SoU 1981/82:22

Socialutskottets betänkande
1981/82:22

om lag om vård av missbrukare i vissa fall (prop. 1981/82:8)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:8 om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m. m.,
har regeringen (socialdepartementet), föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om

ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

9. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

10. lag om ändring i lagen (1981:368) om ändring i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd,

11. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

12. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

13. lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen (1944:133) om

kastrering,

14. lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om
ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,

15. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

16. lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser

för vissa orter,

17. lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i datalagen
(1973:289),

18. lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173),

19. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),

20. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Socialutskottet behandlar lagförslagen 1-6 och 12-20 i detta betänkande.

1 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 22

SoU 1981/82:22

Propositionen i övrigt (lagförslagen 7-11) har hänvisats till socialförsäkringsutskottet,
som behandlar denna del av propositionen i betänkande SfU

1981/82:5.

I ärendet har inkommit ett antal skrifter.

Motioner

I motion 1981/82:2 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) hemställs
att riksdagen

1. avslår proposition 1981/82:8,

2. hos regeringen begär ett nytt lagförslag grundat på den s. k.
alternativutredningens förslag,

3. beslutar - i avvaktan på beslut enligt p. 2 ovan - att förlänga giltigheten
av nuvarande berörd lagstiftning intill dess ny lagstiftning kan träda i
kraft.

Motionen har såvitt avser lagförslagen 7-11 hänvisats till socialförsäkringsutskottet.

I motion 1981/82:4 av Rune Torwald (c) hemställs, såvitt här är i fråga
(yrkande 1), att riksdagen antar de i motionen föreslagna ändrade lydelserna
av 6, 7 och 28 §§ förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall.

Yrkande 2 har hänvisats till socialförsäkringsutskottet.

I motion 1981/82:25 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar att i specialmotiveringar till lagtexten medta
överväganden kring omhändertagande av gravida kvinnor enligt denna
lag,

2. att riksdagen hos regeringen begär av vederbörande myndigheter gjord
sammanställning av tillgängliga vårdresurser lämpliga för kvinnor med så
allvarliga missbruksproblem att denna lag kan tillämpas under graviditet och
i efterförlopp till förlossning.

I motion 1981/82:26 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs att riksdagen
beslutar att 3 § b. och 8 § 2. i förslag till lag om vård av missbrukare i vissa
fall får följande ändrade lydelse:

3 § b. till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig
själv eller någon annan,

8 § 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan
antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård
eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd
av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Sedan
socialnämnden missbrukaren.

SoU 1981/82:22

I motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar

1. att utredning och ansökan om vård enligt Lagen om vård av missbrukare
i vissa fall skall ankomma på länsstyrelsen,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
intagning enligt LSPV,

3. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
skyddet för närstående,

4. att 12 § första stycket skall ges följande lydelse: Vården skall inledas på
sjukhus om inte annat följer av sjukvårdslagen (1962:242). Länsrätten kan
medge undantag från vad som nu har sagts. Om någon under vårdtiden
behöver sjukvård som inte kan ges genom hemmets försorg skall vården
fortsätta på sjukhus.

I motion 1981/82:28 av Anita Persson (s) hemställs att riksdagen beslutar
att vård enligt LVM får lämnas utöver de av landsting och kommun drivna
hemmen under en övergångsperiod också av hem som länsstyrelsen godkänt
för ändamålet och som upptagits i plan som anges i 23 § socialtjänstlagen.

I motion 1981/82:29 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m) och
Håkan Winberg (m) hemställs att riksdagen beslutar att till 11 § i
propositionens lagförslag fogas ett fjärde stycke av följande innehåll:

”Regeringen kan, om särskilda skäl föreligger, besluta att vård med stöd
av denna lag får lämnas genom hem som drivs av förening, stiftelse eller
annan enskild. Därvid gäller vad som föreskrivs i första och tredje
styckena.”

I motion 1981/82:30 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
med godkännande av proposition 1981/82:8 i övrigt beslutar anta följande
förslag till Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag

Socialnämnden utreder om det
finns skäl att bereda någon vård
enligt denna lag. Anses sådana skäl
föreligga, skall socialnämnden ansöka
om vård.

Ansökan skall innehålla en redogörelse
för missbrukarens förhållanden
och för tidigare vidtagna åtgärder.
Ansökan skall också ange den
vård som socialnämnden anser behövlig,
var vården bör påbörjas och i
vilket hem intagning kan ske.

Motionärernas förslag

Länsstyrelsen utreder om det finns
skäl att bereda någon vård enligt
denna lag. Anses sådana skäl föreligga,
skall länsstyrelsen ansöka om
vård.

Ansökan ska innehålla en redogörelse
för missbrukarens förhållanden
och för tidigare vidtagna åtgärder.
Ansökan skall också ange den vård
som länsstyrelsen anser behövlig, var
vården bör påbörjas och i vilket hem
intagning kan ske.

SoU 1981/82:22

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

I målet skall förebringas läkarintyg
som anger missbrukarens aktuella
hälsotillstånd. Om inte synnerligt
hinder möter, skall socialnämnden
foga sådant intyg vid ansökan.

I målet skall förebringas läkarintyg
som anger missbrukarens aktuella
hälsotillstånd. Om inte synnerligt
hinder möter, skall länsstyrelsen
foga sådant intyg vid ansökan.

8 §

Polismyndigheten får omhänderta
Sedan socialnämnden har ansökt
om vård med stöd av lagen, kan även
rätten besluta om omedelbart omhändertagande
av missbrukaren.

eller någon närstående.

Sedan länsstyrelsen har ansökt om
vård med stöd av lagen, kan även
rätten besluta om omedelbart omhändertagande
av missbrukaren.

9 §

Polismyndigheten skall genast underställa
länsrätten beslutet om
omedelbart omhändertagande samt
underrätta socialnämnden om beslutet -

Rätten skall så

Har polismyndigheten beslutat
om omedelbart omhändertagande
efter det att socialnämnden har
ansökt om vård, skall beslutet
underställas den rätt som prövar
frågan om vård. Härvid gäller
bestämmelserna i andra stycket.

Polismyndigheten skall genast underställa
länsrätten beslutet om
omedelbart omhändertagande. Rätten
skall underrätta länsstyrelsen och
socialnämnden om det underställda
beslutet.

genast upphäva beslutet.

Har polismyndigheten beslutat
om omedelbart omhändertagande
efter det att länsstyrelsen har ansökt
om vård, skall beslutet underställas
den rätt som prövar frågan om vård.
Härvid gäller bestämmelserna i andra
stycket.

10 §

Om någon är -

Kan socialnämndens beslut att ansöka
om vård inte meddelas inom den
tid som föreskrivs i första stycket, får
ansökan göras av ordföranden eller
någon annan ledamot som nämnden
har förordnat. Beslutet skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.

den omhändertagne häktas.

25 §

Har fråga uppkommit om att
någon skall beredas vård med stöd
av denna lag skall socialnämnden
besluta om läkarundersökning samt
utse läkare för undersökningen. Om
socialnämndens ansökan om vård
inte innehåller läkarintyg, får rätten
själv föranstalta om läkarundersökning.

Har fråga uppkommit om att
någon skall beredas vård med stöd
av denna lag skall länsstyrelsen
besluta om läkarundersökning samt
utse läkare för undersökningen. Om
länsstyrelsens ansökan om vård inte
innehåller läkarintyg får rätten själv
föranstalta om läkarundersökning.

SoU 1981/82:22

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Polismyndigheten skall på begå- Polismyndigheten skall på begäran
av socialnämnden eller nämn- rån av länsstyrelsen eller rätten läm dens

ordförande eller rätten lämna na biträde för att inställa en missbru biträde

för att inställa en missbruka- kare till en beslutad läkarundersök re

till en beslutad läkarundersök- ning.

ning.

26 S

Polismyndigheten skall, på begå- Polismyndigheten skall, på begäran
av socialnämnden eller av den rån av länsstyrelsen eller av den som

som förestår vården vid ett sådant förestår vården vid ett sådant hem

hem som avses i 11 §, lämna biträde som avses i 11 §, lämna biträde för

för att genomföra beslut om vård att genomföra beslut om vård eller

eller omhändertagande med stöd av omhändertagande med stöd av den denna

lag eller för att efterforska och na lag eller för att efterforska och

hämta tillbaka någon som har avvikit hämta tillbaka någon som har avvikit

från hemmet eller för att förflytta från hemmet eller för att förflytta

någon som vårdas där. någon som vårdas där.

I motion 1981/82:31 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar att 1 § i Lag om vård av missbrukare i vissa fall
utformas i enlighet med förslaget i motionen,

2. att riksdagen beslutar att 12 § i Lag om vård av missbrukare i vissa fall
utformas i enlighet med förslaget i motionen,

3. att riksdagen beslutar att ordet missbrukare byts ut i 5, 8, 21, 25 och
30 §§ i Lag om vård av missbrukare i vissa fall och att vederbörande utskott
utarbetar erforderlig lagtext,

4. att riksdagen beslutar att i Lag om vård av missbrukare i vissa fall införa
bestämmelser om särskild tillsyn i enlighet med förslaget i motionen.

Utskottet

Allmänt om förslaget

Socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 med stor
majoritet. Samtidigt upphävdes bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen
(1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen
(1970:296) om social centralnämnd m. m. Den nya lagstiftningen träder i
kraft den 1 januari 1982. ,

Socialtjänstlagen innehåller de centrala bestämmelserna på det sociala
vårdområdet, innefattande bl. a. regler om socialtjänstens uppgifter på olika
områden bl. a. när det gäller åtgärder mot missbruk, dess skyldigheter
gentemot enskilda hjälpbehövande, nämndorganisationen, tillsyn m. m.

SoU 1981/82:22

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens
insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande.
Socialtjänstlagen innehåller därför - med vissa undantag som gäller
skyddet för underåriga - inga möjligheter till tvångsåtgärder gentemot
enskilda människor. För att barn och ungdomar som befinner sig i en utsatt
situation alltid skall kunna garanteras erforderlig vård finns emellertid vissa
möjligheter att besluta härom med stöd av LVU. LVU kompletterar således
socialtjänstlagen i de fall det inte går att anordna den vård som den
underårige behöver i frivillig form.

Den nu framlagda propositionen bygger på ett av den parlamentariskt
sammansatta socialberedningen (S 1980:07) enhälligt avgivet förslag, LVMLag
om vård av missbrukare i vissa fall (SOU 1981:7). Förslaget innebär att
socialtjänstlagen får en på likartat sätt uppbyggd kompletterande lag på
missbruksområdet. Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är
avsedd att kunna tillgripas i vissa särskilt kvalificerade fall när en vuxen
missbrukare av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård men inte
kan förmås att medverka till den vård som kan anordnas i frivilliga former.
Utgångspunkten är alltså att vård av missbrukare så långt det är möjligt skall
genomföras enligt socialtjänstlagen. Socialtjänstens skyldigheter enligt den
lagen ligger fast och inskränks inte genom tillkomsten av LVM.

Beslut om vård enligt LVM skall enligt propositionen, som i denna del
avviker från socialberedningens förslag, fattas av länsrätten efter utredning
och ansökan av socialnämnden. Att lägga denna uppgift på socialnämnden
anges vara en övergångslösning som kan omprövas sedan lagen tillämpats en
tid. Utskottet återkommer i det följande till denna fråga.

Vård enligt lagen skall kunna lämnas av hem som drivs av kommuner eller
landstingskommuner och som enligt institutionsplanen för området är
särskilt avsedda att kunna lämna sådan vård. En tids sjukhusvård skall dock
som regel inleda vården. Hemmen beslutar bl. a. om intagning och
utskrivning och om eventuell förlängning av vårdtiden. De har även vissa
tvångsbefogenheter. Hemmen skall stå under ledning av en politiskt
sammansatt styrelse.

Den värd som kan lämnas enligt LVM skall vara begränsad till vad som
erfordras för att avhjälpa det akuta vårdbehovet och ge den enskilde
motivation och möjlighet till en fortsatt vård i frivilliga former. Avsikten är
således inte att genom tvång säkerställa genomförandet av ett helt
behandlingsprogram. Vårdtiden blir i enlighet härmed förhållandevis kort, i
normalfallet högst två månader med en möjlighet att i vissa fall där denna tid
är otillräcklig förlänga tiden i ytterligare högst två månader. Dessa tider är
maximitider. Om utsikterna att gå över till frivillig vård är goda kan
utskrivning ske tidigare.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till huvuddragen i propositionsförslaget,
som slär fast och understryker socialtjänstens ansvar för människor

SoU 1981/82:22

med missbruksproblem, samtidigt som det öppnar en möjlighet att i akuta
situationer bereda en missbrukare nödvändig vård oberoende av samtycke.
Det är också principiellt tilltalande att socialtjänstlagens mål och allmänna
riktlinjer på detta sätt blir vägledande även för en vård som i och för sig
rymmer möjligheter till tvång. Detta bör kunna bidra till ett ändrat
förhållningssätt också gentemot de mest nedgångna och vårdkrävande bland
missbrukarna.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Denna
skyldighet att initiera nödvändig vård, som för missbrukarnas del även följer
av 11 § andra stycket socialtjänstlagen, gäller självfallet även beträffande de
missbrukare som är i behov av vård oberoende av eget samtycke. Utskottet
vill vidare i likhet med socialberedningen (ovannämnda betänkande s. 38)
erinra om att vården av de unga missbrukarna i ökad omfattning måste
tillgodoses genom de regler som skall gälla för vuxna missbrukare. När det
gäller ungdomar är det särskilt viktigt att kunna ingripa snabbt för att
motverka ett begynnande allvarligt missbruk. LVM bör därför kunna
användas som ett medel att bryta en destruktiv utveckling och inte först sedan
den unges situation försämrats därhän att han redan lidit allvarlig skada.

I det sammanhanget bör framhållas att förslaget till LVM till skillnad från
den nu gällande lagen om nykterhetsvård omfattar inte endast missbrukare
av alkohol utan även missbrukare av narkotika. Det är därför viktigt att
erfarenheterna av lagens tillämpning följs med särskild uppmärksamhet vad
gäller denna grupp. Det kan dessutom bli nödvändigt med omprioriteringar
inom missbruksvården för att tillgodose behovet av vårdplatser för narkotikamissbrukare.
LVM kommer att ställa ökade krav på en varierad och
individuellt anpassbar vård som kan tillgodose de speciella behov som denna
grupp har. Särskilt med hänsyn till att det ofta är ungdomar eller yngre
personer som missbrukar narkotika, eventuellt i förening med alkohol, är det
angeläget att se till att den nya lagens möjligheter till ingripande följs av en
utveckling på vårdsidan.

Utskottet ser med särskild tillfredsställelse att det nu framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kan vinna en bred politisk anslutning. De
långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om förutsättningarna
och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom den nuvarande
nykterhetsvården. Att klarhet nu vinns om den grundläggande inriktningen
och reglerna för den framtida missbruksvården bör underlätta vårdplaneringen
och stimulera till utveckling av bättre behandlingsmetoder och
vårdinnehåll. Samtidigt bör erinras om att den nu föreslagna lagen självfallet
kan visa sig behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid
socialberedningens uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagstiftningen.

SoU 1981/82:22

Utskottet tillstyrker således att propositionsförslaget med vissa justeringar
läggs till grund för lagstiftning. Ändringarna behandlas i det följande.

I enlighet härmed avstyrker utskottet bifall till motion 1981182:2 av Sten
Svensson (m) och Björn Kårlöf (m) såvitt motionen hänvisats till socialutskottet.
I motionen yrkas avslag på propositionsförslaget och begärs ett nytt
lagförslag, grundat på den s. k. alternativutredningens principförslag.

Utredning och ansökan om värd

En av de mest kontroversiella frågorna i diskussionen om en vård
oberoende av samtycke för vuxna missbrukare har varit hur en sådan vård
skulle initieras. Från många håll har framförts den synpunkten att
socialtjänstens hjälpande och serviceinriktade verksamhet skulle bli lidande
på att bli sammankopplad med rena tvångsuppgifter. Samtidigt är det
självfallet så att socialnämndens kunskaper och erfarenheter inte kan
undvaras då man har att ta ställning till frågan om behovet av tvångsvård i ett
visst fall.

Socialberedningen, i vars direktiv det framhållits angelägenheten av att
uppnå en bred politisk samling i frågan om vård oberoende av samtycke,
enade sig i detta läge om att föreslå att vården skulle initieras genom att
länsstyrelsen gjorde en ansökan om vård som därefter skulle avgöras av
länsrätten. Länsstyrelsen skulle även svara för att rätten fick den utredning
som behövdes för att ta ställning i målet. I detta låg inte att länsstyrelsen
måste göra om de utredningar som ofta redan måste ha genomförts av
socialnämnderna till följd av socialtjänstlagens bestämmelser. Länsstyrelsen
skulle få ta del av detta material och vid behov komplettera det, bl. a. vad
gällde redogörelsen för missbrukarens aktuella tillstånd. Länsstyrelsen
måste emellertid göra en självständig bedömning av frågan om det var
påkallat att ansöka om vård med stöd av LVM eller om det kunde anses att
socialnämnden borde göra ytterligare ansträngningar att utforma en vård
som skulle kunna genomföras i frivillig form. För att denna fråga skulle
kunna bedömas på ett så objektivt sätt som möjligt vore det enligt
beredningen en fördel om ett organ som tidigare inte själv arbetat med
ärendet gjorde prövningen. Vidare skulle en sådan ordning bidra till en
större enhetlighet i tillämpningen av LVM.

Med den pressade tidsplan som socialberedningen hade att arbeta efter -riksdagen hade begärt ett lagförslag som skulle kunna träda i kraft samtidigt
med den övriga socialtjänstlagstiftningen den 1 januari 1982 - fanns inget
utrymme för närmare undersökningar av bl. a. de organisatoriska konsekvenserna
av att förlägga uppgiften att svara för utredning och ansökan till
länsstyrelsen. Beredningens förslag hade därför i denna del snarast
karaktären av ett principiellt politiskt ställningstagande, medan de konkreta
praktiska frågorna, bl. a. resursöverväganden, var ofullständigt belysta.

SoU 1981/82:22

I den nu framlagda propositionen ställer sig departementschefen principiellt
positiv till socialberedningens förslag och säger sig i allt väsentligt
kunna acceptera beredningens resonemang (s. 53). Hon är samtidigt
tveksam till att införa en sådan ordning redan från ikraftträdandet av LVM
den 1 januari 1982. En arbetsuppgift av denna omfattning kan enligt
departementschefen inte klaras inom ramen för de personalresurser som
länsstyrelserna f. n. kan disponera för handläggning av sociala frågor.
Eftersom ärenden enligt LVM kommer att kräva skyndsamhet och måste tas
med förtur finns risk för att länsstyrelsernas övriga uppgifter på det sociala
området blir eftersatta. Detta vore enligt departementschefen inte godtagbart
med hänsyn till den stora vikt som lagts vid dessa uppgifter som ett led i
socialtjänstreformen. Varken tiden eller den ekonomiska situationen
medger heller att man bygger upp en särskild organisation för handläggning
av LVM-ärenden redan till den 1 januari 1982.

