NU 1981/82:34

Näringsutskottets betänkande
1981/82:34

över motioner om näringspolitiken
Ärendet

I detta betänkande behandlas helt eller delvis 14 motioner med förslag
rörande

allmänna riktlinjer för näringspolitiken,
struktur- och utvecklingsfond,
nordiskt industripolitiskt samarbete,
industripolitiska satsningar i Värmland,
institutionellt aktieägande,
teknisk forskning och utveckling.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas är följande:

1981/82:318 av Alexander Chrisopoulos (vpk) och Marie-Ann Johansson
(vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om en samordnad industriplanering, innebärande
att varvens, rederiernas och hamnarnas verksamhet ingår i en
samhällsplan för utrikeshandel och transporter,

2. hos regeringen hemställer om en samordnad industriplanering som
utgår från samhälleliga behov och tar hänsyn till den tunga industrins
behov av förnyelse och omläggningar som framkallas av kostnadsläget
samt till dess miljöproblem och energisituation,

1981/82:366 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär tillsättande av en parlamentariskt sammansatt utredning
för att framlägga konkreta förslag om överförande av de stora privata
affärsbankerna, de stora privata försäkringskoncernerna, de stora investmentbolagen,
de stora privata finansstiftelserna och de största privata
industri- och handelsbolagen i samhällelig ägo,

1981/82:444 av Hilding Johansson m.fl. (s) såvitt gäller hemställan (3)
att riksdagen hos regeringen hemställer att norra Älvsborgs län uppmärksammas
i det svensk-norska industrisamarbetet,

1981/82:445 av Hilding Johansson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om skapandet av ett produktionstekniskt
centrum i Trollhättan,

Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 34

NU 1981/82:34

1981/82:1045 av Sven Andersson m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
rörande inriktningen av näringspolitiken,

1981/82:1054 av Esse Petersson (fp), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringspolitiken,

1981/82:1057 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen utarbetar en plan för ett stort statligt industrialiseringsprogram
med målet att tillskapa 100000 nya industriarbeten inom en
tioårsperiod i enlighet med vad som anförs i motionen,

1981/82:1468 av Anna Eliasson m.fl. (c), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär överväganden och förslag i syfte att begränsa det
institutionella ägandets tillväxt och möjligheter till inflytande genom aktieinnehav,

1981/82:1488 av Olof Palme m. fl. (s), såvitt gäller hemställan att riksdagen 1.

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
överläggningar mellan staten och näringslivet,

9. av regeringen begär förslag om inrättande av en struktur- och utvecklingsfond
i enlighet med de riktlinjer som anförs i motionen,

12. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
behovet av förstärkta resurser för arbete med nordiskt industripolitiskt
samarbete,

13. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
nordiskt samarbete i fråga om teknisk forskning och utveckling,

1981/82:1604 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
uttalar att Svenska Varv bör ges möjlighet att utveckla en inhemsk teknik
för återvinning och sophantering varvid utvecklingskostnaderna bör bestridas
av staten,

1981/82:2006 av Sven Aspling m.fl. (s), såvitt gäller hemställan (5) att
riksdagen till riskkapital för industriella projekt i Värmlands län (industridepartementet)
för budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av
4000000 kr. att utnyttjas för ändamål som anges i motionen,

1981/82:2052 av Gösta Bohman m. fl. (m), såvitt gäller hemställan (1) att
riksdagen hos regeringen begär förslag om nya industripolitiska riktlinjer i
enlighet med vad som i motionen anförts,

1981/82:2086 av Britta Hammarbacken m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
hemställer att regeringen tar initiativ till en konferens kring utvecklandet
av resurssnål teknik,

NU 1981/82:34

1981/82:2138 av Olof Palme m.fl. (s), såvitt gäller hemställan att riksdagen 8.

av regeringen begär förslag om inrättande av en struktur- och utvecklingsfond
i enlighet med de riktlinjer som anförs i motionen,

10. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
om nordiskt samarbete i fråga om teknisk forskning och utveckling.

Motionerna behandlas i övrigt enligt följande:

motion	betänkande(n)
1981/82:444	NU 1981/82:51, AU 1981/82:23
1981/82: 1488	NU 1981/82:33, 1981/82:40, 1981/82:42, 1981/82:50, 1981/82:53
1981/82: 2006	NU 1981/82:27, 1981/82:37, 1981/82:40
1981/82:2052	NU 1981/82:51, 1981/82:53
1981/82:2138	SkU 1981/82:30, NU 1981/82:30, 1981/82:33, 1981/82:40, 1981/82:50, 1981/82:53

Motivering

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken

Socialdemokraterna lägger i en partimotion, 1981182:1488, fram förslag
om industripolitikens fortsatta inriktning.

En huvudlinje i 1980-talets industripolitik måste enligt socialdemokratisk
uppfattning vara den ömsesidiga öppenheten, dialogen mellan samhällsorgan,
företag och anställda. Problemen i ekonomin är djupt allvarliga,
anförs det i motionen. De gemensamma ansträngningar som krävs för
att lösa problemen kan aldrig bli verklighet utan en öppen diskussion och
en sammanjämkning av skilda uppfattningar och intressen. Ett annat skäl
till att en sådan fortlöpande dialog behövs är enligt motionärerna att en
selektiv politik aldrig kan bedrivas utan nära kontakter mellan samhällets
och näringslivets representanter. Det finns, menar de, varken anledning
eller praktiska möjligheter för statsmakterna att bygga upp en egen organisation
för att ta fram det fullständiga beslutsunderlaget. Självklart skall den
kompetens som finns i näringslivet utnyttjas vid besluten. Motionärerna
erinrar om att socialdemokraterna vid upprepade tillfällen har krävt att
man från statens sida i organiserade former skall ta upp överläggningar
med näringslivet om hur de expansionsmöjligheter som finns i industrin
praktiskt skall tas till vara. De föreslagna diskussionerna bör bl. a. omfatta
frågor som rör samverkan mellan samhälle och företag inom ramen för ett
utbyggt nordiskt industrisamarbete samt den svenska industrins möjligheter
att i ökad utsträckning hämta sina insatsvaror från inhemska leverantörer
i stället för att importera. Dessutom bör man se över större tänkbara
investeringsprojekt i industrin och förutsättningslöst diskutera villkoren
för att olika projekt skall komma till stånd. Möjligheterna till ett nära
samarbete mellan staten och enskilda företag bör därvid noga prövas.

NU 1981/82:34

Moderata samlingspartiet har i motion 1981/82:2018 redovisat partiets
syn på den ekonomiska politiken m.m. 1 den motionen återfinns motiveringen
till det här aktuella yrkandet i motion 1981182:2052, vari begärs
förslag om nya industripolitiska riktlinjer, utformade i enlighet med de
synpunkter som partiet har redovisat. I motionen anförs inledningsvis att
framtiden ligger i en politik som med generella medel stärker våra livskraftiga
företag och tryggar ett fritt näringsliv med en ekonomi i balans.
Marknadsekonomin måste stärkas, liksom den fria konkurrensen. Vårt
ekonomiska system måste bygga på konsumentens fria val, på frihet att
starta och driva företag och på enskild äganderätt, vilken ger individen en
trygghet och ett oberoende som inte finns i ett socialistiskt samhälle.
Sverige bör slå vakt om den fria handeln och verka för fortsatta liberaliseringsåtgärder.

Strukturproblemen inom industrin kan enligt motionärerna inte lösas
genom upprepade statliga förlusttäckningsbidrag till krisbranscher och
krisföretag. Företag utan överlevnadsmöjligheter måste läggas ned. Selektiva
insatser inom näringspolitiken bör komma i fråga endast för att överbrygga
rent tillfälliga kriser eller för att underlätta en nödvändig strukturomvandlingj
Statens intressen i lönsamma företag bör avvecklas. — Med
hänvisning till de analyser som industristödsutredningen har gjort i betänkandet
(SOU 1981:72) Att avveckla en kortsiktig stödpolitik I drar motionärerna
slutsatser om hur en framsynt industripolitik bör bedrivas. Den
bör bl. a. bygga på att företagens kostnader minskas, att produktiviteten
och därmed lönsamheten förbättras, att prisbildningen får fortgå fritt i alla
led och att följaktligen prisregleringen och konsumtionssubventionerna
avvecklas, att fackliga eller på annat liknande sätt kollektivt styrda fonder
inte accepteras, att friheten på kredit- och kapitalmarknaden vidgas, att
företagsbeskattningen utformas så att den stärker näringslivets konkurrensförmåga
samt att företagens verksamhet detaljregleras i mindre utsträckning
än förut.

I motion 1981/82:1045 (fp) tecknas inledningsvis bakgrunden tili den
svenska industrins nuvarande situation. Därefter anges vissa huvuddrag i
en på liberal grund utformad näringspolitik. Vad som krävs för att förbättra
situationen inom näringslivet är enligt motionärerna främst att lönsamheten
i industrin förbättras. Vinstgivande företag anges vara en förutsättning
för att arbetsmarknadspolitiken skall fungera och för att den nödvändiga
strukturomvandlingen skall kunna genomföras i socialt acceptabla former.
De marknadsekonomiska krafterna måste därför stärkas. Maktspridningen
och det decentraliserade ägandet anges vara en viktig del i en liberal
näringspolitik. Det är därför av särskild betydelse att småföretagandets
villkor förbättras. Motionärerna erinrar om att regeringen under våren
1982 kommer att lägga fram en speciell småföretagsproposition med viktiga
förslag i fråga om bl. a. beskattningen av små och medelstora företag.

NU 1981/82:34

Det är också, anför motionärerna, viktigt att arbetet på en särskild bolagsform
lämpad för mindre företag fortsätts. Folkpartiet har tidigare tagit
initiativ till en utredning i syfte att utarbeta en sådan enklare bolagsform.
Det förslag som då framkom var mindre lämpat att ligga till grund för
lagstiftning, säger motionärerna. Arbetet måste emellertid fortsätta, anser
de. Vidare bör statsmakterna, exempelvis genom lättnader i arvs- och
gåvobeskattningen, främja uppkomsten av löntagarägda företag. Vidare
föreslås en uppföljning av industriverkets nyligen publicerade studie över
de regionala utvecklingsfondernas verksamhet, bl. a. med hänsyn till att
industriverket har funnit att fonderna lyckats olika väl i olika delar av
landet. Utvecklingsfondernas insatser får t. ex. inte leda till att den ”ordinarie”
konkurrensen mellan enskilda företag snedvrids.

När det gäller forskning och utveckling måste mer göras för att förbättra
kontakten mellan universitet och företag, säger motionärerna vidare. På
vissa nya högskoleorter, t. ex. Linköping, har intressanta projekt startats.
Högteknologiska och kunskapsintensiva företag etableras vid universitetsområdet.
Utvecklingsbara idéer får genast en chans. Liknande satsningar
har gjorts bl. a. i USA och i Frankrike och blivit framgångsrika. Möjligheterna
att konkret närma idé och utveckling till varandra borde prövas på
fler orter i Sverige, hävdar motionärerna, som menar att ett sådant samarbete
skulle kunna resultera i ökade exportinkomster. — I exportfrämjande
syfte borde en samlad satsning göras för att ta till vara den kunskap om
produkter och system som finns inom den offentliga sektorn. Lantmäteriverkets
exportinsatser anges som exempel på hur själva verksamheten kan
bli en exportvara. En ökad samordning mellan de olika exportmyndigheterna
bör eftersträvas. Handelssekreterarna borde kunna få åta sig uppdrag
för Sveriges turistråds och Svenska institutets räkning. — På
kapitalförsöijningsområdet föreslår motionärerna att en ökad spridning av
aktieägandet främjas. Banklagstiftningen borde ändras så att bankerna kan
öka sina risktaganden till finansieringen av industriella investeringar. -Andra önskemål i motionen gäller en satsning på en gasledning från Nordnorge
genom Sverige och en satsning på värmepumpar av olika slag i
Stockholmsområdet.

Liknande synpunkter på näringspolitikens utformning framläggs i motion
1981/82:1054 (fp). Staten bör enligt motionären avstå från alla former
av detaljstyrning av näringslivet och i stället arbeta med generella medel.
När staten ändå övertar eller stöder ett företag - vilket kan vara motiverat
om ingripandet sker för att säkerställa att en omstrukturering sker i socialt
acceptabla former — bör stödet vara tidsbegränsat. Ett av staten övertaget
företag bör därför säljas så snart som möjligt. Den statliga industripolitiken
bör, säger motionären, främst inriktas på insatser på forskningsområdet
och på att skapa generösa skatteregler. Statliga beställningar bör enligt
hans mening läggas ut på projekt som annars inte skulle ha kunnat förverk -

tl Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 34

NU 1981/82:34

ligas på grund av sin storlek. Kommunal upphandling bör ske på affärsmässiga
grunder och kommunal egenverksamhet bör undvikas på områden
där det finns en fungerande konkurrens. Samhället måste stimulera olika
former av småföretagandet samtidigt som småföretagandet måste ges goda
arbetsförutsättningar. Det arbetande kapitalet i främst sådana företag bör
beskattas först när kapitalet tas ut ur företaget. Möjligheter bör öppnas för
småföretag att gå samman i lokala investmentbolag. Motionären föreslår
vidare att en småföretagarlagstiftning införs, inriktad på att förenkla rutinerna
för och minska de byråkratiska kraven på de små företagen.

Vänsterpartiet kommunisterna redovisar i motion 1981/82:366 en rad
statistiska uppgifter rörande koncentrationsprocessen i svensk industri
samt inom bank- och försäkringsväsendet. Kärnan i svensk storfinans
utgörs enligt motionärerna av de två största bankerna, de stora försäkringskoncernerna
och de största industri- och handelsbolagen, vilka alla är
inbördes förenade och sammanknutna. Denna maktgruppering anges av
motionärerna ha ökat sin makt i betydande grad som en följd av koncentrationsprocessen.
Motionärerna drar vissa slutsatser av denna utveckling.
Koncentrationen och centraliseringen bidrar till det församhälleligande av
den kapitalistiska produktionsprocessen som utgör den materiella grundvalen
för övergången till en socialistisk produktionsordning. Samtidigt
växer motsättningen mellan produktionens alltmer samhälleliga karaktär
och det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen och tillägnandet
av produktionsresultatet. Denna skärpta motsättning kommer till uttryck
bl. a. i de kapitalistiska kriserna. Endast genom ett samhälleligt
ägande av produktionsmedlen kan den nuvarande anarkin i det ekonomiska
livet övervinnas. Första steget i en strategi för socialism måste, hävdas
det i motionen, vara att bryta storfinansens makt genom erövring av dess
kontrollpositioner i storbanker, stiftelser, investmentbolag och storindustri.
Avslutningsvis erinrar motionärerna om att det politiska skeendet i
Frankrike och Grekland innehåller inslag av denna natur.

