijänsl som professor............................... .. 31

Centrala myndigheters roll i forskningsplaneringen   .... .. 32

Forskningsråd   ............................................................. .. 33

Seklorsforskningens planering inom vissa områden  ....... .. 34

Utvärdering av forskning .................................................. .. 37

Övergripande prioritering av forskningsområden  ............ .. 41

Prioriterade områden   .....................................................    41

Planering av och slöd liU forskning inom prioriterade områden                       47

Forskning om kooperativ verksamhet  .............................    49

Långsiktig utveckling av högskolans forskning  ...............    50

Vissa frågor rörande regional forskning och utveckling   . .. 57

Dyrbar vetenskaplig utrustning    .....................................    60

Forskningssamverkan    ................................................... .. 65

Inledning .......................................................................... .. 65

Allmänna utgångspunkter för högskolans forskningssamverkan   .... 66
Behov av författningsmässig reglering av forskningssamverkan   ....
68
Vissa Ijänsleorganisaloriska frågor i anslutning tUl forskningssamver­
kan  ..................................................................................
.. 70

Lokaler och utmslning för forskningssamverkan   ............ .. 71

Ansvar för långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella och indu­
striella ändamål   ..........................................................
.. 73

Planering och finansiering av forskningssamverkan   ....... .. 77

Planering inom högskoleenheterna   ............................... .. 82

Särskild organisafion för forskningssamverkan  ............... .. 85


 


Prop. 1981/82:106                                                               438

sid.

Adjungerade professurer m.m........................................... ... 88

Försöksverksamhel med kontaktforskare    ......................     89

Forskningsrådens verksamhet   .......................................     92

Planerings- och anslagsfrågor  .........................................     92

Stöd för teknisk gmndforskning  .......................................     94

Tjänster vid forskningsråden ............................................     95

Förordnandetid för forskningsrådens huvudsekreterare       97

Former för val av ledamöter i forskningsråd   ...................     98

Forskningsinformation ...................................................... ... 99

Inledning .......................................................................... ... 99

Nyttjarinformation   ...........................................................   100

Erfarenheter av FRN: s resurser för forskningsinformation                  102

Forskningsinformation till barn och ungdom   ................... . 104

Forskningsinformation inom hö.gskolan   ..........................   107

Stafistik över forsknings- och utvecklingsarbete ..............   109

Registrering av pågående forskning .................................   110

Forskning och forskarutbUdning i den nya högskolan   ....   112

Vissa allmänna frågor .......................................................   112

Resurser för kUnisk medicinsk forskning   .........................   115

Konstnärligt utvecklingsarbete ......................................... . 119

Forskamlbildning   ............................................................. . 120

Forskamtbildningens mål   .............................................   120

Vissa frågor rörande gmndläggande högskoleutbildning                  121

Behörighet för forskamlbildning   ................................... . 127

Dimensionering av forskamlbildning .............................. . 130

Forskarrekrytering ur jämslälldhelssynvinkel  ................ . 134

Forskarutbildningens omfattning, innehåll och uppläggning            136

Sludiefinansieringen inom forskarutbUdningen   ........... . 139

Forskamtbildningens meritvärde   .................................   148

Organisation och finansiering av viss forskning inom primärvården

och socialtjänsten   .......................................................... . 151

Forskning och utveckUng inom försvarssektorn   .............   158

Basresurser för energiforskning m.m................................. . 161

Hemställan .......................................................................   167

Anslagsberäkning för budgetåret 1982183 ......................   168

Bilaga B. Anmälan tiU proposifion om forskning m.m.........   170

Föredragande: statsrådet Dahlgren   ............................... . 170

Bilaga C. Anmälan lill proposition om forskning m.m.......... . 184

Föredragande: statsråden Eliasson och Andersson   ....... . 184

BUaga 1.       Översikt över FoU-systemen i Sverige och vissa andra

länder............................................................... . 206

Bilaga 2.       Redovisning   av   pågående   ulredningsarbele   rörande

forsknings- och utvecklingsarbete    ............... . 291


 


Prop. 1981/82:106                                                 439

sid.

Bilaga 3.       Sammanfattning   av   forskningsrådsnämndens   rapport

Science Policy Research    ......................    292

BUaga 4.       Sammanfattning   av   forskningsrådsnämndens   rapport

Svensk forskning 1982-1986 Vägar Värderingar Val   ..   296

Bilaga5:1. Forskningssamverkanskommilléns (U 1978:01) betän­
kande (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan.
Sammanfattning   .................................   301

BUaga 5:2. Forskningssamverkanskommitténs (U 1978:01, FO­
SAM) betänkande (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-
samverkan. Remissyttrandena    ..............    311

Bilaga 6:1. Utredningen (U 1979:10) om forskningens och forskamt­bildningens situation i den nya högskolan. Betänkandet (SOU 1981:29) Forskningens framtid. Sammanfattning    344

Bilaga 6:2. Forskningens framlid. Forskning och forskamlbUdning i
högskolan. Betänkandet (SOU 1981:29) av utredningen
om forskningens och forskamtbildningens situation i den
nya högskolan. Remissyttrandena    .........    356

Bilaga 7:1. Behovet av FoU-statistik. Förslag från forskningsråds­nämnden och statistiska centralbyrån. Sammanfattning    379

Bilaga 7:2.   Behovet av FoU-stafisfik. Remissammanställning   ....  382

BUaga 8:1. Forskamtbildningens dimensionering. Rapport från uni­
versitets- och högskoleämbetet. Sammanfattning         389

Bilaga 8:2. Forskamtbildningens dimensionering. Rapport från uni­versitets- och högskoleämbetet. Remissyttrandena    ...  393

Bilaga 9:1. Utredningen (U 1979:10) om forskningens och forskarut­
bildningens situation i den nya högskolan. Betänkandet
(SOU 1981:30) Forskamtbildningens meritvärde. Sam­
manfattning     .....................................    401

Bilaga 9:2. Utredningen (U 1979:10) om forskningens och forskarut­
bildningens situation i den nya högskolan. Betänkandet
(SOU 1981:30) Forskamtbildningens meritvärde. Re­
missinstanserna   ..................................   410

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982