1 propositionen föreslås därför att man tills vidare lägger uppgiften att
svara för utredning och ansökan om vård enligt LVM på socialnämnderna,
som redan i dagsläget disponerar erfaren och kvalificerad personal med vana
vid likartade arbetsuppgifter. Departementschefen framhåller att detta
ställningstagande får ses som en övergångslösning, som främst förklaras av
den korta tid som står till buds till dess den nya lagen skall träda i kraft samt av
resursöverväganden. Goda förutsättningar för en omprövning av lagen i
denna del kommer att föreligga efter en tids tillämpning av hela socialtjänstlagstiftningen.

Departementschefen erinrar vidare om socialberedningens fortsatta
arbete med att följa upp och utvärdera hela socialtjänstlagstiftningen och om
att särskild vikt därvid kommer att fästas vid att följa upp tillämpningen av
LVM. I detta avseende aviseras tilläggsdirektiv till beredningen (de numera
meddelade tilläggsdirektiven Dir. 1981:55). Beredningen skall i enlighet
härmed redovisa sina överväganden i denna del redan under 1983. Den skall
särskilt överväga möjligheten att anordna en funktion som allmänt ombud i
sociala mål vid länsstyrelserna. Vidare bör beredningen också under 1983
kunna presentera åtminstone ett principförslag rörande den allmänna
översynen av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV).

I motion 1981182:27 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar att
utredning och ansökan om vård enligt LVM skall ankomma på länsstyrelsen
(yrkande 1). Socialberedningens enhälliga förslag är enligt motionärerna en
kompromiss som skulle kunna bilda underlag för en bred politisk lösning i
riksdagen. Motionärerna anser att länsstyrelserna bör kunna klara av de nya
uppgifterna i huvudsak inom ramen för de tjänster som finns för handläggning
av sociala frågor. Ett visst personaltillskott kan visserligen komma att
behövas, i första hand i storstadslänen. Detta måste dock accepteras. Vidare
framhåller motionärerna angelägenheten av att få ett snabbt förfarande med

SoU 1981/82:22

hänsyn till att grunden för LVM-vård är missbrukarens akuta vårdbehov.
Handläggning i länsstyrelsen bör kunna genomföras betydligt snabbare än
hos socialnämnden.

Även i motion 1981182:30 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas sådana
ändringar av det framlagda lagförslaget att utredning och ansökan om vård
skall åvila länsstyrelsen och inte socialnämnden. Motionärerna anför bl. a.
att det skulle strida mot socialtjänstlagens principiella inriktning att behålla
den funktion socialnämnden av tradition haft när det gäller tvångsomhändertaganden.
Än viktigare är dock enligt motionärerna rättssäkerhetsaspekterna
och kravet på att upprätthålla en kvalitativt hög nivå på de
förebyggande åtgärderna och den frivilliga vården. Det är inte rimligt att
socialnämnden själv skall bedöma sina insatser, utan det bör göras av en
utomstående myndighet.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det i huvudsak måste sägas vara
samma grundsyn som kommer till uttryck i såväl propositionen som
motionerna, nämligen att frågan om ansökningsförfarandet inte fått någon
slutlig lösning genom förslaget att låta socialnämnderna svara för utredning
och ansökan enligt LVM. Åsiktsskillnaderna gäller vilka realistiska alternativ
som finns.

Även utskottet anser att det bl. a. av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att inte
lägga på socialnämnden själv att bedöma kvaliteten på och tillräckligheten av
sina insatser. Man måste vidare slå vakt om en enhetlig rättstillämpning när
det som här gäller frihetsberövande åtgärder. Även om det slutliga
avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas olika utgångspunkter
och prioriteringar lätt leda till att det i vissa kommuner blir vanligare med
tvångsvård än i andra. Det är svårt för domstolen att beakta sådana hänsyn då
man ställs inför avgörandet av ett enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett
sammanhållet ansvar för att bedöma i vilken utsträckning man bör kräva
fortsatta insatser av socialnämnderna bör därför kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Som framhålls av
socialberedningen (betänkandet s. 46) torde det dock sällan finnas anledning
att ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl för en framställning till länsrätten
om det är socialnämnden själv som aktualiserat ett ärende hos länsstyrelsen.

Utskottet anser det således lämpligast att, såsom socialberedningen
föreslagit, lägga uppgiften att svara för utredning och ansökan om vård på
länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste emellertid få tillgång till de kunskaper och
erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukaren.
Detta får å andra sidan inte leda till att handläggningen drar ut på
tiden och försenar påbörjandet av vården.

Som tidigare framhållits är såväl de organisatoriska frågorna som
personalfrågorna otillräckligt belysta. Utskottet är därför inte berett att

SoU 1981/82:22

redan nu ta ställning till om dessa uppgifter bör läggas på länsstyrelsens
sociala enhet eller om man bör överväga inrättandet av en allmän
ombudsfunktion på det sätt som antytts i tilläggsdirektiven till socialberedningen.
De praktiska förutsättningarna för olika organisatoriska lösningar
måste klarläggas innan länsstyrelserna kan ta över ansvaret för handläggningen
av LVM-ärendena. Som framhålls i propositionen måste man därför
tänka sig någon form av övergångslösning.

En övergångslösning kan konstrueras på olika sätt. En möjlighet är att,
såsom i propositionens lagförslag, tills vidare lägga uppgiften på socialnämnden
under det att man fortsätter att undersöka hur en överflyttning av denna
funktion till länsstyrelsen kan gå till. En annan möjlighet är att man redan nu
lägger det lagliga ansvaret på länsstyrelsen, men genom övergångsbestämmelser
ålägger socialnämnderna att ansvara för uppgiften under viss tid,
vilken bör vara så avvägd att det blir möjligt att hinna lösa de organisatoriska
och resursmässiga frågorna.

Det finns goda argument för båda dessa lösningar. Utskottet anser
emellertid övervägande skäl tala för att man redan nu fattar beslut om de
riktlinjer som skall gälla för framtiden. De långvariga meningsmotsättningarna
när det gäller vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare har lett
till stor osäkerhet i kommunerna och försenat utvecklingen inom missbruksvården.
Inte minst hänsynen till den mera långsiktiga planeringen av
socialtjänsten motiverar därför att riksdagen nu ger besked om utformningen
av beslutsförfarandet enligt LVM. Detta innebär självfallet inte att man
skulle vara förhindrad att senare justera detaljer i lagen. Men det är önskvärt
att skapa klarhet i de stora frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat för
missbruksvården.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att propositionens
lagförslag ändras i de avseenden som betingas av att länsstyrelsen i stället för
socialnämnden ges ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM.
Socialnämnden bör emellertid enligt övergångsbestämmelserna fullgöra
dessa uppgifter under viss tid. Denna tid kan, med hänsyn till den
beredningstid som normalt erfordras för förslag som innebär organisatoriska
och personalpolitiska förändringar av denna omfattning, inte sättas alltför
kort. Utskottet har stannat för att föreslå en tvåårig övergångstid.
Länsstyrelserna skall alltså kunna träda i funktion som utredande och
ansökande myndighet från den 1 januari 1984.

Med anledning av motion 1981/82:27 yrkande 1 och motion 1981/82:30
tillstyrker utskottet såvitt nu är i fråga den lydelse av lagförslaget som
framgår av bilaga 1.

Skyddet för de närstående

Förutsättning för ett beslut om vård med stöd av LVM är dels att de
allmänna kravsom anges i 2 § är uppfyllda, bl. a. att det inte går att tillgodose

SoU 1981/82:22

vårdbehovet genom frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels att endera
av de två specialindikationer som anges i 3 § föreligger. Därvid har den
indikation som i viss utsträckning medger ingripande om någon till följd av
missbruk kan befaras komma att allvarligt skada sina närstående visat sig
mycket kontroversiell.

Inledningsvis bör erinras om att såväl den nuvarande lagen om nykterhetsvård
som LSPV innehåller mera vittgående bestämmelser om skydd för
tredje man, i båda fallen avgränsade så att någon är ”farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa”. Socialberedningen
ville emellertid inte föreslå en sådan regel i LVM, som ju endast är avsedd att
tillgodose missbrukarens eget behov av vård i vissa tvingande situationer.

Beredningen föreslog i stället ett mera begränsat skydd som skulle
inskränka sig till missbrukarnas familjer. Skäl för detta var bl. a. att
misshandel som inte förövats på allmän plats i princip inte faller under
allmänt åtal. Familjemedlemmar kan vara rädda att göra en sådan angivelse
till åtal eller de kan av bl. a. lojalitetsskäl dra sig för att på detta sätt bli orsak
till att missbrukaren kommer i fängelse. Enligt beredningen ger därför
brottsbalkens regler inte tillräckligt skydd åt de människor som står
missbrukaren nära. Samtidigt är det från missbrukarens egen synpunkt
viktigt att inte förlora den sociala förankring som familjen utgör. Å andra
sidan sammanhänger våld inom familjen inte bara med att någon familjemedlem
är missbrukare. Beredningen uttalade därför generellt att åtalsreglerna
borde skärpas så att misshandel och annat våld mot barn och vuxna
alltid skulle falla under allmänt åtal, oavsett var och mot vem det förövats.
Beredningen ville även ha en översyn av bl. a. häktningsreglerna i syfte att
öka möjligheterna till snabba ingripanden när det gällde våldsamma
beteenden som riktade sig mot andra människors personliga säkerhet.

Samtidigt sade sig beredningen vara medveten om att man inte på denna
väg skulle kunna komma till någon snabb lösning på här aktuella problem.
Även om utredningsarbetet bedrevs skyndsamt fanns därför ett visst behov
av provisoriska regler, låt vara att de blev begränsade till missbrukare.
Missbruk är dock, anförde beredningen, en viktig orsak till hotfullt eller
våldsamt beteende. Man föreslog därför såsom en övergångslösning ett
begränsat skydd för de närstående i LVM. Det betonades samtidigt att dessa
frågor borde ägnas särskild uppmärksamhet vid den kommande uppföljningen
av lagen.

Propositionen innehåller i detta hänseende samma förslag till lagtext som
socialberedningens förslag. Departementschefen ger emellertid uttryck åt en
delvis annorlunda syn på behovet av bestämmelsen.

I propositionen framhålls sålunda att den av socialberedningen efterfrågade
ändringen i reglerna om åtal för misshandel inom kort kommer att
komma till stånd (den numera framlagda och av justitieutskottet tillstyrkta
propositionen 1981/82:43, JuU 1981/82:18). Detta ger ökade möjligheter till

SoU 1981/82:22

ingripanden inom det straffrättsliga systemet. Departementschefen erinrar
emellertid (s. 45) om att detta förutsätter att ett åtalbart brott begåtts.
Möjligheterna till ingripanden innan skadan är skedd är, även vid en ändring
av åtalsreglerna, mycket begränsade enligt brottsbalken i jämförelse med
den här föreslagna regleringen. De viktigaste insatserna för att motverka
våld i hemmen sker enligt departementschefen genom en attitydbildning via
information och genom målmedvetna satsningar på bl. a. att minska det
allmänna alkoholbruket. Likväl anses den här aktuella lagregeln fylla en
viktig funktion och måste därför kunna användas som ett led i det samhällets
reaktionssystem mot våldet i hemmen som socialberedningen efterlyst.

Till svar på ett förslag av lagrådet att utforma indikationen generellt,
innebärande ett skydd inte bara för missbrukarens närstående utan även
andra människor, anför departementschefen bl. a. följande (s. 125).

Jag vill inledningsvis erinra om den redogörelse som jag lämnade i
lagrådsremissen över den splittring i uppfattning som föreligger i frågan om
vårdlagstiftningen alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet.
Jag erinrar också om att socialberedningen har uttryckt stark tvekan i sitt
förslag och särskilt understrukit att detta får ses som en övergångslösning i
avvaktan på att en ändring av vissa åtalsregler kommer till stånd. 1 fråga om
skyddet för andra än de anhöriga angav beredningen som sin uppfattning att
utomstående som hotas av en missbrukare kan få tillräckligt skydd genom
brottsbalkens regler.

Jag får nu tillägga följande till förtydligande av min uppfattning i
frågan.

De anhöriga till missbrukaren är naturligen oftast - både praktiskt och
känslomässigt - bundna till denne. Ofta rör det sig om personer med en
särskilt utsatt ställning, t. ex. små barn. Våld och hot mot anhöriga är ofta
undandraget allmän insyn eftersom det försiggår i hemmen. En anhörig drar
sig dessutom inte sällan för att göra en polisanmälan hur besvärliga
förhållandena än är. Anhöriga har alltså i praktiken ofta inte ens det skydd
som strafflagstiftningen kan erbjuda. Det gäller oberoende av om brottet kan
åtalas utan angivelse av målsägande eller inte.

Mot denna bakgrund bör samhället kunna ingripa med frihetsberövande
åtgärder för att förhindra skador hos dem som utsätts för beteendet och detta
även om handlingen inte skulle kunna bedömas som ett fullbordat brott eller
ett åtalbart försök till brott. Det finns därför i de fall det gäller anhöriga skäl
att medge vård utan samtycke till skydd för andra än missbrukaren själv.

Som jag redan påpekat har meningarna varit delade redan i frågan om
faran för närstående skall vara motiv för ingripande enligt LVM och jag kan
trots vad lagrådet anfört inte förorda en utvidgning av denna specialindikation.
Jag vill emellertid erinra om socialberedningens uppdrag att följa
tillämpningen av den nya lagstiftningen och utgår från att beredningen därvid
kommer att undersöka utfallet av den reglering det här är fråga om.

I motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) begärs nu ett klarläggande av
att lagförslaget på denna punkt är en övergångslösning som noga skall följas
upp av socialberedningen (yrkande 3). Motionärerna åberopar socialberedningens
ovan återgivna uttalanden.

SoU 1981/82:22

I motion 1981182:26 av Anita Bråkenhielm (m) anläggs ett annat synsätt på
dessa frågor. Motionären, som yrkar att skyddet inte skall begränsas till
närstående, anför bl. a. att det ur den vårdbehövande missbrukarens
synpunkt är likgiltigt mot vem våldet riktar sig. Våldshandlingar är i sig så
allvarliga symptom på ett genom missbruket och drogberoendet förändrat
beteende att det indikerar ett vårdbehov. Utgångspunkten bör vara detta
vårdbehov, inte i vilken utsträckning man måste skydda de anhöriga. I
enlighet härmed bör kriteriet ”allvarligt skada någon närstående” ändras till
”allvarligt skada någon annan”. Detta skulle även medföra att man kunde
undvika fruktlösa diskussioner om i vad mån någon som utsatts för hot eller
våld av en missbrukare är tillräckligt närstående för att lagen skall kunna
tillämpas.

Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om de stora
meningsmotsättningar som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen
alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet. Socialberedningens
förslag om ett visst skydd begränsat till missbrukarens närmaste anhöriga
var en kompromiss mellan i och för sig oförenliga uppfattningar. En
förutsättning för en sådan kompromisslösning var att den noga skulle följas
upp av socialberedningen och övervägas på nytt från såväl praktiska som
principiella utgångspunkter när beredningen presenterat sin utvärdering.

Mot denna bakgrund finns knappast förutsättningar för att i dagsläget ta
ställning för någon permanent lösning av denna fråga. Framtiden och
socialberedningens kommande uppföljning och utvärdering får utvisa om det
finns anledning att ha en sådan bestämmelse i LVM, bl. a. med hänsyn tagen
till utvecklingen på andra närliggande lagstiftningsområden. Utskottet utgår
från att de argument som anförts i propositionen och i motionerna kommer
att vägas in i det sammanhanget. Tillsvidare kan man endast konstatera att
enighet råder om att man f. n. bör acceptera ett visst skydd för missbrukarens
närmaste anhöriga i LVM, trots de invändningar av mera principiellt slag
som kan resas mot en sådan lagregel. Detta måste emellertid ses som en
tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma
till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger.

Utskottet vill i det sammanhanget betona vikten av att få en ytterligare
belysning av sambandet med andra lagregler som kan vara av betydelse för
att snabbt kunna ingripa mot och avbryta de våldsamma beteenden det här är
fråga om, bl. a. häktningsreglerna. Frågan om lagregler till skydd för främst
de kvinnor och barn som hotas av misshandel eller annat våld i hemmet bör
således kunna övervägas förutsättningslöst och i ett större sammanhang.
Från principiella utgångspunkter vore självfallet en mer generell lösning att
föredra.

Motion 1981/82:27 får anses tillgodosedd med vad utskottet nu anfört
(yrkande 3).

Till följd av dessa överväganden kan utskottet inte biträda det förslag till

SoU 1981/82:22

ändrad lydelse av 3 och 8 §§ LVM som framförs i motion 1981/82:26. Denna
motion bör därför inte nu föranleda någon riksdagens åtgärd.

Missbruk under graviditet

I motion 1981/82:25 av Anita Bräkenhielm (m) begärs dels att riksdagen
genom motivuttalanden klargör hur LVM bör tillämpas beträffande gravida
kvinnor med så allvarliga missbruksproblem att det väntade barnets hälsa
hotas, dels en av vederbörande myndigheter gjord sammanställning av de
vårdresurser som finns för denna grupp. Motionären anför bl. a. att
propositionen saknar varje resonemang kring dessa speciella förhållanden,
trots att socialberedningens överväganden i denna del funnits tillgängliga och
bort kommenteras av regeringen.

Frågan om åtgärder mot missbruk under graviditet aktualiserades genom
en motion i samband med proposition 1979/80:1 om socialtjänsten. Utskottet
anförde då bl. a. (SoU 1979/80:44 s. 64) att man delade motionärernas oro
för en utveckling som innebär att allt fler barn föds med allvarliga handikapp
till följd av ett alltmer utbrett missbruk av alkohol. Man måste överväga alla
möjligheter att minska antal och omfattning av sådana skador. Detta ställde
enligt utskottet krav såväl på särskild utbildning av berörd personal som på
särskilt avpassade behandlingsresurser. Utskottet underströk vidare att det
när det gäller gravida kvinnor med missbruksproblem är nödvändigt att
kunna erbjuda kvalificerade vård- och behandlingsresurser som inte alltid är
möjliga att ordna inom ramen för familjevård. Mödra- och spädbarnshemmen
fick därför inte avvecklas på ett sådant sätt att man i realiteten inte skulle
kunna erbjuda någon meningsfull vård åt denna grupp. När det gällde vilka
övriga medel som borde stå mödra- och socialvården till buds för att i akuta
situationer kunna genomföra en nödvändig vård i fall där moderns missbruk
allvarligt hotade det väntade barnets hälsa ansåg sig utskottet inte kunna ta
ställning. Frågan borde enligt utskottet belysas i en utredning, vilken borde
anförtros den föreslagna parlamentariska beredningen (numera socialberedningen).
Beredningen skulle behandla denna fråga med förtur.

Socialberedningen har i enlighet härmed i juni 1981 avlämnat delbetänkandet
Åtgärder mot missbruk under graviditet (Ds S 1981:6). Betänkandet
innehåller bl. a. en redovisning av hittills kända forskningsresultat rörande
effekterna på barnet av missbruk av alkohol och narkotika under graviditet
och en redogörelse för den aktuella vårdsituationen och de olika projekt som
igångsatts för vård och behandling av gravida kvinnor med missbruksproblem.
Vidare görs en genomgång av den tillämpliga vårdlagstiftningen och
diskuteras förutsättningarna för eventuella lagstiftningsåtgärder.

