SfU 1981/82:7

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:7

om åtgärder för att förbättra försäkringsdomstolarnas arbetsläge
m. m. (prop. 1981/82:88) samt anslag till försäkringsöverdomstolen
och försäkringsrätterna (prop. 1981/82:100)

Propositionerna

Proposition 1981182:88

I proposition 1981/82:88 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter,

5. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om

försäkringsdomstolar, m. m.

I propositionen läggs fram förslag om åtgärder för att minska ärendebalanserna
hos försäkringsrätterna och därmed förkorta väntetiderna för att få
ärendena avgjorda.

Förslagen syftar till en minskning av tillströmningen av ärenden till
försäkringsrätterna genom ett utökat omprövningsförfarande hos de allmänna
försäkringskassorna samt överflyttning av vissa ärenden om arbetsgivaravgifter
m. m. till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vidare syftar
förslagen till en ökad målavverkning hos försäkringsrätterna bl. a. genom
ändrade domförhetsregler.

Det föreslås också att en begränsning införs i rätten att fullfölja talan till
försäkringsöverdomstolen.

De nya reglerna avses träda i kraft den 1 april 1982.

Författningsförslagen redovisas i bilaga till betänkandet.

Proposition 1981182:100

Regeringen har i proposition 1981/82:100, bil. 8 (socialdepartementet)
under litt. B. Allmän försäkring m. m., anslagen B 1-2, föreslagit riksdagen
att

1 Riksdagen 1981/82. 11 sami. Nr 7

SfU 1981/82:7

1. till Försäkringsöverdomstolen för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag
av 8 039 000 kr.

2. till Försäkringsrätter för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av
38 478 000 kr.

Motioner

Motioner väckta med anledning av proposition 1981/82:88

I motion 1981/82:345 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen med avslag på regeringens proposition 1981/82:88 som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder för att
förbättra försäkringsdomstolarnas arbetssituation.

I motion 1981/82:1265 av Bonnie Bernström (fp) hemställs att riksdagen
vid behandlingen av proposition 1981/82:88 hos regeringen begär en
skyndsam utredning av frågan om en integrering av försäkringsdomstolarna
med de allmänna förvaltningsdomstolarna.

I motion 1981/82:2140 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen, med avslag på proposition 1981/82:88 i vad avser
domförhet för ensamdomare i fråga om mål där värdet av prövad förmån
understiger 2 500 kr., beslutar att ensamdomare får besluta även i mål där
utgången är uppenbar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringsöverdomstolen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1981182

I motion 1981/82:401 av Anna-Greta Skantz m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en ny försäkringsrätt inrättas
i Malmö.

I motion 1981/82:942 av Sven Aspling m. fl. (s) hemställs

3. att riksdagen beslutar inrätta den 1 januari 1983 en försäkringsrätt för
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, förlagd till Malmö,

4. att riksdagen till Försäkringsrätter (socialdepartementet) för budgetåret
1982/83 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 1 000 000 kr.
ökat förslagsanslag av 39 478 000 kr.,

I motion 1981/82:953 av Håkan Winberg (m) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts om en integrering av försäkringsdomstolarna med de allmänna
förvaltningsdomstolarna.

I motion 1981/82:1133 (motivering i motion 1981/82:1131) av Eric
Holmqvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar inrätta en försäkringsrätt
för Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län den 1 januari 1983, förlagd
till Malmö.

SfU 1981/82:7

Utskottet

Utskottet behandlar nedan dels proposition 1981/82:88 vari regeringen
lagt fram förslag om olika åtgärder för att förbättra försäkringsdomstolarnas
arbetsläge, dels proposition 1981/82:100, bil. 8, i vad den avser anslag för
budgetåret 1982/83 till försäkringsöverdomstolen (B 1) och försäkringsrätterna
(B 2). Vidare behandlar utskottet fyra motioner i anslutning till
proposition 88 och tre motioner i anslutning till förslaget i proposition 100 till
anslag för försäkringsrätterna.

Inledning

Genom beslut vid 1977/78 års riksmöte (prop. 1977/78:20, SfU 1977/78:15,
rskr 1977/78:113) infördes fr. o. m. den 1 januari 1979 en ny besvärsorganisation
inom socialförsäkringen. Tre regionala försäkringsrätter, försäkringsrätten
för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige och försäkringsrätten
för Norra Sverige, övertog de arbetsuppgifter som riksförsäkringsverkets
besvärsavdelning och försäkringsrådet haft. Försäkringsdomstolen
bibehöll sin ställning som högsta besvärsinstans och benämndes
försäkringsöverdomstolen.

Försäkringsrätterna dimensionerades vid tillkomsten för att kunna ta emot
och avverka ca 12 000 mål per år. Under de tre första verksamhetsåren har
emellertid kommit in drygt 47 000 mål i stället för beräknade 36 000 mål.
Dessutom övertog rätterna vid starten år 1979 drygt 11 000 mål, en siffra som
även den väsentligt översteg den beräknade. På grund härav och eftersom
antalet avgjorda mål först under år 1981 motsvarat beräkningarna är
målbalansen vid 1981 års utgång drygt 28 000 mål. Detta innebär en
genomsnittlig handläggningstid av målen på uppemot tre år.

Försäkringsrätterna är domföra med tre yrkesdomare. Dessutom ingår två
nämndemän vid prövning av vissa besvärsmål. Rätterna är organiserade i
avdelningar. I försäkringsrätten för Mellansverige, som är lokaliserad till
Haninge kommun, finns fem avdelningar, i försäkringsrätten för Södra
Sverige, som är lokaliserad till Jönköpings kommun, finns fyra avdelningar
och i försäkringsrätten för Norra Sverige, som är lokaliserad till Umeå
kommun, finns två avdelningar.

Fr. o. m. budgetåret 1980/81 har vissa personalförstärkningar skett vid
rätterna. Antalet domare har ökats från 53 till 66. Därutöver finns
föredragande och biträdande personal till ett sammanlagt antal av 76
personer.

Proposition 1981/82:88

Under år 1980 tillsattes en kommitté (försäkringsdomstolskommittén)
med uppdrag att överväga olika åtgärder för att minska målbalanserna vid

SfU 1981/82:7

försäkringsrätterna. I betänkandet Ds S 1981:9, Försäkringsdomstolarnas
arbetsläge, föreslår kommittén åtgärder som beräknas minska måltillströmningen
till försäkringsrätterna med drygt 3 000 mål per år och öka den årliga
avverkningen med 2 200 mål.

Förslagen innebär ett utvidgat omprövningsförfarande i försäkringskassorna,
överflyttning av vissa målgrupper till de allmänna förvaltningsdomstolarna,
förenklingar och rationaliseringar i försäkringsrätternas arbetsmetoder
och ändringar i försäkringsrätternas domförhetsregler. Samtidigt
föreslås att en fullföljdsbegränsning införs i försäkringsöverdomstolen.

Propositionen grundar sig i allt väsentligt på kommitténs förslag. Utskottet
kommer senare i betänkandet att närmare behandla de olika förslagen.
Innan så sker vill utskottet emellertid ta upp den övergripande frågan om
nuvarande besvärsorganisations ändamålsenlighet.

Redan vid riksdagsbehandlingen av förslaget i proposition 1977/78:20 om
en ändrad besvärsprövning inom socialförsäkringen väcktes frågan om inte
socialförsäkringsprocessen kunde knytas till kammarrätterna i stället för att
man inrättade nya domstolar. Utskottet (SfU 1977/78:15) avvisade en sådan
ordning med hänvisning bl. a. till att kravet på en snabb handläggning var
särskilt framträdande i socialförsäkringsärenden. Utskottet ansåg sig inte
kunna utesluta att en förläggning av prövningen av socialförsäkringsmålen
till kammarrätterna skulle medföra en målökning för deras del som kunde
innebära organisatoriska och praktiska problem med negativa effekter på
handläggningstider både när det gällde socialförsäkringsmålen och kammarrätternas
övriga ärenden.

