SoU 1981/82:13

Socialutskottets betänkande
1981/82:13

om vissa handikappfrågor
Motioner, m. m.

I motion 1980/81:526 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hos
försäkringskassorna samordnad administration av hjälp och stöd till handikappade
.

I motion 1980/81:723 av Lena Öhrsvik (s) och Iris Mårtensson (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en samlad plan för att tillgodose de
dövblindas rätt till information och kommunikation samt de övriga speciella
behov som föreligger.

I motion 1980/81:936 av Börje Nilsson (s) hemställs att riksdagen begär en
översyn av rehabiliteringen på handikappområdet i syfte att uppnå en
samordning och ett effektivare utnyttjande av insatserna.

I motion 1980/81:1088 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 1 och yrkande 2 delvis),

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om att ett konkret åtgärdsprogram
utarbetas för handikappåret i nära samarbete med handikapporganisationerna
och utgående från mottot för internationella handikappåret - Full
delaktighet, jämlikhet,

2. (del av) att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag
om ett permanent organ för flerhandikappfrågor.

Utskottet har behandlat yrkande 2 i övrigt och yrkande 3 i betänkande SoU
1980/81:17.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna 1980/81:526 och
1980/81:936 från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens handikappråd, Handikappinstitutet, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet, De handikappades
riksförbund (DHR) och Handikappförbundens centralkommitté
(HCK).

Ekonomiskt och annat stöd till handikappade

De allmänna försäkringskassorna administrerar socialförsäkringen och
vissa andra socialpolitiska bidragsformer. Riksförsäkringsverket är central
myndighet. Försäkringen lämnar på olika sätt ekonomiskt stöd vid sjukdom
och handikapp. Generella förmåner utgår i form av sjukpenning och

1 Riksdagen 1981/82. 12 sami Nr 13

SoU 1981/82:13

förtidspension vid arbetsoförmögenhet på grund av sjukdom eller andra
nedsättningar i den fysiska och psykiska prestationsförmågan. Särskilda
folkpensionsförmåner utgår i form av handikappersättning till personer
mellan 16 och 65 år eller i form av vårdbidrag för vård av sjukt eller
handikappat barn under 16 år. Kommunalt bostadstillägg utgår som en
tilläggsförmån till förtids- och ålderspension. Försäkringen lämnar också en
generell ersättning till sjukvårdshuvudmännen för finansiering av hjälpmedelsverksamheten.

När ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar i följd eller eljest
skälig anledning föreligger, är försäkringskassorna skyldiga att undersöka
om det finns skäl att vidta rehabiliteringsåtgärder. För samråd med andra
samhällsorgan i ärenden som rör rehabilitering finns centrala rehabiliteringsgrupper
vid centralkontoren och lokala rehabiliteringsgrupper vid lokalkontor.
I de centrala grupperna bör företrädare för vederbörande länsarbetsnämnd
och sjukvårdshuvudman vara representerade och i de lokala
grupperna distriktsläkare och distriktssköterska samt företrädare för socialvården
och arbetsvärden eller arbetsförmedlingen. Rehabiliteringsgrupperna
har möjlighet att vid behov kalla även företrädare för andra samhällsorgan
till sammanträden.

På central nivå samverkar arbetsmarknadsverket, riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, de båda kommunförbunden och kriminalvårdsstyrelsen i
rehabiliteringsfrågor. I en gemensam skrivelse den 22 maj 1981 från dessa
myndigheter och förbund redovisas riktlinjer för fördelning av ansvaret
mellan myndigheter, kommuner, organisationer och enskilda i rehabiliteringsärenden.
Enligt skrivelsen bör det ankomma på resp. myndighet och
organisation att följa upp de förslag till samverkan som anges i skrivelsen.
Den centrala samrådsgrupp som bildats får ansvar att sammanställa och
redovisa vunna erfarenheter.

Skrivelsen betonar att helhetssynen måste tillämpas i rehabiliteringsarbetet.
Den anger de lokala REFlA-grupperna som ett lämpligt forum för
planering och för ett kontinuerligt samarbete beträffande en persons
rehabilitering under förutsättning att samtliga berörda ställer upp. I gruppen
bör man, framhålls det i skrivelsen, arbeta för att få till stånd en gemensam
planering, komma överens om respektive parts ansvar och göra kontinuerliga
avstämningar. Ett nära samarbete i en REHA-grupp, där de olika
myndigheternas kompetensområden kan vägas mot varandra ger också den
fördelen att brister i dessa, som placerar individen mellan två, tre stolar,
uppmärksammas och motverkas. Man kan därmed också undvika ensidigt
remitterande mellan myndigheter.

Avslutningsvis framhålls i skrivelsen följande.

Samarbetet mellan myndigheter i rehabiliteringsärenden bör i princip ske
utan alltför formella regler. Detta innebär att i ärenden där underhandskontakter
räcker ska man arbeta efter sådana former. Ärendena har dock efter

SoU 1981/82:13

hand blivit alltmer komplicerade vilket ökat betydelsen av en samtidig
rehabiliteringsplanering med samtliga berörda myndigheter.

