SfU 1981/82:15

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:15

om ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144 och
prop. 1981/82:100)

I betänkandet behandlas

• proposition 1981/82:144 om ändringar i sjukförsäkringen m. m.,

• proposition 1981/82:100, bil. 8 punkterna B 8 och B 9,

• sju motioner som väckts med anledning av proposition 1981/82:144,

• nio motioner från den allmänna motionstiden 1982.

Sammanfattning

I syfte att genomföra nödvändiga besparingar av sjukförsäkringens
kostnader har regeringen i proposition 1981/82:144 föreslagit ändringar i
rätten till sjukpenning m. m. Förslaget innebär följande. Ersättning skall
fr. o. m. den 1 januari 1983 inte utgå för de tre första dagarna (insjuknandedag
och två karensdagar) vid varje sjukdomsfall. Detta skall gälla även
om sjukdomen är orsakad av arbetsskada. Kompensationsnivån sänks
samtidigt från 90 till 87 % av den sjukpenninggrundande inkomsten för de
första 90 sjukdagarna efter insjuknandedagen i varje period. För inkomstdelar
mellan 5,5 och 7,5 basbelopp (enligt basbeloppet för år 1982 mellan
97 900 och 133 500 kr.) sänks kompensationsnivån under hela sjukperioden
till 60 %. De ändrade reglerna om kompensationsnivå skall gälla även
för föräldrapenning som utgår för tillfällig vård av barn, för havandeskapspenning,
för ersättning till tillfälliga smittbärare och för arbetsskadeförsäkringen
under samordningstiden (90 dagar). Socialdemokraterna (motion
2209) och vänsterpartiet kommunisterna (motion 2390) har yrkat
avslag på förslagen. Moderata samlingspartiet (motion 2388) har yrkat
avslag på regeringens förslag om sänkta kompensationsnivåer och föreslagit
att kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen generellt sänks
till 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Utskottet tillstyrker förslaget såvitt avser insjuknandedagen och karensdagar.
I detta sammanhang föreslår utskottet att regeringen får i uppdrag
att lösa de problem som uppkommer för egenföretagare genom att deras
nuvarande möjlighet att välja ett karensdagsalternativ av tre dagar upphör
och därmed också grunden för en motsvarande nedsättning av sjukförsäkringsavgiften.

Under utskottsbehandlingen har uppmärksammats att förslaget strider
mot ILO-konventionen nr 121 om förmåner vid yrkesskada. Utskottet
hänvisar i detta avseende till att den översyn av arbetsskadeförsäkringen

1 Riksdagen 1981/82. 11 sami. Nr 15

SfU 1981/82:15

som inom kort skall komma till stånd får finna en lösning som tillgodoser
konventionens krav.

Mot dessa utskottets beslut reserverar sig de socialdemokratiska ledamöterna
(res. 1).

Förslagen om ändrad kompensationsnivå avstyrks av utskottet. I denna
fråga avger företrädare för center- och folkpartiet och företrädare för
moderata samlingspartiet reservationer (res. 2 och 3).

I propositionen föreslås att riksdagen gör ett uttalande riktat till arbetsmarknadens
parter. Utskottet föreslår att riksdagen uttalar att det från
samhällets synpunkt är angeläget att arbetsmarknadens parter i kommande
avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna för självrisken i sjukpenningförsäkringen
får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.
De socialdemokratiska ledamöterna riktar i en reservation kritik mot
att riksdagen söker utöva påtryckning på arbetsmarknadsparternas handläggning
av sjuklöneavtalen (res. 4).

Utskottet tillstyrker även förslag i propositionen om höjt sjukpenningavdrag
vid sjukhusvård och minskad ersättning vid tandvård fr. o. m. den
1 juli 1982. Också i dessa frågor reserverar sig de socialdemokratiska
ledamöterna (res. 6 och 7).

Regeringens förslag om medelsanvisning till sjukförsäkringen för budgetåret
1982/83 biträds av utskottet. De socialdemokratiska ledamöterna
reserverar sig och föreslår att anslaget räknas upp med 155 milj. kr. (res. 8).

Slutligen har regeringen föreslagit att sjukförsäkringsavgiften sänks till
9 % och att folkpensionsavgiften höjs till 9,95 % av avgiftsunderlaget
fr. o. m. den 1 januari 1983. Ändringarna medför ett oförändrat totalt
avgiftsuttag. Utskottet avstyrker detta förslag. Företrädare för centerpartiet
och folkpartiet reserverar sig mot utskottets beslut (res. 9). Även företrädare
för moderata samlingspartiet reserverar sig mot beslutet och föreslår
— likaledes med oförändrat totalt avgiftsuttag — att sjukförsäkringsavgiften
sänks till 8,5 % och att folkpensionsavgiften höjs till 10,45 % (res.
10).

Propositionerna
Proposition 1981/82:100

Regeringen har i proposition 1981/82:100, bil. 8 (socialdepartementet)
under litt. B Allmän försäkring m. m., anslagen B 8 och B 9 (s. 80 och 81)
föreslagit riksdagen att

1. — i avvaktan på särskild proposition i ämnet — till Bidrag till
sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83 beräkna ett förslagsanslag av
3 850 000 000 kr.,

SfU 1981/82:15

2. till Vissa yrkesskadeersättningar m. m. för budgetåret 1982/83 anvisa
ett förslagsanslag av 2 300 000 kr.

Proposition 1981/82:144

I proposition 1981/82:144 om ändringar i sjukförsäkringen m. m. har
regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen
dels att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

3. lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,
dels att till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83 anvisa ett

förslagsanslag av 3 325 000 000 kr.

Vidare har regeringen föreslagit riksdagen att uttala sin anslutning till
vad som har anförts i propositionen om angelägenheten av att arbetsmarknadens
parter i kommande avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna
för självrisken i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika
grupper på arbetsmarknaden.

De i propositionen intagna lagförslagen återfinns i bilaga I till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1981/82:144

I motion 1981/82:2185 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen ger förvaltningsstyrelsen i uppdrag att se över riksdagsmännens
sjukförmåner i syfte att införa karensdagar för riksdagsmän i likhet med
vad som föreslås i propositionen.

I motion 1981/82:2197 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om återförande av ansvaret för
erläggande av sjukförsäkringsavgifter till varje löntagare individuellt över
skattsedeln med möjlighet för vederbörande att själv välja karensdagsalternativ
och däremot svarande avgiftsalternativ.

I motion 1981/82:2209 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen
(1956:293) om ersättning åt smittbärare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandvårdsförsäkringen,

SfU 1981/82:15

5. att riksdagen till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 3 480 000 000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukförsäkringen inom avtalsområdet.

I motion 1981/82:2323 av Esse Petersson (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att 5 § ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter
får följande lydelse: Sjukpenning eller föräldrapenning som tillkommer
ledamot skall beräknas i enlighet med vad som stadgas i 3 kap. och 4 kap.
lagen om allmän försäkring. Avdrag från arvode skall beräknas i enlighet
härmed.

I motion 1981/82:2388 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen med avslag på propositionens förslag till ändring av
sjukpenningens kompensationsnivå beslutar att hel sjukpenning för dag
skall utgöra 80% av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten,
delad med 365,

2. att riksdagen uttalar vad i motionen anförts om angelägenheten av att
arbetsmarknadens parter i kommande avtalsrörelse medverkar till att de
nya reglerna för självrisken får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden,
samt

3. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften
fr. o. m. den 1 januari 1983 skall utgöra 8,50 % resp. 10,45 %.

I motion 1981/82:2389 av Sten Svensson (m) och Sonja Rembo (m)
hemställs att riksdagen beslutar att i proposition 1981/82:144 föreslagna
ändringar i sjukförsäkringen m. m. även skall gälla för ombordanställda.

I motion 1981/82:2390 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag om
ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

3. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag om
ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

4. att riksdagen uttalar att av regeringen förordad försämring av tandvårdsförsäkringen
icke skall genomföras,

5. att riksdagen till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83
anvisa ett förslagsanslag om 3 480 000 000 kr.,

6. att riksdagen uttalar att vad regeringen anfört i propositionen om den
kommande avtalsrörelsen är en otillbörlig och principiellt oacceptabel
inblandning och sålunda avslår regeringens begäran om ett instämmande
från riksdagen.

SfU 1981/82:15

Motioner väckta under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1981/82

I motion 1981/82:188 av Maj-Lis Landberg (s) och Gertrud Sigurdsen
(s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring
av bestämmelserna i lag om allmän försäkring att möjligheter till utgivande
av en fjärdedels sjukpenning öppnas.

1 motion 1981/82:403 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
uttalar att åldersgränsen 16 år bör slopas i lagen om allmän försäkring i vad
gäller rätt till sjukpenning och att all inkomst av arbete räknas som sjukpenninggrundande
inkomst samt hemställer hos regeringen om förslag
härom.

I motion 1981/82:542 av Ove Karlsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av försäkringsbestämmelserna så att
försäkringsskyddet täcker korttidsvistelse vid sjukhus även efter utförsäkringen.

I motion 1981/82:543 av Ove Karlsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av lagen om allmän försäkring så att
försäkrad är berättigad till halv sjukpenning för alla dagar i den period
halv sjukpenning är angiven på läkarintyg, även dag då arbete av vissa skäl
utförts mer än halva dagen och kompenserats med ledighet annan dag.

I motion 1981/82:1285 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning
innebärande att en större del av kostnaderna för vård på sjukhem och
sjukhus betalas via sjukförsäkringen i stället för med landstingsskatt i syfte
att öka patienternas valfrihet.

I motion 1981/82:1287 av Bengt Wittbom m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om en utredning av möjligheterna att differentiera
arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen i enlighet med vad som
i motionen anförts.

I motion 1981/82:2038 (motivering i motion 1981/82:2018) av Gösta
Bohman m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att etableringsbegränsningarna
för privattandläkare skall upphöra i och med utgången
av år 1982.

1 motion 1981/82:2072 (motivering i motion 1981/82:2018) av Gösta
Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt
förslag till åtgärder som underlättar etablering av privatläkare företrädesvis
i områden med otillfredsställande läkarvårdsresurser.

I motion 1981/82:2084 (motivering i motion 1981/82: 2080) av Britta
Hammarbacken m. fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar att hos regering -

SfU 1981/82:15

en begära förslag om en anpassning av sjukförsäkringssystemet till antalet
sjukdagar per anställd hos arbetsgivare med olika antal anställda.

Utskottet

Inledning

I enlighet med vad som aviserats i årets budgetproposition läggs i proposition
144 fram förslag om ändringar inom sjukförsäkringen. Departementschefen
anför i propositionen att det sparmål på 12 miljarder kronor
som regeringen satt upp för årets budgetförslag gör det nödvändigt att
utöver de tidigare besparingarna avseende folkpensioner och bostadstillägg
till folkpension samt vissa sjukvårdsförmåner göra nya kostnadsbesparingar
inom socialförsäkringen. De nya kostnadsbesparingarna bör
begränsas till sjukförsäkringen och då främst sjukpenningförsäkringen
som inte tidigare berörts av besparingsåtgärder.

I propositionen erinras om att kostnaderna för sjukförsäkringen under
åren 1975 till 1980 nästan fördubblats. Det genomsnittliga antalet ersatta
dagar per försäkrad (sjuktalet) har emellertid i stort sett oavbrutet sjunkit
sedan år 1976 och beräknas för år 1981 ha stannat på 1970 års nivå. Av
antalet sjukfall per år svarar de sjukfall som varar mer än sex dagar
kostnadsmässigt för ca 85 — 90 % av kostnaderna men antalsmässigt endast
för 30 % av antalet sjukfall. De långa sjukfallens andel har sedan år 1970
stadigt minskat medan de korta i motsvarande mån ökat.

Trots den minskade sjukfrånvaron bedömer departementschefen det
nödvändigt att företa kostnadsbesparingar även inom sjukpenningförsäkringen.

Besparingsförslaget berör förutom sjukpenningförmåner även sjukvårdsförmåner
och tandvårdsförmåner och beräknas minska sjukförsäkringens
utgifter med 2 100 milj. kr. för år räknat. För att besparingarna i sin
helhet skall tillkomma statsbudgeten föreslås en sänkning av sjukförsäkringsavgiften
och en motsvarande höjning av folkpensionsavgiften.

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker de olika besparingsförslagen
och de motioner som föranletts av förslagen. I sammanhanget tar
utskottet också upp till behandling nio motioner från den allmänna motionstiden.

1. Sjukpenningförsäkringen och angränsande förmånsslag

1.1 Gällande bestämmelser

Sjukpenningförsäkringen omfattar förvärvsarbetande över 16 år, som
har en sjukpenninggrundande inkomst om minst 6 000 kr. Den sjukpenninggrundande
inkomsten beräknas på arbetsinkomster upp till ett belopp
som motsvarar 7,5 basbelopp, dvs. med nuvarande basbelopp 133 500 kr.

SfU 1981/82:15

Sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan
utges hel sjukpenning och i annat fall halv sjukpenning. Hel sjukpenning
utgör 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365.
Sjukpenning utgår först fr. o. m. dagen efter insjuknandet. Har den försäkrade
gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant
arbetsmarknadsstöd eller börjar sjukperioden inom tjugo dagar efter
föregående sjukperiods slut utgår dock sjukpenning även för insjuknandedagen
(20-dagarsregeln). Om sjukdomsfallet varar högst sex dagar utöver
insjuknandedagen utges inte sjukpenning för de dagar då den försäkrade
ändå inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning, dock
högst två sådana (fridagsregeln).

Egenföretagare har möjlighet att välja karenstid för sjukpenning enligt
alternativen 3, 33 eller 93 dagar.

Sjukpenningförsäkringens bestämmelser innefattar möjlighet för arbetsgivare
som utger sjuklön till arbetstagare att uppbära arbetstagarens
sjukpenning (s. k. arbetsgivarinträde). De flesta anställda inom den offentliga
sektorn och tjänstemän inom den privata sektorn har avtalsreglerad
sjuklön som ger en högre kompensation än sjukförsäkringen vid sjukdom.

Försäkrade som inte har en sjukpenninggrundande inkomst som överstiger
6 000 kr. kan i vissa fall vara försäkrade genom den s. k. hemmamakeförsäkringen.
Sjukpenningen utgår då med 8 kr. per dag. Den som är
hemmamakeförsäkrad har möjlighet teckna en frivillig försäkring och kan
härigenom erhålla en högsta sjukpenning med 20 kr. per dag.

Vissa andra socialförsäkringsförmåner har anknytning till sjukpenningförsäkringen.
Havandeskapspenning, föräldrapenning i olika former och
ersättningen till smittbärare utgår sålunda med samma belopp som sjukpenningen.
Motsvarande gäller ersättningen för de 90 första dagarna vid
arbetsskada, under vilken tid arbetsskadeförsäkringen är samordnad med
sjukpenningförsäkringen. För tid därefter utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen
med belopp som i princip motsvarar inkomstbortfallet.

1.2 Propositionen

Propositionens förslag om ändringar i sjukpenningförsäkringen innebär
att sjukpenning inte skall utges under de tre första dagarna som arbetsförmågan
varit nedsatt till minst hälften under ett sjukdomsfall. Den första
dagen då detta villkor är uppfyllt benämns insjuknandedagen och de två
därpå följande dagarna karensdagar. Samtidigt slopas den begränsning av
rätten till sjukpenning som följer av den nuvarande fridagsregeln. Ett
högriskskydd införs som begränsar antalet karensdagar till tio under en
tolvmånadersperiod. Beträffande kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen
förordas att denna sänks till 87 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten de första 90 dagarna efter insjuknandedagen. För

SfU 1981/82:15

inkomstdelar mellan 5,5 och 7,5 gånger basbeloppet föreslås en ytterligare
sänkning utan tidsbegränsning till 60 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten.

På grund av den samordning som föreligger mellan sjukpenningförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen påverkar förslaget om ändrade bestämmelser
för rätt till sjukpenning även rätten till sjukpenning vid arbetsskada
under de första 90 dagarna efter det skadan inträffade. Bestämmelserna
om ändrad kompensationsnivå påverkar också den ersättning som
tillfälliga smittbärare har rätt till under högst 90 dagar och föräldrapenningen
vid tillfällig vård av barn. Däremot skall denna föräldrapenning
liksom f. n. utgå utan karenstid.

Den nuvarande möjligheten för en egenföretagare att välja tre dagars
karenstid slopas.

1.3 Motionerna

I motionerna 2209 av Olof Palme m. fl. och 2390 av Lars Werner m. fl.
yrkas avslag på propositionen i dess helhet. I motion 2388 av Gösta
Bohman m. fl. yrkas — med avslag på förslaget i propositionen om ändrad
kompensationsnivå — att kompensationsnivån i stället generellt skall sänkas
till 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

I den socialdemokratiska partimotionen erinras inledningsvis om att
anledningen till att karensdagarna inom sjukpenningförsäkringen avskaffades
genom riksdagsbeslut år 1966 var att de stora grupperna LO-medlemmar
i motsats till tjänstemännen inte avtalsvägen lyckats förhandla sig
till en sjuklön under karensdagama. Motionärerna framhåller också de
skillnader som fortfarande finns i skyddet vid sjukdom mellan offentliganställda
och tjänstemän i privat tjänst å ena sidan och arbetare i privat
tjänst å andra sidan till följd av att de förstnämnda grupperna har sjuklön.
Även sjukpenningförsäkringens bestämmelser ger upphov till skillnader i
kompensationsgraden. Sålunda får, framhåller motionärerna, skiftarbetare
och deltids- och korttidsanställda en lägre kompensation än övriga
försäkrade. Motionärerna erinrar om att sjukpenningkommittén (S
1979:04) ursprungligen tillsattes för att lösa dessa problem och också i sitt
betänkande SOU 1981:22, Sjukersättningsfrågor, anvisat en möjlig lösning
genom att knyta ersättningsrätten till arbetsdagar i stället för kalenderdagar.
Genom tilläggsdirektiv hade dock, anför motionärerna, kommitténs
ursprungliga uppdrag förvandlats till en fråga om hur man kunde
genomföra försämringar i sjukförsäkringssystemet. Företrädare för det
socialdemokratiska partiet och löntagarorganisationerna hade i en reservation
till betänkandet begärt att sjukpenningkommittén skulle få möjlighet
att ytterligare arbeta med sitt förslag om förbättringar av försäkringen.
Motionärerna pekar också på att sjukpenningkommitténs överväganden
om ökad ”självrisk” inom sjukpenningförsäkringen föranlett en nära nog

SfU 1981/82:15

totalt negativ inställning bland remissinstanserna och endast godtagits av
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen.