Under remissbehandlingen av försäkringsdomstolskommitténs förslag har
frågan om en överflyttning av socialförsäkringsprocessen till de allmänna
förvaltningsdomstolarna på nytt aktualiserats av kammarrätten i Stockholm,
länsrätten i Stockholms län och domstolsverket. Frågan har följts upp i tre
motioner, nämligen motion 345 av Gunnar Biörck i Värmdö, motion 953 av
Håkan Winberg och motion 1265 av Bonnie Bernström. I den förstnämnda
motionen yrkar motionären avslag på propositionens förslag om åtgärder
inom nuvarande besvärsorganisation. I stället bör utan dröjsmål undersökas
hur försäkringsdomstolarna bäst kan integreras i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
I de senare motionerna framförs inga erinringar mot propositionens
förslag om åtgärder. Däremot begärs även i dessa motioner att frågan
om en integrering av försäkringsdomstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna
skall utredas.

Håkan Winberg framhåller att behovet av en snabb handläggning av
socialförsäkringsmålen inte har kunnat tillgodoses och att den väsentliga
orsaken härtill torde vara att själva organisationen med särskilda försäkringsrätter
inte är ändamålsenlig. Han påpekar att de balanser som fanns i
kammarrätterna vid tiden för inrättandet av försäkringsrätterna nu i allt
väsentligt är avarbetade och att balansproblemen även för länsrätternas del
synes vara på väg att bemästras. De skäl som tidigare kunde finnas för

SfU 1981/82:7

specialdomstolar inom detta rättsområde föreligger därför inte längre. Man
bör också, framhåller motionären, så långt möjligt undvika specialdomstolar.

Bonnie Bernström hänvisar i sin motion till att det av remissyttrandena
från kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län och domstolsverket
liksom av uttalande av justitiekanslern i anslutning till en inspektion
under hösten 1981 framgår att olika fördelar skulle stå att vinna både för den
rättssökande allmänheten och för de rättskipande instanserna om en
integrering kom till stånd. Motionären framhåller att stora kostnadsbesparingar
för samhället står att nå samtidigt som rättssäkerheten kan upprätthållas.
Särskilt med hänsyn till besparingsmöjligheterna bör därför, anser
motionären, den begärda utredningen komma till stånd utan dröjsmål.

Utskottet har självfallet med oro följt utvecklingen med försäkringsrätternas
årligen ökande målbalanser. Frånsett att beräkningarna om måltillförseln
slagit fel är det också oundvikligt att uppbyggnaden av en helt ny
besvärsorganisation medför problem i inledningsskedet och att man måste
avvakta utvecklingen någon tid innan man kan fastställa om organisationen
är ändamålsenlig eller inte. Utskottet vill erinra om att likartade problem
uppkom de första åren efter omorganisationen av kammarrätterna i början
av 1970-talet och även efter utbrytningen av länsrätterna från länsstyrelserna
i slutet av 1970-talet, detta trots att de nya kammarrätterna och länsrätterna
byggde på likartade tidigare organisationer.

Försäkringsrätterna förefaller nu vara på god väg att kunna bemästra de
svårigheter som funnits under framför allt det första verksamhetsåret.
Avverkningssiffrorna för år 1981 visar på att rätterna numera motsvarar de
förväntningar man haft på dem. Att rätterna har stora balanser till följd av
främst att antagandena om måltillförseln slog fel kan enligt utskottets
uppfattning inte tas till intäkt för att bryta sönder organisationen i ett skede
när den börjat fungera så som var förutsatt.

De överväganden som gjordes i samband med inrättandet av den nya
besvärsorganisationen inom socialförsäkringen gällde om kammarrätterna
skulle anförtros de uppgifter som försäkringsrätterna fick. Genom länsrätternas
tillkomst har frågan kommit i ett annat läge. Förslagen om en
integrering med de allmänna förvaltningsdomstolarna synes utgå från att
länsrätten skall vara första besvärsinstans i socialförsäkringsmålen. Länsrätterna,
som i huvudsak har samma geografiska underlag som de allmänna
försäkringskassorna, handlägger omkring 200 000 mål årligen. De är också
uppbyggda för att pröva en stor mängd ärenden. Antalet överklagade
försäkringskassebeslut kan fortsättningsvis bli omkring 15 000 årligen.
Socialförsäkringsmålen skulle sålunda, om de handlades vid länsrätterna,
numerärt utgöra en förhållandevis liten del av länsrättsmålen. Flertalet
försäkringskasseärenden av enklare beskaffenhet kan vid ett förstärkt
omprövningsförfarande fortsättningsvis antas bli slutligt avgjorda på försäkringskassornas
centralkontor. De fullföljda socialförsäkringsmålen skulle,

SfU 1981/82:7

trots deras relativa fåtal av länsrättsmålen, bli en ur arbetssynpunkt tung
målgrupp hos länsrätterna eftersom många mål innefattar komplicerade
bedömningar och sålunda inte är lämpade för massawerkning. Med den
tidspress länsrätterna arbetar under skall därför risken för att avgörandena
av socialförsäkringsmålen fördröjs inte underskattas. De mål som fullföljdes
till kammarrätt, där de skulle få samma domstolsmässiga prövning som de i
dag får i försäkringsrätterna, skulle sannolikt komma att ha en väl så lång
handläggningstid räknat från beslutet i försäkringskassan som de har f. n. på
grund av balansläget i försäkringsrätterna.

En integration av försäkringsrätterna med kammarrätterna skulle innebära
att måltillströmningen till kammarrätterna ökades med ca 75 % och att deras
organisation fick anpassas härefter. Det är uppenbart att en så genomgripande
förändring av kammarrätterna skulle medföra störningar i övergångsskedet
med menliga följder för målavverkningen.

Som ett vägande skäl mot att inrätta specialdomstolar brukar framhållas
att sådana domstolars målområde blir snävt och att detta medför att
domarnas kunskaper inom andra områden begränsas. Socialförsäkringen,
som berör praktiskt taget alla medborgare, inrymmer emellertid i sig ett
mycket brett register av frågor med anknytningspunkter till de flesta sektorer
i samhället. Rekryteringsunderlaget för försäkringsdomstolarnas personal är
i huvudsak detsamma som för förvaltningsdomstolarna och de allmänna
domstolarna. En övergång mellan olika domstolsorganisationer har också
blivit alltmer vanlig. En sådan utveckling är i sig önskvärd och bidrar till att
tillföra de olika domstolarna värdefulla kunskaper från andra områden av
samhällslivet än domstolens eget. Härmed försvagas argumenten mot
försäkringsrätterna såsom specialdomstolar.

Det anförda föranleder utskottet till slutsatsen att det inte finns anledning
ifrågasätta försäkringsdomstolsorganisationens ändamålsenlighet och att en
integrering av försäkringsdomstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna
inte skulle vara till gagn för samhället eller den enskilde. Det är
tvärtom angeläget att försäkringsrätterna nu får arbetsro inför sin krävande
uppgift att minska målbalanserna. Utskottet återkommer senare i betänkandet
till frågan om personalförstärkningar för att få ned balanserna till en
acceptabel nivå. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna 345,
953 och 1265, förstnämnda motion i motsvarande del.

Utskottet övergår härefter till att behandla de olika åtgärdsförslagen i
propositionen.

