TU 1981/82:1

Trafikutskottets betänkande
1981/82:1

om utredning av fartygsolyckor
Motionen

I motion 1980/81:759 av Birger Rosqvist m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn och förslag om ändrad handläggning av
utredningar om sjöolyckor.

Remissyttrandena

Över motionen har yttranden inhämtats från sjöfartsverket, sjöfartens
haverikommission. Sveriges redareförening. Sveriges fartygsbefälsförening.
Svenska sjöfolksförbundet. Svenska maskinbefälsförbundet och Assuransföreningen
(Sveriges ångfartygs assurans förening). Se bilaga till detta
betänkande.

Utskottet

I motion 1980/81:759 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
översyn och förslag om ändrad handläggning av utredningar om sjöolyckor.
Tillsynen av att för sjösäkerheten gällande lagar, förordningar och föreskrifter
efterlevs åvilar sjöfartsinspektionen som är en särskild avdelning inom
sjöfartsverket. Säkerhetssektionen som sorterar under denna avdelning har
till uppgift att granska rapporter och utreda olyckor som inträffat på svenska
fartyg eller olyckor i vilka svenska fartyg varit inblandade. Även olyckor som
inträffat på svenskt område med utländska fartyg skall granskas och utredas
av säkerhetssektionen. Den nuvarande organisationsformen innebär enligt
motionen att sjöfartsverket som myndighet utreder sig själv vid olyckor där
exempelvis uppgifter om farledsbeskaffenheten, dvs. ett av verkets ansvarsområden.
kan ha varit av avgörande betydelse för händelsen. Det framhålls
att den utredande säkerhetssektionen således kan få arbeta under en
lojalitetskonflikt med det egna verket. Enligt motionärerna bör därför frågan
om ändrad organisation i denna del av sjöfartsverkets nuvarande verksamhet
prövas. De framhåller att säkerhetssektionen skulle kunna bli en enhet helt
fristående från sjöfartsinspektionen, eller också skulle utredningsverksamhet
rörande sjöolyckor där verket själv kan tänkas vara inblandat kunna
överföras till sjöfartens haverikommission.

1 Riksdagen 1981/82. 15 sami. Nr 1

TU 1981/82:1

2

Sjöfartsverket framhåller i sitt remissyttrande att säkerhetssektionens
funktion behövs hos verket och att om verksamheten förläggs till sjöfartens
haverikommission en ny enhet för analys och uppföljning av olyckor måste
byggas upp. Det framhålls vidare att den nuvarande fördelningen av arbetet
mellan verket och sjöfartens haverikommission är ändamålsenlig och att den
i motionen efterlysta självständigheten för säkerhetssektionen redan existerar
genom den ställning som sjöfartsinspektionen har gentemot verket i
övrigt. Sjöfartsverket anser att ett särskiljande av säkerhetssektionen och
dess haveriutredningsverksamhet från verkets organisation radikalt skulle
förändra ursprungssyftet med en central myndighet för sjöfartsfrågor.
Verket ser därför inget behov av en ytterligare översyn utöver den som redan
pågår inom kommunikationsdepartementet.

Sjöfartens haverikommission framhåller att ett haveriutredningsorgans
viktigaste produkt är dess rekommendationer som oftast riktas till säkerhetsmyndigheten,
vilken har möjlighet att påverka säkerheten genom
tillsynsverksamhet eller förbättring av farleder m. m. För att haveriutredningsverksamheten
skall vara meningsfull måste säkerhetsmyndigheten
snabbt och effektivt ta sig an rekommendationerna. Ett samspel och en klar
rollfördelning mellan utredningsorganet och säkerhetsmyndigheten framstår
enligt haverikommissionen som en av hörnstenarna i ett väl utvecklat
säkerhetssystem. Kommissionen som anser att ett sådant system ännu inte
finns inom svensk sjöfart och att utredning av sjöolyckor bör handhas av en
neutral instans som är helt oberoende av säkerhetsmyndigheten tillstyrker
förslaget i motionen.

Sveriges redareförening hälsar med tillfredsställelse att kommunikationsdepartementet
ser över frågor om sådan undersökningskommission som sägs
enligt 314 § sjölagen, då dessa frågor är av största betydelse för sjöfartsnäringen.
Föreningen anser vidare att gränserna mellan sjöfartsverket och den
särskilda undersökningskommissionens ansvarsområden inte är klara och att
den fortsatta synen på sjöförklaringsinstitutet måste klarläggas. Redareföreningen
tillstyrker motionärernas förslag om en översyn av handläggningsordningen
i fråga om sjöolyckor men anser att frågan måste ses i ett större
sammanhang. Enligt föreningen bör översynen ske inom ramen för en
offentlig utredning.

