Prop. 1981/82:105
Regeringens proposition 1981/82:105
om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro;
beslutad den 4 februari 1982.
Regeringen föreslår riksdagen all anta del förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
CARL AXEL PETRI
Propositionens huvudsakliga iiuiehåll
I propositionen föreslås all del genom ändringar i rättegångsbalken införs vidgade möjligheter för tingsrätterna all avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Enligl förslaget skall en tingsrätt kunna döma inle bara till böter ulan även till villkorlig dom eller skyddsiillsyn saml, under vissa förutsättningar, fängelse i högst tre månader, trots all den tilltalade inte är närvarande vid huvudförhandlingen.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.
I Riksdagen 1981182. I samt. Nr 105
Prop, 1981/82:105
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs all 45 kap. 15 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 45 kap. 15 §•
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest lalan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.
Den tilltalade skall kallas lill huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Erfordras att han inställer sig personligen eller att han eljest kommer tillstädes, förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas att han skaU hämtas tiU rätten. Meddelas ej föreläggande eller förordnande som nu sagts, skall den tilltalade erinras om att målei kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. Om instäUande av tilltalad, som är anhållen eUer häktad, förordne rätten.
Den tilltalade skall kallas lill huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen eller krävs det att han på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom vite. öm det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle iaktta ett sådant föreläggande, får rätten förordna att han skaU hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 § komma att avgöras trots att den tiUtala-de har inställt sig endast genom ombud eUer har uteblivit, skaU han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.
Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
46 kap. 15§==
Uteblir den tilltalade från lälle-gångslillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillsiädes genom ombud, dhjöreläggande meddelats honom all infinna sig personligen, skall rätten förelägga nyll vite eller förordna, all han skall hämtas lill rätten antingen omedelbart eller lill senare dag.
Uteblir den tilltalade från rälle-gångslillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig genom ombud då han har förelagts all infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, alt han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller lill senare dag.
' Senaste lydelse 1976:1137. 2 Senaste lydelse 1964:166.
Prop. 1981/82:105
Nuvarande lydelse
Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivU, även om kallelse ej delgivUs honom.
Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades ute-
Föreslagen lydelse
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots all den tilltalade har Inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om
/. det inte finns anledning alt döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst Ire månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påjöljder i förening, eller
2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom, har avvikit eller håller sig undan på scidant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen.
I fall som avses i andra stycket I får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättegångstill-fäUet utvidgats tiU att avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i andra stycket I skaU UkstäUas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skaU förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.
I faU som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kaUelse tiU förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivU.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
Prop. 1981/82:105
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1981-11-26
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland
Föredragande: statsrådet Petri
Lagrådsremiss om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro
1 Inledning
Rättegångsulredningen (Ju 1977:06) har lill uppgift att se över rällegångsförfarandet vid allmän domstol. Översynen syftar lill all göra förfarandet mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare, enklare och billigare utan all befogade rältssäkerhetskrav sätts åt sidan.
I en särskild promemoria har utredningen behandlat frågan om huvudförhandling i brottmål i den tilltalades frånvaro. Bakgrunden är att det har blivit allt vanligare all huvudförhandlingar måste ställas in därför alt den tilltalade inte infinner sig. Utredningen föreslår all en viss utvidgning sker av möjligheterna att ändå hålla huvudförhandling. Promemorian, som innehåller en redogörelse för gällande rätt, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgells av justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Umebygdens tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare. Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Värmlands, Gävleborgs och Västmanlands län saml chefsåklagaren i Västerås åklagardistrikt. En sammanfattning av remissytliimdena bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Prop. 1981/82:105 5
2 Föredragandens överväganden
Det har på senare år blivit allt vanligare att förhandlingar vid domstolarna måste ställas in därför all parter eller andra som kallats lill förhandlingen inte inställer sig. Inställda domstolsförhandlingar medför stora kostnader både för samhället och för enskilda. Såvitt gäller brottmål är ell vanligt skäl till all en huvudförhandling måste ställas in att den tilltalade inle infinner sig.
F.n. får en tingsrätt enligt 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken (RB) hålla huvudförhandling i brottmål och avgöra målet i den tilltalades utevaro om det inte finns anledning all döma honom lill annan påföljd än böter. En ytterligare förutsättning är att målet kan utredas nöjaktigt trots alt den tilltalade inte är närvarande. Ell sätt att minska antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål är att vidga möjlighelema att hålla huvudförhandling och avgöra målet trots att den tilltalade inle har infunnit sig.
Rättegångsulredningen har föreslagit all denna möjlighet utvidgas lill all avse även påföljderna villkoriig dom, skyddsiillsyn och fängelse i högst sex månader saml vissa kombinationer av dessa påföljder och av böter. Även förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken att tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet omfattas av förslaget. För att någon annan påföljd än böter och villkorlig dom skall kunna ådömas föreslår utredningen alt vissa särskilda förutsättningar skall vara uppfyllda, nämligen dels all den tilltalade tidigare har uteblivit från en huvudförhandling i målet, dels all han biträds av försvarare. Sistnämnda krav skall dock inle gälla om del är uppenbart att försvarare inle behövs.
Utredningens förslag har fåll ell brett slöd bland remissinstanserna. Såvitt gäller de föreslagna särskilda förutsättningarna för all döma lill skyddsiillsyn och fängelse har dock flera remissinstanser ansett all sådana krav inle behöver ställas upp.
För egen del anser jag till en början all samhällsekonomiska skäl starkt lalar för att möjligheterna all hålla huvudförhandling och avgöra målet i den tilltalades utevaro ökas. Genom all målen kan,avgöras i stället för att huvudförhandlingen ställs in och sätts ul på nytt sparas betydande kostnader för domstolarna, åklagare och försvarare saml för bevisning m.m. Även för enskilda uppkommer besparingar, l.ex. för målsägande och vittnen som inte behöver inställa sig på nytt och drabbas av, ytterligare inkomstbortfall. Det är också från ulredningssynpunkl angelägel att huvudförhandlingen hålls och målet avgörs i så nära anslutning lill brottet som möjligt. Detta gäller särskill när muntlig bevisning åberopas. Del finns annars risk för alt målsägandes och vittnens minnesbilder av händelseförloppet försämras i alltför hög grad. . .
Del finns således starka skäl som lalar för en vidgad möjlighet för tingsrätt att avgöra mål trots all den tilltalade har uteblivit från förhandlingen. Frågan är då vilken omfattning en sådan utvidgning skall ha. Till en början
Prop. 1981/82:105 6
kan framhållas att som grundförijtsättning givelvis fortfarande måste gälla all utredningen i ansvarsfrågan ger lillräckligl underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom: Brister den förutsättningen, måste huvudförhandlingen ställas in och målet sättas ut på nyll. Vidare måste krävas att utredningen angående den tilltalades personliga förhållanden är tillräcklig för alt påföljdsfrågan skall kunna bedömas.
Vad först gäller villkorlig dom kan framhållas alt den påföljden är av föga ingripande slag. Domstolarnas behov av information rörande den tilltalades personliga förhållanden tillgodoses genom personundersökning i de fall då sådan har ägt rum och vidare genom de registerutdrag som finns tillgängliga i målet eller genom de uppgifter om den tilltalade som kommit fram under förundersökningen (jfr 21 och 21 a §§ förundersökningskungörelsen 1947:948). 1 ell stort antal fall lorde del på ell tidigt stadium slå klart för domstolen all påföljden - vid fällande dom - blir villkorlig dom. Liksom remissinstanserna anser jag därför att det inle finns anledning all avstå från möjligheten att företa målet lill avgörande och döma lill villkorlig dom i den tilltalades utevaro.
Det sagda gäller i stort sell även i fråga om skyddsiillsyn, låt vara all den påföljden är av mer ingripande natur än villkorlig dom. Enligl lagen (1964:542) om personundersökniing i brottmål får ingen dömas till skydds-tillsyn utan all personundersökning har ägt rum eller motsvarande utredning på annat sätt är tillgänglig (2 §). Man kan därför räkna med all även så snart skyddstillsyn kan vara aktuell, tillräcklig utredning angående den tilltalades personliga förhållanden llnns tillgänglig för domstolen.
Jag förordar därför att tingsrätterna nu ges möjlighet att döma lill villkorlig dom och skyddsiillsyn trots att den tilltalade inle är närvarande.
När del gäller alt dönia lill fängelse i den tilltalades utevaro är en större restriktivitet befogad.
Jag vill emellertid erinra om all det före 1964, då 46 kap. 15 § RB fick sin nuvarande lydelse (se prop. 1964: 10), fanns möjlighet alt ådöma även frihetsstraff då den tilltalade inte infunnit sig vid huvudförhandlingen. Den möjligheten torde ha utnyttjats i bl.a. erkända rallfyllerimål, där den enda utredningen utgjordes av blodprovet och där den tilltalade höll sig undan utan all kunna anses ha avvikit. Möjligheten alt döma till frihetsstraff i den tilltalades utevaro torde dock ha använts relativt sparsamt.
Enligl min mening talar övervägande skäl för all man nu åter öppnar möjlighet för tingsrätterna all i viss utsträckning döma lill fängelse i den tilltalades utevaro. Del finns elt ganska stort anlal jämförelsevis okomplicerade mål av typ rattfylleri och misshandel, beträffande vilka det för påföljdsbestämningen inle alllid har så slor betydelse att den tilltalade är närvarande vid förhandlingen. Har del i elt sådant mål gjorts personundersökning finns del knappast någon anledning all tveka att döma till fängelse, om denna påföljd framstår som den lämpligaste. Även utan personundersökning bör man i undanlagsfall kunna döma lill fängelse i den tilltalades
Prop. 1981/82:105 7
utevaro om del är alldeles klart alt den påföljden är den enda som bör komma i fråga. Jag skall strax återkomma lill frågan om eventuellt ytteriigare förutsättningar för all få döma lill bl.a. fängelse i den tilltalades utevaro.
Jag förordar alltså att del skall vara möjligt all döma även lill fängelse i den tilltalades utevaro. Rättegängsutredningen har föreslagit att gränsen sätts vid fängelse högst sex månader. För egen del anser jag emellertid i likhet med riksåklagaren all gränsen lämpligen bör sällas vid fängelse tre månader. Härigenom begränsas i praktiken tillämpningen av den nya bestämmelsen till de fall som man enligl del förut sagda avser all träffa. Man når också överensstämmelse med del fängelsestraff som högst får dömas ut i förening med skyddstillsyn.
När det gäller möjligheten all döma lill skyddsiillsyn och fängelse i den tilltalades utevaro har som nämnts rättegångsulredningen föreslagit ell krav på alt den tilltalade tidigare har uteblivit från en huvudförhandling i målet. Flera remissinstanser har vänt sig mol all en sådan förutsättning ställs upp och har förordat att målet skall få avgöras redan vid del första förhandlingslillfället. En remissinstans har ansett att även villkoriig dom bör omfattas av den ytterligare förutsättningen medan en annan har menat att det för fängelse, men inte för skyddstillsyn, bör ställas upp en sådan förutsättning.
Som jag tidigare har framhållit är del ett grundläggande krav för alt ett mål över huvud taget skall få las lill huvudförhandling och avgöras i den tilltalades utevaro att utredningen i målet ger lillräckligl underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Denna förutsättning påverkas inle i och för sig av det anlal gånger den tilltalade har uteblivit. Med hänsyn till fängelsestraffets ingripande natur får del emellertid anses lämpligt att möjligheten all döma lill denna påföljd i den tilltalades utevaro begränsas lill fall då den tilltalade genom att utebli från ell tidigare förhandlings-tillfälle har visat sin bristande vilja all delta i rättegången. Däremot bör skyddstillsyn kunna ådömas redan första gången den tilltalade uteblir.
Som en yllerligare förutsättning för alt det skall vara möjligt all döma till skyddsiillsyn eller fängelse i den tilltalades utevaro har rättegångsulredningen föreslagit att den tilltalade skall biträdas av en försvarare, dock inte om det är uppenbart all försvarare inle behövs. Flera remissinstanser anser att denna förutsättning inte är nödvändig.
1 21 kap. RB finns regler om förordnande av offentlig försvarare. Har den misstänkte inte utsett försvarare och kan hans rätt på grund av sakens beskaffenhet eller av andra skäl inle lillvaralas utan biträde, skall domstolen förordna en offentlig försvarare för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall offentlig försvarare förordnas även i andra fall, om den misstänkte begär del (21 kap. 3 § tredje stycket RB). För unga lagöverträdare finns särskilda regler i 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
För egen del anser Jag att om målels beskaffenhet inle i och för sig föran-
Prop. 1981/82:105 8
leder all offenllig försvarare förordnas bör inle den omständigheten att målet kan komma alt avgöras i den tilltalades utevaro motivera ett sådant förordnande. Del åligger ju såväl åklagaren som domstolen all självmant la tillvara den tilltalades intresse. Rällegångsutredningens förslag i denna del skulle dessutom leda till alt offentliga försvarare skulle komma att förordnas i ännu större utsträckning än i dag. Detta skulle medföra ökade kostnader för staten, något som inte är godtagbart i dagens ekonomiska läge. Det bör således inle i något fall ställas upp som ell särskill krav för att målet skall få avgöras i den tilltalades utevaro all denne biträds av försvarare. Har en försvarare förordnals, skall denne givelvis vara närvarande vid förhandlingen.
Utredningens förslag att vissa kombinationer av böter, villkorlig dom, skyddsiillsyn och fängelse får dömas ul i den tilltalades utevaro har godtagits av de flesta remissinstanserna. Även jag biträder förslaget med den reservationen alt fängelse i mer än tre månader inte får dömas ul och att, om fängelse ingår i påföljden, den tilltalade måste ha uteblivit från ell tidigare förhandlingstillfälle.
Vad därefter gäller förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken alt tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet, finns det anledning att framhålla alt det i dessa fall i de tidigare målen oftast finns ell tillräckligt underiag för all avgöra påföljdsfrågan även i det aktuella målet. I det nya målet torde del därutöver finnas vissa personuppgifter i förunder-sökningsmalerialel. I många fall torde dessutom utgången i påföljdsfrågan vara given på förhand. Den tilltalades närvaro är således ofta inle nödvändig för alt ett förordnande av nyss angivet slag skall kunna meddelas. Möjlighet bör därför öppnas för tingsrätterna alt meddela sådana förordnanden trots alt den tilltalade inle har infunnit sig.
Vad jag hiltills har förordat föranleder ändringar i 46 kap. 15 § RB. Frågan är om del behövs ytteriigare ändringar i nämnda paragraf eller i RB i övrigi.
Enligt 46 kap. 15 § tredje stycket RB gäller all om den tilltalade har avvikit sedan stämning har delgetts honom och saken kan utredas nöjaktigt, får målet oberoende av påföljdsval avgöras trots all den tilltalade har uteblivit. Detta gäller även om kallelse inle har delgetts honom. Rättegångsulredningen har närmast i förtydligande syfte föreslagit vissa jämkningar av den bestämmelsen. Förslaget har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget.
Enligl 21 kap. 2 § RB är en misstänkt i mål om allmänt åtal skyldig all infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt. Delta gäller dock inte, om anledning saknas all döma lill annan påföljd än böter och hans närvaro kan antas vara ulan betydelse för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen, om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen.
I 45 kap. 15 § andra stycket RB finns bestämmelser om kallelse lill hu-
Prop. 1981/82:105 9
vudförhandlingen. Om den tilltalade skall infinna sig personligen eller genom ombud, skall rätten i kallelsen förelägga vite. Om det finns anledning anta alt han inte skulle iaktta ell sådant föreläggande, får rätten förordna all han skall hämtas till förhandlingen. Om ett sådant föreläggande eller förordnande inte meddelas, skall rätten i stället i kallelsen erinra den tilltalade om alt målet kan komma all avgöras ulan hinder av hans utevaro.
Enligl rättegångsulredningen kan ändringar i 46 kap. 15 § RB göras i enlighet med förslaget ulan att 21 kap. 2 § RB samtidigt behöver ändras. Utredningen pekar på att detta leder till att den tilltalade ibland kommer att kallas till huvudförhandlingen vid äventyr av vite, trots att målet kan avgöras utan hinder av hans utevaro. Utredningen anser emellertid inle att detta är någon avgörande nackdel. Frågan om den tilltalades inslällelseskyl-dighet bör enligt utredningen övervägas i ell större sammanhang. Utredningen avser att la upp den i sitt kommande betänkande.
En remissinstans anser alt 45 kap. 15 § RB bör ändras som en följd av ändringarna i 46 kap. En annan remissinstans anser att 21 kap. 2 § RB bör ändras så att kallelse enligl 45 kap. 15 § andra stycket RB kan utformas med hänsyn lill möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro.
För egen del anser jag i likhet med rättegångsulredningen att det inte finns någon anledning alt i detta sammanhang ta upp frågan om den tilltalades inställelseskyldighet över huvud taget. Jag vill understryka alt den nyss förordade möjligheten all i vidgad utsträckning avgöra mål i den tilltalades frånvaro är ell av praktiska skäl betingat undanlag från huvudregeln om personlig inställelse. Det är av olika anledningar önskvärt all den tilltalade även i fortsättningen inställer sig personligen i så stor utsträckning som möjligt. 21 kap. 2 § RB bör alltså t.v. behålla sin nuvarande lydelse. Inte heller 45 kap. 15 § RB bör enligl min mening ändras i detta sammanhang. Som rättegångsulredningen föreslår bör emellertid den tilltalade i kallelsen informeras om att målet kan komma att avgöras även om han inte inställer sig.
I 51 kap. 19 § RB finns bestämmelser om bl.a. möjligheten för hovrätt all avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser torde ledning i viss utsträckning hämtas från 46 kap. 15 §. De nu förordade ändringarna lägger inte hinder i vägen för en fortsatt sådan tillämpning.
3 Ikraftträdande m.m.
Jag föreslår alt lagändringarna får träda i kraft den I juli 1982. Några övergångsbestämmelser lorde inte erfordras.
