SkU 1981/82:44
Skatteutskottets betänkande
1981/82:44
om skatt på bilförmån m. m.
I detta betänkande behandlas fem motioner om bilförmån m. m.
Motionerna
1981/82:219 av Rune Torwald (c) och Kari-Erik Norrby (c)
I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen verkställer en snabb
översyn av reglerna för avdrag för kostnader för resor med bil mellan
bostad och arbetsplats i syfte att stimulera till ökad samåkning.
1981/82:908 av Anita Johansson (s) och Lars Gustafsson (s)
I motionen yrkas
1. att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas i syfte att
riksskatteverkets anvisningar om värdering av förmån av fri och delvis fri
bil vid inkomst av tjänst och om avdrag för kostnad för resor med bil
mellan bostad och arbetsplats utformas på sådant sätt att skattskyldiga och
taxeringsdomstolar erhåller klarare och mer lättlästa anvisningar,
2. att riksdagen hos regeringen anhåller att milschablon och förmånsvärden
höjs så att den skattskyldige taxeras för det verkliga antalet körda mil.
1981/82:1177 av Gösta Andersson (c) och Börje Hörnlund (c)
I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen lämnar förslag hur de
glesbygdsboende skall ekonomiskt kompenseras för att de saknar möjligheter
att utnyttja kollektivtrafiken samt för energiskatter på drivmedel för
bil.
1981/82:1198 av Kerstin Sandborg (fp) och tredje vice talmannen Karl Erik
Eriksson (fp)
I motionen yrkas att regeringen låter utreda frågan om en omfördelning
av den statliga reseersättningen till förmån för samåkande.
1981/82:1699 yrkande 7 av Erik Wärnberg m.fl. (s)
I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att se över reglerna om avdrag för arbetsresor i enlighet
med vad som anförs i motionen.
Skrivelse
Trafikmiljögruppen i Malmö har sänt en skrivelse till utskottet angående
reseavdrag.
1 Riksdagen 1981182. 6 sami. Nr 44
SkU 1981/82:44
2
Gällande rätt m. m.
Bilförmån
Beträffande beskattningen av bilförmåner gäller särskilda regler i 42 §
kommunalskattelagen (KL) med tillhörande anvisningar. Dessa regler infördes
hösten 1977 (prop. 1977/78:40, SkU 1977/78:19) och tillämpades
första gången vid 1979 års taxering. Reglerna ansluter nära till de anvisningar
som riks skatteverket tidigare utfärdat i frågan.
De nya reglerna innebär att värdet av förmånen bestäms enligt en schablon
på grundval av genomsnittliga faktiska kostnader för bilar i skilda
pris- och årsklasser vid olika årliga körsträckor. Den privata körsträckan
skall tas upp till minst 1000 mil om året, om inte den skattskyldige kan göra
sannolikt att den varit mindre. Om bilförmånen åtnjutits av en företagsledare
i fåmansbolag eller en denne närstående person och avsett en betydligt
dyrare bil än vad som kan anses erforderligt med hänsyn till företagets
verksamhet, skall värdet enligt schablonen ökas med ett belopp som kan
anses motsvara merkostnaderna för den dyrare bilen. Om bilen är avsedd
att helt eller delvis utnyttjas för förmånshavarens privata bruk, skall förmånsvärdet
bestämmas till ett belopp som helt eller huvudsakligen motsvarar
de bilkostnader som belastar förmånsgivarén, dock lägst schablonvärdet.
Riksskatteverket (RSV) fastställer för varje kalenderår föreskrifter för
värdering av bilförmån. För 1982 års taxering gäller RSV Dt 1981:18.
Enligt RSV:s föreskrifter och anvisningar skall förmånsvärdena i princip
motsvara vad det kostar att hålla sig med en bil av motsvarande storlek.
Den privata körsträckan grundas på den skattskyldiges egna uppgifter. Om
han fört godtagbara löpande noteringar om bilens användning bör dessa
uppgifter normalt godtas av taxeringsmyndigheterna. Lägre värde än vad
som svarar mot 500 mils körning bör dock inte utan särskilda skäl godtas.
Saknas tillförlitligt underlag för beräkning av den privata körsträckan skall
denna enligt föreskrifterna uppskattas till lägst 1000 mil. Högre schablonmässig
körsträcka, 1 500 mil, förutsätts dock om bilen inte regelmässigt
används i tjänsten. Om den skattskyldige själv betalar vissa utgifter för
bilen antingen till förmånsgi varén eller någon annan, skall det skattepliktiga
förmånsvärdet jämkas.