Industrins verkliga problem i dag är en frukt främst av den kapitalistiska
utvecklingens egna lagar, påstås i en annan motion från vänsterpartiet
kommunisterna, 1981/82:1057. Fortsättningsvis läggs där fram förslag till
ett statligt industrialiseringsprogram i åtta punkter. Bland dessa återfinns
nationalisering av de stora affärsbankerna och försäkringsbolagen samt av
de teknologiskt ledande branscherna och enheterna, t. ex. datorindustrin,
vidare nedtoning av exportens relativa betydelse till förmån för en vidgad
hemmamarknad samt en konsekvent decentralisering av alla samhällsägda
industrier för att mobilisera de arbetandes kapacitet. Vissa områden anges
lämpa sig väl för en svensk ”nyindustrialisering”, bl. a. de allmänna transportsystemen,
främst järnvägarna och sjöfarten, de tunga processbranscherna
och datorindustrin samt bostadsbyggandet. Motionärerna anser
det möjligt att man på tio år skapar 100000 nya arbetstillfällen om man

NU 1981/82:34

följer vänsterpartiet kommunisternas förslag till investeringsprogram, som
innefattar satsningar på en rad skilda projekt men som enligt motionärernas
mening måste stödjas genom kompletterande åtgärder på skilda områden,
bl. a. en skärpt kartellagstiftning.

Struktur- och utvecklingsfond

I två socialdemokratiska partimotioner, 1981182:1488 om industripolitiken
och 1981/82:2138 - med motivering i motion 1981/82:2133 - om
energiförsörjningen m. m., erinras om att man från socialdemokratisk sida
i samförstånd med LO vid upprepade tillfällen har krävt att en särskild
struktur- och utvecklingsfond skall inrättas. I de båda motionerna upprepas
nu dessa förslag i likalydande motionsyrkanden. Fondens uppgift skall
vara att förbättra företagens försörjning med riskkapital. Den skall också
kunna spela en viktig roll i samband med strukturförändringar inom näringslivet,
bl. a. som ett instrument för att åstadkomma den expansion på
områden med utvecklingsmöjligheter som motionärerna anser vara nödvändig
om strukturförändringarna skall kunna genomföras på ett socialt
rimligt sätt. En viktig uppgift för fonden skulle bli att medverka vid
finansieringen av investeringsprojekt som på grund av sin storlek eller
företagsekonomiskt sett höga risknivå är svåra att finansiera och vilkas
genomförande försvåras eller omöjliggörs på grund av brist på riskkapital.
Till grund för beslut om engagemang från fondens sida måste ligga en vid,
samhällsekonomisk bedömning av det enskilda projektet. Beslutet måste
alltså innefatta hänsyn till effekterna på industriutvecklingen som helhet,
framhålls det. Det är enligt motionärernas mening uppenbart att de statliga
satsningarna på utveckling av svensk industri måste knytas till en finansieringskälla
med mycket betydande resurser. I annat fall får insatserna
endast marginella effekter. Det bör vara en uppgift för struktur- och
utvecklingsfonden att finansiellt engagera sig i produktionsledet och vid
upphandlingar. Det är därför också nödvändigt att det byggs upp en organiserad
samverkan mellan fonden och forskningsarbetet. - Fonden bör
enligt motionärerna driva sin verksamhet i form av en stiftelse. Verksamheten
bör finansieras genom en särskild avgift på lönesumman. Olika
former för kapitaltillskott från fondens sida sägs vara tänkbara. Utöver
aktieteckning genom nyemission bör förvärv av konvertibla skuldbrev
eller motsvarande kunna vara aktuella. Härutöver bör även andra former
för kapitaltillskott kunna prövas. I vissa fall kan det vara lämpligt att
strukturfondens insatser också kombineras med tillskott från annat håll,
t. ex. från Sveriges Investeringsbank AB eller allmänna pensionsfondens
fjärde fondstyrelse. - För att fonden på ett effektivt sätt skall kunna
fungera som ett av medlen inom ramen för en aktiv näringspolitik bör i
dess styrelse finnas representanter för såväl löntagarna och näringslivets
organisationer som statliga myndigheter, heter det i motionen.

NU 1981/82:34

Nordiskt industripolitiskt samarbete

Socialdemokraterna föreslår i partimotionerna 1981182:1488 och 1981/
82:2138 en ökad satsning på nordiskt samarbete på industripolitikens och
den tekniska forskningens och utvecklingens områden. Motionärerna understryker
att det i de skilda nordiska länderna finns en i många avseenden
likartad syn på vilken samhällsutveckling som är önskvärd och på statens
roll i denna utveckling. Länderna är relativt små. Små länder har svårt att
på egen hand bygga upp effektiva organisationer för stöd till den egna
exporten. De har svårt att ta vara på resultaten av forsknings- och utvecklingsinsatser.
Den begränsade hemmamarknaden innebär svårigheter inte
bara för den importkonkurrerande industrin utan också för exportindustrin,
som ofta behöver en bas på hemmamarknaden. Motionärerna ger
exempel på vissa områden som bör prioriteras i det nordiska samarbetet,
såsom tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete och offentlig upphandling,
särskilt teknikupphandling. — Den svenska regeringen har enligt
motionärerna intagit en påfallande passiv hållning - en attityd som orsakat
förvåning och lett till öppen kritik såväl från norsk sida som från det
svenska näringslivet. Det är enligt socialdemokratisk mening tydligt att vi i
Sverige bör förstärka resurserna för att delta i nordiskt industripolitiskt
samarbete. Det gäller dels resurserna för att ta statliga initiativ till samarbete,
dels resurserna för att hålla en industripolitisk beredskap för att
stödja olika samarbetsinitiativ inom näringslivet. En väg skulle enligt motionärerna
kunna vara att regeringen utser en särskild sakkunnig eller
statssekreterare med ansvar för det nordiska industripolitiska samarbetet.

I motion 1981/82:444 (s), vari läggs fram förslag om olika näringspolitiska
insatser i norra Älvsborgs län, anförs bl. a. att närheten till Norge gör
det intressant att bygga ut samarbetet mellan detta lands näringsliv och
näringslivet i norra Älvsborg och norra Bohuslän. Det förekommer redan
ett sådant samarbete, men detta borde enligt motionärerna kunna intensifieras.
Staten bör kunna underlätta samarbetet genom olika åtgärder, som
bör ingå i ett av regeringen samt länsstyrelsen, utvecklingsfonden, länsarbetsnämnden
och andra berörda regionala organ upprättat program för
näringslivets utveckling i norra Älvsborgs län.

Regional industripolitik

De två yrkandena rörande en samordnad industriplanering i motion
1981/82:318 (vpk) har som utgångspunkt de specifika arbetsmarknadsproblem
som präglar Göteborgsområdet. Motionärerna finner Göteborgsregionens
arbetsmarknads- och sysselsättningssituation alarmerande. Arbetslösheten
är f. n. mycket stor jämfört med tidigare år. Trots detta har
omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte ökat. Motionärerna
betecknar statsmakternas inställning som medvetet arbetslöshetsskapande.
I motionen framhålls att den strukturomvandling som Göte -

NU 1981/82:34

borgsregionen har genomgått har inneburit en markant ökning av utlandsberoendet.
Mer än 60% av Göteborgsföretagens produktion går på export,
mot ca 35 % i landet som helhet. Regionen är därför, hävdar motionärerna,
i osedvanligt stor utsträckning utsatt för de konjunkturella svängningar
som kännetecknar den kapitalistiska världsmarknaden. Strukturomvandlingen
för Göteborgsregionen anges ha inneburit ökad kapitalkoncentration,
ökad ”multinationalisering” samt ökad monopolisering, utlandsetablering
och kapitalexport. De olika regeringarna har överlämnat ansvaret
för industrins utveckling till samma krafter som har skapat dagens industristrukturella
kris. Det fordras därför en ny industripolitisk planering
som utgår från samhällsekonomiska intressen.

I motion 1981/82:2006 (s) om industripolitiska insatser i Värmland erinras
om att riksdagen beslutat att utvecklingsfonderna skulle erhålla 20 milj.
kr. som ”kompletterande riskkapital” och att Värmlands läns utvecklingsfond
har dispoperat 2,25 milj. kr. av dessa medel. Kapitalet har fått
användas för att möjliggöra viktiga utvecklingssteg i en produkts tillkomst
och lansering. För Värmlands vidkommande har förefintligheten av dessa
medel inneburit att en rad nya projekt har realiserats som annars inte
skulle ha kunnat förverkligas. 1 motionen föreslås att utvecklingsfonden
använder detta kapital för att kartlägga behovet av särskilda insatser för de
entreprenörer och underleverantörer som direkt eller indirekt har drabbats
av Vänerskogskoncernens konkurs. Eftersom emellertid de befintliga
medlen inte är tillräckliga för ändamålet föreslår motionärerna att fonden
tillförs ytterligare 4 milj. kr.

Institutionellt aktieägande

Det institutionella aktieägandet uppmärksammas i motion 1981182:1468
(c). Motionärerna är kritiska mot de senaste två årtiondenas utveckling på
området, som bl. a. har inneburit att detta ägande har ökat mycket kraftigt.
Ägarkontrollen kan vara både direkt och indirekt, framhåller de och understryker
att t. ex. stiftelser och aktiebolag genom ett omfattande och invecklat
”ask-i-ask”-ägande kan bygga upp avsevärda maktpositioner när det
gäller inflytandet över näringslivet och, därigenom, sysselsättningen.

En delfråga av speciellt intresse är, säger motionärerna, aktiemarknadens
roll och de spelregler som gäller för ägande och inflytande genom
aktier. Motionärerna ställer frågan om det är lämpligt och möjligt att vidta
åtgärder som begränsar det institutionella ägandets tillväxt, såsom att
begränsa institutionernas placeringsmöjligheter på aktiemarknaden eller
att förändra bestämmelserna om rösträtt. Enligt motionärerna är detta en
komplicerad fråga som bör bli föremål för närmare överväganden. Olika
möjligheter bör därvid prövas i syfte att förhindra en fortsatt koncentration
av ägande och inflytande.

NU 1981/82:34

Teknisk forskning och utveckling

I motiveringen till yrkandet i motion 1981182:1604 (vpk) anförs att ett
framträdande destruktivt drag i den utvecklade kapitalismen är dess alltmer
accelererande rovdrift på naturen och dess rikedomar. Problemen
med sophanteringen ökar, trots att det i dag finns teknik för att med relativt
enkla metoder ta till vara och återvinna stora delar av hushållsavfallet.
Motionärerna framhåller att Öresundsvarvet AB har gjort vissa försök med
att utveckla denna teknik. De menar att just varven med sitt stora kunnande
när det gäller systembyggande borde vara väl lämpade att utveckla och
konstruera samt bygga sophanteringsanläggningar. Svenska Varv AB bör
enligt motionärerna erhålla hjälp med verksamheten i fråga genom att
utvecklingskostnaderna bestrids av staten.

För att ge kommande generationer handlingsfrihet måste vi, anförs i
motion 1981182:2086 (c), minska uttaget av ändliga lagerresurser, exempelvis
mineraler. Detta skulle möjliggöras om vi använder råvarusnåla processer,
ökar kvaliteten av och livslängden på de varor som vi tillverkar
samt reparerar och underhåller dem bättre. En maximal återvinning bör
eftersträvas, anser motionärerna som förespråkar att produktionen och
tekniken i största möjliga utsträckning inriktas på varor som kan återvinnas
för nyproduktion. Mot denna bakgrund bör Sverige enligt motionärerna
ta initiativ till en konferens kring utvecklandet av resurssnål teknik.
Utgångspunkten för konferensen föreslås vara den deklaration som FN:s
ekonomiska kommission för Europa antog år 1979. I denna definieras
resurssnålhet som ”praktisk tillämpning av kunskaper, metoder och medel
för att uppfylla mänskliga behov genom det mest rationella utnyttjandet av
naturtillgångar och energi samt skydd av miljön”.

Såsom exempel på frågor som bör behandlas vid en sådan konferens
nämner motionärerna problem angående avfallshantering, teknologi för
återvinning samt internationell forskning rörande resurssnål teknik.

I motion 1981182:445 (s) anförs inledningsvis att det finns ett stort behov
av att förstärka den produktionstekniska forskningen och utbildningen i
landet. Trollhättan bör enligt motionärerna kunna bli ett lämpligt centrum
för en sådan FoU-verksamhet. För detta talar flera skäl. Industrin i Trollhättan
är något av en avbild av hela den svenska industrin. Här finns linetillverkning
med ett stort antal robotar, liksom en högt kvalificerad stycktillverkning
med ett stort antal avancerade tillverkningsmetoder och dessutom
processindustri. Trollhättan har också redan en betydande teknisk
utbildning. Regionens gymnasium med fyraårig teknisk linje ligger där.
Bearbetningslaboratoriet på Volvo Flygmotor AB används av Sveriges
mekanförbund för vidareutbildning av produktionstekniker. Det finns därför
möjligheter till överblick av hela industrin på grund av koncentrationen
till ett begränsat område. — Uppbyggandet av ett produktionstekniskt
centrum i Trollhättan bör ske successivt och följa olika vägar. Ett led är att
en yrkesteknisk högskola lokaliseras i Trollhättan, vilket har föreslagits i

NU 1981/82:34

en särskild motion (s). Ett annat viktigt led är att skapa en filial till
Institutet för verkstadsteknisk forskning i Göteborg. Denna filial skulle få
till uppgift att i samarbete bl. a. med det bearbetningstekniska laboratoriet
och experimentverkstaden på Volvo Flygmotor pröva nya produktionsmetoder
på industriell nivå. Lärarna får möjlighet att på denna filial pröva
utveckling av nya metoder. Ett tredje led är att det begärda utvecklingscentret
utrustas för att hjälpa uppfinnare med att ta fram prototyper.
Löpande vidareutbildning av produktionstekniker och yrkesarbetare i kortare
kurser bör ordnas. De bör inte minst avse robot- och bearbetningsteknik.
Ytterligare ett led kan vara att det föreslagna centret i samarbete med
Chalmers tekniska högskola ordnar orienterande kurser för forskare och
doktorander om hur industrin fungerar och vilka möjligheter som finns att
föra ut forskningsresultat i produktionen. Den av motionärerna begärda
utredningen om inrättandet av ifrågavarande centrum skulle genomföras
av staten, kommunen och berörda industrier i samverkan.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Betänkande av industristödsutredningen

Industristödsutredningen (ordförande: professor Dick Ramström) har
haft i uppdrag att studera i huvudsak de icke-permanenta statliga stödåtgärder
som riktats till vissa klart angivna företag eller branscher. Motivet
för dessa insatser har enligt utredningens direktiv huvudsakligen varit att
förhindra eller fördröja sysselsättningsmässigt oacceptabla neddragningar i
en bransch eller ett företag eller att möjliggöra omstruktureringar som på
sikt kan ge lönsamhet.