För den medicinska rehabiliteringen svarar i första hand landstingen i sin
egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården. Sjukvårdshuvudmännen
har vidare hela ansvaret för verksamheten med hjälpmedel åt handikappade.
De är tillsammans med staten huvudmän för handikappinstitutet, som har till
ändamål att främja och medverka i utvecklings- och forskningsarbete
avseende hjälpmedel för handikappade och andra åtgärder för olika
handikappgrupper samt övriga delar av den samlade hjälpmedelsverksamheten.

Den del av rehabiliteringsverksamheten som syftar till att bereda
handikappade arbete faller under arbetsmarknadsverkets ansvarsområde.
På det regionala planet handläggs frågorna av länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingarna. Sedan den 1 januari 1980 finns en särskild organisation
Arbetsmarknadsinstitutet - Ami - för den yrkesinriktade rehabiliteringen.
Inom Ami har samordnats rehabiliteringsverksamheter som tidigare varit
splittrade på olika huvudmän. Organisationen omfattar ett 80-tal institut.
Flera av dessa har särskilda resurser för bestämda handikappgrupper.

I det arbetsmarknadspolitiska stödet til! handikappade ingår också bidrag
till olika hjälpmedel och anordningar som är nödvändiga i en handikappads
arbete. Bidrag kan utgå till arbetsbiträde, till arbetstekniska hjälpmedel och
särskilda anordningar på arbetsplatsen och till bil för handikappades
arbetsresor.

Kommunerna har enligt lagen om socialhjälp ansvaret för att de som vistas
inom kommunen dels får en med hänsyn till behov och förhållanden
tillfredsställande omvårdnad, dels vid behov av hjälp erhåller sådan. I
kommunens sociala omvårdnadsansvar ingår att bedriva en aktiv uppsökande
verksamhet och att vidta åtgärder och förmedla vårdinsatser. I den nya
socialtjänstlagen, som träder i kraft den 1 januari 1982, har kommunernas
ansvar ytterligare förstärkts och preciserats. I lagen slås fast att kommunerna
har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den
hjälp de behöver, men att detta ansvar inte innebär någon inskränkning i det
ansvar som vilar på andra huvudmän. Vad särskilt gäller omsorger om
människor med handikapp skall socialnämnden verka för att de får möjlighet
att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Nämnden skall vidare
medverka till att de får meningsfulla sysselsättningar och bostäder anpassade
efter deras behov av särskilt stöd.

För handikappade särskilt betydelsefulla verksamheter inom kommunernas
sociala service är färdtjänst och social hemhjälp.

Frågor om särskilda stödåtgärder såvitt avser handikappade handläggs
också inom ramen för andra myndigheters verksamheter. Detta gäller t. ex.
anpassning av bostäder och yttre miljö, tillgänglighet till kommunikationsmedel
och möjligheter till utbildning och kultur.

SoU 1981/82:13

För samverkan och information mellan lokala handikapporganisationer
och kommunala nämnder och förvaltningar beträffande handikappfrågor
finns de i flesta av landets kommuner kommunala handikappråd. På
länsplanet motsvaras dessa av länshandikappråden. På riksplanet skall
statens handikappråd verka för bättre samordning av statliga myndigheters
insatser för handikappade och bistå statliga myndigheter med information
och kunskaper om handikappades situation.

Visst utredningsarbete

Socialpolitiska samordningsutredningen, som haft i uppdrag att göra en
översyn av det socialpolitiska samordningssystemet från samordningssynpunkt,
har i sitt betänkande (SOU 1979:94), En allmän socialförsäkring -modell och riktlinjer, bland andra samordningsfrågor inom det socialpolitiska
fältet också behandlat handikappstödet. Utredningen, som konstaterar
att stöden f. n. är splittrade på flera olika huvudmän, föreslår en ökad
samordning av vissa kontantstöd. Sålunda bör handikappersättningen,
merkostnadsdelen av vårdbidraget och merkostnadsersättningen till den som
är handikappad och genomgår arbetsmarknadsutbildning kunna sammanföras
till ett enhetligt handikappstöd fristående från folkpensionen. Frågan om
också kommunala bidrag kan inordnas i socialförsäkringen kan enligt
utredningen inte besvaras utan en närmare kartläggning av vilken utformning
dessa stöd har fått i olika kommuner och landsting. Arbetsmarknadspolitiska
bidrag som helt eller delvis utgår i form av engångsersättningar
liksom bostadsanpassningsbidrag bör enligt utredningen också t. v. lämnas
utanför socialförsäkringen.

Förslaget har remissbehandlats och bereds f. n. inom regeringskansliet.

Omsorgskommittén har haft i uppdrag att utreda frågorna om omsorgen
för psykiskt utvecklingsstörda, psykotiska barn och flerhandikappade. I
delbetänkandet (SOU 1980:16), Vissa frågor rörande flerhandikappade,
konstaterar utredningen att kunskaperna om flerhandikapp och om flerhandikappades
situation är otillräckliga och att frågorna är komplicerade.
Utredningen anser att primärkommunerna och landstingskommunerna bör
samverka inom ett för kommunerna och landstingen gemensamt organ - en
flerhandikappberedning- i ett systematiskt arbete för att förbättra situationen
för flerhandikappade. Arbetet bör syfta till att ge samhällsorganen
ökade kunskaper om flerhandikappades situation, att ge vägledning om på
vilket sätt ändamålsenliga åtgärder kan vidtas inom ramen för befintligt
åtgärdssystem och att underlätta gemensam planering där skilda huvudmäns
resurser samordnat sätts i in i enskilda ärenden. Flerhandikappberedningen
bör enligt utredningen vara ett självständigt serviceorgan i vilket staten -åtminstone i ett övergångsskede - tar övergripande ansvar för att ändamålsenliga
åtgärder vidtas. Staten föreslås därför ingå i beredningen och
finansiera driften. Förslaget har remissbehandlats och bereds inom regeringskansliet.