Prop. 1981/82:105 10
4 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollel i delta ärende som bilaga 3.
5 Specialmotivering 46 kap. 15 §
1 första stycket har gjorts några språkliga justeringar.
Bestämmelserna i andra stycket avser endast de fall då den tilltalade inle infinner sig personligen vid huvudförhandlingen. För styckets tillämpning är det alltså ulan betydelse om den tilltalade uteblir helt eller om han inställer sig genom ombud.
I stycket har under två särskilda punkter tagits upp de fall då målet får avgöras i den tilltalades utevaro. Som en allmän förutsättning gäller att saken kan utredas tillfredsställande. Ordet "tillfredsställande" har valts i stället för "nöjaktigt" utan att därmed någon saklig ändring är avsedd.
Beträffande punkten I kan hänvisas lill den allmänna motiveringen.
1 punkt 2 behandlas del fallet all den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han inte kan inställas till förhandlingen. Därmed avses dels de fall då den tilltalade bevisligen har avvikit, dels de fall då den tilltalade avsiktligt håller sig undan på sådant säll att hämtning till förhandlingen inte kan ske. Oaktsamhet är således inle tillräckligt i detta avseende. Däremot är del inte nödvändigt att den tilltalade har direkt syftat till att hålla sig undan. Även indirekt syfte och s.k. eventuellt uppsåt medför all regeln blir tillämplig. Av femte stycket i paragrafen framgår att målet i fall som avses i punkt 2 får avgöras även om den tilltalade inle har delgetts kallelse lill förhandling. 1 sak överensstämmer regleringen med vad som nu gäller.
När det gäller omfattningen av tingsrättens handlingsmöjligheter i nu avsedda fall kan nämnas all del redan av nuvarande regler anses följa alt tingsrätten får handlägga och avgöra talan om enskilda anspråk i samband med huvudförhandling i brottmål i den tilltalades utevaro'. De nu föreslagna reglerna innebär ingen ändring i delta förhållande. Förslaget torde emellertid föra med sig att det blir vanligare än nu alt en talan om enskilt anspråk prövas i den tilltalades utevaro samtidigt med ansvarsfrågan.
Regeln i tredje stycket gäller endast då fängelse skall ingå i påföljden.
' Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl., s. 332.
Prop. 1981/82:105 II
Den omfattar emellertid inte förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken eller förverkande i samband därmed av villkorligt medgiven frihet, jfr fjärde stycket. All en lilläggsslämning har delgivils den tilltalade mellan de båda rättegångstillfallena hindrar inte att ett fängelsestraff döms Ul i den tilltalades utevaro vid det andra förhandlingslillfället. om ell sådant straff skulle ha kommit i fråga även om tilläggsslämningen ej hade funnits.
Enligt Ijärde stycket skall förordnande enligl 34 kap. I § första stycket I brottsbalken likställas med de påföljder som anges i andra stycket I i förevarande paragraf Det innebär all domstolen ulan hinder av den tilltalades utevaro får förordna all en tidigare ådömd påföljd som avser villkorlig dom, skyddsiillsyn eller fängelse skall avse ell nyll brott. Ell sådant for-ordnande kan meddelas även om ell tidigare ådömt fängelsestraff överstiger tre månader och även om den tilltalade inte tidigare har uteblivit.
Med anledning av vad en remissinstans har anfört bör framhållas all elt förordnande all tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet bör kunna omfatta även särskilda åtgärder som får förenas med ell sådant förordnande. Detta får anses följa ulan alt uttrycklig föreskrift därom tas in i RB. Något hinder för tingsrätten att därvid besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet för den som tidigare har dömts lill fängelse föreligger således inte (34 kap. I § första stycket I och 4.§ brottsbalken). 1 sakens natur ligger dock all del inle bör komma i fråga att meddela ett sådant beslut i den tilltalades utevaro, om lång tid återstår att avtjäna av det tidigare fängelsestraffet. Ett riktmärke kan därvid vara att den tid som återstår att avtjäna normalt inte bör överstiga tre månader. Inte heller bör domstolen med slöd av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1981:211) om ändring i brottsbalken förordna om minsta tid för fortsatt anstaltsvård beträffande den som undergår internering. Det synes emellertid överflödigt alt ange detta i lagtexten.
Som en remissinstans har framhållit innebär den nu föreslagna regleringen inget hinder mot alt en villkorlig dom eller skyddsiillsyn, som har ådömts i den tilltalades utevaro, i en senare rättegång undanröjs och att påföljden då bestäms till ell frihetsstraff.
6 Hemställan
Jag hemsläller alt lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.
7 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1981/82:105 12
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1982-01-08
Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm.
Enligl lagrådet den 14 december 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragils av byråchefen Anders Eriksson.
Förslaget föranleder följande yttrande.
Det remitterade förslaget
Lagrådet:
I fråga om möjligheterna all avgöra elt mål i underrätt, när den tilltalade avvikit, föreslås ingen saklig ändring i vad som gäller nu. Under förutsättning alt stämningsansökningen blivit delgiven och alt saken kan utredas tillfredsställande får huvudförhandling hällas och dom meddelas i den tilltalades utevaro oavsett brottslighetens art och påföljden. Närmast som ell förtydligande föreslås, all bestämmelsen skall gälla också när den tilltalade håller sig undan på sådant säll all han inle kan hämtas lill huvudförhandlingen. Enligt molivultalanden när bestämmelsen kom till bör den tillämpas endast med stor försiktighet och bara när utredningen verkligen ger vid handen alt ett avvikande föreligger (se NJA II 1943 s. 589). I konsekvens härmed bör för bestämmelsens tillämpning uppställas kravet, all det skall klart framgå av utredningen att den tilltalade håller sig oåtkomlig i syfte all försvåra eller omöjliggöra rättegången. Mol den bakgrunden är det tveksamt, om uttalandena i remissen angående indirekt och s.k. eventuellt uppsåt bör läggas till grund för tillämpningen. Del kan också sättas i fråga om det straffrättsliga uppsåtsbegreppel skall anses i dessa avseenden ha någon motsvarighet när det gäller rent processuella bestämmelser.
För de fall avvikande - eller undanhållande - inte kan konstateras och del alltså, när den tilltalade uteblivit, i och för sig finns skäl att tro, all en hämtning skulle kunna genomföras, innebär förslaget en avsevärd utvidgning i möjligheterna all ändå genomföra huvudförhandling och döma i målet. Målet skall sålunda få avgöras inle bara när som nu enbart böter kommer i fråga, utan också när påföljden kan bli fängelse upp till tre månader, villkoriig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Med de
Prop. 1981/82:105 13
nämnda påföljderna likställs elt förordnande enligl 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. I den föreslagna lagbestämmelsen förutsätts, all del inle får finnas anledning att döma lill annan påföljd, dvs. fängelse under längre lid än tre månader eller överlämnande till särskild vård. Som allmän förulsällning skall alltjämt gälla, "att utredningen i ansvarsfrågan ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom". Uttrycket all saken skall kunna utredas nöjaktigt har, ulan all någon ändrad betydelse är avsedd, ersatts med att saken skall kunna utredas tillfredsställande.
Förslaget motiveras av samhällsekonomiska hänsyn. Departementschefen hänvisar lill de besparingar som kan göras i olika avseenden inom rättsväsendet, om mål kan avgöras i större utsträckning i stallet för alt huvudförhandlingen ställs in. Del framhålls också som angeläget, alt ell brottmål avgörs i så nära anslutning till brottet som möjligt.
Bestämmelserna om avgörande i den tilltalades frånvaro och om den tilltalades skyldighet all infinna sig personligen fick sin nuvarande lydelse genom lag den 20 mars 1964 som trädde i kraft i samband med införandet av brottsbalken. Reglerna dessförinnan hade gell en vidare ram. Avgörande fick då - om saken kunde utredas nöjaktigt - ske när högst fängelse kunde följa på brottet. Den obligatoriska inslällelseskyldighelen gällde i konsekvens därmed först när slraffmaximum var straffarbete. Bakom den äldre regleringen låg emellertid uttalanden om all utdömande av frihetsstraff i tilllalads frånvaro borde förekomma endast i undanlagsfall. Som departementschefen anfört i remissen lorde också denna möjlighet så länge den stod öppen ha använts relativt sparsamt och huvudsakligen i erkända rallfyllerimål där enbart bevisning rörande blodprov förekom.
I lagstiftningsärendet år 1964 befanns de tidigare reglerna vara både för vida och i andra hänseenden för snäva (se NJA II 1964 s, 147 O- Vid brott, där straffskalan omfattade såväl böter som fängelse och straffarbete, fann departementschefen det föga motiverat all tvinga den tilltalade alt mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, när den konkreta gärningen inle rimligtvis kunde föranleda annat straffan böter och närvaron inle var påkallad från ulredningssynpunkl. Inslällelseskyldighelen borde därtor grundas inle på slraffmaximum för brottet ulan på den reaktion som kunde länkas i del enskilda fallet. Samtidigt ansågs kravet på inställelse inle gå lillräckligl långt i det avseendet alt, så snart utredningen kunde betecknas som nöjaktig, fängelsestraff kunde ådömas i den tilltalades utevaro, om brottet hade fängelse som straffmaximum. Departementschefen fann all ell krav på "i princip obligatorisk inställelseplikt i betraktande av påföljdens ingripande natur" syntes ligga närmast lill hands när det gällde fängelse. En jämkning ansågs därför påkallad av gränslinjen mellan brottmål med principiellt obligatorisk inslällelseplikt och övriga brottmål. I valet av indelningsgrund beträffande den ovillkoriiga inslällelsepliklen framhölls till slöd för den nuvarande regeln, all gränsen bör anknyta lill den "i
Prop. 1981/82:105 14
praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje, som vid påföljdssystemels tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd".
De angivna motiven för inställelseregeln i 21 kap. 2 § rättegångsbalken låg också till grund för bestämmelsen i den nu aktuella 46 kap. 15 § om möjlighet att avgöra mål i tilllalads frånvaro (NJA 11 1964 s. 162).
Övergången från en regel som utgår från den antagna påföljden i slällel för slraffmaximum för brottet innebar, att ett nytt moment infördes i rättegången, nämligen en förprövning i påföljdsfrågan i ett inledande skede av huvudförhandlingen. Frågan, som hade berörts under remissbehandlingen av rällegångskommilléns belänkande, logs också upp av föredragande departementschefen. Denne hänvisade lill all förprövningen kunde sägas vara av summarisk natur, eftersom den inle syftade till annat än all från övriga brottmål särskilja dem, i vilka ingen tvekan kan råda om all påföljden i händelse av fällande dom kornmer all stanna vid böter. Med hänsyn lill delta fann departementschefen förprövningen inle kunna anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. (Se NJA 11 1964 s. 149.)
Om remissförslaget genomförs så som avselts måste förprövningen ofta bli mera omfattande och komplicerad. Tanken att endast mera bagatellartade mål skall kunna avgöras i den tilltalades frånvaro överges. Såvitt gäller påföljderna villkoriig dom och skyddstillsyn sätts ingen gräns när det gäller brottslighetens svårhetsgrad. Också tremånadersgränsen när del gäller fängelse inrymmer förhållandevis allvariig brottslighet. Gränsen är vidare så obestämd i förhållande lill den klara skiljelinjen mellan böter och fängelse att de närmare omstiindighelerna vid brottet måste komma in i förprövningen på ell annat sätl än tidigare. Vidare framgår del av såväl utredningsförslaget som föredragande departementschefens uttalanden alt de nya reglerna avses kunna tillämpas också när muntlig bevisning förekommer. Åberopas förhör med målsägande och vittnen måste denna bevisning prövas preliminärt för alt det skall kunna avgöras om tillfredsställande utredning föreligger i skuldfrågan. Slutligen måste, om förslaget antas, i alla mål där kriminalvård i frihet är en möjlig påföljd förhållandevis noggrant genomgås den personutredning som föreligger enligl handlingarna.
En förprövning av den art som angetts nu måste innebära risker för omedvetna bindningar som kan påverka bedömningen vid den "egentliga" huvudförhandlingen och prövningen. Den skulle också strida mot grundprincipen, att rättens ledamöter bör så långt möjligt kunna följa bevisupptagningen utan inverkan av upplysningar om den tilltalades tidigare vandel och levnadsomständigheter. En preliminär bedömning av muntlig bevisning tvingar lill överväganden på grundval av förundersökningsmalerialet som annars är helt främmande för vårt rättegångsförfarande. Förhållandel inryms visserligen redan i de nuvarande bestämmelserna men måste enligt lagrådels uppfattning möta allvarliga betänkligheter om förfarandet skall tillämpas i mål som kan leda till strängare påföljd än böter. Från de syn-
Prop. 1981/82:105 15
punkter lagrådet har att företräda kan förslaget, i den mån del kan leda till annat än en summarisk och okomplicerad förhandsprövning, inte godtas.
Beträffande möjligheten att döma till fängelse nämner föredraganden särskill de "jämförelsevis okomplicerade mål av typ rattfylleri och misshandel, beträffande vilka det för påföljdsbestämningen inte alltid har så stor betydelse att den tilltalade är närvarande vid förhandlingen". Lagrådet anser i och för sig all starka skäl talar för den inställning som kom lill uttryck i 1964 års lagstiftningsärende och som i princip innebar, alt den tilltalades närvaro vid huvudförhandlingen måste vara en förutsättning för att frihetsstraff skall kunna dömas ul. Redan i del ärendet uttalades emellertid under remissbehandlingen en viss tveksamhet i frågan om inle huvudsakligen beträffande erkända rattfyllerimål med klara resultat av blodundersökning, en viss möjlighet att döma till frihetsstraff ulan närvaro av den tilltalade borde behållas. Med hänsyn härtill och lill de nu samstämmiga kraven om en effektivisering av domstolarnas hantering också av vissa mål där frihetsstraff kan bli aktuellt vill lagrådet inle motsätta sig all förslaget i denna del genomförs. På grund av vad som har sagts tidigare måste lagrådet emellertid härvid förutsätta, alt bara sådana mål tas upp där redan en summarisk genomgång av handlingarna ger en entydig uppfattning såväl i skuldfrågan som beträffande påföljden. Villkoret om en tillfredsställande utredning bör upprätthållas så. alt del måste föreligga antingen ett klart erkännande av den misstänkte under förundersökningen eller enbart sådana invändningar som med hänsyn lill upplysta eller kända förhållanden uppenbart kan lämnas ulan avseende. Mål dår muntlig bevisning skall förekomma bör således i princip inle räknas hit. Det måste enligl lagrådels mening framhållas mer än som skett i lagstiftningsärendet att del erfarenhetsmässigt sällan kan sägas föreligga någon säkerhet för ett materiellt riktigt avgörande, så länge målsägandes och vittnens berättelser inle kunnat direkt bemötas av och avvägas mot uppgifter av den tilltalade.
Rättstillämpningen när del gäller villkoriig dom och skyddsiillsyn har i och för sig utvecklats så all i vissa mål endera av påföljderna kan på förhand framstå som mer eller mindre given. Detta gäller givelvis bara i fråga om mindre allvarlig brottslighet. I vilken omfattning sådana mål förekommer har lagrådet inle underlag för alt bedöma. Det måste emellertid, liksom när del gäller preliminära anlaganden om all fängelsestraff måste följa, betonas all den personliga kontakten med den tilltalade och de aktuella uppgifter han kan lämna alltid är elt väsentligt moment i personutredningen som inte sällan kan ge ett annat intryck än del som kommit fram genom handlingarna. Del lorde inte heller rimma väl med tankarna bakom dessa former av påföljd all de prövas och döms ut ulan någon sådan kontakt mellan domstolen och den tilltalade. Lagrådet kan vidare inte oreserverat ansluta sig lill att dessa påföljder kan generellt betecknas som föga ingripande. Genom den rättegång där en dom på kriminalvård i frihet meddelas bestäms bindande, huruvida den tilltalade är skyldig till den brottslig-
Prop. 1981/82:105 16
het som lagts honom till last och fastslås omständigheterna under vilka brotten begåtts. Verkan blir naturiigtvis allvarlig, om den sålunda bestämda brollslighelen i sig förskyller långvarigt frihetsstraff och del senare inträffar sådana förhållanden all den villkoriiga domen eller skyddstillsynen undanröjs.
Om trots de anförda synpunkterna del anses nödvändigt all av effektivitetsskäl införa en möjlighet alt hålla förhandling och döma lill kriminalvård i frihet i den tilltalades frånvaro bör möjligheten i vart fall begränsas i förhållande till förslaget. Lagrådet föreslår under angiven förutsättning all bestämmelsen får gälla endast så till vida att mål, där brottet som sådant tveklöst inle kan förskylla mer än tre månaders fängelse, skall kunna las upp även om villkorlig dom eller skyddsiillsyn framstår som den i del konkreta fallet givna påföljden. Vad som sagts förut om begränsning lill fall där förprövningen är enkel gäller givelvis också här.
I remissen framhålls, att ell förordnande enligl 34 kap. I § första stycket I brottsbalken också i förevarande sammanhang bör kunna förenas med sådana åtgärder som är förutsatta i 34 kap. i övrigi, bl.a. med förverkande av villkorligt medgiven frihet för den som tidigare dömts till fängelse. Det ligger enligl departementschefen i sakens natur att del inte bör komma i fråga all meddela elt sådant beslut i den tilltalades utevaro, om lång lid återstår all avtjäna av del tidigare straffet. Ett riktmärke anges kunna vara alt återstående strafflid normalt inte bör överstiga tré månader. Lagrådet anser att en sådan begränsning bör anges i lagtexten. Däremot bör den av departementschefen angivna tillämpningen av övergångsbestämmelserna lill lagen (1981:211) om ändring i brottsbalken kunna förutsättas ulan någon lagbestämmelse härom.