Utredningen har i juni 1981 avlämnat betänkandet (SOU 1981:72) Att
avveckla en kortsiktig stödpolitik.

När det gäller effekterna av besluten i stödärendena anför utredningen
sammanfattningsvis bl. a. följande (s. 16 f.):

I det kortare perspektivet synes de statliga stödinsatserna i stort sett ha
lett till måluppfyllelse vad gäller bibehållen sysselsättning. Utredningens
genomgång av stödföretagen visar emellertid på en stor osäkerhet gällande
deras framtida utveckling. Resultaten har inte motsvarat uttalade förväntningar
även när dessa varit mycket lågt ställda. Inom varvsindustrin har
ambitionerna vad gäller sysselsättningen successivt måst reduceras.

Stödinsatserna har lett till att driften upprätthållits inom olönsamma
delar av krisföretagen. Stödet har genom sin utformning inte alltid medverkat
till att företagen anpassat sin struktur så att de blivit långsiktigt konkurrenskraftiga.
Utredningen gör därför bedömpingen att de insatser som
gjorts inte skapat förutsättningar för krisföretagen att i det längre perspektivet
bibehålla nuvarande sysselsättningsnivå. Därtill kommer att det totala
antalet sysselsättningstillfällen inom den övriga industrin i detta perspektiv
kan ha påverkats negativt av stödinsatserna.

NU 1981/82:34

Kreditgivarna har i stort sett gått skadeslösa ur kriserna. Kreditinstituten
har i allmänhet inte ens fått vidkännas förluster motsvarande den risk
som de via räntan tagit betalt för. Endast i samband med Luxor- och
Järnförädlingskriserna har tillämpats ett ackordsförfarande där kreditgivarna
och andra fordringsägare fått vidkännas förluster. För banker och
andra kreditinstitut har stödinsatserna dock knappast medfört någon radikal
förändring av situationen, eftersom de i regel har sådana säkerheter för
sin långfristiga utlåning att de är tämligen väl skyddade även vid en
konkurs. Underleverantörer m.fl. skulle däremot ofta ha drabbats hårt vid
konkurser.

Effekterna för ägarna har blivit olika i de olika fallen. Det finns ägare
som förlorat och ägare som vunnit i samband med de statliga stödinsatserna.
Att ägarna till krisföretagen i många fall gjort stora förluster på
grund av kriserna i sig är en helt annan sak. Ägarna har inte annat än
undantagsvis direkt erhållit någon del av de medel som satsats från statens
sida. Genom de statliga insatserna förhindrades dock i flera fall en konkurs
som skulle ha åsamkat ägarna ännu större förluster. I flera fall har inte
heller uppgörelserna utnyttjats för att ställa krav på ytterligare finansiella
insatser från ägarna eller särskilda åtgärdsprogram som villkor för stöd.

När det gäller effekterna på kapitalmarknaden är det svårt att dra några
långtgående slutsatser. Det går t. ex. inte att identifiera utgifterna för det
icke-permanenta industristödet såsom en del av budgetunderskotten. Ett
bortfall av industristödet skulle inte ha medfört en motsvarande minskning
av budgetunderskottet. Sannolikt skulle omfattande arbetsmarknads- och
regionalpolitiska stödåtgärder ha satts in i stället. Industristödet har emellertid
inneburit att en betydande del av det kapital som tillförts industrin
har placerats i företag med dålig företagsekonomisk lönsamhet. Det synes
sannolikt att detta för industrin som helhet kommer att leda till en sjunkande
självfinansieringsförmåga, ökat beroende av lånekapital, sjunkande
soliditet och därmed minskad investeringsbenägenhet.

Det statliga stödet har inte varit den främsta orsaken till en negativ
utveckling av stödföretagens effektivitet. Det har å andra sidan inte heller
förmått vända den redan pågående negativa utvecklingen därvidlag. Stödet
har tvärtom ibland fått en utformning som direkt hämmat möjligheterna att
bryta den negativa utvecklingen. Detta hänger bland annat samman med
att stödets utformning är ett resultat av förhandlingar mellan olika parter,
där företagets framtida reella möjligheter till överlevnad ofta fått en alltför
undanskymd roll till förmån för finansiella och juridiska aspekter.

Utredningen gör bl. a. följande överväganden kring handläggningen av
industristödsärenden (s. 18):

Flera stödåtgärder har vidtagits i det uttalade syftet att förhindra konkurs
i krisföretagen, vilket sagts kunna vålla svåra konsekvenser för i
första hand de anställda. Utredningens överväganden synes peka mot att
konkursens negativa sysselsättningseffekter ofta överskattas. En finansiell
rekonstruktion genom konkurs eller ackord synes i vissa fall kunna förbättra
förutsättningarna för fortsatt drift och reducera behovet av framtida
ytterligare stödinsatser. De stödärenden som utredningen analyserat har
dock visat på svårigheter att genomföra finansiella rekonstruktioner i

NU 1981/82:34

företag sorn redan erhållit stöd, speciellt sådana där staten gått in som
ägare. Detta synes tala för att en eventuell finansiell rekonstruktion bör
genomföras innan stöd utgår.

I fråga om vägar att begränsa statsmakternas engagemang i krisfall
inom industrin anförs följande (s. 19—21):

Det icke-permanenta industristödet har använts i kriser av två skilda
typer. Den ena kategorin utgörs av större bransch- eller sektorskriser med
strukturella orsaker, medan den andra kategorin huvudsakligen kan beskrivas
som företagskriser. Den senare svarar för en mindre del av de
gjorda insatserna, men detta hindrar inte att det är av principiellt stor vikt
hur sådana kriser hanteras framgent.

I sektorskrisema hade enligt utredningens bedömning riksdagen inte
kunnat avstå från att gå in med stödinsatser. Däremot hade dessa kunnat
utformas annorlunda, varigenom kostnaderna för samhället hade kunnat
minskas och olika enheter inom de stödda branscherna hade kunnat ges
bättre förutsättningar att nå en positiv utveckling. Den viktigaste orsaken
till att samhället måste ingripa i denna typ av kriser är att de arbetsmarknadspolitiska
instrumenten inte hade kunnat klara av att genomföra en
omedelbar nedläggning i socialt acceptabla former.

När det gäller företagskriser bör generellt sett en ytterst restriktiv hållning
mot industripolitiska insatser i krissituationer tillämpas. Staten bör
underlätta företagens strukturomvandling, men de kriser som ändå uppstår
måste accepteras som naturliga företeelser.

Affärsbankerna har traditionellt spelat stor roll som finansiärer av näringslivet.
Under senare år har de dock förlorat i betydelse som kreditgivare.
Näringslivets kreditförsöijning har till stor del övertagits av mellanhandsinstitut
och specialkrediter. Trots denna utveckling har affärsbankerna
fortfarande ett stort inflytande inom näringslivet. De har emellertid
förlorat en del av sina tidigare incitament att påverka näringslivets utveckling
i stimulerande riktning, och även en del av möjligheterna till sådan
påverkan. De har f. n. i sina relationer till näringslivet en tämligen skyddad
ställning, vilket kan utläsas av deras blygsamma realiserade kundförluster.

Som ett tänkbart led i strävandena att minska antalet politiserade krisfall
synes det vara möjligt att öka bankernas medverkan i industrins strukturförändringar.
Lämpliga åtgärder för att åstadkomma detta skulle sannolikt
vara att skapa ekonomiska incitament för dem till sådan medverkan eller
att förbättra deras nuvarande incitament. Därtill kan eventuellt finnas skäl
att söka eliminera vissa formella hinder för deras medverkan. Bankernas
förlustrisker skulle teoretiskt ökas om man oftare genomförde finansiella
rekonstruktioner, dvs. konkurser eller ackord, i samband med att staten
går in med stöd till krisdrabbade företag. Bankerna har dock ofta formella
säkerheter för sina utestående långfristiga lån, medan underleverantörer
och andra smärre fordringsägare har oprioriterade fordringar och skulle
drabbas hårdare. Detta dilemma skulle dock av allt att döma kunna lösas
genom att en del av stödet gavs i form av en förstärkning av utdelningen till
smärre oprioriterade fordringsägare.

t 2 Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 34

NU 1981/82:34

Utredningen föreslår att statsmakternas beredskap att hantera krisfall
inom industrin skall förbättras (s. 22 f.):

Utredningen anser sig kunna konstatera att regeringen och industridepartementet
inte haft en tillräckligt god beredskap för att kunna anlägga
strategiska synpunkter på de komplicerade företags- och branschkriser
som man ställts inför. Industripolitiken har inte utvecklats idémässigt
sedan mitten av 1970-talet, trots att förutsättningarna kraftigt förändrats
och nya krav ställts. Detta har lett till en avsaknad av grundprinciper för
industripolitiken — t. ex. beträffande relationerna till andra politikområden
som regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken eller beträffande fördelningen
av arbetsuppgifter, ansvar och handlingsmöjligheter mellan
marknadssystemet och det offentliga systemet samt inom det senare mellan
administrativ och politisk nivå. Bristen på klara principer har skapat en
ond cirkel. Industridepartementet har tvingats ägna en stor del av sina
begränsade personella resurser åt operativa uppgifter istället för att ha en
tyngdpunkt i sitt arbete lagd på de strategiska frågorna. Det nyinrättade
struktursekretariatet är avsett att lösa problemet. Det är angeläget att
sekretariatets strategiska överväganden kan utnyttjas inom departementets
löpande arbete.

Industridepartementet måste ha en beredskap att utreda och analysera
uppkomna krissituationer och att utarbeta planer för deras hantering.
Statssekreteraren eller en särskilt utsedd tjänsteman bör få uppdraget att
leda utrednings- och förhandlingsarbetet i större företags- och branschkriser.
Till sin hjälp bör han i vaije krisfall ha en för ändamålet särskilt
bildad projektgrupp, rekryterad inom departementets olika sakenheter.
När så erfordras bör departementets kompetens tillfälligt förstärkas genom
anlitande av externa specialister. Projektgruppens viktigaste uppgifter blir
först att ta fram underlag för ställningstaganden inom industridepartementets
ledning till hur det aktuella fallet skall hanteras i stort och sedan att
konkretisera den principlösning som valts och utarbeta den i detalj, bl. a.
genom förhandlingar med ägare och andra intressenter.

Staten bör vidare organisera en beredskap för att genomföra de stödåtgärder
som kan befinnas motiverade i olika krisfall. Tre huvudkategorier
av syften för åtgärderna kan urskiljas: överbryggning, rekonstruktion och
avveckling. Genomförandeberedskapen bör organiseras efter olika linjer
för de tre fallen, även om det kan vara svårt att avgöra vilket fall som är
aktuellt i en viss krissituation.

Överbryggning av tillfälliga svårigheter kan underlättas genom olika
statliga åtgärder som torde förutsätta regeringsbeslut men lämpligen kan
administreras på myndighetsnivå - i första hand av AMS eller industriverket.
Staten bör dock inte ensam bära hela bördan av överbryggningsinsatserna,
utan även övriga intressenter bör medverka.

Rekonstruktion av en långsiktig konkurrenskraftig verksamhet borde i
regel inte kräva samhällsengagemang, eftersom det finns anledning tro att
det finns intressenter inom näringslivet som är villiga att påta sig detta
ansvar. Utredningen ställer sig därför avvisande till företagsobeståndskommitténs
förslag att inrätta ett statligt rekonstruktionsbolag. Däremot
anser utredningen att det vore värdefullt om man kunde formalisera möjligheterna
att tillvarata samhällets intressen vid företagskriser. Ett av arbetsmarknadsdepartementet
föreslaget system med registrerad betalningsinställelse
skulle ge vissa sådana möjligheter, liksom även de tidigare föreslagna
projektgrupperna inom industridepartementet.

NU 1981/82:34

En lämplig form för statlig medverkan vid större nedläggningar, framför
allt i regioner där det redan finns en relativt väl differentierad arbetsmarknad,
synes vara att skapa ett ”etableringsbolag” som ägs delvis av samhället,
delvis av privata intressenter med lokal anknytning. Bolagets uppgift
bör vara att skapa nya arbetstillfällen på orten i en omfattning och takt som
motsvarar en lämplig avvecklingstakt för den verksamhet som skall upphöra.
De insatser som görs via utvecklingsfonderna och samhällsägda regionala
investmentbolag har alltför små sysselsättningseffekter på kort sikt
för att kunna täcka behovet. Vid större nedläggningar behövs ett betydande
antal nya arbetstillfällen, som bäst torde kunna skapas inom eller i
anknytning till redan existerande större företag och produktområden. Det
är mot denna bakgrund som vi anser en ägarmässig anknytning till det
redan befintliga lokala näringslivet vara angelägen.

Utredningen lägger vidare fram förslag till principer för handläggningen
av stödfall (s. 23-25):

Utredningen anser att föreställningarna om konkursens och ackordets
negativa konsekvenser för samhället, i första hand avseende sysselsättningen,
är överdrivna. En första förutsättning för att ett krisdrabbat företags
verksamhet skall kunna fortsätta är att driftskostnaderna täcks. En
finansiell rekonstruktion har inte någon direkt inverkan på verksamhetens
driftskostnader men kan däremot påverka de kapitalkostnader som belastar
verksamheten. På lång sikt måste verksamheten kunna täcka både
drifts- och kapitalkostnaderna. En finansiell rekonstruktion kan därför
förbättra den tidigare eller nye ägarens förutsättningar att driva verksamheten
med långsiktig lönsamhet.