Beredningen anför (s. 69) att de flesta kvinnor är beredda till stora
ansträngningar för att undvika att skada sitt väntade barn. Graviditeten
innebär därför en unik möjlighet att hjälpa många kvinnliga missbrukare att

SoU 1981/82:22

komma ifrån sitt missbruk. Denna resurs måste taä till vara i vård- och
behandlingsarbetet. Socialtjänsten måste vara beredd att i en sådan situation
göra betydande insatser. Med hänsyn till denna inställning hos blivande
mödrar torde det enligt beredningen sällan finnas anledning att av hänsyn till
fostret överväga att bereda en gravid kvinna vård utan samtycke.

Beredningen betonar också vikten av fortsatt forskning på området, bl. a.
för att klarlägga var gränsen går mellan en för barnet farlig resp. ofarlig
konsumtion. Det kan enligt beredningen inte komma i fråga att på grundval
av nuvarande ofullständiga kunskaper om alkoholens inverkan på barnet
konstruera en särskild lagstiftning som innebär intrång i moderns personliga
frihet (s. 66). Beredningen avvisar således tanken på särskilda lagregler om
vård utan samtycke av gravida missbrukare.

När det gäller omfattande missbruk under graviditet anser vidare
beredningen att såväl den föreslagna LVM som i förekommande fall LVU
genomgående kommer att bli tillämpliga i det fall det inte går att komma till
rätta med situationen genom olika slag av frivilliga åtgärder (s. 64). Ett
missbruk av detta kvalificerade och oftast långvariga slag innebär en allvarlig
fara även för moderns egen hälsa, varför ett ingripande i sådana fall kan
grundas på 2 § och 3 § a) LVM eller i förekommande fall 1 § andra stycket 2
eller tredje stycket LVU.

I betänkandet konstateras samtidigt att den lagstiftning som kan tänkas bli
tillämplig i de fall vård utan samtycke är aktuell - LSPV, LVU och LVM -utgår från klientens, dvs. kvinnans, eget vårdbehov. Även i de fall ett
missbruk medför att någon anses farlig för annans personliga säkerhet
kvarstår kravet på att missbrukaren själv skall ha ett överhängande och
kvalificerat behov av vård. Beredningen framhåller att skyddet för annan
person enligt nyssnämnda lagar i princip tar sikte på situationer då en
missbrukare går hotfullt eller våldsamt till väga mot sin omgivning, alltså i
huvudsak straffbara beteenden. Man kan inte i sådana uttryck lägga in det
fallet att missbruket i sig är skadligt för ett ännu ofött barn. Enligt
beredningens uppfattning kan alltså t. ex. den föreslagna 3 § b) LVM inte
åberopas i dessa fall.

Den fara för fostret som kan ligga i att en kvinna vägrar att dra ned en
alltför omfattande alkoholkonsumtion eller upphöra med ett bruk av
narkotika bör emellertid enligt beredningen kunna beaktas inom ramen för
bedömningen av missbrukets allvar och av i vad mån kvinnan måste anses
vara i trängande behov av vård (2 § LVML En sådan vägran måste i de flesta
fall ses som ett tecken på att kvinnan helt förlorat kontrollen över sin alkoholeller
narkotikakonsumtion och att hon måste ha vård för sitt missbruk.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till beredningens överväganden i
denna fråga. Att trots erhållen fullständig information om de risker för
barnet som en omfattande alkoholkonsumtion innebär inte bry sig om
konsekvenserna av ett fortsatt missbruk är knappast ett normalt beteende

SoU 1981/82:22

hos en gravid kvinna. Om inte hennes vägran att medverka kan tillskrivas
annan psykisk störning är det rimligt att anta att den beror på att missbruket
och drogberoendet tagit en så allvarlig vändning att hon är i trängande behov
av vård för att komma ifrån detta. Utskottet vill dessutom framhålla att det
ofta måste anses föreligga en fara för att kvinnans egen psykiska hälsa kan
skadas om hon genom att inte kunna hejda sitt missbruk själv blir orsak till att
hennes barn föds med allvarliga och oåterkalleliga skador.

Enligt utskottets mening bör det således vid mera omfattande missbruk
under graviditet vara möjligt att tillämpa 2 § och 3 § a) LVM i de troligen
mycket få fall där man inte kan komma till rätta med situationen genom
intensiva frivilliga åtgärder. Yrkande 1 i motion 1981/82:25 får anses
tillgodosett härmed.

Vad gäller den begärda sammanställningen av tillgängliga vårdresurser för
gravida kvinnor med allvarliga missbruksproblem vill utskottet erinra om att
socialberedningens betänkande, innehållande bl. a. en redovisning av den
aktuella vårdsituationen, avgavs så sent som i juni 1981. Av betänkandet
framgår även att landstingskommuner och kommuner på många håll inlett
eller planerar olika projekt för att bättre tillgodose det speciella behov av
vård och behandling som denna grupp har. Enligt utskottets mening är det
därför för tidigt att redan nu göra en ny inventering av vårdsituationen. Det
kan emellertid finnas skäl att uppmärksamma de vårdansvariga på frågan och
därigenom stimulera till ytterligare ansträngningar att genom särskilt
anpassade vård- och behandlingsinsatser motverka att fler barn skadas till
följd av moderns missbruk under graviditeten. Detta kan bl. a. ske genom att
socialberedningens nu nämnda betänkande sänds på remiss till berörda
huvudmän. Utskottet förutsätter att så kommer att ske.

På grund av det anförda påkallar motion 1981/82:25 yrkande 2 inte någon
riksdagens åtgärd.

Vårdens innehåll

Enligt 12 § i propositionsförslaget skall vård enligt lagen inledas på sjukhus
om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och
förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Beträffande vårdens innehåll
och utformning i övrigt hänvisas i 14 § till socialtjänstlagens bestämmelser.
Vård enligt LVM skall alltså följa de principer som anges i socialtjänstlagen i
den mån avvikande bestämmelser inte finns i LVM. Sådana avvikande
bestämmelser finns främst för att reglera de olika tvångsbefogenheter som
LVM medger. Hit hör även föreskrifterna i 14 § om vårdinstitutionens och
socialnämndens gemensamma ansvar för de eftervårdande insatserna och om
socialnämndens skyldighet att utse en särskild befattningshavare som skall
svara för kontakterna med klienten under vårdtiden.

Hänvisningen till socialtjänstlagen innebär bl. a. att bedömningen av den
enskildes vårdbehov och av hur detta bäst kan avhjälpas skall ske med

2 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 22

SoU 1981/82:22

utgångspunkt i en helhetssyn. Missbruksproblemen får inte ses som en
isolerad fråga utan skall sättas in i sitt sammanhang. Planeringen av vården
bör vidare bestämmas av en strävan mot normalisering, dvs. vården skall
ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. I överensstämmelse
med socialtjänstlagens principer för vård utom det egna hemmet
skall insatserna dessutom präglas av kontinuitet, flexibilitet och närhet
(prop. s. 89).

Reglerna om vårdens innehåll tas upp i två motioner. I motion 1981182:27
av Olof Palme m. fl. (s) yrkas att 12 § LVM omformuleras i enlighet med
socialberedningens förslag {yrkande 4). Yrkandet innebär ett obligatoriskt
krav på inledande sjukhusvård om inte hinder härför möter enligt
sjukvårdslagen (1962:242). Länsrätten skall emellertid kunna medge undantag
från kravet på sjukhusvård.

I motion 1981/82:31 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) framställs ett undantagslöst
krav på att den inledande sjukhusvården skall vara obligatorisk (yrkande 2
delvis). Motionärerna vill dessutom ha en ändring av 12 § så att vårdens
innehåll preciseras till att avse avgiftning och andra medicinska eller sociala
insatser i syfte att häva den enskildes nuvarande tillstånd och motivera
honom att ändra sin situation (yrkande 2 i övrigt). I motionen framställs även
ett yrkande om tillägg till 1 § LVM, av innehåll att den som vårdas med stöd
av lagen har rätt till ändamålsenlig vård och behandling (yrkande 1).

När det gäller formuleringen av kravet på inledande sjukhusvård betonas i
propositionen (s. 86) att det som regel torde vara ställt utom tvivel att behov
av avgiftning oftast motiverar vård under betryggande medicinsk övervakning
och att de bästa resurserna för detta finns på sjukhus. Om emellertid en
vårdinstitution som svarar för LVM-vård är utrustad med sjukvårdsresurser
som är tillräckliga för att möta vårdbehovet, måste man kunna avstå från att
anlita sjukhusets. Det kan vidare finnas fall där förutsättningar för
sjukhusvård i och för sig föreligger men sjukhusvård inte är oundgängligen
påkallad. Det ankommer då enligt propositionen på den som förestår vården
vid hemmet att bedöma om det är lämpligt att den intagne förs över till
sjukhus med hänsyn till den planerade vården i övrigt. I det sammanhanget
erinras om att sjukhuset inte har någon rätt att hålla kvar en missbrukare som
vårdas enligt lagen eller hämta honom tillbaka om han avviker. Skulle
däremot utebliven sjukhusvård allvarligt äventyra missbrukarens hälsa eller
t. o. m. hans liv så säger det sig självt att varken institutionen eller sjukhuset
har rätt att avstå från att ge honom sådan vård.

I motion 1981/82:27 accepteras att man skall kunna avstå från att anlita
sjukhusets vårdresurser i det fall en LVM-institution är utrustad med
tillräckliga vårdresurser för att kunna möta en missbrukares behov av
medicinsk vård. Motionärerna betonar dock att detta förhållande inte får ta
över huvudprincipen, nämligen att vården skall inledas på sjukhus.

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck såväl i

SoU 1981/82:22

propositionen som i motionerna, nämligen att sjukvården måste ta sin del av
ansvaret för missbrukargrupperna. Detta måste vara en självklar utgångspunkt
för LVM, som ju bl. a. syftar till att tillgodose en missbrukares akuta
behov av medicinska vårdinsatser. Den som vårdas med stöd av LVM och är i
behov av vård på sjukhus måste självfallet beredas sådan vård. Detta innebär
att det i de flesta fall torde vara nödvändigt att låta LVM-vården inledas på
sjukhus, oavsett risken att missbrukaren avviker. Formuleringen av 12 § får
givetvis inte tolkas som att man skulle kunna avstå från den sjukhusvård som
missbrukaren kan behöva.

Om det hem där en missbrukare skall tas in för vård med stöd av LVM
självt har tillgång till tillräckliga vårdresurser för att möta hans behov av
medicinska insatser så ter det sig å andra sidan knappast rimligt att trots detta
genomföra den medicinska vården på sjukhus med det avbrott och de
praktiska olägenheter detta kan innebära. Undantag måste också göras för
det fall att någon som skall vårdas enligt lagen redan genomgått avgiftning
under betryggande medicinsk övervakning. Det bör dessutom erinras om att
det inte är möjligt att genomföra vård enligt sjukvårdslagen mot någons vilja
(se nedan).

Bestämmelsen om inledande sjukhusvård måste därför rymma möjligheter
att göra undantag från kravet i här nämnda fall. Enligt utskottets mening
skulle det härvid ofta bli en onödig byråkratisk omgång att lägga ett sådant
avgörande på länsrätten. Frågan kan ju uppstå efter det att länsrätten skilt
målet från sig. Enligt utskottet bör det därför åvila den vårdinstitution där
missbrukaren skall tas in med stöd av LVM att efter samråd med
vederbörande sjukhusläkare ta ställning till frågan om den inledande vården.
Huvudprincipen är dock att den som vårdas enligt LVM skall vara
tillförsäkrad rätt till sjukhusvård.

Det bör i det sammanhanget framhållas att rätten till sjukhusvård är att
betrakta som ett erbjudande och inte som ett tvång. LVM rubbar således inte
principen att sjukvården skall respektera den enskildes rätt att bestämma
över sin kroppsliga integritet (se även prop. s. 59). Utskottet vill även hänvisa
till vad som anförs beträffande möjligheten att påkalla biträde av polismyndighet
(s. 31).

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att motion 1981/82:27
yrkande 4 samt motion 1981/82:31 yrkande 2 i här aktuell del inte påkallar
någon riksdagens åtgärd.

När det gäller yrkandet i motion 1981/82:31 om precisering av vårdens
innehåll i övrigt vill utskottet erinra om LVM:s karaktär av komplement till ‘
socialtjänstlagen. Den vård som är avsedd att kunna lämnas med stöd av
LVM bör i princip vara av samma karaktär som den vilken missbrukaren
skulle ha erbjudits enligt socialtjänstlagen om han velat medverka till en vård
i frivilliga former. Vissa modifieringar måste självfallet göras med hänsyn till
att vissa behandlingsinsatser, t. ex. förebyggande medicinsk vård. över

SoU 1981/82:22

huvud taget inte kan genomföras om inte klienten går med härpå. En särskild
definition av LVM-vården kan emellertid ge intryck av att denna vård skulle
ha ett annat och bättre innehåll än den frivilliga vården enligt socialtjänstlagen
och sjukvårdslagen. Detta skulle självfallet kunna ha olyckliga
effekter. En precisering av det slag som motionärerna förespråkar står även i
viss motsättning till socialtjänstlagens systematik.

Det bör dessutom framhållas att det föreslagna tillägget till 12 § knappast
tillför något nytt i sak. Det torde följa redan av socialtjänstlagen i förening
med andra bestämmelser i LVM att vården skall innehålla de insatser
motionärerna angivit.

Utskottet avstyrker således motion 1981/82:31 yrkande 2 i återstående
del.

I viss mån likartade synpunkter kan anläggas på det av samma motionärer
framställda förslaget om en tilläggsbestämmelse i LVM om rätt för den som
vårdas enligt lagen att få ändamålsenlig vård. Utskottet delar i och för sig
motionärernas grundsyn att en sådan rätt bör vara en förutsättning för ett
beslut om vård mot den enskildes vilja. Som framhålls i propositionen (s. 43)
tjänar en sådan bestämmelse dock knappast något självständigt syfte, i varje
fall inte i en lag såsom LVM med dess karaktär av komplement till
socialtjänstlagen. Det kan i det sammanhanget erinras om socialtjänstlagens
centrala regler om bl. a. den enskildes rätt till bistånd (6 §) och socialnämndens
skyldighet att se till att enskilda missbrukare får den hjälp eller stöd de
behöver (11 §) resp. att sörja för att den som behöver vård utom hemmet tas
emot i ett familjehem eller hem för vård eller boende och att ansvara för att
han får god vård där (22 §). Inte minst rätten till bistånd, som ju omfattar
även vård- och behandlingsinsatser, torde i stor utsträckning sammanfalla
med en eventuell bestämmelse om rätt till ändamålsenlig vård enligt LVM.
Frågan skulle i så fall kunna uppstå om den som frivilligt gått med på vård för
sitt missbruk inte skulle kunna ställa lika stora anspråk på vården som den
som tagits in med stöd av LVM. Vidare kan erinras om LVM:s särskilda
regler om inledande sjukhusvård, om stöd- och hjälpinsatser för tiden efter
utskrivningen och om särskild kontaktman hos socialnämnden.

Utskottet anser denna reglering tillräcklig. Man bör hålla fast vid principen
att socialtjänstlagen skall ange de centrala reglerna för missbruksvården
medan LVM endast bör innehålla de avvikande bestämmelser som föranleds
av att det är frågan om att genomföra en vård oberoende av den enskildes
samtycke. Specialregler som inte innebär någon egentlig avvikelse från
socialtjänstlagen är ägnade att skapa oklarhet och bör undvikas.

Detta innebär å andra sidan inte att man kan bortse från de särskilda krav
som måste ställas på tillsyn och kontroll av kvaliteten på den vård som ges
oberoende av samtycke. Utskottet vill således betona vikten av att tillsynen
av LVM-vården bedrivs effektivt och regelbundet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:31 yrkande 1.

SoU 1981/82:22

Vårdtiden

Åsikterna har gått starkt isär när det gäller vilken vårdtid som är
erforderlig och lämplig vid en vård oberoende av samtycke för vuxna
missbrukare. Det har funnits förespråkare såväl för att tvånget skall vara
begränsat till det akuta avgiftningsskedet som för att tvånget skall möjliggöra
hela det långa behandlingsprogram som erfordras för att någon skall kunna
komma ifrån sitt missbruk. Det är därför ingen lätt uppgift att finna en
lösning som de flesta trots allt kan acceptera.

Socialberedningens förslag till LVM utgick från att den vård som skulle
beredas med stöd av den nya lagen främst skulle ses som ett medel att bryta
en destruktiv utveckling och ge den enskilde motivation och realistisk
möjlighet att själv fortsätta att arbeta med sina problem. Så snart det fanns
förutsättningar för en fortsatt vård i frivilliga former skulle utskrivning ske.
Beredningen ville således inte acceptera en vårdsyn som innebar att
samhället skulle ta över den enskildes ansvar för sitt eget liv.

I enlighet härmed föreslog beredningen att vård enligt LVM i normalfallet
skulle avslutas inom två månader. Beredningen sade sig emellertid vara
medveten om att en så kort tid i vissa fall skulle kunna vara för knapp för att
ge en djupt nedgången missbrukare den vård han behövde. Beredningen
föreslog i enlighet härmed att vårdtiden i vissa fall där en så begränsad tid var
otillräcklig skulle kunna förlängas med ytterligare högst två månader efter
särskilt beslut av vårdinstitutionens styrelse. Det markerades att sådan
förlängning inte skulle få ske rutinmässigt, utan bara skulle få komma i fråga
när den intagne hade ett särskilt kvalificerat vårdbehov som krävde speciell
vård eller som i övrigt var svårt att tillgodose med de resurser som stod till
buds. Bestämmelsen om förlängning i 16 § LVM har utformats i enlighet
härmed.

Beredningen betonade samtidigt vikten av att man vid den kommande
utvärderingen av socialtjänstreformen noga studerade bl. a. reglerna om
vårdtiden. Enligt beredningen kunde man i avvaktan härpå betrakta vissa
detaljer i förslaget som provisoriska.

I den nu framlagda propositionen accepteras beredningens lösning av
frågan om vårdtidens längd. Enligt departementschefen torde den föreslagna
tiden vara väl avvägd för flertalet fall (prop. s. 47). Samtidigt ställer sig
emellertid departementschefen tveksam till om ens den vårdtid som enligt
förslaget maximalt kan komma i fråga är tillräcklig för de svåraste fallen, där
missbruket har fått särskilt allvarliga följder. Hon är dock inte beredd att i det
här ärendet föreslå några särskilda anordningar för dem. Enligt propositionen
kan också i åtskilliga av dessa fall sådana psykiska skador antas ha
uppkommit att den nödvändiga längre vården kan ges missbrukaren med
stöd av LSPV. Slutligen understryks behovet av att tillämpningen av LVM
följs särskilt noga med avseende på vårdtidens längd.

\ motion 1981182:4 av Rune Torwald (c) föreslås en annan lösning av frågan

SoU 1981/82:22

om vårdtiden (yrkande 1 delvis). Motionären förordar att vårdtiden från
början fastställs till sex månader, varunder missbrukaren vid behov, om han
återfallit eller undandragit sig nödvändig vård, skulle kunna återintas på
vårdinstitutionen. Någon prövning av förlängning av vården behöver då inte
ske. Skulle emellertid syftet med vården uppnås inom kortare tid bör
missbrukaren kunna utskrivas i förtid.

Som framgått av det ovan anförda har många olika synpunkter anlagts på
frågan om vårdtidens längd. Enligt utskottets mening kan det inte komma i
fråga att nu frångå den av beredningen föreslagna och allmänt accepterade
provisoriska lösningen av denna kontroversiella fråga. Det bör också erinras
om att utvärderingen kan komma att ge anledning till justering av reglerna
om vårdtiderna. Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:4 såvitt nu är i
fråga.