Av departementschefens specialmolivering lill 46 kap. 15 § tredje stycket framgår att del förutsatts i remissen alt, om lilläggsslämning har delgivits den tilltalade mellan två rätlegångslillfällen när han uteblivit, fängelse får dömas ut vid del andra tillfället bara om fängelse skulle ha kommit i fråga vid del första, dvs. utan tilläggsslämningen. Lagrådet har inle någon saklig erinran mol detta men anser alt tredje stycket måste ändras, om den ordningen skall gälla.
Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda all 46 kap. 15 § andra stycket 1 saml tredje och Qärde styckena får följande lydelse.
Andra stycket I
"1. del inte finns anledning att döma lill annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader eller villkorlig dom eller skyddsiillsyn i stället för ell sådant fängelsestraff, eller sådana påföljder i förening."
Prop. 1981/82:105 17
Tredje och jjärde styckena
"I fall som avses i andra stycket I får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rältegångslillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter del tidigare rättegångslillfällel utvidgats till alt avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i andra stycket I skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. Detta gäller dock inle, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad och längre tid än tre månader återstår all avtjäna av straffet."
Frcdiund:
1 del remitterade förslaget förordas ell förtydligande av regeln i 46 kap. 15 § rättegångsbalken om det fall att den åtalade avvikit efter all ha fått del av stämningen. Jag instämmer i vad lagrådet anfört beträffande förslaget i denna del.
Vad angår förslaget i övrigi må inledningsvis framhållas, att rättegångsbalken bygger på den vikliga principen alt den åtalade skall för att målet skall få avgöras vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen, dvs. när del material som skall ligga till grund för domen presenteras för domstolen. Med den åtalades personliga närvaro avses all säkerställa, att utredningen i målet blir allsidig och lillförlillig och därmed alt domen blir materiellt riklig. Den åtalades egen redogörelse för saken är, som lätt inses, av grundläggande betydelse för prövningen av skuldfrågan. Alt den åtalade inte bara genom försvarare — vilken ju för sina insatser ofta är beroende av den åtalades medverkan - utan även personligen lar del av och yttrar sig över omständigheter och bevis som åberopas mol honom vid huvudförhandlingen bidrar till att skapa säkerhet för att domen grundas på ell betryggande underlag. Betydelsen härav kan l.ex. ses i belysning av den sedan länge kända erfarenheten, all en från ena sidan förebragt utredning mycket väl kan. innan den kontrollerats och bemötts från motsidan, förmedla ett intryck av tillförlitlighet som den i själva verket saknar. Den åtalades personliga inställelse är naturligtvis också av stor betydelse för personutredningen och därmed för påföljdsvalet. Särskilt gäller detta om man eftersträvar mindre schablonisering och mera differentiering i del straffrättsliga reaktionssystemel. Den nu gällande skyldigheten för åtalad alt infinna sig personligen har inte tillkommit enbart i den åtalades eget intresse. Den tillgodoser även ett allmänt intresse. En säkert fungerande straffrättskipning bidrar ju till trygghet i samhället.
Behovel av personlig inställelse är inle lika framträdande i mål om lindri-2 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105
Prop. 1981/82:105 18
gare brott som i övriga brottmål. Enligl 46 kap. 15 §
rättegångsbalken är
del också möjligt för domstol all - i stället för alt meddela beslut om nyll
vitesföreläggande eller om hämtning - avgöra brottmål, vari anledning
saknas all döma till annan påföljd än böter, ulan all den åtalade varit per
sonligen närvarande vid huvudförhandlingen, förutsatt att saken finnes
kunna nöjaktigt utredas. Däremot är - bortsett från fall, då den åtalade av
vikit och möjlighet till hämtning eller nytt vitesföreläggande följaktligen in
te slår till buds - den åtalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen
enligt nämnda lagrum alllid nödvändig för målels avgörande, när anledning
finns att döma till annan påföljd än böter. Så är alltså fallet i mål, som kan
aktualisera frihetsberövande p.åföljd eller val mellan sådan påföljd och kri
minalvård i frihet eller överlämnande lill särskild vård. All något undantag
när del gäller mål av denna beskaffenhet inle gjorts för fall då saken kan
tillfredsställande utredas beror säkerligen på den bedömningen från lagstif
tarens sida, att den åtalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen är
en nödvändig förutsättning för alt saken skall kunna anses tillfredsställan
de utredd. Stadgandet i 46 kap. 15 § rättegångsbalken fick sin nuvarande
lydelse år 1964 men redan vid rättegångsbalkens tillkomst angavs som
"tydligt", all frihetsstraff endast i undantagsfall borde ådömas ulan
all
den åtalade infunnit sig personligen (se processlagberedningens betänkan
de med förslag lill rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 486 och Gärde m.fl. Nya
rättegångsbalken s. 695). I
Enligl del remitterade förslaget skall domstol - i fall där del i och för sig kan ifrågakomma all tillgripa hämtning eller nytt vitesföreläggande - få vidgade möjligheter att i slällel för sådan åtgärd genomföra huvudförhandlingen och avgöra målet utan att den åtalade varit personligen närvarande. Detta alternativ skall sålunda slå öppet inle bara när som nu enbart böter ifrågakommer ulan också när påföljden kan bli fängelse upp lill tre månader, villkorlig dom eller skyddsiillsyn eller sådana påföljder i förening. Som förutsättning härför uppställs, all saken kan liilfredsslällande utredas. Härvid avses med ordet "tillfredsställande" delsamma som i lagrummets nuvarande lydelse uttryckes med ordet "nöjaktigt". Med de uppräknade påföljderna likställs i förslaget förordnande enligl 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken.
Att frihetsstraff, även när del är kortvarigt, utgör en ingripande påföljd, är uppenbart. Beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn kan förtjäna påpekas, all dessa påföljder ibland kommer lill användning även vid jämförelsevis allvarlig brottslighet. Om del blir aktuellt att undanröja villkorlig dom eller skyddsiillsyn som med tillämpning av den föreslagna lagstiftningen ådömts någon i hans frånvaro, kan del därför även bli fråga om att utdöma tämligen långa frihetsstraff utan att skuldfrågan kan komma under omprövning. Förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken har också karaktär av ingripande påföljd, när del kombineras med förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Prop. 1981/82:105 19
1 mål. där det är fråga om alt döma till frihetsstraff eller lill villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig förskyller frihetsstraff eller all meddela förordnande enligt 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken i förening med förverkande av villkorligt medgiven frihet, kan man -med de krav som måste ställas på rättskipningen i sådana mäl - enligt min mening inle undvara den säkerhet för utredningens allsidighel och tillförlitlighet som den åtalades personliga medverkan vid huvudförhandlingen medför. Detta gäller utredningen såväl i skuldfrågan som i påföljdsfrågan. Behovet av denna säkerhet bortfaller inle genom alt möjligheten att avgöra mål i den åtalades frånvaro görs beroende av all saken kan tillfredsställande utredas, eftersom del just är dennes personliga närvaro vid huvudförhandlingen och bevakning av vad därvid förekommer som skapar säkerheten. Att en sak ter sig tillfredsställande utredd i den åtalades frånvaro, kan ju bero på all denne inte var närvarande, när utredningen förebragles för domstolen. Om den föreslagna regeln genomföres, måste man, icke minst med tanke på fall då muntlig utredning förebringas mol den åtalade ulan all denne är närvarande, räkna med risken all en del hithörande mål kommer alt avgöras pä ett utredningsunderlag som - ehuru lill synes tillfredsställande - lider av bristande balans och därför är missvisande eller osäkert. Även om detta inte kommer att inträffa i ell större anlal mål, måste en sådan ordning anses betänklig i vart fall när det gäller saker av den vikt som nu är i fråga.
Med förslagels genomförande följer även andra ölägenheter än minskad garanti för brotlmålsulredningens allsidighel och tillförlitlighet. En tillämpning av såväl den nu gällande som den föreslagna regleringen i 46 kap. 15 § rättegångsbalken rörande måls avgörande ulan alt den åtalade är personligen närvarande förutsätter en förprövning av målet i både skuldfrågan och påföljdsfrågan. En sådan förprövning är alllid ell oönskat inslag i en rätte-gäng. Med den nuvarande regleringen är dock olägenheterna av förprövningen inle särskill kännbara. Genomföres den föreslagna regleringen, kommer däremot ölägenheterna av förprövningen, på sätl lagrådet närmare berört, att väsentligt tilltaga i styrka.
Det remitterade förslaget uppbärs av del i och för sig beaktansvärda syftet all effektivisera rättskipningen i brottmål genom alt minska antalet inställda huvudförhandlingar. Utredningen i lagstiftningsärendet ger emellertid ingen användbar bild av hur stora effektivitetsvinster som skulle gå att uppnå med förslagets genomförande. 1 remissprotokollet framhålles, alt del har blivit alll vanligare alt huvudförhandlingar måste inställas därför all den åtalade inle infinner sig. Någon undersökning av vad som kan vara orsaken härtill har inte redovisats i ärendet. Del förefaller mest näriig-gande alt i första hand inrikta reformarbetet på åtgärder som kan länkas minska ulevarofrekvensen, l.ex. förbällring av kallelseförfarande och effektivisering av vites- och hämlningsinslilulen, hellre än all med sänkt säkerhetsstandard som följd vidga domstolarnas möjlighet all avgöra brott-
Prop. 1981/82:105 20
mål i åtalads frånvaro. Av rältegångsutredningens promemoria i lagstiftningsärendet framgår (s. 10), att utredningen överväger olika effektivitets-åtgärder rörande bl.a. vites- och hämtningsinstituten i syfte att främja all personer som skall höras inför domstol också kommer dit.
Med hänvisning till vad som ovan anförts anser jag. alt det remitterade förslaget i nu behandlad del inte bör läggas lill grund för lagstiftning, särskill inle i nuvarande läge då arbete pågår inom rättegångsulredningen med förslag att på annat sätl komma lill rätta med problemen.
Övriga frågor
Lagrådet:
1 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken regleras den praktiskt viktiga frågan om innehållet i kallelse av tilltalad lill huvudförhandling vid tingsrätt. Kallelse kan las in i stämningen eller utfärdas särskilt. Det stadgas vidare alt i kallelsen skall föreläggas vite om det erfordras all den tilltalade infinner sig personligen eller att han eljest kommer tillstädes. Kan del förväntas all den tilltalade inle kommer alt rätta sig efter ell vitesföreläggande, får domstolen förordna om hans hämtande. Om varken vitesföreläggande eller förordnande om hämtning meddelas, skall kallelsen innehålla en erinran om att målet kan komma all avgöras ulan hinder av den tilltalades utevaro.
Frågan om när del erfordras alt den tilltalade infinner sig personligen vid huvudförhandlingen är i sin lur alt bedöma på grundval av bestämmelsen i 21 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligl detta stadgande är personlig inställelse obligatorisk i mål om allmänt åtal, såvida inte anledning saknas att döma till annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro kan antas vara ulan betydelse för utredningen (2 § första stycket p. I). Är den misstänkte skyldig all infinna sig personligen skall domstolen förordna därom (2 § tredje stycket).
De nu redovisade bestämmelserna korresponderar f n. inle fullt men i stort sett med de förut berörda reglerna i 46 kap. 15 § om möjlighet för tingsrätt alt avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Om den tilltalades personliga inställelse inle anses erforderiig enligt 45 kap. 15 § andra stycket jämfört med 21 kap. 2 § och målet i linje härmed enligl nuvarande bestämmelser är av beskaffenhet alt kunna avgöras i hans utevaro, skall den tilltalade, i stället för att kallas vid äventyr av vite, i kallelsen erinras om all målet kan komma all avgöras även om han inte inställer sig.
Den jämförelsevis obetydliga diskrepans som i detta hänseende råder enligt nuvarande reglering kommer emellertid all förstoras om vidgade möjligheter all avgöra mål i den tilltalades frånvaro införs. Förslag i syfte alt bevara ett nära samband mellan de nämnda reglerna framläggs inle. Följden blir därför, att anlalel tall ökar då mål kommer att avgöras i den tilltalades frånvaro, faslän han förelagts vid vite all infinna sig personligen.
Prop. 1981/82:105 21
Att en motsättning av detta slag kan uppkomma får enligl lagrådets mening godtagas med hänsyn lill de skäl som anförts i remissprotokollet mol att nu vidtaga mera ingripande ändringar i rättegångsbalkens regelsystem. Del synes emellertid från rättssäkerhetssynpunkt angelägel all det i förekommande fall klargörs för den tilltalade vad som kan bli följden om han uteblir vid huvudförhandlingen. I remissprolokollet förordar departementschefen också att den tilltalade bör informeras om att målet kan komma att avgöras även om han inte inställer sig. Lagrådet har i detta sammanhang inhämtat alt befintliga formulär lill kallelseblankeller genom domstolsverkets försorg kommer att omarbetas i enlighet med vad som förordals. Gällande bestämmelse i 45 kap. 15 § andra stycket om de fall när en erinran skall göras blir dock missvisande om möjligheterna till avgörande enligl 46 kap. 15 § vidgas.
Del bör därför enligt lagrådets mening nu övervägas all ändra 45 kap. 15 § andra stycket så all den ökade informationsskyldigheten kommer till uttryck i lagtexten. I sådant .sammanhang bör även andra styckets regel om vitesföreläggande formuleras om i syfte all tydligare utmärka sambandet med bestämmelsen i 21 kap. 2 § om den tilltalades personliga inställelse i åklagarmål.
45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken kan förslagsvis ges följande lydelse:
"Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han enligt 21 kap. 2 § infinna sig personligen eller erfordras all han eljest kommer tillstädes, förelägge rätlen honom vite. Förekommer anledning, alt den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas all han skall hämtas till rätlen. Om anledning därtill förekommer, skall den tilltalade erinras om all, därest förutsättningar som anges i 46 kap. 15 § föreligga, målet kan komma alt avgöras trots att han har inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätlen."
Fredlund:
För den händelse förslaget till vidgade möjligheter för domstol alt som alternativ lill vitesföreläggande och hämtning avgöra mål ulan all den åla-lade varit personligen närvarande vid huvudförhandlingen skulle helt eller delvis genomföras, instämmer jag i det förslag till ändring av 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken som lagrådet framlagt.
Prop. 1981/82:105 22
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1982-02-04
Närvarande; statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling. Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo. Petri, Eliasson,Gustafsson, Elmstedt,Tilländer, Ahrland, Molin
Föredragande: statsrådet Petri
Proposition om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådets majoritet har godtagit remissförslaget i den del del öppnar möjlighet att döma lill fängelse i högst tre månader i den tilltalades utevaro. Däremot anser lagrådsmajoritelen all möjligheten att döma till skyddstillsyn och villkoriig dom bör begränsas i förhållande till förslaget. En ledamot har avstyrkt förslaget i dess helhet och därvid bl.a. åberopat all den säkerhet för utredningens allsidighel och tillförlitlighet, som den tilltalades personliga medverkan vid huvudförhandlingen medför, inte kan undvaras när del är fråga om au döma lill frihetsstraff eller lill villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig förskyller frihels-straff eller all meddela förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken i förening med förverkande av villkoriigt medgiven frihet.
Jag vill till en början framhållit alt förslaget att utvidga möjligheterna alt avgöra brottmål i den tilltalades utevaro har fåll slöd av samtliga remissinstanser. Inte någon remissinstans har ansett att rättssäkerheten skulle komma all hotas av en så pass begränsad utvidgning som den föreslagna.
De föreslagna bestämmelserna innebär, på samma sätt som gällande rätt, alt en förhandling aldrig får hållas och målet avgöras i den tilltalades utevaro, om utredningen i ansvarsfrågan inle ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Endast om utredningen i ansvarsfrågan är entydig kan del således komma i fråga alt avgöra målet
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 26 november 1981.
Prop. 1981/82:105 23
trots utevaron. I allmänhet rör del sig om fall där den tilltalade har erkänt under förundersökningen och erkännandet stöds av övrig utredning i målet. Tillämpning kan också bli aktuell i l.ex. icke erkända rallfyllerimål där resultaten av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigi inte lalar emot den tilltalades skuld eller i mål där den tilltalade erkänner del faktiska händelseförloppet men har en annan uppfattning om den rättsliga bedömningen.
Lagrådels majoritet har ansett all mål med muntlig bevisning i princip inle bör få handläggas och avgöras i den tilltalades utevaro. För egen del anser jag emellertid all del inle är lämpligt att ställa upp ett absolut hinder mot att muntlig bevisning las upp och målet avgörs i den tilltalades utevaro. Något sådant hinder finns inle enligt nu gällande regler för bötesmål och några ölägenheter lill följd härav har inte framkommit. Av vad jag tidigare har anfört framgår emellertid att utrymmet för ulevarodomar när den tilltalade har förnekat gärningen är mycket begränsat. Självfallet bör del aldrig komma i fråga alt avgöra ett måli den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig om den skulle konfronteras med den tilltalades egna uppgifter. Den av rättegångsulredningen genomförda statistiska undersökningen visar att tingsrätterna endast i blygsam utsträckning har utnyttjat möjligheten all avgöra bötesmål i den tilltalades utevaro, om muntlig bevisning har åberopats i målet. Endast i knappt tio procent av de bötesmål, som enligl undersökningen har avgjorts i den tilltalades utevaro, förekom muntlig bevisning. Självfallet finns del anledning för domstolarna att iaktta än större återhållsamhet med all avgöra brottmål med muntlig bevisning i den tilltalades utevaro, om del blir fråga om all döma lill andra påföljder än böter.
Som har påpekats i lagrådsyitrandet innebär en ordning enligl vilken möjligheten till utevarodom knyts till den antagna påföljden att en viss förprövning av påföljdsfrågan måste göras. Även i skuldfrågan behövs elt visst mått av förprövning. I och för sig gäller detta redan nu. Del är emellertid viktigt att förprövningen inle blir så omfattande att del uppkommer risk för att bedömningen vid själva huvudförhandlingen påverkas. I likhet med lagrådsmajoritelen vill jag understryka alt de föreslagna reglerna inte får tillämpas så att de föranleder annat än en summarisk och okomplicerad förhandsprövning.