Propositionens underlag är, anför motionärerna, bristfälligt redovisat.
Såvitt gäller kostnaderna för sjukförsäkringen har dessa reducerats under
senare år till följd av att sjuktalet sjunkit, och i förhållande till de allmänna
kostnadsökningarna har de realt sett inte lett till ökade sjukpenningkostnader
under senare hälften av 1970-talet. Motionärerna påpekar att eftersom
det är långtidsfrånvaron som är den helt dominerande kostnadsfaktorn
har åtgärder som kan minska sådan frånvaro stor betydelse för sjukförsäkringens
kostnader. Propositionen förbigår, framhåller de, helt det
faktum att sjukfallsfrekvensen är mycket olika för skilda arbetstagarkategorier.
En av statistiska centralbyrån (SCB) genomförd undersökning om
arbetsförhållanden och sjukfrånvaro 1975/76 visar att arbetare regelmässigt
har högre frånvaro än tjänstemän med undantag för kvinnliga tjänstemän
i statlig tjänst. Arbetare inom LO—SAF-området har den lägsta
andelen korta sjukfall men den högsta andelen långa sjukfall. Sjukfrånvaron
är genomsnittligen 3—4 gånger högre för dem som utsätts för beläst -ningsfaktorer såsom tunga lyft, upprepade ensidiga arbetsrörelser, olämpliga
arbetsställningar, skakningar och vibrationer, dagliga svettningar än
bland dem som inte utsätts för sådana faktorer. Omvänt är sjukfrånvaron
lägst i chefsbefattningar. Försämringarna av sjukpenningförsäkringen slår
därför, konstaterar motionärerna, hårdast på de grupper som har en dålig
arbetsmiljö.

SCB:s undersökning — och även andra undersökningar — visar också,
framhåller motionärerna, att missbruket, som brukar framhållas som argument
för att försämra sjukförsäkringen, måste bedömas som lågt.

De sociala verkningarna av propositionens förslag framhålls även i
partimotionen från vänsterpartiet kommunisterna. Motionärerna betonar
att de som hårdast drabbas av förslaget är de som har sämre arbetsmiljöer,
tunga arbeten och arbeten med stora olycksfallsrisker. Andra som också
drabbas hårt är personer som arbetar med livsmedelshantering eller inom
vård- och omsorgsarbete, där de kan utgöra smittrisker vid även lättare
sjukdom och följaktligen inte då får arbeta.

Den moderata partimotionen ansluter sig till departementschefens uppfattning
att det samhällsekonomiska läget nödvändiggör besparingar också
inom sjukförsäkringen. En ytterligare orsak är, framhålls det i motionen,
den försämrade produktivitet i svenskt arbetsliv som bl. a. viss omotiverad
korttidsfrånvaro medför. Propositionen lämnar dock enligt motionärerna
problem såsom brister i kompensation för delårs- och deltidsanställda
olösta, och den ökade självrisken medför dessutom förhållandevis
lägre kompensation vid korta sjukfall. Motionärerna accepterar i huvudsak
förslagen i propositionen med hänsyn till huvudsyftet att åstadkomma
besparingar, men de understryker att förslaget måste betraktas som ett

SfU 1981/82:15

provisorium. Ett mer genomarbetat förslag måste, anför de, oberoende av
den samhällsekonomiska situationen så småningom föreläggas riksdagen.
Som nämnts föreslås i motionen ytterligare besparingsåtgärder inom sjukförsäkringen.
Utskottet återkommer härtill under avsnittet 1.5 Kompensationsnivån
inom sjukpenningförsäkringen.

Utskottet övergår härefter till förslagens närmare utformning.

1.4 Ändring av bestämmelserna för insjuknandedag och införande av
karensdagar

Nuvarande bestämmelser medger att en person kan anmäla sitt sjukdomsfall
när som helst före kl. 24.00 den dag han insjuknar. Sjukpenning
utgår därefter fr. o. m. påföljande dag. Enligt departementschefen bör
insjuknandedagen göras mer rättvis. En person som varit i förvärvsarbete
under dagen bör inte längre få räkna den dagen som insjuknandedag. För
att åstadkomma detta föreslås att samma krav på nedsättning av arbetsförmågan
på grund av sjukdom som eljest gäller-för rätt till sjukpenning skall
införas för insjuknandedagen. Den försäkrade skall för den dagen lämna
en försäkran om att arbetsförmågan har varit nedsatt till minst hälften på
grund av sjukdom. Försäkran måste lämnas oavsett om den försäkrade
skulle ha utfört förvärvsarbete eller ej. Inte heller för de därpå två följande
dagarna, benämnda karensdagar, skall i fortsättningen sjukpenning kunna
utgå. Undantag härifrån skall dock göras när den försäkrade på grund av
sjukdom gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller
kontant arbetsmarknadsstöd.

Eftersom karensdagar införs föreslår departementschefen att fridagsregeln
tas bort. Denna regel innebär som nämnts att sjukpenning inte utgår
för de dagar, högst två, som den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat i sin
huvudsakliga sysselsättning i de fall sjukdomsperioden varar högst sex
dagar. Bibehålls fridagsregeln skulle — anför departementschefen — speciellt
deltidsanställda helt kunna gå miste om sjukpenning måndag—
fredag vid kortare sjukfall.

När ett nytt sjukfall inträffar inom 20 dagar från det föregående betraktas
enligt nuvarande regler det senare sjukfallet som en fortsättning på det
tidigare. Någon ny insjuknandedag räknas följaktligen inte. 20-dagarsregeln
behålls enligt förslaget och skall omfatta, förutom insjuknandedagen,
även karensdagarna. För att ytterligare skydda personer som ofta är sjuka
från kännbara inkomstförluster kompletteras förslaget om karensdagar
med ett högriskskydd som innebär att antalet karensdagar under en tolvmånadersperiod
begränsas till tio. Insjuknandedagen faller däremot utanför
högriskskyddet eftersom den anses tillräckligt skyddad genom 20-dagarsregeln.

Försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
(egen företagare) kan enligt nuvarande bestämmelser välja en karenstid av
3, 33 eller 93 dagar och därmed erhålla nedsättning av egenavgiften till

SfU 1981/82:15

sjukförsäkringen med resp. 2,3, 3,5 och 4%. Departementschefen föreslår
att möjligheten att välja 33 och 93 dagars karenstid skall finnas kvar.
Eftersom alternativet 3 dagars karenstid är likartat det som nu införs för
övriga försäkrade föreslår hon att möjligheten att välja detta slopas.

De inbesparade utgifterna på sjukförsäkringen per år till följd av de
ovan föreslagna ändringarna fördelar sig enligt följande:

Minskade utgifter

Ändrade ersättningsregler för insjuknandedagen 340 milj. kr.

Införande av två karensdagar 1 500 ” ”

1 840 ” ”

Ökade utgifter

Slopad fridagsregel 190 milj. kr.

Högriskskydd 150

340 ” ”

Besparing 1 500 milj. kr.

I den socialdemokratiska partimotionen konstateras att den ändrade
karaktären av insjuknandedagen innebär att det är tre hela karensdagar
som införs i sjukpenningförsäkringen. Effekterna till följd av att den första
dagen undantagits från högriskskyddet blir att detta skydd urholkas till att
avse inte 10 dagar utan 15 — 20 dagar beroende på sjukdomsperiodens
längd. I tabeller i motionen visas försämringen av sjukpenningförmånerna
i olika inkomstlägen. Som exempel kan nämnas att vid en årsinkomst på
80 000 kr. blir försämringen för den som har fem sjukdomstillfällen om
fyra dagar 2 955 kr. Varar sjukdomsfallen endast två dagar per gång, vilket
t. ex. kan vara fallet vid allergier och menstruationsbesvär, blir försämringen
3 940 kr. innan högriskskyddet träder in.

Även i vänsterpartiet kommunisternas partimotion slås fast att förslaget
i praktiken innebär att tre karensdagar införs och att högriskskyddet i
realiteten inte träder in förrän man haft 15 sjukdagar utan sjukpenning. I
motionen påpekas att införandet av karensdagar drabbar inte bara korttidssjuka
utan även långtidssjuka som har svårare än andra att täcka
inkomstförlusten under dessa dagar.

Från utgångspunkten att det, såsom departementschefen framhållit, är
nödvändigt att genomföra besparingar även inom sjukpenningförsäkringen
om man skall uppnå det uppsatta sparmålet anser utskottet att förslaget
fått en utformning som så långt det är möjligt skyddar hälsosvaga personer.
Såväl 20-dagarsregeln som högriskskyddet syftar till att begränsa
inkomstförlusterna för personer med ofta återkommande sjukdomsfall.
Slopande av fridagsregeln motverkar också effekterna av de nya karens -

SfU 1981/82:15

dagarna. Utskottet anser sig därför kunna ställa sig bakom förslagets
genomförande.

Konsekvenserna för de egenföretagare — ca två tredjedelar av kollektivet
— som i dag har valt ett karensalternativ av tre dagar är däremot
enligt utskottets uppfattning otillfredsställande. När möjligheten att välja
det kortare karensdagsalternativet upphör medför detta att grunden för
avgiftsnedsättning bortfaller. Utskottet anser att regeringen snarast bör
lösa detta problem och återkomma med förslag till riksdagen som kan
tillämpas redan fr. o. m. den 1 januari 1983 då propositionens förslag skall
träda i kraft. Detta bör ges regeringen till känna.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i nu behandlad
del och avstyrker bifall till motionerna 2209 och 2390 i motsvarande
delar.

1.5 Kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen

För att åstadkomma ytterligare kostnadsbesparingar inom sjukpenningförsäkringen
utan att de personer som är långtidssjuka drabbas föreslås i
propositionen att ersättningsnivån sänks från 90 % till 87 % fram till dess
90 dagar förflutit efter insjuknandedagen vid varje sjukdomstillfälle. För
inkomstdelar mellan 5,5 och 7,5 basbelopp (f. n. inkomster mellan 97 900
och 133 500 kr.) sänks kompensationsnivån utan tidsbegränsning till 60 %.

Den föreslagna sänkningen av kompensationsnivån till 87 % resp. 60 %
för högre inkomstdelar föreslås gälla även föräldrapenning för tillfällig
vård av barn, havandeskapspenning och ersättning till tillfälliga smittbärare.
Kompensationsnivån för föräldrapenning vid barns födelse och särskild
föräldrapenning skall liksom hittills utgöra 90 %.

Sänkningen av kompensationsnivån till 87 % beräknas medföra minskade
utgifter för sjukförsäkringen med 270 milj. kr./år och förslaget om en
sänkning av kompensationsnivån till 60 % i högre inkomstskikt minskade
utgifter med 100 milj. kr./år. Kostnadsminskningen för föräldraförsäkringen
till följd av de sänkta kompensationsnivåerna beräknas till 10 milj.
kr./år.

Avslagsyrkandena i de båda partimotionerna från socialdemokraterna,
2209, och vänsterpartiet kommunisterna, 2390, innefattar också avslag på
förslagen om ändrade kompensationsnivåer.

Även i den moderata partimotionen, 2388, yrkas avslag på propositionens
förslag om ändrad kompensationsnivå. I stället föreslås i motionen
att kompensationsnivån generellt sänks till 80 %. Syftet med motionsförslaget
är att uppnå ytterligare spareffekter. Den sänkta kompensationsnivån
avses gälla även föräldrapenning vid tillfällig vård av barn, havandeskapspenning
och ersättning till smittbärare. Motionärerna påpekar, att
eftersom sjukpenningen är beskattad innebär deras förslag om sänkt kom -

SfU 1981/82:15

pensationsnivå att ersättningen efter skatt sänks med ca 5 %. I motionen
kritiseras regeringens förslag om sänkt kompensationsnivå till 60% för
högre inkomstdelar. Så länge inkomstbortfallsprincipen är vägledande för
sjukpenningens konstruktion bör, framhåller motionärerna, denna typ av
systemangrepp anstå. Förändringen förutsätter också en motsvarande
sänkning av arbetsgivaravgiften. Motionärerna påpekar också att den
lägre kompensationsnivån för högre inkomstdelar efter avdrag för skattebortfall
ger en i sammanhanget relativt obetydlig spareffekt. Deras slutsats
är att principändringar i sjukförsäkringen bör anstå till dess ett mer genomarbetat
förslag om ändringar i försäkringen längre fram föreläggs
riksdagen. Motionärerna beräknar att deras förslag om sänkt kompensationsnivå
innebär minskade utgifter för sjukförsäkringen med 900 milj.
kr./år utöver regeringens förslag.

Utskottet ansluter sig till de synpunkter som anförts i den socialdemokratiska
partimotionen, 2209, mot förändringar i rätten till sjukpenning
och avstyrker följaktligen bifall till såväl förslagen i propositionen som i
den moderata partimotionen 2388 om ändrad kompensationsnivå. Härigenom
tillgodoses även motion 2390 i motsvarande del.

1.6 Följdverkningar avseende rätten till sjukpenning från arbetsskadejorsäkringen

Rätten till ersättning vid arbetsskada regleras i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF). Lagen bygger på skadeståndsrättsliga principer,
och arbetsskadeförsäkringen ger följaktligen en högre kompensation
vid sjukdom än sjukpenningförsäkringen. För att undvika en prövning
av om sjukdomsfallet är föranlett av arbetsskada eller av annan orsak
vid kortare sjukdomsfall är LAF:s bestämmelser om sjukpenning samordnade
med bestämmelserna i AFL för de första 90 dagarna av ett sjukdomsfall.
Sjukpenning från LAF bestäms följaktligen under denna tid med
tillämpning av sjukpenningförsäkringens bestämmelser. Efter samordningstidens
slut ger LAF i princip full kompensation för inkomstbortfallet
på grund av arbetsskada.

Någon ändring i LAF föreslås inte i propositionen. Därmed påverkar de
ändringar som följer av nya bestämmelser om insjuknandedag, karensdagar
och ändrad kompensationsnivå även ersättningen från arbetsskadeförsäkringen
under de första 90 dagarna av ett sjukdomsfall.

Departementschefen anför i denna fråga att om sjukpenningen i arbetsskadefallen
inte skall påverkas av karensreglerna måste försäkringskassorna
göra en prövning av frågan om skadan är en arbetsskada även för de
kortvariga fallen och inte som nu bara för de fall där arbetsoförmågan
kvarstår även efter samordningstidens utgång. En sådan prövning skulle
medföra en stor administrativ belastning för försäkringsadministrationen.
Fördelarna med samordningen mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringar -

SfU 1981/82:15

na skulle gå förlorade. Departementschefen erinrar om att riksdagen har
hemställt om en översyn av arbetsskadeförsäkringen (SfU 1981/82:2, rskr
22) och hon avser att senare ta upp frågan om direktiv för en sådan
översyn. En naturlig uppgift för översynen är, anför hon, att finna en
smidig lösning på det här berörda samordningsproblemet.

Under utskottsbehandlingen har uppmärksammats att de föreslagna
ändrade bestämmelserna för insjuknandedagen och införande av karensdagar
såvitt gäller sjukdom till följd av arbetsskada avviker från de internationella
åtaganden som Sverige gjort genom att år 1969 ansluta sig till
Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 121 om förmåner
vid yrkesskada (prop. 1969:15, 2LU 1969:21, rskr 1969:115). Utskottet
har inhämtat yttranden i frågan från konstitutions- och utrikesutskotten.
Yttrandena finns fogade till betänkandet som bilaga 2 och 3. Vidare har
utskottet hållit en hearing med statssekreteraren och rättschefen i socialdepartementet.

Av konstitutionsutskottets yttrande framgår att vår författning till skillnad
från vissa andra länders inte innehåller några regler om att internationella
överenskommelser direkt införlivas i den interna rätten eller om
förbud mot lagstiftning som avviker mot en sådan överenskommelse. Ej
heller föreligger någon skyldighet att genom lagstiftning uppnå överensstämmelse
med en konvention. I Sverige tillämpas i stället den ordningen
att först om särskilda internrättsliga föreskrifter meddelas blir bestämmelserna
i en konvention tillämpliga. Det finns således inte något hinder i
grundlag mot att anta den i proposition 144 föreslagna lagändringen såvitt
avser ersättningssystemet vid arbetsskada.

Beträffande den folkrättsliga innebörden av att Sverige lagstiftar på ett
sätt som avviker från en konvention hänvisar konstitutionsutskottet till att
utrikesutskottet fått ärendet för yttrande.

Utrikesutskottet framhåller i sitt yttrande att Sverige i sitt utrikespolitiska
handlande traditionellt fäster stor vikt vid den internationella rättsordningen
och dess efterlevnad. Till denna ordning hör även konventioner av
det slag som är vanliga inom ILO.

Om emellertid beslut fattas i enlighet med propositionens förslag vad
gäller arbetsskadeförsäkringen blir följden en avvikelse mellan svensk
lagstiftning i detta avseende och I LO-konvention nr 121. Därmed skulle
enligt utrikesutskottets uppfattning ett avsteg ske från våra åtaganden i
ILO-konventionen och föranleda en svensk förklaring.

Utrikesutskottet hänvisar till uttalandena i propositionen om att regeringen
avser att göra en översyn av arbetsskadeförsäkringen och anser att
regeringen så snart som möjligt bör söka lösa den motsättning som föreligger
mellan yrkesskadekonventionen och den föreslagna förändringen av
arbetsskadeförsäkringen.

Socialförsäkringsutskottet instämmer i propositionens bedömning att
reglerna om samordning mellan arbetsskade- och sjukförsäkringarna gör

SfU 1981/82:15

det av administrativa skäl uteslutet att ha andra karensregler för arbetsskada
än för vanlig sjukdom. Utskottet instämmer emellertid också i regeringens
i propositionen angivna målsättning att i den översyn av arbetsskadeförsäkringen,
som inom kort skall komma till stånd på grundval bl. a. av
riksdagens hemställan, finna en smidig lösning på det här berörda samordningsproblemet.
En sådan lösning bör samtidigt komma att tillgodose de
krav som ILO-konventionen nr 121 ställer. Med hänvisning till det anförda
tillstyrker utskottet propositionen i nu berört hänseende.

