TU 1981/82:3
Trafikutskottets betänkande
1981/82:3
om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.
Motionerna
I motion 1980/81:314 av Ulla Ekelund (c) yrkas att riksdagen som sin
mening uttalar att frågan om befogenhet för polisen att utfärda temporärt
körförbud i enlighet med vad som i motionen anförts undersöks.
I motion 1980/81:382 av Erik Olsson och Tore Nilsson (båda m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att ytterligare förbättra
trafiksäkerheten i enlighet med vad i motionen anförts.
I motion 1980/81:464 av Olle Östrand m. fl. (s) yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för införande av
hastighetsbegränsning på snöskotrar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en översyn av reglerna vid körning med snöskoter.
I motion 1980/81:565 av Margot Håkansson och Bernt Ekinge (båda fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att regeringen uppdrar åt
trafiksäkerhetsverket att informera och propagera för att en enkel och
ändamålsenlig första hjälpen-utrustning i form av ett första förband finns i
alla bilar och motorcyklar.
I motion 1980/81:573 av Hans Petersson i Röstånga och Sven Andersson
(båda fp) yrkas att riksdagen beslutar att körkortslagen ändras i enlighet med
vad som framförts i motionen.
I motion 1980/81:574 av Hans Petersson i Röstånga och Sven Andersson
(båda fp) yrkas att riksdagen beslutar att även annan än fordonets ägare skall
äga rätt att bestrida betalningsansvar för förelagd felparkeringsavgift.
I motion 1980/81:984 av Paul Grabo m. fl. (c) yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i gällande föreskrifter att
kommun blir beslutande vid införande av hastighetsbegränsning och
stopplikt i fall där riksvägnätet inte berörs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avbyråkratisering i frågor om hastighetsbegränsning även då
riksvägnätet berörs.
I motion 1980/81:993 av Johan Olsson och Gunnar Björk i Gävle (båda c)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om begränsning av motoreffekt och maximihastighet å
svenska snöskotrar.
I Riksdagen 1981/82. 15 sami. Nr 3
TU 1981/82:3
2
I motion 1980/81:1745 av Allan Åkerlind (m) yrkas att riksdagen beslutar
hos regeringen begära att trivsel- och säkerhetsföreskrifterna för bussar blir
föremål för översyn.
Utskottet
I motion 1980/81:314 (c) yrkas att frågan om befogenhet för polisen att
utfärda temporärt körförbud för husvagns-/släpvagnsekipage närmare
undersöks. Enligt motionären råkar husvagnar!släpvagnar ofta vid dåligt
väglag och särskilt vid stark blåst ut för allvarliga tillbud och olyckor. Polisen
bör därför i samarbete med lokal väderlekstjänst kunna över t. ex.
lokalradion tillfälligt förbjuda trafik med husvagn eller annan släpvagn med
kapell.
Utskottet vill erinra om att trafiksäkerhetsverket inför varje semestersäsong
riktar en allmän trafiksäkerhetsinformation till husvagnsägarna. I
lokalradio och andra radiosändningar ges också särskilda väderleksvarningar.
Att förena sådana varningar med förbud av föreslagen art är enligt
utskottets mening mindre lämpligt. Ett sådant förbud torde dessutom vara
praktiskt ogenomförbart. Motionen avstyrks därför.
I motion 1980/81:382 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
åtgärder som innebär att hastighetsbegränsningar på vägar skall framgå inte
bara av förbudsmärken utan också av siffror eller linjer som i olika färger
målas på vägbanan och som anger högsta tillåtna hastighet.
Ett genomförande av motionärernas förslag torde vara förenat med
avsevärda kostnader, inte minst för vägunderhållet. Det synes vidare
tveksamt om kostnaderna skulle medföra någon motsvarande vinst för
trafiksäkerheten, särskilt vid vinterväglag. Med hänvisning härtill och då
frågor av detta slag i första hand bör prövas av vägverket och trafiksäkerhetsverket
synes motionen inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
1 motion 1980/81:464 (s) yrkas att åtgärder bör vidtas för införande av
hastighetsbegränsning på snöskotrar och att reglerna för körning med
snöskoter ses över.