SoU 1981/82:13

Också i sitt slutbetänkande (SOU 1981:26), Omsorger om vissa handikappade,
tar utredningen upp frågor om stöd till flerhandikappade. Utredningen
anser att det erforderliga stödet för flerhandikappade, som inte är
utvecklingsstörda eller barndomspsykotiska, är garanterat genom social-,
sjukvårds- och skollagstiftning. Utredningen föreslår dock att socialtjänstlagen
kompletteras med en bestämmelse som ger tydligt uttryck för primärkommunernas
ansvar för bostad och daglig omvårdnad åt människor med
sammansatta eller annars svårartade handikapp.

Inom riksförsäkringsverket pågår en detaljerad kartläggning av försäkringskassornas
rehabiliteringsgrupper. Utredningen syftar till en analys av
verksamheten och dess resultat och beräknas avslutad under våren 1982.

Med anledning av det internationella handikappåret 1981 har regeringen i
december 1979 tillkallat en beredningsgrupp med uppgift att ansvara för
handikappårets genomförande i vårt land. Beredningsgruppen har lagt fram
en rapport i februari 1981, Planer och förberedelser i Sverige, som redovisar
planer och förberedelser hos såväl centrala som lokala samhällsorgan och
enskilda organisationer inför det internationella handikappåret. På beredningens
initiativ har vidare presenterats ett diskussionsunderlag i form av en
rapport, Svensk handikappolitik, i vilken bl. a. redovisas målen och vissa
grundläggande principer i nuvarande svensk handikappolitik samt stödåtgärder
för handikappade och aktuella problem inom olika samhällssektorer. De
synpunkter som kommer fram vid remissbehandlingen eller i debatten kring
rapporten eller som på annat sätt förs fram till beredningsgruppen skall
tillsammans med rapportmaterialet läggas till grund för gruppens förslag till
regeringen till svenskt handlingsprogram i handikappfrågor.

Statens handikappråd fick år 1976 i uppdrag av regeringen att utarbeta
förslag till en organisatorisk modell för samordning av olika rehabiliteringsinsatser
för handikappade, avsedd att prövas i en försöksverksamhet. I en
rapport från rådet i december 1980, Samlad-aktiv rehabilitering, utarbetad
av handikappkonsulent Lena Wickberg, konstateras att uppdraget att föreslå
organisationsmodell för samordning är orealistiskt och att det inte går att
hitta en modell som skulle kunna gälla för all samordning generellt.
Samordning och samverkan måste, framhålls det, organiseras utifrån de
lokala förutsättningar som gäller. Däremot kan man utifrån erfarenheter
från projekt och liknande finna orsaker till varför samordning fungerar eller
inte fungerar och med ledning härav utarbeta konkreta förslag till åtgärder.
Rapporten innehåller - förutom en kartläggning av samhällsorganens
rehabiliteringsinsatser och redovisning av olika utredningar och försöksverksamheter
som bedrivs inom området - också förslag till konkreta åtgärder
och undersökningar som ansvariga myndigheter och samhällsorgan skulle
kunna vidta för att nå en bättre samordning och ett effektivare resultat av sina
rehabiliteringsinsatser.

Handikapprådet har också innevarande år påbörjat en omfattande
kartläggning av dövblinda personer i landet och av deras speciella behov.

SoU 1981/82:13

Kartläggningen sker med anlitande av skolöverstyrelsens utbildningskonsulenter
för dövblinda. Arbetet omfattar dels en uppsökande verksamhet för
att nå alla dövblinda i landet. dels intervjuer som genomförs tillsammans med
företrädare för boendekommunen. Arbetet syftar såväl till att åtgärder
omedelbart skall kunna sättas in från kommunens sida som att rådet på
grundval av de erfarenheter som kommer fram skall kunna föreslå ett samlat
åtgärdsprogram för dövblinda.

Remissyttranden

Samordnad administration av hjälp och stöd till handikappade (motion
1980/81:526)

Riksförsäkringsverket finner det inte lämpligt att f. n. vidta ytterligare
åtgärder i syfte att samordna administration av hjälp och stöd till
handikappade hos försäkringskassorna och avstyrker motionen.

Verket anför att det som karakteriserar de förmånstyper som administreras
av försäkringskassorna är att de utgör individuella kontantstöd i olika
former. För uppgifter av denna art har försäkringskassorna en väl lämpad
och avpassad organisation. Även bostadsstödet skulle till de delar det inte
redan ligger på försäkringskassorna kunna föras över dit. För övriga
hjälpformer som inte är av samma karaktär fordras kunskap som f. n. saknas
på försäkringskassorna. Om man till ett enda organ förlägger ansvaret för
information och rådgivning samt administration av ansökningsförfaranden
utan att samma organ samtidigt får det fulla ansvaret för tillämpningen av
regelsystemet kan det, framhåller verket, föreligga risk att felaktiga och
ofullständiga upplysningar lämnas och att ansökningarna inte blir nöjaktigt
ifyllda, varför dubbelarbete kan uppkomma. Däremot kan försäkringskassorna,
såsom redan sker, vid förfrågningar lämna upplysningar om vilka
instanser som administrerar olika hjälp- och bidragsformer.

