NU 1981/82:31

Näringsutskottets betänkande
1981/82:31

över motioner om stålindustrin
Ärendet

I detta betänkande behandlas, helt eller delvis, fem motioner från allmänna
motionstiden rörande bl. a.
metallurgi, insatsvaror m. m. inom stålindustrin,
samordning av handelsstålsindustrin,
planering för specialstålsindustrin,

SSAB Svenskt Stål AB.

Motionsyrkandena

De motioner som behandlas här är följande:

1981/82:624 av Yngve Nyquist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att en särskild kommission, bestående av representanter
för statsmakterna, företagen och de anställda, tillsätts med uppdrag att
utreda frågor rörande råjärnsförsörjningen,

1981/82:1063 av Lars Wemer m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag till planering för stålindustrins råvaruförsörjning
och av järnsvampstillverkningens omfattning,

1981/82:1065 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan

1. att riksdagen uttalar att svensk gruvbrytning och stålpolitik i framtiden
bör inriktas på att befrämja en rättvis global fördelningspolitik,

2. att riksdagen uttalar att gmndvalen för en ny grav- och stålpolitik
skall vara följande:

a. hela gruv- och stålindustrin nationaliseras och samordnas i ett
”Svenskt metallbolag” och utvecklas efter samhällsekonomiska riktlinjer,

b. samordning av gruv-, stål- och verkstadsindustrin, och planer fastställs
för lokalisering av förädlingsindustrier till hotade och drabbade
bruksorter,

c. nya marknader inom landet skapas genom en offensiv industripolitik
och ekonomisk politik enligt vad i motionen anförs,

d. ökad handel med tredje världen och planekonomierna genom långsiktiga
handelsavtal,

e. satsning görs på ny teknik och nya produkter, högt driven förädling
och integrerad produktion,

1 Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 31

NU 1981/82:31

f. samhällsstyrd forskning och utveckling enligt vad i motionen anförs,

g. processteknik, teknik för vidareförädling och gruvteknik utvecklas,

3. att riksdagen hemställer hos regeringen om att ta initiativ till att de
nya reduktionsprocesserna uppförs i full skala enligt vad i motionen anförs,

4. att riksdagen hemställer hos regeringen om att ta initiativ till att
samordna metallurgikapaciteten för handels- och specialstålsindustrin för
att minska andelen importerat skrot och säkerställa behovet av malmbaserad
metallurgi,

5. att riksdagen hemställer hos regeringen om åtgärder för att lösa ut
Gränges ur SSAB med en symbolisk summa,

6. att riksdagen uttalar att en ny plan för SSAB:s framtid sinriktning bör
utarbetas, vilken grundas på samhällsekonomi, integrerad produktion, ny
teknik, förädling och i övrigt enligt vad i motionen anförs,

7. att riksdagen hemställer hos regeringen att den utarbetar förslag till
åtgärder för att sysselsätta nuvarande personalstyrka vid SSAB och att
regeringen snarast för riksdagen framlägger erforderliga förslag,

8. att riksdagen hemställer hos regeringen att SSAB:s konsortialavtal
omförhandlas så att det utgår från samhällsekonomiska riktlinjer,

10. att riksdagen hemställer hos regeringen om erforderliga åtgärder
mot ytterligare nedläggningar och avskedanden inom specialstålsindustrin
i avvaktan på att en samhällsekonomisk plan för framtida verksamhet och
råvaruförsörjning utarbetas,

11. att riksdagen hemställer hos regeringen om att framlägga en krispian
för de mindre handelsstålverken, med målsättning att rädda stålindustrin
och sysselsättningen på de berörda orterna,

1981/82:1489 av Olof Palme m.fl. (s), såvitt gäller hemställan

1. att riksdagen begär att regeringen inrättar en särskild kommission
med uppgift att planera stålindustrins metallurgiutveckling,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att en plan utarbetas
för en fortsatt samordning inom den svenska handelsstålsindustrin,

3. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag till en struktur-,
investerings- och sysselsättningsplan för specialstålsindustrin i enlighet
med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening uttalar att SSAB:s produktion av järnvägsräls
överförs till Luleå,

5. att riksdagen som sin mening uttalar vad i motionen anförts angående
en modernisering av finvalsverket i Luleå,

6. att riksdagen som sin mening uttalar vad i motionen anförts angående
koksverket i Oxelösund,

7. att riksdagen begär att regeringen under våren 1982 för riksdagen
redovisar dels SSAB:s finansiella situation och en bedömning av den
ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren, dels företagets besluta -

NU 1981/82:31

de och planerade strukturella förändringar och dessas sysselsättningsmässiga
konsekvenser,

1981/82:1953 av Olle Svensson m.fl. (s), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
problemen inom handels- och specialstålsindustrierna i Sörmland.

Motion 1981/82:1065 yrkande 9 behandlas i näringsutskottets betänkande
1981/82:40. Motion 1981/82:1489 yrkande 8 behandlas av arbetsmarknadsutskottet
i betänkande AU 1981/82:23.

Riksdagens behandling av frågor kring stålindustrin

I det följande lämnas en kort redogörelse för riksdagens behandling
sedan år 1977 av frågor kring stålindustrin. En mer ingående beskrivning
av vissa specifika frågor lämnas i efterföljande avsnitt i anslutning till olika
motionsyrkanden.

Hösten 1977 beslöt riksdagen om tidsbegränsat statligt stöd för att underlätta
strukturomvandlingen inom specialstålsindustrin och stålgjuteriindustrin
(prop. 1977/78:47, NU 1977/78:30, rskr 1977/78:84). Under åren
1977—1979 har riksdagen dessutom anslagit särskilda medel för lån till
vissa specialstålsföretag, nämligen Uddeholms AB, Nyby Uddeholm AB
och AB Bofors-Kilsta.

Ett riksdagsbeslut om statlig finansiell medverkan vid bildandet av
SSAB Svenskt Stål AB (SSAB) fattades våren 1978 (prop. 1977/78:87, NU
1977/78:45, rskr 1977/78:198). Styrelsen för SSAB fastställde i maj 1978 en
övergripande strukturplan för utvecklingen av företaget.

Under våren 1979 hade riksdagen att ta ställning till förslag om ytterligare
lån till SSAB i syfte att överbrygga sysselsättningssvårigheter i samband
med genomförandet av strukturplanen (prop. 1978/79:126, NU 1978/79:43,
rskr 1978/79: 369). Vid detta tillfälle begärde riksdagen att regeringen skulle
för riksdagen presentera en utvecklingsplan för SSAB. I sitt betänkande
behandlade näringsutskottet då även frågor om bl. a. samordning av handelsstålsindustrin
och om alternativa råjärnsprocesser.

Samtidigt berördes också frågor kring specialstålsindustrins strukturfrågor
(NU 1978/79:44).

Våren 1980 behandlade näringsutskottet (NU 1979/80:51) ett tiotal motioner
rörande bl. a. handelsstålsindustrin (inkl. SSAB), specialstålsindustrin
samt järn- och stålgjuteriindustrierna. Flera av motionsyrkandena
anknöt till ett åtgärdsprogram för SSAB som hade offentliggjorts av företagsledningen
i december 1979 mot bakgrund av att en betydande förlust
förutsågs för år 1980. Efter beredning av utskottet tog riksdagen ställning
till bl. a. frågor om ägarförhållandena inom SSAB, om riktlinjer för den
tidigare nämnda utvecklingsplanen för SSAB, om SSAB:s jämmalmsgru -

NU 1981/82:31

vor, om samordning av handelsstålsindustrin, om alternativa processer för
råjärnstillverkning, om stålindustrins skrotförsörjning och om planering
för specialstålsindustrin.

Näringsutskottet behandlade under våren 1981 förslag från regeringen
som i huvudsak gällde åtgärder avseende SSAB (prop. 1980/81:67, prop.
1980/81:100 bil. 17 s. 159, NU 1980/81:51, rskr 1980/81:266). I samband
härmed behandlade utskottet ett tjugutal motioner.

I proposition 1980/81:67 lämnades redogörelser för stålindustrins utveckling
i Sverige och i utlandet, för SSAB:s Perspektivplan 1980 - dvs.
den utvecklingsplan som riksdagen begärde våren 1979 - och för regeringens
syn på stålindustrins skrotförsöijning och på vissa andra aktuella
problem inom stålbranschen.

Utskottet tog i sitt betänkande upp frågor av mer branschövergripande
betydelse, bl. a. ett förslag i en socialdemokratisk partimotion om tillsättande
av en särskild kommission med uppgift att planera stålindustrins
metallurgiutveckling. I det sammanhanget aktualiserades frågor om stålindustrins
skrotförsöijning och om alternativa råjärnsprocesser. Vidare behandlades
frågor om samordning av handelsstålsindustrin och om planering
av specialstålsindustrin. Vid behandlingen av förslag avseende SSAB
ägnades särskild uppmärksamhet åt frågor rörande företagets gruvdivision.
Avslutningsvis behandlades frågor om medelstillskott till vissa utvecklingsbolag.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

I slutet av år 1981 beslutade riksdagen om bl. a. ytterligare kapitaltillskott
till SSAB (prop. 1981/82:56, NU 1981/82:13, rskr 1981/82:82). Riksdagens
beslut innebar att staten skulle överta Stora Kopparbergs Bergslags
AB:s aktier i SSAB Svenskt Stål AB och att ett avtal om kapitaltillskott till
SSAB m.m. godkändes. Dessutom erhöll Statsföretag ett bidrag om 575
milj. kr. för aktieteckning i SSAB. Vidare beslutades att staten skulle dels
låna SSAB 150 milj. kr., dels förfoga över strukturlån om 550 milj. kr. för
aktieteckning i SSAB. Detta innebar att staten trädde in som ägare till
25 % av aktierna i SSAB — vid sidan av Statsföretag AB (50%) och
Gränges AB (25%) - och att en finansiell rekonstruktion av bolaget
möjliggjordes.

Metallurgi, insatsvaror m. m.

Motionerna 1981/82:624, 1981/82:1063, 1981/82:1065, 1981/82:1489 och
1981/82:1953

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 kritiseras regeringen
för passivitet när det gäller stålindustrins problem. Motionärerna
menar att en förutsättning för att en positiv branschutveckling skall kunna
komma till stånd är en ökad samverkan mellan stålföretagen. Det har visat
sig att företagen inte av egen förmåga kan få till stånd de samordnade

NU 1981/82:31

åtgärder som krävs, anför motionärerna. Därför upprepar de tidigare socialdemokratiska
krav på att statsmakterna skall ta initiativ till och aktivt
medverka i de åtgärder som är nödvändiga för att främja stålindustrins
utveckling. Som ett särskilt viktigt område nämns råståls- och ämnestillverkningen.
Man borde på ett helt annat sätt än hittills ta tag i utvecklingen
av de nya råjärnsprocesserna. Vidare måste, fortsätter motionärerna, Sverige
bygga ut sin produktion av järnsvamp och järnpulver. Mot denna
bakgrund föreslår de att riksdagen skall begära att regeringen inrättar en
särskild kommission med uppgift att planera stålindustrins metallurgiutveckling.
Kommissionens arbete skulle i första hand syfta till att få till
stånd långsiktigt bärkraftiga lösningar av problemen inom stålindustrin. En
snabb insats borde dock göras för att förhindra att bristen på skrot begränsar
produktionsmöjligheterna på kort sikt.

Yrkandet i motion 1981/82:624 (s) är av ungefär samma innebörd som
det nyss nämnda yrkandet i den socialdemokratiska partimotionen.

