Socialutskottets betänkande

1981/82:22

om lag om vård av missbrukare i vissa fall (prop. 1981/82:8)

Propositionen m. m.

I proposifion 1981/82:8 om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m. m., har regeringen (socialdepartementet), föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag fill

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i räffshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

9. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbefsskadeförsäkring,

10. lag om ändring i lagen (1981:368) om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

11. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

12. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

13. lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen (1944:133) om kasfrering,

14. lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisfer,

15. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

16. lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter,

17. lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i datalagen (1973:289),

18. lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

19. lag om ändring i broffsskadelagen (1978:413),

20. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Socialutskottet behandlar lagförslagen 1-6 och 12-20 i detta betänkande.

1 Riksdagen 1981/82. 12 saml. Nr 22

SoU 1981/82:22

SoU 1981/82:22 2

Propositionen i övrigt (lagförslagen 7-11) har hänvisats till socialförsäkringsutskottet, som behandlar denna del av propositionen i betänkande SfU 1981/82:5.

I ärendet har inkommit ett antal skrifter.

Motioner

I motion 1981/82:2 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) hemställs atf riksdagen

1. avslår proposition 1981/82:8,

2. hos regeringen begär ett nytt lagförslag grundat på den s. k.
alternativutredningens förslag,

3. beslutar - i avvaktan på beslut enligt p. 2 ovan - att förlänga giltigheten
av nuvarande berörd lagstiftning intill dess ny lagstiftning kan träda i
kraft.

Motionen har såvitt avser lagförslagen 7-11 hänvisats till socialförsäkrings-utskottet.

1 motion 1981/82:4 av Rune Torwald (c) hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande 1), atfriksdagen antar de i motionen föreslagna ändrade lydelserna av 6, 7 och 28 S§ förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall.

Yrkande 2 har hänvisats till socialförsäkringsutskottef.

I mofion 1981/82:25 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs

1. atf riksdagen beslutar aff i specialmofiveringar fill lagtexten medta
överväganden kring omhändertagande av gravida kvinnor enligt denna
lag,

2. aft riksdagen hos regeringen begär av vederbörande myndigheter gjord
sammanställning av tillgängliga vårdresurser lämpliga för kvinnor med så
allvarliga missbruksproblem atf denna lag kan tillämpas under graviditet och
i efterförlopp till förlossning.

I motion 1981/82:26 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs att riksdagen beslutar aft 3 § b. och 8 § 2. i förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall får följande ändrade lydelse:

3 § b. till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan,

8 § 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av atf han kan
antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård
eller på grund av aff det föreligger en överhängande risk för att han till följd
av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Sedan
socialnämnden-- missbrukaren.

SoU 1981/82:22 3

I motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fi. (s) hemställs att riksdagen beslutar

1. att utredning och ansökan om vård enligt Lagen om vård av missbrukare
i vissa fall skall ankomma på länsstyrelsen,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om intagning enligt LSPV,

3. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om skyddet för närstående,

4. aff 12 § första stycket skall ges följande lydelse: Vården skall inledas på sjukhus om inte annat följer av sjukvårdslagen (1962:242). Länsrätten kan medge undantag frän vad som nu har sagts. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges genom hemmets försorg skall värden fortsätta på sjukhus.

1 motion 1981/82:28 av Anita Persson (s) hemställs atf riksdagen beslutar atf vård enligt LVM får lämnas utöver de av landsting och kommun drivna hemmen under en övergångsperiod också av hem som länsstyrelsen godkänt för ändamålet och som upptagits i plan som anges i 23 § socialtjänstlagen.

I motion 1981/82:29 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m) och Håkan Winberg (m) hemställs atf riksdagen beslutar att fill 11 § i propositionens lagförslag fogas ett fjärde stycke av följande innehåll:

"Regeringen kan, om särskilda skäl föreligger, besluta aff vård med stöd av denna lag får lämnas genom hem som drivs av förening, stiftelse eller annan enskild. Därvid gäller vad som föreskrivs i första och tredje styckena."

I mofion 1981/82:30 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen med godkännande av proposition 1981/82:8 i övrigt beslutar anta följande förslag till Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag Motionärernas förslag

5§

Socialnämnden utreder om def Länsstyrelsen utreder om det finns

finns skäl aft bereda någon vård skäl atf bereda någon vård enligt

enligt denna lag. Anses sådana skäl denna lag. Anses sådana skäl förelig-

föreligga, skall social/iä/nnden ansö- ga, skall länsstyrelsen ansöka om

ka om vård. vård.

Ansökan skall innehålla en redo- Ansökan ska innehålla en redogö-

görelse för missbrukarens förhållan- relse för missbrukarens förhållanden

den och för tidigare vidtagna åtgär- och för tidigare vidtagna åtgärder,

der. Ansökan skall också ange den Ansökan skall också ange den vård

vård som socialnämnden anser be- som länsstyrelsen anser behövlig, var

hövlig, var vården bör påbörjas och i vården bör påbörjas och i vilket hem

vilket hem intagning kan ske. intagning kan ske.

9§

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande sa/nl underrätta socialnämnden om beslutet

Rätten skall så-------------------

Har polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att socialnämnden har ansökt om vård, skall beslutet undersfällas den rätt som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket

Polismyndigheten skall genast un
derställa länsrätten beslutet om
omedelbart omhändertagande. Rät
len skall underrätta länsstyrelsen och
socialnämnden om det underställda
beslutet.
----- genast upphäva beslutet.

Har polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att länsstyrelsen har ansökt om vård. skall beslutet undersfällas den räft som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket.

I mofion 1981/82:31 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar aff 1 § i Lag om vård av missbrukare i vissa fall utformas i enlighet med förslaget i mofionen,

2. att riksdagen beslutar aff 12 § i Lag om vård av missbrukare i vissa fall utformas i enlighet med förslaget i mofionen,

3. aff riksdagen beslutar att ordet missbrukare byts uf i 5, 8, 21, 25 och 30 §§ i Lag om vård av missbrukare i vissa fall och aft vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext,

4. att riksdagen beslutar aff i Lagom vård av missbrukare i vissa fall införa bestämmelser om särskild tillsyn i enlighet med förslaget i motionen.

Utskottet

Allmänt om förslaget

Socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 med stor majoritet. Samtidigt upphävdes bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykferhefsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982.

Socialtjänstlagen innehåller de centrala bestämmelserna på def sociala vårdområdet, innefattande bl. a. regler om socialtjänstens uppgifter på olika områden bl. a. när def gäller åtgärder mot missbruk, dess skyldigheter gentemot enskilda hjälpbehövande, nämndorganisationen, tillsyn m. m.

SoU 1981/82:22 6

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande. Socialtjänstlagen innehåller därför- med vissa undantag som gäller skyddet för underåriga - inga möjligheter till tvångsåtgärder gentemot enskilda människor. För att bain och ungdomar som befinner sig i en utsatt situation alltid skall kunna garanteras erforderlig vård finns emellertid vissa möjligheter att besluta härom med stöd av LVU. LVU kompletterar således socialtjänstlagen i de fall det inte går att anordna den vård som den underårige behöver i frivillig form.

Den nu framlagda propositionen bygger på ett av den parlamentariskt sammansatta socialberedningen (S 1980:07) enhälligt avgivet förslag, LVM -Lagom vård av missbrukare i vissa fall (SOU 1981:7). Förslaget innebär att socialtjänstlagen får en på likartat sätt uppbyggd kompletterande lag pä missbruksområdet. Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är avsedd att kunna tillgripas i vissa särskilt kvalificerade fall när en vuxen missbrukare av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård men inte kan förmås att medverka till den vård som kan anordnas i frivilliga former. Utgångspunkten är alltså att vård av missbrukare så långt det är möjligt skall genomföras enligt socialtjänstlagen. Socialtjänstens skyldigheter enligt den lagen ligger fast och inskränks inte genom tillkomsten av LVM.

Beslut om värd enligt LVM skall enligt propositionen, som i denna del avviker frän socialberedningens förslag, fattas av länsrätten efter utredning och ansökan av socialnämnden. Att lägga denna uppgift på socialnämnden anges vara en övergångslösning som kan omprövas sedan lagen tillämpats en tid. Utskottet återkommer i det följande fill denna fråga.

Värd enligt lagen skall kunna lämnas av hem som drivs av kommuner eller landstingskommuner och som enligt institutionsplanen för området är särskilt avsedda atf kunna lämna sådan vård. En tids sjukhusvård skall dock som regel inleda vården. Hemmen beslutar bl. a. om intagning och utskrivning och om eventuell fijrlängning av vårdtiden. De har även vissa tvångsbefogenheter. Hemmen skall stå under ledning av en politiskt sammansatt styrelse.

Den vård som kan lämnas enligt LVM skall vara begränsad fill vad som erfordras för att avhjälpa det akuta vårdbehovet och ge den enskilde motivation och möjlighet fill en fortsatt vård i frivilliga former. Avsikten är således inte att genom tvång säkersfälla genomförandet av ett helt behandlingsprogram. Vårdtiden blir i enlighet härmed förhållandevis kort, i normalfallet högst två månader med en möjlighet aft i vissa fall där denna tid ar otillräcklig förlänga tiden i ytterligare högst två månader. Dessa fider är maximitider. Om utsikterna att gå över till frivillig vård är goda kan utskrivning ske tidigare.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till huvuddragen i propositions-forslaiici. som slår fast och undei stryker socialtjänstens ansvar för människor

SoU 1981/82:22 7

med missbruksproblem, samtidigt som det öppnar en möjlighet att i akuta situationer bereda en missbrukare nödvändig vård oberoende av samtycke. Det är också principiellt tilltalande att socialtjänstlagens mål och allmänna riktlinjer på detta sätt blir vägledande även för en vård som i och för sig rymmer möjligheter till tvång. Detta bör kunna bidra till ett ändrat förhållningssätt också gentemot de mest nedgångna och vårdkrävande bland missbrukarna.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Denna skyldighet aft initiera nödvändig värd, som för missbrukarnas del även följer av 11 § andra stycket socialtjänstlagen, gäller självfallet även beträffande de missbrukare som är i behov av vård oberoende av eget samtycke. Utskottet vill vidare i likhet med socialberedningen (ovannämnda betänkande s. 38) erinra om att vården av de unga missbrukarna i ökad omfattning måste tillgodoses genom de regler som skall gälla för vuxna missbrukare. När det gäller ungdomar är det särskilt viktigt atf kunna ingripa snabbt för atf motverka ett begynnande allvarligt missbruk. LVM bör därför kunna användas som ett medel aft bryta en destruktiv utveckling och infe först sedan den unges situation försämrats därhän atf han redan lidit allvarlig skada.

I def sammanhanget bör framhållas aff förslaget till LVM till skillnad från den nu gällande lagen om nykferhefsvård omfattar inte endast missbrukare av alkohol utan även missbrukare av narkotika. Det är därför viktigt atf erfarenheterna av lagens fillämpning följs med särskild uppmärksamhet vad gäller denna grupp. Def kan dessutom bli nödvändigt med omprioriferingar inom missbruksvården för aft tillgodose behovet av vårdplatser för narkotikamissbrukare. LVM kommer aft ställa ökade krav på en varierad och individuellt anpassbar vård som kan fillgodose de speciella behov som denna grupp har. Särskilt med hänsyn till atf det ofta är ungdomar eller yngre personer som missbrukar narkotika, eventuellt i förening med alkohol, är det angeläget att se till aft den nya lagens möjligheter till ingripande följs av en utveckling på vårdsidan.

Utskottet ser med särskild tillfredsställelse att det nu framlagts ett lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med socialtjänstlagen och LVU kan vinna en bred politisk anslutning. De långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om förutsättningarna och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom den nuvarande nykterhetsvården. Atf klarhet nu vinns om den grundläggande inriktningen och reglerna för den framfida missbruksvården bör underlätta vårdplaneringen och stimulera till utveckling av bättre behandlingsmetoder och vårdinnehåll. Samtidigt bör erinras om att den nu föreslagna lagen självfallet kan visa sig behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid soeialberedningens uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagsfift-ningen.

SoU 1981/82:22 8

Utskottet fillstyrker således att propositionsförslaget med vissa justeringar läggs till grund för lagstiftning. Ändringarna behandlas i def följande.

I enlighet härmed avstyrker ufskottef bifall fill motion 1981182:2 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) såvitt motionen hänvisats till socialufskoftef. I mofionen yrkas avslag på propositionsförslaget och begärs eff nytt lagförslag, grundat på den s. k. alfernafivufredningens principförslag.

Utredni/ig och ansökan o/n vård

En av de mest kontroversiella frågorna i diskussionen om en vård oberoende av samtycke för vuxna missbrukare har varit hur en sådan vård skulle initieras. Från många håll har framförts den synpunkten att socialtjänstens hjälpande och serviceinriktade verksamhet skulle bli lidande på att bli sammankopplad med rena tvångsuppgiffer. Samtidigt är det självfallet så att socialnämndens kunskaper och erfarenheter infe kan undvaras dä man har att ta ställning fill frågan om behovet av tvångsvård i ett visst fall.

Socialberedningen, i vars direktiv det framhållits angelägenheten av att uppnå en bred politisk samling i frågan om värd oberoende av samtycke, enade sig i detta läge om aft ftireslä aft vården skulle initieras genom att länsstyrelsen gjorde en ansökan om vård som därefter skulle avgöras av länsrätten. Länsstyrelsen skulle även svara för att rätten fick den utredning som behövdes för aff ta ställning i målet. I detta låg inte att länsstyrelsen måste göra om de ufredningai som ofta redan måste ha genomförts av socialnämnderna fill följd av socialtjänstlagens bestämmelser. Länsstyrelsen skulle få ta del av detta material och vid behov komplettera def, bl. a. vad gällde redogörelsen för missbrukarens aktuella tillstånd. Länsstyrelsen måste emellerfid göra en självständig bedömning av frågan om det var påkallat atf ansöka om vård med stöd av LVM eller om def kunde anses aff socialnämnden borde göra ytterligare ansträngningar att utforma en vård som skulle kunna genomföras i frivillig form. För aft denna fråga skulle kunna bedömas pä ett så objekfivt sätt som möjligt vore det enligt beredningen en fördel om ett organ som tidigare inte själv arbetat med ärendet gjorde prövningen. Vidare skulle en sådan ordning bidra fill en större enhetlighet i tillämpningen av LVM.

Med den pressade tidsplan som socialberedningen hade aff arbeta efter -riksdagen hade begärt ett lagförslag som skulle kunna träda i kraft samtidigt med den övriga socialtjänstlagstiffningen den 1 januari 1982 - fanns inget utrymme för närmare undersökningar av bl. a. de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga uppgiften aft svara för utredning och ansökan till länsstyrelsen. Beredningens förslag hade därför i denna del snarast karaktären av ett principiellt politiskt ställningstagande, medan de konkreta praktiska frågorna, bl. a. resursöverväganden, var ofullständigt belysta.

SoU 1981/82:22 9

I den nu framlagda propositionen ställer sig departementschefen principiellt posifiv fill socialberedningens förslag och säger sig i allt väsentligt kunna acceptera beredningens resonemang (s. 53). Hon är samtidigt tveksam fill aff införa en sådan ordning redan från ikraftträdandet av LVM den 1 januari 1982. En arbetsuppgift av denna omfattning kan enligt departementschefen inte klaras inom ramen för de personalresurser som länsstyrelserna f. n. kan disponera för handläggning av sociala frågor. Eftersom ärenden enligt LVM kommer att kräva skyndsamhet och måste tas med förtur finns risk för atf länsstyrelsernas övriga uppgifter på det sociala området blir eftersatta. Detta vore enligt departementschefen inte godtagbart med hänsyn till den stora vikt som lagts vid dessa uppgifter som ett led i socialfjänstreformen. Varken tiden eller den ekonomiska situationen medger heller aft man bygger upp en särskild organisation för handläggning av LVM-ärenden redan till den 1 januari 1982.

I propositionen föreslås därför att man tills vidare lägger uppgiften atf svara för utredning och ansökan om vård enligt LVM på socialnämnderna, som redan i dagsläget disponerar erfaren och kvalificerad personal med vana vid likartade arbetsuppgifter. Departementschefen framhåller aft detta ställningstagande får ses som en övergångslösning, som främst förklaras av den korta tid som står till buds fill dess den nya lagen skall träda i kraft samt av resursöverväganden. Goda förutsättningar för en omprövning av lagen i denna del kommer att föreligga efter en tids fillämpning av hela socialtjänst-lagstiftningen.

Departementschefen erinrar vidare om socialberedningens fortsatta arbete med att följa upp och utvärdera hela socialtjänstlagstiffningen och om aft särskild vikt därvid kommer att fästas vid aft följa upp tillämpningen av LVM. I detta avseende aviseras tilläggsdirektiv till beredningen (de numera meddelade tilläggsdirektiven Dir. 1981:55). Beredningen skall i enlighet härmed redovisa sina överväganden i denna del redan under 1983. Den skall särskilt överväga möjligheten att anordna en funktion som allmänt ombud i sociala mål vid länsstyrelserna. Vidare bör beredningen också under 1983 kunna presentera åtminstone ett principförslag rörande den allmänna översynen av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

I motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar att utredning och ansökan om vård enligt LVM skall ankomma på länsstyrelsen (yrkande 1). Socialberedningens enhälliga förslag är enligt motionärerna en kompromiss som skulle kunna bilda underlag för en bred politisk lösning i riksdagen. Motionärerna anser att länsstyrelserna bör kunna klara av de nya uppgifterna i huvudsak inom ramen för de tjänster som finns för handläggning av sociala frågor. Ett visst personaltillskott kan visserligen komma att behövas, i första hand i storstadslänen. Detta måste dock accepteras. Vidare framhåller motionärerna angelägenheten av aft få ett snabbt förfarande med

SoU 1981/82:22 10

hänsyn till att grunden för LVM-värd är missbrukarens akuta vårdbehov. Handläggning i länsstyrelsen bör kunna genomföras betydligt snabbare än hos socialnämnden.