Verket pekar på de servicefördelar som uppkommer vid en personell och
lokalmässig samverkan och hänvisar till att verket i sin kungörelse (RFFS
1981:2) föreskrivit att försäkringskassa skall medverka till personal- och
lokalsambruk mellan kassan och kommun inom kassans verksamhetsområde.
Verket erinrar också om att sjukvården, socialvården och försäkringskassan,
eller ett par av dessa organ, ofta är samlokaliserade i vårdcentraler
eller har lokaler i nära anslutning till varandra och att i några fall
gemensamma informationscentraler inrättats. Verket konstaterar att erfarenheterna
från etablerade samverkansformer i stort sett är positiva. För
egen del är verket berett att verka för en fortsatt samordning av olika organs
verksamhet inom handikappområdet.

Försäkringskasseförbundet avstyrker bifall till motionen. Förbundet anser
emellertid i likhet med motionärerna att det är önskvärt med en ökad och
förbättrad samordning av samhällets hjälp till bl. a. handikappade. I den

SoU 1981/82:13

mån andra myndigheter berörs anser förbundet att kassans medverkan skall
begränsas till att förmedla kontakt mellan den försäkrade och rätt
myndighet. Det skulle, anser förbundet, medföra alltför stora problem och
kräva ökade personella resurser om kassorna skall ge råd och information
och hjälpa till med ansökningar inom områden som inte tillhör socialförsäkringen
och där man alltså inte har kompetens att fatta nödvändiga beslut.
Detta skulle också medföra betydande risker för felaktiga eller ofullständiga
upplysningar. Dessutom skulle det kräva omfattande utbildnings- och
informationsinsatser som bedöms som svåra att genomföra inom ytterligare
ett stort och komplicerat regelområde.

Aven förbundet pekar på fördelarna med personal- och lokalsambruk
mellan försäkringskassan och kommun inom kassans verksamhetsområde.
Förbundet anser vidare att det vore värdefullt om myndigheter och
handikapporganisationer regionalt i samverkan utarbetade en informationsbroschyr
med uppgifter om samhällsförmåner, hjälp- och stödformer,
myndigheters ansvar och hänvisning till instanser för ansökan och information.

Socialstyrelsen erinrar i sitt remissyttrande om att socialhjälpslagen
innebär ett ansvar för kommunerna att lämna information om sociala
förmåner av ekonomisk och praktisk natur och att den nya socialtjänstlagen
ytterligare förstärker kommunernas primära ansvar bl. a. för att handikappade
får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra.
Styrelsen anser det angeläget att kommunerna har personella resurser för att
öka aktiviteten på detta område. Styrelsen framhåller också att en utbyggnad
mot primärvård är högt prioriterad inom sjukvården och att de medicinska
och nödvändiga sociala insatserna härigenom kommer att samordnas.
Styrelsen framför som sin principiella uppfattning att varje medborgare bör
ha rätt till en samhällsservice som är anpassad till hans eller hennes behov och
förutsättningar. Denna service bör ges av det samhällsorgan som i vanliga fall
svarar för den. Särregler på handikappområdet markerar handikappade som
en särgrupp i samhället även om syftet med särregler är att underlätta
integrering och normalisering. Om man skulle införa särregler för handikappade
som skulle strida mot den allmänna fördelningen av uppgifter
huvudmännen emellan och/eller förvaltningar emellan skulle detta, menar
styrelsen, medföra stora svårigheter.

Inte heller arbetsmarknadsstyrelsen, de båda kommunförbunden eller
Handikappinstitutet biträder motionsyrkandet.

Landstingsförbundet, som understryker behovet av en breddad och
fördjupad samverkan på handikappområdet, bedömer att behovet av
samordningsinsatser av det slag som föreslås i motionen torde vara
begränsat. Förbundet framhåller att insatserna på handikappområdet sedan
länge har varit inriktade på att handikappade skulle ingå i samhällets
gemenskap och få likvärdiga livsvillkor med andra. Detta tillgodoses bäst
genom att låta dem som har tilldelats ett områdesansvar ha detta ansvar för

SoU 1981/82:13

samtliga individer oavsett om de är handikappade eller inte. Dessa organ
förfogar över särskild kompetens och specialiserade resurser som måste tas
till vara. De samordningsproblem som kan uppstå måste, menar förbundet,
lösas genom samverkan mellan berörda organ.