1.7 Andringarnas inverkan på avtal om sjuklön m. m.

1 propositionen erinrar departementschefen om att den allmänna sjukförsäkringen
bygger på principen att en grundläggande ekonomisk trygghet
vid sjukdom skall tillkomma alla. Det var också den principen som låg
till grund när sjukförsäkringen förbättrades genom att karensdagarna togs
bort fr. o. m. år 1967. Dessförinnan var tryggheten olika för olika grupper
på arbetsmarknaden vid korta sjukfall och under de första dagarna av
längre sjukperioder. Industriarbetarna och övriga LO-grupper fick till
följd av karensdagsregeln i sjukförsäkringen ingen ersättning under dessa
dagar. Tjänstemännen inom såväl den privata som den offentliga sektorn
hade däremot avtal med sina arbetsgivare om sjuklön, och sjuklönen
betalades från första dagen av varje sjukperiod.

En viktig strävan vid genomförandet av de nödvändiga sparåtgärderna
måste, anför departementschefen, vara att de påverkar alla lika. Hon
erinrar om att frågan hur detta skall genomföras har diskuterats inom
sjukpenningkommittén, som visserligen funnit det vara rättsligt möjligt att
genomföra en lagstiftning som ogiltigförklarar avtal om kompensation för
den ökade självrisken i sjukpenningförsäkringen, men avrått från en sådan
lösning. Kommitténs främsta skäl mot en lagstiftning av den antydda
innebörden var att den skulle innebära ett ingrepp i den hävdvunna
förhandlings- och avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

Departementschefen föreslår att principen om att självrisken inom sjukförsäkringen
skall drabba alla lika skall upprätthållas inför nästa avtalsrörelse
genom ett uttalande från riksdagen.

I propositionen anförs i denna fråga:

Regering och riksdag bör dock uttala som sin mening att våra gemensamma
strävanden att komma till rätta med landets ekonomiska problem
får det bästa stödet om besparingarna inom sjukförsäkringen får bäras av
alla grupper på arbetsmarknaden. Besparingarna har dessutom utformats
med största möjliga hänsyn till de grupper som är i starkt behov av skydd.
Det är från samhällets synpunkt angeläget att arbetsmarknadens parter i
kommande avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna för självrisken
i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

SfU 1981/82:15

I den moderata partimotionen 2388 ansluter sig motionärerna till departementschefens
förslag om att riksdagen bör uttala angelägenheten av att
arbetsmarknadens parter i kommande avtalsrörelse medverkar till att de
nya reglerna för självrisken i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt
för olika grupper på arbetsmarknaden. Om arbetsmarknadens parter inte
lyckas sluta sådana avtal att berörda grupper verkligen drabbas lika av
besparingsåtgärderna kan lagstiftning senare behöva övervägas. Motionärerna
anför att de emellertid i princip är motståndare till lagstiftning som
innebär intrång i avtalsfriheten. De begär (yrkande 2) att riksdagen uttalar
vad i motionen anförts om angelägenheten av att arbetsmarknadens parter
i kommande avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna för självrisken
får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna motsätter sig i motion 2209 ett uttalande av den
innebörd som föreslagits i propositionen. De anför att förslaget innebär ett
steg av utomordentligt allvarlig natur. Den fria förhandlingsrätt som finns
enligt en snart 50-årig praxis mellan arbetsmarknadens parter är, framhåller
motionärerna, en viktig del av förhållandet dem emellan, och inom
ramen för den fria förhandlingsrätten måste det ankomma på parterna att
utforma löne- och anställningsvillkor. Innebörden av det föreslagna uttalandet
måste, enligt motionärerna, avse att arbetsgivarna i de kommande
avtalsförhandlingarna genom riksdagens påtryckning skall lyckas försämra
de offentliganställdas och tjänstemännens avtalsreglerade sjukförmåner.
Detta understryker, fastställer motionärerna, hur orimligt förslaget i
sin helhet är. Av principiella skäl tar de avstånd från att regeringen söker
utöva påtryckningar på arbetsmarknadsparternas handläggning av sjuklöneavtal.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom till regeringen.

Vänsterpartiet kommunisterna anser i motion 2390 att riksdagen bör
dels uttala att vad regeringen anfört i propositionen, om den kommande
avtalsrörelsen är en otillbörlig och principiellt oacceptabel inblandning,
dels avslå regeringens begäran om ett instämmande i dess förslag till
uttalande.

Utskottet finnér det nödvändigt att klart markera att besparingsåtgärderna
inom sjukpenningförsäkringen inte får leda till att de löntagargrupper
som inte har avtalad sjuklön drabbas på ett annorlunda sätt än de som
har ett sådant avtal. Den 1 januari 1983 utlöper i regel gällande avtalsperiod.
Genom att rätten till ersättning från försäkringen inskränks lika för
alla, oavsett om den försäkrade själv eller arbetsgivaren uppbär ersättningen,
blir utgångsläget inför nästa års avtalsrörelse i princip lika för alla
arbetstagargrupper. Hur parterna därefter disponerar tillgängligt löneutrymme
är en fråga som får överlämnas till dem själva. Utskottet kan med
hänsyn härtill inte finna att ett uttalande av det slag som föreslagits i
propositionen skulle kränka den fria avtalsrätten. Utskottet föreslår därför
att riksdagen med anledning av propositionen och motion 2388 uttalar att
det från samhällets synpunkt är angeläget att arbetsmarknadens parter i

SfU 1981/82:15

kommande avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna för självrisken
i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

Motionerna 2209 och 2390 i motsvarande delar avstyrks följaktligen.

Två grupper som har sina sjukförmåner reglerade i andra författningar
än AFL och sålunda inte berörs av propositionens förslag har uppmärksammats
motionsledes. Motion 2185 av Rune Gustavsson m. fl. och motion
2323 av Esse Petersson tar upp frågan om riksdagsledamöternas förmåner
under sjukdom medan motion 2389 av Sten Svensson och Sonja
Rembo tar upp frågan om sjukförmåner för sjömän.

Ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter reglerar de
ekonomiska förmåner som är knutna till ledamotskap av riksdagen. Förmånerna
utgår inte för tid då ledamot är statsråd och inte heller då ledamot
av annat skäl än offentligt uppdrag eller sjukdom och annat laga förfall
beviljats ledighet under minst en månad i följd. Det arvode för uppdraget
som tillkommer ledamot får sålunda behållas oavkortat under sjukdom.
Genom arbetsgivarinträde har riksdagens förvaltningskontor rätt att uppbära
den sjukpenning ledamoten är berättigad till enligt AFL.

I motion 2185 begärs att riksdagens förvaltningsstyrelse får i uppdrag att
se över ersättningsstadgan så att reglerna om självrisk vid sjukdom även
kommer att gälla riksdagsledamöter. I motion 2323 begärs att riksdagen
beslutar om en ändring i ersättningsstadgan som får till följd att riksdagsledamöter
genom avdrag på arvodet skall omfattas av besparingsförslaget
vid sjukdom i samma mån som övriga löntagare.

Utskottet som inte har att pröva frågan om ändringar i ersättningsstadgan
förutsätter att — om riksdagen bifaller propositionens förslag —
förvaltningsstyrelsen prövar frågan om en ändrad ersättning för riksdagsledamöter
fr. o. m. den 1 januari 1983 vid sjukdom och föräldraledighet så
att syftet med motionerna 2185 och 2323 blir tillgodosett.

Frågan om sjömans rätt till sjukersättning regleras i sjömanslagen
(1973:282). Enigt 34 § nämnda lag utgår lön till sjöman ombord även om
denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada. Rätt till
sjuklön föreligger också under begränsad tid dels efter det att sjömannen
lämnat sin befattning ombord, dels under väntetid. Redaren, å sin sida, har
rätt att uppbära sjömannen tillkommande sjukpenning.

I motion 2389 erinras om att propositionen utgår från att alla arbetstagare
skall få lika inskränkningar i sin rätt till sjukförsäkring men att
sjömännens rättigheter i detta avseende inte berörts i förslaget. Motionärerna
anser inte att det finns skäl särbehandla sjöfartens arbetstagare och
påpekar att korttidssjukdom förekommer vanligen i närtrafiken och framför
allt i färjetrafiken. De föreslår att sjömanslagen ändras så att parallellitet
uppnås mellan sjömän och andra anställda. Däremot bör avgiftssystemet
inte ändras om en självrisk vid sjukdom införs för sjömän. Mot

2 Riksdagen 1981/82. 11 sami. Nr 15

SfU 1981/82:15

bakgrunden av att sjömännens sjuklön är lagreglerad erinrar motionärerna
också om att, för det fall sjömanslagen inte ändras på det sätt de
föreslagit, sjöarbetsmarknadens avtalsparter ställs inför en annorlunda
situation än parterna på arbetsmarknaden i övrigt.

Trafikutskottet har yttrat sig över motionen. Yttrandet återfinns i bilaga
4 till betänkandet. Trafikutskottet har framhållit att den i motionen väckta
frågan och därmed sammanhängande frågor är av komplicerad natur. Om
ändringar av sjömanslagen skulle bedömas erforderliga, förutsätter trafikutskottet
att regeringen tar initiativ i frågan. Trafikutskottet föreslår därför
att motionen lämnas utan åtgärd.

Socialförsäkringsutskottet delar trafikutskottets uppfattning att det får
ankomma på regeringen att överväga den i motion 2389 aktualiserade
frågan. Detta bör ges regeringen till känna.

1.8 Övriga motionsyrkanden angående sjukpenningförsäkringen

Gunnar Biörck i Värmdö återkommer i motion 2197 till ett av honom vid
föregående riksmöte väckt förslag om att ett system med större inslag av
individuell sjukpenningförsäkring skall införas. Utgångspunkten för förslaget
är att varje löntagare själv skall erlägga sjukförsäkringsavgiften över
skattsedeln. Härigenom skulle två fördelar uppnås, nämligen dels att sjukpenningen
skulle kunna anpassas efter arbetsinkomsten utan de begränsningar
som i dag finns, dels att det skulle finnas möjlighet för den försäkrade
att själv välja karensdagsalternativ och däremot svarande avgiftsalternativ.

Vid föregående riksmöte fattades beslut om nya regler för uttag av
socialavgifter fr. o. m. den 1 januari 1982 (prop. 1981/81:178, SfU 28, rskr
406). Ändringarna innebar enhetligare och enklare regler för beräkning av
arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Genom ändringarna blir det möjligt
att införa ett effektivare debiterings- och uppbördssystem och arbetet
härmed pågår inom socialavgiftsutredningen (S 1981:04).

Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion innebär redan förslaget
i den föreliggande propositionen en i viss mån ökad belastning på
administrationen av försäkringen.

Utskottet är, bl. a. mot bakgrunden av att man så långt möjligt bör
underlätta administrationen av såväl avgifter som förmåner, inte berett att
förorda ett system som på ett så genomgripande sätt som skulle bli följden
av motionsförslagets genomförande förändrar sjukpenningförsäkringens
förmåner och finansiering. Utskottet avstyrker på grund härav bifall till
motion 2197.

Två motioner från den allmänna motionstiden tar upp frågor om sjukpenning
i anslutning till rehabilitering. I motion 188 av Maj-Lis Landberg
och Gertrud Sigurdsen anförs att det inte sällan inträffar att personer som
är sjukskrivna skulle kunna och må bra av att arbeta t. ex. 75 % av sin

SfU 1981/82:15

ordinarie tid. Också vid en återgång i arbetet efter lång sjukskrivning skulle
det vara bra om återgången kunde ske successivt, t. ex. först till hälften och
därefter till tre fjärdedelar. Motionärerna anser att såväl av ekonomiska
som humanitära skäl är en ändring av AFL motiverad så att en fjärdedels
sjukpenning kan utgå. De anser att riksdagen bör begära förslag härom hos
regeringen.

Ove Karlsson m. fl. pekar i motion 543 på de problem som föreligger för
en person som varit långvarigt sjukskriven och under återanpassningen till
ett normalt arbetsliv är halvt sjukskriven och förvärvsarbetar varannan
dag. Under en sådan tidsperiod borde anför motionärerna halv sjukpenning
kunna utgå. Motionärerna begär en översyn av AFL i detta syfte.

Utskottet vill erinra om att frågor av det slag som tagits upp i motionerna
tillhör sjukpenningkommitténs ämnesområde. Utskottet föreslår därför att
motionerna överlämnas till kommittén.

Ytterligare en motion, 403 av Lars Werner m. fl., berör sjukpenningförsäkringen.
Motionärerna återkommer till ett under en följd av år framställt
yrkande om att åldersgränsen 16 år för rätt att tillhöra sjukpenningförsäkringen
skall slopas. Utskottet har tidigare besvarat motionsyrkanden härom
med att socialpolitiska samordningsutredningen i betänkandet (SOU
1979:94) En allmän socialförsäkring lagt fram förslag som tillgodoser
motionärernas önskemål. Förslaget har beretts inom regeringskansliet och
en proposition på grundval av utredningsförslaget är aviserad till innevarande
riksmöte. Utskottet anser därför att motion 403 inte f. n. bör föranleda
något uttalande från riksdagens sida.

2. Ersättning vid sjukhusvård

Sjukförsäkringen lämnar ersättning för sådan vård på sjukhus som varit
erforderlig på grund av sjukdom eller förlossning. Ersättningen utgår
enligt grunder som fastställs av regeringen. För innevarande år utgår
ersättning med 45 kr. per vårddag. Som sjukhus räknas dels sjukvårdsinrättning
som drivs av staten, landstingskommun eller kommun som inte
tillhör landstingskommun, dels sjukvårdsinrättningar som enligt en av
riksförsäkringsverket fastställd förteckning är att anse som sjukhus. På
nämnda förteckning upptas ett 40-tal sjukvårdsinrättningar.

För försäkrad som åtnjuter sjukhusvård skall utgående sjukpenning
minskas med 35 kr. per dag, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp och med iakttagande av att sjukpenning skall utgå med lägst 8
kr.

I propositionen erinras om att ersättningen från sjukförsäkringen och
sjukpenningavdraget när försäkrad vårdas på sjukhus tidigare under en
följd av år motsvarat varandra. Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen
och nödvändigheten av att åstadkomma besparingar inom
sjukförsäkringen anser departementschefen det motiverat med höjning av
sjukpenningavdraget vid sjukhusvård till 40 kr. per dag. De nuvarande

SfU 1981/82:15

maximeringarna av avdraget föreslås kvarstå, varför höjningen av sjukpenningavdraget
slår igenom fullt ut först vid en sjukpenning om 120 kr.
per dag. Förslaget som föreslås träda i kraft den 1 juli i år beräknas
innebära en kostnadsbesparing för sjukförsäkringen med 17 milj. kr. per
år.

I den socialdemokratiska motionen 2209 yrkas avslag på propositionen
även i denna del. Motionärerna framhåller att även om höjningen kan
synas vara begränsad måste den ses tillsammans med införandet av karensdagar
och sänkningen av ersättningsnivån.

Även i motion 2390 av Lars Werner m. fl. yrkas avslag på förslaget.

Utskottet tillstyrker av skäl som framhållits i propositionen förslaget om
en höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård.

Ersättning till sjukvårdshuvudmännen från försäkringen för sjukhusvård
av personer som fyllt 70 år eller dessförinnan erhållit förtids- eller
ålderspension utgår under högst 365 dagar.

Ove Karlsson m. fl. anser i motion 542 att AFL:s bestämmelser om
ersättning vid sjukhusvård ger ett otillräckligt skydd för den som börjat
uppbära hel förtids- eller ålderspension. Motionärerna begär att bestämmelserna
ändras så att försäkringen, utöver nuvarande ersättning under
365 dagars sjukhusvistelse efter pensionsfallet, ersätter även korttidsvistelser
på sjukhus därefter.

Enligt ett av riksdagen nyligen antaget förslag till ändring i sjukvårdslagen
(prop. 1981/82:22, SoU 12, rskr 57) har sjukvårdshuvudmännen, efter
det att rätten till ersättning från sjukförsäkringen upphört, möjlighet att ta
ut en efter patientens betalningsförmåga anpassad avgift för sjukhusvården.
Vården skall dock vara avgiftsfri de första sex dagarna vid varje
vårdtillfälle. Lagändringen tillgodoser enligt utskottets uppfattning i huvudsak
syftet med motion 542. Motionen bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Motionärerna i motion 1285 av Ingegerd Troedsson m. fl. vill att riksdagen
skall begära en utredning med inriktning att en större del av kostnaderna
för vård på sjukhem och sjukhus betalas via sjukförsäkringen i
stället för med landstingsskatt i syfte att öka patienternas valfrihet. I
motionen erinras om att i fråga om öppen vård gäller redan i dag ett system
där patienten har full valfrihet i ekonomiskt avseende mellan vård hos
offentlig eller privat vårdgivare. En motsvarande valfrihet borde, enligt
motionärernas mening, åstadkommas även inom den slutna sjukvården.
Man borde därför utreda möjligheterna att låta en större del av de verkliga
vårdkostnaderna också för den slutna sjukvården betalas via sjukförsäkringen
i stället för som nu medelst landstingsskatt. ”Vårdpengen” från
sjukförsäkringen skulle, anför motionärerna, t. ex. kunna följa driftkostnaden
hos enskilda sjukhem och betalas ut med samma belopp vare sig
patienten vårdas på enskilt eller landstingsdrivet sjukhem eller sjukhus.

SfU 1981/82:15

Sjukvårdshuvudmännens rätt till ersättning från sjukförsäkringen för
sjukvård bestäms genom återkommande förhandlingar och överenskommelser
mellan dem och regeringen. Utskottet är inte berett förorda någon
ändring i detta hänseende utan anser att det även fortsättningsvis bör
ankomma på parterna att träffa överenskommelser om sjukvårdens finansiering.
Utskottet avstyrker bifall till motion 1285.

3. Ändringar i tandvårdsförsäkringen

Tandvårdsförsäkringen ersätter den försäkrades kostnader för tandvård
enligt den av regeringen utfärdade tandvårdstaxan med 50 % upp till 2 500
kr. och med 75 % över detta belopp.