I samband med den nya besvärsorganisationens tillkomst fick försäkringskassorna
möjlighet att ompröva och under vissa förutsättningar ändra sina
beslut. Vid besvär av enskild kan sålunda försäkringskassa, om den finner att
besvären helt bör bifallas, göra detta. I annat fall skall besvären överlämnas
till försäkringsrätten. I avsikt att minska måltillströmningen till försäkringsrätterna
föreslås nu i propositionen att försäkringskassorna vid sin omprövning
också skall ha möjlighet att endast delvis bifalla besvären. Är den

SfU 1981/82:7

försäkrade fortfarande missnöjd med kassans beslut kan han besvära sig över
det till försäkringsrätten.

Avsikten med den ändrade omprövningsordningen är att omprövningen
skall utföras av en överordnad befattningshavare på centralkontoret.
Beslutet skall därvid få en beslutsmotivering som mera direkt tar sikte på den
argumentation som den försäkrade har åberopat till stöd för sin talan.
Utskottet, som tillstyrker förslaget, anser att förstärkningen av omprövningsinstitutet
har förutsättningar att bli ett effektivt medel att begränsa
måltillströmningen till försäkringsrätterna. Det är därför synnerligen angeläget
att försäkringskassorna ägnar omprövningen och beslutsmotiveringen
största omsorg.

I propositionen föreslås vidare att besvärsprövningen av mål om arbetsgivaravgifter,
pensionsgrundande inkomst och beräkningen av underlag för
egenavgifter skall lyftas ur socialförsäkringsprocessen och anförtros de
allmänna förvaltningsdomstolarna. För arbetsgivaravgiftsmålens del blir
besvärsinstanserna kammarrätten i Stockholm - regeringsrätten, medan för
övriga mål besvärsinstanserna blir länsrätt - kammarrätt - regeringsrätten.
Utskottet biträder även detta förslag.

För att få en snabbare genomströmning av mål i försäkringsrätterna
föreslås i propositionen dels att vissa förenklingar och rationaliseringar i
arbetsmetoderna genomförs, dels en ändring i domförhetsreglerna. Förslaget
i sistnämnda hänseende innebär att i de fall försäkringsrätten enligt
nuvarande regler är domför med tre yrkesdomare rätten skall kunna vara
domför med en yrkesdomare vid avgöranden som inte innebär att målet
prövas i sak och vid avgöranden av mål där värdet av den förmån som är
under prövning i rätten understiger 2 500 kr. Något förslag om införande av
en värdegräns har inte lagts fram av kommittén. Denna har i stället föreslagit
att ensamdomare skall ha rätt att avgöra mål som f. n. kan avgöras av tre
yrkesdomare om utgången av målet är uppenbar.

Sven Aspling m. fl. yrkar i motion 2140 avslag på propositionens förslag
om att ensamdomare skall kunna avgöra mål där värdet av den förmån som
skall prövas understiger 2 500 kr. I stället förordar motionärerna att
kommitténs förslag genomförs.

Motionärerna framhåller att det inte minst mot bakgrund av att
försäkringskassornas beslut kommer att få en kvalificerad granskning av en
överordnad befattningshavare på försäkringskassornas centralkontor knappast
är lämpligt att en ensamdomare prövar mål i försäkringsrätt. Förslaget
rimmar också illa, menar motionärerna, med förslaget att införa fullföljdsbegränsning
i försäkringsöverdomstolen, eftersom det senare förslaget
bygger på att försäkringskassornas beslut får en fullgod domstolsprövning i
försäkringsrätterna. Motionärerna påpekar också att vinsterna av förslaget i
ökad målavverkning blir marginella, i förhållande till kommittéförslaget 600
mål per år, samtidigt som man kan befara att de organisatoriska förändringar

SfU 1981/82:7

som måste genomföras till följd av förslaget kan komma att inverka menligt
på avverkningen av övriga mål.

Utskottet anser att varje åtgärd som är ägnad att underlätta avverkningen
av försäkringsrätternas balanser måste tas till vara, med hänsyn till det
rättssäkerhetsintresse som också finns i att målen får en acceptabel
handläggningstid. Förslaget om en ensamdomarprövning i mål som rör lägre
värden är utformat som en minimiregel med möjlighet att, om det är påkallat
av särskild anledning, låta tre domare pröva målet. Departementschefen har
vidare framhållit att ensamdomarregeln måste noggrant följas och att hon
självfallet är beredd ta upp frågan om jämkningar i regeln om det visar sig
befogat. Mot bakgrund av det anförda är utskottet berett tillstyrka
propositionen i nu behandlad del. Motion 2140 i motsvarande del avstyrks
följaktligen.

I propositionen föreslås, som tidigare nämnts, att en begränsning införs i
rätten att fullfölja talan till försäkringsöverdomstolen. Prövningstillstånd
skall därvid inte bara - efter mönster från högsta domstolen och regeringsrätten
- kunna meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen
att talan prövas i försäkringsöverdomstolen (prejudikatsdispens) eller det
finns synnerliga skäl för sådan prövning, såsom att grund för resning
föreligger eller att målets utgång i försäkringsrätten uppenbarligen beror på
grovt förbiseende eller grovt misstag, utan även om det finns anledning att
ändra det beslut försäkringsrätten kommit till. Utskottet tillstyrker förslaget.

Som redovisats på s. 4 ovan har Gunnar Biörck i Värmdö i motion 345
yrkat avslag på proposition 88. Utskottet har ovan tillstyrkt förslagen i
propositionen på samtliga punkter, vilket innebär att utskottet avstyrker
motion 345 i motsvarande del.

I motion 2140 av Sven Aspling m. fl. framhåller motionärerna att det är
angeläget att regeringen noga följer effekterna av propositionens förslag till
olika åtgärder även för försäkringsöverdomstolens del med hänsyn till att en
ökad målawerkning i försäkringsrätterna kan förväntas öka måltillströmningen
till försäkringsöverdomstolen. Motionärerna erinrar om att domstolen
ställt sig tveksam till om införandet av prövningstillstånd medför några
större lättnader i domstolens arbetsbörda. Skulle tendensen till ökade
balanser visa sig bör, menar motionärerna, regeringen snarast vidta åtgärder
för att hålla målbalanserna vid domstolen på en acceptabel nivå.

Utskottet är ense med motionärerna om att det är lika angeläget att
regeringen i fortsättningen följer försäkringsöverdomstolens arbetsläge som
försäkringsrätternas och att regeringen om besvärande balanser skulle
uppstå snarast vidtar åtgärder. Utskottet förutsätter emellertid att så sker
utan något särskilt tillkännagivande härom. Motion 2140 i motsvarande del
får härmed anses besvarad.

SfU 1981/82:7

Proposition 1981182:100, bil. 8 (B 1 och 2)

Utskottet behandlar slutligen anslagen för budgetåret 1982/83 till försäkringsöverdomstolen
och försäkringsrätterna.

För försäkringsöverdomstolens del har i proposition 1981/82:100, bil. 8
under anslaget B 1 medel för nästa budgetårs verksamhet beräknats med
utgångspunkt i domstolens huvudförslag. Utskottet, som ovan berört
domstolens arbetsläge, har ingen erinran häremot.

Mot bakgrund av de stora ärendebalanserna i försäkringsrätterna förslås i
budgetpropositionen personalförstärkningar vid samtliga rätter. Departementschefen
har beräknat medel för vid försäkringsrätten för Södra Sverige 9
domare, 6 föredragande och 4 biträden, vid försäkringsrätten för Mellansverige
3 domare, 1 föredragande och 2 biträden och vid försäkringsrätten för
Norra Sverige 1 domare, 1 föredragande och 1 biträde. Förstärkningarna
medför bl. a. att försäkringsrätten för Södra Sverige får en ordinarie femte
avdelning och en extra avdelning.