Som tidigare nämnts har lagrådets majoritet ansett att möjligheten att döma lill villkorlig dom eller skyddstillsyn i den tilltalades utevaro bör begränsas i förhällande till det remitterade förslaget. Dessa påföljder bör sålunda få ådömas endast i fall då brottsligheten som sådan tveklöst inle kan förskylla mer än tre månaders fängelse. Bakom lagrådsförslagel i den delen ligger bl.a. all den personliga kontakten med den tilltalade utgör ett väsentligt moment i personutredningen. Vidare pekar lagrådsmajoriteten pä att verkan av en dom på villkorlig dom eller skyddstillsyn blir allvarlig, om
Prop. 1981/82:105 24
brottsligheten i sig förskyller ett långvarigt frihetsstraff och den ifrågavarande påföljden sedermera undanröjs.
I och för sig har jag förståelse för synpunkten att domstolarna inte vid allvariigare brott bör döma till villkorlig dom eller skyddsiillsyn utan all någon personlig kontakt mellan domstolen och den tilltalade har förekommit. Avsaknaden av personlig kontakt lorde i flertalet fall göra påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro. Jag anser del emellertid mindre lämpligt att i lagen uttryckligen begränsa möjligheten alt använda villkorlig dom eller skyddsiillsyn till fall då brollslighelen. om kriminalvård i frihet inle valts, skulle ha förskyllt högst tre månaders fängelse. Härigenom skulle domstolarna tvingas lill bedömningar av ett slag som knappast förekommer nu och som otvivelaktigt skulle komplicera handläggningen. Jag kan inte heller se något sakligt skäl lill all exempelvis elt mål om grov stöld - rned slraffminimum sex månaders fängelse - vari den tilltalade har erkänt och personutredningen klart visar att skyddsiillsyn är den lämpligaste påföljden inle i något fall skulle kunna få avgöras i den tilltalades utevaro.
Jag vill också framhålla att påföljderna villkorlig dom och skyddsiillsyn, oavsett del brott som föranlett en sådan påföljd, helt allmänt lorde framstå som lindrigare än l.o.m. ett mycket kortvarigt frihetsstraff. Att i undanlagsfall en dom på kriminalvård i frihet kan undanröjas och ersättas med fängelse ändrar inte denna bedömning. Jag vill i sammanhanget erinra om alt enligl 38 kap. 8 § första stycket brottsbalken skall den dömde alltid höras muntligen inför rätten, om han begär del i mål om undanröjande av villkoriig dom eller skyddsiillsyn.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag all det bör vara möjligt att döma till såväl fängelse som villkorlig dom eller skyddsiillsyn i enlighet med vad som anges i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken i del remitterade förslaget.
Lagrådels majoritet har ansett alt i tredje och Ijärde styckena i 46 kap. 15 § bör uttryckligen las upp de motivledes angivna förulsällningarna för utevarodom vid lilläggsslämningar resp. förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff Jag har ingen erinran mol förslaget i den delen. Med hänsyn fill att det numera enligl 34 kap. 4 § första stycket brottsbalken finns möjlighet att förklara villkoriig frihet delvis förverkad synes dock den av lagrådet föreslagna lagtexten böra jämkas något.
I remissprolokollet uttalade jag alt den tilltalade i förekommande fall i kallelsen till huvudförhandlingen borde informeras om alt målet kunde komma all avgöras även om han inle inställde sig. Lagrådet har ansett all del bör övervägas alt ändra 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken så alt informationsskyldigheten kommer lill uttryck i lagtexten. Jag godtar lagrådets förslag. Den språkliga utformningen av lagtexten bör dock jämkas något.
I fråga om möjligheterna all avgöra ett mål i tingsrätt när den tilltalade
Prop. 1981/82:105 25
har avvikit har lagrådet uttalat viss tveksamhet beträffande kravet på uppsåt från den tilltalades sida. För egen del anser jag all möjligheten lill utevarodom i detta fall bör omfatta alla situationer då den tilltalade, oavsett del primära syftet, håller sig mera varaktigt oåtkomlig. Hit hör bl.a. fall då den tilltalade avsiktligt häller sig oåtkomlig för svenska myndigheter i allmänhet så att hämtning lill rättegång inte kan ske. Som framhållits i de molivultalanden som lagrådet har åberopat bör möjligheten alt avgöra brottmål när den tilltalade har avvikit tillämpas med slor försiktighet och bara när utredningen verkligen ger vid handen att elt avvikande föreligger.
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag att regeringen föreslår riksdagen
alt anta del av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop. 1981/82:105 |
|
26 BUaga 1 |
RÄTTEGÅNGSUTREDNINGEN |
1981-02-03 |
|
(Ju 1977:06) |
|
|
Statsrådet och chefen för jusliliedepartemenlel
Rättegångsulredningen överlämnar härmed en promemoria rörande huvudförhandling i brottmål i den tilltalades frånvaro.
Vid behandlingen av ärendet inom utredningen har deltagit landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, ledamot, länsåklagaren Sten Styring, ledamot, advokaten Lars Laurin, ledamot, föreståndaren John Thörngren, ledamot, lanlmästaren Lennart Sandberg, ledamot, lagmannen Lennart Wasteson, sakkunnig, kammar-rällspresidenten Nils Olof Wenl:i, sakkunnig, advokaten Curt Blomkvist, expert, länsåklagaren Jan Lindegård, expert, professorn Per Henrik Lindblom, expert, saml hovrättsassessorerna Peter Fitger och Lars Eklycke, sekreterare.
På utredningens vägnar
INGVAR GULLNÄS
LARS EKLYCKE
Prop. 1981/82:105 27
RÄTTEGÅNGSUTREDNINGEN PM
(Ju 1977:06) 1981-01-30
Huvudförhandling i brottmål i den tilltalades frånvaro 1 INLEDNING
Rättegångsulredningen tillsattes år 1977 för att göra en översyn av bestämmelserna om rättegången vid allmän domstol, med tyngdpunkten förlagd lill tingsrältsprocessen. Målet för översynen bör enligl våra direktiv vara alt söka skapa ell mera flexibelt saml om möjligt snabbare och billigare förfarande ulan alt befogade rältssäkerhetskrav sätts ål sidan.
Från jusliliedeparlemenlets sida har man sett det angeläget all snarast möjligt - redan innan våra reformförslag beträffande tingsrältsprocessen i övrigi kan läggas fram - undersöka om del är möjligt och lämpligt all utvidga möjligheterna all i tingsrätt hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro.
Inställda domstolsförhandlingar orsakar stora, många gånger onödiga kostnader såväl i tvistemål som i brottmål. Att finna olika vägar alt komma till rätta med de förhållanden som orsakar onödiga inställelser är därför en viktig uppgift för oss. All förhandlingar inställs har flera orsaker. Därför krävs givelvis ell flertal olika åtgärder, som tillsammans kan ge tillräcklig effekt.
Ett av de vanligaste skälen till att huvudförhandlingar i brottmål måste ställas in är att den tilltalade inte infinner sig. För alt minska olägenheterna med delta är flera olika åtgärder länkbara. Man kan överväga alt mjuka upp den nuvarande ordningen med obligatorisk huvudförhandling och öppna möjlighet att i vissa fall avgöra mål efter skriftligt förfarande. Man kan skapa effektivare sanktioner i syfte all få den tilltalade att komma lill domstolen. Man kan också öka möjligheterna alt hålla huvudförhandlingen och all avgöra målet, trots all den tilltalade inle infunnit sig.
1 anledning av justitiedepartementets begäran särredovisas i förevarande promemoria våra överväganden i fräga om möjligheterna att hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Vi vill dock betona alt den reform som diskuteras i det följande bara utgör ell av många medel all öka effektiviteten i domslolsprocessen och all den enligl vår mening inle förtjänar att framhävas framför våra övriga, kommande förslag vad beträffar rättegången i tingsrätt.
En terminologisk fråga skall beröras här. Promemorian behandlar frågan under vilka förutsättningar huvudförhandling kan hållas och mål avgöras trots att den tilltalade inte är personligen närvarande. Det är därvid i princip utan betydelse om den tilltalade låter sig representeras av ombud vid
Prop. 1981/82:105 28
förhandlingen eller om så inle är fallet. Handläggning i någon av dessa båda situationer kallar vi för handläggning i den tilltalades/ra/jvoro. Från detta begrepp bör man skilja termen utevaro, som enligl modernt process-rättsligt språkbruk anses beteckna endast ell av de båda fallen, nämligen del all den tilltalade inle inställer sig vare sig personligen eller genom ombud.
2 GÄLLANDE RÄTT
Enligl rättegångsbalken (RB) skall huvudförhandling hållas, när ett brottmål skall avgöras i sak. Till grund för denna ordning ligger värderingen all den fria bevisprövningen kan genomföras bäsl, om domstolen kan direkt iaktta alla för målet relevanta fakta och om detta sker vid ett och samma tillfälle. Utredningen antas alltså bli bättre på detta säll, och möjligheterna lill en materiellt riklig dom.
För alt huvudförhandlingen skall få denna verkan, är det självfallet en fördel om den tilltalade är närvarande vid förhandlingen och bidrar till utredningen. RB bygger också på all detta normalt skall vara fallet. Den tilltalade skall kallas all infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om inle anledning saknas all döma lill annan brottspåföljd än böter och hans närvaro dessutom kan antas sakna betydelse för utredningen (21 kap. 2 §). Och följer han inte en sådan kallelse, är huvudregeln all förhandlingen skall ställas in, om den tilltalade inle kan hämtas lill rätten omedelbart (46 kap. 2 § och 15 § första stycket).
Från principen om den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen görs emellertid - bortsett från behandling av rättegångsfrågor - två undanlag. Dessa har delvis skilda motiv och las i del följande upp vart för sig.
Del första undantaget, som behandlas i 46 kap. 15 § andra stycket, är dikterat av processekonomiska hänsyn. 1 mål om mindre brott, skriver processlagberedningen, skulle "stundom kravet på obligatorisk inställelse medföra betydande olägenheter" (SOU 1938:44 s. 484). Det borde därför öppnas möjlighet att avgöra sådana mål utan hinder av all den tilltalade inle infunnit sig. Tanken med denna regel var uppenbarligen alt en i varje läge optimal utredning skulle i mål om mindre brott få oacceptabla ekonomiska konsekvenser; del ansågs med andra ord inte rimligt alt samhället i bagalellmålen alltid lade ner resurser på alt l.ex. hämta den tilltalade lill förhandlingen eller sälla ul en ny förhandling.
Men man ansåg sig inte kunna sänka avgörandets rättssäkerhet alltför myckel; någon form av tredskodom borde man inle acceptera i brottmål. Därför föreskrevs all utredningen i målet, trots den tilltalades frånvaro, måste ligga på en viss nivå för all målet skulle få avgöras. Lagtexten talar i denna del om "nöjaktig" utredning. I motiven uppställs däremot kravet på att utredningen skall vara "fullständig" (SOU 1938:44 s. 485). Eftersom
Prop. 1981/82:105 29
utredningen teoretiskt sell inle kan vara alldeles fullständig ulan all den tilltalade hörs personligen vid huvudförhandlingen, lorde med detta uttalande dock avses endast all utredningen i målet måste vara sådan all domstolen, även ulan den tilltalades direkt lämnade berättelse, får tillräckligt underlag för en dom.
När det gäller avgränsningen av den målgrupp, inom vilken handläggning i den tilltalades frånvaro skall kunna komma i fråga, anknöt man vid RB:s tillkomst till brottens slraffskalor. Åtal förbrott, på vilket inte kunde följa svårare straff än fängelse fick därvid enligl lagtexten behandlas trots all den tilltalade inte infunnit sig. Reglerna gav således möjlighet all ådöma fängelse, men däremot ej straffarbete, ulan all den tilltalade var närvarande. I motiven betonades dock alt det borde förekomma bara undanlagsvis all döma lill frihetsberövande påföljd i den tilltalades frånvaro. Detta uttalande följdes säkert också i rättstillämpningen. 1 samband med 1965 års brollsbalksreform, som bl.a. innebar alt straffarbete försvann som särskild påföljdsform, måste man göra en ny reglering av möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades frånvaro. Man valde därvid linjen alt helt la bort möjligheten alt ådöma frihetsberövande påföljd i sådana situationer. Man gick i samband härmed också ifrån anknytningen till de formella straffskalorna. Från och med nämnda år ges alltså möjlighet att döma trots den tilltalades personliga frånvaro, om del inte förekommer anledning all döma lill annan påföljd än böter.
Del andra undantaget från huvudregeln om den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen är mofiverat av samhällets intresse att kunna genomföra slraffprocessen i de fall där den tilltalade avvikit efter stämningens delgivning och hämtning inle kan genomföras. Del måste enligl processlagberedningen anses som en "avsevärd brist i rättsordningen", om en dom inte kan ges i ell sådant fall (SOU 1938:44 s. 485). RB kräver i denna situation inte ens att den tilltalade delgivits kallelse till förhandlingen (46 kap. 15 § tredje stycket).
Självfallet kräver rättssäkerheten också i de nu avsedda fallen att en nöjaktig utredning kan förebringas även utan att den tilltalade hörs personligen. Däremot ger reglerna naturiigt nog rätt för domstolen all döma i den tilltalades frånvaro oavsett vilken påföljd som kan komma i fråga; den tilltalade skall i dessa situationer givelvis inle vinna på all han är åtalad för ell särskill grovt brott. Kravet på nöjaktig utredning lorde emellertid även gälla påföljden: i vissa fall lorde rätten nödgas konstatera att rättegången inte kan hållas i den tilltalades frånvaro, därför att tillräcklig utredning om den lämpligaste påföljden inle kan förebringas ulan alt den tilltalade hörs personligen.
Prop. 1981/82:105 30
3 REFORMBEHOVET
Under de år som gått sedan RB trädde i kraft har bestämmelsen i 46 kap. 15 § andra stycket kommit all tillämpas i elt mycket stort antal fall, se närmare avsnitt 4 nedan. Några ölägenheter från rättssäkerhetssynpunkt lorde tillämpningen totalt sell inle ha medfört. Bestämmelsen torde ha använts såväl när den tilltalade erkänt den åtalade gärningen som när annan utredning - l.ex. vittnesförhör - funnits all tillgå.
Under senare år har problemet med all huvudförhandlingar i brottmål måste ställas in lill följd av all tilltalade inle infinner sig upplevts som alltmer besvärande vid domstolarna. Vid våra hearings har man från domarhåll allmänt hävdat alt tilltalade uteblir alll oftare från huvudförhandling, trots all de delgivits kallelse. Många röster har höjts - inle bara bland domare, ulan även från åklagar- och advokalhåll - för en utvidgning av möjligheten att döma trots alt den tilltalade inle kommer lill förhandlingen. Man lorde därvid ha åsyftat en utvidgning lill mål om grövre brott än sådana som förskyller enbart böter. Andra har däremot varit negativa lill en sådan utveckling och hävdat att rättssäkerheten lägger hinder i vägen för en dylik reform. Ytterligare någon har menat all en utvidgning är godtagbar om man samtidigt inför en rätt för den tilltalade all efter anmälan få målet återupptaget vid tingsrätten (en motsvarighet till återvinning efter tredskodom i tvistemål).
Medan möjligheten att avgöra bötesmål i den tilltalades frånvaro kommit lill flitig användning, har motsatsen varit fallet med möjligheten att avgöra mål mol tilltalad som avvikit. Våra undersökningar tyder på att bestämmelsen närmast kan betraktas som obsolet. Möjligen kan detta bero på att del kan vara svårt all med säkerhet fastställa den tilltalades avvikande och alt domstolarna i denna situation är försikliga med alt tillämpa bestämmelsen. Under alla förhållanden har man från domstolshåll önskat alt stadgandet i 46 kap. 15 § tredje stycket ändras så all del ger utrymme för en vidare tillämpning.
1 den promemoria som ligger till grund för våra direktiv — den s.k. översynspromemorian - framkastas tanken att bestämmelsen i 46 kap. 15 § andra stycket kan upphävas helt om man inför en möjlighet lill ett rent skriftligt förfarande i brottmål. Förhandlingen är enligl promemorian oftast en ren formalitet när den tilltalade uteblivit och del blir under dessa förhållanden onödigt kostsamt all behöva ha en förhandling (Ds Ju 1976:8 s. 83-84).
I våra direktiv sägs att vi bör vara oförhindrade all pröva spörsmål som har samband med problemet att så många utsatta huvudförhandlingar mås-le ställas in till följd av bl.a. parts utevaro från förhandlingen. Detta aktualiserar enligl direktiven bl.a. frågan om vidgade möjligheter all i större utsträckning än nu avgöra mål i parts utevaro.
Sistnämnda fråga har på senare tid naturiigtvis fåll en avsevärt ökad
Prop. 1981/82:105 31
prioritet inom regeringskansliet. Från att år 1977 ha varit en fråga som vi varit "oförhindrade" att pröva, har vi som nämnts inledningsvis nu blivit ombedda att med förtur lägga fram ett förslag i denna del.
4 STATISTISKA UPPGIFTER
Enligl en stickprovsundersökning, som riksrevisionsverkel förelog år 1977 på grundval av ell anlal brottmål inkomna under år 1975, inställs 3 % av samtliga utsatta huvudförhandlingar på grund av alt den tilltalade ulan laga skäl uteblivit (undersökningen omfattar även sådana huvudförhandlingar som ställts in på grund av bristande delgivning).
Vi genomförde under år 1979 en egen undersökning av tingsrätternas handläggning av bl.a. brottmål. Undersökningen omfattade 4.462 statistiskt utvalda brottmål, som avgjorts genom dom av tingsrätt under år 1977. Ur denna undersökning kan i nu aktuella hänseenden utläsas följande.