En lärdom av de studerade stödfallen är att en eventuell finansiell
rekonstruktion av ett krisföretag bör genomföras redan i samband med att
staten engagerar sig och ger stöd. Att göra den senare i samband med
fortsatta stödinsatser, dvs. efter det att staten ”tagit hand om” företaget,
har i praktiken visat [sig] omöjligt - men inte av tekniska skäl utan av
politiska eller moraliska.

Vid flera strukturkriser har man sökt åstadkomma lösningar genom att
sammanföra ett antal krisföretag till en enhet, t. ex. AB Svenska Varv,
SS AB Svenskt Stål AB och Datasaab AB. De därigenom tänkbara samordningsmöjligheterna
har dock visat sig svåra att uppnå i praktiken, eftersom
politikerna inte velat släppa från sig besluten men inte heller kunnat
prioritera mellan olika enheter. Dessa skilda kommersiella förutsättningar
har kommit i bakgrunden för ett ”rättvisekrav” vid fördelningen av de
statliga stödinsatserna. Detta är ett av många exempel på hur
industristödspolitiken medfört en kollision mellan det politiska systemet
och det kommersiella.

Endast i få stödfall har staten ställt långtgående krav på övriga inblandade
parter eller på den stödmottagande organisationen som sådan. Vi anser
att framtida stödinsatser i större utsträckning bör kopplas till klart angivna
villkor och krav på motprestationer.

Stödinsatserna har i alltför stor utsträckning varit kortsiktiga och inriktade
på att för stunden vara billiga för staten. Genom att de ofta måste
kompletteras med ytterligare insatser har man endast i efterhand, och inte
alltid ens då, fatt de totala kostnaderna klara för sig. Enligt vår uppfattning

NU 1981/82:34

måste beslut om statliga insatser grunda sig på ett fullvärdigt kommersiellt
beslutsunderlag. Principen bör vara att det skall klart framgå vad det får
kosta att uppnå vissa uttalade mål. Detta ställer i sin tur krav på att
målsättningen blir mer explicit formulerad. Det måste vidare bli betraktat
som naturligt att man kan misslyckas med insatser på detta område liksom
när det gäller utvecklingssatsningar.

Utredningen konstaterar avslutningsvis att den genomfört en partiell
analys av det icke-permanenta industristödet under ett antal förutsättningar
beträffande den institutionella och politiska ram inom vilken stödpolitiken
bedrivits. Det föreligger emellertid ett ömsesidigt beroende mellan det
icke-permanenta industristödets omfattning och utformning och de större
politiska sammanhangen - i första hand den samlade industripolitiken
samt arbetsmarknads- och regionalpolitiken. Det är därför egentligen inte
möjligt att diskutera icke-permanenta stödåtgärder isolerade, utan de måste
placeras in i ett större allmän-politiskt sammanhang. Utredningens
arbete har aktualiserat en rad frågeställningar rörande företeelser utanför
industristödets egentliga sfär.

Betänkandet remissbehandlas f. n. Remisstiden går ut i april 1982.

Vissa utredningar inom statens industriverk angående industripolitiken

De regionala utvecklingsfonderna

Statens industriverk har i utredningen (SIND 1981:7) De regionala utvecklingsfonderna
redovisat erfarenheter av utvecklingsfondernas verksamhet
åren 1978-1981. Man har också sökt bedöma vilken roll utvecklingsfonderna
kan spela med nuvarande resurser. Slutsatserna bygger i
stor utsträckning på enkät- och intervjuundersökningar.

I rapporten konstateras att bankernas utlåning till mindre och medelstora
företag inom tillverkningsindustrin i de åtta regioner som har undersökts
i genomsnitt är 20 gånger större än utvecklingsfondernas. Utredningen
erinrar om att utvecklingsfonderna i nästan alla ärenden samarbetar
med någon bank och att det därför för dessa fonders del i de flesta
kreditärenden blir fråga om att finansiera topplån. I de studerade åtta
regionerna har lån beviljats till uppskattningsvis drygt 800 företag under
1980. Om hänsyn tas till att det även finns ett antal företag som enbart
utnyttjar servicetjänster skulle det totala antalet företag bli ca 950 st. Detta
kan jämföras med att antalet tillverkande småföretag i dessa regioner är
drygt 16000, dvs. man har ”nått” ca 6% av de tillverkande företagen i
målgruppen. Eftersom fondernas kundföretag är relativt sett små utgör
antalet sysselsatta i sådana företag endast ett par procent av sysselsättningen
inom tillverkningsindustrin. Det finns dock stora regionala variationer
mellan ett storstadslän som Stockholms län och ett glesbygdslän som
Norrbottens län. 1 Stockholm är fondens andel relativt sett liten, medan
”påverkansgraden” i Norrbotten är mycket större.

Av undersökningen framgår att företagen genomgående är positiva till
den verksamhet som utvecklingsfonderna bedriver. Den allmänna känne -

NU 1981/82:34

domen bland företagen om de regionala utvecklingsfonderna är god. 92%
av företagen i enkäten känner till något om fondernas verksamhet. Det är
framför allt som kreditorganisationer som utvecklingsfonderna är kända.
Däremot är kunskaperna om fondernas serviceutbud sämre.

Två tredjedelar av kundföretagen uppger sig ha goda erfarenheter av
fondernas verksamhet, medan knappt en tiondel säger sig ha haft dåliga
erfarenheter. Företagen är i stort sett positiva till den verksamhet som
fonderna bedriver. De kredittagande företagen är i allmänhet relativt unga
och har färre anställda än de företag som erhåller kredit på annat håll.
Fondernas kundföretag har i regel utvecklats positivt under senare delen
av 1970-talet.

Industriverket framlägger i utredningen följande förslag rörande utvecklingsfondernas
fortsatta verksamhet.

— Satsa mer på serviceverksamheten och därmed på den uppsökande
verksamheten.

— Bibehåll den allmänna förmedlingsverksamheten.

— Bygg upp kompetens inom sådana serviceområden som motsvarar den
regionala behovsstrukturen.

— Undersök hur serviceinsatser rörande produktutveckling, marknadsföring
och legoförmedling i detalj kan utformas.

— Öka samarbetet mellan enskilda fonder inom serviceområdet.

— Behåll nuvarande nivå på kreditgivningen.

— Öka garantigivningen på bekostnad av rörelselånen. Öka satsningarna
på krediter till produktutveckling och marknadsföring.

— Ändra reglerna för de s. k. produktutvecklingslånen (i enlighet med vad
industriverket tidigare har föreslagit).

— Delegera i ökad omfattning beslut från styrelse till VD- och kanslinivå.
Styrelsen bör främst arbeta med frågor rörande inriktning av verksamheten.

— Ändra styrelsernas sammansättning så att representanter för banker,
näringsliv och näringslivsorganisationer ingår. Dessa styrelseledamöter
skall utses bland personer som f. n. arbetar inom ovanstående områden.

Program för en aktiv strukturanpassningspolitik

I promemorian (SIND PM 1981:14) Program för en aktiv strukturanpassningspolitik
diskuteras hur de statliga industripolitiska insatserna bättre
skall kunna samordnas. Industriverket anför sammanfattningsvis bl. a.
följande:

Ett samlat program för en medveten strukturanpassning måste bygga på
några ledande principer och uppfylla vissa grundläggande krav.

Verksamheten bör vara inriktad på att främja den svenska industrins
internationella konkurrenskraft genom att ta initiativ till, medverka till
samt underlätta en anpassning till förändrade strukturella betingelser. Endast
projekt och företag som bedöms ha överlevnads- och utvecklingsmöjligheter
på sikt bör stödjas.

NU 1981/82:34

Huvudansvaret för att konkreta anpassningsåtgärder utformas och genomförs
måste ligga hos företagen. Verksamheten bör i allt väsentligt ha
karaktär av hjälp till självhjälp.

Strukturanpassningsfrågorna måste kunna hanteras utan att regering och
riksdag behöver ta befattning med enskilda ärenden om insatserna skall
kunna komma igång snabbt och processen kunna genomföras i en mer
”avpolitiserad” atmosfär. Detta förutsätter bl. a. att tillgängliga stödformer
och villkoren för dessa är klart definierade och kända för berörda
intressenter. Inom dessa principiella ramar bör det dock finnas stor frihet
att kombinera olika åtgärdstyper till ett för det enskilda projektet lämpligt
”paket”.

Strukturomvandlingen är en ständigt pågående process. Den berör dock
inte alla branscher, sektorer eller företag inom industrin samtidigt eller
likformigt. Ett samordnat statligt strukturprogram måste därför kunna
bilda en ram för en kontinuerlig verksamhet. Inom denna ram krävs
samtidigt stor flexibilitet såväl när det gäller inriktningen mot olika insatsområden
som åtgärdernas omfattning och utformning i de enskilda fallen.
Programmet sammanhåller således en reguljär permanent verksamhet som
dock alltid sedd ur en berörd industrisektors eller företagsgrupps synvinkel
är tidsbegränsad.

Strukturanpassningsförloppet innefattar grovt förenklat tre faser som
kan kräva olika typer av engagemang från statens sida. De kan beskrivas
som en kunskapsinhämtande och förmedlande fas, en strategi- och åtgärdsutformande
fas samt en period för genomförande av åtgärdsförslag.
Initiativet och ansvaret förskjuts under processen alltmer från samhällsorganen
till företagen i enlighet med grundprincipen att företagen skall ha
huvudansvaret för beslut om och verkställighet av alla omställningsåtgärder.

För att det skall vara möjligt att följa och medverka i hela omvandlingsprocessen
måste inom strukturprogrammets ram finnas medel som är
anpassade till detta utvecklingsförlopp och som samtidigt möjliggör flexibla
och ”situationsanpassade” lösningar.

Selektiv ekonomisk politik och industrins strukturanpassning

Industriverket har vidare nyligen publicerat rapporten (SIND PM
1981:22) Selektiv ekonomisk politik och industrins strukturanpassning. I
studien, som har genomförts av forskare vid företagsekonomiska institutionen
vid Umeå universitet, har industriverket låtit undersöka möjligheterna
att med hjälp av statliga åtgärder, som sätts in i ett tidigt skede,
underlätta strukturanpassningen i icke krisdrabbade branscher. Ett femtontal
tillverkare av sågverksutrustning har ingått i ett delbranschprojekt
som bedrivits under två år. Utredarna har under denna tid nära följt
genomförandet av ett program för denna industri.

Den arbetsmodell som använts i programmet har hämtats från verkets
branschprogram, som riktar sig till de s.k. stödbranschema - teko-, trä-,
glas- och gjuteriindustrierna. Arbetsmetodiken, som har utvecklats under
en följd av år, syftar till att genom olika stimulansåtgärder underlätta
omställningar och stärka konkurrenskraften i de av regering och riksdag
fastställda stödbranscherna. Enligt utredarna styrker studien att denna

NU 1981/82:34

arbetsmetodik är användbar även i en bransch som inte har uttalade
strukturproblem eller befinner sig i en krissituation. Styrkan i arbetsmetodiken
är att den får de inblandade företagen att aktivt medverka i utredningsarbetet,
säger utredarna.

Enligt studien anser de medverkande företagen att det har varit värdefullt
att branschens företag förts samman på ett konstruktivt sätt och att
industriverket har satt igång processer som på sikt kan leda till positiva
förändringar i branschen. Företagen anser också att deras medverkan i
projektet har gett dem en god allmän bild av problem och drivkrafter i
branschen samt att de härigenom har uppmärksammat möjliga handlingsalternativ
av strategiskt värde på sikt. I promemorian föreslås ett ökat
samarbete mellan ett antal företag i branschen samt tillskapande av ett
starkt svenskt konsultföretag med internationell inriktning för att utveckla
de svenska utrustningsföretagens ställning på exportmarknaderna. Studiens
resultat överensstämmer enligt industriverket väl med det förslag
som verket presenterade i den tidigare nämnda promemorian (SIND PM
1981:14) om en strukturanpassningspolitik.

Nya företag — villkor och möjligheter

Industriverket har nyligen publicerat utredningen (SIND 1982:2) Nya
företag — villkor och möjligheter. Utredningen har lämnats till industridepartementet
som underlag för småföretagspropositionen (prop. 1981/
82:118). I utredningen diskuteras olika åtgärder som kan vidtas för att
främja nyetableringen i tillverkningsindustrin och inom viss uppdragsverksamhet.
Utredningen innehåller tre delmoment, nämligen en redovisning
av vissa etableringsfrämjande åtgärder, etablerings- och nedläggningsstatistik
samt en belysning av villkor och möjligheter i samband med företagsetablering.
Utredningen föreslår bl. a. att rådgivningen till företagen förbättras
inom ramen för utvecklingsfondernas företagsservice och att antalet
kurser av ”starta-eget”-typ utökas. Däremot skulle det inte behövas
några nya låneformer, eftersom man anser att det redan i dag finns tillräckligt
med lånemöjligheter för nya företag.

Ägandet i det privata näringslivet

I utredningen (SIND 1980:5) Ägandet i det privata näringslivet har
industriverket redovisat en kartläggning av ägarkoncentrationen inom de
större svenska privata företagen, till vilka även räknats företag ägda av
kooperationen, fackföreningar o. d. I utredningen beskrivs dels det direkta
ägandet i företagen sådant det presenteras i företagens aktiebok samt
röstfördelningen vid de börsnoterade företagens bolagsstämmor, dels det
slutliga ägandet hos ett urval större ägargrupper. Av utredningen framgår
bl. a. följande (s. 15—20).

NU 1981/82:34

Aktieägandet i de större företagen har under 1960- och 1970-talen blivit
allt mer utbrett. Under ett drygt årtionde har antalet aktieägare nära
fyrdubblats. Det är framför allt privatpersoner som köpt aktier i börsnoterade
företag och i företag på den s.k. fondhandlarlistan. Samtidigt som
privatpersonerna ökat i antal har deras aktieposter minskat i storlek.

Tillströmningen av nya privatpersoner bland aktieägarna har dock inte
lett till att de fått en större andel av aktiekapitalet. I stället har olika
juridiska personer, som investmentbolag, försäkringsbolag och rörelsedrivande
aktiebolag, kommit att bli allt större aktieägare. De juridiska personerna
som bara utgör en procent av antalet ägare, kontrollerade t. ex. mer
än hälften av företagens aktiekapital 1976.