I motion 1980/81:993 (c) yrkas att åtgärder bör vidtas för begränsning av
motoreffekt och maximihastighet på svenska snöskotrar.
I båda motionerna framhålls att den på senare år starkt ökade användningen
av snöskotrar för olika fritidsändamål har medfört problem i form av
buller, nedskräpning, skador på växtlighet, störningar för djurlivet, olaga
jakt och fiske samt inte minst en ökad olycksfrekvens. Sambandet mellan
alkoholförtäring, särskilt hos yngre snöskoterförare, med därav följande
omdömeslös körning, och det växande antalet olyckor understryks i den
förstnämnda motionen. Enligt båda motionerna bör en generell hastighetsbegränsning
för snöskotrar till högst 70 km/tim. snarast införas. Hastighetsmaximeringen
bör åstadkommas genom en begränsning av motoreffekten
TU 1981/82:3
3
eller på annat lämpligt sätt, så att manipulationer med hastigheten
förhindras.
Utskottet delar motionärernas oro över de olägenheter som den ökade
användningen av snöskotrar, särskilt för fritidsändamål, medför. Åtgärder
för att komma till rätta främst med ett okynnesbetonat missbruk av
snöskotrar framstår också enligt utskottets mening som angelägna. Utskottet
har därför med tillfredsställelse erfarit att berörda branschintressen frivilligt
åtagit sig att inte marknadsföra snöskotrar med större effekt än 60 hk.
Trafiksäkerhetsverket har också på uppdrag av regeringen övervägt
möjligheterna att genom tekniska krav begränsa effekten och hastighetsresurserna
hos terrängskotrar. Verket har till fullgörande av uppdraget
föreslagit att snöskotrar skall vara utrustade med en anordning som
automatiskt begränsar maximihastigheten samt att en högsta tillåten
hastighet bör fastställas. Vidare har verket fäst uppmärksamheten på
möjligheterna att genom information om vådorna av alkoholförtäring i
samband med snöskoterkörning söka minska antalet olyckor.
Utskottet förutsätter att regeringen skyndsamt behandlar trafiksäkerhetsverkets
förslag, liksom förslagen i motionerna, i syfte att så långt möjligt
undanröja nuvarande olägenheter.
Motionerna synes därför inte f. n. böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I motion 1980/81:565 (fp) yrkas att trafiksäkerhetsverket informerar och
propagerar för att en enkel och ändamålsenlig första hjälp-utrustning i form
av ett första förband finns i alla bilar och motorcyklar.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att behovet av att medföra
någon form av sjukvårdsmateriel i motorfordon är stort. Det är också - som
motionärerna framhåller - angeläget att utrustningen kan användas utan
större förkunskaper. För att förmå ägare till motorfordon att anskaffa och
under färd medföra lämplig första hjälp-utrustning fordras saklig och effektiv
information om dennas skadeavhjälpande effekt. Sådan information kan
lämpligen bedrivas av trafiksäkerhetsverket men även av andra myndigheter
och organisationer såsom socialstyrelsen, nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) och försäkringsbolagen. Utskottet förutsätter att så
sker och finner därför motionen inte böra föranleda någon särskild åtgärd av
riksdagen.
I motion 1980/81:573 (fp) yrkas att riksdagen beslutar om ändring av
körkortslagen (1977:477) så att körkortet skall omhändertas vid skälig
misstanke om rattfylleri eller rattonykterhet.
Enligt ifrågavarande lagrum - 23 § körkortslagen - omhändertas körkortet
bl. a. i de fall körkortshavare vid förande av motordrivet fordon företett
”tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne”. Om tydliga
tecken saknas kan körkortet omhändertas först sedan analysbevis, som visar
att straffbar promille förelåg, har erhållits.