1 motion 1981/82:1953 (s) säger sig motionärerna instämma i den socialdemokratiska
partimotionens krav på att regeringen omedelbart i samarbete
med företagen och de anställda skall planera 1980-talets metallurgiska
utveckling för den svenska stålindustrin.

Vänsterpartiet kommunisterna tar i två partimotioner upp frågor som är
aktuella i detta sammanhang. I partimotionen 1981/82:1063 beskrivs stålindustrins
nuvarande råjärnsförsöijning. Motionärerna säger att det mesta
tyder på att det framöver kommer att uppstå en akut skrotbrist för svensk
stålindustri. Järnsvamp kan ersätta skrot i stålprocessen. Stålindustrins
råvaruförsöijning måste få en planerad och långsiktig inriktning. Därför
måste statsmakterna omedelbart planera för att jämsvampsproduktionen
anpassas till den brist som kommer att uppstå, uttalar motionärerna. De
begär att riksdagen skall hemställa hos regeringen om förslag till planering
för stålindustrins råvaruförsöijning och av jämsvampstillverkningens omfattning.

I sin partimotion 1981/82:1065 anför vänsterpartiet kommunisterna att
produktionen av järnsvamp måste anpassas till det stora behovet av att
ersätta skrot som råvara. Den samordning av metallurgikapaciteten för
handels- och specialstålsindustrierna som motionärerna begär skulle ha till
syfte att minska andelen importerat skrot och att säkerställa behovet av
malmbaserad metallurgi. Vidare bör regeringen, enligt motionärerna, ta
initiativ till att anläggningar för de nya reduktionsprocesserna uppförs i full
skala. Samma motion innehåller också ett förslag om att riksdagen skall
begära att regeringen vidtar erforderliga åtgärder mot ytterligare nedläggningar
och avskedanden inom specialstålsindustrin i avvaktan på att en
samhällsekonomiskt grundad plan för framtida verksamhet och råvaruförsörjning
har presenterats.

NU 1981/82:31

Stålindustrins skrotförsörjning*

Sedan 1910-talet samarbetar nästan alla stålverk om inköp av det skrot
som behövs i stålframställningen. Samarbetet sker enligt i huvudsak följande
system.

Allt skrot — även importerat — som verken behöver upphandlas i princip
genom AB Järnbruksfömödenheter (JBF). Detta företag ägs till 100% av
17 samverkande stålverk. JBF fördelar det tillgängliga skrotet mellan verken.
Till grund för fördelningen och prissättningen ligger ett särskilt avtal
mellan järnbruken.

För att få leverera skrot till svenska stålverk måste skrotförsäljarna
träffa s. k. verksleverantörsavtal med JBF. Dessa avtal förutsätter att
leverantören kan utfästa sig att leverera vissa minimikvantiteter till JBF.
Samtidigt garanterar JBF avsättningen för allt skrot som verksleverantörerna
kan uppbringa inom landet.

Sedan mitten av 1920-talet råder exportförbud för skrot.

Under den senaste tioårsperioden har behovet av importerat skrot varierat.
I slutet av 1970-talet var importen relativt obetydlig. Den omfattade
år 1979 ca 80000 ton, dvs. ca 2,7% av förbrukningen.

Prognoser som gjordes inom JBF kring årsskiftet 1979-1980 pekade på
en kraftig ökning av behovet av importerat skrot under de närmaste åren.
Vissa bedömare bland stålverken menade att det årliga importbehovet
skulle stiga mot en nivå av 800000 ton redan i mitten av 1980-talet.
Bakgrunden angavs vara bl. a. SSAB:s planer att basera en ökad andel av
sin stålframställning på skrot. Förhandlingar mellan stålverken om ett nytt
avtal rörande leveranserna från JBF ledde inte till någon uppgörelse.

Som redovisats av näringsutskottet våren 1980 (NU 1979/80:51 s. 17 f.)
begärde vissa järnbruk åtgärder av regeringen i syfte att lösa skrotförsöijningsfrågan.

Kraven på statliga åtgärder avvisades av industriminister Nils G. Åsling,
som i olika sammanhang under år 1980 uttalade att frågan om stålindustrins
skrotförsöijning och fördelningsprinciperna borde lösas genom överläggningar
mellan företagen i branschen.

En promemoria rörande skrotförbrukningen utarbetades inom industridepartementet
och förelåg under våren 1980.

Vid denna tid inleddes överläggningar mellan företrädare för vissa stålverk
om situationen på skrotmarknaden. Överläggningarna, vilka nyligen
har avslutats, leddes av ordföranden i Jernkontorets fullmäktige bruksdisponent
Wilhelm Ekman. Som ett led i dessa överläggningar har ytterligare
underlagsmaterial avseende bl. a. det framtida skrotbehovet tagits fram
inom Jernkontoret.

‘Utförligare redogörelser finns bl. a. i betänkandet NU 1974:46 och i Pris- och
kartellfrågor 1980:6.

NU 1981/82:31

I ett anförande i Borlänge den 20 februari 1981 tog industriministern upp
frågan om fördelningen av skrot inom stålbranschen. Anförandet har sammanfattats
i ett pressmeddelande (1981:17) från industridepartementet (se
NU 1980/81:44 s. 9). Industriministern anförde bl. a. att fördelningen av
skrot är en fråga som stålbranschen har alla förutsättningar att klara
internt, utan statlig inblandning. De överläggningar som pågick inom branschen
borde kunna leda fram till en principöverenskommelse mellan de
berörda stålverken om skrotförsöijningen.

De nu avslutade överläggningarna om fördelningen av köpskrot på de
olika stålverken har den 1 mars 1982 resulterat i att en uppgörelse träffats
mellan de största skrotförbrukande företagen. Förhandlingsgruppen har
representerat företag som svarar för inemot 80% av stålverkens köpskrotsförbrukning.
För att bli gällande måste det nya avtalsförslaget godkännas
av övriga samarbetande stålverk.

Det nya förslaget till avtal har samma fördelningsnorm för köpskrotet
(svenskt och importerat) som det äldre, nu gällande avtalet. Det innebär,
för att ta ett exempel, att ett företag som ett visst år förbrukar 10% av de
samarbetande företagens totala konsumtion får sig tilldelat dels 10% av
skrotfallet i Sverige, dels 10% av det skrot som måste importeras för att
täcka en eventuell brist. Det nya avtalet avses löpa tills vidare med en
uppsägningstid av sex månader.

Jernkontoret räknar med att i år inemot 40% av det totala skrotbehovet i
landet eller knappt 500000 ton kommer att importeras. Detta är en dryg
fördubbling jämfört med den genomsnittliga årliga importen under perioden
1970—1974. Under andra hälften av 1970-talet var importen ännu
lägre, i genomsnitt 80000 ton per år. Övergången från martin- till ljusbågsugnar,
större skrotförbrukning i konvertrar och förbättrade processförfaranden
har bl. a. bidragit till denna utveckling. En avgörande fråga, om
man vill begränsa importen av skrot, blir enligt Jernkontoret ifall man kan
finna lämpliga substitut som är konkurrenskraftiga.

Enligt det föreslagna nya avtalet underlättas detta på följande två sätt.
Skrotklipp av stål framställt i konverter (SSAB) som säljs till annat företag
likställs hos detta med importskrot och berättigar liksom sådant vid användning
till tilldelning av svenskt köpskrot. De samarbetande bruken kan
vidare när som helst under avtalsperioden, då skäl av ekonomisk natur
talar därför, besluta att även andra substitut, som t. ex. järnsvamp eller
tackjärn, skall från fördelningssynpunkt likställas med importskrot.

Jernkontorets fullmäktige har nyligen beslutat att starta en utredning om
alternativ till importskrot. Den skall omfatta malmbaserade ämnen från
SSAB i Luleå, järnsvamp och råjärn (tackjärn) framställt enligt de nya
metoder som har utarbetats i Sverige. Avsikten är att jämföra dessa alternativ
från kostnads- och kvalitetssynpunkt.

NU 1981/82:31

Alternativa processer för råjärnstillverkning

Det har under flera år pågått försök att ersätta masugnsprocessen med
nya smältreduktionsprocesser för framställning av flytande råjärn. Detta
har tidigare redovisats i proposition 1980/81:67 (s. 25) liksom i näringsutskottets
betänkande NU 1979/80:51 (s. 14 och 28). Tre processer står i
centrum för intresset, nämligen ELRED-processen, som har utarbetats av
Stora Kopparbergs Bergslags AB och ASEA, Boliden AB:s INRED-process
och SKF Steels process Plasmasmelt. Samhället har engagerat sig
finansiellt i utvecklingen av nya råjärnsprocesser via Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden) genom lån till Bolidens INREDprocess
och erbjudande om lån till SKF:s Plasmasmeltprocess. Staten har
också via statens industriverk och industridepartementet stött utvecklingen
av en ny järnsvampsprocess, SKF:s Plasmared i Hofors, och via strukturdelegationen
utvecklingen av pulvermetallurgi i Nyby Uddeholm.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen avslog våren 1981 på förslag av näringsutskottet (NU 1980/
81:44, NU 1980/81:51) motionsyrkanden liknande dem som har redovisats
i detta avsnitt. Utskottet sade sig inte kunna finna några bärande skäl för
förslaget om en kommission med uppgift att planera stålindustrins metallurgiutveckling.
Överläggningar i skrotförsörjningsfrågan pågick mellan
företagen. Det statliga stödet till nya råjärnsprocesser kanaliserades genom
Industrifonden. Några samordningsproblem som skulle kunna lösas
av en kommission förekom inte enligt utskottet. Socialdemokraterna i
utskottet reserverade sig till förmån för förslaget om en kommission.
Reservanterna angav vissa riktlinjer för kommissionens arbete.

Stålindustrins skrotförsöijning har uppmärksammats av riksdagen flera
gånger, senast två gånger under år 1981. Näringsutskottet förutsatte våren
1981 (NU 1980/81:44 s. 15) att regeringen fortlöpande följde utvecklingen
på skrotområdet och tog de initiativ som erfordrades. Eftersom förhandlingar
pågick mellan de berörda företagen ansåg sig utskottet dock inte ha
anledning att föreslå riksdagen begära att regeringen då skulle vidta åtgärder
i frågan. Resultatet av de pågående förhandlingarna borde avvaktas.
Om dessa förhandlingar inte skulle leda till resultat borde regeringen ta de
initiativ som krävdes för att få till stånd en överenskommelse för att lösa
skrotfrågan.

I slutet av år 1981 erinrade utskottet (NU 1981/82:13 s. 19) om sina
uttalanden åren 1978 (NU 1977/78:45 s. 22) och 1980 (NU 1979/80:51 s. 31)
av innebörd att stålindustrin så långt möjligt bör vara baserad på inhemsk
malm, inhemskt skrot eller ämnen som tillverkas inom landet. Utskottet
förklarade sig fortfarande ha samma uppfattning i detta ämne.

Industriminister Nils G. Åsling besvarade den 27 november 1981 (RD
1981/82:38 s. 120) en fråga (1981/82:54) av Per Westerberg (m) om åtgärder

NU 1981/82:31

för att underlätta järnpulvertillverkning. Frågan var ställd mot bakgrund av
bl. a. de finansiella problemen inom Nyby Uddeholm AB och den sviktande
sysselsättningen vid företagets anläggning i Torshälla. Den gällde om
industriministern kunde tänka sig att aktivt underlätta möjligheterna för en
rationell struktur av järnpulvertillverkningen och dess användningsområden.