Även i /nollon 1981/82:30 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas sådana ändringar av det framlagda lagförslaget att utredning och ansökan om vård skall åvila länsstyrelsen och inte socialnämnden. Motionärerna anför bl. a. att det skulle strida mot socialtjänstlagens principiella inriktning att behålla den funktion socialnämnden av tradition haft när det gäller tvångsomhändertaganden. Än viktigare är dock enligt motionärerna rättssäkerhetsaspekterna och kravet på alt upprätthålla en kvalitativt hög nivå på de förebyggande åtgärderna och den frivilliga vården. Def är inte rimligt aft socialnämnden själv skall bedöma sina insatser, utan det bör göras av en utomstående myndighet.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det i huvudsak måste sägas vara samma grundsyn som kommer till uttryck i såväl propositionen som motionerna, nämligen att frågan om ansökningsförfarandet inte fått någon slutlig lösning genom förslaget att låta socialnämnderna svara för utredning och ansökan enligt LVM. Äsiktsskillnaderna gäller vilka realisfiska alternativ som finns.

Även utskottet anser att det bl. a. av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att inte lägga på socialnämnden själv att bedöma kvaliteten på och tillräckligheten av sina insatser. Man måste vidare slå vakt om en enhetlig rättstillämpning när det som här gäller frihefsberövande åtgärder. Även om det slutliga avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas olika utgångspunkter och prioriteringar lätt leda till att det i vissa kommuner blir vanligare med tvångsvård än i andra. Det ärsvårt fördomstolen att beakta sådana hänsyn då man ställs inför avgörandet av ett enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett sammanhållet ansvar för atf bedöma i vilken utsträckning man bör kräva fortsatta insatser av socialnämnderna bör därför kunna bidra till en jämnare standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Som framhålls av socialberedningen (betänkandet s. 46) torde det dock sällan finnas anledning att ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl för en framställning till länsrätten om det är socialnämnden själv som aktualiserat ett ärende hos länsstyrelsen.

Utskottet anser det således lämpligast att. såsom socialberedningen föreslagit, lägga uppgiften atl svara för utredning och ansökan om värd på länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste emellertid få tillgång till de kunskaper och erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukaren. Detta får å andra sidan inte leda till att handläggningen drar ut på liden och försenar påbörjandet tiv vården.

Som tidigare framhållits är såväl de organisatoriska frågorna som personalfrågorna otillräckligt belysta. Utskottet är därför inte berett att

SoU 1981/82:22 11

redan nu ta ställning till om dessa uppgifter bör läggas pä länsstyrelsens sociala enhet eller om man bör överväga inrättandet av en allmän ombudsfunktion på det sätt som antytts i tilläggsdirektiven till socialberedningen. De prakfiska förutsättningarna för olika organisatoriska lösningar måste klarläggas innan länsstyrelserna kan fa över ansvaret för handläggningen av LVM-ärendena. Som framhålls i proposifionen måste man därför tänka sig någon form av övergångslösning.

En övergångslösning kan konstrueras på olika sätt. En möjlighet är att, såsom i propositionens lagförslag, tills vidare lägga uppgiften på socialnämnden under def att man fortsätter att undersöka hur en överflyttning av denna funktion till länsstyrelsen kan gå till. En annan möjlighet är att man redan nu lägger det lagliga ansvaret på länsstyrelsen, men genom övergångsbestämmelser ålägger socialnämnderna att ansvara för uppgiften under viss tid, vilken bör vara så avvägd att def blir möjligt att hinna lösa de organisatoriska och resursmässiga frågorna.

Det finns goda argument för båda dessa lösningar. Utskottet anser emellertid övervägande skäl tala för att man redan nu fattar beslut om de riktlinjer som skall gälla för framfiden. De långvariga meningsmotsättningarna när det gäller vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare har lett till stor osäkerhet i kommunerna och försenat utvecklingen inom missbruksvården. Inte minst hänsynen till den mera långsiktiga planeringen av socialtjänsten motiverar därför att riksdagen nu ger besked om utformningen av beslutsförfarandet enligt LVM. Detta innebär självfallet infe att man skulle vara förhindrad att senare justera detaljer i lagen. Men det är önskvärt atf skapa klarhet i de stora frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat för missbruksvården.

Utskottet föreslår med hänvisning till def anförda atf propositionens lagförslag ändras i de avseenden som betingas av aft länsstyrelsen i stället för socialnämnden ges ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM. Socialnämnden bör emellertid enligt övergångsbestämmelserna fullgöra dessa uppgifter under viss tid. Denna tid kan, med hänsyn till den beredningstid som normalf erfordras för förslag som innebär organisatoriska och personalpolitiska förändringar av denna omfattning, inte sättas alltför kort. Utskottet har stannat för att föreslå en tvåårig övergångstid. Länsstyrelserna skall alltså kunna träda i funktion som utredande och ansökande myndighet från den 1 januari 1984.

Med anledning av mofion 1981/82:27 yrkande 1 och mofion 1981/82:30 tillstyrker utskottet såvitt nu är i fråga den lydelse av lagförslaget som framgår av bilaga 1.

Skyddet för de närslående

Förutsättning för ett beslut om vård med stöd av LVM är dels att de allmänna krav som anges i 2 § är uppfyllda, bl. a. atf det inte går att tillgodose

SoU 1981/82:22 12

vårdbehovet genom frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels att endera av de två specialindikationer som anges i 3 § föreligger. Därvid har den indikation som i viss utsträckning medger ingripande om någon till följd av missbruk kan befaras komma att allvarligt skada sina närstående visat sig mycket kontroversiell.

Inledningsvis bör erinras om att såväl den nuvarande lagen om nykferhefsvård som LSPV innehåller mera vittgående bestämmelser om skydd för tredje man, i båda fallen avgränsade så att någon är "farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa". Socialberedningen ville emellerfid inte föreslå en sådan regel i LVM, som ju endast är avsedd aft fillgodose missbrukarens eget behov av vård i vissa tvingande situafioner.

Beredningen föreslog i stället ett mera begränsat skydd som skulle inskränka sig till missbrukarnas familjer. Skäl för detta var bl. a. att misshandel som inte förövats på allmän plats i princip inte faller under allmänt åtal. Familjemedlemmar kan vara rädda att göra en sådan angivelse till åtal eller de kan av bl. a. lojalitetsskäl dra sig för att på detta sätt bli orsak till att missbrukaren kommer i fängelse. Enligt beredningen ger därför brottsbalkens regler inte tillräckligt skydd åf de människor som står missbrukaren nära. Samtidigt iir det frän missbrukarens egen synpunkt viktigt aft inte förlora den sociala förankring som familjen utgör. Ä andra sidan sammanhänger vald inom familjen inte bara med aff någon familjemedlem är missbrukare. Beredningen uttalade därför generellt att åtalsreglerna borde skärpas så att misshandel och annat våld mot barn och vuxna alltid skulle falla under allmänt åtal, oavsett var och mot vem det förövats. Beredningen ville även ha en översyn av bl. a. häktningsreglerna i syfte att öka möjligheterna fill snabba ingripanden när def gällde våldsamma beteenden som riktade sig mot andra människors personliga säkerhet.

Samtidigt sade sig beredningen vara medveten om att man inte på denna väg skulle kunna komma till någon snabb lösning på här aktuella problem. Även om utredningsarbetet bedrevs skyndsamt fanns därför ett visst behov av provisoriska regler, låt vara att de blev begränsade till missbrukare. Missbruk är dock, anförde beredningen, en viktig orsak till hotfullt eller våldsamt beteende. Man föreslog därför såsom en övergångslösning ett begränsat skydd för de närstående i LVM. Det betonades samtidigt att dessa frågor borde ägnas särskild uppmärksamhet vid den kommande uppföljningen av lagen.

Proposifionen innehåller i detta hänseende samma förslag till lagtext som socialberedningens förslag. Departementschefen ger emellertid uttryck åt en delvis annorlunda syn på behovet av bestämmelsen.

I propositionen framhålls sålunda aft den av socialberedningen efterfrågade ändringen i reglerna om åtal för misshandel inom kort kommer aff komma till stånd (den numera framlagda och av justitieutskottet fillsfyrkla proposifionen 1981/82:43, JuU 1981/82:18). Detta ger ökade möjligheter fill

SoU 1981/82:22 13

ingripanden inom def straffrättsliga systemet. Departementschefen erinrar emellertid (s. 45) om att detta förutsätter att ett åtalbart brott begåtts. Möjligheterna till ingripanden innan skadan är skedd är, även vid en ändring av åfalsreglerna, mycket begränsade enligt brottsbalken i jämförelse med den här föreslagna regleringen. De viktigaste insatserna för att motverka våld i hemmen sker enligt departementschefen genom en attitydbildning via information och genom målmedvetna satsningar på bl. a. aft minska def allmänna alkoholbruket. Likväl anses den här aktuella lagregeln fylla en viktig funktion och måste därför kunna användas som ett led i det samhällets reaktionssystem mot våldet i hemmen som socialberedningen efterlyst.

Till svar på ett förslag av lagrådet att utforma indikationen generellt, innebärande ett skydd inte bara för missbrukarens närstående utan även andra människor, anför departementschefen bl. a. följande (s. 125).

Jag vill inledningsvis erinra om den redogörelse som jag lämnade i lagrådsremissen över den splittring i uppfattning som föreligger i frågan om vårdlagstiff ningen alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet. Jag erinrar också om aff socialberedningen har uttryckt stark tvekan i sitt förslag och särskilt understrukit atf detta får ses som en övergångslösning i avvaktan på aff en ändring av vissa åfalsregler kommer till stånd. I fråga om skyddet för andra än de anhöriga angav beredningen som sin uppfattning atf utomstående som hotas av en missbrukare kan få tillräckligt skydd genom brottsbalkens regler.

Jag får nu tillägga följande till förtydligande av min uppfattning i frågan.

De anhöriga till missbrukaren är nafurligen oftast - både praktiskt och känslomässigt - bundna fill denne. Ofta rör det sig om personer med en särskilt utsatt ställning, f. ex. små barn. Våld och hot mot anhöriga är ofta undandraget allmän insyn eftersom det försiggår i hemmen. En anhörig drar sig dessutom inte sällan för att göra en polisanmälan hur besvärliga förhållandena än är. Anhöriga har alltså i praktiken ofta inte ens det skydd som strafflagstiftningen kan erbjuda. Det gäller oberoende av om brottet kan åtalas utan angivelse av målsägande eller inte.

Mot denna bakgrund bör samhället kunna ingripa med frihefsberövande åtgärder för atf förhindra skador hos dem som utsätts för beteendet och detta även om handlingen infe skulle kunna bedömas som ett fullbordat brott eller ett åtalbart försök till brott. Def finns därför i de fall def gäller anhöriga skäl att medge vård utan samtycke till skydd för andra än missbrukaren själv.

Som jag redan påpekat har meningarna varit delade redan i frågan om faran för närstående skall vara motiv för ingripande enligt LVM och jag kan trots vad lagrådet anfört inte förorda en utvidgning av denna specialindikation. Jag vill emellertid erinra om socialberedningens uppdrag att följa tillämpningen av den nya lagstiftningen och utgår från att beredningen därvid kommer att undersöka utfallet av den reglering det här är fråga om.

I motion 1981/82:27av Olof Pal/ne m. fl. (s) begärs nu ett klarläggande av att lagförslaget på denna punkt är en övergångslösning som noga skall följas upp av socialberedningen (yrkande 3). Motionärerna åberopar socialberedningens ovan återgivna uttalanden.

SoU 1981/82:22 14

I /nollon 1981/82:26 av Anita Bråkenhielm (m) anläggs ett annat synsätt på dessa frågor. Motionären, som yrkar att skyddet inte skall begränsas till närstående, anför bl. a. att det ur den vårdbehövande missbrukarens synpunkt är likgiltigt mot vem våldet riktar sig. Våldshandlingar är i sig så allvarliga symptom på ett genom missbruket och drogberoendet förändrat beteende aft def indikerar ett vårdbehov. Utgångspunkten bör vara detta vårdbehov, inte i vilken utsträckning man måste skydda de anhöriga. I enlighet härmed bör kriteriet "allvarligt skada någon närstående" ändras fill "allvarligt skada någon annan". Detta skulle även medföra att man kunde undvika fruktlösa diskussioner om i vad mån någon som utsatts för hot eller våld av en missbrukare är tillräckligt närstående för att lagen skall kunna fillämpas.

Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om de stora meningsmotsättningar som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet. Socialberedningens förslag om ett visst skydd begränsat till missbrukarens närmaste anhöriga var en kompromiss mellan i och för sig oförenliga uppfattningar. En förutsättning för en sådan kompromisslösning var att den noga skulle följas upp av socialberedningen och iWervägas på nytt från såväl praktiska som principiella utgångspunkter när beredningen presenterat sin utvärdering.

Mot denna bakgrund finns knappast förutsättningar för att i dagsläget ta ställning för någon permanent lösning av denna fråga. Framfiden och socialberedningens kommande uppföljning och utvärdering får utvisa om def finns anledning atf ha en sådan bestämmelse i LVM, bl. a. med hänsyn tagen till utvecklingen på andra närliggande lagstiftningsomräden. Utskottet utg,".r från att de argument som anförts i propositionen och i motionerna kommer att vägas in i det sammanhanget. Tillsvidare kan man endast konstatera att enighet råder om att man f. n. bör acceptera ett visst skydd för missbrukarens närmaste anhöriga i LVM, trots de invändningar av mera principiellt slag som kan resas mot en sådan lagregel. Detta måste emellertid ses som en tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger.

Ufskoffet vill i det sammanhanget betona vikten av atf få en ytterligare belysning av sambandet med andra lagregler som kan vara av betydelse för att snabbt kunna ingripa mot och avbryta de våldsamma beteenden det här är fråga om, bl. a. häktningsreglerna. Frågan om lagregler till skydd för främst de kvinnor och barn som hotas tiv misshandel eller annat våld i hemmet bör således kunna övervägas förutsättningslöst och i ett större sammanhang. Från principiella utgångspunkter vore självfallet en mer generell lösning att föredra.

Motion 1981/82:27 får anses tillgodosedd med vad utskottet nu anfört (yrkande 3).

Till följd av dessa överväganden kan utskottet inte biträda det förslag till

SoU 1981/82:22 15

ändrad lydelse av 3 och 8 §§ LVM som framförs i mofion 1981/82:26. Denna mofion bör därför inte nu föranleda någon riksdagens åtgärd.

Missbruk under graviditet

I motion 1981/82:25 av Anita Bråkenhielm (m) begärs dels aff riksdagen genom motivuffalanden klargör hur LVM bör tillämpas beträffande gravida kvinnor med så allvarliga missbruksproblem att det väntade barnets hälsa hotas, dels en av vederbörande myndigheter gjord sammanställning av de vårdresurser som finns för denna grupp. Motionären anför bl. a. att propositionen saknar varje resonemang kring dessa speciella förhållanden, trots att socialberedningens överväganden i denna del funnits tillgängliga och bort kommenteras av regeringen.

Frågan om åtgärder mot missbruk under graviditet aktualiserades genom en motion i samband med proposition 1979/80:1 om socialtjänsten. Utskottet anförde då bl. a. (SoU 1979/80:44 s. 64) atf man delade motionärernas oro för en utveckling som innebär atf allt fler barn föds med allvarliga handikapp till följd av ett alltmer utbrett missbruk av alkohol. Man måste överväga alla möjligheter att minska antal och omfattning av sådana skador. Detta ställde enligt utskottet krav såväl på särskild utbildning av berörd personal som på särskilt avpassade behandlingsresurser. Ufskoffet underströk vidare atf det när det gäller gravida kvinnor med missbruksproblem är nödvändigt att kunna erbjuda kvalificerade vård- och behandlingsresurser som inte alltid är möjliga att ordna inom ramen för familjevård. Mödra- och spädbarnshemmen fick därför inte avvecklas på ett sådant sätt att man i realiteten inte skulle kunna erbjuda någon meningsfull vård åt denna grupp. När det gällde vilka övriga medel som borde stå mödra- och socialvården till buds för att i akuta situationer kunna genomföra en nödvändig vård i fall där moderns missbruk allvarligt hotade det väntade barnets hälsa ansåg sig utskottet inte kunna ta ställning. Frågan borde enligt utskottet belysas i en utredning, vilken borde anförtros den föreslagna parlamentariska beredningen (numera socialberedningen). Beredningen skulle behandla denna fråga med förfur.

Socialberedningen har i enlighet härmed i juni 1981 avlämnat delbefänkandef Åtgärder mot missbruk under graviditet (Ds S 1981:6). Betänkandet innehåller bl. a. en redovisning av hittills kända forskningsresultat rörande effekterna på barnet av missbruk av alkohol och narkotika under graviditet och en redogörelse för den aktuella vårdsituationen och de olika projekt som igångsatts för vård och behandling av gravida kvinnor med missbruksproblem. Vidare görs en genomgång av den fillämpliga vårdlagstiffningen och diskuteras förutsättningarna för eventuella lagstiftningsåtgärder.

Beredningen anför (s. 69) att de flesta kvinnor är beredda till stora ansträngningar för aft undvika att skada sitt väntade barn. Graviditeten innebär därför en unik möjlighet att hjälpa många kvinnliga missbrukare aft

SoU 1981/82:22 16

komma ifrån sitt missbruk. Denna resurs måste tas till vara i vård- och behandlingsarbetet. Socialtjänsten måste vara beredd atf i en sådan situation göra betydande insatser. Med hänsyn till denna inställning hos blivande mödrar torde det enligt beredningen sällan finnas anledning att av hänsyn fill fostret överväga att bereda en gravid kvinna vård utan samtycke.

Beredningen betonar också vikten av fortsatt forskning på området, bl. a. för aff klarlägga var gränsen går mellan en för barnet farlig resp. ofarlig konsumfion. Def kan enligt beredningen infe komma i fråga att på grundval av nuvarande ofullständiga kunskaper om alkoholens inverkan på barnet konstruera en särskild lagstiftning som innebär intrång i moderns personliga frihet (s. 66). Beredningen avvisar således tanken på särskilda lagregler om vård utan samtycke av gravida missbrukare.