Enligt undersökningen utsätts åriigen i brottmål vid tingsrätt ca 90.000 huvudförhandlingar, till vilka samtliga kallade personer blir delgivna kallelsen. Av dessa förhandlingar inställs ca 20 %. Detta beror i ca 20 % av fallen på all den tilltalade underiåter all infinna sig till förhandlingen ulan att ha anmält laga förfall. All i övrigi genomförbara huvudförhandlingar måste ställas in på grund av alt den tilltalade inle infinner sig kan alltså beräknas inträffa i fråga om ca fyra procent av alla utsatta huvudförhandlingar, dvs. i uppskattningsvis 3.600 fall årligen.
Beträffande tillämpningen av stadgandet i 46 kap. 15 § andra stycket visar undersökningen alt cirka 22 % av samtliga brottmål avdömdes med till-lämpning av nämnda lagrum. Drygl hälften av målen rörde brott, för vilka inle kunde följa svårare straff än böter medan återstoden rörde grövre brott. Samtliga åtalade gärningar hade erkänts i över 80 % av målen. 1 knappt 10 % av målen förekom muntlig bevisning. Enskilt anspråk förekom i cirka 5 % av målen.
Vår undersökning visar också alt bestämmelsen i 46 kap. 15 § tredje stycket RB använts i endast ca en promille av alla mål (fem fall). 1 tvä av dessa fall hade den tilltalade inle delgivits kallelse lill förhandlingen.
Vi har även undersökt fullföljdsfrekvensen i brottmålen. Del har därvid visat sig att den tilltalade överklagat tingsrättens dom.i 6,3 % av samtliga undersökta mål, medan motsvarande siffra i de fall tingsrätten dömt i den tilltalades frånvaro enligl 46 kap. 15 § andra stycket var 1,4 %.
5 ÖVERVÄGANDEN
5.1 Allmänt
Enligt 46 kap. 15 § RB får i brottmål huvudförhandling hållas och målet avgöras trots den tilltalades frånvaro, under förulsällning att målet kan utredas nöjaktigt, om anledning inle förekommer att döma till annan påföljd än böter eller om den tilltalade avvikit.
Prop. 1981/82:105 32
Från del praktiska rättslivel - framför alll från domslolshåll - har del på senare lid hävdals att del förekommer i alltmer Ökad utsträckning all huvudförhandlingar i brottmål måste ställas in, bl.a. lill följd av all den tilltalade inle infinner sig trots att han delgivits kallelse lill förhandlingen. För all undvika resursslöseri anser man att olika åtgärder mot detta bör vidtas. Ell av de krav som framförts är all möjligheterna all hålla huvudförhandlingen och avgöra målet i den tilltalades frånvaro bör utvidgas. Frågan om en sådan utvidgning har även omnämnts i våra direktiv och efter begäran från justitiedepartementet lar vi i denna promemoria upp frågan särskill.
De undersökningar vi gjort viisar all ungefär 20 % av de utsatta huvudförhandlingarna i brottmål får ställas in trots att alla delgivningar är klara och all detta i ca 20 % av fallen - ca 3.600 fall årligen - beror på all den tilltalade underlåter all infinna sig ulan all ha anmält förfall. Resultatet av undersökningarna lyder enligl vår mening på all de från domstolarna påtalade problemen faktiskt sell kanske inle är så stora som de på sina håll upplevs.
Varje inställd förhandling innebär emellertid i princip ett slöseri med samhällets resurser. Det är enligl vår mening klart otillfredsställande att förhandlingar ställs in i den omfattning som enligt vår undersökning sker idag. En av de viktigaste orsakerna lill att förhandlingarna ställs in är alt den tilltalade inte infinner sig. Del måste ses som angelägel alt på olika säll söka komma till rätta med detta problem.
Grunden för RB:s nuvarande system är all målet blir bäst utrett om materialet presenteras vid en huvudförhandling där parterna och eventuella vittnen m.fl. får tillfälle att lämna sin berättelse muntligen inför domstolen. Även om muntligheten är till fördel för utredningen i många fall, har vi under vårt arbete kommit lill den uppfattningen all man ulan avkall på rimliga rältssäkerhetskrav bör kunna i vissa fall - l.ex. erkända bötesmål - avslå från ett syslem med obligatorisk huvudförhandling och i slällel införa en ordning där sådana mål kan avgöras genom ell rent skriftligt förfarande. Ett sådant handläggningssäll, som innebär en mellanform mellan slrafföre-läggandeprocessen och den muntliga rättegången, bör kunna medverka lill snabbare och billigare brollmålsavgöranden i många fall. Vi avser alt i ell kommande belänkande lägga fram förslag i den nu antydda riktningen.
Vi vill i delta sammanhang betona föl nde. Den omständigheten all ett rent skriftligt förfarande införs betyder på intet sätt alt en möjlighet att hålla huvudförhandling i den tilltalades utevaro blir överflödig. Många av de mål som idag handläggs enligt 46 kap. 15 § andra stycket lorde visseriigen med fördel kunna handläggas skriftligt. Ändå återstår en icke obetydlig målgrupp där huvudförhandling måste hållas, l.ex. på grund av alt vittnesförhör skall äga rum. Man bör därför utgå från att möjligheten alt avgöra mål vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro måste finnas kvar, även om den skriftliga handläggningsformen införs i ett framtida system.
I nu förevarande sammanhang har vi emellertid all utgå från all huvudförhandling skall hållas i varje brottmål, som skall avgöras i sak. Eftersom
Prop. 1981/82:105 33
huvudförhandlingens syfte är att utreda målet med hjälp av de personer som kan lämna upplysningar, måste del vara en given utgångspunkt all utredningen blir bäsl om de som skall höras också kommer. En viktig uppgift för del processuella systemet - logiskt sett den primära i detta sammanhang - blir därför all i möjligaste mån garantera att de persöner som skall höras infinner sig vid huvudförhandlingen. I dessa hänseenden överväger vi olika effektiviseringsåtgärder, l.ex. i fråga om vites- och hämtningsinsli-lulen. Vi avser all presentera dem i ell kommande belänkande.
Del finns dock vissa grupper av mål där samhället ansett sig kunna göra avkall på de höga rältssäkerhetskrav som ligger lill grund för en ordning, enligt vilken samtliga inblandade personer hörs vid en huvudförhandling. Del är mål där effektivitetskraven, i jämförelse med andra faktorer, framstår som särskill tungt vägande. I mål om mindre brott anser sig samhället inle behöva kosta på inställda förhandlingar och hämlningsförsök m.m. Och i mål där den tilltalade lyckas hålla sig undan måste straffprocessen kunna genomföras av bl.a. allmänpreventiva skäl. Därför godtas i dessa situationer dels att man avslår från att höra den tilltalade personligen vid huvudförhandlingen och dels all den tilltalade undandras möjlighet all själv kontrollera rättegångens föriopp, fråga ut vittnen m.m.
1 vilken mån man bör avstå från tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingar blir alltså - som så mycket annat inom processrätten - en fråga om avvägning mellan effektivitet och rättssäkerhet.
Vilka rällssäkerhetsintressen är det då som kan trädas för när vid handläggning i den tilltalades frånvaro? Kravet på rättssäkerhet knyter sig främst lill domens innehåll. Vad man därvid främst tänker på är all domen är materiellt riktig. Detta är givetvis av omedelbar betydelse för parterna själva, men även för all respekten för lagstiftningen och rättskipningen i stort skall upprätthållas.
Vi har hillills endast berört huvudförhandlingens utredande funktion. Härtill kommer alt det kan anses värdefullt all den tilltalade infinner sig vid huvudförhandlingen av andra skäl, l.ex. av brotlspreventiv art. Vilka effekter en förhandling kan ha i sådana hänseenden är oklart. Vid våra ställningstaganden i det följande förbigår vi helt kriminalpolitiska och liknande aspekter på förhandlingens funktion.
De effektivitetsvinster som kan göras vid en utvidgning av möjligheterna att hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro är givetvis främst knutna lill del förhållandel all utsatta huvudförhandlingar kan genomföras i ökad utsträckning. Mol delta skall ställas de kostnadsökningar som kan länkas uppslå, l.ex. för försvararmedverkan. En närmare analys av de ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag görs i avsnitt 5.8 nedan.
Mot denna bakgrund diskuterar vi i del följande den närmare utformningen av en regel om avgörande av brottmål i den tilltalades frånvaro.
3 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105
Prop. 1981/82:105 34
5.2 Nivån på utredningen i målet
Enligt gällande rätt krävs att saken kan utredas "nöjaktigt" för att ett
mål skall få avgöras i den tilltalades frånvaro. Vad som menas med detta
ullryck har i viss mån varit föremål för delade meningar; somliga domare
har krävt ett erkännande från den tilltalade, medan andra ansett annan be-
, visning, l.ex. vittnesförhör, tillräcklig.
I debatten om en utvidgning av området för handläggning av mål i den tilltalades frånvaro har även framförts alternativet tredskodom med åter-vinningsrätt för den tilltalade.
För all något skall stå all vinna med elt tredskodomssystem måste man länka sig en prövning med ungefär samma kriterier som i dispositiva tvistemål. En tredskodom innebär alltså ett avgörande, i princip meddelat på enbart formell grund, med bortseende från materiellt bakomliggande förhållanden. I förmögenhetsrätlsliga mål är det naturligt att en sådan möjlighet existerar. Parterna disponerar där själva över i vad mån tvisten skall slitas av domstol. Samhället har därför begränsade möjligheter och ringa intresse alt ingripa.
1 brottmål är situationen en helt annan. Intresset av riktiga domar anses där av flera skäl större, vilket bl.a. kommer till uttryck i regler om skyldig-hel för rätten att ingripa mot ofullständiga utredningar. Ett tredskodomssystem i brottmål kan med fog sägas gå stick i stäv mot sådana grundläggande värderingar.
En tredskodom i brottmål kan emellertid sägas ta befogad hänsyn till den tilltalades rällssäkerhelsinlresse därigenom att han får rätt till återvinning. Men han kan inte tillerkännas sådan rätt hur många gånger som helst; vid flera uieblivanden måste den formellt grundade domen någon gång bli beslående. Och samhällsintresset av riktiga brottmålsdomar tillgodoses inle säkert med ell tredskodomssystem. Att en materiellt grundad dom kommer lill stånd blir beroende av all den tilltalade söker återvinning mot tred-skodomen.
Mol bakgrund av del anförda anser vi del olämpligt att i brottmål införa elt system med formellt grundade tredskodomar, huvudsakligen på grund av del starka intresset i brottmål av materiellt riktiga domar, såväl i ansvars- som i påföljdsdelen. Vad nu sagts hindrar emellertid i och för sig inle att man kan införa en ålervinningsrält för den tilltalade även mot en materiellt grundad dom som meddelats i hans frånvaro. Den frågan återkommer vi till i avsnitt 5.5 nedan.
Man måste alltså ställa avsevärt högre krav på utredningen än vad som motsvarar tvistemålens Iredskodomsprövning. Vad man i den tilltalades frånvaro behöver avslå från när det gäller utredningen är i själva verket i huvudsak endast hans personliga hörande vid förhandlingen. All annan utredning som skall förebringas vid förhandlingen kan i princip tas upp lika bra av rätten i den tilltalades frånvaro (vi bortser här från att den tilltalade
Prop. 1981/82:105 35
inte kan ställa frågor lill vittnen m.fl.; den frågan tas upp i avsnitt 5.6 nedan).
Om åklagaren l.ex. vill höra ett vittne för alt styrka åtalet, är det svårt alt se alt delta vittnesmål blir bättre eller sämre enbart på den grund all den tilltalade inle finns med vid förhandlingen. Detta gäller givelvis oavsett om målet gäller l.ex. förseelse mol väglrafikkungörelsen eller stöld. En annan sak är däremot vilka beviskrav som bör gälla för del ena eller det andra brottet. Vad vi vill peka på är endast att utredning i elt brottmål kan vara av olika art och förebringas på olika säll, men att del knappast kan vara logiskt att låta endast vissa sorlers utredning, men inle andra, förebringas i den tilltalades frånvaro. Detta måste antas var innebörden redan av gällande ratt; ett erkännande bör därför inte krävas för all ett mål skall få handläggas i den tilltalades frånvaro.
När den tilltalade inte inställer sig lill huvudförhandlingen trots föreläggande, får hans egen uppfattning om åtalet utläsas ur förundersökningen eller ur andra handlingar som finns tillgängliga. Den tilltalade har fått del av förundersökningen, i den mån sådan ägt rum, och av åtalet. Det ligger i denna situation nära till hands all anta att den tilltalade med sin frånvaro avsett alt markera all han inle har något all tillägga till vad som sagts tidigare. Det fmns därför normall goda skäl all lägga l.ex. den tilltalades under förundersökningen lämnade uppgifter lill grund för hans inställning i målet, om inte annat föranleds av särskilda omständigheter.
Vi avser med del sagda inte annat än att gällande rätt, som vi uppfatlat rättsläget, i fråga om kravet på utredningens fullsländighel bör beslå. Vi anser emellertid alt lagtextens nuvarande rekvisit "nöjaktigt" bör bytas ut mot det mer moderna och adekvata uttrycket "tillfredsställande". Med detta vill vi markera att del inle bör uppställas ell krav på att målet kan utredas på allra bästa sätt trots den tilltalades frånvaro - för del krävs i de allra flesta fall att den tilltalade hörs personligen - men däremot ett krav på en fullt godtagbar utredning med hänsyn lill målels beskaffenhet.
Kravet på tillfredsställande utredning bör självfallet gälla såväl ansvarsfrågan som påföljdsfrågan. De begränsningar som bör följa med anledning av sistnämnda fråga diskuteras ytteriigare i avsnitt 5.3.
Del bör noteras att vi, i och med del som sagts i delta avsnitt, inle tagit ställning i den omdiskuterade frågan om beviskravens styrka i olika typer av mål. Att närmare gå in på den frågan faller utanför ramen för denna framställning.
1 samband med all möjligheterna att handlägga mål i den tilltalades frånvaro diskuteras, brukar man ofta ta upp frågan om lämpligheten av s.k. erkännandeformulär, som domstolarna stundom skickar till de tilltalade i samband med kallelse. Möjligheten alt handlägga mål i den tilltalades frånvaro bör, som framgått ovan, enligt vår mening inle förutsätta att gärningen erkänts. På grund härav och eftersom problematiken kring erkännandeformulären har en avsevärt mer generell räckvidd, bör frågan inte behandlas inom ramen för denna framställning.
Prop. 1981/82:105 36
Ytterligare ett förhållande skall beröras i detta sammanhang. Del kan som ovan nämnts sägas all underiagel för en materiellt riktig dom blir sämre, om huvudförhandlingen hålls i den tilltalades frånvaro, genom all han inle kan förhöras direkt vid huvudförhandlingen. Men möjligheten alt hålla förhandlingen i hans frånvaro kan också bidra till all utredningen blir bättre. Skall l.ex. ett vittne höras, är det nämligen troligt att dennes utsaga bättre speglar hans verkliga iakttagelser om förhöret äger rum vid del första förhandlingslillfället än om det måste skjutas upp till en ny förhandling som äger rum långt senare.
Slutligen bör här klargöras följande. Som tidigare nämnts, får uppgifter om den tilltalades inställning i målet hämtas från förundersökningen, om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen. Under vårt arbete har vi funnit vissa skäl som talar för all den nuvarande ordningen, enligl vilken för-undersökningsprotokollel alllid ges in till rätlen i samband med åtals väckande, kan överges och att rätten bör få tillgång lill material från förundersökningen endast i den mån det är betingat av särskilda skäl. Om en sådan nyordning genomförs, berör detta inte möjligheterna alt handlägga mål vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Om den tilltalade inle infinner sig, måste nämligen hans utsaga från förundersökningen få åberopas och ges in lill rätten i vanlig ordning.
5.3 Tillämpningsområdet
I delta avsnitt lar vi upp den centrala frågan om hur svåra brott som bör kunna behandlas vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Tidigare var del möjligt all ådöma fängelse trots den tilltalades frånvaro. Fr.o.m. 1965 har emellertid möjligheterna lill handläggning när den tilltalade inte är närvarande - bortsett från de fall där han avvikit - begränsats till brott som inle förskyller annat än böter. Grunden för denna begränsning kan vara dels värderingen alt rättssäkerhetssynpunkter inte väger så tungt i mål där mer ingripande påföljd än böter inle kommer i fråga och dels all utredningen i påföljdsdelen i bötesmål regelmässigt inle kräver den tilltalades närvaro.
Del första problem man måste ta ställning till i denna del är huruvida området för huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör bestämmas med utgångspunkt från de påföljder som enligl lag kan följa pandet aktuella brottet eller från påföljdsvalet i det aktuella fallet. 1 RB har man, som ovan nämnts, i samband med brottsbalkens ikraftträdande gått över från den förra till den senare metoden.
Mol en gräns som följer påföljden i del aktuella fallet har anförts betänkligheter grundade på att del krävs en viss förprövning från rättens sida i fråga om den förväntade påföljden. Hittillsvarande erfarenheter lyder emellertid på all denna förprövining inle skapat några praktiskt beaktansvärda problem. Härtill kommer all en gräns som utgår från teoretiskt tänk-
Prop. 1981/82:105 37
bara påföljder ulan all ge möjlighet lill blickar på del enskilda fallet skapar bristande flexibilitet i handläggningen och dessutom är svår all motivera rationellt. Med hänsyn härtill anser vi del mesta tala för att möjligheten all hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör utformas med utgångspunkt från den eller de påföljder som kan antas komma i fråga i del enskilda fallet.
Mol denna bakgrund går vi närmare in på tillämpningsområdet för en regel om huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Vad som diskuteras i det följande är först hur ramen för en sådan regel bör utformas. I avsnitt 5.4 diskuteras sedan hur man inom den formellt bestämda ramen bör prioritera mellan handläggning i den tilltalades frånvaro och andra åtgärder, l.ex. hämtning av den tilltalade.