Den som har haft förmånen av fri eller delvis fri bil och använt bilen för
resor mellan bostad och arbetsplats har rätt till avdrag för dessa resor
enligt samma regler som gäller för andra. Detta innebär bl. a. att avdrag
medges för bilkostnader för resor mellan bostaden och den fasta arbetsplatsen
oavsett avstånd och tidsvinst, om den skattskyldige regelmässigt
använder bilen i tjänsten.
Resor till och från arbetet
För resor mellan bostad och arbetsplats medges avdrag för skäliga
kostnader, vilket innebär att de i princip skall beräknas efter vad det kostar
SkU 1981/82:44
3
att åka med billigaste färdmedel. Under vissa förutsättningar kan den
skattskyldige få avdrag för kostnader för resor med egen bil. I så fall
bestäms avdraget enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader
för mindre bil och med hänsyn både till de kostnader som är direkt
beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader) och övriga kostnader
för bilen (årsbundna kostnader). RSV har för 1982 års taxering fastställt
avdraget till 8:40 kr. per mil upp till 1000 mil per år och 5:10 kr. per mil för
körsträckor därutöver. Om inte särskilda skäl föranleder annat, minskas
avdraget om ersättning erhållits från samåkande.
Vid 1980/81 års riksmöte antogs nya regler för rätt till avdrag för arbetsresor
att tillämpas fr. o. m. 1983 års taxering (prop. 1980/81:118 bil. 2, SkU
1980/81:44 och 50, SFS 1981:341 och 388). De nya reglerna innebär att
avdraget har begränsats till den del av kostnaderna som överstiger 1000 kr.
för beskattningsår. Begränsningen, som gäller inte bara inkomstslaget
tjänst utan också inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse, avser alla
slags resor till och från arbetet, alltså inte bara dem som företas med bil.
Vidare krävs enligt de nya reglerna en regelmässig tidsvinst på två timmar
vid användning av bil jämfört med allmänt kommunikationsmedel för att
avdrag för resor med bil skall komma i fråga. Liksom tidigare krävs
dessutom att avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats
skall vara minst 5 km. Den som regelmässigt använder sin bil i tjänsten får
dock, liksom tidigare, avdrag för resor med bilen till och från arbetet,
oavsett tidsvinst och avstånd.
Vid behandlingen av regeringsförslaget om de nya reglerna om reseavdrag
anförde skatteutskottet bl. a. följande (SkU 1980/81:44):
I likhet med budgetministern anser utskottet att reseavdragen i sin
nuvarande utformning kan kritiseras från flera utgångspunkter. Inte minst
måste de sägas ha trafikpolitiska nackdelar genom att de gynnar resor med
egen bil och därigenom verkar hämmande på intresset för bl. a. kollektiva
färdmedel.
Genom att tidsvinstkravet för rätt till reseavdrag med bil skärps kommer
med stor sannolikhet många skattskyldiga i tätortsområden att i fortsättningen
anlita allmänna kommunikationsmedel i stället för egen bil vid resor
till och från arbetet. Att detta kan komma att få positiva effekter för trafik
och miljö i framför allt tätortsområden säger sig självt. Härtill kommer
administrativa vinster i form av förenklad taxeringskontroll och färre skattetvister
mellan myndigheter och enskilda. Med hänvisning till det anförda
och med understrykande av behovet av budgetförstärkningar biträder utskottet
förslaget om en begränsning av reseavdraget. Vid detta ställningstagande
har utskottet också beaktat att den som regelmässigt använder sin
bil i tjänsten, med den i propositionen föreslagna begränsningen, alltjämt
skall ha rätt till avdrag för resor med bil oavsett avstånd och tidsvinst och
att detsamma gäller den som till följd av exempelvis handikapp måste
använda bil för att komma till arbetet.
Liksom budgetministern anser utskottet att en begränsning av reseavdragen
bör avse kostnader för alla resor till och från arbetet oavsett om de
tl Riksdagen 1981/82. 6 sami. Nr 44
SkU 1981/82:44
4
företas med bil eller ej. Det kan enligt utskottets mening inte anses orimligt
att kostnader av det här slaget till viss del hänförs till privata levnadskostnader.
Fordons- och drivmedelsbeskattningen
Skatt på innehav av fordon utgår i form av fordonsskatt enligt vägtrafikskattelagen
(1973:601). Fordonsskatten varierar bl. a. med fordonsslag
(personbil, buss etc.), drivmedel, antal hjulaxlar och vikten. För personbil
som ägs av någon som är bosatt inom stödområde 5 eller 6 utgår fordonsskatten
med ett 120 kr. lägre belopp än för andra personbilar.
Den sistnämnda regeln, som gäller sedan den 1 juli 1980 (prop.