Industriministern anförde att en rationell struktur inom industrins olika
branscher är en av grundvalarna för en framgångsrik och riktig industripolitik.
Han sade sig vara beredd att verka för en sådan struktur.

När det gäller den speciella teknologi och det företag som frågeställaren
hade tagit upjf i sin fråga uttalade industriministern följande:

Redan år 1978 medverkade staten via delegationen för strukturfrågor
inom vissa branscher aktivt för att stödja utvecklingen av pulvermetallurgin
genom betydande finansiellt stöd till företaget, dåvarande Gränges
Nyby AB, i form av lån och garantier på sammanlagt 120 milj. kr. Den
största enskilda investeringen var en ny anläggning i Torshälla för produktion
av rostfria rörämnen på pulvermetallurgisk väg, ett utvecklingsprojekt
som väckt stor internationell uppmärksamhet.

I samband med bildandet av Nyby Uddeholm AB ställde staten ytterligare
finansiella resurser till bolagets förfogande.

Jag vill avslutningsvis påminna om att befintliga pulvermetallurgiska
enheter i landet i stor utsträckning arbetar inom skilda segment, produktions-
och marknadsmässigt sett.

Mot denna bakgrund har jag f. n. svårt att se något behov av ytterligare
statliga insatser för att åstadkomma strukturella förändringar inom det
pulvermetallurgiska området.

Samordning av handelsstålsindustrin

Motionerna 1981/82:1065 och 1981/82:1489

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 sägs att de mindre
handelsstålverkens utveckling har lämnats helt därhän av regeringen. Företagen
har fått fortsätta att på egen hand försöka finna lösningar på
problemen, vilka ofta är av branschövergripande natur. De har därför,
anför motionärerna, små möjligheter att själva bemästra problemen. Regeringens
inställning betecknas som en total likgiltighet för de mindre handelsstålverken
och deras anställda. Detta är bakgrunden till motionärernas
krav att regeringen skall ta initiativ till att en plan utarbetas för en samordnad
utveckling av den svenska handelsstålsindustrin.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i motion 1981/82:1065 att riksdagen
skall hemställa hos regeringen att den lägger fram en krispian för de
mindre handelsstålverken. Målet skall enligt motionärerna vara att rädda
stålindustrin och sysselsättningen på de berörda orterna. Möjligheterna till
leveranser i mindre serier, till snabbare omställningar i produktionen, är en
styrka och ett komplement, som behövs till de stora verken, säger

NU 1981/82:31

motionärerna. Genom rimlig samordning med både SSAB och specialstålsindustrin
bör vaije enskilt verks speciella kvaliteter eller produktionsanläggningar
kunna komma till nytta.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Vid sidan av SSAB, där staten är majoritetsägare, finns fyra enheter
inom handelsstålsindustrin, nämligen Smedjebacken-Boxholm Stål AB,
Halmstads Järnverks AB (inkl. AB Qvarnshammars Jernbruk), Kockums
Jernverks AB och Gullspångs Elektrokemiska AB.

Vid riksdagsbehandlingen våren 1978 av proposition 1977/78:87 om
statligt engagemang inom handelsstålsindustrin m. m. tog näringsutskottet
särskilt upp situationen för dessa mindre handelsstålverk (NU 1977/78:45).
Utskottet underströk (s. 21) vad som hade anförts i propositionen (s. 46 f.)
om det angelägna i att dessa verk även i framtiden kan bevara sin konkurrenskraft.
Åtgärder som SSAB vidtar som ett led i sin strukturomvandling
får, anförde utskottet, inte utformas så att de leder till väsentliga svårigheter
för de mindre verken.

När dessa uttalanden gjordes pågick samtal mellan de mindre handelsstålsföretagen
och med SSAB. Dessa samtal leddes av förre LO-ordföranden
Arne Geijer, som hade tillkallats av regeringen för denna uppgift. 1
september 1978 redovisade Geijer till industriministern resultatet av sitt
arbete. Han skisserade därvid vissa förslag till ändringar av ägarstrukturen.

Folkpartiregeringen beslöt i december 1978 att inte vid den tidpunkten ta
initiativ till förhandlingar om ägarmässig och organisatorisk samordning
mellan SSAB och andra företag i branschen. Skälen till beslutet har redovisats
i näringsutskottets betänkande NU 1979/80:51 (s. 13 f.). Ett socialdemokratiskt
motionsyrkande om uppmaning till regeringen att ta initiativ till
samordningsförhandlingar avslogs av riksdagen våren 1979 på förslag av
utskottet (NU 1978/79:43 s. 25).

Våren 1980 föreslogs på nytt i en socialdemokratisk partimotion att
riksdagen skulle uppmana regeringen att ta initiativ angående en fortsatt
samordning inom svensk handelsstålsindustri. Utskottet (NU 1979/80:51
s. 28) redovisade att samråd mellan industriministern och företrädare för
de mindre handelsstålverken hade inletts under hösten 1979.1 böljan av år
1980 hade kontakt också tagits med de berörda fackliga organisationerna.
Diskussionerna torde, anförde utskottet, i väsentlig mån påverkas av resultatet
av SSAB:s pågående utredningsarbete om ett nytt mediumvalsverk
i Luleå. Utskottet, som hade erfarit att SSAB avsåg att diskutera
mediumvalsverksutredningens resultat med övriga handelsstålverk, sade
sig räkna med att regeringen, när resultatet av dessa diskussioner förelåg,
skulle ta de initiativ som kunde behövas. Det fanns därför enligt utskottets
mening inte något behov av att riksdagen gjorde ett sådant uttalande som

NU 1981/82:31

hade föreslagits i motionen. De socialdemokratiska ledamöterna reserverade
sig. Riksdagen följde utskottet.

I proposition 1980/81:67, som riksdagen behandlade våren 1981, anknöt
industriministern till en skrivelse våren 1980 till regeringen från Fagersta
AB och Halmstads Järnverks AB. Skrivelsen har utförligt redovisats för
riksdagen våren 1980 (NU 1979/80:51 s. 19 f.). I skrivelsen hemställdes om
regeringsinitiativ till ”snara och kraftfulla åtgärder för ytterligare strukturering
av den svenska handelsstålsindustrin”. Det framgick av propositionen
att regeringen ansåg det angeläget att strukturomvandlingen fortsatte
inom handelsstålsindustrin för att branschen skulle stå bättre rustad inför
framtiden. Industriministern sade sig förutsätta att berörda företag vart för
sig aktivt skulle bedriva ett strukturrationaliseringsarbete i syfte att förbättra
sin konkurrensförmåga och att de även skulle ta initiativ till gemensamma
åtgärder som kunde visa sig ändamålsenliga i ett längre perspektiv.

I en socialdemokratisk partimotion föreslogs att riksdagen skulle begära
att regeringen skulle ta initiativ till att en plan utarbetades för en samordnad
utveckling av den svenska handelsstålsindustrin.

Näringsutskottet anslöt sig till den bedömning som gjordes i propositionen.
Utgångspunkten måste vara att företagen själva skall söka åstadkomma
nödvändiga och ändamålsenliga förändringar, uttalade utskottet. Vidare
framhöll utskottet att SSAB:s beslut att då inte investera i ett nytt
mediumvalsverk i Luleå innebar att det t. v. inte förelåg något hot att
SSAB skulle erövra betydande marknadsandelar från den övriga handelsstålsindustrin.
Utskottet avstyrkte motionsyrkandet.

I en reservation anförde utskottets socialdemokratiska ledamöter bl. a.
att berörda företag uppenbarligen inte på egen hand kunde komma fram till
en lämplig struktur. De ansåg statlig medverkan fordras för att en önskvärd
samordning inom svensk handelsstålsindustri skulle komma till stånd.

Riksdagen följde utskottet.

Industriminister Nils G. Åsling besvarade den 9 november 1981 (RD
1981/82:21 s. 139) en interpellation (1981/82:26) av Nils Berndtson (vpk)
om en strukturplan för stålbranschen.

Interpellanten hade - med hänvisning till det planerade samgåendet
mellan Boxholms AB och Smedjebackens Valsverks AB och de sysselsättningsmässiga
effekterna härav för i första hand Boxholms kommun -frågat vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att åstadkomma en
strukturplan för stålbranschen, grundad på samhällsekonomiska intressen.
Han ville vidare veta om regeringen var beredd att vidta åtgärder mot att
privata intressen så omvandlar stålbranschen att stora delar av stålproduktionen
äventyras och de orter där sysselsättningen är grundad på denna
produktion hotas.

Industriministern anförde att stålbranschen f. n. undergår en omstrukturering.
Denna omfattar företag på flera orter i Sverige. En liknande

NU 1981/82:31

utveckling äger rum i så gott som alla våra konkurrentländer på stålområdet.
Det är alltså, fortsatte industriministern, inte bristande samhällelig
planering för den svenska stålindustrin som leder till att tillverkningskapacitet
slås ut och att sysselsättningen hotas för de anställda. Det är i stället
den bristande efterfrågan och den bristande lönsamheten som förorsakar
denna situation.

Lösningen på den svenska stålindustrins problem skulle enligt industriministern
inte vara statlig planering eller statliga stödåtgärder. Han påminde
om att riksdagen vid ett flertal tillfällen under senare år avvisat
förslag om upprättande av strukturplaner för stålindustrin. Några regeringsförslag
med innebörd att sådana statliga planer skall upprättas var inte
heller att vänta. Industriministern erinrade om de beslut om avveckling av
statligt stöd till stålindustrin som vid halvårsskiftet 1981 fattades inom de
Europeiska gemenskaperna, EG.

Vidare anförde industriministern att han i många sammanhang hade
efterlyst initiativ från de enskilda stålföretagen till samverkan för att stärka
branschens konkurrenskraft. Vad gällde de två stålföretag som interpellanten
hade hänvisat till uttalade industriministern bl. a. sin tillfredsställelse
med att de tillsammans hade funnit former för samverkan, som enligt
industriministern gav möjligheter till en rationellare produktion och marknadsföring.

Planering för specialstålsindustrin

Motionerna 1981/82:1489 och 1981/82:1953

Socialdemokraterna anför i motion 1981/82:1489 att det inom specialstålsindustrin
alltjämt är en splittrad struktur inom flertalet produktområden.
Motionärerna säger sig ha konstaterat att positionerna företagen
emellan har blivit alltmer låsta och att företagens förmåga att i samverkan
lösa branschproblem har minskat. De upprepar därför sitt tidigare framförda
krav på en uppdatering av 1977 års specialstålsutredning. Med bl. a.
detta underlag föreslås regeringen utarbeta en samordnad investerings-,
struktur- och sysselsättningsplan för specialstålsindustrin i samverkan
med företagen och de anställda.

I motion 1981/82:1953 (s) understryks det nyss nämnda kravet i den
socialdemokratiska partimotionen på planering för specialstålsindustrin.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

För att underlätta strukturomvandlingen inom specialstålsindustrin —
och även stålgjuteriindustrin - beslöt riksdagen år 1977 om vissa tidsbegränsade
stödåtgärder (prop. 1977/78:47, NU 1977/78:30, rskr 1977/
78: 84). Förslagen i propositionen utgick från bedömningar och förslag som

NU 1981/82:31

specialstålsutredningen hade lagt fram i rapporten (Ds I 1977:3) 1977 års
specialstålsutredning.

