NU 1981/82:8

Näringsutskottets betänkande
1981/82:8

över motion om översyn av den statliga kontroll- och provningsverksamheten Ärendet I

motion 1980/81:787 av Kerstin Ekman (fp) och Rolf Sellgren (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av kontrolloch
provningsverksamhetens omfattning i syfte att nå förenklingar och bättre
överensstämmelse med internationella normer.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksrevisionsverket,
kommerskollegium, arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk.
statens provningsanstalt, Sveriges industriförbund och Sveriges
grossistförbund. Vidare har Svenska sjukvårdsleverantörers förening inkommit
med ett yttrande. Till Industriförbundets yttrande har fogats kopior av
brev från Stal-Laval Turbin AB till förbundet och från Stålbyggnadsgruppen
inom Sveriges mekanförbund till industridepartementet.

Motionen

Motionärerna erinrar inledningsvis om gällande ordning beträffande
officiell provning och systemet med riksprovplatser. Som riksprovplats
bedriver statens provningsanstalt en mycket omfattande, detaljerad och
långtgående provning och kontroll av ett mycket brett sortiment produkter,
uttalar de. Även importprodukter som har fått typgodkännande i andra
europeiska stater blir föremål för ny provning och kontroll. Motionärerna
menar att ”en oprioriterad och alltför omfattande" provningsverksamhet
föranleder krångel för företagen, kostnader för konsumenterna och konkurrenssvårigheter
för svensk industri. En förenkling av det svenska regelsystemet
skulle kunna ske genom att de internationella bestämmelserna sätts i
kraft även som nationella bestämmelser. I detta sammanhang erinrar
motionärerna om bestämmelserna i kungörelsen (1970:641, ändrad
1977:629) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter,
anvisningar eller råd (begränsningskungörelsen). En särskild grupp borde
tillsättas för granskning och kartläggning av kontroll- och provningsverksamhetens
omfattning.

1 Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 8

NU 1981/82:8

Organisation av provning och kontroll i Sverige

Riksdagen antog år 1972 vissa riktlinjer för organisationen av officiell
provnings- och kontrollverksamhet (prop. 1972:54, NU 1972:38, rskr
1972:109). Riktlinjerna kompletterades år 1974 med lagen (1974:896) om
riksprovplatser m. m.

Statens provningsanstalt är landets centrala offentliga institution för
teknisk provning av material, produkter, konstruktioner och system.
Provningsanstalten är vidare central förvaltningsmyndighet för officiell
provning och kontroll samt för allmän och legal metrologi.

Den mest betydelsefulla formen av obligatorisk provning är den s. k.
officiella provningen. Utmärkande för denna provning är att den är
föreskriven i lag eller annan författning och att den skall utföras av ett
utomstående opartiskt organ. En annan form av obligatorisk provning är
föreskriven egenkontroll, dvs. kontroll som en anläggningsägare
eller tillverkare är skyldig att utföra men som denne utan krav på opartiskhet
utför på eget ansvar. Vid sidan av dessa typer av provning förekommer
frivillig provning. Sådan provning sker helt på tillverkarens eller anläggningsägarens
initiativ och ansvar.

Den officiella provningen grundas sålunda på att det i skilda författningar
föreskrivs att krav på säkerhet skall vara uppfyllda för olika produkter. Olika
myndigheter har var och en inom sitt område fått ansvaret för skyddet av liv,
hälsa och egendom. Detta ansvar utövas så att närmare 30 olika myndigheter
-1, ex. statens industriverk, statens planverk och statens trafiksäkerhetsverk
- i sina föreskrifter anger vilka krav på egenskaper en produkt skall uppfylla
och i vilken omfattning produkten skall provas för att man skall kunna
kontrollera att kraven är uppfyllda.

I 1 § lagen om riksprovplatser m. m. definieras riksprovplats som organ
som enligt nämnda lag har utsetts att svara för officiell provning.
Riksprovplatsens uppgift är således att genom officiell provning ta fram det
faktaunderlag som behövs för att man skall kunna avgöra om föreskrifternas
krav är uppfyllda eller inte. Omfattningen av den officiella provningen
bestäms alltså inte av riksprovplatsen utan av ansvariga myndigheters
föreskrifter.

