NU 1981/82:2

Näringsutskottets betänkande
1981/82:2

över motioner om internationella karteller, m. m.
Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels två motioner om åtgärder mot internationella karteller.
dels en motion om skyldighet för företag att lämna uppgifter till
näringsfrihetsombudsmannen.

Motionerna

Yrkanden

Motionerna är följande:

1979/80:248 av Arne Andersson i Gamleby (s) och Hans Pettersson i
Helsingborg (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär sådan
ändring av instruktionen för ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor att
ombudsmannen utan omvägar över andra myndigheter fullt ut kan tillämpa
lagen rörande uppgiftsskyldighet om pris- och konkurrensförhållanden.

1980/81:392 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär tillsättandet av en parlamentariskt sammansatt utredning
med uppdrag att undersöka svenska företags medverkan i internationella
karteller och verkningarna inom och utom landet av sådan medverkan samt
att föreslå åtgärder för att söka förhindra denna medverkan och för att i
internationell skala söka motverka och bryta de internationella kartellernas
makt,

1980/81:1780 av Pär Granstedt m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen

1. hemställer att regeringen aktivt verkar för bindande internationella
överenskommelser mot anbudskarteller.

2. hemställer att regeringen lägger fram förslag till lagändring så att
berörda företag åläggs att registrera medlemskap i exportkarteller och lämna
erforderliga uppgifter till statens pris- och kartellnämnd.

Motivering

Internationella karteller har, anförs i motion 1980/81:392 (vpk), under
flera årtionden spelat en viktig roll i den kapitalistiska ekonomin. Syftet har
varit att befordra de samverkande företagens intressen och öka vinsterna på
konsumenternas bekostnad. Monopolens, kartellernas och särskilt de

1 Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 2

NU 1981/82:2

internationella kartellernas arbete sker till största delen i det fördolda. Det är
därför, uttalar motionärerna, ett rätt unikt material som i juni 1980 har
presenterats för allmänheten i den amerikanska rapporten International
Electrical Association: A Continuing Cartel (se s. 8).

Motionärerna refererar några huvudpunkter i denna rapport om International
Electrical Association (IEA). Bl. a. lämnas uppgifter om organisationens
ursprung och syfte och om svenska företags deltagande i den.
Motionärerna anför att det är helt obestridligt att det här handlar om en ren
kartell som använder sig av en kombination av de metoder som karteller
vanligen brukar använda. Den är dels en priskartell, dels en marknadsdelningskartell,
dels en anbudskartell.

När motionen avlämnades hade statens pris- och kartellnämnd (SPK) ännu
inte offentliggjort sin utredning (se s. 12) om huruvida IEA:s verksamhet kan
anses innebära någon form av konkurrensbegränsning med verkan på den
svenska marknaden. När det gäller IEA:s inverkan på förhållanden utom
Sverige anser motionärerna att det genom den amerikanska kongressrapporten
är klarlagt att svenska företag deltar i något som till dels är en
anbudskartell. De erinrar om att anbudskarteller är förbjudna på den
svenska marknaden. IEA:s verksamhet måste också, sägs det i motionen,
anses strida mot den uppförandekod som har antagits av OECD.

Enligt nuvarande konkurrenslagstiftning finns möjlighet för regeringen att
i visssa fall lämna tillstånd till förhandling riktad mot svenskt deltagande i
internationella karteller. Motionärerna anser emellertid att lagstiftningen
måste skärpas på detta område, dels på det sätt som konkurrensutredningen
har föreslagit (se s. 6), dels så att svenska företags deltagande i internationella
karteller som gäller anbudsgivning, prissättning och marknadsdelning
generellt förbjuds. Det finns, säger motionärerna, ingen anledning att tillåta
svenska företag att i tredje världen bete sig på ett sätt som är förbjudet i
Sverige.

Med hänsyn till den betydelse som de internationella kartellerna har måste
det anses vara en trängande uppgift att kartlägga svenska företags
medverkan i sådana karteller liksom att grundligt undersöka verkningarna
inom det ekonomiska, sociala och politiska livet av sådan medverkan, säger
motionärerna vidare. Den utredning som de föreslår skulle innehålla
företrädare för samtliga riksdagspartier. Den skulle på grundval av vunna
rön även ställa förslag om lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att
söka förhindra svenska företags medverkan i internationella karteller och för
att i internationell skala söka motverka och bryta de internationella
kartellernas makt.