De beslutade åtgärderna innebar att berörda företag under åren 1978 och
1979 gavs möjlighet att få statliga lån med sammanlagt högst 700 milj. kr.
och lånegarantier med sammanlagt högst 600 milj. kr. De närmare villkoren
framgår av förordningen (1977:1123) om statligt stöd till strukturåtgärder
inom specialstålsindustrin m. m.

En delegation för strukturfrågor inom vissa branscher (strukturdelegationen)
inrättades av regeringen. I strukturdelegationens instruktion
(1977:1124) angavs två uppgifter, nämligen dels att pröva frågor om lån
och lånegaranti enligt nyssnämnda förordning, dels att ta initiativ till, följa
och stödja strukturomvandling inom specialstålsindustrin.

Formerna för det statliga stödet till specialstålsindustrin var omstridda
under riksdagsbehandlingen år 1977. I socialdemokratiska reservationer
till näringsutskottets betänkande NU 1977/78:30 (s. 17 f.) anfördes bl. a.
att några riktlinjer för strukturdelegationens handlande inte hade lämnats,
att regeringen borde lägga fram förslag till strukturprogram för
specialstålsindustrin och att en bättre samordning mellan det föreslagna
stödet och det regional- och arbetsmarknadspolitiska stödet borde komma
till stånd.

I en reservation till näringsutskottets betänkande NU 1978/79:44 — med
anledning av proposition 1978/79:194 om ändring av lån till Uddeholms AB
- upprepade de socialdemokratiska ledamöterna sin kritik (s. 5 f.). De
uttalade härvid att regeringen snarast borde lägga fram en investerings-,
struktur- och sysselsättningsplan för specialstålsindustrin. Planen borde
också innehålla ett samlat program avseende forsknings- och utvecklingsarbetet
inom branschen. Vidare borde, ansåg reservanterna, regeringen ta
initiativ till en ägarsamordning inom specialstålsindustrin så att en sådan
branschplanering skulle bli möjlig.

I den del av betänkandet som reservanterna vände sig mot anförde
utskottet bl. a. följande (s. 3 f.). Statsmakterna tar aktiv del i strukturomvandlingsprocessen
genom att lämna erforderligt finansiellt stöd till angelägna
projekt. Härigenom skapas förutsättningar för lönsamhet på sikt
inom branschen och ökad trygghet för dess anställda. Det ankommer på
företagen och de anställdas företrädare att närmare utforma planerna för
hur strukturomvandlingen skall genomföras. Utskottet fann det mot denna
bakgrund inte vara motiverat att statsmakterna skulle fastställa en övergripande
plan för hela branschen eller att åtgärder skulle vidtas i syfte att öka
det statliga ägandet inom den svenska specialstålsindustrin.

Riksdagen följde utskottet.

Med ungefär samma motivering som den nu nämnda avstyrkte näringsutskottet
(NU 1979/80:51) våren 1980 ett socialdemokratiskt motionsyrkande
om att regeringen skulle lägga fram förslag till en struktur-, investerings-
och sysselsättningsplan för specialstålsindustrin. I en reservation

NU 1981/82:31

anslöt sig utskottets socialdemokratiska ledamöter till motionsyrkandet.
Riksdagen följde utskottet.

Strukturdelegationens verksamhetsberättelse för åren 1978 och 1979
fogades som bilaga till proposition 1980/81:67, som riksdagen behandlade
våren 1981.1 en kommentar till verksamhetsberättelsen anfördes i propositionen
(s. 29) bl. a. att de statligt stödda investerings- och omstruktureringsaktiviteter
som då pågick inom special stålsindustrin väsentligt
borde förbättra möjligheten för de flesta företag i branschen att bli långsiktigt
livskraftiga. Inom branschen återstod dock allvarliga problem som
behövde lösas, uttalades det vidare.

Socialdemokraterna kritiserade i en partimotion regeringen för att den
inte i propositionen hade presenterat några förslag till åtgärder i syfte att
lösa problemen.

Näringsutskottet (NU 1980/81:44 s. 19) anslöt sig till regeringens uppfattning
om möjligheterna för företag i branschen att bli långsiktigt livskraftiga.
Utskottet anförde ånyo att ansvaret för strukturförändringar främst
åvilar företagen och de anställda. Mot angiven bakgrund fann utskottet det
inte vara motiverat med en sådan plan för specialstålsbranschen som
förordades i bl. a. den socialdemokratiska partimotionen. Utskottets socialdemokratiska
ledamöter reserverade sig till förmån för förslaget om en
plan. De angav i reservationen vad en sådan plan borde innehålla. Riksdagen
följde utskottet.

Industriminister Nils G. Åsling besvarade den 14 december 1981 (RD
1981/82:51 s. 63) två interpellationer (1981/82: 78 och 1981/82:79) om nedskärningar
inom stålindustrin.

I den första interpellationen hade Bertil Måbrink (vpk) — mot bakgrund
av den planerade nedläggningen av Fagersta AB:s anläggningar i Forsbacka
- frågat om regeringen avsåg att ta initiativ till att nedläggningen
förhindrades. För den händelse så inte var fallet undrade interpellanten
vilka åtgärder regeringen skulle vidta för att förmå Kinneviksgruppen att
ansvara för att ersättningsindustri förlädes till Forsbacka innan den beslutade
nedläggningen förverkligades.

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) hade, mot bakgrund av nedskärningar
av antalet arbetstillfällen inom stålindustrin i Västmanland, frågat
vad regeringen tänkte göra för att hindra en fortsatt rasering av stålindustrin
i Västmanland och försöka skapa ersättningsarbeten för dem som
drabbades.

Industriministern anförde att den planerade förändringen av Fagersta
AB:s produktion av snabbstål, rostfritt stål och bergborrprodukter utan
tvivel innebar en svår omställning för de anställda och de samhällen som
berördes. Det är emellertid, sade industriministern, ofrånkomligen nödvändigt
att företagen successivt anpassar produkter och produktionsprocesser
till efterfråge- och lönsamhetsförändringar. Endast på detta sätt kan
en konkurrenskraftig industri vidmakthållas och varaktiga arbetstillfällen
skapas för framtiden. Industriministern avslutade sitt svar på följande sätt:

NU 1981/82:31

Enligt vad jag har erfarit är Fagersta och Sandvik, båda tillhörande
Kinneviksgruppen, beredda att i största möjliga utsträckning göra ansträngningar
för att ta till vara den yrkeskunskap och erfarenhet som finns
bland dem vilkas arbeten nu är hotade. I den lågkonjunktur som råder på
stålområdet kan man dock befara att omfattande friställningar måste ske.

Det är i denna situation viktigt att intresset och resurserna koncentreras
på frågan hur nya arbeten skall skapas i de regioner som drabbas. De
lokala och regionala organen har här tillsammans med berörda företag en
svår men mycket angelägen uppgift. Därvid kan även statlig medverkan
inom ramen för de regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen
komma i fråga för att underlätta en sådan omställning.

SSAB Svenskt Stål AB

Ägarförhållanden

Motion 1981182:1065

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i sin partimotion 1981/82:1065
att en ny plan för SSAB:s framtidsinriktning skall utarbetas (se s. 17).
Motionärerna anför att en sådan plan kräver att den ende kvarvarande
privata ägaren - Gränges AB med 25% av ägandet - utlöses ur SSAB.
Detta bör ske till ett symboliskt belopp. Som en följd därav måste enligt
motionärerna konsortialavtalet förändras så att dess stipulerade affärsmässiga
och företagsekonomiska principer ersätts med samhällsekonomiska
riktlinjer.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Aktierna i SSAB ägdes ursprungligen till 50% av Statsföretag AB, till
25% av Gränges AB och till 25% av Stora Kopparbergs Bergslags AB.
Ägarfördelningen var ett resultat av en förhandlingsöverenskommelse mellan
staten och de privata intressenterna i samband med företagets bildande.
Samarbetet mellan ägarna till SSAB regleras i ett konsortialavtal. I
detta stadgas bl. a. att företagets rörelse skall bedrivas efter affärsmässiga
och företagsekonomiska principer.

I december 1981 godkände riksdagen på förslag av näringsutskottet
(prop. 1981/82:54, NU 1981/82:13) bl. a., i vad avsåg ekonomiska förpliktelser
för staten, ett avtal mellan staten och Stora Kopparbergs Bergslags
AB om förvärv av aktier i SSAB. I samband härmed beslöts om en
finansiell rekonstruktion av SSAB.

Enligt avtalet mellan staten och Stora Kopparberg skulle staten förvärva
Stora Kopparbergs aktier i SSAB för 1 kr. Avtalet stipulerade att staten i
och med avtalets undertecknande övertog samtliga de rättigheter och
skyldigheter som Stora Kopparberg hade i sin egenskap av aktieägare i
SSAB och som grundade sig på det år 1977 ingångna konsortialavtalet.

1 konsortialavtalet gjordes den ändringen att antalet ordinarie ledamöter
i SSAB:s styrelse minskades till åtta. Staten och Statsföretag nominerar

NU 1981/82:31

tillsammans fem ledamöter och två suppleanter, medan Gränges nominerar
tre ledamöter och en suppleant. Staten och Statsföretag skall utse en
av styrelsens ledamöter till ordförande, medan Gränges på samma sätt
utser vice ordförande.

Motionsyrkanden om ägarförhållandena inom SSAB har flera gånger
behandlats av riksdagen.

Våren 1981 avslog riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU 1981/
82:44) ett yrkande från vänsterpartiet kommunisterna om att riksdagen
skulle begära att regeringen tog upp nya förhandlingar med de privata
intressenterna i SSAB. Dessa förhandlingar borde enligt motionärerna
syfta till att samhällsekonomiska utgångspunkter skulle vara vägledande
vid driften av SSAB och till att de privata delägarna skulle lösas ut med ett
symboliskt belopp. Utskottet erinrade om att motioner med samma syfte
hade avslagits av riksdagen åren 1978 (NU 1977/78:45 s. 13), 1979 (NU
1978/79:43 s. 11) och 1980 (NU 1979/80:51 s. 22). Liksom vid dessa
tillfällen konstaterade utskottet att ett förstatligande av SSAB inte var
nödvändigt för att samhällets intressen skulle tillgodoses. Utskottet fann
inte skäl att i detta sammanhang gå in i en närmare diskussion av hithörande
principfrågor.

1 en socialdemokratisk partimotion, som behandlades samtidigt, föreslogs
att riksdagen skulle uttala sig för en förändring av ägarförhållandena i
SSAB så att de motsvarade de olika parternas verkliga insatser. Motionärerna
hänvisade till tidigare kritik från socialdemokratiskt håll mot den
dåvarande ägarfördelningen. Utskottet anförde att det anslöt sig till regeringens
bedömning att den överenskomna fördelningen av aktierna i SSAB
skulle komma att vara av stor betydelse på så sätt att staten och de privata
intressenterna skulle få ett gemensamt ansvar för bolagets utveckling.
Utskottet, som åren 1979 och 1980 hade avvisat motionsförslag av liknande
innebörd som det nyss nämnda, fann fortfarande inte något skäl att
frångå denna uppfattning. Förslaget blev alltså avstyrkt. Socialdemokraterna
i utskottet reserverade sig till förmån för motionen. Riksdagen följde
utskottet.

I slutet av år 1981 avslog riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU
1981/82:13 s. 17) ett motionsyrkande från moderata samlingspartiet som
gick ut på att riksdagen skulle uttala som sin mening att SSAB borde
privatiseras så snart förutsättningar för detta yppade sig. Utskottet erinrade
om att det inte förelåg några formella hinder för en vidgning av SSAB:s
ägarkrets. I en reservation anförde moderata samlingspartiets företrädare i
utskottet bl. a. att regeringen aktivt borde verka för att i första hand den
andel i SSAB som direkt ägs av staten övertas av en eller flera privata
delägare. Också förutsättningarna för en börsintroduktion av SSAB borde
prövas.