I tre socialdemokratiska motioner, motion 942 av Sven Aspling m. fl.,
motion 401 av Anna-Greta Skantz m. fl. och motion 1133 av Eric Holmqvist
m. fl. begärs att en fjärde försäkringsrätt skall inrättas med Malmöhus,
Kristianstads och Blekinge län som domkrets och förläggas till Malmö. I
samtliga motioner framhålls att det är angeläget att minska ärendebalanserna
vid försäkringsrätterna och att en försäkringsrätt i Malmö skulle ge
betydande resursförstärkningar. Sven Aspling m. fl. anser därvid att de till
försäkringsrätten för Södra Sverige föreslagna medelsförstärkningarna skall
användas fr. o. m. den 1 januari 1983 för inrättande av 30 tjänster i den
föreslagna nya rätten. Därutöver bör anslaget till försäkringsrätterna ökas
med 1 milj. kr. för kostnader för lokaler m. m. i den nya rätten.

Anna-Greta Skantz m. fl. framhåller att fördelar av organisatorisk art och
ur rekryteringssynpunkt står att vinna om man inrättade en försäkringsrätt
för Skåne och Blekinge i stället för att bygga ut försäkringsrätten för Södra
Sverige. Särskilt understryker motionärerna att för en lokalisering till Malmö
talar befolkningsunderlagets storlek, närheten till juridiska fakulteten i Lund
och de unika resurserna i Malmö-Lundområdet, vilka säkerställer tillgången
på kvalificerad medicinsk expertis inom nära nog samtliga specialiteter och
ger förutsättningar för snabba utredningar. Motionärerna pekar också på att
tillgången på lokaler för offentlig verksamhet är stor i Malmö.

Utskottet har vid de närmast föregående riksmötena avstyrkt motionsyrkanden
om inrättande av en försäkringsrätt i Malmö. Vid 1979/80 års
riksmöte skedde detta med hänvisning till att frågan om ytterligare en
försäkringsrätt var för tidigt väckt. Vid föregående riksmöte hänvisade
utskottet bl. a. till försäkringsdomstolskommitténs pågående arbete. Några
delade meningar om att förstärkningar av organisationen är helt nödvändiga
för att bringa ner balanserna finns inte. Däremot är utskottet inte ense med
motionärerna om att förstärkningarna skulle få en bättre effekt om de

1* Riksdagen 1981/82. 4 sami. Nr 7

SfU 1981/82:7

användes för att inrätta en ny försäkringsrätt från årsskiftet 1982-1983.
Förutom att ett genomförande av motionsförslagen skulle föranleda avsevärt
ökade kostnader fr. o. m. budgetåret 1983/84 skulle det också förhindra att
angelägna förstärkningar kan sättas in vid försäkringsrätten för Södra
Sverige redan innevarande år. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till
motion 942 i nu behandlad del och till motionerna 401 och 1133 och biträder
propositionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

Åtgärder för att förbättra försäkringsdomstolarnas arbetsläge (prop. 1981/
82:88)

1. beträffande integrering av försäkringsdomstolarna med de
allmänna förvaltningsdomstolarna

att riksdagen avslår motion 1981/82:345 i motsvarande del och
motionerna 1981/82:953 och 1981/82:1265,

2. beträffande domförhetsreglerna i försäkringsrätterna

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:88 i motsvarande
del och med avslag på motion 1981/82:345 i motsvarande del
och motion 1981/82:2140 yrkande 1 antar det i propositionen
framlagda förslaget till ny lydelse av 7 § lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar,

3. beträffande åtgärder i övrigt för att förbättra försäkringsdomstolarnas
arbetsläge m. m.

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:88 och med
avslag på motion 1981/82:345, båda i motsvarande delar, antar
de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar i
vad förslaget inte behandlats under moment 2 ovan,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

5. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar, m. m.,

4. beträffande försäkringsöverdomstolens arbetsläge
att riksdagen avslår motion 1981/82:2140 yrkande 2.

SfU 1981/82:7

Anslag till försäkringsöverdomstolen (prop. 1981182:100, bil. 8, B 1)

5. att riksdagen till Försäkringsöverdomstolen för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 8 039 000 kr.

Anslag m. m. till försäkringsrätterna (prop. 1981182:100, bil. 8, B 2)

6. beträffande försäkringsrätt i Malmö

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:942 yrkande 3, 1981/
82:401 och 1981/82:1133,

7. beträffande anslag till försäkringsrätterna

att riksdagen med bifall till propositionen 1981/82:100 i
motsvarande del och med avslag på motion 1981/82:942
yrkande 4 till Försäkringsrätter för budgetåret 1982/83 anvisar
ett förslagsanslag av 38 478 000 kr.

Stockholm den 10 februari 1982

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Maj Pehrsson (c), Helge
Karlsson (s), Allan Åkerlind (m), Börje Nilsson (s), Gösta Andersson (c),
Ralf Lindström (s), Lars-Åke Larsson (s), Siri Häggmark (m), Arne
Andersson i Gustafs (c), Lena Öhrsvik (s), Martin Olsson (c), Lars-Erik
Lovden (s) och Kerstin Sandborg (fp).

SfU 1981/82:7

Reservationer

1. Integrering av försäkringsdomstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna Nils

Carlshamre (m), Allan Åkerlind (m), Siri Häggmark (m) och Kerstin
Sandborg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 6 med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Vid riksdagsbeslutet år 1977 anfördes som ett avgörande skäl för att inrätta
särskilda försäkringsrätter i stället för att förlägga prövningen i socialförsäkringsmålen
på mellannivå till kammarrätterna att kravet på en snabb
handläggning i dessa mål var särskilt framträdande. Målen bedömdes
sålunda få en snabbare handläggning i försäkringsrätterna än i kammarrätterna.
Bakom denna bedömning låg det förhållandet att kammarrättsorganisationen
redan var hårt belastad och sedan länge hade stora målbalanser.

Utskottet kan nu konstatera att behovet av en snabb handläggning inte har
kunnat tillgodoses och att väntetiderna i försäkringsrätterna inte är
godtagbara. Det kan inte uteslutas att en väsentlig orsak härtill är att den nya
organisationen inte är ändamålsenlig. Principiellt bör man också så långt
möjligt undvika specialdomstolar. Utvecklingen vid försäkringsrätterna har
enligt utskottets mening visat att det inte längre finns bärande skäl för att
frångå denna princip för socialförsäkringsprocessens del.

Vid inrättandet av försäkringsrätterna uttalades från statsmakternas sida
att man i en framtid kunde överväga att integrera försäkringsrätterna och de
allmänna förvaltningsdomstolarna med varandra. Utskottet anser att tiden
bör vara mogen för att fullfölja dessa intentioner. Såsom förordats i
motionerna 1981/82:345, 953 och 1265 bör riksdagen begära att regeringen
tillkallar en utredning med uppdrag att utreda förutsättningarna för en
integrering av försäkringsdomstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande integrering av försäkringsdomstolarna med de
allmänna förvaltningsdomstolarna

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:345 i motsvarande
del och till motionerna 1981/82:953 och 1981/82:1265 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
integrering av försäkringsdomstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna
.

SfU 1981/82:7

2. Domförhetsreglerna i försäkringsrätterna

Sven Aspling, Helge Karlsson, Börje Nilsson, Ralf Lindström, Lars-Åke
Larsson, Lena Ohrsvik och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande lydelse:

Förslaget om en utvidgning av behörigheten för ensamdomare att
handlägga mål där värdet av tvisten understiger 2 500 kr. har som nämnts
tillkommit först under beredningen i socialdepartementet och sålunda inte
varit föremål för remissbehandling. Utskottet vill emellertid erinra om att
redan de mindre långtgående förslag om ensamdomarbehörighet som
kommittén lagt fram har föranlett viss kritik under remissbehandlingen ur
främst rättssäkerhetssynpunkt. Som ett motiv för propositionens förslag
hänvisas till att en förenklad handläggning i mål av mindre värde tillämpas
såväl vid tingsrätterna i vissa tvistemål som i länsrätterna i taxeringsmål.