Ägandet i företagen är som tidigare starkt koncentrerat till ett antal
större ägare. I de börs- och fondhandlarnoterade företagen var ägandet
1976 något mer koncentrerat än i de företag som undersöktes av koncentrationsutredningen
vid mitten av 1960-talet. De största ägarna hade 1976
stora aktieinnehav i en ökad andel av de undersökta företagen jämfört med
1963. Samtidigt har antalet noterade företag på börsen minskat och förändrats
genom fusioner och försäljningar. Nya företag har också tillförts
börsen. De har i många fall varit familjeföretag med ett koncentrerat
ägande, vilket bidragit till att öka koncentrationen bland börsföretagen.

Ägandet i de övriga privata företagen är naturligtvis ännu mer koncentrerat
än i börs- och fondhandlarnoterade företag. Flertalet är familjeföretag
med en liten ägarkrets där ägandet är samlat hos några få personer.
Ägarkoncentrationen i dessa företag är i huvudsak oförändrad sedan 1960-talets mitt.

Inom industri- och handelsföretag är ägandet mer koncentrerat än inom
investmentbolag och banker. Denna skillnad beror på att det är just de
institutionella placerarna - typ investmentbolag — som förvärvat stora
aktieposter inom industri- och handelsföretagen.

Ägandet i näringslivet är i stor utsträckning koncentrerat till vissa ägargrupper
som ofta har aktier i bolag som i sin tur äger andra företag etc; ett
s. k. ask-i-ask ägande. För att belysa ägarkoncentrationen hos de större
slutliga ägarna har innehavet för 32 ägargrupper studerats 1979. Tillsammans
hade grupperna intressen som överstiger 5 % av rösterna i företag
med drygt 800000 anställda i Sverige, motsvarande 38% av sysselsättningen
i den privata sektorn och 97 % av storföretagens anställda. De största
ägargrupperna är Wallenberg-gruppen (220000 anställda), IndustrivärdenHandelsbanken
(172000), Konsumentkooperationen (103000), AP-fonden
(97000) och Lantbrukskooperationen (86 000).

Stora förändringar har skett för de ägargrupper som studerades av
koncentrationsutredningen 1963. De 17 ägargrupperna som då studerades
hade intressen i företag med 445000 anställda i Sverige. Samma gruppers
innehav 1979 berörde ca 480000 anställda. Ökningen på 8% är större än
sysselsättningsökningen inom den privata sektorn som helhet (4%) under
samma period.

De institutionella ägargruppernas ökade betydelse framgår tydligt när de
tidigare 17 största grupperna jämförs med de 17 grupper som var störst
1979. Investmentbolag och organisationer har ersatt många familjegrupper.
Av de största grupperna var tidigare 14 familjer och 3 institutioner.
1979 var förhållandet det omvända, 5 grupper var familjer och 12 var
institutioner. Sysselsättningen är också i ännu högre grad koncentrerad än
tidigare. Även utan att räkna in de kooperativa och fackliga grupperna

NU 1981/82:34

omfattade de 17 största privata grupperna 1979 ca 590000 anställda eller
30% fler än de största grupperna 1963. När de kooperativa och fackliga
grupperna medräknas berördes 1979 ca 790000 anställda.

Institutionerna har ett betydande inflytande även om de i sin tur är ägda
av ett antal slutliga ägare. Denna ägarkrets är ofta mycket stor vilket gör
att bolagen mer eller mindre är självstyrande. Även om vissa investmentbolag
ser kapitalförvaltningen som det primära syftet kan ett inflytande
utövas för att garantera en effektiv kapitalförvaltning. Det finns även en
tendens att inflytandet över företagen professionaliseras i den meningen
att företagsledningen med dess speciella kompetens får ett allt mer självständigt
inflytande; ett resultat av det ökande kravet på särskild teknisk
och ekonomisk kunskap som de kapitalägande familjerna inte alltid besitter.
Andra faktorer, som arvsskiften med följande arvsskatter och allt
större investeringsbehov i tillverkningsindustrin med emissioner och
ägarspridning som följd, torde också i framtiden medföra att privata familjers
kontroll och inflytande över företagen kan komma att minska
samtidigt som det professionella företagsledandet och de kapitalförvaltande
institutionernas roll ökar. Aktieägarnas inflytande blir därmed mindre
medan företagsledningens inflytande ökar.

Det starkt koncentrerade ägandet har medfört att inflytandet på företagens
bolagsstämmor är samlat till ett fåtal personer. I de börs- och fondhandlarnoterade
företagen hade i genomsnitt 2 personer tillsammans majoritet.
I samtliga fall räcker det med 6 personer för att kontrollera majoriteten
frånsett tre affärsbanker. Det är främst institutioner och andra juridiska
personer som kontrollerar bolagsstämmorna. Av de deltagande rösterna på
de börsnoterade företagens bolagsstämmor 1976 ägdes 80% av juridiska
personer mot 60% 1963. Styrelsen representerade i genomsnitt 40% av de
representerade rösterna vid 1976 års bolagsstämmor genom fullmaktsröster.
Deras egna aktieinnehav motsvarade i genomsnitt mindre än 10%.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att en ökad spridning av
aktieägandet till allt fler privatpersoner har pågått samtidigt som ägandet
koncentrerats och inflytandet över bolagsstämmorna har samlats till allt
färre personer.

Avtal om svensk-norskt industriellt samarbete

Den 25 mars 1981 undertecknades i Oslo ett avtal mellan Sveriges
regering och Norges regering om ekonomiskt samarbete, särskilt på industri-
och energiområdena, m. m. Samtidigt träffades överenskommelse om
tre protokoll till avtalet. Avtalet och protokollen har godkänts av riksdagen
(prop. 1980/81: 189, NU 1980/81:65, rskr 1980/81:427) och därefter ratificerats.
I avtalet förutsätts projekt komma till stånd för samarbete såväl
mellan regeringarna och myndigheter i de två länderna som mellan företag
och organisationer. Parterna förpliktar sig bl. a. att försöka undanröja
hinder för företagssamarbete. Avtalet gäller i 20 år.

Enligt ett av de tre protokollen till samarbetsavtalet överenskom Sveriges
regering och Norges regering att gemensamt bilda en fond för svensk -

NU 1981/82:34

norskt industriellt samarbete. Fonden, som har formen av en stiftelse,
inrättades genom regeringsbeslut den 20 augusti 1981.

Fonden har till ändamål att genom lån på fördelaktiga villkor stödja
projekt som avser samarbete mellan svenska och norska företag syftande
till teknisk eller marknadsmässig utveckling av sådana företag på det
industriella området.

Enligt protokollet skall parterna tillsammans tillskjuta 250 milj. svenska
kronor till fonden. Av beloppet tillskjuter Sverige 37,5 milj. kr. per den 1
januari 1982, 1983, 1984 och 1985. Resterande belopp tillskjuts till 50% av
Sverige och till 50% av Norge vid tidpunkter som parterna senare kommer
överens om. Senare ökning av fonden kan parterna träffa avtal om. Vid
fördelningen skall hänsyn då tas till storleken av de två ländernas ekonomier.
Sverige och Norge har vardera utsett tre ledamöter och tre suppleanter
i fondens styrelse. Ordförande under år 1982 är generaldirektören Gunnar
Söder.

Industriellt samarbete inom Nordiska ministerrådet

Nordiska ministerrådet godkände vid sitt möte i Helsingfors i februari
1982 två nya arbetsplaner inom samarbetsområdena energi och industri. I
båda planerna läggs stor vikt vid att en ökad koordinering sker av den
nationella forskningsverksamheten, så att möjligheterna till nordiskt samarbete
klart förbättras.

Den industripolitiska arbetsplanen siktar till att den nordiska industrins
internationella konkurrensförmåga skall förstärkas. Bl. a. skall industrisamarbetet
mellan de nordiska länderna underlättas för att Norden skall
kunna utvecklas till hemmamarknad för nordisk industri. De nordiska
industriministrarna upprepade sitt förord beträffande en avsevärd höjning
av Nordiska industrifondens årsanslag för 1983 i syfte att stärka fondens
kapacitet inom sådana forsknings- och utvecklingsområden som bidrar till
den nordiska industrins internationella konkurrensförmåga och framtidsutsikter.
Ministerrådet hänvisade därvid även till ett uttalande av nordiska
statsministermötet i december 1981, i vilket de nordiska samarbetsuppgifterna
inom teknologi och forskning särskilt framhävdes.

Den energipolitiska arbetsplanen bygger på riktlinjer som ministerrådet
antog för två år sedan, då man beslöt att hålla regelbundna energiministermöten.
Arbetsplanen omfattar följande områden: energibesparing, energiplanläggning,
introduktion av nya och förnybara energikällor, alternativa
drivmedel, energiforskning, kolsamarbete, olja och naturgas, samt internationellt
energisamarbete. — I syfte att det nordiska samarbetet på olje- och
gasområdet skall förstärkas fick nordiska ämbetsmannakommittén för industri-
och energipolitik i uppdrag att identifiera och framställa förslag för
undanröjande av hinder som i dag kan existera beträffande ett fördjupat
samarbete inom olje- och gasområdet i Norden. Ministerrådet nämnde som

NU 1981/82:34

exempel på dylika områden inköp, raffinering, transport, prospektering,
utvinning, utbildning och utbyte av tekniskt kunnande. En första rapport
skall framläggas för ministerrådet under år 1982.

Vid ett gemensamt möte överläde energi- och industriministrarna om
olje- och gassamarbete särskilt på Nordkalotten. En färsk rapport om
naturgas i Norden bildade utgångspunkten för denna diskussion. Överläggningarna
skall fortsätta på tjänstemannaplanet.

Utskottet

Inledning

1 detta betänkande behandlar utskottet en rad motionsyrkanden rörande
industripolitikens inriktning och utformning. Efter ett inledande avsnitt om
allmänna riktlinjer för näringspolitiken följer avsnitt om statlig strukturfond,
nordiskt industripolitiskt samarbete, regional industripolitik, institutionellt
aktieägande samt teknisk forskning och utveckling.

Vissa frågor av liknande natur, men med närmare anknytning till regeringens
förslag i budgetpropositionen (prop. 1981/82:100 bil. 17), behandlar
utskottet i betänkandet NU 1981/82:33.

Allmänna riktlinjer för näringspolitiken

I sex motioner framläggs förslag om näringspolitikens fortsatta inriktning.

Socialdemokraterna hävdar i sin partimotion 1981/82:1488 att de borgerliga
regeringarnas industripolitik har misslyckats. Industriproduktionen
har stagnerat eller snarast gått tillbaka. Industrins investeringar ligger år
efter år på en otillfredsställande låg nivå. För att åstadkomma en vändning
krävs enligt motionen att ett brett handlingsprogram sätts in. En målmedveten
selektiv industripolitik betecknas som ett nödvändigt och naturligt
led i ett sådant program. I motionen föreslås att man från statens sida skall
i organiserade former ta upp överläggningar med näringslivet om hur de
expansionsmöjligheter som finns i industrin praktiskt skall tas till vara. Ett
antal frågor som bör tas upp vid diskussionerna anges i motionen.

Moderata samlingspartiet framför i partimotionen 1981/82:2052 förslag
om hur marknadsekonomin och den fria konkurrensen kan stärkas. Detta
bör enligt motionärerna ske bl. a. genom en förbättrad lönsamhet och
genom ett särskilt åtgärdsprogram för de mindre och medelstora företagen.
Omsorgen om den enskilda äganderätten och om den fria handeln är andra
hörnpelare i detta partis program för näringspolitiken, vilket i stor utsträckning
ger uttryck för tankegångar liknande dem som industristödsutredningen
har presenterat i betänkandet (SOU 1981:72) Att avveckla en
kortsiktig stödpolitik I.

NU 1981/82:34

Två av de nu aktuella motionerna kommer från folkpartihåll. I den ena,
1981/82:1045, anges vissa huvuddrag i en på liberal grund utformad näringspolitik.
Det primära målet för en sådan politik är att lönsamheten i
industrin ökas, vilket skall åstadkommas bl. a. genom en förstärkning av
marknadsekonomin och en förbättring av småföretagandets villkor. En
spridning av makten i och till företagen samt ett decentraliserat ägande är
andra inslag i en sådan politik. I den andra motionen, 1981/82:1054, anförs
att den statliga industripolitiken främst bör inriktas på insatser på forskningsområdet
och skatteområdet, varvid syftet skall vara att stimulera
olika former av småföretagande. I de två nu nämnda motionerna framläggs
därutöver åtskilliga konkreta förslag till åtgärder.

Vänsterpartiet kommunisterna presenterar i motionerna 1981/82:366
och 1981/82:1057 ett statligt industrialiseringsprogram som syftar till att
100000 nya industriarbeten skall skapas under en tioårsperiod. I programmet
ingår punkter om en nationalisering av de största företagen i landet, en
ökad satsning på hemmamarknaden och en decentralisering av alla samhällsägda
industrier ”för att mobilisera de arbetandes kapacitet”.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagen i juni 1981 godkände
förslag från regeringen om inriktningen av den framtida industripolitiken
(prop. 1980/81:130, NU 1980/81:64, rskr 1980/81:425). Industripolitiken
bör, enligt vad som anfördes i propositionen, främja ett decentraliserat
ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens principer och präglat
av socialt ansvar och god resurshushållning. Systemet möjliggör, framhölls
det, ett brett deltagande i beslutsprocessen och en smidig anpassning
till lägen med nya förutsättningar. Samhällets roll poängterades bl. a. genom
uttalandet att en marknadshushållning kräver en mängd samhällsfunktioner
som stödjer eller korrigerar marknadens funktionssätt. Näringspolitikens
inriktning på mångfald och decentraliserat inflytande skulle
enligt propositionen kunna befordras genom att ingripanden sker mot
skadlig kartell- och monopolbildning och genom att ekonomisk maktkoncentration
motverkas. Å andra sidan bör, framhölls det, stimulansåtgärder
vidtas avseende bl. a. ägande- och beskattningsförhållandena. Som fyra
övergripande industripolitiska mål i det rådande ekonomiska läget angavs
(1) att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad
export och minskad import bidra till den externa balansen, (2) att öka
effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga resursutrymme
åt andra samhällssektorer, (3) att utveckla industrin så att den
kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser
samt (4) att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla
former.