I 7-10 §§ lagen om riksprovplatser m. m. finns bestämmelser om
auktorisation av andra organ än riksprovplatser att utföra provning som ej är
officiell. Auktorisationen innebär en prövning av att organet har kompetent
personal och lämplig utrustning för viss provning. Ett organ som erhållit
auktorisation benämns auktoriserad provplats. Som exempel på organ som
kan komma i fråga för auktorisation nämns i specialmotiveringen (prop.
1974:162 s. 18) statliga och kommunala verk med teknisk verksamhet samt
industrilaboratorier och konsultföretag som för egen eller annans räkning
utför provning och kontroll.

NU 1981/82:8

Omfattningen av sådan frivillig provning som utförs av riksprovplats eller
auktoriserad provplats avgörs av myndigheters och företags behov av och
efterfrågan på provningstjänster. När t. ex. statens provningsanstalt bedriver
denna provning kan anstalten närmast betraktas som ett serviceorgan till
näringslivet.

Som central förvaltningsmyndighet för officiell provning upprättar provningsanstalten
förslag till riksprovplatser, vilka bedriver officiell provning
var och en inom sitt objektområde. Regeringen har hittills utsett riksprovplatser
för följande områden:

Objektområde	Riksprovplats
1.	Grävmaskiner och traktor-grävmaskiner	Statens maskinprovningar
2.	Eldningsapparater med till-behör	Statens provningsanstalt
3.	Vissa fordonskomponenter	Statens provningsanstalt
4.	Elektriska överfyllnings-skydd	Statens provningsanstalt
5.	Tryckkärl och lyftanord-	AB Statens anlägg-
	ningar	ningsprovning
6.	Redskap för bestämning av volym eller massa	Statens provningsanstalt
7.	Arbeten av guld, silver eller platina	Statens provningsanstalt
8.	Arkivbeständigt skrivmaterial	Statens provningsanstalt
9.	Emballage för farliga varor	Statens provningsanstalt
10.	Påskjutsbromsar	Statens väg- och trafikinstitut
11.	Förarhytter till lastbilar	Statens maskinprovningar
12.	Elektriska hushållsapparater	SEMKO, Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB
13.	Trämaterial och träkonstruk-tioner	Statens provningsanstalt
14.	Preventivmedel	Apoteksbolaget AB
15.	Motorfordon	AB Svensk Bilprovning
16.	Maskindrivna portar	AB Statens anlägg-ningsprovning
17.	Containrar, tankcontainrar	AB Statens anlägg-
	och tillbehör till dessa	ningsprovning
18.	E1-. vatten- och värme-mätare	Statens provningsanstalt
19.	Verkstadsmaskiner samt	AB Statens anlägg-
	styr- och skyddssystem	ningsprovning
20.	Värmepumpsystem avsedda för uppvärmning och värmeväx-lare som inte är tryckkärl eller komponenter i kylanlägg-ningar	Statens provningsanstalt
21.	Laserutrustningar	Statens provningsanstalt
22.	Prefabricerade ställningar och fallskydd	Statens provningsanstalt

1* Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 8

NU 1981/82:8

Som framgår av sammanställningen har statens provningsanstalt utsetts att
vara riksprovplats för vissa objektområden. Funktionen som riksprovplats
och funktionen som central förvaltningsmyndighet fullgörs av olika organisatoriska
enheter inom provningsanstalten.

Tidigare behandling i riksdagen av vissa frågor rörande provningsverksamheten Näringsutskottet

(NU 1979/80:33) behandlade våren 1980 en motion med
kritik mot AB Svensk Anläggningsprovning. Som riksprovplats för tryckkärl,
cisterner och lyftanordningar står företaget under tillsyn av statens
provningsanstalt. I motionen kritiserades bolaget för att eftersträva monopol
på alla former av provning inom sitt område. Motionärerna ville att
verksamheten skulle begränsas. De kritiserade vidare provningsanstalten för
sammanblandning av myndighetsuppgifter och uppdragsverksamhet på ett
annat område, värmefotografering av byggnader.

Utskottet lämnade en utförlig redogörelse för organisationen av provning
och kontroll i Sverige. Redogörelsen innehöll också redovisningar av den
kritik - av samma innebörd som den motionärerna hade fört fram - som
tidigare anförts bl. a. i skrivelser till regeringen, provningsanstalten,
näringsfrihetsombudsmannen och konsumentverket samt av de åtgärder som
skrivelserna hade föranlett.