NU 1981/82:31

Perspektivplaner m. m.

Motionerna 1981/82:1065 och 1981182:1489

I socialdemokraternas partimotion 1981/82:1489 sägs att SS AB under
sin hittillsvarande korta livstid har beslutat om en rad olika utvecklingsplaner.
Situationen är f. n. sådan att det är svårt att klarlägga vad som
gäller i fråga om planeringen för de olika produktområdena, divisionerna
och orterna. Det är också, anför motionärerna, helt klart att det finns olika
tolkningar även inom företaget. Det är angeläget att dessa oklarheter
snarast reds ut. Det blir då också möjligt att fullt ut se sysselsättningskonsekvenserna
av företagets åtgärder. De faktiska förhållandena bör enligt
motionärerna redovisas för riksdagen, som är företagets huvudfinansiär
och som har det övergripande sysselsättningspolitiska ansvaret i landet.
Riksdagen bör begära att regeringen under våren 1982 redovisar för riksdagen
SSAB:s beslutade och planerade strukturella förändringar och dessas
konsekvenser för sysselsättningen på de berörda orterna.

Vänsterpartiet kommunisterna begär i motion 1981/82:1065 att riksdagen
skall uttala att en ny plan för SSAB:s framtidsinriktning bör utarbetas.
Denna plan bör enligt motionen grundas på bl. a. samhällsekonomi, integrerad
produktion, ny teknik och förädling. I samma motion begärs att
riksdagen skall hemställa hos regeringen att den utarbetar förslag till åtgärder
för att sysselsätta nuvarande personalstyrka vid SSAB och att regeringen
snarast för riksdagen framlägger erforderliga förslag.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden om planering av SSAB:s verksamhet har behandlats
av riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Senast skedde detta i slutet av år 1981.

1 en socialdemokratisk partimotion, föranledd av propositionen om bl. a.
statens övertagande av Stora Kopparbergs aktier i SSAB (se s. 15), hade
framförts krav på att regeringen under våren 1982 skulle för riksdagen
redovisa SSAB:s finansiella situation, planerade strukturella förändringar
m. m. Näringsutskottet (NU 1981/82:13 s. 13) ställde sig inte bakom denna
del av motionen. Utskottet erinrade om att det i propositionen (s. 27 f.)
gavs en redovisning av SSAB:s Handlingsprogram 1982 som angav inriktningen
av bolagets verksamhet under år 1982. Handlingsprogrammet i sin
helhet hade vidare av SSAB:s ledning överlämnats till näringsutskottet.
Dessutom hade företrädare för SSAB inför utskottet lämnat upplysningar
och besvarat av utskottets ledamöter ställda frågor. I en reservation anförde
utskottets socialdemokratiska ledamöter bl. a. att det var nödvändigt
att riksdagen snarast skulle få en sådan redovisning som motionärerna
hade krävt. Riksdagen följde utskottet.

I en motion från vänsterpartiet kommunisterna, vilken behandlades
samtidigt, anfördes bl. a. att det krävs en övergripande planering av stålindustrin
från samhällets sida. Målsättningen skall, sade motionärerna, utgå

2 Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 31

NU 1981/82:31

från en offensiv industripolitisk strategi för en behovsinriktad produktion
med nationell utveckling, regional balans och långsiktig resurshushållning.
Samhällsekonomiska bedömningar skall vara vägledande. Motionärerna
föreslog att riksdagen skulle uttala sig för att regeringen med de angivna
utgångspunkterna skulle inhämta förslag från SSAB till åtgärder för att
sysselsätta den befintliga personalstyrkan. Regeringen skulle därefter snarast
förelägga riksdagen förslag till nödvändiga åtgärder.

Utskottet (s. 18) ansåg inte att riksdagen hade anledning att då genom ett
uttalande till regeringen initiera krav på SSAB:s ledning om andra förslag
till åtgärder för att sysselsätta SSAB:s befintliga personalstyrka än de som
redan hade lämnats. Motionen avstyrktes således i denna del av utskottet
och avslogs av riksdagen.

Dessförinnan hade riksdagen våren 1981 avslagit en motion från vänsterpartiet
kommunisterna som bl. a. gick ut på att ny plan för SSAB:s framtidsinriktning
skulle utarbetas. Denna plan borde enligt motionen grundas
på bl. a. samhällsekonomi, integrerad produktion, ny teknik och förädling.
Ställningstagandet hade föreslagits av näringsutskottet (NU 1980/81:44 s.
23), som hänvisade till tidigare beslut av riksdagen varvid motionsyrkanden
av samma innebörd hade avslagits.

Verksamheten inom särskilda divisioner

Motionerna 1981/82:1489 och 1981/82:1953

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 erinras om att
SSAB inom divisionen Specialprodukter tillverkar bl. a. järnvägsräls i
Domnarvet. Enligt tidigare beslut, säger motionärerna, skall denna produktion
överflyttas till Luleå. Någon sådan överföring har dock ännu inte
skett, men den bör verkställas så snart som möjligt. Det är bl. a. av beredskapsskäl
angeläget, fortsätter motionärerna, att vi i Sverige behåller en
tillverkning av järnvägsräls. Detta kan ske genom att de erforderliga investeringarna
görs i Luleå och tillverkningen koncentreras dit.

Vidare pekar motionärerna på att man under de senaste åren inom
företaget har utrett och övervägt olika utvecklingsvägar inom profildivisionen.
En åtgärd som man har funnit rationell är en genomgripande
ombyggnad av finvalsverket i Luleå. En sådan modernisering måste ske
snarast möjligt, sägs det i motionen. Samtidigt måste dock utvecklingen
inom SSAB sättas in i sitt branschsammanhang. Det är, fortsätter motionärerna,
helt nödvändigt att den slutliga produktmixen i det ombyggda finvalsverket
diskuteras med andra svenska företag som har motsvarande
tillverkning. Diskussionen måste innefatta också de av investeringen berörda
fackliga intressena.

Motionärerna föreslår att riksdagen skall uttala sig i enlighet med deras
uppfattning i dessa frågor.

I samma motion erinras om att det vid tidigare riksdagsbehandling har

NU 1981/82:31

framhållits att tillräckliga investeringar bör göras vid Oxelösunds koksverk,
så att anläggningens tekniska standard upprätthålls. Enligt motionärernas
mening finns det anledning för riksdagen att nu åter understryka
detta.

I motion 1981/82:1953 (s) erinras om kravet i den socialdemokratiska
partimotionen beträffande Oxelösunds koksverk. Motionärerna anför att
det för ett integrerat stålverk av Oxelösunds struktur är livsnödvändigt att
ha ett koksverk. De ger en teknisk beskrivning av hur ett koksverk fungerar.
Motionen mynnar ut i följande önskemål: ”Därför bör riksdagen
genom ett särskilt uttalande verka för en utveckling, som innebär att
varmreparationer skall successivt utföras tills samtliga batterier är reparerade.
”

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden från socialdemokraterna om produktion av järnvägsräls
i Luleå och modernisering av finvalsverket där behandlades senast av
riksdagen våren 1981.

Beträffande produktionen av järnvägsräls erinrade näringsutskottet (NU
1980/81:44 s. 28) om att det i proposition 1980/81:67 (s. 16) angavs att
avsikten var att rälstillverkningen skulle överföras från Domnarvet till
Luleå och att undersökningar pågick om möjligheterna att förlägga denna
produktion till universalvalsverket i Luleå. Något särskilt uttalande av
riksdagen i denna fråga behövdes därför inte enligt utskottets uppfattning.
Socialdemokraterna i utskottet reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.

Vad gäller finvalsverket i Luleå uttalade näringsutskottet (ibm) bl. a.
följande:

I Perspektivplan 1980 anförs bl. a. att den för SSAB mest rationella
lösningen för att uppnå tillfredsställande lönsamhet synes vara en genomgripande
ombyggnad av Luleås finvalsverk. Investeringskostnaden beräknas
till ca 250 milj. kr., ett belopp som f.n. inte bedöms rymmas inom
SSAB:s finansiella ramar. Tills vidare kan finvalsverket i Luleå drivas
vidare med smärre förbättringar, uttalas det också i Perspektivplan 1980.

Finvalsverket berörs också i Perspektivplan 81. I denna uttalas att
verket är i tekniskt dålig kondition och har svag konkurrenskraft. Innan
investeringar i finvalsverket kan aktualiseras måste enligt planen en realiserbar
och lönsam marknads- och produktinriktning definieras och fastläggas.

Mot bakgrund av vad som sålunda angavs i de båda perspektivplanerna
rörande detta projekt ansåg utskottet att riksdagen inte hade anledning att
uttala sig i frågan. I en reservation anförde de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet bl. a. att regeringen under år 1981 borde lägga fram ett
förslag för riksdagen rörande den ifrågavarande investeringen. Riksdagen
avslog motionen i denna del.

NU 1981/82:31

1 samma betänkande (s. 29) berörde utskottet i anslutning till en motion
frågan om satsningar på koksverket i Oxelösund. Utskottet underströk
betydelsen av att sådana satsningar görs i detta koksverk att dess nuvarande
tekniska standard kan upprätthållas.

Övriga frågor
Motion 1981/82:1065

I motion 1981/82:1065 anger vänsterpartiet kommunisterna sin syn på
orsakerna till stålindustrins kris och på svensk stålindustris framtid. Motionärerna
föreslår att riksdagen skall uttala att svensk järnmalmsbrytning
och stålpolitik i framtiden bör inriktas på att befrämja en rättvis global
fördelningspolitik. De föreslår också att riksdagen skall göra uttalande i
olika punkter om grundvalen för en ny gruv- och stålpolitik. Uttalandet
skulle gå ut på följande. Hela gruv- och stålindustrin nationaliseras och
samordnas i ett ”svenskt metallbolag”. Gruv- och stålindustrin utvecklas
efter samhällsekonomiska riktlinjer. Gruv-, stål- och verkstadsindustrin
samordnas, varvid planer fastställs för lokalisering av förädlingsindustrier
till hotade och drabbade bruksorter. Nya marknader skapas inom landet
genom en offensiv industripolitik och ekonomisk politik. Handeln med
tredje världen och planekonomierna ökas genom långsiktiga handelsavtal.
Satsningar görs på ny teknik, nya produkter, högt driven förädling och en
integrerad produktion. Inom stål- och gruvsektorn förverkligas en samhällsstyrd
forskning och utveckling. Processteknik, teknik för vidareförädling
och gruvteknik utvecklas med sikte på att utnyttja svenskt kunnande.

Motionsyrkanden med liknande innebörd avslogs av riksdagen på förslag
av näringsutskottet våren 1980 (NU 1979/80:51 s. 32) och våren 1981
(NU 1980/81:44 s. 17).

Utskottet
Inledning

Utskottet behandlar i det följande fem motioner från allmänna motionstiden
i år vilka berör stålindustrin. Först tar utskottet upp frågor angående
metallurgi, insatsvaror m.m. Därefter behandlas motionsyrkanden om
samordningen av handelsstålsindustrin och om planering för specialstålsindustrin.
Vidare tar utskottet ställning till en rad förslag rörande SSAB
Svenskt Stål AB. Slutligen behandlas vissa frågor om den framtida gruvoch
stålpolitiken.