Del lorde lill en början inle råda någon oenighet om all förhandling i den tilltalades frånvaro bör få hållas när målet gäller brott, för vilka annan påföljd än böter inte är aktuell. De processekonomiska faktorerna träder här så starkt i förgrunden att någon närmare argumentering inle lorde behövas.
Likaså framstår det som ganska självklart att samhället måste förbehålla sig en möjlighet all genomföra slraffprocessen mot en tilltalad som uppsåtligen håller sig undan på sådant sätt all han inle kan inställas lill en huvudförhandling. Den nuvarande regeln i 46 kap. 15 § tredje stycket RB måste därför i princip finnas kvar. Som framgår av vår målundersökning har bestämmelsen använts i ringa omfattning. Från domslolshåll har man önskat en uppmjukning av rekvisiten, framför alll mot bakgrund av all del ofta är svårt alt konstalera huruvida den tilltalade avvikit eller inte.
Erfarenhetsmässigt förmår samhället i de allra flesta fall spåra upp misstänkta och genomföra en huvudförhandling i deras närvaro. Skulle någon lyckas hålla sig undan trots att övertygande bevisning om brott föreligger, måste del finnas en yttersta utväg att ändå genomföra processen. Det är i detta läge ointressant på vilket säll vederbörande håller sig undan. Mol den bakgrunden är lagtextens nuvarande rekvisit "avvikit" alltför snävt utformat. Del avgörande måste vara alt den tilltalade håller sig undan på sådant säll att han inle kan inställas lill förhandlingen. Vi anser alt delta -även om del måste anses följa redan av gällande rätt - bör komma lill bättre ullryck i lagtexten (jfr rekvisiten för kungörelsedelgivning i 15 § andra stycket delgivningslagen).
En möjlighet att få lill slånd en dom mot en tilltalad som håller sig undan måste omfatta alla brott; den tilltalade får inle ha någon fördel av all han gjort sig skyldig till ett särskill grovt brott. Men fortfarande måste, som tidigare sagts, av rättssäkerhetsskäl upprätthållas elt krav på tillfredsställande utredning. En faktisk spärr mol att handlägga mål om grova brott i den tilltalades frånvaro blir därför den omständigheten all del i sådana fall ibland lorde visa sig omöjligt att åstadkomma tillräckligt underlag i påföljdsfrågan ulan all den tilltalade personligen deltar i förfarandet. 4 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105
Prop. 1981/82:105 38
För att elt mål skall få avgöras ulan närvaro av en tilltalad som inle kan anträffas, krävs enligl gällande rätt att vederbörande uppsåtligen håller sig undan. Denna förutsättning bör beslå; del skulle uppenbart föra för långt om handläggningsmöjligheten utsträcktes lill fall där den tilltalade av oaktsamhet råkat göra sig omöjlig att anträffa. Uppsåt all hålla sig undan måste alltså föreligga, men man behöver lika lite som inom straffrätten begränsa sig lill fall av direkt uppsåt. Även om endast indirekt uppsåt eller s.k. eventuellt uppsåt kan konstateras, bör det alltså vara möjligt att handlägga målet i den tilltalades frånvaro.
Vad hiltills sagts leder alltså till all nuvarande möjligheter - enligl 46 kap. 15 § andra och tredje styckena - att hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör finnas kvar. Frågan är då om man kan utvidga dessa möjligheter lill yllerligare fall och därigenom i viss mån råda bot på nuvarande ölägenheter med all tilltalade inle infinner sig lill utsatta huvudförhandlingar.
Som tidigare sagts måste en lörulsältning för all huvudförhandling i den tilltalades frånvaro skall få hållas vara alt liilfredsslällande utredning kan förebringas. Man kan under sådana omständigheter fråga sig om del är så betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt alt utvidga nuvarande möjligheter från böter lill l.ex. kortare fängelsestraff och motsvarande påföljder. Del kan knappast påstås att ansvarsfrågan i dessa något grövre brott generellt sell skulle vara mera svårulredd än i bölesfallen. Och om påföljdsfrågan inle vållar någon tvekan - del kan l.ex. framstå som klart all villkorlig dom skall meddelas - är del svårt alt förslå vilka rätlssäkerhelsaspekler som lägger hinder i vägen för elt avgörande i den tilltalades frånvaro.
Påföljden villkorlig dom är i praktiken av föga ingripande natur. Det torde ganska ofta vara på förhand mer eller mindre givet att påföljden i elt visst fall skall bestämmas lill villkorlig dom. Del är enligt vår mening under sådana omständigheter rimligt alt, i enlighet med vad flera deltagare i våra hearings förordat, utvidga möjligheterna att hålla huvudförhandling och avgöra mål i den tilltalades frånvaro lill sådana fall där det inle kommer i fråga att ådöma annan påföljd än villkorlig dom. Några betänkligheter lorde heller inle behöva uppstå om dessa möjligheter även utsträcks lill sådana fall där det är aktuellt att ådöma villkorlig dom och böter i förening.
Vi föreslår alltså all rätten, om den tilltalade inle infinner sig lill en huvudförhandling, skall få hålla förhandlingen och avgöra målet, om delta kan utredas tillfredsställande och del inle finns anledning ådöma annan påföljd än böter, villkorlig dom eller dessa påföljder i förening. Nästa fråga är om man kan gå vidare på den föreslagna vägen och, under förutsättning av tillfredsställande utredning, ådöma mer ingripande påföljder - skyddsiillsyn och fängelse - trots den tilltalades frånvaro. Vi har i den delen förstått - bl.a. genom utfallet av våra hearings — all en sådan utvidgning av området för avgörande av mål i den tilltalades frånvaro på sina håll anses betänklig från rällssäkerhetssynpunkl. Del vanligaste argumentet mol en ul-.
Prop. 1981/82:105 39
vidgning har varit alt lämplig påföljd i dessa fall aldrig kan bestämmas utan alt domstolen varit i direkt kontakt med den tilltalade.
Vi anser för vår del all de nu nämnda farhågorna är överdrivna; enligt vår erfarenhet finns del ell inle ringa anlal där man ulan direkt medverkan av den tilltalade kan klart fastställa att påföljden bör bli skyddstillsyn eller fängelse viss lid.
När vi sökt efter en lösning som på ell - även för en vidare krets - godtagbart sätt balanserar effektivitets- och rällssäkerhelsaspekterna har vi kommit alt särskill överväga de fall där den tilltalade uteblir från flera utsatta huvudförhandlingar i samma mål utan all förutsättningar för tillämpning av 46 kap. 15 § tredje stycket föreligger. Sådana fall är inle ovanliga och innebär givelvis ell särskill tydligt slöseri med samhällets resurser. Del kan i sådana situationer oftast klart konstaleras att den tilltalade av en eller annan anledning inle vill medverka i förfarandet. Vi menar att del under sådana förhållanden inte är orimligt all i någon mån göra avkall på de mycket höga krav på förfarandets kvalitet som uppställs av hänsyn till den tilltalade själv. Samhällets krav på en såvitt möjligt riklig dom blir visserligen inte mindre därför all den tilltalade uteblir fler gånger; i denna del måste man emellertid även beakta all en del av rättssäkerheten består i förfarandets snabbhet, bl.a. med hänsyn lill all bevisningen ofta blir mindre säker ju längre liden lider. Uteblir den tilltalade vid mer än ett tillfälle, manifesteras givetvis också ytterligare anlagandel alt han är benägen att godta den utredning som redan gjorts i målet och som han fåll del av.
Sammantaget talar del sagda enligl vår mening för att man från rättssäkerhetssynpunkt bör kunna acceptera ell förfarande där del görs möjligt alt handlägga även mål i vilka del är aktuellt all ådöma skyddsiillsyn eller kortare fängelsestraff, under förutsättning att den tilltalades bristande vilja all delta i förfarandet framstår som helt klarlagd. Delta måste anses vara fallet när han för andra gången uteblir från en utsatt huvudförhandling i målet, trots delgiven kallelse.
Ell sätt all ytterligare tillgodose den tilltalades rättssäkerhet i dessa fall är att se lill att försvarare finns tillgänglig vid huvudförhandlingen, så snart behov därav föreligger. 1 de fall som nu avses bör försvarare nästan alllid ha en funktion all fylla. Vi anser - som vi utvecklar närmare i avsnitt 5.6 nedan - att en förutsättning för all huvudförhandling skall få hållas i den tilltalades frånvaro i mål där del är aktuellt alt döma lill skyddstillsyn eller fängelse bör vara att försvarare är närvarande vid förhandlingen. Undanlag bör endast göras för sådana fall där det är uppenbart att behov av försvarare inte föreligger.
Vi anser alltså all del bör öppnas möjlighet all under nu angivna förutsättningar handlägga även sådana mål i den tilltalades frånvaro där påföljden i det aktuella fallet kan antas bli skyddsiillsyn eller fängelse. En ganska snäv begränsning är emellertid motiverad när del gäller möjligheterna att döma lill fängelse i den tilltalades frånvaro. Redan i fråga om icke helt
Prop. 1981/82:105 40
korta fängelsestraff torde den tilltalades närvaro skapa elt avsevärt säkrare underlag för bedömningen av påföljden. Vi anser redan på grund härav att möjligheten att döma till fängelse i den tilltalades frånvaro bör begränsas till strafftider om högst sex månader.
När del gäller påföljden överiämnande till särskild vård enligl 31 kap. brottsbalken är läget ett annat än i fråga om de hittills behandlade påföljderna. Den tilltalades personliga närvaro lorde oftast erfordras för alt rätten skall kunna tillförlitligt bedöma påföljdens lämplighet. Påföljden innebär dessutom ofta avsevärda ingrepp i den tilltalades integritet; rättssäker-helsaspeklerna har därför särskild tyngd i sådana fall. Möjlighet all avslå från en sinnessjuk eller sinnesslö tilllalads närvaro finns redan (21 kap. 2 § andra stycket RB). Någon ytterligare möjlighet att i den tilltalades frånvaro förordna om överlämnande till särskild vård bör av nyss angivna skäl enligl vår mening inle införas.
Påföljden disciplinstraff för krigsmän (32 kap. brottsbalken) skall enligt 6 § militära rätlegångslagen (1948:472) anses lika med böter, när del gäller rältegångsbeslämmelsernas tillämplighet. Del lorde inle finnas anledning alt i delta sammanhang särreglera handläggningen av mål där del kan bli aktuellt all döma lill disciplinstraff
Enligl 34 kap. 1 § första stycket första punkten brottsbalken kan domstol, i stället för att ådöma påföljd i domen, förordna all tidigare ådömd påföljd skall avse nya brott. Även om åtal i de fall någon misslänks för nya brott ofta inte sker (jfr 20 kap. 7 § första stycket 2 RB), är sådana förordnanden - s.k. konsumtionsdomiir - myckel vanliga. I ganska många fall lorde utgången vara given på förhand, ulan all utredningen behöver kompletteras med att den tilltalade hörs vid en förhandling. Från rättssäkerhetssynpunkt lorde någon vägande invändning knappast kunna riktas mol att förordnande får ges i den tilltalades frånvaro. Vi anser därför all möjligheten att handlägga mål i den tilltalades frånvaro ulan olägenhet kan utsträckas lill dessa fall. Med hänsyn lill förordnandets normall föga ingripande natur bör målet kunna handläggas redan första gången den tilltalade inle infinner sig; förordnandet bör härvidlag alltså jämställas med böter och villkorlig dom. Det kan dock stundom finnas skäl att sälla ul målet lill ell andra förhandlingslillfälle, bl.a. om det är aktuellt all kombinera förordnandet med mer ingripande åtgärder, l.ex. en särskild föreskrift. Det kan också finnas skäl all använda möjligheten lill handläggning i den tilltalades frånvaro med försiktighet om den tidigare ädömda påföljden är skyddsiillsyn; den tilltalades personliga hörande kan i sådana fall ofta vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen.
Självfallet är vi medvetna om all kritik kan riktas mol det nu skisserade förslaget från såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt. Varje lösning måste emellertid innebära en kompromiss mellan nämnda synpunkter. Del bör vidare uppmärksammas all bestämmelserna om avgörande i den tilltalades frånvaro är fakultativa. Det ankommer därför till sist på domstolen all i det enskilda fallet själv bestämma om ett mål skall handlag-
Prop. 1981/82:105 41
gas eller avgöras ulan all den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen.
5.4 Prioriteringen mellan olika handläggningssätt
En viktig fråga är hur man skall prioritera olika handlingsvägar för rätten, när flera alternativ formellt slår lill buds. Även om del alltså i ett visst fall är tillåtet enligt lagtexten all hålla förhandlingen i den tilltalades frånvaro, kan del finnas skäl som lalar för alt man hellre bör ställa in förhandlingen och förelägga nytt vite eller låta hämta den tilltalade. Om - för att la ell extremt exempel - åklagaren vid målels påropande kan iaktta den tilltalade på en bänk på torget utanför tingshuset, ligger del givelvis nära lill hands all rätten förordnar om hämtning i stället för all handlägga elt åtal för rattfylleri i hans frånvaro. Vi utvecklar i del följande något vår syn på sådana problem, utifrån förutsättningen all tillämpningsområdet för 46 kap. 15 § RB bestäms enligl vårt ovan presenterade förslag. En given utgångspunkt måste vara all en förhandling där den tilltalade infinner sig personligen i princip är att föredra från ulredningssynpunkl framför en förhandling som hålls i hans frånvaro.
När det gäller de fall som idag regleras av 46 kap. 15 § andra stycket RB, dvs. mål där anledning inle förekommer all döma till annat än böter, har som tidigare antytts effektivitetskraven en särskild tyngd. Utredningen i påföljdsdelen kräver oftast inte den tilltalades närvaro vid förhandlingen. Av dessa skäl bör domstolen - liksom enligt nuvarande praxis - i de allra flesta situationer välja alt avgöra målet, om den tilltalade uteblir och förutsättningar för avgörande i övrigi föreligger. Möjligen bör man överväga l.ex. hämtning om målet rör elt förhållandevis allvarligt brott, för vilket del finns anledning ådöma ell kraftigt bötesstraff. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om de övriga fall där ett mål enligt vårt förslag skall få handläggas första gången den tilltalade uteblir, dvs. fall där påföljden kan väntas bli villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter eller fall där s.k. konsumtionsdom är aktuell.
Vi går härefter över lill den målgrupp, där kortare fängelsestraff eller skyddsiillsyn kommer i fråga. Vårt förslag i denna del innebär att huvudförhandling får hållas, om den tilltalade för andra gången underlåter alt infinna sig. Del rör sig i dessa fall ofta om brott av mer allvarlig art. Även om kravet på tillfredsställande utredning i påföljdsdelen är uppfyllt, kan utredningen ofta vinna något på alt den tilltalade är närvarande personligen vid domstolen. Del är med hänsyn till dessa förhållanden naturligt att prioritera Ivåparlsförhandlingen mer än i bölesfallen.
De två medel, som enligl gällande rätt slår domstolen till buds för all förmå en tilltalad att inställa sig till en förhandling, är vitesföreläggande och hämtning. När den tilltalade uteblir för andra gången och det alltså blir aktuellt att hålla förhandlingen i hans frånvaro, lorde del i de allra flesta fall
Prop. 1981/82:105 42
vara lönlöst alt pröva ell tredje vitesföreläggande. Däremot bör det finnas utrymme alt försöka hämta den tilltalade lill den aktuella förhandlingen. Det torde ibland finnas anledning anta alt elt hämlningsförsök kommer att lyckas och att hämtningen kan äga rum ulan avsevärd olägenhet. Föreligger dessa förutsättningar, bör domstolen i första hand välja hämlningsvä-gen, frarnför allt om målet gäller ett grövre brott. 1 annat fall bör förhandlingen hållas i den tilltalades frånvaro.
1 de fall, där huvudförhandlingen får hållas därför alt den tilltalade avvikit eller håller sig undan på annat sätl, kan del enligt vår mening inle finnas plats för någon prioritering av del slag som behandlas här. För all denna möjlighet skall få tillämpas bör niimligen krävas all hämtning är omöjlig all genomföra. Ell vitesföreläggande är självfallet inle verksamt. Är rekvisiten för tillämpning av denna re.gel uppfyllda, skall därför förhandlingen alllid hållas.
5.5 Rättsmedel
Enligl gällande rätt kan en dom, som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro, överklagas på samma säll som ordinära domar, dvs. lill hovrätt genom vad. I debatten har man framfört synpunkten all en utvidgning av området för handläggning i den tilltalades frånvaro blir mer acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt om den tilltalade, efter mönster från tredskodomsinstilulel, ges rätt all få målet återupptaget vid tingsrätten, om han inte är nöjd med den dom som meddelats i hans frånvaro. I anledning härav vill vi uttala följande.
Del föreligger i princip två skillnader mellan en tredskodom och en vanlig dom i ell dispositivl tvistemål. Tredskodomen meddelas enligl formella kriterier, medan den vanliga domen har materiell grund. Tredskodomen angrips genom ansökan om återvinning, medan den vanliga domen överklagas genom vad. Uppenbariigen har dessa båda skillnader ell samband. Det skulle nämligen strida mol instansordningens princip om den första materiella prövningen i målet i Iredskodomsfallen gjordes av hovrätten. För all undvika detta har man infört institutet återvinning i tvistemål.
1 brottmål är, enligt vad vi hävdat ovan, en formellt grundad dom utesluten av hänsyn lill del starka intresset av såvitt möjligt materiellt rikliga brollmålsavgöranden. Meddelas domen efter huvudförhandling i den tilltalades personliga frånvaro, kan utredningen i målet emellertid bli av något sämre kvalitet, eftersom rätten inte får möjlighet alt höra den tilltalade direkt.
