NU 1981/82:27

Näringsutskottets betänkande
1981/82:27

över motioner om skogsindustrin
Ärendet

I detta betänkande behandlas helt eller delvis åtta motioner med förslag
rörande

handlingsprogram för skogsindustrin,
statligt strukturbolag för skogsindustrin,
långsiktiga virkesavtal,

vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin,
användning av skogsråvara som bränsle,
ökad användning av oblekt papper,

virkesförsörjningen i Värmland efter Vänerskogs konkurs,
domänverkets avverkningar i de fjällnära skogarna.

Motionsyrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1981/82:325 av Lars Werner m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

1. hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till en nationell
utvecklingsplan för skogsindustrin,

2. ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om

a) onödig blekning,

b) fördelning av vedråvara,

e) träkemi,

f) övriga åtgärder

[och] hos regeringen begär nödvändiga förslag och åtgärder i enlighet
därmed,

1981/82:1047 av Raul Blucher (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om initiativ till att samhällsekonomiska
utredningar typ Jungenfeltska utredningen genomförs för de av Vänerskogskonkursen
berörda industrienheternas framtid och att sådana utredningars
alternativ allvarligt prövas innan några förändringar får ske,

2. hemställer att regeringen noggrant följer skeendet vad gäller virkesförsörjningen
för Vänerskogsindustrierna och vidtar åtgärder för att trygga
denna försörjning.

1 Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 27

NU 1981/82:27

1981/82:1066 av Lena Öhrsvik m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
omedelbara åtgärder för vidareförädling inom sågverksindustrin,

1981/82:1602 av Gabriel Romanus m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande domänverkets hänsynstagande till riksdagsbeslut om den fysiska
riksplaneringen och till naturvårdens intressen i övrigt,

1981/82:1605 av Bertil Måbrink (vpk), såvitt gäller hemställan (1) att
riksdagen begär att regeringen snarast inför riksdagen redovisar ett förslag
om att förlägga ett träkemiskt forskningsinstitut till Söderhamnsregionen,

1981/82:1612 av Anna Wohlin-Andersson (c), såvitt gäller hemställan (2)
att riksdagen uppdrar åt regeringen att stödja och uppmuntra fortsatta
forskningsinsatser inom träindustrin,

1981/82:2006 av Sven Aspling m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (4) att
riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för att säkra Vänerskogsenheternas
råvaruförsörjning i enlighet med vad som anges i motionen,

1981/82:2076 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
angående långsiktiga virkesavtal,

2. hos regeringen begär att åtgärder utan dröjsmål vidtas för att i enlighet
med vad som anförs i motionen garantera att för skogsindustrin nödvändig
skogsråvara icke tas i anspråk för energiförsörjningens behov,

3. begär att regeringen snarast framlägger förslag till handlingsprogram för
skogsindustrin i enlighet med vad som anges i motionen,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
angående ett strukturbolag för skogsindustrin,

5. begär att regeringen under våren 198[2] för riksdagen redovisar
riktlinjer för statlig medverkan i skogsindustrins branschutveckling i enlighet
med vad som anförs i motionen,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen förordas
angående insatser för att främja vidareförädlingen inom sågverksindustrin.

Handlingsprogram för skogsindustrin
Vissa uppgifter om skogsindustrin

Skogsindustrin omfattar delbranscherna massa- och pappersindustri,
sågverksindustri och skivindustri. Totalt var år 1979 ca 87 000 personer
sysselsatta inom branschen. På många orter är ett skogsindustriföretag den
helt dominerande arbetsplatsen. Större delen av skogsindustrins produktion
exporteras, och branschen är i hög grad beroende av den internationella
ekonomiska utvecklingen. Skogsindustriprodukter svarade år 1979 för drygt

NU 1981/82:27

21 % av Sveriges hela varuexport. Exportvärdet uppgick detta år till 25,1
miljarder kronor.

Förluster under åren 1976-1980 medförde för vissa företag och företagsgrupper,
speciellt inom skogsägarrörelsen, en akut kris. Betydande belopp
har anslagits av riksdagen i syfte att lösa likviditetsproblem och underlätta
branschens strukturomvandling. Lån, garantier eller kapitaltillskott har
lämnats bl. a. till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb), Södra
Skogsägarna AB och Vänerskog AB. En utförligare redogörelse för
riksdagens åtgärder såvitt avser skogsindustrin har lämnats i näringsutskottets
betänkande NU 1980/81:54 (s. 6).

Under hösten 1981 har riksdagen anvisat 36,9 milj. kr. i kapitaltillskott till
Ncb för att täcka de merkostnader som uppkommit till följd av att bolaget
åtagit sig att fortsätta driften vid fabriken i Hörnefors i avvaktan på en av
riksdagen begärd utvärdering av ett utvecklingsalternativ för Ncb:s fabriker
på denna ort (prop. 1981/82:38, NU 1981/82:20, rskr 1981/82:125).

Träindustrin - dvs. den träbearbetande industrin och sågverksindustrin -är en av de fyra branscher för vilka särskilda stödåtgärder beslutats av
statsmakterna. Åtgärderna omfattar utbildningsåtgärder, teknisk konsulentverksamhet,
omställningsfrämjande åtgärder och exportfrämjande åtgärder
enligt av statsmakterna fastställda tidsbegränsade program. Administrationen
av verksamheten är förlagd till statens industriverk.

Motionerna 1981/82:325 och 1981/82:2076

I den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:2076 (med motivering i
motion 1981/82:2075) läggs fram förslag till riktlinjer för den framtida
skogsindustripolitiken. I ett avsnitt om skogsindustrins strukturfrågor
tecknas branschens framtidsmöjligheter i allmänna ordalag. Motionärerna
anför bl. a. att det framdeles kommer att krävas förändringar och stora
kapitalinsatser om branschens konkurrenskraft skall kunna hållas på en
tillräckligt hög nivå. Generellt sett måste vidareförädlingsgraden och
integrationen inom industrin öka. Inom massa- och pappersindustrin måste
produktionen av avsalumassa minska till förmån för en ökad tillverkning av
papper och papp. Inom sågverksindustrin måste trävarorna i ökad grad
bearbetas till ämnen och halvfabrikat för snickeri-, möbel- och byggnadsindustrin.
Denna utveckling kommer att ställa stora krav på företagen och
samhället. - I det handlingsprogram för skogsindustrin som motionärerna
begär skulle bl. a. behovet av ökade statliga insatser för forskning och
utveckling inom massa- och papperstekniken betonas. I enlighet med ett
förslag från styrelsen för teknisk utveckling (STU) bör det läggas upp ett
ramprogram för utveckling av träfibrernas egenskaper och för träkemi. - Det
är enligt motionärerna en självklarhet att utvecklingen inte enbart kan få ske
på de enskilda företagens villkor. Planeringen för framtiden måste ske i
samverkan mellan samhället, företagen och de anställda. Motionärerna

NU 1981/82:27

hävdar att regeringen har en helt annan inställning i denna fråga och att detta
tydligt klargörs av dess sätt att handlägga kriserna inom t. ex. Vänerskog,
Munksjö och Ncb. Från socialdemokratisk sida har man under de senaste
åren gång på gång krävt att regeringen skall ta initiativ till en samordnad
planering inom skogsindustrin. Kraven har regelbundet avslagits av regeringen
och riksdagsmajoriteten, som, anförs det i motionen, därigenom har
tillåtit en fortsatt okontrollerad utveckling i en bransch av avgörande
betydelse för vår utrikeshandel. Detta vittnar om en anmärkningsvärd brist
på ansvar, anser motionärerna.

Den nationella utvecklingsplan för skogsindustrin som begärs i motion
1981/82:325 (vpk) bör enligt motionärernas uppfattning mot bakgrund av de
stora skillnaderna mellan olika regioner delas upp i ett antal regionala
utvecklingsplaner, vilka bör läggas upp av arbetsgrupper på länsnivå, tillsatta
av regeringen. Motionärerna anser att målet för planarbetet måste vara en
ökad vidareförädling inom skogsindustrin. I motionen anförs att de senaste
tio årens omfattande strukturförändringar inom denna industri har skett på
de s. k. marknadskrafternas villkor. Detta har medfört att de små tillverkningsenheterna
har lagts ned. Inför nedläggningarna har några samhällsekonomiska
bedömningar inte gjorts, utom i ett fall. Undantaget avser
Hörnefors. En utredning menade att det från samhällsekonomisk synpunkt
skulle vara felaktigt att lägga ned Ncb:s fabriker där. Till detta togs dock
ingen hänsyn. Riksdagen och regeringen måste enligt motionärerna påverka
strukturproblemens lösning i en sådan riktning att de samhällsekonomiskt
bästa lösningarna kommer till stånd. Om en utredning av det slag som
genomfördes beträffande Hörnefors skulle visa att det ur samhällsekonomisk
synvinkel finns bättre lösningar än en nedläggning av en fabrik måste det vara
regeringens skyldighet att genomföra någon av dessa lösningar, anser
motionärerna.

(Den i motion 1981/82:325 omnämnda s. k. Jungenfeltska utredningen
avser en av professor Karl G. Jungenfelt m. fl. vid Ekonomiska forskningsinstitutet
vid Handelshögskolan i Stockholm år 1980 utförd utredning
Utvecklingsalternativ för massa- och pappersbruken i Hörnefors, Köpmanholmen
och Väja - en samhällsekonomisk bedömning. En av slutsatserna i
utredningen var att en nedläggning av fabriken i Väja-Dynäs skulle få större
negativa regionalekonomiska effekter än en nedläggning av fabrikerna i
Hörnefors eller Köpmanholmen.)

Tidigare behandling i riksdagen m. m.

För att skaffa underlag för statsmakternas bedömningar av skogsindustrins
framtida utveckling inledde man i början av år 1976 ett omfattande
utredningsarbete inom industridepartementet. Under de närmaste följande
åren avslog riksdagen vid flera tillfällen motioner med förslag om att

NU 1981/82:27

regeringen skulle uppmanas lägga fram ”handlingsprogram” eller liknande
för skogsindustrin.

Resultatet av industridepartementets utredningsarbete redovisades år
1979 i promemorian (Ds I 1979:5) Skogsindustrin - nuläge och utvecklingsmöjligheter.

Promemorian syftade till att redovisa det dåvarande läget och utvecklingsmöjligheterna
för olika delar av svensk skogsindustri. De grundläggande
problem som branschen har att möta under 1980-talet analyserades. På vissa
områden angavs möjliga lösningar och förslag till handlingslinjer. Rapporten
innehöll inte någon övergripande plan eller strukturplan utan var avsedd att
utgöra underlag för beslut inom företag, organisationer och offentliga
myndigheter rörande skogsindustrins framtid.

I en socialdemokratisk partimotion våren 1979 krävdes att ett samlat
handlingsprogram snarast skulle föreläggas riksdagen. Näringsutskottet (NU
1978/79:61) avstyrkte förslaget med hänvisning till uttalanden som hade
gjorts av regeringen i proposition 1978/79:207 om förvärv av aktier i Södra
Skogsägarna AB och Norrlands Skogsägares Cellulosa AB. Av propositionen
framgick att ett påbörjat arbete på att söka finna strukturlösningar över
ägargränserna inom skogsindustrin skulle fortsätta. Industriministern uttalade
bl. a. att underlag för en bedömning av möjliga utvecklingsalternativ
fanns i den nyssnämnda departementspromemorian och i remissyttrandena
över denna.

Det socialdemokratiska partiets företrädare i utskottet reserverade sig mot
utskottets ställningstagande. Riksdagen följde utskottet.

I ett interpellationssvar i december 1979 (RD 1979/80:55 s. 177) konstaterade
industriminister Nils G. Åsling att det kunde finnas skäl att närmare
överväga de framtida formerna för statsmakternas medverkan i utvecklingsprocessen
inom skogsindustrin samt att man arbetade med dessa frågor inom
industridepartementet.

I flera motioner våren 1980 föreslogs att ett handlingsprogram skulle
upprättas för massa- och pappersindustrin och sågverksindustrin med
riktlinjer för statens medverkan i branschutvecklingen. Näringsutskottet
(NU 1979/80:47 s. 36 f.) avstyrkte motionerna, som också avslogs av
riksdagen. Utskottet förklarade sig dela den uppfattning som industriministern
hade framfört i det nyssnämnda interpellationssvaret, nämligen att det
kunde finnas skäl att närmare överväga formerna för statsmakternas roll i
branschens strukturförändring. Ett övergripande handlingsprogram av det
slag som motionärerna hade förespråkat syntes dock inte påkallat. I en
socialdemokratisk reservation stöddes däremot tanken på en handlingsplan.

I proposition 1980/81: 130 om industripolitikens inriktning m. m. föreslog
regeringen riksdagen bl. a. att godkänna den inriktning av industripolitiken
som förordats i propositionen.

I ett särskilt avsnitt (s. 155-157) redogjorde regeringen för sin syn på
1* Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 27

NU 1981/82:27

frågan om strukturplaner för skogsindustrin. Därvid uttalades att det i vårt
ekonomiska system är företagen som har det huvudsakliga ansvaret för att
industristrukturen utvecklas så att konkurrenskraften successivt stärks. Det
decentraliserade beslutsfattande som marknadsekonomin innebär var enligt
propositionen det bästa sättet att säkerställa en konkurrenskraftig industristruktur.
Regeringen ansåg att företagen som hittills borde ta på sig det
nämnda ansvaret genom att på egen hand utarbeta strukturplaner eller på
något annat sätt. Statens uppgift angavs vara att noga följa utvecklingen inom
branschen med möjlighet att ingripa då företagens agerande tenderar att ge
upphov till en utveckling som inte är önskvärd från samhällsekonomisk
synpunkt.