När det gäller omfattande missbruk under graviditet anser vidare beredningen att såväl den föreslagna LVM som i förekommande fall LVU genomgående kommer att bli tillämpliga i def fall det inte går aff komma fill rätta med situationen genom olika slag av frivilliga åtgärder (s. 64). Ett missbruk av detta kvalificerade och oftast långvariga slag innebär en allvarlig fara även för moderns egen hälsa, varför ett ingripande i sådana fall kan grundas på 2 § och 3 S a) LVM eller i förekommande fall 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket LVU.

I betänkandet konstateras samtidigt atf den lagstiftning som kan tänkas bli fillämplig i de fall vård utan samtycke är aktuell - LSPV, LVU och LVM -utgår från klientens, dvs. kvinnans, eget vårdbehov. Även i de fall ett missbruk medför att någon anses farlig för annans personliga säkerhet kvarstår kravet på att missbrukaren själv skall ha ett överhängande och kvalificerat behov av vård. Beredningen framhåller att skyddet för annan person enligt nyssnämnda lagar i princip far sikte på situationer då en missbrukare går hotfullt eller våldsamt till väga mot sin omgivning, alltså i huvudsak straffbara beteenden. Man kan inte i sådana uttryck lägga in det fallet aff missbruket i sig är skadligt för eff ännu ofött barn. Enligt beredningens uppfattning kan alltså t. ex. den föreslagna 3 § b) LVM infe åberopas i dessa fall.

Den fara för fostret som kan ligga i aff en kvinna vägrar atf dra ned en alltför omfattande alkoholkonsumtion eller upphöra med ett bruk av narkotika bör emellertid enligt beredningen kunna beaktas inom ramen för bedömningen av missbrukets allvar och av i vad mån kvinnan måste anses vara i trängande behov av värd (2 § LVM). En sådan vägran måste i de flesta fall ses som eff tecken på att kvinnan helt förlorat kontrollen över sin alkohol-eller narkofikakonsumtion och atf hon måste ha vård för sitt missbruk.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till beredningens överväganden i denna fråga. Aft trots erhållen fullständig information om de risker för barnet som en omfattande alkoholkonsumtion innebär infe bry sig om konsekvenserna av ett fortsatt missbruk är knappast ett normalf beteende

SoU 1981/82:22 17

hos en gravid kvinna. Om infe hennes vägran aft medverka kan tillskrivas annan psykisk störning är det rimligt att anta att den beror på atf missbruket och drogberoendet tagit en så allvarlig vändning att hon är i trängande behov av vård för alt komma ifrån detta. Utskottet vill dessutom framhålla att def ofta måste anses föreligga en fara för att kvinnans egen psykiska hälsa kan skadas om hon genom att inte kunna hejda sitt missbruk själv blir orsak till att hennes barn föds med allvarliga och oåterkalleliga skador.

Enligt utskottets mening bör det således vid mera omfattande missbruk under graviditet vara möjligt aft tillämpa 2 § och 3 § a) LVM i de troligen mycket få fall där man inte kan komma fill rätta med situationen genom intensiva frivilliga åtgärder. Yrkande 1 i mofion 1981/82:25 får anses tillgodosett härmed.

Vad gäller den begärda sammanställningen av tillgängliga vårdresurser för gravida kvinnor med allvarliga missbruksproblem vill utskottet erinra om aft socialberedningens betänkande, innehållande bl. a. en redovisning av den aktuella vårdsituationen, avgavs så sent som i juni 1981. Av betänkandet framgår även aft landstingskommuner och kommuner på många håll inlett eller planerar olika projekt för aft bättre fillgodose def speciella behov av vård och behandling som denna grupp har. Enligt utskottets mening är det därför för tidigt att redan nu göra en ny inventering av vårdsituationen. Det kan emellertid finnas skäl att uppmärksamma de vårdansvariga på frågan och därigenom stimulera till ytterligare ansträngningar att genom särskilt anpassade vård- och behandlingsinsatser motverka att fler barn skadas till följd av moderns missbruk under graviditeten. Detta kan bl. a. ske genom att socialberedningens nu nämnda betänkande sänds pä remiss till berörda huvudmän. Utskottet förutsäffer att så kommer atf ske.

På grund av det anförda påkallar motion 1981/82:25 yrkande 2 infe någon riksdagens åtgärd.

Vårdens innehåll

Enligt 12 § i propositionsförslaget skall vård enligt lagen inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Beträffande vårdens innehåll och utformning i övrigt hänvisas i 14 § till socialtjänstlagens bestämmelser. Vård enligt LVM skall alltså följa de principer som anges i socialtjänstlagen i den män avvikande bestämmelser inte finns i LVM. Sådana avvikande bestämmelser finns främst för att reglera de olika tvångsbefogenhefer som LVM medger. Hit hör även föreskrifterna i 14 § om vårdinstitutionens och socialnämndens gemensamma ansvar för de eftervårdande insatserna och om socialnämndens skyldighet att utse en särskild befattningshavare som skall svara för kontakterna med klienten under vårdtiden.

Hänvisningen fill socialtjänstlagen innebär bl. a. att bedömningen av den enskildes värdbehov och av hur detta bäst kan avhjälpas skall ske med

2 Riksdagen 1981/82. 12 samt. Nr 22

SoU 1981/82:22 18

utgångspunkt i en helhetssyn. Missbruksproblemen får inte ses som en isolerad fråga utan skall sättas in i sitt sammanhang. Planeringen av vården bör vidare bestämmas av en strävan mot normalisering, dvs. vården skall ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. I överensstämmelse med socialtjänstlagens principer för vård utom det egna hemmet skall insatserna dessutom präglas av kontinuitet, flexibilitet och närhet (prop. s. 89).

Reglerna om vårdens innehåll tas upp i två motioner. I motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas aft 12 § LVM omformuleras i enlighet med socialberedningens förslag (yrkande 4). Yrkandet innebär ett obligatoriskt krav på inledande sjukhusvård om inte hinder härför möter enligt sjukvårdslagen (1962:242). Länsrätten skall emellerfid kunna medge undantag från kravet på sjukhusvård.

I motion 1981/82:31 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) framställs ett undantagslöst krav pä atf den inledande sjukhusvården skall vara obligatorisk (yrkande 2 delvis). Mofionärerna vill dessutom ha en ändring av 12 § så att vårdens innehåll preciseras till atf avse avgiftning och andra medicinska eller sociala insatser i syfte att häva den enskildes nuvarande tillstånd och motivera honom att ändra sin situation (yrkande2 i övrigt). I motionen framställs även ett yrkande om fillägg till 1 § LVM, av innehåll att den som vårdas med stöd av lagen har räft fill ändamålsenlig vård och behandling (yr/cfl«(ie /).

När def gäller formuleringen av kravet på inledande sjukhusvård betonas i proposifionen (s. 86) att det som regel torde vara ställt utom tvivel atf behov av avgiftning oftast motiverar vård under betryggande medicinsk övervakning och att de bästa resurserna för detta finns på sjukhus. Om emellertid en vårdinstitution som svarar för LVM-vård är utrustad med sjukvårdsresurser som är tillräckliga för atf möta vårdbehovet, måste man kunna avstå från aft anlita sjukhusefs. Det kan vidare finnas fall där förutsättningar för sjukhusvård i och för sig föreligger men sjukhusvård infe är oundgängligen påkallad. Def ankommer då enligt proposifionen på den som förestår vården vid hemmet aff bedöma om def är lämpligt aff den intagne förs över till sjukhus med hänsyn fill den planerade vården i övrigt. I det sammanhanget erinras om atf sjukhuset infe har någon rätt att hålla kvar en missbrukare som vårdas enligt lagen eller hämfti honom tillbaka om han avviker. Skulle däremot utebliven sjukhusvård allvarligt äventyra missbrukarens hälsa eller t. o. m. hans liv så säger det sig självt aff varken institutionen eller sjukhuset har rätt aff avstå från aff ge honom sådan värd.

I mofion 1981/82:27 accepferiis aft man skall kunna avstå från aft anlita sjukhusets vårdresurser i det fall en LVM-institution är utrustad med tillräckliga vårdresurser för atl kunna möta en missbrukares behov av medicinsk vård. Motionärerna betonar dock aff detta förhållande inte får fa över huvudprincipen, nämligen aff vården skall inledas på sjukhus.

Utskottet delar den uppfattning som kommer fill uttryck såväl i

SoU 1981/82:22 19

propositionen som i mofionerna, nämligen aft sjukvården måste ta sin del av ansvaret för missbrukargrupperna. Detta måste vara en självklar utgångspunkt för LVM, som ju bl. a. syftar till att tillgodose en missbrukares akuta behov av medicinska vårdinsatser. Den som vårdas med stöd av LVM och är i behov av vård på sjukhus måste självfallet beredas sådan vård. Detta innebär aft def i de flesta fall torde vara nödvändigt att låta LVM-vården inledas på sjukhus, oavsett risken aff missbrukaren avviker. Formuleringen av 12 § får givetvis inte tolkas som att man skulle kunna avstå från den sjukhusvård som missbrukaren kan behöva.

Om def hem där en missbrukare skall tas in för vård med stöd av LVM självt har tillgång till fillräckliga vårdresurser för att möta hans behov av medicinska insatser så ter def sig å andra sidan knappast rimligt att trots detta genomföra den medicinska vården på sjukhus med det avbrott och de praktiska olägenheter detta kan innebära. Undantag måste också göras för det fall att någon som skall vårdas enligt lagen redan genomgått avgiftning under betryggande medicinsk övervakning. Det bör dessutom erinras om att def infe är möjligt att genomföra vård enligt sjukvårdslagen mot någons vilja (se nedan).

Bestämmelsen om inledande sjukhusvård måste därför rymma möjligheter aff göra undantag frän kravet i här nämnda fall. Enligt utskottets mening skulle det härvid ofta bli en onödig byråkratisk omgång aff lägga eff sådant avgörande pä länsrätten. Frågan kan ju uppstå efter def aft länsrätten skilt målet från sig. Enligt utskottet bör def därför åvila den vårdinstitution där missbrukaren skall fas in med stöd av LVM atf efter samråd med vederbörande sjukhusläkare ta ställning till frågan om den inledande värden. Huvudprincipen är dock atf den som vårdas enligt LVM skall vara tillförsäkrad rätt till sjukhusvård.

Det bör i det sammanhanget framhållas att rätten till sjukhusvård är att betrakta som ett erbjudande och inte som ett tvång. LVM rubbar således inte principen att sjukvården skall respektera den enskildes räft att bestämma över sin kroppsliga integritet (se även prop. s. 59). Utskottet vill även hänvisa fill vad som anförs beträffande möjligheten aff påkalla biträde av polismyndighet (s. 31).

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet atf motion 1981/82:27 yrkande 4 samt mofion 1981/82:31 yrkande 2 i här aktuell del infe påkallar någon riksdagens åtgärd.

När def gäller yrkandet i motion 1981/82:31 om precisering av vårdens innehåll i övrigt vill utskottet erinra om LVM:s karaktär av komplement till socialtjänstlagen. Den vård som är avsedd atf kunna lämnas med stöd av LVM bör i princip vara av samma karaktär som den vilken missbrukaren skulle ha erbjudits enligt socialtjänstlagen om han velat medverka till en värd i frivilliga former. Vissa modifieringar måste självfallet göras med hänsyn till aft vissa behandlingsinsatser, t. ex. förebyggande medicinsk vård. över

SoU 1981/82:22 20

huvud taget inte kan genomföras om inte klienten går med härpå. En särskild definition av LVM-vården kan emellertid ge intryck av att denna vård skulle ha ett annat och bättre innehåll än den frivilliga vården enligt socialtjänstlagen och sjukvårdslagen. Detta skulle självfallet kunna ha olyckliga effekter. En precisering av det slag som motionärerna förespråkar står även i viss motsättning till socialtjänstlagens systematik.

Det bör dessutom framhållas att det föreslagna tillägget till 12 § knappast tillför något nytt i sak. Det torde följa redan av socialtjänstlagen i förening med andra bestämmelser i LVM aft vården skall innehålla de insatser mofionärerna angivit.

Utskottet avstyrker således motion 1981/82:31 yrkande 2 i återstående del.

1 viss mån likartade synpunkter kan anläggas pä det av samma motionärer framställda förslaget om en tilläggsbestämmelse i LVM om rätt för den som vårdas enligt lagen aff få ändamålsenlig vård. Utskottet delar i och för sig motionärernas grundsyn att en sådan rätt bör vara en förutsättning för ett beslut om vård mot den enskildes vilja. Som framhålls i propositionen (s. 43) tjänar en sådan bestämmelse dock knappast något självständigt syfte, i varje fall inte i en lag såsom LVM med dess karaktär av komplement till socialtjänstlagen. Det kan i det sammanhanget erinras om socialtjänstlagens centrala regler om bl. a. den enskildes rätt till bistånd (6 §) och socialnämndens skyldighet att se till att enskilda missbrukare får den hjälp eller stöd de behöver (11 §) resp. att sörja för att den som behöver vård utom hemmet tas emot i ett familjehem eller hem för vård eller boende och att ansvara för att han får god värd där (22 §). Inte minst rätten till bistånd, som ju omfattar även vård- och behandlingsinsatser, torde i stor utsträckning sammanfalla med en eventuell bestämmelse om rätt till ändamålsenlig vård enligt LVM. Frågan skulle i så fall kunna uppstå om den som frivilligt gått med på vård för sitt missbruk infe skulle kunna ställa lika stora anspråk på vården som den som tagits in med stöd av LVM. Vidare kan erinras om LVM:s särskilda regler om inledande sjukhusvård, om stöd- och hjälpinsatser för tiden efter utskrivningen och om särskild kontaktman hos socialnämnden.

Utskottet anser denna reglering tillräcklig. Man bör hålla fast vid principen aft socialtjänstlagen skall ange de centrala reglerna för missbruksvården medan LVM endast bör innehålla de avvikande bestämmelser som föranleds av att def är frågan om att genomföra en vård oberoende av den enskildes samtycke. Specialregler som inte innebär någon egentlig avvikelse från socialtjänstlagen är ägnade att skapa oklarhet och bör undvikas.

Detta innebär å andra sidan inte aft man kan bortse från de särskilda krav som måste ställas på tillsyn och kontroll av kvaliteten på den vård som ges oberoende av samtycke. Utskottet vill således betona vikten av att tillsynen av LVM-vården bedrivs effektivt och regelbundet.

Med def anförda avstyrker utskottet mofion 1981/82:31 yrkande 1.

SoU 1981/82:22 21

Vårdtiden

Åsikterna har gått starkt isär när det gäller vilken vårdtid som är erforderlig och lämplig vid en vård oberoende av samtycke för vuxna missbrukare. Det har funnits förespråkare såväl för atf tvånget skall vara begränsat fill det akuta avgiffningsskedet som för aff tvånget skall möjliggöra hela det långa behandlingsprogram som erfordras för atf någon skall kunna komma ifrån sitt missbruk. Det är därför ingen lätt uppgift atf finna en lösning som de flesta trots allt kan acceptera.

Socialberedningens förslag till LVM utgick från att den vård som skulle beredas med stöd av den nya lagen främst skulle ses som ett medel att bryta en destruktiv utveckling och ge den enskilde motivation och realistisk möjlighet att själv fortsätta att arbeta med sina problem. Så snart det fanns förutsättningar för en fortsatt vård i frivilliga former skulle utskrivning ske. Beredningen ville således inte acceptera en vårdsyn som innebar att samhället skulle ta över den enskildes ansvar för sitt eget liv.

I enlighet härmed föreslog beredningen aff vård enligt LVM i normalfallet skulle avslutas inom två månader. Beredningen sade sig emellerfid vara medveten om att en så kort tid i vissa fall skulle kunna vara för knapp för aff ge en djupt nedgången missbrukare den vård han behövde. Beredningen föreslog i enlighet härmed atf vårdtiden i vissa fall där en så begränsad tid var otillräcklig skulle kunna förlängas med ytterligare högst två månader efter särskilt beslut av vårdinstitutionens styrelse. Det markerades atf sådan förlängning inte skulle fä ske rutinmässigt, utan bara skulle få komma i fråga när den intagne hade ett särskilt kvalificerat vårdbehov som krävde speciell vård eller som i övrigt var svårt atf fillgodose med de resurser som stod till buds. Bestämmelsen om förlängning i 16 § LVM har utformats i enlighet härmed.

Beredningen betonade samfidigt vikten av aff man vid den kommande utvärderingen av socialfjänstreformen noga studerade bl. a. reglerna om vårdtiden. Enligt beredningen kunde man i avvaktan härpå betrakta vissa detaljer i förslaget som provisoriska.

I den nu framlagda propositionen accepteras beredningens lösning av frågan om vårdtidens längd. Enligt departementschefen torde den föreslagna tiden vara väl avvägd för flertalet fall (prop. s. 47). Samtidigt ställer sig emellerfid departementschefen tveksam till om ens den vårdtid som enligt förslaget maximalt kan komma i fråga är tillräcklig för de svåraste fallen, där missbruket har fått särskilt allvarliga följder. Hon är dock inte beredd atf i det här ärendet föreslå några särskilda anordningar för dem. Enligt propositionen kan också i åtskilliga av dessa fall sådana psykiska skador antas ha uppkommit aff den nödvändiga längre vården kan ges missbrukaren med stöd av LSPV. Slufligen understryks behovet av att fillämpningen av LVM följs särskilt noga med avseende på vårdtidens längd.

I motion 1981/82:4 av Rune Torwald (c) föreslås en annan lösning av frågan

SoU 1981/82:22 22

om vårdtiden (yrkande 1 delvis). Motionären förordar atf vårdtiden från början fastställs till sex månader, varunder missbrukaren vid behov, om han återfallit eller undandragit sig nödvändig vård. skulle kunna återintas på vårdinstitutionen. Någon prövning av förlängning av vården behöver då inte ske. Skulle emellertid syftet med vården uppnås inom kortare tid bör missbrukaren kunna utskrivas i förtid.

Som framgått av det ovan anfiirda har många olika synpunkter anlagts på frågan om vårdtidens längd. Enligt utskottets mening kan det inte komma i fråga att nu frångå den av beredningen föreslagna och allmänt accepterade provisoriska lösningen av denna kontroversiella fråga. Det bör också erinras om atf utvärderingen kan komma atf ge anledning till justering av reglerna om vårdtiderna. Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:4 såvitt nu är i fråga.

Motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) tar upp propositionens uttalanden cm att en längre tids vård i vissa fall bör kunna ges en missbrukare med stöd av LSPV (yrkande 2). Motionärerna önskar ett klargörande av att den som vårdas enligt LVM inte skall kunna få föras över till vård enligt LSPV med ett förenklat förfartinde. En eventuell intagning enligt LSPV måste således ske enligt gällande regler i denna lag.

Utskottet delar motionärernas allmänna uppfattning att LVM:s regler om vårdtiden självfallet inte bör få kringgås genom aft man alternerar mellan denna lag och LSPV. Vård enligt LSPV förutsätter emellertid att en missbrukare lider av psykisk sjukdom och är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård på sätt närmare anges i 1 § LSPV. Skulle någon som vårdas enligt LVM bli i tvingande behov av psykiatrisk vård och inte vilja medverka till sådan vård i frivillig form måste def å andra sidan åvila den ansvariga vårdinstitutionen att se till att den intagne får den nödvändiga psykiatriska vården. Detta kan ske genom att institutionen föranstaltar om att missbrukaren undersöks av läkare som är behörig att utfärda vårdintyg enligt LSPV. Att någon vårdas enligt LVM får således inte hindra att han, om hans psvkiska tillstånd försämras, erhåller den psykiatriska vård han behöver, om nödvändigt med stöd av LSPV.

Skulle någon redan från början vara i behov av en längre tids vård enligt LSPV skall vidare sådan vård ha företräde framför vård enligt LVM. LVM skall då inte alls tillämpas. Det förutsäfts atf bl. a. frågan om tillämpligheten av LSPV klargörs i det läkarintyg som skall ges in till länsrätten i samband med ansökan om värd enligt LVM.

Lagförslaget ger således ingen möjlighet fill intagning enligt LSPV i annan form eller under andra förutsättningar än vad som annars gäller enligt LSPV. En ändring härvidlag kan bara åstadkommas genom en lagändring som beslutas av riksdagen. Utskottet anser det därför uteslutet att någon missbrukare skulle kunna föras över till vård enligt LSPV utan att det föreligger fulla skäl härfill enligt den lagen.

SoU 1981/82:22 23

Motion 1981/82:27 yrkande 2 får anses tillgodosedd med vad utskottet nu anfört.

Vårdinstitutioner med enskild huvudman

Enligt 11 § i förslaget till LVM skall vård med stöd av lagen kunna lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enligt den plan som anges i 23 § socialtjänstlagen är särskilt avsedda aff kunna lämna sådan vård. En motsvarande bestämmelse fanns i socialberedningens förslag.

Denna regel innebär aff endast hem med landstingskommunal eller kommunal huvudman får ta ansvaret för de olika tvångsbefogenhefer lagen medger. Dit hör att besluta om intagning och utskrivning från vård enligt lagen, aft besluta om förlängning av vårdtiden, atf påkalla biträde av polismyndighet, aft frånta de intagna berusningsmedel och aft kroppsvisifera dem samt att i vissa fall begränsa de intagnas rörelsefrihet och att kontrollera innehållet i försändelser fill dem.

11 § innebär inte atf den som vårdas med stöd av LVM under hela vårdtiden måste visfas på def ansvariga kommunala hemmet. I 15 § föreskrivs tvärtom atf den som vårdas med stöd av lagen så snart def kan ske med hänsyn till den planerade vården skall beredas fillfälle aff lämna den ansvariga kommunala vårdinstitutionen för aff på försök vårdas i annan form eller vistas i eget hem. Detta möjliggör bl. a. atf någon placeras på en vårdinstitution med enskild huvudman medan det kommunala hem där han intagits enligt LVM behåller def formella ansvaret för beslut enligt lagen och t. ex. kan begära biträde av polisen för aff återhämta missbrukaren, om denne avviker från det enskilda hemmet eller på annat sätt försvårar genomförandet av vården där.

I sammanhanget bör erinras om att de kommunala huvudmännens ansvar för institutionsvården enligt 23 § socialtjänstlagen får full verkan först från den 1 januari 1983. Under 1982 skall behovet av hem för vård eller boende tillgodoses inom ramen för den organisation som finns vid socialtjänstlagens ikraftträdande (punkt 2 i övergångsbestämmelserna till denna lag). I konsekvens härmed föreslås en motsvarande övergångsbestämmelse i LVM, innebärande att under 1982 de vårdinstitutioner som är s. k. allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare också får lämna vård med stöd av LVM. Till de allmänna anstalterna räknas dels de nuvarande statliga anstalterna, dels de erkända anstalterna. Bland de erkända anstalterna- som alltså får lämna tvångsvård enligt lagen om nykferhefsvård - finns ett flertal med enskild huvudman, främst privata stiftelser. Dessa kommer sålunda atf under en övergångstid själva få disponera över tvångsbefogenheterna enligt LVM. De vårdinstitutioner som i dag är enskilda vårdanstalter enligt lagen om nykterhetsvård och som infe heller f. n. disponerar något tvång omfattas däremot inte. I den män de har kommunal huvudman kan de erhellertid

SoU 1981/82:22 24

senare bli aktuella för LVM-vård om huvudmännen vid sin institutionsplanering finner detta lämpligt.

I två motioner efterfrågas mera långtgående möjligheter atf låta även vårdinstitutioner med enskild huvudman fa ett självständigt ansvar för vård enligt LVM. I motion 1981182:29 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (rn) och Håkan Winberg (m) yrkas att propositionens förslag till lagtext ändras så att regeringen, om särskilda skäl föreligger, ges rätt att besluta aft vård med stöd av lagen får lämnas även av hem som drivs av förening, sfiftelse

eller annan enskild. I motion 1981/82:28 av Anita Persson (s) betonas främst de övergångssvårigheter som kan komma atf uppstå inom institutionsvården. Motionären anser att vård enligt LVM under en övergångsperiod bör kunna få lämnas även av andra hem än sådana soni drivs av landstingskommuner eller kommuner, om länsstyrelsen godkänt dem för ändamålet.

Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen (RF) gäller efter viss ändring 1976 att förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Om förvaltningsuppgiften innefattar myndighetsutövning skall det ske med stöd av lag. Den nya RF trädde i kraftden 1 januari 1975. Den niimnda regeln, som saknade motsvarighet i den äldre RF, har sedan dess utnyttjats åtskilliga gånger, dock aldrig beträffande myndighetsutövning av utpräglat "offensiv" natur. Det har aldrig varit fråga om t. ex. föreläggande av vite eller motsvarande, än mindre om frihefsberövande åtgärder.

Det är således i och för sig inte uteslutet att överlåta åt t. ex. en privat sfiftelse atf svara för tvångsbefogenhefer enligt LVM. Utskottet känner dock tveksamhet inför en sådan ordning, som dessutom skulle bli av stor principiell betydelse. Synen på människor med missbruksproblem och på vården av dem har förändrats avsevärt sedan lagen om nykterhetsvård antogs. Kraven på rättssäkerhet i värden och på respekt för de intagnas personliga integritet har växt sig allt starkare. Den syn på missbruksvården som präglar såväl socialtjänstlagen som LVM låter sig knappast förena med en vidsträckt rätt aft använda våld eller annat tvång för aft lösa olika svårigheter i vården.

Socialtjänsflagstiftningen skiljer sig från den nu gällande lagen om nykterhetsvård i vad gäller mcjiigheterna att använda tvång och olika påtryckningsmedel som ett led i vården av vuxna missbrukare. Det tvång som kan komma i fråga enligt LVM är starkt begränsat och omgärdat av olika rättssäkerhefsgarantier. En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti är det polifiska ansvar som enligt lagförslaget skall åvila styrelserna vid de hem som får ansvaret för LVM-vården.

Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att i samma grad tillgodose kraven på rättssäkerhet inom ramen för en vård som lämnas genom ett enskilt rättssubjekt. Från principiell synpunkt kan man dessutom hävda att def allmänna inte bör kunna avhända sig ansvaret för åtgärder som

SoU 1981/82:22 25

innebär så allvarligt intrång i enskilda människors personliga frihet. Utskottet anser därför övervägande skäl tala mot den av motionärerna föreslagna utvidgningen av rätten att disponera över tvångsåtgärder enligt LVM.

Detta innebär självfallet inte aft de vårdinstitutioner som har enskild huvudman skulle ha spelat ut sin roll. Det enskilda initiativet och engagemanget har varit av största betydelse för tillkomsten av behandlingsmöjligheter inom missbruksvården. Även i framfiden behövs ett sådant komplement av varierad och delvis annorlunda vård än den som kan beredas genom det allmänna. Inte minst den nuvarande bristen på vårdplatser inom missbruksvården visar atf de enskilda institutionernas resurser måste utnyttjas.

Atf de vårdinstitutioner som har enskild huvudman skulle bli utan vårduppgifter fill följd av att beslut om tvångsbefogenheter begränsas till de kommunala hemmen anser utskottet alltså som uteslutet. I praktiken kommer de dessutom aff i stor utsträckning svara för vården genom att de intagna med stöd av 15 § LVM kan placeras pä en enskild institution som ett led i LVM-vården, med möjlighet för den ansvariga kommunala institutionen aft om ett sådant försök inte utfaller väl återhämta klienten dit. Sådana försöksplaceringar kommer vidare sannolikt ofta att leda till att missbrukaren kvarstannar frivilligt på den enskilda vårdinstitutionen efter det alt LVM-vården upphört.

Utskottet anser inte heller att det finns någon anledning att befara att det inte kommer aff finnas tillräckligt många hem som kan svara för vård enligt LVM. Institutionssfrukturen kommer att genomgå stora förändringar, varför det knappast är meningsfullt att göra jämförelser mellan å ena sidan antalet institutioner som f. n. kan lämna tvångsvård enligt lagen om nykterhetsvård och å andra sidan hur många av dessa som drivs av landstingskommuner eller kommuner. Om vissa av de vårdinstitutioner som i dag kan lämna tvångsvård inte kommer aft kunna göra det i framtiden så kommer å andra sidan andra institutioner, som i dag inte har någon tvångsvård, att få formell möjlighet att göra det. Utskottet vill vidare erinra om att förhandlingar pågår bl. a. för att vissa av de nuvarande erkända vårdanstalterna med enskild huvudman skall fas över av i första hand landsting.

Utskottet vill slutligen framhålla aft socialfjänstreformen bl. a. syftar fill en mera varierad vård med större möjligheter att beakta de individuella behoven. Detta bör allmänt sett leda till att nian inte i samma utsträckning behöver tvinga människor fill vård.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/82:28 och 1981/82:29.

SoU 1981/82:22 26

Institutionsstyrelserna

De hem som är avsedda atl kunna lämna vård enligt LVM skall stå under ledning av en styrelse, vilken skall vara politiskt sammansatt. Landstingskommunen eller kommunen k;in antingen utse en särskild styrelse eller uppdra åt någon annan nämnd all vara styrelse. Socialnämnden i en kommun kan dock till följd av sin egen funktion i fråga om LVM-vården inte utses till styrelse. Detsamma gäller social distriktsnämnd. 1 socialberedningens förslag (betänkandet s. 46) betonas även vikten av att styrelsen ges en självständig ställning i förhållande till den kommunala socialnämnden. En oklarhet i fråga om vem som har ansvaret för olika åtgärder som rör den enskilde kan enligt beredningen leda till alt denne får svårare att hävda sina rättigheter.

Om landstingskommunen eller kommunen väljer att utse en särskild styrelse blir reglerna i kommunallagen (1977:179) om styrelse och nämnder tillämpliga härpå. Den blir fakultativ nämnd enligt kommunallagen. Om en redan befintlig nämnd utses till styrelse gäller oförändrade regler för den nämnden. I båda fallen gäller dessutom reglerna i LVM. I 16 § LVM föreskrivs sålunda att beslut om förlängning inte får delegeras, varken till tjänsteman eller till en avdelning inom styrelsen. Det hade visserligen kunnat ifrågasättas om infe delegation bort kunna fillåtas i sistnämnda fall (jfr 47 § andra stycket socialtjänstlagen). Att besluta om förlängning är emellertid en så kvalificerad uppgift aft man måste fästa särskild vikt vid att hela styrelsen sätter sig in i frågan och tar ansvtiret för den bedömning som görs. Inte minst med hänsyn till svårigheten aft tillgodose kraven på politisk representativitet inom endast en avdelning av styrelsen anser därför utskottet att man tillsvidare måste acceptera ett delegationsförbud. Erfarenheterna av lagens tillämpning får utvisa om det finns skäl för en senare ändring av regeln.

En omständighet som kommer att sätta en särskild prägel på institutionsstyrelsernas verksamhet är vidare att den ansvariga kommunen eller landstingskommunen ofta kommer all ha vårdavtal med andra kommunala huvudmän av innebörd att dessa mot ersättning får disponera viss del av vårdplatserna vid institutionen. Fråga kan då uppkomma om hur man kan tillgodose det berättigade intresse utnyttjarkommunerna kan ha av att få en löpande insyn i hur ärendena rörande deras klienter handläggs liksom i hur vården bedrivs i stort. Särskilt när det rör sig om ett långvarigt och fast samarbete kan det anses önskvärt att den placerande kommunen ges tillfälle till insyn i mera organiserad form. Att kalla en representant för annan kommun atf närvara vid styrelsens sammanträden är dock inte möjligt enbart med stöd av kommunallagens regler. 1 syfte att öka möjligheterna för huvudmännen att utforma värdavtal med beaktande av eventuella önskemål om styrelserepresentation föreslår därför utskottet ett tillägg till 11 § LVM. Det blir härigenom möjligt att genom beslut av landsting resp. kommunfullmäktige tillförsäkra en placerande kommun rätt till adjunktion i

SoU 1981/82:22 27

styrelsen. Såväl förtroendemän som tjänstemän eller experter kan komma i fråga. Regeln har emellertid ansetts böra begränsas till särskilt utsedda institutionsstyrelser.

Utskottet vill slutligen framhålla att någon skyldighet att anordna särskild styrelserepresentation för placerande kommun naturligtvis inte följer av den nu föreslagna bestämmelsen. Inte heller inskränks möjligheterna att avtala om t. ex. frivilliga samrådsorgan. Sådana kan utgöra ett alternativ när önskemålen om insyn begränsar sig fill mera översiktlig information.

Tillsyn

Enligt 67 § socialtjänstlagen har socialstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i riket. Enligt 68 § första stycket samma lag skall inom länet länsstyrelsen bl. a. följa socialnämndernas tillämpning av lagen och se till att de fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Länsstyrelsen har enligt 68 § andra stycket socialtjänstlagen även tillsyn över alla hem för vård eller boende. Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamheten där och kan enligt 70 § förelägga ledningen för ett hem att avhjälpa eventuella missförhållanden. Om ett missförhållande är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms kan länsstyrelsen också förbjuda fortsatt verksamhet vid hemmet.

Till följd av LVM:s karaktär av komplement till socialtjänstlagen kommer ovanstående regler om tillsyn att gälla även för den värd som ges med stöd av LVM. Detta gäller såväl för själva institutionsvården som för de allmänna rehabiliteringsinsatser för vilka socialnämnden har ansvaret. 1 båda fallen är det länsstyrelsen som utövar den lokala tillsynen.

I motion 1981/82:31 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) föresläs utvidgade regler om tillsyn över LVM-vården (yrkande 4). Enligt motionärerna bör det i varje län finnas en tillsynsnämnd för att övervaka vård och behandling saml fortsatt rehabilitering av dem som inom länet vårdas med stöd av LVM. Tillsynen föreslås pågå intill en tid av två år efter def aft LVM-vården upphört. Motionärerna anger inte vilka befogenheter nämnderna skulle ha i fråga om inspektionsräft, rätt aff förbjuda olämplig verksamhet m. m.

Stor vikt måste som tidigare nämnts (s. 20) fästas vid att en vård mot den enskildes vilja blir föremål för noggrann och regelbunden kontroll genom en utomstående tillsynsmyndighet. Utskottet konstaterar emellertid atf de av motionärerna föreslagna tillsynsnämnderna måste få i stort sett samma uppgifter som redan åvilar länsstyrelsen på grund av socialtjänstlagens regler. En ren dubblering av denna tillsyn kan självfallet inte komma i fråga.

Frågan uppkommer då om dessa fillsynsuppgiffer bör överflyttas från länsstyrelsen till någon form av särskilt inrättade organ.

SoU 1981/82:22 28

Atf på detta sätt splittra tillsynsfunktionerna över missbruksvården ter sig dock varken lämpligt eller ens möjligt atl genomföra konsekvent. Bl. a. kan erinras om att LVM-vården i stor utsträckning kommer att vara integrerad med den frivilliga vården, t. ex. genom att den som vårdats enligt lagen frivilligt kvarstannar på institutionen efter det att LVM-vården formellt avslutats, och genom att de som vårdas med stöd av LVM ofta kommer atf placeras försöksvis i andra mera öppna vårdformer där inget tvang får förekomma. En uppdelning på olika myndigheter av t. ex. rättenatt meddela förelägganden beträffande vården kan leda till motstridiga beslut och orsaka avsevärda praktiska problem. Även förslaget att ha olika tillsynsregler för i princip likartade ärenden hos socialnämnden ter sig svårt alt genomföra.

Utskottet anser dessutom att länsstyrelsens samlade tillsyn över såväl socialtjänsten som institutionsvården innebär betydande fördelar i fråga om möjligheten att kunna överblicka situationen i stort och bedöma vilka åtgärder som behövs på såväl kortare som längre sikt. En myndighet med begränsade tillsynsfunktioner k;in inte få detta vida perspektiv. Inrättandet av en sädan skulle även, genom den uppdelning av tillsynsuppgifterna som blev följden, kunna innebära en försvagning av länsstyrelsens allmänna funktion på socialtjänstområdet.

Som inledningsvis anförts har vidare socialstyrelsen den centrala tillsynen över socialtjänsten och därmed även över LVM-vården.

Med hänvisning fill det anförda avstyrker utskottet mofion 1981/82:31 yrkande 4.