Den tilltalade kan av flera skäl vilja ha en omprövning av en dom som meddelats efter huvudförhandling i hans frånvaro. Han kan vara missnöjd med domstolens bedömning av ansvarsfrågan. Han kan också vilja klaga på tingsrättens slraffmätning. 1 vissa fall men långt ifrån alla - kan det antas att han i detta läge är beredd alt tillföra målet nytt material. Det kan
Prop. 1981/82:105 43
med visst fog hävdas att detta nya material borde las upp, inle i hovrätten, ulan vid tingsrätten i en ålervinningsprocess.
Med anledning av det sist sagda har vi övervägt ell alternativ, enligt vilket den tilltalade inom viss kortare tid efter en dom som meddelats efter handläggning i hans frånvaro, skulle ha rätt alt ansöka om all målet återupptas vid tingsrätten. Han skulle då vara berättigad till en ny huvudförhandling i målet, normall kanske elt par månader efter den första förhandlingen. Tid för denna nya förhandling skulle kunna bestämmas redan i kallelsen till den första förhandlingen. Av effektivitetsskäl borde den nya förhandlingen börja där den gamla slutade, dvs. det material som tagils upp tidigare skulle inle behöva las upp på nyll. Del sistnämna skulle kräva att rätlens sammansättning var i stort sell densamma vid båda förhandlingarna.
Vi har funnit alt en återvinningsprocess av delta slag är behäftad med åtskilliga nackdelar från effektivitetssynpunkt. Till en början uppslår en rad praktiska ölägenheter av främst administrativ natur. Vidare är del sannolikt att bevisningen från den första förhandlingen oftast får tas upp på nytt; i så fall har den första förhandlingen varit helt ulan värde. Del finns också en betydande risk alt den tilltalade inle skulle tillföra målet något nytt vid den senare förhandlingen, ulan endast använda återvinningsmöjligheten som elt säll att fördröja verkställigheten av en dom. En ålervinningsprocess blir värdelös om del inte kommer fram något nytt genom den. När redan den första processen har så hög kvalitet utredningsmässigt som förutsätts, blir risken för en onödig ålervinningsprocess avsevärd.
Enligl vad vår målundersökning visar överklagas domar som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro i avsevärt mindre utsträckning än övriga brollmålsdomar. Delta talar för all rättssäkerheten i processen är hög.
Det sagda lyder enligl vår mening på att en ålervinningsmöjlighet inle kan anses motiverad från rättssäkerhetssynpunkt, samtidigt som den skulle kunna visa sig processekonomiskl olämplig i många fall. Vi anser därför inte alt nuvarande ordning bör ändras. Domar, som grundas på huvudförhandling i den tilltalades frånvaro, bör alltså även fortsättningsvis överklagas till hovrätt genom vad. Ett ytterligare skäl för denna lösning är att hovrätten - även utan alt rättegångsfel förekommit - har möjlighet all återförvisa ell mål lill tingsrätten, om del i ell visst fall skulle anses alt material, som åberopas först i hovrätten, lämpligen bör las upp i första insians.
5.6 Försvararfrågan
En process som genomförs ulan den tilltalades närvaro är från dennes synpunkt ofta inte lika rättssaker som en rättegång där han är närvarande. Skillnaderna hänför sig dels lill all domstolen inle får direkt tillgång lill hans berättelse och dels lill alt han själv inte får möjlighet all övervaka all
Prop. 1981/82:105 44
hans intressen beaktas på ett tillböriigl sätl eller all ställa frågor till vittnen m.fl. 1 alla dessa hänseenden förbättras situationen ofta för den tilltalade, om han får biträde av en försvarare vid förhandlingen.
Enligl nu gällande ordning finns del inga speciella regler för försvarar-förordnande i de fall där huvudförhandling skall hållas i den tilltalades frånvaro. Offentlig försvarare skall alltså förordnas om den tilltalades rätt inle kan tillvaratas ulan biträde (21 kap. 3 § tredje stycket RB). Försvarare förordnas numera praktiskt taget alltid i icke helt okomplicerade fall över bölesnivån.
1 de mål, där det enligl vårt förslag blir möjligt att döma lill skyddstillsyn eller fängelse trots den tilltalades personliga frånvaro, lorde en försvarare i flertalet fall ha en uppgift all fylla. Dels är del med hänsyn lill påföljdernas art viktigt all ansvarsfrågan blir allsidigt belyst, och dels kan en försvarare ofta göra en insats för frågan om påföljdsvalel. Del är under sådana förhållanden rimligt från rättssäkerhetssynpunkt all normalt uppställa som en förutsättning för att elt mål av nu aktuellt slag skall få handläggas i den tilltalades frånvaro alt försvarare skall vara närvarande vid huvudförhandlingen.
Del skulle emellertid föra för långt all alllid kräva försvarares närvaro i mål tillhörande denna kategori. Del finns fall där varken ansvars- eller påföljdsfrågan bereder några svårigheter. Om l.ex. gärningen är erkänd och påföljden framstår som närmast given, torde del oftast vara överflödigt med försvarare. Om muntlig bevisning förekommer, bör försvarare däremot normall kunna förordnas i dessa fall. Undanlag från denna regel bör dock ibland kunna göras, l.ex. när den tilltalade inte ifrågasätter elt vittnes uppgifter. Vidare bör rätten stundom kunna underlåta all förordna försvarare när den tilltalade förklarat all han inle önskar biträde vid rättegången. De nu angivna situationerna bör enligl vår mening sammantagna beskrivas så, all försvarare inte behöver vara närvarande vid förhandlingen om det är uppenbart all försvarare inle behövs.
Vi har nu behandlat fall, där ell mål skall få avgöras när den tilltalade andra gången uteblir från huvudförhandling i målet. Elt praktiskt påpekande är på sin plats i denna del. För att försvararen skall kunna genomföra sin uppgift på elt meningsfullt sätl, är del oftast nödvändigt att han mottagit sitt uppdrag i god lid före förhandlingen. Del räcker därför i de flesta fall inte med alt rätlen förordnar försvarare, när man har konstaterat alt den tilltalade uteblivit för andra gången i målet. 1 slällel bör rätten i förväg göra en bedömning av om del kan antas all den tilltalade kommer all utebli från den andra utsatta förhandlingen och, om så är fallet, förordna försvarare i god tid före förhandlingen. All kräva alt förordnande alltid skall ske i förväg skulle emellertid föra för långt; är saken enkel bör försvararen ofta kunna fylla sin uppgift även om han förordnas först i samband med den aktuella förhandlingen.
I de fall där ell mål kan företas lill avgörande i den tilltalades frånvaro på
Prop. 1981/82:105 45
grund av all han håller sig undan, lorde oftast mer ingripande påföljder vara aktuella. När del gäller försvararförordnande gör sig därför motsvarande synpunkter gällande som beträffande de nyss behandlade målkategorierna. Vi föreslår alltså all försvarare skall förordnas för tilltalad som håller sig undan, utom i de fall där del är uppenbart all försvarare inte behövs.
I de mål som kan avgöras första gången den tilltalade uteblir - bl.a. mål där annan påföljd än böter eller villkorlig dom inte är aktuell - kan de nu föreslagna reglerna för försvararmedverkan inle tillämpas. Sådana mål är ofta enkla såväl i ansvars- som i påföljdsfrågan. Del lorde inle vara så vanligt att en försvarare kan göra en meningsfull insats. Några särskilda regler om försvarares medverkan som en förutsättning för all mål skall få handläggas i den tilltalades frånvaro bör därför inle ställas upp i dessa fall. I slällel blir de vanliga reglerna om försvararförordnande i 21 kap. RB till-lämpliga. Försvarare bör l.ex. normall förordnas om ansvarsfrågan är mer komplicerad och ell högre bötesstraff eller villkorlig dom kommer i fråga vid fällande dom.
Avslutningsvis bör påpekas alt de nu redovisade förslagen läggs fram mot bakgrund av de f n. gällande reglerna om försvararförordnande i allmänhet. Om utrymmet för förordnande av offentlig försvarare mer generellt skulle inskränkas av t.ex. samhällsekonomiska skäl, får man givelvis överväga inskränkningar även i fråga om de särregler som ges för de nu aktuella målkategorierna.
5.7 Övriga frågor
Som tidigare nämnts läggs förevarande reformförslag fram särskill, före våra övriga förslag på lingsrällsprocessens område, efter begäran från justitiedepartementet. För all vårt arbete skall försenas så lite som möjligt, har del för oss framstått som angelägel all begränsa föremålet för denna framställning i görligaste mån. Vårt uppdrag i denna del har enbart gällt frågan om en utvidgning av området för huvudförhandling i den tilltalades frånvaro, och vi har funnit all förslaget utan större olägenhet kan begränsas lill all gälla enbart den centrala paragrafen, 46 kap. 15 § RB. Delta innebär att vissa närliggande frågor enligl vår mening tills vidare får lösas på samma sätt som enligl gällande rätt. För alt något belysa frågornas art berör vi dem kort här nedan; vi vill dock betona alt vi i ell senare betänkande kan komma all lägga fram reformförslag även på dessa områden.
Enligt 21 kap. 2 § RB är den tilltalade skyldig all infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt. Del gäller dock inle i bötesmål, om hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.
Mot bakgrund av del nu nämnda stadgandet bör man se bestämmelsen i 45 kap. 15 § andra stycket RB om kallelse till den tilltalade. Skall denne infinna sig personligen, skall rätlen förelägga vite eller i vissa fall låta hämta honom. Om han däremot inte behöver komma personligen, skall han erinras om all målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. 5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105
Prop. 1981/82:105 46
Även öm de båda stadgandena inle korresponderar helt, är meningen givetvis den all erinran enligt 45 kap. 15 § skall ske i de fall den tilltalade inle är skyldig att infinna sig personligen enligl 21 kap. 2 § och att vitesföreläggande skall utfärdas när sådan skyldighet föreligger. Genomförs nu vårt förslag utan all några andra ändringar vidtas i RB, kommer den tilltalade stundom alt kallas lill huvudförhandlingen vid äventyr av vite, trots att målet kan avgöras ulan hinder av hans frånvaro. En sådan konsekvens -som fö. var myckel vanlig fram lill 1976 års ändringar i RB - ser vi inle som något avgörande hinder mol en delreform. Frågan om den tilltalades personliga inslällelseskyldighel och kallelsernas utformning bör övervägas i ett större sammanhang, lämpligen i vårt kommande betänkande om tingsrältsprocessen. Tills vidare bör nuvarande regler kunna forlsälla all gälla. Del bör dock vara möjligt att förbättra informationen till den tilltalade genom alt i den blankett som innehåller kallelse lill huvudförhandlingen redogöra för under vilka förutsättningar målet kan avgöras även om den tilltalade inte infinner sig.
Vi övergår sedan lill frågan om handläggning av enskilda anspråk i samband med huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. För sådana anspråk, varom talan förs i samband med åtal för brottet, gäller brotlmålsreglerna om inle annat sägs (22 kap. RB). För den händelse all den tilltalade inte kommer lill huvudförhandlingen, torde detta innebära all tredskodom inle kan ges, men all talan om det enskilda anspråket däremot kan avgöras samtidigt med ansvarsfrågan, orn saken kan utredas "nöjaktigt".
Om vårt förslag genomförs, torde det bli avsevärt vanligare än f.n. all del blir fråga om all döma över enskilt anspråk i samband med alt ansvarsfrågan avgörs. Nuvarande regler lorde därvid utan stöire olägenhet kunna tillämpas övergångsvis. I ell kommande belänkande avser vi all la upp frågan om sambandet mellan del enskilda anspråket och brotlmålsreglerna ur ell vidare perspektiv.
Vi skall härefter beröra frågan om delgivning av kallelse lill huvudförhandling i fråga om tiltalad som håller sig undan. Enligl gällande rätt krävs inte att sådan delgivning skett (46 kap. 15 § tredje stycket RB). Sverige har år 1972 biträtt en inlernalionell konvention, vari de som anklagas för brott tillförsäkras vissa minimirälligheler, däribland rätt all närvara vid rättegång mol dem. Gällande regler i fråga om avgörande av mål i den tilltalades frånvaro har inte ansetts strida mol konventionen (se prop. 1971:125 s. 35). De förslag som vi lägger fram när det gäller tilltalad som håller sig undan innebär i huvudsak endast elt förtydligande av nuvarande regler. Det finns därför knappast anledning all ompröva tidigare ställningstaganden i fråga om behovel av delgivning av kallelse i nu avsedda fall.
Vad nu sagts betyder självfallet inle all domstolen, om man kan anta att en tilltalad håller sig undan, bör avslå från alla delgivningsförsök. I första hand bör man söka nå resultat med de ordinära delgivningsformerna. Stundom torde en tilltalad som håller sig undan delgivning kunna effektivt nås
Prop. 1981/82:105 47
av kallelse genom s.k. spikning enligl 15 § andra stycket delgivningslagen (1970:428). Delgivning genom kungörelse lorde däremot oftast vara en i praktiken överflödig åtgärd; chansen all den tilltalade verkligen får del av en kungörelse är normall liten. Anses del emellertid med hänsyn lill förhållandena i ett enskilt fall alt möjligheterna lill faktisk delgivning ökar avsevärt genom en kungörelse, bör sådan givelvis äga rum.
Slutligen skall i detta avsnitt kort tas upp frågan om delgivning av dom som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Några regler om sådan delgivning finns f.n. inle, men vid våra hearings har från något håll hävdals alt en utvidgning av området för avgörande av mål i den tilltalades frånvaro av rättssäkerhetsskäl bör åtföljas av ett införande av en delgivningsrulin i fråga om domen.
Del är ett allmänt känt faktum att delgivningar i samband med rättegångar förorsakar stora kostnader för samhället och all problemen med att genomföra delgivningar har ökat under senare år. Av domarna delges f.n. endast tredskodomar. Om man inför en delgivningsrulin även beträffande domar i brottmål, meddelade i den tilltalades frånvaro, skulle samhällets del-givningsresurser belastas yllerligare, enligl vår mening så myckel all man då snarare bör överväga alt avstå från en utvidgning av möjligheterna att hålla förhandling i den tilltalades frånvaro. Ett syslem som förutsäller delgivning av domen medför också andra ölägenheter, bl.a. därigenom all en dom kan få vänta myckel länge på verkställighet och alt olika utgångspunkter för klagotidens beräkning kan komma att gälla för skilda parter.
Vid bedömningen av om man kan avstå från en delgivningsrulin som nu sagts måste man givelvis väga in vilka andra rätlssäkerhelsgaranlier som finns inbyggda i systemet. Del bör därvid noteras alt, när det gäller domar som innehåller mer ingripande påföljd än villkoriig dom och/eller böter, vårt förslag innebär att den tilltalade måste ha uteblivit minst två gånger från huvudförhandling i målet trots all han delgivits kallelse till förhandlingen och att den tilltalade i de icke helt okomplicerade fallen alllid biträds av försvarare vid förhandlingen. En given uppgift för försvararen måste därvid vara alt ta kontakt med den tilltalade och meddela domens innehåll. Genom lämpligt utformade kallelser kan den tilltalade också informeras om vad som kan komma ut av rättegången, om han inle infinner sig. Slutligen kan erinras om all domstolen är skyldig all sända domen till hans senast kända adress inom en vecka frän den dag då domen meddelades.
Med hänsyn lill dessa faktorer anser vi att vårt förslag lill utvidgning av området för handläggning av brottmål i den tilltalades frånvaro tillgodoser den tilltalades rättssäkerhet i så väsentlig mån all ell syslem med delgivning av domen inle behöver införas.
5.8 Något om de ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag
Vårt ovan redovisade förslag innebär all utrymmet för att hålla huvudförhandling och avdöma brottmål i den tilltalades frånvaro ökar. De effek-
Prop. 1981/82:105 48
livitelsvinster som kan göras är framför alll knutna lill del faktum all en förhandling, lill vilken den tilltalade underiåter all infinna sig, inle behöver ställas in utan i stället kan genomföras och målet avgöras. Att ekonomiska vinster kan göras på detta sätt är uppenbart. Domstolen spar tid och arbete. Åklagare, målsägande, försvarare och vittnen slipper infinna sig till en ny huvudförhandling. Vinsterna blir givelvis störst i de mål där, med nuvarande regler, flera förhandlingar skulle ha fåll ställas in lill följd av att den tilltalade inle infinner sig.
I de fall där målet enligl vårt förslag skall få avgöras första gången den tilltalade uteblir - alltså bl.a. rnål där påföljden kan väntas inskränka sig lill villkoriig dom och/eller böter - lorde förslaget inte behöva medföra några merkostnader, som minskar de ovan antydda ekonomiska vinsterna. Så kan däremot i viss mån bli fallet när det gäller mål, i vilka skyddsiillsyn eller fängelse kan ådömas andra gången den tilltalade uteblir. Dels kan domstolarnas benägenhet all förordna offenllig försvarare länkas bli något större i mål där den tilltalade inle medverkar. Och dels kan det finnas en risk att reglerna i något fall kan försinka handläggningen. Del kan nämligen länkas all en tilltalad, som - orn reglerna inle funnits - skulle ha infunnit sig lojall vid domstolen första gången han blivit kallad, med del nya systemet i tankarna säger sig att han kan undgå ell obehagligt framträdande inför domstolen. Ett mål, som enligt de gamla reglerna skulle ha kunnat avgöras i hans närvaro vid det första förhandlingslillfället, får nu vänta till den andra utsatta förhandlingen och då avgöras i hans frånvaro. Effeklivi-lelsföriusler kan också uppslå, om domstolen - under anlagande att målet kan avgöras ulan hinder av den tilltalades frånvaro - avslår från alt i förväg låta hämta honom lill del andra förhandlingstillfället men det vid förhandlingens början visar sig att den tilltalades närvaro krävs.
Det är av naturliga skäl svårt att förutsäga i vilken mån de nu redovisade orsakerna lill effektivilelsföriusl kan komma all reducera vinsterna med vårt förslag. Vi är för vår del övertygade om att de berörda ölägenheterna kommer all uppslå endast i ell begränsat anlal fall och all de ekonomiska fördelarna med den föreslagna handläggningsordningen blir avsevärt större än de eventuella nackdelarna.
