SkU 1981/82:14

Skatteutskottets betänkande
1981/82:14

om vissa taxeringsfrågor m. m.

I detta betänkande behandlar utskottet nio motioner om såväl detalj- som
principfrågor rörande taxeringsprocessen.

Motionerna

1980/81:414 av Esse Petersson (fp)

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
ändring av taxeringslagen innebärande att sista inlämningen för självdeklarationer
ändras från den 15 februari till den 1 mars och för rörelseidkare från
den 31 mars till den 31 april att gälla från och med taxeringsåret 1982 och
avseende inkomståret 1981.

1980/81:501 av Kerstin Andersson i Kumla m. fl. (s)

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för
inrättandet av självfinansierade kommunala deklarationsbyråer.

1980/81:665 av Rolf Clarkson m. fl. (m och c)

I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts angående förstärkt rättsskydd för den som
utsätts för taxeringsrevision.

1980/81:880 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m)

I motionen hemställs att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan
om ersättning i vissa fall till enskild part i taxeringsprocess enligt med vad
ovan anförts.

1980/81:1143 av Gunilla André (c)

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att riksskatteverket
ges i uppdrag att i kommande deklarationsanvisningar och i
information angående jämkning av preliminär skatt tydligt ange de
möjligheter som finns till avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av stor
försörjningsbörda.

1980/81:1151 av Marianne Karlsson (c)

I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförs om en förändring av deklarationsblankettens
framsida.

1980/81:1155 av Wiggo Komstedt (m)

I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att
tillse att samme tjänsteman på länsrätt inte får möjlighet att handlägga både

1 Riksdagen 1981/82. 6 sami. Nr 14

SkU 1981/82:14

överklagande av deklarationsärende och begäran om anstånd med erläggande
av restskatt som avser samma ärende.

1980/81:1172 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m)

I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om behovet av enklare handläggning av
skattemål, som gäller flera län.

1980/81:1542 av Stig Josefson m. fl. (c)

I motionen föreslås att riksdagen hemställer att regeringen framlägger
förslag till förändringar av skatteprocessen i enlighet med vad som framförts i
motionen.

Yttranden

Riksskatteverket, domstolsverket, kammarrätten i Göteborg, länsrätten i
Stockholm och länsrätten i Malmöhus län har avgivit yttrande över
motionerna 1980/81:1172 och 1980/81:1542. Över dessa yttranden liksom
över motionerna har justitieutskottet avgivit yttrande (JuU 1981/82:1 y).
Yttrandena fogas som bilagor till detta betänkande.

Gällande bestämmelser och frågornas tidigare behandling

Deklarationsförfarandet (motion 1980/81:414 om tidsgränsen för deklarationer,
motion 1980/81:501 om kommunala deklarationsbyråer och motion
1980/81:1143 om bättre information i deklarationsanvisningarna om
existensminimireglerna).

Tiden för avgivande av deklaration

Enligt 34 § taxeringslagen (1956:623) skall självdeklaration utan anmaning
om ej annat följer av vad där föreskrives, vara avlämnad senast den 15
februari under taxeringsåret.

Följande deklarationsskyldiga får avlämna självdeklaration senast den 31
mars under taxeringsåret, nämligen

1) staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet,

2) den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper, om
räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 augusti året före taxeringsåret,

3) delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi om vid 2)
angivna förutsättningar föreligger beträffande bolaget eller rederiet,

4) person, som skall beskattas enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser tillsammans med person som avses vid 2) eller 3).

5) hemmavarande barn under 18 år till deklarationsskyldig som avses vid
2), 3) eller 4).

SkU 1981/82:14

Visar någon att hinder på grund av särskilda omständigheter möter att
avlämna självdeklaration inom föreskriven tid. får han efter ansökan beviljas
anstånd med avlämnande av självdeklarationen. Anstånd får icke utan att
synnerliga skäl föreligger medges längre än till utgången av maj månad under
taxeringsåret.

Ansökan om anstånd görs hos och prövas av lokala skattemyndigheten i
det fögderi till vilket sökanden för beskattningsåret skall hänföras enligt
bestämmelserna i 66 § kommunalskattelagen (1928:370) eller, om sökanden
enligt nämnda bestämmelser icke kan hänföras till något fögderi, gjorts hos
annan lokal skattemyndighet skall denna pröva ansökan om tiden inte
medger att ansökan överlämnas till rätt myndighet.

Den, som i varaktigt bedriven rörelse biträder deklarationsskyldiga med
upprättande av självdeklaration, får för sådana deklarationsskyldiga som har
generellt uppskov till den 31 mars efter ansökan erhålla tillstånd att enligt
tidsplan avlämna deklarationer under tiden 1 april-den 31 maj under
taxeringsåret. Vid ansökningshandlingen skall fogas förteckning över de
deklarationsskyldiga. I förteckningen upptagen deklarationsskyldig skall,
om tillståndet medges, anses ha erhållit anstånd med deklarationens
avlämnande till den dag då deklarationen senast får avlämnas enligt tidsplanen.

Ansökan om avlämnande enligt tidsplan görs hos och prövas av lokala
skattemyndigheten i det fögderi inom vilket sökanden utövar sin rörelse.

Mot lokal skattemyndighets beslut får talan ej föras.

Motionsyrkanden om förlängd deklarationstid har upprepade gånger
avvisats av riksdagen och senast vid föregående riksmöte, då utskottet (SkU
1980/81:3) anförde följande:

Utskottet har vid sin prövning av motsvarande fråga tidigare år konstaterat
att syftet med det framställda yrkandet kan tillgodoses genom att anstånd
medges i det enskilda fallet, om kravet på en förlängd deklarationstid stöder
sig på beaktansvärda skäl. Utskottet är inte heller nu berett att tillstyrka en
allmän förlängning av deklarationstiden och avstyrker således motion
1979/80:1106.

Kommunala deklarationsbyråer

Frågan om inrättande av kommunala deklarationsbyråer behandlades av
riksdagen under våren 1978 i samband med propositionen (1977/78:81) om
ny taxeringsorganisation i första instans.

Utskottet (SkU 1977/78:55) anförde bl. a. följande:

Vissa servicefrågor och informationsfrågor behandlas också i propositionen.
Avsikten är bl. a. att en ökad serviceverksamhet skall genomföras hos
skattemyndigheterna i form at deklarationsrådgivning i mer organiserade
former än f. n. I propositionen uttalas också att det är värdefullt om
kommunerna inrättar deklarationsbyråer.

SkU 1981/82:14

I motion 943 begärs åtgärder för att inrätta kommunala deklarationsbyråer.

Enligt utskottets uppfattning torde yrkandet i motionen vara delvis
tillgodosett genom den belysning frågan fått i propositionen. Samtidigt vill
utskottet framhålla att frågan i vilken utsträckning deklarationsbyråer av
detta slag bör inrättas i första hand är en kommunal angelägenhet. Som
anförs i propositionen får det ankomma på kommunerna att själva ta
ställning till frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion 943.

Information om existensminimum

Frågan om förbättrad information om existensminimireglerna berördes i
en motion till 1980/81 års riksmöte rörande översyn av dessa regler. Utskottet
(SkU 1980/81:50) avstyrkte motionen utan att gå in på informationsfrågorna.

Rättssäkerhet och sekretess m. m. (motion 1980/81:665 om rättskyddet vid
taxeringsrevision, motion 1980/81:880 om ersättning i vissa fall i taxeringsprocessen,
motion 1980/81: 1151 om metoden för upprättande av taxeringslängd,
motionen synes främst syfta till skärpta sekretessbestämmelser för
inkomst- och förmögenhetsuppgifter och motion 1980/81:1155 om anståndsärenden
rörande kvarstående skatt, en motion som närmast berör jävsfrågor
vid anståndsprövningen).

Motion 1980/81:665 berör främst frågan om förordnande av offentligt
biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429) för den som blir föremål för
åtgärder enligt bevissäkrings- eller betalningssäkringslagen. Enligt 8 § 1. st.
3. rättshjälpslagen får allmän rättshjälp inte beviljas näringsidkare i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet om ej skäl föreligger
för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i
övrigt.

I motion 1980/81:880 åberopar motionären främst de kostnader som
enskild part kan få vidkännas i samband med process enligt lagen om
skatteflykt, den s. k. generalklausulen, som gäller under en femårsperiod
fr. o. m. 1981. Som framgår avprop. 1980/81:17 med förslag till denna lag är
avsikten att generalklausulen skall utvärderas från rättssäkerhetssynpunkter
mot slutet av femårsperioden och att lagstiftningen därvid skall övervägas på
nytt. För att säkerställa att ett underlag finns för utvärderingen, har
regeringen föranstaltat om att rättsfall och erfarenheter rörande tillämpningen
av lagen löpande inrapporteras till justitiekanslern och givit denne i
uppdrag att till regeringen inkomma med eget yttrande i saken.

Det i motion 1980/81:1155 framförda yrkandet om att samma tjänsteman
på länsrätt inte får handlägga både ett överklagat ärende och begäran om
anstånd med skatt i samma ärende måste betecknas som oklart. Anståndsfrågorna
handläggs inte av länsrätten utan av lokal skattemyndighet och

SkU 1981/82:14

länsstyrelse. Det får därför antas att motionären syftar på att taxeringsintendenturs
tillstyrkande av anstånd fordras i vissa fall för att lokal
skattemyndighet skall kunna bevilja anstånd. Intendenten kan senare bli
motpart i taxeringsprocessen. Anstånd kan också beviljas av länsstyrelsen.
Reglerna syftar till att förhindra att en utsiktslös skatteprocess inleds
huvudsakligen i syfte att få anstånd med skatten.

Yrkandet i motion 1980/81:1151 om ändring av deklarationsblankettens
framsida i syfte att undvika offentlighet i fråga om inkomst- och förmögenhetsförhållanden
tycks bygga på en missuppfattning. Avgörande för offentligheten
är inte deklarationens utformning utan sekretesslagens bestämmelser,
som i princip innebär ett uttalat sekretesskydd för uppgifterna i
deklarations- och kontrollmaterialet, men medger offentlighet åt inkomstoch
förmögenhetslängderna.

Förenklingar av taxeringsprocessen (motion 1980/81:1172 om förenklad
handläggning av skattemål och motion 1980/81:1542 om rationalisering av
skatteprocessen).

Beträffande dessa motioner hänvisar utskottet till den utförliga redovisning
av yrkandena och sakläget som ges i de däröver avgivna remissyttranden.

Utskottet

Inledning

De nio motioner som utskottet fört samman i detta betänkande berör
förhållandevis vitt skilda frågor som endast har det gemensamt att de i
huvudsak har anknytning till taxeringsförfarandet eller taxeringsprocessen.
Att reglerna på detta område inte är lättillgängliga belyses av att några av
yrkandena synes bygga på missuppfattningar. Vissa av de här behandlade
frågorna har riksdagen tidigare tagit ställning till och de kommer därför att
redovisas mera summariskt. Beträffande de motioner som remissbehandlats
kommer utskottet att inskränka sig till att ange sin principiella inställning
utan att gå in på alla de konsekvenser av förslagen som remissinstanserna
funnit skäl att belysa.

Deklarationsförfarandet

Till de tidigare behandlade frågorna hör yrkandet i motion 414 av Esse
Petersson (fp) om förlängning av tiderna för avgivande av självdeklaration.
Riksdagen har upprepade gånger avvisat sådana förslag på hemställan av
utskottet, som hänvisat till de anståndsmöjligheter som de gällande reglerna
erbjuder. De synpunkter som nu förs fram i motionen föranleder inte
utskottet att ändra sitt ställningstagande och utskottet avstyrker följaktligen
bifall till motionen.

SkU 1981/82:14

Också det i motion 501 av Kerstin Andersson i Kumla m. fl. (s) framförda
förslaget om statliga åtgärder för inrättande av självfinansierande kommunala
deklarationsbyråer har tidigare avvisats av riksdagen. Både regering och
riksdag har i och för sig varit positiva till att sådana deklarationsbyråer
upprättas men hävdat att de måste anses vara en kommunal och inte en statlig
angelägenhet. Inte heller i denna fråga anser utskottet att det finns skäl att
ändra ståndpunkt, varför utskottet avstyrker bifall till motionen.

Yrkandet i motion 1143 av Gunilla André om förbättrad information i
deklarationsanvisningarna rörande möjligheterna till avdrag för nedsatt
skatteförmåga på grund av stor försörjningsbörda - existensminimireglerna -har inte tidigare prövats av riksdagen.

Enligt motionärens mening yrkas sådant avdrag endast av en ringa del av
de hushåll som enligt inkomststatistiken borde vara berättigade därtill, och
motionären förutsätter att detta beror på bristande information.

Utskottet vill inte bestrida att motionären till viss del kan ha rätt i sina
antaganden. Misstag kan med stor sannolikhet antas förekomma - såväl till
den skattskyldiges nackdel som fördel - även på grund av bristande
kunskaper om andra beskattningsregler. Det komplicerade skattesystem
som nu gäller medför betydande informationsproblem, som det i första hand
ankommer på riksskatteverket att lösa. I den mån existensminimireglerna
inte kan anses tillfredsställande behandlade i sådant sammanhang förutsätter
utskottet att verket i kommande deklarationsanvisningar eller på annat sätt
utan särskild framställning härom från riksdagen förbättrar informationen på
denna punkt. Med det anförda anser utskottet motion 1143 besvarad.

Rättssäkerhet och sekretess m. m.

I motion 665 av Rolf Clarkson m. fl. (m och c) behandlas frågan om
förstärkt rättsskydd i samband med taxeringsrevision. Det problem som
redovisas i motionen gäller närmast möjligheterna för den - vars egendom i
samband med sådan revision blir föremål för betalningssäkring - att erhålla
rättshjälp. Motionärerna konstaterar att de administrativa domstolarna är
mycket restriktiva när det gäller att låta företagare få offentligt biträde och de
menar att sådant biträde bör förordnas då det gäller processuella säkerhetsåtgärder
enligt bevissäkrings- och betalningssäkringslagarna.