Enligt utskottets uppfattning bör dessa för knappt ett år sedan av regeringen
formulerade och av riksdagen godkända mål för industripolitiken
fortfarande styra statsmakternas agerande när det gäller insatser på det
industripolitiska området. Utskottet konstaterar också att de förslag som

NU 1981/82:34

har framlagts i de här aktuella motionerna från moderata samlingspartiet
och från folkpartiets företrädare i utskottet i allt väsentligt syftar mot de
mål som har ställts upp i propositionen.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka betydelsen av att
Sverige har ett konsumentstyrt, mångsidigt och differentierat näringsliv.
Med anledning av de olika förslag och synpunkter som har framförts i
motionerna vill utskottet härutöver anföra följande.

Lönsamheten inom industrin är alltjämt otillräcklig. Följden härav har
blivit produktionsinskränkningar och sjunkande sysselsättning. Industristödsutredningen
har i betänkandet (SOU 1981:72) Att avveckla en kortsiktig
stödpolitik I dragit vissa slutsatser om hur en framsynt industripolitik
bör bedrivas. Den bör enligt utredningen bl. a. bygga på att företagens
kostnader minskas samt att produktiviteten och därmed lönsamheten förbättras.
Det måste enligt utskottets mening slås fast att en utbyggnad av
industrin inte är möjlig att åstadkomma utan förbättrad lönsamhet. Vinsten
utgör en nödvändig stimulans för förändringar och en förutsättning för
nyinvesteringar. En förbättrad lönsamhet förutsätter givetvis ökad produktivitet.

Om förutsättningarna för näringslivet i dess helhet skall kunna förbättras,
vilket är näringspolitikens syfte, gäller att marknadsekonomin måste
stärkas på skilda sätt, främst genom näringspolitiska åtgärder av generell
natur. Marknadsekonomin bygger på decentraliserade beslut, på konsumentstyrning,
på avtalsfrihet och på fri prisbildning. Det ankommer på
staten att fastställa ramarna för företagens verksamhet och att ta ansvar för
den ekonomiska balansen. En statlig detaljstyrning av näringslivet inverkar
hämmande på dess utvecklingskraft och förmåga att anpassa sig till
förändringar. Selektiva näringspolitiska insatser bör därför tillgripas med
varsamhet, t. ex. för att säkerställa att strukturomvandlingen sker i socialt
acceptabla former. Prisreglerande åtgärder bör tillgripas endast undantagsvis.
Enligt utskottets mening bör vidare friheten på kredit- och kapitalmarknaden
allmänt sett vidgas och företagsbeskattningen utformas så att
den stärker näringslivets konkurrensförmåga. Utskottets inställning när
det gäller omsorgen om en väl fungerande marknadsekonomi leder vidare
till slutsatsen att en lagstiftning om obligatorisk avsättning av vinstmedel
eller löneandelar till fackligt eller på annat kollektivt sätt styrda fonder inte
kan accepteras. Den maktkoncentration som ett sådant system skulle leda
till är ägnad att urholka marknadsekonomin och kan på längre sikt leda till
att denna avskaffas.

Svensk ekonomi och svenskt näringsliv är i hög grad beroende av
framgångar på exportmarknaden. En viktig del i Sveriges handlande på det
internationella området måste därför vara att slå vakt om den fria handeln
och verka för fortsatta liberaliseringsåtgärder. Sverige måste i sitt eget
intresse avstå från regleringar med protektionistisk inriktning.

Det är enligt utskottets mening vidare av särskild betydelse att situa -

NU 1981/82:34

tionen för de små och medelstora företagen förbättras. Förslag med denna
inriktning har nyligen lagts fram av regeringen i småföretagspropositionen
(prop. 1981/82:118), vilken utskottet avser att behandla senare under
våren. Utskottet vill i detta sammanhang endast understryka vikten av att
arbetet på att stärka de små och medelstora företagens ställning fortsätter.
Åtgärder kan behöva sättas in på flera områden. Exempelvis vill utskottet
erinra om att frågan huruvida särskilda regler bör införas för mindre
aktiebolag tidigare har diskuterats av riksdagen (LU 1980/81:4). Utskottet
utgår från att regeringen följer utvecklingen på bolagsrättens område.
Frågan om en särskild bolagsform för de mindre företagen bör prövas när
så visar sig påkallat. Det är vidare, inte minst ur småföretagarsynvinkel,
viktigt att de regionala utvecklingsfonderna erhåller tillräckliga resurser
för att kunna göra konstruktiva insatser för att stärka näringslivet. Dessa
insatser får emellertid inte leda till att konkurrensen på marknaden snedvrids.
Utskottet vill också understryka betydelsen av att bankerna ökar
sina insatser när det gäller att försöija företagen med kapital och av att
statsmakterna genom skilda åtgärder underlättar för bankerna att göra
detta. Eventuellt kan det av dessa skäl bli erforderligt med ändringar i
banklagstiftningen.

De statsägda företagen kommer i vår att diskuteras i riksdagen i samband
med behandlingen av regeringens proposition (prop. 1981/82:125) om
tilläggsbudget III till årets statsbudget. Regeringen har också aviserat att
den avser att i höst förelägga riksdagen en proposition om Statsföretags
verksamhet. Utskottet saknar därför anledning att i detta betänkande
närmare gå in på frågor rörande den statliga företagsamheten men vill helt
allmänt framhålla att förekomsten av statsägda företag inte får vara ett
självändamål. Sådana företag bör i princip skötas på vanliga företagsekonomiska
grunder och bör alltså kunna såväl expandera som läggas ned eller
avyttras.

Utskottet vill även trycka på behovet av att kontakterna mellan universiteten
och företagen när det gäller teknisk forskning och utveckling intensifieras,
exempelvis i den formen att högteknologiska och kunskapsintensiva
företag kan etableras och drivas i nära samverkan med universitet och
högskolor.

De förslag och synpunkter som framförs i de här behandlade motionerna
från moderata samlingspartiet och från folkpartihåll ligger väl i linje med
och utvecklar de riktlinjer för industripolitiken som riksdagen godkände
våren 1981. Det finns enligt utskottets mening därför inte någon anledning
för riksdagen att nu göra något särskilt uttalande av den innebörd som
föreslås i motionerna 1981/82:1045 (fp), 1981/82:1054 (fp) och 1981/
82:2052 (m). Dessa bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida såvitt nu är i fråga.

När det gäller det förslag till inriktning av industripolitiken som skisseras
i den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1488 finner utskottet sam -

NU 1981/82:34

manfattningsvis, utan att gå in på en närmare analys av de enskilda förslagen,
att motionen präglas av en annan grundsyn på industripolitiken än den
som utskottet har ställt sig bakom nu och för ett år sedan. Vad angår
motionärernas förslag om överläggningar i organiserad form mellan staten,
näringslivet och de anställda vill utskottet erinra om att industriministern i
budgetpropositionen (prop. 1981/82:100, bilaga 17 s. 19) har aviserat sin
avsikt att inbjuda de fackliga organisationerna och representanter för näringslivet
till överläggningar kring hur samhället och parterna gemensamt
skall hantera frågor som rör industrins strukturomvandling. På grundval av
det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:1488 (s) i denna del.

Ett genomförande av de förslag rörande näringspolitikens inriktning som
läggs fram i motionerna 1981/82:366 (vpk) och 1981/82: 1057 (vpk) skulle
leda till att det marknadsekonomiska systemet undanröjdes och ersattes
med en hårt dirigerad planekonomi. Utskottet kan inte ställa sig bakom
förslagen och avstyrker följaktligen motionerna i dessa delar.

Struktur- och utvecklingsfond

I två socialdemokratiska partimotioner, 1981/82:1488 om industripolitiken
och 1981/82:2138 (med motivering i motion 1981/82:2133 om energiförsörjningen
m. m.), tar man upp frågan om inrättande av en statlig
struktur- och utvecklingsfond. Fondens primära uppgift skulle vara att
förbättra företagens försörjning med riskkapital. Den skulle vidare vara ett
instrument för att åstadkomma en önskvärd expansion på områden med
utvecklingsmöjligheter. En annan viktig uppgift för fonden skulle vara att
medverka vid finansieringen av investeringsprojekt som på grund av sin
storlek eller riskfylldhet annars skulle vara svåra att finansiera. Fonden
skulle drivas i stiftelseform och i första hand finansieras genom en särskild
avgift på företagens lönesumma.

Förslag om inrättande av en särskild struktur- och utvecklingsfond har
sedan år 1977 flera gånger lagts fram av socialdemokraterna. Förslagen har
varje gång avstyrkts av näringsutskottet (NU 1976/77:35, 1977/78:24,
1977/78:3 y, 1978/79:1 y, 1978/79:59, 1979/80:2 y, 1979/80:43, 1980/
81:17, 1980/81:64) och vid flera tillfällen även av finansutskottet, med
reservation av de socialdemokratiska ledamöterna, och de har avslagits av
riksdagen.

Utskottet har riktat en rad grundläggande invändningar mot förslaget om
en struktur- och utvecklingsfond. Som utskottet senast anförde våren 1981
(NU 1980/81:64) innebär förslaget att regeringen skall få ett långtgående
bemyndigande att för kapitalinsatser inom näringslivet inrätta en ny institution
vid sidan av dem som redan finns och vid sidan av den omfattande
verksamhet till stöd för särskilda branscher och företag som statsmakterna
redan är engagerade i. Härutöver bör erinras särskilt om de stora finansiella
resurser som statsmakterna ställt till Industrifondens förfogande för
bl. a. sådana ändamål som föreslagits i den då aktuella motionen.

NU 1981/82:34

Liksom tidigare anser utskottet att det inte finns underlag för ett beslut
av riksdagen om inrättande av en sådan fond som föreslås i motionen. Till
det anförda vill utskottet lägga att den bristande lönsamheten inom industrin
f. n. torde vara ett betydligt allvarligare problem än bristen på kapital.
Lönsamhetssituationen torde inte på något avgörande sätt förbättras genom
tillkomsten av en sådan fond som motionärerna föreslår. På grundval
av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/82:1488 (s) och 1981/
82:2138 (s) i denna del.

Regional industripolitik

Under denna rubrik behandlar utskottet två motioner vari framförs
önskemål om särskilda industripolitiska satsningar i Värmlands län resp. i
Göteborgs och Bohus län.

I motion 1981/82:2006 (s) föreslås olika åtgärder för att främja den
industriella utvecklingen i Värmland. Innebörden av det förslag som är
aktuellt i detta sammanhang är att den regionala utvecklingsfonden i länet
skall tillföras ytterligare 4 milj. kr. som ”riskkapital för industriella projekt”.
Medlen bör enligt motionärerna användas bl. a. för en kartläggning
av vilka särskilda insatser som behöver göras i de företag m. m. som direkt
eller indirekt har drabbats av Vänerskogs konkurs.

Utskottet vill erinra om att riksdagen under våren 1981 (AU 1980/81:23,
rskr 1980/81: 233) har beslutat om stöd på upp till 20 milj. kr. till fortsatta
insatser för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län. Medlen
får användas för olika åtgärder. En del av medlen disponeras av
utvecklingsfonden i länet och kan användas för bl. a. sådana ändamål som
avses i motionen. Härutöver bör framhållas att regeringen nyligen i sin
proposition om regionalpolitiken (prop. 1981/82:113 s. 188 f.) har föreslagit
en förstärkning av de regionala utvecklingsinsatserna med ca 75 milj. kr.
till 275 milj. kr. Medlen skall disponeras av länsstyrelserna för bl. a.
lokaliseringsbidrag i stödområdena A-C (en stor del av kommunerna i
Värmland har förts till stödområde C), för investeringsbidrag utanför stödområdet
och - 50 milj. kr. - för regionalt utvecklingsarbete. Det ankommer
på länsstyrelserna att fördela medlen mellan de angivna ändamålen
och lämna föreskrifter och riktlinjer till de organ i länet som skall fatta
beslut i de enskilda fallen. Moderata samlingspartiet godtar i partimotionen
1981/82:2052 dessa förslag. Samtidigt lägger partiet fram förslag om en
övergång till mer generellt verkande åtgärder. Dessa syftar till att förbättra
konkurrensläget även för företag som redan finns. I samma mån som dessa
åtgärder byggs ut kan enligt motionerna de selektiva stödinsatserna avvecklas.
Riksdagen kommer att ta ställning till förslagen i propositionen
och motionerna senare under våren. Av de medel som för innevarande
budgetår anvisats för motsvarande ändamål har, enligt vad utskottet inhämtat,
Värmlands län erhållit ca 13 milj. kr., eller knappt 1%. — Vad

NU 1981/82:34

angår stöd till de företag som har drabbats av Vänerskogs konkurs vill
utskottet erinra om att den av regeringen tillsatta s.k. strukturgruppen
under generaldirektör Lennart Schottes ledning har till uppgift bl. a. att
föreslå en samordning mellan krisföretagen i skogsindustrin i Mellansverige
och att följa virkesmarknaden i berörda områden. Gruppens arbete
torde på längre sikt kunna bli av värde även för andra företag och entreprenörer
i Värmland än dem som direkt omfattades av konkursen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att en ökad medelstilldelning i enlighet
med motionsyrkandet till den regionala utvecklingsfonden i Värmland
f. n. inte kan anses påkallad. Motion 1981/82: 2006 (s) avstyrks följaktligen
i denna del.

Med sikte främst på näringspolitiska problem i Göteborgsregionen föreslås
i motion 1981/82:318 (vpk) att riksdagen hos regeringen skall begära
en samordnad industriplanering, innebärande dels att varvens, rederiernas
och hamnarnas verksamhet ingår i en samhällsplan för utrikeshandel och
transporter, dels att hänsyn tas till den tunga industrins behov av förnyelse
och omläggningar — föranledda av kostnadsläget — samt till denna industris
miljöproblem och energisituation.

Motsvarande yrkanden avslogs förra året av riksdagen (NU 1980/81:64).
Näringsutskottet uttalade emellertid att motionärerna hade fäst uppmärksamheten
på viktiga samband, som ibland kanske inte hade vunnit tillräckligt
beaktande. Vad utskottet då anförde kan fortfarande äga viss giltighet.
Utskottet vill därför ånyo (jfr s. 27) erinra om att industriministern har
anmält sin avsikt att inbjuda företrädare för näringslivet och de fackliga
organisationerna till överläggningar kring hur samhället och parterna gemensamt
skall hantera frågor som rör industrins strukturomvandling
(prop. 1981/82:100 bilaga 17 s. 19). Vid dessa överläggningar bör ämnen
med anknytning till de frågor som aktualiseras genom motionen kunna tas
upp. Utskottet är emellertid inte berett att ställa sig bakom de mycket
långtgående krav på nya planeringsinsatser som motionärerna föreslår.
Motionen avstyrks sålunda.

