SoU 1981/82:51

Socialutskottets betänkande
1981/82:51

om hälso- och sjukvårdslag, m. m. (prop. 1981/82:97)
Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:97 om hälso- och sjukvårdslag, m. m. har regeringen
(socialdepartementet)

dels efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta vid propositionen
fogade förslag till

1. hälso- och sjukvårdslag,

2. lag om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare, m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälsooch
sjukvården,

dels föreslagit riksdagen att godkänna i propositionen förordade riktlinjer
i fråga om statlig planering och samordning av hälso- och sjukvården.
Lagförslagen framgår av bilaga.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner.

Utskottet har i frågan om det medicinska ledningsansvaret m. m. uppvaktats
av företrädare för Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund.

Vidare har i ärendet inkommit skrifter, bl. a. från Sveriges läkarförbund
rörande frågan om tidsbegränsad anställning för vissa läkare.

Motioner

I motion 1981 /82:2160 av Frida Berglund (s) och Gudrun Sundström (s)
hemställs att riksdagen beslutar att 18 § i lagförslaget får följande lydelse:
Socialstyrelsen har tillsynen över landstingskommunernas hälso- och
sjukvård. Styrelsen skall därvid kontrollera, leda och utveckla verksamheten.
Vid utövandet av sin tillsyn har styrelsen rätt att företa inspektioner.

I motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen uttalas om

a) ett förstärkt inflytande för socialstyrelsens vetenskapliga råd,

b) ett förbättrat tillsättningsförfarande för överläkare-klinikchefer,

c) prioritering av vården av akut sjuka,

d) återinförande av kommenterade årsberättelser från sjukhusen till
socialstyrelsen,

2. att riksdagen beslutar att

a) i 1 § ordet ”havandeskap” inskjuts före ”sjukdomar och skador”,

1 Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 51

SoU 1981/82:51

b) i 3 § orden ”undersöknings- och” inskjuts före ”behandlingsmetoder”,

c) 13 § får en något mindre infantil utformning,

d) den obestämda artikeln ”en” framför ”läkare” i 14 § utgår.

I motion 1981/82:2162 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
(m) hemställs att riksdagen beslutar att 4 § skall utgå ur den föreslagna
lagen om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare m. m.

I motion 1981/82:2163 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar avvisa proposition 1981/82:97 och hemställa
hos regeringen om nytt förslag i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. — därest riksdagen ej beslutar avvisa proposition 1981/82:97 — att
riksdagen beslutar anta följande förslag om ändring i propositionens förslag
till hälso- och sjukvårdslag:

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Inledande bestämmelser Inledande bestämmelser

1 §

Med hälso- och sjukvård avses i Med hälso- och sjukvård avses i

denna lag åtgärder för att medicinskt denna lag åtgärder för att medicinskt

förebygga, utreda och behandla förebygga, uppspåra, utreda och

sjukdomar och skador. Till hälso- behandla sjukdomar och skador. Till

och sjukvården hör sjuktransporter. hälso- och sjukvården hör sjuktrans I

fråga om omsorger om vissa psy- porter. Ifråga om omsorger om vissa

kiskt utvecklingsstörda finns be- psykiskt utvecklingsstörda finns bestämmelser
i lagen (1967:940) angå- stämmelser i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt ende omsorger om vissa psykiskt

utvecklingsstörda. I fråga om tand- utvecklingsstörda. I fråga om tand vård

finns särskilda bestämmelser. vård finns särskilda bestämmelser.

Ali sjukvård skall bedrivas i samhällets
regi.

Mål för hälso- och sjukvården Mål för hälso- och sjukvården

2 §

Målet för hälso- och sjukvården är Målet för hälso- och sjukvården är

en god hälsa och en vård på lika en god hälsa och en vård på lika

villkor för hela befolkningen. villkor för hela befolkningen.

Vården skall utgå från en helhetssyn
på människors behov.

Den landstingskommunala hälso- Den landstingskommunala hälso och

sjukvården och sjukvården

7 §

Landstingskommunen skall pia- Landstingskommunen skall planera
hälso- och sjukvården med nera hälso- och sjukvården med

SoU 1981/82:51

Regeringens förslag

utgångspunkt i befolkningens behov
av hälso- och sjukvård.

Planeringen skall avse även den
hälso- och sjukvård som erbjuds av
annan än landstingskommunen.

I planeringen och utvecklingen av
hälso- och sjukvården skall landstingskommunen
samverka med samhällsorgan,
organisationer och enskilda.

Motionärernas förslag

utgångspunkt i befolkningens behov
av hälso- och sjukvård.

Landstingskommunen skall ha ett
totalansvar för vårdens planering.

I planeringen och utvecklingen av
hälso- och sjukvården skall landstingskommunen
samverka med andra
samhällsorgan och organisationer.
Landstingskommunen skall delta
i samhällsplaneringen i syfte att
främja en god hälsa hos befolkningen.

Personal Personal

14 §

En särskild läkare skall finnas som
ansvarar för ledningen av den medicinska
verksamheten inom det verksamhetsområde
som landstingskommunen
bestämmer. En sådan läkare
benämns överläkare ifråga om verksamhet
på sjukhus och distriktsläkare
i fråga om verksamhet utanför sjukhus.
En överläkares verksamhet kan
omfatta även verksamhet utanför
sjukhuset. Vid utövandet av denna
ledning skall läkaren i frågor som inte
rör vården av enskilda patienter följa
de föreskrifter som landstingskommunen
kan meddela.

Landstingskommunen kan förordna
en annan läkare att fullgöra viss
del av en överläkares eller distriktsläkares
åligganden enligt första stycket.

Regeringen eller efter regeringens
bemyndigande socialstyrelsen får för
särskilt fall medge undantag frän
bestämmelsen i första stycket.

Landstingskommunen skall ha ett
sammanhållet ansvar för ledningen
av all sjukvårdande verksamhet.
Inom ramen för detta ansvar kan
ansvaret delegeras till olika befattningshavare
beroende på deras
yrkesmässiga kompetens.

För vården av enskild patient
ansvarar en läkare.

Vårdavgifter Vårdavgifter

17 §

Av patienterna får tas ut vårdavgif- Hälso- och sjukvården skall vara

ter enligt grunder som landstings- avgiftsfri,

kommunen bestämmer, i den mån

SoU 1981/82:51

Regeringens förslag Motionärernas förslag

inte annat är särskilt föreskrivet.

Patienter som är bosatta inom landstingskommunen
skall därvid behandlas
lika.

När sjukhusvård meddelas en pensionär
i fall där rätten till ersättning
för vården upphört enligt 2 kap. 12 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
skall vården vara avgiftsfri de
första sex dagarna vid varje vårdtillfälle.
Vårdavgiften för tid därefter får
bestämmas med hänsyn till pensionärens
betalningsförmåga. 1 sådant fall
skall endast pensionärens egna inkomster
efter skatt läggas till grund
för avgiften. Vårdavgiften skall alltid
bestämmas så att pensionären förbehålls
tillräckliga medel för sina personliga
behov. Regeringen meddelar
ytterligare föreskrifter om sådana
avgifter.

En fordran på vårdavgift preskriberas
tre år efter tillkomsten. 1 övrigt
gäller preskriptionslagen (1981:130) i
fråga om sådana fordringar.

I motion 1981/82:2164 av Margareta Winberg (s) och Arne Nygren (s)
hemställs att riksdagen beslutar att lagtexten med anledning av proposition
1981/82:97 ändras enligt följande:

Propositionens lydelse Föreslagen lydelse

1§

Med hälso- och sjukvård avses i Med hälso- och sjukvård avses i

denna lag åtgärder för att medicinskt denna lag åtgärder för att förebygga,

förebygga, utreda och behandla utreda och behandla sjukdomar och

sjukdomar och skador. Till hälso- skador. Till hälso- och sjukvården

och sjukvården hör sjuktranspor- hör sjuktransporter,

ter.

I fråga psykiskt utvecklingsstörda.

I fråga särskilda bestämmelser.

2 §

Målet för hela befolkningen.

3 §

Varje landstingskommun och sjukvård.

En god hälso- och sjukvård skall En god hälso- och sjukvård skall
särskilt särskilt

SoU 1981/82:51

Propositionens lydelse

Föreslagen lydelse

1. vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,

2. vara lätt tillgänglig,

3. bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet,

4. främja goda kontakter mellan
patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Vården och med patienten.

Patienten skall sekretesslagen (1980:100).

1. vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,

2. vara lätt tillgänglig,

3. utgå från den enskildes eget
ansvar för sin hälsa och bygga på
respekt för patientens självbestämmande
och integritet,

4. främja goda kontakter mellan
patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

1 motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och sjukvårdslag
beslutar att uttala vad i motionen anförts om motiveringen till 2 §,
nämligen att sjukdomens art och varaktighet mycket väl kan ha betydelse
vid prioritering i oundvikliga kösituationer,

2. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och sjukvårdslag
beslutar att 3 § första stycket skall ha följande såsom Motionärernas
förslag betecknade lydelse:

Föreslagen lydelse

Varje landstingskommun skall
erbjuda en god hälso- och sjukvård
åt dem som är bosatta inom landstingskommunen.
Även i övrigt skall
landstingskommunen verka för en
god hälsa hos hela befolkningen.
Vad som i denna lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner
som inte ingår i en landstingskommun.
Bestämmelser om
förvaltningsutskott skall därvid avse
kommunstyrelsen. Vad här sagts
utgör inte hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.

Motionärernas förslag

Varje landstingskommun skall
erbjuda en god hälso- och sjukvård
åt dem som är bosatta inom landstingskommunen
och inte får sitt behov
av vård tillgodosett på annat
sätt. Även i övrigt skall landstingskommunen
verka för en god hälsa
hos hela befolkningen. Vad som i
denna lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner som
inte ingår i en landstingskommun.
Bestämmelser om förvaltningsutskott
skall därvid avse kommunstyrelsen.
Vad här sagts utgör inte hinder
för annan att bedriva hälso- och
sjukvård.

3. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och sjukvårdslag
beslutar att 16 § första stycket skall ha följande såsom Motionärernas
förslag betecknade lydelse:

SoU 1981/82:51

Föreslagen lydelse

Regeringen får meddela föreskrifter
om behörighet till tjänster
inom hälso- och sjukvården och om
tillsättning. Regeringen får överlåta
åt socialstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.

Motionärernas förslag

Regeringen meddelar föreskrifter
om behörighet till tjänster inom
hälso- och sjukvården och om tillsättning.
Regeringen får överlåta åt
socialstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.

4. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och sjukvårdslag
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om ansvaret för den övergripande centrala planeringen och samordningen
av hälso- och sjukvården och för fastställandet av läkarfördelningsprogrammet,

5. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och sjukvårdslag
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att det bör vara en
strävan att förlägga forskning inom vårdområdet i anknytning till högskolan
och den kvalificerade medicinska utbildningen,

6. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och sjukvårdslag
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att nämnden för
läkares vidareutbildning (NLV) med nuvarande typ av organisation bör
bibehållas som centralt expertorgan inom socialstyrelsen.

I motion 1981/82:2167 av Lahja Exner m. fl. (s) hemställs att riksdagen
begär att regeringen tar upp överläggningar med Landstingsförbundet
rörande hälso- och sjukvårdslagens tillämpning för invandrarna.

Utskottet

Propositionsförslagen

Enligt sjukvårdslagen (1962:242) åligger det landstingskommunerna
och kommuner som ej tillhör landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen)
att för dem, vilka är bosatta inom sjukvårdshuvudmännens områden,
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. Med annan åsyftas
staten, primärkommuner och enskilda — personer eller organisationer.
Sjukvårdslagen innehåller inte något åläggande för sjukvårdshuvudmännen
att ombesörja hälsovård.

Den nuvarande sjukvårdslagstiftningen har sin tyngdpunkt i den sjukhusanknutna
verksamheten och innehåller en relativt omfattande detaljreglering
av sjukvårdens organisation och förvaltning.

I propositionen föreslås att sjukvårdslagen skall ersättas av en målinriktad
ramlag för hela hälso- och sjukvården, en hälso- och sjukvårdslag, som

SoU 1981/82:51

ger stort utrymme för sjukvårdshuvudmännen att utforma vården efter
lokala och regionala behov och förutsättningar. Samtidigt syftar flera av
förslagen till att stärka patientens ställning inom hälso- och sjukvården.

Den föreslagna hälso- och sjukvårdslagen (HSL) inleds i 1 § med en
definition på vad som i lagen avses med hälso- och sjukvård. I paragrafens
andra och tredje stycken anges verksamheter — omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda och tandvård — som inte skall omfattas av lagen.
Beträffande dessa verksamheter hänvisas till särskilda bestämmelser.

I 2 § sätts upp ett övergripande mål för all den hälso- och sjukvård som
omfattas av definitionen i 1 §, nämligen både den hälso- och sjukvård som
bedrivs av landstingskommunerna och den som bedrivs av annan huvudman,
t. ex. enskilda vårdgivare, företagshälsovården och skolhälsovården.
Det övergripande målet för hälso- och sjukvården skall vara en god hälsa
och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

I 3 — 19 §§ meddelas bestämmelser för den landstingskommunala hälsooch
sjukvården.

1 20 § finns bestämmelser med bemyndigande för regeringen att meddela
särskilda föreskrifter om hälso- och sjukvården i krig eller vid likartade
förhållanden.