Som utskottet inledningsvis redovisat får allmän rättshjälp endast under
särskilda omständigheter beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit
i hans näringsverksamhet. Det kan under sådana förhållanden inte
läggas domstolarna till last att de iakttagit den restriktivitet som lagstiftaren
föreskrivit. Enligt utskottets mening måste denna restriktivitet gälla också i
samband med bevis- eller betalningssäkring, som får tillgripas endast då risk
föreligger att bevis undanhålls eller förvanskas eller då det föreligger påtaglig
risk för att gäldenären inte kommer att betala sina skatteskulder. Frågor om
såväl bevis- som betalningssäkring prövas av länsrätt, som i betalningssäk -

SkU 1981/82:14

ringsfallen skall bedöma säkerhetsåtgärdens skälighet med hänsyn till de
skattefordringar som kan väntas uppkomma. Motionärerna måste uppenbarligen
främst syfta på betalningssäkring som endast får vidtas om
fordringarna uppgår till betydande belopp, i näringsverksamhet av sådan
omfattning saknas vanligen förutsättningar för att få allmän rättshjälp och
enligt utskottets mening kan det inte anföras något bärande skäl för att ändra
denna ordning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 655.

Frågan om ersättning till enskild part för kostnader i taxeringsprocess tas
upp av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson i motion 880. Motionären
begär utredning härom med hänvisning till att frågan fått förnyad aktualitet
genom den s. k. generalklausulen, som enligt motionärens mening kommer
att leda till att många ärenden till betydande kostnader måste föras ända upp
till regeringsrätten.

Utskottet nöjer sig med att i denna fråga hänvisa till att generalklausulen är
av tidsbegränsad giltighet och skall utvärderas av justitiekanslern. 1 samband
därmed kan också den av motionären aktualiserade ersättningsfrågan
komma upp till prövning. Innan närmare erfarenheter vunnits av klausulens
verkningar är utskottet inte berett att förorda att frågan om ersättning till
enskild part utreds. Utskottet avstyrker således bifall till motion 880.

Marianne Karlsson (c) yrkar i motion 1151 ändring av deklarationsblankettens
framsida i syfte att därigenom skapa ett bättre sekretesskydd för den
enskilde skattebetalarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Som
utskottet tidigare framhållit i denna fråga bygger yrkandet på ett missförstånd.
Skattesekretessen har ingenting med blankettutformningen att göra
utan regleras av sekretesslagens bestämmelser. I samband med sekretesslagens
införande 1980 var frågan om skattesekretessen föremål för ingående
prövning. Skatteutskottet motsatte sig då bestämt de förslag till lättnader i
denna sekretess som framfördes från olika håll. Utskottet framhöll att kravet
på offentlighet var i tillräcklig grad tillgodosett genom bl. a. tillgången till
skattelängder och avvikelsebeslut. De uppgifter motionären vill sekretessskydda
är vanligen hämtade ur skattelängderna. Med hänsyn till offentlighetskravet
är utskottet inte berett att förorda någon ändring av sekretessbestämmelserna
i denna del. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion 1151.

Innebörden av Wiggo Komstedts (m) yrkande i motion 1155 är inte helt
klar men utskottet förutsätter att motionären menar att det föreligger en
jävsituation för taxeringsintendenten i det fall då intendentens medgivande
fordras för att lokal skattemyndighet skall kunna medge anstånd med
betalning av skatt och intendenten samtidigt uppträder som den skattskyldiges
motpart inför länsrätten. Motionären befarar att intendenten av
prestigeskäl kan motsätta sig en begäran om anstånd i sådana fall.

Såvitt utskottet kan bedöma måste den avgiftsfria skatteprocessen
medföra uppenbara risker för att syftet med ett överklagande främst kan vara

SkU 1981/82:14

att få anstånd med skattebetalningen. Med den organisation som nu gäller för
länsstyrelsernas skatteavdelningar är det tveksamt om det finns något att
vinna på att anståndsprövningen flyttas över till en annan tjänsteman, som
normalt bör vara underställd taxeringsintendenten. Det bör vidare erinras
om att länsstyrelsen kan meddela anstånd utan att höra taxeringsintendenten.
Utskottet är inte berett att förorda några åtgärder med anledning av
motionen men förutsätter att även frågor av denna art kommer att behandlas
i samband med den översyn av taxeringsprocessen, som utskottet återkommer
till i det följande. Med det anförda anser utskottet motion 1155
besvarad.

Förenklingar av taxeringsprocessen

I två motioner -1172 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m) och
1542 av Stig Josefson m. fl. (c) - aktualiserar motionärerna åtgärder i syfte att
rationalisera skatteprocessen. Utskottet har inhämtat yttranden över dessa
motioner från vissa skattedomstolar, domstolsverket och riksskatteverket.
Över motionerna och remissyttrandena har justitieutskottet avgivit yttrande.
Efter det att utskottet beslutade inhämta dessa remissyttranden har det s. k.
Öbo-projektet vid riksskatteverket - en arbetsgrupp inom verket som fått i
uppdrag att göra en översyn av länsstyrelsernas besvärsenheters organisation
m. m. - lagt fram en rapport med principförslag benämnd Förenkla
taxeringsprocessen! Rapporten har remissbehandlats. Som framgår av
justitieutskottets yttrande har justitiedepartementet redan under sommaren
1980 genom en enkät till kammarrättspresidenterna och länsrättslagmännen
begärt förslag till förenklingar av skatteprocessen. Inom regeringskansliet
övervägs nu med utgångspunkt i det här redovisade materialet direktiv för en
mera grundlig översyn av hela skatteprocessen.

Utskottet vill i de här behandlade frågorna först konstatera att motionärernas
yrkanden fått en så mångsidig belysning i remissyttrandena att det
saknas anledning att närmare gå in på de olika yrkandena. Gemensamt för
remissinstansernas inställning är i huvudsak att de anser att frågorna bör
ytterligare utredas. Motionärernas strävanden att rationalisera skatteprocessen
sammanfaller alltså i tiden med åtskilliga andra ansträngningar i samma
riktning, vilket har sin naturliga förklaring i det berättigade missnöjet med de
eftersläpningar som påvisats. Utskottet hälsar mot denna bakgrund med
tillfredsställelse uppgifterna om att en genomgripande översyn av skatteprocessen
väntas komma till stånd inom kort och förutsätter att de i motionerna
och remissyttrandena däröver framförda synpunkterna i vederbörlig mån
beaktas under utredningsarbetet som bör bedrivas skyndsamt. Med det
anförda anser utskottet motionerna 1980/81:1172 och 1542 besvarade.

SkU 1981/82:14

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande deklarationsförfarandet
att riksdagen avslår

a. motion 1980/81:414,

b. motion 1980/81:501,

c. motion 1980/81:1143,

2. beträffande rättssäkerhet och sekretess m. m.
att riksdagen avslår

a. motion 1980/81:665,

b. motion 1980/81:880,

c. motion 1980/81:1151,

d. motion 1980/81:1155,

3. beträffande förenklingar av taxeringsprocessen
att riksdagen avslår

a. motion 1980/81:1172,

b. motion 1980/81:1542.

Stockholm den 24 november 1981

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s). Knut Wachtmeister (m). Stig Josefson (c).
Valter Kristenson (s), Wilhelm Gustafsson (fp), förste vice talmannen
Ingegerd Troedsson (m). Olle Westberg i Hofors (s), Tage Sundkvist (c),
Hagar Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s)*, Egon
Jacobsson (s), Anita Johansson (s), Arne Svensson (m) och Erling Bager

(fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SkU 1981/82:14

Justitieutskottets yttrande
1981/82:1 y

över motioner om skatteprocessen

Till skatteutskottet

Inledning

Under den allmänna motionstiden år 1981 väcktes motion 1980/81:1172 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m) om förenklad handläggning
av skattemål och motion 1980/81:1542 av Stig Josefson m. fl. (c) om
rationalisering av skatteprocessen. Motionerna hänvisades till skatteutskottet.

Den 26 maj 1981 beslutade skatteutskottet att inhämta yttrande över
motionerna från domstolsverket, riksskatteverket, kammarrätten i Göteborg
samt länsrätterna i Stockholms län och Malmöhus län. Skatteutskottet
beslutade vidare att anhålla om yttrande från justitieutskottet över motionerna
och remissyttrandena i vad avser frågor rörande länsrätterna.

I motion 1172 hemställs att riksdagen som sin mening ger till känna vad
som i motionen anförts om behovet av enklare handläggning av skattemål
som gäller flera län. I motionen anförs att den som inte är nöjd med
taxeringsnämndens beslut i vissa fall kan behöva anföra besvär hos två
länsrätter, nämligen om han anför besvär över både den kommunala och den
statliga inkomsttaxeringen och förvärvskällan ligger i annat län än det där
han är bosatt. Motionären påpekar vidare att en och samma fråga kan
komma att behandlas vid fler än två länsrätter om förvärvskällan innehas av
flera skattskyldiga. Den beskrivna ordningen skapar enligt motionären
dubbelarbete och medför risk för skiljaktiga bedömningar. Till jämförelse
pekar motionären på bestämmelsen i 4 § förordningen (1977:937) om
kammarrätternas domkretsar m. m. som möjliggör sammanföring till en
kammarrätt av mål som anhängiggjorts i mer än en kammarrätt om målen
gäller samma förvärvskälla eller på annat sätt har nära samband med
varandra. Motionären ifrågasätter om inte lämpligen en liknande bestämmelse
borde finnas på länsrättsstadiet.

1 motion 1542 föreslås att riksdagen hemställer att regeringen framlägger
förslag till förändringar av skatteprocessen i enlighet med vad som framförts i
motionen. Motionärerna skisserar tre förslag i syfte att påskynda skatteprocessen
och minska skattebyråkratin. (1) Enligt motionärerna bör taxeringsintendent
få rätt att i uppenbara fall komma överens med den skattskyldige
om ändring i taxeringen. (2) Taxeringsintendenten bör vidare få rätt att
slutligt avgöra mål, i vilka det omtvistade skattebeloppet understiger viss
beloppsgräns, t. ex. 500 kr. (3) Vidare bör återinföras en tidsgräns, inom
vilken länsrätten skall ha avgjort ett mål (s. k. stupstock).

Bilaga 1

SkU 1981/82:14

Utskottet

Fråga om effektivisering av skatteprocessen har på senare tid aktualiserats
i skilda sammanhang.

Sålunda har justitiedepartementet under sommaren 1980 genom en enkät
till kammarrättspresidenterna och länsrättslagmännen sökt fånga upp olika
uppslag för att förenkla skatteprocessen. Enkätsvaren övervägs f. n. inom
justitie- och budgetdepartementen (se prop. 1980/81:100 bilaga 5 s. 60).

I prop. 1980/81:69 har chefen för budgetdepartementet erinrat om dessa
överväganden samt tillfogat att mer ingripande åtgärder lämpligen bör
övervägas inom ramen för en grundlig översyn, som han får återkomma till i
ett senare sammanhang.

I juni månad 1981 har riksskatteverket till regeringen (budgetdepartementet)
överlämnat en inom verket upprättad rapport - "Förenkla taxeringsprocessen!"
1 rapporten tas upp problemen med de långa tiderna vid behandling
av besvär och de höga kostnaderna för verksamheten. 1 syfte att åstadkomma
förenklingar och besparingar lämnas olika förslag till ändrade besvärsregler.
Bl. a. föreslås ändringar beträffande former och tidpunkter för ändring av
enklare taxeringsfrågor.

I rapporten uttalas (s. 216) att det med utgångspunkt i den av
justitiedepartementet år 1980 genomförda enkätundersökningen och i
materialet i rapporten torde föreligga ett tillräckligt underlag för att inleda
den av chefen för budgetdepartementet förutskickade större översynen av
taxeringsprocessen.

Riksskatteverkets rapport har remissbehandlats. Resultatet av justitiedepartementets
enkätundersökning samt rapporten och remissvaren över den
övervägs enligt vad justitieutskottet inhämtat f. n. inom regeringskansliet
med sikte på att direktiv för den förutskickade översynen av skatteprocessen
skall kunna meddelas under hösten 1981.

Vad gäller förslaget i motion 1172 delar justitieutskottet den under
skatteutskottets remissbehandling uttalade uppfattningen att fördelar skulle
kunna uppnås om skattemålen i länsrätterna kunde handläggas på motsvarande
sätt som i kammarrätterna enligt 4§ förordningen (1977:937) om
kammarrätternas domkretsar m. m. Emellertid rymmer frågan - såsom
också framgår av remissvaren - åtskilliga tekniska och andra praktiska
svårigheter, och saken måste enligt justitieutskottets uppfattning närmare
utredas innan riksdagen kan ta ställning till motionsönskemålet. Utskottet
utgår från att spörsmålet kommer att uppmärksammas i anslutning till den
aviserade översynen av skatteprocessen. Någon åtgärd från riksdagens sida
till följd av motionen påkallas enligt justitieutskottets mening inte.

Även förslagen i motion 1542 gäller frågeställningar som aktualiseras vid
en översyn av skatteprocessen. Justitieutskottet ställer sig positivt till det
intresse som bär upp motionsönskemålet - rationalisering av skatteprocessen
med bibehållet krav på rättssäkerhet - men vill inte föregripa resultatet av en

SkU 1981/82:14

sådan översyn och avstår från att göra en närmare bedömning av de skilda
förslagen. Utskottet vill dock - i linje med vad som framkommit under
skatteutskottets remissbehandling - uttala viss tveksamhet inför förslagen i
motionen, särskilt tanken att återinföra bestämmelser om s. k. stupstock i
skatteprocessen. En återgång till en sådan ordning synes inte vara förenlig
med förvaltningsrättsreformens syfte att öka den enskildes rättssäkerhet i
förvaltningsprocessen. Under hänvisning till det förestående utredningsarbetet
anser justitieutskottet att det saknas anledning till någon riksdagens
åtgärd till följd av motion 1542.

Sammanfattningsvis anser justitieutskottet att skatteutskottet bör avstyrka
bifall till motionerna.

