SoU 1981/82

Socialutskottets betänkande
1981/82:2

om vissa frågor om äldreomsorger m. m.

Motionsyrkanden

I motion 1979/80:1196 av Elisabeth Fleetwood m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av

1. social- och arbetsmiljölagstiftningen där kollisioner kan inträffa,

2. ansvarsfrågan vid vård i hemmet (hemsjukvård resp. social hemhjälp).

I motion 1980/81:250 av John Johnsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller

1. att arbetarskyddsstyrelsen ges i uppdrag att i enlighet med vad som
anförts i motionen utfärda anvisningar då det gäller bemanningen på
kommunala eller enskilda åldringsvårdsanläggningar,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att socialstyrelsen ges i uppdrag att
se över gällande råd och anvisningar rörande de kommunala ålderdomshemmen
i det syfte som anges i motionen.

I motion 1980/81:946 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett åtgärdsprogram för att
lösa den vårdkris som drabbar sjuka äldre människor,

2. att riksdagen uttalar

a) att äldrevården bör föras in under samma huvudman,

b) att möjligheten bör undersökas att som alternativ till långvården bygga
ut en mellanform av serviceboende för äldre som har behov av viss tillsyn
utan att behöva sjukvård,

c) att rätten till arbete även bör gälla de pensionärer som önskar
arbeta,

d) att pensionärsorganisationer inom olika organ ges möjlighet att påverka
samhällsplanering och utformning av sociala villkor på pensionsområdet.

I motion 1980/81:1630 av Stina Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ekonomiskt stöd för kommunala ålderdomshem
enligt motionens riktlinjer.

Allmänt om äldreomsorgerna

Utvecklingen av de allmänna sociala trygghetsanordningarna i form av
allmän sjukförsäkring och tandvårdsförsäkring, folkpension, ATP, socialvård
samt hälso- och sjukvård har varit av grundläggande betydelse för att

1 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 2

SoU 1981/82:2

förbättra de äldres situation. Detsamma gäller i fråga om samhällets
allmänna insatser för bostadsförsörjningen.

Vid sidan av utbyggnaden av dessa generella insatser för medborgarnas
välfärd har särskilda insatser för de äldre successivt utvecklats. I många fall
har nya former av äldreomsorg sitt ursprung i serviceåtgärder, som
tillkommit genom lokala initiativ i kommunerna. Dessa former av äldreomsorg
har sedan följts upp av statsmakterna genom lagstiftning och/eller
statsbidragsgivning för att de skall kunna utvecklas ytterligare och erbjudas
de äldre oberoende av bostadsort. Fortlöpande sker på olika håll i
kommunerna en utveckling av nya former av äldreomsorger, vilka kan
förutses komma att få en mera allmän efterföljd.

Nedan redovisas i korthet hur äldreomsorgerna successivt byggts ut på
grundval av beslut av statsmakterna.

Utvecklingen av olika former av äldreomsorger

Redan tidigt fanns anstaltsvård för bl. a. orkeslösa åldringar. Under den
tid, då kyrkan ombesörjde vad som tidigare kallades fattigvård, fanns vid
klostren hospital, där orkeslösa och sjuka mottogs och vårdades. När
kommunerna övertog fattigvården började de inrätta fattigvårdsanstalter
(fattighus, ålderdomshem m. m.) för bl. a. äldre och orkeslösa personer. I
1918 års fattigvårdslag (1918:422) föreskrevs slutligen en skyldighet för
fattigvårdssamhälle (kommun) att ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem,
vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka är i behov av vård
samt ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas.

En allmän pensionsförsäkring infördes år 1914 genom lagen (1913:120) om
allmän pensionsförsäkring. Till följd av försämring av penningvärdet kom
pensionsbeloppen enligt 1913 års allmänna pensionsförsäkring och dennas
efterföljare länge inte att medge en skälig levnadsstandard utan ytterligare
tillskott från det allmänna - med eller utan karaktär av fattigvård -behövdes.

För att stödja boende i egen lägenhet började kommunerna uppföra hem
för gamla eller ge stöd till uppförande av sådana hem. År 1939 beslutade
riksdagen bidra till denna utveckling av omsorgerna om de äldre genom att
riksdagen då godkände grunder för bidrag av statsmedel för beredande av
bostäder åt åldringar och invalider i pensionärshem samt anvisade medel för
sådana bidrag (prop. 1939:177, SU 1939:191, rskr 1939:323).

År 1947 godkände riksdagen grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande
och utbyggande (prop. 1947:243, SU 1947:184, rskr 1947:361). Enligt
dessa grunder skulle ålderdomshemmens karaktär av fattigvårdsanstalter
försvinna och ålderdomshemmen skulle i stället få karaktär av kommunala
inackorderingshem. Detta innebar att en redan inledd förändring av

SoU 1981/82:2

ålderdomshemmen i denna riktning skulle fullföljas. Ålderdomshemmen
skulle vidare reserveras för sådana åldringar och invalider, vilka var i behov
av omvårdnad och tillsyn men för vilka vård på sjukhus dock inte var
erforderlig. De åldringar som kunde sköta ett eget hushåll och i övrigt ta hand
om sig själva förutsattes skola få stöd av stat och kommun till att få en egen
för åldringar lämplig bostad. I fråga om ålderdomshemmens standard
innebar de godkända grunderna bl. a. att man i möjligaste mån skulle sträva
efter att undvika anstaltsprägeln och i stället få fram en trivsam hemmiljö i
ålderdomshemmen.

Riksdagen godkände år 1959 ändringar i olika avseenden av grunderna för
den statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen
(prop. 1950:144, SU 1950:135, rskr 1950:342), vilka bl. a. innebar att
statsbidrag skulle kunna utgå till kommunala och allmännyttiga bostadsföretag
för beredande av billiga och ändamålsenliga bostäder åt åldringar i
flerfamiljshus (s. k. insprängda lägenheter). Syftet var att man vid sidan av
pensionärshemmen skulle få en bostadstyp för pensionärer, som innebar att
äldre personer skulle kunna bo kvar i en miljö, sammansatt av människor i
alla åldrar.

Fattigvårdskaraktären hos vården på ålderdomshem, som i praktiken
försvunnit efterhand, undanröjdes formellt genom att 1918 års fattigvårdslag
med dess bestämmelser om bl. a. ålderdomshem upphävdes fr. o. m. den 1
januari 1956 och ersattes av lagen (1956:2) om socialhjälp (prop. 1955:177,
2LU 1955:39, rskr 1955:397). I socialhjälpslagen intogs av praktiska skäl
vissa bestämmelser om ålderdomshem, vilka i huvudsak förblivit oförändrade.
Vid framläggandet av förslaget till socialhjälpslag uttalade departementschefen
bl. a. att de kommunala socialvårdsanstalterna borde vara helt
öppna hem, i vilka vårdsökande togs emot då de av fri vilja - om också under
de yttre omständigheternas tryck - sökte sig dit.

I en proposition till 1957 års riksdag (prop. 1957:38) framlades på grundval
av 1952 års åldringsvårdsutrednings huvudbetänkande, (SOU 1956:1) Åldringsvård,
en översikt av åldringsvårdens läge och problem. I propositionen
angavs vidare riktlinjer för åldringsvården, över vilka yttrande av riksdagen
begärdes. Propositionen innefattade inte några förslag till direkta åtgärder
på åldringsvårdens område och de i propositionen angivna riktlinjerna
innebar inte någon nyorientering utan var i stort sett att uppfatta som ett
ytterligare understrykande av de huvudlinjer som varit normgivande för
åldringsvårdens utveckling under de närmast förflutna tiotal åren.

I propositionen framhöll departementschefen bl. a. att samhällets åldringsvård
syntes böra avse den efterfrågan som grundas på åldersbetingade
behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service samt att denna efterfrågan
borde tillgodoses inom ramen för ett så långt som möjligt fritt konsumtionsval.
Det påpekades att samhällets åldringsvårdande åtgärder inte fick bindas

SoU 1981/82:2

till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Departementschefen underströk bl. a. att man i strävan att hålla tillbaka
behovet av anstaltsvård måste med hänsyn till hushållssplittringen vidta
särskilda hjälpåtgärder för de gamla i deras hem, s. k. öppen åldringsvård.
Departementschefen förutsatte att den sociala hemhjälpen och den s. k.
hemtjänsten för gamla skulle byggas ut och han framhöll värdet av den
verksamhet för att bereda de gamla förströelse som växt fram på många
håll.

Mot bakgrund av att man för framtiden måste räkna med att ålderdomshemmen
i stigande grad belädes med åldringar som präglades av ålderssvaghet
och skröplighet och att det därvid inte sällan blev fråga om vårdfall, där
ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätades med varandra
att det blev svårt att skilja symtomen åt, ansåg departementschefen att man
måste kunna bereda viss sjukvård på ålderdomshemmen. Ålderdomshemmens
sjukvårdande uppgift skulle dock enligt departementschefen inte
innebära att ålderdomshemmen skulle behöva lämna en aktiv sjukvård men
väl kunna lämna åtminstone sådan sjukvård som kunde betecknas som god
hemsjukvård. Departementschefen underströk att detta ställningstagande
inte innebar ett accepterande i princip av den roll som sjukvårdsanstalter som
en del ålderdomshem eller avdelningar vid sådana hem kommit att spela.
Hur snart det skulle kunna bli möjligt att avveckla sådana avdelningar vid
ålderdomshemmen, som i praktiken fyllde sjukvårdsanstalters funktion, blev
emellertid enligt departementschefen beroende av den egentliga sjukvårdsorganisationens
utbyggnad.

Det som anförts i propositionen föranledde inte någon erinran av
riksdagen (SU 1957:170, rskr 1957:383).

Med utgångspunkt i att samhällets insatser inom åldringsvården syftade till
att åt de gamla bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid
behov personlig vård och omvårdnad föreslogs i en proposition till 1964 års
riksdag (prop. 1964:85) vissa reformer inom åldringsvården m. m. med
utgångspunkt i utredningsmaterial, som tagits fram av den år 1958 tillkallade
socialpolitiska kommittén och som redovisats i betänkandet (SOU 1963:47)
Åldringsvårdens läge och betänkandet (SOU 1964:5) Bättre åldringsvård.

I syfte att snabbt få till stånd en ökad utbyggnadstakt av långtidssjukvården
föreslogs i propositionen ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggande av
sjukhem för långvarigt kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka. Vidare
föreslogs riktlinjer för åtgärder i syfte att förbättra åldringarnas bostäder.
Slutligen föreslogs att ett statsbidrag till kommunernas kostnader för social
hemhjälp skulle införas i syfte att stimulera utbyggnad av hemhjälpsverksamheten.
För att konkurrens mellan hemhjälpsbehoven skulle undvikas
förordades det att statsbidraget skulle avse såväl hemhjälp till åldringar och
invalider som till barnfamiljer. Statsbidraget föreslogs avse kommunernas
personalkostnader för hjälp i de enskilda hemmen med avdrag för avgifter

SoU 1981/82:2

och andra inkomster.

Riksdagen godkände förslagen i propositionen (SU 1964:106, rskr
1964:245).

Till klarläggande av kommunernas ansvar för den enskildes omvårdnad
beslutade statsmakterna år 1968 (prop. 1968:74, 2LU 1968:38, rskr 1968:176)
att göra vissa tillägg till socialhjälpslagen.

I ett tillägg till den inledande bestämmelsen (1 §) i socialhjälpslagen
föreskrevs sålunda att varje kommun skall tillse att den som vistas i
kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och
förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Det framhölls i propositionen
att genom detta tillägg kommunernas förstahandsansvar för handikappvården
klarlades. I propositionen underströks vikten av att de åtgärder
varom var fråga, inte bara skulle komma att avse fysiskt handikappade. Även
psykiskt handikappade eller personer - yngre och äldre - som av andra skäl
mötte mera betydande svårigheter i sin dagliga livsföring borde enligt
propositionen omfattas av åtgärderna.

Vidare kompletterades bestämmelsen om socialnämndens uppgifter i
socialhjälpslagen (6 §) med en föreskrift om att socialnämnden skall göra sig
väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta
blir tillgodosett, vilket innebar att en skyldighet för socialnämnden att
bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet fastslogs.

Statsmakterna beslutade år 1974 (prop. 1974:141, SoU 1974:41, rskr
1974:345) införa statsbidrag till kommunernas kostnader för färdtjänst för
handikappade i syfte att underlätta för kommunerna att bygga upp en
färdtjänst av god kvalitet över hela landet. Vidare fattades beslut om
utvidgning av underlaget för statsbidraget till den sociala hemhjälpen så att i
detta skulle få inräknas inte bara kommunernas kostnader för hemvårdare
och hemsamariter utan även kommunernas kostnader för hemhjälpsledare
samt för hår- och fotvård, badservice, matdistribution och snöröjning under
förutsättning att servicen avsåg personer som bor i egna bostäder.

Reform av socialvården (socialtjänsten)

Riksdagen (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr 1979/80:385) antog år
1980 socialtjänstlagen (1980:620), som skall träda i kraft den 1 januari 1982
och då ersätta den nuvarande socialhjälpslagen och annan social vårdlagstiftning.
För socialtjänsten - som socialvården i fortsättningen skall kallas -skall helhetssynen bli utmärkande. Helhetssynen beaktar individens totala
situation, och den enskilde skall således ses i ett vidare socialt sammanhang,
där boende- och arbetsförhållanden hör till de viktigaste faktorerna, men där
också många andra aspekter kan behöva beaktas. Socialtjänsten skall sträva
efter att finna en samlad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller
gruppens totala situation.

1* Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 2

SoU 1981/82:2

Socialtjänsten skall genom strukturinriktade insatser såsom medverkan i
samhällsplaneringen främja goda miljöer i kommunen, genom allmänt
inriktade insatser tillgodose olika gruppers behov, t. ex. de äldres behov,
samt genom individuellt inriktade insatser lämna sociala tjänster direkt
anpassade till den enskilde individens behov.

119 och 20 §§ socialtjänstlagen finns särskilda bestämmelser om äldreomsorger.
Socialnämnden skall enligt dessa bestämmelser verka för att äldre
människor får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och
meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Socialnämnden skall vidare
verka för att äldre människor får goda bostäder och ge dem som behöver det
stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. För äldre människor
med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam
service (servicehus). Slutligen skall övergången från ett yrkesverksamt liv
underlättas genom information och annat stöd.

Socialtjänstens insatser för de äldre skall enligt propositionen utformas
med utgångspunkt i principerna om självbestämmanderätt för de äldre och
om normalisering av deras tillvaro. Detta innebär konkret bl. a. att
människorna skall kunna behålla sin bostad när de blir äldre, att de äldre så
långt det är möjligt skall erbjudas bostäder i det vanliga bostadsbeståndet och
att de äldre skall erbjudas ett differentierat utbud av service såsom social
hemhjälp (social hemtjänst), färdtjänst, social jour och tekniska hjälpmedel.

Det förutsätts att utbudet av service i servicehus skall variera med hänsyn
till de boendes individuella behov. De nuvarande ålderdomshemmen skall
omfattas av begreppet servicehus, nämligen som bostäder vilka tillgodoser
omfattande behov av service och vård.

Det understryks i propositionen att de äldres kunskaper och livserfarenheter
i ökande utsträckning måste tas till vara som en resurs för samhället.

I propositionen uttalas bl. a. att sjukvårdshuvudmännen bör svara för all
hälso- och sjukvård för de äldre, även för dem som bor i servicehus, men att
det bör vara socialnämndens uppgift att verka för att en nödvändig
samverkan utvecklas mellan kommun och landstingskommun så att behovet
av medicinska insatser blir tillgodosett så väl som möjligt. Sjukvårdshuvudmännen
skall också svara för institutionell vård, när det finns ett medicinskt
vårdbehov som mer varaktigt kräver insatser dygnet runt.

Utredningsverksamhet om äldreomsorger m. m.

Om primärvård - äldreomsorger - samverkan

Socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet samt
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri)

SoU 1981/82:2

beslutade år 1976 att genomföra ett gemensamt utvecklingsarbete främst
inriktat på primärvård, äldreomsorger samt samverkan mellan landstingskommuner
och kommuner. Arbetet inleddes med förstudier avseende
nämnda tre områden. Resultaten av förstudierna presenterades år 1977 i
skriften Primärvård-äldreomsorger-samverkan. Härefter följde ett utredningsarbete
som syftade till att ge de lokala huvudmännen ett så konkret
underlag som möjligt för planeringen i första hand till mitten av 1980-talet.
Resultatet av detta utredningsarbete presenterades år 1978 i sex skrifter,
nämligen (1) Primärvård - innehåll och utveckling, (2) Sjukvård i hemmet -social hemtjänst, (3) Boende, service och vård för äldre, (4) Långtidsvård i
samverkan, (5) Omhändertagande av åldersdementa samt (6) Dagsjukvård
inom primärvården. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
utsände dessa skrifter till kommunerna och landstingskommunerna för att
användas som underlag för huvudmännens planering.

I skriften Boende, service och vård för äldre beskrivs tänkbara och
önskvärda utvecklingslinjer för ordinärt boende, serviceboende, ålderdomshem
och lokala sjukhem med därtill knutna verksamheter. Som grund för de
utvecklingslinjer som anges i skriften har uppställts följande mål.

1. Det grundläggande målet bör vara att successivt vidga möjligheterna till
ordinärt boende.

2. Ett viktigt mål är att relativt sett minska behovet av flyttningar från den
invanda fysiska och sociala närmiljön.

3. Ett annat viktigt mål är att främja social kontakt och ömsesidigt
stöd.

4. När behov av särskilda boende- och vårdformer uppkommit bör målet
vara att utforma dem så att de så långt möjligt tillvaratar kvaliteterna i det
ordinära boendet.

5. Ett väsentligt mål är att renodla huvudmännens uppgifter och utveckla
en praktiskt utformad samverkan mellan socialvård samt hälso- och
sjukvård.

De båda kommunförbunden rekommenderade - bl. a. med hänvisning till
ovannämnda skrifter - i likalydande cirkulär i april 1979 kommunerna och
landstingskommunerna att, i den mån så inte redan skett, snarast kommunvis
påbörja ett - mellan landstingskommuner och kommuner samordnat -konkret och åtgärdsinriktat program- och planeringsarbete för äldreomsorgernas
utbyggnad och utveckling, att i första hand inrikta planeringen på en
femårsperiod samt att bedriva arbetet i kontakt med pensionärsorganisationerna.
De båda förbunden presenterade under våren 1980 uppgifter om läget
beträffande den planerade utvecklingen av äldreomsorgerna, vilka byggde
på en enkät hösten 1979 till landstingskommunerna och kommunerna.

Sedan flera kommuner vänt sig till Kommunförbundet och efterfrågat
material som kan vara till hjälp vid planeringen av den sociala äldreomsorgen
har Kommunförbundet år 1980 tagit fram ett s. k. idématerial benämnt Att

SoU 1981/82:2

planera för äldre, gemensamma insatser under 80-talet. Idématerialet består
av en huvudskrift, varmed avsikten är att belysa hur man kan arbeta fram
program för kommunens insatser för äldre, och ett arbetsmaterial. I
idématerialet behandlas - förutom frågor om social omsorg - bl. a. frågor om
bostadsförsörjning och boendemiljö, kommunikationer och trafikmiljö,
sysselsättning, fritid och kultur, pensionärsinflytande, stöd till insatser från
organisationer och enskilda samt samverkan mellan kommun och landsting.

Socialstyrelsens äldreomsorgsprogram

Socialstyrelsen startade år 1980 ett utvecklingsarbete om äldreomsorger i
programform, i vilket de olika enheter inom myndigheten som behandlar
frågor om verksamheter för de äldre deltar. Avsikten med ”äldreomsorgsprogrammet”
är att söka och sammanfatta kunskap om de äldres situation i
samhället samt insatser för de äldre, att samordna socialstyrelsens insatser
för de äldre samt att ge underlag för ett princip- och handlingsprogram för
äldreomsorgen. Den bärande principen för detta princip- och handlingsprogram
har formulerats sålunda: ”Av ekonomiska skäl och hänsyn till
mänskliga rättigheter så långt som möjligt från sluten vård och omsorg (på
institution) till öppen vård och omsorg, vård och omsorg i hemmet och
egenvård och egenomsorg.”

Redovisningen av olika projekt inom äldreomsorgsprogrammet sker
etappvis i en särskild rapportserie. Hittills har tio rapporter presenterats,
nämligen (nr 1) Socialstyrelsens program för äldreomsorg - En presentation,
(nr 2) Modeller för samverkan hemsjukvård-social hemhjälp i Gävleborgs
län, (nr 3) Modell för samverkan hemsjukvård-social hemtjänst i Linköpings
kommun, (nr 4) Formaliserad samverkan social hemhjälp-sjukvård i hemmet.
En översikt (Arbetsmaterial.), (nr 5) Äldre invandrare - En bakgrund,
(nr 6) Gamla invandrare i Sverige - En probleminventering, (nr 7) Planering
för äldre - bättre samhälle för alla. Del 1. Kommunernas möjligheter att
påverka och styra, (nr 8) Från ålderdomshem till servicehus - Sammanfattning
av en studie, (nr 9) De äldres tandvårdssituation - En litteraturgenomgång
samt (nr 10) Från ålderdomshem till servicehus: Om- och tillbyggnadEtt
diskussionsunderlag med exempel jämte bilagan Från ålderdomshem till
servicehus - Ett historiskt perspektiv.

Äldreberedningen

På begäran av riksdagen (SoU 1979/80:44, s. 40, rskr 1979/80:385) har
tillkallats en parlamentarisk äldreberedning (S 1981:1). Enligt direktiven för
äldreberedningens arbete är huvuduppgiften att behandla frågor om
övergripande prioritering och samordning av samhällets insatser för de äldre.
Beredningen skall inrikta sitt arbete på de områden som avser boende,

SoU 1981/82:2

omsorg, service och vård av de äldre. En utgångspunkt för arbetet skall vara
att insatser som görs för de äldre i första hand skall underlätta för dem att leva
ett självständigt liv. Betydelsen av bostadsförhållandena och tillgången till
hemhjälp understryks.

Resurser för omvårdnaden om sjuka äldre människor

Motionen

I motion 1980/81:946 (vpk) anförs bl. a. att vårt välfärdssamhälle inte ger
trygghet åt de grupper - bl. a. de äldre - som är mest beroende av
samhällsomsorg, och det påpekas som exempel härpå bl. a. att enbart i
Stockholms län saknas inom långtidssjukvården ca 3 000 vårdplatser, trots
att man på långvårdssjukhusen placerar åldringar i fyrbäddsrum, oberoende
av sjukdomstillståndet.

Pensionärsundersökningen

Den år 1975 tillkallade pensionärsundersökningen (S 1974:06) (PU) - som
hade i uppdrag att göra en undersökning angående åldringsvården m. m. och
att därvid bl. a. kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle och att
göra en analys av de framtida utvecklingstendenserna - presenterade år 1977
huvudresultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1977:98) Pensionär -75
jämte bilagor. År 1978 slutförde PU sitt uppdrag genom att avge särskilda
rapporter (Ds S 1979:5) om social hemhjälp, färdtjänst, ålderdomshem och
hemsjukvård, vilka var baserade på olika undersökningar som PU genomfört.

Enligt PU bodde i april 1975 57 096 pensionärer på ålderdomshem.
Antalet långtidssjuka på ålderdomshem uppskattades till ca 8 000. Dessutom
fanns det på ålderdomshemmen ca 1 250 pensionärer som bedömdes vara
lika vårdkrävande som de långtidssjuka.

PU redovisade i fråga om servicehus att det år 1975 fanns 103 anläggningar
med sammanlagt ca 6 500 lägenheter och ca 6 850 hyresgäster i servicelägenheterna.
Av hyresgästerna bedömdes 28 % vara handikappade i något
avseende.

Utbyggnad av sjukvården för äldre människor vid sidan av akutsjukvården
Hemsjukvården

Sjukvården i hemmet bedrivs i varierande former och under medverkan av
personal med olika kompetens. Vanligen får den sjuke vård och hjälp i sitt
hem. av personal anställd hos sjukvårdshuvudmannen eller inom . den
kommunala sociala hemhjälpsverksamheten. I det senare fallet sker
insatserna enligt avtal med sjukvårdshuvudmannen. En annan hjälpform är

SoU 1981/82:2

att sjukvårdshuvudmannen lämnar ekonomisk ersättning till anhörig som
vårdar patienten i hemmet. För dessa anhöriga vårdare träffade Landstingsförbundet
och Svenska kommunalarbetareförbundet år 1977 en rekommendationsöverenskommelse
om anställningsvillkoren. Överenskommelsen gäller
för anhöriga vårdare som är anställda hos huvudmannen och reglerar
vårdarnas ersättning, semesterförmåner m. m. Det förekommer också att
sjukvårdshuvudmannen lämnar kontantbidrag till vårdtagaren, som sedan
själv får ordna med vårdare m. m.

Den allmänna försäkringen lämnar numera ersättning till sjukvårdshuvudmännen
för sjukvårdande behandling i samband med sjukvård i hemmet.

De ovannämnda (s. 7) genom samarbete mellan socialstyrelsen. Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet och Spri framtagna skrifterna
innehåller närmare riktlinjer för utvecklingen av bl. a. hemsjukvården. I
skriften Sjukvård i hemmet - social hemtjänst föreslås, bl. a. mot bakgrund
av det ökande antalet äldre människor, ökade uppgifter för sjukvården i
hemmet inom ramen för primärvården. Det föreslås sålunda bl. a. att
kvaliteten hos sjukvård i hemmet skall ökas genom en ökning av det
medicinska innehållet i syfte att möjliggöra för flera och sjukare människor
att kvarstanna i eller återvända till det egna boendet.

När det gäller ansvarsfördelningen i fråga om vård i hemmet fastslås att
kommunerna skall tillhandahålla sociala resurser med bl. a. socialt utbildad
personal och att sjukvårdshuvudmännen skall tillhandahålla medicinska
resurser med bl. a. sjukvårdsutbildad personal. Utgångspunkten för vilken
huvudman som skall tillhandahålla service och hjälp åt den enskilde skall
vara den kompetens som krävs för att utföra hjälpen och inte dess orsak t. ex.
sjukdom eller åldersskröplighet. Ett nära samarbete förutsätts mellan
huvudmännen och modeller för detta samarbete skisseras.

