NU 1981/82:56

Näringsutskottets betänkande
1981/82:56

över proposition 1981/82:135 med förslag till ny lagstiftning om
utländska förvärv av svenska företag m. m. jämte motioner

Ärendet

I proposition 1981/82:135 (justitiedepartementet) har regeringen - efter
hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till
lag om utländska förvärv av svenska företag m. m.,
lag om utländska förvärv av fast egendom m. m.,
lag om införande av dessa båda lagar samt
elva lagar om följdändringar i andra lagar.

Med anledning av propositionen har väckts tre motioner. Förutom dessa
behandlar utskottet en motion som har väckts under allmänna motionstiden.

Propositionen redovisas nedan och motionerna på s. 2 f.

Lagutskottet har avgett yttrande (LU 1981/82:4 y) över förslaget till lag
om utländska förvärv av fast egendom jämte följdlagstiftning samt en
motion rörande denna lag (bilaga).

Skrivelser har inkommit till utskottet från Svenska bankföreningen och
från f. d. avdelningsdirektör Gunne Birke.

Propositionen

Förslag

I propositionen föreslås att riksdagen antar förslag till

1. lag om utländska förvärv av svenska företag m. m.,

2. lag om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

3. lag om införande av lagen om utländska förvärv av svenska företag
m. m. och lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1934:239) om bulvanförhållande i fråga om
aktier i vissa bolag,

5. lag om ändring i lagen (1935: 395) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m. m.,

6. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

7. lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

8. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

9. lag om ändring i lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till
gruva m. m.,

10. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

11. lag om ändring i gruvlagen (1974: 342),

1 Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 56

NU 1981/82:56

12. lag om ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet

m. m.,

13. lag om ändring i lagen (1976: 240) om förvärv av eldistributionsanläggning
m. m.,

14. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230).

Lagförslagen återfinns i propositionen på s. 2-21.

Huvudsakligt innehåll

I propositionen föreslås att 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom m. m. och 1968 års lag om vissa inskränkningar i
rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m. skall ersättas av två nya lagar,
nämligen lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. och lagen
om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Den nya lagstiftningen överensstämmer i stor utsträckning med gällande
rätt. Liksom nu skall det i princip krävas tillstånd av regeringen, om ett
utländskt rättssubjekt eller vissa svenska rättssubjekt vill förvärva fast
egendom i Sverige. Tillstånd krävs också, under vissa förutsättningar, när
sådana rättssubjekt vill förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i
svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet liksom vid
slutande av avtal om svenskt handelsbolag.

En nyhet är att tillståndskravet gäller aktier i alla svenska aktiebolag,
oavsett om bolaget har ett s. k. utlänningsförbehåll i sin bolagsordning eller
ej. Vidare blir även svenska stiftelsers förvärv i princip underkastade
kontroll.

När det gäller förutsättningen för att tillstånd skall meddelas till aktieförvärv
m. m. behålls nuvarande princip. Tillståndet skall alltså ges, om det
inte skulle strida mot något väsentligt allmänt intresse. Härvid kan tillståndsmyndigheten
ta hänsyn till förhållandena såväl på förvärvarens sida
som beträffande det företag som avses med förvärvet.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Motionerna

Yrkanden

Den motion från allmänna motionstiden som behandlas här är

1981/82: 1930 av Hadar Cars (fp) och Christer Eirefelt (fp), vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående behovet av en moderniserad lagstiftning för utländska
förvärv av svenska företag.

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är

1981/82:2474 av Lennart Pettersson (s), vari hemställs att riksdagen med
anledning av propositionen skärper reglerna vad avser utländska medborgares
förvärv av fritidsfastigheter i Sverige i enlighet med vad som anförs i
motionen,

NU 1981/82:56

1981/82:2475 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen avslår föreliggande förslag till lag om utländska förvärv
av svenska företag,

2. att riksdagen av regeringen begär förslag till lag om utländska förvärv
av svenska företag i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen,

3. att riksdagen av regeringen begär förslag till regler beträffande verksamhetskontroll
i och förhandlingar med utlandsägda företag i enlighet
med vad som anges i motionen.

1981/82:2476 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:135,

2. att riksdagen begär att regeringen snarast framlägger förslag till ny
lagstiftning mot utländska förvärv av svenska företag m. m. utifrån i motionen
angivna synpunkter.

Motivering

I motion 1981/82:1930 (fp) understryks behovet av att Sverige får en ny
och modern lagstiftning om utländska förvärv av svenska företag. Motionärerna
anser att de bestämmelser om förvärvstillstånd som en sådan lag
kan väntas innehålla bör tillämpas generöst. Grunderna för tillståndsgivningen
måste stå i överensstämmelse med OECD:s kapitalliberaliseringsstadga,
EFTA-konventionen och Europarådets bosättningskonvention,
anser de vidare.

Yrkandet i motion 1981/82:2475 (s) om avslag på lagförslaget om utländska
förvärv av svenska företag motiveras med att de framlagda förslagen
till ändringar i lagstiftningen är otillräckliga. En effektiv kontroll över
de utländska företagen kan enligt motionärernas uppfattning inte uppnås
utan att det dels genomförs en skärpning av förvärvskontrollen, dels införs
en verksamhetskontroll. Motionärerna ansluter sig i sak i stort sett till de
synpunkter som företrädarna för kontrollinjen och förhandlingslinjen framförde
i den s.k. Eckerbergska utredningen. De föreslår sålunda att förvärvstillstånd
skall krävas då kontrollsubjekt, som tidigare saknar aktier i
företaget, önskar förvärva aktier motsvarande mer än fem procent av
aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Tillstånd bör
enligt motionärernas mening meddelas om det inte med hänsyn till det
inflytande som kan uppkomma över svenskt företag eller svenskt näringsliv
är oförenligt med allmänt intresse. Villkor skall uppställas i samband
med tillståndsprövningen. En fortlöpande verksamhetskontroll bör införas.
Syftet med kontrollen skall vara att dels tillse att utländska företags
dotterbolag i Sverige fullgör sina lag- eller avtalsenliga förpliktelser i fråga
om informations- och förhandlingsskyldighet, dels bevaka att sådana villkor
som uppställs i samband med förvärvstillstånd uppfylls. Om företaget
avviker från vedertagna riktlinjer eller gjorda utfästelser skall staten på
förslag av arbetstagarorganisation, berörd kommun eller statens industri -

tl Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 56

NU 1981/82:56

verk kunna ta upp förhandlingar med företagen. Inom ramen för verksamhetstillsynen
skall regeringen kunna uppställa vitessanktionerade villkor
rörande verksamheten. Motionärerna önskar ett nytt lagförslag från regeringen
av här angiven innebörd.

I motion 1981/82: 2476 (vpk) anförs att av de tre olika förslag till lag om
kontroll av utländsk företagsetablering som utredningen lade fram är kontrollinjen
den mest effektiva. Även den är dock behäftad med svagheter
och innebär inte någon radikal omläggning av Sveriges hittillsvarande
politik när det gäller utländska investeringar inom landet. Vänsterpartiet
kommunisterna har en annan principiell utgångspunkt och anser att företag
och naturtillgångar i Sverige i princip skall ägas av personer bosatta i
landet. Tillstånd för utlänningar skall ges endast när detta är av utomordentligt
intresse för det svenska samhället och dess utveckling. Motionärerna
hävdar att frågan om lagstiftning om utländska förvärv av svenska
företag är en fråga om skydd av nationella intressen mot det internationella
storkapitalet. Tillståndsprövningen måste utformas så att den lokala arbetstagarorganisationen
eller dennas centralorganisation får vetorätt i dessa
frågor och vid prövningen av nyetableringar av utländska företag.
Motionärerna ansluter sig till kontrollinjens förslag om verksamhetskontroll.
Regeringen bör anmodas av riksdagen att lägga fram ett nytt lagförslag
baserat på motionärernas synpunkter, anför de till sist.

Utskottet

Inledning

Frågan om rätt för utlänningar att förvärva svenska företag och fast
egendom i Sverige behandlas främst i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom m. m. (1916 års lag).

År 1973 tillfogades bestämmelser om förvärvskontroll i fråga om alla
aktiebolag som har utlänningsförbehåll. Dessa ändringar sågs redan från
böljan som ett provisorium i avvaktan på en allsidig prövning av lagen. I
övrigt har lagen under de senaste decennierna undergått endast mindre
ändringar. När det gäller rätten för utlänningar att ingå som delägare i
handelsbolag finns särskilda bestämmelser i lagen (1968:557) om vissa
inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m. (1968 års lag).

Regeringen tillkallade år 1973 särskilda sakkunniga för att se över gällande
bestämmelser om inskränkningar i fråga om utländskt övertagande av
svenska företag m. m. Utredningen överlämnade i november 1978 betänkandet
(SOU 1978:73) Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige.
Betänkandet innehöll bl. a. tre olika förslag till lag om kontroll av utländsk
företagsetablering här i riket samt ett gemensamt förslag till lag om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. De skilda förslagen
stöddes av olika ledamotsgrupper inom utredningen. Ett av förslagen

NU 1981/82:56

(kontrollinjen) anvisade ett koncessionssystem som skulle innebära en
total nyetablerings-, verksamhets- och övertagandekontroll när det gäller
det utländska inflytandet i svenskt näringsliv. Ett andra förslag (förhandlingslinjen)
innebar i allt väsentligt samma ordning för nyetablerings- och
övertagandekontroll som enligt kontrollinjen. I fråga om verksamhetskontrollen
föreslogs däremot ett lagfäst förhandlingssystem. Det tredje förslaget
(likabehandlingslinjen) innebar en viss utbyggnad av de nuvarande
bestämmelserna i 1916 års lag. Tanken på att införa nyetablerings- och
verksamhetskontroll avvisades. Lagförslaget om förvärv av fast egendom
motsvarade i sak i allt väsentligt den nuvarande ordningen i 1916 års lag
såvitt avser förvärv av fast egendom och gruvrättigheter. Förslaget förutsatte
emellertid att något av förslagen om kontroll av utländska företag
samtidigt genomfördes.