Motion 1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) tar upp propositionens
uttalanden om att en längre tids vård i vissa fall bör kunna ges en missbrukare
med stöd av LSPV (yrkande 2). Motionärerna önskar ett klargörande av att
den som vårdas enligt LVM inte skall kunna få föras över till vård enligt
LSPV med ett förenklat förfarande. En eventuell intagning enligt LSPV
måste således ske enligt gällande regler i denna lag.

Utskottet delar motionärernas allmänna uppfattning att LVM:s regler om
vårdtiden självfallet inte bör få kringgås genom att man alternerar mellan
denna lag och LSPV. Vård enligt LSPV förutsätter emellertid att en
missbrukare lider av psykisk sjukdom och är i oundgängligt behov av sluten
psykiatrisk vård på sätt närmare anges i 1 § LSPV. Skulle någon som vårdas
enligt LVM bli i tvingande behov av psykiatrisk vård och inte vilja medverka
till sådan vård i frivillig form måste det å andra sidan åvila den ansvariga
vårdinstitutionen att se till att den intagne får den nödvändiga psykiatriska
vården. Detta kan ske genom att institutionen föranstaltar om att missbrukaren
undersöks av läkare som är behörig att utfärda vårdintyg enligt LSPV.
Att någon vårdas enligt LVM får således inte hindra att han, om hans
psykiska tillstånd försämras, erhåller den psykiatriska vård han behöver, om
nödvändigt med stöd av LSPV.

Skulle någon redan från början vara i behov av en längre tids vård enligt
LSPV skall vidare sådan vård ha företräde framför vård enligt LVM. LVM
skall då inte alls tillämpas. Det förutsätts att bl. a. frågan om tillämpligheten
av LSPV klargörs i det läkarintyg som skall ges in till länsrätten i samband
med ansökan om vård enligt LVM.

Lagförslaget ger således ingen möjlighet till intagning enligt LSPV i annan
form eller under andra förutsättningar än vad som annars gäller enligt LSPV.
En ändring härvidlag kan bara åstadkommas genom en lagändring som
beslutas av riksdagen. Utskottet anser det därför uteslutet att någon
missbrukare skulle kunna föras över till vård enligt LSPV utan att det
föreligger fulla skäl härtill enligt den lagen.

SoU 1981/82:22

Motion 1981/82:27 yrkande 2 får anses tillgodosedd med vad utskottet nu
anfört.

Vårdinstitutioner med enskild huvudman

Enligt 11 § i förslaget till LVM skall vård med stöd av lagen kunna lämnas
genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som
enligt den plan som anges i 23 § socialtjänstlagen är särskilt avsedda att
kunna lämna sådan vård. En motsvarande bestämmelse fanns i socialberedningens
förslag.

Denna regel innebär att endast hem med landstingskommunal eller
kommunal huvudman får ta ansvaret för de olika tvångsbefogenheter lagen
medger. Dit hör att besluta om intagning och utskrivning från vård enligt
lagen, att besluta om förlängning av vårdtiden, att påkalla biträde av
polismyndighet, att frånta de intagna berusningsmedel och att kroppsvisitera
dem samt att i vissa fall begränsa de intagnas rörelsefrihet och att kontrollera
innehållet i försändelser till dem.

11 § innebär inte att den som vårdas med stöd av LVM under hela
vårdtiden måste vistas på det ansvariga kommunala hemmet. I 15 §
föreskrivs tvärtom att den som vårdas med stöd av lagen så snart det kan ske
med hänsyn till den planerade vården skall beredas tillfälle att lämna den
ansvariga kommunala vårdinstitutionen för att på försök vårdas i annan form
eller vistas i eget hem. Detta möjliggör bl. a. att någon placeras på en
vårdinstitution med enskild huvudman medan det kommunala hem där han
intagits enligt LVM behåller det formella ansvaret för beslut enligt lagen och
t. ex. kan begära biträde av polisen för att återhämta missbrukaren, om
denne avviker från det enskilda hemmet eller på annat sätt försvårar
genomförandet av vården där.

I sammanhanget bör erinras om att de kommunala huvudmännens ansvar
för institutionsvården enligt 23 § socialtjänstlagen får full verkan först från
den 1 januari 1983. Under 1982 skall behovet av hem för vård eller boende
tillgodoses inom ramen för den organisation som finns vid socialtjänstlagens
ikraftträdande (punkt 2 i övergångsbestämmelserna till denna lag). I
konsekvens härmed föreslås en motsvarande övergångsbestämmelse i LVM,
innebärande att under 1982 de vårdinstitutioner som är s. k. allmänna
vårdanstalter för alkoholmissbrukare också får lämna vård med stöd av
LVM. Till de allmänna anstalterna räknas dels de nuvarande statliga
anstalterna, dels de erkända anstalterna. Bland de erkända anstalterna-som
alltså får lämna tvångsvård enligt lagen om nykterhetsvård - finns ett flertal
med enskild huvudman, främst privata stiftelser. Dessa kommer sålunda att
under en övergångstid själva få disponera över tvångsbefogenheterna enligt
LVM. De vårdinstitutioner som i dag är enskilda vårdanstalter enligt lagen
om nykterhetsvård och som inte heller f. n. disponerar något tvång omfattas
däremot inte. I den mån de har kommunal huvudman kan de emellertid

SoU 1981/82:22

senare bli aktuella för LVM-vård om huvudmännen vid sin institutionsplanering
finner detta lämpligt.

I två motioner efterfrågas mera långtgående möjligheter att låta även
vårdinstitutioner med enskild huvudman ta ett självständigt ansvar för vård
enligt LVM. I motion 1981182:29 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
(m) och Håkan Winberg (m) yrkas att propositionens förslag till lagtext
ändras så att regeringen, om särskilda skäl föreligger, ges rätt att besluta att
vård med stöd av lagen får lämnas även av hem som drivs av förening, stiftelse
eller annan enskild. I motion 1981182:28 av Anita Persson (s) betonas främst
de övergångssvårigheter som kan komma att uppstå inom institutionsvården.
Motionären anser att vård enligt LVM under en övergångsperiod bör kunna
få lämnas även av andra hem än sådana som drivs av landstingskommuner
eller kommuner, om länsstyrelsen godkänt dem för ändamålet.

Enligt 11 kap. 6§ tredje stycket regeringsformen (RF) gäller efter viss
ändring 1976 att förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening,
samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Om förvaltningsuppgiften innefattar
myndighetsutövning skall det ske med stöd av lag. Den nya RF trädde i
kraft den 1 januari 1975. Den nämnda regeln, som saknade motsvarighet i
den äldre RF, har sedan dess utnyttjats åtskilliga gånger, dock aldrig
beträffande myndighetsutövning av utpräglat ”offensiv” natur. Det har
aldrig varit fråga om t. ex. föreläggande av vite eller motsvarande, än mindre
om frihetsberövande åtgärder.

Det är således i och för sig inte uteslutet att överlåta åt t. ex. en privat
stiftelse att svara för tvångsbefogenheter enligt LVM. Utskottet känner dock
tveksamhet inför en sådan ordning, som dessutom skulle bli av stor
principiell betydelse. Synen på människor med missbruksproblem och på
vården av dem har förändrats avsevärt sedan lagen om nykterhetsvård
antogs. Kraven på rättssäkerhet i vården och på respekt för de intagnas
personliga integritet har växt sig allt starkare. Den syn på missbruksvården
som präglar såväl socialtjänstlagen som LVM låter sig knappast förena med
en vidsträckt rätt att använda våld eller annat tvång för att lösa olika
svårigheter i vården.

Socialtjänstlagstiftningen skiljer sig från den nu gällande lagen om
nykterhetsvård i vad gäller möjligheterna att använda tvång och olika
påtryckningsmedel som ett led i vården av vuxna missbrukare. Det tvång som
kan komma i fråga enligt LVM är starkt begränsat och omgärdat av olika
rättssäkerhetsgarantier. En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti är det politiska
ansvar som enligt lagförslaget skall åvila styrelserna vid de hem som får
ansvaret för LVM-vården.

Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att i samma grad
tillgodose kraven på rättssäkerhet inom ramen för en vård som lämnas
genom ett enskilt rättssubjekt. Från principiell synpunkt kan man dessutom
hävda att det allmänna inte bör kunna avhända sig ansvaret för åtgärder som

SoU 1981/82:22

innebär så allvarligt intrång i enskilda människors personliga frihet.
Utskottet anser därför övervägande skäl tala mot den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av rätten att disponera över tvångsåtgärder enligt
LVM.

Detta innebär självfallet inte att de vårdinstitutioner som har enskild
huvudman skulle ha spelat ut sin roll. Det enskilda initiativet och
engagemanget har varit av största betydelse för tillkomsten av behandlingsmöjligheter
inom missbruksvården. Även i framtiden behövs ett sådant
komplement av varierad och delvis annorlunda vård än den som kan beredas
genom det allmänna. Inte minst den nuvarande bristen på vårdplatser inom
missbruksvården visar att de enskilda institutionernas resurser måste
utnyttjas.

Att de vårdinstitutioner som har enskild huvudman skulle bli utan
vårduppgifter till följd av att beslut om tvångsbefogenheter begränsas till de
kommunala hemmen anser utskottet alltså som uteslutet. I praktiken
kommer de dessutom att i stor utsträckning svara för vården genom att de
intagna med stöd av 15 § LVM kan placeras på en enskild institution som ett
led i LVM-vården, med möjlighet för den ansvariga kommunala institutionen
att om ett sådant försök inte utfaller väl återhämta klienten dit. Sådana
försöksplaceringar kommer vidare sannolikt ofta att leda till att missbrukaren
kvarstannar frivilligt på den enskilda vårdinstitutionen efter det att
LVM-vården upphört.

Utskottet anser inte heller att det finns någon anledning att befara att det
inte kommer att finnas tillräckligt många hem som kan svara för vård enligt
LVM. Institutionsstrukturen kommer att genomgå stora förändringar,
varför det knappast är meningsfullt att göra jämförelser mellan å ena sidan
antalet institutioner som f. n. kan lämna tvångsvård enligt lagen om
nykterhetsvård och å andra sidan hur många av dessa som drivs av
landstingskommuner eller kommuner. Om vissa av de vårdinstitutioner som i
dag kan lämna tvångsvård inte kommer att kunna göra det i framtiden så
kommer å andra sidan andra institutioner, som i dag inte har någon
tvångsvård, att få formell möjlighet att göra det. Utskottet vill vidare erinra
om att förhandlingar pågår bl. a. för att vissa av de nuvarande erkända
vårdanstalterna med enskild huvudman skall tas över av i första hand
landsting.

Utskottet vill slutligen framhålla att socialtjänstreformen bl. a. syftar till
en mera varierad vård med större möjligheter att beakta de individuella
behoven. Detta bör allmänt sett leda till att man inte i samma utsträckning
behöver tvinga människor till vård.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/82:28
och 1981/82:29.

SoU 1981/82:22

Institutionsstyrelserna

De hem som är avsedda att kunna lämna vård enligt LVM skall stå under
ledning av en styrelse, vilken skall vara politiskt sammansatt. Landstingskommunen
eller kommunen kan antingen utse en särskild styrelse eller
uppdra åt någon annan nämnd att vara styrelse. Socialnämnden i en kommun
kan dock till följd av sin egen funktion i fråga om LVM-vården inte utses till
styrelse. Detsamma gäller social distriktsnämnd. I socialberedningens
förslag (betänkandet s. 46) betonas även vikten av att styrelsen ges en
självständig ställning i förhållande till den kommunala socialnämnden. En
oklarhet i fråga om vem som har ansvaret för olika åtgärder som rör den
enskilde kan enligt beredningen leda till att denne får svårare att hävda sina
rättigheter.

Om landstingskommunen eller kommunen väljer att utse en särskild
styrelse blir reglerna i kommunallagen (1977:179) om styrelse och nämnder
tillämpliga härpå. Den blir fakultativ nämnd enligt kommunallagen. Om en
redan befintlig nämnd utses till styrelse gäller oförändrade regler för den
nämnden. I båda fallen gäller dessutom reglerna i LVM. I 16 § LVM
föreskrivs sålunda att beslut om förlängning inte får delegeras, varken till
tjänsteman eller till en avdelning inom styrelsen. Det hade visserligen kunnat
ifrågasättas om inte delegation bort kunna tillåtas i sistnämnda fall (jfr 47 §
andra stycket socialtjänstlagen). Att besluta om förlängning är emellertid en
så kvalificerad uppgift att man måste fästa särskild vikt vid att hela styrelsen
sätter sig in i frågan och tar ansvaret för den bedömning som görs. Inte minst
med hänsyn till svårigheten att tillgodose kraven på politisk representativitet
inom endast en avdelning av styrelsen anser därför utskottet att man
tillsvidare måste acceptera ett delegationsförbud. Erfarenheterna av lagens
tillämpning får utvisa om det finns skäl för en senare ändring av regeln.

En omständighet som kommer att sätta en särskild prägel på institutionsstyrelsernas
verksamhet är vidare att den ansvariga kommunen eller
landstingskommunen ofta kommer att ha vårdavtal med andra kommunala
huvudmän av innebörd att dessa mot ersättning får disponera viss del av
vårdplatserna vid institutionen. Fråga kan då uppkomma om hur man kan
tillgodose det berättigade intresse utnyttjarkommunerna kan ha av att få en
löpande insyn i hur ärendena rörande deras klienter handläggs liksom i hur
vården bedrivs i stort. Särskilt när det rör sig om ett långvarigt och fast
samarbete kan det anses önskvärt att den placerande kommunen ges tillfälle
till insyn i mera organiserad form. Att kalla en representant för annan
kommun att närvara vid styrelsens sammanträden är dock inte möjligt enbart
med stöd av kommunallagens regler. I syfte att öka möjligheterna för
huvudmännen att utforma vårdavtal med beaktande av eventuella önskemål
om styrelserepresentation föreslår därför utskottet ett tillägg till 11 § LVM.
Det blir härigenom möjligt att genom beslut av landsting resp. kommunfullmäktige
tillförsäkra en placerande kommun rätt till adjunktion i

SoU 1981/82:22

styrelsen. Såväl förtroendemän som tjänstemän eller experter kan komma i
fråga. Regeln har emellertid ansetts böra begränsas till särskilt utsedda
institutionsstyrelser.

Utskottet vill slutligen framhålla att någon skyldighet att anordna särskild
styrelserepresentation för placerande kommun naturligtvis inte följer av den
nu föreslagna bestämmelsen. Inte heller inskränks möjligheterna att avtala
om t. ex. frivilliga samrådsorgan. Sådana kan utgöra ett alternativ när
önskemålen om insyn begränsar sig till mera översiktlig information.

Tillsyn

Enligt 67 § socialtjänstlagen har socialstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i
riket. Enligt 68 § första stycket samma lag skall inom länet länsstyrelsen bl. a.
följa socialnämndernas tillämpning av lagen och se till att de fullgör sina
uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Länsstyrelsen har enligt 68 § andra stycket socialtjänstlagen även tillsyn
över alla hem för vård eller boende. Länsstyrelsen har rätt att inspektera
verksamheten där och kan enligt 70 § förelägga ledningen för ett hem att
avhjälpa eventuella missförhållanden. Om ett missförhållande är allvarligt
och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms kan länsstyrelsen också
förbjuda fortsatt verksamhet vid hemmet.

Till följd av LVM:s karaktär av komplement till socialtjänstlagen kommer
ovanstående regler om tillsyn att gälla även för den vård som ges med stöd av
LVM. Detta gäller såväl för själva institutionsvården som för de allmänna
rehabiliteringsinsatser för vilka socialnämnden har ansvaret. I båda fallen är
det länsstyrelsen som utövar den lokala tillsynen.

I motion 1981182:31 av Lena Öhrsvikm. fl. (s) föreslås utvidgade regler om
tillsyn över LVM-vården (yrkande 4). Enligt motionärerna bör det i varje län
finnas en tillsynsnämnd för att övervaka vård och behandling samt fortsatt
rehabilitering av dem som inom länet vårdas med stöd av LVM. Tillsynen
föreslås pågå intill en tid av två år efter det att LVM-vården upphört.
Motionärerna anger inte vilka befogenheter nämnderna skulle ha i fråga om
inspektionsrätt, rätt att förbjuda olämplig verksamhet m. m.

Stor vikt måste som tidigare nämnts (s. 20) fästas vid att en vård mot den
enskildes vilja blir föremål för noggrann och regelbunden kontroll genom en
utomstående tillsynsmyndighet. Utskottet konstaterar emellertid att de av
motionärerna föreslagna tillsynsnämnderna måste få i stort sett samma
uppgifter som redan åvilar länsstyrelsen på grund av socialtjänstlagens
regler. En ren dubblering av denna tillsyn kan självfallet inte komma i
fråga.

Frågan uppkommer då om dessa tillsynsuppgifter bör överflyttas från
länsstyrelsen till någon form av särskilt inrättade organ.

SoU 1981/82:22

Att på detta sätt splittra tillsynsfunktionerna över missbruksvården ter sig
dock varken lämpligt eller ens möjligt att genomföra konsekvent. Bl. a. kan
erinras om att LVM-vården i stor utsträckning kommer att vara integrerad
med den frivilliga vården, t. ex. genom att den som vårdats enligt lagen
frivilligt kvarstannar på institutionen efter det att LVM-vården formellt
avslutats, och genom att de som vårdas med stöd av LVM ofta kommer att
placeras försöksvis i andra mera öppna vårdformer där inget tvång får
förekomma. En uppdelning på olika myndigheter av t. ex. rätten att meddela
förelägganden beträffande vården kan leda till motstridiga beslut och orsaka
avsevärda praktiska problem. Även förslaget att ha olika tillsynsregler för i
princip likartade ärenden hos socialnämnden ter sig svårt att genomföra.

Utskottet anser dessutom att länsstyrelsens samlade tillsyn över såväl
socialtjänsten som institutionsvården innebär betydande fördelar i fråga om
möjligheten att kunna överblicka situationen i stort och bedöma vilka
åtgärder som behövs på såväl kortare som längre sikt. En myndighet med
begränsade tillsynsfunktioner kan inte få detta vida perspektiv. Inrättandet
av en sådan skulle även. genom den uppdelning av tillsynsuppgifterna som
blev följden, kunna innebära en försvagning av länsstyrelsens allmänna
funktion på socialtjänstområdet.

Som inledningsvis anförts har vidare socialstyrelsen den centrala tillsynen
över socialtjänsten och därmed även över LVM-vården.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:31
yrkande 4.

Övriga motionsspörsmål

I motion 1981182:4 av Rune Torwald (c) föreslås dels en ändring av 6 § i
förslaget till LVM så att beslut om vård gäller i tre månader i stället för, som
enligt förslaget, i två veckor, och dels en ändring av 28 § som innebär att
beslut om vård såsom huvudregel får verkställas omedelbart (yrkande 1
delvis).

I 6 § andra stycket förslaget till LVM anges sålunda att, om vård enligt
lagen inte har påbörjats inom två veckor från den dag rättens beslut vann laga
kraft, beslutet upphör att gälla. Regeln är betingad av att LVM, til! skillnad
från lagen om nykterhetsvård, inte är tänkt att komma till användning som
ett reguljärt led i vården av missbrukare utan endast är avsedd att ge
möjlighet att i vissa särskilt allvarliga situationer genomföra en nödvändig
vård. I enlighet härmed anges i propositionen (s. 78) att ett beslut om vård
inte bör få hållas svävande under längre tid och därigenom huvudsakligen
fungera som ett hot. Man bör enligt propositionen inte aktualisera frågan om
vård hos rätten annat än då det finns ett omedelbart behov av att påbörja
vården samt även praktiska möjligheter till det.