Övriga molionsspörsmål

I motion 1981/82:4 av Rune Torwald (c) föreslås dels en ändring av 6 § i förslaget till LVM så atl beslut om vård gäller i fre månader i stället för. som enligt förslaget, i två veckor, och dels en ändring av 28 § som innebär att beslut om vård såsom huvudregel får verksfällas omedelbart (yrkande 1 delvis).

I 6 S andra stycket förslaget lill LVM anges sålunda att, om vård enligt lagen inte har påbörjats inom två veckor från den dag rätfens beslut vann laga kraft, beslutet upphör att gälla. Regeln är betingad av att LVM, till skillnad från lagen om nykterhetsvård, infe är tänkt atf komma till användning som ett reguljärt led i vården av missbrukare utan endast är avsedd att ge möjlighet att i vissa särskilt allvarliga situationer genomföra en nödvändig vård. 1 enlighet härmed anges i propositionen (s. 78) att ett beslut om vård inte bör få hållas svävande under längre tid och därigenom huvudsakligen fungera som ett hot. Man bör enligt propositionen inte aktualisera frågan om vård hos rätten annat än då det finns ett omedelbart behov av att påbörja vården samt även praktiska möjligheter till det.

Det bör i det sammanhanget anmärkas atf ansökan om värd enligt 5 § skall ange var vården kan påbörjas. D'etfa är enligt proposifionen (s. 77) betingat

SoU 1981/82:22 29

av atf planeringen av vården skall vara förankrad i den praktiska
verkligheten. Ansökan bör som regel inte ges in förrän det är klarlagt att det
går att ordna adekvat vård. Innan rätten avgör målet bör i varje fall alltid
sådan uppgift föreligga.

Man bör alltså kunna utgå från aft när ett beslut om vård enligt LVM meddelas det finns såväl ett omedelbart behov av att genast inleda vården som tillgång till en för missbrukaren lämplig vårdplats. De problem som kan tänkas uppstå kommer därför närmast att gälla det fallet att missbrukaren fördröjer verkställigheten genom att avvika. Utskottet anser emellertid i likhet med propositionen (s. 78) att denna risk kan motverkas bl. a. genom ett beslut om omedelbar verkställighet i förening med en begäran om biträde från polismyndigheten enligt 26 §. Det bör i det sammanhanget framhållas att länsrättens beslut om vård inte vinner laga kraft förrän tre veckor efter def att domen meddelats. I praktiken disponerar man därför fem veckor för att finna missbrukaren och se fill att han kommer till den vårdinstitution där han skall tas in.

Vad vidare gäller den av motionären föreslagna ändringen i 28 S konstaterar utskottet atf denna knappast innebär någon större reell skillnad jämfört med propositionens förslag. Rätten måste i båda fallen ta ställning till i vad män def är behövligt och lämpligt att verkställa beslutet genast. Med hänsyn fill att LVM förutsätter att missbrukaren har ett omedelbart behov av vård torde detta ofta leda till att rätten beslutar att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Om inissbrukaren redan är omhändertagen när domen meddelas måste ett beslut om omedelbar verkställighet vara regel med hänsyn till atf avbrott i omhändertagandet självfallet måste undvikas.

28 § LVM. som för övrigt är uppbyggd efter mönster av motsvarande bestämmelse i LVU. ger alltså även i propositionens lydelse utrymme för att tillgodose de behov av omedelbar verksliillighet som kan finnas. Om behovet av omedelbar verkställighet inte är överhängande anser å andra sidan utskottet atf man om möjligt bör avstå härifrån med hänsyn till risken att domen kan överklagas och eventuellt upphävas. Formuleringen i propositionen får anses ge uttryck åt en rimlig avvägning mellan dessa olika synpunkter.

Utskoffef avstyrker med hänvisning till det anförda mofion 1981/82:4 yrkande 1 såvitt nu är i fråga.

I motion 1981182:31 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) föreslås att ordet "missbrukare" skall bytas ut mot annat språkligt uttryck i vissa angivna bestämmelser i propositionsförslaget (yrkande 3). Motionärerna anför att lagtexten bör vara neutral och inte redan i t. ex. bestämmelsen om ansökan utgå från att avgörandet är klart.

Def är naturligtvis fullt möjligt att se över lagförslaget från språklig synpunkt på def sätt motionärerna föreslår. Utskottet anser emellertid inte

SoU 1981/82:22 30

atl uttrycket missbrukare leder tanken i den riktning som befaras i motionen. Det är uppenbart att frågan om att tillämpa LVM bara kan uppkomma när det gäller personer med långvariga och omfattande missbruksproblem. Att benämna dem missbrukare innebär självfallet inte ett ställningstagande för att det inte skulle gå att tillgodose deras behov av vård i frivillig form. Inte heller i övrigt finns några bärande skäl mot att i en lag som avser vård av missbrukare använda sig av detta språkliga uttryck. Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:31 yrkande 3.

Vissa följdändringar i LVM-förslaget

Delvis som en konsekvens ;iv utskottets fidigare ställningstagande att socialnämnden inte bör åläggas att svara för utredning och ansökan i ärenden om vård enligt LVM (se s. 11). föreslår utskottet mindre ändringar i vissa andra bestämmelser i LVM som står i samband med föranstaltandet om värd.

75 § har fatt en delvis annan formulering än den som föreslås i propositionen. Någon saklig ändring jämfört med proposifionens förslag är infe avsedd.

25 § första stycket i lagförslaget rör befogenheten atf besluta om läkarundersökning under utredningen. Denna befogenhet, liksom rätten enligt andra stycket att påkalla biträde av polismyndighet för att inställa den enskilde till undersökningen, bör således avse länsstyrelsen och inte socialnämnden. Härvid förfaller den i propositionen föreslagna ändringen i 47 § socialtjänstlagen, innebärande att bl. a. beslut att påkalla biträde av polisen för aff genomföra läkarundersökning inte skulle få delegeras. Utskottet finner ingen anledning aff för den korta övergångstid som socialnämnden nu kommer art handlägga dessa frågor ta upp någon motsvarande bestämmelse om delegationsförbud, särskilt som det inte heller enligt propositionen möter hinder att delegera beslut aft begära hjälp av polisen enligt 26 §. När länsstyrelsen tar över dessa frågor kommer den interna arbetsordningen där att bli avgörande för på vilken nivå sådana beslut bör fatfas.

26 § i lagförslaget rör rätten atf påkalla biträde av polismyndighet dels för atf genomföra beslut om vård eller omhändertagande, dels för atf efterforska den som avvikit från en vårdinstitution m. m. Även dessa befogenheter tillkommer till en del socialnämnden, varför viss justering av bestämmelsen bör göras. Det har i det sammanhanget ansetts lämpligt aft omformulera bestämmelsen i syfte att klarlägga aft socialnämnden inte har aft ta befattning med tvångsåtgärder under vårdtiden. Sedan intagning skett på en vårdinstitution bör institutionen ensam svara för vårdens genomförande. Som en följd av att socialnämnden är skyldig att föranstalta om verkställighet av beslut om vård eller omhändertagande (6 § resp. 12 §) bör emellertid socialnämnden kunna begära hjälp från polisen för alt inställa en missbrukare vid den

SoU 1981/82:22 31

vårdinstitution där intagning skall ske. Därefter tar institutionen över ansvaret för alla dylika åtgärder. Med hänsyn fill att rätten kan besluta om omedelbart omhändertagande i vissa fall (8 § andra stycket) samt om omedelbar verkställighet av beslut om vård (28 § tredje stycket) har även rätten tillagts möjlighet aft påkalla biträde av polisen för att inställa en missbrukare vid den ansvariga värdinstitutionen.

Biträde av polismyndighet enligt första stycket avser inte överföring till sjukhus. Def ankommer på institutionen att efter samråd med sjukhuset ta ställning fill frågan om den inledande vården.

I def sammanhanget bör anmärkas att polisens bistånd inte får användas för att med våld föra någon till sjukhus mot hans vilja eller återföra honom till sjukhuset om han avvikit därifrån (jfr ovan s. 19). En sådan tvångsmöjlighet vore i princip meningslös när det gäller atf bereda någon vård enligt sjukvårdslagen. Sådan vård kan nämligen inte genomföras mot den enskildes vilja. Däremot möter inget hinder att anlita polismyndigheten för att förflytta en intagen som i och för sig går med på sjukhusvård. Skulle LSPV i ett visst fall vara fillämplig kan polishandräckning påkallas med stöd av den lagen.

Utskottet vill dessutom rent allmänt framhålla att biträde av polismyndigheten inte bör begäras annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat sätt. 1 normalfallet bör således socialnämndens eller vårdinstitutionens egen personal själv ombesörja förflyttningar etc. Utskottet hänvisar i övrigt till vad som anförs härom i proposifionen (s. 102).

30 § i lagförslaget reglerar skyldigheten atf göra anmälan om att någon är i behov av vård enligt LVM. Som en följd av att länsstyrelsen ges ansvaret för aff utreda frågan om sädan vård bör anmälan göras till länsstyrelsen och inte till socialnämnden. Skulle länsstyrelsen vid sin utredningfinna aft behovet av vård bör kunna tillgodoses redan enligt socialtjänstlagen kan socialnämnden därefter ta över ärendet. Länsstyrelsen kan härvid med stöd av 1 kap. 5 S sekretesslagen (1980:100) lämna socialnämnden de uppgifter som erfordras.

Def bör framhållas att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt 30 § omfattar även socialnämnd. Detta är självfallet en förutsättning för att länsstyrelsen skall kunna utreda om det finns möjlighet att ge en missbrukare den vård eller behandling han behöver med stöd av socialtjänstlagen.

I def sammanhanget bör framhållas att en anmälan från socialnämnden till länsstyrelsen infe förutsätter ett beslut av nämnden. LVM hindrar infe att vederbörande tjänsteman själv tar kontakt med länsstyrelsen som ett led i handläggningen av det egna ärendet. Det ankommer sålunda på varje kommun atf avgöra i vilken utsträckning och till vem sådana uppgifter bör delegeras (3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen samt 38 § socialtjänstlagen). Det framstår emellertid som naturligt att ha någon form av delegafionsmöjlighet för dessa ofta mycket brådskande fall.

SoU 1981/82:22 32

Utskottet föreslår slutligen den ändringen jämfört med propositionens förslag att beteckningen "statliga och kommunala myndigheter" ändras fill endast "myndigheter". Genom denna formulering, som dessutom står i bättre överensstämmelse med avfatlningen av motsvarande bestämmelse i socialtjänstlagen (71 §). förtydligas att även de allmänna försäkringskassorna omfattas av bestämmelsen.

31 § i lagförslaget innehåller regler om möjlighet att i vissa fall underlåta åtal förbrott som någon begått innan han beretts vård med stöd av LVM eller under vårdtiden. Med hänsyn till sambandet med de föreslagna ändringarna i brottsbalkens regler om överlämnande till vård enligt LVM (se s. 36) föreslår utskottet att yttrande i åtalsfrågan skall avges av länsstyrelsen i stället för, såsom enligt propositionen, av socialnämnden.

33 § har kompletterats med en regel om vilken länsstyrelse som skall fullgöra uppgifter enligt LVM.

Övergångsbestä/n/nelserna har kompletterats med en ny andra punkt, varigenom socialnämnden åläggs att fram till den 1 januari 1984 fullgöra de uppgifter som enligt LVM annars skall ankomma på länsstyrelsen. Härvid föreskrivs i punktens andra stycke atf socialnämnden inte får delegera beslut om aft ansöka om vård enligt LVM. I def fall någon är omedelbart omhändertagen och det inte finns tid att avvakta nämndens beslut-ansökan skall ges in inom en vecka från det länsrätten fastställde beslutet om omhändertagande - får dock ansökan göras av nämndens ordförande eller annan därtill förordnad ledamot. Detta överensstämmer i sak med propositionens förslag såvitt avser 47 § socialtjänstlagen och 10 § LVM. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att nämndens eller ordförandens beslut att göra sädan ansökan inte torde kunna överklagas separat.

Utskottet har däremot inte funnit tillräcklig anledning aft förbjuda delegation av beslut att begiira biträde av polisen för att inställa en missbrukare till läkarundersökning. Någon motsvarighet fill propositionens förslag om möjlighet till ordförandebeslut i dessa fall (25 § andra stycket LVM) erfordras därför inte.

Propositionens förslag fill punkt 2 i övergångsbestämmelserna, vilken motsvarar punkt 3 i utskottets fiirslag. har vidare omformulerats nägot i syfte att klargöra att 40 § tredje-sjäite stycket nykterhetsvårdslagen om styrelse och föreståndare m. m. vid de allmänna vårdanstalterna skall fillämpas under 1982. Bestämmelsen förutsätts bli kompletterad genom av regeringen utfärdade verkställighetsföreskriffer. De erkända anstalter som har eller före 1982 års utgång får kommunal eller landstingskommunal huvudman och som tas upp i plan enligt 23 § socialtjänstlagen blir emellerfid att anse som sådana hem som avses i 11 § LVM. Denna övergångsbestämmelse berör då inte dem.

SoU 1981/82:22 33

Ändringar i socialtjänstlagen

Utskottets ställningstagande aft länsstyrelsen och inte socialnämnden bör svara för utredning och ansökan om vård enligt LVM gör atf propositionens förslag fill ändring i 47 och 49 §§ socialtjänstlagen förfaller. En mot 47 § svarande bestämmelse om förbud atf delegera beslut att ansöka om vård enligt LVM under den övergångstid socialnämnden kommer att svara härför har tagits upp i punkt 2 av övergångsbestämmelserna fill LVM.

48 § socialtjänstlagen har setts över i vad gäller hänvisningen till föräldrabalkens bestämmelser. Den nya lydelsen överensstämmer med motsvarande nu gällande regel i 7 § tredje stycket barnavårdslagen. Även 54 § socialtjänstlagen har justerats i tekniskt avseende.

Utskottets förslag till lydelse av 69 § överensstämmer med proposifionens förslag. Tillägget innebär atf tystnadsplikt kommer atf gälla även för dem som är verksamma vid privata vårdinstitutioner. För dem som är anställda vid kommunala eller landsfingskommunala hem gäller tystnadsplikt enligt sekretesslagen.

71 § socialtjänstlagen innehåller f. n. regler om anmälningsskyldighet fill skydd för barn och ungdom. Stadgandet saknar motsvarighet till den i 30 § tredje stycket LVM stadgade skyldigheten aff lämna uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt nämnda lag.

De anmälningsskyldiga myndigheternas skyldighet att också lämna uppgifter till utredning enligt LVM motiveras i proposifionen (s. 105) med att man velat klarlägga att sekretesslagstiftningen inte bör få lägga hinder i vägen för utredningen eller för eff nödvändigt samråd om alternativa vårdformer, effervårdande insatser m. m. Intresset av atf domstolen får ett riktigt och fullständigt beslutsunderlag måste i detta fall väga över intresset av aff inte lämna ut uppgifter. Det vore enligt proposifionen infe godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt om beslut av så ingripande natur skulle grundas på lösa antaganden eller pä en utredning som på grund av ofullständighef gav en missvisande bild av missbrukarens situation.

Lagrådet anför i sin kommentar fill den föreslagna 30 § LVM (prop. s. 118) aft def med en föreskriven anmälningsplikt följer skyldighet aff lämna uppgifter om det förhållande anmälningsplikten omfattar. Verkan blir därför aff en bestämmelse om anmälningsplikt bryter genom sekretesskyddet på samma sätt som en regel om uppgiftsskyldighet. En annan fråga är enligt lagrådet om def anses lämpligt med överenstämmelse mellan området för anmälningsskyldigheten och området för uppgiffsskyldigheten. Om, som infe kan anses osannolikt, def stundom anses önskvärt att uppgiffsskyldighet gäller eff något vidare område än def anmälningsplikten avser, erfordras vid sidan om bestämmelsen om anmälningsplikten en regel om uppgiffsskyldigheten. Lagrådet konstaterade vidare att den i 30 § tredje stycket upptagna regeln om uppgiffsskyldighet gäller alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt LVM. En vidare skyldighet får enligt lagrådet anses följa

3 Riksdagen 1981/82. 12 samt Nr 22

SoU 1981/82:22 34

av denna bestämmelse än av regeln om anmälningsskyldighet i första stycket. Lagrådet nämner som exempel att en skyddskonsulent, som själv inte haft anledning att göra någon anmälain, får en förfrågan med anledning av att man av andra skäl igångsatt en utredning enligt LVM. I eff sådant fall synes enligt lagrådet uppgiftsskyldighet för skyddskonsulenten inte följa av första stycket men väl av tredje stycket. Lagrådet hade ingen erinran mot bestämmelsen.

En av lagrådets ledamöter (regeringsrådet Hilding) erinrade om atf motsvarande bestämmelse i 71 § socialtjänstlagen, om anmälningsskyldighet fill skydd för barn och ungdom, saknar motsvarighet till den nu föreslagna uppgiffsskyldigheten till utredning enligt LVM. Med hänvisning fill att uppgiffsskyldigheten inte syntes böra vara mindre omfattande när det gäller barn och ungdom än när det gäller vuxna missbrukare förordade hon att 71 § socialtjänstlagen ändras så att den bringas i överensstämmelse med 30 § tredje stycket LVM.

Socialstyrelsen har vidare i skrivelse fill utskottet framhållit att def är av synnerligen stor vikt aft socialnämnderna får fram ett fullständigt och riktigt beslutsunderlag när def gäller utredningar till skydd för barn. Socialstyrelsen anser det därför angeläget aff del finns en uppgiffsskyldighet för myndigheter och andra som omfattas av anmälningsskyldigheten, även i de situationer det infe varit aktuellt atf göra anmälan i ärendet. Styrelsen föreslår en mot 30 § tredje stycket LVM svarande komplettering av 71 § socialtjänstlagen.