Vid remissbehandlingen utsattes betänkandet för ingående kritik. Tanken
på en omfattande kontrollagstiftning mötte i många fall starkt motstånd.
Viss förståelse visades dock för behovet av en modernisering av
1916 års lag.

På grundval bl.a. av utredningsförslaget och remissynpunkterna har
regeringen utarbetat förevarande proposition. För en beskrivning av det
huvudsakliga innehållet i denna hänvisar utskottet till den redogörelse som
lämnas inledningsvis i detta betänkande (s. 2).

Utskottet vill framhålla att den nuvarande lagstiftningen om utländska
förvärv av fast egendom i Sverige i sina huvuddrag är mer än 65 år gammal.
Det framlagda förslaget till ny lagstiftning om utländska förvärv av svenska
företag m. m. innebär i språkligt och lagtekniskt hänseende en välbehövlig
anpassning till moderna förhållanden. Det måste bl. a. betraktas som en
stor fördel att frågorna om utländska förvärv av svenska företag och om
utländska förvärv av fast egendom i fortsättningen regleras i skilda författningar.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att utskottet parallellt med
behandlingen av förevarande proposition behandlar regeringens förslag till
ny lagstiftning på konkurrensområdet (prop. 1981/82: 165 och 1981/
82:195). Lagförslagen innehåller bl. a. särskilda regler om företagsförvärv.
Reglerna gäller för både svenska och utländska förvärvare. Syftet med
konkurrenslagstiftningen är emellertid endast att hindra skadlig verkan i
fråga om konkurrensbegränsning. Utskottet delar justitieministerns uppfattning
(prop. 1981/82:135 s. 27) att bestämmelserna i konkurrenslagstiftningen
inte utgör något skäl emot att regler om en mer allsidig prövning av
utländska företagsförvärv tas upp i förevarande lagstiftning.

Som kommer att framgå av det följande råder det emellertid inte enighet
inom utskottet om flera av de huvudprinciper som bär upp lagstiftningen
om företagsförvärv. Utskottet är enigt om att utländska direktinvesteringar
kan ge vårt land viktiga bidrag. Det råder också enighet om att det
behövs en kontrollagstiftning och att gällande regler behöver moderni -

NU 1981/82:56

seras. Meningarna går dock isär främst i den viktiga frågan om hur pass
omfattande kontrollen över det utländska inflytandet bör vara. Utskottet
tar i de följande två huvudavsnitten upp de frågor angående företagsförvärv
och fastighetsförvärv som aktualiserats dels genom motionerna, dels
genom vad som i övrigt förekommit under utskottets behandling av ärendet.

Utländska förvärv av svenska företag

1916 års lag innebär i korthet att utländska medborgare samt utländska
bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser inte utan särskilt
tillstånd av regeringen eller i vissa fall länsstyrelsen får förvärva fast
egendom eller gruvrättigheter i Sverige. Tillståndsplikten gäller även för
vissa svenska företag, nämligen svenska aktiebolag som inte har s.k.
utlänningsförbehåll i sin bolagsordning, svenska handelsbolag samt, med
åtskilliga undantag, svenska ekonomiska föreningar. Ett utlänningsförbehåll
skall gå ut på att utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga svenska
rättssubjekt genom teckning eller överlåtelse får förvärva bara en mindre, i
lagen närmare angiven del av aktierna. Aktier som inte får förvärvas fritt
kallas bundna aktier och övriga aktier fria. Ett utlänningsförbehåll får inte
ändras utan tillstånd av regeringen eller i vissa fall av statens industriverk.
Medgivande får inte lämnas om det strider mot väsentligt allmänt intresse
att aktier förvärvas av ett tillståndspliktigt rättssubjekt. Även förvärv av
rörelser eller delar av rörelser är i viss omfattning underkastade tillståndsplikt.

1968 års lag innebär att utländska och vissa svenska rättssubjekt inte
utan tillstånd får sluta avtal om ett svenskt handelsbolag eller ingå i ett
sådant bolag.

Som framgått av den inledande redogörelsen (s. 2) föreslås i propositionen
att 1916 års lag och 1968 års lag skall ersättas av två lagar, nämligen
lagen om utländska förvärv av svenska företag m. m. och lagen om utländska
förvärv av fast egendom m. m. Den nya lagstiftningen överensstämmer
i stor utsträckning med gällande rätt.

Den förstnämnda lagen innehåller bestämmelser om att vissa rättssubjekt,
de s. k. kontrollsubjekten, inte utan tillstånd av regeringen (eller den
myndighet som regeringen bestämmer) får förvärva (1) så många (fria)
aktier i svenska aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens andel av
aktiekapitalet eller röstetalet för vanliga aktier i bolaget kommer att överskrida
något av gränsvärdena 10, 20, 40 eller 50 procent, (2) andelar i
svenska handelsbolag och (3) äganderätt eller nyttjanderätt till rörelser
som drivs här i landet eller delar av sådana rörelser. Ett kontrollsubjekt får
vidare inte utan tillstånd sluta avtal om svenskt handelsbolag. — Förutom
de rättssubjekt som är tillståndspliktiga enligt gällande lag räknas även
svenska stiftelser till kontrollsubjekten. En annan nyhet i jämförelse med

NU 1981/82:56

gällande rätt är att om någon som äger bundna aktier blir kontrollsubjekt
efter förvärvet måste han ha tillstånd för att behålla aktierna. — Systemet
med utlänningsförbehåll behålls, liksom de nuvarande gränsvärdena för de
fria aktiernas andelar av röstetal och aktiekapital. - Om förvärvstillstånd
inte sökts före förvärvet skall det sökas inom en månad från förvärvstillfället.
Om förvärvstillstånd inte sökts eller om tillstånd vägras är förvärvet
ogiltigt, såvida det inte gäller fria aktier som förvärvats på Stockholms
fondbörs eller genom inrop på exekutiv auktion. Tillståndsmyndigheten
skall i sådant fall förelägga förvärvaren att avyttra aktierna inom sex
månader eller den längre tid som myndigheten bestämmer. — Tillstånd
enligt lagen skall meddelas om det inte strider mot något väsentligt allmänt
intresse.

I motion 1981/82:2475 (s) föreslås att riksdagen dels skall avslå förslaget
till lag om utländska förvärv av svenska företag, dels begära ett nytt
lagförslag utformat i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen, dels
begära förslag till regler beträffande verksamhetskontroll i och förhandlingar
med utlandsägda företag, även detta i enlighet med synpunkter som
framförs i motionen. Motionsförslagen ansluter sig i huvudsak till de
förslag som företrädare för de s. k. kontroll- och förhandlingslinjerna lade
fram i utredningen.

Vänsterpartiet kommunisterna yrkar i motion 1981/82:2476 att riksdagen
skall dels avslå propositionen i dess helhet, dels begära ett nytt förslag
till lag mot utländska förvärv av svenska företag m.m. Det förslag som
regeringen bör anmodas lägga fram skall enligt motionärerna närmast
utgöra en utveckling av den s.k. kontrollinjens förslag. De föreslår bl. a.
att en vetorätt för de fackliga organisationerna införs när det gäller utländska
företagsförvärv.

En närmare redogörelse för förslagen i motionerna har lämnats på s. 3 f.
i detta betänkande.

Utskottet vill inledningsvis understryka att de utländska direktinvesteringarna
och de multinationella företagens verksamhet här i landet har en
rad positiva effekter. Till dessa effekter hör, som närmare utvecklas i
propositionen (s. 23 f.), att det svenska näringslivets försörjning med riskvilligt
kapital ökar, att tillgången till avancerad teknik förbättras, att näringslivet
erhåller nya impulser på marknadsföringsområdet samt att tillflödet
av utländska investeringar allmänt sett förbättrar investeringsklimatet i
landet. Givetvis kan det utländska inflytandet också medföra en del problem,
särskilt när det gäller större multinationella företag med en hög grad
av internationalisering. Dessa svårigheter har främst att göra med de
försämrade möjligheterna till insyn i beslutsprocessen i sådana företag.
Som framhålls i propositionen kan det vidare uppstå speciella problem när
utländska företag här i landet expanderar genom förvärv av redan befintliga
företag, exempelvis om det förvärvade företaget har en unik produkt
eller speciell kunskap som riskerar att gå förlorad genom förvärvet eller
t2 Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 56

NU 1981/82:56

om företaget är av avgörande betydelse för Sveriges försörjning eller
beredskap i övrigt. De risker som det främmande inflytandet eventuellt
kan innebära måste samhället kunna skydda sig emot. En effektiv kontroll
som i sådana fall förhindrar främmande inflytande är därför motiverad.
Bestämmelserna i 1916 års lag och 1968 års lag erbjuder ett visst skydd mot
oönskade effekter till följd av utländska förvärv av svenska företag. Utskottet
delar emellertid föredragande statsrådets uppfattning att lagstiftningen
i flera avseenden behöver moderniseras och effektiviseras.