TU 1981/82:3
4
Enligt motionärerna händer det rätt ofta att en för rattonykterhet
misstänkt person anmäler förlust av sitt körkort under den tid då analysbevis
inväntas. Om körkortet därefter återkallas kan vederbörande åberopa att
han inte har något körkort att lämna ifrån sig. Vid en poliskontroll kan han
emellertid visa upp körkortet utan att det upptäcks att det återkallats.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att ifrågavarande olägenhet
bör undanröjas. I sammanhanget vill utskottet erinra om utredningen (Ju
1980:05) om möjligheterna att använda utandningsprov som bevismedel vid
trafikonykterhetsbrott. Enligt direktiven (Dir. 1980:68) syftar utredningen
till att utröna förutsättningarna för en övergång från blodprov till utandningsprov
som bevismedel vid trafikonykterhetsbrott.
Enligt vad utskottet erfarit har rikspolisstyrelsen i en skrivelse till
regeringen föreslagit en ordning för att komma till räUa med den i motionen
påtalade olägenheten. Förslaget innebär att polisman skall kunna avkräva en
misstänkt rattonykter förare körkortet och i stället överlämna ett tillfälligt
körkort som gäller under sådan tid som fordras för att analysbevis skall hinna
färdigställas.
Utskottet förutsätter att förslaget snarast prövas av regeringen. Med
hänvisning härtill och vad utskottet i övrigt anfört synes motionen inte f. n.
böra föranleda något riksdagens åtgärd.
I motion 1980/81:574 (fp) yrkas att riksdagen beslutar att även annan än
fordonets ägare skall ha rätt att bestrida betalningsansvar för förelagd
felparkeringsavgift.
Enligt 9 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift är det endast ägare av
fordon som får bestrida betalningsansvar för parkeringsanmärkning.
Motionärerna framhåller att den som hyr en bil av en uthyrningsfirma och
som önskar bestrida betalningsansvar för parkeringsanmärkning måste ha en
fullmakt från uthyrningsfirman. Enligt motionärerna är denna oftast ovillig
att utfärda en fullmakt, eftersom det medför en administrativ merkostnad.
Av 7 § bilregisterkungörelsen (1972:599) framgår att bl. a. den som leasar,
dvs. långtidshyr, ett fordon under minst ett år skall registreras i bilregistret
som ägare till fordonet. Det förhållande som motionärerna pekar på kan
sålunda inte uppstå vid leasing under ett år eller längre tid utan endast vid
förhyrning under kortare tid.
Utskottet vill fästa uppmärksamheten på specialmotiveringen till 9 § i
förslaget till lag om felparkeringsavgift (prop. 1975/76:106, TU 1975/76:14,
rskr 1975/76:240) där föredragande departementschefen framhöll: ”Om
ägaren inte vill anmäla bestridande trots att föraren anser detta befogat kan
detta enligt allmänna civilrättsliga regler få återverkningar på ägarens
regressrätt.”
Enligt vad utskottet har erfarit kommer överläggningar att äga rum mellan
företrädare för regeringskansliet och Biluthyrningsbranschens riksförbund
om påföljder för felparkering.
TU 1981/82:3
5
Utskottet utgår från att överläggningarna även kommer att omfatta den i
motionen väckta frågan. Med hänvisning härtill och till vad utskottet i övrigt
anfört synes motionen inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motion 1980/81:984 (c) framhålls att kommunerna bör ha en självständigare
roll än f. n. i frågor som rör införande av hastighetsbegränsning och
stopplikt.
Av 147 och 148 §§ vägtrafikkungörelsen (VTK) framgår att lokala
trafikföreskrifter meddelas av länsstyrelsen i fall som avser vissa hastighetsgränser
och stopplikt. Av 148 a § VTK framgår vidare bl. a. att vid beredning
av ärende om lokal trafikföreskrift som berör vägverket skall verket beredas
tillfälle att yttra sig.
Enligt motionärerna utgör det en form av onödig byråkrati att länsstyrelserna
skall belastas som beslutande organ för uppsättning av skylt om
hastighetsbegränsning. Kommunerna har i egenskap av väghållare befogenhet
att själva besluta om en rad olika trafikreglerande åtgärder och har också
beslutanderätt i många frågor av högre dignitet. Även då riksvägnätet berörs
av lokala trafikföreskrifter och då som regel vägverket skall höras bör
kommunerna få ett mera direkt inflytande i beslutsprocessen så att denna
förenklas och tidsutdräkten och byråkratin minskar. Beslut om stopplikt vid
vissa från trafiksäkerhetssynpunkt känsliga gatukorsningar bör också kunna
anförtros kommunerna efter hörande av polisen.