I propositionen erinrar departementschefen om att den snabba kostnadsutvecklingen
inom tandvårdsförsäkringen bromsats upp genom att
kostnaderna för ädla metaller och annat tandtekniskt material fr. o. m. år
1981 ersätts på samma sätt som övriga kostnader i stället för som tidigare
fullt ut. Trots detta är det, framhåller hon, nödvändigt att företa ytterligare
besparingsåtgärder inom tandvårdsförsäkringen. Hon förordar därför att
ersättningsnivån fr. o. m. den 1 juli 1982 sänks från 50% till 40% för
kostnader upp till 2 500 kr. För att skydda personer med stort tandvårdsbehov
bibehålls ersättningen för kostnader över detta belopp oförändrad.
Förslaget beräknas medföra minskade utgifter för tandvårdsförsäkringen
med ca 200 milj. kr. per år.

I den socialdemokratiska partimotionen 2209 anförs att tandvårdsförsäkringen
påtagligt urholkats under senare år. Motionärerna motsätter sig
ytterligare nedskärningar i försäkringen och yrkar avslag på propositionens
förslag. Samma yrkande återfinns i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 2390.

Utskottet konstaterar att konsekvenserna av den föreslagna sänkningen
av ersättningen från tandvårdstaxan innebär en mycket måttlig höjning av
patienternas kostnader. Som högst rör det sig om 250 kr. under en behandlingsperiod.
Samtidigt ger förslaget en förhållandevis stor besparingseffekt.
Utskottet biträder därför förslaget och avstyrker bifall till motionerna
2209 och 2390 i motsvarande delar.

4. Anslaget Bidrag till sjukförsäkringen

Som inledningsvis nämnts har regeringen i årets budgetproposition
(prop. 1981/82:100, bil. 8) aviserat det förslag till ändringar i främst
sjukförsäkringen som behandlats ovan. I avvaktan på riksdagsbeslut i
frågan har regeringen i budgetpropositionen föreslagit riksdagen att till
anslaget B 8. Bidrag till sjukförsäkringen beräkna ett förslagsanslag av
3 850 milj. kr. eller samma belopp som för innevarande budgetår.

Från anslaget bestrids statens andel av kostnaderna för sjukförsäkringen,
15 % av de totala kostnaderna.

SfU 1981/82:15

I den förevarande propositionen 144 beräknar departementschefen
statsbidragsbehovet för nästa budgetår till 3 800 milj. kr. Beloppet kan
emellertid minskas med 475 milj. kr. som en följd av överföring av vissa
fondmedel från de allmänna försäkringskassorna (prop. 1981/82:100, bil.
8, punkt B 4, SfU 1981/82:12). I propositionen föreslås därför att anslaget
beräknas till 3 325 000 000 kr.

Enligt partimotionerna 2209 från socialdemokraterna och 2390 från
vänsterpartiet kommunisterna bör anslaget beräknas till 3 480 000 000 kr.

Utskottet har i betänkandet SfU 1981/82:12 tillstyrkt regeringens förslag
om överförande av fondmedel från de allmänna försäkringskassorna
till statsbudgeten. Med hänvisning härtill och till utskottets ställningstagande
till den förevarande propositionen 144 tillstyrker utskottet förslaget
om medelsanvisning i samma proposition.

5. Anslaget Vissa yrkesskadeersättningar

Utskottet tillstyrker regeringens i proposition 100 bil. 8 punkt B 9 framlagda
förslag att till Vissa yrkesskadeersättningar m. m. skall anvisas ett
förslagsanslag av 2 300 000 kr. för nästkommande budgetår.

6. Sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften

Socialförsäkringsavgifter erläggs i form av arbetsgivaravgift för anställda
och egenavgift av personer med inkomst av annat förvärvsarbete.
Sjukförsäkringsavgiften utgör f. n. 10,5 % av avgiftsunderlaget och folkpensionsavgiften
8,45 %.

Departementschefen anför att mot bakgrunden av de föreslagna besparingarna
m. m. bör arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen sänkas med

1,5 procentenheter till 9 % fr. o. m. ingången av år 1983. Sänkningen innebär
en minskning av avgiftsinkomsterna med 4 600 milj. kr. Samtidigt
förordar departementschefen att folkpensionsavgiften höjs med 1,5 procentenheter
till 9,95 % fr. o. m. samma tidpunkt. Genom ändringarna kan,
anför hon, effekterna av de föreslagna besparingarna i sin helhet tillföras
statsbudgeten och det blir möjligt att minska skattefinansieringen av folkpensionskostnaderna
inom ramen för en oförändrad total avgift.

Genom höjningen av folkpensionsavgiften beräknas denna komma att
täcka ca 80 % av kostnaderna för folkpensioneringen år 1983 i stället för
som under innevarande år ca 67 % av kostnaderna.

Enligt det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter föreslås även egenavgifterna till sjukförsäkringen
och folkpensioneringen ändrade enligt ovanstående.

I motionerna 2209 (s) och 2390 (vpk) yrkas avslag på förslaget om ändrat
avgiftsuttag. Den moderata partimotionen 2388 innehåller förslag om
höjning av folkpensionsavgiften fr. o. m. den 1 januari 1983 till 10,45 %
och sänkning av sjukförsäkringsavgiften till 8,50 % fr. o. m. samma tid -

SfU 1981/82:15

punkt. Motionärernas ställningstagande till frågan om ändrade avgifter är
föranledda av de yrkanden angående förslagen i proposition 144 i övrigt
som framställts i deras resp. motioner.

Utskottet avstyrker förslagen i såväl propositionen som motion 2388 om
ändringar av sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifterna och tillstyrker
bifall till motionerna 2209 och 2390 i motsvarande delar.

Två motioner från den allmänna motionstiden tar upp frågan om en
differentiering av sjukförsäkringsavgiften. Bengt Wittbom m. fl. påpekar
i motion 1287 att sjukfrånvaron är betydligt lägre i många mindre företag
än hos större arbetsgivare. För att ge företagare med låg frånvaro en
premiering härför bör enligt motionärerna frågan om en differentierad
arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen utredas. De hemställer att riksdagen
hos regeringen begär en sådan utredning.

Liknande synpunkter framförs i motion 2084 av Britta Hammarbacken
m. fl. Motionärerna vill att riksdagen skall begära förslag från regeringen
om en anpassning av sjukförsäkringssystemet till antalet sjukdagar per
anställd hos arbetsgivare med olika anställda.

Utskottet har ovan (s. 18) erinrat om de förändringar av avgiftssystemet
som införts fr. o. m. innevarande år för att göra detta system administrativt
enklare och enhetligare och underlätta en samordning mellan avgifter och
skatter i debiterings- och uppbördshänseende. Utskottet kan mot den
nämnda bakgrunden inte tillstyrka förändringar av avgiftssystemet av det
slag som föreslagits i motionerna 1287 och 2084. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall till motionerna.

7. Privat läkarvård och tandvård m. m.

Utskottet tar avslutningsvis upp till behandling motionsyrkanden om
ökade möjligheter för läkare och tandläkare att etablera privatpraktik.

7.1 Privat tandvård

I övergångsbestämmelser till 1973 års tandvårdsreform infördes bl. a.
möjlighet för riksförsäkringsverket att, om verket fann anledning anta att
folktandvårdens behov av tandläkare skulle bli otillräckligt tillgodosett,
föreskriva att tandläkare som efte- den 1 juli 1974 avsåg att påbörja
verksamhet i enskild tandvård ej skulle föras upp på förteckning hos
allmän försäkringskassa. Regeln om möjlighet att begränsa privatpraktiserande
tandläkares etablering skulle gälla fram till utgången av år 1975
men har därefter förlängts och gäller nu fram till utgången av år 1982.

Riksförsäkringsverket har använt möjligheten till etableringsbegränsning
för tandläkare sedan mitten av år 1974. För år 1982 har riksförsäkringsverket
föreskrivit att tandläkare får förås upp på förteckning endast
om verksamheten avser att ersätta tidigare verksamhet i enskild tandvård,

SfU 1981/82:15

s. k. ersättningsetablering, eller eljest synnerliga skäl föreligger för att föra
upp tandläkare på förteckningen.

I motion 2038 av Gösta Bohman m. fl. begär motionärerna ett tillkännagivande
till regeringen om att etableringsbegränsningarna för privattandläkare
skall upphöra i och med utgången av år 1982. Det ursprungliga
syftet med etableringsbegränsningarna, nämligen att råda bot på den
regionala obalansen i tandvårdsutbudet, har enligt motionärerna snarare
motverkats eftersom obalansen har konserverats och den utjämning som
kunde ha skett om privat etablering medgivits i underförsörjda områden
helt har uteblivit.

Frågor om en avveckling av etableringsbegränsningarna för tandläkare
har vid ett flertal tillfällen behandlats av riksdagen. Senast skedde detta
under hösten 1981. I sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1981/
82:3 avstyrkte utskottet motioner på området med hänvisning till att tandvårdsutredningens
ställningstagande kunde väntas föreligga inom kort
och borde avvaktas innan riksdagen vidtog någon åtgärd.

Tandvårdsutredningen har numera avgivit sitt betänkande (SOU
1982:4) Tandvården under 80-talet. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.
Utskottet anser att det finns anledning att avvakta beredningen
av tandvårdsutredningens förslag innan riksdagen vidtar någon
åtgärd med anledning av motion 2038.

7.2 Privat läkarvård

Arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen bestäms av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699).
Taxan ger i vissa angivna fall möjligheter att ta ett i förhållande till taxans
normalbelopp förhöjt arvode.

Gösta Bohman m. fl. begär i motion 2072 ett skyndsamt förslag till
åtgärder för att underlätta etablering av privatläkare företrädesvis i områden
med otillfredsställande läkarvårdsresurser. Motionärerna anser att
olika vägar måste sökas för att avlasta den offentliga sjukvården, eftersom
det samhällsekonomiska läget kommer att medföra i stort sett oförändrade
resurser samtidigt som sjukvårdsbehovet kommer att öka. Privat meddelad
vård har, enligt motionärerna, erfarenhetsmässigt visat sig vara av hög
kvalitet och dessutom till kostnader som mestadels väsentligt understiger
kostnaderna för offentlig vård. I motionen framhålls att det är nödvändigt
att även områden utanför storstäderna får tillgång till de komplement i
sjukvården som privat meddelad vård utgör och som ett led i den solidariska
vårdförsörjningen bör etablering i mindre städer och glesbygdsområden
underlättas.

Utskottet har tidigare under innevarande riksmöte avstyrkt ett motionsyrkande
som syftade till åtgärder för att underlätta nyetablering av privata
läkare. I sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1981/82:3 framhöll

SfU 1981/82:15

utskottet att beredningen av hälso- och sjukvårdsutredningens förslag
pågick inom regeringskansliet samt att en arbetsgrupp tillsatts med uppgift
att analysera frågan om nyrekrytering av privatpraktiserande läkare. Utskottet
ansåg att resultatet av såväl beredningsarbetet som arbetsgruppens
utredning borde avvaktas.

Beredningen av hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande är numera
avslutad och regeringen har framlagt en proposition i ämnet (prop.
1981/82:97). Arbetsgruppens utredningsarbete pågår dock fortfarande,
men dess förslag beräknas kunna redovisas inom kort. Utskottet vidhåller
sitt tidigare ställningstagande och avstyrker bifall till motion 2072.

Hemställan

Utskottet hemställer

Propositionerna 1981/82:144 och 1981/82:100

1. beträffande karensdagar i sjukpenningförsäkringen

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:144 och med
avslag på motionerna 1981/82:2209 yrkande 1 i motsvarande
del och 1981/82:2390 yrkande 1 i motsvarande del antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring såvitt avser ny lydelse av 3
kap. 10 och 11 §§,

2. beträffande karenstid för egenföretagare

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. beträffande kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:2209 yrkandena
1 i motsvarande del och 3 och 1981/82:2390 yrkandena 1
i motsvarande del och 3 samt med avslag på motion 1981/
82:2388 yrkande 1 avslår de i proposition 1981/82:144 framlagda
förslagen till dels lag om ändring i lagen om allmän
försäkring såvitt avser förslag till ny lydelse av 3 kap. 4 § första
stycket samt 9 § och 4 kap. 4, 5, 10 och 14 §§, dels lag om
ändring i lagen (1956:293) om ersättning till smittbärare,

4. beträffande uttalande om likvärdig effekt för alla grupper på
arbetsmarknaden

att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:144 och
motion 1981/82:2388 yrkande 2 och med avslag på motionerna
1981/82:2209 yrkande 6 och 1981/82:2390 yrkande 6 som sin
mening uttalar vad utskottet anfört om att de nya reglerna för
självrisken inom sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt
för olika grupper på arbetsmarknaden,

SfU 1981/82:15

5. beträffande sjukförmåner för riksdagsledamöter

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2185 och 1981/
82:2323,

6. beträffande sjukförmåner för sjömän

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2389 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande sjukpenningavdraget vid sjukhusvård

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:144 och med
avslag på motionerna 1981/82:2209 yrkande 1 i motsvarande
del och 1981/82:2390 yrkande 1 i motsvarande del antar propositionens
förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring
såvitt avser förslaget till ny lydelse av 3 kap. 4 § andra
stycket,

8. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om allmän
försäkring i övriga delar

att riksdagen antar ingress och övergångsbestämmelser i förslaget
till lag om ändring i lagen om allmän försäkring med de
lydelser som föranleds av riksdagens beslut under momenten 1,
3 och 7 ovan,

9. beträffande ersättning för tandvård

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2209 yrkande 4 och
1981/82:2390 yrkande 4,

10. beträffande medelsanvisning till sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:144 och med
anledning av proposition 1981/82:100 och med avslag på motion
1981/82:2209 yrkande 5 och motion 1981/82:2390 yrkande
5 till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 3 325 000 000 kr.,

11. beträffande medelsanvisning till vissa yrkesskadeersättningar
att riksdagen till Vissa yrkesskadeersättningar m. m. för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 2 300 000 kr.,

12. beträffande sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften
att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:2209 yrkande
2 och 1981/82:2390 yrkande 2 samt med avslag på motion
1981/82:2388 yrkande 3 avslår det i proposition 1981/82:144
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter,

Övriga motionsyrkanden

13. beträffande individuell sjukpenningförsäkring
att riksdagen avslår motion 1981/82:2197,

14. beträffande sjukpenning vid rehabilitering

att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:188 och

SfU 1981/82:15

1981/82:543 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

15. beträffande nedre åldersgräns för sjukpenning
att riksdagen avslår motion 1981/82:403,

16. beträffande ersättning för pensionärers sjukhusvård
att riksdagen avslår motion 1981/82:542,

17. beträffande utredning om ändrad finansiering av sjukvårdskostnader att

riksdagen avslår motion 1981/82:1285,

18. beträffande en differentierad sjukförsäkringsavgift

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:1287 och 1981/
82:2084,

19. beträffande privat tandvård

att riksdagen avslår motion 1981/82:2038 yrkande 1,

20. beträffande privat läkarvård

att riksdagen avslår motion 1981/82:2072.

Stockholm den 11 maj 1982

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Maj Pehrsson (c),
Helge Karlsson (s), Margareta Andrén (fp), Doris Håvik (s), Allan Åkerlind
(m), Börje Nilsson (s), Ralf Lindström (s), Gullan Lindblad (m), Ulla
Johansson (s), Arne Lindberg (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Åke Svensson
(c) och Bibi Rosengren (c).

Reservationer

1. Karensdagar i sjukpenningförsäkringen (mom. 1)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström,
Ulla Johansson och Nils-Olof Gustafsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Från
utgångspunkten” och på s. 12 slutar med ”motsvarande delar” och den del
som på s. 14 börjar med ”Av konstitutionsutskottets” och på s. 15 slutar
med ”berört hänseende” bort ha följande lydelse:

I avsikt att få till stånd kostnadsbesparingar aviserades i årets budgetproposition
två uppseendeväckande förslag om försämringar inom sjukförsäkringen.
Det ena var införandet av en självrisk inom sjukpenningförsäkringen,
det andra en avveckling av sjukförsäkringens ersättningar till
arbetsgivare för vissa utgifter för företagshälsovård. Förslagen föranledde
kraftiga och berättigade protester från de fackliga organisationerna. I

SfU 1981/82:15

kritiken mot förslaget om slopande av ersättning till företagshälsovården
instämde arbetsgivarna. Detta förslag kom aldrig på riksdagens bord.
Förslaget om självrisk i form av karensdagar inom sjukpenningförsäkringen
däremot återfinns i den förevarande propositionen och har tillstyrkts av
utskottets borgerliga majoritet. Trots massiva protester från landets löntagare
har förslaget endast i ett hänseende utlöst någon reaktion, nämligen
när det gäller följderna för egenföretagare.

Utskottet har tidigare haft anledning rikta kritik mot regeringens s. k.
sparpropositioner och då särskilt underlåtenheten att redovisa något underlag
som visar innebörd och effekter av förslagen. Det mest uppseendeväckande
exemplet var förslaget år 1980 om ändrade regler för värdesäkringen
av pensioner m. m. Också den nu förevarande propositionen har
anmärkningsvärda brister som vittnar om att den tillkommit under stor
brådska och som en kompromissprodukt. Utskottet noterar också att propositionen
väl döljer vissa generande effekter, att det är fråga om att införa
tre karensdagar och inte två, att högriskskyddet inte träder in efter inkomstbortfall
under 10 dagar utan efter 15 — 20 dagar, att förslaget om
karensdagar strider mot internationella åtaganden från svensk sida om
skydd för inkomstbortfall vid arbetsskada, att förslaget kan få långtgående
negativa ekonomiska effekter för kommuner och landsting och att beräkningarna
av besparingarna vilar på förutsättningar som uppenbarligen
radikalt kommer att förändras efter förslagets genomförande. Propositionens
framställning av följderna av förslaget är — anser utskottet — vilseledande.