En svaghet hos den nuvarande lagstiftningen är att den föreskrivna
prövningen endast kan ske i de fall då det utländska företagsförvärvet
avser ett aktiebolag som har ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning.
Det framstår som naturligt att förvärvskontrollen skall gälla på samma sätt
för alla svenska företag. Det kan ifrågasättas om den gällande lagen
medger att andra omständigheter än dem som är hänförliga till förvärvaren
kan vägas in vid tillståndsprövningen. Enligt utskottets mening bör emellertid
även syftet med förvärvet och förvärvarens planer för det företag
som prövningen gäller kunna beaktas. Härtill kommer, som utskottet
redan konstaterat, att 1916 års lag är behäftad med vissa brister i lagtekniskt
hänseende.

I det lagförslag som regeringen nu lägger fram har de angivna bristerna
undanröjts. Detta har också angivits som huvudsyftet med lagförslaget.
Det anförda innebär samtidigt att gällande principer för kontroll av företagsförvärv
i stor utsträckning har behållits.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att huvudsyftet med den nya
lagstiftningen bör vara att undanröja de lagtekniska brister som vidlåder
den nuvarande lagstiftningen. Någon skärpning av kontrollen utöver vad
som föreslås i propositionen finner utskottet inte motiverad.

I motion 1981/82:2475 (s) föreslås bl. a. att tillstånd skall krävas när ett
kontrollsubjekt, som tidigare saknar aktier i bolaget, önskar förvärva aktier
motsvarande mer än fem procent av aktiekapitalet eller röstetalet för
samtliga aktier i bolaget. Motionärerna erinrar om att en majoritet av
utredningen, nämligen företrädarna för kontroll- och förhandlingslinjerna,
föreslog detta.

Den fria aktieomsättningen bör, som framhålls i propositionen, inte
inskränkas i vidare mån än vad som behövs för att uppnå syftet med
förvärvskontrollen. Därför bör förvärvet underkastas kontroll först när
förvärvaren erhåller så stor andel av bolagets aktier att han får en reell
makt i bolaget. Av detta följer att det i princip inte finns anledning att
tillståndsbelägga aktieförvärv som görs endast i kapitalplaceringssyfte.
Uppenbart är emellertid att det i ett enskilt fall kan vara svårt att avgöra i
vilket syfte ett aktieförvärv görs. Den i propositionen föreslagna schablonregeln
av innebörd att tillstånd skall krävas när efter ett förvärv förvärvarens
totala andel av aktie- eller röstetalet överskrider vissa gränser — lägst
tio procent - är enligt utskottets mening fullt tillräcklig för att syftet med

NU 1981/82:56

förvärvskontrollen skall uppnås. Förvärv av mindre aktieposter torde i
allmänhet ha karaktär av s. k. portföljinvesteringar och i regel endast vara
aktuella vid förvärv på Stockholms fondbörs. Koncentrationsutredningen
(SOU 1968:7) räknade för sin del med att det endast var i ett börsnoterat
företag (ASEA) där en mindre andel av aktiekapitalet än tio procent räckte
för att ge ett s.k. dominerande minoritetsintresse. Även om situationen i
dag kan ha förändrats något på denna punkt (jfr NU 1981/82:34 s. 19 f.
med hänvisning till statens industriverks utredning SIND 1980:5) talar
enligt utskottets mening övervägande skäl för att det är tillräckligt att
bestämma den lägsta kontrollgränsen till tio procent.

I motionen föreslås vidare att förutsättningarna för tillstånd skall skärpas
i jämförelse med förslaget i propositionen. Enligt motionärerna bör
tillstånd meddelas såvida det inte med hänsyn till det inflytande som
härigenom kan uppkomma över svenskt företag eller svenskt näringsliv
eller av andra skäl är oförenligt med allmänt intresse.

I propositionen (16 § första stycket) föreslås att tillstånd skall meddelas,
om det inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. Regeringens
förslag överensstämmer i denna del med vad som gäller enligt 1916 års lag i
dess lydelse efter 1973 års ändringar av lagen.

Utskottets uppfattning sammanfaller med regeringens i denna fråga.
Som anförs i propositionen (s. 45) kan till följd av 1973 års lagstiftning inte
endast naturtillgångar utan även andra tillgångar såsom teknik, know-how,
dyrbara maskiner, patent och varumärken skyddas, vilket kan vara angeläget
exempelvis i fråga om företag som har särskild betydelse för landets
försörjning. Den gällande bestämmelsen är enligt utskottets mening tillräcklig
för att tillgodose ett rimligt skyddsbehov. Till det anförda kommer
att en skärpning av lagstiftningen på denna punkt skulle kunna stå i strid
med Sveriges internationella förpliktelser. Utskottet kommer senare
(s. 11) att behandla frågan om förvärvslagstiftningens överensstämmelse
med de internationella åtaganden som är av intresse i sammanhanget.

Ett annat förslag i motionen är att tillståndsmyndigheten skall kunna
förena förvärvstillståndet med särskilda villkor eller föreskrifter. I propositionen
avvisas denna möjlighet. I stället föreslås (16 § andra stycket) att i
beslut om förvärvstillstånd skall anges sådana åtaganden som förvärvaren
eller, vid aktie- eller andelsförvärv, det bolag som avses med förvärvet har
gjort i ärendet och som har tillagts betydelse vid prövningen. Motionärerna
tror för sin del att företagen skulle föredra klart angivna villkor framför
allmänna utfästelser, som det senare kan uppstå oklarheter om.

Utskottet vill erinra om att möjligheten att meddela föreskrifter i samband
med tillstånd inte är reglerad i 1916 års lag. Enligt vad som anförs i
propositionen (s. 48) har det dock i praktiken förekommit att överlåtare
eller förvärvare har gjort vissa utfästelser eller åtaganden som åtminstone
delvis har utgjort en förutsättning för tillstånd. Utskottet delar föredragan -

NU 1981/82:56

de statsrådets motvilja mot tanken på att förvärvstillstånd skulle kunna
förenas med föreskrifter. En sådan ordning skulle lätt kunna utvecklas till
någon form av verksamhetskontroll och innebära en särbehandling av de
utlandsdominerade företagen jämfört med de rent svenska. Förslaget i
propositionen om att åtaganden som gjorts och som haft betydelse vid
förvärvsprövningen skall antecknas i tillståndsbeslutet kan i viss mån
sägas utgöra en kodifiering av gällande praxis på området, och utskottet
har ingen invändning mot propositionen på denna punkt.

Motionärerna anser vidare att en fortlöpande verksamhetskontroll av de
utlandsägda företagen bör införas. Skälen härtill har redovisats i det föregående
(s. 3).

I likhet med regeringen och flertalet remissinstanser avvisar utskottet
bestämt tanken på en fortlöpande verksamhetskontroll. En sådan kontroll
skulle innebära att de utlandsdominerade företagen särbehandlades jämfört
med de rent svenska på ett sätt som inte kan komma i fråga utan
mycket starka skäl. Det måste enligt utskottets mening hållas i minnet att
erfarenheterna från de utlandsägda företagens verksamhet här i landet till
alldeles övervägande del är goda. Det är angeläget att de betydande bidrag
till svensk ekonomi och svenskt näringsliv som utländska investeringar
kan medföra inte går förlorade genom införandet av ett kontrollsystem som
kan inge föreställningen att de utlandsägda företagen har att bedriva sin
verksamhet här i landet under sämre betingelser än de inhemska företagen.

Sammanfattningsvis finner sig utskottet inte kunna godta de förslag till
ändringar av lagstiftningen om förvärvskontroll som läggs fram i motion
1981/82:2475 (s). Än mindre kan utskottet tillstyrka förslagen i denna
motion och i motion 1981/82: 2476 (vpk) om avslag på propositionen såvitt
avser förslaget till lag om utländska förvärv av svenska företag m.m.
Utskottet avstyrker med andra ord motion 1981/82:2475 (s) i dess helhet
samt motion 1981/82:2476 (vpk) såvitt avser yrkandet om avslag på propositionen
i denna del. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker propositionen
i nu angiven del.

I vänsterpartiet kommunisternas motion 1981/82:2476 framförs utöver
det nyss behandlade avslagsyrkandet vissa synpunkter på inriktningen av
den framtida lag om utländska företagsförvärv som motionärerna önskar.
En ny lagstiftning bör enligt motionärerna inte begränsas till övertagandefallen
utan även omfatta nyetableringar av utländska företag här i landet.
Både lokala och centrala fackföreningsorganisationer bör tillerkännas vetorätt
i förvärvsfrågor. Bestämmelser om verksamhetskontroll bör införas,
utformade i enlighet med kontrollinjens förslag. Förvärvstillstånd skall ges
endast när det kan påvisas att den aktuella verksamheten skulle vara av
utomordentligt stort intresse för det svenska samhället och dess utveckling.
Motionärerna önskar att riksdagen gör ett tillkännagivande av denna
innebörd.