Aven Svenska kommunförbundet erinrar om att kommunerna genom
socialtjänstlagen ålagts ett yttersta ansvar för att den enskilde får erforderlig
hjälp. Detta ansvar betyder att socialnämnden har ett längre gående ansvar
än andra organ när det gäller att svara för att den enskilde får den hjälp och
det stöd denne behöver. Den uppgift som i motionen föreslås förlagd till
försäkringskassan torde, anför förbundet, således närmast vara ett ansvar för
socialnämnden att fullgöra. Förbundet instämmer i vad som anförs i
motionen beträffande situationen för den enskilde när behov uppstår av att
använda samhällets olika hjälp- och stödformer. Trots alla samverkansorgan
och försök till samordning måste allmänheten vända sig till ett stort antal
myndigheter, vilket upplevs som byråkratiskt och betungande. Enligt
förbundet är det synnerligen angeläget att dessa förhållanden rättas till så att
socialnämnderna uppfyller sitt informations- och serviceansvar för bl. a.
ansökningsförfaranden. Detta betyder emellertid inte, anför förbundet, att
annan huvudman frånhänds sitt ansvar för insatser och information om
dessa.

Statens handikappråd anför i sitt remissyttrande att rådet vid ett flertal
tidigare tillfällen ställt sig bakom de flesta föreslagna insatser av generell
natur som syftat till att öka samverkan och samordning mellan myndigheter
och minska krångel för den enskilde.

Handikappfrågor är dock, framhåller rådet, inga särskilda frågor utan bör
enligt rådets uppfattning så långt möjligt behandlas i sitt sakliga sammanhang.
Varje myndighet har inom sitt område ansvar för de särskilda
informationsinsatser som krävs för att vissa handikappgrupper, t. ex. döva,
utvecklingsstörda och synskadade, skall kunna få kännedom om och ta del av
utbudet. Rådet har ansvarat för ett projekt om samhällsinformation till döva,
synskadade och utvecklingsstörda i Linköping. Projektet är nu slutfört och
har bl. a. lett till att Linköpings kommun i sitt informationsutbud nu fullt ut
tar ansvar för dessa grupper. Rådet anser att denna utveckling ligger helt i
linje med intentionerna i socialtjänstlagen där kommunernas förstahandsansvar
för handikappade slås fast.

Handikappförbundens centralkommitté <HCK) instämmer i att sjuka och
handikappade människor bör ha en instans att vända sig till för information
om bidrag och andra stödformer samt för hjälp med ansökningar m. m. HCK
påpekar emellertid att varken försäkringskassorna eller de kommunala
myndigheterna har personal som är speciellt utbildad härför.

De handikappades riksförbund (DHR) ansluter sig i huvudsak till förslaget
om en samordning av samhällets insatser för personer med handikapp och
anser att de i motionen föreslagna åtgärderna bör utredas.

Soli 1981/82:13

Utredning om rehabilitering på handikappområdet i syfte att få en samordning
och ett effektivare utnyttjande av insatserna (motion 1980181:936)

Socialstyrelsen delar motionärens uppfattning att ett ökat samarbete i
planering och genomförande av rehabiliteringsinsatserna skulle kunna ge
vinster såväl för den enskilde som för samhället. Styrelsen anser det
emellertid tveksamt om en ny övergripande utredning om samordning av
samhällets rehabiliteringsresurser skulle leda till önskade förbättringar. En
översyn skulle inte täcka de brister som motionären påtalar men däremot
kunna bli förevändning för att senarelägga beslut och reformer som i positiv
riktning kan påverka normalisering och integrering. Bristerna är, framhåller
styrelsen, i långa stycken så väl dokumenterade och kartlagda att steget till
praktisk handling för att eliminera dem borde vara kort. Styrelsen pekar i sitt
yttrande på olika samverkansformer över huvudmannagränserna och mellan
olika verksamhetsområden och hänvisar bl. a. till den centrala gruppen i
rehabiliteringsfrågor för samråd mellan riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
socialstyrelsen och kommunförbunden. Styrelsen understryker
också angelägenheten av att intentionerna i den nya socialtjänstlagen
genomförs så att kommunernas samordnade ansvar i handikappfrågor
betonas och efterlevs och att primärvården stärks och dess samarbete med
socialtjänst och andra instanser finner former. Andra viktiga åtgärder för att
nå en bättre samordning på området är enligt styrelsen att fungerande
samarbetsmodeller tas fram och sprids, att praktiskt handlande får stöd i
form av t. ex. bidrag till kommuner för att prova och utvärdera sådana
modeller och att distriktsindelningen för olika samhällsorgan blir densamma.

Riksförsäkringsverket anför i sitt remissyttrande att verket vid flera
tillfällen uppmärksammat den bristande samordningen i vissa fall mellan
olika samhällsinsatser. Samtidigt pekar verket på olika former av samarbete
mellan berörda samhällsorgan som pågår i syfte att uppnå samordning och ett
effektivare utnyttjande av rehabiliteringsresurserna. De s. k. rehagrupperna
vid försäkringskassorna synes enligt verket vara de mest allsidiga och flexibla
organen för detta syfte, men deras funktion är starkt beroende av de resurser
som samverkansparterna kan ställa till förfogande. En rad åtgärder för att
utveckla samrådsfunktionerna har vidtagits eller planeras. Verket bedömer
det inte f. n. påkallat med en ny övergripande samordningsutredning inom
det verksamhetsområde där verket har ansvar men är berett att genom
fortsatt praktiskt arbete i samråd med berörda organ verka för att de totala
rehabiliteringsresurserna skall kunna utnyttjas effektivt.