Näringsutskottet (NU 1980/81:54) hade inte några erinringar mot vad som
hade anförts i propositionen om att statliga insatser i skogsindustrins
strukturomvandling huvudsakligen skulle syfta till att främja regional balans
och till att främja utbudet av virke. De argument mot statliga strukturplaner
som redovisades i propositionen var också välgrundade enligt utskottets
mening. Utskottet fann sålunda att staten inte borde ta över ansvaret för
strukturomvandlingen inom skogsindustrin. Strukturarbetet inom branschen
skulle skötas bäst av företagen själva i samråd med de anställda. I likhet med
föredragande statsrådet ansåg utskottet att statliga ingripanden skulle vara
befogade endast när företagens agerande tenderar att ge upphov till en
utveckling som inte är önskvärd från samhällsekonomisk synpunkt. Staten
har, framhöll utskottet, i sådana fall flera styrmedel till förfogande, såsom
temporära stimulans- och stödåtgärder, det regionalpolitiska stödet och
prövningen enligt 136 a § byggnadslagen av industriella nyanläggningar och
utvidgningar. Till detta kunde läggas ägarfunktionen i de båda helägda
skogsindustriföretagen AB Statens skogsindustrier (ASSI) och domänverket,
i det majoritetsägda Ncb och i det minoritetsägda Södra Skogsägarna
AB.

Med hänvisning till det anförda ansåg sig utskottet inte kunna tillstyrka ett
socialdemokratiskt motionsförslag om att riksdagen skulle uppmana regeringen
att utarbeta ett handlingsprogram för skogsindustrin. Också ett
motionsyrkande från vänsterpartiet kommunisterna om nationella och
regionala utvecklingsplaner för skogsindustrin avstyrktes. Förslagen gav
enligt utskottets mening uttryck för en övertro på statens förmåga att ta över
ansvaret för skogsindustrins strukturomvandling. Av samma skäl avstyrktes
förslag bl. a. om att riksdagen skulle göra uttalanden om att nedläggningar av
större arbetsplatser inom skogsindustrin skulle förhindras och om att vissa
samhällsekonomiska utredningar borde komma till stånd.

De socialdemokratiska utskottsledamöterna reserverade sig till förmån för
en begäran om en sådan handlingsplan som motionärerna föreslagit.
Riksdagen följde utskottet.

NU 1981/82:27

Statligt strukturbolag
Motion 1981/82:2076

Socialdemokraterna erinrar i motion 1981/82:2076 om att under senare år
betydande belopp har satsats i svensk skogsindustri från samhällets sida.
Genomgående har det rört sig om insatser för att rädda företag i akuta kriser.
Motionärerna är inte motståndare till att sådana räddningsaktioner sker på
sunda ekonomiska villkor, men de är mycket kritiska mot det sätt på vilket
dessa frågor har skötts av de borgerliga regeringarna. De framhåller att det
även i framtiden kommer att krävas finansiella insatser från samhällets sida
för att trygga en positiv utveckling inom skogsindustrin. Dessa insatser måste
emellertid enligt deras mening ingå som en del i en planerad branschutveckling
och inte som hittills koncentreras till de mindre livskraftiga, redan
krisdrabbade företagen och enheterna. Det är, understryker motionärerna,
för den långsiktiga utvecklingen minst lika viktigt att samhället aktivt
engagerar sig i framtidsinriktade och expansiva delar av branschen. Detta
borde ske genom ett statligt strukturbolag.

Riksdagsbehandling av tidigare motioner

Motionsyrkanden om inrättande av ett strukturbolag för skogsindustrin
har avslagits av riksdagen vart och ett av åren 1979-1981 (NU 1978/79:61,
1979/80:47, 1980/81:54).

Enligt en socialdemokratisk motion i ämnet år 1981 borde inrättandet av
ett sådant bolag utgöra en väsentlig beståndsdel i det förslag till handlingsprogram
för skogsindustrin som regeringen ansågs böra lägga fram.
Näringsutskottet konstaterade då liksom föregående år att struktureringen
av branschen hade inneburit stora statliga insatser. Under budgetåret
1980/81 hade riksdagen sålunda anslagit väsentliga belopp för att möjliggöra
omstruktureringar inom Vänerskog AB och Ncb. Utskottet erinrade om att
det hade anslutit sig till den syn på statens uppgift när det gäller
skogsindustrins strukturomvandling som regeringen hade redovisat i proposition
1980/81:130. Förslaget i motionen om att ett statligt strukturbolag
skulle inrättas var inte förenligt med utskottets grundsyn på statens roll.
Därför avstyrkte utskottet motionen i denna del. Socialdemokraterna i
utskottet reserverade sig då som tidigare. Riksdagen följde utskottet.

Långsiktiga virkesavtal
Motion 1981/82:2076

Socialdemokraterna framhåller i sin partimotion 1981/82:2076 att bristen
på träråvara kommer att vara kännetecknande för skogsnäringen under
överskådlig framtid. Störningar i virkesförsörjningen kan alltså väntas.
Motionärerna anser det därför angeläget att regeringen i samverkan med

NU 1981/82:27

parterna på virkesmarknaden drar upp riktlinjer för förhandlingar om
långtidsavtal avseende priser och leveranser. Avtalen skulle möjliggöra en
tryggad råvaruförsörjning och en fortlöpande prisövervakning från statens
sida, säger motionärerna.

Riksdagsbehandling av tidigare motioner

I ett par motioner år 1980 föreslogs att regeringen skulle ta initiativ till
långsiktiga virkesavtal för att industrins virkesförsörjning skulle säkras.
Näringsutskottet (NU 1979/80:47) konstaterade att en säker och jämn
tillförsel av råvara är av vital betydelse för skogsindustrin. Utskottet framhöll
att olika åtgärder hade vidtagits av statsmakterna för att på både kort och
lång sikt förbättra skogsindustrins virkesförsörjning. Riksdagen hade bl. a.
beslutat om tillfälliga bidrag till gallringar, om genomgripande ändringar av
reglerna för beskattning av skogsinkomster och om ökade möjligheter till
avsättning på s. k. skogskonto vid avverkning och försäljning av rotposter.
Utskottet avstyrkte motionerna men förutsatte att regeringen noga skulle
följa utvecklingen och aktivt medverka för att förbättra situationen.

I en socialdemokratisk reservation tillstyrktes motionerna i dessa delar.
Reservanterna förklarade sig dela motionärernas uppfattning att det
behövdes övergripande styrmedel och långsiktiga virkesavtal för att man
skulle komma till rätta med virkesförsörjningsproblemen.

Riksdagen följde utskottet.

Vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin

Motionerna 1981/82:325, 1981/82:1066, 1981/82:1605, 1981/82:1612 och
1981/82:2076

Flera motioner innehåller argument för att statsmakterna skall främja
vidareförädlingen inom sågverksindustrin.

I motion 1981/82:2076 (s) anförs att de åtgärder som har föreslagits av
statens industriverk i rapporten (SIND 1980:16) Sågverkens vidareförädling
-en omvärldsanalys (se s. 9) bör genomföras. Motionärerna framhåller bl. a.
att en satsning på vidareförädlade produkter skapar nya arbetstillfällen inom
sågverksindustrin vilka åtminstone till stor del kan ersätta de arbeten som
rationaliseras bort genom den tekniska utvecklingen. Vidareförädlingen
skulle också ge en betydande ökning av exportinkomsterna för sågverken.
Även utrustningsindustrin skulle gynnas.

Liknande synpunkter framförs i motion 1981/82:1066 (s), som särskilt
berör förhållandena inom sågverksbranschen i Kalmar län. Motionärerna
erinrar om att de omkring 60 sågverksföretagen i länet svarar för ca 9 % av
rikets sysselsättning i branschen. Sågverken är ofta lokaliserade till mindre
tätorter eller belägna i glesbygdsområden. Kapacitetsutnyttjandet i bransch -

NU 1981/82:27

en är mycket lågt, i Kalmar län 65 % (1978). Endast 25 % av produktionen
består av förädlade produkter. Även i denna motion talar man för att det
branschprogram som föreslås i den nämnda rapporten från industriverket
skall genomföras. Programmet skulle enligt motionärerna uppskattningsvis
kunna skapa 7 000 arbetstillfällen, varav en betydande del i Kalmar län.

I motion 1981/82:1612 (c) sägs bl. a. att det är viktigt att alla försök till
vidareförädling inom träindustrin kartläggs och tas till vara. Det anges att
detta lämpligen kan ske genom samverkan mellan företagen, utvecklingsfonderna
och industridepartementet. Även insatser på det trätekniska
forskningsområdet är betydelsefulla och på alla sätt värda att stödjas, anser
motionären.

Två motionsyrkanden från vänsterpartiet kommunisterna berör frågor om
den träkemiska forskningen. I motion 1981/82:325 betonas att det är viktigt
att satsa på utvecklingen av träkemiska produkter. Den träkemiska industrin
skulle enligt motionärerna på sikt kunna bli en betydande exportindustri. En
satsning på träkemisk forskning bör, anförs det, ha som mål att den
träkemiska industrin blir en betydande del av den svenska skogsindustrin
under 1990-talet. I den här aktuella delen av motion 1981/82:1605 anförs att
den träkemiska forskningen bör förläggas till en region där det redan bedrivs
träkemisk industri. Motionären erinrar om att det finns ett hartsdestillationsverk
i Sandarne i Söderhamns kommun. I ett forskningsinstitut inom denna
kommun borde man kunna utveckla exempelvis ligninbaserade limkvaliteter
och träprotein av olika slag samt vidareförädla produkter av metanol,
butanol o. d.

Ett annat förslag i motion 1981/82:325 avser vidareförädling av rayonfibrer.
Enligt motionärerna bör en statlig satsning på vidareförädling av dylika
fibrer till kläder och andra textilier bli föremål för konkreta projekt, inte
minst med tanke på tekoindustrins svåra läge.

Statens industriverks utredning om sågverksindustrin

I rapporten (SIND 1980:16) Sågverkens vidareförädling - en omvärldsanalys
har statens industriverk redovisat synpunkter på behovet och
utformningen av eventuella statliga insatser för sågverksindustrin. I utredningen
föreslås ett särskilt treårigt branschprogram för att stödja och
stimulera sågverksindustrins omställning mot ökad vidareförädling. Programmet
skulle genomföras under fem år och omfatta omställnings- och
utvecklingsstöd, exportfrämjande åtgärder samt statliga kreditgarantier
(särskild strukturgaranti). Sammanfattningsvis konstateras i rapporten att
omställningen till vidareförädling i den svenska sågverksindustrin har gått
långsamt och närmast har framtvingats av råvarubristen. Faktorer som svag
självfinansieringsförmåga, bristande information om marknadsförutsättningarna
samt svårbedömda inkörningskostnader anses ha bidragit till
företagens tveksamma attityd. Flera skäl, bl. a. det svenska barrtimrets goda

NU 1981/82:27

kvalitet, den bristande tillgången på träråvara samt sysselsättningshänsyn,
talar enligt rapporten för att den spontana omställningsprocessen med en
högre förädlingsgrad borde stimuleras.

Rapporten har remissbehandlats.

I budgetpropositionen (prop. 1981/82:100 bil. 17 s. 38 f.) anför chefen för
industridepartementet bl. a. följande:

En ökad vidareförädling inom sågverksindustrin är enligt min bedömning
en betydelsefull utvecklingslinje för denna näringsgren. Det är därför
angeläget med en omställningsprocess i denna riktning. Ökad vidareförädling
av svenska sågverksprodukter måste därvid få växa fram successivt
genom förtroendefullt samarbete mellan berörda parter.

Utvecklingen av produktivitet och kostnadsläge liksom tillgången av
råvara är naturligtvis nyckelfaktorer för de svenska sågverkens möjligheter
att sälja vidareförädlade produkter på den västeuropeiska marknaden. Ökad
vidareförädling främjas därför bäst av den generella ekonomiska politik som
regeringen för. Genom den nyligen genomförda devalveringen och räntesänkningen
samt åtgärder för att underlätta industrins virkesförsörjning
(prop. 1981/82:30, SkU 1981/82:8, rskr 1981/82:14 samt JoU 1981/82:8, rskr
1981/82:29) och investeringsstimulerande åtgärder av generell natur har
betydelsefulla förutsättningar skapats för en ökad vidareförädling inom
sågverksindustrin.

Inom ramen för industriverkets utredning om sågverkens vidareförädling
har ett unikt material tagits fram om den västeuropeiska marknaden för
denna typ av produkter. Branschens intresse för detta material har varit
mycket stort. Ett sådant material förlorar emellertid snabbt aktualitet. Det
har i denna situation enligt min uppfattning varit angeläget att berörda
företag i branschen snabbt skulle få tillgång till informationen på ett
ändamålsenligt sätt. Därför har under hösten 1981 medel anvisats industriverket
för att den värdefulla marknadsinformationen utan dröjsmål skulle
kunna bearbetas och spridas till de svenska sågverken. Industriverket har
därigenom givits möjligheter att under december 1981 arrangera ett antal
seminarier till vilka samtliga svenska företag i branschen inbjudits. Härigenom
har en viktig del av de av industriverket föreslagna informationsaktiviteterna
redan kunnat genomföras.