Försäkringsdomstolskommittén tog upp frågan om en utvidgning av
ensamdomarbehörigheten till att avse även mål av mindre värde och gjorde
därvid jämförelser med bl. a. enklare handläggningar av taxeringsmål i
länsrätterna. Kommittén erinrade om att skattemålen prövades i tre
instanser till skillnad mot socialförsäkringsmålen som prövades i två. Mot
denna bakgrund kunde kommittén, som för sin del hade svårt att se varför
den ena gruppen förvaltningsmål skulle förses med bättre rättstrygghet än
den andra, inte motivera en försvagning av socialförsäkringsprocessen
genom en urholkning av domförheten i försäkringsrätterna.

Utskottet delar denna bedömning. Försäkringsrätterna är uppbyggda som
kollegiala domstolar efter förebild från kammarrätterna och har följaktligen
en handläggningsordning som inte är jämförbar med tingsrätter och
länsrätter. Genom den föreslagna förstärkta omprövningsordningen kommer
besluten i försäkringskassorna att få en kvalificerad granskning av en
överordnad befattningshavare på försäkringskassans centralkontor. Det är
då knappast lämpligt att ensamdomare prövar mål i försäkringsrätterna i den
omfattning som föreslagits i propositionen. Förslaget rimmar också illa med
förslaget att införa fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen, eftersom
en sådan begränsning förutsätter att en fullgod domstolsprövning kan
garanteras i underinstansen.

Mot denna bakgrund finner utskottet att det måste finnas mycket starka
skäl för att gå längre än vad kommittén föreslagit beträffande ensamdomarhandläggning.
Vinsten med förslaget blir emellertid marginell och innebär
med utgångspunkt i propositionens beräkningar en ökad målawerkning med
2-4 mål per avdelning och månad, en siffra som skall jämföras med att
avdelningarna kan beräknas avgöra 130-140 mål per avdelning och månad.
Man bör då också ta i beaktande att organisatoriska förändringar vid rätterna

SfU 1981/82:7

blir nödvändiga för att frigöra domare för handläggningen av ensamdomarmål
och att detta kan inverka menligt på avverkningen av övriga mål.

Utskottet finner på grund av det anförda att regeringens förslag om
ensamdomarbehörighet bör avslås och att i stället kommittéförslaget bör
genomföras.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Sorn
redovisats” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse.

Som redovisats på s. 4 ovan har Gunnar Biörck i Värmdö i motion 345
yrkat avslag på förslagen i proposition 88. Utskottet har med den ändring
som framgår ovan tillstyrkt propoitionen, vilket innebär att utskottet
avstyrker motion 345 i motsvarande del.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande domförhetsreglerna i försäkringsrätterna

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2140 yrkande 1 och
med anledning av proposition 1981/82:88 i motsvarande del
samt med avslag på motion 1981/82:345 i motsvarande del antar
följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse av 7 §
lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar.

Föreslagen lydelse

Försäkringsrätten är domför med
enbart en ledamot, som är försäkringsrättsråd
eller försäkringsrättsassessor,
i fall som avses i 3 § andra
stycket 1-3. Detsamma gäller vid
avgörande av mål där värdet av den
förmån som är under prövning i
rätten understiger 2 500 kronor och
det överklagade beslutet inte är
sådant som avses i första stycket.
Om det av särskild anledning är
påkallat, prövas ett mål som förut
sagts i stället av tre ledamöter, som
är försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessorer.

Utskottets förslag

Försäkringsrätten är domför med
enbart en ledamot, som är försäkringsrättsråd
eller försäkringsrättsassessor,
i fall som avses i 3 § andra
stycket 1-3. Detsamma gäller vid
avgörande av mål där utgången är
uppenbar och det överklagade beslutet
inte är sådant som avses i
första stycket. Om det av särskild
anledning är påkallat, prövas ett mål
som förut sagts i stället av tre ledamöter,
som är försäkringsrättsråd
eller försäkringsrättsassessorer.

3. Anslag m. m. till försäkringsrätterna

Sven Aspling, Helge Karlsson, Börje Nilsson, Ralf Lindström, Lars-Åke
Larsson, Lena Öhrsvik och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser:

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 10 med ”biträder propositionen” bort ha följande
lydelse:

SfU 1981/82:7

I reservationer till utskottets betänkanden SfU 1979/80:13 och 1980/81:24
har utskottets socialdemokratiska ledamöter föreslagit att en fjärde försäkringsrätt
inrättas i Malmö. Skälen härför har blivit än starkare mot
bakgrunden av att ärendebalanserna och därmed väntetiden i försäkringsrätterna
ökat ytterligare under år 1981. De föreslagna åtgärderna för att
förbättra försäkringdomstolarnas arbetsläge bör kunna medföra en balans
mellan måltillströmning och målawerkning. För att därutöver bringa ner
ärendebalans och väntetider till en godtagbar nivå fordras emellertid en
betydande resursförstärkning. Det bästa sättet att åstadkomma en sådan är,
som framhållits i motionerna 1981/82:401, 942 och 1133, att en ny
försäkringsrätt i Malmö inrättas i stället för att försäkringsrätten i Jönköping
byggs ut ytterligare.

För motionärernas alternativ talar främst att det finns väsentligt bättre
förutsättningar i Malmö-Lundområdet än i Jönköping att rekrytera en ny
lämplig personal och få tillgång till kvalificerad medicinsk expertis.
Befolkningsunderlaget i Skåne och Blekinge är också så stort att en särskild
försäkringsrätt för sydligaste Sverige är motiverad. Man skulle samtidigt
också kunna undvika att Jönköpingsrätten blev alltför stor för en rationell
organisation. Utskottet biträder följaktligen förslaget i motion 942 att de i
budgetpropositionen föreslagna förstärkningarna för Jönköpingsrätten
används för att inrätta en försäkringsrätt i Malmö fr. o. m. den 1 januari
1983. Därutöver bör anslås 1 milj. kr. för lokaler, utrustning, expenser
etc.

dels att utskottet under momenten 6 och 7 bort hemställa

6. beträffande försäkringsrätt i Malmö

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:942 yrkande 3,
1981/82:401 och 1981/82:1133, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om en försäkringsrätt i Malmö,

7. beträffande anslag till försäkringsrätterna

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:942 yrkande 4 och
med anledning av proposition 1981/82:100 i motsvarande del till
Försäkringsrätter för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag
av 39 478 000 kr.

SfU 1981/82:7

Bilaga

Författningsförslag i proposition 1981/82:88

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 1, 3 och 7 §§ lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1§

Försäkringsöverdomstolen är högsta försäkringsdomsol i mål som fullföljes
dit från försäkringsrätt eller från arbetsmarknadsstyrelsen eller som
arbetsmarknadsstyrelsen underställer domstolens prövning.

Försäkringsrätt är försäkringsdomstol
närmast under försäkringsöverdomstolen
i mål som fullföljes
dit från allmän försäkringskassa,
lokal skattemyndighet eller riksförsäkringsverket.

Försäkringsrätter skall finnas till ett antal av tre.

Försäkringsrätt är försäkringsdomstol
närmast under försäkringsöverdomstolen
i mål som fullföljes
dit från allmän försäkringskassa eller
riksförsäkringsverket.

3 §

Försäkringsöverdomstolen är domför med fem ledamöter. Av dem skall
tre vara lagfarna.