Institutionellt aktieägande

I motion 1981/82:1468 (c) tar man upp det förhållandet att s.k. institutionella
aktieägare (fonder, stiftelser, investmentbolag etc.) under senare
år har fått ett allt större ägarinflytande i de börsnoterade företagen. Motionärerna
vill att statsmakterna skall överväga om det institutionella aktieägandets
expansion kan och bör begränsas. De föreslår att regeringen skall
uppmanas att lägga fram förslag med denna innebörd. En delfråga av
särskilt intresse i sammanhanget är enligt motionärerna vilken roll aktiemarknaden
skall spela i framtiden.

Utskottet vill till en början framhålla att aktieägandet i de större företagen
under 1960- och 1970-talen har blivit alltmer utbrett. Under ett drygt

NU 1981/82:34

årtionde har antalet aktieägare nära fyrdubblats. Samtidigt som de privata
aktieägarna har ökat i antal har dock deras aktieposter minskat i storlek.
Statens industriverk har i utredningen (SIND 1980:5) Ägandet i det privata
näringslivet redovisat uppgifter bl. a. om hur aktieägandet i de börsnoterade
företagen fördelar sig mellan enskilda ägare och institutioner. En kortfattad
redogörelse för utredningens slutsatser har lämnats i det föregående
(s. 19 f.). Sammanfattningsvis ger utredningen vid handen att tillströmningen
av nya privata aktieägare inte har lett till att privatpersoner har fått en
större andel av aktiekapitalet. I stället har olika juridiska personer, som
investmentbolag, försäkringsbolag och rörelsedrivande aktiebolag, kommit
att bli allt större aktieägare. Trots att de endast utgör en procent av
antalet aktieägare kontrollerade de (år 1976) mer än hälften av företagens
aktiekapital. De 32 ägargrupper som utredningen särskilt studerat hade år
1979 tillsammans intressen som översteg 5% av rösterna i företag med
drygt 800000 anställda i Sverige.

Utredningens resultat stöder alltså motionärernas beskrivning av situationen
när det gäller det ökande institutionella aktieägandet. Utredningens
analys ger dock inte underlag för någon bedömning angående den lämpligaste
utvecklingen när det gäller institutionernas inflytande över de större
företagen. I detta sammanhang vill utskottet peka på aktiesparfondernas
utveckling under de allra senaste åren. Utskottet anser att man också
måste se till de intressen och den kompetens som olika aktieägare representerar.
Det institutionella aktieägandet kan ha både för- och nackdelar.

Härutöver kan erinras om att stiftelseutredningen (Ju 1975:01; ordförande:
president Leif Ekberg) har i uppdrag att se över lagstiftningen om
stiftelser. Utskottet har erfarit att utredningen under sitt arbete diskuterat
frågor med viss anknytning till dem som aktualiserats genom motionen.
Utredningen väntas lägga fram sitt betänkande under hösten 1982.

Utskottet utgår från att regeringen noga följer vad som händer på området.
Något uttalande från riksdagens sida är enligt utskottets mening ej
erforderligt. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
1981/82:1468 (c).

Teknisk forskning och utveckling

Utskottet behandlar i detta avsnitt tre motioner rörande sophanteringsteknik,
konferens om resurssnål teknik och produktionstekniskt centrum i
Trollhättan.

I motion 1981/82: 1604 (vpk) föreslås att Svenska Varv AB skall ges
möjlighet att utveckla en inhemsk teknik för återvinning och sophantering.
Motionärerna anser att utvecklingskostnaderna härför skall bestridas av
staten.

Utskottet har självfallet inget att invända emot att Svenska Varv utvecklar
en teknik för återvinning och sophantering, förutsatt att tekniken är

NU 1981/82:34

kommersiellt gångbar. För detta bör Svenska Varv kunna erhålla finansiellt
stöd på vanliga vägar, exempelvis genom styrelsen för teknisk utveckling.
Däremot kan utskottet inte ställa sig bakom förslaget att Svenska
Varv skall erhålla ett särskilt statligt stöd för att utveckla denna teknik. På
grundval av det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:1604 (vpk).

Förslag om att Sverige skall ta initiativ till en internationell konferens
om resurssnål teknik läggs fram i motion 1981/82:2086 (c). Där anförs att
konferensens utgångspunkt skall vara den deklaration som FN:s ekonomiska
kommission för Europa antog år 1979 och i vilken resurssnålhet
definieras som ”praktisk tillämpning av kunskaper, metoder och medel för
att uppfylla mänskliga behov genom det mest rationella utnyttjandet av
naturtillgångar och energi samt skydd av miljön”.

Utskottet är ense med motionärerna om det önskvärda i att en ökad
medvetenhet om resursslöseriet i världen vinner insteg på skilda håll.
Internationella konferenser av den typ motionärerna syftar på kan givetvis
vara ett sätt att utbreda denna medvetenhet. Enligt vad utskottet erfarit
förekommer också konferenser och symposier med den allmänna inriktning
som motionärerna givit uttryck för. Utskottet vill också peka på att
statens stöd till skilda tekniska forsknings- och utvecklingsprogram, inte
minst inom energiområdet, till stor del har den inriktning som avses i
motionen. Utskottet förutsätter att regeringen följer dessa frågor med
uppmärksamhet och tar erforderliga initiativ när så är lämpligt. Med hänsyn
härtill finns det f. n. inte någon anledning för riksdagen att rikta en
sådan begäran till regeringen som föreslås i motionen. Denna avstyrks
följaktligen.

I motion 1981/82:445 (s) föreslås att regeringen skall låta utreda frågan
om inrättande av ett produktionstekniskt centrum i Trollhättan. Enligt
motionärerna talar flera skäl för att Trollhättan får ett sådant centrum.
Trollhättan har redan en tekniskt kvalificerad industri och ett gymnasium
med teknisk linje. Vidare använder Sveriges mekanförbund Volvo Flygmotor
AB:s anläggningar för vidareutbildning av produktionstekniker. Ett
samarbete med Chalmers tekniska högskola i Göteborg skulle lätt kunna
etableras.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att förutsättningarna för en
verksamhet som är inriktad på teknisk forskning och utveckling är goda i
Trollhättan. Utskottet vill emellertid erinra om att de regionala utvecklingsfonderna
har tillkommit bl. a. för att främja produktutveckling i
former som är anpassade efter olika regioners behov och önskemål. Enligt
utskottets mening bör det i första hand ankomma på länets utvecklingsfond
att i samarbete med andra regionala och lokala organ bedöma behovet av
den form av produktionstekniskt centrum som motionärerna förespråkar.
Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på att regeringen i proposition
1981/82:123 om samordnad datapolitik (bilaga 5) har föreslagit att
regionala Verkstadstekniska utredningscentra (VUC) skall lokaliseras till

NU 1981/82:34

orter med teknisk högskola. Däijämte föreslås i propositionen att ett
produktionstekniskt utvecklingscentrum för processindustrin (PUP) skall
byggas upp. Frågan om hur denna verksamhet skall organiseras bör dock
enligt industriministern övervägas ytterligare. Propositionen jämte motioner
kommer i denna del att behandlas av utskottet senare under detta
riksmöte. På grund av det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:445
(s).

Nordiskt industripolitiskt samarbete

Önskemål om ett intensifierat nordiskt samarbete på det industripolitiska
området förs fram i tre motioner (alla s).

I partimotionen 1981/82:1488 föreslås ett tillkännagivande av riksdagen
om dels en förstärkning av resurserna för nordiskt industripolitiskt samarbete,
dels ett fördjupat nordiskt samarbete i fråga om teknisk forskning och
utveckling. Det senare yrkandet återfinns även i socialdemokraternas motion
1981/82:2138 om energiförsöijningen. Motionärerna anför att det i de
nordiska länderna finns en likartad syn på vilken samhällsutveckling som
är önskvärd och på statens roll i denna utveckling. För svenskt vidkommande
är det enligt motionärerna väsentligt att hålla en högre industripolitisk
beredskap för att stödja olika samarbetsinitiativ inom näringslivet. Ett
sätt kan vara att regeringen utser en särskild sakkunnig eller statssekreterare
för det nordiska industripolitiska samarbetet. Vissa områden bör
prioriteras inom ramen för ett sådant samarbete, däribland frågor om
teknisk forskning och utveckling samt offentlig upphandling. - I motion
1981/82:444 föreslås, såvitt nu är i fråga, att norra Älvsborgs län uppmärksammas
i det svensk-norska industrisamarbetet. De olika förslag som
framläggs i motionen (se s. 8) motiveras bl. a. med länets närhet till Norge
och till att ett begränsat sådant samarbete redan finns.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet framhålla
att det nordiska samarbetets långa tradition och karaktär gör att Norden
ter sig som en naturlig ram för samarbete på industripolitikens och den
tekniska forskningens områden. Redan i dag förekommer det samarbete på
dessa båda fält. Det ekonomiska samarbetet i Norden understöds aktivt av
de enskilda ländernas regeringar och av de nordiska samarbetsorganen,
exempelvis Nordiska industrifonden, Nordiska investeringsbanken och —
såvitt avser Sveriges samarbete med Norge — Fonden för svensk-norskt
industriellt samarbete. På forskningsområdet utgör Nordforsk, Nordiska
institutet för teoretisk atomfysik och Nordiska forskarkurser exempel på
samarbete på nordisk basis. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
(s. 22 f.) har Nordiska ministerrådet vid sitt möte i Helsingfors i
februari i år godkänt två nya arbetsplaner inom samarbetsområdena energi
och industri. I båda planerna läggs stor vikt vid att en ökad koordinering av
den nationella forskningsverksamheten sker så att möjligheterna till nor -

NU 1981/82:34

diskt samarbete klart förbättras. Ministerrådet har även tagit initiativ till
åtgärder ägnade att undanröja de hinder som i dag existerar när det gäller
ett fördjupat samarbete inom olje- och gasområdet i Norden.

Enligt utskottets mening är det av stor betydelse att det nordiska samarbetet
breddas och intensifieras på skilda områden. Av den lämnade redogörelsen
framgår att under senare år en rad initiativ tagits för att fördjupa
detta samarbete. Det framgår också att ett omfattande samarbete redan
pågår på skilda områden. Det är naturligtvis önskvärt att regeringen håller
en hög industripolitisk beredskap för att stödja olika samarbetsinitiativ
inom näringslivet, och utskottet utgår från att regeringen följer dessa
frågor med uppmärksamhet. Mot bakgrund av det anförda finns det inte
anledning för riksdagen att göra något särskilt tillkännagivande med anledning
av motionerna 1981/82:1488 (s) och 1981/82:2138 (s), vilka därför
avstyrks i dessa delar.

Vad avser situationen för norra Älvsborgs län vill utskottet understryka
vikten av att det svensk-norska industrisamarbetet fördjupas, inte minst i
gränsregionerna. Uppgiften att upprätta ett sådant program för näringslivets
utveckling i denna region som föreslås i motionen måste emellertid
enligt utskottets mening i första hand ligga på de regionala och lokala
statliga organen, helst i samarbete med näringslivets organisationer. Riksdagen
bör därför inte genom något särskilt uttalande binda regeringen i
denna fråga. Motion 1981/82:444 avstyrks alltså i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna riktlinjer för näringspolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:1045 och 1981/82:1054,
motion 1981/82:1488 yrkande 1 och motion 1981/82:2052 yrkande
1,

2. beträffande ett statligt industrialiseringsprogram m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:366 och 1981/82:1057,

3. beträffande struktur- och utvecklingsfond

att riksdagen avslår motion 1981/82:1488 yrkande 9 och motion
1981/82:2138 yrkande 8,

4. beträffande industripolitisk satsning i Värmland

att riksdagen avslår motion 1981/82:2006 yrkande 5,

5. beträffande samordnad industriplanering
att riksdagen avslår motion 1981/82:318,

6. beträffande institutionellt aktieägande
att riksdagen avslår motion 1981/82:1468,

7. beträffande teknik för sophantering

att riksdagen avslår motion 1981/82:1604,

NU 1981/82:34

8. beträffande konferens om resurssnål teknik
att riksdagen avslår motion 1981/82:2086,

9. beträffande produktionstekniskt centrum i Trollhättan
att riksdagen avslår motion 1981/82:445,

10. beträffande nordiskt industripolitiskt samarbete

att riksdagen avslår motion 1981/82:1488 yrkandena 12 och 13
och motion 1981/82:2138 yrkande 10,

11. beträffande samarbete mellan Norge och norra Älvsborgs län
att riksdagen avslår motion 1981/82:444 yrkande 3.

Stockholm den 20 april 1982

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m), Lilly
Hansson (s), Thage Peterson (s), Tage Adolfsson (m), Lennart Pettersson
(s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Christer Eirefelt (fp), Birgitta
Johansson (s) och Ivar Franzén (c).

Reservationer

av Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson och Rune Jonsson (alla s)

1. Allmänna riktlinjer för näringspolitiken (mom. 1)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som boljar på s. 24 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 27 med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att den svenska industrin under senare år alltmer
försvagats. Industriproduktionen har minskat från mitten av 1970-talet.
Industrins investeringar, som föll mycket kraftigt från 1976 till 1978, ligger
år efter år kvar på en nivå som är helt otillfredsställande. Regeringen har
inte lyckats åstadkomma någon avgörande förbättring av den svenska
industrins villkor. Inte heller i årets budgetproposition redovisas en politik
som kan vända utvecklingen.

För att åstadkomma en sådan vändning krävs enligt utskottets uppfattning
att ett brett handlingsprogram sätts in, med åtgärder på många av
politikens olika områden. Ett sådant program redovisas i den socialdemokratiska
partimotionen.

Där presenteras insatser - utöver den på det industripolitiska området
— inom bostadsbyggandet, på energi- och trafikområdet och inom den

NU 1981/82:34

tekniska forskningen. Sammantaget innebär programmet en kraftig stimulans
av den svenska industrin. Insatserna för att öka såväl nybyggande
som underhåll av bostäder leder till förbättrade avsättningsmöjligheter
inom sektorer av industrin som i dag har mycket stora problem. Det gäller
inte minst många mindre och medelstora företag. Investeringsprogrammen
inom energi- och transportsektorerna innebär en stimulans av efterfrågan
inom bl. a. delar av verkstadsindustrin.

Bakom kravet på ett brett handlingsprogram ligger uppfattningen att
enbart det slags främst selektiva politiska åtgärder, som brukar sammanfattas
i begreppet industripolitik, inte är tillräckliga för att vända utvecklingen
i industrin i positiv riktning.