Bestämmelserna om den landstingskommunala hälso- och sjukvården
innebär huvudsakligen följande.

Landstingskommunerna ges ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa.
Landstingskommunerna åläggs sålunda förutom att erbjuda sjukvård även
att förebygga ohälsa hos befolkningen genom insatser riktade mot såväl
människorna som miljön.

Det förutsätts bl. a. att landstingskommunerna genom upplysning och
information skall stimulera de enskilda människorna att känna ansvar för
sin hälsa och att själva ompröva och eventuellt ändra sin livsföring mot
bakgrund av att människorna genom goda levnadsvanor kan inte bara
undgå eller begränsa sjukdomar och skador utan även öka sitt eget välbefinnande.

Med hänsyn till att människornas hälsa också påverkas av samhällets
miljöutformning skall landstingskommunerna vidare ta till vara, sammanställa,
bearbeta och utnyttja den information som finns inom hälso- och
sjukvården om risker i människornas livsmiljö. Hälso- och sjukvården
skall i framtiden mera aktivt medverka i samhällsplaneringen och på så
sätt bidra till en bättre livsmiljö för befolkningen.

Ett antal krav på landstingskommunernas hälso- och sjukvård ställs
upp. Den skall vara av god kvalitet och tillgodose patienternas behov av
trygghet, vara lätt tillgänglig samt bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet. I sistnämnda hänseende åläggs landstingskommunerna
att informera patienten om hälsotillståndet och de behandlingsmöjligheter
som finns. Patienten skall vidare, så långt det är möjligt, ges

SoU 1981/82:51

tillfälle att samråda med personalen om den egna vården och behandlingen.
En god kontinuitet i kontakterna mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen skall främjas.

Som ett led i landstingskommunernas vidgade ansvar åläggs dessa vidare
att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens
behov av vård. En samordning av verksamheten med kommuner och
andra vårdgivare i landstingskommunen samt med närliggande landstingskommuner
skall ske i syfte att åstadkomma ett samlat och rationellt
utbud av vård.

Regleringen av den organisatoriska uppbyggnaden av landstingskommunernas
hälso- och sjukvård har begränsats. Regler om en politiskt vald
styrelse, benämnd hälso- och sjukvårdsnämnd, behålls dock. Möjligheter
kommer att finnas att under denna nämnd inrätta förtroendemannaorgan.

Regler om medicinskt ledningsansvar för vissa läkare behålls. Möjligheter
införs för socialstyrelsen att ge dispens från bestämmelserna härom.

Tillsynen över landstingskommunernas hälso- och sjukvård skall även
i fortsättningen ligga på socialstyrelsen. Tillsynen föreslås avse främst
allmänna riktlinjer, erfarenhetsutbyte och rådgivning men även inspektioner
skall kunna företas.

Till hälso- och sjukvårdslagen kommer att knytas bestämmelser som
utfärdas av regeringen och socialstyrelsen.

Kungörelsen (1970:704) om kommunala undervisningssjukhus (KUSK)
föreslås till vissa delar bli ersatt med en lag om vissa läkartjänster vid
enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har
upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m. m.

I lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso-och sjukvården
föreslås vissa ändringar av i huvudsak följdkaraktär.

Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

I propositionen föreslås också riktlinjer i fråga om statlig planering och
samordning av hälso- och sjukvården.

Propositionen grundas på förslag av den år 1975 tillkallade hälso- och
sjukvårdsutredningen (HSU) (S 1975:04) i utredningens betänkande (SOU
1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården med förslag till hälsooch
sjukvårdslag.

Förslaget till hälso- och sjukvårdslag

Inledning

Den gällande sjukvårdslagstiftningen har sedan länge kritiserats för att
den fortfarande har sin tyngdpunkt i den sjukhusanknutna verksamheten

SoU 1981/82:51

och för att den innehåller en relativt ingående detaljreglering. Det räcker
emellertid inte längre med att hälso- och sjukvården enbart tar hand om
dem som blir sjuka eller skadas utan den måste i större utsträckning
engagera sig i hälsovårdande uppgifter. Sjukvårdslagstiftningen står vidare
inte i samklang med strävandena i dagens samhälle att lämna kommuner
och landstingskommuner största möjliga frihet att anpassa sina arbetsformer
till de lokala förhållandena. Om HSL antas av riksdagen får hälsooch
sjukvården ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa och landstingskommunerna
ges möjlighet att anpassa hälso- och sjukvården efter lokala
och regionala behov och förutsättningar. Mot denna bakgrund tillstyrker
utskottet att det i propositionen framlagda förslaget till hälso- och sjukvårdslag
läggs till grund för lagstiftning. Detta innebär samtidigt att utskottet
avstyrker motion 1981/82:2163 av Lars Werner m.fl. (vpk), såvitt avser
yrkande 1. I motionen framförs kritik mot en ramlagstiftning för hälsooch
sjukvården. Motionärerna begär att riksdagen skall avvisa propositionen
och hemställa hos regeringen om ett nytt förslag.

I detta sammanhang vill utskottet nämna att utskottet vid de överväganden,
som redovisas i det följande, kommer fram till att den lagtext som
förelagts riksdagen bör godtas med endast en ändring, nämligen i 16 §
första stycket HSL. Då det gäller tillämpningen av lagens bestämmelser
gör utskottet vissa uttalanden.

Utskottet tar i det följande i huvudsak endast upp frågor som aktualiserats
motionsvägen. Flertalet motionsyrkanden avser frågor som ingående
diskuterats i propositionen. I de fall utskottet ansluter sig till de överväganden
som gjorts i propositionen begränsar sig utskottet i allmänhet till att i
huvudsak hänvisa till framställningen i denna.

Hälso- och sjukvårdens mål och uppgifter

Utskottet instämmer i uppfattningen att det främsta målet för hälso- och
sjukvården bör vara en god hälsa för hela befolkningen. För hälso- och
sjukvårdens del förutsätter detta mål åtgärder för att befästa, skapa eller
återställa ett så gott hälsotillstånd som möjligt för den enskilde individen.
Det förutsätter också allmänt förebyggande insatser för att så långt som
möjligt begränsa riskerna i livsmiljön och därmed en god hälsopolitisk
planering. Utskottet instämmer också i uppfattningen att ett annat övergripande
mål för vården skall vara att den skall erbjudas befolkningen på
lika villkor (prop. s. 27). I det följande återkommer utskottet till den
närmare innebörden av detta mål.

I anslutning till det sagda Finns skäl ta upp frågan hur begreppet hälsooch
sjukvård skall definieras. I HSU:s lagförslag definierades hälso- och
sjukvård som en verksamhet för att förebygga, uppspåra, utreda och
behandla sjukdomar och skador. I 1 § HSL avses med hälso- och sjukvård

SoU 1981/82:51

åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och
skador.

I motion 1981/82:2164 av Margareta Winberg (s) och Arne Nygren (s)
uttalas mot bakgrund av att ordet ”medicinskt” tillagts definitionen av
hälso- och sjukvård farhågor för att en rent medicinsk syn på hälso- och
sjukvården skall leda till att faktorer utanför det medicinska området som
kan påverka hälsan inte uppmärksammas. Motionärerna begär därför i
här aktuell del av motionen att ordet ”medicinskt” utesluts i definitionen
av begreppet hälso- och sjukvård.

Av propositionen och av svaret på en fråga i kammaren framgår att
ordet ”medicinskt” tillkommit inte för att begränsa omfattningen av begreppet
hälso- och sjukvård utan för att undvika en alltför vid tolkning av
begreppet. Hälso- och sjukvården skall omfatta sådan verksamhet som
bedöms kräva medicinskt utbildad personal eller sådan personal i samarbete
med viss annan personal. HSL innebär inte någon förändring eller
begränsning i synen på hälso-och sjukvården i förhållande till HSU:s
förslag. För att kunna åstadkomma en så god hälsa som möjligt hos
befolkningen måste förutsättas insatser av många andra samhällsorgan
som kan medverka till ett bättre hälsotillstånd hos befolkningen, t.ex.
arbetsmarknadsmyndigheter, arbetarskydd, bostadsmyndigheter, socialtjänst,
sjukförsäkring och miljövårdsorgan. Hälso- och sjukvården bör,
framhålls det, i samverkan med dessa andra samhällsorgan främja människornas
hälsa (prop. s. 27, RD:s prot. 1981/82:91 s. 73 — 76).

Med hänsyn till det anförda bör motion 1981/82:2164 i här aktuell del
inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

I motion 1981/82:2163 av Lars Werner m.fl. (vpk) framförs kritik för att
bland uppgifterna för hälso- och sjukvården inte skrivits in uppgiften att
uppspåra sjukdomar. Motionärerna anser att den förebyggande inriktning
för hälso- och sjukvården som HSU föreslagit därigenom urholkats och
begär i här aktuell del av motionen (yrkande 2 delvis) att ordet ”uppspåra”
tas in i definitionen av hälso- och sjukvård.

I hälso- och sjukvårdens individinriktade förebyggande åtgärder innefattas
även åtgärder för att uppspåra sjukdomar och förstadier till sådana.
Andra förebyggande insatser är information och hälsoupplysning samt
åtgärder för att förhindra uppkomsten av sjukdom, t. ex. vaccinering. Det
finns inte anledning att särskilt ange uppspårande verksamhet i lagtexten.
Som nämnts ovan innebär HSL inte någon förändring eller begränsning i
synen på hälso- och sjukvården i förhållande till HSU:s förslag.

Med hänsyn till det anförda bör inte heller motion 1981/82:2163 i här
aktuell del föranleda någon åtgärd av riksdagen.

I motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att i

SoU 1981/82:51

begreppet sjukdomar och skador ingår varken mödravård, förlossningsvård
eller abortverksamhet och att graviditet varken är en sjukdom eller
skada. Motionären begär därför i här aktuell del av motionen (yrkande
2 a) att ordet ”havandeskap” skall skrivas in i definitionen av hälso- och
sjukvårdens uppgifter för att åtgärder med anledning av havandeskap
skall innefattas i dessa uppgifter.

I propositionen framhålls att åtgärder med anledning av bl. a barnsbörd
innefattas i begreppet hälso- och sjukvård trots att de inte uttryckligen
nämns i HSL och att detsamma gäller åtgärder i samband med abort och
sterilisering (prop. s. lil).

Med hänsyn till att någon begränsning av de uppgifter som sjukvården
nu i praktiken har inte är avsedd i HSL och att därtill kommer att hälsovård
föreslås bli en med sjukvård jämställd uppgift bör det inte råda någon
tvekan om att åtgärder med anledning av havandeskap innefattas i begreppet
hälso- och sjukvård. Ett tillägg till definitionen av begreppet hälso- och
sjukvård i enlighet med motionärens förslag är därför enligt utskottets
mening inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:2161
i här aktuell del.

Företräde till vård i vissa fall

Utskottet har i det föregående anslutit sig till förslag om att som mål för
hälso- och sjukvården bör uppställas en god hälsa och en vård på lika
villkor för hela befolkningen (2 § HSL).

I den allmänna motiveringen i propositionen sägs bl. a. att behovet av
vård, inom ramen för de ekonomiska resurserna, ensamt skall vara avgörande
för vårdens omfattning och karaktär och att vid prioritering mellan
två patienter den som har det mest akuta behovet av vård skall ges företräde.
Möjligheterna att vid behov erhålla vård får sålunda inte påverkas av
sådana förhållanden som ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning,
betalningsförmåga, nationalitet, kulturella olikheter, sjukdomens art och
sjukdomens varaktighet. Ett liknande uttalande om att sjukdomens art och
varaktighet inte får påverka vårdmöjligheterna återkommer i specialmotiveringen
till 2 § (prop. s. 27 och 28 samt 114).

Med anledning av ett påpekande av lagrådet om vilken betydelse sjukdomens
art och varaktighet bör ha för vårdmöjligheterna har föredragande
statsrådet vid anmälan av lagrådets yttrande framhållit att avgörande för
vårdens omfattning och karaktär bör vara patientens behov av vård och att
vid en prioritering mellan två patienter det avgörande givetvis måste vara
hur angeläget behovet av vård är.

Mot bakgrund av dessa uttalanden i propositionen begärs i motion
1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna att den som har det mest akuta behovet av
vård skall ges företräde (yrkande 1 c) samt i motion 1981/82:2166 av Nils

SoU 1981/82:51

Carlshamre m.fl. (m) att riksdagen skall uttala att sjukdomens art och
varaktighet mycket väl kan ha betydelse vid prioritering i oundvikliga
kösituationer (yrkande I).

Utskottet anser att det klart måste slås fast att det avgörande när en
prioritering är ofrånkomlig måste vara hur angeläget behovet av medicinsk
vård är och att vid bedömningen härav självfallet sjukdomens art och i
vissa fall också dess varaktighet får betydelse. Utskottet vill i anslutning
härtill framhålla att i det sagda också ligger att en kölista inte i alla
situationer får vara avgörande för vem som skall få vård.

Vad utskottet sålunda anfört tillgodoser här aktuella yrkanden i motionerna
1981/82:2161 och 1981/82:2166.

Krav att vården skall utgå från en helhetssyn pä människors behov

I motion 1981/82:2163 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs i här aktuell del
(yrkande 2 delvis) att 2 § HSL skall kompletteras med en bestämmelse om
att vården skall utgå från en helhetssyn på människors behov.