NU 1981/82:31

Metallurgi, insatsvaror m. m.

Utskottet har i det föregående redovisat uppgifter om stålindustrins
skrotförsöijning (s. 6 f.), och om alternativa processer för råjämstillverkning
(s. 8).

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 kritiseras regeringen
för passivitet när det gäller stålindustrins problem. Motionärerna
menar att statsmakterna måste ta initiativ till och aktivt medverka i de
åtgärder som är nödvändiga för att främja stålindustrins utveckling. Man
bör ta tag i utvecklingen av de nya råjärnsprocesserna. Vidare måste,
anförs det i motionen, Sverige bygga ut sin produktion av järnsvamp och
järnpulver. Mot denna bakgrund föreslås att riksdagen skall begära att
regeringen inrättar en särskild kommission med uppgift att planera stålindustrins
metallurgiutveckling. Dess arbete skulle i första hand gå ut på att
få till stånd långsiktiga bärkraftiga lösningar. En snabb insats borde göras
för att förhindra att bristen på skrot begränsar produktionsmöjligheterna
på kort sikt. Liknande förslag finns i motionerna 1981/82:624 (s) och 1981/
82:1953 (s).

Också två partimotioner från vänsterpartiet kommunisterna ger uttryck
åt en kritisk syn på regeringens inställning i frågan. Enligt den ena av
dessa, 1981/82:1063, bör riksdagen hemställa hos regeringen om förslag till
planering för stålindustrins råvaruförsörjning och av järnsvampstillverkningens
omfattning. Motionärerna anför att en akut skrotbrist tycks komma
att uppstå för svensk stålindustri och att järnsvamp kan ersätta skrot i
stålprocessen. Statsmakterna måste planera för att järnsvampsproduktionen
anpassas till bristen på skrot. Liknande tankegångar framförs i den
andra motionen, 1981/82:1065. Där föreslås bl. a. att riksdagen skall begära
att regeringen tar initiativ för att samordna metallurgikapaciteten för
handelsståls- och specialstålsindustrierna. Därvid skulle syftet vara att
minska andelen importerat skrot och att säkerställa behovet av malmbaserad
metallurgi. Vidare föreslås regeringen ta initiativ till att anläggningar
för de nya reduktionsprocesserna uppförs i full skala. Enligt samma motion
bör riksdagen också begära att regeringen, i avvaktan på att en
samhällsekonomiskt grundad plan för framtida verksamhet och råvaruförsöijning
har presenterats, vidtar erforderliga åtgärder mot ytterligare nedläggningar
och avskedanden inom specialstålsindustrin.

Riksdagen tog för mindre än ett år sedan avstånd från ett förslag om att
en särskild kommission med uppgift att planera stålindustrins metallurgiutveckling
skulle inrättas. Utskottet kan inte heller nu se att det finns några
bärande skäl för förslaget om en sådan kommission. De överläggningar
som under lång tid har pågått mellan olika företrädare för stålindustrin om
situationen på skrotmarknaden har nyligen avslutats (se s. 6 f.). En uppgörelse
om fördelning av köpskrot mellan stålverken har den 1 mars 1982
träffats mellan de största skrotförbrukande företagen. Den blir gällande

3 Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 31

NU 1981/82:31

under förutsättning att den också godkänns av övriga samarbetande stålverk.
Enligt Jernkontoret innebär det föreslagna avtalet att användningen
av lämpliga substitut till skrot underlättas. Jernkontorets fullmäktige har
vidare nyligen beslutat att genomföra en utredning om alternativ till
importskrot. Utredningen skall omfatta malmbaserade ämnen från SSAB i
Luleå, järnsvamp samt råjärn framställt enligt de nya metoder som på
senare år har utarbetats i Sverige. Dessa alternativ kommer att jämföras
från kostnads- och kvalitetssynpunkt.

I övrigt vill utskottet framhålla att det statliga stödet till nya råjärnsprocesser
har kanaliserats genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete
(Industrifonden). Några samordningsproblem som skulle kunna lösas av
en kommission föreligger inte.

Utskottet avstyrker således dels förslagen i motion 1981/82:1489 (s) om
en särskild kommission för stålindustrins metallurgiutveckling, dels motion
1981/82:624 (s) och dels motion 1981/82:1953 (s) i motsvarande del.
Av det ställningstagandet följer att även motionerna 1981/82:1063 (vpk)
och 1981/82:1065 (vpk) avstyrks i här behandlade delar.

Samordning av handelsstålsindustrin

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 betecknas regeringens
inställning som en total likgiltighet för de mindre handelsstålverken
och deras anställda. Motionärerna föreslår att riksdagen skall begära att
regeringen tar initiativ till att en plan utarbetas för en samordnad utveckling
av den svenska handelsstålsindustrin.

Frågan om samordning av handelsstålsindustrin har. vilket framgår av
det föregående (s. 10), varit aktuell i riksdagen alltsedan SSAB bildades år
1978. Motioner med förslag till riksdagsuttalanden av innebörd att regeringen
skulle ta initiativ till en ägarsamordning inom hela handelsstålsindustrin
har vid upprepade tillfällen avslagits av riksdagen på förslag av
utskottet. Senast skedde detta våren 1981. Härvid anförde utskottet bl. a.
att en utgångspunkt måste vara att företagen själva skall söka åstadkomma
nödvändiga och ändamålsenliga förändringar. I det sammanhanget framhöll
utskottet också att SSAB:s beslut att då inte investera i ett nytt
mediumvalsverk i Luleå innebar att det t. v. inte förelåg något hot att
SSAB skulle erövra betydande marknadsandelar från den övriga handelsstålsindustrin.

Under senare tid har en ytterligare koncentration av handelsstålsindustrin
ägt rum i Sverige. Vid sidan av SSAB, där staten är majoritetsägare,
finns fyra enheter, nämligen Smedjebacken-Boxholm Stål AB,

NU 1981/82:31

Halmstads Järnverks AB (inkl. AB Qvarnshammars Jernbruk), Kockums
Jernverks AB och Gullspångs Elektrokemiska AB. De båda sistnämnda
företagen är ämnesleverantörer till vissa av de övriga handelsstålverken.

Utskottet förutsätter att berörda företag vart för sig aktivt bedriver ett
strukturrationaliseringsarbete i syfte att förbättra sin konkurrensförmåga
och även tar initiativ till gemensamma åtgärder som kan visa sig ändamålsenliga
i ett längre perspektiv. Något regeringsinitiativ av den innebörd som
föreslås i motion 1981/82:1489 (s) är enligt utskottets mening inte lämpligt.
Av vad utskottet har anfört följer att också motion 1981/82:1065 (vpk)
avstyrks i här behandlad del.

Planering för specialstålsindustrin

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 framhålls att det
inom specialstålsindustrin alltjämt råder en splittrad struktur inom flertalet
produktområden. Motionärerna upprepar sitt tidigare framförda krav på en
uppdatering av 1977 års specialstålsutredning. Med bl. a. detta underlag
föreslås regeringen utarbeta en samordnad investerings-, struktur- och
sysselsättningsplan för specialstålsindustrin i samverkan med företagen
och de anställda.

I motion 1981/82:1953 (s) understryker motionärerna det nyss nämnda
kravet om planering för specialstålsindustrin i den socialdemokratiska
partimotionen.

Som framgår av det föregående (s. 13 f.) har motionsyrkanden om
specialstålsindustrins strukturomvandling m. m. behandlats flera gånger av
riksdagen under senare år. Senast skedde detta under våren 1981. Riksdagen
avslog då på förslag av näringsutskottet motionsyrkanden om en plan
för specialstålsindustrin. Näringsutskottet delade den uppfattning som regeringen
hade gett uttryck för i proposition 1980/81:67 om att de statligt
stödda investerings- och omstruktureringsaktiviteter som då pågick väsentligt
borde förbättra möjligheterna för de flesta företag inom branschen
att bli långsiktigt livskraftiga. Ansvaret för strukturförändringar åvilar
främst företagen och de anställda, anförde utskottet.

Utskottet finner inte att det nu föreligger några nya omständigheter som
motiverar att riksdagen bör inta en annan ståndpunkt i detta ämne än
tidigare. Därför avstyrker utskottet förslaget i motion 1981/82:1489 (s) om
en av regeringen utarbetad investerings-, struktur- och sysselsättningsplan
för specialstålsindustrin och motion 1981/82:1953 (s) i motsvarande del.

SSAB Svenskt Stål AB

Ägarförhållanden

Av aktierna i SSAB ägs numera 50% av Statsföretag AB, 25 % direkt av
staten och 25% av Gränges AB. Den andel av aktierna som staten äger

NU 1981/82:31

direkt innehades tidigare av Stora Kopparbergs Bergslags AB. Den ursprungliga
ägandefördelningen var ett resultat av en förhandlingsöverenskommelse
mellan staten och de privata intressenterna i samband med
företagets bildande. Samarbetet mellan SSAB:s ägare regleras i ett konsortialavtal.
I detta stadgas bl. a. att företagets rörelse skall bedrivas efter
affärsmässiga och företagsekonomiska principer.

Staten övertog Stora Kopparbergs andel i SSAB efter beslut av riksdagen
i december 1981 (se s. 15). I samband därmed genomfördes en finansiell
rekonstruktion av SSAB. Vidare gjordes en ändring i konsortialavtalet
vad gäller antalet styrelseledamöter och nomineringen av dessa.

Riksdagen har, som framgår av redogörelsen tidigare (s. 16), flera
gånger under senare år på förslag av näringsutskottet avslagit motionsyrkanden
rörande ägarförhållandena i SSAB. Våren 1981 avslogs ett motionsyrkande
av vänsterpartiet kommunisterna om att riksdagen skulle
begära att regeringen tog upp nya förhandlingar med de privata intressenterna
i SSAB. Dessa förhandlingar borde enligt motionärerna syfta till att
samhällsekonomiska utgångspunkter skulle vara vägledande vid driften av
SSAB och till att de privata delägarna skulle lösas ut med ett symboliskt
belopp. Samtidigt avslogs ett yrkande i en socialdemokratisk partimotion
om en förändring av ägarförhållandena i SSAB så att de skulle komma att
motsvara de olika parternas verkliga insatser. I slutet av år 1981 avslog
riksdagen (NU 1981/82:13 s. 17) ett förslag från moderata samlingspartiet
om att SSAB skulle privatiseras när förhållandena så medgav.

I sin partimotion 1981/82:1065 begär vänsterpartiet kommunisterna att
en ny plan för SSAB:s framtidsinriktning skall utarbetas. Detta yrkande
behandlar utskottet i det närmast följande avsnittet. Motionärerna anför
emellertid i anslutning därtill att en sådan plan kräver att den enda kvarvarande
privata ägaren — Gränges AB med 25% av ägandet — utlöses ur
SSAB. Detta skulle ske med ett symboliskt belopp. Som en följd därav
måste enligt motionärerna konsortialavtalet förändras så att dess stipulerade
affärsmässiga och företagsekonomiska principer ersätts med samhällsekonomiska
riktlinjer.

Som nyss nämnts har riksdagen förra året (NU 1980/81:44 s. 21) avslagit
motionsyrkanden med samma syfte som det nu nämnda. Liknande yrkanden
har dessförinnan avslagits åren 1978—1980. Liksom vid dessa tillfällen
konstaterar utskottet att ett förstatligande av SSAB inte är nödvändigt för
att samhällets intressen skall tillgodoses. Den nuvarande ägarstrukturen
innebär f. ö. att staten, direkt elier genom Statsföretag, äger 75% av
aktierna i SSAB. Utskottet finner inte skäl att i detta sammanhang gå in
närmare på en diskussion av hithörande principfrågor. Av det sagda framgår
att utskottet avstyrker motion 1981/82:1065 (vpk) i här behandlad del.