Utskottet konstaterar att de utomordentligt långtgående förslag rörande

NU 1981/82:56

etablerings- och verksamhetskontroll som framförs i motionen ger uttryck
för en helt annan syn på utländskt ägande i svenskt näringsliv än vad
utskottet har. Motionärerna framhåller själva att de har en annan principiell
utgångspunkt, nämligen att företag och naturtillgångar i Sverige i princip
skall ägas av personer som är bosatta i landet samt att ägande genom
utländska medborgare och företag endast skall tillåtas såsom undantag.
Motionärernas konkreta förslag framstår, särskilt sedda i ljuset av denna
grundläggande åsiktsskillnad, som oacceptabla. Utskottet avstyrker därför
motion 1981/82:2476 (vpk) i denna del.

I motion 1981/82:1930 (fp), som väckts under allmänna motionstiden i
år, begärs ett tillkännagivande angående behovet av en moderniserad
lagstiftning om utländska förvärv av svenska företag. Den erforderliga
tillståndsgivningen bör enligt motionärerna ske i positiv anda. Särskilt
framhålls att grunderna för tillståndsgivningen måste stå i överenskommelse
med OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, EFTA-konventionen och
Europarådets bosättningskonvention.

Vad angår lagstiftningens förhållande till de tre nyssnämnda internationella
överenskommelserna vill utskottet erinra om att denna fråga har
uppmärksammats i propositionen (s. 45-48). Föredragande statsrådet anser
att Sveriges åtaganden enligt kapitalliberaliseringsstadgan inte hindrar
en bestämmelse om att tillstånd till ingående direktinvesteringar kan vägras
om investeringen strider mot ett väsentligt allmänt intresse, alltså den
formulering som valts i propositionen. Statsrådet Finner inte heller den
föreslagna lagstiftningen stå i strid med de nämnda EFTA- och Europarådskonventionerna.
Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning
i frågan. Även i övrigt synes motionärernas önskemål vara tillgodosedda
genom den avgivna propositionen. Motion 1981/82:1930 (fp) avstyrks därför
av utskottet.

Under utskottets behandling av ärendet har en fråga uppkommit angående
innebörden av 11 § andra stycket förslaget till lag om utländska
förvärv av svenska företag m. m. Enligt detta stadgande skall, som utskottet
framhållit tidigare, utländska förvärv av fria aktier på Stockholms
fondbörs inte bli ogiltigt. Tillståndsmyndigheten skall i stället förelägga
förvärvaren att avyttra aktierna inom sex månader från förvärvet eller den
längre tid som myndigheten bestämmer. Frågan gäller närmare bestämt
innebörden av uttrycket att förvärvet skall ha ”skett på Stockholms fondbörs”.
Med anledning härav vill utskottet framhålla att härmed bör avses
alla aktieförvärv som noterats att ingå i börsens omsättning av aktier. Hit
bör följaktligen hänföras tre olika delar av börsverksamheten, nämligen
omsättningen vid uppropet och vid efterbörsen samt omsättningen i samband
med efteranmälan till börsen av avslut i aktier som fondkommissionärerna
gjort utanför börshuset. Utskottet vill erinra om att 25 § första
stycket förordningen (1979:996) om Stockholms fondbörs innehåller en
bestämmelse av innebörd att en börsmedlem skall i den omfattning och den

NU 1981/82:56

ordning som börsstyrelsen bestämmer anmäla alla avslut i börspapper som
medlemmen vid eller utanför fondbörsen har gjort för egen eller annans
räkning. Efteranmälan sker regelmässigt dagen efter transaktionen. Enligt
utskottets mening bör alltså även denna kategori av avslut anses hänförlig
till verksamheten vid Stockholms fondbörs och följaktligen bedömas enligt
undantagsregeln i 11 § andra stycket i lagförslaget.

Utländska förvärv av fast egendom m. m.

Det andra huvudavsnittet i propositionen avser frågan om utländska
förvärv av fast egendom m. m.

En lagfäst kontroll av utländskt inflytande över mark och naturtillgångar
har funnits i Sverige sedan 1800-talet. En mer ingående reglering tillkom
dock först med 1916 års lag. Det grundläggande syftet med lagen var att
bevara Sveriges naturtillgångar i inhemsk ägo och att trygga vår självbestämmanderätt
på det ekonomiska området. Lagens bestämmelser om
kontroll av utländska förvärv av mark och naturtillgångar har i sak varit
väsentligen oförändrade sedan lagens tillkomst. År 1975 skärptes dock
bestämmelserna om utländska medborgares möjligheter att förvärva fritidsfastigheter.

Det nu föreliggande förslaget till lag om utländska förvärv av fast egendom
m. m. ersätter 1916 års lag i de delar som avser kontroll över utländska
förvärv av fast egendom och gruvrättigheter. Lagförslaget innebär att
bestämmelserna moderniseras och förenklas. I sakligt hänseende innehåller
förslaget endast smärre ändringar i förhållande till 1916 års lag.

I detta sammanhang bör framhållas att det finns ett samband mellan de
nu aktuella lagförslagen bl. a. på det viset att begreppet kontrollsubjekt
återfinns i båda lagarna. Begreppet definieras dock endast i lagen om
utländska förvärv av svenska företag m. m. Av intresse i nu förevarande
hänseende är därvid särskilt att kretsen av de rättssubjekt för vilka tillståndsplikt
föreligger, alltså kontrollsubjekten, utökats med svenska bostadsrättsföreningar
som har till huvudsakligt ändamål att upplåta
fritidsbostäder åt medlemmar.

Den grundläggande principen är alltså fortfarande att kontrollsubjekt
inte utan tillstånd får förvärva fast egendom här i landet. Förutsättningarna
för tillstånd bygger enligt förslaget på de principer som förordats i fråga om
företagsförvärvens del, även om en del speciella regler nödvändiggjorts
beträffande fastighetsförvärven. Vidare föreslås en ny ordning för hur
beslutanderätten i tillståndsärenden skall delegeras.

I ärendet har väckts två motioner med anknytning till det här aktuella
lagförslaget. I motion 1981/82:2474 (s) hemställs att riksdagen skärper
reglerna i vad avser utländsk medborgares förvärv av fritidsfastigheter i
Sverige i enlighet med vad som anförs i motionen. I motion 1981/82:2476
(vpk) yrkas avslag på propositionen i dess helhet, således även på det här
aktuella lagförslaget.

NU 1981/82:56

I den förstnämnda av dessa motioner kritiseras det sätt varpå regeringen
tolkar innebörden av uttrycket ”särskild anknytning” till Sverige i 10 §
1916 års lag. Motionären vänder sig i detta sammanhang emot att propositionen
inte berör den praxis som uppstått när det gäller innebörden av
detta rekvisit. Enligt motionären kan det starkt sättas i fråga om den
omständigheten att en utlänning hyr fritidshus i Sverige några veckor
under några år bör konstituera en särskild anknytning till Sverige. Motionären
framhåller att det förekommer att utländska medborgare i sådana fall
får förvärvstillstånd. Enligt motionärens mening är detta inte rimligt och
överensstämmer inte heller med de intentioner som låg bakom 1975 års
lagändringar. Motionären framhåller att det är angeläget att riksdagen vid
antagandet av den nya lagen uttalar att förhyrning av fritidshus — annat än
under mycket lång tid - inte bör medföra att utländsk medborgare anses
ha särskild anknytning till Sverige.

Förutsättningarna för förvärvstillstånd av fritidsfastigheter regleras i den
nya lagen i 8 och 10 §§. Bestämmelserna har samma principiella innebörd
som de bestämmelser som infördes genom 1975 års reform. Bestämmelserna
innebär att förvärvstillstånd i princip skall meddelas utländsk medborgare
om hinder inte möter med hänsyn till vissa allmänna intressen, t. ex.
egendomens lämplighet för fritidsändamål, eller med hänsyn till förvärvarens
personliga förhållanden. För sådana områden av landet där det råder
ett stort efterfrågetryck på fritidsbostäder gäller därutöver en särskild
bestämmelse. Enligt denna (10 §) får utlänning inte förvärva fritidsfastighet
som är belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så
betydande att på grund därav risk föreligger för en stegring av fastighetsvärdena.
Förbudet mot förvärvstillstånd gäller dock inte om den utländske
medborgaren tidigare varit svensk medborgare eller på annat sätt har
särskild anknytning till Sverige.

Lagutskottet anför i sitt yttrande (LU 1981/82:3 y) med anledning av
propositionen och motion 1981/82: 2474 sammanfattningsvis följande:

Bestämmelserna i 1916 års lag är svåröverskådliga och besvärliga att
tillämpa. I vissa fall har bestämmelsernas utformning lett till osäkerhet om
lagstiftningens innebörd. Utskottet vill i sammanhanget påpeka att uttalandet
i propositionen på s. 67 att länsstyrelsen får avslå en ansökan om
förvärvstillstånd endast när det gäller fritidsfastigheter inte är riktigt. Enligt
den ändrade ordning för länsstyrelses tillståndsprövning som riksdagen
på lagutskottets förslag införde 1975 (LU 1975:27) kan länsstyrelsen avslå
en ansökan om förvärvstillstånd även i vissa andra fall (se även Svensk
juristtidning 1976 s. 396).