Utskottet ansluter sig till bedömningen i propositionen att det inte är
nödvändigt att ha en sådan föreskrift som motionärerna förordar (se prop.
s. 117). Motion 1981/82:2163 avstyrks därför i här aktuell del.

Vårdansvar och planläggningsansvar

I överensstämmelse med vad HSU föreslagit föreslås i propositionen att
landstingskommunerna skall få ett vidgat ansvar inom hälso- och sjukvårdens
område. Utskottet delar denna uppfattning. Landstingskommunerna
bör ges ett ansvar för att främja hälsan hos dem som är bosatta inom
landstingskommunen och för att befolkningen erbjuds en god hälso- och
sjukvård. De bör, som också föreslås i propositionen, ansvara för planeringen
av hälso- och sjukvårdens utveckling och för samverkan med bl. a.
andra myndigheter vars verksamhet kan ha betydelse för befolkningens
hälsa. Att ett sådant samlat ansvar läggs på landstingskommunerna kan,
som vidare anförs, få stor betydelse för möjligheten att på sikt förbättra
hälsan hos befolkningen och för att effektivisera verksamheten.

Det sagda står inte i motsättning till den nu gällande principen att det —
med vissa undantag — står var och en fritt att utöva verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område. Någon anledning att ändra på denna princip
finns inte. Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:2163 av Lars Werner
m.fl. (vpk), såvitt däri yrkas att 1 § i lagförslaget skall kompletteras med en
bestämmelse om att all sjukvård skall bedrivas i samhällets regi (yrkande
2 delvis).

I enlighet med det ovan sagda föreslås att det i 3 § HSL skall stadgas att
varje landstingskommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem
som är bosatta inom landstingskommunen och att denna även i övrigt skall

SoU 1981/82:51

verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vidare föreslås att det skall
stadgas att vad sålunda sagts inte skall utgöra hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.

Lagrådet ansåg att sistnämnda stadgande var obehövligt, om avsikten
var att upplysa om att landstingskommunens skyldighet att erbjuda hälsooch
sjukvård inte hindrade annan att erbjuda sådan vård. Om avsikten
däremot var att begränsa landstingskommunens ansvar borde detta i stället
ske genom ett tillägg till de föreslagna bestämmelserna av innehåll att
landstingskommunens skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård
skulle begränsas till fall där invånarnas vårdbehov inte tillgodoses på
annat sätt.

Vid anmälan av lagrådets protokoll i regeringen avvisades lagrådets
förslag. Därvid anfördes bl. a. att landstingskommunen bör ha ett förstahandsansvar
för att den enskilde erbjuds hälso- och sjukvård, att emellertid
vissa former av hälso- och sjukvård, t. ex. skolhälsovården och företagshälsovården,
även i fortsättningen kommer att ha särskilda huvudmän, att
det är angeläget att andra vårdgivare, t. ex. privatpraktiserande läkare och
privata sjukhem, ges goda möjligheter för sin verksamhet samt att det bör
markeras att landstingskommunens ansvar inte utgör något hinder härför.
Mot denna bakgrund följdes inte lagrådets ändringsförslag i propositionen.

I motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre m.fl. (m) yrkas att det av
lagrådet föreslagna tillägget skall tas in i 3 § (yrkande 2).

Utskottet har stannat för att godta den i propositionen föreslagna lagtexten.
Den omständigheten att landstingskommunen åläggs ett långtgående
vårdansvar innebär enligt utskottets mening inte att bestämmelserna i 3 §
får tas till intäkt för att begränsa möjligheterna för annan att bedriva hälsooch
sjukvård. Bestämmelserna måste också ses i samband med de regler
som föreslås rörande planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården.
Dessa bestämmelser behandlas i det följande. Utskottet anser således
att motionsyrkandet inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt 7 § första stycket HSL skall landstingskommunen planera hälsooch
sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och
sjukvård. Planeringen skall enligt andra stycket i paragrafen avse även den
hälso- och sjukvård som erbjuds av annan än landstingskommunen.

I motion 1981/82:2163 föreslås att det i 7 § andra stycket skall stadgas
att landstingskommun skall ha ett totalansvar för vårdens planering
(yrkande 2 delvis).

Enligt utskottets mening behövs det regler av det slag rörande planeringen
av hälso- och sjukvården som föreslås i propositionen. Reglerna behövs
för att landstingskommunen skall kunna tillgodose behovet av sjukvård
hos dem, för vilka kommunen enligt 3 § har en skyldighet att tillhandahålla
sådan vård. Bl. a. för att få ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser

SoU 1981/82:51

bör planeringen avse även andra vårdgivare än landstingskommunen.
Utskottet, som inte kan finna att den i motionen föreslagna lagtexten
skulle förändra innehållet i planeringsansvaret, tillstyrker propositionens
förslag till 7 § HSL. Motionsyrkandet avstyrks.

Planeringsansvaret innebär bl. a. att landstingskommunen skall ta hänsyn
till det utbud av hälso- och sjukvård som andra vårdgivare svarar för,
t. ex. privata vårdinrättningar, privatpraktiserande läkare, skolhälsovård
och företagshälsovård. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att en
beredningsgrupp tillsatts inom socialdepartementet med uppgift att analysera
frågan om nyrekrytering till privatpraktikerkåren. Gruppen skall
bl. a. lägga fram förslag om hur samarbetet mellan privatpraktikerna och
den offentliga vården kan utvecklas. I det nu aktuella lagförslaget tas upp
en bestämmelse som tar sikte på samarbetet mellan landstingskommunen
och andra vårdgivare. Enligt 8 § HSL skall nämligen landstingskommunen
i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården samverka med
samhällsorgan, organisationer och enskilda. Utskottet vill starkt understryka
vad som anförs i propositionen om att ordet samverkan avser att
markera att samarbetet skall vara fråga om ett ömsesidigt givande och
tagande (prop. s. 124). Det är således inte endast fråga om att bereda någon
tillfälle att ta del av t. ex. ett visst förslag till utbyggnad, utan avsikten är
att denne skall ges möjlighet att påverka utformningen av förslaget genom
att belysa det utifrån hans kunskaper och erfarenheter. Utskottet vill här
också understryka att landstingskommunen inte får någon bestämmanderätt
över andra vårdgivares verksamhet. Utskottet tillstyrker förslaget till
lagtext. Detta innebär samtidigt att motion 1981/82:2163 avstyrks, såvitt
däri föreslås en ändring som hänger samman med att utskottet avvisat
tanken på att all hälso- och sjukvård skall bedrivas i samhällets regi
(yrkande 2 delvis).

I propositionen tas utförligt upp frågan om avgränsningen av landstingskommunens
ansvar för hälso- och sjukvården gentemot närliggande
verksamhetsområden som andra huvudmän svarar för (prop. s. 42). Utskottet
har inte något att erinra mot vad som där anförs. Inte minst då det
gäller kommunernas ansvar för den allmänna hälsovården är det viktigt att
man så långt möjligt söker klara av gränsdragningsfrågan. Det måste här
ankomma på landstingskommunen att vara aktiv för att, om osäkerhet
uppkommer om en viss uppgift ankommer på hälso- och sjukvården eller
på den allmänna hälsovården, få till stånd en överenskommelse med
kommunen i fråga.

Den enskildes ansvar för sin hälsa

I 3 § stadgas att en god hälso- och sjukvård skall särskilt (1) vara av god
kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behand -

SoU 1981/82:51

lingen, (2) vara lätt tillgänglig, (3) bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet, (4) främja goda kontakter mellan patienten och
hälso- och sjukvårdspersonalen.

I motion 1981/82:2164 av Margareta Winberg (s) och Arne Nygren (s)
framhålls bl. a. att ingen samhällsåtgärd kan förbättra folkhälsan så mycket
som den livsföring som de enskilda människorna bestämmer sig för.
Motionärerna begär mot denna bakgrund i här aktuell del av motionen att
punkt 3 i det ovan redovisade stadgandet skall kompletteras med en
bestämmelse om att hälso- och sjukvården skall utgå från den enskildes
eget ansvar för sin hälsa. Kravet på den enskildes ansvar för sin hälsa skall
dock enligt motionärerna inte innebära att någon, oavsett anledningen till
sjukdom och ohälsa, inte skall få den lika och goda vård som skall komma
alla medborgare till del.

Utskottet kan helt ansluta sig till det synsätt som präglar motionen.
Detta står också i överensstämmelse med vad som anförts i propositionen.
I denna förutsätts sålunda bl. a. att landstingskommunen genom upplysning
och information skall stimulera de enskilda människorna att känna
ansvar för sin hälsa och att själva ompröva och eventuellt ändra sin
livsföring. Hälsovård, s. k. friskvård och s. k. egenvård måste utgöra en
viktig del av hälso- och sjukvården i framtiden (se vidare prop. s. 58).

Som både föredragande statsrådet och motionärerna framhåller skall
alla — oavsett orsaken till sjukdom eller skada — kunna få vård och
behandling. Mot denna bakgrund har det inte skrivits in i HSL att vården
skall utgå från den enskildes ansvar. Utskottet ansluter sig till detta ställningstagande.
Motion 1981/82:2164 i här aktuell del avstyrks således.

Upplysningar om undersökningsmetoder

I 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-och sjukvårdspersonalen
m. fl. (tillsynslagen) finns en bestämmelse om att den som har ansvaret för
vården är skyldig att informera patienten om hans hälsotillstånd och om
de behandlingsmöjligheter som står till buds. En motsvarande bestämmelse
för den landstingskommunala hälso- och sjukvården har tagits in i 3 §
fjärde stycket HSL. Patienten inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården skall således ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till buds.

1 motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att
patienten ofta är mera frågande inför undersökningsmetoderna än inför
behandlingen. Motionären begär därför (yrkande 2 b) att i lagtexten skall
anges att informationsskyldigheten även omfattar de undersökningsmetoder
som står till buds.

Upplysning och information i det enskilda vårdfallet är av grundläggande
betydelse för att skapa ett förtroendefullt förhållande mellan patienten,
å ena sidan, och hälso- och sjukvården och dess personal, å andra sidan.

SoU 1981/82:51

Ovannämnd bestämmelse i tillsynslagen och dess föreslagna motsvarighet
i HSL innebär ett krav att vården bedrivs och organiseras på ett sådant sätt
att patientens berättigade krav på information kan tillgodoses. Någon
tvekan om att information om de undersökningsmetoder som står till buds
innefattas i informationsskyldigheten gentemot patienten bör mot denna
bakgrund inte råda.

Motion 1981/82:2161 påkallar därför enligt utskottets mening inte någon
riksdagens åtgärd i här aktuell del.

Invandrarna och hälso- och sjukvården

I motion 1981/82:2167av Lahja Exnerm.fl. (s) anges en rad åtgärder som
— med hänsyn till invandrarnas bakgrund i fråga om språk, kunskaper,
levnadsvillkor m. m. — enligt motionärerna måste vidtas för att målet en
vård på lika villkor för hela befolkningen skall uppnås. Motionärerna
begär att regeringen skall ta upp överläggningar med Landstingsförbundet
rörande hälso- och sjukvårdslagens tillämpning för invandrarna.

Utskottet behandlade hösten 1981 i betänkande SoU 1981/82:25 en
motion vari begärdes att regeringen skulle ta upp överläggningar med
Landstingsförbundet rörande förbättrad hälso- och sjukvård för invandrare.
I motiveringen till yrkandet framhölls bl. a. att hälso- och sjukvården
måste göras praktiskt tillgänglig även för invandrarna. Utskottet redovisade
i betänkandet olika sammanhang i vilka frågan om invandrarnas situation
inom hälso- och sjukvården uppmärksammats, nämligen bl. a. i riktlinjerna
för det utredningsarbete som pågår om ett principprogram för den
framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren 1990-2000 (HS 90),
uppdraget för den hösten 1979 bildade arbetsgruppen rörande de finskspråkiga
invandrarnas situation inom den svenska hälso- och sjukvården,
en under hösten 1981 anordnad konferens om invandrarfrågor med representanter
för statens invandrarverk och ett 20-tal företrädare för Landstingsförbundet
samt direktiven för den år 1980 tillkallade invandrarpolitiska
kommittén (A 1980:04).

1 propositionen framhålls bl. a. att en viktig uppgift för hälso- och sjukvården
blir att utreda hur skilda sociala förhållanden, som kan begränsa
den enskildes möjlighet att utnyttja vårdutbudet, bör påverka hälso- och
sjukvårdens inriktning och utformning och understryks vikten av att invandrarna
får tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor som den
övriga befolkningen. Detta gäller inte minst de förebyggande insatserna.
Invandrarnas särskilda informationsproblem måste uppmärksammas
(prop. s. 28, 52 och 59).

Det ansvar för att en god hälso- och sjukvård erbjuds befolkningen, som
HSL lägger på landstingskommunerna, innebär att hälso- och sjukvården
måste anpassas även till invandrarnas situation. Den i utskottets ovannämnda
betänkande lämnade redovisningen för hur invandrarnas situa -

SoU 1981/82:51

tion inom hälso- och sjukvården uppmärksammats i utredningssammanhang
m. m. och den ovan lämnade redovisningen för propositionens innehåll
visar att man är medveten om att invandrarnas situation inom
hälso- och sjukvården behöver förbättras på olika sätt. Med hänsyn härtill
och till att landstingskommunernas ansvar enligt HSL vidgas till att omfatta
även hälsovård har utskottet anledning räkna med att motionens syfte
skall kunna tillgodoses utan att riksdagen nu behöver ta några initiativ.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1981/82:2167 är därför
enligt utskottets mening inte erforderlig.