Utbyggnad av primärvården tillhör de prioriterade områdena inom
sjukvårdshuvudmännens verksamhet.

Enligt en redovisning i rapporten LKELP 81 av landstingens planer för
tidsperioden 1981-1985 beräknas antalet patienter i hemsjukvård öka från
40 805 i slutet av år 1979 till 50 126 i slutet av år 1985.

Långtidssjukvården

Antalet vårdplatser inom den offentliga somatiska långtidssjukvården
uppgick vid utgången av år 1979 till 43 276.

I den för riksdagen våren 1979 presenterade överenskommelsen mellan
representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om
vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under
åren 1980-1981 (prop. 1978/79:177, SfU 1978/79:22, rskr 1978/79:338) kom
parterna överens om att en ny ersättning skulle införas från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen för att underlätta utbyggnaden av långtidssjukvården.
Ersättningen skulle utgå med 190 kr. per år och invånare i åldern 70
år och däröver och innebära ett extra finansiellt stöd till sjukvårdshuvud -

SoU 1981/82:2

männen med ca 170 milj. kr. per år. Landstingsförbundet åtog sig att verka
för att sjukvårdshuvudmännen skulle igångsätta byggande av i genomsnitt
minst 2 000 nya vårdplatser per år under nämnda tidsperiod.

I den våren 1981 för riksdagen redovisade överenskommelsen mellan
representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om
vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under
åren 1982-1983 (prop. 1980/81:187, SfU 1980/81:29, rskr 1980/81:416)
innefattas inte längre ovannämnda ersättning. Däremot har i överenskommelse
inrymts ett bidrag till sjukvårdshuvudmännen till förebyggande
hälsovård och primärvård inkl. långtidssjukvård.

Även utbyggnad av långtidssjukvården tillhör de prioriterade områdena
inom sjukvårdshuvudmännens verksamhet.

Enligt redovisningen av landstingens planer för tidsperioden 1981-1985 i
LKELP 81 beräknas antalet vårdplatser i långtidssjukvården öka från 43 276
vid utgången av år 1979 till 53 594 vid utgången av år 1985.

Ansvaret för äldreomsorger, m. m.

Vissa bestämmelser m. m.

Bestämmelser om skyldighet att bereda sjukvård finns i 3 § sjukvårdslagen
(1962:242). Enligt dessa bestämmelser åligger det landstingskommun och
kommun som inte tillhör landstingskommun (sjukvårdshuvudman) att
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. I sjukvårdslagen och i
den till denna knutna sjukvårdskungörelsen (1972:676) finns bestämmelser
om organisationen m. m. av sjukvård vid sjukhus och i läkardistrikt.

Hemsjukvård är en av sjukvårdshuvudmannen frivilligt inrättad vårdform
som inte är reglerad i författning. Principerna för vårdens omfattning och
dess närmare innehåll bestäms av sjukvårdshuvudmannen.

Det yttersta ansvaret för omvårdnad och hjälp åt behövande enskilda har
kommunerna. Enligt bestämmelser i 1 § socialhjälpslagen skall varje
kommun se till att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som
med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande.
Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och
som finnes vara i behov av hjälp erhåller sådan i enlighet med vad i
socialhjälpslagen närmare anges. Enligt 6 § socialhjälpslagen åligger det,
som nämnts i det föregående, socialnämnden att bl. a. göra sig väl förtrogen
med den enskildes behov och att verka för att detta blir tillgodosett.

Föreligger behov av vård skall socialnämnden enligt bestämmelser i 14 §
socialhjälpslagen, efter vad med hänsyn till vårdbehovets art och omständigheterna
i övrigt prövas lämpligt, föranstalta om att vård lämnas i den
vårdbehövandes hem eller, om så erfordras, att han inackorderas i enskilt

SoU 1981/82:2

hem eller vårdhem eller att plats bereds honom på sjukvårdsinrättning eller
på annan vårdanstalt eller på ålderdomshem och motsvarande hem.

Även om det genom bestämmelser i lagstiftningen om t. ex. vård föreligger
en skyldighet att utföra visst arbete kan arbetet avbrytas eller förbjudas med
stöd av bestämmelser i arbetsmiljölagen (1977:1160). Arbetsmiljölagen
innehåller inte något undantag härvidlag. Det gjorde inte heller arbetarskyddslagen
(1949:1) som föregick arbetsmiljölagen.

Det har förutsatts att myndigheterna genom lämpligt samarbete på allt sätt
strävar efter att i det praktiska arbetet komma ifrån situationer, som kan
innebära konflikter av nämnt slag mellan olika slag av lagstiftning.

Motionerna

I motion 1979180:1196 (m) redovisas som bakgrund till motionsförslagen
omständigheterna kring vården i hemmet av en sjuklig äldre kvinna, som
fortgående försämrades i fysiskt avseende och därmed blev alltmer svårskött
i hemmet. Vård under dagtid meddelades av personal från hemsjukvården
och den sociala hemhjälpen (hemtjänsten). Under natten meddelades
vakhjälp av hemsjukvården. Då vårdtagaren hade ytterst svårt att underordna
sig de tekniskt och medicinskt betingade rutiner, som brukar användas
i ett sjukdomsfall som hennes, hace den i vården engagerade personalen
upplevt arbetsmiljön som synnerligen pressande såväl fysiskt som psykiskt.

Sedan vårdtagaren flera gånger avböjt erbjudanden om vårdplats inom
långtidssjukvården, upphörde i februari 1977 hemsjukvårdens vakhjälp.
Vakhjälp tillhandahölls därefter av den sociala hemhjälpen. Sedan huvudskyddsombudet
med stöd av bestämmelser i den dåvarande arbetarskyddslagen
i april 1978 beslutat avbryta vakarbete hos vårdtagaren, förbjöd
yrkesinspektionen socialnämnden (sociala hemhjälpen) att meddela vårdtagaren
vård - dvs. allt arbete som kunde betecknas som vård - om inte vissa
villkor uppfylldes. Detta förbud upphävdes efter en tid. I novemer 1978
beslutade man från sjukvårdshuvudmannens sida att hemsjukvården helt
skulle upphöra med hänsyn till att vårdtagaren inte var mottaglig för
sjukvårdshuvudmannens sjukvårdsinsatser och inte ville medverka eller
samverka med någon yrkeskategori inom primärvården och vårdtagaren
därför bedömdes inte längre ha några vinster att hämta från sjukvården. Hela
tyngden av vårdarbetet föll därvid på den sociala hemhjälpen.

Efter en redovisning av vad som gäller i fråga om ansvar för sjukvård och
socialvård m. m., som motsvarar den redovisning som lämnats i inledningen
till detta avsnitt i betänkandet, framhåller motionärerna - med anledning av
den kollision mellan socialhjälpslagen och arbetarskyddslagen som förevarit
i det ovannämnda fallet - att det inte kan anses vara en framkomlig väg att
söka lösa konflikter av detta slag enbart med hänvisning till ökat samarbete

SoU 1981/82:2

mellan myndigheterna. En översyn av lagstiftningen torde enligt motionärerna
därför vara ofrånkomlig.

Mot bakgrund av att den sociala hemhjälpen i fall som det ovannämnda får
ta på sig hela vårdbördan, när hemsjukvården upphör, bör hemsjukvården
enligt motionärerna göras obligatorisk i likhet med bistånd från socialvården.

I annatfall betyder det, anför motionärerna, att personalen inom den sociala
hemhjälpen får ta på sig uppgifter som den normalt inte är utbildad för och att
kommunerna får ta huvudmannaansvaret för hemsjukvården, vilket inte är
meningen.

I motion 1980181.946 (vpk) anförs bl. a. att problemet med ett gemensamt
huvudmannaskap för hela äldrevården måste lösas. Motiveringen synes vara
att servicen i olika avseenden för de äldre skulle bli bättre om hela
äldrevården hade samma huvudman.

Ansvaret för äldreomsorgerna i framtiden m. m.

Socialtjänstlagen

Aven enligt socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret för omvårdnad
och hjälp för den enskilde på kommunerna. I 3 § är sålunda bl. a. föreskrivet
att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver. I 6 § är bl. a. föreskrivet att den
enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin
livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Detta kommunens yttersta ansvar innebär enligt prop. 1979/80:1 om
socialtjänsten att kommunen skall bereda den enskilde det stöd och de
hjälpinsatser han behöver, förmedla insatser från andra organ samt vidta
tillfälliga åtgärder i avvaktan på att ansvarig huvudman kan ge den enskilde
vård. 1 propositionen (Del A, s. 148) framhålls bl. a. att principen om ett
yttersta ansvar för kommunerna inte innebär någon ändring i fördelningen av
de uppgifter som ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna. Det
understryks (s. 147) att det i allmänhet inte möter några svårigheter att
avgöra om ett vårdbehov skall tillgodoses av landstingskommunen inom
sjukvårdens ram eller av den kommunala socialtjänsten och att detta gäller
även i flertalet fall av sammansatt vårdbehov. Man utgår i propositionen
(s. 148) från att de tveksamheter som kan komma upp i fråga om
ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården smidigast får sin
lösning genom överenskommelser mellan huvudmännen. Riksdagen har
lämnat de redovisade uttalandena utan erinran (SoU 1979/80:44, rskr
1979/80:385).

Förslaget till ny lagstiftning för hälso- och sjukvården Den

år 1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (HSU) (S 1975:4)
- vilken haft i uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso 1**

Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 2

SoU 1981/82:2

och sjukvården - avgav under hösten 1979 sitt slutbetänkande (SOU
1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården med förslag till en hälsooch
sjukvårdslag. Betänkandet har remissbehandlats och är föremål för
fortsatt beredning inom regeringskansliet.

I HSU:s förslag till hälso- och sjukvårdslag har inskrivits ett totalansvar för
hälso- och sjukvården för sjukvårdshuvudmännen. Detta totalansvar skall
bl. a. innebära att varje huvudman skall bära ett samlat ansvar för att främja
hälsan hos dem som är bosatta inom huvudmannens område och för att en
god hälso- och sjukvård erbjuds dem.

HSU framhåller (s. 282 och 283) bl. a. att det föreslagna totalansvaret för
hälso- och sjukvården för sjukvårdshuvudmännen inte ändrar den rådande
ansvarsfördelningen mellan hälso- och sjukvården och socialvården och att
således det yttersta ansvar för att omhänderta människor som kommunerna
enligt sociallagstiftningen har inte rubbas.

Planeringsunderlag

I avsnittet i betänkandet om utredningsverksamhet om äldreomsorger
m. m. (s. 7 och 8) har redovisats material som är avsett att utgöra underlag
för planeringen av äldreomsorgerna inom kommuner och hos sjukvårdshuvudmännen.
I detta material behandlas bl. a. frågor om hur huvudmännen
kan samverka i äldreomsorgerna.

Utbyggnad av servicehus

Motionen

I motion 1980/81:946 (vpk) påpekas bl. a. att fyra olika boendeformer
behövs för att lösa de äldres bostadsproblem, nämligen (1) den egna
bostaden anpassad i olika avseenden som underlättar kvarboendet, (2)
servicehus med begränsat servicebehov, (3) ålderdomshem med eget rum
och möblering samt (4) långvårdssjukhus med eget rum och i avdelningar där
sjukdomstillståndet tillåter gemenskap samt viss sysselsättning.

När det gäller servicehus framhåller motionärerna att behovet av sådana är
akut. En utbyggnad av servicebostäder skulle, anför motionärerna, inte bara
förbättra många äldres boendestandard utan även avlasta både långtidsvården
och ålderdomshemmen, som är betydligt dyrare boendeformer och som
dessutom har brist på platser.

Om servicehus för de äldre enligt socialtjänstlagen

För att de äldre skall kunna erbjudas ett boende som kan tillgodose krav på
omsorger, som insatser i hemmet inte kan möta, har det, som nämnts i det
föregående (s. 6), i socialtjänstlagen inskrivits en skyldighet för kommunen

SoU 1981/82:2

att för äldre människor med behov av särskilt stöd inrätta bostäder med
gemensam service (servicehus).

Det har i prop. 1979/80:1 om socialtjänsten förutsatts att servicehus skall
kunna avse olika former av boende med gemensam service och att
servicehusen även skall kunna vara del av fastighet. Tre grundläggande krav
har i propositionen uppställts för att boende med gemensam service skall
kunna betecknas som servicehus, nämligen krav på (1) att bostaden skall vara
så utformad och utrustad att den boende kan utveckla sina personliga
resurser och leva ett självständigt liv, (2) att den boende varje tid på dygnet
skall kunna erhålla de tjänster som krävs för att den boende skall kunna klara
sin tillvaro och känna sig trygg samt (3) att det skall finnas tillgång på personal
som kan bedöma när det behövs social eller medicinsk vård och som kan
svara för att sådan ges. Det har vidare förutsatts att serviceutbudet skall
variera med hänsyn till de boendes individuella behov.

De som bor i servicehus förutsätts ta i anspråk serviceanordningar som
t. ex. social hemhjälp efter eget bestämmande och betala härför enligt
gällande taxor. De nuvarande ålderdomshemmen skall som nämnts omfattas
av begreppet servicehus, nämligen som bostäder vilka tillgodoser omfattande
behov av service och vård. Strävan skall vara att man successivt övergår
från den helinackordering som erbjuds vid de nuvarande ålderdomshemmen
till ett boende med mer individuellt anpassad service.