NU 1981/82:31

Perspektivplaner m. m.

I två motioner framläggs förslag angående planeringen av SSAB:s verksamhet.

Socialdemokraterna anför i sin partimotion 1981/82:1489 att situationen
beträffande SSAB f. n. är sådan att det är svårt att klarlägga vad som gäller
i fråga om planeringen för de olika produktområdena, divisionerna och
orterna. Det är angeläget att dessa oklarheter snarast reds ut, säger motionärerna.
Riksdagen föreslås begära att regeringen under våren 1982 för
riksdagen redovisar SSAB:s beslutade och planerade strukturella förändringar
och dessas konsekvenser för sysselsättningen på de berörda orterna.

Som har redovisats i det föregående (s. 18) avslog riksdagen så sent som
i slutet av år 1981 ett motionsyrkande med samma innebörd som det som
nu behandlas. Regeringen hade då i en proposition gett en redovisning för
SSAB:s Handlingsprogram 1982, vilket angav inriktningen av bolagets
verksamhet under år 1982. Handlingsprogrammet i sin helhet hade vidare
av SSAB:s ledning överlämnats till näringsutskottet. Dessutom hade företrädare
för SSAB inför utskottet lämnat upplysningar och besvarat av
utskottets ledamöter ställda frågor. Enligt utskottets mening har ingenting
inträffat som bör föranleda riksdagen att ändra sin inställning. Utskottet
förutsätter härvid att SSAB:s verkställande ledning fortlöpande håller
ägarna informerade om utvecklingen inom företaget. Motionen avstyrks
således i angiven del.

Såsom har nämnts tidigare (s. 24) föreslår vänsterpartiet kommunisterna
i motion 1981/82:1065 att riksdagen skall uttala att en ny plan för SSAB:s
framtidsinriktning bör utarbetas. Planen skulle grundas på bl. a. samhällsekonomi,
integrerad produktion, ny teknik och förädling. I samma motion
begärs att riksdagen skall hemställa hos regeringen att den utarbetar förslag
till åtgärder för att sysselsätta nuvarande personalstyrka vid SSAB
och så snart som möjligt i erforderlig utsträckning framlägger förslagen för
riksdagen.

Motionsyrkanden med liknande innebörd som de nu aktuella har avslagits
av riksdagen flera gånger.

Utskottet hänvisar härvidlag till den tidigare redogörelsen (s. 17 f.).
Utskottet har inte någon annan inställning nu och avstyrker alltså de här
aktuella förslagen i motion 1981/82:1065 (vpk).

Verksamheten inom särskilda divisioner

I det följande behandlar utskottet motionsyrkanden som berör olika
specifika delar av SSAB:s verksamhet. Det gäller inom division Specialprodukter
produktion av järnvägsräls, inom division Profiler modernisering
av finvalsverket i Luleå och inom division Koksverk investeringar i
koks verket i Oxelösund.

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 tar man upp frågan

NU 1981/82:31

om en överflyttning av SSAB:s produktion av järnvägsräls från Domnarvet
till Luleå. Motionärerna erinrar om att ett beslut om en sådan överflyttning
har fattats tidigare inom SSAB men ännu inte verkställts. De önskar att
riksdagen som sin mening skall uttala att produktionen av järnvägsräls så
snart som möjligt bör överföras till Luleå.

Riksdagen avslog förra året ett motionsyrkande med samma innebörd
(se s. 19). Regeringen hade då meddelat att rälstillverkningen avsågs bli
överförd från Domnarvet till Luleå och att det pågick undersökningar om
möjligheterna att förlägga den till universalvalsverket i Luleå.

SSAB har ett avtal om försäljning av räls till statens järnvägar och
Norske Statsbaner. Avtalet säkerställer divisionens rälstiilverkning t. o. m.
år 1983. Utskottet har erfarit att SSAB har för avsikt att i enlighet med
tidigare planer flytta rälstillverkningen till Luleå under förutsättning att en
tillverkning där blir lönsam. Någon tidpunkt har inte fastställts. Utskottet
anser att det inte behövs något särskilt uttalande av riksdagen i denna
fråga. Motionen avstyrks således i här aktuell del.

Frågan om en ombyggnad av fmvalsverket i Luleå tas också upp i den
socialdemokratiska partimotionen. I den delen mynnar motionen ut i ett
förslag om att riksdagen skall uttala sig för att en modernisering av finvalsverket
genomförs snarast möjligt. Också detta ämne behandlade riksdagen
för knappt ett år sedan. Ett motionsyrkande av samma innebörd avslogs
(NU 1980/81:44 s. 28) med hänvisning till bl. a. vad som hade sagts i
SSAB:s Perspektivplan 1980 och i Perspektivplan 1981 (se s. 19). I den
sistnämnda planen uttalas bl. a. att en realiserbar och lönsam marknadsoch
produktinriktning måste definieras och fastläggas innan investeringar i
finvals verket kan aktualiseras.

I SSAB:s Handlingsprogram 82 berörs också fmvalsverket i Luleå. Här
sägs att verket är gammalt och att det av tekniska skäl har en begränsad
livslängd. Nya investeringar i detta verk anses inte kunna motiveras.
Marknad för expansion saknas, och acceptabel avkastning på nya investeringar
kan inte erhållas.

Från SSAB har under hand meddelats utskottet att produktionen vid
finvalsverket avses skola hållas i gång t. v. med ett minimum av investeringar.

Mot bakgrund av vad som här har redovisats rörande detta projekt anser
utskottet att riksdagen inte har anledning att uttala sig om behovet av
modernisering av fmvalsverket i Luieå. Förslaget i motion 1981/82:1489
om ett uttalande av riksdagen i frågan avstyrks sålunda.

Utskottet övergår så till att behandla förslag angående SSAB:s koksverk
i Oxelösund.

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:1489 erinras om att det
vid tidigare riksdagsbehandling har framhållits att tillräckliga investeringar
bör göras vid Oxelösunds koksverk så att anläggningens nuvarande tekniska
standard upprätthålls (NU 1980/81:44 s. 29). Det finns enligt motio -

NU 1981/82:31

närerna anledning att nu åter understryka detta och att ge regeringen till
känna att detta är riksdagens mening.

Motion 1981/82:1953 (s) mynnar ut i ett önskemål om att riksdagen
genom ett särskilt uttalande bör verka för att varmreparationer successivt
skall utföras vid koksverket i Oxelösund till dess att samtliga batterier är
reparerade.

Enligt SSAB:s Handlingsprogram 82 genomförs investeringar och mer
omfattande renoveringar i Oxelösunds koksverk endast under förutsättning
att långsiktig extern avsättning ekonomiskt kan motivera detta.

Utskottet anser att det mot här angiven bakgrund inte finns anledning för
riksdagen att göra något uttalande i frågan. Motionerna avstyrks således i
här aktuella delar.

Övriga frågor

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1981/82:1065 föreslås att
riksdagen skall uttala att svensk järnmalmsbrytning och stålpolitik i framtiden
bör inriktas på att befrämja en rättvis global fördelningspolitik. Dessutom
föreslås att riksdagen skall göra uttalande i sju punkter om grundvalar
för en ny gruv- och stålpolitik i form av bl. a. nationalisering, industriell
samordning samt utveckling av teknik och marknadsföring (se referat på
s. 20).

Riksdagen har avslagit motionsyrkanden med liknande innebörd på förslag
av näringsutskottet dels våren 1980 (NU 1979/80:51 s. 32), dels våren
1981 (NU 1980/81:44 s. 17). Utskottet har ingen annan uppfattning i dessa
frågor nu. Motionen avstyrks således i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommission för stålindustrins metallurgiutveckling
m. m.

att riksdagen

a) avslår motion 1981/82:624, motion 1981/82:1489 yrkande 1
och motion 1981/82:1953 i ifrågavarande del,

b) avslår motion 1981/82:1063 och motion 1981/82:1065 yrkandena
3, 4 och 10,

2. beträffande samordning av handelsstålsindustrin
att riksdagen

a) avslår motion 1981/82:1489 yrkande 2,

b) avslår motion 1981/82:1065 yrkande 11,

3. beträffande planering för specialstålsindustrin

att riksdagen avslår motion 1981/82:1489 yrkande 3 och motion
1981/82:1953 i ifrågavarande del.

NU 1981/82:31

4. beträffande förstatligande av SSAB

att riksdagen avslår motion 1981/82:1065 yrkande 5,

5. beträffande omförhandling av SSAB:s konsortialavtal
att riksdagen avslår motion 1981/82:1065 yrkande 8,

6. beträffande redovisning av SSAB.s finansiella situation m. m.
att riksdagen avslår motion 1981/82:1489 yrkande 7,

7. beträffande en ny plan för SSAB:s framtidsinriktning

att riksdagen avslår motion 1981/82:1065 yrkandena 6 och 7,

8. beträffande tillverkning i Luleå av järnvägsräls

att riksdagen avslår motion 1981/82:1489 yrkande 4,

9. beträffande fin valsverket i Luleå

att riksdagen avslår motion 1981/82:1489 yrkande 5,

10. beträffande koksverket i Oxelösund

att riksdagen avslår motion 1981/82:1489 yrkande 6 och motion
1981/82:1953 i ifrågavarande del,

11. beträffande gruv- och stålpolitiken i allmänhet

att riksdagen avslår motion 1981/82:1065 yrkandena 1 och 2.

Stockholm den 25 mars 1982

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Hugo Bengtsson (s),
Nils Erik Wååg (s), Lilly Hansson (s), Tage Adolfsson (m), Rune Jonsson
(s), Hadar Cars (fp), Sivert Andersson (s), Christer Eirefelt (fp), Birgitta
Johansson (s), Per Westerberg (m), Sven Munke (m). Ivar Franzén (c) och
Göran Engström (c).

Reservationer

av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson,
Rune Jonsson, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s)

1. Kommission för stålindustrins metallurgiutveckling m. m. (mom. 1)
Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Riksdagen
tog” och slutar på s. 22 med ”behandlade delar” bort ha följande
lydelse:

Utskottet stöder förslaget i motion 1981/82:1489 (s) om att en särskild
kommission skall inrättas med uppgift att planera stålindustrins metallurgiutveckling
på längre sikt och den därtill knutna råvaruförsörjningen. På

NU 1981/82:31

detta område behövs särskilda initiativ för att få till stånd en samlad
lösning för hela branschen. Någon uppdelning mellan handelsståls- och
specialstålsindustrierna är inte möjlig.

Det är enligt utskottets uppfattning ett livsvillkor för svensk stålindustri
att den internationellt sett har en konkurrenskraftig metallurgisk tillverkning.
I det kortare tidsperspektivet betyder detta att de befintliga anläggningarna
måste utnyttjas på bästa möjliga sätt. På längre sikt krävs att de
nödvändiga investeringarna samordnas och att ny teknik utvecklas och
introduceras på ett sätt och i en takt som säkrar och förstärker den samlade
konkurrenskraften.

Detta innebär enligt utskottets mening bl. a. att man på ett helt annat sätt
än hittills måste ta tag i utvecklingen av de nya råjärnsprocesserna. Denna
utveckling är inte enbart en fråga för de enskilda företagen. Det är en
branschangelägenhet att vi i vårt land får fram ny och till våra egna
förhållanden bättre anpassad teknik. Samhället bör således på lämpligt sätt
engagera sig i denna utveckling. Vidare bör förutsättningarna för en snar
utbyggnad av produktionen av mellanprodukter som järnsvamp och järnpulver
prövas.