Men även om den inte är tillräcklig, så är ändå en målmedveten selektiv
industripolitik ett både nödvändigt och naturligt led i ett program för att
sanera den svenska ekonomin. På den här punkten går i praktiken en tydlig
skiljelinje mellan den socialdemokratiska uppfattningen och den syn på
industripolitiken som representeras av de borgerliga partierna. Den borgerliga
politiken präglas av övertygelsen att industrins problem i allt väsentligt
bör lösas genom generella åtgärder som verkar via marknadsmekanismerna.
Selektiva åtgärder skall, menar man, inte sättas in annat än
undantagsvis, i rena krislägen.

Utskottet menar att olika typer av riktade insatser och åtgärder som
innebär en mer direkt påverkan av enskilda företag och projekt har en
viktig uppgift att fylla. Den helt övervägande andelen av besluten i ekonomin
måste otvivelaktigt ske inom ramen för marknadssystemet. Det finns
emellertid ingen anledning att begränsa samhällets möjligheter att agera
industripolitiskt på det sättet att riktade insatser förbehålls akuta krislägen
och att samhällsinsatserna i övrigt sker generellt, via marknadsmekanismerna.
Riktade industripolitiska åtgärder kan bidra till att främja samhällsekonomisk
effektivitet, exempelvis genom att hänsyn till utnyttjande av
samhällskapital tillåts påverka den industriella utvecklingen. Som ett annat
exempel kan anföras statliga insatser för att samordna forsknings- och
utvecklingsarbete, produktion eller marknadsföring mellan flera företag.
På det sättet kan man undvika effektivitetsförluster som kan bli följden om
vart och ett av de berörda företagen fattar beslut beträffande den egna
verksamheten.

Men industripolitiken skall inte ses som enbart ett instrument för att öka
effektiviteten. Den bör ses som ett i lika hög grad sysselsättningspolitiskt
medel. Därmed är inte sagt att de industripolitiska åtgärderna skall utnyttjas
för en permanent subventionering av verksamhet som saknar konkurrensförmåga.
Det måste vara en klart uttalad strävan att på sikt avveckla
sådan verksamhet. Däremot kan det — av samhällsekonomiska eller sociala
skäl - vara motiverat att temporärt stödja sådan verksamhet och att
därvid uttnyttja just insatser som hör till den industripolitiska medelsarsenalen.

NU 1981/82:34

Fortgående och stora förändringar i den befintliga industristrukturen är
enligt utskottets uppfattning i hög grad önskvärda. Man måste emellertid
vara klart medveten om att det vore orealistiskt att räkna med en så snabb
tillväxt i ”framtidsbranscherna” att produktionen i befintliga anläggningar
i någon mer väsentlig utsträckning skall kunna ersättas av ny produktion
under 1980-talet.

Vi står i Sverige inför uppgiften att, främst genom en industriell expansion,
skapa de resurser som krävs för att sanera ekonomin och återvinna
jämvikt i bytesbalansen. Kravet på industriell expansion kommer inte att
kunna tillgodoses om befintliga anläggningar slås ut i snabb takt. Vi måste
vara rädda om den produktionskapacitet vi redan har i befintliga anläggningar.

Utskottet instämmer i vad som i den socialdemokratiska partimotionen
1981/82:1488 sägs om att en huvudlinje i 1980-talets industripolitik måste
vara den ömsesidiga öppenheten, dialogen mellan samhällsorgan, företag
och anställda. Problemen i ekonomin är djupt allvarliga. De gemensamma
ansträngningar som krävs för att lösa problemen kan aldrig bli verklighet
utan en öppen diskussion och en sammanjämkning av skilda uppfattningar
och intressen.

Ett annat skäl till behovet av en sådan fortlöpande dialog är att en
selektiv politik aldrig kan bedrivas utan nära kontakter mellan samhällets
och näringslivets representanter. Det finns varken anledning eller praktiska
möjligheter för statsmakterna att bygga upp en egen organisation för
att ta fram det fullständiga beslutsunderlaget. Självklart skall den kompetens
som finns i näringslivet utnyttjas vid besluten.

Utskottet menar därför att man från statens sida i organiserade former
bör ta upp överläggningar med näringslivet om hur de expansionsmöjligheter
som finns i industrin praktiskt skall tas till vara. Diskussionerna bör
bl. a. omfatta frågor som rör samverkan mellan samhälle och företag inom
ramen för ett utbyggt nordiskt industrisamarbete samt den svenska industrins
möjligheter att i ökad utsträckning hämta sina insatsvaror från inhemska
leverantörer i stället för att importera. Dessutom bör man se över
större tänkbara investeringsprojekt i industrin och förutsättningslöst diskutera
villkoren för att olika projekt skall komma till stånd. Möjligheterna
till ett nära samarbete mellan staten och enskilda företag bör därvid noga
prövas. Ett uttalande av denna innebörd bör göras av riksdagen. Utskottet
tillstyrker således yrkandet härom i motion 1981/82:1488 (s).

Däremot kan utskottet inte ställa sig bakom de förslag till allmänna
riktlinjer för näringspolitiken som läggs fram i motionerna 1981/82:1045
(fp), 1981/82:1054 (fp) och 1981/82:1052 (m). Motionerna bygger på en
utomordentligt förenklad bild av hur ekonomin fungerar. I ett samhälle
som är i så hög grad präglat av institutionella förhållanden som vårt kan
inte den praktiska politiken utformas med utgångspunkt i denna typ av

NU 1981/82:34

schematiska resonemang. Utskottet avstyrker därför de aktuella yrkandena
i dessa motioner.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande allmänna riktlinjer för näringspolitiken
att riksdagen

a) med bifall till motion 1981/82:1488 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om överläggningar
mellan staten och näringslivet,

b) avslår motionerna 1981/82:1045 och 1981/82:1054 samt motion
1981/82:2052 yrkande 1.

2. Struktur- och utvecklingsfond (mom. 3)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 28 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen avvisat det förslag om en
struktur- och utvecklingsfond som nu åter förs fram i de socialdemokratiska
partimotionerna 1981/82:1488 och 1981/82:2138. Härvid har riksdagen
bortsett från de grundläggande motiven för att en sådan fond bör tillskapas.
Framtidsinriktade satsningar från företagens sida är nödvändiga, om
inte strukturförändringarna i olika branscher skall bli rent defensiva. Den
sviktande investeringsviljan inom industrin, sedd mot bakgrund av Sveriges
allmänna ekonomiska läge, gör sådana satsningar än mer oundgängliga.
Den föreslagna struktur- och utvecklingsfonden har här en viktig
uppgift att fylla, eftersom redan befintliga instrument inte är tillräckliga när
det gäller att åstadkomma det riskkapital som behövs. Strukturfonden
skulle på ett annat sätt än de befintliga kapitalmarknadsinstitutionema
kunna ta sådana risker som är förknippade med insatser av det slag det här
gäller. En sådan fond bör alltså inrättas i enlighet med vad som föreslås i
motionerna 1981/82:1488 (s) och 1981/82:2138 (s).

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande struktur- och utvecklingsfond

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1488 yrkande 9 och
motion 1981/82:2138 yrkande 8 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

3. Industripolitisk satsning i Värmland (mom. 4)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 28 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 29 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

NU 1981/82:34

Med hänsyn till det allvarliga sysselsättningsläget i Värmlands län, särskilt
efter Vänerskogs konkurs, anser utskottet liksom motionärerna att
ytterligare medel bör ställas till utvecklingsfondens förfogande för att
fonden enligt gällande låneregler skall kunna förse de små och medelstora
företagen i länet med riskvilligt kapital. Utskottet vill särskilt understryka
att de företag som direkt eller indirekt har drabbats av Vänerskogs konkurs
torde vara i behov av särskilt riskkapital från utvecklingsfonden innan
deras verksamhet kan stabiliseras. Till det anförda vill utskottet lägga att
regeringen i sin proposition om regionalpolitiken (prop. 1981/82:113 s.
118-189) visserligen har föreslagit att anslaget till regionala utvecklingsinsatser
skall öka, men att medlen enligt propositionen skall disponeras av
resp. länsstyrelse och att det inte finns någon garanti för att de önskemål
som framförs i motionen blir tillgodosedda. På grund av det anförda
föreslår utskottet att riksdagen under särskild rubrik, Riskkapital för industriella
projekt i Värmlands län, för budgetåret 1982/83 under fjortonde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 4 milj. kr. Utskottet tillstyrker
därmed förslaget i motion 1981/82:2006 i denna del.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande industripolitisk satsning i Värmland

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2006 yrkande 5 till
Riskkapital för industriella projekt i Värmlands län för budgetåret
1982/83 under fjortonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 4000000 kr. och därvid som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

4. Nordiskt industripolitisk samarbete (mom. 10)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”dessa delar” bort ha följande lydelse:
Möjligheterna till ett vidgat nordiskt industripolitiskt samarbete har enligt
utskottets mening inte på långt när utnyttjats till fullo genom de initiativ
som nyss redovisats. Teknisk forskning och utveckling är ett av de områden
som enligt utskottets uppfattning bör kunna bli föremål för ett starkt
utvidgat nordiskt samarbete. Utskottet anser att regeringen bör ta initiativ
till överläggningar härom med regeringarna i övriga nordiska länder. Ett
annat område där ett samarbete skulle kunna betyda en väsentlig stimulans
för industrin är den offentliga upphandlingen, särskilt teknikupphandlingen.
Regeringen bör uppmanas att se över på vilka sektorer en gemensam
teknikupphandling är möjlig. Eftersom samordningsfrågorna torde vara
svårlösta kan det vara lämpligt att i första hand överväga ett samarbete på
bilateral bas. Allmänt gäller enligt utskottets mening att regeringens beredskap
för att stödja olika initiativ till nordiskt industriellt samarbete inom

NU 1981/82:34

näringslivet bör höjas. Sorn anförs i motion 1981/82:1488 (s) skulle denna
högre beredskapsgrad förslagsvis kunna åstadkommas genom att regeringen
utser en särskild statssekreterare eller sakkunnig med ansvar för det
nordiska industripolitiska samarbetet.

Vad utskottet nu har anfört om behovet av ökade resurser för nordiskt
industripolitiskt samarbete bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Utskottet tillstyrker därmed motionerna 1981/82:1488 (s) och 1981/
82:2138 (s) såvitt nu är i fråga.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande nordiskt industripolitiskt samarbete

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1488 yrkandena 12
och 13 och motion 1981/82:2138 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Erik Hovhammar, Margaretha af Ugglas och Tage Adolfsson (alla m)
anför:

Riksdagen kommer senare under detta riksmöte att ta ställning till regeringens
förslag om de små och medelstora företagen (prop. 1981/82:118)
och om anslag till Statsföretag AB (prop. 1981/82:125). I motioner med
anledning av dessa propositioner har moderata samlingspartiet närmare
utvecklat sin syn på de frågor som behandlas i propositionerna. Med
hänsyn härtill inskränker vi oss i det nu aktuella betänkandet till att i detta
särskilda yttrande ange några huvuddrag i vår uppfattning angående dels
statlig företagsamhet, dels de små och medelstora företagens situation.

I en fri ekonomi är det statens uppgift att sätta upp ramar för företagens
verksamhet. Inom dessa ramar skall företagen få verka fritt och anpassa
sig till marknadens krav.

I en ekonomi med en stor statlig företagsamhet är risken uppenbar att
statens roll som gränsutstakare kommer i konflikt med statens roll som
företagare. Risken finns alltid att statliga myndigheter - medvetet eller
omedvetet - påverkas av det faktum att vissa företag är statliga. En statlig
företagssektor leder också lätt till en felaktig resursfördelning genom att
olika parter i samhället i praktiken tvingas ta speciella hänsyn till det
statliga företagskomplexet. Detta kan gälla t. ex. kreditinstituten. När ett
statligt företag kräver krediter fordras det mycket för att kreditinstituten
skall säga nej, även om projektet ser svagt ut. Dessa kan därigenom
komma att ge avkall på sin samhällsekonomiska uppgift, nämligen om
kreditutrymmet inte räcker till utvecklingsbara och lönsamma företag.

Enligt moderat uppfattning skall statlig företagsamhet förekomma endast
när särskilda skäl föreligger. Det kan vara fråga om en monopolsituation
eller ett särskilt kapitalkrävande projekt eller ett fall när särskilda

NU 1981/82:34

sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl är för handen. Ett typexempel
är LKAB. I övrigt bör företagen drivas i enskild regi och verka inom de
ramar för marknadshushållningen som har ställts upp av statsmakterna.

Vi anser således att den statliga företagsamhetens roll i framtiden bör
begränsas till att sanera och driva sådana företag som av särskilda skäl
eller under begränsad tid måste tas om hand av staten. Detta kan t. ex. vara
fallet vid strukturkriser inom branscher där regional- och sysselsättningspolitiska
hänsyn kräver att staten tar ett ansvar.

I fråga om småföretagens situation vill vi framhålla att näringspolitiken
alltför mycket har utformats utan hänsyn till småföretagarnas och småföretagens
verklighet. Ändringar bör genomföras bl. a. på skattelagstiftningens
område. Kapitalbeskattningens utformning har stor betydelse för många
småföretags fortlevnad. Förmögenhetsskattens storlek framtvingar i dag
stora uttag ur rörelsen. Medel som skulle kunna användas till nya investeringar,
förstärkningar av soliditeten eller annan form av expansion går i
stället till skatt. Vi anser att den del av en företagares förmögenhet som är
bunden i företaget som arbetande kapital helt skall befrias från förmögenhetsskatt
samt gåvo- och arvsskatt så länge kapitalet stannar i företaget.
Likaså bör, i likhet med vad som skett i flertalet konkurrentländer ute i
Europa, dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avskaffas i sin helhet.
Härigenom skulle enligt vår mening en spridning av aktieägandet stimuleras
och utbudet av riskvilligt kapital öka.

Vi vill också att vissa förändringar av de regionala utvecklingsfondernas
verksamhet skall genomföras. Utvecklingsfondernas egen utlåningsverksamhet
bör minskas. Den kreditgivande verksamheten bör skötas främst
av de ordinarie kreditinstituten, i första hand bankerna. Utvecklingsfonderna
bör i stället hänvisas till att i ökad utsträckning förmedla och samordna
krediter från andra kreditinstitutioner.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982