Den förutnämnda (s. 8) av socialstyrelsen inom ramen för äldreomsorgsprogrammet
presenterade rapporten (nr 8) Från ålderdomshem till servicehus-
Sammanfattning av en studie har tillkommit för att hjälpa kommunerna
i deras arbete med att förändra ålderdomshemmen i riktning mot serviceboende.

I rapporten nämns bl. a. att kommunerna - enligt en sammanställning som
socialstyrelsen gjort i september 1980 - planerar att under åren 1980-1985
bygga 1 074 nya ålderdomshemsplatser. För samma tid planeras inte mindre
än 16 634 servicebostäder. Siffrorna avser bruttotillskott.

Nattpassning vid kommunala och enskilda anläggningar för vård av äldre

Motionen

I motion 1980/81:250 (s) påpekas det bl. a. att det från praktisk synpunkt
för såväl vårdtagare som huvudman förekommer att vårdanläggningar för
äldre har såväl friska åldringar som långvårdspatienter och att det alltid är
viktigt att personalbemanningen är tillräcklig vid alla tillfällen på dygnet - i
synnerhet då det finns långvårdspatienter på t. ex. ålderdomshem.

Det förekommer emellertid tyvärr, anför motionärerna, att åldringsvårdsanläggningar
har endast en vårdare under natten, trots att det som regel finns
patienter som behöver ständig tillsyn. Dubbelbemanning, påpekas det, är
speciellt viktig då det finns långvårdspatienter på anläggningen.

SoU 1981/82:2

Det innebär också, anför motionärerna vidare, en psykisk press på en
ensamvårdare att bland många andra vårda sjuka patienter kanske i livets
slutskede utan att ha någon i närheten att tala och rådgöra med. Sådana
situationer borde, sägs det, ej få förekomma men förekommer tyvärr utan att
huvudmannen är beredd vidta åtgärder.

Motionärerna anför härefter följande.

För att kunna ge patienter på dessa vårdanläggningar den vård och
trygghet som de och deras anhöriga har rätt fordra är det ett oeftergivligt krav
att dubbelbemanning finns på nätterna.

Eftersom de påtalade bristerna finns på många mindre vårdanläggningar,
är det uppenbart att föreskrifter, rekommendationer eller anvisningar från
socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen saknas vilka kan utgöra ett
tillräckligt stöd för tillsynsmyndigheterna i här aktuellt avseende.

Vissa bestämmelser m. m.

Om ålderdomshem

Enligt bestämmelser i 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att
anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av
vård och tillsyn som inte eljest tillgodoses. Vid hem som nu sagts skall enligt
bestämmelser i 19 § finnas anställda befattningshavare till det antal och med
sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kan erhålla tillfredsställande
vård och tillsyn. Tillsyn över ålderdomshem har enligt bestämmelser i
52 § länsstyrelsen. Socialstyrelsen har enligt bestämmelser i 53 § att genom
råd och upplysningar verka för att bl. a. verksamheten med ålderdomshem
ordnas och utvecklas på ändamålsenligt sätt.

Den dåvarande socialstyrelsen har i skriften nr 194 år 1967 i serien Råd och
anvisningar gett rekommendationer om de kommunala ålderdomshemmens
uppgifter och verksamhet. I fråga om personalåtgång anförs i skriften (s. 49
och 50) bl. a. följande.

Någon schablonberäkning för den allmänna personalåtgången kan knappast
konstrueras, eftersom alltför många lokala faktorer inverkar, faktorer
som dessutom ändrar sig från tid till annan och som således kan ge anledning
till mer eller mindre fortlöpande justeringar av personaldimensioneringen.
Man får hålla i minnet att personalinsatsen måste beräknas så att
ålderdomshemmens pensionärer alltid kan få den trygghet och personliga
tillsyn och omvårdnad, som bl. a. dessa anvisningar syftar till. Denna
målsättning kan uppnås med en personalmängd som varierar från ett
ålderdomshem till ett annat med samma platsantal.

Personalbehovet bestäms i huvudsak av följande faktorer:
pensionärernas genomsnittliga hälsotillstånd och praktiska hjälpbehov;
ålderdomshemmets planlösning och placeringen av olika utrymmen för
servicefunktioner såsom bad, matsalar, hobbylokaler etc;

lokala möjligheter att köpa tjänster, exempelvis tvätt, städning, storkökstillagad
mat;

SoU 1981/82:2

möjligheterna att använda rationella hjälpmedel och arbetsmetoder samt
att utnyttja material för engångsbruk.

Den totala insats av vårdpersonal, som behövs för att uppnå den önskade
personaltäckningen, blir slutligen beroende av det avtalsenliga arbetstidsuttaget,

konstruktionen av arbetsschemat, samarbetsmöjligheter m. m.

I fråga om nattpassning framhålls i skriften (s. 21) att särskild nattpersonal
behövs på små ålderdomshem lika väl som på stora. Det är, sägs det,
nämligen inte rimligt att begära, att personal som har nattpassning skall
kunna på rätt sätt utföra sitt arbete under dagen. Vidare framhålls (s. 50) att
vid bedömning av nattpersonal skälig hänsyn bör tas till brandskyddsbehovet.
Bedömning måste, anförs det, ske för varje hem, varvid hänsyn tas såväl
till graden av brandrisk - t. ex. i sten- resp. trähus - som till övriga
skyddsåtgärder, exempelvis förekomsten av mer eller mindre effektiva
brandlarmanordningar.

I skriften nr 47 år 1975 i serien Råd och anvisningar har den nuvarande
socialstyrelsen gett vissa rekommendationer om brandförsvar vid vissa
institutioner, bl. a. vid ålderdomshem. I skriften framhålls bl. a. betydelsen
av att elektriska plattor etc. tillses vid en kvällsrond och att nattbelysningen i
utrymningsvägar kontrolleras.

Om servicehus

För socialtjänstlagens bestämmelser om servicehus har redovisning
lämnats i föregående avsnitt i betänkandet (s. 6).

Enligt bestämmelser i 67 § socialtjänstlagen har socialstyrelsen tillsyn över
socialtjänsten i riket, och socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla
socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen skall
socialstyrelsen utfärda allmänna råd.

Länsstyrelsen skall enligt 68 § inom länet bl. a. följa socialnämndernas
tillämpning av socialtjänstlagen.

Om enskilda vårdhem

För enskilt vårdhem som har minst tre vårdplatser för sjukvård eller annan
personlig omvårdnad eller tillsyn gäller bestämmelserna i stadgan (1970:88)
om enskilda vårdhem m. m. Enligt vårdhemsstadgan får enskilt vårdhem inte
drivas utan tillstånd - som tidigare meddelades av socialstyrelsen men sedan
den 1 juli 1977 meddelas av länsstyrelsen.

Socialstyrelsen har högsta tillsyn över enskilda vårdhem. Länsstyrelserna
utövar inom länet tillsynen över de enskilda vårdhemmen. Socialnämnden i
den kommun där vårdhem är beläget skall utöva löpande tillsyn i socialt
hänseende över hemmet.

SoU 1981/82:2

Enskilt vårdhem skall enligt vårdhemsstadgan ha den personal som behövs
för att god vård skall kunna meddelas.

Socialstyrelsen - som äger meddela närmare föreskrifter för tillämpningen
av vårdhemsstadgan - har år 1979 utfärdat en kungörelse med anvisningar till
vårdhemsstadgan (SOSFS (M och S) 1978:80). I dessa anvisningar anförs om
personal bl. a. följande.

Det är viktigt att personalramen vid vårdhemmet är tillräcklig och att
personalen har utbildning för sina arbetsuppgifter. Det är inte möjligt att i
detalj fastställa normer för personaluppsättningen vid vårdhem av olika slag.
Personalbehovet påverkas bl. a. av

- hälsotillståndet hos dem som vårdas på hemmet och deras behov av hjälp,
planlösningen för hemmet och placering av olika utrymmen för servicefunktioner
såsom matsalar, hobbylokaler, bad och andra hygieniska
anordningar etc.

- lokala möjligheter att köpa tjänster, t. ex. städning, tvätt, storkökstillagad
mat

- möjligheter att använda rationella hjälpmedel och arbetsmetoder samt att
utnyttja materiel för engångsbruk

- gällande arbetstidsbestämmelser och arbetstidsschemats uppläggning.
Under dagtid skall i princip alltid minst två personer vara i tjänst. Avbytare

vid ledigheter måste finnas. Vid vårdhem för somatiskt sjuka - kategori I, II
och IV a - samt vid ålderdomshem behövs i regel vakande nattpersonal.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1980/81:250 (s) från
socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisation i Sverige (LO) samt Riksförbundet för enskild sjuk- och
åldringsvård (Reså).

SACO/SR har överlämnat yttranden som inkommit till SACO/SR från
Sveriges läkarförbund och från Sveriges psykologförbund samt hänvisat till
dessa yttranden.

Ställningstaganden till motionen

Kommunförbundet avstyrker motionen. Socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen
hänvisar till pågående eller planerade åtgärder berörande de
i motionen upptagna frågorna. De övriga remissinstanserna instämmer med
motionärerna. TCO och LO föreslår vissa utvidgningar av det i motionen
föreslagna utredningsarbetet.

Kommunförbundet redovisar hur kostnaderna och personaltätheten ökat
vid ålderdomshemmen m. m. (se nedan) och påpekar att i det ekonomiskt
bekymmersamma dagsläget andra lösningar på problemet måste sökas än de
i motionen föreslagna. Kommunförbundet framhåller att det i stället gäller

SoU 1981/82:2

att hellre förstärka en central jourverksamhet som vid behov kan nyttjas för
alla pensionärer i kommunen - inklusive dem som bor på ålderdomshem.
Från en central jourverksamhet skall också, anför Kommunförbundet,
ensamarbetande personal med kort varsel kunna få hjälp utifrån.

Socialstyrelsen framhåller att de i motionen berörda frågorna kommer att
tas upp till behandling i ett planerat arbete med allmänna råd rörande
verksamheten vid servicehus och att det är myndighetens förhoppning att
dess resurser skall möjliggöra att detta arbete kan påbörjas snarast.

Arbetarskyddsstyrelsen anför att myndigheten kan ställa krav på bemanning
endast då denna är kopplad till risker för arbetstagares hälsa eller
säkerhet och att myndigheten hittills inte har funnit anledning att i sin
planerade verksamhet prioritera särskilda föreskrifter då det gäller bemanningen
på kommunala eller enskilda åldringsvårdsanläggningar.

F.n. pågår emellertid, anförs det vidare, inom myndigheten ett arbete med
att ta fram regler beträffande ensamarbete, vilka avses bli av övergripande
karaktär och skall behandla arbetsmiljökrav i samband med ensamarbete
som är förenat med risk för skada eller ohälsa. Dessa föreskrifter torde,
påpekas det, på ett principiellt plan även komma att gälla för personalens
ensamarbete inom åldringsvården.

Arbetarskyddsstyrelsen tillägger att myndighetens verksstyrelse nyligen
behandlat ett överklagat beslut av yrkesinspektionen rörande ensamarbete
nattetid vid ett ålderdomshem och att styrelsen i detta fall fann att det
normalt inte var nödvändigt med dubbelbemanning vid det aktuella
ålderdomshemmet (ålderdomshemmet Nilsgården i Lövestad, Sjöbo kommun).

TCO anför bl.a. följande.

TCO delar motionärens uppfattning att det är angeläget att få till stånd
anvisningar för bemanningen vid sådana institutioner inom äldreomsorgen
där det finns långvårdspatienter. Det är helt otillfredsställande såväl ur
personalsynpunkt som ur patienternas synpunkt att det ibland endast är en
anställd som tjänstgör nattetid. Frågan om bemanning nattetid gäller
emellertid också andra vårdinstitutioner inom socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården. TCO anser därför att arbetarskyddsstyrelsen utöver motionsförslaget
bör ges i uppdrag att kartlägga inom vilka övriga vårdinstitutioner
som det finns behov av förstärkt bemanning nattetid samt att även
beträffande dessa utfärda anvisningar om personalbemanning. Socialstyrelsen
bör på motsvarande sätt ges i uppdrag att se över och att komplettera råd
och anvisningar för samtliga de vårdinstitutioner som kommer ifråga.

Läkarförbundet redovisar vissa synpunkter på behovet av dubbelbemanning
nattetid (se nedan) samt anför följande.

SoU 1981/82:2

Frågan om ev. dubbelbemanning nattetid på anläggning för åldringsvård
bör lösas lokalt med hänsyn till de behov som finns vid den aktuella
vårdanläggningen. Vårdtyngden liksom anspråken på vårdservice kan
variera kraftigt mellan olika inrättningar. Det är därför inte lämpligt att
generellt föreskriva att alla vårdenheter skall ha dubbelbemanning nattetid.

Vid sjukhem och större ålderdomshem torde emellertid dubbelbemanning
vara ett självklart krav som ofta kan tillgodoses genom att nattpersonal från
annan avdelning inom samma vårdanläggning kan tillkallas. Även vid mindre
enheter måste en tillfredsställande beredskap finnas. Läkarförbundet vill i
detta sammanhang framhålla vikten av att s.k. landstingsbidrag, som kan
utgå för hemsjukvård även för boende på ålderdomshem, används för att
möjliggöra en tillräcklig personalbemanning.