Även i ett annat hänseende avviker propositionen från vad som är
brukligt. Sjukpenningkommittén, som ursprungligen tillsattes för att lösa
vissa orättvisor inom sjukpenningförsäkringen, fick hösten 1980 tilläggsdirektiv
om att senast den 1 mars 1981 komma in med underlag till olika
altenativ för att uppnå kostnadsbesparingar inom försäkringen, t. ex. i
form av lägre kompensationsnivå under de första dagarna i en sjukperiod
eller införande av ett system med karens. Kommittén redogjorde för detta
uppdrag i april 1981, och förslaget remissbehandlades på sedvanligt sätt.
Propositionen har emellertid endast med några korta rader berört utredningsarbetet
och remissutfallet. Någon redovisning av kommittébetänkandet
i de delar detta behandlar en ökad självrisk eller någon sammanställning
av remissinstansernas synpunkter finns såsom eljest är brukligt inte
i propositionen. Anledningen är uppenbarligen den — bitvis mycket fräna
— kritik mot ett system med självrisk som framförts under remissbehandlingen.
Endast SAF och SHIO-Familjeföretagen tillstyrkte att ett sådant
system infördes.

Innan utskottet närmare går in på förslagets verkningar i olika avseenden
har utskottet funnit anledning bemöta departementschefens påståenden
om att kostnaderna för sjukförsäkringen nästan fördubblats under
åren 1975 till 1980.

SfU 1981/82:15

Sjukförsäkringskostnaderna har alltsedan försäkringen infördes 1955 avsevärt
ökat. Detta beror på främst tre faktorer, successiva förbättringar av
försäkringens kompensationsnivå, den allmänna löne- och kostnadsutvecklingen
och ett ökat antal försäkrade. Införandet av en beskattad
sjukpenning fr. o. m. år 1974 föranledde också en kraftig ökning av kostnaderna
för sjukförsäkringen, men innebar samtidigt att en avsevärd del
av kostnaderna återfördes till statsbudgeten i form av skatteintäkter.

För att få en korrekt bild av kostnadsutvecklingen i relation till de ovan
nämnda faktorerna måste man se till det s. k. sjuktalet, dvs. det tal som
visar antalet sjukdagar per försäkrad under ett år. Detta tal har såsom
framgår av propositionen stigit under förra hälften av 1970-talet men
därefter successivt sjunkit. Sjuktalet ligger nu under 1970 års nivå. Såväl
korttids- som långtidssjukskrivningarna har minskat. De senaste åren har
sålunda i realiteten medfört avsevärda kostnadsbesparingar inom försäkringen.

Den slutsats regeringen rimligen borde dragit av denna gynnsamma
förändring är att utvecklingen går i rätt riktning och att åtgärder som
ytterligare kan främja en sänkning av sjuktalet — t. ex. ökade rehabiliteringsinsatser
— borde prioriteras. I stället drar regeringen slutsatsen att
den genom att införa ett fördelningspolitiskt orättfärdigt sjukpenningsystem,
vars konstruktion dessutom ställer medborgarnas solidaritet mot
varandra och mot försäkringen på hårda prov, skall kunna åstadkomma
ytterligare besparingar. De samhällsekonomiska konsekvenserna i stort av
förslaget lämnar regeringen obeaktade.

Utskottet gör nedan en närmare analys av förslagets verkningar för de
försäkrade och för samhället.

Karensdagar

Till sina verkningar är förslaget om återinförande av karensdagar det
som betyder mest. Beloppsmässigt beräknas besparingen på sjukpenningförsäkringen
till 1 840 milj. kr., varav 340 milj. kr. genom att insjuknandedagen
görs om till en karensdag och 1 500 milj. kr. till följd av de två därpå
följande karensdagarna.

För att belysa förslagets verkliga innebörd vill utskottet inledningsvis
erinra om förhållandena vid reformeringen av sjukpenningförsäkringen år
1966 då karensdagssystemet togs bort. Den omedelbara anledningen härtill
var att karensregeln i praktiken saknade betydelse för anställda i stat
och kommun och för privatanställda tjänstemän eftersom dessa avtalsvägen
försäkrat sig om sjuklön under karensdagarna. För LO-kollektivet
hade detta däremot inte lyckats. Orättvisan löstes därför lagstiftningsvägen.
Ett annat vägande skäl var att, sedan en samordning av yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen genomförts år 1955, hade yrkesskadeförsäkringen
försämrats. Tidigare hade yrkesskadeförsäkringen täckt inkomstbortfall
fr. o. m. dagen efter olycksfallet, om sjukdomen varade mer

SfU 1981/82:15

än tre dagar. Om karensdagarna slopades kunde yrkesskadeförsäkringen
återgå till tidigare förhållanden.

Karensdagarna före 1966 års reform var tre, insjuknandedagen inräknad.
Som insjuknandedag räknades liksom f. n. den dag då anmälan om
sjukdom gjordes till försäkringskassan. Även om insjuknandet inträffade
efter arbetsdagens slut räknades alltså dagen som insjuknandedag och
första karensdag.

Vid utformningen av reformen förutsågs vissa svårigheter. Togs karensdagarna
bort utan att ersättas med några spärregler skulle detta kunna leda
till omotiverade inkomstförstärkningar om sjukdomen inträffade under
lediga dagar. I den departementspromemoria som låg till grund för de
ändrade bestämmelserna föreslogs dels att den första karensdagen —
insjuknandedagen — skulle bibehållas oförändrad för att hindra den
försäkrade att uppbära både inkomst och sjukpenning för samma dag.
Vidare föreslogs att den försäkrade inte skulle få ersättning för den första
eller andra dagen efter insjuknandedagen om inte sjukdomen hindrat
honom från att förvärvsarbeta.

I proposition 113 år 1966 erinrade (jepartementschefen om att under
remissbehandlingen hade invänts att ett slopande av karensdagarna kunde
leda till ökad frånvaro från arbetet. Departementschefen bemötte detta
sålunda.

Det är givet att reformen ger ökade möjligheter för de anställda att vid
sjukdom stanna hemma från arbetet för att återvinna hälsan. Denna effekt
betraktar jag som en av de stora och värdefulla vinsterna med den föreslagna
förbättringen av det ekonomiska skyddet vid sjukdom. Dessa vinster
begränsar sig inte till den enskildes välfärd utan de kan beräknas komma
även samhället i dess helhet till godo.

I propositionen föreslogs bl. a. en ändring i förhållande till promemorieförslaget,
som det finns anledning erinra om i detta sammanhang,
nämligen när det gällde att utforma fridagsregeln. Promemorians förslag
om att den skulle verka som ett slags karensdagar första eller andra dagen
efter insjuknandedagen, om dessa var fridagar, hade gett anledning till
åtskillig remisskritik. Man hade pekat på att regeln kunde leda till stor
ojämnhet i ersättningen beroende på vilken dag insjuknandet ägt rum.
Regeln skulle i vissa fall leda till överkompensation. För att undvika
överkompensation och för att dagen för insjuknandet och förläggningen
av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt skulle påverka den kompensation
som sjukpenningen gav, föreslogs i propositionen att fridagsregeln
skulle utformas enligt de bestämmelser som fortfarande gäller.

Utskottet kan mot denna bakgrund konstatera att utformningen av
regeringens förslag med karensdagar omedelbart efter insjuknandedagen
och med kompensation även för lediga dagar ger just de icke önskvärda
ojämna effekter mellan olika försäkrade som så hårt kritiserades vid remissbehandlingen
av promemorieförslaget. Även en annan icke önskvärd

SfU 1981/82:15

effekt är förutsebar. Genom att inkomstförlusten under karensdagar balanseras
av att sjukpenning utgår under fridagar (oavsett inkomstförlust)
blir karensdagarna på sätt och vis villkorade. Riskerna för att sjukskrivningstiderna
förlängs så att förlusten till följd av karensdagar kan balanseras
skall inte underskattas. Över huvud taget är det olyckligt med ett
system som så som det föreslagna inbjuder till en förlängning av sjukskrivningstiden
genom de orättvisor som är inbyggda i det.

Reformen 1966 gällde som nämnts slopande av två karensdagar. I
samband därmed slopades också beteckningen karensdag för insjuknandedagen.
Detta grundades på att det inte syntes motiverat att behålla termen
karenstid för en företeelse som kunde gälla endast en del av sjukdomsfallen.

Regeringen vänder nu upp och ner på begreppen i propositionen. I och
med att den första dag som föranlett att arbetsförmågan blivit nedsatt till
minst hälften — samma villkor som gäller för rätt till sjukpenning —
räknas som den första dagen under ett sjukdomsfall blir denna dag en reell
karensdag. Av kända skäl har denna beteckning inte ansetts lämplig. För
en person som t. ex. insjuknar under arbetet en tisdag blir i fortsättningen
denna dag för honom och enligt normalt språkbruk insjuknandedag, onsdagen
blir enligt propositionens terminologi också insjuknandedag, medan
torsdag och fredag blir karensdagar. Enligt den terminologi som
gällde före 1966 skulle samtliga fyra dagar kallats karensdagar. Förslagets
verkliga innebörd framgår därmed klart.

Förslaget förutsätts gälla lika för alla. Utskottet lämnar t. v. de problem
åt sidan som är förenade med denna målsättning genom att offentliganställda
och tjänstemän i regel har sjuklön. Även om samma utgångspunkt
gällde för alla, att de tre första dagarnas inkomstbortfall inte ersätts, får
förslaget ändå orättvisa konsekvenser. Detta hänger samman med den
ojämna förekomsten av sjukledighet beroende på yrkesställning m. m.
Antalet sjukpenningdagar är betydligt högre bland personer med arbeten
som är tunga och monotona och där det förekommer olämpliga arbetsställningar,
skakningar och vibrationer och dagliga svettningar. Omvänt har
personer i chefsbefattningar lägst sjukfrånvaro. En betydande del av sjukfrånvaron
orsakas av arbetsolycksfall och arbetssjukdomar. Personer
inom livsmedelshanteringen och inom vårdyrken bör och får inte arbeta
ens vid lindriga åkommor om det föreligger smittorisk. Många tjänstemän
kan däremot gå till arbetet en eller ett par dagar med en lättare förkylning
och därefter bota den under helgen. Det är sålunda främst industrins
arbetare och personer som arbetar med livsmedel och i vårdyrken som
drabbas av följderna av förslaget.

En annan grupp som drabbas hårt är unga kvinnor med menstruationsbesvär
som föranleder en eller ett par dagars frånvaro per månad från
arbetet.

En tredje stor grupp som drabbas är handikappade.

SfU 1981/82:15

Förslaget om karensdagar uppges visserligen ”skydda” personer med
ofta återkommande sjukfrånvaro genom att det försetts med ett högriskskydd
utformat så, att när en person haft tio karensdagar under en tolvmånadersperiod
räknas inga fler karensdagar. Bibehållandet av 20-dagarsregeln
ger enligt propositionen ett tillräckligt skydd för insjuknandedagen.

Genom att propositionens insjuknandedag — och i många fall dessutom
den verkliga insjuknandedagen — faller utanför högriskskyddet är detta
emellertid betydligt mindre förmånligt än vad propositionen förespeglar.

Såsom påvisats i motion 2209 kan en person som vid varje sjukdomsfall
förbrukar endast en karensdag få inkomstbortfall tio insjuknandedagar
och tio karensdagar innan högriskskyddet träder in. Därefter uppkommer
fortfarande inkomstbortfall för insjuknandedagen. Om denna inte är densamma
som den verkliga insjuknandedagen kan ytterligare inkomstbortfall
uppstå. Exemplet kan förefalla teoretiskt. Utskottet vill då erinra om
att just det nämnda exemplet är en realitet för t. ex. kvinnor med menstruationsbesvär
— enligt uppgift kan det röra sig om ca 200 000 kvinnor.
Företrädare för Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har vid en
uppvaktning inför utskottet visat på andra grupper som riskerar få 20
dagars inkomstbortfall eller mer genom förslaget, nämligen astmatiker,
diabetiker, hjärt- och kärlsjuka, epileptiker, njursjuka och neurologiskt
handikappade. Dessa av sjukdom och därmed föranledda vård- och medicinkostnader
redan drabbade personer riskerar således att mista närmare
en hel månads inkomst. HCK-representanterna pekade vid uppvaktningen
också på att ett stort antal handikappade personer hade ytterst små
möjligheter att klara ett inkomstbortfall av denna storleksordning. Riskerna
var därför uppenbara att de — av rent ekonomiska skäl — tvingades till
längre sjukskrivningsperioder eller förtidspensioneringar, med därmed
följande ökade samhällskostnader; också i form av produktionsbortfall
och ökade vårdkostnader.

De ovan redovisade ojämnt fördelade effekterna utgör det starkaste
skälet till att propositionen bestämt måste avvisas.

Följdverkningar för arbetsskadeförsäkringen

Propositionens förslag innebär att karensdagar införs också i arbetsskadeförsäkringen.
Detta är i sig allvarligt eftersom försäkringen vilar på
skadeståndsrättsliga grunder och följaktligen bör kompensera skadefall
redan från första sjukdomsdagen. Som ovan nämnts var en av de viktigaste
orsakerna till att karensdagarna avskaffades år 1966 just att det var otillfredsställande
att den dåvarande yrkesskadeförsäkringen på grund av
samordningen med sjukpenningförsäkringen inte gav skydd från första
dagen av olycksfallet. Departementschefen har hänvisat till den utredning
riksdagen begärt om en översyn av arbetsskadeförsäkringen. Utskottet vill
erinra om att bakgrunden till denna översyn var önskemål om en förlängd
samordningstid och därmed en försämring av arbetsskadeförsäkringen.

SfU 1981/82:15

Utskottets socialdemokratiska ledamöter motsatte sig också en översyn
(SfU 1981/82:2).

Under utskottsbehandlingen har uppmärksammats att de föreslagna
ändrade bestämmelserna för insjuknandedagen och införande av karensdagar
i arbetsskadefall avviker från de internationella åtaganden Sverige
gjort genom att år 1969 ansluta sig till ILO-konventionen nr 121 om
förmåner vid arbetsskada. Genom att ratificera konventionen har Sverige
förbundit sig att i sin lagstiftning inte ha karensdagar. Vid den hearing som
utskottet hållit med bl. a. statssekreteraren i socialdepartementet har framkommit
att departementschefen var medveten om konventionen och att
den hänvisning till den kommande översynen av arbetsskadeförsäkringen
som finns i propositionen bl. a. var föranledd av konventionsåtagandet.
Främst till följd av brådskan med att lägga fram propositionen hade
konventionen inte redovisats för riksdagen. Vid hearingen har vidare
framkommit att en tänkbar lösning på den konflikt som uppkommer
mellan införandet av karensdagar i arbetsskadeförsäkringen och konventionsåtagandet
är att de första tre dagarnas inkomstbortfall vid arbetsskada
ersätts antingen genom sjuklön från arbetsgivaren eller genom arbetsmarknadsförsäkringar.

Konstitutionsutskottet och utrikesutskottet har yttrat sig i frågan. Konstitutionsutskottet,
som erinrat om att konventionen inte kan sägas upp
förrän år 1990, har påpekat att en proposition med förslag till lagändring
som innebär avvikelse från en konvention som antagits av riksdagen bör
innehålla en redovisning härom. Socialförsäkringsutskottet ansluter sig till
denna uppfattning och anser det allvarligt att departementschefen så flagrant
satt sig över sin skyldighet att upplysa om att det lagförslag hon begär
att riksdagen skall anta strider mot riksdagens tidigare åtagande i internationellt
hänseende.

Beträffande den folkrättsliga innebörden av en avvikelse från konventionen
har utrikesutskottet framhållit att Sverige i sitt utrikespolitiska
handlande traditionellt faster stor vikt vid den internationella rättsordningen
och dess efterlevnad. I en avvikande mening till yttrandet har de
socialdemokratiska ledamöterna dragit den enda logiska slutsatsen härav,
nämligen att Sverige bör vidhålla sina åtaganden enligt ILO-konventionen
och inte göra någon avvikelse från konventionen.

Om propositionens förslag genomförs kan utskottet förutse stora svårigheter
med att lösa det uppkomna problemet så att ILO-konventionens krav
uppfylls. En av anledningarna till att Sverige avvaktade med ett beslut att
ansluta sig till konventionen ända till år 1969, trots att denna antagits av
Internationella arbetskonferensen redan år 1962, var att en lösning på
karensdagsproblemet inom yrkesskadeförsäkringen inte nåtts förrän år
1966. De vid hearingen av företrädare för socialdepartementet skisserade
lösningarna skulle, om de går att genomföra, förorsaka stora problem
inom sjukpenningförsäkringens administration. Den försäkrade måste

3 Riksdagen 1981/82. 11 sami. Nr 15

SfU 1981/82:15

t. ex. under alla förhållanden även fortsättningsvis anmäla sitt sjukdomsfall
till försäkringskassan för att försäkra sig om att karensdagar tillgodoräknas
honom och på grund av 20-dagarsregeln, för det fall arbetsgivaren
inte skulle godkänna sjukdomen som arbetsskada. Försäkringskassan
måste därför bevaka ärendets utveckling i varje enskilt fall.

Följdverkningarna för arbetsskadeförsäkringen utgör ytterligare ett skäl
för att förslaget om karensdagar bör avvisas av riksdagen.

Besparingseffekter

Propositionens syfte uppges vara att göra besparingar på sjukförsäkringens
kostnader. Kostnadsbesparingen genom att insjuknandedagen
görs till en karensdag uppges till 340 milj. kr. De två därpå följande
karensdagarna beräknas ge en besparing av 1 500 milj. kr. Slopande av de
— likaledes två — fridagarna har beräknats öka kostnaderna med endast
190 milj. kr. Beräkningen utgår från nu kända förhållanden om sjukförsäkringens
kostnadsutveckling, förändringar av sjuktalet samt fördelningen
mellan korta (1—6 dagar) och långa sjukfall. Fördelningen på sjukfallen
var år 1980 72 % för korta och 28 % för långa sjukfall.

Beräkningarna överensstämmer i stort med vad sjukpenningkommittén
kommit fram till. Kommittén har med utgångspunkt från sjukskrivningsnivån
och sjukskrivningsmönstret för år 1979 beräknat att tre karensdagar
(med nuvarande insjuknandedag som första karensdag) skulle minska
sjukpenningutgifterna med 11,20% medan slopandet av fridagsregeln
samtidigt skulle öka utgifterna med 1,7 %.