Med hänsyn till de brister som finns i utformningen av 1916 års lag är det
enligt utskottets mening tillfredsställande att lagen nu föreslås bli ersatt
med en modem lagstiftning. Utskottet anser det vara en betydande fördel
att härvid bestämmelserna om utländska förvärv av svenska företag och
bestämmelserna om utländska förvärv av fast egendom och naturtillgångar
har upptagits i två skilda lagar.

NU 1981/82:56

De föreslagna sakliga nyheterna i förhållande till 1916 års lag föranleder
inga särskilda uttalanden från utskottets sida. Inte heller har utskottet
några erinringar mot de föreslagna följdändringarna.

Utskottet övergår härefter till den i motionen berörda frågan om utländsk
medborgares förvärv av fritidsfastigheter.

Utskottet erinrar om att syftet med 1975 års lagstiftning var att tillståndsgivningen,
i fråga om förvärv av fritidsfastigheter, skulle bli mer restriktiv
när det gällde utländsk medborgare utan särskild anknytning till Sverige.
För utländska medborgare med särskild anknytning till Sverige föreslogs
inga inskränkningar i den rådande liberala tillståndsgivningen. Med anledning
av uttalandena i motionen om bostadsarrende vill utskottet påpeka att
tillståndstvång för utlänning i fråga om avtal om bostadsarrende för fritidsändamål
infördes redan i samband med 1975 års reform. Syftet härmed var
att förhindra försök att kringgå de nya restriktiva reglerna om förvärv av
fritidsfastighet.

I 1975 års lagstiftningsärende uttalade lagutskottet (LU 1975:27 s. 12) att
det mot bakgrund av det då kraftigt ökade utländska intresset för fritidsmark
i Sverige inte rimligen kunde anföras några principiella erinringar
mot att tillståndsgivningen i fortsättningen skulle bli mer restriktiv för
utländska medborgare utan särskild anknytning till Sverige. Den föreslagna
lagtekniska lösningen gav enligt utskottets mening knappast anledning
att befara att det skulle uppstå några särskilda svårigheter att omsätta
lagändringarna i praktisk tillämpning. Med hänsyn till att den föreslagna
lagstiftningen innebar viktiga nyheter av i viss mån principiell natur underströk
utskottet vikten av att utvecklingen på området följdes med uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av att frågan om
utlännings rätt att förvärva fritidsfastighet i Sverige vid flera tillfällen efter
1975 — senast hösten 1981 (LU 1981/82:1) — aktualiserats i riksdagen är
det enligt utskottets mening beklagligt att i propositionen inte lämnas
någon redogörelse för utvecklingen på området eller för den praxis som
utbildats i tillståndsärenden. Inte heller innehåller propositionen annat än
mycket kortfattade uttalanden till ledning för tolkningen av bestämmelserna.

Det är enligt utskottets mening viktigt att gällande bestämmelser inte
tillämpas på sådant sätt att utländska medborgare som är bosatta utomlands
förhindras att förvärva fritidshus i vårt land. Sådana förvärv kan i
vissa delar av landet innebära ett önskvärt tillskott till bebyggelsen som
kan bidra till att landskapet hålls öppet, att möjligheterna att upprätthålla
vissa former av samhällsservice ökar och att befintliga men outnyttjade
byggnader används på ett nyttigt sätt. I andra delar av landet, där konkurrensen
om fritidsbebyggelsen är stor, är läget ett annat. Där bör endast
utlänningar som har särskild anknytning till landet kunna förvärva fritidsfastigheter.

Enligt vad utskottet erfarit har emellertid under den senaste tiden i flera
tillståndsärenden åberopats att det f. n. över huvud taget inte finns någon
större efterfrågan på fritidsfastigheter inom landet. Med anledning härav
vill utskott understryka att vid bedömningen av om det föreligger ett
efterfrågetryck inom ett område hänsyn måste tas till förhållandena under
en inte alltför kort tidsperiod. En tillfällig nedgång i efterfrågan på fritidsfastigheter
till följd av en konjunkturnedgång eller av andra orsaker bör
inte ges möjlighet att inverka på tillståndsprövningen.

NU 1981/82:56

Av betydelse för vilken effekt förbudet för utlänning att förvärva fritidsfastighet
inom efterfrågeområden skall fa är, såsom motionären påpekar,
tolkningen av begreppet särskild anknytning till Sverige. Om begreppet ges
en alltför liberal tolkning kan undantagen från förbudet bli så många att
syftet med förbudsbestämmelsen motverkas.

Utskottet delar till en början departementschefens uppfattning att en
utländsk medborgare, som är stadigvarande bosatt här i landet, måste
anses ha särskild anknytning till Sverige. När det gäller utlänning, som inte
är bosatt i landet, ger som tidigare nämnts propositionen inte någon ledning
till tolkning av vad som skall anses utgöra särskild anknytning. I 1975
års lagstiftningsärende uttalade departementschefen i denna fråga endast
(prop. 1975:65 s. 11) att det beträffande den som inte stadigvarande vistas i
Sverige utan enbart kommer hit under sin fritid bör krävas att besöken
skett under en längre tid och med viss regelbundenhet. Vid ett besök av
lagutskottet i Kronobergs län hösten 1981 framkom att länsstyrelsen där
för att särskild anknytning skall anses föreligga brukar kräva att sökanden
vistas i Sverige ca en månad varje år under en tidsperiod av 6-7 år. Enligt
vad utskottet inhämtat varierar praxis något mellan olika län. Regeringen
har i flera fall gett tillstånd till förvärv av fritidsfastighet då förvärvaren
regelbundet vistats i Sverige på sin fritid under en tidsperiod av fem år. Det
har inte krävts att vistelsen skall ha varit förlagd till samma plats.

Utskottet vill för sin del framhålla att när det gäller utlänning som
tillfälligt vistas i Sverige under några semesterveckor varje år och då på
olika platser i landet förefaller en vistelseperiod på fem år väl kort för att
det skall kunna anses att vederbörande har fått särskild anknytning till
Sverige. Enligt utskottets mening kan det synas rimligt att kräva en vistelse
i landet under åtminstone 6—7 år. Tidsperioden bör dock kunna sättas
lägre då sökanden har regelbundet hyrt samma fastighet. Om i sådana fall
fastighetsägaren önskar försälja sin fastighet kan det vara rimligt att hyresgästen
ges möjlighet att förvärva fastigheten även om hyresperioden varit
något kortare än den nyss angivna tidsperioden. Andra omständigheter
som bör kunna påverka bedömningen av om det föreligger särskild anknytning
är självfallet släktskapsförhållanden, arbetsförhållanden o.dyl.

I detta sammanhang vill utskottet rikta uppmärksamheten på en relativt
ny företeelse. Det förekommer sålunda att svenska byggföretag har på
kontinenten böljat utbjuda hela stugbyar i Sverige till försäljning. Enligt
utskottets mening är det angeläget att i sådana fall särskild försiktighet
iakttas vid tillståndsprövningen.

Avslutningsvis vill utskottet stryka under betydelsen av att man får till
stånd en fast och enhetlig praxis i fråga om tillstånd till utlännings förvärv
av fritidsfastighet. Enligt utskottets mening bör det vara en uppgift för
länsstyrelsens styrelse att följa utvecklingen på området inom det egna
länet.

Näringsutskottet delar lagutskottets uppfattning att det är viktigt att
gällande bestämmelser inte tillämpas på ett sådant sätt att utländska medborgare
som är bosatta utomlands förhindras att förvärva fritidshus i vårt
land. Det är å andra sidan rimligt att i delar av landet, där konkurrensen om
fritidsbebyggelsen är stor, endast utlänningar som har särskild anknytning
till landet bör få förvärva fritidsfastigheter. Som lagutskottet konstaterar
torde gällande regler, vilka föreslås överförda till den nya lagen i princip

NU 1981/82:56

oförändrade, ge utrymme för den restriktivitet som kan anses erforderlig i
fråga om förvärv av fritidsfastigheter i dylika områden av utländska medborgare
utan särskild anknytning till Sverige. Näringsutskottet delar lagutskottets
uppfattning att man, vid bedömningen av om det föreligger ett
efterfrågetryck inom ett område, måste ta hänsyn till förhållandena under
en inte alltför kort tidsperiod. Likaså är näringsutskottet ense med lagutskottet
att en vistelse i Sverige ca en månad varje år under en tidsperiod av
fem år är väl kort för att det skall kunna anses att vederbörande har fått
särskild anknytning till Sverige, varemot det kan synas rimligt att kräva att
den nämnda tidsperioden bör vara 6—7 år. Den bör dock i speciella fall
kunna sättas lägre, exempelvis när sökanden regelbundet har hyrt samma
fastighet. Näringsutskottet är också av meningen att det är angeläget att
särskild försiktighet iakttas vid tillståndsprövningen när det gäller köp av
fritidshus som ingår i nyuppförda stugbyar. Till sist vill näringsutskottet i
likhet med lagutskottet stryka under betydelsen av att man får till stånd en
fast och enhetlig praxis i tillståndsfrågor. Det bör, som framhålls i yttrandet,
ankomma på resp. länsstyrelse att följa utvecklingen på området inom
det egna länet.

I enlighet med lagutskottets förslag hemställer näringsutskottet att riksdagen
med anledning av propositionen och motion 1981/82:2474 (s) godkänner
vad utskottet anfört om utlännings förvärv av fritidsfastighet.

Utskottet har ingen invändning mot utformningen av lagen om utländska
förvärv av fast egendom och tillstyrker därför propositionen i denna del.