Del är också vanskligt all uppskatta i hur många mål den föreslagna möjligheten att avgöra mål i den tilltalades frånvaro kan komma att tillämpas och hur stora de ekonomiska vinsterna därför rent beloppsmässigt blir. Vi anser del emellertid troligt alt lågt räknat ytterligare ell par lusen utsatta huvudförhandlingar per år kan genomföras. Varje inställd förhandling förorsakar statsverket icke obetydliga merkostnader. De sammanlagda statsfinansiella vinsterna med reformen kan därför beräknas uppgå lill avsevärda belopp årligen.
Prop. 1981/82:105 49
5.9 Ikraftträdande m.m.
I enlighet med del anförda har vi upprällal förslag lill ändring i rättegångsbalken, bilaga.
Vi föreslår att lagändringarna träder i kraft den I januari 1982.
6 SPECTALMOTIVERING
I 46 kap. 15 första stycket, som behandlar situationen all mål inle kan handläggas i den tilltalades frånvaro, föreslås inga ändringar.
I paragrafens andra stycke regleras huvudförulsällningarna för all mål skall få avgöras i den tilltalades frånvaro. Stycket ersätter de nuvarande andra och tredje styckena i paragrafen.
Som framgår av styckets inledning avses de fall där den tilltalade inle infinner sig personligen vid huvudförhandling. För styckets tillämpning är det alltså utan betydelse om den tilltalade uteblir helt eller om han inställer sig genom ombud.
I styckels inledning fastslås vidare den för alla fall gemensamma grundregeln all målet måste kunna utredas tillfredsställande trots den tilltalades frånvaro för alt huvudförhandlingen skall få hållas. Termen "tillfredsställande" har fått ersätta det nuvarande uttrycket "nöjaktigt"; någon saklig ändring avses dock inle med delta. Angående den närmare tolkningen av begreppet hänvisas till avsnitt 5.2.
Möjligheterna all avgöra mäl i den tilltalades frånvaro har i övrigt delats upp i tre olika punkter.
I första punkten upptas de fall, där målet får avgöras första gången den tilltalade uteblir från en förhandling. Del är lill en början de fall som f n. regleras av andra stycket i paragrafen, alltså mål där del inle finns anledning alt döma lill annat än böter. Vidare upptas i denna punkt en av nyheterna i vårt förslag, nämligen möjligheten alt i den tilltalades frånvaro ådöma villkoriig dom eller sådan påföljd i förening med böter.
I andra punkten upptas en annan nyhet i vårt förslag, nämligen all domstolen får i den tilltalades frånvaro handlägga mål där det saknas anledning ådöma annan påföljd än skyddstillsyn eller fängelse i högst sex månader. Liksom i första punkten avses den påföljd som kan antas komma i fråga med hänsyn lill omständigheterna i det konkreta fallet. Handläggningsmöjligheten gäller även mål där de påföljder som nu sagts kan förekomma i förening eller tillsammans med böter. I samtliga fall som nu avses uppställs förutsättningen alt den tilltalade för andra gången i målet uteblir från huvudförhandling rörande de åtalade brotten. Detta innebär bl.a. ett förbud mol handläggning i den tilltalades frånvaro, om den tilltalade delgivits till-läggsslämning för nya brott mellan det första och del andra frånvarolillfäl-lel och de nya brotten skall behandlas vid del andra tillfället.
Tredje punkten motsvarar nuvarande tredje stycket i paragrafen. 1 den-
Prop. 1981/82:105 50
na punkt regleras den situationen att den tilltalade, efter det att han blivit delgiven stämning, håller sig undan på sådant säll all hämtning lill förhandling inte kan genomföras. För all elt mål i detta läge skall få handläggas i den tilltalades fiånvaro krävs att den tilltalade har uppsåt alt hålla sig undan från rättegången. Oaktsamhet är således inle lillräckligl. Däremot är det inle nödvändigt all den tilltalade har direkt syftat lill all hålla sig undan. Även indirekt syfte och s.k. eventuellt uppsåt medför all regeln blir tillämplig. På vilket säll den tilltalade lyckas hålla sig undan är ointressant; om han kan antas befinna sig utomlands eller inom riket saknar också betydelse. Del väsentliga är all han lyckas varaktigt undgå hämtning till rätten.
Av paragrafens tredje stycke följer all huvudförhandling får hållas i den tilltalades frånvaro, om del saknas anledning vidta annan åtgärd i påföljdshänseende än att enligl 34 kap. I § första stycket första punkten brottsbalken förordna att tidigare ådömd påföljd skall avse även de aktuella brotten. Detta gäller oavsett den tidigare ådömda påföljdens art. Därvid gäller samma förulsätlningar som i fråga om bölesbroll, givelvis även kravet på tillfredsställande utredning. Av det sistnämnda följer bl.a. all möjligheten att handlägga mål i den tilltalades fiånvaro bör utnyttjas restriktivt när del kan övervägas all låta en tidigare ådömd skyddstillsyn omfatta nya brott. 1 sådana fall lorde nämligen den tilltalade regelmässigt kunna lämna väsentliga bidrag lill påföljdsutredningen, om han hörs direkt inför rätten.
YLnligt fjärde stycket får mål där del är aktuellt all ådöma skyddstillsyn eller fängelse inle handläggas i den tilltalades frånvaro utan all försvarare finns närvarande. Undanlag görs endast för del fallet all försvarare ej behövs. Så kan vara fallet l.ex. om gärningen är erkänd och påföljdsfrågan inle föranleder någon tvekan. Behövs försvarare, bör rätten utfärda förordnande i god tid före del förhandlingslillfälle vid vilket målet kan avgöras, om del kan antas all den tilltalade avser all inle infinna sig och försvarare inle förordnals tidigare.
Av femte stycket framgår all en tilltalad, som håller sig undan, inle behöver delges kallelse till förhandlimgen för att målet skall få avgöras. Även om del finns anledning anta all den tilltalade håller sig undan, bör givelvis delgivningsförsök göras, enligl vad som utvecklas närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.8).
Sjätte stycket motsvarar helt nuvarande fjärde stycket, bortsett från en språkligjustering.
Prop. 1981/82:105
Rättegångsutredningens förslag till lagtext
Underbilaga tiU bilaga I
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs all 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
46 kap. 15 §'
Uteblir den tilltalade från rällegångsfillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, skall rätlen förelägga nyll vite eller förordna, all han skall hämtas lill rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
, Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits lumom. och finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras utan hinder av all den tilltalade inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen, om
1. anledning
saknas att döma till
annan påföljd än villkorlig dom el
ler böter eller sådana påföljder i
förening.
2. anledning saknas att döma till annan påföljd än skyddstillsyn eller fängelse i högst sex månader eller sådana påföljder tillsammans eller i förening med böter, och den tillta-tade tidigare underlåtit att inftnna sig vid huvudförhandling rörande de brott som avses med åtalet,
3. den tilltalade, sedan stämning delgivits honom, avvikit etter håller sig undan på sådant sätt alt han inte kan inställas till huvudjörhand-ling.
Med de påjöljder som anges i andra stycket I skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken.
Huvudförhandling får hållas enligt andra stycket 2 eller 3 endast om den tilltalade biträds av försvarare vid förhandlingen. Vad nu
'Senaste lydelse 1964:166.
Prop. 1981/82:105
52
Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.
sagts gäller dock inte om det är uppenbart att behov av försvarare inte föreligger.
I faU som avses i andra stycket 3 får målet avgöras även om den tilltalade inte delgivUs kallelse tiU förhandlingen.
Rättegångsfråga/år avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
Prop. 1981/82:105 53
Bilaga 2
Sammanfattning av remissyttrandena
1 Allmänt
Samtliga remissinstanser utom hovrätten för Västra Sverige har tillstyrkt all möjlighelema att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro utvidgas. Hovrätten för Västra Sverige har i slällel förklarat alt den inle motsätter sig en sådan utvidgning. I två särskilda frågor, nämligen dels kravet på tidigare utevaro dels kravet på försvarare, har flera remissinstanser framfört förslag som avviker från rältegångsutredningens. Några remissinstanser har också ställt sig tveksamma lill om bl.a. fängelse över huvud taget bör få utdömas i den tilltalades utevaro.
2 Kravet på tidigare utevaro m.m.
Sex av de fjorton remissinstanserna, nämligen riksåklagaren, domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Slmdsvalls tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare anser alt del inte bör uppställas sorrt krav för all få döma lill skyddsiillsyn eller fängelse i högst sex månader all den tilltalade tidigare har uteblivit från huvudförhandling i målet. Även överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt har denna uppfattning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför all del krav på rättssäkerhet som bör upprätthållas i rättskipningen inle kan få göras avhängigt av den tilltalades benägenhet all delta i rättegången. Om man anser att ell mål över huvud taget kan avgöras i den tilltalades utevaro, finns det enligt hovrättens mening inte några skäl att vänta med avgörandet tills han uteblivit för andra gången. Domstolsverket anser, all frågan huruvida ell visst mått av utredning är tillfyllest för all grunda en från rällssäkerhetssynpunkl godtagbar dom inte påverkas av del anlal gånger som den tilltalade har uteblivit. Hovrätten för Västra Sverige påpekar alt möjligheterna att tillfredsställande utreda saken närmast lorde bli sämre av alt målet måste sällas ut två gånger med därav följande försening av avgörandet. Riksåklagaren menar all omständigheterna ofta kan vara sådana alt det redan på ell tidigt stadium med ganska god säkerhet kan förutses att den tilltalade inle kommer all hörsamma en kallelse lill huvudförhandling. Under förulsällning att offenllig försvarare finns närvarande bör del enligt riksåklagarens uppfattning i sådana fall vara möjligt att avgöra målet redan vid dén första huvudförhandlingen. Riksåklagaren tror all möjligheten all döma ut fängelsestraff i den tilltalades utevaro kommer att användas i jämförelsevis okomplicerade mål, främst s.k. taxebroll av typ rattfylleri och misshandel. Riksåklagaren anser emellertid att maximitiden för fängelse
Prop. 1981/82:105 54
som utdöms i den tilltalades utevaro bör sättas vid tre månader, som motsvarar del högsta fängelsestraff som kan dömas ut i förening med skydds-tillsyn.
Justitiekanslern anser all även utdömandet av påföljden villkorlig dom bör kräva att den tilltalade tidigare har uteblivit från huvudförhandling i målet.
Stockholms tingsrätt förordar en regel som ger domstolen möjlighet att döma till skyddsiillsyn eller fängelse i högst sex månader redan vid det första frånvarotillfällel, om den tilltalades bristande vilja alt infinna sig har blivit tydligt klarlagd. I andra fall bör enligt tingsrätten sådan möjlighet finnas vid upprepad utevaro.
Uppsala tingsrätt menar alt endast skyddsiillsyn men ej fängelse bör likställas med villkorlig dom i nu aktuellt hänseende.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser, all del inte alls bör gå all döma lill skyddsiillsyn i den tilltalades utevaro och all endast fängelse högst två månader bör kunna dömas ut och i så fall under samma förutsättningar som rättegångsulredningen föreslagit för villkoriig dom.
Enligl överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt bör målet kunna avgöras redan vid första utevarolillfållel, om del kan antas alt utevaron uppenbarligen beror på tredska från den tilltalades sida och han inle kan förväntas komma all hörsamma ny kallelse. Dubblerad utevaro bör inle heller behövas för de inle sällan förekommande fallen där frånvaron har sin grund i en närmast panisk förskriickelse hos den tilltalade all uppträda i en offentlig rättegång.
Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt anser all del inle bör gå all döma till fängelse i den tilltalades utevaro samt är tveksam till all påföljden skyddstillsyn skall få dömas ul vid utevaro.
Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län är tveksam till om del bör gå att döma lill fängelse och skyddsiillsyn i den tilltalades utevaro.
3 Kravet på försvarare
Flera remissinstanser har tagit upp utredningens krav på försvarare i de fall då skyddsiillsyn och fängelse skulle få utdömas i den tilltalades utevaro. Domstolsverket, hovrätte/.', över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare anser att nu gällande regler om försvarare i 21 kap. RB är tillräckliga och att någon särreglering inle behövs för de fall då domstol får avgöra mål i tilllalads utevaro. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar alt om målets beskaffenhet inte föranlett att försvarare förordnals enligl reglerna i 21 kap. RB. bör den omständigheten all målet kan komma alt avgöras i den tilltalades utevaro inte vara av någon självständig betydelse i försvararfrågan. Hovrätten påpekar all det åligger såviil åklagaren som domstolen all självmant ta till vara den tilltalades intresse och att värdet av en försvarares insatser i den aktuella situationen torde vara ytterst begränsat.
Prop. 1981/82:105 55
Hovrättenför Västra Sverige och Uppsala tingsrutt anser all den av rättegångsulredningen föreslagna regeln om krav på försvarare i vissa fall då domstol avgör målet i den tilltalades utevaro bör gälla vid påföljden fängelse men ej vid skyddsiillsyn. Att kravet på försvarare skall finnas vid påföljden fängelse påkallas enligl hovrätten av behovel all bevara allmänhetens tilltro lill rättssäkerheten i domslolsförfarandel. Vidare anser hovrätten all del bör beaktas, all personundersökning inle krävs för all få döma lill fängelse i upp till sex månader.
Chefen jör länsåklagarmyndigheten i Västmanlands län anser all utredningens krav på försvarare, då påföljden skyddsiillsyn eller fängelse skall dömas ut i den tilltalades utevaro, kan mjukas upp något.
Övriga remissinstanser har i nu berörda huvudfrågor i alll väsentligt delat utredningens uppfattningar.
4 Övriga frågor
Justitiekanslern anser all även 45 kap. 15 § RB bör ändras som en följd av ändringarna i 46 kap. 15 §. Enligl Uppsala tingsrätt bör 21 kap. 2 § RB ändras så att kallelse enligl 45 kap. 15 § andra stycket RB kan utformas med hänsyn lill möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro.
Uppsala tingsrätt har särskill tagit upp frågan om räckvidden av regeln att förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken skulle kunna meddelas i den tilltalades utevaro. Tingsrätten anser alt del måste klargöras i vilken omfattning ett sådant förordnande att tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet kan förenas med beslut om särskilda åtgärder, prövolidsförlängning, böter etc, när målet avgörs iden tilltalades utevaro. Tingsrätten föreslår alt mindre ingripande åtgärder, såsom varningar, förlängningar av prövotid och särskilda föreskrifter bör vara möjliga medan mer ingripande påföljder såsom förverkande av villkorligt medgiven frihet eller del därav inle bör vara möjliga annat än under de förutsättningar som avses med 46 kap. 15 § andra stycket 2 i utredningens förslag.
Stockholms tingsrätt anser att ordet "nöjaktigt" i 46 kap. 15 § RB bör bytas ul mol "fullt godtagbar utredning med hänsyn till målets beskaffenhet".
Umebygdens tingsrätt har pekat på att den föreslagna utvidgningen av möjligheterna all avgöra mål i den tilltalades utevaro medför all en villkoriig dom eller skyddstillsyn som ådöms i den tilltalades utevaro senare kan undanröjas i en ny rättegång och alt påföljden för brollslighelen då kan bestämmas till ett frihetsstraff, som kan överstiga fängelse i sex månader. Tingsrätten ifrågasätter om del inte finns skäl all förhindra att längre fri-helsberövanden än sex månader ådöms för brottsligheten i samband med ell undanröjande av en villkorlig dom eller skyddsiillsyn som ådömts i den tilltalades utevaro.
Prop. 1981/82:105 56
Sveriges domareförbund har framhållit, all del inte bör vara förbud mol handläggning i den tilltalades utevaro vid del andra utevarolillfållel i sådana fall då den tilltalade delgivils lilläggsslämning för nya brott mellan del första och del andra utevarolillfällel, om de nytillkomna brotten är sådana att påföljden för dem skulle bli enbart böter, om de varit de enda förekommande.
Prop. 1981/82:105
57
Bilaga 3 Det remitterade lagjörslaget
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
46 kap.
15 §'
Uteblir den tilltalade från rältegångslillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes genom ombud, déiföreläggande meddelats honom all infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, all han skall hämtas lill rätten antingen omedelbart eller lill senare dag.
Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av all den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
Uteblir den tilltalade från rältegångslillfälle för huvudförhandling eller instäUer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten förelägga nyll vite eller förordna, all han skall hämtas lill rätten antingen omedelbart eller lill senare dag.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig genom ombud eller har uteblivit, om
/. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom, har avvikit etter håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas tiU huvudförhandlingen.
I fall som avses i andra stycket I får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivU från ett rättegångstiltfäUe för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud.
Med de påföljder som anges i andra stycket I skall likställas ett förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken.
Senaste lydelse 1964:166.
Prop. 1981/82:105
58
Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tiUtalade uteblivU. även om kallelse ej delgivits honom.
Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.
I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tiUtalade har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
Prop.
1981/82:105 59
Innehåll
Proposition......................................................... .... I
Propositionens huvudsakliga innehåll........................ ... 1
Lagförslag.......................................................... ... 2
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1981
1 Inledning.......................................................... 4
2 Föredragandens överväganden............................. ... 5
3 Ikraftträdande m.m............................................ ... 9
4 Upprättade lagförslag......................................... . 10
5 Specialmolivering............................................... . 10
6 Hemställan....................................................... ... II
7 Beslut ............................................................ ... II
Utdrag av lagrådels protokoll den 8 januari 1982 ...... . 12
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1982 .. 22
1 Anmälan av lagrådsyllrande.................................. . 22
2 Hemställan....................................................... . 25
3 Beslut ........................................................... . 25
Bilagor
Bilaga I Rällegångsutredningens promemoria.............. 26
Bilaga 2 Sammanfattning av remissyttrandena .......... . 53
Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget ..................... . 57
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982