Det bör i det sammanhanget anmärkas att ansökan om vård enligt 5 § skall
ange var vården kan påbörjas. Detta är enligt propositionen (s. 77) betingat

SoU 1981/82:22

av att planeringen av vården skall vara förankrad i den praktiska
verkligheten. Ansökan bör som regel inte ges in förrän det är klarlagt att det
går att ordna adekvat vård. Innan rätten avgör målet bör i varje fall alltid
sådan uppgift föreligga.

Man bör alltså kunna utgå från att när ett beslut om vård enligt LVM
meddelas det finns såväl ett omedelbart behov av att genast inleda vården
som tillgång till en för missbrukaren lämplig vårdplats. De problem som kan
tänkas uppstå kommer därför närmast att gälla det fallet att missbrukaren
fördröjer verkställigheten genom att avvika. Utskottet anser emellertid i
likhet med propositionen (s. 78) att denna risk kan motverkas bl. a. genom
ett beslut om omedelbar verkställighet i förening med en begäran om biträde
från polismyndigheten enligt 26 §. Det bör i det sammanhanget framhållas
att länsrättens beslut om vård inte vinner laga kraft förrän tre veckor efter det
att domen meddelats. I praktiken disponerar man därför fem veckor för att
finna missbrukaren och se till att han kommer till den vårdinstitution där han
skall tas in.

Vad vidare gäller den av motionären föreslagna ändringen i 28 §
konstaterar utskottet att denna knappast innebär någon större reell skillnad
jämfört med propositionens förslag. Rätten måste i båda fallen ta ställning till
i vad mån det är behövligt och lämpligt att verkställa beslutet genast. Med
hänsyn till att LVM förutsätter att missbrukaren har ett omedelbart behov av
vård torde detta ofta leda till att rätten beslutar att beslutet får verkställas
utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Om missbrukaren redan är
omhändertagen när domen meddelas måste ett beslut om omedelbar
verkställighet vara regel med hänsyn till att avbrott i omhändertagandet
självfallet måste undvikas.

28 § LVM, som för övrigt är uppbyggd efter mönster av motsvarande
bestämmelse i LVU, ger alltså även i propositionens lydelse utrymme för att
tillgodose de behov av omedelbar verkställighet som kan finnas. Om behovet
av omedelbar verkställighet inte är överhängande anser å andra sidan
utskottet att man om möjligt bör avstå härifrån med hänsyn till risken att
domen kan överklagas och eventuellt upphävas. Formuleringen i propositionen
får anses ge uttryck åt en rimlig avvägning mellan dessa olika
synpunkter.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1981/82:4
yrkande 1 såvitt nu är i fråga.

I motion 1981182:31 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) föreslås att ordet
"missbrukare” skall bytas ut mot annat språkligt uttryck i vissa angivna
bestämmelser i propositionsförslaget (yrkande i). Motionärerna anför att
lagtexten bör vara neutral och inte redan i t. ex. bestämmelsen om ansökan
utgå från att avgörandet är klart.

Det är naturligtvis fullt möjligt att se över lagförslaget från språklig
synpunkt på det sätt motionärerna föreslår. Utskottet anser emellertid inte

SoU 1981/82:22

att uttrycket missbrukare leder tanken i den riktning som befaras i motionen.
Det är uppenbart att frågan om att tillämpa LVM bara kan uppkomma när
det gäller personer med långvariga och omfattande missbruksproblem. Att
benämna dem missbrukare innebär självfallet inte ett ställningstagande för
att det inte skulle gå att tillgodose deras betyov av vård i frivillig form. Inte
heller i övrigt finns några bärande skäl mot att i en lag som avser vård av
missbrukare använda sig av detta språkliga uttryck.

Utskottet avstyrker därför motion 1981/82:31 yrkande 3.

Vissa följdändringar i LVM-förslaget

Delvis som en konsekvens av utskottets tidigare ställningstagande att
socialnämnden inte bör åläggas att svara för utredning och ansökan i ärenden
om vård enligt LVM (se s. 11), föreslår utskottet mindre ändringar i vissa
andra bestämmelser i LVM som står i samband med föranstaltandet om
vård.

15 § har fått en delvis annan formulering än den som föreslås i
propositionen. Någon saklig ändring jämfört med propositionens förslag är
inte avsedd.

25 § första stycket i lagförslaget rör befogenheten att besluta om
läkarundersökning under utredningen. Denna befogenhet, liksom rätten
enligt andra stycket att påkalla biträde av polismyndighet för att inställa den
enskilde till undersökningen, bör således avse länsstyrelsen och inte
socialnämnden. Härvid förfaller den i propositionen föreslagna ändringen i
47 § socialtjänstlagen, innebärande att bl. a. beslut att påkalla biträde av
polisen för att genomföra läkarundersökning inte skulle få delegeras.
Utskottet finner ingen anledning att för den korta övergångstid som
socialnämnden nu kommer att handlägga dessa frågor ta upp någon
motsvarande bestämmelse om delegationsförbud, särskilt som det inte heller
enligt propositionen möter hinder att delegera beslut att begära hjälp av
polisen enligt 26 §. När länsstyrelsen tar över dessa frågor kommer den
interna arbetsordningen där att bli avgörande för på vilken nivå sådana beslut
bör fattas.

26 § i lagförslaget rör rätten att påkalla biträde av polismyndighet dels för
att genomföra beslut om vård eller omhändertagande, dels för att efterforska
den som avvikit från en vårdinstitution m. m. Även dessa befogenheter
tillkommer till en del socialnämnden, varför viss justering av bestämmelsen
bör göras. Det har i det sammanhanget ansetts lämpligt att omformulera
bestämmelsen i syfte att klarlägga att socialnämnden inte har att ta befattning
med tvångsåtgärder under vårdtiden. Sedan intagning skett på en vårdinstitution
bör institutionen ensam svara för vårdens genomförande. Som en följd
av att socialnämnden är skyldig att föranstalta om verkställighet av beslut om
vård eller omhändertagande (6 § resp. 12 §) bör emellertid socialnämnden
kunna begära hjälp från polisen för att inställa en missbrukare vid den

SoU 1981/82:22

vårdinstitution där intagning skall ske. Därefter tar institutionen över
ansvaret för alla dylika åtgärder. Med hänsyn till att rätten kan besluta om
omedelbart omhändertagande i vissa fall (8 § andra stycket) samt om
omedelbar verkställighet av beslut om vård (28 § tredje stycket) har även
rätten tillagts möjlighet att påkalla biträde av polisen för att inställa en
missbrukare vid den ansvariga vårdinstitutionen.

Biträde av polismyndighet enligt första stycket avser inte överföring till
sjukhus. Det ankommer på institutionen att efter samråd med sjukhuset ta
ställning till frågan om den inledande vården.

I det sammanhanget bör anmärkas att polisens bistånd inte får användas
för att med våld föra någon till sjukhus mot hans vilja eller återföra honom till
sjukhuset om han avvikit därifrån (jfr ovan s. 19). En sådan tvångsmöjlighet
vore i princip meningslös när det gäller att bereda någon vård enligt
sjukvårdslagen. Sådan vård kan nämligen inte genomföras mot den enskildes
vilja. Däremot möter inget hinder att anlita polismyndigheten för att förflytta
en intagen som i och för sig går med på sjukhusvård. Skulle LSPV i ett visst
fall vara tillämplig kan polishandräckning påkallas med stöd av den
lagen.

Utskottet vill dessutom rent allmänt framhålla att biträde av polismyndigheten
inte bör begäras annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något
annat sätt. I normalfallet bör således socialnämndens eller vårdinstitutionens
egen personal själv ombesörja förflyttningar etc. Utskottet hänvisar i övrigt
till vad som anförs härom i propositionen (s. 102).

30 § i lagförslaget reglerar skyldigheten att göra anmälan om att någon är i
behov av vård enligt LVM. Som en följd av att länsstyrelsen ges ansvaret för
att utreda frågan om sådan vård bör anmälan göras till länsstyrelsen och inte
till socialnämnden. Skulle länsstyrelsen vid sin utredning finna att behovet av
vård bör kunna tillgodoses redan enligt socialtjänstlagen kan socialnämnden
därefter ta över ärendet. Länsstyrelsen kan härvid med stöd av 1 kap. 5 §
sekretesslagen (1980:100) lämna socialnämnden de uppgifter som erfordras.

Det bör framhållas att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt 30 §
omfattar även socialnämnd. Detta är självfallet en förutsättning för att
länsstyrelsen skall kunna utreda om det finns möjlighet att ge en missbrukare
den vård eller behandling han behöver med stöd av socialtjänstlagen.

I det sammanhanget bör framhållas att en anmälan från socialnämnden till
länsstyrelsen inte förutsätter ett beslut av nämnden. LVM hindrar inte att
vederbörande tjänsteman själv tar kontakt med länsstyrelsen som ett led i
handläggningen av det egna ärendet. Det ankommer sålunda på varje
kommun att avgöra i vilken utsträckning och till vem sådana uppgifter bör
delegeras (3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen samt 38 § socialtjänstlagen).
Det framstår emellertid som naturligt att ha någon form av
delegationsmöjlighet för dessa ofta mycket brådskande fall.

SoU 1981/82:22

Utskottet föreslår slutligen den ändringen jämfört med propositionens
förslag att beteckningen ”statliga och kommunala myndigheter” ändras till
endast ”myndigheter”. Genom denna formulering, som dessutom står i
bättre överensstämmelse med avfattningen av motsvarande bestämmelse i
socialtjänstlagen (71 §), förtydligas att även de allmänna försäkringskassorna
omfattas av bestämmelsen.

31 § i lagförslaget innehåller regler om möjlighet att i vissa fall underlåta
åtal för brott som någon begått innan han beretts vård med stöd av LVM eller
under vårdtiden. Med hänsyn till sambandet med de föreslagna ändringarna i
brottsbalkens regler om överlämnande till vård enligt LVM (se s. 36)
föreslår utskottet att yttrande i åtalsfrågan skall avges av länsstyrelsen i stället
för, såsom enligt propositionen, av socialnämnden.

33 § har kompletterats med en regel om vilken länsstyrelse som skall
fullgöra uppgifter enligt LVM.

Övergångsbestämmelserna har kompletterats med en ny andra punkt,
varigenom socialnämnden åläggs att fram till den 1 januari 1984 fullgöra de
uppgifter som enligt LVM annars skall ankomma på länsstyrelsen. Härvid
föreskrivs i punktens andra stycke att socialnämnden inte får delegera beslut
om att ansöka om vård enligt LVM. I det fall någon är omedelbart
omhändertagen och det inte finns tid att avvakta nämndens beslut - ansökan
skall ges in inom en vecka från det länsrätten fastställde beslutet om
omhändertagande - får dock ansökan göras av nämndens ordförande eller
annan därtill förordnad ledamot. Detta överensstämmer i sak med propositionens
förslag såvitt avser 47 § socialtjänstlagen och 10 §LVM. Avallmänna
förvaltningsrättsliga principer följer att nämndens eller ordförandens beslut
att göra sådan ansökan inte torde kunna överklagas separat.

Utskottet har däremot inte funnit tillräcklig anledning att förbjuda
delegation av beslut att begära biträde av polisen för att inställa en
missbrukare till läkarundersökning. Någon motsvarighet till propositionens
förslag om möjlighet till ordförandebeslut i dessa fall (25 § andra stycket
LVM) erfordras därför inte.

Propositionens förslag till punkt 2 i övergångsbestämmelserna, vilken
motsvarar punkt 3 i utskottets förslag, har vidare omformulerats något i syfte
att klargöra att 40 § tredje-sjätte stycket nykterhetsvårdslagen om styrelse
och föreståndare m. m. vid de allmänna vårdanstalterna skall tillämpas
under 1982. Bestämmelsen förutsätts bli kompletterad genom av regeringen
utfärdade verkställighetsföreskrifter. De erkända anstalter som har eller före
1982 års utgång får kommunal eller landstingskommunal huvudman och som
tas upp i plan enligt 23 § socialtjänstlagen blir emellertid att anse som sådana
hem som avses i 11 § LVM. Denna övergångsbestämmelse berör då inte
dem.

SoU 1981/82:22

Ändringar i socialtjänstlagen

Utskottets ställningstagande att länsstyrelsen och inte socialnämnden bör
svara för utredning och ansökan om vård enligt LVM gör att propositionens
förslag till ändring i 47 och 49 §§ socialtjänstlagen förfaller. En mot 47 §
svarande bestämmelse om förbud att delegera beslut att ansöka om vård
enligt LVM under den övergångstid socialnämnden kommer att svara härför
har tagits upp i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till LVM.

48 § socialtjänstlagen har setts över i vad gäller hänvisningen till
föräldrabalkens bestämmelser. Den nya lydelsen överensstämmer med
motsvarande nu gällande regel i 7 § tredje stycket barnavårdslagen. Även
54 § socialtjänstlagen har justerats i tekniskt avseende.

Utskottets förslag till lydelse av 69 § överensstämmer med propositionens
förslag. Tillägget innebär att tystnadsplikt kommer att gälla även för dem
som är verksamma vid privata vårdinstitutioner. För dem som är anställda
vid kommunala eller landstingskommunala hem gäller tystnadsplikt enligt
sekretesslagen.

71 § socialtjänstlagen innehåller f. n. regler om anmälningsskyldighet till
skydd för barn och ungdom. Stadgandet saknar motsvarighet till den i 30 §
tredje stycket LVM stadgade skyldigheten att lämna uppgifter som kan vara
av betydelse för utredning enligt nämnda lag.

De anmälningsskyldiga myndigheternas skyldighet att också lämna
uppgifter till utredning enligt LVM motiveras i propositionen (s. 105) med
att man velat klarlägga att sekretesslagstiftningen inte bör få lägga hinder i
vägen för utredningen eller för ett nödvändigt samråd om alternativa
vårdformer, eftervårdande insatser m. m. Intresset av att domstolen får ett
riktigt och fullständigt beslutsunderlag måste i detta fall väga över intresset
av att inte lämna ut uppgifter. Det vore enligt propositionen inte godtagbart
från rättssäkerhetssynpunkt om beslut av så ingripande natur skulle grundas
på lösa antaganden eller på en utredning som på grund av ofullständighet gav
en missvisande bild av missbrukarens situation.

Lagrådet anför i sin kommentar till den föreslagna 30 § LVM
(prop. s. 118) att det med en föreskriven anmälningsplikt följer skyldighet att
lämna uppgifter om det förhållande anmälningsplikten omfattar. Verkan blir
därför att en bestämmelse om anmälningsplikt bryter genom sekretesskyddet
på samma sätt som en regel om uppgiftsskyldighet. En annan fråga är enligt
lagrådet om det anses lämpligt med överenstämmelse mellan området för
anmälningsskyldigheten och området för uppgiftsskyldigheten. Om, som
inte kan anses osannolikt, det stundom anses önskvärt att uppgiftsskyldighet
gäller ett något vidare område än det anmälningsplikten avser, erfordras vid
sidan om bestämmelsen om anmälningsplikten en regel om uppgiftsskyldigheten.
Lagrådet konstaterade vidare att den i 30 § tredje stycket upptagna
regeln om uppgiftsskyldighet gäller alla uppgifter som kan vara av betydelse
för utredning enligt LVM. En vidare skyldighet får enligt lagrådet anses följa

3 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 22

SoU 1981/82:22

av denna bestämmelse än av regeln om anmälningsskyldighet i första stycket.
Lagrådet nämner som exempel att en skyddskonsulent, som själv inte haft
anledning att göra någon anmälan, får en förfrågan med anledning av att man
av andra skäl igångsatt en utredning enligt LVM. I ett sådant fall synes enligt
lagrådet uppgiftsskyldighet för skyddskonsulenten inte följa av första stycket
men väl av tredje stycket. Lagrådet hade ingen erinran mot bestämmelsen.

En av lagrådets ledamöter (regeringsrådet Hilding) erinrade om att
motsvarande bestämmelse i 71 § socialtjänstlagen, om anmälningsskyldighet
till skydd för barn och ungdom, saknar motsvarighet till den nu föreslagna
uppgiftsskyldigheten till utredning enligt LVM. Med hänvisning till att
uppgiftsskyldigheten inte syntes böra vara mindre omfattande när det gäller
barn och ungdom än när det gäller vuxna missbrukare förordade hon att 71 §
socialtjänstlagen ändras så att den bringas i överensstämmelse med 30 §
tredje stycket LVM.

Socialstyrelsen har vidare i skrivelse till utskottet framhållit att det är av
synnerligen stor vikt att socialnämnderna får fram ett fullständigt och riktigt
beslutsunderlag när det gäller utredningar till skydd för barn. Socialstyrelsen
anser det därför angeläget att det finns en uppgiftsskyldighet för myndigheter
och andra som omfattas av anmälningsskyldigheten, även i de situationer det
inte varit aktuellt att göra anmälan i ärendet. Styrelsen föreslår en mot 30 §
tredje stycket LVM svarande komplettering av 71 § socialtjänstlagen.

Att se till att barn och ungdomar som befinner sig i en utsatt situation får
den vård eller det skydd de behöver är en av socialtjänstens viktigaste
uppgifter. För att kunna fylla denna funktion måste självfallet socialnämnden
ha möjlighet att utreda den unges situation och hans behov av hjälp. Ofta
kommer socialnämnden härvid att bli mycket beroende av i vilken
utsträckning man kan få uppgifter från andra myndigheter och befattningshavare
som kommit i kontakt med den unge och hans familj. Syftet med en
sekretesslagstiftning på det sociala området är självfallet inte att hindra eller
försvåra genomförandet av sådana utredningar. Att i 71 § socialtjänstlagen
införa en mot 30 § tredje stycket LVM svarande bestämmelse om uppgiftsskyldighet
till utredning om ett barns behov av skydd kan undanröja
svårigheter av detta slag. Det kan även bidra till att domstolarna får bättre
och mera fullständigt beslutsunderlag för ställningstaganden i mål om vård
enligt LVU. Att sådana mål blir så noggrant och allsidigt belysta som möjligt
är självfallet angeläget, såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av hänsyn till
barnets anspråk på skydd.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att riksdagen i detta
sammanhang kompletterar 71 § socialtjänstlagen med en regel om uppgiftsplikt
till utredning av en underårigs behov av skydd. Tillägget avser de enligt
samma paragraf redan anmälningsskyldiga myndigheterna och befattningshavarna.

SoU 1981/82:22

Svenska kommunförbundet har vidare i skrivelse till utskottet påtalat att
det på många håll råder ovisshet om hur man skall förfara med de sociala
centralnämnder och distriktsnämnder som inrättats med stöd av äldre
lagstiftning fram till dess nya kommunala val förrättats (jfr 3 kap. 5 § första
stycket kommunallagen). För att klargöra att de befintliga sociala centralnämnderna
och distriktsnämnderna bör fortsätta att fungera som socialnämnd
resp. social distriktsnämnd enligt den nya lagen föreslår utskottet
tillägg av en ny punkt 12 i övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen. För
klarhetens skull kan tilläggas att bestämmelsen inte gäller eventuella utskott
hos de befintliga nämnderna. Sådana utskott upphör vid den nya lagens
ikraftträdande. Ingenting hindrar emellertid att socialnämnden utser nya
utskott.