Utskottet avstyrker följaktligen yrkandet om avslag på propositionen i
motion 1981/82:2476 (vpk) såvitt nu är i fråga.

Följdlagstiftningen

Mot förslagen till promulgationslag och till följdlagstiftning har utskottet
ingenting att erinra. Utskottet tillstyrker följaktligen propositionen även i
dessa delar samt avstyrker motion 1981/82:2476 (vpk) i motsvarande del.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med avslag på motionerna 1981/82:1930 och 1981/82:2475 samt
motion 1981/82:2476 yrkande 1 i ifrågavarande del och yrkande 2
antar det i proposition 1981/82:135 framlagda förslaget till lag om
utländska förvärv av svenska företag m. m.,

2. med avslag på motion 1981/82:2476 yrkande 1 i ifrågavarande del
antar det i proposition 1981/82:135 framlagda förslaget till lag om
utländska förvärv av fast egendom m. m. och därvid med anledning
av motion 1981/82:2474 godkänner vad utskottet har anfört
om tillstånd för utländska medborgare att förvärva fritidsfastigheter
i Sverige,

NU 1981/82:56

3. med avslag på motion 1981/82:2476 yrkande 1 i ifrågavarande del
antar i proposition 1981/82:135 framlagda förslag till

a) lag om införande av lagen om utländska förvärv av svenska
företag m. m. och lagen om utländska förvärv av fast egendom
m. m.,

b) lag om ändring i lagen (1934:239) om bulvanförhållande i
fråga om aktier i vissa bolag,

c) lag om ändring i lagen (1935:395) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m.,

d) lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

e) lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

f) lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

g) lag om ändring i lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt
till gruva m. m.,

h) lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

i) lag om ändring i gruvlagen (1974: 342),

k) lag om ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m.,

1) lag om ändring i lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning
m. m.,

m) lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230).

Utskottet hemställer dessutom

att detta ärende avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 1 juni 1982
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Thage Peterson (s), Lennart
Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Hadar Cars (fp),
Karl Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Birgitta
Johansson (s) och Ivar Franzén (c).

Reservation

Ingvar Svanberg, Thage Peterson, Lennart Pettersson, Rune Jonsson,
Wivi-Anne Radesjö, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”1 det”
och slutar på s. 11 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

I regeringens förslag till lag om utländska förvärv av svenska företag
m. m. undanröjs några av bristerna i den gällande lagstiftningen. Utskottet
har i och för sig ingen invändning mot förslagen att tillståndskravet skall

NU 1981/82:56

gälla aktier i alla svenska aktiebolag, oavsett om bolaget har ett s.k.
utlänningsförbehåll i sin bolagsordning eller ej. Det är vidare helt i sin
ordning att även svenska stiftelsers förvärv underkastas kontroll. Utskottet
finner också att det är en fördel att även andra omständigheter än de
som är hänförliga till förvärvaren skall beaktas vid tillståndsprövningen
enligt lagen.

Enligt utskottets uppfattning är emellertid de av regeringen föreslagna
förändringarna otillräckliga. Som utskottet framhållit i det föregående (s.
7) vållar det utländska inflytandet i företag i Sverige problem i olika
hänseenden. Dessa problem är av den arten och omfattningen att det krävs
lagfästa möjligheter till kontroll av utländsk företagsetablering och utländska
företags skötsel. En effektiv kontroll över de utlandsägda företagen kan
med andra ord inte uppnås utan att förvärskontrollen skärps och utan att
det införs regler om verksamhetskontroll. Syftet med bestämmelser om
verksamhetskontroll skulle inte vara att få till stånd olika behandling av
svenska och utlandsägda bolag utan tvärtom att säkerställa att alla företag i
landet verkar under samma förutsättningar när det gäller förhållandet till
samhället och de anställda.

I motion 1981/82:2475 (s) läggs fram förslag om en i jämförelse med
förslaget i propositionen stärkt förvärvskontroll i ett avseende. Förslaget
går ut på att tillstånd skall krävas när ett kontrollsubjekt, som tidigare
saknar aktier i bolaget, önskar förvärva aktier motsvarande mer än fem
procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget.
Förslaget överensstämmer med ett förslag från kontroll- och förhandlingslinjerna
i utredningen.

Utskottet vill med anledning därav framhålla att en för de olika utredningslinjerna
gemensam uppfattning är att de s. k. portföljinvesteringarna i
allmänhet inte skall vara tillståndspliktiga. Denna uppfattning kommer
också till uttryck i propositionen och delas i princip av utskottet. Avgörande
bör i stället vara om den som förvärvar aktierna genom förvärvet får en
reell makt i företaget därest han skulle välja att utnyttja sitt aktieinnehav
på en bolagsstämma. Det är härvidlag utan betydelse om aktierna ursprungligen
anskaffats som enbart en portföljinvestering. Frågan är i stället
på vilken nivå tillståndsplikten bör inträda. Utskottet kan ansluta sig till
uppfattningen i propositionen att tillståndsplikt bör inträda om något av
gränsvärdena 10, 20, 40 eller 50 procent överskrids. Denna regel är emellertid
inte tillräcklig. Även innehav av betydligt mindre aktieposter kan,
som bl.a. koncentrationsutredningen konstaterat, medföra s.k. dominerande
minoritetsställning på en bolagsstämma. Utskottet vill erinra om att
statens industriverk i utredningen (SIND 1980:5) Ägandet i det privata
näringslivet har kartlagt ägarkoncentrationen inom de större svenska företagen.
Av utredningen framgår bl. a. att ett jämförelsevis litet eget aktieinnehav
ändå kan medföra stort inflytande på en bolagsstämma, särskilt om
bolagets aktier i övrigt är spridda på många händer (jfr NU 1981/82: 34).

NU 1981/82:56

Mot bakgrund härav finnér utskottet det motiverat att förvärvskontrollen
utformas på det sätt som motionärerna föreslagit.

Såsom en allmän förutsättning vid tillståndsprövningen gäller enligt gällande
rätt och enligt propositionen att tillstånd skall meddelas, om det inte
strider mot något väsentligt allmänt intresse. I motionen föreslås att tillstånd
skall meddelas, såvida det inte med hänsyn till det inflytande som
härigenom kan uppkomma över svenskt företag eller svenskt näringsliv är
oförenligt med allmänt intresse. Utrymmet för tillstånd minskas sålunda
något i jämförelse med regeringens förslag.

Utskottet vill framhålla att man vid tillståndsprövningen bör ta hänsyn
till dels det utländska inflytandet, dels de allmänna intressen som berörs av
etableringen. Därvid träder de av statsmakterna fastlagda målen för näringspolitiken
naturligtvis fram: full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt,
rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjämning
och regional balans. Till grund för bedömningen bör alltså läggas de principer
som statsmakterna fastlagt rörande arbetsmarknad och näringsliv i
allmänhet och utvecklingen inom olika branscher i synnerhet. Med hänsyn
härtill godtar utskottet motionärernas förslag till formulering av det aktuella
stadgandet.

I motionen föreslås vidare att tillståndsmyndigheten vid tillståndsprövningen
skall kunna sätta upp villkor för ett förvärv. Denna möjlighet har
avvisats i propositionen. Lagförslaget innehåller i stället en bestämmelse
om att myndigheten i tillståndsbeslutet skall kunna ange sådana åtaganden
som förvärvaren eller, vid aktie- eller andelsförvärv, det bolag som avses
med förvärvet har gjort i ärendet och som har tillagts betydelse vid prövningen.

Utskottet vill till en början framhålla att det i ärenden angående tillstånd
till företagsförvärv kan uppkomma farhågor för att ägarbytet skall leda till
väsentliga olägenheter från allmän synpunkt. Vad som framför allt kan
befaras är att verksamheten vid det övertagna företaget kommer att medföra
sådana förändringar att det kan gå ut över de anställdas anspråk på trygg
sysselsättning. I stort sett torde frågor av sådan natur komma att utförligt
behandlas vid tillståndsprövningen. Med hänsyn till de bristande insynsmöjligheterna
i särskilt de multinationella företagen är det dock enligt
utskottets mening rimligt att tillståndsmyndigheten erhåller en rätt att
förena tillståndet med villkor. Effekten av ett sådant villkor får naturligtvis
inte bli att det utlandsägda företaget diskrimineras. Enligt utskottets mening
föreligger det dock ingen risk för detta, eftersom syftet med föreskriften
endast är att säkerställa att företaget följer gällande avtal och bestämmelser.
Utskottet tillstyrker alltså motionsförslaget på denna punkt.

I motion 1981/82:2475 (s) föreslås vidare att en fortlöpande verksamhetskontroll
av de utlandsägda företagen införs.

Utskottet har i det föregående redan anslutit sig till tanken på att bestämmelser
om en sådan kontroll införs. Utskottet vill härvid slå fast att till

NU 1981/82:56

grund för verksamhetskontrollen skall ligga principen om reell likställdhet
mellan utlandsägda och inhemska företag. Genom verksamhetskontrollen
skulle man nämligen kunna säkerställa dels att de utlandsägda dotterbolagen
fullgör lag- och avtalsenliga förpliktelser vad beträffar informationsoch
förhandlingsskyldighet, dels att bolaget följer de villkor som uppställts
i samband med förvärvstillståndet.