Av vad jag anfört framgår att ett flertal åtgärder som underlättar
sågverksindustrins omställning mot ökad vidareförädling redan har vidtagits.
Med hänsyn härtill och till att vissa av de vidtagna åtgärderna ännu inte
hunnit få full effekt, förordar jag inga ytterligare statliga insatser i form av
omställnings- och utvecklingsstöd samt exportfrämjande åtgärder. Min
bedömning styrks också av de skilda invändningar mot selektiva statliga
stödåtgärder som framförts av ett flertal remissinstanser i detta fall.

Vad gäller utredningens förslag om statliga kreditgarantier för samverkansprojekt
mellan sågverk borde goda möjligheter finnas att lösa finansieringsbehoven
för lönsamma satsningar på den ordinarie kreditmarknaden.
Därutöver finns även tillgång till redan befintliga statliga finansieringsstöd
som exempelvis industrigarantilån, lån via utvecklingsfonderna och i vissa
regioner lokaliseringsstöd.

NU 1981/82:27

Riksdagsbehandling av tidigare motioner

I två motioner år 1981 (s resp. vpk) underströks att syftet med en utvidgad
planering av skogsindustrin i form av ett handlingsprogram (s) eller en
nationell utvecklingsplan (vpk) skulle vara att främja en ökad vidareförädling
av skogsindustrins produkter och en ökad satsning på forskning och
utveckling. Dessa motioner innehöll vidare krav på att förslagen i statens
industriverks rapport om sågverkens vidareförädling skulle genomföras.

I motionen om en nationell utvecklingsplan föreslogs vidare att riksdagen i
ett uttalande skulle ange ett visst mål för satsningen på träkemisk forskning
och utveckling under 1980-talet. Motionärerna ansåg att regeringen borde
anmodas att lägga fram förslag till en statlig satsning på detta område och på
vidareförädling av rayonfibrer till kläder och andra textilier.

En tredje motion (vpk) innehöll förslag om att ett träkemiskt forskningsinstitut
skulle förläggas till Söderhamnsregionen. Flera motioner innehöll
förslag rörande utbyggnad av olika anläggningar i syfte bl. a. att graden av
vidareförädling vid dessa skulle öka.

Näringsutskottet (NU 1980/81:54) avstyrkte samtliga yrkanden. Utskottet
underströk vikten av att skogsindustriföretagen ägnar största uppmärksamhet
åt frågor rörande vidareförädling samt forskning och utveckling.
Utskottet kunde dock inte förorda att riksdagen skulle göra några sådana
uttalanden som hade föreslagits i motionerna. Vad särskilt angick förslagen i
industriverkets rapport konstaterade utskottet med tillfredsställelse att
regeringen hade uppmärksammat frågan om åtgärder för att främja en ökad
vidareförädling vid sågverken. Utskottet utgick från att, sedan remissbehandlingen
av industriverkets rapport hade avslutats, regeringen snabbt
skulle fatta beslut i ärendet. Mot denna bakgrund fanns det, ansåg utskottet,
inte anledning för riksdagen att då göra något uttalande i hithörande
frågor.

Riksdagen följde utskottet.

Användning av skogsråvara som bränsle
Motionerna 1981/82:325 och 1981/82:2076

I två motioner aktualiseras frågan om i vilken utsträckning skogsråvara
skall få användas som bränsle i flisanläggningar o. d.

Den långsiktiga avvägningen mellan olika användningar av vedråvara har
blivit en central fråga för skogsindustrin, framhålls i socialdemokraternas
partimotion 1981/82:2076. Motionärerna hänvisar till vissa beräkningar
enligt vilka redan i dag 4—5 milj. m3 sk används för energiändamål. De antar
att en mycket stor del av denna kvantitet utgörs av råvara som är användbar
som massaved. Enligt motionärernas mening har regeringen helt underlåtit
att göra något för att klara denna fråga. En sådan passiv inställning framstår
som oacceptabel, säger motionärerna. De föreslår att det för anläggningar

NU 1981/82:27

som utnyttjar skogsavfall och flis skall krävas tillstånd av länsstyrelsen.
Inventeringar av tillgången på skogsråvara som inte behövs för skogsindustrin
bör göras i varje län. Kommunala planer om utnyttjande av flis m. m.
för energiändamål måste prövas mot tillgången på råvaror. För värmeanläggningar
som förbrukar mer än 10 000 m3 sk per år skall krävas tillstånd
enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385).

I motion 1981/82:325 (vpk) framhålls att den omständigheten att
skogsråvara används för energiändamål har skapat oro inom skogsindustrin.
Motionärerna uttalar att deras parti motsätter sig att massaved bränns upp i
flis värmeverk. De anser att det från samhällsekonomisk synpunkt under
överskådlig framtid kommer att vara felaktigt att bränna upp skogsråvaran.
Värmeanläggningarna bör i stället använda sådant spillvirke i skogarna som
industrin inte är intresserad av. I motionen föreslås att kommunerna,
skogsindustrin och skogsägarna upprättar gemensamma virkesterminaler,
där virket så långt möjligt kan sorteras i kvalitetsklasser. Regler för kontroll
av fördelningen av skogsråvaran bör införas. Skogsvårdsstyrelsen föreslås bli
kontrollmyndighet på området. Riksdagen bör enligt motionärerna slå fast
att industriråvara inte får användas för energiändamål.

Prövning enligt 136 a § byggnadslagen

Enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) skall regeringen pröva tillkomsten
och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av
väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfiberråvara eller
med landets samlade mark- och vattentillgångar. Med träfiberråvara avses
såväl rundvirke som råvara som utgör alternativ till rundvirke, t. ex. flis och
avfallspapper.

Prövningsskyldighet gäller för vissa, i lagen närmare angivna slag av
nyanläggningar och för vissa utvidgningar av skogsindustri.

Regeringen kan också genom särskilt beslut bestämma att icke prövningspliktig
nyanläggning eller utvidgning av verksamhet som är av väsentlig
betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och
vattentillgångar skall prövas. Denna möjlighet för regeringen att pröva icke
prövningspliktig verksamhet gäller också nyanläggning eller utvidgning av
skogsindustriell verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen
med träfiberråvara.

Genom ett pressmeddelande i april 1980 från bostadsdepartementet har
regeringen klargjort att den avser att med tillämpning av 136 a §
byggnadslagen pröva tillåtligheten av större flisningsanläggningar (t. ex. en
stor flisningsanläggning som skall leverera flis till flera mindre eldningsanläggningar)
samt anläggningar för eldning med träfiberråvara i den mån
förbrukningen av sådan råvara uppgår till storleksordningen 25 000 m3 fub
(motsvarande ca 70 000 m3 flis, exkl. bark).

NU 1981/82:27

Riksdagsbehandling av tidigare motioner m. m.

I tre motioner (alla s) våren 1980, yrkades att riksdagen skulle begära
förslag om att större anläggningar som eldas med träfiberråvara skulle prövas
enligt 136 a § byggnadslagen. Syftet skulle vara att åstadkomma hushållning
med denna råvara.

Motionerna avslogs av riksdagen. Civilutskottet (CU 1979/80:31) hänvisade
dels till att bostadsdepartementet angivit att frågan inom kort skulle
behandlas i en departementspromemoria, dels till regeringens beslut i april
1979 att pröva bl. a. större eldningsanläggningar för träfiberråvara. Motionärernas
syfte fick enligt civilutskottet därmed anses tillgodosett.

Den av civilutskottet åsyftade promemorian (Ds Bo 1980:2) Tillåtlighetsprövning
av viss industriell verksamhet innehöll bl. a. vissa bestämmelser
angående prövningsskyldighet för värmeanläggningar med en årlig förbrukning
av träfiberråvaror om minst 25 000 m3. Förslagen har dock ej lett till
lagstiftning.

I proposition 1980/81:130 om industripolitikens inriktning m. m. lade
regeringen fram synpunkter och förslag avseende bl. a. skogsindustrin.
Enligt propositionen (s. 151) var det två förhållanden som gjorde att
utvecklingen inom skogsindustrin borde följas med särskild uppmärksamhet,
nämligen dess regionala betydelse och den begränsade råvarutillgången. Ett
av de konkreta målen för regeringens politik på området angavs vara att
främja utbudet av virke. Vissa åtgärder hade nyligen vidtagits. På förslag av
regeringen (prop. 1980/81:118, 1980/81:136) hade riksdagen sålunda beslutat
om vissa skattelättnader (SkU 1980/81:44, rskr 1980/81:285) och om stöd till
återväxtåtgärder (JoU 1980/81:25, rskr 1980/81:295). Vidare omtalades att
regeringen avsåg att lägga fram förslag för riksdagen beträffande prövningen
av träfiberförbrukande verksamheter enligt 136 a § byggnadslagen. Det
fanns enligt propositionen dock anledning att avvakta virkesförsörjningsutredningens
betänkande innan mer genomgripande åtgärder vidtogs. I
samband med riksdagens behandling av propositionen (NU 1980/81:54, rskr
1980/81:368) avstyrkte näringsutskottet ett motionsyrkande av vänsterpartiet
kommunisterna, vari begärdes att s. k. virkesterminaler skulle inrättas av
kommunerna i samverkan med skogsindustrin och skogsägarna. Vid dessa
terminaler skulle virket sorteras i olika kvalitétsklasser, t. ex. sågvirke,
massaved och brännved. Utskottet hänvisade till att lovande försök med
virkesterminaler pågick på flera håll i landet, bl. a. i Lycksele.

Betänkande av virkesförsörjningsutredningen

Virkesförsörjningsutredningen har i oktober 1981 avlämnat betänkandet
(SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning. Utredningens huvuduppgift
har varit att analysera orsakerna till de förhållandevis låga avverkningarna
under den senare delen av 1970-talet och att komma med förslag till

1** Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 27

NU 1981/82:27

åtgärder för att stimulera utbudet av virkesråvara. Utredningens analys visar
att det är en mängd olika faktorer som har medverkat till att avverkningsbenägenheten
minskar bland skogsägarna: den dåliga lönsamheten i
skogsbruket, fastighets- och ägarstrukturen, den allmänna skärpningen av
marginalskatterna i kombination med en hög inflationstakt, otillräckliga
investeringar i skogsvägar m. m. Utredningen föreslår bl. a. att vissa
ändringar görs i skogsvårdslagstiftningen, att det statliga stödet till skogsbruket
ökas på skilda sätt och att skogsbeskattningen ändras.

Enligt utredningens beräkningar är det i stort sett balans mellan
virkestillgång och virkesbehov vid ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande
inom skogsindustrin. Virkesbehovet har sjunkit något under de senaste åren
genom att nedläggningarna har varit större än den tillkommande kapaciteten.
Vid början av år 1981 uppgick virkesbehovet vid fullt kapacitetsutnyttjande
till 63 milj. m3 fub, vilket motsvarar en bruttoavverkning på ca 79
milj. m3 sk. Ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande på 85 % motsvarar en
bruttoavverkning på ca 67 milj. m3 sk. Därtill kommer förbrukning av
brännved (se s. 15).

Utredningen har gjort omfattande beräkningar av de framtida awerkningsmöjligheterna.
Beräkningarna är en vidareutveckling och uppdatering
av de avverkningsberäkningar som 1973 års skogsutredning gjorde. Efter
reduktion för tveksamma tillgångar beräknas den långsiktigt möjliga
virkestillgången uppgå till omkring 70 milj. m3 sk, varav privatskogsbruket
svarar för ca 40 milj. m3 sk och övriga för ca 30 milj. m3 sk.

Medan det således i stort sett är balans mellan tillgång och efterfrågan på
virke totalt sett råder ett visst underskott på barrträdsvirke och motsvarande
överskott i fråga om lövträdsvirke. Den anpassning av industrin med hänsyn
härtill som efter hand är nödvändig torde enligt utredningen kunna ske inom
ramen för skogsindustrins fortgående strukturomvandling.

Vid beräkningarna har genomgående förutsatts att den ökade förbrukningen
av brännved inte kommer att inkräkta på de konventionella
sortimenten.

Enligt utredningens mening måste dock intensiteten i skogsvården förbättras
i förhållande till 1970-talet om den långsiktiga avverkningsnivån skall
kunna upprätthållas. Detta innebär bl. a. fortsatt gödsling, ökad gallring och
högre uttag av lövträd vid gallringarna. Eftersläpningarna i fråga om
lövröjningen måste inhämtas. Utredningen anser att detta inte är möjligt om
inte kemisk bekämpning av lövsly får användas. Den långsiktigt uthålliga avverkningsnivån
minskar enligt utredningens beräkningar med ca 5 milj. m3 sk
per år om inslaget av lövträd fortsätter att öka och någon gödsling inte
utförs.

I ett särskilt avsnitt i betänkandet (s. 43-45) redovisar utredningen vissa
beräkningar rörande den förväntade förbrukningen av brännved för
industriellt behov och hushållsbehov. Utredningen konstaterar att avverkningen
av brännved stadigt har sjunkit från andra världskrigets slut till mitten

NU 1981/82:27

på 1970-talet. Den har därefter åter ökat som en följd av de ökade
kostnaderna för olja och elektricitet.