Med ovan gjorda påpekanden kan läkarförbundet ställa sig bakom
motionärernas hemställan att socialstyrelsen ges i uppdrag att se över
gällande råd och anvisningar rörande de kommunala ålderdomshemmen i
det syfte som anges i motionen.

Psykologförbundet redovisar hur förbundet ser på de i motionen upptagna
frågorna ur arbetsmiljösynpunkt (se nedan) samt framhåller att motionen
behandlar en viktig riskfaktor i arbetsmiljön inom äldrevården, ensamarbete,
särskilt nattetid. Psykologförbundet anför att förbundet instämmer i
motionärernas synpunkter på att sådana arbetsförhållanden är synnerligen
otillfredsställande då dessa direkt inverkar på möjligheterna till en trygg
boende- och vårdmiljö för de äldre.

LO redovisar olägenheter med ensamarbete nattetid inom åldringsvården
m. m. (se nedan) samt anför följande.

LO ser det som ytterst angeläget att bemanningsfrågan inom åldringsvården
ses över i sin helhet. Också under dagtid förekommer det att
personaltätheten är alltför låg, t. ex. har tidigare arbetstidsförkortningar inte
kompenserats med tillräcklig personal. Personalinskränkningar som försämrar
vårdkvalitén och personalens arbetsmiljö förekommer, t. ex. genom att
vikarier inte sätts in när den ordinarie personalen av olika anledningar inte
tjänstgör.

En ökad bemanning skulle leda till en minskad personalomsättning,
arbetsmiljön skulle bli bättre liksom omvårdnaden om patienterna. Många
kommuner och landsting har i dag svårigheter att rekrytera personal till
åldringsvården. Detta problem hänger samman med vad som ovan anförts.
LO instämmer därmed i sak med motionen men vill vidga utredningsarbetet
att även omfatta ensamarbete under dagen. Ensamarbete kan aldrig vara en
bra arbetsform vare sig ur vårdsynpunkt eller för arbetstagarna.

RestS anför bl. a. följande.

Förbundet hälsar med tillfredsställelse motionärernas hemställan till
riksdagen att hos regeringen anhålla att arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag

SoU 1981/82:2

att i enlighet med vad som anförts i motionen utfärda anvisningar då det
gäller bemanningen på kommunala eller enskilda åldringsvårdsanläggningar
och att arbetarskyddsstyrelsens klart utfärdade anvisningar skulle ge de
enskilda åldringsvårdsanläggningarna större möjligheter att få rätt bemanning
nattetid.

I remissyttrandena framförda synpunkter i övrigt
m . m .

Socialstyrelsen redovisar bestämmelserna om ålderdomshem i
socialhjälpslagen och om servicehus i socialtjänstlagen m. m. samt anför
bl. a. följande.

Ålderdomshemmen är en boendeform med tillgång till service och tillsyn,
dessa skall inte lämna aktiv sjukvård men väl kunna lämna sådan sjukvård
som betecknas som god hemsjukvård.

I propositionen till socialtjänstlagen sägs att sjukvårdshuvudmannen bör
svara för all hälso- och sjukvård för de äldre, även för dem som bor i
servicehus.

Bristen på långvårdsplatser inom landstingen gör dock att det på många
ålderdomshem i dag bor personer som av läkare bedömts behöva långtidssjukvård.
1 december 1979 fanns totalt 56 976 personer boende på
ålderdomshem. Av dessa bodde 1 352 personer på avdelningar för långtidssjuka
och för 6 748 personer betalade landstingen bidrag för sjukvård. De
flesta landsting planerar en utbyggnad av lokala sjukhem, förhoppningsvis
kommer dessa att kunna avlasta ålderdomshemmen i framtiden, liksom den
ökade satsningen på sjukvård i hemmet. Minskningen av antalet långtidssjuka
på ålderdomshemmen bör i första hand ske vid de mindre hemmen.
Systemet med landstingsbidrag för vård av långtidssjuka har blivit en
nödlösning i en svår situation och bör avvecklas i takt med att långvården
byggs ut.

Bemanningen nattetid på hemmen är olika beroende på hemmens storlek,
formerna för samverkan med landstingen och de boendes aktuella behov av
service och tillsyn. Vid de större hemmen är det vanligt med två eller flera
vårdbiträden i tjänst nattetid, i bland även undersköterska, som då oftast är
ansvarig arbetsledare. Beredskapstjänstgöringför föreståndarpersonalen för
ett eller flera hem inom kommunen eller koppling till sjukhem/jourcentral
med tillgång till sjuksköterska är andra sätt att lösa arbetsledaransvaret
nattetid. Vid de mindre hemmen < 20 platser (141 hem) kan det av
ekonomiska skäl vara svårt att ha två personer i tjänst regelbundet, men här
liksom vid övriga hem gäller att arbetsledaren bedömer vårdbehovet och
fördelar personalen efter den aktuella situationen. När det gäller vård av
svårt sjuka eller döende som ej kan flyttas från ålderdomshemmet måste
möjligheter finnas att sätta in extravak när så bedöms nödvändigt. Även
anhörighjälp kan här komma ifråga. Utgår landstingsbidrag för långtidssjukvård
till boende på ålderdomshemmet bör bidraget användas som resursförstärkning
för hemmet, exempelvis genom förstärkt bemanning nattetid.
Ensamarbete har även uppmärksammats i arbetsmiljösammanhang. I Råd
och anvisningar nr 194, 1967 sägs bl. a. om personalbemanning "personalinsatsen
måste beräknas så att ålderdomshemmens pensionärer alltid kan få

SoU 1981/82:2

den trygghet och personliga tillsyn och omvårdnad som bl. a. dessa
anvisningar syftar till”.

Nu gällande Råd och anvisningar nr 194 från 1967 är delvis inaktuella
varför socialstyrelsen har för avsikt att omarbeta och komplettera dessa i
samband med att den nya socialtjänstlagstiftningen träder i kraft. Socialstyrelsen
har för avsikt att ge ut dessa rekommendationer i serien Allmänna råd.
Enligt paragraf 67 i socialtjänstlagen utfärdar socialstyrelsen allmänna råd
som ledning för tillämpningen av lagen. Styrelsen har inte bemyndigande att
på detta område utge föreskrifter eller anvisningar. De synpunkter, förslag
och rekommendationer styrelsen framlägger i Allmänna råd omfattas av
bestämmelserna i begränsningskungörelsen. Detta kan ha en återhållande
effekt om rekommendationerna bedöms medföra ökade kostnader för
kommunerna. Avgörandet härvid ligger på den till kommundepartementet
knutna s. k. stat-kommun-gruppen.

Beträffande de enskilda vårdhemmen (gr VI personer som behöver sådan
omvårdnad och tillsyn som motsvarar vård på ålderdomshem) har socialstyrelsen
redan i dag högsta tillsynen över dessa hem. Länsstyrelsen utövar inom
länet tillsynen över de enskilda vårdhemmen. Länsläkare och socialkonsulent
skall biträda länsstyrelsen vid tillsynen. Socialstyrelsen har genom sin
författningssamling SOSFS (M och S) 1978:80 gett ut anvisningar till stadgan
om enskilda vårdhem. I anvisningarna sägs bl. a. att det är viktigt att
personalramen är tillräcklig och att personalen har utbildning för sina
arbetsuppgifter. Anvisningarna anger också att det vid ålderdomshemmen i
regel behövs vakande nattpersonal.

Kommunförbundet anför bl. a. följande.

Ålderdomshemmens verksamhet har sedan långliga tider handhafts av
kommunerna utan nämnvärda statliga direktiv vad gäller personalbemanning.
Inte minst under senare år har såväl boendestandard som kvaliteten i
omvårdnaden ökat påtagligt, med kraftigt ökade kostnader som följd.
Förbundet förstår motionärernas goda syfte och den bakomliggande
omtanken om pensionärer och personal. I det ekonomiskt bekymmersamma
dagsläget måste emellertid andra lösningar på problemen sökas än de
föreslagna.

Kostnaderna för ålderdomshemmen steg, enligt SCB:s statistik S 1981:2,
från 3 589 milj.kronor år 1978 till 3 978 milj. kronor år 1979 - en ökning med
9 %. Under samma tid minskade antalet pensionärer vid hemmen med 5 %
till 56 975 personer vilket innebär en ytterligare kostnadsökning per
pensionär och år.

Samma statistikkälla redovisar att personaltätheten vid ålderdomshemmen
ökade under åren 1971 - 1979. År 1971 var personaltätheten en anställd
per 2,04 pensionärer, år 1979 en per 1,51 pensionärer.

Vid landets ålderdomshem bor i dag omkring 6 % av landets ålderspensionärer.
Ålderdomshemmen tar omkring hälften av kommunens nettokostnader
för den totala äldreomsorgen.

Kostnaderna för en tjänstgörande person varje dygn under tiden 19.00 -07.00 uppgår med nu gällande lönenivå till ca 270 000 kronor per år. Skulle
landets samtliga 1 120 ålderdomshem bemannas med ytterligare ett vårdbiträde
nattetid medför det en kostnadsökning per år med drygt 300 milj.
kronor.

En dubbelbemanning är således starkt kostnadsdrivande - i synnerhet för

SoU 1981/82:2

de mindre ålderdomshemmen. Att med statliga anvisningar generellt driva
på denna utveckling kan, i den ekonomiska situation kommunerna nu
befinner sig, medföra att en del av dessa hem måste läggas ner. En annan
konsekvens kan bli att man tvekar låta mer omvårdnadskrävande personer
bo kvar vid ålderdomshemmen.

Ett flertal kommuner har av skilda skäl redan dubbelbemannat en del
ålderdomshem nattetid. Särskilt vid större hem där antalet långtidssjuka har
ökat. Men kommunerna har ett yttersta ansvar inte enbart för de 6 % av
pensionärerna som bor på ålderdomshem. Med det minskade utrymme för
kommunal konsumtion som nu har uppstått gäller det i stället att hellre
förstärka en central jourverksamhet som vid behov kan nyttjas för alla
pensionärer i kommunen - inklusive dem som bor på ålderdomshemmen.
Därifrån skall också ensamarbetande personal med kort varsel kunna få
hjälp utifrån.

Läkarförbundet anför bl. a. följande.

Läkarförbundet instämmer i motionärernas påpekande att ”det är alltid
viktigt att personalbemanningen är tillräcklig vid alla tillfällen på dygnet och i
synnerhet då det finns långvårdspatienter på t. ex. ålderdomshem”. Det är
mycket vanligt att patienter med sjukvårdsbehov, som skulle motivera vård
på sjukhem, p. g. a. platsbrist inom långtidsvården måste vårdas på
ålderdomshem. Detta ställer givetvis högre krav på personalbemanning vilka
dock dessvärre sällan tillgodoses i praktiken.

Särskilt då medicinska komplikationer uppstår nattetid och patient måste
överföras till sjukhus, kan det lätt hända att ingen som känner patienten kan
följa med och direkt rapportera vad som inträffat. För patienten innebär
detta inte bara otrygghet utan också rent medicinska risker.

Psykologförbundet anför bl. a. följande.

Dokumenterade erfarenheter inom åldrings- och sjukvården visar att en
god boende- och vårdmiljö förutsätter en god arbetsmiljö för personalen.
Med arbetsmiljö får dock inte enbart avses den fysisktekniska miljön utan
också den psyko-sociala arbetsmiljön. Kvalitativa förbättringar av den förra
har tyvärr ej alltid åtföljts av motsvarande satsningar på den psyko-sociala
arbetsmiljön.

Vad gäller såväl den primärkommunala som den landstingskommunala
äldrevården ställs stora krav på personalen emedan både den fysiska och
psykiska arbetsbelastningen är stor.

En kvalitativ förbättring av äldrevården måste således innebära ökade
satsningar på åtgärder som kan minska den fysiska och psykiska arbetsbelastningen
hos personalen, t. ex. förändrade arbetsrutiner och tider samt
fort- och vidareutbildning. Detta är en förutsättning för att rekryteringen av
personal underlättas och för att dessa också skall orka att arbeta kvar inom
äldrevården. En hög personalomsättning utgör nämligen ett direkt hot mot
förutsättningarna att erbjuda en god äldrevård.

LO anför bl. a. följande.

Den fackliga organisation som organiserar flertalet anställda inom
åldringsvården - Svenska Kommunalarbetareförbundet - har vid flera

SoU 1981/82:2

tillfällen krävt att ensamarbete inom vården inte skall få förekomma. Detta
krav har emellertid inte tillgodosetts. Tvärtom har ensamarbetet under
senare år ökat i omfattning vid många vårdinrättningar - trots protester från
såväl patienter som personal.

Ensamarbetet har bl. a. fört med sig följande:

- Patienterna känner sig ofta otrygga. De upplever inte att de får den vård,
omsorg och medmänsklighet som de har rätt att kräva.

- För personalens del har ensamarbetet inneburit dålig arbetsmiljö och en
psykiskt pressad arbetssituation. Detta har lett till att van och utbildad
personal slutat sin anställning eller sökt sig till andra arbetsuppgifter inom
vårdområdet, vilket varit till nackdel för vårdkvalitén.