Stockholm den 10 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c). Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s). Björn Körlof (m), Lilly
Bergander (s). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Göte Jonsson (m), Helge
Klöver (s). Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström
(fp) och Stina Eliasson (c).

SkU 1981/82:14

Bilaga 2

RIKSSKATTEVERKET

Yttrande över motionerna 1980/81:1172 och 1542

RSV får med anledning av skatteutskottets anhållan anföra följande.

Motion 1172

RSV delar motionärernas uppfattning om att avsevärda fördelar skulle
uppnås om skattemålen i länsrätterna kunde handläggas på motsvarande sätt
som i kammarrätterna enligt 4 § förordningen om kammarrätters domkretsar
m. m. (SFS 1977:397). Ett genomförande av vad som föreslås skulle leda till
vissa besparingar samtidigt som rättssäkerheten i en del fall förmodligen
skulle förbättras. Enligt RSVs mening kan emellertid ett genomförande inte
ske på en gång utan närmare utredning. Möjligen kan genomförande ske
successivt på kortare eller längre sikt.

En fråga som nära sammanhänger med vad som anförs i motionen är den
s. k. utbotaxeringen. En slopad utbotaxering bör nämligen leda till ändrade
forumregler.

RS-utredningen föreslog i sin rapport 1974- Rationalisering av skatteadministrationen
- att utbotaxeringen skulle slopas. RS-projektet. som
sedermera fortsatte RS-utredningens utredningsuppdrag, anförde (1976:1 s.
189) att utbotaxeringen inte kunde slopas förrän efter år 1979 och först sedan
förslaget närmare utformats i ett fortsatt utvecklingsarbete. Tillräckliga
resurser för att göra ett sådant utvecklingsarbete har emellertid hittills
saknats.

En arbetsgrupp inom RSV - ÖTF-projektet - håller f. n. på att se över
taxeringsarbetet i första instans. Avsikten är bl. a. att göra detta arbete
enklare och mer rationellt. RSV är av den uppfattningen att utbotaxeringen
bör kunna slopas successivt. I ett första steg kan t. ex. deklarationsskyldigheten
till utbokommun för fritidsfastigheter slopas utan några större
problem. Taxering kommer då uteslutande att ske i hemortskommunen och
besvär bör då kunna anföras till länsrätten i samma kommun.

Det kan synas problemfritt att slopa utbotaxeringen. Så är emellertid inte
fallet. Olika intressen gör sig här gällande, inte minst kommunernas anspråk
på skattekronor. Vidare uppkommer svårigheter när det gäller t. ex.
delägare i flera län som gemensamt äger jordbruksfastighet. Mellankommunala
skatterätten har i en skrivelse till Justitiedepartementet lämnat exempel
på olika slags besvärsmål som borde kunna samordnas i en och samma
besvärsinstans (bil. 1).

SkU 1981/82:14

Motion 1542

I motionen föreslås tre åtgärder som avsevärt skulle påskynda skatteprocessen
och samtidigt kunna leda till en minskning av skattebyråkratin.

I fråga om det som anförs under punkterna 1 och 2 delar RSV motionärens
mening. Dessa frågeställningar har behandlats utförligt i den rapport
"Förenkla taxeringsprocessen!" som en av verket tillsatt arbetsgrupp,
ÖBO-projektet, lagt fram i juni månad i år (s. 137 ff).

Motionärens förslag om att återinföra en tidsgräns när länsrätt senast skall
ha avgjort ett mål har såväl fördelar som nackdelar. I samband med att den
s. k. stupstocken togs bort anförde departementschefen (prop. 1971:60 s. 93)
bl. a. följande:

"Att en domstol skall avgöra mål så snart det kan ske uttrycker en självklar
grundsats som inte torde behöva lagfästas. Någon bestämmelse av denna
innebörd finns inte heller i förvaltningsprocesslagen. som också saknar andra
föreskrifter om när mål skall avgöras. Betydelsen av ett snabbt avgörande är
för övrigt i åtskilliga mål större än i taxeringsprocessen, t. ex. i mål som angår
administrativa frihetsberövanden och körkortsmål. Några regler om när
sådana mål skall avgöras finns dock inte i specialförfattningarna i fråga.

I och för sig finns det vissa skäl som talar för att skatterätten skall ha en
tidsgräns för avgörande av mål, främst det förhållandet att varje år har sin
taxering, och att mål rörande ett års taxering i möjligaste mån bör avgöras
innan prövningen av ett kommande års taxering aktualiseras. Som landskontorsutredningen
visar har emellertid bestämmelsen i 89 § lett till
allvarliga olägenheter. Den medförde sålunda ojämnheter i arbetsbördan till
följd av att svårbedömda mål i stor utsträckning förskjuts till månaderna maj
och juni. Detta leder i sin tur till brister i utredningen och handläggningen av
målen.

Jag har förståelse för landskontorsutredningens förslag att visserligen ha
en tidsgräns för skatterättens avgörande av mål men göra gränsen mer
elastisk. Bestämmelsen i 89 § är emellertid att uppfatta som en ordningsföreskrift.
Om sålunda en prövningsnämnd inte har möjlighet att avgöra mål
inom den tid som anges i denna paragraf, saknar dess beslut inte för den skull
rättslig verkan. En motsvarande ordningsregel för skatterätt har enligt min
mening inte sin plats i TF. I den mån uttrycklig reglering härav anses
nödvändig, bör den därför ske i administrativ ordning."

Starka skäl måste föreligga för att återinföra den tidsgräns som tidigare
tagits bort. Enligt RSVs uppfattning bör man inte nu ta ställning till denna
fråga utan först avvakta resultatet av såväl den ovannämnda rapporten
"Förenkla taxeringsprocessen!" som den nyssnämnda arbetsgruppens förväntade
förslag om förenklade taxeringsregler i materiellt hänseende.
Förhoppningsvis kan resultatet härav bli sådant att frågan om att återinföra
en tidsgräns faller.

SkU 1981/82:14

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid den
slutliga handläggningen har därjämte närvarit skattedirektör Roos och
avdelningsdirektör Matsson, föredragande.

Gösta Ekman

Tommy Matsson

SkU 1981/82:14

Bilaga 3

MELLANKOMMUNALA SKATTERÄTTEN

Den 3 juli 1980 tillställde justitiedepartementet, domstolsenheten, genom
dåvarande departementsrådet numera lagmannen vid länsrätten i Stockholms
län Åke Lundborg kammarrättspresidenterna och länsrättslagmännen
en skrivelse rubricerad "Ifrågasatt översyn av skatteprocessen” (Dnr 1910-80). Skrivelsen tillställdes inte mellankommunala skatterätten (MKSR).
Efter samtal med Lundborgs efterträdare t. f. departementsrådet K-G
Ekeberg avger MKSR nu följande yttrande i anledning av de i skrivelsen
framställda frågorna.

MKSR har med något undantag inskränkt yttrandet till sådana frågor som
speciellt rör MKSRs verksamhet. I de mer generella frågeställningarna har
MKSR med hänsyn bl. a. till att dessa frågor säkerligen redan har blivit
ordentligt belysta av övriga domstolar avstått från att lämna några
synpunkter.

För att inte göra yttrandet alltför svårläst har argumenteringen i de olika
frågorna gjorts relativt kortfattad. Om det skulle vara något oklart i de
summariska redogörelserna ställer företrädare för MKSR - i första hand
kanslichefen Peter Nordquist - upp och lämnar de kompletterande uppgifter
som kan behövas. Fr. o. m. den 1 juli 1981 är MKSRs postadress Box 17085,
104 62 STOCKHOLM. MKSRs telefonnummer är fr. o. m. samma dag
08/68 04 40.

Den nedan angivna numreringen följer numreringen i skrivelsen från
justitiedepartementet.

4. Domförhets- och sammansättningsregler

Nämndemännen vid MKSR har lång erfarenhet från näringslivet eller från
utskottsarbete (skatteutskottet) i riksdagen. De besitter särskild sakkunskap
och de har bred erfarenhet av såväl företagsekonomiska som skatterättsliga
problem. Med hänsyn till de invecklade och svårbedömbara rörelsebeskattningsmål
som förekommer vid MKSR är deras närvaro ofta av stort värde.
Även om MKSR är domför med tre ledamöter förutom ordföranden kallas
därför regelmässigt fyra nämndemän till ett sammanträde med MKSR.

MKSR kan ej finna att några särskilda fördelar skulle uppnås med att skära
ned antalet nämndemän, vad gäller domförheten, från minst tre till minst två.
Rättssäkerhetskrav talar i stället för att den nuvarande ordningen, i varje fall
för MKSRs del, bibehålls.

6. Handläggningsregler

Justitieombudsmannen P-E Nilsson har i ett beslut den 22 april 1981 (Dnr
1564-1980) rubricerat ”Förvaltningsdomstolarna och de muntliga förhand -

SkU 1981/82:14

lingarna - synpunkter med anledning av ett enskilt fall” på s. 9n-10ö anfört:
"I detta sammanhang kan jag inte låta bli att påpeka att formuleringen i 9 §
förvaltningsprocesslagen onekligen inbjuder till missuppfattning hos den
enskilde som inte är van att läsa lagtext. Den säger inte rent ut att det är
domstolen som ensam bestämmer om det skall bli muntlig förhandling eller
inte.” Justitieombudsmannen anför därefter att det kan vara lämpligt att se
över utformningen av 9 § förvaltningsprocesslagen. MKSR delar justitieombudsmannens
uppfattning. Lagtexten bör därvid få en sådan utformning att
det klart framgår att det är rätten och inte den enskilde som bestämmer om
det skall bli muntlig förhandling eller ej. MKSR får i övrigt när det gäller
frågan om muntlig förhandling och därmed sammanhängande frågor hänvisa
till justitieombudsmannens beslut samt dessutom tillägga, att det enligt
MKSRs erfarenhet ytterst sällan är så att en muntlig förhandling tillför målet
något utöver vad som redan finns angivet i handlingarna i målet. Det
sistnämnda betyder att en muntlig förhandling som ägt rum i normalfallet har
varit obehövlig.

7. Samordningsfrågor

A. Genom att införa på länsrätts- och MKSR-nivå en regel som motsvarar
4 § förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar m. m. skulle
stora samordningsvinster kunna erhållas. Genom införande av en sådan regel
skulle nämligen handläggning av ärenden som hör ihop kunna ske samtidigt.
Som exempel på ett fall då en sådan regel skulle kunna användas må nämnas
att en transaktion mellan ett fåmansbolag och dess ägare har blivit föremål
för en skatteprocess och att det föreligger alternativa yrkanden, antingen
skall delägarens (delägarnas) elier bolagets taxering höjas eller sättas ned.
Faller då bolaget inom MKSRs kompetensområde men inte delägaren
(delägarna) uppstår genast merarbete totalt sett eftersom målen med den
ordning som nu råder inte kan samordnas hos en av domstolarna. Är
dessutom delägarna bosatta i skilda län kan merarbetet bli betydande.
Dessutom föreligger ofta praktiska olägenheter i det att den ena av
domstolarna måste avvakta den andra domstolens dom. För själva sakfrågan
är det givetvis också av värde om samtliga mål kan tas till avgörande av en och
samma domstol vid ett tillfälle. Som ytterligare exempel må nämnas taxering
av delägare i ett handelsbolag, vars verksamhet i sig inte gjort att delägarna
faller in under MKSRs kompetensområde. Är delägarna bosatta i skilda län
och är det fråga om en skatteprocess hänförlig till transaktioner i
handelsbolaget skulle stora arbetsmässiga vinster erhållas om målen kunde
sammanföras till en domstol. Vid en samordning av målen i enlighet med
ovanstående gäller även att antalet inblandade taxeringsintendenter kan
reduceras till en.

Med hänsyn till MKSRs ställning som en ”neutral” skattedomstol torde
målen i normalfallet böra samordnas i MKSR. Fluruvida samordning bör ske

2 Riksdagen 1981/82. 6 sami. Nr 14

SkU 1981/82:14

bör därvid ankomma på MKSR att avgöra.

B. Enligt 75 § taxeringslagen gäller att om besvärshandling har tillställts
annan länsrätt än den som har att pröva besvären skall länsrätten omedelbart
översända handlingarna till den länsrätt som har att pröva besvären. Genom
bestämmelse i 2 § 1 mom. 4 st taxeringslagen blir 75 8 tillämplig även i fråga
om MKSR. I normalfallet sker överlämnanden enligt 75 § taxeringslagen på
ett riktigt sätt. Inte sällan förekommer det dock att mål som helt klart inte
faller in under MKSRs kompetensområde överlämnas till MKSR. Det är av
många skäl olyckligt. För att undvika sådana felaktiga överlämnanden
tillämpar flera länsrätter det förfaringssättet att de informellt kontaktar
MKSR innan målet överlämnas. MKSR anser att en uttrycklig bestämmelse
om ett sådant samråd som därvid förekommer bör införas i anslutning till 75 §
taxeringslagen.

C. Enligt 73 § 4 st taxeringslagen skall besvär rörande taxering av
aktiebolag i koncernförhållande, om bolagen avlämnat eller skolat avlämna
självdeklaration inom skilda län, prövas av MKSR. Motsvarande bestämmelse
finns inte såvitt gäller ekonomiska föreningar i koncernförhållande.
Enligt MKSRs mening bör även sådana koncernkonstruktioner falla in under
MKSRs kompetensområde.

D. Avräkning av utländsk skatt skall enligt 27 § 5 st lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt ändras av länsrätt (MKSR) ifall länsrätten (MKSR),
kammarrätt eller regeringsrätten ändrat åsatt taxering eller påfört eftertaxering.
MKSR anser att regeln bör ändras så att den domstol som ändrat
taxeringen eller påfört eftertaxering också skall vidtaga erforderlig ändring i
avräkningsbeslutet.

I fråga om avräkning av utländsk skatt enligt bestämmelse i dubbelbeskattningsavtal
finns det inte någon motsvarande bestämmelse. Oklarhet
råder i praxis. Enligt MKSR bör en klargörande regel av samma innebörd
som beträffande avräkning av utländsk skatt enligt lagen om statlig
inkomstskatt införas.