Utredningen uppskattar den totala avverkningen av brännved i hela landet
resp. år för småskalig förbrukning till i runda tal följande kvantiteter:

År	Milj. m3 fub
1951	6,8
1965	3,9
1973	1,0
1979	2,3

I betänkandet refereras en undersökning av skogsstyrelsen avseende år
1979. Enligt denna ökar f. n. förbrukningen av ved och flis hos de privata
skogsägarna med 10—15 % per år. Undersökningen visar att merparten
(75 %) av den avverkade brännveden består av toppar och klena träd som ej
ger massa ved. Detta framgår också av att drygt 50 % av all brännved
tillvaratas i samband med hyggesrensning, röjning och dikes- och hagmarksrensning
och ca 40 % vid gallring.

För att ytterligare stimulera till ökat tillvaratagande av röjnings- och
gallringsvirke och därmed bättre skogsvård och skogshygien har, framhåller
utredningen, regeringen under våren 1981 beslutat att försöksvis införa ett
klenvirkesstöd under de närmaste två åren. Sammanfattningsvis kan ett ökat
behov av brännved förutses under 1980-talet. För år 1985 kan behovet
uppskattas till ca 4 milj. m3 fub, vilket ungefär svarar mot avverkningen av
brännved år 1965.

Även när det gäller större värmeanläggningar har intresset för att ersätta
olja med andra bränslen ökat. Regeringen har således beviljat ekonomiskt
stöd till anläggningar för eldning med bl. a. bränsleflis. Framför allt
kommuner och industrier har visat intresse för eldning med skogsråvara. Den
nuvarande förbrukningen av bränsleflis vid kommunala och andra värmeverk
är enligt en sammanställning som gjorts av industridepartementet
0,4-0,5 milj. m3 fub per år. Enligt de planer som redovisas i sammanställningen
kommer den storskaliga eldningen att öka till en nivå som motsvarar
en förbrukning av ca 1,4 milj. m3 fub bränsleflis år 1990.1 den utsträckning
råvara som är lämplig för skogsindustrin tas i anspråk för sådan energianvändning
kommer virkesbalanserna att påverkas. Utredningen har dock
utgått från att denna förbrukning kan ske utan att de traditionella
industrisortimenten utnyttjas.

NU 1981/82:27

Oblekt papper
Motion 1981/82:325

I motionen (vpk) framhålls att ett av skogsindustrins problem är den
knappa tillgången på skogsråvara. Ett sätt att utnyttja råvaran bättre är,
säger motionärerna, att man slutar med onödig blekning av papper. De
påpekar att blekningen tar i anspråk stora mängder ved och energi. Den
svarar också för större delen av föroreningarna från en kemisk massafabrik.
De initiativ som redan tagits för att främja en marknad för oblekta
pappersprodukter har enligt motionärernas mening varit otillräckliga. De
anser att följande åtgärder bör övervägas:

1. Den inhemska papperskonsumtionen bör i större utsträckning inriktas
på oblekta pappersprodukter genom statliga styråtgärder.

2. Regeringen bör utfärda direktiv eller rekommendationer för alla statliga
verk och företag att inte använda tryckpapper med högre ljushet än 75 % i sin
verksamhet.

3. Samma rekommendation bör gå till landsting och kommuner.

4. Regeringen bör genom direktiv eller rekommendationer främja
användningen av oblekta förpackningar och pappersprodukter, t. ex.
toalettpapper i oblekt material, i statliga verk och företag.

Riksdagsbehandling av tidigare motioner

Två motioner år 1981 innehöll önskemål om åtgärder för att oblekt papper
skulle komma till ökad användning. I båda motionerna framhölls att
blekningen av pappersmassa medför ökad energiåtgång, skapar större
miljöproblem och ökar råvaruåtgången vid massaproduktionen. Den ena av
motionerna (vpk) innehöll samma önskemål om statliga styråtgärder som
den nu aktuella motionen från detta parti. Enligt den andra motionen (c)
borde regeringen uppmanas att ta upp överläggningar med förpackningsindustrin
i syfte att nå en överenskommelse om att papper och papp för
förpackningsändamål skall vara oblekt.

Näringsutskottet (NU 1980/81:54) förklarade sig dela motionärernas
uppfattning att det är angeläget att en ökad andel av pappers- och
pappkonsumtionen i vårt land utgörs av oblekta produkter. Åtgärder av den
art som föreslogs i de båda motionerna fann utskottet emellertid inte skäl att
tillstyrka. Utskottet tilläde att frågor som gäller normer för offentlig
upphandling handläggs av finansutskottet, som avsåg att under hösten 1981
behandla motioner med förslag liknande dem som återfanns i motionen från
vänsterpartiet kommunisterna.Riksdagen avslog de båda motionerna.

Finansutskottet behandlade bl. a. ett motionsyrkande (c) om att regeringen
skulle uppmanas att utfärda instruktioner om att statliga förvaltningar i sin
verksamhet skall använda papper med minsta möjliga blekning och som
tillverkats med användande av returpapper. Utskottet erinrade om att

NU 1981/82:27

riksdagen tidigare vid flera tillfällen hade uppmärksammat den aktuella
frågan. Vid ett sådant tillfälle (FiU 1977/78:5) åberopades ett yttrande från
postverket. Av detta framgick att produktionen av oblekt slipmassepapper
var miljövänligare och innebar ett avsevärt bättre utnyttjande av vedråvaran.
Detta gör att det oblekta, trähaltiga papperet blir billigare än motsvarande
träfria papper. En övergång till det trähaltiga papperet kan således medföra
vissa besparingar. Det hade, anförde finansutskottet, å andra sidan hävdats,
bl. a. från riksarkivet, att det trähaltiga papperet har sämre arkivbeständighet.
Likaså kräver i allmänhet de kopieringsmaskiner som används i
statsförvaltningen att blekt papper används. Detta gör att det blekta
papperet har ett stort användningsområde. Finansutskottet framhöll att det
oblekta papperet framöver torde komma att i en rad sammanhang hävda sig
väl såväl prismässigt som kvalitetsmässigt och därför komma att utnyttjas av
myndigheterna. Utskottet ansåg det således inte nödvändigt att riksdagen
tog något initiativ i ärendet. Det borde enligt dess uppfattning ankomma på
regeringen att följa frågan och ta eventuellt erforderliga initiativ. Finansutskottet
avstyrkte motionen, och denna avslogs av riksdagen.

Virkesförsörjningen i Varmland, m.m.

Bakgrund

Vänerskog AB är ett av en skogsägarförening, Vänerskog ek.för., ägt
skogsindustriföretag med sågverk, massa- och pappersbruk, spånskivefabrik,
plywoodfabrik och husfabrik m.m.- sammanlagt ett tjugotal enheter -i Värmlands, Västmanlands, Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och
Bohus län. År 1979 översteg antalet anställda 4 000. Vänerskog AB drevs
under åren 1975-1979 med kraftiga förluster, vilket man klarade genom att
realisera anläggningstillgångar. Till följd bl. a. av en fortsatt svag resultatutveckling
rekonstruerades bolaget i december 1980. Rekonstruktionen
innefattade eftergift från bl. a. statens, vissa kreditinstituts och Vänerskog
ek. för.:s sida av fordringar på närmare 400 milj. kr. Härefter beviljades
bolaget ytterligare krediter på 95 milj. kr. av Lantbrukarnas riksförbund
(LRF) och fyra banker, varjämte staten utlovade ett industrigarantilån på 50
milj. kr. I april 1981 beslöt riksdagen att rambeloppet för industrigarantilånen
för budgetåret 1980/81 skulle ökas med 150 milj. kr. till 450 milj. kr. En
utförligare redogörelse för de skilda försöken att vända utvecklingen i
Vänerskog fram t. o. m. våren 1981 har lämnats i utskottets betänkande NU
1980/81:46.

Trots de betydande finansiella tillskotten till Vänerskogskoncernen
fortsatte den negativa resultatutvecklingen under sommaren och hösten
1981. Den 18 december 1981 försattes Vänerskog ek. för. samt dotterbolagen
Vänerskog AB, AB Notnäs Ångsåg, Millom AB, Lennartsfors AB,
Billingsfors Bruk AB och Bäckhammars Bruk AB i konkurs på egen

NU 1981/82:27

begäran. De skilda konkursbona förvaltas f. n. av sex förvaltare. Första
borgenärssammanträde hölls den 16 februari 1982 i Karlstad. Konkursbouppteckningen
uppvisar en brist på ca 425 milj. kr.

I samband med konkursen tillsatte industriminister Nils G. Åsling en
strukturgrupp under ledning av generaldirektören i domänverket Lennart
Schotte, med uppgift bl. a. att föreslå en samordning mellan krisföretagen i
skogsindustrin i Mellansverige. Gruppen skall biträda konkursförvaltarna i
deras arbete med Vänerskogskonkursen. Den skall lägga synpunkter på vilka
struktureffekter eventuella lösningar kan ha samt särskilt följa virkesmarknaden
i berörda områden. Gruppens arbete skall bedrivas i nära kontakt med
skogsindustri och virkesleverantörer som verkar i regionen samt berörda
länsmyndigheter, kommuner och fackliga organisationer.

Motionerna 1981/82:1047 och 1981/82:2006

I motion 1980/81:2006 (s) om näringspolitiska insatser i Värmland
behandlas bl. a. Vänerskogs situation. Motionärerna anför att konkursen
blev ett hårt slag för det redan tidigare hårt drabbade Värmland. De 2 900
anställda inom Vänerskog har varslats om uppsägning. Stora förluster kan
emotses för åkare, andra småföretagare och skogsbönder. I motionen
understryks att en av orsakerna till Vänerskogskraschen är bristen på
skogsråvara. Trots att Vänerskogskoncernen själv hade problem med att få
fram råvara tecknade den så sent som under sommaren 1981 ett avtal om
virkesleveranser till Södra Skogsägarna AB. Konkursen har skapat en
mycket stor oro på den värmländska virkesmarknaden. Virkesuppköpare
”slåss” om virke. Priserna ligger långt över träffade virkesavtal. Det är enligt
motionärerna därför av stor vikt att virkesleveransema till Värmlands
skogsindustri organiseras så att spekulationer i den uppkomna virkeskrisen
inte sker. Samhälleliga styrmedel av den typ som socialdemokraterna
föreslagit i sin partimotion (1981/82:2076) om skogsnäringen bör sättas in för
att trygga arbetstillfällena i Värmlands skogsbruk och skogsindustri.
Riksdagen bör enligt motionärerna begära att den av industriministern
tillsatta strukturgruppen ges i uppdrag att i sitt arbete utgå från regionalpolitiska
hänsyn och med förtur behandla frågan om råvaruförsörjningen till de
konkursdrabbade företagsenheterna.

I motion 1981/82:1047 (vpk) framläggs två förslag beträffande den
fortsatta hanteringen av Vänerskogs situation. Det ena är att riksdagen tar
initiativ till en samhällsekonomisk utredning beträffande de berörda
industrienheternas framtid av den typ som genomfördes i fråga om Ncb:s
fabriker i Hörnefors. Det andra förslaget är att regeringen noga följer
utvecklingen när det gäller virkesråvaran och tendensen att öka anlitandet av
entreprenörer för skogsavverkning i stället för anställda skogsarbetare.
Motionären framhåller bl. a. att risken är överhängande för att delar av
Vänerskogs industri köps upp enbart med syftet att de inom kort skall läggas

NU 1981/82:27

ned. De fackliga organisationerna bör få ett avgörande inflytande på de
förestående besluten, anför motionären, som anser att de samhällsekonomiska
aspekterna inför en företagsnedläggning måste allvarligt prövas
innan några förändringar får ske.

Frågesvar om råvaruförsörjningen till skogsindustrin i Värmlands län

Industriminister Nils G. Åsling besvarade den 22 januari 1982 (RD
1981/82:65 s. 77) en fråga (1981/82:200) av Gunnar Olsson (s) om
råvaruförsörjningen till skogsindustrin i Värmlands län. Denne hade frågat
vad regeringen kunde göra för att den skogsråvara som avverkas i Värmland
skulle komma länets industrier till godo och inte hamna i händerna på
spekulativa uppköpare. Frågan var föranledd av uppgifter om att många
virkesuppköpare efter Vänerskogs konkurs spekulerade i den uppkomna
krisen och köpte upp virke, något som skulle kunna få allvarliga effekter för
sysselsättningen i den berörda skogsindustrin. I sitt svar sade industriministern
att han delade frågeställarens oro över de effekter som skulle kunna
uppkomma om inte förhållandena snabbt normaliserades på den värmländska
virkesmarknaden. Han hänvisade till att den av honom tillsatta
strukturgruppen i sitt arbete bl. a. hade att särskilt följa virkesmarknadens
allmänna utveckling i berörda områden. Strukturgruppen hade framhållit att’
det var viktigt att skogsägarföreningar snabbt bildades för att virkesmarknaden
skulle kunna fungera effektivt. Det ankom emellertid på berörda
skogsägare att avgöra hur denna fråga lämpligen borde lösas.