Svenska sjöfolksförhundet, Svenska maskinbefälsförbundet och Sveriges
fartygsbefälsförening instämmer i de synpunkter som förs fram i motionen
och tillstyrker yrkandet om en översyn av gällande handläggningsordning för
utredning av sjöolyckor.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser att det nu är lämpligt att göra
en genomgripande översyn av hela det svenska systemet för utredning av
sjöolyckor, innefattande bl. a. sjöförklaringar, utredningar om sjöfartsverkets
säkerhetssektion och utredning om sjöfartens haverikommission. Enligt
Assuransföreningen bör utredning av sjöolyckor göras av en enhet som är
fristående från sjöfartsverket och som med fördel torde kunna inordnas i

TU 1981/82:1

3

haverikommissionen. Därigenom borde haverikommissionen kunna ges
ansvaret för utredning av alla sjöolyckor och ges arbetsformer som passar för
både större och mindre fall. Assuransföreningen framhåller också att det är
viktigt att även olyckor med utländska fartyg utreds. •

Utskottet konstaterar att samtliga remissinstanser som yttrat sig över
motionen anser att behov föreligger av en översyn i någon form av
handläggningsordningen för utredning av sjöolyckor. En del av remissinstanserna
fäster i likhet med motionärerna särskild vikt vid att en
organisation skapas som garanterar att olyckorna kan utredas av en instans
som är fristående från säkerhetsmyndigheten, dvs. sjöfartsverket. Andra
remissinstanser anser att frågan måste ses i ett större sammanhang och att det
nu är lämpligt att göra en genomgripande översyn av hela det svenska
systemet för utredning av sjöolyckor.

Utskottet vill för sin del understryka att en väl fungerande utredningsverksamhet
i samband med sjöolyckor är ett viktigt led i arbetet för en
tillfredsställande sjösäkerhet. Utskottet delar motionärernas och remissinstansernas
uppfattning att den nu gällande handläggningsordningen bör ses
över. Enligt vad utskottet erfarit pågår f. n. inom kommunikationsdepartementet
en sådan översyn. Syftet har därvid främst angivits vara att ta ställning
till vilka olyckor som skall utredas, utredningsmetodiken samt organisationsoch
finansieringsfrågor.

Med hänvisning till det pågående utredningsarbetet som bl. a. omfattar de
frågor som motionärerna aktualiserat synes motionen inte påkalla någon
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet vill dock betona vikten av att
kommunikationsdepartementet vid sin översyn, som bör bedrivas skyndsamt,
noga prövar de i motionen väckta förslagen. Utskottet som förutsätter
att så sker hemställer

att riksdagen lämnar motion 1980/81:759 (s) om utredning av
fartygsolyckor utan åtgärd.

Stockholm den 27 oktober 1981

På trafikutskottets vägnar
BERTIL ZACHRISSON

Närvarande: Bertil Zachrisson (s). Bertil Jonasson (c). Essen Lindahl (s),
Nils Hjorth (s). Wiggo Komstedt (nt). Rune Torwald (c). Birger Rosqvist (s).
Sixten Pettersson (m), Olle Östrand (s), Eric Rejdnell (fp). Rune Johansson
(s), Ivar Franzén (c). Erik Börjesson (fp), Sten-Ove Sundström (s) och Karl
Björzén (m).

TU 1981/82:1

4

Bilaga

Yttranden över motion 1980/81:759

Sjöfartsverket (1981-04-23)

Hur utredningar av sjöolyckor skall bedrivas av staten är en stor och
mångfacetterad fråga. Formerna för utredningsverksamheten har diskuterats
ingående inom sjöfartsverket under flera år såväl principiellt som från
praktiska synpunkter med avseende på bl. a. resurser och organisation.
Någon slutlig lösning har ännu inte nåtts men vissa justeringar har
genomförts eller håller på att genomföras inom ramen för gällande
organisation. I sjöfartsverkets organisationsöversyn, som gjorts i samarbete
med statskontoret, har frågan behandlats ingående, se förslag till kommunikationsdepartementet
1978-08-29.

En arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet ser f. n. över frågan
om utredning av sjöolyckor. Verket har lämnat synpunkter till utredningen,
kopia bifogas.1

Verket vill särskilt framhålla att säkerhetssektionens funktion behövs hos
sjöfartsverket. Återföring i form av uppgifter om haverier kommer sannolikt
att begränsas om verksamheten förläggs till Sjöfartens Haverikommission -de direkta kontakterna minskar. Verket måste i så fall bygga upp en ny egen
enhet för analys och uppföljning av olyckor. Det bör beaktas att verket aktivt
deltar i det internationella sjösäkerhetsarbetet där olycksutredningar och
analyser av dessa är en viktig grund.

För sin dagliga verksamhet behöver säkerhetssektionen nära kontakter
med verkets experter inkl. personal vid inspektions- och lotsdistrikt samt
tillgång till de handlingar som finns på centralförvaltningen.

Sjöfartsverket anser att nuvarande fördelning av arbetet mellan verket och
sjöfartens haverikommission är ändamålsenlig. Haverikommissionen bör ta
hand om ett begränsat antal svåra olyckor.

Den i motionen efterlysta självständigheten för säkerhetssektionen
existerar redan för sjöfartsinspektionen gentemot verket i övrigt, se § 19
sjöfartsverkets instruktion.

Ett särskiljande av säkerhetssektionen och dess haveriutredningsverksamhet
från verkets organisation skulle radikalt förändra ursprungssyftet med en
central myndighet för sjöfartsfrågor. Sjöfartsverket ser därför inget behov av
en ytterligare översyn, utöver den som redan pågår inom kommunikationsdepartementet,
som föreslås i motionen.

Sjöfartens haverikommission (1981-04-09)

Beträffande sjöfartens haverikommission och dess verksamhet hänvisas
till bifogade2 inlägg av kommissionens ordförande vid Det Norske Veritas
symposium i Göteborg den 26 mars 1981 angående säkrare navigation.

Uppenbart är att alltför många onödiga olyckor drabbar svensk sjöfart,
olyckor som ej sällan medför mycket stora skador på fartyg och den marina
miljön. Ibland går också människoliv till spillo. Sådana onödiga olyckor

^ Här cj bilagt.

TU 1981/82:1

5

drabbar även utländska fartyg som trafikerar svenska farvatten och bl. a. har
att hålla sig till svenska farleder, säkerhetsanordningar i dessa samt sjökort
och seglingsbeskrivningar.

Om olycksfrekvensen nedbringades på detta område skulle bl. a. mycket
stora kostnader kunna sparas.

Känt är inte minst från luftfarten att det viktigaste medlet att på sikt nå en
förbättrad säkerhet är att ha tillgång till ett väl utvecklat haveriutredningssystem.
Enbart genom en bred, lättillgänglig och korrekt information till
allmänheten och berörda intressenter om en olycka och dess orsaker nås en
högst gynnsam effekt för säkerheten. Utan professionella haveriutredningsorgan
torde inte sådan information kunna åstadkommas i varje fall inte för
någon längre tid.

Ett haveriutredningsorgans viktigaste produkt är dess rekommendationer.
Dessa syftar till att förhindra ett upprepande av olyckan eller eljest att
eliminera risker i säkerheten som uppdagats under utredningens gång. Oftast
riktas dessa rekommendationer till säkerhetsmyndigheten. Denna har ju
oftast möjlighet att påverka säkerheten genom tillsynsverksamhet eller
förbättring av farleder m. m.

För att göra haveriutredningsverksamheten meningsfull förutsätter detta
att säkerhetsmyndigheten snabbt och effektivt tar sig an rekommendationerna.
Utredningsorganet har för sin del att självständigt följa upp att dess
rekommendationer behandlas. Ett samspel och en klar rollfördelning mellan
utredningsorganet och säkerhetsmyndigheten framstår som en av hörnstenarna
i ett väl utvecklat säkerhetssystem.

Ett sådant system finns ännu inte inom svensk sjöfart. Av vad tidigare sagts
framgår att en förändring på detta område är synnerligen angelägen.

Utredning av sjöolyckor bör handhas av en neutral instans och vara helt
oberoende av säkerhetsmyndigheten i sin utredande verksamhet.
Sjöfartens haverikommission tillstyrker förslaget i motionen.

Anmärkas må att en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet
f. n. arbetar med frågor som berörs i motionen.

Sveriges redareförening (1981-02-27)

Inom regeringskansliet behandlas f. n. frågan om bästa sättet att utreda
fartygsolyckor. Föreningen har med anledning av en skrivelse från kommunikationsdepartementet
(bil. I)1 avgett bifogade svar (bil. 2)2.