8. Del materiella regelsystemet

A. Vid MKSR förekommer ett stort antal mål där fråga är om fördelning
av rörelseinkomst mellan flera kommuner. Regler härom finns i 57, 58, 60
och 61 §8 kommunalskattelagen. De i 58 och 60 88 angivna fördelningsprinciperna
är - enär fråga inte är om att upprätta specialbokslut för varje fast
driftställe i rörelsen - relativt grova schabloner. Någon absolut rättvis
fördelning av rörelseinkomsten mellan berörda kommuner erhålles således
inte. Med hänsyn härtill har MKSR ansett sig kunna tillämpa det
förfaringssättet att en efter omständigheterna ringa ändring av den kommunalskattepliktiga
rörelseinkomsten har fördelats endast på den eller de
kommuner där den skattskyldige har haft den största rörelseinkomsten.

SkU 1981/82:14

Tillvägagångssättet har nästan undantagslöst godtagits av såväl parter som
överinstanser. Genom tillvägagångssättet - vilket nästan alltid betyder att
den fördelningsprincip som använts av den skattskyldige i avlämnade
deklarationer inte har följts - har undvikits tidsödande omräkningar av
samtliga kommunaltaxeringar. Vidare har omdebiteringar av skatt förenklats.
Arbetsbesparingen för samtliga inblandade har blivit avsevärd.

Genom att använda den angivna fördelningsprincipen vid en höjning av
den kommunalskattepliktiga rörelseinkomsten går vissa kommuner miste
om skattebelopp. Å andra sidan blir effekten den motsatta vid en nedsättning
av rörelseinkomsten. Naturligt sker på så sätt en viss utjämning. På grund
härav och då fördelningsprincipen endast tillämpas på relativt små ändringar
av den kommunalskattepliktiga rörelseinkomsten påverkas det kommunala
skatteunderlaget endast i ringa mån.

MKSR kan i normalfallet använda sig av den angivna fördelningsprincipen
utan att processuella eller materiella regler hindrar detta. Ofta är också
parterna överens om att principen bör tillämpas. A andra sidan förekommer
fall då MKSR jämlikt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen måste
räkna om samtliga kommunaltaxeringar. Det kan medföra att höjningarna
eller nedsättningarna av taxeringarna till kommunal inkomstskatt i vissa
kommuner begränsas till något hundratal kronor (ibland något tiotal kronor)
oaktat själva ändringsbeloppet uppgår till tiotusentals kronor.

Ett praktiskt exempel härpå är fördelning av inkomst av bankrörelse, som
enligt 58 § kommunalskattelagen skall beskattas "i varje kommun, där
huvud- eller avdelningskontor funnits, till så stor del, som å kontoret belöper
efter förhållandetal. vilka uträknats på sätt i anvisningarna närmare anges".
Då vissa banker har kontor i ett mycket stort antal kommuner kan stora
arbetsbesparingar erhållas om den angivna fördelningsprincipen får tillämpas
även i fråga om bankrörelse.

Med hänsyn till vad ovan anförts vore det önskvärt om skattedomstolarna
medgavs en uttrycklig befogenhet att förfara på det angivna sättet.

B. Under denna punkt vill MKSR även peka på att rätten under senare år
haft till bedömning ett relativt stort antal mål avseende tillämpning av lagen
(1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
samt lagen (1973:421) om särskilt forskningsavdrag vid taxering till
statlig inkomstskatt. Enligt MKSRs mening präglas bestämmelserna i dessa
lagar i vissa avseenden inte av den omsorg i ordvalet, som i regel utmärker
kommunalskattelagens regler. Sålunda föreligger en osäkerhet om hur
sådana begrepp som "skriftligt avtal" (2 § 1975:1147) och "avyttring" (4 §
1973:421) skall tolkas. Osäkerheten härom har föranlett ett flertal, enligt
MKSR. onödiga processer. MKSR ser det därför som önskvärt att de
begrepp som används i författningstexterna i största möjliga utsträckning ges
en definitionsmässigt mer precis innebörd.

SkU 1981/82:14

10. Övrigt

A. Enligt 2 § förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar
m. m. föreskrivs att besvär över beslut av MKSR upptages av den
kammarrätt inom vars domkrets den skattskyldige skall taxeras till statlig
inkomstskatt och att vid tvist om rätt beskattningsort gäller den ort som
skatterätten bestämt. Enligt lagrummets lydelse finns ingen behörig kammarrätt
för de fall den skattskyldige över huvud taget inte skall taxeras i
Sverige. Som exempel härpå kan nämnas att en utländsk medborgare som
inte är bosatt i Sverige av någon anledning påförts taxering i Sverige men att
denna såsom obehörig undanröjs av MKSR. I sådana fall brukar MKSR
såsom behörig kammarrätt ange den kammarrätt inom vars domkrets den
skattskyldige var taxerad innan taxeringen undanröjdes.

Då det i förordningens 1 § stadgas att besvär hos kammarrätt upptages, om
ej annat anges i 2 8, av kammarrätten i Stockholm när beslut i första instans
har meddelats av domstol i bl. a. Stockholms län. kan MKSRs besvärshänvisning
måhända anses felaktig. Då 1 8 i förordningen emellertid inte torde
ha den innebörden att det är kammarrätten i Stockholm som är behörig i de
angivna fallen, synes det därför lämpligt att lagtexten preciseras i angivet
hänseende.

B. MKSR vill i detta sammanhang även påpeka olägenheten av att mål
som prövats av MKSR vid fullföljd till kammarrätt inte sammanhålles i en
och samma kammarrätt. Enligt MKSRs uppfattning skulle nämligen en
ordning, där endast en av kammarrätterna har att pröva besvär över MKSRs
beslut, vara att föredra. Därigenom skulle på kammarrättsnivå kunna
erhållas en mer enhetlig bedömning av de fullföljda frågorna. Beträffande
övriga fördelar med en sådan ordning hänvisas till vad som anförts i
justitieutskottets betänkande JuU 1980/81 :34, s. 6n-8. Kan en sådan
ordning inte införas bör det i vart fall undersökas om det inte vore lämpligt att
införa en bestämmelse av innehåll att taxeringsmål rörande bolag inom
samma koncern alltid behandlas av en av kammarrätterna, förslagsvis den
inom vars domkrets moderbolaget har sitt säte.

C. Slutligen vill MKSR peka på att forumbestämmelsen i 7 § 4 st
taxeringslagen hänvisar till 221 8 i den tidigare lagen (1944:705) om
aktiebolag. Då denna lag numera har ersatts av aktiebolagslagen (1975:1385)
bör det övervägas om inte hänvisning i stället bör ske till 1 kap. 2 8 i denna
lag.

Detta yttrande har. förutom av undertecknad. utarbetats av ordföranden i
MKSR lagmannen Sten Bergh, kanslichefen vid MKSR Peter Nordquist och
föredragandena vid MKSR. Samråd har förevarit med allmänna ombudet för
mellankommunala mål Niclas Virin.

Bengt Bohman
ordförande i

mellankommunala skatterätten

SkU 1981/82:14

Bilaga 4

DOMSTOLSVERKET

Riksdagens skatteutskott har vid sammanträde 1981-05-26 beslutat att
inhämta bl. a. domstolsverkets yttrande över motionerna 1980/81:1172 och
1542. Domstolsverket (DV) får i anledning härav anföra följande.

1. Motion 1172

DV saknar närmare kännedom om det årliga antalet mål där skattskyldig,
på sätt anges i motionen, har att anföra besvär i mer än en länsrätt. Det rör sig
dock troligen om ett relativt litet antal mål. DV finner icke desto mindre att
motionens förslag beträffande samordning av ingivna besvär bör kunna
medföra vissa vinster, inte minst för den skattskyldige. Verket är därför
positivt till att en motsvarighet till kammarrätternas samordningsregel införs.
Det torde kunna ske i anslutning till 7 § taxeringslagen. Frågan om
möjligheten att anföra besvär i endast en länsrätt torde emellertid fordra
närmare utredning. DV har denna dag beslutat yttrande till budgetdepartementet
över ÖBO-projektets rapport "Förenkla taxeringsprocessen". Verket
tillstyrker i sitt remissvar bl. a. att det görs en större översyn av
taxeringsprocessen. 1 samband med en sådan översyn bör den i motionen
framförda synpunkten beaktas.

2. Motion 1542

De förslag som motionen tar upp i punkterna 1 och 2 diskuteras närmare av
OBO-projektet. Frågorna bör kunna tas upp i samband med det föreslagna
översynsarbetet. Beträffande punkt 3 kan följande framhållas. Målsättningen
bör vara att länsrätternas resurser inriktas på de i sak tvistiga målen och att
länsrätterna i största möjliga utsträckning befrias från mål av enklare,
rutinartad karaktär. Allt eftersom detta sker och som länsrätterna blir
effektivare bör balanserna kunna nedbringas till en godtagbar nivå. 1 ett
sådant läge finns det inte något behov av tidsgränser. Verket vill för övrigt
framhålla att den s. k. stupstocken, som avskaffades 1971, visserligen
medförde en relativt snabb handläggning men att det i viss mån skedde på
bekostnad av kvaliteten. Bl. a. forcerades en stor mängd avgöranden fram i
slutet av arbetsperioden. Att återinföra en tidsgräns stämmer därför inte
överens med kraven på en domstolsmässig handläggning av taxeringsbesvären.

Lars Åhlén
Tf generaldirektör

Annika Sehlstedt
Avdelningsdirektör

3 Riksdagen 1981/82. 6 sami. Nr 14

SkU 1981/82:14

Bilaga 5

KAMMARRÄTTEN I GÖTEBORG

Motion 1980181.7172 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om
förenklad handläggning av skattemål

Som nämns i motionen innehåller 4 § förordningen om kammarrätternas
domkretsar m. m. en bestämmelse att, om mål om beskattning som har nära
samband med varandra förekommer i mer än en kammarrätt, målen, efter
visst samråd, skall handläggas vid en av kammarrätterna om ej särskilda skäl
talar mot detta. Såvitt denna kammarrätt har sig bekant har tillämpningen av
bestämmelsen inte vållat några problem utan har visat sig ha klara
fördelar.

Kammarrätten anser att det finns fog för att tillskapa en bestämmelse som
gör det möjligt att under de i motionen angivna förutsättningarna låta en
länsrätt handlägga mål som enligt nuvarande regler skall prövas av olika
länsrätter. Den domstol på vilken det slutligt ankommer att avgöra målen bör
i de flesta fall vara den som i sin domkrets har den taxeringsnämnd som
prövat taxeringen till statlig inkomstskatt. Mängden fall där den åsyftade
bestämmelsen kan bli tillämplig är mycket större hos länsrätterna än hos
kammarrätterna. Bestämmelsen torde därför bli av större betydelse på
länsrättsnivå än på kammarrättsnivå. Full effekt synes den få först då varje
länsrätt genom datateknik får tillgång till andra länsrätters diarier. Innan så
blir fallet bör bestämmelsen inte göras tvingande.

I motionen har dessutom uttryckts önskemål om en möjlighet för den
skattskyldige att i den beskrivna situationen få anföra besvär hos endast en
länsrätt. Kammarrätten vill i detta sammanhang peka på bestämmelsen i 75 §
taxeringslagen. Här stadgas att, om besvärshandlingarna tillställts en annan
länsrätt än den som har att pröva besvären, detta inte utgör hinder för målets
prövning. Handlingarna skall då omedelbart sändas över till den länsrätt som
skall pröva besvären. Motionärens önskemål torde till stor del vara
tillgodosett genom denna bestämmelse. Det synes inte möjligt att i
taxeringslagen införa bestämmelser som går längre. Ett sådant steg kan
måhända vara motiverat men torde kräva en översyn av hela taxeringsprocessen.

Motion 1980181:1542 av Stig Josefson m. fl. om rationalisering av skatteprocessen I

motionen har föreslagits tre ändringar av skatteprocessen.

Kammarrätten anlägger följande synpunkter.

1. Förslaget återfinns i riksskatteverkets principförslag till förenklingar av

SkU 1981/82:14

taxeringsprocessen, det s. k. ÖBO-projektet (Dnr 901/79-301). Kammarrätten,
som har att yttra sig över ÖBO-projektet, ber att få ta ställning till
frågan i samband med det yttrandet, som beräknas bli färdigt om någon
vecka och då kommer att tillställas utskottet.

2. Det är av principiell betydelse att alla tvistiga mål, oavsett tvisteföremålets
storlek, underkastas en domstolsprövning. Exempelvis kan ett
avdragsyrkande, som i det enskilda fallet ter sig beloppsmässigt obetydligt,
representera betydande skattebelopp, om det avser en vanligt
förekommande kostnadspost. Mål som avser ändring av taxerad inkomst
med högst 1 000 kr kan enligt 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
i länsrätten avgöras av ordföranden ensam. Dessa mål utgör
erfarenhetsmässigt en liten del av skattemålen. Ett genomförande av
förslaget skulle, såvitt kammarrätten kan bedöma, inte innebära någon
nämnvärd rationaliseringsvinst. Kammarrätten vill understryka vikten av
att arbetet i taxeringsnämnderna bedrivs så att tvister om förhållandevis
låga belopp inte utan särskild anledning kommer upp i skattedomstolarna.

3. Före den 1 juli 1971 gällde den regeln att målen skulle vara avgjorda i
prövningsnämnden senast ett år efter det taxeringsnämnderna avslutat sitt
arbete. Erfarenheterna talar för att en återgång till ett liknande system
skulle leda till att länsrätternas beslut i många fall måste hastas fram med
dåligt underbyggda avgöranden - särskilt i de mera komplicerade målen -och en sänkning av den genomsnittliga kvaliteten på domstolarnas
rättsskipning som konsekvens. Möjligheten att i vissa fall förlänga
tidsfristen kan knappast ändra bilden. En annan väsentlig nackdel med en
tidsgräns är att tyngdpunkten i rättsskipningen därigenom förskjuts till
kammarrätterna. Det blir med andra ord lätt så att länsrätterna inte har
möjlighet att i de tyngre målen göra den ingående prövning som saken
kräver. En utveckling i den riktlinjen går stick i stäv mot strävandena
hittills på området. Kammarrätten tar bestämt avstånd från förslaget
under denna punkt.