Försäkringskasseförbundet framhåller att försäkringskassorna enligt lagen
om allmän försäkring har ett övergripande rehabiliteringsansvar men saknar
egna resurser, vilket begränsar deras möjligheter att påverka rehabiliteringsarbetet.
Om socialpolitiska samordningsutredningens förslag genomfördes
skulle detta ge kassorna större möjligheter att planera, initiera och följa upp

SoU 1981/82:13

olika rehabiliteringsåtgärder. Förbundet tillstyrker att en översyn sker för att
klarlägga olika åtgärder som kan vidtas i avvaktan på ett genomförande av
socialpolitiska samordningsutredningens förslag samt vilka åtgärder som
måste vidtas parallellt med ett eventuellt genomförande.

Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
pekar i sina yttranden på olika aktuella aktiviteter och förändringar
som bör kunna förbättra samordningen i rehabiliteringen. Enligt Landstingsförbundet
förtjänar främst nämnas den nya socialtjänstlagen och förslaget till
ny hälso- och sjukvårdslag som båda klart markerar begrepp som helhetssyn
och samverkan och understryker det kommunala ansvaret för människors
levnadsförhållanden och omvårdnad. Landstingsförbundet betonar också
den betydelse för rehabiliteringen som den fortgående utbyggnaden av
primärvården kommer att få. Kommunförbundet framhåller att med den
breda definition av handikapp som bl. a. förordas i socialtjänstlagen
rehabilitering av handikappade fåren avsevärd bredd och omfattning. Det är
enligt förbundet inte möjligt eller önskvärt att i ett sammanhang företa en
översyn av detta vida område. I stället är lokalt utvecklingsarbete inom de
olika rehabiliteringsområdena med stöd från centrala organ att föredra.

Statens handikappråd hänvisar i sitt yttrande till att rådet 1976 fått i
uppdrag av regeringen att utarbeta förslag till en organisatorisk modell för
samordning av olika rehabiliteringsinsatser för handikappade. Uppdraget
har redovisats 1980. Rådet anför att det redan på ett tidigt stadium av
utredningsarbetet stod klart att det var orealistiskt att hitta en modell som
skulle kunna gälla för all samordning generellt. Arbetet hade i stället kommit
att inriktas på att göra en kartläggning av olika rehabiliteringsinsatser,
utredningar och försöksverksamheter samt att ställa samman befintliga
kunskaper om medicinsk rehabilitering. Utredningsresultatet, som redovisats
i två rapporter, har visat på brister och behov i olika angivna hänseenden,
och rådet har med anledning härav tillsatt en särskild arbetsgrupp med
uppgift att fullfölja intentionerna i rapporten.

Handikappinstitutet uppger i sitt remissyttrande att institutet kommer att
ägna särskild uppmärksamhet åt organisatoriska frågor i samband med
landstingens hjälpmedelsförsörjning. I en nyligen avslutad utredning inom
ett landsting har påvisats angelägenheten av en samordning av hjälpmedelsverksamheten
dels inom sjukvårdshuvudmännens eget verksamhetsområde,
dels i förhållande till de uppgifter som statliga myndigheter som länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden m. fl. svarar för. På sikt kommer detta att
innebära att hjälpmedelsverksamhetens olika delar sannolikt kommer att
integreras med primärvården. Institutet hänvisar också till pågående eller
kommande utredningsarbete om samordning mellan hjälpmedelsverksamheten
och andra verksamheter inom handikappområdet.

Förslaget om en ny utredning i enlighet med motionen avstyrks av HCK
och tillstyrks av DHR. I båda yttrandena vitsordas de problem med
samordning och resursutnyttjande vid rehabilitering som tagits upp i

SoU 1981/82:13

motionen. HCK menar att det redan finns de kunskaper och erfarenheter
som behövs såväl för en bättre samordning av rehabiliteringsinsatserna som
för en förbättrad metodik och en bättre helhetssyn på rehabiliteringen. De
kunskaper och erfarenheter som finns på området bör sammanställas och
läggas till grund till förslag för förbättringar, vilket, enligt HCK, lämpligen
kan ske i en departementspromemoria. DHR å sin sida framhåller att trots
att den yrkesinriktade rehabiliteringen numera samlats inom arbetsmarknadsverket
saknar den nya organisationen personella resurser för att
åstadkomma en samordning med sociala och medicinska insatser. I yttrandet
kritiseras också den medicinska och sociala rehabiliteringsverksamheten för
bristande samordning av rehabiliteringsinsatserna. DHR anser att vid en
utredning bör prövas om de medel för rehabilitering som nu disponeras av
olika myndigheter kan sammanföras till ett organ som prövar det totala
rehabiliteringsbehovet.

Utskottet

Varje sektor av samhället som sörjer för medborgarnas välfärd har också
ansvaret för att de medborgare som behöver särskilda stödåtgärder på grund
av sjukdom eller handikapp får dessa behov tillgodosedda. Handikappfrågor
av olika slag handläggs därför normalt av den myndighet eller det organ som
svarar för det område inom vilket frågan blir aktuell. En översiktlig
redogörelse för viktigare statliga, landstingskommunala och kommunala
stödåtgärder vid sjukdom eller handikapp lämnas i ett tidigare avsnitt i
betänkandet.

Uppsplittringen på olika myndigheter av stöd- och hjälpåtgärder för
handikappade medför att det är nödvändigt att finna väl fungerande former
för samordning av olika insatser. De i detta betänkande behandlade
motionerna tar från olika utgångspunkter upp problem som avser samordningen
inom handikappområdet.