Dessa problem är väl kända för arbetarskyddsstyrelsen, socialdepartementet
och för huvudmännen, dvs. kommuner och landsting. Åtgärder
syftande till att förbättra situationen har trots detta uteblivit vid alltför många
vårdinrättningar.

Ekonomiskt stöd till kommunala ålderdomshem

Bakgrund

Bestämmelser om ekonomiskt stöd av statsmedel som syftar till att främja
bostadsförsörjningen finns bl. a. i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946) med av bostadsstyrelsen meddelade tillämpningsföreskrifter.
Enligt dessa bestämmelser lämnas bostadslån i huvudsak till ny- och
ombyggnad av bostadshus. Bostadslånets storlek bestäms så att det utgör en
andel av ett i särskild ordning fastställt låneunderlag. Vidare lämnas, när det
gäller bostäder, räntebidrag som skall nedbringa kostnaden för räntor på
fastighetskrediten.

För finansiering av nuvarande typer av servicehus och liknande anläggningar
för äldre människor och handikappade kan bostadslån och räntebidrag
utgå. Denna finansieringsmöjlighet omfattar också sjukrum för dem
som bor i anläggningen, lokaler för bl. a. läkare och hemhjälpspersonal,
terapi-, bad-, hårvårds- och fotvårdslokaler samt matservering inklusive kök.
Som villkor för denna finansieringsform gäller bl. a. att självständigt boende
skall vara garanterat genom hyreskontrakt enligt vanligtvis gällande normer
och att boendet inte får vara underordnat andra funktioner - i första hand
vård. Bostadslån och räntebidrag kan därför inte utgå till sjukvårdslokaler
för sluten eller halvöppen vård eller till ålderdomshem, utan kreditbehovet
för sådana anläggningar får täckas genom vanlig upplåning.

Enligt bestämmelser i kungörelsen (1964:427) om statsbidrag till social
hemhjälp krävs för att statsbidrag skall utgå till kommunens kostnader för
hemvårdare som hjälper äldre människor och handikappade att dessa bor i
egen bostad. Detta villkor uppfylls bl. a. när en pensionär eller en
handikappad bor i servicehus med eget hyreskontrakt. Bidrag av statsmedel
utgår dock inte till kostnaderna för personal vid ålderdomshem, även om
denna personal i vissa avseenden har samma uppgifter som hemvårdare
har.

SoU 1981/82:2

Motionen

I motion 1980/81:1630 (c) påpekas bl. a. att genom det stöd som kan utgå
till byggande och drift av nuvarande servicehus det har ställt sig ekonomiskt
förmånligare för kommunerna att bygga sådana hus än att bygga ålderdomshem.
Genom en ensidig satsning på servicehus kommer det emellertid,
påpekas det i motionen, att saknas ett mellanled i vården innan en åldring
intas i långtidssjukvården.

Motionärerna framhåller att det är angeläget att samhällets stöd till
kommunernas äldreomsorg blir jämnare fördelat mellan olika vårdformer
och att mycket talar för att på lång sikt i princip samma relativa ekonomiska
stöd bör utgå för byggande av servicehus resp. ålderdomshem.

En lösning på kort sikt kan, framhåller motionärerna, vara att låta dem
som bor på ålderdomshem få del av stödet till den sociala hemhjälpen på
liknande sätt som de som bor i servicehus. Det skulle, framhåller
motionärerna vidare, kunna ske genom att kostnader motsvarande ett visst
antal hemsamarittimmar per år och pensionärer på ålderdomshem får räknas
in i bidragsunderlaget för den sociala hemhjälpen och en sådan ordning
skulle kunna tillämpas utan att staten åsamkas ökade kostnader, om
samtidigt statsbidragsprocenten för den sociala hemhjälpen justeras ner i
motsvarande mån.

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner, som utskottet behandlade tillsammans med prop. 1979/80:1
om socialtjänsten, togs bl. a. frågan upp om likvärdigt stöd till byggande och
drift av servicehus och liknande bostadsformer samt av ålderdomshem.

På förslag av utskottet (SoU 1979/80:44 s. 43-45) avslog riksdagen
motionsförslagen (rskr 1979/80:385). Utskottet utförde bl. a. följande.

Socialutredningen har i sitt slutbetänkande SoU 1977:40 tagit upp de här
redovisade skillnaderna mellan de nuvarande servicehusen och ålderdomshemmen
när det gäller finansieringen av byggande och drift och föreslagit
dels (s. 139) att alla kostnader för att bygga servicehus, inberäknat de
nuvarande ålderdomshemmen, skall kunna finansieras med hjälp av statliga
bostadslån, dels (s. 142) att villkoren i fråga om bidrag till driftkostnader
skall vara likvärdiga. Föredragande departementschefen uttalar efter
redovisning av socialutredningens ställningstaganden i finansieringsfrågorna
att dessa frågor kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet
(prop. del A s. 286).

Med hänsyn till de sålunda förutskickade övervägandena om finansieringsfrågorna
påkallar motionerna 1978/79:1254 yrkandet 3 och 1979/80:69
yrkandet 4 delvis inte någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker således
motionerna i här aktuella delar. Utskottet vill emellertid framhålla
angelägenheten av att de förutskickade övervägandena sker så snart som
möjligt.

SoU 1981/82:2

Viss vidtagen åtgärd för att främja ombyggnad av ålderdomshem till
servicehus

Som resultat av ett samarbete mellan socialstyrelsen och bostadsstyrelsen
har sistnämnda myndighet i maj i år utfärdat vissa föreskrifter som innebär
att lägenheter, som tillskapas vid ombyggnad av ålderdomshem till
servicehus och som eljest skulle karaktäriseras som ofullständiga, skall
kunna godtas för statliga bostadslån under förutsättning att vissa minimikrav
betr. storlek m. m. är uppfyllda.

Rätt till arbete för pensionärer

Motionen

I motion 1980/81:946 (vpk) anförs bl. a. följande.

När det gäller rätten till arbete och att denna skall gälla även för
pensionärer som vill arbeta, är det ett konfliktladdat krav. Inte minst i dag
med hundratusentals yngre utanför den reguljära arbetsmarknaden, och
även med vetskap om den kamp de fackliga organisationerna fört för
pensionering vid en viss ålder. Ändå är det ett riktigt krav. Födelseår är ett
trubbigt instrument för att mäta arbetsförmåga. Att plötsligt en dag inte ha
någon uppgift att fylla i samhället kan vara svårt för många att acceptera.
Detta skapar otrivsel och isolering som ofta leder till ökad sjuklighet, som i
sin tur tar sjukvårdsresurser i anspråk. Många pensionärer har dessutom
mycket att ge som borde tas till vara i arbetslivet.

Äldrearbetskommittén

Med stöd av ett bemyndigande av regeringen år 1979 har tillkallats
äldrearbetskommittén (A 1979:2) för att kartlägga pensionärernas sysselsättningsförhållanden.
Enligt direktiven för kommitténs arbete skall kommittén
ha som utgångspunkt att äldre arbetstagare bör ha vidsträckt rätt att,
inom ramen för ett flexibelt pensionssystem, i praktiken själva bestämma när
de vill lämna arbetslivet, och kommittén skall lägga särskild vikt vid att
överväga och föreslå arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan öka de
äldres möjligheter att få eller behålla ett lämpligt arbete, på hel- eller
deltid.

Äldrearbetskommittén har i september i år avgett delbetänkandet (Ds A
1981:7) Anställningsskydd för äldre vari föreslås att lagen (1974:12) om
anställningsskydd ändras så att personer som uppnått pensionsåldern skall
kunna träffa avtal med arbetsgivaren om anställning viss tid.

Visst engagemang av pensionärsorganisationerna m. m.

Motionen

I motion 1980/81:946 (vpk) anförs bl. a. att utvecklingen visar att
pensionärerna inte fått vara med i eller kunnat påverka den allmänna

SoU 1981/82:2

samhällsplaneringen. Pensionärerna tvingas, sägs det, konstatera att samhällets
åtgärder med att lösa problemen med äldreomsorgen inte fungerat.
Motionärerna anför vidare bl. a. följande.

Det räcker inte med de pensionärsråd som för närvarande finns i många
kommuner - de borde göras obligatoriska - med representanter utsedda av
pensionärernas egna organisationer. Det bör också finnas företrädare för
pensionärerna i den parlamentariska s. k. äldreberedning som enligt
regeringen skall inrättas. Det är den status dessa organ får som avgör
möjligheten att påverka beslutsfattandet, de måste därför stärkas.

Nuläge och riktlinjer för utvecklingen m. m.

Pensionärsråd och förtroenderåd

I nästan alla kommuner finns pensionärsråd som är rådgivande i frågor
som rör pensionärerna, yttrar sig om den kommunala budgeten, trafikplanering,
samlingslokaler, äldreomsorg, fritidsverksamhet etc.

I servicehusen och på ålderdomshemmen finns förtroenderåd där olika
frågor kan diskuteras mellan pensionärer, personal och förtroendemän.

Socialtjänsten och samhällsplaneringen

I socialtjänstlagen har som en uppgift för socialnämnden inskrivits att
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen.

Äldreberedningen

Som sakkunniga i äldreberedningen har förordnats bl. a. företrädare för
Pensionärernas Riksorganisation (PRO) och Sveriges Folkpensionärers
Riksförbund (SFRF).

Enligt direktiven för äldreberedningens arbete skall äldreberedningen
bl. a. vara ett forum för diskussioner och samråd kring frågor om samordning
och prioriteringar, där även de äldres organisationer skall beredas tillfälle att
delta.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp en rad frågor om
äldreomsorger m. m., nämligen frågor (1) om resurser för omvårdnaden av
sjuka, äldre människor, (2) om ansvaret för äldreomsorger, m. m.. (3) om
utbyggnad av servicehus, (4) om nattpassning vid kommunala och enskilda
anläggningar för vård av äldre, (5) om ekonomiskt stöd till kommunala

SoU 1981/82:2

ålderdomshem, (6) om rått till arbete för pensionärer samt (7) om visst
engagemang av pensionärsorganisationerna m. m.

Utvecklingen av de allmänna sociala trygghetsanordningarna i form av
bl. a. folkpension, ATP, socialvård samt hälso- och sjukvård har varit av
grundläggande betydelse för att förbättra de äldres situation. Detsamma
gäller samhällets allmänna insatser för bostadsförsörjningen.

Jämsides med utbyggnaden av dessa generella insatser för medborgarnas
välfärd har kommunerna byggt ut olika former av service som särskilt syftar
till att hjälpa de äldre. En närmare redogörelse för denna utveckling lämnas i
ett tidigare avsnitt i betänkandet s. 2-5. Grundläggande för den fortsatta
utbyggnaden av äldreomsorgerna i kommunerna är de bestämmelser om
äldreomsorger som finns i socialtjänstlagen (1980:620) - vilken skall träda i
kraft den 1 januari 1982 och då bl. a. ersätta socialhjälpslagen (1956:2)-samt
de principer som utgör bakgrund till dessa bestämmelser.

Enligt bestämmelser i socialtjänstlagen (19 och 20 §§) skall socialnämnden
verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och
att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Socialnämnden
skall vidare verka för att äldre människor får goda bostäder och ge dem
som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. För
äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder
med gemensam service (servicehus). Slutligen skall övergången från ett
yrkesverksamt liv underlättas genom information och annat stöd.

Socialtjänstens insatser för de äldre skall enligt prop. 1979/80:1, vilken
legat till grund för socialtjänstlagen, utformas med utgångspunkt i principerna
om självbestämmanderätt för de äldre och om normalisering av deras
tillvaro. Detta innebär konkret bl. a. att människorna skall kunna behålla sin
bostad när de blir äldre, att de äldre så långt det är möjligt skall erbjudas
bostäder i det vanliga bostadsbeståndet och att de äldre skall erbjudas ett
differentierat utbud av service såsom social hemhjälp (social hemtjänst),
färdtjänst, social jour och tekniska hjälpmedel.

Det understryks att de äldres kunskaper och livserfarenheter i ökande
utsträckning måste tas till vara som en resurs för samhället.

1 propositionen uttalas bl. a. att sjukvårdshuvudmännen bör svara för all
hälso- och sjukvård för de äldre, även för dem som bor i servicehus, men att
det bör vara socialnämndens uppgift att verka för att en nödvändig
samverkan utvecklas mellan kommun och landstingskommun så att behovet
av medicinska insatser blir tillgodosett så väl som möjligt. Sjukvårdshuvudmännen
skall också svara för institutionell vård, när det finns ett medicinskt
vårdbehov som mer varaktigt kräver insatser dygnet runt.

SoU 1981/82:2

En omfattande utredningsverksamhet om den framtida utformningen av
äldreomsorgerna har påbörjats under 1970-talet. En närmare redogörelse
härför lämnas i ett tidigare avsnitt i betänkandet (s. 6-8). Av särskild
betydelse är den tidigare i år tillkallade parlamentariska äldreberedningen (S
1981:1). vilken skall inrikta sitt arbete på frågor om boende, omsorg, service
och vård för de äldre.

Den år 1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (HSU) (S 1975:4)
- vilken haft i uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälsooch
sjukvården - avgav under hösten 1979 sitt slutbetänkande (SOU
1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården med förslag till en
hälso-och sjukvårdslag. I betänkandet - som efter remissbehandling är
föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet - föreslås bl. a. att
sjukvårdshuvudmännen skall ha ett totalansvar för hälso- och sjukvården
som bl. a. skall innebära att de skall planera hälso- och sjukvårdens
utveckling och organisation med utgångspunkt i människornas samlade
behov.