Sammanfattningsvis anser kammarrätten att de under punkterna 2 och 3
föreslagna ändringarna av skatteprocessen inte förenar det av motionärerna
åsyftade resultatet, en billigare och snabbare process, med gängse anspråk på
rättssäkerhet. Kammarrätten delar emellertid den i motionen uttalade
åsikten att rättssäkerheten också har en tidsdimension. Det är för en
skattskyldig en tvivelaktig förmån att få en något grundligare utredning av
sitt mål till priset av att vänta i åratal och under tiden behöva ligga ute med de
omtvistade pengarna. Kan man inte finna lämpligare regler än de i motionen
föreslagna för att få en snabbare genomströmning av målen, synes man i
första hand böra försöka minska problemen genom generösare anståndsregler
för den skattskyldige.

Avslutningsvis vill kammarrätten uttala följande. En effektiv och rättssä -

SkU 1981/82:14

ker skatteprocess är inte bara av grundläggande betydelse för medborgarnas
förtroende för samhället utan också en förutsättning för att samhället med
framgång skall kunna hävda sina skatteanspråk. Lösningen på skatteprocessens
problem bör därför principiellt inte sökas i handläggningsformer och
organisationsmönster som är ägnade att leda till en rättsligt sett låg standard
hos processen. En lösning av det slaget skulle innebära steg tillbaka i den
utveckling som har inletts genom 1970-talets reformer på förvaltningsprocessens
område. Det är enligt kammarrättens mening tvärtom angeläget att
denna utveckling får fortsätta. Skatteprocessen rör frågor av stor betydelse
för snart sagt varje medborgare. Mot den bakgrunden synes det svårt att
hävda att den relativa resursinsatsen från samhällets sida i princip skall vara
mindre i denna process än i andra former av process, såsom brottmåls- eller
tvistemålsprocessen. Att det finns behov av förbättringar på skatteprocessens
område framgår inte minst av den redovisning som det nyssnämnda
ÖBO-projektet innehåller.

När kammarrätten talar om ytterligare standardförbättringar på skatteprocessens
område är det inte i första hand en ökad resursinsats som avses.
Mycket skulle säkerligen kunna uppnås genom en mera tidsenlig uppbyggnad
av processen och av de administrativa organ som verkar inom dess ram.
Därför är det angeläget att den genomgripande översyn av skatteprocessen
som länge har varit på tal snarast kommer i gång. En sådan översyn måste,
såvitt kammarrätten förstår, gälla inte bara formerna för själva processen
utan i hög grad organisationen av de delar av skatteadministrationen som
direkt eller indirekt är engagerade i processen.

Ytterligare bör tilläggas att problemen kring dagens skatteprocess
säkerligen skulle vara betydligt mindre, om de materiella skattereglerna vore
enklare. Alla förhoppningar om en utveckling i den riktningen har emellertid
hittills visat sig fåfänga.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad kammarrättspresident,
kammarrättslagmannen Ankarloo och kammarrättsrådet Wileke,
referent. Ärendet har föredragits av kammarrättsfiskalen Börjesson.

N O Wentz

Lennart Börjesson

Bengt Wileke

SkU 1981/82:14

Bilaga 6

LÄNSRÄTTEN 1 STOCKHOLMS LÄN

Yttrande över motionerna 1980/81:1172 och 1980181:1542

Länsrätten i Stockholms län har av skatteutskottet anmodats att yttra sig
över motionerna 1980/81:1172 och 1980/81:1542.

Länsrätten får med anledning därav anföra följande.

Motionen 1980/81:1172

Den fråga som tas upp i motionen 1980/81:1172 utgör inte något större
problem för verksamheten i länsrätterna. Vissa fördelar skulle i och för sig
utan tvekan vinnas om mål som avser samma förvärvskälla och samma fråga
kunde avgöras av endast en länsrätt. Det nuvarande systemet skapar
dubbelarbete både för taxeringsintendenter och länsrätter. Risk finns även
för att olika länsrätter kan komma till skilda bedömningar. Denna risk torde
dock vara ganska liten med hänsyn till bestämmelsen i 109 § taxeringslagen
om att skattechefer skall samråda beträffande sådana skattskyldiga som skall
taxeras till statlig inkomstskatt i ett län och till kommunal inkomstskatt i ett
annat län.

För länsrätternas del blir det emellertid stora tekniska och administrativa
svårigheter att samordna samtliga mål där förvärvskällan ligger i ett län och
den skattskyldige är bosatt i ett annat län. Nackdelarna skulle säkert
överstiga fördelarna. Kammarrätterna har sina mål registrerade i data. Då är
det inte lika stora svårigheter att samordna mål så att de kan avgöras av en
kammarrätt. Endast de tre största länsrätterna har sina mål registrerade i
data.

Länsrätten ser det emellertid som en stor vinst om vissa mål kunde avgöras
av samma länsrätt. Länsrätten tänker då på mål angående taxering av
fåmansbolag och dess delägare. För dessa mål kan det finnas skäl att närmare
överväga om inte målen lämpligen bör sammanföras för att avgöras av
samma domstol. Detsamma gäller mål som rör taxering av delägare i
handelsbolag även om delägarna är bosatta inom olika län. Länsrätten, som
förutser att en lång rad komplikationer kommer att tillstöta, tillstyrker att
frågan i denna del utreds vidare. Med hänsyn till mellankommunala
skatterättens erfarenhet av interkommunala mål bör det härvid prövas om
det inte är lämpligt att målen i normalfallen samordnas till denna
domstol.

Motionen 1980/81.1542

Länsrätten delar helt de uppfattningar som förs fram i motionen
1980/81:1542 om att skatteprocessen behöver effektiviseras och att hand -

SkU 1981/82:14

läggningstiderna för skattemålen behöver förkortas. Länsrätten anser
emellertid inte att beslut bör fattas i vart fall nu om att genomföra de i
motionen framställda särskilda delförslagen.

Enligt länsrättens uppfattning bör skatteprocessen snarast bli föremål för
en genomgripande översyn. En sådan översyn bör omfatta såväl frågor om
processuella regler och processordning som organisationen av skatteförvaltningen
och materiella skatterättsliga regler. Översynen bör utgå från en
genomlysning av bristerna i det nuvarande systemet och en kartläggning och
diskussion av alternativa lösningar på problemen innan beslut fattas. De
frågor och förslag som behandlas i motionen och som sålunda utgör små
inslag i ett mycket stort och mycket komplext område kan lämpligen tas upp i
ett sådant sammanhang.

Det är också angeläget att de centrala statsmakterna tar ledningen för det
fortsatta reformarbetet. Även om riksskatteverket eller andra utarbetar
förtjänstfulla förslag till olika delreformer lider dessa ofta av den svagheten
att de har till syfte att rätta till större eller mindre olägenheter inom det
rådande systemet medan det i själva verket är systemet eller delar av detta
som skulle behöva ses över. Skilda förslagsställare saknar ofta överblick över
hela de berörda förvaltningsområdena. Det synes också vara en uppgift för
de politiska instanserna att bestämma inriktningen av det fortsatta reformarbetet.

Förslagen i motionen kan möjligen leda till däri avsedda effekter. De är
emellertid i skilda hänseenden oprecisa, de utgör avsteg från grundläggande
principer och de kräver samordning med andra delar av regelsystemet.
Länsrätten finner det för sin del uteslutet att ställning tas till motionärernas
förslag innan frågorna blivit utredda och förslagen visat sig ändamålsenliga,
bättre än andra lösningar och icke förenade med sådana negativa effekter att
de inte bör genomföras.

Länsrätten vill ta detta tillfälle till vara för att peka på två av de största
bristerna i vår nuvarande skatteprocess enligt länsrättens uppfattning.

Taxeringskontrollen i landet tenderar till att bli undermålig. I taxeringsnämndsarbetet
har under senare år pappershantering och pappersexercis
vuxit påtagligt på bekostnad av taxeringskontrollen.

Inom länsrätten finns de som numera närmast vill karaktärisera arbetet i
taxeringsnämnderna som ren beslutsregistrering. Betydande resurser går åt
för kontroll och rättelse av rena struntsaker. Dessa resurser borde i stället
koncentreras på allvarligare undandraganden. Taxeringsperioden har dessutom
förlängts. Ändå lär arbetet bedrivas under större jäkt än tidigare.

Skatteavdelningarnas resurser används till större och större del till rent
passiva uppgifter. Av mer än 6 milj. taxeringar om året är det bara omkring
150 000 som går vidare till länsrätt, där ändringsprocenten överstiger 70.
Endast i omkring 20 procent av de mål som fullföljs till länsrätterna är det
taxeringsintendenten som besvärat sig. Av de omkring 30 000 intendentbe -

SkU 1981/82:14

svårén är dessutom uppskattningsvis omkring en tredjedel talan till förmån
för den skattskyldige.

Länsrätten anser det högst uppseendeväckande att det allmännas företrädare
f. n. sålunda för talan endast mot ungefär 0,3 procent av de årliga
taxeringarna. Det ligger för länsrätten nära till hands att dra slutsatsen att
detta förhållande har en i hög grad nedsättande effekt på skattemoralen i
landet.

Den andra bristen som länsrätten vill peka på är tidsutdräkten i
besvärshanteringen. I detta hänseende har framför allt målanhopningen i
skattedomstolarna tilldragit sig uppmärksamhet under 1970-talet. I början av
detta årtionde var problemen störst i regeringsrätten. Problemet löstes
emellertid när regeringsrätten omvandlades till en ren prejudikatinstans med
krav på prövningstillstånd för att regeringsrätten skulle ta upp ett mål till
prövning. Under mitten av 1970-talet arbetade kammarrätterna med stora
balanser av skattemål. Sedan kammarrättsorganisationen byggts ut kunde
dessa balanser arbetas bort. Kammarrättsorganisationen har därefter kunnat
reduceras.

Under hela 1970-talet ökade antalet inneliggande mål fortlöpande i
länskatterätterna och sedermera de nybildade länsrätterna. Den nuvarande
länsrättsorganisationen har emellertid tilldelats sådana resurser för de
inkommande målen och för balansavarbetning att länsrätterna inom några år
bör kunna avgöra alla mål efter hand som de blir färdiga för avgörande. Vad
nu sagts gäller under förutsättning av att tilldelade resurser inte i alltför stor
utsträckning måste tas i anspråk för den pågående fastighetstaxeringen och
den kommande socialtjänstreformen.

Den nuvarande anhopningen av skattemål är sålunda inte längre ett
resursproblem i länsrätterna. I vissa län föreligger emellertid det problemet
att länsrätten har kapacitet att avgöra fler mål än besvärsenheten inom
länsstyrelsens skatteavdelning hinner yttra sig i. I dessa län är problemet
sålunda att det visserligen finns mål som väntar på avgörande och det finns
inom länsrätten kapacitet att avgöra flera mål men målen är inte färdiga för
avgörande av det skälet att kapaciteten är för låg på besvärsenheten. Det
synes angeläget att åtgärder vidtas inom dessa besvärsenheter så att inte en
angelägen och avsedd balansavarbetning stoppas upp på grund av för låg
genomströmningstakt på besvärsenheterna.

Ett större problem f. n. är emellertid den tidsutdräkt som är inbyggd i
själva systemet.

Allmänheten avger sina deklarationer den 15 februari varje år. Taxeringsnämndsarbetet
pågår därefter till utgången av oktober. Först i början av
påföljande år föreligger justerade taxeringslängder, som utgör de beslut mot
vilka talan kan föras. Den skattskyldiges ordinära besvärstid går till ända
först med utgången av februari året näst efter det år som taxeringen avser och
taxeringsintendentens ordinära besvärstid ytterligare några månader senare.

SkU 1981/82:14

Det har sålunda gått mer än ett år från deklarationstidpunkten när
besvärstiden går till ända. Den skattskyldige har då också hunnit deklarera
ytterligare en gång.

När besvären kommer intill länsrätten har denna till en början att skaffa in
dels utdrag ur taxeringslängden, dels den underliggande deklarationen.
Denna har då i allmänhet redan sänts ut till taxeringsnämnden för att ingå i
beslutsunderlaget för påföljande års taxering. Innan länsrätten kan avgöra
ett mål skall också föreligga ett yttrande från taxeringsintendent. Av vad
länsrätten nu anfört framgår att redan minimitiden fram till dess ett mål är
färdigt för avgörande i länsrätten är ungefär ett och ett halvt år från
deklarationstillfället.

Ett särskilt förhållande som är inbyggt i systemet och som leder till längre
väntetider är att även om taxeringsnämndernas arbete med de enskilda
deklarationerna är avslutat långt dessförinnan fattas alla beslut formellt i och
med att taxeringslängden justeras. Alla skattskyldigbesvär (omkring 80 % av
samtliga besvär) kommer in under en tremånadersperiod med tyngdpunkten
vid tiden för den nuvarande besvärstidens utgång.

Både för taxeringsintendenterna och för länsrätten måste emellertid
arbetet med målen i huvudsak spridas ut över årscykeln. Detta leder med
nödvändighet till att ett stort antal mål blir försenade både hos taxeringsintendenten
och hos länsrätten.

Det skulle enligt länsrättens uppfattning vara en klar fördel om taxeringsnämndernas
arbete kunde komma i gång snabbare och leda till beslut
efterhand i de enskilda ärendena och om den skattskyldiges besvärstid kunde
knytas till de enskilda besluten.

Den genomgripande översyn av skatteprocessen som länsrätten förordar
bör självfallet också omfatta en rad andra problem som länsrätten inte går in
på här men som har belysts i samband med en enkät som genomfördes av
justitiedepartementet under sommaren 1980.