Industriministern anförde vidare:

Det görs nu ansträngningar av på olika sätt inblandade parter - och jag
tänker då bl. a. på konkursförvaltarna och andra företrädare för den
virkesköpande industrin, virkesleverantörer, fackliga organisationer och
olika offentliga organ - för att skapa en lugn virkesmarknad.

Jag konstaterar att Sävab, det bolag inom Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund som nu arbetar med att köpa upp virke från skogsägarna inom
Vänerskogs område, också på sitt sätt försöker garantera virkesförsörjningen.
Bolaget verkar f. n. med hjälp av resurser som lånats från Vänerskog
ekonomisk förening i konkurs. Jag noterar också att Billerud enligt uppgift
lovat medverka till att Vänerskogs massaindustrier får det virke som behövs
under de närmaste månaderna. Det är alltså en betydande aktivitet i gång
också för att bemästra effekterna av den virkesspekulation som har följt i
konkursens spår.

Jag tror inte att man med tvångsinstrument - med något slags lokal

planhushållning - kan styra virkesförsörjningen. Det är heller inte

möjligt, tror jag, att införa något slags etableringskontroll för virkeshandel.
Det enda botemedlet tror jag är att skogsägarna - virkesleverantörerna -inser att både industrin och ansvarsmedvetna skogsägare på lång sikt förlorar
på en desorganiserad virkeshandel. Därför bör man så snart som möjligt på
nytt organisera sig i skogsägarföreningar i någon form för att på den vägen få

NU 1981/82:27

grepp om och stabilitet i virkesmarknaden.

När Vänerskog fungerade som bäst och hade en årsfångst på 2,5 å 2,8
miljoner skogskubikmeter, hade man ett totalt grepp över marknaden, och
då var det stabila förhållanden i Värmland. Det är ju ingenting som säger att
den situationen inte kan uppstå på nytt.

Industriministern sade sig räkna med att strukturgruppen tillsammans med
konkursförvaltarna rätt snart skulle kunna finna nya ägarkonstellationer för
vissa av de berörda industrierna. I några fall kunde man dock behöva det
halvår som stod till förfogande för arbetet.

Samhällsekonomisk analys av alternativ till företagsnedläggning på en ort

På uppdrag av industriverket kommer Ekonomiska forskningsinstitutet
(EFI) vid Handelshögskolan i Stockholm att redovisa samhällsekonomiska
kalkyler för ett antal nedläggningar av företag på orter där företaget i fråga är
den dominerande arbetsgivaren. Alternativet till nedläggning kan t. ex. vara
fortsatt drift, eventuellt i neddragen skala, eller etablering av ersättningsindustri.
Nedläggning av företag på små orter medför, om ingen ersättningsindustri
etableras, ett kraftigt ingrepp i de berörda människornas levnadsförhållanden.
Många av de kostnader för individen som är förknippade med
byte av yrke och bostadsort är emellertid svåra eller omöjliga att kvantifiera.
Studien koncentreras på kalkyler av arbetskraftens alternativkostnad,
flyttnings- och anpassningskostnader samt kapitalkostnader för den offentliga
sektorn. Utredningen publiceras under andra kvartalet 1982.

Domänverkets avverkningar i fjällområden
Motion 1981/82:1602

I motion 1981/82:1602 (fp) erinras om att barrskogarna närmast fjällen i
allmänhet är opåverkade av modernt skogsbruk och har ovärderlig betydelse
för naturvården och renskötseln. Detta gäller särskilt barrskogarna inom de
s. k. obrutna fjällområdena. Enligt den fysiska riksplaneringens riktlinjer
bör karaktären av dessa områden bevaras, vilket bl. a. innebär att intensivt
skogsbruk inte bör förekomma (prop. 1977/78:31, CU 1977/78:9, rskr
1977/78:99). I intensivt skogsbruk innefattas kalavverkning, markberedning,
gödsling, kemisk bekämpning och inplantering av främmande trädslag. Ett
intensivt skogsbruk förutsätter också ett ganska omfattande vägbyggande.
Vidare är skogen i de obrutna fjällområdena klassad som svårföryngrad,
vilket innebär att slutavverkning inte får ske utan tillstånd.

Enligt motionärerna har gällande bestämmelser visat sig otillräckliga för
att åstadkomma det skydd för fjällskogarna som den fysiska riksplaneringens
riktlinjer torde ha syftat till. Utmed hela fjällranden pågår eller planeras
omfattande avverkningar som också berör de obrutna fjällområdena. I
praktiken förekommer ett intensivt skogsbruk också inom dessa områden,

NU 1981/82:27

varigenom deras unika värden delvis riskerar att gå förlorade, fortsätter
motionärerna.

Det är, framhålls det i motionen, nödvändigt att detta skogsbruk bedrivs
med särskild hänsyn till miljön. För att vildmarkskaraktären skall bevaras
bör inga skogsbilvägar få byggas. Större kalhyggen, hyggesplogning,
kemikalieanvändning och dikning bör inte heller få komma till stånd.

Nästan alla de känsliga skogsområdena det här är fråga om ägs av staten
och förvaltas av domänverket. Det handlar enligt motionärernas uppfattning
därför inte så mycket om att ändra gällande bestämmelser i fråga om
skogsbruk i områden som är av stort värde för naturvården. Grundläggande
är i stället hur samarbetet mellan domänverket och naturvårdsmyndigheterna
inriktas på att anpassa den här aktuella verksamheten till andan i
naturvårdslagen och den fysiska riksplaneringen. Det bör enligt motionärerna
kunna förutsättas att domänverket, så snart det är fråga om t. ex.
skogsbruk som berör ett obrutet fjällområde, tar hänsyn till riksdagens beslut
om den fysiska riksplaneringen och anpassar verksamheten därtill, i
samarbete med vederbörande myndighet. Det bör också kunna förutsättas
att domänverket samarbetar med naturvårdsmyndigheterna för att medverka
till en god framförhållning när det gäller inrättande av naturreservat och
liknande åtgärder med stöd av naturvårdslagen.

Gällande ordning m. m.

Skogsvårdslagen (1979:429) anger allmänna riktlinjer för avverkning av
skog. Den kompletteras av skogsvårdsförordningen (1979:791). Lagen gäller
- till skillnad från den tidigare gällande lagstiftningen - även statens och
kyrkans skogar. Statens skogar förvaltas av domänverket. Enligt skogsvårdslagen
skall skogsmark med dess skog genom lämpligt utnyttjande av markens
virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger hög och värdefull
virkesavkastning (1 §). Vid skötseln skall hänsyn tas till naturvårdens och
andra allmänna intressen. Med skogsmark avses mark som är lämplig för
virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat
ändamål, och vidare mark där det bör finnas skog till skydd bl. a. mot att
fjällgränsen flyttas ned. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion om
den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst
en kubikmeter virke om året per hektar (2 §).

I fråga om avverkning av skog gäller bl. a. att skogsmarkens ägare är
skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av skogsstyrelsen efter samråd
med naturvårdsverket, anmäla dels avverkning som föranleder skyldighet att
anlägga ny skog, dels avverkning som är föranledd av att skogsmark skall tas i
anspråk för annat ändamål än virkesproduktion. Ny skog skall anläggas bl. a.
när markens virkesproducerande förmåga inte tas till vara på ett godtagbart
sätt, vilket i princip är fallet när beståndets virkesförråd har gått ned till under

NU 1981/82:27

hälften av det förråd som normalt bör finnas (5 och 17 §§ skogsvårdslagen
jämförda med 2 och 18 §§ skogsvårdsförordningen).

Särskilda bestämmelser har meddelats till skydd för svårföryngrad skog
och skyddsskog. Regeringen får föreskriva att skog som är svår att föryngra,
t. ex. på grund av att den har ett ogynnsamt läge eller av att den behövs för att
förhindra att fjällgränsen flyttas ned, skall avsättas som svårföryngrad skog
eller skyddsskog. I sådan skog får avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd (18 och 19 §§ skogsvårdslagen). Skogsstyrelsen får efter
samråd med i första hand naturvårdsverket meddela föreskrifter om den
hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid skötsel av skog (21 §
skogsvårdslagen, 20 § skogsvårdsförordningen).

Skogsstyrelsen utövar den centrala tillsynen enligt skogsvårdslagen.
Skogsvårdsstyrelserna utövar den närmare tillsynen inom länen. Skogsvårdsstyrelsen
eller länsstyrelsen kan utfärda föreskrifter om avverkning och
därvid ange den hänsyn som skall tas och de åtgärder som kan behöva vidtas
för att onödig skada på naturmiljön skall undvikas.

Riksdagen antog år 1972 vissa riktlinjer för hushållningen med landets
samlade mark- och vattentillgångar (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr
1972:348). Riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen innebar bl. a. att sju
s. k. väglösa vildmarksområden undantags från tyngre exploatering som
t. ex. vägdragning och vattenkraftsutbyggnad. År 1977 avgjorde riksdagen
genom det i föregående avsnitt nämnda beslutet att 14 områden i
fjällregionen, s. k. obrutna fjällområden, framgent skulle undantas från
tyngre exploateringsförslag. Befintliga rättsliga instrument ansågs vara
tillräckliga för att trygga att markanvändningen inom de obrutna områdena
skulle följa de föreslagna riktlinjerna. Riksdagen har vidare i februari 1981
beslutat om ändring av gränserna för två obrutna fjällområden (prop.
1980/81:71, CU 1980/81:14, rskr 1980/81:155). Regeringen har i budgetpropositionen
(prop. 1981/82:100 bil. lös. 9) aviserat att den inom kort kommer
att besluta om den närmare avgränsningen av övriga obrutna fjällområden
och om områdenas benämning. Vidare överväger regeringen att under våren
1982 förelägga riksdagen en proposition om ändringar i byggnadslagstiftningen,
bl. a. avseende lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark
och vatten.

Domänverkets angivande av skogsodlingsgräns

Den s. k. skogsodlingsgränsen är en ”biologisk-ekonomisk” gräns som
domänverket drog upp i början av 1950-talet. Avsikten var att inför
förestående restaureringsverksamheter internt avskilja skogsmark i höglägen
där det inte bedömdes som möjligt att inom rimlig tid och till rimliga
kostnader få tillbaka ny skog sedan den gamla avverkats. Resurserna i
restaureringsarbetet skulle prioriteras till områden nedanför gränsen, som
med nödvändighet blev grov och därför tänjbar. Skogsodlingsgränsen har

NU 1981/82:27

reviderats vid åtskilliga tillfällen sedan dess, senast år 1979. Den gamla,
sammanhängande gränsen har därvid ersatts med en kvalificerad bedömning
beståndsvis av de biologiska föryngringsmöjligheterna inom den berörda
zonen. Bestånden indelas i skötseltyper. Bestånd ovanför gränsen, dvs.
bestånd som ej är möjliga att föryngra, redovisas med särskild skötseltyp. De
ekonomiska möjligheterna att utnyttja aktuella områden nedanför gränsen
avgörs från fall till fall och påverkas inte av det ändrade synsättet. För
områden ovanför den nya gränsen gäller (a) att hyggesupptagning inte får
förekomma, (b) att möjligheter till beståndsföryngring av skiktade bestånd
får utnyttjas då förutsättningar härför finns, (c) att skogsvårdande gallringar i
övrigt får göras då behov och förutsättningar finns, (d) att gränsen
fortfarande är provisorisk i den meningen att ändrade kunskaper och
förutsättningar kan motivera upp- eller nedflyttningar.

Den nya gränsen är sammanfattningsvis betydligt mer detaljerad och är en
noggrant tecknad linje nedanför vilken det finns öar av skog som är
undantagna från avverkning. Samtidigt har det tillkommit områden längre
upp vilka domänverket har bedömt vara möjliga att avverka och föryngra.
Nettoeffekten av dessa finjusteringar har blivit att ca 73 000 hektar överförts
till normalt skogligt utnyttjande. Som en jämförelse kan nämnas att den
återstående arealen av svårföryngrad skog under den rena fjällvegetationen
utgör ca 570 000 hektar.

Inventering av de fjällnära urskogarna

Naturvårdsverket och skogsstyrelsen leder en inventering av de fjällnära
urskogarna i landet. I en samarbetsgrupp som har bildats för detta ändamål
ingår bl. a. företrädare för domänverket samt personal från länsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i resp. län. Inventeringen väntas vara klar under år 1983.
Inventeringen syftar bl. a. till att man skall komma fram till vilka
urskogsområden som för framtiden bör undantas från skogsbruksåtgärder
och avsättas för framför allt vetenskapligt ändamål. Principen är att avgränsa
stora sammanhängande rena urskogsområden eller urskogsartade områden.
Inventeringen gäller framför allt barrskogen - således inte t. ex. fjällbjörkskogen
- och har redan nu gett vid handen att det i de båda nordligaste länen
finns så mycket urskog och urskogsartade områden att det inte är ekonomiskt
möjligt att säkerställa dem alla.

Domänverket avser att inom kort redovisa sina långsiktiga avverkningsplaner
för naturvårdsverket. Sådan redovisning har under hösten 1981 skett
avseende Luleåregionen.

Parallellt med den pågående inventeringen av fjällskogarna samt en
särskild fjällutredning följer naturvårdsverket, genom information från
länsstyrelserna och domänverket, utvecklingen av avverkningar och avverkningsplaner
inom fjällnära skogar.