Resurser för omvårdnaden av sjuka äldre människor

I motion 1980/81:946 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs bl. a. (yrkande 1)
att riksdagen skall hemställa hos regeringen om ett åtgärdsprogram för att
lösa den vårdkris som drabbar sjuka äldre människor. Som exempel på den
vårdkris som avses i motionen nämns att det enbart i Stockholms län saknas
ca 3 000 vårdplatser inom långtidssjukvården, trots att man på långvårdssjukhusen
placerar åldringar i fyrbäddsrum, oberoende av sjukdomstillståndet.

I den mån akutsjukvården inte behöver tas i anspråk ankommer det på
hemsjukvården och långtidssjukvården att svara för omvårdnaden av äldre
människor som är sjuka.

Enligt de program m. m. som utgör underlag för utbyggnaden av hälsooch
sjukvården skall kvaliteten i hemsjukvården ökas genom en ökning av
det medicinska innehållet så att flera och sjukare människor kan kvarstanna i
eller återvända till det egna boendet.

Antalet vårdplatser inom den offentliga somatiska långtidssjukvården
uppgick vid utgången av år 1979 till 43 276. Under åren 1980 och 1981 utgår
ett direkt ekonomiskt stöd från sjukförsäkringen till utbyggnad av långtidssjukvården.
Det är avsett att man skall igångsätta byggande av i genomsnitt
minst 2 000 nya vårdplatser per år under dessa två år. Ett ekonomiskt stöd
omfattande bl. a. långtidssjukvården kommer att utgå från sjukförsäkringen
även under åren 1982 och 1983.

Utbyggnad av primärvården, till vilken hemsjukvården hör, samt utbyggnad
av långtidssjukvården tillhör de prioriterade områdena inom sjukvårdshuvudmännens
verksamhet. Sjukvårdshuvudmännen räknar sålunda med
att antalet patienter i hemsjukvård skall öka från 40 805 i slutet av år 1979 till

SoU 1981/82:2

50 126 i slutet av år 1985 och att antalet vårdplatser inom långtidssjukvården
skall öka från 43 276 till 53 594 under samma tidsperiod.

Med hänsyn till det anförda är något riksdagens initiativ med anledning av
motion 1980/81:946 (vpk) yrkande 1 inte påkallat. Motionen avstyrks därför i
denna del.

Ansvaret för äldreomsorger, m. m.

Enligt bestämmelser i sjukvårdslagen (1962:242) åligger det sjukvårdshuvudmännen
att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,
kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. I
sjukvårdslagen och i den till denna knutna sjukvårdskungörelsen (1972:676)
finns bestämmelser om organisationen m. m. av sjukvård vid sjukhus och i
läkardistrikt. Hemsjukvård är däremot en av sjukvårdshuvudmännen
frivilligt inrättad vårdform som inte är reglerad i författning. Principerna för
hemsjukvårdens omfattning och närmare innehåll bestäms därför av
sjukvårdshuvudmännen.

Det yttersta ansvaret för omvårdnad och hjälp åt behövande enskilda har
kommunerna enligt bestämmelser i socialhjälpslagen.

Föreligger behov av vård skall socialnämnden - efter vad som med hänsyn
till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt -föranstalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så
erfordras, att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats
bereds honom på sjukvårdsinrättning eller på annan vårdanstalt eller på
ålderdomshem och motsvarande hem.

I motion 1979180:1196 av Elisabeth Fleetwood m. fl. (m) redogörs för
förhållandena kring vården i hemmet av en sjuk äldre person, som hade svårt
att underordna sig de tekniskt och medicinskt betingade vårdrutinerna. Vård
hade meddelats både av hemsjukvården och den sociala hemhjälpen. Under
ett skede hade socialnämnden (sociala hemhjälpen) genom beslut av
yrkesinspektionen med stöd av bestämmelser i arbetarskyddslagen varit
förbjuden att meddela vårdtagaren vård om inte vissa villkor uppfylldes.
Sedan i ett senare skede sjukvårdshuvudmannen beslutat att all hemsjukvård
skulle upphöra hos vårdtagaren, som bl. a. avböjt erbjudanden om vårdplats
inom långtidssjukvården, hade allt vårdarbete fallit på den sociala hemhjälpen.

Motionärerna framhåller med anledning av den kollision mellan socialhjälpslagen
och arbetarskyddslagen som förevarit i nämnda fall att det inte
kan anses vara en framkomlig väg att söka lösa konflikter av detta slag enbart
med hänvisning till ökat samarbete mellan myndigheterna. En översyn av

SoU 1981/82:2

social-och arbetsmiljölagstiftningen där kollisioner kan inträffa torde enligt
motionärerna vara ofrånkomlig och en sådan översyn begärs i motionen
(yrkande 1).

Mot bakgrund av att den sociala hemhjälpen i det i motionen nämnda fallet
fått ta på sig hela vårdbördan, sedan hemsjukvården upphört, bör
hemsjukvården enligt motionärerna göras obligatorisk i likhet med bistånd
från socialvården. 1 annat fall betyder det, anför motionärerna, att
personalen inom den sociala hemhjälpen får ta på sig uppgifter som den
normalt inte är utbildad för och att kommunerna får ta huvudmannaansvaret
för hemsjukvården, vilket inte är meningen. Motionärerna begär därför
vidare en översyn av ansvarsfrågan vid vård i hemmet (yrkande 2).

I motion 1980/81:946 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs bl. a. att servicen
i olika avseenden för de äldre skulle bli bättre om hela äldrevården hade
samma huvudman och motionärerna begär, såvitt här är i fråga (yrkande 2 a),
att riksdagen skall uttala att äldrevården bör föras in under samma
huvudman.

Arbetsmiljölagen gäller i alla situationer där yrkesmässig verksamhet
förekommer. Utgångspunkten för arbetsmiljölagen är att den skall vara
allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete. Något undantag för arbete,
där skyldighet att utföra arbete gäller enligt annan lagstiftning, finns inte.
Utskottet anser inte heller att något sådant undantag skall göras. Det har -som arbetarskyddsstyrelsen anfört i en skrivelse som myndigheten avgett
rörande det i motionen åsyftade fallet - förutsatts att myndigheterna genom
lämpligt samarbete skall sträva efter att sådana situationer inte uppkommer i
det praktiska livet att konflikt uppstår mellan arbetsmiljölagstiftningen och
lagstiftning som kräver att visst arbete - t. ex. vård - skall utföras. Det har
vidare förutsatts att, om sådana situationer likväl uppkommer, stora
ansträngningar skall göras för att åstadkomma en lösning som kan
tillfredsställa berörda parters intressen. Utskottet kan inte finna att en
översyn av det slag motionärerna förordar är erforderlig.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion
1979/80:1196 (m).

Utskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1976/77:2 bl. a. en motion, vari begärdes en utredning om möjligheterna att
skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldringsvården och långtidssjukvården.
Utskottet inhämtade yttranden över motionen från socialstyrelsen.
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Inte någon av remissinstanserna
tillstyrkte motionen. Remissinstanserna påpekade bl. a. att en
ändrad gränsdragning i fråga om kommunernas och landstingskommunernas
ansvarsområden beträffande omvårdnaden om de äldre skulle skapa nya
gränsdragnings- och samordningsproblem. Remissinstanserna underströk i
stället angelägenheten av samverkan mellan kommunerna och landstingskommunerna.
Utskottet uttalade att utskottet då inte var berett att förorda

SoU 1981/82:2

en ändring av uppgiftsfördelningen mellan huvudmännen i fråga om
omvårdnaden om de äldre. Utskottet erinrade om att länsberedningen
(C 1970:28) - som bl. a. haft att överväga uppgiftsfördelningen inom den
kommunala sektorn mellan kommuner och landstingskommuner - i sitt år
1974 avgivna slutbetänkande (SOU 1974:28) Stat och kommun i samverkan
bl. a. ansåg att den sociala omvårdnaden inte borde föras över på
landstingskommunerna. Utskottet framhöll vidare att en ändrad uppgiftsfördelning
skulle, såsom påpekades i remissyttrandena, medföra nya
gränsdragnings- och samordningsproblem. Utskottet underströk emellertid
betydelsen av samverkan mellan huvudmännen.

Varken socialtjänstlagen eller den av HSU föreslagna nya lagstiftningen
för hälso- och sjukvården innebär någon ändring av uppgiftsfördelningen
mellan kommunerna och landstingskommunerna i fråga om äldreomsorgerna.

Mot nu nämnd bakgrund kan utskottet inte biträda yrkande 2 a i motion
1980/81:946 (vpk). Motionen avstyrks således i denna del.

Även enligt den nya socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret för
omvårdnad och hjälp för den enskilde på kommunerna. 1 prop. 1979/80:1 om
socialtjänsten framhålls bl. a. att principen om ett yttersta ansvar för
kommunerna dock inte innebär någon ändring i fördelningen av de uppgifter
som ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna. Man utgår i
propositionen från att de tveksamheter som kan komma upp i fråga om
ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården smidigast får sin
lösning genom överenskommelser mellan huvudmännen.

Medan den nuvarande sjukvårdslagstiftningen har sin tyngdpunkt i den
sjukhusanknutna verksamheten innebär det ansvar (totalansvar) som
föreslås för sjukvårdshuvudmännen i HSU:s förslag till hälso- och sjukvårdslag
ett ansvar, som omfattar hälso- och sjukvården i dess helhet utan särskild
betoning av någon vårdform eller vårdinriktning. En sådan övervältring av
vårduppgifter från hemsjukvården till den sociala hemhjälpen som nämns i
motion 1979/80:1196 (m) skulle därför inte stå i överensstämmelse med det
totalansvar för sjukvårdshuvudmännen för hälso- och sjukvården som HSU
föreslagit. Det mellan hemsjukvården och den sociala hemhjälpen delade
ansvaret för den som vårdas i hemmet kräver emellertid att hemsjukvården
och den sociala hemhjälpen nära samarbetar i det praktiska arbetet. Som
närmare framgår av den i betänkandet lämnade redovisningen av utredningsverksamhet
om äldreomsorger m. m. ägnas också hithörande samarbetsfrågor
ett stort intresse i utrednings- och planeringssammanhang.

Med hänsyn till det anförda och till att en proposition på grundval av
HSU:s förslag beräknas föreläggas riksdagen före det kommande årsskiftet
bör yrkande 2 i motion 1979/80:1196 (m) inte föranleda någon åtgärd av
riksdagen.

SoU 1981/82:2

Utbyggnad av servicehus

I motion 1980/81:946 av Lars Wei ner m. fl. (vpk) begärs vidare (yrkande 2

b) att riksdagen skall uttala att möjligheten bör undersökas att som alternativ
till långvården bygga ut en mellanform av serviceboende för äldre som har
behov av viss tillsyn utan att behöva sjukvård. Motionärerna framhåller bl. a.
att en utbyggnad av servicebostäder skulle inte bara förbättra många äldres
boende utan även avlasta både långtidsvården och ålderdomshemmen, som
är betydligt dyrare boendeformer och som dessutom har brist på platser.

Som nämnts i det föregående har det i socialtjänstlagen skrivits in en
skyldighet för kommunerna att för äldre med behov av särskilt stöd inrätta
bostäder med gemensam service (servicehus). Det har i prop. 1979/80:1 om
socialtjänsten förutsatts att servicehus skall kunna avse olika former av
boende med gemensam service och att servicehus även skall kunna vara del
av fastighet. De som bor i servicehus förutsätts ta i anspråk serviceanordningar
som t. ex. social hemhjälp efter eget bestämmande och betala härför
enligt gällande taxor. De nuvarande ålderdomshemmen skall som nämnts
omfattas av begreppet servicehus, nämligen som bostäder vilka tillgodoser
omfattande behov av service och vård.

Enligt en sammanställning som socialstyrelsen gjort i september 1980
planerar kommunerna att under åren 1980-1985 bygga 1 074 ålderdomshemsplatser
samt inte mindre än 16 634 servicebostäder.

Med hänsyn till det anförda påkallar yrkande 2 b i motion 1980/81:946
(vpk) inte något initiativ av riksdagen. Motionen avstyrks sålunda i denna
del.

Nattpassning vid kommunala och enskilda anläggningar för vård av äldre

Brist på vårdplatser inom långtidssjukvården har gjort att det på många
ålderdomshem bor personer som av läkare bedömts behöva långtidssjukvård.
Av de totalt 56 976 personer, som i december 1979 bodde på
ålderdomshem, bodde sålunda 1 362 personer på avdelningar för långtidssjukvård.
För 6 748 personer betalade landstingen bidrag för sjukvård.

I motion 1980/81:250 av John Johnsson m. fl. (s) påpekas att det
förekommer att åldringsvårdsanläggningar har endast en vårdare under
natten trots att det som regel finns långvårdspatienter på anläggningarna.
Med hänsyn till långvårdspatienternas vårdbehov och till den psykiska press
som ensamarbete bland många sjuka patienter innebär är dubbelbemanning
på nätterna enligt motionärerna ett oeftergivligt krav. Motionärerna begär
dels att arbetarskyddsstyrelsen skall erhålla i uppdrag att utfärda anvisningar
i fråga om bemanningen på kommunala och enskilda åldringsvårdsanläggningar
(yrkande 1). dels att socialstyrelsen skall erhålla i uppdrag att se över
gällande råd och anvisningar rörande de kommunala ålderdomshemmen
(yrkande 2).