Krav att landstingskommunen skall delta i samhällsplaneringen

1 motion 1981/82:2163 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs i här aktuell del
av motionen (yrkande 2 delvis) att 8 § HSL kompletteras med en bestämmelse
om att landstingskommunen skall delta i samhällsplaneringen i syfte
att främja en god hälsa hos befolkningen.

Den offentliga hälso- och sjukvårdens betydelse för samhället har särskilt
under de senaste årtiondena blivit allt större. Detta har bl. a. fört med
sig att landstingskommunernas delaktighet i den allmänna samhällsplaneringen
har blivit mer markerad än tidigare. Bl. a. är landstingskommunerna
genom författningsbestämmelser tillförsäkrade inflytande på länsplaneringen.

I propositionen framhålls att landstingskommunerna måste ta en aktiv
del i samhällsplaneringen och i sin planering ange hälso- och sjukvårdens
önskemål om förändringar inom andra sektorer i samhället i syfte att
förbättra befolkningens hälsa. Betydelsen av samverkan med sådana kommunala,
regionala och centrala organ som kan påverka behov, förutsättningar
och förhållanden inom andra samhällssektorer understryks (prop.
s. 62 och 63).

Med hänsyn till det vidgade ansvar för hälso- och sjukvården som HSL
lägger på landstingskommunerna har utskottet anledning räkna med att
landstingskommunerna kommer att öka sitt engagemang i samhällsplaneringen.
Någon särskild bestämmelse i HSL om att landstingskommunerna
skall delta i samhällsplaneringen är därför inte erforderlig. Utskottet avstyrker
således motion 1981/82:2163 i här aktuell del.

Vissa bestämmelser om personal för hälso- och sjukvården

En god hälso- och sjukvård förutsätter en välutbildad och kompetent
personal. I avsikt att landstingskommunens hälso- och sjukvård skall
tillförsäkras den personalkader som behövs för att tillhandahålla en god
vård har i 13 § första stycket HSL tagits in en bestämmelse om att i hälsooch
sjukvården skall finnas den personal som behövs för att meddela god
vård. En erinran om att det finns särskilda bestämmelser om åligganden
för hälso- och sjukvårdspersonalen och om tillsynen över denna personal
finns i andra stycket i paragrafen.

2 Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 51

SoU 1981/82:51

I motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) begärs att 13 §
HSL skall få en som motionären anför något mindre infantil utformning
(yrkande 2 c).

Enligt utskottets mening behövs de i 13 § HSL föreslagna bestämmelserna.
Utskottet har inte någon erinran mot utformningen av dem. Motion
1981/82:2161 avstyrks därför i här aktuell del.

Det medicinska ledningsansvaret m.m.

Föreskrifter om hälso- och sjukvårdspersonalensyrkesansvar finns i olika
författningar, bl. a. i tillsynslagen och i allmänna läkarinstruktionen.
Grundprincipen för hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesansvar kan
sammanfattningsvis sägas vara att var och en som arbetar inom hälso- och
sjukvården har ett ansvar för egna bedömningar, beslut och åtgärder i
samband med yrkesutövningen. Alla har en skyldighet att följa av socialstyrelsen
utfärdade föreskrifter m. m. Hälso- och sjukvårdspersonalen står
i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen och frågor om disciplinansvar
prövas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Principerna för delegering av uppgifter inom hälso- och sjukvården
finns redovisade i socialstyrelsens kungörelse med allmänna råd om
delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård m. m.
(SOSFS(M) 1980:100).

Ledningsansvar avser ansvar för att underställd personal fullgör sina
åligganden. Man skiljer inom hälso- och sjukvården mellan administrativt
ledningsansvar, som omfattar verksamhet som inte hör till den medicinska
verksamheten, och medicinskt ledningsansvar, till vars innebörd utskottet
återkommer nedan.

Det administrativa ledningsansvaret är ingående reglerat i den nuvarande
sjukvårdslagstiftningen. Med utgångspunkt i att det ankommer på
landstingskommunen att bestämma hur det administrativa ledningsansvaret
skall vara fördelat har det administrativa ledningsansvaret inte närmare
reglerats i HSL.

Enligt den nuvarande sjukvårdslagstiftningen avser det medicinska ledningsansvaret
frågor som hör till den medicinska verksamheten och ligger
på överordnade läkare (överläkare, distriktsläkare m. fl.). Den ”direkt
medicinska verksamheten” brukar enligt HSU definieras som undersökning
och behandling (diagnos och terapi) — dvs. uppgifter, vilkas handhavande
kräver särskild medicinsk utbildning.

I HSL behålls regler om medicinskt ledningsansvar för vissa läkare.
Enligt 14 § HSL skall således en särskild läkare finnas som ansvarar för
ledningen av den medicinska verksamheten inom det verksamhetsområde
som landstingskommunen bestämmer. Denne läkare skall benämnas överläkare
i fråga om verksamhet på sjukhus och distriktsläkare i fråga om

SoU 1981/82:51

verksamhet utanför sjukhus. En överläkares verksamhet skall kunna omfatta
även verksamhet utanför sjukhuset. Vid utövandet av ledningen skall
läkaren i frågor som inte rör vården av enskilda patienter följa de föreskrifter
som landstingskommunen kan meddela. Landstingskommunen skall
kunna förordna en annan läkare att fullgöra viss del av en överläkares eller
distriktläkares åligganden. Det öppnas enligt lagförslaget en möjlighet att
medge undantag från huvudregeln att det medicinska ledningsansvaret
skall ligga på en läkare.

Det bör i detta sammanhang nämnas att det i propositionen förutskickas
att bl. a. begreppen överläkare och distriktsläkare kan komma att avskaffas
i lagstiftningen (prop. s. 73).

Verksamhetsområde skall enligt propositionen ha samma innebörd som
i sjukvårdslagen, dvs. avse viss medicinsk funktion, t. ex. allmän kirurgi,
hjärtsjukdomar eller allmän internmedicin.

Uttalanden i propositionen om vad det medicinska ledningsansvaret
bör avse kan sammanfattas på följande sätt (prop. s. 130, 131, 150 och 151,
se även s. 145).

Det medicinska ledningsansvaret omfattar diagnos, vård och behandling
i det enskilda fallet. Ansvaret omfattar förutom vården av enskilda
patienter i strikt mening också in- och utskrivning av patienten innefattande
även prioritering mellan patienter och ansvar för remitterade patienter.
1 det medicinska ledningsansvaret ingår också ett ansvar för att journaler
förs för patienten, att befintlig medicinsk-teknisk utrustning används på
det sätt som från sjukvårdssynpunkt bäst gagnar patienten samt ansvar för
riktig och säker medicinering. Det medicinska ledningsansvaret omfattar
vidare avgöranden i frågor som väsentligen inte berör en viss patient utan
är av mera allmän natur men i varje fall kräver en medicinsk sakkunskap
för bedömningen — t. ex. grundsatserna för den prioritering som bör ske
av medicinska skäl, principerna för journalföring, lämplig användning av
medicinsk utrustning, olika rutiner vid vården. I den mån fråga inte är om
diagnos, vård och behandling av en enskild patient skall emellertid huvudmannen
kunna utfärda för läkaren bindande föreskrifter. Dessa bör självfallet
utgå från huvudmannens ansvar för resursfrågor och organisatoriska
frågor.

I motion 1981/82:2163 av Lars Werner m.fl. (vpk) anförs bl. a. att propositionen
underminerar landstingskommunens möjligheter att planera
hälso- och sjukvården genom att bl. a. inte tillfredsställande lösa problemet
med det medicinska ledningsansvaret. Ett ansvar för vården förutsätter
enligt motionärerna ett sammanhållet politiskt, administrativt och medicinskt
ansvar hos landstingskommunen. Motionärerna föreslår en lydelse
av 14 § som har denna utgångspunkt (yrkande 2 delvis).

Utskottet ansluter sig till förslaget i propositionen att det medicinska
ledningsansvaret i princip skall ligga på en läkare. Med hänsyn härtill

SoU 1981/82:51

avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet har vid sina överväganden av frågan om innehållet i det
medicinska ledningsansvaret kommit fram till att detta ledningsansvar nu
bör ges det innehåll som anges i propositionen enligt den redovisning som
lämnats ovan. Det medicinska ledningsansvaret skall således omfatta
främst diagnos, vård och behandling i det enskilda fallet. Utskottet vill inte
förneka att avgörandet av vad som skall omfattas av nämnda ledningsansvar
rymmer svåra gränsdragningsfrågor. Som framgår av propositionen
är emellertid avsikten att den år 1980 tillkallade 1981 års behörighetskommitté
(S 1980:11) skall få i uppdrag att se över vissa frågor som rör ansvarsfördelningen
inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkt för översynen
skall enligt propositionen vara förslaget i HSL beträffande det medicinska
ledningsansvaret och en strävan i översynen bör vara att klargöra ansvarsoch
arbetsfördelningen mellan framför allt läkare och vissa andra yrkesgrupper,
t. ex. distriktssköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor. Enligt
utskottets mening bör översynen bedrivas skyndsamt och företrädare för
landstingskommunerna och personalorganisationerna bör inbjudas att
delta i översynen. I avvaktan på resultatet av en översyn och med hänsyn
till vad utskottet ovan anfört bör den i propositionen föreslagna regleringen
i 14 § HSL godtas.

Då det gäller den språkliga utformningen av paragrafen anförs i motion
1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) att användningen av den
obestämda artikeln ”en” framför ordet ”läkare” lätt kan medföra missuppfattningar
genom förväxling med räkneordet ”en”. Motionären begär därför
att ”en” framför ”läkare” utgår i paragrafen (yrkande 2 d).

Utskottet godtar den föreslagna lagtexten och avstyrker motionsyrkandet.

Föreskrifter om behörighet till och om tillsättning av tjänster

Om tillsättning av tjänstemän i sjukhusledningarna och av läkare finns
grundläggande bestämmelser i sjukvårdslagen. Bestämmelser om villkor
för behörighet till tjänster som läkare, sjuksköterska, barnmorska och
sjukgymnast har meddelats i sjukvårdskungörelsen med stöd av följande
bestämmelse i 36 § första stycket sjukvårdslagen: ”Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer äger meddela föreskrifter om särskilda
villkor för behörighet till läkartjänst, så ock närmare bestämmelser angående
tillämpningen av denna lag.”

I 16 § första stycket HSL föreslås en bestämmelse om behörighet till och
om tillsättning av tjänster av följande lydelse: ”Regeringen får meddela
föreskrifter om behörighet till tjänster inom hälso- och sjukvården och om
tillsättning. Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.”

SoU 1981/82:51

I propositionen anförs bl. a. att det i den nya lagen behövs en bestämmelse
som gör det möjligt för regeringen att ställa upp särskilda villkor för
behörighet till tjänster inom hälso- och sjukvården. Det påpekas att bemyndigandet
omfattar alla tjänster inom hälso- och sjukvården med hänsyn
till att också andra yrkesgrupper än de som nämnts i den nuvarande
sjukvårdslagstiftningen numera har så kvalificerade och ansvarsfulla uppgifter
att man också för vissa tjänster som tillsätts med personal från dessa
yrkesgrupper måste ställa upp särskilda villkor för behörighet.

I motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs i här aktuell
del av motionen (yrkande 3) att orden ”får meddela” i 16 § första stycket
första meningen HSL byts ut mot ordet ”meddelar” för att det inte skall
råda någon tvekan om att det även i fortsättningen skall vara en regeringens
angelägenhet att meddela behörighets- och tillsättningsföreskrifter eller
att delegera denna verksamhet till socialstyrelsen.

Motionsyrkandet föranleder följande ställningstagande från utskottet.
I 16 § första stycket första meningen bör ordet ”får” utbytas mot ”bemyndigas
att”. Vidare anser utskottet att riksdagen som sin mening bör ge
regeringen till känna att regeringen även i fortsättningen bör meddela
sådana föreskrifter som avses i paragrafen eller delegera uppgiften till
socialstyrelsen. Syftet med detta tillkännagivande är att säkerställa att det
bemyndigande som paragrafen innehåller utnyttjas.

Tillsättning av överläkartjänster

Enligt sjukvårdslagens ursprungliga lydelse skulle vid tillsättningen av
överläkartjänster hos landstingskommunerna medicinalstyrelsen — sedermera
socialstyrelsen — upprätta förslag och regeringen skulle utnämna
överläkarna. Från och med år 1971 gäller att sjukvårdsstyrelserna hos
landstingskommunerna förordnar överläkare och från och med år 1973 att
förslag upprättas av sakkunniga som utses i särskild ordning. De sakkunniga
skall uppföra de fyra med avseende på förtjänst och skicklighet
främsta sökandena. Socialstyrelsen har år 1973 utfärdat ett cirkulär med
anvisningar till vägledning vid bedömning av de sökandes meriter i samband
med tillsättning av vissa läkartjänster (MF 1973:33).

Sjukvårdsstyrelserna skall enligt bestämmelser i sjukvårdskungörelsen
besluta om sjukhusens indelning i kliniker och avdelningar och om sammanförande
av dessa till block. Klinikchef är överläkare vid klinik. Finns
flera överläkare vid en klinik förordnas en av dem till klinikchef. Till
blockchef förordnas en av klinikcheferna inom blocket.