NU 1981/82:27

Riksdagsbehandling av tidigare motioner

I ett betänkande våren 1980 (NU 1979/80:46) behandlade näringsutskottet
en rad motioner rörande domänverkets verksamhet. I en motion (m) hade
begärts ett tillkännagivande om att domänverket och andra genom användande
av den s. k. offertprincipen skulle stimuleras till ökat skogsuttag och
ökad skogsförnyelse i Norrlands inland vid den s. k. skogsodlingsgränsen.
Utskottet redovisade bakgrunden till upprättandet av skogsodlingsgränsen
och det nyss avslutade arbetet med att revidera denna. Vidare erinrade
utskottet om att riksdagen året innan hade avslagit en motion med i huvudsak
samma önskemål (JoU 1978/79:30). Med hänvisning härtill avstyrkte
näringsutskottet den aktuella motionen, som också avslogs av riksdagen.

I samband med behandlingen av regeringens förslag till nya gränser för
Sarek-Pite och Kebnekaise obrutna fjällområden (prop. 1980/81:71, CU
1980/81:14, rskr 1980/81:155) avslog riksdagen ett motionsyrkande (fp) om
ett tillkännagivande angående den fysiska riksplaneringen i obrutna fjällområden.
Motionärerna ansåg att riksdagen klart borde stryka under betydelsen
av nuvarande riktlinjer för skogsbruket i sådana områden för att ge eftertryck
åt bevarandeintressena.

Civilutskottet anförde att motionärernas intresse i denna del ”fick anses
vara obestritt och därmed inte påkalla något ytterligare uttalande från
riksdagen”. En annan av motionärerna aktualiserad fråga, nämligen
huruvida riktlinjerna borde få uttryck i en ny plan- och bygglag, fick enligt
civilutskottet bedömas i annat sammanhang.

Frågesvar om skogsavverkningen i fjällområden

Jordbruksminister Anders Dahlgren besvarade den 27 oktober 1981 en
fråga (1981/82:42) av John Andersson (vpk) huruvida jordbruksministern
avsåg att vidta några åtgärder för att få till stånd en modifierad avverkning av
skog i extrema höjdlägen. I sitt svar (RD 1981/82:12 s. 75) erinrade
jordbruksministern om innehållet i skogsvårdslagstiftningen i fråga om
fjällskog och tilläde att skogsbruket även i sådan skog rent allmänt måste
bedrivas med hänsyn tagen till naturvårdens och andra allmänna intressen.
Föreskrifter om detta finns i skogsvårdslagen, men statsrådet erinrade om att
naturvårdslagen (1964:822) kan tillämpas om mera långtgående åtgärder
behövs.

Utskottet

Inledning

Under 1970-talet var skogsindustrin - massa- och pappersindustri,
sågverksindustri och skivindustri - en jämförelsevis framgångsrik industrigren.
Vissa problem av både kortsiktig och långsiktig natur fanns emellertid.

NU 1981/82:27

Dessa problem har accentuerats under de senaste åren. Detta gäller i
synnerhet i fråga om virkesförsörjningen. Skogsindustrin har inte fått virke
från svenska skogar i tillräcklig omfattning. Trots en betydande import av
virke har produktionsbegränsningar genomförts. Dessa har medfört ett
bortfall av exportinkomster. Andra problem sammanhänger med sysselsättningssvårigheter
i anslutning till aktuella strukturförändringar och med den
ofta låga förädlingsgraden inom skogsindustrin.

Utskottet har under år 1981 behandlat flera ärenden som gällt större
företag inom skogsindustrin, nämligen Vänerskog AB (NU 1980/81:46) och
Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) (NU 1980/81:49, 1981/82:20).
Möbelindustrins situation har behandlats i ett särskilt betänkande (NU
1981/82:16) med anledning av ett motionsyrkande. I ett betänkande i maj
(NU 1980/81:54) tog utskottet ställning till regeringens förslag om den
fortsatta skogsindustripolitiken (prop. 1980/81:130). Härvid behandlades ett
stort antal motioner som hade väckts med anledning av propositionen eller
under allmänna motionstiden. I annat sammanhang (NU 1980/81:60) tog
utskottet upp frågor kring skogsråvarans roll i energiproduktionen.

I detta betänkande behandlar utskottet helt eller delvis åtta motioner
rörande skogsindustrin, vilka har väckts under allmänna motionstiden år
1982.

Handlingsprogram för skogsindustrin

I två motioner föreslås att staten skall spela en mer aktiv roll när det gäller
utformningen av den framtida skogspolitiken.

Enligt den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:2076 bör ett statligt
handlingsprogram upprättas för skogsindustrin. Detta yrkande motiveras
bl. a. med att det framdeles kommer att krävas stora kapitalinsatser om
branschens konkurrenskraft skall kunna hållas på en tillräckligt hög nivå.
Motionärerna anger vissa riktlinjer för en sådan plan: vidareförädlingsgraden
och integrationen måste öka inom sågverksindustrin, tillverkningen av
papper och papp måste öka inom massaindustrin, forsknings- och utvecklingsarbetet
måste intensifieras inom hela skogsindustrin.

Satsningen på en högre vidareförädlingsgrad är ett inslag även i den
nationella utvecklingsplan för skogsindustrin som föreslås i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1981/82:325. Den nationella planen skall
kompletteras av regionala utvecklingsplaner på länsnivå, föreslås det vidare.
Nedläggning av en skogsindustri bör, hävdar motionärerna, inte komma i
fråga i den mån en utredning av den typ som gjordes beträffande Ncb:s
fabriker i Hörnefors skulle visa att det från samhällsekonomiska utgångspunkter
finns bättre lösningar.

I samband med behandlingen av liknande motionsyrkanden år 1981 gav
näringsutskottet (NU 1980/81:54) uttryck för uppfattningen att statens

NU 1981/82:27

uppgift när det gäller strukturomvandlingen i skogsindustrin bör vara att
noga följa utvecklingen inom branschen med möjlighet att ingripa då
företagens agerande tenderar att ge upphov till en utveckling som inte är
önskvärd från samhällsekonomisk synpunkt. Staten har, framhöll utskottet, i
sådana fall flera styrmedel till sitt förfogande. De då aktuella förslagen (vpk)
om nationella och regionala utvecklingsplaner gav, anförde utskottet,
uttryck för en övertro på statens förmåga att ta över ansvaret för
skogsindustrins strukturomvandling. Utskottet vidhåller sin bedömning att
det i vårt ekonomiska system är företagen som har det huvudsakliga ansvaret
för att skogsindustristrukturen utvecklas i sådan riktning att konkurrenskraften
stärks. Om händelser inträffar med stor inverkan och räckvidd på flera
områden har regeringen självfallet möjlighet att gå in med olika åtgärder. Ett
exempel från senare tid på en sådan åtgärd är tillsättandet av en
strukturgrupp under generaldirektör Lennart Schottes ledning med uppgift
bl. a. att föreslå en samordning mellan krisföretagen i skogsindustrin i
Mellansverige (se s. 18). Ett annat exempel är riksdagens beslut hösten 1981
om bidrag för avveckling av lågproducerande skogsbestånd (prop. 1981/
82:30 bil. 5, JoU 1981/82:8). Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet de nu aktuella yrkandena i motionerna 1981/82:325 (vpk) och
1981/82:2076 (s).

Statligt strukturbolag

Den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:2076 innehåller ett förslag
om ett statligt strukturbolag för skogsindustrin. Motionärerna anser att
inrättandet av ett sådant bolag bör utgöra en väsentlig beståndsdel i det
förslag till handlingsprogram för skogsindustrin som regeringen enligt deras
mening bör lägga fram.

Motionsyrkanden av motsvarande innebörd har avslagits av riksdagen vart
och ett av åren 1979-1981 (NU 1978/79:61, 1979/80:47, 1980/81:54).
Näringsutskottet har i sina betänkanden i ämnet erinrat om att omstruktureringen
av branschen har inneburit stora statliga insatser av ekonomisk
natur och att staten genom sina ägarintressen i vissa skogsindustrikoncerner
har betydande möjligheter att påverka strukturutvecklingen i önskad
riktning. Som utskottet påpekade förra året är förslaget om ett statligt
strukturbolag emellertid inte förenligt med utskottets grundsyn på statens
roll i strukturomvandlingen av skogsindustrin. Därför avstyrker utskottet
motionen i denna del.

Långsiktiga virkesavtal

Ett annat förslag i den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:2076 är
att långsiktiga virkesavtal avseende priser och leveranser skall ingås och att
regeringen skall uppmanas ta initiativ till förhandlingar härom. Bristen på

NU 1981/82:27

träråvara och oron på marknaden när det gäller priset på virke är två
omständigheter som ligger bakom dessa förslag.

Ett par liknande motionsyrkanden avslogs av riksdagen våren 1980. I det
betänkande (NU 1979/80:47) som låg till grund för beslutet konstaterade
näringsutskottet att en säker och jämn tillförsel av råvara är av vital betydelse
för skogsindustrin. Utskottet erinrade om att statsmakterna hade vidtagit
vissa åtgärder (s. 8) för att förbättra skogsindustrins virkesförsörjning och
förutsatte att regeringen noga skulle följa den fortsatta utvecklingen på
området. Det finns enligt utskottets mening mot bakgrund av de senaste
virkeskriserna inom skogsindustrin nu anledning att ytterligare understryka
det angelägna i att råvarutillförseln till denna industri fungerar tillfredsställande.
Med dagens transportkostnader är import av virke inget alternativ
som skogsindustrin i längden kan basera sin verksamhet på. Samtidigt är det
av vikt att industrins kortsiktiga behov inte får styra skogsproduktionens
långsiktiga inriktning. Som framhölls i 1979 års skogspolitiska proposition
(prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, SkU 1978/79:49, rskr 1978/79:387, 388)
bör skogsindustrins kapacitet i stället efter hand anpassas till den råvarutillförsel
som är möjlig inom ramen för den fastlagda skogspolitiken.
Virkesförsörjningsutredningen har nyligen i sitt betänkande (SOU 1981:81)
föreslagit vissa statliga åtgärder som är ägnade att påverka virkesutbudet.
Åtgärderna innefattar en komplettering av skogsvårdslagstiftningen, ökat
statligt stöd till skogsbruket samt vissa åtgärder på skatteområdet. Betänkandet
har remissbehandlats och är under beredning i regeringskansliet.

Enligt utskottets uppfattning bör regeringens kommande förslag avseende
virkesförsörjningen inte föregripas genom något uttalande från riksdagens
sida av det slag som föreslås i motionen. Denna avstyrks därför i nu berörd
del.

Vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin

Önskemål om att vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin
skall främjas förs fram i flera motioner. I rapporten (SIND 1980:16)
Sågverkens vidareförädling - en omvärldsanalys föreslog statens industriverk
ett flerårigt branschprogram för att stödja sågverksindustrin. Programmet
skulle omfatta omställnings- och utvecklingsstöd, exportfrämjande
åtgärder samt statliga kreditgarantier. I två motioner, 1981/82:1612 (c) och
1981/82:2076 (s), föreslås att detta program genomförs. I den senare
motionen framhålls bl. a. att en satsning på vidareförädlade produkter skulle
skapa nya arbetstillfällen inom sågverksindustrin. I motion 1981/82:1066
understryks att en betydande del av dessa nya arbetstillfällen skulle komma
till stånd vid sågverken i Kalmar län, som i dag svarar för ca 9 % av rikets
sysselsättning i branschen. Angelägenheten av forsknings- och utvecklingsinsatser
på det träkemiska området inom skogsindustrin betonas särskilt i
motionerna 1981/82:1612 (c) och 1981/82:325 (vpk).

NU 1981/82:27

Motionsyrkanden av liknande slag lades fram vid föregående riksmöte och
avslogs av riksdagen (NU 1981/82:54). Utskottet vill nu liksom då
understryka vikten av att skogsindustriföretagen ägnar största uppmärksamhet
åt frågor rörande vidareförädling samt forskning och utveckling. Inom
ramen för befintliga program satsar statsmakterna stora belopp på forskning
och utveckling inom industrin, inkl. skogsindustrin. I likhet med vad chefen
för industridepartementet anför i årets budgetproposition (prop. 1981/
82:100, bil. 17 s. 38 f.) vill utskottet framhålla att takten i vidareförädlingen
inom denna industri, liksom inom all industri, ytterst är beroende av den
allmänna ekonomiska utvecklingen i landet. Genom bl. a. devalveringen,
räntesänkningen, investeringsstimulerande åtgärder av generell natur samt
de av riksdagen under hösten 1981 beslutade åtgärderna för att underlätta
industrins virkesförsörjning (s. 10) bör enligt utskottets mening goda
förutsättningar ha skapats för en ökad vidareförädling och för en ökad
satsning på forskning och utveckling inom skilda sektorer av skogsindustrin.
Utskottet vill också erinra om att industriverket under hösten 1981 har fått
medel för att till företagen sprida kännedom om den marknadsinformation
som verkets utredare har tagit fram i rapporten om sågverksindustrin (SIND
1980:16). Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de här berörda
motionsyrkandena.

I motion 1981/82:1605 (vpk) föreslås att ett träkemiskt forskningsinstitut
förläggs till Söderhamns kommun, bl. a. med hänsyn till att denna kommun
redan har viss träkemisk industri. Ett liknande yrkande avslogs av riksdagen
förra året (NU 1980/81:54). Utskottet kan inte heller i år tillstyrka att
riksdagen gör ett sådant uttalande till förmån för ett träkemiskt forskningsinstitut
i Söderhamnsregionen som föreslås i motionen.