Domstolen är domför med endast
tre lagfarna ledamöter

1. vid prövning av besvär över
beslut som ej innebär avgörande av
saken,

2. vid förordnande i avvaktan på
målets avgörande samt vid annan
åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut genom vilket domstolen
skiljer sig från målet utan att
detta har prövats i sak,

4. vid avgörande av mål där
utgången är uppenbar.

Domstolen är domför med endast
tre ledamöter varav två lagfarna

1. vid prövning av besvär över
beslut som ej innebär avgörande av
saken,

2. vid förordnande i avvaktan på
målets avgörande samt vid annan
åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut genom vilket domstolen
skiljer sig från målet utan att
detta har prövats i sak,

4. vid behandling av frågor om
prövningstillstånd.

I de fall som avses i andra stycket
1-3 är domstolen även domför med
tre lagfarna ledamöter.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppkommer i mål fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning, får målet hänskjutas till avgörande av försäkringsöverdomstolen
i dess helhet. Därvid skall samtliga ledamöter deltaga i
avgörandet, om ej laga hinder möter.

7 §

Försäkringsrätt är domför med tre ledamöter som är försäkringsrättsråd
eller försäkringsrättsassessorer. Härutöver skall två nämndemän ingå i rätten
vid prövning av besvär över

1. beslut som i allmän försäkringskassa har avgjorts av pensionsdelegation,

2. beslut som i allmän försäkringskassa har avgjorts av försäkringsnämnd i
dess helhet och

3. beslut enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre bestämmelser.

Försäkringsrätt är alltid domför Försäkringsrätten är domför med

utan nämndemän i fall som avses i 3 § enbart en ledamot, som är försäk andra

stycket. ringsrättsråd eller försäkringsrättsas sessor,

i fall som avses i 3 § andra
stycket 1-3. Detsamma gäller vid
avgörande av mål där värdet av den
förmän som är under prövning i
rätten understiger 2 500 kronor och
det överklagade beslutet inte är
sådant som avses i förs ta stycket. Om
det av särskild anledning är påkallat,
prövas ett mål som förut sagts i stället
av tre ledamöter, som är försäkringsrätts
råd eller försäkringsrättsassessorer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.

SfU 1981/82:7

2. Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 35 § skall lyda ”Särskilda regler om besvär
hos regeringsrätten och försäkringsöverdomstolen”,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 37 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

31 §

Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling
som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit.
Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad
den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

Kräves särskilt tillstånd för prövning
av besvär till regeringsrätten,
skall kammarrättens beslut innehålla
uppgift härom och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

Kräves särskilt tillstånd för prövning
av besvär till regeringsrätten
eller försäkringsöverdomstolen, skall
kammarrättens eller försäkringsrättens
beslut innehålla uppgift härom
och om de grunder på vilka sådant
tillstånd meddelas.

37 a §

Vad som sägs i 35 § första och
andra styckena, 36 § och 37 § tredje
stycket om besvär hos regeringsrätten
över kammarrättens beslutskall även
tillämpas på besvär hos försäkringsöverdomstolen
över försäkringsrättens
beslut. Försäkringsöverdomstolen
skall dock alltid meddela prövningstillstånd,
om det finns anledning
att ändra det slut som försäkringsrätten
har kommit till.

Besvär som har anförts av riksförsäkringsverket
prövas av försäkringsöverdomstolen
utan prövningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.1 fråga om besvär över beslut som
har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

SfU 1981/82:7

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1 dels

att 20 kap. 10 § skall betecknas 20 kap. 10 a §,
dels att 20 kap. 10 a-13 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 kap. 10 §, av nedan angivna
lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

20 kap.
10 §

10 a

Allmän försäkringskassa skall
ändra beslut i ärende angående försäkring
enligt denna lag, som har
fattats av kassan och ej har prövats
av försäkringsrätt,

1. om beslutet på grund av skrivfel,
räknefel eller annat sådant förbiseende
innehåller uppenbar oriktighet,

Beslut av en allmän försäkringskassa
i ärenden om försäkring enligt
denna lag skall omprövas av kassan,
om det begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet inte har
meddelats med stöd av 10 a §.

Vid omprövningen får beslutet inte
ändras till den enskildes nackdel.

Om omprövning begärs av ett
beslut och riksförsäkringsverket anför
besvär över samma beslut, skall
försäkringskassan sända över ärendet
till försäkringsrätten utan föregående
omprövning. Begäran om omprövning
skall därvid i försäkringsrätten
anses som en besvärsinlaga.

§2

Även om begäran om omprövning
inte har framställts, skall försäkringskassan
ändra ett beslut i ett ärende
om försäkring enligt denna lag, som
har fattats av kassan och ej har
prövats av försäkringsrätten,

1. om beslutet på grund av skrivfel,
räknefel eller annat sådant förbiseende
innehåller uppenbar oriktighet,

1 Lagen omtryckt 1977:630.

2 Senaste lydelse (10 §) 1980:315.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

2. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av att det har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag,

3. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av uppenbart felaktig rättstilllämpning
eller annan liknande
orsak.

Ändring får underlåtas om den
oriktighet som vidlåder beslutet är av
ringa betydelse.

Beslut får ej ändras till försäkrads
nackdel såvitt gäller förmån som har
förfallit till betalning och ej heller i
annat fall om synnerliga skäl äro
däremot.

Fråga om ändring enligt denna
paragraf får ej tagas upp sedan mer
än två år förflutit från den dag då
beslutet meddelades. Ändring får
dock ske även efter utgången av
denna tid, om det först därefter har
kommit fram att beslutet har fattats
på uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag eller om annat
synnerligt skäl föreligger.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa
eller riksförsäkringsverket
i ärende angående försäkring
enligt denna lag föres hos försäkringsrätt
genom besvär.

Föreslagen lydelse

2. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av att det har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag,

3. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av uppenbart felaktig rättstilllämpning
eller annan liknande
orsak.

Ändring behöver inte göras om
oriktigheten är av ringa betydelse.

Ett beslut får ej ändras till den
försäkrades nackdel såvitt gäller förmån
som har förfallit till betalning
och ej heller i annat fall om det finns
synnerliga skäl mot det.

En fråga om ändring enligt denna
paragraf får ej tagas upp sedan mer
än två år förflutit från den dag då
beslutet meddelades. Ändring får
dock ske även efter utgången av
denna tid, om det först därefter har
kommit fram att beslutet har fattats
på uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag eller om det finns
andra synnerliga skäl.

§3

Beslut av allmän försäkringskassa
eller riksförsäkringsverket i ärenden
om försäkring enligt denna lag får
överklagas hos försäkringsrätten genom
besvär. Försäkringskassans beslut
får dock inte överklagas av en
enskild innan kassan har omprövat
sitt beslut enligt 10 §. Besvär som
anförs av en enskild innan beslutet
har omprövats skall anses som en
begäran om omprövning enligt
nämnda paragraf.

3 Senaste lydelse 1978:30.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

Att talan mot försäkringsrätts
beslut föres genom besvär hos försäkringsöverdomstolen
framgår av
förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

När besvär mot allmän försäkringskassas
beslut anförts av enskild,
skall kassan taga upp det överklagade
beslutet till ny prövning även om
omständighet som anges i 10 § första
stycket ej föreligger. Ändring får
därvid göras endast i enlighet med
klagandens yrkande. Sker sådan
ändring, skola besvären anses förfallna.
1 annat fall skall kassan översända
besvären med eget yttrande till
försäkringsrätten.

Riksförsäkringsverket har att verka
för att bestämmelserna om den
allmänna försäkringen tillämpas likformigt
och rättvist. Verket får, även
till förmån för enskild part, föra
talan mot försäkringsrätts och allmän
försäkringskassas beslut samt
begära ändring enligt 10 §.