Det behöver kanske inte heller uppfattas som oförsynt om länsrätten
framhåller att de under senare år allt talrikare småändringarna i skattelagstiftningen
självfallet försvårar bl. a. de tillämpade myndigheternas arbete.
Inte sällan har det varit så att praxis nätt och jämt hunnit skapas inom ett visst
område innan någon mindre ändring i lagstiftningen påkallat en ny ändrad
praxis. Det skulle förvisso underlätta och påskynda arbetet ute på
myndigheterna om författningar och andra föreskrifter eller anvisningar
kunde förarbetas och utformas på ett sådant sätt att de inte redan kort tid
efter ikraftträdandet behöver omarbetas. Alla småändringar och justeringar
som gjorts under en följd av år har också lett till att skattelagstiftningen har
blivit yttterst komplex och svåröverskådlig.

Länsrätten vill avslutningsvis också i korthet kommentera delförslagen i
motionen.

SkU 1981/82:14

Förslag 1

Av motionen framgår inte vad motionärerna avser med uppenbara fall och
med "komma överens med den skattskyldige". Åsyftas här något utvidgat
rättelseinstitut och syftar man här endast på någon situation där parterna är
ense (eventuellt till skillnad från fråga 2)? Utan beloppsgräns? Motionärerna
har förmodligen inte med ”komma överens” tänkt sig att göra skatteprocessen
dispositiv med den enskilde taxeringsintendenten som det allmännas
avtalspart med dispensrätt från t. ex. av riksdagen stiftad skattelag. Vilka
förfaranderegler skall tillämpas?

Förslag 2

Vad har man avsett med "slutligt avgöra”? Med tanke på formuleringen
"omtvistade skattebeloppet” synes man här inte syfta på fall där parterna är
ense. Besvärsrätt mot besluten synes i så fall inte kunna avvaras. Vi får då
ytterligare en beslutsinstans trots att antalet instanser redan nu är för många
enligt motionärerna. Förfaranderegler?

Förfarandena enligt både 1 och 2 måste anpassas till nuvarande former av
förenklad handläggning, omprövning av taxeringsnämnden, rättelse av lokal
skattemyndighet och enmansmål i länsrätt. Någon lösning på de problem
som därvid uppkommer anvisas inte i motionen.

Förslagen 1 och 2 synes innebära att taxeringsintendenterna från att hittills
endast ha haft fiskaliska uppgifter nu också skulle tilldelas dömande
uppgifter. Det är möjligt att så i viss utsträckning bör ske. Saken torde
emellertid först behöva utredas innan beslut fattas, flur skall det gå till?
Vilka mål? Tvistiga-otvistiga? Vilka intendenter? Alla-några? Kompetens?
Utbildning? Hur kommer processen att påskyndas och byråkratin att
minskas? Har intendentsidan erforderliga resurser?

Förslag 3

Man kan med en viss oro fråga sig på bekostnad av vad och i stället för vad
som motionärerna vill införa en tidsgräns. Sedan den tidigare tidsgränsen
togs bort har beslutats en förvaltningslag och en förvaltningsprocesslag som
ställer krav bl. a. på viss procedur och beslutsmotivering. Syftet med hela
förvaltningsrättsreformen har varit att höja den enskildes rättssäkerhet i
förvaltningsprocessen. Synen om att tyngdpunkten i domstolsprocessen skall
förläggas till den första domstolsinstansen kan inte gärna förenas med en
återgång till de förhållanden som tidigare rådde när tidsgränsen närmade sig.
Vilken effekt skulle för övrigt en tidsgräns få på antalet fullföljda mål till
kammarrätt?

Om länsrätterna har den organisation de behöver med utgångspunkt bl. a.
från de rättsregler de har att tillämpa behövs ingen tidsgräns. Om

4 Riksdagen 1981182. 6 sami. Nr 14

SkU 1981/82:14

ambitionsnivån skall sänkas bör detta ske öppet genom ändrad lagstiftning
eller ändrade direktiv i detta hänseende och inte genom införande av en
tidsgräns.

Tanken på att en domstol skulle vända sig till en annan domstol i högre
instans för att begära anstånd i enskilda fall med måls avgörande är - förutom
att den är byråkratisk - knappast förenlig med en domstols självständighet
och oberoende i sitt dömande även gentemot en domstol i högre instans. Man
frågar sig också om avsikten är att kammarrättspresidenten eller kammarrättens
kollegium skall besluta administrativt i dessa ärenden, eventuellt med
besvärsrätt för den skattskyldige till domstolsverket, eller att en sådan
begäran skall prövas av en dömande avdelning i kammarrätten som helt
saknar överblick i fråga om länsrättens resurs- och arbetsläge och som saknar
varje befogenhet i resursfördelningshänseende.

Detta yttrande har beslutats av länsrättens kollegium. Därvid har förutom
undertecknade närvarit chefsrådmännen Curt Weidling, Cecilia MandalEricson
och Lennart Engström, rådmannen Knut Sigander, länsrättsassessorn
Björn Zedenius och byråsekreteraren Per Edsdal, de tre sistnämnda
personalföreträdare.

Åke Lundborg
Lagman

Christina Svensson
Byrådirektör

SkU 1981/82:14

Bilaga 7

LÄNSRÄTTEN I MALMÖHUS LÄN

Motioner angående taxeringsfrågor m. m.

Remiss 1981-06-01 (1 bilaga)

Skatteutskottet har anhållit om länsrättens yttrande över två motioner,
nämligen en motion av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om
förenklad handläggning av skattemål och en motion av riksdagsledamoten
Stig Josefson m. fl. om rationalisering av skatteprocessen. Med anledning
härav vill länsrätten anföra följande.

Troedssons motion

Motionen går ut på att dels avlasta länsrätterna visst dubbelarbete och dels
öka rättssäkerheten i skatteprocessen. Troedsson har grundat sin motion på
en konkret situation, nämligen den när en skattskyldig har att anföra besvär
vid mer än en länsrätt, beroende på att förvärvskällan ligger i ett län inom
vilket den skattskyldige inte är bosatt, varför besvär över stats- och
kommunaltaxering skall behandlas av olika länsrätter. Fråga är alltså inte om
de fall då besvär skall behandlas av mellankommunala skatterätten.
Motionären nämner även det fallet att en förvärvskälla innehas av flera
skattskyldiga, vilket kan innebära att fler än två länsrätter skall behandla
samma fråga. Motionären nämner tre negativa följder av att samma fråga
måste bedömas av olika länsrätter:

1. Det medför dubbelarbete.

2. Risk finns att länsrätterna kommer till olika bedömningar.

3. Fara finns att den skattskyldige av misstag underlåter att anföra besvär i
båda de länsrätter det är fråga om.

För att komma till rätta med problemet föreslår motionären införandet av
en bestämmelse liknande den som finns i 4 § förordningen om kammarrätternas
domkretsar (SFS 1977:937). I detta författningsrum står: ”Förekommer
i mer än en kammarrätt mål om beskattning som gäller samma
förvärvskälla eller som på annat sätt har nära samband med varandra, skall
målen handläggas vid en av kammarrätterna, om ej särskilda skäl talar mot
detta. I fråga om överlämnande av mål skall samråd på lämpligt sätt ske
mellan kammarrätterna. Råder olika meningar huruvida målen skall föras
samman förfaller frågan. Kan enighet ej nås om vilken kammarrätt som skall
handlägga målen, skall dessa föras till den kammarrätt vid vilken talan först
anhängiggjorts”. En liknande bestämmelse på länsrättsstadiet borde enligt
motionärens mening rimligen leda till en viss besparing samtidigt som det

SkU 1981/82:14

skulle bidra till att minska måltillströmningen. Kunde sedan också möjligheter
införas för den skattskyldige att anföra besvär vid endast en länsrätt
vore enligt motionären mycket vunnet.

Den problematik motionären tar upp är ingen nyhet för länsrätterna. Helt
visst förekommer dubbelarbete, risk för olika bedömningar och risk för att
skattskyldig av misstag underlåter att anföra besvär över endera stats- eller
kommunaltaxeringen. Naturligtvis vore det bra om man kunde undvika
dessa problem.

Problemet kräver emellertid både en teknisk och en juridisk lösning.

Länsrätten i Malmöhus län har inga uppgifter om hur många sammanläggningsbara
mål det finns vid länsrätten.

För att förslaget skall kunna tekniskt effektivt genomföras måste frågan
lösas hur en länsrätt i samtliga förekommande fall skall få kännedom om att
det finns två eller flera mål som kan handläggas gemensamt. För att i största
möjliga mån undvika dubbelarbete bör man tillse att denna kännedom fås
redan då ett inkommande mål registreras och inte först på handläggarstadiet.
Endast genom en utbyggd datateknik kan enligt länsrättens mening en god
lösning på detta problem erhållas. Det kan nämligen vara svårt för en länsrätt
att få kännedom om vilka sammanläggningsbara mål som är anhängiggjorda
hos en annan länsrätt, om länsrätten inte kan avläsa det hos sin egen
dataanläggning, och för närvarande har endast de tre största länsrätterna
sådan anläggning.

Den juridiska frågan vid vilken länsrätt målen skall handläggas mäste
också lösas. Länsrätten vill framföra vissa synpunkter på den frågan.

För det fall att skattskyldig besvärat sig över såväl stats- som kommunaltaxeringen
hos en länsrätt och det exempelvis visar sig att kommunaltaxeringen
skall handläggas vid en annan länsrätt, kan redan nu den länsrätt där
besvär anförts med stöd av 75 § taxeringslagen översända besvären över
kommunaltaxeringen till rätt länsrätt.

Risken för olika bedömningar, som motionären nämner, är liten. Enligt
109 § taxeringslagen bör skattecheferna beträffande sådana skattskyldiga
som skall taxeras till statlig inkomstskatt i ett län och till kommunal
inkomstskatt i ett annat samråda för att åvägabringa en likformig taxering.
Vidare är enligt 51 § 3 mom. taxeringskungörelsen en länsrätt skyldig att
underrätta länsstyrelsen i ett annat län då länsrättens beslut kan vara av
betydelse vid taxering i det andra länet. Eftersom det i praktiken fungerar så
att länsrätterna väntar ut varandra och en länsrätt vid ett måls avgörande har
tillgång till en annan länsrätts dom i samma fråga, torde olika bedömningar
vara ovanliga.

En allmänt hållen regel av den typ som gäller för kammarrätterna kan i
sämsta fall vålla kaos. Ett samrådsförfarande mellan tre - fyra länsrätter kan
säkert bli nog så tidsödande. Till frågan vilken länsrätt som skall handlägga
målen måste också kopplas taxeringsintendentssidan. Det bör även framhållas
att mål av den typ motionären tar upp inte förekommer vid kammarrätterna
i samma utsträckning som vid länsrätterna beroende på dels att inte alla

SkU 1981/82:14

mål överklagas och dels att mål vid olika länsrätter som rör samma
förvärvskälla ofta överklagas till samma kammarrätt.

Eftersom vilka länsrätter som helst i hela landet kan vara inblandade - en
person kan t. ex. bo i Malmö och ha en fastighet i Kiruna - krävs med tanke
på eventuell muntlig förhandling och syn en praktisk bestämmelse. Att fixera
forum till statstaxeringen är inte möjligt på grund av att flera delägare i en
förvärvskälla kan bo i olika län. Risken för rättegångsfel blir också stor.

För det fall att det rör sig om en person och en förvärvskälla - problem kan
ju också uppstå då den skattskyldige besvärar sig rörande flera förvärvskällor
i olika län - kan man kanske tänka sig en regel om att den länsrätt som först
fick besvären skall behandla såväl stats- som kommunaltaxering. Allmänt
sett torde en bestämmelse att länsrätter äger att då så finnes lämpligt,
överflytta mål till en annan länsrätt efter samråd med denna vara att
föredra.

En radikal lösning vore att mellankommunala skatterätten får ta hand om
dessa mål.

För det fall att den skattskyldige i besvären inte angett. om besvären rör
både stats- och kommunaltaxering kan länsrätten, som ovan nämnts, med
stöd av 75 § taxeringslagen - eventuellt efter hörande av den skattskyldige -översända kopia av besvärshandlingarna till den länsrätt det gäller. Talan har
därmed anhängiggjorts hos båda länsrätterna. Bestämmelsen skulle kunna
kompletteras med en föreskrift av innehåll att besvär hos en länsrätt rörande
förvärvskälla i annat län än hemortslänet skall anses avse taxeringarna till
både statlig och kommunal inkomstskatt, även om besvär anförts endast hos
länsrätten i ett av länen. Detta bör dock gälla endast om besvären gäller fråga
som är av betydelse för taxeringen i det andra länet.

Josef sons m. fl. motion

Motionen går ut på, som motionärerna uttrycker det, "minskning av
skattebyråkratin” och därmed en minskning av statens utgifter. Skatteprocessen
är enligt motionärerna ett exempel där betydande rationaliseringsvinster
säkerligen finns att hämta. En förändring bör enligt motionärerna
kunna ske utan att rimliga rättssäkerhetskrav åsidosätts. Rättssäkerheten har
också en tidsdimension. Det är för en skattskyldig en tvivelaktig förmån att få
en något grundligare utredning till priset av att vänta i åratal och under tiden
behöva ligga ute med de omtvistade pengarna.

Enligt motionärerna skulle följande förändringar avsevärt påskynda
skatteprocessen och minska skattebyråkratin:

1. Taxeringsintendenten får rätt att i uppenbara fall komma överens med
den skattskyldige om ändring av taxeringen.

2. Taxeringsintendenten får rätt att slutgiltigt avgöra mål. där det omtvistade
skattebeloppet understiger viss beloppsgräns, t. ex. 500 kr.

3. Tidsgräns återinförs för när länsrätt skall ha avgjort ett mål.

SkU 1981/82:14

De av motionärerna under punkten 1 omnämnda fallen behandlas i det
s. k. ÖBO-projektets förstudie med principförslag "Förenkla taxeringsprocessen!”,
som f. n. är föremål för remissbehandling. Länsrätten hänvisar i
denna del till länsrättens uttalande i sitt bilagda remissyttrande över
rapporten.