I remissyttranden till utskottet avvisade AB Statens Anläggningsprovning
och statens provningsanstalt den kritik som hade framförts i motionen. Sedan
dessa yttranden hade avgivits föreslog näringsfrihetsombudsmannen regeringen
att låta göra en utvärdering av provningsverksamhetens organisation.
Detta förslag var under remissbehandling när näringsutskottet hade att ta
ställning till den här aktuella motionen. Utskottet avstyrkte motionen och
den avslogs av riksdagen.

Vid samma tillfälle uttalade sig riksdagen också för att regeringen skulle
låta göra en översyn av frågan om lämpligaste form för finansiering av den
stickprovskontroll av färdigförpackade varor som föreskrivs i 2 8 lagen
(1971:1081, omtryckt 1978:276) om bestämning av volym och vikt (NU
1979/80:33 s. 13, rskr 1979/80:223).

Vissa utredningar

Riksrevisionsverket (RRV) har inom ramen för sin förvaltningsrevision av
statliga myndigheter nyligen granskat statens provningsanstalt. Revisionen
har omfattat två projekt. Det ena har avsett anstaltens marknadsfunktion
och avrapporterades i februari 1980 (Statens provningsanstalt - marknadsfunktionen.
dnr 1979:116). Det andra projektet har avsett provningsanstaltens
styrning och finansiering. En rapport om detta projekt färdigställdes i

NU 1981/82:8

maj 1981 (Statens provningsanstalt - styrning och finansiering, dnr
1979:543). 1 denna rapport behandlas bl. a. de olika mål som finns för
anstalten och de olika roller som anstalten har att uppfylla.

Vidare genomför RRV, som ett led i bevakningen av att begränsningskungörelsen
(se s. 1) efterlevs, en undersökning av föreskrifter om teknisk
provning och kontroll. Härvid har en översiktlig genomgång gjorts av alla
tekniska föreskrifter som i någon form innehåller krav på officiell provning.
Därefter har några exempel valts ut för närmare granskning. Resultatet av
denna granskning (dnr 1979:1044) har hittills redovisats i två rapporter
(Granskning av föreskrifter om teknisk provning och kontroll - 1. Hissar,
2. Grävmaskiner, december 1980 resp. juli 1981).

I mars 1982 avser RRV att publicera en sammanfattande slutsats av
granskningen av föreskrifterna rörande teknisk provning och kontroll.

Inom industridepartementet pågår f. n. den nyssnämnda översyn av frågor
kring stickprovskontrollen som riksdagen uttalade sig för våren 1980 (se
s. 4). En departementspromemoria avses bli färdigställd under december
1981. I denna promemoria torde också de organisatoriska frågor som
aktualiseras i näringsfrihetsombudsmannens tidigare nämnda framställning
våren 1980 komma att tas upp, liksom olika förslag som har framkommit vid
RRV:s granskning av provningsanstalten och av föreskrifterna om teknisk
provning och kontroll.

Remissyttranden

Motionärernas förslag om en översyn tillstyrks av Sveriges grossistförbund.
Förbundet menar att det finns anledning att rikta allvarliga anmärkningar
mot svenska myndigheter för bristande förståelse för betydelsen av
internationell samordning. Det är emellertid, understryker förbundet, i
första hand de föreskriftsutfärdande myndigheternas verksamhet som bör
studeras. Motionärerna synes främst ha inriktat sig på själva kontrollverksamheten
och på systemet med riksprovplatser, uttalar Grossistförbundet
vidare. Även riksprovplatsernas verksamhet bör "givetvis” granskas - bl. a.
med hänsyn till möjligheterna att få utländska provningsresultat godkända i
Sverige - men själva systemet med opartisk kontroll är viktigt. Förbundet
framhåller också att kravet på utredning även gäller sådan kontrollverksamhet
som bedrivs av andra organ än statliga myndigheter, närmast Sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och dess
dotterbolag Spri Materialprovning AB.

Grossistförbundet anför vidare att kraven på provning ofta visat sig
medföra orimligt höga kostnadsökningar. Därför bör myndigheterna bl. a.
vara återhållsamma med föreskrifter om officiell provning, förenkla provningsförfarandet
samt utnyttja möjligheter till provningsöverenskommelser
med andra länder. Enligt förbundet finns det risk för att en riksprovplats.

NU 1981/82:8

med hänsyn till de krav på lönsamhet som ställs på dess verksamhet, strävar
efter att utvidga verksamheten till nya produktområden.