Atf se fill att barn och ungdomar som befinner sig i en utsatt situation får den vård eller det skydd de behöver är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter. För att kunna fylla denna funktion måste självfallet socialnämnden ha möjlighet atf utreda den unges situation och hans behov av hjälp. Ofta kommer socialnämnden härvid aft bli mycket beroende av i vilken utsträckning man kan få uppgifter från andra myndigheter och befattningshavare som kommit i kontakt rried den unge och hans familj. Syftet med en sekretesslagstiftning på def socitila området är självfallet inte att hindra eller försvåra genomförandet av sådana utredningar. Atf i 71 § socialtjänstlagen införa en mot 30 § tredje stycket LVM svarande bestämmelse om uppgiffsskyldighet till utredning om ett barns behov av skydd kan undanröja svårigheter av detta slag. Det kan även bidra till aft domstolarna fär bättre och mera fullständigt beslutsunderlag för ställningstaganden i mål om vård enligt LVU. Atf sådana mål blir så noggrant och allsidigt belysta som möjligt är självfallet angeläget, såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av hänsyn till barnefs anspråk på skydd.

Ufskoffet föreslår med hänvisning till def anförda aff riksdagen i detta sammanhang kompletterar 71 § socialtjänstlagen med en regel om uppgifts-plikt till utredning av en underårigs behov av skydd. Tillägget avser de enligt samma paragraf redan anmälningsskyldiga myndigheterna och befattningshavarna.

SoU 1981/82:22 35

Svenska kommunförbundet har vidare i skrivelse till utskottet påtalat att det på många håll råder ovisshet om hur man skall förfara med de sociala centralnämnder och disfriktsnämnder som inrättats med stöd av äldre lagstiftning fram till dess nya kommunala val förrättats (jfr 3 kap. 5 § första stycket kommunallagen). För aft klargöra atf de befinfliga sociala centralnämnderna och disfrikfsnämnderna bör fortsätta aff fungera som socialnämnd resp. social disfriktsnämnd enligt den nya lagen föreslår utskottet fillägg av en ny punkt 12 i övergångsbestämmelserna fill socialtjänstlagen. För klarhetens skull kan filläggas aff bestämmelsen inte gäller eventuella utskott hos de befintliga nämnderna. Sådana utskott upphör vid den nya lagens ikraftträdande. Ingenting hindrar emellertid att socialnämnden utser nya utskott.

Utskottefs förslag fill ändringar i socialtjänstlagen framgår av bilaga 2.

Ändringar i annan lagstiftning

1 proposifionen föreslås ett fillägg fill II § LVU i syfte aff möjliggöra att socialnämndens ordförande eller annan därtill förordnad ledamot i brådskande fall kan fatta beslut om var eff barn som vårdas eller blivit omhändertaget enligt LVU skall vara placerat. Behovet av en sådan bestämmelse är föranlett av atf def enligt 47 § socialtjänstlagen inte är tillåtet att delegera bl. a. beslut om var den unge skall vistas under vårdtiden. Detta är alltså något som nämnden skall avgöra.

Det finns emellerfid situationer då def infe är möjligt aff avvakta att nämnden kan sammanträda och fatta beslut i frågan. Detta kan inträffa både i fall när eff barn måste omhändertas omedelbart - vilket kan beslutas av nämndens ordförande - och i fall när ett barn av ett eller annat skäl omedelbart måste flytta från def hem där det ursprungligen placerats. Lagen måste därför ge utrymme för eff snabbt beslut om var barnet då skall placeras.

Utskoffef ansluter sig fill proposifionens förslag om att för de fall nämndens beslut inte kan avvaktas öppna möjlighet för nämndens ordförande eller eventuellt annan ledamot aff fatta beslut på nämndens vägnar. Kravet på atf detta bara får ske när nämndens beslut inte kan avvaktas utgör emellerfid en tillräcklig begränsning av denna befogenhet. Utskottet kan således infe se några fördelar med aff såsom i proposifionen därutöver förutsätta en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Ett sådant villkor kan leda till svårigheter i tillämpningen bl. a. med hänsyn till att likartade farorekvisif redan finns i såväl 1 § som 6 § LVU. Det bör t. ex. alltid vara möjligt aff besluta om placering av eff omhändertaget barn i samma utsträckning som man kunnat besluta om själva omhändertagandet.

Def bör filläggas aff huvudregeln självfallet fortfarande är att hela

SoU 1981/82:22 36

nämnden skall ta ställning fill placeringsfrågorna om def finns möjlighet härfill. Byten av familjehem och andra förutsebara omplaceringar av barn bör sålunda inte genomföras med ordförandebesluf.

Utskottet tillstyrker således proposifionens förslag med den nu nämnda justeringen. Utskottets förslag framgår av bilaga 3.

Utskottets ställningstagande att länsstyrelsen och inte socialnämnden skall svara för utredning och ansökan om vård enligt LVM föranleder vidare viss ändring av propositionsförslagen rörande 31 kap. 2 § brottsbalken och 38 kap. 2 § brottsbalken jämte övergångsbestämmelser. I likhet med vad som föreslås beträffande själva LVM föreslår ufskoffet atf man redan nu anger aft uppgiften att föranstalta om vård enligt denna lag åvilar länsstyrelsen, medan def i övergångsbestämmelser föreskrivs atf uppgifterna i fråga fram till den 1 januari 1984 skall fullgöras av socialnämnden. Utskottets förslag fill ändringar i brottsbalken framgår av bilagorna 4 och 5.

Övriga lagförslag tillstyrks med de formella ändringar som föranleds av utskottets förslag fill ändrade övergångsbestämmelser för LVM. Beträffande den i propositionen föreslagna ändringen i brottsskadelagen (1978:413) vill ufskoffet emellertid framhålla att skadeskyddet enligt förslaget infe gärna kan begränsas fill en fid av fyni månader (jfr prop. s. 136). Def föreligger nämligen inget hinder för den som vårdas frivilligt i ett sådant hem som avses i 11 § LVM aff, om hans vårdbehov föranleder def, kvarstanna längre tid. Även den som vårdats viss fid enligt LVM kan kvarstanna frivilligt för ytterligare vård. Den föreslagna utformningen av 3 § broffsskadelagen strider dock inte häremot och kan därför godtas.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande/ragfl« o/n avslag på proposition 1981/82:8 jämte
begäran om nytt förslag m. m.

aft riksdagen avslår mofion 1981/82:2, såvitt mofionen hänvisats till socialutskottet,

2. beträffande utredning och ansökan om vård

aft riksdagen med anledning av proposifionen, motion 1981/ 82:27 yrkande 1 och motion 1981/82:30 godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande skyddet för närstående

atf riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på motion 1981/82:26 och mofion 1981/82:27 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande missbruk under graviditet

aft riksdagen med anledning av propositionen och motion 1981/82:25 godkänner vad utskottet anfört.

SoU 1981/82:22 37

5. beträffande preciserat vårdinnehåll

atf riksdagen med anledning av proposifionen och med avslag på mofion 1981/82:31 yrkande 2 i motsvarande del godkänner vad ufskoffet anfört,

6. beträffande inledande sjukhusvård

aff riksdagen med bifall fill proposifionen och med avslag på motion 1981/82:27 yrkande 4 och motion 1981/82:31 yrkande 2 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,

7. beträffande bestämmelse om rätt till ändamålsenlig vård

aff riksdagen méd anledning av propositionen och med avslag på motion 1981/82:31 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,

8. beträffande vårdtidens längd

atf riksdagen med bifall fill proposifionen och med avslag på mofion 1981/82:4 yrkande 1 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,

9. beträffande intagning enligt LSPV

att riksdagen med avslag på mofion 1981/82:27 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört,

10. beträffande vårdinstitutioner med enskdd huvudman

aff riksdagen med bifall fill proposifionen och med avslag på motion 1981/82:28 och motion 1981/82:29 godkänner vad ufskoffet anfört,

11. beträffande tillsyn

aff riksdagen med avslag på motion 1981/82:31 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört,

12. beträffande giltighetstid för beslut om vård

aff riksdagen med bifall fill proposifionen och med avslag på mofion 1981/82:4 yrkande 1 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,

13. beträffande verkställbarhet av beslut

att riksdagen med bifall fill propositionen och med avslag på mofion 1981/82:4 yrkande 1 i motsvarande del godkänner vad utskoffef anfört,

14. beträffande uttrycket "missbrukare" i lagtexten

atf riksdagen med bifall fill proposifionen och med avslag på mofion 1981/82:31 yrkande 3 godkänner vad ufskoffet anfört,

15. att riksdagen antar

a) i bilaga 1 framlagt förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall,

b) i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

SoU 1981/82:22 38

c) i bilaga 4 framlagt förslag till lag om ändring i brottsbal
ken,

d) i bdaga 5 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:29)
om ändring i brottsbalken,

e) i bilaga 10 framlagt förslag fill lag om ändring i delgivnings
lagen (1970:428),

f) i bilaga 14 framlagt förslag fill lag om ändring i broffsska
delagen (1978:413),

16. att riksdagen antar

a) i bilaga 3 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

b) i bilaga 6 framlagt förslag fill lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i räffshjälpslagen (1972:429),

c) i bilaga /framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i räffshjälpslagen (1972:429),

d) i bilaga 8 framlagt förslag fill lag om ändring i lagen (1981:32)
om ändring i lagen (1944:133) om kasfrering,

e) i bilaga 9 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister,

f) i bilaga 11 framlagt förslag fill lag om ändring i lagen
(1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter,

g) i bilaga 12 framlagt förslag fill lag om ändring i lagen
(1981:36) om ändring i datalagen (1973:289),

h) i bilaga 13 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), i) i bilaga 15 framhigt förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 3 december 1981

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Litfmarck (m), Karin Israelsson (c), Anita Bråkenhielm (m). Stig Alftin (s), Gunhild Bolander (c), Christer Eirefelt (fp), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s) och Sverre Palm (s).

SoU 1981/82:22 39

Reservationer

Blenda Littmarck (m) har avgivit tre reservationer. 1. Utredning och ansökan om vård (mom. 2 i hemställan)

Reservanten anser

dels aft det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 10 med orden "Utskottet konstaterar" och slutar på s. 11 med "bilaga 1" bort ha följande lydelse:

Enighet torde råda om aft beslut enligt LVM om tvångsvård är av sådan art atf de av rättssäkerhetsskäl bör prövas av länsrätt. Meningarna har däremot gått starkt isär om vilket organ, socialnämnd eller länsstyrelse, som bör bära ansvaret för utredning och ansökan om åtgärd hos länsrätten. Frågan kräver därför ingående överväganden.

Socialberedningen föreslog med åberopande av det synsätt, som enligt socialtjänstlagens målsättningsparagraf skall prägla socialtjänsten, nämligen människors självbestämmanderätt och integritet, atf ansvaret skulle läggas över på ett statligt organ, länsstyrelsen, och infe bäras av socialnämnden. Denna har visserligen def primära ansvaret för atf den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som behövs för aft komma ifrån missbruket. Men om nämnden skulle föra talan hos länsrätten skulle def försvaga dess avsedda ställning som serviceorgan, och människor med missbruksproblem skulle inte med förtroende vända sig fill nämnden utan i stället dölja sina problem. Vid utförande av talan skulle länsstyrelsen dock få del av alla uppgifter hos nämnden, vilka kan vara av betydelse för utredningen. Men beredningen betonar att inte alla fidigare gjorda utredningar behöver göras om. Men länsstyrelsen skall ha aft självständigt bedöma om ytterligare utredning behövs, och då införskaffa den eller, om skälen inte räcker, avskriva ärendet. Sällan torde dock enligt beredningen anledning finnas att ifrågasätta behovet av talan, när socialnämnd gjort anmälan. Beredningen fillägger att def även skulle vara en fördel att en myndighet, som infe fidigare sysslat med ett ärende som socialnämnd handlagt, får göra en bedömning av vårdfrågan innan den föreläggs länsrätten. Samtidigt kan länsstyrelsen då bevaka att dylika ärenden handläggs på ett enhetligt sätt ute i kommunerna. Vid remissen gick en stor majoritet bland myndigheterna emot tanken aff överflytta ansvaret aff föra talan till länsstyrelserna. Och regeringspropositionen innebär aff detta ansvar, åtminstone fills vidare, skall åvila socialnämnderna.

Departementschefen far sin utgångspunkt i aff socialnämnden enligt 11 § socialtjänstlagen uttryckligen ålagts att se till atf den enskilde missbrukaren får den hjälp eller vård som behövs för aff komma ifrån missbruket. Något undantag för den mest ingripande vårdinsatsen - vård oberoende av samtycke - görs inte, och socialnämnden har alltså.defta ansvar, så länge def

SoU 1981/82:22 40

inte uttryckligen lyfts bort genom lag. Mot bakgrund av detta socialnämndens övergripande ansvar för nödvändiga vårdåtgärder har socialministern velat se beredningens förslag närmast som en tanke att länsstyrelsen skulle som ett, om än mycket självständigt, allmänt ombud föra socialnämndens talan inför länsrätten. Ett sådant resonemang hade stora förtjänster. Däremot kan invändas att det kommer att medföra en viss dubblering av utredningsarbetet och kräva ökade resurser hos länsstyrelserna. Varken den korta tiden innan LVM är avsedd aft träda i kraft eller den ekonomiska situationen anser departementschefen medge aff man nu bygger upp en särskild organisation hos länsstyrelserna för ändamålet. Ute i kommunerna finns redan kvalificerad och erfaren personal med vana vid ärenden av likartat slag. Socialministern har därför stannat vid atf i LVM föreslå att socialnämnderna skall föra talan hos länsrätten men velat redovisa ståndpunkten som en övergångslösning. Ett slutligt ställningstagande kunde framdeles komma att göras i anslutning till socialberedningens uppföljning av LVM.

I två motioner-1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) och 1981/82:30 av Lars Werner m. fl. (vpk) - har yrkats atf ansvaret för utredning och ansökan i enlighet med socialberedningens förslag skall läggas på länsstyrelsen. Utöver socialtjänstiagens allmänna inriktning har i förstnämnda motion även åberopats angelägenheten av ett snabbt förfarande med hänsyn till aff grunden för LVM-vård är missbrukarens vårdbehov. Möjligheterna atf få till stånd en snabb intagning skulle försämras, därför aft om ansvaret läggs på socialtjänsten måste nämndsammanträde avvaktas.

Vid ett principiellt ståndpunktsfagande till frågan om socialnämnd eller länsstyrelse bör föra talan hos länsrätten i LVM-mål synes rimligt atf, såsom departementschefen gjort, fa utgångspunkten i socialnämndens övergripande ansvar för att den enskilde får den hjälp och vård han behöver, även vården utan samtycke. Situationen är då som regel den aff nämnden i def enskilda fallet haft aft pröva olika andra vårdmöjligheter enligt skilda lagar, främst frivillig vård enligt socialtjänstlagen och sjukvårdslagen, därefter LSPV, eventuellt LVU m. m., men fill slut för aft rädda missbrukaren funnit vård enligt LVM oundgänglig och def så snart som möjligt. När domstol då av rättssäkerhetsskäl skall pröva om förutsättningar för sädan tvångsvård föreligger, framstår def såsom en naturlig och närmast självklar arbetsuppgift för socialnämnden atf framlägga utredningen och göra ansökan hos länsrätten. Atf fråntas denna uppgift ter sig som en egendomlig deklassering av den sociala myndigheten. Mycket starka skäl bör krävas för att vidta en sådan åtgärd och så aff säga lägga in en extra prövning av talan hos en utomstående administrativ statlig myndighet, som gör hela förfarandet mera tungrott och opraktiskt.

När man i de allmänna falesätten om principiella synpunkter och "synsätt på socialtjänsten", söker uffinnti de verkliga skälen för inkopplingen av länsstyrelsen, blir man lätt tveksam. Man vill hos missbrukarklienfelef skapa

SoU 1981/82:22 41

förtroende för social värden som ett rent serviceorgan, som arbetar endast med frivillighet och respekt för självbestämmande. Formellt skall då socialnämnden stå fri gentemot tvångsåtgärder genom att ett statligt organ svarar för processen om tvångsåtgärderna för missbrukare, och socialnämnden skall inte ens nämnas fill namnet i 30 § om "myndigheters" anmälningsplikt. I sak torde dock missbrukaren snart få klart för sig, att det är socialnämnden som beslutat aff hos länsstyrelsen anmäla behovet av tvångsåtgärder och dit lämna alla uppgifter, som kan vara av betydelse i saken. Om detta psykologiska spel är kärnan i det hela, har det alltför mycket karaktär av kurragömmalek med verkligheten för att tjäna något till.

Inkopplingen av länsstyrelsen som processorgan är en irrationell byråkratisk anordning, som fvivelsutan leder fill en hel del dubbelarbete och betydande personalkostnader i onödan. Hos länsstyrelsen finns ju inget primärt utredningsmaterial och inget centralt socialregister för länefs alkohol- och narkotikamissbrukare. Socialberedningens egna utsagor vittnar om aff def sakliga behovet av länsstyrelsens granskning är ganska ringa. Det borde enkelt kunna fillgodoses vid processen i länssräften. Om man utgår ifrån att en domstol på ett tillfredsställande sätt kan svara för rättssäkerhets-prövningen, fär också de i övrigt anförda skälen för anordningen anses föga vägande. Atf länsstyrelsen i samband med sin processuella uppgift i enskilda ärenden skulle kunna nämnvärt initiera en ökad jämnhet i de olika kommunernas användning av LVM-ätgärder är svårt att tro. Åberopandet av angelägenheten av snabb handläggning med hänsyn fill missbrukarens akuta vårdbehov såsom skäl för länssfyrelsealfernativet torde vara orealistiskt, eftersom den dubbla prövningen -först beslutet i socialnämnden aff anmäla behovet av LVM-vård och atf överlämna allt utredningsmaterial samt därefter länsstyrelsens granskning och eventuella kompletteringar av utredningen -som regel måste betyda en avsevärt ökad tidsutdräkt, som onekligen kan vara ödesdiger i en akut vårdsituation.

Talet om risker för motsättningar och svårigheter i klientens fortsatta samarbefsförhållande fill nämnden, om den skulle föra processen, torde vara betydligt överdrivet och får kanske vägas mot de nackdelar, som länsstyrelsealternativet kan leda till i form av bortfall av det stöd, som klienten tidigare fått frän socialnämnden.