Utskottets förslag till ändringar i socialtjänstlagen framgår av bilaga
2.

Ändringar i annan lagstiftning

I propositionen föreslås ett tillägg till 11 § LVU i syfte att möjliggöra att
socialnämndens ordförande eller annan därtill förordnad ledamot i brådskande
fall kan fatta beslut om var ett barn som vårdas eller blivit
omhändertaget enligt LVU skall vara placerat. Behovet av en sådan
bestämmelse är föranlett av att det enligt 47 § socialtjänstlagen inte är tillåtet
att delegera bl. a. beslut om var den unge skall vistas under vårdtiden. Detta
är alltså något som nämnden skall avgöra.

Det finns emellertid situationer då det inte är möjligt att avvakta att
nämnden kan sammanträda och fatta beslut i frågan. Detta kan inträffa både
i fall när ett barn måste omhändertas omedelbart - vilket kan beslutas av
nämndens ordförande - och i fall när ett barn av ett eller annat skäl
omedelbart måste flytta från det hem där det ursprungligen placerats. Lagen
måste därför ge utrymme för ett snabbt beslut om var barnet då skall
placeras.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag om att för de fall
nämndens beslut inte kan avvaktas öppna möjlighet för nämndens ordförande
eller eventuellt annan ledamot att fatta beslut på nämndens vägnar.
Kravet på att detta bara får ske när nämndens beslut inte kan avvaktas utgör
emellertid en tillräcklig begränsning av denna befogenhet. Utskottet kan
således inte se några fördelar med att såsom i propositionen därutöver
förutsätta en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Ett sådant
villkor kan leda till svårigheter i tillämpningen bl. a. med hänsyn till att
likartade farorekvisit redan finns i såväl 1 § som 6 § LVU. Det bör t. ex. alltid
vara möjligt att besluta om placering av ett omhändertaget barn i samma
utsträckning som man kunnat besluta om själva omhändertagandet.

Det bör tilläggas att huvudregeln självfallet fortfarande är att hela

SoU 1981/82:22

nämnden skall ta ställning till placeringsfrågorna om det finns möjlighet
härtill. Byten av familjehem och andra förutsebara omplaceringar av barn
bör sålunda inte genomföras med ordförandebeslut.

Utskottet tillstyrker således propositionens förslag med den nu nämnda
justeringen. Utskottets förslag framgår av bilaga 3.

Utskottets ställningstagande att länsstyrelsen och inte socialnämnden skall
svara för utredning och ansökan om vård enligt LVM föranleder vidare viss
ändring av propositionsförslagen rörande 31 kap. 2 § brottsbalken och
38 kap. 2 § brottsbalken jämte övergångsbestämmelser. I likhet med vad som
föreslås beträffande själva LVM föreslår utskottet att man redan nu anger att
uppgiften att föranstalta om vård enligt denna lag åvilar länsstyrelsen, medan
det i övergångsbestämmelser föreskrivs att uppgifterna i fråga fram till den 1
januari 1984 skall fullgöras av socialnämnden. Utskottets förslag till
ändringar i brottsbalken framgår av bilagorna 4 och 5.

Övriga lagförslag tillstyrks med de formella ändringar som föranleds av
utskottets förslag till ändrade övergångsbestämmelser för LVM. Beträffande
den i propositionen föreslagna ändringen i brottsskadelagen (1978:413) vill
utskottet emellertid framhålla att skadeskyddet enligt förslaget inte gärna
kan begränsas till en tid av fyra månader (jfr prop. s. 136). Det föreligger
nämligen inget hinder för den som vårdas frivilligt i ett sådant hem som avses i
11 § LVM att, om hans vårdbehov föranleder det, kvarstanna längre tid.
Även den som vårdats viss tid enligt LVM kan kvarstanna frivilligt för
ytterligare vård. Den föreslagna utformningen av 3 § brottsskadelagen
strider dock inte häremot och kan därför godtas.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om avslag på proposition 1981/82:8 jämte
begäran om nytt förslag m. m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:2, såvitt motionen hänvisats
till socialutskottet,

2. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen med anledning av propositionen, motion 1981/
82:27 yrkande 1 och motion 1981/82:30 godkänner vad utskottet
anfört,

3. beträffande skyddet för närstående

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:26 och motion 1981/82:27 yrkande 3
godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande missbruk under graviditet

att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1981/82:25 godkänner vad utskottet anfört.

SoU 1981/82:22

5. beträffande preciserat vårdinnehåll

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:31 yrkande 2 i motsvarande del godkänner
vad utskottet anfört,

6. beträffande inledande sjukhusvård

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:27 yrkande 4 och motion 1981/82:31 yrkande 2
i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,

7. beträffande bestämmelse om rätt till ändamålsenlig vård

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag
på motion 1981/82:31 yrkande 1 godkänner vad utskottet
anfört,

8. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:4 yrkande 1 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,

9. beträffande intagning enligt LSPV

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:27 yrkande 2
godkänner vad utskottet anfört,

10. beträffande vårdinstitutioner med enskild huvudman

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:28 och motion 1981/82:29 godkänner vad
utskottet anfört,

11. beträffande tillsyn

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:31 yrkande 4
godkänner vad utskottet anfört,

12. beträffande giltighetstid för beslut om vård

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:4 yrkande 1 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,

13. beträffande verkställbarhet av beslut

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:4 yrkande 1 i motsvarande del godkänner vad
utskottet anfört,

14. beträffande uttrycket ”missbrukare’’ i lagtexten

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:31 yrkande 3 godkänner vad utskottet
anfört,

15. att riksdagen antar

a) i bilaga 1 framlagt förslag till lag om vård av missbrukare i
vissa fall,

b) i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620),

SoU 1981/82:22

c) i bilaga 4 framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken,

d) i bilaga 5 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:29)
om ändring i brottsbalken,

e) i bilaga 10 framlagt förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428),

f) i bilaga 14 framlagt förslag till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413),

16. att riksdagen antar

a) i bilaga 3 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

b) i bilaga 6 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429),

c) i bilaga 7framlagt förslag till lagom ändring i lagen (1981:23)
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

d) i bilaga 8 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:32)
om ändring i lagen (1944:133) om kastrering,

e) i bilaga 9 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister,

f) i bilaga 11 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter,

g) i bilaga 12 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:36) om ändring i datalagen (1973:289),

h) i bilaga 13 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

i) i bilaga 15 framlagt förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).

Stockholm den 3 december 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s). Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda
Littmarck (m), Karin Israelsson (c). Anita Bråkenhielm (m). Stig Alftin (s).
Gunhild Bolander (c), Christer Eirefelt (fp), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s) och Sverre Palm (s).

SoU 1981/82:22

Reservationer

Blenda Littmarck (m) har avgivit tre reservationer.

1. Utredning och ansökan om vård (mom. 2 i hemställan)

Reservanten anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 10 med orden
”Utskottet konstaterar” och slutar på s. 11 med "bilaga 1" bort ha följande
lydelse:

Enighet torde råda om att beslut enligt LVM om tvångsvård är av sådan art
att de av rättssäkerhetsskäl bör prövas av länsrätt. Meningarna har däremot
gått starkt isär om vilket organ, socialnämnd eller länsstyrelse, som bör bära
ansvaret för utredning och ansökan om åtgärd hos länsrätten. Frågan kräver
därför ingående överväganden.

Socialberedningen föreslog med åberopande av det synsätt, som enligt
socialtjänstlagens målsättningsparagraf skall prägla socialtjänsten, nämligen
människors självbestämmanderätt och integritet, att ansvaret skulle läggas
över på ett statligt organ, länsstyrelsen, och inte bäras av socialnämnden.
Denna har visserligen det primära ansvaret för att den enskilde missbrukaren
får den hjälp och vård som behövs för att komma ifrån missbruket. Men om
nämnden skulle föra talan hos länsrätten skulle det försvaga dess avsedda
ställning som serviceorgan, och människor med missbruksproblem skulle
inte med förtroende vända sig till nämnden utan i stället dölja sina problem.
Vid utförande av talan skulle länsstyrelsen dock få del av alla uppgifter hos
nämnden, vilka kan vara av betydelse för utredningen. Men beredningen
betonar att inte alla tidigare gjorda utredningar behöver göras om. Men
länsstyrelsen skall ha att självständigt bedöma om ytterligare utredning
behövs, och då införskaffa den eller, om skälen inte räcker, avskriva ärendet.
Sällan torde dock enligt beredningen anledning finnas att ifrågasätta behovet
av talan, när socialnämnd gjort anmälan. Beredningen tillägger att det även
skulle vara en fördel att en myndighet, som inte tidigare sysslat med ett
ärende som socialnämnd handlagt, får göra en bedömning av vårdfrågan
innan den föreläggs länsrätten. Samtidigt kan länsstyrelsen då bevaka att
dylika ärenden handläggs på ett enhetligt sätt ute i kommunerna. Vid
remissen gick en stor majoritet bland myndigheterna emot tanken att
överflytta ansvaret att föra talan till länsstyrelserna. Och regeringspropositionen
innebär att detta ansvar, åtminstone tills vidare, skall åvila socialnämnderna.

Departementschefen tar sin utgångspunkt i att socialnämnden enligt 11 §
socialtjänstlagen uttryckligen ålagts att se till att den enskilde missbrukaren
får den hjälp eller vård som behövs för att komma ifrån missbruket. Något
undantag för den mest ingripande vårdinsatsen - vård oberoende av
samtycke - görs inte, och socialnämnden har alltså detta ansvar, så länge det

SoU 1981/82:22

inte uttryckligen lyfts bort genom lag. Mot bakgrund av detta socialnämndens
övergripande ansvar för nödvändiga vårdåtgärder har socialministern
velat se beredningens förslag närmast som en tanke att länsstyrelsen skulle
som ett, om än mycket självständigt, allmänt ombud föra socialnämndens
talan inför länsrätten. Ett sådant resonemang hade stora förtjänster.
Däremot kan invändas att det kommer att medföra en viss dubblering av
utredningsarbetet och kräva ökade resurser hos länsstyrelserna. Varken den
korta tiden innan LVM är avsedd att träda i kraft eller den ekonomiska
situationen anser departementschefen medge att man nu bygger upp en
särskild organisation hos länsstyrelserna för ändamålet. Ute i kommunerna
finns redan kvalificerad och erfaren personal med vana vid ärenden av
likartat slag. Socialministern har därför stannat vid att i LVM föreslå att
socialnämnderna skall föra talan hos länsrätten men velat redovisa ståndpunkten
som en övergångslösning. Ett slutligt ställningstagande kunde
framdeles komma att göras i anslutning till socialberedningens uppföljning
av LVM.

I två motioner-1981/82:27 av Olof Palme m. fl. (s) och 1981/82:30 av Lars
Werner m. fl. (vpk) - har yrkats att ansvaret för utredning och ansökan i
enlighet med socialberedningens förslag skall läggas på länsstyrelsen. Utöver
socialtjänstlagens allmänna inriktning har i förstnämnda motion även
åberopats angelägenheten av ett snabbt förfarande med hänsyn till att
grunden för LVM-vård är missbrukarens vårdbehov. Möjligheterna att få till
stånd en snabb intagning skulle försämras, därför att om ansvaret läggs på
socialtjänsten måste nämndsammanträde avvaktas.

Vid ett principiellt ståndpunktstagande till frågan om socialnämnd eller
länsstyrelse bör föra talan hos länsrätten i LVM-mål synes rimligt att, såsom
departementschefen gjort, ta utgångspunkten i socialnämndens övergripande
ansvar för att den enskilde får den hjälp och vård han behöver, även
vården utan samtycke. Situationen är då som regel den att nämnden i det
enskilda fallet haft att pröva olika andra vårdmöjligheter enligt skilda lagar,
främst frivillig vård enligt socialtjänstlagen och sjukvårdslagen, därefter
LSPV, eventuellt LVU m. m., men till slut för att rädda missbrukaren funnit
vård enligt LVM oundgänglig och det så snart som möjligt. När domstol då av
rättssäkerhetsskäl skall pröva om förutsättningar för sådan tvångsvård
föreligger, framstår det såsom en naturlig och närmast självklar arbetsuppgift
för socialnämnden att framlägga utredningen och göra ansökan hos
länsrätten. Att fråntas denna uppgift ter sig som en egendomlig deklassering
av den sociala myndigheten. Mycket starka skäl bör krävas för att vidta en
sådan åtgärd och så att säga lägga in en extra prövning av talan hos en
utomstående administrativ statlig myndighet, som gör hela förfarandet mera
tungrott och opraktiskt.

När man i de allmänna talesätten om principiella synpunkter och ”synsätt
på socialtjänsten”, söker utfinna de verkliga skälen för inkopplingen av
länsstyrelsen, blir man lätt tveksam. Man vill hos missbrukarklientelet skapa

SoU 1981/82:22

förtroende för socialvården som ett rent serviceorgan, som arbetar endast
med frivillighet och respekt för självbestämmande. Formellt skall då
socialnämnden stå fri gentemot tvångsåtgärder genom att ett statligt organ
svarar för processen om tvångsåtgärderna för missbrukare, och socialnämnden
skall inte ens nämnas till namnet i 30 § om ”myndigheters” anmälningsplikt.
I sak torde dock missbrukaren snart få klart för sig, att det är
socialnämnden som beslutat att hos länsstyrelsen anmäla behovet av
tvångsåtgärder och dit lämna alla uppgifter, som kan vara av betydelse i
saken. Om detta psykologiska spel är kärnan i det hela, har det alltför mycket
karaktär av kurragömmalek med verkligheten för att tjäna något till.

Inkopplingen av länsstyrelsen som processorgan är en irrationell byråkratisk
anordning, som tvivelsutan leder till en hel del dubbelarbete och
betydande personalkostnader i onödan. Hos länsstyrelsen finns ju inget
primärt utredningsmaterial och inget centralt socialregister för länets
alkohol- och narkotikamissbrukare. Socialberedningens egna utsagor vittnar
om att det sakliga behovet av länsstyrelsens granskning är ganska ringa. Det
borde enkelt kunna tillgodoses vid processen i länssrätten. Om man utgår
ifrån att en domstol på ett tillfredsställande sätt kan svara för rättssäkerhetsprövningen,
får också de i övrigt anförda skälen för anordningen anses föga
vägande. Att länsstyrelsen i samband med sin processuella uppgift i enskilda
ärenden skulle kunna nämnvärt initiera en ökad jämnhet i de olika
kommunernas användning av LVM-åtgärder är svårt att tro. Åberopandet av
angelägenheten av snabb handläggning med hänsyn till missbrukarens akuta
vårdbehov såsom skäl för länsstyrelsealternativet torde vara orealistiskt,
eftersom den dubbla prövningen - först beslutet i socialnämnden att anmäla
behovet av LVM-vård och att överlämna allt utredningsmaterial samt
därefter länsstyrelsens granskning och eventuella kompletteringar av utredningen
-som regel måste betyda en avsevärt ökad tidsutdräkt, som onekligen
kan vara ödesdiger i en akut vårdsituation.

Talet om risker för motsättningar och svårigheter i klientens fortsatta
samarbetsförhållande till nämnden, om den skulle föra processen, torde vara
betydligt överdrivet och får kanske vägas mot de nackdelar, som länsstyrelsealternativet
kan leda till i form av bortfall av det stöd, som klienten tidigare
fått från socialnämnden.

Vad här anförts leder enligt utskottets mening till slutsatsen att propositionens
förslag att socialnämnderna skall åläggas att föra talan vid länsrätten
enligt LVM bör godtas av riksdagen. Om i framtiden en omprövning av detta
system skulle föranledas av en mera generell lösning inom socialvården, får
detta upptas till bedömning med hänsyn till då föreliggande förutsättningar.
En tanke som kan vara värd att pröva är anordnandet för länsrättsmålen
(även LVU-målen) av en gemensam processjuridisk service, som kommunerna
i mån av behov och efter eget bedömande kan anlita.

Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till de av Olof Palme
m. fl. och Lars Werner m. fl. framlagda motionerna.

SoU 1981/82:22

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 30 med ”25 §”
och slutar på s. 31 med ”brådskande fall” bort utgå,
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 32 som börjar med ”31 §”
och slutar med ”därför inte” bort utgå,

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1981/82:27 yrkande 1 och motion 1981/82:30 godkänner
vad utskottet anfört,

2. Skyddet för närstående (mom. 3 i hemställan)

Reservanten anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med
”Utskottet vill” och slutar på s. 15 med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Tillämpningsområdet för den föreslagna LVM bestäms i hög grad av de
s. k. specialindikationerna, som finns upptagna i 3 §. Där beskrivs de
speciella situationer, som enligt lagen måste föreligga - utöver den grad av
hemfallenhet åt missbruk och det trängande vårdbehov som anges i 2 § - för
att tvångsvård må beslutas. Specialindikationerna är starkt inskränkta i
förhållande till nykterhetsvårdslagen, vilket i vissa hänseenden måste inge
betänkligheter.

Här må erinras om de specialindikationer i gällande nykterhetsvårdslag
(15 §), som måste anses viktigast för rättsskyddet. Dessa avser sådana fall,
där den åt alkoholmissbruk hemfallne till följd av sitt missbruk befinns:
vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga
hälsa, eller

utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar
vanvård, eller

föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Riskerna för att missbrukaren genom sina beteendeförändringar skadar
andra människor beaktas i den nu föreslagna 3 § b) endast i fall, där denna
kan befaras komma att allvarligt skada någon närstående. Detta innebär ett
starkt avsteg från gällande nykterhetsvårdslags reglering.

Såsom departementschefen anfört är naturligtvis det föreslagna rättsskyddet
för ”närstående” i hög grad angeläget. Ett förebyggande skydd för
familjeomgivningen är ju i främsta rummet påkallat, eftersom hustru, barn
och andra anhöriga till missbrukaren hör till de mest utsatta och oskyldiga
offren för missbruket. Socialberedningens uppfattning att detta skydd endast
skulle ha en temporär motivering, nämligen i avvaktan på att all misshandel
på privat område läggs under allmänt åtal, är däremot inte acceptabel. En
sådan reform av åtalsrätten framstår som angelägen, men den gör ingalunda
skyddet i LVM onödigt.

SoU 1981/82:22

Emellertid bör anmärkas att rättsskyddet för närstående i propositionen
synes ha fått en olycklig formulering genom den tidigare hopkopplingen med
risken för att missbrukaren skall skada sig själv allvarligt. Även i fråga om
närstående förutsätts att ”allvarlig skada” skall befaras. Graderingen
”allvarlig”, som tillkommit i departementsförslaget utan angiven motivering,
leder gärna juristers tankar till grava tillstånd som allvarlig kroppsskada
i brottsbalken. Detta kan uppenbarligen inte ha varit lagstiftarens mening.
Även begreppet ”skada” kan vara tveksamt i detta sammanhang, eftersom
det av gammalt i samband med misshandelsbrott haft betydelsen av något
mer eller mindre kvarstående, ett men eller en åkomma, och inte enbart
tillfogande av smärta. Enligt departementschefens motiv avses dock här även
närståendes lidanden genom t. ex. ett hotfullt, pockande eller hänsynslöst
uppträdande från missbrukarens sida.