Svenska sjukvårdsleverantörers förening anser att inom sjukvårdsmaterialsektorn
en bättre samordning kan skapas mellan existerande provningsinstitutioner
samt mellan statens - socialstyrelsens - och landstingssektorns
tillsynsansvar. Denna förbättring skulle kunna uppnås genom utnyttjandet
av "regelrätt fastställd svensk och internationell standard som underlag för
företagens egna verifikationer av produktsäkerheten”. En översyn av
provningsfrågorna avseende såväl den statliga som den landstingskommunal
sektorn förordas således.

Enligt Sveriges industriförbund bör målet för en översyn av den statliga
kontroll- och provningsverksamheten vara att antalet områden där staten
sätter upp krav på provning skall minskas. Vidare framgår av yttrandet att
Industriförbundet anser att vissa kollektiva forskningsinstitut bör utses till
riksprovplatser.

Riksrevisionsverket erinrar om sin pågående granskning av föreskrifter om
teknisk provning och kontroll. Verket har funnit att ett stort antal sådana
föreskrifter har utfärdats under de senaste åren. Enligt verket har
myndigheternas redovisningar av de kostnadsmässiga konsekvenserna av
dessa föreskrifter varit ofullständiga. Sammanfattningsvis anser riksrevisionsverket
att det finns behov av en översyn av provningsföreskrifter och
andra tekniska föreskrifter som riktar sig till företag och enskilda. Det bör
emellertid, uttalar verket, klarläggas på vilka områden översynen i första
hand skall inriktas och hur arbetet skall organiseras.

Enligt kommerskollegium är de allmänna tankarna bakom motionen
"vällovliga”. De speglar nämligen en strävan att minska onödiga provningsföreskrifter
och förenkla tillämpningen av dessa, något som ligger i linje med
kollegiets strävanden på den internationella och nationella handelns område.
Mot den bakgrunden har kollegiet inga erinringar mot en översyn.
Utgångspunkterna för en sådan måste dock preciseras närmare, uttalar
kollegiet. I detta sammanhang anför kollegiet också att svenska myndigheter
har bristande resurser för deltagande i sådant internationellt harmoniseringsarbete
som bedrivs i syfte att ta fram underlag för internationella standarder
eller andra överenskommelser. Kollegiet anser det angeläget att riksdagen
uppmärksammar hithörande problem.

Några av de övriga statliga myndigheter som yttrat sig över motionen anser
att motionärernas förslag måste bedömas mot bakgrund av en fylligare
redogörelse för gällande system för provningsverksamheten. Dessa myndigheter
pekar på de ansträngningar som redan görs för att tillgodose sådana
önskemål som kommer till uttryck i motionen. Andra myndigheter avvisar
helt förslaget om en översyn.

Statensprovningsanstalt menar att motionen avspeglar en strävan att olika
slags provnings- och kontrollverksamhet skall ske effektivt och korrekt och

NU 1981/82:8

att tekniska handelshinder i det internationella varuutbytet skall undanröjas.
Det råder utan tvekan stor enighet om dessa mål, uttalar anstalten.
Motionärernas beskrivning av förhållandena på området är emellertid alltför
knapphändig för att ge nödvändig bakgrund till vad som bör göras, anför
provningsanstalten och redogör därefter för systemet med officiell provning
vid riksprovplats och för anstaltens verksamhet.

I ett särskilt avsnitt om internationellt samarbete omtalar provningsanstalten
att den i skilda sammanhang deltar i pågående internationellt samarbete
för harmonisering av olika länders tekniska krav eller ländernas ömsesidiga
erkännande av varandras provningsresultat. Genom att - som motionärerna
föreslår - generellt sätta internationella bestämmelser i kraft som nationella
skulle man inte förenkla det svenska regelsystemet, uttalar anstalten och
fortsätter:

Begreppet internationella bestämmelser är inte i sig entydigt. Regelsystemen
skiljer sig ofta mellan olika internationella sammanslutningar som t. ex.
EFTA och EG. I den mån det förekommer allmänt accepterade internationella
provningsbestämmelser kan dessa vara mer omfattande än motsvarande
svenska bestämmelser.

I detta sammanhang anför provningsanstalten också att det givetvis är ett
mål att åstadkomma större internationell harmonisering inom officiell och
frivillig provningsverksamhet. 1 flera fall har riksprovplatser redan kommit
överens med motsvarande organ i utlandet om ömsesidigt godkännande av
provningsresultat, omtalas det i yttrandet.