När det gäller utformningen av en verksamhetskontroll bör man enligt
utskottets mening hålla i minnet att erfarenheterna från de utlandsägda
företagens verksamhet här i landet är övervägande goda. Ett kontrollsystem
måste därför ges en omfattning och inriktning som står i rimligt
förhållande till de erfarenheter vi hittills haft av dessa företag. Utskottet
anser med hänsyn härtill att det inte finns anledning att utöva någon
fortlöpande kontroll av verksamheten med andra medel än sådana som är
tillämpliga på här i landet verksamma företag över huvud taget. Uppkommer
det problem som har sin grund i att företaget står under bestämmande
inflytande av utländska ägare och kan problemet inte lösas på annat sätt, är
det dock önskvärt att saken kan angripas i särskild ordning. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att förekommande problem bör lösas vid
förhandlingar mellan samhället och företaget. Förhandlingarna skall, som
motionärerna föreslår, kunna initieras av en centralt avtalsslutande organisation,
berörd kommun eller — efter särskild framställning — statens
industriverk, som också skall ha rätt att från företaget infordra de upplysningar
som krävs för att bedöma de aktuella frågorna. Misslyckas förhandlingarna
bör regeringen få möjlighet att ta upp nya förhandlingar med
företaget. För de sannolikt sällsynta fall då företaget inte frivilligt inställer
sig till en förhandling eller om det bedöms som nödvändigt för att tillgodose
allmänt intresse bör regeringen enligt utskottets uppfattning kunna
uppställa vitessanktionerade villkor rörande verksamheten vid företaget.

Utskottet menar sammanfattningsvis att regeringens förslag till ny lagstiftning
bör omarbetas på de punkter som utskottet här har angivit. Med
hänsyn till att ändringarna delvis är av genomgripande natur bör propositionen
avslås såvitt avser förslaget till lag om utländska förvärv av svenska
företag m. m. Regeringen bör av riksdagen anmodas att utarbeta ett nytt
förslag, baserat på de synpunkter som angivits i motionen. Med hänvisning
till det anförda tillstyrker utskottet avslagsyrkandet i motion 1981/82:2475
(s).

Även i motion 1981/82:2476 (vpk) föreslås att propositionen avslås i
denna del, låt vara med en delvis annorlunda motivering. 1 konsekvens
med utskottets inställning beträffande motion 1981/82:2475 (s) tillstyrker
utskottet yrkandet.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”1
enlighet” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Lagutskottet föreslår avslutningsvis att näringsutskottet med anledning

NU 1981/82:56

av propositionen och motion 1981/82:2474 (s) godkänner vad utskottet
anfört om utlännings förvärv av fritidsfastighet.

Av vad utskottet hittills anfört i detta avsnitt av betänkandet framgår att
utskottet till fullo delar de synpunkter som lagutskottet anfört. Som utskottet
tidigare (s. 12) redovisat finns det emellertid ett nära samband mellan
förslagen till lag om utländska förvärv av svenska företag m. m. och till lag
om utländska förvärv av fast egendom m. m. Om riksdagen avslår propositionen
såvitt avser det första av dessa lagförslag kan enligt utskottets
mening med hänsyn till nämnda samband inte heller det andra lagförslaget
godtas. Detsamma gäller f. ö. även i fråga om följdlagstiftningen.

På grundval av det anförda avstyrker utskottet förslaget till lag om
utländska förvärv av fast egendom m.m. Detta ställningstagande innebär
samtidigt att utskottet tillstyrker avslagsyrkandet i motion 1981/82:2476
(vpk) i denna del.

De synpunkter utskottet i det föregående framfört angående utlänningars
förvärv av fritidsfastighet bör enligt utskottets mening beaktas i samband
med en ny lagstiftning om utländska förvärv av fast egendom. Denna
uppfattning bör ges regeringen till känna som riksdagens mening. Yrkandet
i motion 1981/82:2474 (s) skulle därigenom tillgodoses i väsentlig mån.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Mot
förslagen” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

I konsekvens med utskottets ställningstagande beträffande lagen om
utländska förvärv av svenska företag m. m. och lagen om utländska förvärv
av fast egendom m. m. avstyrker utskottet propositionen även såvitt
avser följdlagstiftningen. Detta innebär även att utskottet tillstyrker avslagsyrkandet
i motion 1981/82:2476 (vpk) i denna del.

dels att utskottet under 1-3 bort hemställa

att riksdagen

1. med bifall till motion 1981/82:2475 yrkande 1 och motion 1981/
82:2476 yrkande 1 avslår proposition 1981/82:135,

2. med bifall till motion 1981/82:2475 yrkandena 2 och 3 och med
avslag på motion 1981/82:1930 och motion 1981/82:2476 yrkande
2 hos regeringen begär förslag till lag om utländska förvärv av
svenska företag m. m. i enlighet med vad utskottet har anfört,

3. hos regeringen begär förslag till lag om utländska förvärv av fast
egendom m.m. och därvid med anledning av motion 1981/
82:2474 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
har anfört om tillstånd för utländska medborgare att förvärva
fritidsfastighet i Sverige.

NU 1981/82:56 (LU 1981/82:3 y)

Bilaga

Lagutskottets yttrande
1981/82:3 y

över proposition 1981/82:135 i vad avser förslag till lagstiftning om
utländska förvärv av fast egendom m. m. jämte motion

Till näringsutskottet

I proposition 1981/82:135 föreslås att 1916 års lagom vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom m. m. och 1968 års lag om vissa
inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m. skall ersättas av
två nya lagar, nämligen lagen om utländska förvärv av svenska företag m. m.
och lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Till grund för förslagen ligger ett av utredningen om utländska övertaganden
av svenska företag avgivet betänkande (SOU 1978:73) Kontroll av
utländsk företagsetablering i Sverige m. m.

Näringsutskottet har beslutat att anhålla om yttrande av lagutskottet över
förslaget till lag om utländska förvärv av fast egendom, förslaget till
promulgationslag samt följdändringar i annan lagstiftning jämte ev. motioner.

Med anledning av propositionen har väckts tre motioner. Av dessa berör
endast motion 1981/82:2474 av Lennart Pettersson (s) den del av propositionen
som lagutskottet skall yttra sig över.

Lagutskottet får anföra följande.

Bland de föreslagna ändringarna kan nämnas att kretsen av de rättssubjekt
för vilka tillståndsplikt föreligger - i lagen benämnda kontrollsubjekt -utökats med svenska stiftelser och svenska bostadsrättsföreningar som har
till huvudsakligt ändamål att upplåta fritidsbostäder åt medlemmar. Vidare
föreslås en ny ordning för hur beslutanderätten i tillståndsärenden skall

NU 1981/82:56 (LU 1981/82:3 y)

delegeras.

I motion 2474 yrkas att riksdagen med anledning av propositionen skall
skärpa reglerna om utländsk medborgares förvärv av fritidsfastigheter.

Lagutskottet vill till en början framhålla att bestämmelserna i 1916 års lag
är svåröverskådliga och besvärliga att tillämpa. I vissa fall har bestämmelsernas
utformning lett till osäkerhet om lagstiftningens innebörd. Utskottet
vill i sammanhanget påpeka att uttalandet i propositionen på s. 67 att
länsstyrelsen får avslå en ansökan om förvärvstillstånd endast när det gäller
fritidsfastigheter inte är riktigt. Enligt den ändrade ordning för länsstyrelsens
tillståndsprövning som riksdagen på lagutskottets förslag införde 1975 (LU
1975:27) kan länsstyrelsen avslå en ansökan om förvärvstillstånd även i vissa
andra fall (se även Svensk juristtidning 1976 s. 396).

Med hänsyn till de brister som finns i utformningen av 1916 års lag är det
enligt utskottets mening tillfredsställande att lagen nu föreslås bli ersatt med
en modern lagstiftning. Utskottet anser det vara en betydande fördel att
härvid bestämmelserna om utländska förvärv av svenska företag och
bestämmelserna om utländska förvärv av fast egendom och naturtillgångar
har upptagits i två skilda lagar.

De föreslagna sakliga nyheterna i förhållande till 1916 års lag föranleder
inga särskilda uttalanden från utskottets sida. Inte heller har utskottet några
erinringar mot de föreslagna följdändringarna.

Utskottet övergår härefter till den i motionen berörda frågan om utländsk
medborgares förvärv av fritidsfastigheter. Förutsättningarna för förvärvstillstånd
regleras i den nya lagen i 8 och 10 §§. Bestämmelserna har samma
principiella innebörd som de bestämmelser som infördes genom 1975 års
reform. Bestämmelserna innebär att förvärvstillstånd i princip skall meddelas
utländsk medborgare om hinder inte möter med hänsyn till vissa allmänna
intressen, t. ex. egendomens lämplighet för fritidsändamål, eller med hänsyn
till förvärvarens personliga förhållanden. För sådana områden av landet där
det råder ett stort efterfrågetryck på fritidsbostäder gäller därutöver en
särskild bestämmelse. Enligt denna (10 §) får utlänning inte förvärva
fritidsfastighet som är belägen inom ett område där efterfrågan på
fritidsfastigheter är så betydande att på grund därav risk föreligger för en
stegring av fastighetsvärdena. Förbudet mot förvärvstillstånd gäller dock inte
om den utländske medborgaren tidigare varit svensk medborgare eller på
annat sätt har särskild anknytning till Sverige.