När det gäller motionärernas förslag att taxeringsintendenten skall äga
avgöra vissa tvistiga mål vill länsrätten till en början konstatera att den
målgrupp det rör sig om - där omtvistat belopp är mindre än 500 kr. -är liten,
varför rationaliseringsvinsten inte blir stor. Rätt för taxeringsintendent att
slutgiltigt avgöra mål innebär dessutom införandet av en femte instans i
skatteprocessen, vilket inte är önskvärt. Lagmännen Bertil Wennergren och
Germund Sandler har i artiklar i Skattenytt under 1980 varit inne på frågan
om rationalisering av skatteprocessen. Wennergren avvisar tanken på
införande av bestämmelser av det innehåll som motionärerna föreslår. Han
säger att man inte kan utgå från att den skattskyldige låter sig nöjas med
taxeringsintendentens beslut. För att rättssäkerheten skulle kunna garanteras
skulle man få lov att inrätta ett underställningsförfarande, som innebär att
länsrätten överprövade taxeringsintendentens beslut. Men då har man inte
förenklat utan tvärtom komplicerat förfarandet. Länsrätten avstyrker därför
detta förslag.

Motionärerna föreslår vidare införande av en tidsgräns för när länsrätten
skall ha avgjort ett mål. De nämner den ettårsgräns som fanns på
prövningsnämndens tid men framhåller att möjlighet bör finnas att få
förlängd tid beviljad av närmast högre instans för verkligt komplicerade mål.
Innan en sådan tidsgräns införs måste emellertid enligt länsrättens mening de
nuvarande mycket stora balanserna avarbetas. Med nuvarande balanser och
personaltilldelning både på länsrätterna och länsstyrelserna skulle ett bifall
till förslaget medföra att länsrätterna tvingades att i ett mycket stort antal fall
begära förlängd handläggningstid. Sådana ärenden skulle ta avsevärd tid från
handläggningen av målen. Ett genomförande av förslaget skulle därför
enbart få till följd att byråkratin ökade. Länsrätten avstyrker därför även
detta förslag.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknade lagman
och länsrättsfiskal, chefsrådmannen Helena Jacobsson, rådmännen Inga
Anderson, Birgitta Broomé, Stig Lundahl, Erland Nilson och Ingvar
Nilsson, kammarrättsassessorn Olle Holmstedt, länsrättsassessorerna Jan
Mome och Per-Henrik Wallberg samt länsrättsfiskalen Eva-Britt Sjöstedt.

K-G Hjelmqwist

Nils Johansson

Bilaga

Länsrättens remissyttrande över ÖBO-projektets rapport "Förenkla
taxeringsprocessen!”

SkU 1981/82:14

Bilaga 8

LÄNSRÄTTEN 1 MALMÖHUS LÄN

Förenkla taxeringsprocessen. Rapport juni 1981 från riksskatteverket (ÖBOprojektet) Remiss

1981-07-13, dnr 3145/81

Som framhålls i rapporten är det av olika skäl angeläget att taxeringsprocessen
förenklas. Länsrätten har också i skrivelse den 5 september 1980 till
justitiedepartementet föreslagit att det införes en processordning av ungefär
den typ som nu föreslås i rapporten. Länsrätten är därför i princip positiv till
att det införes ett system med förenklade rättelseformer.

Länsrätten vill emellertid påpeka att antalet mål som lämpar sig för sådan
handläggning torde komma att minska. Antalet besvär hos länsrätterna har
nämligen börjat minska på grund av att den nya taxeringsorganisationen nu
har blivit mer intrimmad. Antalet enklare mål torde dessutom komma att
minska ytterligare om, som det föreslås i rapporten, rättelsemöjligheterna
enligt 72 a § taxeringslagen utvidgas. Länsrätten har tidigare delvis tillstyrkt
en sådan utvidgning (punkterna 1-3 f, 1, o, 4- till den skattskyldiges fördel -,
7 st 2 samt 13). Dessa förhållanden är emellertid inte sådana att man på grund
av dem bör avstå från att undersöka om de av ÖBO-projektet skisserade
rättelseformerna är lämpliga att införa. Det finns, såvitt nu kan bedömas,
anledning att utgå från att det ändå kommer att bli ett tillräckligt antal mål
som lämpar sig för den föreslagna handläggningen.

Länsrätten vill även framhålla, att man under den fortsatta utredningen
måste ta ställning till flera principiella problem. Ett system av förenklade
rättelseformer inrymmer vissa risker, särskilt om tillämpningsområdet görs
för vidsträckt. Taxeringsintendenten kommer sålunda att få ställning av
ensamdomare i de mål som kommer att handläggas inom ramen för de
förenklade rättelseformerna. Den kontroll som länsrätten utövar faller bort.
När det gäller speciellt skatteföreläggandena kan det inte heller uteslutas att,
som det uttrycks i rapporten, ”skattskyldig på grund av taxeringsintendentens
övertygande myndighetsutövning kan komma att godkänna ett skatteföreläggande
i vilket sakfrågan kan vara mycket svårbedömbar eller att
skatteföreläggandet rent av är felaktigt”. Det är möjligt att man på grund av
dessa förhållanden bör avgränsa tillämpningsområdet till att omfatta t. ex.
mål som rör visst inkomstslag och mål som rör belopp upp till en viss
gräns.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelserna om Ti-beslut
och -föreläggande vill länsrätten framhålla följande.

Enligt projektets uppfattning skall endast i viss utsträckning sådana mål
där taxeringsintendenten tillstyrkt delvis bifall kunna avgöras genom

SkU 1981/82:14

Ti-beslut. Det skall kunna ske i de fall där den skattskyldige har accepterat
taxeringsintendentens förslag och den ursprungliga skillnaden avsett en fråga
där praxis och författningen inte medger bifall. Länsrätten anser denna
senare begränsning vara omotiverad. Om taxeringsintendenten och den
skattskyldige är överens och om målet är av det slag som kan avgöras genom
Ti-beslut, bör taxeringsintendenten kunna besluta i målet oavsett vad den
ursprungliga skillnaden berott på. För övrigt torde det i många fall vara svårt
att dra en klar skiljelinje mellan rättsfrågor och bevis- och uppskattningsfrågor.
Antalet mål som gäller bevis- och uppskattningsfrågor är stort. Mål
som gäller bevis- och uppskattningsfrågor kräver ofta ytterligare skriftväxling,
varför de generellt sett inte är lämpliga att handlägga inom ramen för de
förenklade rättelseformerna. Detta kan emellertid inte vara något avgörande
skäl för att helt avskära taxeringsintendenten från möjligheten att besluta i
sådana mål, särskilt inte mot bakgrund av att motsvarande inskränkning inte
har föreslagits beträffande de fall där taxeringsintendenten tillstyrker helt
bifall till besvären. De förenklade rättelseformerna bör präglas av just
enkelhet och snabbhet. Det skall enligt länsrättens uppfattning inte få
förekomma någon vidlyftigare skriftväxling på detta stadium. Svarstiderna
bör vara korta, högst ett par veckor. Enligt länsrättens mening bör man också
införa en tidsfrist inom vilken taxeringsintendenten måste ha avgjort mål som
handläggs inom ramen för de förenklade rättelseformerna. Om taxeringsintendenten
inte avgjort målet senast viss dag, skall besvären automatiskt
lämnas över till länsrätten.

Om taxeringsintendenten inte kan tillstyrka helt bifall till besvären, skall
han tillställa den skattskyldige ett eget förslag till avgörande. Om den
skattskyldige inte godtar detta skall besvären lämnas över till länsrätten.
Taxeringsintendenten har då yttrat sig över den skattskyldiges besvär -länsrätten utgår ifrån att taxeringsintendenten i sitt motförslag förklarar
varför han inte kan tillstyrka helt bifall till besvären och att förslaget närmast
får formen av ett yttrande -, den skattskyldige har svarat på taxeringsintendentens
yttrande och taxeringsintendenten har i samband med att besvären
lämnats över till länsrätten avgett slutyttrande. I dessa fall kan ytterligare
skriftväxling hos länsrätten redan med nuvarande regler (FPL 10 och 12 §§
FPL) sägas vara både onödig och obehövlig. I andra fall, särskilt i de fall där
den skattskyldige inte har svarat på taxeringsintendentens förslag, kan
kommuniceringsfrågan vara mera tveksam. Förslagen om de förenklade
rättelseformerna förutsätter emellertid ändringar i FPL och det skulle enligt
länsrättens mening vara värdefullt om man i det fortsatta utredningsarbetet
tog upp frågan om hur den fortsatta kommuniceringen i mål som påbörjats
inom ramen för de förenklade rättelseformerna skall gå till. Målsättningen
bör därvid vara att man skapar klara bestämmelser för kommuniceringen och
på det sättet rensar bort onödig skriftväxling.

Om den skattskyldige godtar taxeringsintendentens skatteföreläggande
bestäms taxeringen i enlighet med det. Om han inte gör det skall målet

SkU 1981/82:14

lämnas över till länsrätten. Hur det skall gå till ger rapporten inte klart
besked om. Skall målet helt formlöst lämnas över till länsrätten eller skall
taxeringsintendenten anföra formliga besvär? Väljer man den förra lösningen,
vilket tycks vara den som projektet förordar, kan man fråga sig vid vilken
tidpunkt taxeringsintendenten skall anses ha överklagat taxeringen. Är det
den dag då han har utfärdat föreläggandet eller är det den dag då han har
lämnat över målet till länsrätten? Om man väljer den förra tidpunkten,
hamnar man i den något egendomliga situationen att man inte har någon
myndighet som kan registrera när besvären har anförts.

I många fall kommer sannolikt den skattskyldige att medge att han inte har
deklarerat en viss inkomst men samtidigt framställa vissa kvittningsyrkanden.
I den situationen är olika alternativ till lösning av handläggningsfrågorna
tänkbara. En lösning är att taxeringsintendenten överlämnar målet till
länsrätten oberoende av om han godtar kvittningsyrkandena eller ej. Om han
godtar kvittningsyrkandena, kan man emellertid även tänka sig den
lösningen att taxeringsintendenten drar tillbaka sitt ursprungliga föreläggande
och eventuellt utfärdar ett nytt på ett lägre belopp eller, om kvittningsyrkandena
är så omfattande att de skulle leda till en sänkt taxering, beslutar
om en sådan sänkning genom ett Ti-beslut. Det finns enligt länsrättens
mening skäl som talar både för och mot de olika lösningarna. För en lösning
av den senare modellen, dvs. att låta taxeringsintendenten disponera över
målet även i de fall då den skattskyldige framställt kvittningsyrkanden, talar
att man därigenom förmodligen skulle vinna i snabbhet. Mot en sådan
lösning talar, förutom att kvittningsproblematiken kan vara besvärlig särskilt
i fråga om skattetilläggen, att den skattskyldiges kvittningsyrkanden inte blir
registrerade hos behörig myndighet. Kvittningsyrkandena kan ju innefatta
egna besvär, och det är i de fallen viktigt att det sker en ordentlig
registrering.

När det gäller övriga förslag som berör länsrättens verksamhet har
länsrätten bara ett par synpunkter.

När taxeringsperioden 1979 förlängdes, förlängdes även tiden för besvär
över taxeringsnämndens beslut. I rapporten föreslås att besvärstiden förlängs
ytterligare, till den 31 december året efter taxeringsåret. Härigenom skulle
man vinna vissa fördelar. Bland annat skulle man kunna slopa vissa
särbestämmelser om besvärstider. Länsrätten har i och för sig inte något att
invända mot förslaget. Mot bakgrund av den ytterligare förlängning av
besvärstiden som nu föreslås kan det emellertid ifrågasättas om det längre
finns något avgörande skäl mot att låta alla mål som kommer in inom den
femårsfrist som nu gäller för besvär i särskild ordning bi prövade i sak.
Antalet mål som kommer in efter den föreslagna besvärstiden torde nu vara
relativt litet. Till detta kommer att det ofta är betydligt svårare och mera
tidsödande att pröva den särskilda frågan om rätt till besvär i särskild ordning
föreligger eller ej än att pröva målet i sak. Om det anses att inte alla mål som
kommer in inom femårsfristen bör bli prövade i sak bör i varje fall en

SkU 1981/82:14

uppmjukning av nuvarande regler ske.

I rapporten föreslås att man slopar de fullständiga längdutdragen och
ersätter dem med en förenklad variant, som, förutom identifikationsuppgifter,
endast innehåller uppgifter om taxerad och beskattningsbar inkomst. Ett
förenklat längdutdrag skulle ha fördelar rent administrativt men enligt
länsrättens mening bör man om möjligt ändå behålla de fullständiga
längdutdragen, därför att de är till mycket god hjälp vid handläggningen i
länsrätten.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknade lagman
och kammarrättsassessor, chefsrådmannen Helena Jacobsson, rådmännen
Inga Anderson, Birgitta Broomé, Stig Lundahl, Erland Nilson och Ingvar
Nilsson, länsrättsassessorerna Jan Mome och Per-Henrik Wallberg samt
länsrättsfiskalerna Nils Johansson och Eva-Britt Sjöstedt.

K-G Hjelmqwist

Olle Holmstedt

SkU 1981/82:14

Bilaga 9

KAMMARRÄTTEN I GÖTEBORG

Yttrande över riksskatteverkets rapport 1981-06-16 - Förenkla taxeringsprocessen!
Förstudie med principförslag

Dnr 3145/81

Det är i hög grad angelägna ämnen som behandlas i den remitterade
rapporten. Kammarrätten har från sin utsiktspunkt vid flerfaldiga tillfällen
kunnat konstatera att taxeringsprocessen inte fungerar som önskvärt vore
bl. a. beroende på de förhållanden som råder i fråga om besvärsorganisationen
och skatteadministrationen i övrigt. Den belysning och analys av
bristerna på området som rapporten innehåller har ett betydande värde.

1 rapporten ses nuvarande materiella och formella regler som en
grundorsak till det bekymmersamma arbetsläge som råder inom processverksamheten.
Detta är förvisso riktigt. För att börja med de materiella
reglerna skulle säkerligen mycket vara vunnet, om de kunde förenklas
radikalt. Men även om så skulle ske (något som kammarrätten länge har
förespråkat), skulle problemen kring processverksamheten inte vara ur
världen. Att vi under överskådlig tid skulle kunna nå fram till ett
skattesystem, som inte föranleder tvister i någon omfattning vare sig
beträffande faktiska förhållanden eller i fråga om reglernas tillämpning, är i
det närmaste en utopi. En översyn av förfarandet med sikte på att
skatteadministrationen bättre än nu skall kunna lösa sina uppgifter är därför
under alla förhållanden starkt motiverad.