Propositionens beräkning av vinsten avseende två karensdagar och förlusten
avseende två fridagar kan synas någorlunda riktig utifrån det mönster
som f. n. finns för sjukanmälningar. Dessa antas fördela sig (se SOU
1981:22, s. 293) procentuellt över veckan enligt följande:

måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag

20 % 20 % 18 % 17 % 11 % 7 % 7 %

I slutet av arbetsveckan förekommer sålunda en markant nedgång i
antalet sjukanmälningar. Orsaken är uppenbar. Fridagsregeln får sitt stora
genomslag inför helgen. Den som insjuknar på fredag, lördag eller söndag
avvaktar sannolikt sjukdomens utveckling till dess arbetsveckan börjar
igen. Sjukanmälan för fridagar är dessutom ur den försäkrades synpunkt
ofta meningslös eftersom dessa dagar inte ger rätt till sjukpenning vid
korta sjukfall. Om nu fridagsregeln ersätts med karensdagar finns däremot
all anledning för de försäkrade att anmäla sjukdomsfall snarast möjligt,
inte minst med hänsyn till att högriskskyddet träder in efter tio karensdagar.
Det är därför fullt rimligt att i fortsättningen räkna med att sjukanmälningarna
kommer att fördela sig jämnt över veckans dagar. Besparingseffekten
blir därmed betydligt reducerad. Skulle dessutom, som närmare
utvecklats ovan (s. 31), sjukskrivningsperioderna tendera att förläng -

SfU 1981/82:15

as, innebär detta att hela syftet med införande av karensdagar går förlorat.
Vad som blir kvar blir en administrativt tillkrånglad försäkring med inbyggda
orättvisor mellan olika grupper försäkrade.

En konsekvens av karensdagarna inom sjukpenningförsäkringen blir att
man nu river upp den principiella överensstämmelse som finns mellan
förälders rätt till sjukpenning och rätten till föräldrapenning för tillfällig
vård av sjukt barn. I en familj händer det inte så sällan, i synnerhet under
influensaepidemier, att flera medlemmar insjuknar samtidigt. I vissa familjer
förekommer också att flera medlemmar har samma sjukdom som
kan blossa upp samtidigt, t. ex. allergiska sjukdomar. Hittills har sjukförsäkringen
och föräldraförsäkringen varit i princip neutrala till varandra,
och för en förälder har det i allmänhet varit betydelselöst om han eller hon
anmält egen sjukdom eller sjukdom hos ett barn när rätt till ersättning från
vilken som av försäkringarna förelegat. I fortsättningen kan föräldrapenning
utgå från första dagen medan sjukpenningförsäkringen träder in först
efter tre dagar. Departementschefen förutsätter att den enskilde från början
bestämmer sig för vilken ersättningsform spm han åberopar och inte
försöker alternera mellan olika former. Utskottet anser att den bristande
överensstämmelse mellan försäkringarna som nu blir följden av förslaget
om karensdagar är otillfredsställande och utgör ännu en anledning till att
propositionen bör avvisas.

I ytterligare ett avseende är besparingsberäkningarna anmärkningsvärda.
Regeringen nämner inte att de av den beräknade besparingarna, på
grund av att sjukpenningen är skattepliktig inkomst, innebär ett kraftigt
minskat skatteunderlag inte bara för staten utan också för kommuner och
landsting. Utskottet vill erinra om riksdagens tidigare uttalande om att
regeringen bör se till att ingen proposition läggs fram utan att eventuella
kommunalekonomiska konsekvenser av de framlagda förslagen är ingående
analyserade och utförligt redovisade (FiU 1979/80:25). Eftersom
regeringen nonchalerat detta uttalande vill utskottet i korthet redogöra för
konsekvenserna för kommuner och landsting om de i propositionen beräknade
bruttobesparingarna skulle uppkomma.

Besparingarna innebär minskade skattepliktiga sjukpenningutbetalningar
med ca 1 900 milj. kr. för år 1983. Kommunal- och landstingsskatten
erläggs med omkring 30 % av inkomsten, dvs. på den nämnda summan
med ca 575 milj. kr. Visserligen kommer, såvida preliminärskatteuttaget
inte justeras med hänsyn till den nämnda skatteeffekten, kommuner och
landsting inte omedelbart att drabbas av skattebortfallet. Detta får beträffande
såväl statlig som kommunal skatt bäras av staten för åren 1983 och
1984. Desto starkare blir då effekten för kommuner och landsting åren
1985 och 1986, då såväl slutlig skatt som förskottsutbetalningar påverkas
med därav föranledda planeringsproblem. Det anförda understryker ytterligare
det anmärkningsvärda i att effekter på det kommunala skatteunderlaget
inte belysts i propositionen.

SfU 1981/82:15

Utskottet vill avslutningsvis erinra om den reservation som företrädare
för de fackliga organisationerna och för det socialdemokratiska partiet
avgav till sjukpenningkommitténs betänkande SOU 1981:22 Sjukersättningsfrågor.
Reservanterna framhöll bl. a. att kommitténs undersökningar
enligt deras bedömning visat att det skulle vara fullt möjligt att lösa de
problem med olika kompensationsgrad som finns inom den nuvarande
sjukpenningförsäkringen. Rätten till sjukpenning kunde knytas till arbetsdagar
i stället för kalenderdagar. Den hårda tidspressen genom regeringens
tilläggsdirektiv om utredning om en självrisk i försäkringen hade dock
gjort, anförde reservanterna, att kommittén inte tillräckligt ingående hade
kunnat utforma och analysera effekterna av ett sådant system.

Utskottet anser att regeringen genom sitt agerande för att så snabbt som
möjligt få underlag för ett självrisksystem inom sjukpenningförsäkringen
försummat de möjligheter som förelegat att skapa en rättvis och för såväl
den enskilde som samhället förmånlig sjukpenningförsäkring. Det förslag
till ändringar i försäkringen som nu lagts fram är illa genomtänkt och
alltigenom orättfärdigt och ger, trots att vissa grupper kan drabbas orimligt
hårt av förslaget, med all sannolikhet inte någon större besparing på
statsbudgeten och framför allt inte samhällsekonomiskt.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande karensdagar i sjukpenningförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:2209 yrkande
1 i motsvarande del och 1981/82:2390 yrkande 1 i motsvarande
del avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser ny
lydelse av 3 kap. 10 och 11 §§.

2. Kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen (mom. 3)

Maj Pehrsson (c), Margareta Andrén (fp), Arne Lindberg (c), Åke
Svensson (c) och Bibi Rosengren (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”motsvarande del.” bort ha följande lydelse:

Från besparingssynpunkt är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt
att göra justeringar inom sjukpenningförsäkringen även när det gäller
kompensationsnivån. Propositionens förslag till ändringar i dessa hänseenden
är måttliga och har getts en — från fördelningssynpunkt —
acceptabel utformning. Utskottet tillstyrker att propositionens förslag genomförs,
vilket innebär att utskottet avstyrker bifall till såväl motionerna
2209 och 2390 som motion 2388 i motsvarande delar.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen
att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:144 och med

SfU 1981/82:15

avslag på motionerna 1981/82:2209 yrkandena 1 i motsvarande
del och 3, 1981 /82:2390 yrkandena 1 i motsvarande del och 3 och
1981/82:2388 yrkande 1 antar det i propositionen framlagda
förslaget till dels lag om ändring i lagen om allmän försäkring
såvitt avser ny lydelse av 3 kap. 4 § första stycket och 9 § samt 4
kap. 4, 5,10 och 14 §§, dels lag om ändring i lagen (1956:293) om
ersättning till smittbärare.

3. Kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen (mom. 3)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”motsvarande del.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 2388 att så länge inkomstbortfallsprincipen
är vägledande för sjukpenningens konstruktion bör den
typ av systemangrepp anstå som förslaget om en differentierad kompensationsnivå
i förhållande till inkomst innebär. Om man inför en 60-procentig
kompensationsnivå endast för högre inkomstdelar förutsätter detta
också en motsvarande justering av sjukförsäkringsavgiften. Förslaget
medför dessutom en relativt obetydlig spareffekt. För att nå den spareffekt
som är nödvändig inom sjukpenningförsäkringen med hänsyn till det
ekonomiska läget bör man i stället, såsom föreslagits i motion 2388, generellt
sänka kompensationsnivån till 80%. I realiteten innebär detta —
sedan hänsyn tagits till skatt — för den enskilde en sänkt kompensation
med endast 5 %. För sjukpenningförsäkringen innebär det däremot minskade
utbetalningar med ca 900 milj. kr. per år i förhållande till regeringens
förslag. Utskottet avstyrker med det anförda propositionens förslag om
förändringar i kompensationsnivån och tillstyrker förslaget i motion 2388.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2388 yrkande 1 och
med avslag på proposition 1981/82:144 i motsvarande del och
motionerna 1981/82:2209 yrkandena 1 i motsvarande del och 3
och 1981/82:2390 yrkandena 1 i motsvarande del och 3 antar
dels följande såsom Reservanternas förslag betecknade nya lydelse
av 3 kap. 4 § första stycket, 3 kap. 9 § och 4 kap. 10 §

Propositionens förslag Reservanternas förslag

3 kap.

4§

Hel sjukpenning utgör per dag Hel sjukpenning utgör per dag

a) för tid intill dess nittio dagar åttio procent av den fastställda sjuk förflutit

efter den dag då sjukdoms- penninggrundande inkomsten, delad

SfU 1981/82:15

Propositionens förslag

fallet inträffade åttiosju procent av
den del av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten som inte
överstiger fem och en halv gånger
basbeloppet och sextio procent av
återstoden av sådan inkomst,

b) för tid därefter nittio procent av
den del av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten som inte
överstiger fem och en halv gånger
basbeloppet och sextio procent av
återstoden av sådan inkomst,

allt delat med trehundrasextiofem
och avrundat till närmaste hela
krontal. För en försäkrad som avses
i 1 § andra stycket utgör hel sjukpenning
åtta kronor per dag.

Reservanternas förslag

med trehundrasextiofem. Sjukpenningen
avrundas till närmaste hela
krontal. För försäkrad som avses i
1 § andra stycket utgör hel sjukpenning
åtta kronor per dag.

9 §

Försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havandeskap
har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete
med minst hälften och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande
arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt till
ledighet för vård av barn, m. m. Havandeskapspenning utgår för varje dag
som nedsättningen består, dock tidigast från och med den sextionde dagen
och längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för
barnets födelse.

Havandeskapspenning utgår
med belopp som motsvarar kvinnans
sjukpenning enligt 4 § första
stycket a).

Havandeskapspenning utgår
med belopp som motsvarar kvinnans
sjukpenning enligt 4 §.

4 kap.
10 §

Föräldrapenning enligt 8 § utgår
med belopp som motsvarar förälderns
sjukpenning enligt 3 kap. 4 §
första stycket a). Bestämmelserna i
3 kap. 10 § fjärde stycket och 15 §
tillämpas även på föräldrapenning
enligt 8 §.

Föräldrapenning enligt 8 § utgår
med belopp som motsvarar förälderns
sjukpenning enligt 3 kap. 4 §.
Bestämmelserna i 3 kap. 10 § fjärde
stycket och 15 § tillämpas även på
föräldrapenning enligt 8 §.

dels det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen om allmän försäkring såvitt avser ny lydelse av 4 kap. 4, 5
och 14 §§,

dels följande såsom Reservanternas förslag betecknade

SfU 1981/82:15

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring utgår för dag räknat
med det högsta belopp som han
vid sjukdom är berättigad att uppbära
i sjukpenning och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring enligt
nämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än
inkomst av anställning alltid skall
bestämmas till det belopp för dag
räknat som skulle hava utgått till
honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av anställning.

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring utgår för dag med
ett belopp beräknat enligt 3 kap. 4 §
nämnda lag ökat med sjukpenningtillägg
på grund av försäkring enligt
nämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än
inkomst av anställning alltid skall
bestämmas till det belopp för dag
räknat som skulle hava utgått till
honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av anställning.

I annat fall än i första stycket avses skall ersättningen åt tillfällig smittbärare
för inkomstbortfall med tillämpning av de i nämnda stycke angivna
grunderna utgå med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt
uppbära från allmän försäkringskassa, därest han varit sjukpenningförsäkrad
jämlikt 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar
att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 jaunari 1983.

4. Uttalande om likvärdig effekt för alla grupper på arbetsmarknaden

(mom. 4)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström,
Ulla Johansson och Nils-Olof Gustavsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Utskottet
finner” och slutar på s. 17 med ”avstyrks följaktligen.” bort ha följande
lydelse:

Regeringens uppmaning till arbetsmarknadens parter är ett steg av
utomordentligt allvarlig natur. Visserligen anförde budgetminister Rolf
Wirtén i proposition 1981/82:30 s. 10 att en lagstiftning skulle komma att
behövas för att åstadkomma en likvärdig självrisk för alla grupper på
arbetsmarknaden. Regeringen har dock numera insett vilket oerhört in -

SfU 1981/82:15

grepp detta skulle vara i den hävdvunna fria avtalsrätten. Förslaget om ett
uttalande är också utmanande och avsikten måste vara att genom riksdagens
påtryckning skall arbetsgivarna i de kommande avtalsförhandlingarna
lyckas försämra de offentliganställdas och tjänstemännens avtalsreglerade
sjukförmåner. Även detta understryker hur orimligt förslaget i sin
helhet är.

Utskottet kan av viktiga principiella skäl inte gå med på att riksdagen på
dylika omvägar söker öva påtryckningar på arbetsmarknadens parter och
anser att riksdagen som sin mening bör uttala detta.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande uttalande om likvärdig effekt för alla grupper på
arbetsmarknaden

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2209 yrkande 6 och
med anledning av motion 1981/82:2390 yrkande 6 samt med
avslag på proposition 1981/82:144 och motion 1981/82:2388
yrkande 2 som sin mening uttalar vad utskottet anfört.

5. Sjukförmåner för sjömän (mom. 6)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström,
Ulla Johansson och Nils-Olof Gustafsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Trafikutskottet
har” och slutar med ”till känna.” bort ha följande lydelse:

Utskottets socialdemokratiska ledamöter har hemställt om avslag på
propositionens förslag om ändringar av sjukpenningförsäkringen och föräldraförsäkringen.
(Se hemställan i reservation 1 och utskottets hemställan
mom. 3.) Motion 2389 saknar därför i och för sig aktualitet. Utskottet vill
emellertid i sakfrågan instämma i den avvikande meningen till trafikutskottets
yttrande i frågan. Där konstateras att det förhållandet att frågan
om sjömäns sjuklöneförmåner inte berörts i propositionen, trots frågans
art, är ett exempel bland flera på hur dåligt förberett och illa genomtänkt
regeringsförslaget är. Såvitt gäller motionsförslaget påpekas att den däri
aktualiserade frågan inte kan ensidigt behandlas av statsmakterna eftersom
sjömanslagens bestämmelser om sjuklön grundar sig på träffade avtal.

Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion 2389.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande sjukförmåner för sjömän
att riksdagen avslår motion 1981/82:2389.

6. Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård (morn. 7)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström,
Ulla Johansson och Nils-Olof Gustafsson (alla s) anser

SfU 1981/82:15

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”vid sjukhusvård.” bort ha följande lydelse:
Den i propositionen föreslagna höjningen av sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård innebär att avdraget fördubblats sedan år 1976. Höjningen,
som nu föreslås bli 5 kr. per dag, kan vid första påseendet synas begränsad
men innebär tillsammans med införande av karensdagar och sänkning av
ersättningsnivån en ytterligare kännbar försämring av sjukpenningskyddet
som utskottet inte kan medverka till. Utskottet biträder därför motionerna
2209 och 2390 även i dessa delar och avstyrker bifall till propositionens
förslag.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande sjukpenningavdraget vid sjukhusvård

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:2209 yrkande
1 i motsvarande del och 1981/82:2390 yrkande 1 i motsvarande
del avslår propositionens förslag till lag om ändring i lagen om
allmän försäkring såvitt avser förslaget till ny lydelse av 3 kap.
4 § andra stycket.

7. Ersättning för tandvård (mom. 9)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström,
Ulla Johansson och Nils-Olof Gustafsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”motsvarande delar.” bort ha följande lydelse:

När tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 gav den en god kompensation
för patienternas tandvårdskostnader. Kostnaden för arvode ersattes
med 50 % upp till 1 000 kr. och med 75 % däröver. Den högre procentsatsen
gällde dessutom för kostnader för förebyggande åtgärder och proteser,
vilket ansågs särskilt betydelsefullt. Kostnaden för tandtekniskt material
ersattes helt. Under de senare åren har emellertid tandvårdsförsäkringen
stadigt försämrats. Den 1 juli 1978 höjdes gränsen för den 50-procentiga
kompensationsnivån till 1 500 kr. Den 1 juli 1980 höjdes samma gräns till
2 500 kr. Samtidigt sänktes ersättningsnivån för kostnader för förebyggande
åtgärder och proteser till 50 %. Den 1 januari 1981 sänktes ersättningsnivån
för tandtekniskt material från 100 till 50 %. Genom det förevarande
förslaget kommer ersättningsnivån fr.o.m. den 1 juli i år att generellt
sänkas till 40 %. Samtidigt har såväl arvodes- som materialkostnaden
kraftigt ökat under de senare åren.

Utskottet kan inte medverka till en ytterligare urholkning av tandvårdsförsäkringen
och föreslår i likhet med motionärerna i motionerna 2209 och
2390 att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna.

SfU 1981/82:15

dels att utskottet under morn. 9 bort hemställa:

9. beträffande ersättning för tandvård

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:2209 yrkande
4 och 1981 /82:2390 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

8. Medelsanvisning till sjukförsäkringen (mom. 10)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Håvik, Börje Nilsson, Ralf Lindström,
Ulla Johansson och Nils-Olof Gustafsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”samma proposition.” bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt propositionens förslag om införande av
karensdagar m. m. (res. 1) och sänkning av kompensationsnivån (utskottets
hemställan mom. 3). Anslaget Bidrag till sjukförsäkringen bör följaktligen
för nästkommande budgetår beräknas i enlighet med vad som föreslagits
i motionerna 2209 och 2390 eller till 3 480 000 000 kr.