1 motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att
det för inte så länge sedan var så, att hela Sverige var en gemensam
arbetsmarknad för läkare, varigenom det bl. a. blev möjligt för välutbildade
läkare vid undervisningssjukhusen att söka och erhålla överläkartjäns -

SoU 1981/82:51

ter vid ”landsorts”-lasaretten och därigenom förmedla en levande kontakt
mellan centrum och periferi i fråga om vetenskaplig utveckling och nya
metoder. Med nuvarande utveckling håller enligt motionären varje landstingsområde
på att bli en sluten befordringsenhet, vilket bl. a. predestinerar
till stillastående. Motionären begär att riksdagen skall ge regeringen till
känna att lagstiftningen bör återge socialstyrelsen och regeringen ansvaret
för att överläkare-klinikchefer i framtiden kommer att tillsättas — som
motionären uttrycker det — ”på lika villkor för hela befolkningen” (yrkande
I b).

Den ovannämnda behörighetskommittén överväger f. n. behovet av behörighetskrav
för anställning på olika nivåer samt tillsättningsbestämmelser
inom den allmänna hälso- och sjukvården. Avsikten är, anförs det i
propositionen, att i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete i huvudsak
oförändrade bestämmelser om behörighet och tillsättning skall gälla.
Utskottet förutsätter att kommittén uppmärksammar om den nuvarande
ordningen för tillsättning av överläkartjänster har sådana konsekvenser
som motionären gör gällande och, om så befinns vara fallet, överväger
åtgärder som kan motverka den befarade utvecklingen. Med hänsyn härtill
påkallar motion 1981/82:2161 i här aktuell del inte någon åtgärd av
riksdagen.

Vårdavgifter

I 17 § HSL har intagits bestämmelser om landstingskommunens rätt att
ta ut vårdavgifter. Bestämmelserna innebär i princip inte någon skillnad i
förhållande till vad som f. n. gäller.

I motion 1981/82:2163 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs bl. a. att det i
socialtjänstlagen (1980:620) har föreskrivits att vård och behandling skall
vara avgiftsfri. Motsvarande regel bör enligt motionärerna gälla sjukvården.
Motionärerna begär att det i 17 § HSL föreskrivs att hälso-och
sjukvården skall vara avgiftsfri (yrkande 2 delvis).

Riksdagen har under en följd av år på förslag av socialförsäkringsutskottet
avslagit yrkanden från vänsterpartiet kommunisterna om att patientavgifterna
i sjukvården skall avskaffas, senast i samband med behandlingen
av det i proposition 1980/81:73 framlagda förslaget till lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m. m. (SfU 1980/81:17,
rskr 1980/81:133). Genom denna lag, som trätt i kraft den 1 juli 1981, har
införts ett högkostnadsskydd som innebär att den som har betalat avgift för
15 läkemedelsköp eller besök hos läkare m. fl. blir befriad från
kostnader för ytterligare läkemedel och vårdbesök. Befrielsen gäller under
en tolvmånadersperiod från det första inköpet eller besöket.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1981/
82:2163 i här aktuell del.

SoU 1981/82:51

Socialstyrelsens tillsyn

Enligt 18 § HSL skall socialstyrelsen ha tillsynen över landstingskommunernas
hälso- och sjukvård. Styrelsen skall därvid följa och stödja
verksamheten. Vid utövandet av sin tillsyn skall styrelsen ha rätt att företa
inspektioner.

I motion 1981/82:2160 av Frida Berglund (s) och Gudrun Sundström (s)
anförs bl. a. att en större frihet för huvudmännen fordrar att socialstyrelsen
får en stark ställning för att kunna leda utvecklingen inom hälso- och
sjukvårdsområdet, följa upp att statsmakternas intentioner genomförs på
regional och lokal nivå och värna om den enskildes rättssäkerhet när det
gäller att få tillgång till vård men också trygghet och kvalitet i vården.
Motionärerna begär att andra meningen i 18 § HSL får följande lydelse:
”Styrelsen skall därvid (dvs. vid tillsynen) kontrollera, leda och utveckla
verksamheten.”

Socialstyrelsen svarar enligt sin instruktion (1981:683) för tillsyn över en
rad verksamhetsgrenar inom den sociala sektorn. Tillsynen skall enligt
instruktionen ske med beaktande av huvudmännens självständighet och
behov av att anpassa sin verksamhet efter lokala förhållanden.

1 proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation,
m. m., framlades bl. a. riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan staten och
de kommunala huvudmännen beträffande socialvården (socialtjänsten)
och hälso- och sjukvården. Dessa riktlinjer som närmare redovisas i det
följande (s. 29) innebär att staten tillsammans med kommunerna och
landstingskommunerna har ett gemensamt ansvar för socialvårdens och
hälso- och sjukvårdens omfattning, kvalitet och framtida utveckling och
att statens uppgifter därvid är att på riksplanet samordna de olika delarna
av samhällsverksamheten och göra de avvägningar som är nödvändiga för
att utnyttja tillgängliga resurser med hänsyn till den övergripande välfärdspolitiken.
I sammanhanget framhölls att staten har ett tillsynsansvar
som innebär att ytterst garantera de enskilda människornas trygghet och
säkerhet såväl vad avser vårdens kvalitet som i rättsligt avseende. Socialstyrelsen
skall enligt dessa riktlinjer som statlig myndighet verka för att
statsmakternas beslut och intentioner verkställs, och myndigheten skall
fullgöra denna uppgift dels genom att medverka i planeringen av socialvården
och hälso- och sjukvården, dels genom en aktiv tillsyn inom dessa
områden. 1 fråga om utövandet av tillsynen framhölls särskilt socialstyrelsens
uppgift att följa och stödja huvudmännens verksamhet vid utövandet
av tillsynen. Det påpekades att socialstyrelsens inspektionsverksamhet
huvudsakligen fått formen av utbyte av information och erfarenheter.

I den nu aktuella propositionen framhålls bl. a. att en av socialstyrelsens
huvuduppgifter som tillsynsmyndighet över den landstingskommunala
hälso- och sjukvården blir att tillgodose medicinska, sociala och rättsliga
säkerhetskrav såväl för enskilda patienter som för verksamheten samt att

SoU 1981/82:51

se till att gällande bestämmelser inom området följs.

De riktlinjer som i enlighet med det anförda skall gälla för socialstyrelsens
tillsynsverksamhet m. m. tillgodoser enligt utskottets mening önskemålen
i motion 1981/82:2160. Motionen bör därför inte föranleda någon
åtgärd av riksdagen.

Visst engagemang av socialstyrelsens vetenskapliga råd

Till socialstyrelsen är knutna framstående företrädare för medicinsk
vetenskap, samhällsvetenskap och socialvård som socialstyrelsens vetenskapliga
råd. De vetenskapliga råden, som tidigare utsågs av regeringen
men numera utses av socialstyrelsen, står till socialstyrelsens förfogande
inom de ämnesområden och specialiteter som de representerar.

I motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) framhålls bl. a. att
en nackdel med en ramlag för hälso- och sjukvården är att en sådan lag
minskar rättssäkerheten både för patienterna och för dem som är verksamma
i sjukvården och att det därför är ofrånkomligt att återge socialstyrelsen
som statligt kontrollorgan den ställning som medicinalstyrelsen en
gång hade. Motionären anser att den kompetens som de vetenskapliga
råden representerar bör utnyttjas genom att bland råden utses en begränsad
men effektiv arbetsstyrka med uppgift att företräda kvalitetsaspekten
inom hälso- och sjukvården såväl inom socialstyrelsen som genom inspektionsverksamhet.
Motionären begär i här aktuell del av motionen att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som i motionen
uttalas om ett förstärkt inflytande för socialstyrelsens vetenskapliga
råd (yrkande 1 a).

Det ankommer på socialstyrelsen att besluta i vilka sammanhang och på
vilket sätt myndigheten vill tillgodogöra sig den kompetens som de vetenskapliga
råden besitter. Utskottet är inte berett att förorda någon ändring
i detta hänseende. Motion 1981/82:2161 i här aktuell del bör därför inte
föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Krav på kommenterade årsberättelser från sjukhusen

Enligt bestämmelser i sjukvårdskungörelsen skall sjukvårdsstyrelse varje
år avge redogörelse för verksamheten under nästföregående år inom
läkardistrikten och vid sjukhusen enligt föreskrifter som socialstyrelsen
meddelar. Uppgifterna lämnas till socialstyrelsen på formulär eller i viss
utsträckning på magnetband för databehandling.

I motion 1981/82:2161 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att
grunden för en riktig utveckling av samhällets hälso- och sjukvård har i
alla tider varit erfarna läkares observationer om hälsotillståndet och dess
förändringar över tiden. Väsentliga dokument har enligt motionären därvidlag
under två århundraden varit provinsialläkarnas och lasarettsläkar -

SoU 1981/82:51

nas ämbetsberättelser och årsrapporter och inte minst de reflexioner kring
sina iakttagelser som dessa läkare gjort. Enligt motionären bör den ordning
som innebar att kommenterade årsberättelser översändes från sjukhusen
till socialstyrelsen återinföras (yrkande 1 d).

I propositionen anförs bl. a. att från Landstingsförbundet inhämtats att
förbundet har för avsikt att medverka till att socialstyrelsen får tillgång till
sådan statistik som gör det möjligt att följa och analysera hälso- och
sjukvårdsutvecklingen. Utskottet — som också vill hänvisa till sina betänkanden
SoU 1976/77:29 och SoU 1978/79:27 p. 1 — anser med hänsyn till
vad som inhämtats från Landstingsförbundet att motion 1981/82:2161 i
här aktuell del inte bör föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Förslaget till hälso- och sjukvårdslag i övrigt m. m.

Förslaget till hälso- och sjukvårdslag i övrigt har inte föranlett någon
erinran från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att riksdagen antar
förslaget till hälso- och sjukvårdslag med den ändring i 16 § som utskottet
förordat (s. 21).

Förslaget till lag om vissa läkartjänster vid enheter inom den
landstingskommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits för
grundläggande utbildning av läkare, m.m.

Allmänt om lagförslaget

Bestämmelser om behörighet till och om tillsättning av läkartjänster
m. m. vid sådant kommunalt sjukhus eller del av kommunalt sjukhus, som
har upplåtits för grundläggande högskoleutbildning av läkare, har meddelats
i den till sjukvårdslagen knutna kungörelsen om kommunala undervisningssjukhus
(KUSK).

Mot bakgrund av att förslaget till hälso- och sjukvårdslag (HSL) medför
behov av följdändringar i de särskilda bestämmelserna om undervisningssjukhusen
samt att den nya regeringsformen kräver att vissa av bestämmelserna
måste tas in i lag framläggs i propositionen förslag till lag om
vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare,
m. m. Den föreslagna lagen skall även gälla för öppenvårdsenheter som
upplåts för grundläggande utbildning av läkare. Bestämmelserna i lagförslaget
motsvarar i huvudsak bestämmelser i KUSK.

I 16 § andra stycket HSL hänvisas till att särskilda bestämmelser Finns
om behörighet till och tillsättning av tjänster i fråga om enheter inom
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande högskoleutbildning
av läkare.

Som nämnts i det föregående överväger f. n. 1981 års behörighetskom -

SoU 1981/82:51

mitté behovet av behörighetskrav för anställning på olika nivåer samt
tillsättningsbestämmelser inom den allmänna hälso- och sjukvården.

Tidsbegränsad anställning för vissa läkare, m.m.

Enligt bestämmelser i KUSK tillsätts tjänst som överläkare eller biträdande
överläkare som är förenad med tjänst som lärare vid högskoleenhet
(som professor eller klinisk lärare) i den ordning som gäller för lärartjänsten.
Samma ordning föreslås i lagförslaget för tillsättning av sådan läkartjänst
som är förenad med en lärartjänst vid högskoleenhet.

Enligt bestämmelser i 11 § KUSK förordnas biträdande överläkare, vars
tjänst inte är förenad med lärartjänst vid högskoleenhet, samt avdelningsläkare
för sex år, om inte särskilda skäl föranleder förordnande för kortare
tid. Socialstyrelsen får dock medge att förordnande meddelas tills vidare.
Bakgrund till huvudregeln om tidsbegränsat förordnande för nu nämnda
läkare är att tjänsterna för dem har ansetts böra vara som regel genomgångstjänster,
som skall bereda läkare möjlighet att under sin läkarbana
skaffa sig fördjupade kunskaper vid de högspecialiserade utbildningsenheterna.

Enligt den under 1970-talet tillkomna lagstiftningen om anställningsskydd
gäller som huvudregel att anställning gäller tills vidare (se 4 § i lagen
(1982:80) om anställningsskydd, som den I april 1982 ersatt lagen
(1974:12) om anställningsskydd). Med anledning av ovannämnda huvudregel
i lagstiftningen om anställningsskydd har det förekommit att biträdande
överläkare, som inte tillika är lärare vid högskoleenhet, och avdelningsläkare
har förordnats tills vidare.

I 4 § här aktuellt lagförslag föreslås bestämmelser motsvarande dem som
finns i 11 § KUSK. De föreslagna bestämmelserna i 4 § innebär att andra
specialistutbildade läkare än överläkare, distriktsläkare och läkare som
med läkartjänsten förenar lärartjänst vid högskoleenhet skall anställas
med förordnande för sex år om inte särskilda skäl föranleder förordnande
för kortare tid. Socialstyrelsen skall dock få medge att förordnande meddelas
att gälla tills vidare utan tidsbegränsning.