Möjligheterna att inom ramen för gällande grundförutsättningar komma
till rätta med problemen är enligt rapporten begränsade. Åtgärder i form av
rationaliseringar, resurstillskott eller omfördelning av personal bedöms inte
kunna bli tillräckligt effektiva. En annan väg att gå är att förändra
grundförutsättningarna för verksamheten. Enligt rapporten är förenklingar i
det formella regelsystemet en mycket verksam metod för att åstadkomma
såväl en förbättrad arbetssituation inom besvärsenheten och länsrätten som
en bättre service gentemot de skattskyldiga. Därmed kan uppnås enklare
hantering, ökad genomloppshastighet, bättre service och kostnadsbesparingar.

Kammarrätten delar denna uppfattning. Emellertid är frågan om man i
rapporten har trängt tillräckligt djupt i de föreliggande problemen.

Som det framhålls i rapporten spänner problemet över flera organisationsgränser.
Dessutom är taxeringsförfarandet. taxeringsprocessen och den
organisatoriska strukturen av skatteadministrationen fortfarande starkt
präglade av den tid då inslaget av fri, skönsmässig bedömning var större och
inslaget av rättstillämpning mindre än nu, medan domstolsväsendet successivt
har anpassats till den skedda utvecklingen. Det är därför knappast görligt

SkU 1981/82: 14

att komma till rätta med de nuvarande bristerna utan att pröva om
grundläggande mönster i skatteadministrationen och taxeringsprocessen.

Enligt kammarrättens mening är det angeläget att en sådan omprövning
kommer till stånd snarast. Taxeringsförfarandet och övrig skatteadministration
berör praktiskt taget alla medborgare och handlar dessutom om mycket
stora värden såväl för enskilda som för det allmänna. Tyvärr måste sägas att
sakernas tillstånd på detta område hittills har lämnat mycket övrigt att önska
såväl när det gäller att ta till vara det allmännas intressen som i fråga om
medborgarnas berättigade anspråk på rättssäkerhet i mellanhavandena med
skattemyndigheterna. Den ofta hörda kritiken mot byråkratin torde i stor
utsträckning hämta sin näring från medborgarnas erfarenheter från sådana
mellanhavanden.

De förslag som läggs fram i rapporten innebär inte den djupgående
omprövning av systemet som behövs. Den bygger på att de nuvarande,
föråldrade strukturerna i huvudsak behålls och att systemet i vissa fall
kompliceras ytterligare. I en del fall kan förslagen ses som steg i riktning mot
ett mera tidsenligt system. Den samlade bilden är emellertid att vad som
föreslås i rapporten skulle kunna leda till endast marginella förbättringar.

Mot den här bakgrunden vill kammarrätten understryka vikten av att
hithörande frågo • snarast blir föremål för en mera djupgående översyn. Det
kan visserligen sägas att en sådan översyn kan ytterligare fördröja angelägna
reformer. Men några sådana torde knappast kunna åstadkommas utan att
föregås av ett grundligt utredningsarbete. Under alla förhållanden är det
rimligt att satsa på ett sådant utredningsarbete, som i och för sig inte behöver
ta särskilt lång tid, framför att genom otillräckligt penetrerade förslag
försöka uppnå ett bättre sakernas tillstånd.

Vid en reformering av skatteadministrationen och taxeringsprocessen bör
enligt kammarrättens uppfattning två frågor stå i förgrunden. Den ena är att
försöka integrera taxeringsfunktion och debiteringsfunktion i varandra till en
organisatorisk enhet, med andra ord att ytterligare integrera taxeringsnämnden
i lokala skattemyndigheten. Ett sådant steg behöver inte innebära att
lekmannainslaget i taxeringsarbetet försvinner. Genom en integration skulle
förutsättningar skapas för att utforma omprövningsinstitutet på ett effektivare
sätt. Beslutskedjan på skatteområdet skulle vidare kunna kortas. En för
den enskilde mera naturlig ordning på området skulle skapas, innebärande
att han i sina mellanhavanden med skattemyndigheterna i princip hade
endast en myndighet att vända sig till.

Den andra frågan gäller att göra om taxeringsprocessen till en sakprocess i
stället för som nu en beloppsprocess. Därmed skulle taxeringsprocessen få
samma struktur som övrig process. Sannolikt skulle detta medföra att en del
komplicerande regler i dagens system kunde avvaras. Förändringarna i fråga
om domstolarnas rent rättskipande verksamhet skulle emellertid inte bli
särskilt stora, ty redan i dag bedrivs flertalet mål på samma sätt som om det
hade varit fråga om sakprocess. De största vinsterna synes i stället ligga på

SkU 19X1/82:14

det praktiska planet. Uppgiften att med anledning av att en domstol ändrar
på någon punkt i taxeringen justera denna i dess helhet skulle centraliseras
till skattemyndigheten, som i det sammanhanget vidtog också den därav
föranledda ändringen i debiteringen. En sådan ordning skulle framstå som
betydligt mera begriplig för den skattskyldige än den nuvarande, där
domstolens beslut mynnar ut i en ändring av hans taxerade och beskattningsbara
inkomster men där de rent skattemässiga konsekvenserna kommer i ett
senare skede genom lokala skattemyndighetens beslut.

En annan betydande vinst med att gå över till sakprocess är att en sådan
ordning ger förutsättningar för att i princip förvara allt deklarationsmaterial
hos skattemyndigheten. 1 regel behövs det inte att skattedomstolen har
tillgång till deklarationen och övrigt material i taxeringsnämndens akt. De
uppgifter ur detta material som behövs för att ta ställning till den tvistiga
sakfrågan bör i allmänhet kunna tillföras målet genom parternas försorg, i
förekommande fall genom kopia av deklarationen eller övrigt material i
relevanta delar. Givetvis kan det tänkas fall där deklarationen i original har
betydelse som bevis i målet, och i sådana fall skall den naturligtvis också
kunna ges in till rätten som bevismedel. En annan viktig fördel med ett
system där taxeringsmaterialet normalt inte ges in till domstolen är att
akthanteringen hos skattedomstolar och taxeringsintendenter bör minska
betydligt i omfattning.

En lösning av de båda angivna huvudfrågorna i den riktning som
kammarrätten förordar synes ge förutsättningar för att ytterligare effektivisera
skatteadministrationen och taxeringsprocessen. Vad som särskilt
föresvävar kammarrätten är att kunna uppnå kortare omloppstider i
taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen. Den skisserade ordningen
torde ge förutsättningar för att gä över till ett rullande system för taxering och
debitering samt för att taxeringarna och debiteringarna i allmänhet skall
kunna vinna laga kraft senast under det första kvartalet året efter
taxeringsåret.

Kammarrätten går härefter över till att granska vissa enskildheter i det
framlagda förslaget.

7.4.1 Besvär inges till lokala skattemyndigheten

Projektets förslag att alla besvär över taxeringsnämnds beslut skall ges in
till den lokala skattemyndigheten och där sorteras med ledning av på vilket
sätt taxeringen skall rättas eller prövas medför enligt kammarrätten en
förenkling av förfarandet sett fran den skattskvldiges utgångspunkt samtidigt
som det skapar förutsättningar för en mer rationell hantering av besvärsärendena.
Den största vinsten från besparingssynpunkt torde ligga däri. att
länsrätten inte längre skulle behöva engageras i kommuniceringsarbetet i de
ärenden som inte avgörs av länsrätten.

SkU 1981/82:14

8.3 - 8.4 Ti-beslut och skatteföreläggande

Kammarrätten är tveksam till om nya rättelsemöjligheter i form av
ti-beslut och skatteföreläggande bör införas, innan en omfattande översyn av
taxeringsprocessen har kommit till stånd. Dessa rättelsemöjligheter berör
grundläggande frågor rörande taxeringsförfarandet, såsom frågan som ti
skall kunna förfoga över tvisteföremålet. För det fall ifrågavarande
rättelseformer skulle anses böra införas dessförinnan vill kammarrätten dock
framhålla följande.

Av betänkandet framgår (s 143) att ti-beslut får fattas om skattskyldig
anhängiggör en rättelsefråga senast vid den ordinarie besvärstidens utgång
och att talan mot ti-beslut inte bör få föras särskilt. Talan mot taxeringen
föreslås i stället få föras i "vanlig ordning”. Skatteföreläggande bör enligt
förslaget få utfärdas inom samma tidsramar, som gäller för ti-besvär i
ordinarie ordning. I fråga om möjligheten att överklaga sådant beslut skall
gälla samma regler som för ti-beslut. Detta överensstämmer med vad som
gäller för beslut om rättelse enligt 72 a § TL.

Av det sagda följer dels att ti-beslut skall kunna fattas även efter den
ordinarie besvärstidens utgång, om rättelsefrågan anhängiggjorts dessförinnan.
dels att beslut om skatteföreläggande skall kunna fattas fram till
utgången av ti’s ordinarie besvärstid.

Dessa förslag kan enligt kammarrättens uppfattning leda till rättsförluster
förden skattskyldige i vissa fall. Eftersom talan inte skall kunna föras särskilt
mot de nya rättelseformerna och dessa beslut ofta kan komma att fattas kort
före eller t. o. m. efter det att den ordinarie besvärstiden har löpt ut, kommer
den skattskyldige, om e. o. besvärsrätt inte kan anses föreligga, att vara
avskuren från vidare möjligheter att få taxeringen prövad. Som regel kan
detta antas inte utgöra något problem, eftersom en förutsättning för att
ifrågavarande beslut skall kunna fattas är att den skattskyldige och ti är
överens. Det går emellertid enligt kammarrättens uppfattning inte att bortse
från att den skattskyldige och ti av någon anledning kan ha missuppfattat
varandra och att beslutet därför inte speglar parternas samstämmiga
uppfattning. I sådana fall bör den skattskyldige kunna få besvären prövade av
länsrätten. Den skattskyldige bör därför få viss tid på sig att begära prövning i
länsrätten efter det att han fått del av ti-beslutet eller skatteföreläggandet. En
förfrågan om sådan prövning önskas bör tillställas den skattskyldige
tillsammans med det av ti fattade beslutet.

Den skattskyldiges begäran om ytterligare prövning bör kunna framställas
i mycket enkel form. Om den skattskyldige begär att länsrätten skall pröva
besvären, skall handlingarna i målet lämnas till länsrätten av ti. Ti-beslutet
eller skatteföreläggandet kommer då att vara överspelade.

Med den av kammarrätten föreslagna ordningen föreligger inte några
hinder mot att beslut i form av ti-beslut och skatteföreläggande kan fattas
även efter det att den ordinarie besvärstiden har löpt ut. Om man inte väljer

SkU 1981/82:14

lösningen att den skattskyldige skall ha viss tid att reagera på, bör den tid
inom vilken ti-beslut och skatteföreläggande skall föreligga utgå några
månader innan den ordinarie besvärstiden löper ut. Den skattskyldige har
då, om han är missnöjd med beslutets utformning, kvar möjligheten att föra
tvistefrågan vidare till länsrätten.

Innan man har tagit ställning till om taxeringsprocessen skall vara
dispositiv, bör enligt kammarrättens uppfattning en beloppsgräns vid
förslagsvis 5 000 eller 10 000 kr införas beträffande de föreslagna, nya
rättelseformerna. Ti bör alltså inte genom ti-beslut eller skatteföreläggande
kunna besluta om större ändringar av inkomsttaxeringen än som ryms inom
beloppsgränsen.

9 Besvärstider

Enligt förslaget skall den ordinarie besvärstiden göras lika lång för
skattskyldig, kommun och ti och omfatta hela året efter taxeringsåret. Det är
enligt kammarrättens uppfattning lämpligt att besvärstiden görs lika lång för
alla klagoberättigade. Det är emellertid tveksamt om några större fördelar
står att vinna med att denna omfattar hela året efter taxeringsåret. Allmänt
sett bör man sträva efter så snäva besvärstider och därmed så korta
omloppstider i målen som möjligt. Kammarrätten anser det vara tillräckligt
att den för ti nu gällande ordinarie besvärstiden blir gällande även för
skattskyldig och kommun - dvs. t. o. m. juni månad året efter taxeringsåret.
Samtidigt bör den extraordinära besvärsrätten enligt 99 § TL tas bort.

10 Riksskatteverkets roll inom processföringen

Det kan antas att en viss samordning av verksamheten vid de olika
besvärsenheterna kan skapa mer enhetliga arbetsformer och öka effektiviteten.
Enligt kammarrättens uppfattning är riksskatteverket mest lämpat att
leda det arbetet. Det kan över huvud taget diskuteras om besvärsenheterna
fortsättningsvis bör höra till länsstyrelserna eller om de i stället bör inordnas
under riksskatteverket. Riksskatteverkets roll i detta sammanhang bör
utredas vidare.

11.2 Arvs- och gåvoskatt

Kammarrätten delar uppfattningen att länsstyrelserna skall överta tingsrätternas
uppgifter i fråga om registrering av bouppteckningar och beräkning
av arvsskatt.

11.3 Allmänna ombudsfunktioner

Den förändring av AO-funktionen som föreslås-inordnande i besvärsenheten
och borttagande av särskilda arvoden - bör enligt kammarrättens

SkU 1981/82:14

uppfattning införas snarast. Kammarrätten vill också uttala sig för att AO's
uppgifter så småningom helt förs över på ti.

11.5 Remisser från riksskatteverket

Kammarrätten tillstyrker projektets förslag i fråga om i vilken omfattning
riksskatteverket skall remittera dispensansökningar till ti.

I behandlingen av detta ärende har deltagit undertecknad kammarrättspresident.
adjungerade ledamoten, rådmannen Ulf Hane och kammarrättsassessorn
Edlund, referent.

N O Wentz

Lisbeth Edlund

C.OTAB 69921 Stockholm 1981