Den föreslagna inskränkningen i detta rättsskydd till att avse endast
närstående har av socialberedningen motiverats i en enda mening: ”Utomstående
som hotas av en missbrukare kan få tillräckligt skydd genom
brottsbalkens regler.” Uttalandet kunde knappast ha varit mera verklighetsfrämmande
för att beskriva hur många människor upplever alkohol- och
narkotikamissbrukarna i dagens samhälle.

Vid remissbehandlingen av socialberedningens förslag har också denna
uppfattning mötts av starka betänkligheter, framför allt från domstolar och
från riksåklagaren. Den senare har starkt understrukit behovet av stadganden
i LVM, som motsvarar de i nykterhetsvårdslagen och den fortfarande
gällande LSPV förekommande. Brottsförebyggande rådet och Nykterhetsrörelsens
landsförbund har samma uppfattning.

Trots att ett enhälligt lagråd vid sin granskning angivit att rättsskyddet i
LVM bör vidgas till att gälla även andra än ”närstående” har propositionen
fastslagit den i socialberedningen föreslagna inskränkningen.

I motion 1981/82:26 har Anita Bråkenhielm (m) vänt sig mot det
egendomliga i att inskränka möjligheterna för ingripande till fall där
närstående utsätts för fara. Det avgörande borde i stället vara vårdsynen att
våldshandlingar kan anses utgöra tillräckligt allvarliga symtom på ett genom
missbruket förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande
och vård. På grund härav har i motionen yrkats att specialindikationen
i 3 § b) skall vidgas att omfatta fara för skada även på utomstående
tredje man.

Utskottet anser att den av motionären angivna vårdsynen är betydelsefull
för utformningen av LVM. Det avgörande för specialindikationen bör då
vara framträdandet av missbrukssymtom i form av brutalisering och
benägenhet för våldshandlingar, oavsett vem de riktar sig mot. Att de riktar
sig mot tredje man kan rimligtvis inte anses som ett hinder för att indicera
tvångsvård. Rättsskyddssynpunkten sammanfaller sålunda här med vårdaspekten.

Att begränsa rättsskyddet till att endast avse närstående skulle enligt

SoU 1981/82:22

utskottets mening innebära en betydande förskjutning i balansen av
rättssäkerheten mellan grova missbrukare och andra medborgare, till de
senares nackdel. För missbrukarna skulle det samtidigt föranleda ökad
användning av brottsbalkens tvångsvård, som för dem vid fullbordat brott
vanligen skulle bli strängare och framför allt mindre adekvat än tvångsvården
enligt LVM. Säkert är att i den mån en vårdlag är ägnad att förhindra en
missbrukare från att i påverkat tillstånd begå vettlösa gärningar, så står den
lagen på sikt långt mer i missbrukarens eget intresse än den lag som hårt
straffar hans gärningar efteråt.

I enlighet med vad som ovan anförts anser utskottet att ett upphävande av
nykterhetsvårdslagen förutsätter att kärnan i det rättsskydd för tredje man
som denna innehåller, bör överföras till LVM.

Utskottet tillstyrker således motion 1981/82:26. Motion 1981/82:27 yrkande
3 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande skyddet för närstående

att riksdagen med anledning av propositionen, med bifall till
motion 1981/82:26 och med avslag på motion 1981/82:27
yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,

3. Lagförslagen (mom. 15 i hemställan)

Reservanten anser - under förutsättning av bifall till reservationerna 1 och
2 - att utskottet under mom. 15 bort hemställa

15. att riksdagen antar

a) i bilaga 1 framlagt förslag till lag om vård av missbrukare i
vissa fall med följande ändringar, nämligen
dels att 3 och 8 §§ erhåller följande såsom reservantens förslag
betecknade lydelse:

Utskottets förslag

3 §. I fall som avses i 2 § får vård
beslutas om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter
sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada
sig själv eller någon närstående.

Reservantens förslag

3 §. I fall som avses i 2 § får vård
beslutas om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter
sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada
sig själv eller någon annan.

SoU 1981/82:22

Utskottets förslag Reservantens förslag

8 §. Polismyndigheten får omhän- 8§. Polismyndigheten får omhänderta
en missbrukare omedelbart derta en missbrukare omedelbart

om om

1. det är sannolikt att han kan 1. det är sannolikt att han kan

beredas vård med stöd av denna lag beredas vård med stöd av denna lag
och och

2. rättens beslut om vård inte kan 2. rättens beslut om vård inte kan

avvaktas på grund av att han kan avvaktas på grund av att han kan

antas få sitt hälsotillstånd allvarligt antas få sitt hälsotillstånd allvarligt

försämrat om han inte får omedel- försämrat om han inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det bar vård, eller på grund av att det

föreligger en överhängande risk för föreligger en överhängande risk för

att han till följd av sitt tillstånd att han till följd av sitt tillstånd

kommer att allvarligt skada sig själv kommer att allvarligt skada sig själv

eller någon närstående. eller någon annan.

Sedan länsstyrelsen har ansökt om Sedan socialnämnden har ansökt

vård med stöd av lagen kan även om vård med stöd av lagen kan även

rätten besluta om omedelbart om- rätten besluta om omedelbart om händertagande

av missbrukaren. händertagande av missbrukaren.

dels att 5, 9, 10, 25, 30, 31 och 33 §§ erhåller den lydelse som
föreslås i propositionen,

dels att p. 2 i övergångsbestämmelserna utgår och att p. 3-5
betecknas p. 2—4,

b) i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) med följande ändringar, nämligen

dels att 47 och 49 §§ socialtjänstlagen erhåller ny lydelse i

enlighet med vad som föreslås i propositionen,

dels att ingressen till lagförslaget ändras i enlighet härmed,

c) i propositionen (s. 12) framlagt förslag till lag om ändring i
brottsbalken,

d) i propositionen (s. 13) framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

e) i bilaga 10 framlagt förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428) med den ändringen att i övergångsbestämmelserna
orden ”punkten 3” ersätts med orden ”punkten 2”,

f) i bilaga 14 framlagt förslag till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413) med den ändringen att i övergångsbestämmelserna
orden ”punkten 3” ersätts med orden "punkten
2”,

SoU 1981/82:22

Särskilt yttrande

beträffande utredning och ansökan om vård av Karin Israelsson (c) och
Gunhild Bolander (c), som anfört:

Socialutskottet har beslutat framlägga ett förslag om vård av missbrukare i
vissa fall. Den enighet som trots olika synsätt uppnåtts har inneburit att en
sammanjämkning av grunduppfattningarna har måst ske. Värdet av enighet i
huvudlinjen i lagförslaget har emellertid ansetts motivera detta.

Enligt vår mening kan det förfaringssätt som innebär att utredning och
ansökan om vård skall åvila länsstyrelsen ge upphov till onödig byråkrati och
ett utdraget handläggningsförfarande. Länsstyrelsen torde i huvudsak få
grunda sin uppfattning på det faktaunderlag som socialnämnden tillhandahåller.

Enligt vår mening borde socialnämnden, som väl känner missbrukarens
problem, kunna besluta om vård enligt lagen. Detta beslut skulle sedan
kunna fastställas av länsrätten, som då fick pröva de rättsliga förutsättningarna
för beslutet. Detta bör enligt vår mening ge fullgod rättssäkerhet och
innebär dessutom att socialnämnden får uppfylla det yttersta ansvar som
tillkommer kommunen enligt socialtjänstlagen.

Socialberedningen följer fortsättningsvis lagens tillämpning och kan med
stöd av därvid vunna erfarenheter finna att de av oss framförda synpunkterna
är de som bäst gagnar missbruksvården.

Med detta vill vi markera vår grundinställning i det här berörda
avsnittet.

SoU 1981/82:22

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till lag om vård av missbrukare i vissa
fall

Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna riktlinjer för vården

1 § De i 18 socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets
socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa
enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol eller narkotika.
Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och
integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i
samverkan med den enskilde.

Beredande av vård

2 8 Om någon till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i
trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet
inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag, kan
han oberoende av eget samtycke beredas vård enligt denna lag, förutsatt att
också någon av de situationer som beskrivs i 3 8 föreligger.

3 8 1 fall som avses i 2 8 får vård beslutas om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående.

4 8 Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av denna lag.

5 8 Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt
denna lag. Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen ansöka om
vård.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens förhållanden
och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skal! också ange den vård som
länsstyrelsen anser behövlig, var vården bör påbörjas och i vilket hem
intagning kan ske.

I målet skall förebringas läkarintyg som anger missbrukarens aktuella
hälsotillstånd. Om inte synnerligt hinder möter, skall länsstyrelsen foga
sådant intyg vid ansökan.

6 8 Socialnämnden föranstaltar om verkställighet av rättens beslut om
vård.

Om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag då rättens
beslut vann laga kraft upphör beslutet att gälla.

SoU 1981/82:22

7 § Vård med stöd av denna lag skall upphöra så snart syftet med vården är
uppnått och senast två månader efter det att vården påbörjades, om inte
beslut dessförinnan har meddelats om förlängning enligt 16 §. Vården
upphör genom beslut om utskrivning enligt 13 §.

Omedelbart omhändertagande

8 § Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag

och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller
på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Sedan länsstyrelsen har ansökt om vård med stöd av lagen kan även rätten
besluta om omedelbart omhändertagande av missbrukaren.

9 § Polismyndigheter, skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart
omhändertagande samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden
om beslutet.

Rätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att
beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet skall bestå. Om
det inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genast upphäva
beslutet.

Har polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efter det
att länsstyrelsen har ansökt om vård, skall beslutet underställas den rätt som
prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket.

10 § Om någon är omhändertagen enligt 8 § första stycket skall ansökan
enligt 5 § ha kommit in till länsrätten inom en vecka från det länsrätten
meddelade beslut att omhändertagandet skall bestå. Görs inte ansökan inom
denna tid skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Beslut om omhändertagande skall också upphävas om ansökan om vård
avslås eller den omhändertagne häktas.

Vården

11 § Vård med stöd av denna lag lämnas genom hem som drivs av
landstingskommuner eller kommuner och som enligt den plan som anges i
23 § socialtjänstlagen (1980:620) är särskilt avsedda att kunna lämna vård
enligt denna lag. Ett sådant hem skall stå under ledning av en styrelse.

Landstingskommunen eller kommunen kan antingen utse en särskild
styrelse eller uppdra åt någon annan nämnd att vara styrelse. Två eller flera
hem kan ha en gemensam styrelse.

I fråga om särskild styrelse tillämpas 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen
(1977:179) på motsvarande sätt. Landstinget eller kommunfullmäktige får
besluta att även annan än ledamot eller suppleant i styrelsen får närvara vid
styrelsens sammanträden och delta i överläggningarna men ej i besluten samt fä
sin mening antecknad i protokollet.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har
överlåtits på en särskild föreståndare.

SoU 1981/82:22

12 § Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till
den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är
uppfyllda. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges
genom hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas vård i ett
sådant hem som avses i 11 § eller, i fall som avses i första stycket, på sjukhus.
Det åligger socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten
har anmält omhändertagandet.

13 § Om intagning i och om utskrivning från sådana hem som avses i 11 §
beslutar den som förestår vården vid hemmet.

Den som förestår vården vid hemmet får också besluta att en intagen skall
flyttas till ett annat motsvarande hem om detta anses lämpligt från
vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker
till överflyttningen.

Den som förestår vården vid hemmet skall fortlöpande hålla socialnämnden
underrättad om utfallet av vården och samråda med socialnämnden i alla
frågor av vikt. Före överflyttning till ett annat hem och före utskrivning skall
samråd alltid ske.

14 § Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620) om inte annat anges i denna lag.

Socialnämnden skall tillsammans med den som förestår vården vid
hemmet och den intagne förbereda stöd- och hjälpinsatser för tiden efter
utskrivningen från hemmet. Sådana insatser skall främst inriktas på att
tillgodose den intagnes behov av bostad, arbete eller utbildning. Socialnämnden
skall utse en befattningshavare hos nämnden att svara för kontakterna
med den intagne.

15 § Den som vårdas med stöd av denna lag bör, så snart det kan ske med
hänsyn till den planerade vården, beredas tillfälle att lämna det hem vari han
intagits enligt 13 § för att på försök vårdas i annan form eller vistas i eget
hem.

16 § Vårdtiden får förlängas med högst två månader om den intagne till följd
av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra
synnerliga skäl för förlängning.

Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse. Rätten att besluta
får inte delegeras.

Särskilda befogenheter

17 § Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag
i ett sådant hem som avses i 11 § får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annat
som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan
egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård får kroppsvisiteras, när
han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han
inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet
uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

4 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 22

SoU 1981/82:22

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger.
Om möjligt skall ett vittne närvara.

Bestämmelserna i första-tredje styckena skall gälla för alla som vårdas vid
ett sådant hem som avses i 11 § om det är nödvändigt för att genomföra
vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

18 § För omhändertagna och vårdtagare som behöver stå under särskilt
noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar
vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

19 § Den som på grund av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt
denna lag vistas i ett sådant hem som avses i 18 § får hindras att lämna
hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är
nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får
också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller till
personalens säkerhet.

20 § Försändelser till den, som på grund av ett beslut om omhändertagande
eller vård enligt denna lag vistas i ett sådant hem som avses i 18 §, får
kontrolleras om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till
den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse
innehåller egendom som inte får innehas enligt 17 § får den omhändertas.

Målens handläggning

21 § Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt
8 §, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då
ansökan om vård kom in eller, i fall som avses i 9 § tredje stycket, från den
dag då underställningen skedde. Länsrätten får förlänga denna tid om det
behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör
det nödvändigt. Ett överklagat beslut om förlängning av vårdtiden skall av
länsrätten företas till avgörande inom en vecka från den dag då besvären kom
in.

22 § I mål om beredande av vård med stöd av denna lag skall länsrätten och
kammarrätten hålla muntlig förhandling om detta inte är uppenbart
obehövligt. I andra mål prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig
förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling skall sådan hållas. Parterna skall
upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om en enskild part, som har kallats vid vite att inställa sig personligen till
en förhandling, uteblir får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.

23 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inte
ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

24 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt
denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

SoU 1981/82:22

Övriga bestämmelser

25 § Har fråga uppkommit om att någon skall beredas vård med stöd av
denna lag skall länsstyrelsen besluta om läkarundersökning samt utse läkare
för undersökningen. Om länsstyrelsens ansökan om vård inte innehåller
läkarintyg får rätten själv föranstalta om läkarundersökning.

Polismyndigheten skall på begäran av länsstyrelsen eller rätten lämna
biträde för att inställa en missbrukare till en beslutad läkarundersökning.

26 § Polismyndigheten skall, på begäran av socialnämnd som har att
föranstalta om verkställighet av ett beslut om vård eller omhändertagande med
stöd av denna lag eller av rätten, lämna biträde för att inställa den som avses
med beslutet vid det hem där intagning skall ske.

På begäran av den som förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 §
skall polismyndigheten lämna biträde för att efterforska, hämta eller förflytta
någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna
lag.

27 § Beslut av styrelsen vid ett hem som avses i 11 § eller av någon annan som
förestår vården vid ett sådant hem får överklagas av den enskilde hos
länsrätten genom besvär om beslutet avser överflyttning enligt 13 §,
förlängning enligt 16 § eller avslag på begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av styrelsen eller av den som annars förestår
vården vid ett sådant hem som avses i 11 § får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 25 § får inte överklagas.

28 § Beslut om omhändertagande enligt 8 § gäller omedelbart. Besvär över
rättens beslut om omhändertagande är ej inskränkt till viss tid.

Beslut om överflyttning enligt 13 § andra stycket får förordnas att gälla
omedelbart om det behövs från vårdsynpunkt. Andra beslut av styrelsen eller
någon annan som förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § gäller
omedelbart.

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla
omedelbart.

29 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om
omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätten.

30 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med
missbrukare är skyldiga att anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om
att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Vad som nu har
sagts skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare
mån än som följer av andra stycket.

En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbrukare som
kan antas vara i behov av vård är skyldig att göra anmälan till länsstyrelsen om
inte den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandling
genom läkarens försorg eller i övrigt inom sjukvården.

Myndigheter som anges i första stycket är skyldiga att lämna länsstyrelsen
alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt denna lag.

31 § Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för
brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år, samt har
brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden och hör det

SoU 1981/82:22

under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske.
Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har
upphört, länsstyrelsen skall därvid höras om det inte är obehövligt.

32 § Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagits
enligt 17 eller 20 § eller har sådana påträffats inom ett sådant hem som
avses i 11 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som
förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som
erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler.

33 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde
får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till
en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Med länsstyrelsen avses i denna lag länsstyrelsen i det län inom vilket den
ansvariga kommunen är belägen.

Beslut om vård enligt 4 § och i anledning av omhändertagande enligt 8 §
fattas av länsrätten i det län som anges i andra stycket. Den länsrätt som
meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i 27 § första
stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Att samtidigt lagen
(1954:579) om nykterhetsvård upphör att gälla framgår av övergångsbestämmelserna
till socialtjänstlagen (1980:620).

2. Socialnämnden skall fram till den 1 januari 1984 fullgöra uppgifter som
enligt 5, 25 och 31 §§ ankommer på länsstyrelsen. Underrättelser enligt 9 §
första stycket och 30 § skall under samma tid lämnas till socialnämnden.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse ansökan om
vård enligt 5 §. Kan nämndens beslut att ansöka om vård inte meddelas inom
den tid som föreskrivs i 10 § första stycket får ansökan göras av ordföranden
eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall
anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

3. Fram till den 1 januari 1983 får vård enligt lagen beredas förutom i hem
som avses i 11 § även i sådana hem som vid lagens ikraftträdande var
allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954:579) om
nykterhetsvård. Därvid tillämpas bestämmelserna i 40 § tredje-sjätte styckena
lagen om nykterhetsvård om styrelse och föreståndare vid de allmänna
vårdanstalterna, m. m.

Beslut om vid vilken allmän vårdanstalt intagning skall ske fattas under år
1982 av socialstyrelsen.

4. Den som vid utgången av år 1981 är intagen i en allmän vårdanstalt med
stöd av 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård får beredas fortsatt
vård enligt den nya lagen. Vården skall genast upphöra om inte styrelsen för
vårdanstalten vid prövning senast två veckor efter ikraftträdandet finner
sådana omständigheter föreligga som anges i 16 §. Vården får fortsätta högst
två månader efter lagens ikraftträdande, dock inte i något fall så länge att den
enligt lagen om nykterhetsvård längsta medgivna vårdtiden överskrids.

Är någon vid utgången av år 1981 tillfälligt omhändertagen enligt 21 §

SoU 1981/82:22

lagen om nykterhetsvård, skall därefter vad enligt den nya lagen gäller
beträffande den som är omedelbart omhändertagen enligt 8 § tillämpas i
fråga om honom.

5. Om en ansökan om vård enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579) om
nykterhetsvård inte är slutligt avgjord vid utgången av år 1981 skall
domstolen i stället pröva om förutsättningar för vård föreligger enligt den nya
lagen. Talan får därvid även efter ikraftträdandet föras av den myndighet
som har anhängiggjort ärendet även om myndigheten inte är behörig till det
enligt denna lag.