Regeringen har vid beräkningen av anslaget tillgodoräknat sig 475 milj.
kr. som i budgetpropositionen föreslagits överförda från försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska sjukförsäkringen till statsbudgeten.
Utskottet har i reservation 2 till betänkandet SfU 1981/82:12 påtalat att
detta förfarande så till vida är märkligt som enligt vedertagna budgettekniska
principer beloppet hade bort inflyta på statsbudgetens inkomstsida
när riksdagen väl beslutat om överförandet. Anslaget å sin sida hade bort
förås upp med det verkliga belopp, som behövs för att täcka statens bidrag
till sjukförsäkringen. Den av regeringen tillämpade metoden ger en missvisande
redovisning av kostnaderna för sjukförsäkringen. Något beslut
från riksdagens sida föreligger ännu inte om fondmedlens överförande.
Frågan behandlas som nämnts i utskottets betänkande SfU 1981/82:12.
Därest riksdagen beslutar att, i enlighet med reservation 2 till betänkandet,
fondmedlen t. v. inte skall överföras till statsbudgeten utan bli föremål för
ytterligare utredning får det ankomma på regeringen att, om behov därav
uppkommer, anvisa ytterligare medel till förslagsanslaget Bidrag till sjukförsäkringen.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande medelsanvisning till sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1981/82:2209 yrkande
5 och 1981/82:2390 yrkande 5 och med avslag på propositionerna
1981/82:144 och 1981/82:100 till Bidrag till sjukförsäkringen
för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag av
3 480 000 000 kr.

SfU 1981/82:15

9. Sjukförsäkringsavgiften och foikpensionsavgiften (mom. 12)

Maj Pehrsson (c), Margareta Andrén (fp), Arne Lindberg (c), Åke
Svensson (c) och Bibi Rosengren (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 sorn börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”motsvarande delar.” bort ha följande lydelse:

Som en konsekvens av utskottets ställningstagande ovan till förslagen
om karensdagar m. m. (utskottets hemställan mom. 1) och ändrad kompensationsnivå
(res. 2) biträder utskottet förslaget i propositionen om att
sjukförsäkringsavgiften sänks med 1,5 procentenheter till 9 % och folkpensionsavgiften
höjs i motsvarande mån till 9,95 % av avgiftsunderlaget
fr. o. m. den 1 januari 1983.

Utskottet avstyrker sålunda bifall såväl till motionerna 2209 och 2390
som till motion 2388, samtliga i motsvarande delar.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften
att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:144 och med
avslag på motionerna 1981/82:2209 yrkande 2, 1981/82:2390
yrkande 2 och 1981/82:2388 yrkande 3 antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter.

10. Sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften (mom. 12)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande lydelse:

Som en konsekvens av utskottets ställningstagande ovan till förslagen
om karensdagar m. m. (utskottets hemställan mom. 1) och ändrad kompensationsnivå
(res. 3) biträder utskottet förslaget i motion 2388 om att
sjukförsäkringsavgiften sänks med 2 procentenheter till 8,5 % och att folkpensionsavgiften
höjs i motsvarande mån till 10,45 % av avgiftsunderlaget
fr. o. m. den 1 januari 1983.

Utskottet avstyrker sålunda bifall såväl till propositionen som till motionerna
2209 och 2390 i motsvarande delar.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften
att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2388 yrkande 3 och
med avslag på proposition 1981/82:144 och motionerna 1981/
82:2209 yrkande 2 och 1981/82:2390 yrkande 2 antar följande
såsom Reservanternas förslag betecknade

SfU 1981/82:15

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter
skall ha nedan angivna lydelse.

2 kap.

1 §

En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3 —5 §§ för
varje år betala

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges
i särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,50 procent,

5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6. arbetsskadeavgift efter den procentsats som anges i särskild
lag,

7. arbetsmarknadsavgift med 0,80 procent,

8. arbetarskyddsavgift med 0,155 procent,

9. vuxenutbildningsavgift med 0,25 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock betala endast
tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet.

11. Utredning om ändrad finansiering av sjukvårdskostnader (mom. 17)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Sjukvårdshuvudmännens
rätt” och slutar med ”motion 1285.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar de i motionen framförda synpunkterna om en ökad
valfrihet för patienter inom den slutna sjukvården. Utskottet biträder
därför att den av motionärerna i nämnda syfte begärda utredningen om
ändrad finansiering av sjukvårdskostnader kommer till stånd.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande utredning om ändrad finansiering av sjukvårdskostnader att

riksdagen med bifall till motion 1981/82:1285 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

1. sjukförsäkringsavgift
med 10,50 procent,

2. folkpensionsavgift
med 8,45 procent,

1. sjukförsäkringsavgift
med 8,50 procent,

2. folkpensionsavgift
med 10,45 procent,

SfU 1981/82:15

12. Privat tandvård (morn. 19)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Tandvårdsutredningen”
och slutar med ”motion 2038.” bort ha följande lydelse:

Tandvårdsutredningens arbete har emellertid försenats avsevärt och
först under innevarande vår har huvudbetänkandet avlämnats. I årets
budgetproposition har därför medelats att någon proposition i anledning
av betänkandet inte är att vänta förrän hösten 1982. Utskottet finnér denna
försening beklaglig, främst mot bakgrund av att nuvarande bestämmelser
upphör att gälla den 1 januari 1983.

Utskottet, som delar de av motionärerna framförda synpunkterna om
att syftet med etableringsbegränsningarna dvs. att åstadkomma regional
balans snarare har motverkats, anser att den ovisshet om framtiden som
under flera år rått inom privattandvården snarast måste undanröjas. Med
det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion 2038 yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande privat tandvård

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2038 yrkande 1 ger
regeringen till känna att etableringsbegränsningarna för privattandläkare
skall upphöra i och med utgången av år 1982.

13. Privat läkarvård (mom. 20)

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind och Gullan Lindblad (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”motion 2072.” bort ha följande lydelse:

Utskottet, som finner det angeläget att förslag till åtgärder för att underlätta
etablering av privatläkare snarast framläggs inför riksdagen, tillstyrker
bifall till motion 2072.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande privat läkarvård

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2072 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SfU 1981/82:15

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4,9,10 och 11 §§, 4 kap. 4, 5,10 och 14 i
lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap
4 §2

Hel sjukpenning utgör för dag
nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad
med trehundrasextiofem. Sjukpenningen
avrundas till närmaste hela
krontal. För försäkrad som avses i
1 § andra stycket utgör hel sjukpenning
åtta kronor för dag.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård
skall sjukpenning minskas
med trettiofem kronor, dock med
högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp. Därvid skall det belopp
varmed minskning sker avrundas till
närmast lägre hela krontal. Sjukpenning
vid sjukhusvård skall dock alltid
utgå med lägst åtta kronor.

Hel sjukpenning utgör per dag

a) för tid intill dess nittio dagar
förflutit efter den dag dä sjukdomsfallet
inträffade åttiosju procent av
den del av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten som inte
överstiger fem och en halv gånger
basbeloppet och sextio procent av
återstoden av sådan inkomst,

allt delat med trehundrasextiofem
och avrundat till närmaste hela krontal.
För en försäkrad som avses i 1 §
andra stycket utgör hel sjukpenning
åtta kronor per dag.

För varje dag då den försäkrade
får sjukhusvård skall sjukpenningen
minskas med fyrtio kronor, dock
med högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp. Därvid skall det
belopp varmed minskning sker
avrundas till närmast lägre hela
krontal. Sjukpenningen vid sjukhusvård
skall dock alltid utgå med lägst
åtta kronor.

9 §3

Försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havandeskap har
satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete med minst
hälften och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete
enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av
barn, m. m. Havandeskapspenning utgår för varje dag som nedsättningen
består, dock tidigast från och med den sextionde dagen och längst till och med
den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

1 Lagen omtryckt 1977:630.

2 Senaste lydelse 1981:718.

3 Senaste lydelse 1979:644.

SfU 1981/82:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Havandeskapspenning utgår med Havandeskapspenning utgår med
belopp som motsvarar kvinnans belopp som motsvarar kvinnans

sjukpenning enligt 4 §. sjukpenning enligt 4 § första stycket

a).

Kvinna som önskar erhålla havandeskapspenning skall göra ansökan
därom. Till ansökan skall fogas läkarintyg om kvinnans möjligheter att utföra
sina arbetsuppgifter. Allmän försäkringskassa får påfordra att kvinnans rätt
till havandeskapspenning styrkes genom utlåtande av hennes arbetsgivare.

I beslut om havandeskapspenning skall anges under vilken tid ersättning
kan utgå.

Vad i lag eller annan författning föreskrives om sjukpenning gäller i fråga
om havandeskapspenning. Havandeskapspenning utgår ej i den mån
kvinnan för samma tid uppbär sjukpenning.

10 §

För den dag då sjukdomsfallet
inträffade utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av
sjukdomen gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd
enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd eller sjukperioden
börjar inom tjugu dagar efter
föregående sjukperiods slut.

Varar sjukperioden högst sex
dagar utöver den dag då sjukdomsfallet
inträffade, utgår sjukpenning
för dag dä den försäkrade icke skulle
hava utfört förvärvsarbete i sin
huvudsakliga sysselsättning, endast i
den mån antalet dagar, den dag dä
sjukdomsfallet inträffade oräknad,
överstiger tvä.

Utan hinder av andra stycket
utgår

a) sjukpenning för semesterdag;

b) sjukpenning till försäkrad som
vid sjukperiodens början äger uppbära
dagpenning frän erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd
enligt lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd;

c) sjukpenning till försäkrad som
avses i 1 § andra stycket.

Sjukpenning må ej utgivas för tid
innan anmälan om sjukdomsfallet

Med den dag då sjukdomsfallet
inträffade förstås den första dag i
sjukperioden då arbetsförmågan till
följd av sjukdomen varit nedsatt med
minst hälften.

Vad som sägs i första stycket gäller
även för de två första dagarna (karensdagar)
efter den dag då sjukdomsfallet
inträffade. Till en försäkrad
som gått miste om sjukpenning
under sammanlagt tio karensdagar
utgår dock sjukpenning även för
karensdagar vid sjukdomsfall som
inträffar under återstoden av ett är
räknat från den första av de tio
karensdagarna.

Sjukpenning får inte utges och
karensdagar inte tillgodoräknas för

SfU 1981/82:15

Nuvarande lydelse

gjorts hos den allmänna försäkringskassan
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder
försäkrad i oavbruten följd
lider av sjukdom som avses i 7 §.

Föreslagen lydelse

tid innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos den allmänna försäkringskassan
i annat fall än då hinder
mött för anmälan eller eljest särskilda
skäl föranleder det.

Med sjukperiod anses den tid,
varunder den försäkrade i oavbruten
följd lider av sådan sjukdom som
avses i 7 §.

Om en försäkrad gör anmälan till
den allmänna försäkringskassan
skall i fråga om sjukperioder, som
börjar efter nästa månadsskifte,
sjukpenning som svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete inte utgå för
de första tre, trettiotre eller nittiotre
dagarna av varje sjukperiod, den
dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid). I fråga om
sådan sjukpenning tillämpas inte
10 § första - tredje styckena. Vid
beräkning av karenstid skall, om en
sjukperiod börjar inom tjugu dagar
efter föregående sjukperiods slut, de
båda perioderna anses såsom en
sjukperiod.

En försäkrad, som gjort anmälan
enligt första stycket, får övergå till
försäkring med kortare karenstid
eller utan karenstid, om han har god
hälsa och ej har fyllt femtiofem år.
En sådan ändring skall gälla från och
med månaden närmast efter den, då
framställningen gjordes hos kassan,
men får ej tillämpas vid sjukdom
som inträffat innan ändringen blivit
gällande.

Om en försäkrad gör anmälan till
den allmänna försäkringskassan
skall i fråga om sjukperioder, som
börjar efter nästa månadsskifte,
sjukpenning som svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete inte utgå för
de första trettiotre eller nittiotre
dagarna av varje sjukperiod, den
dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid). I fråga om
sådan sjukpenning tillämpas inte
10 § första - fjärde styckena. Vid
beräkning av karenstid skall, om en
sjukperiod börjar inom tjugu dagar
efter föregående sjukperiods slut, de
båda perioderna anses såsom en
sjukperiod.

En försäkrad, som gjort anmälan
enligt första stycket, får övergå till
försäkring med kortare karenstid,
om han har god hälsa och ej har fyllt
femtiofem år. En sådan ändring skall
gälla från och med månaden närmast
efter den, då framställningen gjordes
hos kassan, men får ej tillämpas
vid sjukdom som inträffat innan
ändringen blivit gällande.

Sjukpenning får inte utgå för tid
innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos den allmänna försäkringskassan
i annat fall än då hinder mött
för anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleder det.

I fråga om försäkring med karenstid skall vid tillämpning av 5 § andra

stycket första punkten den i sagda punkt angivna tiden trettio dagar ökas med

det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden.

4 Senaste lydelse 1981:692.

4 Riksdagen 1981/82. 11 sami. Nr 15

SfU 1981/82:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hel föräldrapenning enligt
utgår med trettiosju kronor om dagen
(garantinivå). Har föräldern under
minst tvåhundrasjuttio dagar i följd
före barnets födelse eller den beräknade
tidpunkten härför varit, eller
skulle föräldern, om försäkringskassan
haft kännedom om samtliga föreliggande
förhållanden, ha varit försäkrad
för en sjukpenning överstigande
nämnda belopp, utgår föräldrapenningen
med ett belopp som
motsvarar förälderns sjukpenning
enligt 3 kap. 4 §.

4 kap
4 §5

2 §

Om föräldrarna har barnet gemensamt
i sin vård, utgår föräldrapenning
över garantinivån till fadern
endast under förutsättning att även
modern är eller enligt vad förut sagts
bort vara försäkrad för sjukpenning
som överstiger garantinivån. Undantag
från vad nu sagts får medges
när det visas att modern till följd av
sjukdom eller av andra särskilda skäl
inte kan anses ha möjlighet att vårda
barnet.

Hel föräldrapenning enligt 2 §
utgör nittio procent av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten,
delad med trehundrasextiofem, och
avrundas till närmaste hela krontal.
Föräldrapenningen utgör dock alltid
lägst trettiosju kronor om dagen (garantinivå).
Föräldrapenning utgår
med belopp över garantinivån endast
om föräldern under minst tvåhundrasjuttio
dagar i följd före barnets
födelse eller den beräknade tidpunkten
för födelsen har haft en sjukpenninggrundande
inkomst som ger en
föräldrapenning överstigande denna
nivå. Detsamma gäller då föräldern
under denna tid skulle ha haft en
sådan inkomst, om försäkringskassan
hade haft kännedom om samtliga
föreliggande förhållanden.

Om föräldrarna har barnet gemensamt
i sin vård, utgår föräldrapenning
över garantinivån till fadern
endast under förutsättning att även
modern skulle ha varit berättigad till
föräldrapenning som överstiger garantinivån.
Undantag från vad nu
sagts får medges när det visas att
modern till följd av sjukdom eller av
andra särskilda skäl inte kan anses
ha möjlighet att vårda barnet.

5 §

Som villkor för föräldrapenning enligt 2 § gäller att föräldern varit
inskriven hos allmän försäkringskassa under minst etthundraåttio dagar i
följd närmast före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten för denna.
Föräldrapenning får utgå även om föräldern icke har varit inskriven hos
försäkringskassa enligt vad nu sagts men skulle ha varit inskriven om kassan
hade ägt kännedom om samtliga de förhållanden som förelegat.

Villkor om inskrivning hos försäk- Villkor om inskrivning hos försäkringskassa
eller försäkring för viss ringskassa eller viss sjukpenning -

sjukpenning enligt 4 § anses uppfyllt
om det har berott på åldersregeln i 1
kap. 4 § att villkoret ej har kunnat
uppfyllas.

grundande inkomst anses uppfyllt
om det har berott på åldersregeln i 1
kap. 4 § att villkoret inte har kunnat
uppfyllas.

5 Senaste lydelse 1980:125.

SfU 1981/82:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 i

Föräldrapenning enligt 8 § utgår
med belopp som motsvarar förälderns
sjukpenning enligt 3 kap. 4 §.
Bestämmelserna i 3 kap. 10 § fjärde
stycket och 15 § äga motsvarande
tillämpning på föräldrapenning enligt
8 §.

Föräldrapenning enligt 8 § utgår
med belopp som motsvarar förälderns
sjukpenning enligt 3 kap. 4 §
första stycket a). Bestämmelserna i 3
kap. 10 § fjärde stycket och 15 §
tillämpas även på föräldrapenning
enligt 8 §.

14 §6

Under sådan tid som anges i 13 § första stycket utgår särskild föräldrapenning
för dag, när

a) förälder inte förvärvsarbetar,
med ett belopp som motsvarar förälderns
sjukpenning enligt 3 kap. 4 §,
dock lägst trettiosju kronor (garantinivå),

a)förälder inte förvärvsarbetar,
med ett belopp som utgör nittio
procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad
med trehundrasextiofem, och avrundas
till närmaste hela krontal, dock
alltid med lägst trettiosju kronor
(garantinivå),

b) förälder förvärvsarbetar högst hälften av normal arbetstid, med ett
belopp som motsvarar hälften av det belopp som anges under a),

c) förälder förvärvsarbetar högst tre fjärdedelar av normal arbetstid, med
ett belopp som motsvarar en fjärdedel av det belopp som anges under a).

1. Denna lag träder i kraft i fråga om bestämmelserna i 3 kap. 4 § sista
stycket den 1 juli 1982 och i övrigt den 1 januari 1983.

2. För sjukdomsfall som har inträffat före ikraftträdandet gäller 3 kap. 10
och 11 §§ i deras äldre lydelse. För den som vid ikraftträdandet uppbär
sjukpenning skall sjukpenningen beräknas enligt bestämmelserna i 3 kap. 4 §
första stycket b) så länge det pågående sjukfallet varar.

6 Senaste lydelse 1980:125.

SfU 1981/82:15

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter
skall ha nedan angivna lydelse.

2 kap.