I motion 1980/81:526 pekar motionären Görel Bohlin (m) på svårigheterna
för en handikappad person att finna rätt instans att vända sig till för att få råd
och hjälp. Motionären anser att ett enda organ borde kunna få ansvaret för
information och hjälp med ansökningarom olika stödåtgärder. Hon föreslår
att de allmänna försäkringskassorna får denna uppgift.

Från remissinstansernas sida framhålls genomgående angelägenheten av
att man förenklar och underlättar handläggningen av ansökningar om olika
bidrag och annat stöd till handikappade. Samtidigt är flertalet remissinstanser
negativa till att försäkringskassorna skall få uppgifter som går utanför
deras ansvars- och kompentensområde. 1 yttrandena understryks i stället
vikten av att den myndighet som har ett anvar för handikappfrågor inom ett
visst område också får behålla det med hänsyn till den sakkunskap
myndigheten har på området.

Utskottet delar denna uppfattning. Samtidigt anser utskottet att det är

Sol) 1981/82: 13

viktigt att ta fasta på de olika synpunkter som kommit fram i remissyttrandena
om hur en bättre samordning på området kan genomföras. Man har
framför allt framhållit kommunernas ansvar enligt nuvarande socialhjälpslag
att ge h jälp och information om olika stödåtgärder, ett ansvar som ytterligare
accentuerats i den nya socialtjänstlagen. De uppgifter som motionären vill
lägga på försäkringskassorna åvilar således främst kommunerna. De
kommunala handikappråden kan på detta område fylla en viktig funktion. I
yttrandena har också framhållits de möjligheter till samordnad service som
en personell och lokalmässig samverkan mellan olika myndigheter kan ge.
Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till den positiva inställning som
de berörda samhällsorganen i sina remissyttranden redovisat när det gäller
att lösa informations- och samordningsproblem på handikappområdet
avstyrker utskottet bifall till motion 1980/81:526.

Nödvändigheten av att få till stånd en bättre samordning av samhällets
totala rehabiliteringsinsatser framhålls i motion 1980/81:936 av Börje Nilsson
(s). Motionären pekar på olika brister i och mellan de olika leden av
rehabiliteringen. Trots att medel anslagits för verksamheten av stat,
landsting och kommuner och en organisationsapparat och utbildad personal
står till förfogande når hjälpåtgärderna enligt motionären inte de handikappade.
Motionären anser att det är nödvändigt med en organisatorisk och
ekonomisk samordning på området och begär därför en översyn av
rehabiliteringen på handikappområdet.

Remissinstanserna vitsordar att det är önskvärt och även möjligt att
åstadkomma en bättre samordning mellan berörda samhällsorgan när det
gäller rehabilitering av handikappade. De flesta remissinstanserna är
emellertid tveksamma till om en utredning av det slag som begärts i motionen
skulle bidra till att lösa de problem som finns. Av statens handikappråds
yttrande framgår också att rådet i ett utredningsarbete, som syftat till att få
fram förslag till en organisatorisk modell för samordning av olika rehabiliteringsinsatser,
har funnit att en sådan modell är orealistisk och att
samordning och samverkan i stället måste organiseras utifrån de gällande
lokala förutsättningarna.

I remissyttrandena framhålls olika aktiviteter på såväl lokal som central
nivå som bedöms leda till en bättre samordning. Riksförsäkringsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen och de båda kommunförbunden,
vilka samverkar i rehabiliteringsfrågor i en central grupp, har nyligen
gemensamt utfärdat riktlinjer för ett bättre samordnat rehabiliteringsarbete.
Försäkringskassornas lokala rehabiliteringsgrupper, vars verksamhet f. n. är
föremål för översyn inom riksförsäkringsverket, är enligt dessa riktlinjer ett
lämpligt forum för planering av och kontinuerligt samarbete vid en persons
rehabilitering. I riktlinjerna har framhållits betydelsen av att man därvid
tillämpar en helhetssyn och får till stånd en gemensam planering och en
ansvarsfördelning samt att man gör kontinuerliga avstämningar under
rehabiliteringsarbetets gång.

SoU 1981/82:13

Vad som framkommit vid remissbehandlingen har inte övertygat utskottet
om värdet av en utredning i det syfte som anges i motion 1980/81:936.
Remissyttrandena visar att berörda samhällsorgan är väl medvetna om de
föreliggande problemen och arbetar på att lösa dem. Utskottet gör också den
bedömningen att rehabiliteringsfrågorna i fortsättningen i högre grad än
hittills kommer att präglas av den helhetssyn på människan som både den nya
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdsutredningens förslag till ny hälsooch
sjukvårdslag ger uttryck för. Utskottet anser sig därför ha goda skäl utgå
frän att de samordningsproblem som påtalats i motionen kommer att kunna
lösas genom en fortsatt förbättrad samverkan mellan olika berörda organ.
Motion 1980/81:936 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Två motioner behandlar frågor om särskilda insatser för flerhandikappade.

I motion 1980/81:723 tar motionärerna Lena Öhrsvik (s) och Iris
Mårtensson (s) upp situationen för dövblinda personer. Motionärerna
understryker dövblindas speciella svårigheter att kommunicera med omvärlden
och att ta emot information, och de framhåller att samhällets olika
insatser för denna handikappgrupp måste samordnas och förstärkas. De
begär att regeringen skall upprätta en samlad plan i detta syfte.