1979/80:109, SkU 1979/80:47), tillkom som en följd av en höjning av bensinskatten
med 25 öre per liter i december 1979. Syftet var att de som bor i
glesbygd inte skulle få en försämrad situation i förhållande till andra på
grund av bensinskattehöjningen.
Vid en senare höjning av bensinskatten den 1 oktober 1980 företogs
däremot ingen ändring av fordonsskatten. Inte heller har någon ändring
aktualiserats i samband med regeringens förslag om höjning av bensinskatten
med 7 öre per liter fr. o. m. den 1 april 1982.
Vid skatteutskottets behandling av regeringsförslaget om sänkt fordonsskatt
för boende i stödområdena 5 och 6 behandlades även en motion
(1979/80:153) med förslag om visst avdrag på skatten för glesbygdsboende.
Utskottet fann denna stödform komplicerad och avstyrkte motionen. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
Reseersättningar
För statliga traktamenten och reseersättningar gäller fr. o.m. den 1
januari 1982 ett nytt allmänt reseavtal som slutits mellan statens arbetsgivarverk
och berörda personalorganisationer. Samtidigt har allmänna resereglementet
(1952:753) upphört att gälla.
Enligt avtalet utgår ersättning enligt bilersättningsavtalet av den 29 maj
1960, om en förrättning företas med egen bil och detta färdmedel är
lämpligast. Det förutsätts att samåkning sker när det är möjligt. Enligt
bilersättningsavtalet skall, om förrättningsmannen medför annan av förrättningen
berörd person, de belopp som gäller vid tjänsteresa med egen bil
höjas med 5 öre per kilometer för vaije sådan medresande.
Utskottet
I motionerna behandlas skattefrågor som berör bilförmån, m. m.
Anita Johansson och Lars Gustafsson (båda s) anser att riksskatteverkets
anvisningar om beskattning av s. k. bilförmån och om avdrag för resor
med egen bil till och från arbetet är svårtillgängliga och innebär en olikformig
rättstillämpning. Genom att avdrag för sådana resor medges utan
SkU 1981/82:44
5
särskild prövning om den skattskyldige har förmån av fri bil som regelmässigt
används i tjänsten har denna förmån enligt motionärerna blivit mycket
populär bland många högavlönade. Vidare ifrågasätts om inte riksskatteverkets
schablonvärden för bilförmån är för låga i de fall bilen inte regelmässigt
används i tjänsten. Motionärerna begär därför i motion 908 dels att
regeringen skall vidta åtgärder för att riksskatteverkets anvisningar skall få
en klarare utformning, dels att förmånsvärdena skall höjas så att de motsvarar
det verkliga antalet körda mil.
I motion 1699 av Erik Wärnberg m.fl. (s) begärs en utredning om
reglerna för avdrag för resor till och från arbetet i syfte att främja energihushållning
och kollektivtrafik. Dessutom bör enligt motionärerna en
prövning ske av frågan om bil i tjänsten skall utgöra grund för avdrag för
resor till och från arbetet och om bilreseavdragen bör begränsas till att
avse bilens rörliga kostnader.
I motion 219 av Rune Torwald och Karl-Erik Norrby (båda c) begärs att
reglerna om avdrag för resor med bil mellan bostad och arbetsplats skall
göras mera ägnade att stimulera samåkning genom att den som håller
fordonet slipper vidkännas minskat avdrag, om ersättningen från medresenärerna
inte överstiger den statliga bilersättningen för medresenär som
medföljt vid en tjänsteresa i egen bil.
Av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser framgår att
värdet av förmån av fri eller delvis fri bil skall bestämmas enligt en
schablon på grundval av faktiska kostnader för bilar i skilda pris- och
åldersklasser vid olika årliga körsträckor. Utgångspunkten är att beskattningen
skall motsvara vad det skulle ha kostat att själv hålla sig med bilen.
I princip bör värdet beräknas efter den faktiska privata körsträckan. 1 de
fall den skattskyldiges uppgifter härom inte är underbyggda på ett godtagbart
sätt, måste denna sträcka uppskattas av taxeringsmyndigheterna.
RSV har utfärdat anvisningar om att uppgifter om kortare körsträckor än
1 000 resp. 1 500 mil, beroende på om bilen används regelmässigt i tjänsten
eller ej, inte bör godtas, om inte den skattskyldige kan göra sannolikt att
körsträckan har varit kortare.
RSV:s föreskrifter om värdering av fri eller delvis fri bil i tjänst innehåller
dessutom utförliga anvisningar i andra hänseenden. Bl. a. ges detaljerade
anvisningar när en bil skall anses regelmässigt utnyttjad för tjänsteresor,
uppgiftsskyldighetens omfattning, frågan om avvikelser från tabellvärdena
i vissa fall etc.