I en sammanfattande kommentar till motionärernas förslag anför provningsanstalten
i huvudsak följande. Kartläggningar av kontroll- och provningsverksamhetens
omfattning har redan gjorts i flera tidigare sammanhang,
t. ex. av riksrevisionsverket och av provningsanstalten. Ett sådant
arbete skulle därför knappast tillföra någon ny information av värde. Det
ankommer på de myndigheter som har ansvar för säkerheten inom olika
områden att kontinuerligt se över angelägenheten av olika krav på produkter
och krav på provning. Genom den samlade information som riksprovplatserna
får i sin verksamhet kan myndigheterna på ett bättre sätt än tidigare få
statistik och annat underlag som är av värde då de skall bedöma och avväga
vilka krav på egenskaper och provning som är påkallade av säkerheten inom
olika områden. Provningsanstalten delar motionärernas uppfattning att
myndigheternas krav på produkter och provning bör utvärderas i syfte att
uppnå sådana förenklingar som inte äventyrar säkerheten. Anstalten
avstyrker dock att ett sådant arbete bedrivs i form av en punktinsats i en
grupp. Arbetet bör i stället ingå som ett planlagt kontinuerligt led i
myndigheternas verksamhet. Strävandena att nå bättre överensstämmelse
med internationella normer lämpar sig inte heller för en tillfällig gruppinsats.
Det gäller i stället att inom varje objektområde regelbundet medverka i
pågående internationellt samarbete.

NU 1981/82:8

Statens industriverk redogör för den kontroll- och provningsverksamhet
som faller inom verkets ansvarsområde, nämligen den som avser elektrisk
materiel, brandfarliga varor samt internationell transport av farligt gods.
Industriverket anser att principen med riksprovplatser för dessa ansvarsområden
ej behöver ses över f. n. Enligt verket bör ansvariga myndigheter
bestämma omfattningen av krav på officiell provning från säkerhetssynpunkt.
Härvid bör intentionerna i begränsningskungörelsen vara styrande.
Motiveringen för att bibehålla redan införd officiell provning av visst objekt
bör prövas från tid till annan av de ansvariga myndigheterna, något som
enligt verket sker kontinuerligt inom dess verksamhetsområde. Industriverket
fortsätter:

I princip bör myndigheterna i största möjliga utsträckning hänvisa till
internationell standard, dock där så är nödvändigt med hänsyn tagen till
eventuella specifika svenska säkerhetskrav. Denna princip bör oftast följas
med hänsyn till handelshindersynpunkter även om den ibland kan medföra
ett onödigt komplicerat provningsförfarande. I de flesta fall leder den dock
till förenklade provningsförfaranden. Inom områden där internationellt
standardiseringsarbete pågår bör svenska åsikter framföras genom aktivt
arbete i det internationella organet. Som exempel på betydelsen härav kan
nämnas elsäkerhetsområdet där svenska myndigheter och andra organ
genom aktivt deltagande i stor utsträckning kunnat påverka utformningen av
internationella standarder. Särskilt viktigt för begränsning av provningsverksamheten
är vidare det betydande arbete som från svensk sida nedläggs inom
ramen för det europeiska certifieringssystemet för elektriska anläggningar
och apparater. Detta system innebär att produkter som provats i andra
länder i många fall inte behöver provas vid en introduktion på den svenska
marknaden.

Statens planverk erinrar om att den tillsyn som föreskrivs i byggnadslagstiftningen
baseras på den fortlöpande ledning och tillsyn som utövas av den
ansvarige arbetsledaren - som utses av den byggande - och genom
byggnadsnämndens granskning och tillsyn. Vid fabrikstillverkning av produkter
som är avsedda att monteras på byggplatsen finns enligt Svensk
byggnorm möjlighet att utnyttja en av planverket godkänd tillverkningskontroll.
Om typgodkända och tillverkningskontrollerade produkter används,
underlättas såväl byggnadsnämndernas granskning och tillsyn som den
ansvarige arbetsledarens fortlöpande tillsyn på byggplatsen. Erforderliga
provningar bör, anför planverket, utföras genom medverkan av i första hand
riksprovplats.