I motion 1981/82:2162 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m)
kritiseras att en huvudregel om begränsad anställningstid för nämnda
läkare föreslås i lagförslaget. Det påpekas bl. a. att en avdelningsläkare
som regel uppnått en ålder av 40 år och en biträdande överläkare som regel
en ålder av 45 år eller mera då sexårsförordnandena löper ut, att de
arbetsuppgifter som avdelningsläkarna och de biträdande överläkarna
utför inte till sin natur skiljer sig från de uppgifter överläkare utför vid
samma sjukhus och att arbetsuppgifterna inte på något sätt är tidsbegränsade.
Det skulle enligt motionären vara stötande att ge befattningshavare
på den kvalifikationsnivå varom fråga är så dålig anställningstrygghet som

SoU 1981/82:51

tidsbegränsade förordnanden innebär. Motionären begär därför att 4 § i
lagförslaget slopas.

Enligt utskottets mening talar skäl fortfarande för att genomgångstjänster
skall finnas vid läkarutbildningsenheterna, på vilka specialistutbildade
läkare under viss tid kan tjänstgöra i utbildningssyfte. Bl. a. torde de
kontakter mellan verksamheten vid läkarutbildningsenheterna och verksamheten
inom hälso- och sjukvården i övrigt som skapas genom en sådan
tjänstgöring för läkarna vara av stor betydelse för den allmänna utvecklingen
av undersöknings- och behandlingsmetoder inom hälso- och sjukvården.
Samtidigt måste beaktas att läkare liksom andra arbetstagargrupper
har ett berättigat krav på trygghet i anställningen som bör få vika
endast då starka motstående intressen finns. Frågan hur man skall göra
avvägningen mellan de olika intressen som står emot varandra när det
gäller här aktuella tjänster bör enligt utskottets mening närmare utredas.
Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med företrädare för dessa
intressen. Det får ankomma på regeringen att bestämma om utredningsarbetet
bör utföras av 1981 års behörighetskommitté eller i annan form. Vad
utskottet sålunda med anledning av motion 1981/82:2162 anfört i frågan
om anställningsvillkor för vissa specialistutbildade läkare bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

I avvaktan på resultat av det sålunda förordade utredningsarbetet bör de
i 4 § lagförslaget föreslagna bestämmelserna godtas. Det bör påpekas att
dessa, som redovisats ovan, inrymmer ett bemyndigande för socialstyrelsen
att medge att förordnande meddelas att gälla tills vidare utan tidsbegränsning
för läkare tillhörande här aktuell kategori. Detta bemyndigande
bör kunna utnyttjas i fall där ett sådant förordnande framstår som angeläget.

Utskottet avstyrker sålunda yrkandet i motion 1981/82:2162 om att 4 §
i lagförslaget skall slopas.

Lagförslaget i övrigt har inte föranlett någon erinran från utskottets sida.
Utskottet tillstyrker att riksdagen antar lagförslaget.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården

Utskottet har inte något att erinra mot förslaget till lag om ändring i
lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Utskottet
tillstyrker att riksdagen antar lagförslaget.

SoU 1981/82:51

De föreslagna riktlinjerna i fråga om statlig planering och samordning av
hälso- och sjukvården

Allmänt om ansvarsfördelningen m.m. i fråga om planering och
samordning av hälso- och sjukvården

Utgångspunkt för vad som föreslås i fråga om statlig planering och
samordning av hälso- och sjukvården är de riktlinjer för ansvarsfördelningen
mellan staten och de kommunala huvudmännen beträffande socialvården
och hälso- och sjukvården, som angavs i proposition 1979/
80: 6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation, m.m. Dessa riktlinjer
innebär att staten tillsammans med kommunerna och landstingskommunerna
har ett gemensamt ansvar för socialvårdens och hälso- och sjukvårdens
omfattning, kvalitet och framtida utveckling och statens uppgifter är
därvid att på riksplanet samordna de olika delarna av samhällsverksamheten
och göra de avvägningar som är nödvändiga för att utnyttja tillgängliga
resurser med hänsyn till den övergripande välfärdspolitiken.

De riktlinjer i fråga om statlig planering och samordning av hälso- och
sjukvården som föreslås i den nu aktuella propositionen innebär i huvudsak
följande.

Mot bakgrund av statens uppgifter inom ramen för såväl den samlade
välfärdspolitiken som samhällsekonomin bör regering och riksdag ha ansvaret
för den övergripande centrala planeringen och samordningen av
hälso- och sjukvården.

Ett nära och kontinuerligt samråd beträffande den övergripande centrala
planeringen och samordningen av hälso- och sjukvården måste finnas
mellan regeringen och landstingskommunerna. Därvid är det värdefullt att
ta till vara de kunskaper och erfarenheter som finns hos personalorganisationerna.

Detta samråd bör förankras inom socialdepartementet med hänsyn till
departementets övergripande ansvar för hälso- och sjukvården samt socialpolitik
i övrigt.

En möjlig uppläggning av samrådsförfarandet mellan statsmakterna
och sjukvårdshuvudmännen kan vara att staten utarbetar förslag till ramar
för hälso- och sjukvårdens utveckling. Dessa ramar — som kan uttryckas
i olika alternativ — grundas på politiska bedömningar av den samhällsekonomiska
utvecklingen, tillgången på utbildad personal, det framtida
sysselsättningsläget, de av statsmakterna formulerade målen för hälso- och
sjukvården samt de övergripande prioriteringarna såväl mellan olika samhällssektorer
som inom hälso- och sjukvården.

Samrådet bör syfta till en överenskommelse vilken skall utgöra utgångspunkt
för landstingskommunernas långsiktiga planering. Med ledning av
bl. a. en sådan överenskommelse utarbetar landstingskommunerna planer
för den mer långsiktiga utvecklingen av hälso- och sjukvården.

SoU 1981/82:51

Socialstyrelsen skall följa och stödja hälso- och sjukvårdsplaneringen
på landstings- och regionnivå samt yttra sig över enskilda planförslag före
huvudmännens ställningstaganden. Sammanställningar och analyser av
landstingskommunernas uppgifter bör ske i samverkan mellan socialstyrelsen,
Landstingsförbundet och sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (Spri).

I propositionen behandlas i särskilda avsnitt vissa frågor som sammanhänger
med den statliga planeringen, nämligen frågorna om fördelning av
läkare, om forskning och utveckling samt om personal- och utbildningsplanering.
Utskottet återkommer till dessa frågor i det följande.

Här tar utskottet först upp ett yrkande rörande ansvaret för den övergripande
centrala planeringen och samordningen av hälso- och sjukvården,
som framställts i motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre m.fl. (m).
Motionärerna anför bl. a. att de saknar ett uttalande om hur ansvaret för
den mer övergripande centrala planeringen och samordningen av hälsooch
sjukvården skall utövas. Motionärerna framhåller att detta bör åligga
regeringen och de begär att riksdagen som sin mening skall ge regeringen
till känna vad de anfört (yrkande 4 delvis).

1 ovannämnda proposition 1979/80:6 — vilken som nämnts utgör
utgångspunkt för här aktuella förslag — har statens ansvar för socialvården
och hälso- och sjukvården närmare beskrivits på följande sätt (nämnda
prop. s. 18).

De uppgifter som följer av statens ansvar för socialvården och hälsooch
sjukvården har sin grund i statens övergripande ansvar för den samlade
välfärdspolitiken och för samhällsekonomin. Staten fullgör dessa
uppgifter genom lagstiftning samt genom en betydande medverkan i vårdens
försörjning med ekonomiska resurser och utbildad personal. Statens
ansvar för socialvården och hälso- och sjukvården kan sägas omfatta ett
övergripande planerings- och samordningsansvar som innebär att påverka
omfattning och inriktning av socialvården och hälso- och sjukvården.
Statsmakterna har vidare möjligheter att påverka den kommunala verksamheten
inom ramen för den ekonomiska politiken och genom överläggningar
med representanter för kommuner och landsting. Statsmakterna
har slutligen ett tillsynsansvar som innebär att ytterst garantera de enskilda
människornas trygghet och säkerhet såväl vad avser vårdens kvalitet som
i rättsligt hänseende.

1 den nu aktuella propositionen framhålls att de i propositionen föreslagna
riktlinjerna inte innebär någon principiell förändring av ansvarsfördelningen
mellan staten och landstingskommunerna.

De i propositionen föreslagna riktlinjerna för statlig planering och samordning
av hälso- och sjukvården i här aktuella delar föranleder inte någon
erinran från utskottets sida.

Som framgår av den lämnade redovisningen innebär riktlinjerna inte
någon begränsning av regeringens och riksdagens nuvarande ansvar för

SoU 1981/82:51

den övergripande centrala planeringen och samordningen av hälso- och
sjukvården och tillgodoser därmed syftet med motion 1981/82:2166 i här
aktuell del. Motionen bör därför i denna del inte föranleda någon åtgärd
av riksdagen.

Fördelning av läkare

Enligt bestämmelser i sjukvårdslagen fordras det i princip medgivande
av socialstyrelsen för att inrätta läkartjänster för hälso- och sjukvårdande
verksamhet hos landstingskommuner och primärkommuner. Villkoren för
att inrätta läkartjänster anges i sjukvårdskungörelsen.

Socialstyrelsen beslutar hur många underläkartjänster (organiserade i
s. k. block) som får finnas inom varje sjukvårdsområde för läkarnas allmäntjänstgöring,
dvs. den läkartjänstgöring som är det första ledet i läkarnas
vidareutbildning efter läkarexamen.

Socialstyrelsens prövning av frågor om inrättande av underläkartjänster
(också organiserade i s. k. block) för läkarnas fortsatta vidareutbildning till
specialistkompetens och om inrättande av tjänster för läkare med fullgjord
vidareutbildning skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram,
som fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Förslag till Läkarfördelningsprogrammet (LP) upprättas av socialstyrelsen
i samråd med universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Landstingsförbundet
och Sveriges läkarförbund och omfattar vanligtvis en period
av fem år. Det revideras i princip vartannat år.

De riktlinjer i fråga om fördelning av läkare som föreslås i propositionen
innebär i huvudsak följande.

1 vart fall tills vidare är det nödvändigt att på riksplanet noga följa
frågan hur många vidareutbildade läkare som behövs inom de olika specialiteterna
och landstingskommunerna. Vid den fortsatta läkarplaneringen
bör socialstyrelsen i samråd med huvudmännen och Läkarförbundet
liksom hittills utarbeta rullande läkarfördelningsprogram (LP), vilka
lämpligen bör omfatta fem år. På grundval av sådana läkarfördelningsprogram
bör socialstyrelsen utarbeta en läkarplaneringsram för varje sjukvårdsområde.
Denna ram — som bör diskuteras vid de förutskickade
överläggningarna mellan staten och huvudmännen — skall tjäna som
underlag för huvudmännens planering. Någon motsvarighet till den nuvarande
bestämmelsen att landstingskommuner och primärkommuner
skall ha socialstyrelsens medgivande för att få inrätta läkartjänster behövs
inte i hälso- och sjukvårdslagen. En sådan bestämmelse vad gäller vidareutbildade
läkare kan för övrigt mot bakgrund av det ökande antalet läkare
antagas vara av mindre betydelse på längre sikt.

Inom sjukvårdsregionerna bör samråd ske i syfte att en balanserad

SoU 1981/82:51

fördelning av läkarresurserna inom regionerna sker mellan bl. a. regionsjukvård,
länssjukvård och primärvård.

Den centrala planeringen av läkarutvecklingen bör även omfatta läkarresurser
för privatpraktik, annan enskild hälso- och sjukvård och företagshälsovård.
Om det visar sig nödvändigt för att uppnå en lämplig framtida
fördelning får andra medel för att styra utvecklingen övervägas.

Det föreslagna läkarfördelningssystemet innebär ingen ändring beträffande
planeringen av läkarnas vidareutbildning. Socialstyrelsen har således
att i fortsättningen fastställa block för allmäntjänstgöring och fortsatt
vidareutbildning mot bakgrund av läkarfördelningsprogrammet och i
samråd med huvudmännen och Läkarförbundet.

1 motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre (m) anför motionärerna bl. a.
att de saknar ett uttalande om vem som skall fastställa läkarfördelningsprogrammet.
Motionärerna framhåller att detta bör åligga regeringen (yrkande
4 delvis).

Utskottet har inte något att erinra mot de i propositionen föreslagna
riktlinjerna i fråga om fördelning av läkare.

Som nämnts ovan fastställs läkarfördelningsprogrammen f. n. av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation. Sjukvårdsdelegationen, som är sammansatt
av företrädare för berörda departement, ämbetsverk, Landstingsförbundet
samt de fackliga organisationerna, har till uppgift att följa
utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordnad
sjukvårdsplanering. Läkarfördelningsprogrammen har stor betydelse för
att vi skall få en lämplig fördelning av läkarna i landet. Med hänsyn härtill
och till det ansvar för den övergripande centrala planeringen och samordningen
av hälso- och sjukvården, som statsmakterna även i fortsättningen
skall ha, förutsätter utskottet att prövningen av läkarfördelningsprogrammen
liksom hittills kommer att vara anknuten till socialdepartementet.
Motion 1981/82:2166 i här aktuell del påkallar därför inte någon åtgärd
av riksdagen.