I mål, där enskild part anför
besvär hos försäkringsrätt mot allmän
försäkringskassas beslut, bestämmer
riksförsäkringsverket huruvida
verket skall vara part i målet.
Även om riksförsäkringsverket beslutat
att ej vara part, får försäkringsrätten
förelägga verket att svara
i målet, om särskilda skäl föreligga Den

omständigheten att riksförsäkringsverket
icke varit part i försäkringsrätt
utgör ej hinder för ver -

Föreslagen lydelse

Att försäkringsrättens beslut
överklagas genom besvär hos försäkringsöverdomstolen
framgår av förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

§4

Riksförsäkringsverket har att verka
för att bestämmelserna om den
allmänna försäkringen tillämpas likformigt
och rättvist. Verket får, även
till förmån för enskild part, överklaga
försäkringsrätts och allmän försäkringskassas
beslut samt begära
ändring enligt 10 a §.

I mål, där en enskild part hos
försäkringsrätten överklagar en allmän
försäkringskassas beslut, bestämmer
riksförsäkringsverket om
verket skall vara part i målet. Även
om riksförsäkringsverket beslutat
att ej vara part, får försäkringsrätten
förelägga verket att svara i målet,
om det finns särskilda skäl.

Den omständigheten att riksförsäkringsverket
icke varit part i försäkringsrätten
hindrar ej verket att

4 Senaste lydelse 1978:30.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

ket att föra talan mot försäkringsrättens
beslut. Anför enskild part
besvär över försäkringsrätts beslut,
är verket alltid motpart.

Föreslagen lydelse

överklaga försäkringsrättens beslut.
Om en enskild part överklagar försäkringsrättens
beslut, är verket alltid
motpart.

13 §5

Besvärshandling skall tillställas den myndighet som meddelat beslutet.

Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till en
försäkringsdomstol, riksförsäkringsverket eller en allmän försäkringskassa,
som ej är rätt myndighet enligt första stycket, skall besvärshandlingen
översändas till den rätta myndigheten och anses inkommen i rätt tid.

Vid besvär över beslut i mål eller Vid besvär över beslut i mål eller

ärende angående försäkring enligt ärenden om försäkring enligt denna

denna lag skall besvärshandlingen
vara inkommen inom två månader
från den dag då klaganden erhöll del
av beslutet eller, om besvären
anförts av riksförsäkringsverket,
inom två månader från den dag då
beslutet meddelades.

Allmän försäkringskassas, riksförsäkringverkets
och försäkringsrätts
beslut lända till omedelbar efterrättelse,
om ej annat föreskrivits i
beslutet eller bestämmes av domstol
som har att pröva beslutet.

lag skall besvärshandlingen vara inkommen
inom två månader från den
dag då klaganden/ic/c del av beslutet
eller, om besvären anförts av riksförsäkringsverket,
inom två månader
från den dag då beslutet meddelades.

Vad som sägs i denna paragraf om
besvär skall i tillämpliga delar gälla
en begäran om omprövning enligt
10 §.

Allmän försäkringskassas, riksförsäkringsverkets
och försäkringsrätts
beslut skall omedelbart gälla,
om ej annat föreskrivits i beslutet
eller bestäms av den domstol som har
att pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982. I fråga om ny prövning av och
besvär över beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

5 Senaste lydelse 1980:315.

SfU 1981/82:7

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 26 och 38 §§ lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Riksförsäkringsverket må, när
synnerliga skäl därtill föreligga, medgiva
anstånd helt eller delvis med
erläggande av påfört avgiftsbelopp,
som uppbäres av verket och förfaller
till betalning efter det ansökan om
anstånd gjorts. Anståndstiden må
bestämmas till längst två månader
efter utgången av den månad, varunder
beloppet skolat erläggas.
Söker arbetsgivare rättelse av avgiftspåföring
enligt 36 § eller anför
han besvär över beslut av riksförsäkringsverket
enligt 38 § må anstånd
meddelas även på ansökan som ingivits
efter det beloppet förfallit till
betalning. Sådant anstånd må beviljas
intill dess två månader förflutit
från dagen för riksförsäkringsverkets
eller försäkringsdomstols avgörande
i saken.

Sedan anstånd meddelats, må det
av anståndet omfattade avgiftsbeloppet
icke indrivas under tiden för
anståndet, ej heller må restavgift
uttagas för beloppet.

Är arbetsgivare berättigad att utfå
för mycket erlagd arbetsgivaravgift,
må denna tagas i anspråk för gäldande
av arbetsgivaravgift, som med
anståndet avres.

Föreslagen lydelse

§2

Om det finns synnerliga skäl får
riksförsäkringsverket medge anstånd
helt eller delvis med erläggande av
påfört avgiftsbelopp som uppbärs av
verket och förfaller till betalning
efter det att ansökan om anstånd har
gjorts. Anståndstiden får bestämmas
till längst två månader efter
utgången av den månad, då beloppet
skulle ha erlagts. Söker en arbetsgivare
rättelse av avgiftspåföring
enligt 36 § eller anför han besvär
över beslut av riksförsäkringsverket
enligt 38 §, får anstånd meddelas
även på ansökan som har ingetts
efter det att beloppet har förfallit till
betalning. Sådant anstånd får beviljas
intill dess två månader har förflutit
från dagen för riksförsäkringsverkets,
kammarrättens eller regeringsrättens
avgörande i saken.

Sedan anstånd har meddelats, får
det avgiftsbelopp som omfattas av
anståndet inte drivas in under tiden
för anståndet, ej heller får restavgift
tas ut för beloppet.

Är en arbetsgivare berättigad att
fä ut för mycket erlagd arbetsgivaravgift,
får denna tas i anspråk för att
betala sådan arbetsgivaravgift som
omfattas av anståndet.

1 Lagen omtryckt 1974:938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1981:696.

2 Senaste lydelse 1978:38.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har anståndstiden gått till ända
utan att avgiftsbeloppet till fullo
guldits, skall arbetsgivaren erlägga
restavgift å den del av beloppet, som
då återstod oguldet.

Den som åtnjutit anstånd i avvaktan
på försäkringsdomstols beslut
skall erlägga anståndsränta för sådan
del av avgiftsbeloppet som genom
beslutet fastställts till betalning.
Ränta understigande femtio kronor
skall dock ej påföras. Ränta utgår
för varje kalenderår efter den räntesats,
som för det året gäller enligt
24 a § andra stycket.

Har anståndstiden gått till ända
utan att hela avgiftsbeloppet har
betalats, skall arbetsgivaren betala
restavgift på den del av beloppet som
då var obetald.

Den som har fått anstånd i avvaktan
på kammarrättens eller regeringsrättens
beslut skall betala anståndsränta
för sådan del av avgiftsbeloppet
som genom beslutet har fastställts
till betalning. Ränta som
understiger femtio kronor skall dock
ej påföras. Ränta utgår för varje
kalenderår efter den räntesats som
för det året gäller enligt 24 a § andra

stycket.

Anståndsränta utgår från och med månaden efter den, då avgiften skulle
ha erlagts om anstånd icke hade medgivits, till och med den månad, då
anståndstiden gått till ända.

38 §3

Över annat beslut av riksförsäkringsverket
enligt denna lag än i 37 §
första stycket avses må klagan föras
hos försäkringsrätt genom besvär.
Att talan mot försäkringsrätts beslut
föres genom besvär hos försäkringsöverdomstolen
framgår av förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Ifråga om talan enligt första stycket
skola bestämmelserna i 20 kap. 12
och 13 §§ lagen (1962:381) om allmänförsäkring
om talan mot riksförsäkringsverkets
och försäkringsrätts
beslut äga motsvarande tillämpning.