Vad angår det i motion 1981/82:325 (vpk) framlagda förslaget rörande
vidareförädling av rayonfibrer vill utskottet erinra om att regeringen
(handelsdepartementet) och KF Industri AB våren 1980 ingick ett avtal,
avsett att säkra driften vid Svenska Rayon AB:s anläggning i Vålberg
åtminstone till utgången av år 1982. Avtalet, som har godkänts av riksdagen
(prop. 1979/80:138, FöU 1980/81:3, rskr 1980/81:18), innebär bl. a. att staten
på vissa grunder lämnar Svenska Rayon AB ett villkorslån på mellan 30 och
35 milj. kr. Enligt vad utskottet inhämtat pågår forskning rörande vidareförädling
av rayonfibrer dels inom detta bolag, dels vid Svenska träforskningsinstitutet.
Forskningen inriktas bl. a. på framtagning av starkare rayonfibrer
(s. k. semistarka fibrer) och fibrer med egenskaper som mer liknar
bomullens (s. k. krusiga modalfibrer). Vid Träforskningsinstitutet pågår
vidare försök med flamhärdiga fibrer.

Utskottet ser med tillfredsställelse på den forskningsverksamhet som
pågår när det gäller vidareförädlingen av rayonfibrer. Något uttalande från
riksdagens sida i linje med det som föreslås i motionen finner utskottet inte
erforderligt. Motion 1981/82:325 avstyrks därför i denna del.

NU 1981/82:27

Användning av skogsråvara som bränsle

I partimotioner från socialdemokraterna (1981/82:2076) och vänsterpartiet
kommunisterna (1981/82:325) aktualiseras bl. a. frågan om i vilken
utsträckning skogsråvara bör få användas som bränsle i flisanläggningar o. d.

I motionerna framhålls att träindustrin lider brist på råvara och att det är risk
för att råvara som är lämplig för massaproduktion i stället bränns upp i
värmeanläggningar. Olika förslag om hur detta skall undvikas läggs fram.
Socialdemokraterna vill att anläggningar som utnyttjar skogsavfall och flis
som bränsle skall tillståndsprövas av länsstyrelsen, att skogsråvaran i varje
län skall inventeras och att tillståndsskyldighet enligt 136 a § byggnadslagen
skall införas för större värmeanläggningar. Vänsterpartiet kommunisterna
upprepar ett förslag från partiets sida år 1980 om upprättande av
gemensamma virkesterminaler, där virket skulle sorteras i olika kvalitetsklasser.

Utskottet vill understryka att det mot bakgrund av den rådande
virkesbristen inom stora delar av skogsindustrin är angeläget att denna
industris råvaruförsörjning inte försämras genom att ved som är lämplig för
trävaru- eller massaproduktion i stället används som bränsle. Som nämnts i
det föregående (s. 15) har virkesförsörjningsutredningen nyligen redovisat
vissa beräkningar angående den förväntade förbrukningen av brännved för
industriellt behov och för hushållsbehov. Utredningen konstaterar att
förbrukningen av ved och flis för uppvärmning visserligen ökar årligen både
för husbehov och för industriellt behov - delvis som en följd av statliga
stödåtgärder - men att merparten (75 %) av den avverkade brännveden
består av toppar och klena träd som ej ger massaved. Utredningen har utgått
från att användningen av ved för energiändamål kommer att kunna ske utan
att de traditionella industrisortimenten utnyttjas. Den framlägger även vissa
förslag i syfte att gynna avverkningsbenägenheten hos skogsägarna. Betänkandet
har remissbehandlats. Regeringens överväganden med anledning av
betänkandet och remissynpunkterna bör enligt utskottets mening inte
föregripas genom något uttalande från riksdagens sida av den innebörd som
föreslås i de båda motionerna.

Beträffande önskemålet att tillståndsskyldighet enligt 136 a § byggnadslagen
skall införas för större värmeanläggningar vill utskottet erinra om att
regeringen, i den utsträckning som framgått av det föregående (s. 12), redan
verkställer en sådan prövning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/
82:325 (vpk) och 1981/82:2076 (s) såvitt nu är i fråga.

Oblekt papper

I motion 1981/82:325 (vpk) föreslås att riksdagen ger regeringen till känna
att staten på skilda sätt bör styra papperskonsumtionen i riktning mot en

NU 1981/82:27

ökad användning av oblekt papper inom statlig och kommunal förvaltning.

Utskottet vill erinra om att riksdagen tidigare vid flera tillfällen har
behandlat motionsyrkanden av liknande innebörd. Senast har finansutskottet
(FiU 1981/82:6) framhållit att det oblekta papperet framöver torde
komma att i en rad sammanhang hävda sig väl såväl prismässigt som
kvalitetsmässigt och att myndigheterna även framgent torde komma att
utnyttja det trähaltiga returpapperet. Finansutskottet ansåg att det fick
ankomma på regeringen att följa frågan och ta erforderliga initiativ samt
avstyrkte motionen. Denna avslogs också av riksdagen. Näringsutskottet,
som helt delar finansutskottets uppfattning i frågan, vill tillägga att det inte
utan särskild lagstiftning torde vara möjligt för regeringen att ge landstingen
och kommunerna sådana direktiv som motionärerna föreslår. Utskottet
avstyrker sålunda motion 1981/82:325 (vpk) såvitt nu är i fråga.

Virkesförsörjningen i Värmland, m.m.

Den 18 december 1981 försattes Vänerskog ek. för. samt dotterbolagen
Vänerskog AB, AB Notnäs Ångsåg, Millom AB, Lennartsfors AB,
Billingsfors Bruk AB och Bäckhammars Bruk AB i konkurs. Enligt
konkursbouppteckningen uppgår koncernens skulder till ca 425 milj. kr.
Oprioriterade fordringsägare väntas få ingen eller mycket liten utdelning i
konkursen. En följd av konkursen har blivit att virkespriserna i Värmland
har stigit kraftigt. Detta sammanhänger främst med att ett antal virkesköpare
efter konkursen har konkurrerat om det virke som enligt avtalen mellan
Vänerskog och skogsägarna annars skulle ha levererats till Vänerskogs
fabriker. Möjligheterna för dessa fabriker att efter konkursen tillgodose sitt
virkesbehov har därigenom kraftigt försämrats.

Yrkandena rörande Vänerskog i motionerna 1981/82:2006 (s) och
1981/82:1047 (vpk) skall ses mot denna bakgrund. I den förra motionen
föreslås bl. a. att riksdagen begär att den av regeringen tillsatta arbetsgruppen
under generaldirektör Lennart Schottes ledning med förtur behandlar
frågan om råvaruförsörjningen till de konkursdrabbade företagsenheterna. I
den senare motionen framläggs förslag dels om att de berörda industrienheterna
skall bli föremål för en samhällsekonomisk utredning av samma typ
som genomfördes i fråga om Ncb:s fabriker i Hörnefors, dels om att
regeringen skall uppmanas söka förhindra att Vänerskogs industrienheter
köps upp av privata köpare enbart för att inom kort läggas ned.

Utskottet finner i likhet med motionärerna att det efter Vänerskogs
konkurs har funnits anledning att med oro se på utvecklingen när det gäller
virkessituationen i Värmland. Enligt vad utskottet har erfarit har emellertid
virkespriserna nu stabiliserats, låt vara på en högre nivå än tidigare. Vidare
har under den senaste tiden skogsägarna i Värmland åter börjat organisera
sig i skogsägareföreningar, vilket bör öka möjligheterna för de virkesköpan -

NU 1981/82:27

de industrierna i regionen att träffa avtal om virkesleveranser. Utskottet
utgår emellertid från att den av regeringen tillsatta arbetsgruppen noga följer
utvecklingen och tar erforderliga initiativ, i förekommande fall i samarbete
med konkursförvaltarna. Något särskilt uttalande från riksdagens sida i
denna fråga finner utskottet inte vara påkallat.

Vad gäller önskvärdheten av den typ av samhällsekonomiska utredningar
som berörs i motion 1981/82:1047 (vpk) vill utskottet erinra om att riksdagen
tidigare (NU 1980/81:46) har avvisat tanken på att statsmakterna skulle ta
initiativ till ”fackliga motutredningar” i samband med företagsnedläggelser.
Utskottet framhöll då att sådana utredningar fick ankomma på de fackliga
organisationerna. Härtill vill utskottet lägga att det inte gärna kan begäras av
ett företag som befinner sig i kris att det i nämnvärd grad skall uppskjuta
avvecklingen av en verksamhet med hänsyn till de ”samhällsekonomiska
aspekterna”. Ett sådant dröjsmål skulle bl. a. kunna medföra stora förluster
för såväl företagen som fordringsägarna, av vilka ofta staten är den
största.

På grundval av det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:1047 (vpk)
samt motion 1981/82:2006 (s) till den del denna behandlas här.

Domänverkets avverkningar i fjällområden

I motion 1981/82:1602 (fp) tas upp frågan om i vilken utsträckning och på
vilket sätt avverkning av skog i skogsområdena närmast fjällen bör få äga
rum. Motionärerna hävdar att gällande bestämmelser om skogsavverkning
har visat sig otillräckliga för att åstadkomma det skydd för fjällskogarna som
den fysiska riksplaneringen torde ha syftat till. De föreslår att riksdagen gör
ett tillkännagivande av huvudsaklig innebörd att riksdagen förutsätter att
domänverket, så snart det är fråga om skogsbruk som berör ett obrutet
fjällområde, tar hänsyn till riksdagens beslut om den fysiska riksplaneringen
och, i samråd med de naturvårdande myndigheterna, anpassar sin verksamhet
därtill.

Utskottet vill till en början erinra om att skogsvårdslagen (1979:429)
innehåller bestämmelser om att skogsstyrelsen efter samråd med i första
hand naturvårdsverket får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas
till naturvårdens intressen vid skötsel av skog. Särskilda bestämmelser har i
lagen meddelats till skydd för svårföryngrad skog och skyddsskog. I sådan
skog får avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Den skog
som avses i den nu aktuella motionen liksom den skog som ligger ovanför
domänverkets s. k. skogsodlingsgräns (se s. 22) torde i regel höra till
kategorin svårföryngrad skog. Om en kalavverkning planeras i ett naturkänsligt
område vidarebefordrar skogsvårdsstyrelsen, enligt vad utskottet
har inhämtat, skogsägarens avverkningsanmälan till länsstyrelsens naturvårdsenhet
för yttrande innan tillstånd ges. Redan häri ligger enligt
utskottets mening en stark garanti för att skogsavverkningen inte sker i strid

NU 1981/82:27

med naturvårdens intressen. I detta sammanhang bör också erinras om att
domänverket har ställt upp vissa regler för hur skogsbruket får bedrivas
ovanför skogsodlingsgränsen. Reglerna har tillkommit mot bakgrund av
intresset att skydda de fjällnära skogarna, däribland skogsbestånden inom de
s. k. obrutna fjällområdena. Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på
att naturvårdsverket och skogsstyrelsen f. n. inventerar de fjällnära urskogarna
i landet. Inventeringen syftar bl. a. till att man skall komma fram till
vilka urskogsområden som för framtiden bör undantas från skogsbruksåtgärder
och avsättas för exempelvis forskningsändamål. Den nu lämnade
redogörelsen ger enligt utskottets mening vid handen att naturvårdsintressena
i stor utsträckning tillgodoses i domänverkets verksamhet i de
högbelägna skogarna. Utskottet tar också för givet att domänverket
fortlöpande tar hänsyn till nya forskningsresultat när det gäller sättet för
bedrivande av skogsskötsel i sådana områden. Något sådant uttalande från
riksdagens sida som föreslås i motionen är därför enligt utskottets mening
inte erforderligt. Motion 1981/82:1602 (fp) avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handlingsprogram för skogsindustrin

att riksdagen avslår motion 1981/82:325 yrkande 1 och
motion 1981/82:2076 yrkandena 3 och 5,

2. beträffande statligt strukturbolag

att riksdagen avslår motion 1981/82:2076 yrkande 4,

3. beträffande långsiktiga virkesavtal

att riksdagen avslår motion 1981/82:2076 yrkande 1,

4. beträffande vidareförädling, forskning och utveckling inom
träindustrin

att riksdagen avslår motion 1981/82:325 yrkande 2 e, motion
1981/82:1066, motion 1981/82:1612 yrkande 2 och motion
1981/82:2076 yrkande 6,

5. beträffande träkemiskt forskningsinstitut i Söderhamn
att riksdagen avslår motion 1981/82:1605 yrkande 1,

6. beträffande vidareförädling av rayonfibrer

att riksdagen avslår motion 1981/82:325 yrkande 2 f,

7. beträffande användning av skogsråvara som bränsle

att riksdagen avslår motion 1981/82:325 yrkande 2 b och motion
1981/82:2076 yrkande 2,

8. beträffande oblekt papper

att riksdagen avslår motion 1981/82:325 yrkande 2 a,

9. beträffande virkesförsörjningen i Värmland, m. m.
att riksdagen avslår

a) motion 1981/82:1047,

NU 1981/82:27

b) motion 1981/82:2006 yrkande 4,

10. beträffande domänverkets avverkningar i fjällområden
att riksdagen avslår motion 1981/82:1602.