I motionen anförs att det nu föreliggande lagförslaget inte innebär några
andra ändringar när det gäller fritidsfastigheter än att bostadsarrende förs in
under tillståndspliktiga förvärv. Motionären kritiserar vidare att propositionen
inte berör den praxis som uppstått när det gäller att avgöra vad som skall
förstås med rekvisitet särskild anknytning till Sverige. Enligt motionären kan
starkt sättas i fråga om den omständigheten att en utlänning hyr fritidshus i
Sverige några veckor under några år bör konstituera en särskild anknytning
till Sverige. Motionären framhåller att det förekommer att utländska

NU 1981/82:56 (LU 1981/82:3 y)

medborgare i sådana fall får förvärvstillstånd. Enligt motionärens mening är
detta inte rimligt och överensstämmer inte heller med de intentioner som låg
bakom 1975 års lagändringar. Motionären framhåller att det är angeläget att
riksdagen vid antagandet av den nya lagen uttalar att förhyrning av fritidshus
- annat än under mycket lång tid - inte bör medföra att utländsk medborgare
anses ha särskild anknytning till Sverige.

Utskottet erinrar om att syftet med 1975 års lagstiftning var att
tillståndsgivningen, i fråga om förvärv av fritidsfastigheter, skulle bli mer
restriktiv när det gällde utländsk medborgare utan särskild anknytning till
Sverige. För utländska medborgare med särskild anknytning till Sverige
föreslogs inga inskränkningar i den rådande liberala tillståndsgivningen. Med
anledning av motionärens uttalanden om bostadsarrende vill utskottet
påpeka att tillståndstvång för utlänning i fråga om avtal om bostadsarrende
för fritidsändamål infördes redan i samband med 1975 års reform. Syftet
härmed var att förhindra försök att kringgå de nya restriktiva reglerna om
förvärv av fritidsfastighet.

I 1975 års lagstiftningsärende uttalade lagutskottet (LU 1975:27 s. 12) att
det mot bakgrund av det då kraftigt ökade utländska intresset för fritidsmark
i Sverige inte rimligen kunde anföras några principiella erinringar mot att
tillståndsgivningen i fortsättningen skulle bli mer restriktiv för utländska
medborgare utan särskild anknytning till Sverige. Den föreslagna lagtekniska
lösningen gav enligt utskottets mening knappast anledning att befara att
det skulle uppstå några särskilda svårigheter att omsätta lagändringarna i
praktisk tillämpning. Med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen
innebar viktiga nyheter av i viss mån principiell natur underströk utskottet
vikten av att utvecklingen på området följdes med uppmärksamhet från
statsmakternas sida.

Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av att frågan om
utlännings rätt att förvärva fritidsfastighet i Sverige vid flera tillfällen efter
1975 - senast hösten 1981 (LU 1981/82:1) - aktualiserats i riksdagen är det
enligt utskottets mening beklagligt att i propositionen inte lämnas någon
redogörelse för utvecklingen på området eller för den praxis som utbildats i
tillståndsärenden. Inte heller innehåller propositionen annat än mycket
kortfattade uttalanden till ledning för tolkningen av bestämmelserna. När
det gäller den i motionen berörda frågan om bedömningen av när en
utlänning skail anses ha särskild anknytning till Sverige hänvisas endast till
vad som sägs i fråga om förvärv av småhus. I det sammanhanget uttalar sig
departementschefen emellertid endast för att en utlänning som är stadigvarande
bosatt här i landet bör kunna få tillstånd att förvärva egen bostad. Vad
som bör krävas för att en person, som inte är bosatt här i landet, skall kunna
anses ha särskild anknytning till Sverige berörs över huvud taget inte.

Lagutskottet vill för sin del framhålla följande.

Det är enligt utskottets mening viktigt att gällande bestämmelser inte
tillämpas på sådant sätt att utländska medborgare som är bosatta utomlands

NU 1981/82:56 (LU 1981/82: 3 y)

förhindras att förvärva fritidshus i vårt land. Sådana förvärv kan i vissa delar
avlandet innebära ett önskvärt tillskott till bebyggelsen som kan bidra till att
landskapet hålls öppet, att möjligheterna att upprätthålla vissa former av
samhällsservice ökar och att befintliga men outnyttjade byggnader används
på ett nyttigt sätt. I andra delar av landet, där konkurrensen om
fritidsbebyggelsen är stor, är läget ett annat. Där bör endast utlänningar som
har särskild anknytning till landet kunna förvärva fritidsfastigheter.

I samband med behandlingen hösten 1981 av två motioner (m, fp), som
berörde frågor om utlännings rätt att förvärva fritidsfastighet, besökte
utskottet Kronobergs län och inhämtade synpunkter på gällande lagstiftning
från företrädare för länsstyrelsen. Det framgick därvid att det utbildat sig en
fast praxis när det gällde att avgränsa sådana områden inom vilka
efterfrågetrycket är så stort att utlännings rätt att förvärva fritidsfastighet bör
begränsas. Utskottet kunde vidare med ledning av inhämtade uppgifter och
tillgänglig statistik från andra län konstatera att gällande regler ger utrymme
för den restriktivitet som kan anses erforderlig i fråga om förvärv av
fritidsfastigheter av utländska medborgare utan särskild anknytning till
Sverige.

Enligt vad utskottet erfarit har emellertid under den senaste tiden i flera
tillståndsärenden åberopats att det f. n. över huvud taget inte finns någon
större efterfrågan på fritidsfastigheter inom landet. Med anledning härav vill
utskottet understryka att vid bedömningen av om det föreligger ett
efterfrågetryck inom ett område hänsyn måste tas till förhållandena under en
inte alltför kort tidsperiod. En tillfällig nedgång i efterfrågan på fritidsfastigheter
till följd av en konjunkturnedgång eller av andra orsaker bör inte ges
möjlighet att inverka på tillståndsprövningen.

Av betydelse för vilken effekt förbudet för utlänning att förvärva
fritidsfastighet inom efterfrågeområden skall få är, såsom motionären
påpekar, tolkningen av begreppet särskild anknytning till Sverige. Om
begreppet ges en alltför liberal tolkning kan undantagen från förbudet bli så
många att syftet med förbudsbestämmelsen motverkas.

Utskottet delar till en början departementschefens uppfattning att en
utländsk medborgare, som är stadigvarande bosatt här i landet, måste anses
ha särskild anknytning till Sverige. När det gäller utlänning, som inte är
bosatt i landet, ger som tidigare nämnts propositionen inte någon ledning till
tolkning av vad som skall anses utgöra särskild anknytning. I 1975 års
lagstiftningsärende uttalade departementschefen i denna fråga endast (prop.
1975:65 s. 11) att det beträffande den som inte stadigvarande vistas i Sverige
utan enbart kommer hit under sin fritid bör krävas att besöken skett under en
längre tid och med viss regelbundenhet. Vid det ovannämnda besöket i
Kronobergs län framkom att länsstyrelsen där brukar kräva för att särskild
anknytning skall anses föreligga att sökanden vistats i Sverige ca en månad
varje år under en tidsperiod av 6-7 år. Enligt vad utskottet inhämtat varierar
praxis något mellan olika län. Regeringen har i flera fall gett tillstånd till

NU 1981/82:56 (LU 1981/82:3 y)

förvärv av fritidsfastighet då förvärvaren regelbundet vistats i Sverige på sin
fritid under en tidsperiod av fem år. Det har inte krävts att vistelsen skall ha
varit förlagd till samma plats.

Utskottet vill för sin del framhålla att när det gäller utlänning som tillfälligt
vistas i Sverige under några semesterveckor varje år och då på olika platser i
landet förefaller en vistelseperiod på fem år väl kort för att det skall kunna
anses att vederbörande har fått särskild anknytning till Sverige. Enligt
utskottets mening kan det synas rimligt att kräva en vistelse i landet under
åtminstone 6-7 år. Tidsperioden bör dock kunna sättas lägre då sökanden har
regelbundet hyrt samma fastighet. Om i sådana fall fastighetsägaren önskar
försälja sin fastighet kan det vara rimligt att hyresgästen ges möjlighet att
förvärva fastigheten även om hyresperioden varit något kortare än den nyss
angivna tidsperioden. Andra omständigheter som bör kunna påverka
bedömningen av om det föreligger särskild anknytning är självfallet
släktskapsförhållanden, arbetsförhållanden o.dyl.

I detta sammanhang vill utskottet rikta uppmärksamheten på en relativt ny
företeelse. Det förekommer sålunda att svenska byggföretag har på
kontinenten börjat utbjuda till försäljning hela stugbyar i Sverige. Enligt
utskottets mening är det angeläget att i sådana fall särskild försiktighet
iakttas vid tillståndsprövningen.

Avslutningsvis vill utskottet stryka under betydelsen av att man får till
stånd en fast och enhetlig praxis i fråga om tillstånd till utlännings förvärv av
fritidsfastighet. Enligt utskottets mening bör det vara en uppgift för
länsstyrelsens styrelse att följa utvecklingen på området inom det egna
länet.

Lagutskottet föreslår att näringsutskottet hemställer att riksdagen med
anledning av propositionen och motionen godkänner vad ovan anförts om
utlännings förvärv av fritidsfastighet.

Stockholm den 6 maj 1982

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Margot Håkansson (fp),
Margareta Gard (m) och Ingrid Segerström (s).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982