Andra beslut av riksförsäkringsverket
enligt denna lag än som avses i
37 § första stycket får överklagas hos
kammarrätten.

Kammarrättens avgörande får
överklagas hos regeringsrätten genom
besvär. Även riksförsäkringsverket
får överklaga kammarrättens
avgörande. Verket kan överklaga
också till förmån för en enskild part.
Om en enskild part klagar över
kammarrättens avgörande, är verket
alltid motpart i regeringsrätten.

Besvärshandlingen skall vara inkommen
inom två månader från

3 Senaste lydelse 1978:38.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

Riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts
beslut tända till efterrättelse
utan hinder av att besvär
anförts.

Föreslagen lydelse

den dag då klaganden fick del av det
överklagade beslutet eller, om besvären
har anförts av riksförsäkringsverket,
inom två månader från den dag
då beslutet meddelades.

Riksförsäkringsverkets och kammarrättens
beslut skall gälla även om
beslutet har överklagats.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.1 fråga om överklagande av beslut
som har meddelats före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
Besvär, som har anförts hos försäkringsrätten men ej har avgjorts före
ikraftträdandet eller som enligt meddelad besvärshänvisning därefter anförs
hos försäkringsrätten, skall dock prövas av kammarrätten.

SfU 1981/82:7

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

I fråga om talan mot lokal skattemyndighets
och försäkringsrätts beslut
enligt denna lag ha, om ej annat
följer av andra stycket, bestämmelserna
i 20 kap. 11 § första och andra
styckena samt 12 och 13 §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring
motsvarande tillämpning. Vad som i
nämnda lagrum föreskrives om allmän
försäkringskassa skall därvid
gälla lokal skattemyndighet.

Föreslagen lydelse

§2

Den lokala skattemyndighetens
beslut enligt denna lag/år överklagas
hos länsrätten genom besvär.

Den lokala skattemyndighetens,
länsrättens och kammarrättens beslut
får överklagas även av riksförsäkringsverket.
Verket kan överklaga
också till förmån för en enskild part.
Om riksförsäkringsverket har beslutat
att inte överklaga, får länsrätten
och kammarrätten ändå förelägga
verket att svara i målet, om det
föreligger skäl till det.

Riksförsäkringsverket får överklaga
ett avgörande av länsrätten eller
kammarrätten även om verket inte
har varit part där. Om en enskild part
klagar över kammarrättens avgörande,
är verket alltid motpart i regeringsrätten.

Besvärshandlingen skall, om inte
annat följer av femte stycket, ha
kommit in inom två månader från

1 Lagen omtryckt 1976:1015. Senaste lydelse av lagens rubrik 1976:1015.

2 Senaste lydelse 1978:320.

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

Över lokal skattemyndighets beslut
beträffande beräkning av pensionsgrundande
inkomst, varom den
försäkrade har erhållit i 8 § första
eller andra stycket angiven underrättelse
under taxeringsåret, får besvär
anföras intill utgången av februari
månad året efter taxeringsåret. Detsamma
gäller beslut som anges i 9 §
tredje stycket och varom den försäkrade
har erhållit i 8 § fjärde stycket
angiven underrättelse senast under
taxeringsåret. Har den försäkrade
icke erhållit underrättelse som nu har
sagts under taxeringsåret, får besvär
anföras intill utgången av året näst
efter taxeringsåret eller, om han icke
under taxeringsåret har erhållit
utfärdad debetsedel eller underrättelse
som i 8 § tredje stycket sägs,
inom ett år efter det han har erhållit
sådan debetsedel eller underrättelse.

Försäkringsrätts och lokal skattemyndighets
beslut lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Föreslagen lydelse

den dag då klaganden fick del av det
överklagade beslutet eller, om besvären
har anförts av riksförsäkringsverket,
inom två månader från den dag
då beslutet meddelades.

Den lokala skattemyndighetens
beslut beträffande beräkning av pensionsgrundande
inkomst, som den
försäkrade har underrättats om
under taxeringsåret enligt 8 § första
eller andra stycket, får överklagas
genom besvär intill utgången av
februari månad året efter taxeringsåret.
Detsamma gäller beslut som
anges i 9 § tredje stycket och som
den försäkrade har underrättats om
senast under taxeringsåret enligt 8 §
fjärde stycket. Har den försäkrade
inte fått någon underrättelse under
taxeringsåret, får beslutet överklagas
intill utgången av året näst efter
taxeringsåret eller, om han inte
under taxeringsåret har fått en utfärdad
debetsedel eller underrättelse
enligt 8 § tredje stycket, inom ett år
efter det han har fått en sådan
debetsedel eller underrättelse.

Den lokala skattemyndighetens,
länsrättens och kammarrättens beslut
skall gälla även om beslutet har
överklagats.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.1 fråga om överklagande av beslut
som har meddelats före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
Besvär som har anförts hos försäkringsrätten men ej har avgjorts före
ikraftträdandet eller som enligt meddelad besvärshänvisning därefter anförs
hos försäkringsrätten, skall dock prövas av länsrätten.

SfU 1981/82:7

6. Lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar, m. m.

Härigenom föreskrivs att 8, 13-14 §§ lagen (1978:40) om införande av
lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Bestämmelserna i 20 kap. 10 § Bestämmelserna i 20 kap. 10 a §
lagen (1962:381) om allmän försäk- lagen (1962:381) om allmän försäkring
om ändring av beslut tillämpas ring om ändring av beslut tillämpas

även på beslut som har meddelats även på beslut som har meddelats

före ikraftträdandet. före ikraftträdandet.

13 §

I fråga om beslut av riksförsäkringsverket,
som enligt hittills gällande
bestämmelser efter fullföljd
eller eljest prövas av försäkringsrådet,
skall efter utgången av år 1978
bestämmelserna i 20 kap. 10 §, 11 §
första och andra styckena samt 12
och 13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut
samt talan mot riksförsäkringsverkets
och försäkringsrätts beslut ha
motsvarande tillämpning. Vad som
föreskrives om allmän försäkringskassa
i 20 kap. 10 § nämnda lag skall
därvid gälla riksförsäkringverket.

I fråga om beslut av riksförsäkringsverket,
som enligt hittills gällande
bestämmelser efter fullföljd
eller eljest prövas av försäkringsrådet,
skall efter utgången av år 1978
bestämmelserna i 20 kap. 10 a #-13
§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
om ändring av beslut samt
talan mot riksförsäkringsverkets och
försäkringsrätts beslut ha motsvarande
tillämpning. Vad som föreskrives
om allmän försäkringskassa i
20 kap. 10 a § nämnda lag skall
därvid gälla riksförsäkringsverket.

14 §

Ansökan om utbyte av livränta mot engångsbelopp, som enligt hittills
gällande bestämmelser skall göras hos försäkringsrådet, skall efter utgången
av år 1978 göras hos riksförsäkringsverket.

Bestämmelserna i 20 kap. 10 §, 11
§ första och andra styckena samt 12
och 13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut
samt talan mot riksförsäkringsverkets
och försäkringsrätts beslut har
motsvarande tillämpning i ärende

Bestämmelserna i 20 kap. 10 a-13
§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
om ändring av beslut samt
talan mot riksförsäkringsverkets och
försäkringsrätts beslut har motsvarande
tillämpning i ärende som avses
i första stycket. Vad som föreskrives

SfU 1981/82:7

Nuvarande lydelse

som avses i första stycket. Vad som
föreskrives om allmän försäkringskassa
i 20 kap. 10 § nämnda lag skall
därvid gälla riksförsäkringsverket.

Föreslagen lydelse

om allmän försäkringskassa i 20 kap.
10 a § nämnda lag skall därvid gälla
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.

GOTAB 70473 Stockholm 1982