Vad här anförts leder enligt utskottets mening till slutsatsen aff proposifionens förslag atf socialnämnderna skall åläggas aft föra talan vid länsrätten enligt LVM bör godtas av riksdagen. Om i framfiden en omprövning av detta system skulle föranledas av en mera generell lösning inom socialvården, får detta upptas till bedömning med hänsyn fill då föreliggande förutsättningar. En tanke som kan vara värd aff pröva är anordnandet för länsräftsmålen (även LVU-målen) av en gemensam processjuridisk service, som kommunerna i mån av behov och efter eget bedömande kan anlita.

Ufskoffet avstyrker på grund av def anförda bifall fill de av Olof Palme m. fl. och Lars Werner m. fl. framlagda mofionerna.

SoU 1981/82:22 42

dels att def avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 30 med "25 §" och slutar på s. 31 med "brådskande fall" bort utgå,

dels att det avsnitt i utskottets betänkande pä s. 32 som börjar med "31 §" och slutar med "därför inte" bort utgå, dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande utredning och ansökan o/n vård

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på mofion 1981/82:27 yrkande 1 och motion 1981/82:30 godkänner vad utskottet anfört,

2. Skyddet för närstående (mom. 3 i hemställan)

Reservanten anser

dels aft det avsnitt i ufskottets betänkande som börjar på s. 14 med "Utskottet vill" och slutar på s. 15 med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:

Tillämpningsområdet för den föreslagna LVM bestäms i hög grad av de s. k. specialindikationerna, som finns upptagna i 3 §. Där beskrivs de speciella situationer, som enligt lagen måste föreligga - utöver den grad av hemfallenhet åt missbruk och det trängande vårdbehov som anges i 2 § - för aff tvångsvård må beslutas. Specialindikationerna är starkt inskränkta i förhållande fill nykterhetsvårdslagen, vilket i vissa hänseenden måste inge betänkligheter.

Här må erinras om de specialindikationer i gällande nykferhetsvårdslag (15 §), som måste anses viktigast för rättsskyddet. Dessa avser sädana fall, där den åt alkoholmissbruk" hemfallne fill följd av sitt missbruk befinns:

vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa, eller

utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller

föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Riskerna för att missbrukaren genom sina beteendeförändringar skadar andra människor beaktas i den nu föreslagna 3 § b) endast i fall, där denna kan befaras komma att allvarligt skada någon närstående. Detta innebär ett starkt avsteg från gällande nykterhefsvårdslags reglering.

Såsom departementschefen anfört är naturligtvis det föreslagna rättsskyddet för "närstående" i hög grad angeläget. Eff förebyggande skydd för familjeomgivningen är ju i främsta rummet påkallat, eftersom hustru, barn och andra anhöriga till missbrukaren hör till de mest utsatta och oskyldiga offren för missbruket. Socialberedningens uppfattning aff detta skydd endast skulle ha en temporär motivering, nämligen i avvaktan på aff all misshandel på privat område läggs under allmänt åtal, är däremot inte acceptabel. En sådan reform av åfalsrätten framstår som angelägen, men den gör ingalunda skyddet i LVM onödigt.

SoU 1981/82:22 43

Emellertid bör anmärkas atf rättsskyddet för närstående i propositionen synes ha fått en olycklig formulering genom den fidigare hopkopplingen med risken för att missbrukaren skall skada sig själv allvarligt. Även i fråga om närstående förutsäfts atf "allvarlig skada" skall befaras. Graderingen "allvarlig", som tillkommit i deparfemenfsförslagef utan angiven motivering, leder gärna juristers tankar fill grava tillstånd som allvarlig kroppsskada i brottsbalken. Detta kan uppenbarligen inte ha varit lagstiftarens mening. Även begreppet "skada" kan vara tveksamt i detta sammanhang, eftersom det av gammalt i samband med misshandelsbrott haft betydelsen av något mer eller mindre kvarstående, ett men eller en åkomma, och inte enbart tillfogande av smärta. Enligt departementschefens motiv avses dock här även närståendes lidanden genom t. ex. ett hotfullt, pockande eller hänsynslöst uppträdande frän missbrukarens sida.

Den föreslagna inskränkningen i detta rättsskydd till att avse endast närstående har av socialberedningen motiverats i en enda mening: "Utomstående som hotas av en missbrukare kan få tillräckligt skydd genom brottsbalkens regler." Uttalandet kunde knappast ha varit mera verklighetsfrämmande för att beskriva hur många människor upplever alkohol- och narkotikamissbrukarna i dagens samhälle.

Vid remissbehandlingen av socialberedningens förslag har också denna uppfattning mötts av starka betänkligheter, framför allt från domstolar och från riksåklagaren. Den senare har starkt understrukit behovet av stadganden i LVM, som motsvarar de i nykterhetsvårdslagen och den fortfarande gällande LSPV förekommande. Brottsförebyggande rådet och Nykterhetsrörelsens landsförbund har samma uppfattning.

Trots aff ett enhälligt lagråd vid sin granskning angivit aff rättsskyddet i LVM bör vidgas till atf gälla även andra än "närstående" har proposifionen fastslagit den i socialberedningen föreslagna inskränkningen.

I motion 1981/82:26 har Anita Bråkenhielm (m) vänt sig mot det egendomliga i atf inskränka möjligheterna för ingripande fill fall där närstående utsätts för fara. Det avgörande borde i stället vara vårdsynen atf våldshandlingar kan anses utgöra tillräckligt allvarliga symtom på eff genom missbruket förändrat beteende för aft i sig utgöra indikation för omhändertagande och vård. På grund härav har i mofionen yrkats att specialindikationen i 3 § b) skall vidgas att omfatta fara för skada även på utomstående tredje man.

Utskottet anser att den av motionären angivna vårdsynen är betydelsefull för utformningen av LVM. Det avgörande för specialindikationen bör då vara framträdandet av missbrukssymtom i form av brutalisering och benägenhet för våldshandlingar, oavsett vem de riktar sig mot. Att de riktar sig mot tredje man kan rimligtvis infe anses som ett hinder för att indicera tvångsvård. Rättsskyddssynpunkten sammanfaller sålunda här med vårdaspekten.

Att begränsa rättsskyddet till aft endast avse närstående skulle enligt

SoU 1981/82:22 44

utskottets mening innebära en betydande förskjutning i balansen av rättssäkerheten mellan grova missbrukare och andra medborgare, fill de senares nackdel. För missbrukarna skulle det samtidigt föranleda ökad användning av brottsbalkens tvångsvård, som för dem vid fullbordat brott vanligen skulle bli strängare och framför allt mindre adekvat än tvångsvården enligt LVM. Säkert är att i den mån en vårdlag är ägnad aff förhindra en missbrukare från atf i påverkat tillstånd begå vettlösa gärningar, så sfär den lagen på sikt långt mer i missbrukarens eget intresse än den lag som hårt straffar hans gärningar efteråt.

I enlighet med vad som ovan anförts anser utskottet atf ett upphävande av nykterhetsvårdslagen förutsätter aff kärnan i def rättsskydd för tredje man som denna innehåller, bör överföras till LVM.

Utskottet tillstyrker således motion 1981/82:26. Motion 1981/82:27 yrkande 3 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa 3. beträffande skyddet för närstående

atf riksdagen med anledning av propositionen, med bifall till mofion 1981/82:26 och med avslag på motion 1981/82:27 yrkande 3 godkänner vad utskoffef anfört,

3. Lagförslagen (mom. 15 i hemställan)

Reservanten anser - under förutsättning av bifall fill reservafionerna 1 och 2 - aff utskottet under mom. 15 bort hemsfälla 15. att riksdagen antar

a) i bilaga 1 framlagt förslag fill lag om vård av missbrukare i vissa fall med följande ändringar, nämligen dels att 3 och 8 §§ erhåller följande såsom reservantens förslag betecknade lydelse:

Utskottets förslag Reservantens förslag

3 §. I fall som avses i 2 § får vård 3 §. I fall som avses i 2 § får vård

beslutas om den enskilde beslutas om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter a. till följd av missbruket utsätter
sin fysiska eller psykiska hälsa för sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan b. till följd av missbruket kan
befaras komma aff allvarligt skada befaras komma aff allvarligt skada
sig själv eller någon närstående. sig själv eller någon annan.

Utskottets förslag

8 §. Polismyndigheten fär omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt aff han kan beredas värd med stöd av denna lag och

2. rätfens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av atf han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller på grund av att def föreligger en överhängande risk för atf han fill följd av sitt tillstånd kommer aft allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Sedan länsstyrelsen har ansökt om vård med stöd av lagen kan även rätten besluta om omedelbart omhändertagande av missbrukaren.

Reservantens förslag

8 §. Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. def är sannolikt aff han kan beredas värd med stöd av denna lag och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han infe får omedelbar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer aft allvarligt skada sig själv eller någon annan.

Sedan socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen kan även rätten besluta om omedelbart om-händertaeande av missbrukaren.

dels atf 5, 9, 10, 25, 30, 31 och 33 §§ erhåller den lydelse som föreslås i proposifionen,

dels aff p. 2 i övergångsbestämmelserna utgår och atf p. 3-5 betecknas p. 2-4,

b) i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i socialtjänst
lagen (1980:620) med följande ändringar, nämligen

dels att 47 och 49 §§ socialtjänstlagen erhåller ny lydelse i

enlighet med vad som föreslås i propositionen,

dels atf ingressen fill lagförslaget ändras i enlighet härmed,

c) i propositionen (s. 12) framlagt förslag till lag om ändring i
brottsbalken,

d) i propositionen (s. 13) framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

e) i bilaga 10 framlagt förslag till lag om ändring i delgivnings
lagen (1970:428) med den ändringen att i övergångsbestämmel
serna orden "punkten 3" ersätts med orden "punkten 2",

f) i bilaga 14 framlagt förslag till lag om ändring i broffsska
delagen (1978:413) med den ändringen aft i övergångsbestäm
melserna orden "punkten 3" ersätts med orden "punkten
2",

SoU 1981/82:22 46

Särskilt yttrande

beträffande utredning och ansökan om värd av Karin Israelsson (c) och Gunhild Bolander (c), som anfört:

Socialutskottet har beslutat framlägga ett förslag om vård av missbrukare i vissa fall. Den enighet som trots olika synsätt uppnåtts har inneburit aft en sammanjämkning av grunduppf affningarna har måst ske. Värdet av enighet i huvudlinjen i lagförslaget har emellertid ansetts motivera detta.

Enligt vår mening kan def förfaringssätt som innebär atf utredning och ansökan om vård skall åvila länsstyrelsen ge upphov till onödig byråkrati och ett utdraget handläggningsförfarande. Länsstyrelsen torde i huvudsak få grunda sin uppfattning på det faktaunderlag som socialnämnden tillhandahåller.

Enligt vår mening borde socialnämnden, som väl känner missbrukarens problem, kunna besluta om vård enligt lagen. Detta beslut skulle sedan kunna fastställas av länsrätten, som då fick pröva de rättsliga förutsätfning-arna för beslutet. Detta bör enligt vår mening ge fullgod rättssäkerhet och innebär dessutom att socialnämnden får uppfylla det yttersta ansvar som tillkommer kommunen enligt socialtjänstlagen.

Socialberedningen följer fortsättningsvis lagens fillämpning och kan med stöd av därvid vunna erfarenheter finna aff de av oss framförda synpunkterna är de som bäst gagnar missbruksvården.

Med detta vill vi markera vår grundinställning i def här berörda avsnittet.

SoU 1981/82:22 47

Bilaga I

Av utskottet framlagt förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall

Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna riktlinjer för vården

1 § De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till atf hjälpa enskilda människor atf komma ifrån missbruk av alkohol eller narkotika. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

Beredande av vård

2 § Om någon fill följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag. kan han oberoende av eget samtycke beredas vård enligt denna lag, förutsatt att också någon av de situationer som beskrivs i 3 § föreligger.

3 § I fall som avses i 2 § fär vård beslutas om den enskilde

a. fill följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående.

4 § Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av denna lag.

5 § Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt denna lag. Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen ansöka om vård.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens förhållanden och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange den vård som länsstyrelsen anser behövlig, var vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske.

I målet skall förebringas läkarintyg som anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd. Om infe synnerligt hinder möter, skall länsstyrelsen foga sådant intyg vid ansökan.

6 § Socialnämnden föranstaltar om verkställighet av rättens beslut om
vård.

Om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag då rättens beslut vann laga kraft upphör beslutet atf gälla.

SoU 1981/82:22 48

7 § Värd med stöd av denna lag skall upphöra så snart syftet med vården är
uppnått och senast två månader efter def att värden påbörjades, om inte
beslut dessförinnan har meddelats om förlängning enligt 16 §. Vården
upphör genom beslut om utskrivning enligt 13 §.

Omedelbart omhändertagande

8 § Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. def är sannolikt aft han kan beredas vård med stöd av denna lag och

2. rätfens beslut om vård infe kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller på grund av aff def föreligger en överhängande risk för aff han fill följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Sedan länsstyrelsen har ansökt om vård med stöd av lagen kan även rätten besluta om omedelbart omhändertagande av missbrukaren.

9 § Polismyndigheter, skall genast underställa länsrätten beslutet om ome
delbart omhändertagande samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden
om beslutet.

Rätfen skall så snart def kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslutet underställdes rätfen piöva om omhändertagandet skall bestå. Om det inte finns skäl för omhändertagande skall rätfen genast upphäva beslutet.

Har polismyndigheten beslutiif om omedelbart omhändertagande efter def aft länsstyrelsen har ansökt om värd, skall beslutet underställas den räft som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket.

10 § Om någon är omhändertagen enligt 8 § första stycket skall ansökan
enligt 5 § ha kommit in till länsrätten inom en vecka från det länsrätten
meddelade beslut att omhändertagandet skall bestå. Görs inte ansökan inom
denna tid skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Beslut om omhändertagande skall också upphävas om ansökan om vård avslås eller den omhändertagne häktas.

Vården

11 § Vård med stöd av denna lag lämnas genom hem som drivs av
landstingskommuner eller kommuner och som enligt den plan som anges i
23 § socialtjänstlagen (1980:620) är särskilt avsedda att kunna lämna vård
enligt denna lag. Eff sådant hem skall stå under ledning av en styrelse.

Landstingskommunen eller kommunen kan antingen utse en särskild styrelse eller uppdra åf någon annan nämnd atf vara styrelse. Två eller flera hem kan ha en gemensam styrelse.

I fråga om särskild styrelse fillämpas 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt. Landstinget eller kommu/ifullmäktige får besluta alt även annan än ledamot eller suppleant i styrelsen får närvara vid styrelsens sammanträden och delta i överläggningarna men ej i besluten .samt få sin mening antecknad i protokollet.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har överlåtits på en särskild föreståndare.

SoU 1981/82:22 49

12 § Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till
den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är
uppfyllda. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges
genom hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas värd i ett sådant hem som avses i 11 § eller, i fall som avses i första stycket, på sjukhus. Def åligger socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

13 § Om intagning i och om utskrivning från sådana hem som avses i 11 §
beslutar den som föresfår vården vid hemmet.

Den som föresfår vården vid hemmet får också besluta att en intagen skall flyttas till eff annat motsvarande hem om detta anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker fill överflyttningen.

Den som föresfår vården vid hemmet skall fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om utfallet av vården och samråda med socialnämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning till ett annat hem och före utskrivning skall samråd alltid ske.

14 § Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620) om inte annat anges i denna lag.

Socialnämnden skall tillsammans med den som föresfår vården vid hemmet och den intagne förbereda stöd- och hjälpinsatser för tiden efter utskrivningen från hemmet. Sådana insatser skall främst inriktas på atf tillgodose den intagnes behov av bostad, arbete eller utbildning. Socialnämnden skall utse en befattningshavare hos nämnden aff svara för kontakterna med den intagne.

15 § Den som vårdas med stöd av denna lag bör, så snart def kan ske med hänsyn till den planerade vården, beredas fillfälle att lämna del hem vari han intagits enligt 13 § för att på försök vårdas i a/inan form eller vistas i eget hem.

16 § Vårdtiden får förlängas med högst tvä månader om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning.

Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse. Rätten att besluta får inte delegeras.

Särskilda befogenheter

17 § Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag i ett sådant hem som avses i 11 § får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annat som kan vara fill men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård får kroppsvisiteras. när han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han infe får inneha där. Detsamma gäller om def under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

4 Riksdagen 1981/82. 12 samt. Nr 22

SoU 1981/82:22 50

Vid visifering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Bestämmelserna i första-tredje styckena skall gälla för alla som vårdas vid ett sådant hem som avses i 11 § om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger def.

18 § För omhändertagna och vårdtagare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

19 § Den som på grund av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt denna lag vistas i ett sådant hem som avses i 18 § får hindras atf lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet fär också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller fill personalens säkerhet.

20 § Försändelser till den, som på grund av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt denna lag vistas i ett sådant hem som avses i 18 §, får kontrolleras om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som infe får innehas enligt 17 § får den omhändertas.

Målens handläggning

21 § Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

1 mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 §, skall länsrätten företa målet fill avgörande inomen vecka från den dag då ansökan om vård kom in eller, i fall som avses i 9 § tredje stycket, från den dag då underställningen skedde. Länsrätten får förlänga denna tid om def behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Ett överklagat beslut om förlängning av vårdtiden skall av länsrätten förefas fill avgörande inom en vecka frän den dag då besvären kom in.

22 § I mål om beredande av vård med stöd av denna lag skall länsrätten och
kammarrätten hålla muntlig förhandling om detta infe är uppenbart
obehövligt. I andra mål prövar rätfen om def finns skäl atf hålla muntlig
förhandling.

Om någon part begär munfligförhandling skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt aff begära muntlig förhandling.

Om en enskild part, som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling, uteblir får rätten förordna att han skall hämtas till rätfen antingen omedelbart eller fill en senare dag.

23 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

24 S Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i räffshjälpslagen (1972:429).

SoU 1981/82:22 51

Övriga bestämmelser

25 § Har fråga uppkommit om aft någon skall beredas vård med stöd av
denna lag skall länsstyrelsen besluta om läkarundersökning samt utse läkare
för undersökningen. Om länsstyrelsens ansökan om vård inte innehåller
läkarintyg får rätten själv föranstalta om läkarundersökning.

Polismyndigheten skall på begäran av länsstyrelsen eller rätten lämna biträde för atf inställa en missbrukare till en beslutad läkarundersökning.