Stockholm den 9 mars 1982

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Lilly Hansson (s), Thage Peterson (s), Tage Adolfsson
(m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Hadar Cars (fp), Karl
Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Ingegärd Oskarsson (c), Christer
Eirefelt (fp) och Ivar Franzén (c).

Reservationer

1. Handlingsprogram för skogsindustrin (mom. 1)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 25 med ”1 samband”
och slutar på s. 26 med ”och 1981/82:2076 (s)” bort ha följande lydelse:

En positiv utveckling inom skogsindustrin torde inte kunna säkras utan en
fortsatt strukturomvandling av branschen. En sådan kommer att ställa stora
krav på företagen och på samhället. Förändringarna måste syfta till att
åstadkomma en långsiktig balans mellan råvarutillgång och industrikapacitet.
Kapital för investeringar måste finnas tillgängligt. En omställning kan i
vissa fall komma att medföra svårigheter för de anställda liksom för berörda
orter och regioner. Det är viktigt att nödvändiga förändringar kan ske på ett
sådant sätt att de accepteras av de människor som berörs. Planeringen för
framtiden måste därför ske i samverkan mellan samhället, företagen och de
anställda. Regeringens åtgärder för skogsindustrin har i huvudsak varit av
kortsiktig natur och har ofta präglats av motsägelser och av långvariga
stridigheter inom regeringen. Detta illustreras tydligt av dess sätt att
handlägga kriserna inom t. ex. Ncb, Vänerskog och Munksjö. Utskottet
anser att det behövs en ökad samordning och samverkan rörande de stora,
övergripande besluten. Här syftas på beslut av typen nedläggningar,
kapacitetsinskränkningar, kapacitetshöjande investeringar och förändringar
i produktionsinriktningen. Regeringen bör således, i enlighet med vad som
föreslås i motion 1981/82:2076 (s), ta initiativ till en samordnad planering
inom skogsindustrin och förelägga riksdagen ett förslag till handlingsprogram.

NU 1981/82:27

Utskottet föreslår att riksdagen gör ett uttalande av här angiven innebörd.
Ett sådant uttalande ligger också väl i linje med förslaget i motion
1981/82:325 (vpk) om en nationell utvecklingsplan för skogsindustrin.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande handlingsprogram för skogsindustrin

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:325 yrkande 1
och motion 1981/82:2076 yrkandena 3 och 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om statens roll i
skogsindustrins strukturomvandling.

2. Statligt strukturbolag (mom. 2)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med
”Motionsyrkanden av” och slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Även enligt utskottets mening är det viktigt att ett statligt strukturbolag för
skogsindustrin inrättas. För att en positiv utveckling inom denna industrigren
skall tryggas kommer det även framdeles att krävas finansiella insatser från
samhällets sida. Dessa måste ingå som led i en planerad utveckling. Härvid
skulle ett sådant strukturbolag som motionärerna förespråkar kunna spela en
viktig roll genom att kanalisera tillgängliga resurser till de delar av branschen
som är framtidsinriktade och expansiva. I det förslag till statlig medverkan i
skogsindustrins strukturutveckling som regeringen bör lägga fram måste
inrättandet av ett sådant bolag utgöra ett väsentligt inslag. Utskottet föreslår
att riksdagen gör ett uttalande av här angiven innebörd och tillstyrker alltså
förslaget härom i motionen.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande statligt strukturbolag

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2076 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Långsiktiga virkesavtal (mom. 3)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Skogsindustrins råvarusituation har under flera år varit alarmerande.
Svårigheterna att få fram tillräckligt med virke har medfört driftsinskränk -

NU 1981/82:27

ningar och, åtminstone indirekt, bidragit till nedläggningen av vissa
anläggningar. Särskilt hårt drabbade av virkeskrisen synes Ncb, Södra
Skogsägarna och, på senare tid, Vänerskog ha varit. Som virkesförsörjningsutredningen
har framhållit i sitt betänkande (SOU 1981:81) har avverkningsbenägenheten
varit dålig särskilt inom privatskogsbruket. Utskottet instämmer
i utredningens slutsats (s. 115) att de hinder som kan föreligga för en
ökad aktivitet i detta hänseende om möjligt bör undanröjas. Det är
synnerligen otillfredsställande att vissa skogsindustrier nu tvingas importera
virke, ofta till priser som är nästan dubbelt så höga som priserna på svenskt
virke. Enligt utskottets mening skulle långsiktiga virkesavtal av den typ som
föreslås i motionen kunna bidra till både en tryggare råvaruförsörjning och
en bättre prisövervakning från statens sida. Eftersom det brådskar med
åtgärder på detta område anser utskottet att det inte finns skäl att avvakta
regeringens ställningstaganden till virkesförsörjningsutredningens betänkande
i övrigt. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion
1981/82:2076 (s) i här aktuell del.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande långsiktiga virkesavtal

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2076 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin (mom. 4)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med
”Motionsyrkanden av” och slutar med ”berörda motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna anförda uppfattningen att en ökad
satsning på vidareförädling, forskning och träkemisk utveckling inom
sågverksindustrin skulle vara av stor betydelse för branschens möjligheter att
överleva. En styrning av utvecklingen i den riktningen skulle öka exportinkomsterna,
skapa nya arbetstillfällen och motverka konkurrensen från andra
material. De i industriverkets rapport refererade marknadsanalyserna har
givit vid handen att det finns stora möjligheter för industrin att öka
vidareförädlingsgraden men att sågverken av olika skäl tvekar inför de risker
och problem som är förenade med en ändrad produktionsinriktning. Det
finns skäl att anta att en spontan utveckling i riktning mot ökad vidareförädling
därför inte i någon större omfattning kommer till stånd under de
närmaste åren, vilket kan få till följd bl. a. att sysselsättningen i branschen
minskar ytterligare. Det är uppenbart att skogsindustrin behöver nya
incitament för att snabbare kunna genomföra erforderliga förändringar. Det

NU 1981/82:27

bör i denna situation ankomma på statsmakterna att på skilda sätt främja
vidareförädlingen. Detta kan enligt utskottets mening lämpligen ske genom
att industriverkets förslag till ett femårigt branschprogram genomförs i sina
huvuddrag. Det bör ankomma på regeringen att lägga fram förslag för
riksdagen om hur stödet skall utformas. Riksdagen bör göra ett uttalande av
denna innebörd.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker motion
1981/82:2076 (s) i här aktuell del samt motionerna 1981/82:325 (vpk),
1981/82:1066 (s) och 1981/82:1612 (c) i den utsträckning dessa motioner kan
anses innefatta förslag om en allmänt ökad satsning på vidareförädling,
forskning och utveckling inom träindustrin.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande vidareförädling, forskning och utveckling inom
träindustrin

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2076 yrkande 6 samt
med anledning av motion 1981/82:325 yrkande 2 e, motion
1981/82:1066 och motion 1981/82:1612 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Användning av skogsråvara sorn bränsle (mom. 7)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att det mot bakgrund av den rådande
virkesbristen inom stora delar av skogsindustrin är angeläget att sådan
träråvara som är lämplig för trävaru- eller massaproduktion inte används som
bränsle. Skogsstyrelsens undersökning från år 1979 ger vid handen att 75 %
av den ved som avverkats för småskalig förbrukning inte skulle ha varit
lämplig som massaråvara. Med andra ord skulle ca en fjärdedel av den ved
som eldats upp ha kunnat användas av skogsindustrin för andra ändamål.
Vidare kommer enligt virkesförsörjningsutredningens beräkningar den
storskaliga eldningen av bränsleflis att vara tre till fyra gånger större år 1990
än f. n. På grund härav är det enligt utskottets mening en uppenbar risk för
att virkesbalanserna kommer att påverkas negativt. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att regeringen nu bör vidta åtgärder för att öka
kontrollen över virkesflödena. Inventeringar länsvis av virkesbestånden bör
vara ett verksamt hjälpmedel härvidlag. En lagbestämmelse bör införas av
innebörd att tillstånd av regeringen skall krävas för nyanläggning eller
utvidgning av större värmeanläggningar som eldas med träfiberråvara.
Riksdagen bör enligt utskottets mening göra ett uttalande av den innebörden.

NU 1981/82:27

Utskottet tillstyrker följaktligen motion 1981/82:2076 (s) i berörd del. Vid
ett beslut i enlighet härmed tillgodoses även det nu aktuella yrkandet i
motion 1981/82:325 (vpk) därigenom i viss utsträckning.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande användning av skogsråvara som bränsle

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2076 yrkande 2 och
med anledning av motion 1981/82:325 yrkande 2 b som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Domänverkets avverkningar i fjällområden (mom. 10)

Hadar Cars (fp) och Christer Eirefelt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn börjar på s. 31 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 32 med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande
lydelse:

Av den föregående redovisningen i detta betänkande framgår att
statsmakterna på skilda sätt, bl. a. genom bestämmelserna i skogsvårdslagen
(1979:429) till skydd för svårföryngrade skogar och genom besluten om den
fysiska riksplaneringen såvitt avser obrutna fjällområden, har sökt skydda
skogarna i berörda områden från tung exploatering. Dessa bestämmelser,
liksom de av domänverket uppsatta riktlinjerna för skogsskötsel ovanför den
s. k. skogsodlingsgränsen, har föranletts bl. a. av omsorgen om naturskyddet
i dessa regioner. Utskottet förutsätter att domänverket beaktar bestämmelserna
och riktlinjerna i sin verksamhet. Dessa föreskrifter är emellertid inte
särskilt detaljerade och kan inte anses innefatta en garanti för att
naturskyddsintressena blir beaktade i alla situationer. Utskottet vill särskilt
framhålla att moderna skogsbruksmetoder - även när verksamheten inte är
inriktad på kalhuggning eller avverkning över huvud taget - ofta torde kunna
medföra skador av ekologisk natur. Mot bakgrund härav är det av stor
betydelse att samarbetet mellan domänverket och naturvårdsmyndigheterna
inriktas på att anpassa skögsSkötselri inte bara till bestämmelserna utan även
till andan i naturvårdslagen och den fysiska riksplaneringen. I linje härmed
ligger också att domänverket bör samarbeta med naturvårdsmyndigheterna
när det gäller inrättande av naturreservat m. m. enligt naturvårdslagen.
Riksdagen bör genom ett uttalande till regeringen ge eftertryck åt dessa
synpunkter. Vad utskottet nu har anfört innebär att motion 1981/82:1602 (fp)
tillstyrks av utskottet.

dels att utskottet urider 10 bort hemställa

10. beträffande domänverkets avverkningar i fjällområden

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1602 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
domänverkets hänsynstagande till naturvårdsintressena.

NU 1981/82:27 38

Innehållsförteckning

Ärendet ..... 1

Motionsyrkanden 1

Handlingsprogram för skogsindustrin 2

Vissa uppgifter om skogsindustrin 2

Motionerna 1981/82:325 och 1981/82:2076 3

Tidigare behandling i riksdagen m. m 4

Statligt strukturbolag 7

Motion 1981/82:2076 7

Riksdagsbehandling av tidigare motioner 7

Långsiktiga virkesavtal ,.. 7

Motion 1981/82:2076 7

Riksdagsbehandling av tidigare motioner 8

Vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin 8

Motionerna 1981/82:325, 1981/82:1066, 1981/82:1605, 1981/82:1612

och 1981/82:2076 8

Statens industriverks utredning om sågverksindustrin 9

Riksdagsbehandling av tidigare motioner 11

Användning av skogsråvara som bränsle 11

Motionerna 1981/82:325 och 1981/82:2076 11

Prövning enligt 136 a § byggnadslagen 12

Riksdagsbehandling av tidigare motioner m. m 13

Betänkande av virkesförsörjningsutredningen 13

Oblekt papper 16

Motion 1981/82:325 16

Riksdagsbehandling av tidigare motioner 16

Virkesförsörjningen i Värmland, m.m 17

Bakgrund 17

Motionerna 1981/82:1047 och 1981/82:2006 18

Frågesvar om råvaruförsörjningen till skogsindustrin i Värmlands

län 19

Samhällsekonomisk analys av alternativ till företagsnedläggning på en

ort 20

Domänverkets avverkningar i fjällområden 20

Motion 1981/82:1602 20

Gällande ordning m.m 21

Domänverkets angivande av skogsodlingsgräns 22

Inventering av de fjällnära urskogarna 23

Riksdagsbehandling av tidigare motioner 24

Frågesvar om skogsavverkningen i fjällområden 24

Utskottet 24

Inledning 24

Handlingsprogram för skogsindustrin 25

Statligt strukturbolag 26

NU 1981/82:27 39

Långsiktiga virkesavtal 26

Vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin 27

Användning av skogsråvara som bränsle 29

Oblekt papper 29

Virkesförsörjningen i Värmland, m.m 30

Domänverkets avverkningar i fjällområden 31

Hemställan 32

Reservationer 33

1. Handlingsprogram för skogsindustrin (s) 33

2. Statligt strukturbolag (s) 34

3. Långsiktiga virkesavtal (s) 34

4. Vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin (s). 35

5. Användning av skogsråvara som bränsle (s) 36

6. Domänverkets avverkningar i fjällområden (fp) 37

GOTAB 70721 Stockholm 1982