Utskottet är medvetet om att bestämmelserna om bilförmån och de
föreskrifter för tillämpning av dessa bestämmelser som fastställs av RSV
är detaljerade och i viss mån komplicerade. Detta är delvis en ofrånkomlig
följd av bestämmelsernas utformning. En bilförmån kan ta sig många
former, avse olika slags bilar och omfatta körningar av varierande längd.
Hänsyn måste tas till både förmånsgivarens och förmånstagarens ställning
samt deras inbördes förhållande, liksom till omfattningen av bilens an
-
SkU 1981/82:44
6
vändning i tjänsten. Utskottet förutsätter att RSV, inom ramen för gällande
lagstiftning och i enlighet med sin instruktion, försöker göra föreskrifterna
så enkla och lättfattliga som möjligt. Någon särskild åtgärd från
riksdagens sida finner utskottet dock inte påkallad.
Vad särskilt gäller längden av de körsträckor som den skattskyldige skall
antas ha färdats för privat bruk, om utredningen om privatanvändningen är
bristfällig eller om sådan utredning helt saknas, vill utskottet betona att
dessa presumtioner är anpassade till att i stort sett motsvara genomsnittliga
körsträckor för bilar i allmänhet. Det bör dessutom påpekas att vissa
kriterier anges för att bilen skall kunna anses regelmässigt använd i tjänsten
och att större krav på utredningen om bilens körsträcka såväl i som
utanför tjänsten gäller om bilen disponeras av företagsledare i fåmansföretag.
Med hänsyn till det sagda anser utskottet att det saknas skäl att nu
överväga ändringar av beräkningen av förmånsvärdena.
När det gäller avdrag för resor mellan bostad och arbetsplats finns, som
framgår av den lämnade översikten över gällande bestämmelser, vissa
regler om avstånd och tidsvinst för att avdrag för bilresor skall medges.
Den som regelmässigt använder bilen i tjänsten medges dock avdrag för
resor till och från arbetsplatsen med bil oavsett tidsvinst och avstånd.
Detta gäller oberoende av om bilen tillhör den skattskyldige eller inte.
Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att den skattskyldige i dessa fall
rimligen inte skall behöva bekosta bilfärden till och från arbetsplatsen med
beskattade medel. Utskottet anser att det också på detta område saknas
skäl att överväga ändringar.
Vad särskilt angår den i motionerna 1699 och 219 aktualiserade frågan
att genom avdragsreglerna främja energihushållning och kollektivtrafik
och stimulera till samåkning vill utskottet framhålla följande. Den ändring
av avdragsbestämmelserna som bl. a. innebär att kravet på tidsvinst för
erhållande av bilavdrag skärpts torde medföra att många som hittills har
fått avdrag för bilresor inte längre kan påräkna ett sådant avdrag. Detta i
kombination med regeringens aviserade förslag om marginalskattesänkningar,
vilka generellt minskar värdet av avdrag, bör öka intresset för att
minska resekostnaderna, och detta i sin tur bör kunna såväl främja energihushållning
och kollektivtrafik som stimulera till ökad samåkning.
De ändrade bestämmelserna om avdrag för resor mellan bostad och
arbetsplats skall som nämnts tillämpas första gången vid 1983 års taxering.
Nya ändringar i lagstiftningen bör enligt utskottets mening inte övervägas
innan erfarenheter vunnits av konsekvenserna av de nya reglerna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 219 och 908
samt yrkande 7 i motion 1699.
I motion 1177 av Gösta Andersson och Börje Hörnlund (båda c) föreslås
viss återbäring på skatten till glesbygdsboende för att de saknar möjligheter
att utnyttja kollektivtrafik och drabbas mer än andra av energiskatt på
SkU 1981/82:44
7
drivmedel för bil. Motionärerna föreslår vidare att taxeringsnämnderna
skall besluta i fråga om återbäringen.
Skatteutskottet vill liksom tidigare framhålla att den föreslagna stödformen
till glesbygdsbefolkningen framstår som väl komplicerad. Dessutom
kan det bli svårt att tillgodose rättvise- och likformighetskrav om den
föreslagna ordningen införs. Besvärliga skatteprocesser kan bli följden.
Utskottet avstyrker således bifall till motionen.
I motion 1198 av Kerstin Sandborg och tredje vice talmannen Karl Erik
Eriksson (båda fp) uttrycks önskemål om en omfördelning av den statliga
reseersättningen vid tjänsteresa med egen bil i sådana fall då samåkning
förekommer. Ersättningsreglerna bör enligt motionärerna stimulera till
ökat samåkande.