Importerade produkter som provats i tillverkarlandet på ett tillförlitligt
sätt godtas, säger planverket, i regel av myndigheterna och kontrollorganen i
Sverige. I vissa fall kan dock kompletterande provningar eller besiktningar
behövas. Enligt planverkets uppfattning är man från svensk sida beredd att
beakta i tillverkarlandet utförda provningar. I detta sammanhang nämner
planverket att man i vissa länder inte har samma positiva attityd i denna
fråga. Arbete med internationella överenskommelser pågår emellertid.

NU 1981/82:8

anför planverket och redovisar bl. a. ett avtalsförslag från nordiska
kommittén för byggbestämmelser om ömsesidigt accepterande av centralt
godkända byggprodukter och av officiell kontrollordning för byggprodukter.

Inom arbetcirskyddsstyrelsens verksamhetsområde faller framför allt sådan
provning som avser mekaniska anordningar, t. ex. maskiner, tryckkärl och
lyftanordningar. Sammanfattningsvis anser styrelsen att de frågor som
motionärerna har tagit upp redan beaktas inom ramen för styrelsens löpande
arbete. Från de synpunkter styrelsen har att beakta finns inte något behov av
en översyn av kontroll- och provningsverksamhetens omfattning.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att systemet med riksprovplatser kom
till för att säkerställa att officiell provning alltid utförs av kompetenta organ.
Enligt styrelsens uppfattning har systemet fungerat bra, bortsett från vissa
inkörningsproblem.

Förhandsgranskning med krav på provning och godkännande har enligt
arbetarskyddsstyrelsen en relativt begränsad omfattning. Styrelsen strävar
efter att införa sådana regler endast för objekt där risknivån är så hög att
detta är helt nödvändigt. Innan regler om officiell provning införs för något
nytt objekt måste också prövas om konsekvenserna av regleringen är rimliga,
bl. a. med hänsyn till kostnaderna. Stor vikt läggs vid att söka uppnå så stor
anpassning som möjligt till de regler som gäller internationellt för motsvarande
produkter. Ett problem är ibland att det inte finns några allmängiltiga
internationella normer; kraven kan variera starkt inom EG och i USA. Ett
annat problem är att internationella normer har begränsats till en miniminivå
som kan accepteras av de flesta stater men ofta inte är förenlig med den
svenska arbetsmiljölagen. Provning med utgångspunkt i den internationella
normen är då inte tillräcklig för att avgöra om objektet fyller de svenska
kraven.

En utbyggnad av system med ömsesidigt internationellt typgodkännande
är naturligtvis önskvärd, anför arbetarskyddsstyrelsen vidare. Det är
emellertid inte möjligt att generellt godta utländska provningar. Först måste
undersökas om provningen har gått till på ett acceptabelt sätt. Därvid måste
man ta ställning till sådant som den provande institutionens tekniska
kompetens, utrustning och metoder samt dess självständighet och förmåga
att agera objektivt i förhållande till tillverkare och andra ekonomiska
intressenter.

Utskottet

Motion 1980/81:787 (fp) utmynnar i ett förslag om att riksdagen skall
begära att regeringen låter göra en översyn av kontroll- och provningsverksamhetens
omfattning.

En redogörelse för organisationen av den officiella provnings- och
kontrollverksamheten har lämnats tidigare i detta betänkande (s. 2f.).

NU 1981/82:8

Motionen har remissbehandlats. En utförlig redovisning av de synpunkter
som därvid har kommit fram finns i det föregående (s. 5 f.). Av redovisningen
framgår att tanken på en granskning av den åsyftade verksamheten
har visst stöd bland remissinstanserna. Utskottet anser att det kan finnas skäl
att i lämpligt sammanhang uppmärksamma olika konsekvenser av det nu
tillämpade systemet för teknisk provning och kontroll.

Under utskottets beredning av motionen har framkommit att såväl
industridepartementet som riksrevisionsverket granskar hithörande föreskrifter
och avser att inom kort redovisa resultat av detta arbete. Enligt
utskottets mening är det inte lämpligt att ta ställning till frågan om en
ytterligare översyn förrän dessa två redovisningar föreligger. Utskottet anser
sålunda att riksdagen inte nu bör göra något uttalande i frågan.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:787.

Stockholm den 17 november 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m), Sven Andersson
(fp), Nils Erik Wååg (s), Lilly Hansson (s), Birgitta Hambraeus (c), Tage
Adolfsson (m), Lennart Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s),
Hadar Cars (fp), Wivi-Anne Radesjö (s). Ingegärd Oskarsson (c), Birgitta
Johansson (s) och Sven Munke (m).