26 § Polismyndigheten skall, på begäran av socialnämnd som har att
föranstalta om verkställighet av ett beslut om vård eller omhändertagande /ned
stöd av denna lag eller av rätten, lämna biträde för alt inställa den som avses
med beslutet vid det hem där intagning skall ske.

På begäran av den som föreslår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § skall polismyndigheten lämna biträde för all efterforska. hämta eller förflytta någon som skall tas in i hem/net eller so/n vårdas där med stöd av denna lag.

27 § Beslut av styrelsen vid ett hem som avses i 11 § eller av någon annan som
förestår vården vid ett sådant hem får överklagas av den enskilde hos
länsrätten genom besvär om beslutet avser överflyttning enligt 13 §,
förlängning enligt 16 § eller avslag på begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av styrelsen eller av den som annars förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § får inte överklagas. Beslut om läkarundersökning enligt 25 § fär inte överklagas.

28 § Beslut om omhändertagande enligt 8 § gäller omedelbart. Besvär över
rättens beslut om omhändertagande är ej inskränkt till viss tid.

Beslut om överflyttning enligt 13 § andra stycket får förordnas aft gälla omedelbart om def behövs från värdsynpunkt. Andra beslut av styrelsen eller någon annan som föresfår vården vid eff sådant hem som avses i 11 § gäller omedelbart.

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

29 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätten.

30 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga aft anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Vad som nu har sagts skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån än som följer av andra stycket.

En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbrukare som kan antas vara i behov av vård är skyldig aft göra anmälan till länsstyrelsen om inte den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigt inom sjukvården.

Myndigheter som anges i första stycket är skyldiga aft lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt denna lag.

31 § Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för
brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år, samt har
brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden och hör det

SoU 1981/82:22 52

under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har upphört, länsstyrelsen skall därvid höras om det inte är obehövligt.

32 § Har alkoholhaltiga dryckei- eller andra berusningsmedel omhänderta
gits enligt 17 eller 20 § eller har sådana påträffats inom ett sådant hem som
avses i 11 § utan att def finns någon känd ägare fill dem, skall den som
förestår vården vid hemmet låla förstöra eller försälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som
erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler.

33 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde
får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till
en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstla
gen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län inom vilket den ansvariga ko/n/nurien är belägen.

Beslut om värd enligt 4 § och i anledning av omhändertagande enligt 8 § fattas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den länsrätt som meddelade beslutet om värd beslutar också i frågor som avses i 27 § första stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Aft samtidigt lagen (1954:579) om nykterhefsvård upphör att gälla framgår av övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen (1980:620).

2. Social/iämnden skall fram lill den 1 januari 1984 fullgöra uppgifter som enligt 5, 25 och 31 §§ ankom/ner på länsstyrelsen. Underrättelser enligt 9 § första stycket och 30 § skall under samma lid lämnas lill socialnämnden.

Uppdrag att besluta på socialnä//i/idens vägnar får inte avse ansökan om vård enligt 5 §. Kan nä/nndens beslut alt ansöka om vård inte meddelas inom den tid som föreskrivs i 10 § första stycket får ansökan göras av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnal. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

3. Fram till den 1 januari 1983 får vård enligt lagen beredas förutom i hem
som avses i 11 § även i sådana hem som vid lagens ikraftträdande var
allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954:579) om
nykterhetsvård. Därvid tillämpas bestäm/nelserna i 40 § tredje-sjätte styckena
lagen om nykterhetsvård om styrelse och föreståndare vid de allmänna
vårdanstalterna, /n. m.

Beslut om vid vilken allmän vårdanstah intagning skall ske fattas under år 1982 av socialstyrelsen.

4. Den som vid utgången av år 1981 är intagen i en allmän vårdanstalt med
stöd av 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård får beredas fortsatt
vård enligt den nya lagen. Vården skall genast upphöra om infe styrelsen för
vårdanstalten vid prövning senast tvä veckor efter ikraftträdandet finner
sädana omständigheter föreligga som anges i 16 §. Vården får fortsätta högst
två månader efter lagens ikrafttriidande, dock infe i något fall sä länge atf den
enligt lagen om nykterhetsvård längsta medgivna värdtiden överskrids.

Är någon vid utgången av år 1981 tillfälligt omhändertagen enligt 21 §

48 §

Uppdrag atf besluta på socialnämndens vägnar får när def gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4§ föräldrabalken,

2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 § eller beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 9 §,

3 kap. föräldrabalken,

7 kap. 2 § och 7 § föräldraballcen, dock inte o/n avtalet innefattar åtagande alt utge engångsbelopp, saml 11 § föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken.

2 kap. I. 4-6. 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § atl besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 § att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp.

SoU 1981/82:22 55

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

17 § om beslutsmotivering, 17 § om beslutsmotivering,

19 § om rättelse av beslut, 19 § om rättelse av beslut.

20 § o/n ansvar.

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som rör någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när def är fråga om en ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende sorn rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

69 § Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Eff sådant hem står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Den som är eller har vara verksam i ett sådant hem som avses i denna paragraf får inte obehörigen röja vad han därvid har erfarit om enskildas personliga förhållanden.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

71 § Var och en som får kännedom om aft en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att def är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta fill socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära atf socialnämnden behöver ingripa fill en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om aff en underårig misshandlas i hemmet.

Myndigheter och befattningshavare som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.

5. Av övergångsbestämmelser till lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga framgår aff beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960:97) skall anses som beslut om vård med stöd av nämnda lag.

Av samma övergångsbestämmelser framgår aft även vissa andra beslut enligt barnavårdslagen kan bestå viss tid efter den nya lagens ikraftträdande.

Av samma övergångsbestämmelser samt av övergångsbestämmelserna till lagen (1981:000) om vård av /nissbrukare i vissa fall framgår att även vissa andra beslut enligt barnavårdslagen och enligt lagen (1954:579) om nykterhetsvård kan bestå viss tid efter den nya lagens ikraftträdande.

12. Sociala central/iämnder och sociala distriktsnämnder so/n inrättats med stöd av lagen (1970:296) om social centralnämnd m. /n. skall fram tdl den 1 januari 1983 fullgöra de uppgifter som enligt de/i nya lagen ankommer på socialnämnd respektive social distriktsnämnd.

SoU 1981/82:22 57

Bilaga 3

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1980:621 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om

vård av unga

Härigenom föreskrivs aft 11 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

11§ När eff beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge aft den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Kan /lä/nndens beslut e/digt första eller andra stycket inte avvaktas, får beslut fattas av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnal. Beslutet skall anmälas vid nämndens /lästa sa/nmanträde.

Nämnden eller den åf vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den mån def behövs för atf genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

5 Riksdagen 1981182. 12 saml. Nr 22

SoU 1981/82:22 58

Bilaga 4

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs aft i 31 kap. briatfsbalken skall införas en ny paragraf, 2 §', av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

31 kap. 2§

Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för v å rd enligt lagen (1981:000) o/n vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt länsstyrelsen eller, i fråga om den som redan är i/itagen i ett he//i där sådan vård meddelas, åt styrelsen för hemmet alt föranstalta o//i behövlig vård. Innan rätlen beslutar om överlämnandeskall länsstyrelsen eller styrelsen höras.

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Fram till den 1 januari 1984
skall dock de uppgifter som ankommer på länsstyrelsen i stället fullgöras av
socialnämnden.

2. Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning även på gärning som har
begåtts före ikraftträdandet.

Förutvarande 2 S upphävd genom 1981:29.

Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter aff vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, aft i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande fill vård och döma till annan påföljd för brottet.

kap.

Har domstol //led stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, atf i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yftrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den räft som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande fill vård och döma till annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts gäller på motsvarande sätt när domstolen har över-lä/n/iat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 § och den vård som länsstyrelsen i yttrande lill domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

SoU 1981/82:22 60

Bilaga 6 I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt förslag till lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23)

om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429) i den lydelse paragrafen har fått genom lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i räffshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 § Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 § samma laig.

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första stycket 1 samma lag,

4. hos förvaltningsdomstol angå
ende beredande av vård enligt lagen
(1981:000) om vård av missbrukare I
vissa fall. angående omedelbart om
händertagande enligt 8 § eller vid
överklagande av beslut om förlän
gning enligt 16 § sami/ia lag.
4. angående utvisning enligt 38, 43, 5. angående utvisning enligt 38,

47 eller 48 § utlänningslagen 43. 47 eller 48 § utlänningslagen
(1980:376) samt vid utredning hos (1980:376) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har upp- polismyndighet när fråga har upp
kommit om utvisning enligt angivna kommit om utvisning enligt angivna
lagrum, lagrum,

5. angående avvisning enligt uf- 6. angående avvisning enligt ut-

länningslagen , dock ej hos polismyn- länningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning förelig- dighet. såvida icke anledning förelig-

eller 86 § samma lag eller hänskjuta eller 86 § samma lag eller hänskjuta

11. angående verkställighet utomlands av frihefsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom.

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kasfrering enligt lagen (1944:133) om kasfrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

7. angående föreskrifter som me'ddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

8. angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket utlänningslagen,

9. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

8. angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket utlänningslagen,

10. angående förverkande av vill
korligt medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken.

SoU 1981/82:22 62

Bilaga 7 1 proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt förslag till lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen

(1972:429)

Härigenom föreskrivs aft 43 § räffshjälpslagen (1972:429) i den lydelse paragrafen har fått genom lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos socialnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 § 3 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 4-8 eller i ärende som avses i 41 § 5-9 eller

14 på rättshjälpsnämnden, 14 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet enligt 41 § 12 pä länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än i annat ärende hos regeringen än

som avses i 41 § 4-8 eller 14 på som avses i 41 § 5-9 eller 14 på
departementstjänsteman som rege- departementstjänsteman som rege
ringen bestämmer. ringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande fillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom Ansökan om rättshjälp genom

offentligt biträde ges in fill den offentligt biträde ges in till den
myndighet som handlägger målet myndighet som handlägger målet
eller ärendet. Gäller ansökan ärende eller ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 4-8 eller 14, ges som avses i 41 § 5-9 eller 14. ges
dock ansökan in till rättshjälps- dock ansökan in till rättshjälps
nämnden, nämnden.

4§

Kasfrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle aft yttra sig, där sä kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

stånd aff lämna giltigt samtycke må kasfrering enligt 1 § andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete förklarat fiiruf-sättningarna för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminal-vårdsansfalf eller häkte eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Å den som fyllt tjugotre år och är i På den som har fyllt tjugotre år

och är i stånd aff lämna giltigt samtycke får kasfrering enligt 1 § andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet saml någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den soin är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller hem som avses i lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

SoU 1981/82:22 65

Bilaga 9

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt förslag till lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om

ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs aff 2 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisfer i den lydelse paragrafen erhållit genom lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister samt övergångsbestämmelserna fill lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisfer skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§ Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats fill sluten eller 2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller fill vård öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utveck- i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda; eller lingsstörda eller, om för brottet är

stadgat fängelse, tdl vård enligt lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1982. januari 1982. Äldre bestäm/nelser

gäller fortfarande beträffande anteckningar som har gjorts före ikraftträdandet.

SoU 1981/82:22 66

Bilaga 10 Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

15 Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom föreskrivs atf 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

24 §'

Som fullt bevis aff delgivning har Som fullt bevis atf delgivning har

skett på sätt som anges i intyget skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid av sfämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare, svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndig- tjänsteman vid kronofogdemyndig
het samt, vid delgivning med den het samt, vid delgivning med den
som är intagen i kriminalvårdsan- som är intagen i kriminalvårdsan-
stalf, häkte, allmän vårdanstah för sfalf, häkte, hem som avses i 12 §
alkoholmissbrukare, ungdomsvårds- lagen (1980:621) med särskilda
skola eller räftspsykiatrisk klinik, bestämmelser o/zi vård av u/tga och i
tjänsteman vid anstalten. Samma II § lagen (1981:000) o/n vård av
vitsord tillkommer intyg av notarius missbrukare i vissa fall eller rättspsy-
publicus och intyg av nämndeman i kiatrisk klinik, tjänsteman vid an-
tingsrätt vid delgivning för tingsrät- stalten. Samma vitsord tillkommer
tens räkning. intyg av notarius publicus och intyg

av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning.

Vid särskild posfdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket sådant vitsord som anges i första stycket.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Vad i denna lag sägs gäller fill utgången av år 1982 även de hem där vård bereds med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1981:000) om värd av missbrukare i vissa fall.

I Senaste lydelse 1978:768.

SoU 1981/82:22 67

Bilaga II 1 proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt förslag till lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser

för vissa orter

Härigenom föreskrivs aft 3 § lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§'

Bostadslägenhet eller lägenhet, som är avsedd att helt eller till ej oväsentlig del nyttjas för hotell- eller pensionafrörelse, får ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller tagas i bruk av ägaren för väsentligen annat ändamål än det avsedda.

Första stycket gäller ej lägenhet som fas i anspråk

1. för ändamål som anges i 82 a § första stycket byggnadsstadgan (1959:612) eller

2. för utbyggnad av barnomsor- 2. för utbyggnad av förskole-och gen eniigt lagen (1976:381) o/n barn- frilidshemsverksamhelen enligt so-omsorg. cialtjänsllagen (1980:620).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

' Senaste lydelse 1980:99.

Nuvarande lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller utlänningslagen (1954:193) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har aff föra förteckning över sådana uppgifter.

Föreslagen lydelse

4§

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om atf någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller utlänningslagen (1980:376) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har atf föra förteckning över sådana uppgifter. Tillstånd atf inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift aft någon erhållit ekonomisk hjälp enligt 6§ socialtjänstlagen (1980:620) eller vård inom socialtjänsten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har aft föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

eller liknande. Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredifupplysningsverksam-het. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

6§

Uppgift om aft någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredifupplys-ningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd

Brottsskadeersättning utgår för sakskada i fall då brottet har begåtts av någon som var

1. intagen i kriminalvårdsanstalf,

2. inskriven vid eller intagen i 2. intagen för vård i ett hem som ungdomsvårdsskola, avses I 12 § lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser o/n vård av unga,

3. intagen i alb/iän vårda/istalt för 3. intagen för vård i ett hem som
ulkohol/nlssbrukare, såvitt gäller för- avses i 11 § lagen (1981:000) om vård
söksper/nitterad dock endast om han av missbrukare i vissa fall,

bodde på inackorderi/igshe/n eller fick familjevård.

4. häktad enligt beslut som hade verkställts, eller

5. underkastad motsvarande frihefsberövande i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Första stycket tillämpas även på ren förmögenhetsskada, om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Vad i lagen sägs skall till utgången av år 1982 gälla även intagna i sådana hem där värd bereds med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall.

SoU 1981/82:22 71

Bilaga 15 1 proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 och 19 §§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

7 kap. 4§

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om def infe sfär klart atf uppgiften kan röjas utan aft den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut oin omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.

Med socialtjänst förstås verksam- Med socialtjänst förstås verksam-

het enligt lagsfiftningen om social- het enligt lagstiftningen om social
tjänst och den särskilda lagstiftning- tjänst och den särskilda lagstiftning
en om vård av unga utan samtycke en om vård av unga och av missbru-
samt verksamhet som i annat fall Ä:are utan samtycke samt verksamhet
enligt lag handhas av socialnämnd. som i annat fall enligt lag handhas av
Till socialtjänst räknas också verk- socialnämnd. Till socialtjänst räknas
samhet hos annan myndighet som också verksamhet hos annan myn-
innefatfar omprövning av social- dighet som innefattar omprövning
nämnds beslut eller särskild tillsyn av socialnämnds beslut eller särskild
över nämndens verksamhet samt tillsyn över nämndens verksamhet
verksamhet hos kommunal invand- samt verksamhet hos kommunal
rarbyrå. invandrarbyrå.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

19 §

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig fill

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande 2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstift- eller handräckning enligt lagsfiftningen om viss psykiatrisk vård, ningen om viss psykiatrisk vård eller

om vård av i/iissbrukare utan sa/n-

SoU 1981/82:22 72

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5. utredning enligt 6 S andra stycket lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande,

om det kan antas atf den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

SoU 1981/82:22 73

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen m.m........................................................... 1

Motioner.......................................................................... 2

Utskoffef ....................................................................... ....... 5

Allmänt om förslaget ...................................................... ....... 5

Utredning och ansökan om vård ................................... 8

Skyddet för de närstående ........................................... 11

Missbruk under graviditet .............................................. 15

Vårdens innehåll ............................................................. ..... 17

Vårdtiden ....................................................................... 21

Vårdinstitutioner med enskild huvudman ...................... 23

Institutionsstyrelserna ................................................. ..... 26

Tillsyn ............................................................................. 27

Övriga motionsspörsmål ............................................... 28

Vissa följdändringar i LVM-förslaget ............................... 30

Ändringar i socialtjänstlagen ........................................ 33

Ändringar i annan lagsfiftning ....................................... 35

Utskottets hemställan..................................................... 36

Reservationer ............................................................... 39

Särskilt yttrande ........................................................... 46

BUagor (av utskottet framlagda eller tillstyrkta lagförslag)

Bil. Sid.

Förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall . 1 47

Förslag fill lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) ... 2 54
Förslag till lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda

bestämmelser om vård av unga .......................... 3 57

Förslag fill lag om ändring i brottsbalken ................ 4 58

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i

brottsbalken ........................................................ 5 59

Förslag till lagom ändringi lagen (1981:231) om ändringi lagen

(1981:23) om ändringi räffshjälpslagen (1972:429) 6 60

Förslag fill lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i

räffshjälpslagen (1972:429) ................................. 7 62

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen

(1944:133) om kasfrering ..................................... 8 64

Förslag fill lagom ändringi lagen (1981:229) om ändring i lagen
(1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminal
regisfer ................................................................. 9 65

Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) ... 10 66
Förslag till lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda

hvresbestämmelser för vissa orter ...................... 11 67

SoU 1981/82:22 74

.il.	Sid.
12	68
13	69
14	70
15	71

Bil Förslag till lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i

datalagen (1973:289) ...........................................

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i

kreditupplysningslagen (1973:1173) ...................

Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413) . . .
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)