Från redareföreningens svar vill föreningen nu särskilt framhålla
att föreningen med tillfredsställelse hälsade att frågor om sådan undersökningskommission
som sägs i 314 § sjölagen nu skulle komma att ses över
därför att dessa ärenden är av största betydelse för sjöfartsnäringen,
att gränserna mellan sjöfartsverkets och den särskilda undersökningskommissionens
ansvarsområden inte är klara,

att den fortsatta synen på sjöförklaringsinstitutet måste klarläggas,
samt att översynen bör ske inom en sedvanlig offentlig utrednings ram.
Redareföreningen vidhåller de uppfattningar som yttrandet innehåller.
Ytterligare kan anföras att frågan om ändrad organisation för sjöfartsverket
också behandlas f. n. inom regeringskansliet. Det är inte lämpligt att nu
bryta ut den särskilda frågan om utredning av fartygsolyckor.

^ Här cj bilagt.

TU 1981/82:1

6

Från dessa utgångspunkter vill redareföreningen tillstyrka motionärernas
förslag om en översyn av handläggningsordningen i fråga om utredningar om
sjöolyckor men tillägga att frågan måste ses i ett större sammanhang än vad
motionärerna gör. Föreningen skulle hälsa med stor tillfredsställelse om en
offentlig utredning i dessa frågor tillsattes snarast möjligt.

Sveriges fartygsbefälsförening (1981-04-10)

Sveriges fartygsbefälsförening har med anledning av angivna motion
funnit anledning att kraftigt tillstyrka dess genomförande.

Svenska sjöfolksförbundet (1981-02-23)

I föreliggande motion analyseras betydelsen av Sjöfartsverket som
tillsynsmyndighet för svensk sjöfart. Man konstaterar att Sjöfartsverket har
varierande arbetsuppgifter i vilka bl. a. sjösäkerheten ingår.

Vad gäller sjösäkerheten och tillsynen av för sjösäkerheten gällande lagar,
förordningar och föreskrifter åvilar detta Sjöfartsinspektionen, en avdelning
inom Sjöfartsverket.

Sjöfartsinspektionen hyser inom sig säkerhetssektionen som har till
uppgift att granska rapporter och utreda olyckor som inträffat på svenska
fartyg eller i de fall som svenska fartyg varit inblandade. Även de olyckor som
inträffat på svenskt farvatten med utländska fartyg skall granskas och
utredas. Sjösäkerhetsdirektören är den som ansvarar för Sjöfartsinspektionen.

Nuvarande organisationsform medger att Sjöfartsverket som myndighet
utreder sig själv vid inträffade olyckor där Sjöfartsverket är part i målet.

Mot detta förfaringssätt har många reagerat enär det utgör en risk för att
säkerhetssektionen får arbeta under en form av lojalitetskonflikt med det
egna verket. Detta förhållande är enligt vår uppfattning föga önskvärt.
Blotta grunden för misstanke om partiskhet är till utomordentligt stor skada
för myndigheten som ansvarar för att sjösäkerheten ska upprätthållas.

Vi anser att en ändrad organisationsform av utredningsmyndigheten
snarast möjligt kommer till stånd. Enligt vår uppfattning bör säkerhetssektionen
bli en enhet helt fristående från Sjöfartsinspektionen. Eller eventuellt
bör man överföra säkerhetssektionen till Sjöfartens Haverikommission som i
så fall skall permanentas och helt finansieras av statsmedel.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi om att riksdagen beslutar att
hos regeringen begära en omedelbar översyn och förslag om ändrad
handläggning av utredningar om sjöolyckor.

Svenska maskinbefälsförbundet (1981-04-15)

Svenska Maskinbefälsförbundet har under en följd av år kunnat konstatera
en försämring av de sjöfackliga organisationernas möjligheter att i
utredningar kunna påverka de ombordanställdas villkor vad gäller säkerhet
och bemanning. Organisationerna framför krav och synpunkter som i vissa
fall delas av sjöfartsverkets experter men trots detta inte återfinns i
slutprodukterna dvs. de bestämmelser och kungörelser som utfärdas.
Förbundet instämmer därför i motionärernas konstaterande att sjöfartsverkets
ställningstaganden är styrda av direktiv från kommunikationsdeparte -

TU 1981/82:1

7

mentet, vilket också fått till följd, att sjöfartsverkets tillämpning av
bestämmelser och kungörelser sammanfaller med kommunikationsdepartementets
tolkningar.