Det är av stor vikt att svensk stålindustri har tillgång till högkvalitativa
råvaror till konkurrenskraftiga priser. Den snabba övergången till skrotbaserad
stålproduktion har väckt en betydande oro såväl bland företagen
som inom de fackliga organisationerna. Ett ensidigt skrotberoende medför
på sikt kvalitetsproblem.

En rad olika bedömningar visar att vårt lands behov av importerat skrot
kommer att öka kraftigt, vilket med all sannolikhet föranleder prisstegringar.
Samtidigt bedöms det bli utomordentligt svårt att i framtiden få tillgång
till skrot i större kvantiteter till rimliga priser på den internationella marknaden.
Utskottet anser därför att det är nödvändigt att alla berörda stålföretag
snarast engageras i en uppgörelse om hur det tillgängliga skrotet skall
fördelas så att produktionen kan säkras. På något längre sikt kan de
alternativ till skrot som har angivits i det föregående bli av avgörande
betydelse.

Mot bakgrund av vad som här har anförts anser utskottet att den av
utskottet förordade kommissionens arbete bör grundas på följande riktlinjer.
Det bör bedrivas i samarbete med företagen och de anställda. Den
industripolitiska huvudfrågan är hur den samlade svenska stålindustrin
skall kunna trygga en rationell och konkurrenskraftig metallurgisk produktion
och säkra råvarutillgången under de närmaste tio å tjugo åren. Under
arbetet bör skilda delfrågor belysas och utvärderas, bl. a. frågor om skrotförsörjningen
på kort och på längre sikt, om nya råjärnsprocesser och om
möjligheterna att i Sverige bygga ut produktionen av mellanprodukter som
järnsvamp och järnpulver. Kommissionen bör arbeta snabbt. Resultatet
bör redovisas för riksdagen.

Utskottet föreslår att riksdagen gör ett uttalande av här angiven inne -

NU 1981/82:31

börd. Ett sådant uttalande svarar helt mot önskemålen i motion 1981/
82:1489 (s) till den del motionen behandlas i detta avsnitt, och det tillgodoser
också önskemål i motionerna 1981/82:624 (s) och 1981/82:1953 (s).
Även vissa förslag i motionerna 1981/82:1063 (vpk) och 1981/82:1065 (vpk)
tillgodoses delvis genom det här föreslagna uttalandet. I övrigt är utskottet
inte berett att tillstyrka de här behandlade förslagen i den sistnämnda
motionen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande kommission för stålindustrins metallurgiutveckling
m. m.

att riksdagen

a) med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 1 och med anledning
av motion 1981/82:624 och motion 1981/82:1953 i ifrågavarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

b) avslår motion 1981/82:1063 och motion 1981/82:1065 yrkandena
3, 4 och 10 i den mån dessa motioner inte, den sistnämnda i
ifrågavarande delar, tillgodoses enligt utskottets hemställan under
a.

2. Samordning av handelsstålsindustrin (mom. 2)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som böljar med ”Utskottet
förutsätter” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Även om en viss strukturell anpassning har skett under senare tid är det
enligt utskottets mening dock uppenbart att de berörda företagen inte på
egen hand kan komma fram till en lämplig struktur för branschen. Mot
denna bakgrund anser utskottet att det behövs statlig medverkan för att en
önskvärd samordning skall komma till stånd och för att branschen skall stå
bättre rustad inför framtiden.

Regeringen bör därför ta initiativ till att en plan utarbetas för samordning
mellan de mindre handelsstålverken sinsemellan och mellan dessa verk
och SS AB. Detta arbete bör självfallet äga rum i nära samverkan med
företagen och de fackliga organisationerna. Det bör också bedrivas i nära
kontakt med den kommission med uppgift att planera stålindustrins metallurgiska
utveckling under 1980-talet som har föreslagits från socialdemokratisk
sida (s. 28 f.).

Utskottet föreslår att riksdagen ger regeringen detta till känna som sin
mening. Genom ett sådant uttalande tillgodoses önskemål i motion 1981/
82:1489 (s), liksom i viss mån önskemål i motion 1981/82:1065 (vpk). I
övrigt avstyrks motion 1981/82:1065 (vpk) i här behandlad del.

NU 1981/82:31

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande samordning av handelsslålsindustrin
att riksdagen

a) med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) avslår motion 1981/82:1065 yrkande 11 i den mån motionen
inte i denna del tillgodoses enligt utskottets hemställan under a.

3. Planering för specialstålsindustrin (mom. 3)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening återstår inom specialstålsindustrin allvarliga
strukturproblem, som måste lösas. Detta kan endast ske genom att regeringen
nu låter utarbeta en samordnad plan för specialstålsindustrin i
samverkan med den särskilda metallurgikommission som har föreslagits
från socialdemokratisk sida (s. 28 f.) liksom med företagen och de anställda.

Som ett underlag för en sådan plan måste först 1977 års specialstålsutredning
dateras upp. Därefter bör klargöras hur ett system för löpande
information rörande marknadsutveckling, planerade strukturförändringar,
lönsamhet, kapitalbehov och sysselsättning bör utformas. Det är vidare
nödvändigt att precisera statsmakternas roll i vad avser såväl planeringsarbetet
som genomförandefasen. Klara besked måste ges om vilka krav som
ställs på företagen.

Den typ av plan som utskottet syftar på gäller alltså inte någon detaljplanering.
En sådan bör ske inom resp. företag och i samverkan mellan
företagsledningen och de anställda. Avsikten är i stället att - genom en
strategisk planering av det slag som förekommer i många av våra konkurrentländer
— få en samordning av de beslut som berör flera företag.

Exempel är val av produktionsinriktning, beslut om större investeringar
och beslut om samverkan i forskning, produktutveckling och marknadsföring.
En sådan planering av sysselsättningen ger de anställda trygghet och
kommuner och regioner ett nödvändigt underlag för samhällsplaneringen.

Utskottet föreslår att riksdagen genom ett uttalande till regeringen ansluter
sig till vad utskottet här har anfört. Ett sådant uttalande överensstämmer
med önskemålen i motionerna 1981/82:1489 (s) och 1981/82:1953 (s) i
här behandlade delar.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande planering för specialstålsindustrin

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 3 och
motion 1981/82:1953 i ifrågavarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1981/82:31

4. Redovisning av SSAB:s finansiella situation m. m. (mom. 6)
Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Sorn
har” och slutar med ”angiven del” bort ha följande lydelse:

I denna fråga instämmer utskottet helt med motionärerna. Det är angeläget
att oklarheter i planeringsläget snarast reds ut. Regeringen bör således,
som begärs i den socialdemokratiska partimotionen, under våren 1982
lämna riksdagen en redovisning av SSAB:s finansiella situation och företagets
beräknade ekonomiska utveckling under de närmaste åren. Samtidigt
bör regeringen redovisa SSAB:s beslutade och planerade strukturella förändringar
och konsekvenserna av dessa för sysselsättningen på de berörda
orterna. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd. Därigenom
tillgodoses önskemålen i den nu aktuella delen av motion 1981/82: 1489 (s).

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande redovisning av SSAB.s finansiella situation m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Tillverkning i Luleå av järnvägsräls (mom. 8)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som böijar med ”SSAB
har” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att SSAB:s tillverkning
av järnvägsräls så snart som möjligt bör föras över från Domnarvet till
Luleå. Bl. a. av beredskapsskäl är det angeläget att tillverkning av järnvägsräls
behålls i Sverige. Detta kan ske genom att erforderliga investeringar
görs i Luleå och att tillverkningen koncentreras dit. Utskottet föreslår
att riksdagen gör ett uttalande av här angiven innebörd.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande tillverkning i Luleå av järnvägsräls

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Fin valsverket i Luleå (mom. 9)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som böijar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av vad som här har redovisats anser utskottet att ett
beslut om den erforderliga moderniseringen av finvalsverket i Luleå bör

NU 1981/82:31

fattas utan onödigt dröjsmål. Det projekteringsarbete som krävs bör genomföras
omedelbart. Förslag till genomförande av moderniseringen bör
av regeringen redovisas för slutligt avgörande i riksdagen under år 1982.

Samtidigt bör utvecklingen inom SSAB sättas in i sitt branschsammanhang.
Det är därför nödvändigt att produktmixen i det ombyggda finvalsverket
diskuteras med andra svenska företag som har motsvarande tillverkning.
En sådan diskussion bör också innefatta de fackliga intressen
som berörs av investeringen.

Enligt utskottets uppfattning bör riksdagen göra ett uttalande av här
angiven innebörd. Genom ett sådant uttalande tillgodoses önskemålet i
motion 1981/82:1489 (s) i här behandlad del.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande finvalsverket i Luleå

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Koksverket i Oxelösund (mom. 10)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som boljar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att tillräckliga investeringar
bör göras vid koksverket i Oxelösund, så att anläggningarnas tekniska
standard upprätthålls. Enligt utskottets mening bör riksdagen göra
ett uttalande av här angiven innebörd. Därmed tillgodoses önskemålet i
motion 1981/82:1489 (s) helt och önskemålet i motion 1981/82:1953 (s) till
viss del.

dels att utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande koksverket i Oxelösund

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1489 yrkande 6 och
med anledning av motion 1981/82:1953 i ifrågavarande del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1981/82:31 34

Innehållsförteckning

Ärendet 1

Motionsyrkandena 1

Riksdagens behandling av frågor kring stålindustrin 3

Metallurgi, insatsvaror m.m 4

Motionerna 1981/82:624, 1981/82:1063, 1981/82:1065, 1981/82:1489

och 1981/82:1953 4

Stålindustrins skrotförsöijning 6

Alternativa processer för råjämstillverkning 8

Tidigare riksdagsbehandling 8

Samordning av handelsstålsindustrin 9

Motionerna 1981/82:1065 och 1981/82:1489 9

Tidigare riksdagsbehandling m. m 10

Planering för specialstålsindustrin 12

Motionerna 1981/82:1489 och 1981/82:1953 12

Tidigare riksdagsbehandling m.m 12

SSAB Svenskt Stål AB 15

Ägarförhållanden 15

Motion 1981/82:1065 15

Tidigare riksdagsbehandling m. m 15

Perspektivplaner m.m 17

Motionerna 1981/82:1065 och 1981/82:1489 17

Tidigare riksdagsbehandling 17

Verksamheten inom särskilda divisioner 18

Motionerna 1981/82:1489 och 1981/82:1953 18

Tidigare riksdagsbehandling 19

Övriga frågor 20

Motion 1981/82:1065 20

Utskottet 20

Inledning 20

Metallurgi, insats varor m.m 21

Samordning av handelsstålsindustrin 22

Planering för specialstålsindustrin 23

SSAB Svenskt Stål AB 23

Ägarförhållanden 23

Perspektivplaner m.m 25

Verksamheten inom särskilda divisioner 25

Övriga frågor 27

Hemställan 27

Reservationer (s) 28

1. Kommission för stålindustrins metallurgiutveckling m. m 28

2. Samordning av handelsstålsindustrin 30

3. Planering för specialstålsindustrin 31

4. Redovisning av SSAB:s finansiella situation m. m 32

5. Tillverkning i Luleå av järnvägsräls 32

6. Finvalsverket i Luleå 32

7. Koksverket i Oxelösund 33

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982