Expertnämndens för läkares vidareutbildning fortsatta uppgifter

Den ursprungliga nämnden för läkares vidareutbildning (NLV) inrättades
år 1969 för att ansvara för frågor sammanhängande med läkares
vidareutbildning i den mån frågorna inte ankom på socialstyrelsen. NLV,
som hade egen instruktion och eget kansli, skulle bl. a. dels anordna prov
för läkare som fullgjorde allmäntjänstgöring samt systematisk undervisning
med kunskapsprov för läkare som genomgick allmänläkar- eller specialistutbildning,
dels meddela beslut om godkänd allmäntjänstgöring
samt bevis om allmänläkar- och specialistkompetens. NLV hade för sin
verksamhet bl. a. särskilda delegationer, provgrupper och ämnesexpertgrupper.

I enlighet med i det föregående nämnt beslut av riksdagen om socialsty -

SoU 1981/82:51

relsens uppgifter och organisation, m. m. (prop. 1979/80:6, SoU 1979/
80:45, rskr 1979/80:386) upphörde den ursprungliga nämnden med utgången
av juni månad 1981. Nämndens uppgifter lades på socialstyrelsen,
som har inrättat en särskild expertnämnd för läkares vidareutbildning
(som också betecknas NLV). Ledamöterna i den tidigare nämndens ämnesexpertgrupper
förordnades som ledamöter i socialstyrelsens motsvarande
grupper.

I proposition 1979/80:6 föreslogs bl. a. att det skulle ankomma på
socialstyrelsen att avgöra inriktningen av läkares vidareutbildning och
utbildningens innehåll men att uppgifterna att genomföra vidareutbildningen
samt att meddela bevis om allmänläkar- och specialistkompetens
skulle decentraliseras.

Socialutskottet (SoU 1979/80:45) biträdde förslaget i propositionen om
förändring av den dåvarande nämndens uppgifter och ställning men var
inte berett att förorda en decentralisering av genomförandet av läkarnas
vidareutbildning m. m. En förändring av läkarnas vidareutbildning kunde
enligt utskottets mening genomföras först om ett i propositionen förutskickat
utredningsarbete visade att en decentralisering kunde ske utan att
utbildningens kvalitet försämrades. På förslag av utskottet gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört om nämndens
uppgifter och ställning m. m.

I motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre m. fl (m) framhålls bl. a. att
expertnämndens nuvarande organisation med ämnesexpertgrupper m. m.
har visat sig ändamålsenlig och att en decentralisering och uppsplittring av
organisationen skulle vara till men för kvaliteten i verksamheten och
sjukvårdens utveckling samt vara samhällsekonomisk ogynnsam. Motionärerna
begär i här aktuell del av motionen (yrkande 6) att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna att expertnämnden för läkares
vidareutbildning med nuvarande organisation bör behållas som centralt
expertorgan inom socialstyrelsen.

Organisationskommittén (S 1979:12) för socialstyrelsen, som utfört det
i proposition 1979/80:6 förutskickade utredningsarbetet, avgav år 1981
betänkandet (Ds S 1981:5) Ansvars- och uppgiftsfördelning m. m. för läkarnas
vidareutbildning med förslag om decentralisering av vissa uppgifter
beträffande vidareutbildningen till sjukvårdshuvudmännen på regional
nivå. Organisationskommitténs betänkande, som har remissbehandlats,
övervägs f. n. inom regeringskansliet tillsammans med en av den
tidigare nämnden utarbetad rapport, Läkares efterutbildning — principiella
riktlinjer.

Med hänsyn till att frågor om ansvars- och uppgiftsfördelning m. m.
beträffande läkarnas vidareutbildning sålunda är föremål för överväganden
inom regeringskansliet bör motion 1981/82:2166 i här aktuell del inte
föranleda någon åtgärd av riksdagen. Utskottet förutsätter att övervägandena
i frågorna underställs riksdagens prövning.

SoU 1981/82:51

Forskning och utveckling

I den nu aktuella propositionen anförs i huvudsak följande om forskning
och utveckling (prop. s. 105).

Staten har ett starkt intresse av att forsknings- och utvecklingsarbete
bedrivs inom områden av hälso- och sjukvården som statsmakterna har
prioriterat. Det är också väsentligt att det finns ett allsidigt och vederhäftigt
underlag för politiska ställningstaganden. Socialstyrelsen bör som central
planeringsmyndighet svara för att sådant planeringsunderlag tas fram.
Socialstyrelsen bör vidare i nära samverkan med Landstingsförbundet och
Spri samt i samråd med högskoleorganisationen och forskningsrådsorganisationerna
intitiera forskning inom områden som är särskilt angelägna
ur det allmännas synpunkt.

Beträffande frågor som hänger samman med den långsiktiga inriktningen
av den statligt finansierade forskningsverksamheten hänvisas till förslag
som väntas i den sedermera avgivna propositionen 1981/82:106 om
forskning m. m., vilken i huvudsak behandlas av utbildningsutskottet.

I motion 1981/82:2166 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs i här aktuell
del (yrkande 5jatt riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna
att det bör vara en strävan att förlägga forskning inom vårdområdet i
anknytning till högskolan och den kvalificerade medicinska utbildningen.

I proposition 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning
uttalades bl. a. att en viktig utgångspunkt för planeringen av
högskolans resurser för forskning är att fasta resurser för forskning inom
högskolan även under den tid som då var överblickbar bör vara koncentrerade
till de sju högskoleorter som hade enheter med fast forskningsorganisation,
dvs. de sex universitetsorterna — Stockholm, Uppsala, Linköping,
Lund, Göteborg och Umeå — samt Luleå. En geografisk koncentration
av fasta forskningsresurser skulle inte på något sätt uppfattas som ett
hinder för att forskningsverksamhet mera tillfälligt bedrevs också på andra
högskoleorter än dessa sju. Forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning
kunde, framhölls det, utvecklas på flera sätt även om den
inte kunde byggas på direkt samband med fasta forskningsresurser. Någon
erinran mot nämnda uttalanden framfördes inte av riksdagen (UbU 1978/
79:44, rskr 1978/79:391).

Fasta resurser för medicinsk forskning i anslutning till den prekliniska
grundutbildningen m. m. för läkare finns i direkt anknytning till de medicinska
lärosätena. Vidare finns fasta resurser för medicinsk forskning i
anslutning till den kliniska delen av grundutbildningen i Uppsala vid
akademiska sjukhuset samt på de övriga universitetsorterna och i Malmö
på kommunala sjukhus som av huvudmännen upplåts för läkarutbildning
och forskning.

Stöd till forskning på det medicinska området lämnas främst av medi -

3 Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 51

SoU 1981/82:51

cinska forskningsrådet och delegationen för social forskning. Så gott som
hela den forskning som stöds av medicinska forskningsrådet är f. n. knuten
till högskolan. Av all den forskning som stöds av delegationen för social
forskning är f. n. ca två tredjedelar förlagd till högskolan.

I proposition 1981/82:106 om forskning m. m. framhålls bl. a. att principen
är riktig att, när det gäller läkarutbildning och forskning, staten
replierar på sjukvårdshuvudmännens resurser.

I propositionen föreslås bl. a. att den försöksverksamhet med forskning
och utbildning inom primärvård och angränsande områden av socialvården
(socialtjänsten) som har bedrivits vid vårdcentralen i Dalby och vid de
socialmedicinska fältstationerna i Tierp och Vilhelmina skall inordnas i
högskoleorganisationen i form av särskilda enheter för forskning inom
primärvården och angränsande områden av socialtjänsten som inrättas
vid universiteten i Lund (verksamheten i Dalby), i Uppsala (verksamheten
i Tierp) och i Umeå (verksamheten i Vilhelmina).

1 den nämnda propositionen föreslås vidare att forskning om viktiga
problem inom social- och hälsovårdsområdet skall prioriteras. Därvid
nämns bl. a. primärvårdsforskning. Medicinska forskningsrådet bör enligt
propositionen ha ansvar för sådana medicinskt inriktad hälso- och sjukvårdsforskning,
som har uppmärksammats av forskningsrådets initiativgrupper,
medan huvudansvaret för tillämpad hälso- och sjukvårdsforskning
samt forskning med utgångspunkt i ett social-, samhälls- och beteendevetenskapligt
perspektiv bör ligga hos delegationen för social forskning.

Förslagen i proposition 1981/82:106 innebär som framgår av den lämnade
redovisningen inte någon förändring beträffande anknytningen till
högskolan och till undervisningssjukhusen av den statsunderstödda forskningen
på vårdområdet. Syftet med motion 1981/82:2166 i här aktuell del
tillgodoses därmed. Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd av
riksdagen.

De riktlinjer i fråga om forskning och utveckling, som föreslås i den i
detta betänkande behandlade propositionen, föranleder inte någon erinran
från utskottets sida.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att landstingskommunerna
har förståelse för önskemål hos läkare m. fl. vid andra enheter
inom hälso- och sjukvården än undervisningsenheterna om att bedriva
forskning inom vårdområdet.

Personal- och utbildningsplanering m. m.

I propositionen anförs i huvudsak följande om personal- och utbildningsplanering.

Socialstyrelsens uppgift att som fackmyndighet medverka till att statsmakternas
ambitioner inom hälso- och sjukvården genomförs innebär att
socialstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) bör utarbeta

SoU 1981/82:51

underlag för statsmakternas beslut om målen för olika utbildningar.

En ny inriktning av samhällets vårdpolitik för med sig krav på ändringar
av både innehåll och dimensionering av vårdutbildningarna. Mot denna
bakgrund måste utbildningsplaneringen ske i nära samband med vårdplaneringen
och ses som en del i en mer övergripande personalförsörjningsplanering.
Utbildningsplaneringen förutsätts på ett bättre sätt än hittills
ske med utgångspunkt i landstingskommunernas planer för hälso- och
sjukvårdens utbyggnad.

Det förutsätts i propositionen att frågor om hälso- och sjukvårdens
personalbehov av olika slag samt därav föranledda krav på utbildningsinsatser
kommer att fortlöpande diskuteras vid överläggningar mellan staten
och hälso- och sjukvårdshuvudmännen.

De föreslagna riktlinjerna beträffande personal- och utbildningsplanering
föranleder inte någon erinran från utskottet.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet de i propositionen föreslagna
riktlinjerna i fråga om statlig planering och samordning av hälso- och
sjukvården.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

Frågan om avslag på propositionen, m. m.

1. beträffande frågan om avslag på proposition 1981/82:97jämte
begäran om nytt förslag

att riksdagen avslår motion 1981/82:2163 yrkande 1,

Hälso- och sjukvårdslagen

2. beträffande frågan om begränsning av hälso- och sjukvårdens
uppgifter till medicinska åtgärder

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2164 i motsvarande del,

3. beträffande uppgiften att uppspåra sjukdomar

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2163 yrkande 2 i motsvarande del,

4. beträffande åtgärder med anledning av havandeskap

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:2161 yrkande 2 a godkänner vad utskottet
anfört,

5. beträffande företräde till vård i vissa fall

att riksdagen med anledning av propositionen, motion 1981/
82:2161 yrkande 1 c och motion 1981/82:2166 yrkande 1 godkänner
vad utskottet anfört,

SoU 1981/82:51

6. beträffande krav att vården skall utgå från en helhetssyn på
människors behov

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2163 yrkande 2 i motsvarande del,

7. beträffande krav att all sjukvård skall bedrivas i samhällets regi
m. m.

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2163 yrkande 2 i motsvarande del,

8. beträffande landstingskommunens vårdansvar

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:2166 yrkande 2 godkänner vad utskottet
anfört,

9. beträffande planering av hälso- och sjukvården samt samverkan
i planering och utveckling

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2163 yrkande 2 i motsvarande delar,

10. beträffande den enskildes ansvar för sin hälsa

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2164 i motsvarande del,

11. beträffande upplysningar om undersökningsmetoder

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:2161 yrkande 2 b godkänner vad utskottet
anfört,

12. beträffande invandrarna och hälso- och sjukvården
att riksdagen avslår motion 1981/82:2167,

13. beträffande krav att landstingskommunen skall delta i samhällsplaneringen att

riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2163 yrkande 2 i motsvarande del,

14. beträffande vissa bestämmelser om personal för hälso- och sjukvården
m. m.

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2161 yrkande 2 c,

15. beträffande det medicinska ledningsansvaret m. m.

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:2163 yrkande 2 i motsvarande del godkänner
vad utskottet anfört,

16. beträffande utformningen av 14 §

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2161 yrkande 2 d,

17. beträffande föreskrifter om behörighet till och om tillsättning av
tjänster

att riksdagen med anledning av propositionen och motion

SoU 1981/82:51

1981/82:2166 yrkande 3 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,

18. beträffande tillsättning av överläkartjänster

att riksdagen avslår motion 1981/82:2161 yrkande 1 b,

19. beträffande vårdavgifter

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2163 yrkande 2 i motsvarande del,

20. beträffande socialstyrelsens tillsyn

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2160,

21. beträffande visst engagemang av socialstyrelsens vetenskapliga
råd

att riksdagen avslår motion 1981/82:2161 yrkande 1 a,

22. beträffande krav på kommenterade årsberättelserfrån sjukhusen
att riksdagen avslår motion 1981/82:2161 yrkande 1 d,

23. att riksdagen antar det i bilagan till betänkandet redovisade
förslaget till hälso- och sjukvårdslag,

24. beträffande frågan om utnyttjande av visst bemyndigande i 16 §
förslaget till hälso- och sjukvårdslag

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2166 yrkande
3 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört i frågan,

Lagen om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunal
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare, m. m.