I sakfrågan delar Svenska Maskinbefälsförbundet motionärernas uppfattning,
att myndighet inte skall företaga utredningar - av det slag det här är
fråga om - inom sitt eget ansvarsområde. Förbundets uppfattning är att alla
haverier bör utredas av ett opartiskt organ vars objektivitet inte kan
ifrågasättas. Sjöfartens Haverikommission är ett redan befintligt organ som
enligt förbundets uppfattning uppfyller ovan ställda krav på objektivitet och
opartiskhet och därför i första hand bör komma i fråga som utredningsorgan
för fartygsolyckor. En sådan lösning förutsätter emellertid att resurser ställs
till kommissionens förfogande.

För att ytterligare belysa förbundets inställning i de frågor som berörts
inledningsvis bifogas 1979 års verksamhetsberättelse, där sidorna 45-50
rekommenderas för genomläsning.1

Sveriges ångfartygs assurans förening (1981-04-13)

Den i motionen väckta frågan har varit föremål för debatt under senare tid.
Assuransföreningen är av den uppfattningen att det nu är lämpligt att göra en
genomgripande översyn av hela det svenska systemet för utredning av
sjöolyckor innefattande bl. a. sjöförklaringar, utredningar av säkerhetssektionen
och utredningar av sjöfartens haverikommission.

Kommunikationsdepartementet har en arbetsgrupp som är sysselsatt med
frågan. Assuransföreningen har i brev 1980-10-02 givit synpunkter på frågor
som departementet tagit upp i sitt brev 1980-07-09 och då dessa två brev till
stor del handlar om det i motionen berörda problemet bifogas de här i kopia
för Er kännedom.2

Assuransföreningen anser att utredning av sjöolyckor bör göras av en
enhet som är fristående från sjöfartsverket och som med fördel torde kunna
inordnas i haverikommissionen. Haverikommissionen borde därigenom
kunna ges det övergripande ansvaret för utredning av alla sjöolyckor och ges
arbetsformer som passar för både större och mindre fall.

För mindre fall kan man tänka sig en enmansutredning.

För fall som är lite större och som på ett väsentligt sätt berör olika
partsintressen kan man, för att i högre grad tillvarata kraven på rättssäkerhet,
använda ett sjöförklaringsliknande system; haverikommissionens ordförande
och hans ställföreträdare är lagfarna domare. Härigenom bör
fördelarna med sjöförklaringen kunna tillvaratas samtidigt som nackdelarna
till stor del undviks.

I katastroffallen, slutligen, bör haverikommissionen göra en fullständig
undersökning.

En myndighet som på ovanstående sätt ansvarar för olycksutredningar
torde behöva några anställda nautiker och tekniker med erfarenhet även av
brand, farligt gods och liknande. Viss möjlighet bör finnas i enskilda fall att
engagera speciell sakkunskap för de fall där detta krävs. Antagligen är det en
praktisk lösning att i första hand rekrytera dessa utredare bland de personer
som nu utför dessa arbetsuppgifter inom säkerhetssektionen. En liten,
effektiv organisation som arbetar med olycksutredningar skulle efter en tid få
en stor erfarenhet av sjöolyckor och deras orsaker.

^ Här ej bilagt.

TU 1981/82:1

8

Det är viktigt att även utländska fartygs olyckor utreds i enlighet med
IMCO konventionerna om utbildning och om undermåliga fartyg etc. så att
den internationella säkerhetsstandarden lyfts till en hög nivå. Den myndighet
som ansvarar för utredning av fartygsolyckor har en viktig uppgift i detta
sammanhang. Enligt Assuransföreningens erfarenhet seglar de farliga
riskerna inte under svensk flagg.

Svensk sjöfart har genomlidit en mycket svår tid som har halverat
handelsflottans storlek. Framtiden ser dessutom ut att kunna bli svår. Det är
därför, enligt Assuransföreningens bedömning, mycket viktigt att en ny
organisation för olycksutredning blir kostnadseffektiv. Erfarenhetsmässigt
blir lätt en ny organisation ”självgenererande” och enligt Parkinsons lag
utvecklad till en omfattande och dyr verksamhet. Det kanske viktigaste
ändamålet med utredningen av sjöolyckor är att komma åt orsaken för att
kunna sätta in skadeförebyggande åtgärder och just i detta sammanhang är
det Assuransföreningens erfarenhet att i det stora flertalet fall räcker en
relativt snabb undersökning för att visa var felet legat och vad som lämpligen
kan göras för att förbättra säkerheten.

GOTAB 69517 Stockholm 1981