Lars Werner nt. fl. (vpk) erinrar i motion 1980/81:1088 om att omsorgskommittén
föreslagit att ett särskilt samverkansorgan för kommuner och
landsting - en flerhandikappberedning - skall inrättas. Motionärerna begär
att regeringen skyndsamt skall lägga fram ett förslag om ett permanent organ
för flerhandikappfrågor.

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att de dövblindas speciella
behov tillgodoses (se SoU 1979/80:29). Deras och övriga flerhandikappades
svåra situation har som nämnts också uppmärksammats av omsorgskommittén,
vilken förutom förslaget om en flerhandikappberedning också lagt fram
förslag om att kommunernas särskilda ansvar för bostad och daglig
omvårdnad åt människor med sammansatta eller annars svårartade handikapp
direkt skall komma till uttryck i socialtjänstlagen.

Dövblindas särskilda behov är såsom framgår av ett tidigare avsnitt i
betänkandet f. n. föremål för en omfattande kartläggning som genomförs av
statens handikappråd. Avsikten med kartläggningen, som sker med hjälp av
skolöverstyrelsens utbildningskonsulenter för dövblinda, är dels att nå alla
dövblinda personer i landet, dels att genom intervjuer med dem få underlag
för vilka behov av insatser som finns. Genom att intervjuerna genomförs
tillsammans med en representant för boendekommunen kan omedelbara
hjälpåtgärder från kommunens sida sättas in. Kartläggningsmaterialet skall i
ett senare skede ligga till grund för ett förslag från handikapprådet till ett
samlat åtgärdsprogram.

Utskottet finner det utomordentligt värdefullt att kartläggningen av
dövblinda och deras särskilda behov genomförs så att man får ett underlag för
fortsatta insatser på området. Kartläggningen tillgodoser enligt utskottets

SoU 1981/82:13

mening yrkandet i motion 1980/81:723, och motionen behöver därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad härefter angår yrkandet i motion 1980/81:1088 om ett skyndsamt
förslag om ett permanent organ för flerhandikappfrågor bereds omsorgskommitténs
förslag om en flerhandikappberedning inom regeringskansliet.
Frågan om ett genomförande av kommittéförslaget togs upp redan i
budgetproposition 1980/81:100. Föredragande statsrådet anförde därvid att
hon inte var beredd att ta ställning till förslaget på grund av att den splittrade
remissopinionen medförde längre beredningstid än kommittén förutsatt.

Utskottet anser att resultatet av det pågående beredningsarbetet bör
avvaktas. Därvid utgår utskottet från att regeringen kommer att slutföra sina
överväganden inom en nära framtid. I detta sammanhang vill utskottet
understryka vikten av att de kunskaper om flerhandikappades situation som i
dag finns inom styrelsen för vårdartjänst uppmärksammas i beredningsarbetet
och att de tas till vara för framtiden.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1980/81:1088 i nu
behandlad del.

Utskottet behandlar slutligen yrkande 1 i motion 1980/81:1088 om ett
konkret åtgärdsprogram för det internationella handikappåret 1981. Motionärerna
begär att regeringen i nära samarbete med handikapporganisationerna
skall utarbeta ett sådant program, som skall utgå från mottot för
handikappåret - Full delaktighet och jämlikhet.

I den särskilda beredningsgrupp som regeringen tillkallade 1979 för att
förbereda handikappåret och ansvara för dess genomförande ingår även
representanter för handikapporganisationerna. Beredningsgruppen har
gjort en omfattande enkät hos olika samhällsorgan och enskilda organisationer
om planer och förberedelser för handikappåret, och resultatet av
enkäten har publicerats i februari i år. Beredningsgruppen har därefter
utarbetat ett diskussionsunderlag i form av en rapport. Svensk handikapppolitik,
som remitterats till mer än hundratalet instanser. På grundval av
remissutfallet kommer beredningsgruppen att utforma ett förslag till
regeringen om ett svenskt handlingsprogram i handikappfrågor inför
1980-talet.

Av det anförda framgåratt syftet med motion 1980/81:1088 i här aktuell del
(yrkande 1) kommer att tillgodoses utan någon riksdagens åtgärd. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande information m. m. i handikappfrågor
att riksdagen avslår motion 1980/81:526,

2. beträffande översyn av rehabiliteringen
att riksdagen avslår motion 1980/81:936,

SoU 1981/82:13

3. beträffande samordnad plan för insatser för dövblinda
att riksdagen avslår motion 1980/81:723,

4. beträffande en flerhandikappberedning

att riksdagen avslår motion 1980/81:1088 yrkande 2 i motsvarande
del,

5. beträffande åtgärdsprogram för handikappåret

att riksdagen avslår motion 1980/81:1088 yrkande 1.

Stockholm den 26 november 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s). Gabriel Romanus (fp)*, Evert Svensson
(s)*, Anna-Greta Skantz (s). Mårten Werner (m)*. John Johnsson (s). Erik
Larsson (c). Ivar Nordberg (s)*. Blenda Littmarck (m). Karin Israelsson (c).
Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m). Stig Alftin (s). Gunhild
Bolander (c) och Anita Persson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 69931 Slockholm 1981