1§

En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3-5 §§ för varje år
betala

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i
särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,50 procent,

5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6. arbetsskadeavgift efter den procentsats som anges i särskild

7. arbetsmarknadsavgift med 0,80 procent,

8. arbetarskyddsavgift med 0,155 procent,

9. vuxenutbildningsavgift med 0,25 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock betala endast
tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1. sjukförsäkringsavgift
med 10,50 procent,

2. folkpensionsavgift
med 8,45 procent,

1. sjukförsäkringsavgift
med 9,00 procent,

2. folkpensionsavgift
med 9,95 procent,

lag,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet.

SfU 1981/82:15

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§*

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring utgår för dag med ett
belopp beräknat enligt 3 kap. 4 §
första stycket a) nämnda lag ökat
med sjukpenningtillägg på grund av
försäkring enligt nämnda lag eller
med stöd därav meddelade bestämmelser;
dock att ersättning åt den
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av anställning
alltid skall bestämmas till det
belopp för dag räknat som skulle
hava utgått till honom, därest hela
hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av anställning.

avses skall ersättningen åt tillfällig

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring utgår för dag räknat
med det högsta belopp som han vid
sjukdom är berättigad att uppbära i
sjukpenning och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring enligt nämnda
lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser; dock att ersättning
åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av anställning alltid skall
bestämmas till det belopp för dag
räknat som skulle hava utgått till
honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst av
anställning.

I annat fall än i första stycket
smittbärare för inkomstbortfall med tillämpning av de i nämnda stycke
angivna grunderna utgå med det belopp för dag räknat som han skulle hava
ägt uppbära från allmän försäkringskassa, därest han varit sjukpenningförsäkrad
jämlikt 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar att
han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Senaste lydelse 1973:469.

SfU 1981/82:15

Konstitutionsutskottets yttrande Bilaga 2

1981/82:14 y

över proposition 1981/82:144 om ändringar i sjukförsäkringen m. m.

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har beslutat inhämta konstitutionsutskottets
yttrande över förslaget i proposition 1981/82:144 om karenstid vid arbetsskada
mot bakgrunden av att Sverige är anslutet till ILO-konventionen nr
12! om förmåner vid yrkesskada.

I den aktuella propositionen föreslås att ett system med två dagar utan
ersättning (karensdagar) vid vaije sjukdomsfall införs i sjukpenningförsäkringen.

Detta avses också omfatta ersättningen vid arbetsskada vilket motiveras
på följande sätt:

Om sjukpenningen i arbetsskadefallen inte skall påverkas av karensreglema
måste försäkringskassorna göra en prövning av frågan om skadan är
en arbetsskada även för de kortvariga fallen och inte som nu bara för de fall
där arbetsoförmågan kvarstår även efter samordningstidens utgång. En
sådan prövning skulle medföra en stor administrativ belastning för försäkringsadministrationen.
Fördelarna med samordningen mellan sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna skulle gå förlorade. För att undvika att prövning
skall behöva ske av det stora antal anmälda arbetsskadefall som
avslutas inom samordningstiden bör därför ingen ändring göras för samordningstiden.
Detta får då till följd att bestämmelserna om karensdagar -liksom under perioden 1955-1967 — också kommer att gälla arbetsskada.
Jag vill erinra om att riksdagen har hemställt om en översyn av arbetsskadeförsäkringen
(SfU 1981/82:2, rskr 22). Jag avser att senare ta upp frågan
om direktiv för en sådan översyn men vill redan nu påpeka som en naturlig
uppgift för översynen att finna en smidig lösning på det här berörda
samordningsproblemet.

När det gäller arbetsskada har Sverige med verkan från 1970 ratificerat
den av internationella arbetsorganisationen (ILO) år 1964 antagna konventionen
(nr 121) angående förmån vid yrkesskada. Enligt konventionstexten
(återgiven i prop. 1969:15) artikel 9 jämfört med artikel 6 skall kontantförmån
utgå så länge följderna av det inträffade skadefallet består. Kontantförmånen
behöver dock inte utges för de tre första dagarna om vissa
förutsättningar är uppfyllda, nämligen om medlems lagstiftning vid tidpunkten
för konventionens ikraftträdande innehåller föreskrifter om karenstider
och medlemmen i de rapporter rörande tillämpningen som medlemmen
skall lämna intygar att skälen till undantaget fortbestår. Vidare
öppnar konventionen viss möjlighet för medlemsstat med otillräckligt utvecklade
ekonomiska resurser och sjukvårdsanordningar att begagna sig
av de temporära undantag som vissa av konventionsartiklama medger.

SfU 1981/82:15

Detta skall i så fall ske genom en särskild till ratifikationshandlingen fogad
förklaring. Inget av de nu återgivna undantagen är tillämpliga för Sverige.
Konventionen kan enligt artikel 34 sägas upp efter tio år. Sker inte uppsägning
löper en ny tioårsperiod. För Sveriges del kan konventionen inte
uppsägas förrän 1990.

ILO-konventionen omnämns inte i propositionen.

Sverige har tidigare vid ett tillfälle avvikit från nämnda konvention. Det
gällde den vid 1975/76 års riksmöte antagna lagen om arbetsskadeförsäkring.
Enligt konventionen skall rätt till livränta vid yrkesskada tillkomma
förutom den skadade dels änka, dels änkling som till följd av handikapp
inte kan försötja sig, dels sådana barn till den avlidne som för sitt uppehälle
varit beroende av denne.

Lagen om arbetsskadeförsäkring medger inte livränta till änkling eller
frånskild man. I den aktuella propositionen (1975/76:197) återgavs reglerna
i ILO-konventionen men frågan om avsteg från denna togs inte särskilt upp
under departementschefens överväganden. I detta fall motiverades avskaffandet
av skyddet för änkling och frånskild man bl. a. med att det endast
rörde sig om ett fåtal änklingspensioner och att någon ny sådan inte
tillkommit på flera år. Dessutom framhölls att frågorna om hur ett efterlevandeskydd
som är neutralt i förhållande till kön närmare skulle utformas
borde bli föremål för fortsatta mera ingående överväganden.

Avsteget från ILO-konventionen föranledde en förfrågan till Sverige
1978. Sverige besvarade förfrågan 1981 i samband med den redovisning
som konventionsländema regelbundet med vissa års mellanrum lämnar.

Utskottet gör följande överväganden.

Utskottet förutsätter att frågan om den folkrättsliga innebörden av att
Sverige lagstiftar på ett sätt som avviker mot en konvention kommer att
behandlas av utrikesutskottet som liksom konstitutionsutskottet fått ärendet
för yttrande. Utskottet går därför inte in på denna fråga.

I regeringens kompetens att styra riket (1 kap. 6 § regeringsformen)
ingår uppgiften att företräda riket i internationella sammanhang. Denna
rätt är emellertid i vissa hänseenden begränsad. Av intresse i förevarande
fall är 10 kap. 2 § regeringsformen som innehåller undantag från regeringens
rätt att ingå internationella överenskommelser. Således krävs riksdagens
godkännande av överenskommelser som förutsätter lagstiftning och
eljest om överenskommelsen är av större vikt. Motsvarande bestämmelser
gäller för uppsägning av en internationell överenskommelse (10 kap. 4 §
RF).

Vår författning innehåller till skillnad från vissa andra länders inte några
regler om att internationella överenskommelser direkt införlivas i den
interna rätten eller om förbud mot lagstiftning som avviker mot en sådan
överenskommelse. Ej heller föreligger någon skyldighet att genom lagstiftning
uppnå överensstämmelse med en konvention. I Sverige tillämpas i
stället den ordningen att först om särskilda internrättsliga föreskrifter

SfU 1981/82:15

meddelas blir bestämmelserna i en konvention tillämpliga. Det finns således
inte något hinder i grundlag mot att anta den i proposition 1981/82:144
föreslagna lagändringen såvitt avser ersättningssystemet vid arbetsskada.

Beträffande en konvention som har antagits av riksdagen erfordras som
nyss framgått att riksdagen godkänner en eventuell uppsägning. I konsekvens
härmed bör enligt utskottets mening en proposition med förslag till
en lagändring som innebär avvikelse från en sådan konvention innehålla en
redovisning härom. I förevarande fall har emellertid frågan uppmärksammats
under utskottsbehandlingen och riksdagen får alltså ta ställning till
lämpligheten av regeringsförslaget såvitt avser nämnda avvikelse.

Stockholm den 15 april 1982

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck
(m), Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s), Yngve Nyquist (s), Wivi-Anne
Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Bengt Kindbom (c), Daniel
Tarschys (fp), Kerstin Nilsson (s), Britta Hammarbacken (c), Sture Thun
(s), Jan Prytz (m) och Lahja Exner (s).

SfU 1981/82:15 59

Utrikesutskottets yttrande Bilaga 3

1981/82:3 y

om ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144)

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet beslutade den 30 mars 1982 att inhämta yttrande
från utrikesutskottet över proposition 1981/82:144 i vad avser karenstid
vid arbetsskada mot bakgrund av att Sverige ratificerat ILO-konvention
nr 121 om förmåner vid yrkesskada.

Utskottet

I propositionen föreslås att karensdagar återinförs i den allmänna sjukförsäkringen
och i arbetsskadeförsäkringen, vilka är samordnade med
varandra under de första 90 dagarna av sjukdomsperioden. Om sjukpenningen
i arbetsskadefallen inte skulle påverkas av karensreglerna måste
försäkringskassorna göra en prövning av frågan om skadan är en arbetsskada
även för de kortvariga fallen. En sådan prövning skulle medföra en
stor administrativ belastning. Fördelarna med samordningen skulle gå
förlorade, heter det i propositionen.

Sverige anslöt sig år 1969 till Internationella arbetsorganisationens (ILO)
konvention nr 121 om förmåner vid yrkesskada (prop. 1969:15, 2 LU
1969:21, rskr 1969:115). Enligt denna konventions artikel 9 skall förmåner
vid yrkesskada utgå utan karenstid under hela sjukdomsperioden med
mindre medlemslandet vid anslutningen till konventionen redan tillämpade
ett system med karensdagar eller i övrigt - likaledes vid konventionens
ingående - avgivit förklaring om temporärt undantag från konventionens
bestämmelser till följd av otillräckligt utvecklade ekonomiska resurser och
sjukvårdsanordningar. Sverige tillämpade år 1969 inte längre någon karenstid
i sjuk- eller arbetsskadeförsäkringen. Av det skälet bedömdes
konvention 121 vid det tillfället som förenlig med svensk lagstiftning på
området.

Enligt ILO:s stadga skall medlemsländerna till ILO insända rapporter
om hur de uppfyllt sina åtaganden i de konventioner de biträtt. På grundval
av dessa rapporter upprättar en av ILO tillsatt expertkommitté bestående
av 18 folkrättssakkunniga en egen rapport, vari kommittén kan ställa
frågor till medlemsländerna och framlägga sina konklusioner. Expertkommitténs
rapport framläggs inför ILO:s årliga arbetskonferens, i vilken alla
medlemsländer i organisationen har säte.

SfU 1981/82:15

Kan det av ILO konstateras att en medlemsstat inte uppfyller sina
konventionsenliga förpliktelser bör staten antingen bringa sin lagstiftning
och praxis i överensstämmelse med konventionen i fråga eller säga upp
den. Sverige har vid tidigare tillfallen gjort avsteg från ILO-konventioner
och i anledning därav mottagit frågor från ILO, vilket lett till svenska
förklaringar. Sverige faster i sitt utrikespolitiska handlande traditionellt
stor vikt vid den internationella rättsordningen och dess efterlevnad. Till
denna ordning hör även konventioner av det slag som är vanliga inom ILO.

Om emellertid beslut fattas i enlighet med propositionens förslag vad
gäller arbetsskadeförsäkringen blir följden en avvikelse mellan svensk
lagstiftning i detta avseende och ILO-konvention 121. Därmed skulle enligt
utskottets uppfattning ett avsteg ske från våra åtaganden i ILO-konventionen
och föranleda en svensk förklaring.

Som framgår av propositionen avser regeringen göra en översyn av
arbetsskadeförsäkringen i syfte att finna en smidig lösning på samordningsproblem
av det slag det här är fråga om.

Enligt utskottets mening bör regeringen så snart som möjligt söka lösa
den motsättning som föreligger mellan yrkesskadekonventionen och den
föreslagna förändringen av arbetsskadeförsäkringen.

Stockholm den 15 april 1982

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Torsten Bengtson (c), Sture Palm (s), Linnea Hörlén (fp),
Olle Göransson (s), Mats Hellström (s), Gunnel Jonäng (c), Per-Olof
Strindberg (m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Rune Ångström (fp),
Axel Andersson (s), Maj-Lis Lööw (s) och Carl Bildt (m).

Avvikande mening

av Gertrud Sigurdsen, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Jan
Bergqvist, Axel Andersson och Maj-Lis Lööw (alla s), som anser att det
avsnitt i utskottets yttrande på s. 2, som böljar med ”Sorn framgår” och
slutar med ”av arbetsskadeförsäkringen” bort ha följande lydelse:

Av propositionen framgår inte vilken bedömning regeringen gjort av det
framlagda sjukförsäkringsförslaget mot bakgrund av den aktuella ILOkonventionen
121.

Enligt utskottets mening bör Sverige vidhålla sina åtaganden enligt ILOkonventionen,
och någon avvikelse från konventionen bör därför inte
göras.

SfU 1981/82:15

Trafikutskottets yttrande Bilaga 4

1981/82:3 y

om ändringar i sjömanslagen

Till socialförsäkringsutskottet

1 motion 1981/82:2389 (m) yrkas att riksdagen beslutar att i proposition
1981/82:144 föreslagna ändringar i sjukförsäkringen m. m. även skall
gälla för ombordanställda.

Genom beslut den 30 mars 1982 har socialförsäkringsutskottet beslutat
inhämta yttrande från trafikutskottet över motionen.

Trafikutskottet får med anledning härav anföra följande.

I motionen hänvisas till den speciella reglering av sjuklöneförmåner
som gäller enligt 34 § sjömanslagen (1973:282). Efter en redogörelse för
lagrummets innebörd framhåller motionärerna att regeringens förslag i
proposition 1981/82:144 om ändringar i sjukförsäkringen m. m. inte tar
hänsyn till den särskilda ordning i fråga om sjuklöneförmåner som gäller
inom sjöfarten.

Utskottet konstaterar för sin del att frågan om sjömäns sjuklöneförmåner
inte berörs i propositionen. Detta spörsmål och därmed sammanhängande
frågor är emellertid av komplicerad natur. Om ändringar av sjömanslagen
efter riksdagsbeslutet i karensdagsfrågan skulle bedömas erforderliga
förutsätter utskottet att regeringen tar initiativ i frågan, varför
motionen bör lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 20 april 1982

På trafikutskottets vägnar
BERTIL ZACHRISSON

Närvarande: Bertil Zachrisson (s), Rolf Clarkson (m), Bertil Jonasson (c),
Rolf Sellgren (fp), Nils Hjorth (s), Wiggo Komstedt (m), Rune Torwald
(c), Birger Rosqvist (s), Olle Östrand (s), Anna Wohlin-Andersson (c), Ove
Karlsson (s), Eric Rejdnell (fp), Sten-Ove Sundström (s), Lars Hedfors (s)
och Karl Björzén (m).

Avvikande mening

Bertil Zachrisson, Nils Hjorth, Birger Rosqvist, Olle Östrand, Ove
Karlsson, Sten-Ove Sundström och Lars Hedfors (alla s) anser att det
stycke i yttrandet som börjar med ”Utskottet konstaterar” och slutar med
”utan åtgärd.” bort ersättas med text av följande lydelse:

SfU 1981/82:15

Utskottet konstaterar för sin del att frågan om sjömäns sjuklöneförmåner
inte berörs i propositionen. Med tanke på frågans art borde så ha skett.
Detta är ett exempel bland flera på hur dåligt förberett och illa genomtänkt
regeringsförslaget om ändring av sjukförsäkringen är. Också av denna
anledning bör därför regeringens proposition avslås.

Den i motionen aktualiserade frågan kan inte — även om propositionen
skulle vinna riksdagens bifall — ensidigt behandlas av statsmakterna
såsom motionärerna förutsätter. Denna del av sjömanslagen har nämligen
sin grund i träffade avtal. Motionen bör därför avslås.

SfU 1981/82:15

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna

Proposition 1981/82:100 2

Proposition 1981/82:144 3

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1981/82:144 3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden vid riksmötet

1981/82 5

Utskottet

Inledning 6

1 Sjukpenningförsäkringen och angränsande förmånsslag 6

1.1 Gällande bestämmelser 6

1.2 Propositionen 7

1.3 Motionerna 8

1.4 Ändring av bestämmelserna för insjuknandedag och införande

av karensdagar 10

1.5 Kompensationsnivåer inom sjukpenningförsäkringen 12

1.6 Följdverkningar avseende rätten till sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen
13

1.7 Ändringarnas inverkan på avtal om sjuklön m. m 15

1.8 Övriga motionsyrkanden angående sjukpenningförsäkringen . 18

2 Ersättning vid sjukhusvård 19

3 Ändringar i tandvårdsförsäkringen 21

4 Anslaget Bidrag till sjukförsäkringen 21

5 Anslaget Vissa yrkesskadeersättningar 22

6 Sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften 22

7 Privat läkarvård och tandvård m. m 23

7.1 Privat tandvård 23

7.2 Privat läkarvård 24

Hemställan 25

Reservationer 27

1. Karensdagar i sjukpenningförsäkringen (s) 27

2. Kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen (c och fp) 36

3. Kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen (m) 37

4. Uttalande om likvärdig effekt för alla grupper på arbetsmarknaden
(s) 39

5. Sjukförmåner för sjömän (s) 40

6. Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård (s) 40

7. Ersättning för tandvård (s) 41

8. Medelsanvisning till sjukförsäkringen (s) 42

9. Sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften (c och fp) .. 43

10. Sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften (m) 43

SfU 1981/82:15

11. Utredning om ändrad finansiering av sjukvårdskostnader (m) 44

12. Privat tandvård (m) 45

13. Privat läkarvård (m) 45

Bilagor

Bil. 1 Författningsförslag i proposition 1981/82:144 47

Bil. 2 Yttrande från konstitutionsutskottet 55

Bil. 3 Yttrande från utrikesutskottet 59

Bil. 4 Yttrande från trafikutskottet 61

LiberTryck Stockholm 1982