Enligt förordningen (1979:109) om försöksverksamhet rörande beslut om
hastighetsbegränsning får inom Borlänge, Malmö, Varbergs och Västerås
kommuner beslut om hastighetsgränser enligt 147 § andra stycket 6 VTK
meddelas av kommunen. Besluten får dock inte omfatta väg som är avsedd
för genomfartstrafik. Trafiksäkerhetsverket meddelar verkställighetsföreskrifter.
Enligt vad utskottet har erfarit väntas berörda kommuner inom kort till
trafiksäkerhetsverket redovisa resultatet av den verksamhet som möjliggjorts
genom nämnda förordning. Uppgifter från verket tyder på att
erfarenheterna av verksamheten är goda. Utskottet utgår från att regeringen
vid sin prövning av redovisningen även beaktar övriga i motionen aktualiserade
frågor. Denna synes därför inte f. n. böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I motion 1980/81:1745 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
översyn av trivsel- och säkerhetsföreskrifterna för bussar.
En skyldighet för busstrafikföretagen att såsom motionären har föreslagit
alltid - även i rusningstid - kunna tillhandahålla sittplatser torde medföra att
antalet bussar och förare måste väsentligt öka. Kostnaderna för kapacitetsökningen
torde endast kunna täckas genom höjda taxor eller genom
skattefinansiering. Detsamma gäller motionärens förslag om den förbättring
av bekvämligheten som toalett på alla bussar skulle innebära.
TU 1981/82:3
6
Utskottet är för sin del med hänsyn bl. a. till kostnadsaspekterna inte
berett att tillstyrka de nämnda förslagen.
Vad gäller den i motionen likaledes aktualiserade frågan om möjligheterna
att i en nödsituation utrymma en buss har utskottet erfarit att enligt
trafiksäkerhetsverkets regler alla bussar i viss utsträckning skall vara
försedda med fönster av krossbart säkerhetsglas. Enligt uppgift från verket är
emellertid numera alla fönster i moderna bussar av sådant glas. Utskottet
finner det inte motiverat att f. n. gå längre i krav på bussars utrymningsmöjligheter.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande temporärt förbud mot framförande av husvagnar
och släpvagnar
att riksdagen avslår motion 1980/81:314 (c),
2. beträffande bättre markeringar av hastighetsbegränsningar på
vägar
att riksdagen avslår motion 1980/81:382 (m),
3. beträffande hastighetsbegränsning för snöskotrar
att riksdagen lämnar motionerna 1980/81:464 (s) och 1980/
81:993 (c) utan åtgärd,
4. beträffande första hjälpen vid trafikolyckor
att riksdagen lämnar motion 1980/81:565 (fp) utan åtgärd,
5. beträffande omhändertagande av körkort vid misstanke om rattonykterhet
att
riksdagen lämnar motion 1980/81:573 (fp) utan åtgärd,
6. beträffande betalningsansvaret för felparkeringsavgift
att riksdagen lämnar motion 1980/81:574 (fp) utan åtgärd,
7. beträffande vissa beslut rörande hastighetsbegränsning och
stopplikt
att riksdagen lämnar motion 1980/81:984 (c) utan åtgärd,
8. beträffande säkerhetsföreskrifter rörande bussar
att riksdagen avslår motion 1980/81:1745 (m).
Stockholm den 5 november 1981
På trafikutskottets vägnar
BERTIL ZACHRISSON
TU 1981/82:3
7
Närvarande: Bertil Zachrisson (s). Bertil Jonasson (c). Wiggo Komstedt (m),
Kurt Hugosson (s), Rune Torwald (c), Birger Rosqvist (s), Sixten Pettersson
(m). Olle Östrand (s), Anna Wohlin-Andersson (c). Eric Rejdnell (fp). Per
Stenmarck (m), Rune Johansson (s), Margit Sandéhn (s), Erik Börjesson
(fp) och Sten-Ove Sundström (s).
GOT AB 69722 Stockholm 1981