25. beträffande frågan om anställningsvillkor för vissa specialistutbildade
läkare

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2162 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i frågan,

26. beträffande bestämmelser om tidsbegränsad anställning för vissa
läkare

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2162, såvitt motionen inte behandlas vid moment 25,

27. att riksdagen antar det i propositionen framlagda och i bilagan
till betänkandet redovisade förslaget till lag om vissa tjänster
vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården
som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare,
m. m,

Lagen om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården

28. att riksdagen antar det i propositionen framlagda och i bilagan
till betänkandet redovisade förslaget till lag om ändring i lagen
(1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården,

SoU 1981/82:51

Riktlinjerna i fråga om statlig planering och samordning av hälso- och
sjukvård

29. beträffande ansvarsfördelningen m. m. i fråga om planering och
samordning av hälso- och sjukvården

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2166 yrkande 4 delvis,

30. beträffande fördelning av läkare

att riksdagen med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2166 yrkande 4 delvis,

31. beträffande expertnämndens för läkares vidareutbildning fortsatta
uppgifter

att riksdagen avslår motion 1981/82:2166 yrkande 6,

32. beträffande forskning och utveckling

att utskottet med bifall till propositionen avslår motion 1981/
82:2166 yrkande 5,

33. att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna
i fråga om statlig planering och samordning av hälso- och
sjukvården.

Stockholm den 25 maj 1982

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson
(s), Karin Israelsson (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig
Alftin (s), Gunhild Bolander (c), Ann-Cathrine Haglund (m), Anita Persson
(s) och Gertrud Hedberg (fp).

SoU 1981/82:51

Bilaga

I proposition 1981/82:97 framlagda lagförslag, vilka med en av
socialutskottet föreslagen ändring i 16 § förslaget till hälso- och
sjukvårdslag tillstyrkts av utskottet.

1 Förslag till

Hälso- och sjukvårdslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och
sjukvården hör sjuktransporter.

I fråga om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda finns bestämmelser
i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

I fråga om tandvård finns särskilda bestämmelser.

Mål för hälso- och sjukvården

2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor
för hela befolkningen.

Den landstingskommunala hälso- och sjukvården

Landstingskommunens ansvar

3 § Varje landstingskommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt
dem som är bosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall
landstingskommunen verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vad som
i denna lag sägs om landstingskommuner gäller också kommuner som inte
ingår i en landstingskommun. Bestämmelser om förvaltningsutskott skall
därvid avse kommunstyrelsen. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att
bedriva hälso- och sjukvård.

En god hälso- och sjukvård skall särskilt

1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården
och behandlingen,

2. vara lätt tillgänglig,

3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.

Patienten skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till buds. Om upplysningarna inte kan lämnas
till patienten skall de i stället lämnas till en nära anhörig till honom.
Upplysningar får dock inte lämnas till patienten eller någon anhörig i den
mån det finns hinder för detta i sekretesslagen (1980:100).

SoU 1981/82:51

4 § Om någon som vistas inom landstingskommunen utan att vara bosatt där
behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstingskommunen erbjuda

sådan vård.

5 § För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning skall det
finnas sjukhus. Vård som ges under sådan intagning benämns sluten vård.
Annan hälso- och sjukvård benämns öppen vård.

6 § Landstingskommunen svarar för att det inom landstingskommunen finns
en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare
transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med
fordon som är särskilt inrättade för ändamålet.

7 § Landstingskommunen skall planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt
i befolkningens behov av hälso- och sjukvård.

Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av annan
än landstingskommunen.

8 § I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall landstingskommunen
samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda.

9 § Regeringen får föreskriva att riket skall delas in i regioner för den hälsooch
sjukvård som berör flera landstingskommuner.

Landstingskommunerna skall samverka i frågor som rör sådan hälso- och
sjukvård.

Nämnder

10 § Ledningen av hälso- och sjukvården utövas av en hälso- och sjukvårdsnämnd,
i den mån inte annat följer av sådant beslut som avses i 3 kap. 14 §
kommunallagen (1977:179).

Landstingskommunen får tillsätta en särskild hälso- och sjukvårdsnämnd
eller uppdra åt en annan nämnd att vara hälso- och sjukvårdsnämnd. Har
detta inte skett, är förvaltningsutskottet hälso- och sjukvårdsnämnd.

11 § Ett eller flera särskilda organ får tillsättas för att under hälso- och
sjukvårdsnämnden leda hälso- och sjukvården, vart och ett för den
verksamhet som landstingskommunen bestämmer.

12 § I fråga om särskild hälso- och sjukvårdsnämnd och organ som avses i
11 § gäller bestämmelserna i 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) i
tillämpliga delar.

Personal

13 § I hälso- och sjukvården skall det finnas den personal som behövs för att
meddela god vård.

Om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen och om tillsynen över
denna personal finns särskilda bestämmelser.

14 § En särskild läkare skall finnas som ansvarar för ledningen av den
medicinska verksamheten inom det verksamhetsområde som landstingskom -

SoU 1981/82:51

munen bestämmer. En sådan läkare benämns överläkare i fråga om
verksamhet på sjukhus och distriktsläkare i fråga om verksamhet utanför
sjukhus. En överläkares verksamhet kan omfatta även verksamhet utanför
sjukhuset. Vid utövandet av denna ledning skall läkaren i frågor som inte rör
vården av enskilda patienter följa de föreskrifter som landstingskommunen
kan meddela.

Landstingskommunen kan förordna en annan läkare att fullgöra viss del av
en överläkares eller distriktsläkares åligganden enligt första stycket.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande socialstyrelsen får för
särskilt fall medge undantag från bestämmelsen i första stycket.

15 § Läkare under allmäntjänstgöring eller specialistutbildning enligt lagen
(1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket skall förordnas för viss tid.

16 §' Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om behörighet till
tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning. Regeringen får
överlåta åt socialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.

I fråga om enheter inom hälso- och sjukvården som har upplåtits för
grundläggande högskoleutbildning av läkare finns särskilda bestämmelser.

Vårdavgifter

17 § Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som landstingskommunen
bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter
som är bosatta inom landstingskommunen skall därvid behandlas lika.

När sjukhusvård meddelas en pensionär i fall där rätten till ersättning för
vården upphört enligt 2 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring,
skall vården vara avgiftsfri de första sex dagarna vid varje vårdtillfälle.
Vårdavgiften för tid därefter får bestämmas med hänsyn till pensionärens
betalningsförmåga. I sådant fall skall endast pensionärens egna inkomster
efter skatt läggas till grund för avgiften. Vårdavgiften skall alltid bestämmas
så att pensionären förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

En fordran på vårdavgift preskriberas tre år efter tillkomsten. I övrigt
gäller preskriptionslagen (1981:130) i fråga om sådana fordringar.

Tillsyn

18 § Socialstyrelsen har tillsynen över landstingskommunernas hälso- och
sjukvård. Styrelsen skall därvid följa och stödja verksamheten. Vid
utövandet av sin tillsyn har styrelsen rätt att företa inspektioner.

Ytterligare föreskrifter

19 § Regeringen bemyndigas att i fråga om landstingskommunernas hälsooch
sjukvård meddela ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda eller
beträffande verksamhetens bedrivande i övrigt.

Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att meddela föreskrifter till
skydd för enskilda.

1 I propositionen föreslogs att 16 § första stycket skulle börja med orden "Regeringen
får meddela".

SoU 1981/82:51

Hälso- och sjukvården i krig m. m.

20 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om hälsooch
sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att riket har befunnit sig i krig eller
krigsfara.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs
sjukvårdslagen (1962:242).

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till en föreskrift
som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande
utbildning av läkare, m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheter
inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits för
den grundläggande högskoleutbildningen på läkarlinjen.

Vad som sägs om landstingskommunal hälso- och sjukvård gäller också
den hälso- och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår i en
landstingskommun.

2 § Regeringen får förordna att en tjänst för specialistutbildad läkare skall
vara förenad med en tjänst för lärare vid en högskoleenhet.

3 § Sådan läkartjänst som är förenad med en lärartjänst vid en högskoleenhet
tillsätts i den ordning som gäller för lärartjänsten. Vid tillsättningen skall,
utöver de befordringsgrunder som gäller för lärartjänsten, beaktas den
kliniska skickligheten i undervisningsämnet.

På förslag till sådan läkartjänst som avses i första stycket får uppföras
endast den som uppfyller behörighetskraven för läkartjänsten eller som
socialstyrelsen förklarat behörig till sådan tjänst.

Tjänsteförslagsnämnden skall bereda hälso- och sjukvårdsnämnden tillfälle
att, såvitt avser den hälso- och sjukvårdande verksamheten, yttra sig över
de sökande som tjänsteförslagsnämnden anser främst bör komma i fråga till
tjänsten.

4 § Andra specialistutbildade läkare än överläkare, distriktsläkare och läkare
som avses i 3 § anställs med förordnande för sex år om inte särskilda skäl
föranleder förordnande för kortare tid. Socialstyrelsen får dock medge att
förordnande meddelas att gälla tills vidare utan tidsbegränsning.

5 § Varje läkare som är anställd vid sådan hälso- och sjukvårdsenhet som
avses i denna lag är skyldig att biträda vid handledningen av medicine
studerande.

SoU 1981/82:51

Specialistutbildad läkare anställd vid enheten är, i den mån hälso- och
sjukvårdsnämnden medger det, skyldig att inom sitt verksamhetsområde
ombesörja den undervisning och den examination som behövs för att den
grundläggande högskoleutbildningen av läkare skall kunna bedrivas på ett
ändamålsenligt sätt.

6 § Kliniska amanuenser och medicine studerande får biträda i hälso- och
sjukvården.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

För den sjukvård som en landstingskommun
dch en kommun som
inte tillhör landstingskommun ombesörjer
enligt sjukvårdslagen
(1962:242) skall det finnas en eller
flera förtroendenämnder med uppgift
att främja kontakterna mellan
patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen
samt att åt patienterna
förmedla den hjälp som förhållandena
påkallar.

Landstingskommunen eller kommunen
får tillsätta särskild förtroendenämnd
eller uppdra åt någon
annan nämnd att vara förtroendenämnd.
När flera förtroendenämnder
finns, skall varje nämnd fullgöra
de uppgifter som sägs i första stycket
för en viss del av sjukvårdsområdet
eller för en viss sjukvårdsinrättning.

1§

Föreslagen lydelse

För den hälso- och sjukvård som
en landstingskommun och en kommun
som inte tillhör landstingskommun
ombesörjer enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:00) skall det
finnas en eller flera förtroendenämnder
med uppgift att främja
kontakterna mellan patienterna och
hälso- och sjukvårdspersonalen samt
att åt patienterna förmedla den hjälp
som förhållandena påkallar.

Landstingskommunen eller kommunen
får tillsätta särskild förtroendenämnd
eller uppdra åt någon
annan nämnd att vara förtroendenämnd.
När flera förtroendenämnder
finns, skall varje nämnd fullgöra
de uppgifter som sägs i första stycket
för en viss del av landstingskommunen
eller kommunen eller för en viss
vårdinrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

SoU 1981/82:51

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen m. m 1

Motioner 1

Utskottet 6

Propositionsförslagen 6

Förslaget till hälso- och sjukvårdslag 8

Inledning 8

Hälso- och sjukvårdens mål och uppgifter 9

Företräde till vård i vissa fall 11

Krav att vården skall utgå från en helhetssyn på människors

behov 12

Vårdansvar och planläggningsansvar 12

Den enskildes ansvar för sin hälsa 14

Upplysningar om undersökningsmetoder 15

Invandrarna och hälso- och sjukvården 16

Krav att landstingskommunen skall delta i samhällsplaneringen
17

Vissa bestämmelser om personal för hälso- och sjukvården 17

Det medicinska ledningsansvaret m. m 18

Föreskrifter om behörighet till och om tillsättning av tjänster .. 20

Tillsättning av överläkartjänster 21

Vårdavgifter 22

Socialstyrelsens tillsyn 23

Visst engagemang av socialstyrelsens vetenskapliga råd 24

Krav på kommenterade årsberättelser från sjukhusen 24

Förslaget till hälso- och sjukvårdslag i övrigt m. m 25

Förslaget till lag om vissa tjänster vid enheter inom den landstingskommunal
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande
utbildning av läkare, m. m 25

Allmänt om lagförslaget 25

Tidsbegränsad anställning för vissa läkare, m. m 26

Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården 27

De föreslagna riktlinjerna i fråga om statlig planering och samordning
av hälso- och sjukvården 28

Allmänt om ansvarsfördelningen m. m. i fråga om planering och

samordning av hälso- och sjukvården 28

Fördelning av läkare 30

Expertnämndens för läkares vidareutbildning fortsatta uppgifter 31

Forskning och utveckling 33

Personal- och utbildningsplanering, m. m 34

Utskottets hemställan 35

SoU 1981/82:51

Sid.

Bilaga (lagförslag)

1 Förslag till Hälso- och sjukvårdslag 39

2 Förslag till Lag om vissa läkartjänster vid enheter inom den

landstingskommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits
för grundläggande utbildning av läkare, m. m 42

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1980:12) om förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården 43

LiberTryck Stockholm 1982