SoU 1981/82:22

Bilaga 2

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)
dels att 48,54,69 och 71 §§ samt punkten 5 i övergångsbestämmelserna till
lagen skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i övergångsbestämmelserna skall införas en ny punkt, 12, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

48 §

Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter
som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. föräldrabalken, dock inte
uppgifter enligt 7 § eller beslut att inte
påbörja utredning eller att lägga ned
en påbörjad utredning enligt 9 §,

3 kap. föräldrabalken,

7 kap. 2 § och 7 § föräldrabalken,
dock inte om avtalet innefattar åtagande
att utge engångsbelopp, samt
11 § föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter
som anges i följande lagrum

1 kap. 4§ föräldrabalken,

2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken,
dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning
eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken,
dock inte befogenhet enligt 7 §
att godkänna avtal som innefattar
åtagande att utge engångsbelopp.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 § denna lag
eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller enligt 9§ lagen (1964:143) om bidragsförskott.

54 §

Om ett ärende hos socialnämnden
avser myndighetsutövning mot enskild,
skall utan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen (1971:290) följande
bestämmelser i förvaltningslagen
tillämpas

14 § om parts rätt till insyn,

15 § om kommunikation,

16 § om parts rätt att meddela sig
muntligen.

Om ett ärende hos socialnämnden
avser myndighetsutövning mot enskild,
skall utan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen (1971:290) följande
bestämmelser i förvaltningslagen
tillämpas

14 § om parts rätt till insyn,

15 § om kommunikation.

16 § om parts rätt att meddela sig
muntligen.

SoU 1981/82:22

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

17 § om beslutsmotivering, 17 § om beslutsmotivering,

19 § om rättelse av beslut, 19 § om rättelse av beslut.

20 § om ansvar.

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter
som rör någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller fritidshem
eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan
eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild hos denna.

69 §

Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller
boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård
under en begränsad del av dygnet.

Den som är eller har varit verksam
i ett sådant hem som avses i denna
paragraf får inte obehörigen röja vad
han därvid har erfarit om enskildas
personliga förhållanden.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

71 §

Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet
eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller
utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är
anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden
anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även
läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan
anställning.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig
misshandlas i hemmet.

Myndigheter och befattningshavare
som anges i andra stycket är
skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan vara av betydelse
för utredning av en underårigs
behov av skydd.

SoU 1981/82:22

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

5. Av övergångsbestämmelser till lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga framgår att beslut om omhändertagande för
samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960:97) skall anses som beslut om
vård med stöd av nämnda lag.

Av samma övergångsbestämmelser
framgår att även vissa andra
beslut enligt barnavårdslagen kan
bestå viss tid efter den nya lagens
ikraftträdande.

Av samma övergångsbestämmelser
samt av övergångsbestämmelserna
till lagen (1981:000) om vård av
missbrukare i vissa fall framgår att
även vissa andra beslut enligt barnavårdslagen
och enligt lagen
(1954:579) om nykterhetsvård kan
bestå viss tid efter den nya lagens
ikraftträdande.

12. Sociala centralnämnder och
sociala distriktsnämnder som inrättats
med stöd av lagen (1970:296) om
social centralnämnd m. m. skall fram
till den 1 januari 1983 fullgöra de
uppgifter som enligt den nya lagen
ankommer på socialnämnd respektive
social distriktsnämnd.

SoU 1981/82:22

Bilaga 3

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1980:621 )
med särskilda bestämmelser om vård av unga

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

11 §

När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna
lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var
han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas
vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall
dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Kan nämndens beslut enligt första
eller andra stycket inte avvaktas, får
beslut fattas av ordföranden eller
någon annan ledamot som nämnden
har förordnat. Beslutet skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha
uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för att genomföra vården,
bestämma om hans personliga förhållanden.

5 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 22

SoU 1981/82:22

Bilaga 4

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken
Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att i 31 kap. brottsbalken skall införas en ny
paragraf, 2 §', av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

31 kap.

2§

Kan den som har begått en brottslig
gärning bli föremål för vård
enligt lagen (1981:000) om
vård av missbrukare i vissa
fall får rätten överlämna åt
länsstyrelsen eller, i fråga om den
som redan är intagen i ett hem där
sådan vård meddelas, åt styrelsen för
hemmet att föranstalta om behövlig
vård. Innan rätten beslutar om överlämnandeskall
länsstyrelsen eller styrelsen
höras.

Är för brottet stadgat strängare
straff än fängelse i ett år, får överlämnande
enligt första stycket ske endast
om det föreligger särskilda skäl.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Fram till den 1 januari 1984
skall dock de uppgifter som ankommer på länsstyrelsen i stället fullgöras av
socialnämnden.

2. Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning även på gärning som har
begåtts före ikraftträdandet.

1 Förutvarande 2 § upphävd genom 1981:29.

SoU 1981/82:22

Bilaga 5

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:29) om
ändring i brottsbalken

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs

dels att 38 kap. 2 § brottsbalken i den lydelse paragrafen har fått genom
lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse,
dels att till övergångsbestämmelserna till lagen (1981:29) om ändring i
brottsbalken skall fogas en ny punkt, 3, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

38 kap.

2 §

Har domstol överlämnat någon till
vård inom socialtjänsten men finnes
därefter att vården ej kan genomföras
med den dömdes samtycke eller,
vid prövning i därför stadgad ordning,
att i lag angivna förutsättningar
brister för vård av det slag som
socialnämnd i yttrande till domstolen
förklarat sig ämna anordna, äger
efter ansökan av åklagare den rätt
som först dömt i målet undanröja
förordnandet om överlämnande till
vård och döma till annan påföljd för
brottet.

Har domstol med stöd av 31 kap.
I § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter
att vården ej kan genomföras med
den dömdes samtycke eller, vid
prövning i därför stadgad ordning,
att i lag angivna förutsättningar brister
för vård av det slag som socialnämnd
i yttrande till domstolen förklarat
sig ämna anordna, äger efter
ansökan av åklagare den rätt som
först dömt i målet undanröja förordnandet
om överlämnande till vård
och döma till annan påföljd för
brottet.

Vad nu har sagts gäller på motsvarande
sätt när domstolen har överlämnat
någon till vård med stöd av 31
kap. 2 § och den värd som länsstyrelsen
i yttrande till domstolen har
förklarat sig ämna föranstalta om
visar sig inte kunna anordnas.

3. Vad i 38 kap. 2 § andra stycket i
dess nya lydelse sägs om yttrande av
länsstyrelsen skall även avse yttrande
som före den 1 januari 1984 avgivits
av socialnämnd.

SoU 1981/82:22

Bilaga 6

1 proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt
förslag till lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen
(1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23)
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429) i den lydelse
paragrafen har fått genom lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om
ändring i rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykatriska nämnden angående inskrivning i
eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av
särskolelev enligt 28 § samma lag,

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6 §
samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma lag
eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första stycket 1
samma lag,

4. hos förvaltningsdomstol angående
beredande av vård enligt lagen
(1981:000) om värd av missbrukare i
vissa fall, angående omedelbart omhändertagande
enligt 8 § eller vid
överklagande av beslut om förlängning
enligt 16 § samma lag,

5. angående utvisning enligt 38,
43, 47 eller 48 § utlänningslagen
(1980:376) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om utvisning enligt angivna
lagrum,

6. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning förelig -

4. angående utvisning enligt 38, 43,
47 eller 48 § utlänningslagen
(1980:376) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om utvisning enligt angivna
lagrum,

5. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning förelig -

SoU 1981/82:22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ger att överlämna ärendet till statens
invandrarverk eller utlänningen enligt
50 eller 52 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka,

6. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till statens
invandrarverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87 § samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

7. angående föreskrifter som
meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 §
andra stycket utlänningslagen,

8. angående hemsändande av utlänning
med stöd av 104 § första
stycket utlänningslagen.

9. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken.

ger att överlämna ärendet till statens
invandrarverk eller utlänningen enligt
50 eller 52 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka,

7. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till statens
invandrarverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87 § samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

8. angående föreskrifter som
meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 §
andra stycket utlänningslagen,

9. angående hemsändande av utlänning
med stöd av 104 § första
stycket utlänningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 26
kap. brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård
eller behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt
samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

6 Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 22

SoU 1981/82:22

Bilaga 7

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt

förslag till lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rätts hjälpslagen

(1972:429)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

Härigenom föreskrivs att 43 8 rättshjälpslagen (1972:429) i den lydelse
paragrafen har fått genom lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 8

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp
och i mål eller ärende som anges i 41 8 1 även av annan som får föra talan i
målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos socialnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 § 3 på
länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 4-8 eller i ärende som avses i 41 8 5-9 eller

14 på rättshjälpsnämnden, 14 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet enligt 41 8 12 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än i annat ärende hos regeringen än

som avses i 41 8 4-8 eller 14 på som avses i 41 8 5-9 eller 14 på

departementstjänsteman som rege- departementstjänsteman som regeringen
bestämmer. ringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom Ansökan om rättshjälp genom
offentligt biträde ges in till den offentligt biträde ges in till den

myndighet som handlägger målet myndighet som handlägger målet

eller ärendet. Gäller ansökan ärende eller ärendet. Gäller ansökan ärende

som avses i 41 8 4—8 eller 14, ges som avses i 41 8 5-9 eller 14, ges

dock ansökan in till rättshjälps- dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.
nämnden.

SoU 1981/82:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig
myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

SoU 1981/82:22

Bilaga 8

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt
förslag till lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen
(1944:133) om kastrering

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen (1944:133) om
kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1944:133) om kastrering, i den lydelse
paragrafen erhållit genom lagen (1981:32) om ändring i nämnda lag, skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med
mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den
som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad hans
förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugotre år och är i På den som har fyllt tjugotre år

och är i stånd att lämna giltigt
samtycke får kastrering enligt 1 §
andra stycket företagas utan socialstyrelsens
tillstånd, om den läkare
som utför ingreppet samt någon
annan läkare i den tjänsteställning
regeringen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, med angivande av grunden
för åtgärden på heder och samvete
har förklarat förutsättningarna
för densamma föreligga. Vad nu
sagts skall dock ej gälla den som är
intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller hem som avses i lagen
(1981:000) om vård av missbrukare i
vissa fall eller som är intagen på
sjukhus med stöd av lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas
vad i första stycket andra punkten stadgas.

stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan socialstyrelsens tillstånd,
därest den läkare som utför
ingreppet samt annan läkare i den
tjänsteställning regeringen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med angivande
av grunden för åtgärden på
heder och samvete förklarat förutsättningarna
för densamma vara förhanden.
Vad nu sagts skall dock ej
gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt
eller häkte eller som är
intagen på sjukhus med stöd av lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

SoU 1981/82:22

Bilaga 9

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt
förslag till lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen
(1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister -

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om
ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
i den lydelse paragrafen erhållit genom lagen (1981:229) om ändring i lagen
(1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister samt
övergångsbestämmelserna till lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197)
om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i
riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till sluten eller 2. överlämnats till sluten eller
öppen psykiatrisk vård eller till vård öppen psykiatrisk vård eller till vård
i specialsjukhus för psykiskt utveck- i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda;
eller lingsstörda eller, om för brottet är

stadgat fängelse, till vård enligt lagen
(1981:000) om vård av missbrukare i
vissa fall; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under
inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1982. januari 1982. Äldre bestämmelser

gäller fortfarande beträffande anteckningar
som har gjorts före ikraftträdandet.

SoU 1981/82:22

Bilaga 10

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)

15 Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom föreskrivs att 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

24 §>

Som fullt bevis att delgivning har Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget skett på sätt som anges i intyget

gäller intyg som i tjänsten utfärdas gäller intyg som i tjänsten utfärdas

av stämningsman, tjänsteman vid av stämningsman, tjänsteman vid

svensk utlandsmyndighet, åklagare, svensk utlandsmyndighet, åklagare,

polisman, kronofogde, exekutiv polisman, kronofogde, exekutiv

tjänsteman vid kronofogdemyndig- tjänsteman vid kronofogdemyndighet
samt, vid delgivning med den het samt, vid delgivning med den

som är intagen i kriminalvårdsan- som är intagen i kriminalvårdsan stalt,

häkte, allmän vårdanstalt för stalt, häkte, hem som avses i 12 §

alkoholmissbrukare, ungdomsvårds- lagen (1980:621) med särskilda

skola eller rättspsykiatrisk klinik, bestämmelser om vård av unga och i

tjänsteman vid anstalten. Samma 11 § lagen (1981:000) om vård av

vitsord tillkommer intyg av notarius missbrukare i vissa fall eller rättspsy publicus

och intyg av nämndeman i kiatrisk klinik, tjänsteman vid an tingsrätt

vid delgivning för tingsrät- staken. Samma vitsord tillkommer

tens räkning. intyg av notarius publicus och intyg

av nämndeman i tingsrätt vid delgivning
för tingsrättens räkning.

Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket sådant
vitsord som anges i första stycket.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att
delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet
styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på
utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss
nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Vad i denna lag sägs gäller till utgången av år 1982 även de hem där vård
bereds med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1981:000) om värd av missbrukare i vissa fall.

1 Senaste lydelse 1978:768.

SoU 1981/82:22

Bilaga 11

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt
förslag till lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda
hyresbestämmelser för vissa orter

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser
för vissa orter

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser
för vissa orter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §'

Bostadslägenhet eller lägenhet, som är avsedd att helt eller till ej
oväsentlig del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, får ej utan
hyresnämndens tillstånd uthyras eller tagas i bruk av ägaren för väsentligen
annat ändamål än det avsedda.

Första stycket gäller ej lägenhet som tas i anspråk

1. för ändamål som anges i 82 a § första stycket byggnadsstadgan
(1959:612) eller

2. för utbyggnad av barnomsor- 2. för utbyggnad av förskole- och
gen enligt lagen (1976:381) om barn- fritidshemsverksamheten enligt soomsorg.
cialtjänsdagen (1980:620).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

1 Senaste lydelse 1980:99.

SoU 1981/82:22

Bilaga 12

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt

förslag till lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i

datalagen (1973:289)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i datalagen
(1973:289)

Härigenom föreskrivs att 4 § datalagen (1973:289) i den lydelse paragrafen
erhållit genom lagen (1981:36) om ändring i nämnda lag skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Tillstånd att inrätta och föra personregister
som innehåller uppgift
om att någon misstänkes eller dömts
för brott eller avtjänat straff eller
undergått annan påföljd för brott
eller varit föremål för tvångsingripande
enligt lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1981:000) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda eller
utlänningslagen (1980:376) får endast
om synnerliga skäl föreligger
meddelas annan än myndighet som
enligt lag eller annan författning har
att föra förteckning över sådana
uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgift
om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att någon erhållit
ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) eller vård inom
socialtjänsten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast
om särskilda skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag
eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om
någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda
skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som
sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Tillstånd att inrätta och föra personregister
som innehåller uppgift
om att någon misstänkes eller dömts
för brott eller avtjänat straff eller
undergått annan påföljd för brott
eller varit föremål för tvångsingripande
enligt lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
eller utlänningslagen
(1954:193) får endast om synnerliga
skäl föreligger meddelas annan än
myndighet som enligt lag eller annan
författning har att föra förteckning
över sådana uppgifter.

Soli 1981/82:22

Bilaga 13

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt

förslag till lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i

kreditupplysningslagen (1973:1173)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173)' i den
lydelse paragrafen erhållit genom lagen (1981:737) om ändring i nämnda lag
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg
får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit föremål
för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, lagen (1973:558)
om tillfälligt omhändertagande, lagen
(1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. eller
utlänningslagen (1980:376) får ej
utan medgivande av datainspektionen
insamlas, lagras eller vidarebefordras
i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift om
sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit föremål
för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981:000) om
vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen
(1973:558) om tillfälligt omhändertagande,
lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer
m. m. eller utlänningslagen
(1980:376) får ej utan medgivande
av datainspektionen insamlas, lagras
eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller
uppgift om sjukdom, hälsotillstånd

eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl
föreligger.

1 Lagen omtryckt 1981:737.

SoU 1981/82:22

Bilaga 14

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413)

Förslag till

Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

Härigenom föreskrivs att 3 § brottsskadelagen (1978:413) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

3 §

Brottsskadeersättning utgår för sakskada i fall då brottet har begåtts av
någon som var

1. intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. inskriven vid eller intagen i
ungdomsvårdsskola,

3. intagen i allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, såvitt gäller försökspermitterad
dock endast om han
bodde pä inackorderingshem eller
fick familjevård,

4. häktad enligt beslut som hade verkställts, eller

5. underkastad motsvarande frihetsberövande i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Första stycket tillämpas även på ren förmögenhetsskada, om särskilda skäl
föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Vad i lagen sägs skall till utgången av år 1982 gälla även intagna i sådana
hem där vård bereds med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall.

2. intagen för vård i ett hem som
avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga,

3. intagen för vård i ett hem som
avses i 11 § lagen (1981:000) om vård
av missbrukare i vissa fall,

SoU 1981/82:22

Bilaga 15

I proposition 1981/82:8 framlagt och av utskottet tillstyrkt
förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

' i )

Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 och 19 §§ sekretesslagen (1980:100)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

4 §

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock
inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild
har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivning -

Med socialtjänst förstås verksamhet
enligt lagstiftningen om socialtjänst
och den särskilda lagstiftningen
om vård av unga utan samtycke
samt verksamhet som i annat fall
enligt lag handhas av socialnämnd.
Till socialtjänst räknas också verksamhet
hos annan myndighet som
innefattar omprövning av socialnämnds
beslut eller särskild tillsyn
över nämndens verksamhet samt
verksamhet hos kommunal invandrarbyrå.

Med socialtjänst förstås verksamhet
enligt lagstiftningen om socialtjänst
och den särskilda lagstiftningen
om vård av unga och av missbrukare
utan samtycke samt verksamhet
som i annat fall enligt lag handhas av
socialnämnd. Till socialtjänst räknas
också verksamhet hos annan myndighet
som innefattar omprövning
av socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet
samt verksamhet hos kommunal
invandrarbyrå.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio

ar.

19 §

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt
enskild.

2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstiftningen
om viss psykiatrisk vård,

1 Lagen omtryckt 1980:880.

2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstiftningen
om viss psykiatrisk vård eller
om vård av missbrukare utan samtycke
inom socialtjänsten,

SoU 1981/82:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5. utredning enligt 6 § andra stycket lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande,

om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

SoU 1981/82:22 73

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen m. m 1

Motioner 2

Utskottet 5

Allmänt om förslaget 5

Utredning och ansökan om vård 8

Skyddet för de närstående 11

Missbruk under graviditet 15

Vårdens innehåll 17

Vårdtiden 21

Vårdinstitutioner med enskild huvudman 23

Institutionsstyrelserna 26

Tillsyn 27

Övriga motionsspörsmål 28

Vissa följdändringar i LVM-förslaget 30

Ändringar i socialtjänstlagen 33

Ändringar i annan lagstiftning 35

Utskottets hemställan 36

Reservationer 39

Särskilt yttrande 46

Bilagor (av utskottet framlagda eller tillstyrkta lagförslag)

Bil. Sid.

Förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall 1 47

Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) ... 2 54

Förslag till lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda

bestämmelser om vård av unga 3 57

Förslag till lag om ändring i brottsbalken 4 58

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i

brottsbalken 5 59

Förslag till lagom ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen

(1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 6 60

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i

rättshjälpslagen (1972:429) 7 62

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen

(1944:133) om kastrering 8 64

Förslag till lagom ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen
(1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
9 65

Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) ... 10 66

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda
hyresbestämmelser för vissa orter 11 67

SoU 1981/82:22

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i

datalagen (1973:289)

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i

kreditupplysningslagen (1973:1173)

Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413) ...
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

CiOTAB. Stockholm 1981