SoU 1981/82:2

Om personal vid kommunalt ålderdomshem gäller enligt 19 § socialhjälpslagen
att vid sådant hem skall finnas anställda befattningshavare till det antal
och med sådan utbildning att de som beretts plats på hemmet kan erhålla
tillfredsställande vård. Beträffande personal vid enskilt ålderdomshem gäller
enligt stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. bl. a. att vårdhemmet
skall ha den personal som behövs för att god vård skall kunna meddelas.
Vissa allmänna råd och föreskrifter beträffande beräkningen av behovet av
personal m. m. har utfärdats av socialstyrelsen med stöd av bestämmelser i
socialhjälpslagen och vårdhemsstadgan. Dessa råd och föreskrifter - som
redovisas i ett föregående avsnitt i betänkandet (s. 16-18) - innehåller inte
några preciserade krav på personaluppsättningen för nattpassning.

Socialtjänstlagen innehåller inte några bestämmelser om personal vid
servicehus, vilket begrepp skall innefatta bl. a. de nuvarande ålderdomshemmen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1980/81:250 (s) från
socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Riksförbundet för enskild sjukoch
åldringsvård (Reså). SACO/SR har överlämnat och hänvisat till
yttranden från Sveriges läkarförbund och från Sveriges psykologförbund. En
sammanställning av yttrandena redovisas i ett tidigare avsnitt (s. 18-24).

Svenska kommunförbundet avstyrker motionen. Arbetarskyddsstyrelsen
och socialstyrelsen hänvisar till pågående eller planerade åtgärder berörande
de i motionen upptagna frågorna. De övriga remissinstanserna instämmer
med motionärerna. TCO och LO föreslår vissa utvidgningar av det i
motionen föreslagna utredningsarbetet.

Arbetarskyddsstyrelsen anför således bl. a. att det inom myndigheten f. n.
pågår ett arbete med att ta fram regler beträffande ensamarbete, vilka avses
bli av övergripande karaktär och skall behandla arbetsmiljökrav i samband
med arbete som är förenat med risk för skada eller ohälsa. Dessa föreskrifter
torde enligt arbetarskyddsstyrelsen på ett principiellt plan komma att gälla
även för personalens ensamarbete inom åldringsvården.

Socialstyrelsen anför bl. a. att de i motionen berörda frågorna kommer att
tas upp till behandling i ett planerat arbete med allmänna råd rörande
verksamheten vid servicehus.

Svenska kommunförbundet redovisar hur kostnaderna och personaltätheten
ökat vid ålderdomshemmen m. m. och påpekar att i det ekonomiskt
bekymmersamma dagsläget andra lösningar på problemet måste sökas än de
i motionen föreslagna. Kommunförbundet framhåller att det i stället gäller
att hellre förstärka en central jourverksamhet som vid behov kan nyttjas för
alla pensionärer i kommunen-inkl. dem som bor på ålderdomshem. Från en
central jourverksamhet skall också, anför Kommunförbundet, ensamarbetande
personal med kort varsel kunna få hjälp utifrån.

SoU 1981/82:2

TCO framhåller att frågan om bemanning nattetid också gäller för andra
vårdinstitutioner inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. TCO anser
därför att arbetarskyddsstyrelsen utöver det uppdrag som föreslås i motionen
bör ges i uppdrag att kartlägga inom vilka övriga vårdinstitutioner som det
finns behov av förstärkt bemanning nattetid samt att även beträffande dessa
utfärda anvisningar om personalbemanning. Socialstyrelsen bör på motsvarande
sätt enligt TCO ges i uppdrag att se över och att komplettera råd och
anvisningar för samtliga de vårdinstitutioner som kommer i fråga.

LO ser det som ytterst angeläget att bemanningsfrågan inom åldringsvården
ses över i sin helhet och vill att det föreslagna utredningsarbetet utvidgas
till att omfatta även ensamarbete under dagen.

I riktlinjer för åldringsvården, vilka presenterades för riksdagen år 1957
(prop. 1957:38) och vilka inte föranledde någon erinran av riksdagen (SU
1957:170, rskr 1957:383), framhölls bl. a. att man måste kunna bereda viss
sjukvård på ålderdomshemmen, nämligen en sjukvård som kunde betecknas
som god hemsjukvård. Detta skulle emellertid inte innebära ett accepterande
av den roll som sjukvårdsanstalter som en del ålderdomshem eller
avdelningar vid sådana hem kommit att spela. Det förutsattes att sådana
avdelningar skulle avvecklas i takt med utbyggnaden av den egentliga
sjukvården. Som framgår av de i inledningen till detta avsnitt lämnade
uppgifterna bor emellertid på ålderdomshemmen fortfarande många personer,
för vilka vårdansvaret ankommer på sjukvårdshuvudmännen. Med
hänsyn till att denna kategori äldre kräver en mera omfattande vård än de
äldre, för vilka ålderdomshemmen egentligen är avsedda, anser utskottet det
självklart att behovet av särskilda personalinsatser på ålderdomshem och
avdelningar på ålderdomshem som fungerar som sjukvårdsenheter tillgodoses.

Utskottet förutsätter därför att de i motionen påtalade förhållandena
uppmärksammas, då arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen utarbetar de
i myndigheternas remissyttranden förutskickade föreskrifterna m. m. Det är
angeläget att dessa meddelas snarast. Sjukvårdshuvudmännen bör självfallet
i princip stå för kostnader, som kommunerna ådrar sig för att tillgodose
behovet av särskilda personalinsatser vid ålderdomsenheter som fungerar
som sjukvårdsenheter. I många fall torde från tid till annan uppkommande
behov av ytterligare nattpersonal kunna tillgodoses genom sådan central
jourverksamhet som Kommunförbundet nämner i sitt remissyttrande.

Med hänsyn till det anförda torde något riksdagens initiativ med anledning
av motion 1980/81:250 (s) inte vara erforderligt. Motionen avstyrks
således.

Ekonomiskt stöd till kommunala ålderdomshem

För finansiering av nuvarande typer av servicehus och liknande anläggningar
för äldre människor och handikappade kan bostadslån och räntebi -

SoU 1981/82:2

drag utgå enligt bestämmelser i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946). Som villkor för denna finansieringsform gäller bl. a. att
självständigt boende skall vara garanterat genom hyreskontrakt enligt
vanligtvis gällande normer och att boendet inte får vara underordnat andra
funktioner - i första hand vård. Bostadslån och räntebidrag kan därför inte
utgå till sjukvårdslokaler för sluten eller halvöppen vård eller till ålderdomshem,
utan kreditbehovet för sådana anläggningar får täckas genom vanlig
upplåning.

Enligt bestämmelser i kungörelsen (1964:427) om statsbidrag till social
hemhjälp kan statsbidrag utgå till kommunens kostnader för hemvårdare
som hjälper äldre människor och handikappade som har egen bostad, t. ex.
bor i servicehus med eget hyreskontrakt. Bidrag av statsmedel utgår dock
inte till kostnaderna för personal vid ålderdomshem, även om denna
personal i vissa avseenden har samma uppgifter som hemvårdare har.

I motion 1980/81:1630 av Stina Andersson m. fl. (c) påpekas bl. a. att
genom det stöd som kan utgå till byggande och drift av nuvarande slag av
servicehus det har ställt sig förmånligare för kommunerna att bygga
servicehus än att bygga ålderdomshem. Genom en ensidig satsning på
servicehus kommer det emellertid, påpekas det vidare, att saknas ett
mellanled i vården innan en åldring intas i långtidssjukvården. På lång sikt
bör därför enligt motionärerna i princip samma relativa ekonomiska stöd
utgå för byggande av ålderdomshem som för servicehus. En lösning på kort
sikt kan enligt motionärerna vara att låta dem som bor på ålderdomshem få
del av stödet till den sociala hemhjälpen på samma sätt som de som bor i
servicehus. Motionärerna begär förslag till ekonomiskt stöd för kommunala
ålderdomshem enligt dessa riktlinjer.

Utskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1979/80:44 (s. 43-45) frågor som var likartade med dem som tas upp i motion
1980/81:1630 (c). I likhet med vad utskottet gjorde i nämnda betänkande
hänvisar utskottet till att föredragande departementschefen i prop. 1979/80:1
om socialtjänsten uttalat att finansieringsfrågorna för servicehus och
ålderdomshem skall komma att närmare övervägas inom regeringskansliet.
Utskottet vill här framhålla att möjligheterna till ekonomiskt stöd inte bör
vara styrande för kommunerna när de skall bygga anläggningar för
äldreomsorger. Utskottet vill med skärpa framhålla angelägenheten av att de
förutskickade övervägandena inom regeringskansliet sker så snart som
möjligt.

Med hänsyn till det anförda avstyrks motion 1980/81:1630 (c).

Rätt till arbete för pensionärer

I motion 1980/81:946 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs även (yrkande 2

c) att riksdagen skall uttala att rätten till arbete också bör gälla de

SoU 1981/82:2

pensionärer som önskar arbeta. Motionärerna framhåller bl. a. att många
pensionärer har mycket att ge som borde tas till vara i arbetslivet.

År 1979 tillkallades äldrearbetskommittén (A 1979:2) för att kartlägga
pensionärernas sysselsättningsförhållanden. Enligt direktiven för utredningsarbetet
skall kommittén bl. a. överväga och föreslå arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som kan öka de äldres möjligheter att få eller behålla ett
lämpligt arbete, på hel- eller deltid.

Med hänsyn till det sålunda lämnade utredningsuppdraget bör motionen i
här aktuell del inte föranleda någon åtgärd av riksdagen. Yrkande 2 c i
motion 1980/81:946 (vpk) avstyrks således.

Vissi engagemang av pensionärsorganisationerna m. m.

I motion 1980/81.946 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs slutligen (yrkande
2 d) att riksdagen skall uttala att pensionärsorganisationer inom olika organ
skall ges möjlighet att påverka samhällsplanering och utformning av sociala
villkor på pensionsområdet. Motionärerna anför bl. a. att utvecklingen visar
att pensionärerna inte fått vara med i eller kunnat påverka den allmänna
samhällsplaneringen och att pensionärerna tvingas konstatera att samhällets
åtgärder med att lösa äldreomsorgen inte fungerat. Motionärerna anser bl. a.
att pensionärsråden i kommunerna bör göras obligatoriska med representanter
utsedda av pensionärernas egna organisationer och att det bör finnas
företrädare för pensionärerna i den parlamentariska äldreberedningen.

I socialtjänstlagen har bl. a. som en uppgift för socialnämnden inskrivits
att den skall medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra
samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen.

1 nästan alla kommuner finns pensionärsråd som är rådgivande i frågor
som rör pensionärerna, yttrar sig om den kommunala budgeten, trafikplanering,
samlingslokaler, äldreomsorg, fritidsverksamhet etc.

Den parlamentariska äldreberedningen skall enligt direktiven för sitt
arbete bl. a. vara ett forum för diskussioner och samråd kring frågor om
samordning och prioriteringar, där även de äldres organisationer skall
beredas tillfälle att delta. Företrädare för Pensionärernas Riksorganisation
(PRO) och Sveriges Folkpensionärers Riksförbund (SFRF) har också knutits
till äldreberedningen som sakkunniga.

Med hänsyn till det anförda bör motionen i här aktuell del inte föranleda
någon åtgärd av riksdagen. Yrkande 2 d i motion 1980/81:946 (vpk) avstyrks
således.

Utskottet hemställer

1. beträffande resurser för omvårdnaden av sjuka äldre människor att

riksdagen avslår motion 1980/81:946 yrkande 1,

SoU 1981/82:2

2. beträffande kollisioner mellan sociallagstiftningen och arbetsmiljölagstiftningen att

riksdagen avslår motion 1979/80:1196 yrkande 1,

3. beträffande huvudmannaskapet för äldrevården

att riksdagen avslår motion 1980/81:946 yrkande 2 a,

4. beträffande ansvaret för hemsjukvård och social hemhjälp
att riksdagen avslår motion 1979/80:1196 yrkande 2,

5. beträffande utbyggnad av servicehus

att riksdagen avslår motion 1980/81:946 yrkande 2 b,

6. beträffande nattpassning vid kommunala och enskilda anläggningar
för vård av äldre

att riksdagen avslår motion 1980/81:250,

7. beträffande ekonomiskt stöd till kommunala ålderdomshem
att riksdagen avslår motion 1980/81:1630,

8. beträffande rätt till arbete för pensionärer

att riksdagen avslår motion 1980/81:946 yrkande 2 c,

9. beträffande visst engagemang av pensionärsorganisationerna
m. m.

att riksdagen avslår motion 1980/81:946 yrkande 2 d.

Stockholm den 27 oktober 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Evert Svensson (s), Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik
Larsson (c). Kjell Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Kersti Swartz (fp), Stig
Alftin (s), Gunhild Bolander (c), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria
Lagergren (s) och Anita Persson (s).

GOTAB 69416 Stockholm 1981