Som tidigare nämnts regleras frågan om reseersättning vid tjänsteresa i
avtal som sluts mellan statens arbetsgivarverk och berörda personalorganisationer.
Motionsyrkandet gäller således en fråga som regleras i kollektivavtal.
Det bör enligt utskottets mening därför inte prövas av riksdagen.
Utskottet hemställer
1. beträffande bilförmån och resor mellan bostad och arbetsplats
att riksdagen avslår motionerna 1981/82:219, 1981/82:908 och
1981/82:1699 yrkande 7,
2. beträffande skatteåterbäring till glesbygdsbefolkningen
att riksdagen avslår motion 1981/82:1177,
3. beträffande reseersättning vid samåkande
att motion 1981/82:1198 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1982
På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG
Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson
(c), Valter Kristenson (s), Wilhelm Gustafsson (fp), Olle Westberg i Hofors
(s), Tage Sundkvist (c), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar
Hallenius (c), Egon Jacobsson (s)*, Anita Johansson (s), Bo Södersten
(s)*, Arne Svensson (m) och Erling Bager (fp)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
SkU 1981/82:44
8
Reservation
av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Olle Westberg i Hofors, Hagar
Normark, Egon Jacobsson, Anita Johansson och Bo Södersten (alla s) som
anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet är”
och slutar med ”motion 1699” bort ha följande lydelse:
Vid värdering av förmån av fri eller delvis fri bil måste i enskilda fall en
rad olika omständigheter beaktas. Det är ofrånkomligt att regelsystemet på
detta område har blivit både komplicerat och svåröverskådligt, vilket
RSV:s föreskrifter i ämnet ger belägg för. Även om RSV:s anvisningar
syftar till att göra tillämpningen enhetlig, delar utskottet de i motion 908
uttalade farhågorna att de har kommit att tillämpas olika av olika beskattningsmyndigheter,
t. ex. då det gäller bedömningen av frågan om den med
förmånen avsedda bilen bör anses regelmässigt utnyttjad för tjänsteresor.
Räknas bilen som tjänstebil medför detta en förmånligare ställning för den
skattskyldige i fråga om värderingen av bilförmånen och rätten till avdrag
för resor till och från arbetsplatsen.
Det kan vidare enligt utskottets mening ifrågasättas om de schabloner
för privat körning som skall tillgripas när den skattskyldiges utredning
härom är otillräcklig ger ett rättvisande resultat. Även om dessa schabloner
är anpassade till att i stort sett motsvara genomsnittliga körsträckor
för bilar i allmänhet, kan man inte bortse från att den som inte själv har det
ekonomiska ansvaret för bilen ofta torde vara benägen att använda bilen
mer än den som själv måste stå för bilens kostnader. Härtill kommer att en
schablonmässigt beräknad privat körning, som understiger den faktiska,
måste utgöra en frestelse att inte lämna godtagbar utredning om den
verkliga privatkörningen.
Även när det gäller avdrag för resor mellan bostaden och arbetsplatsen
är förhållandena enligt utskottets mening otillfredsställande. Utskottet
tänker närmast på möjligheterna att få avdrag för resor med bil, som i vissa
fall får anses alltför generösa. Som påtalats i motion 1699 stimuleras
härigenom många människor att använda bil, även om goda kollektiva
kommunikationer finns. Dessutom uppmuntras till fusk med avdragen.
Utskottet anser därför — i likhet med motionärerna - att avdragsreglerna
bör ändras så att energihushållning och användning av kollektivtrafik
främjas, utan att för den skull handikappade eller människor som saknar
tillgång till kollektivtrafik drabbas. Det kan - som motionärerna påpekar
— ifrågasättas om bil i tjänsten skall utgöra grund för avdrag för resor med
bil till och från arbetet och om inte bilavdragen bör begränsas till att avse
bilens rörliga kostnader.
Mot den redovisade bakgrunden anser utskottet att regeringen bör tillsätta
en särskild utredning med uppgift att se över reglerna om värdering
av bilförmån och om avdrag för resor till och från arbetet. Syftet med
SkU 1981/82:44
9
utredningen bör vara att söka åstadkomma förenklingar och andra förbättringar
i enlighet med vad utskottet anfört.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa
att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:219,
1981/82:908 och 1981/82:1699 yrkande 7 hos regeringen begär en
utredning av frågan om värdering av förmån av fri bil för privat
bruk och om avdrag för kostnader för resor mellan bostad och
arbetsplats i enlighet med vad utskottet anfört.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982