Också i motion 1980/81.1780 berörs den amerikanska kongressrapporten
om IEA.

Motionärerna påpekar att medlemsföretagens hemmaländer är undantagna
från IEA:s verksamhet. Dessa stater, däribland Sverige, har en

NU 1981/82:2

konkurrenslagstiftning som enbart vänder sig mot konkurrensbegränsande
åtgärder på den egna marknaden, och IEA.s verksamhet faller därför inte
under den. Endast USA haren lagstiftning som förhindrar företagen att delta
i en kartell av detta slag.

Kartellens viktigaste verksamhetsområde är u-länderna, säger motionärerna.
Att svenska företag deltar i sådan verksamhet går stick i stäv mot
svenska utrikespolitiska mål. Motionärerna anser att ett förbud för svenska
företag att delta i exportkarteller vore väl motiverat från principiella
utgångspunkter. Den praktiska effekten av en isolerad svensk åtgärd skulle
dock bli låg och priset skulle kunna bli mycket högt genom att företagen
trängs ut från marknader. Sverige borde därför i första hand arbeta för en
överenskommelse mellan berörda stater som förhindrar existensen av
karteller av det här slaget.

Motionärerna erinrar om att UNCTAD i april 1980 antog en kod med vissa
rekommendationer till regeringarna att verka för att företagen inte deltar i
konkurrensbegränsande åtgärder som negativt påverkar världshandeln och i
synnerhet u-ländernas situation. Resolutionen är ganska allmänt hållen och
har inte bindande karaktär. Det bör, anför motionärerna, vara angeläget för
Sverige att aktivt arbeta för att nästa steg blir ett bindande avtal mellan
berörda stater som leder till ett direkt förbud mot exportkarteller. För att det
skall finnas ett tillfredsställande underlag för ett internationellt agerande och
för att behovet av ensidiga svenska åtgärder skall kunna bedömas är det
viktigt att svenska myndigheter har full kunskap om sådana karteller som
svenska företag är med i. Nu gällande lagstiftning ålägger inte företagen att
lämna sådana uppgifter om inte svensk marknad är berörd. För att ge
myndigheterna möjlighet att införskaffa erforderliga uppgifter tycks det
därför, anför motionärerna, vara nödvändigt att ändra lagen så att företagen
åläggs att registrera också medlemskap i exportkarteller och lämna
erforderliga uppgifter till statens pris- och kartellnämnd.

I motion 1979180:248 erinras om konkurrensbegränsningslagens syfte, om
NO:s åligganden och om uppgiftsskyldighetslagens bestämmelser (se
s. 3-6). Motionärerna påpekar att NO inte har några möjligheter att själv
avkräva enskilda eller företag uppgifter. De noterar att konkurrensutredningen
har behandlat frågan om NO:s uppgiftsinhämtande (se s. 6).

Gällande bestämmelser

Konkurrensbegränsningslagen: huvudsakligt innehåll

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) bygger på grundtanken att
fri konkurrens och fri näringsutövning har övervägande positiva verkningar
genom att bidra till effektivitet och utvecklingsförmåga inom näringslivet.

Lagen innehåller dels straffsanktionerade förbud mot bruttopriser och mot

NU 1981/82:2

anbudskarteller, dels en bestämmelse om ingripande i vissa fall med
förhandling till undanröjande av annan skadlig konkurrensbegränsning än
den som är direkt förbjuden.

Anbudskartellförbudet (3 S) har tillkommit för att hindra organiserad
samverkan mellan anbudsgivare vid en anbudstävling. Sådan samverkan har
bedömts som en särskilt skadlig form av konkurrensbegränsning mot
bakgrund av anbudsförfarandets syfte att driva fram en hård. prispressande
konkurrens. Bestämmelsen har följande lydelse:

Ej må företagare utan tillstånd av marknadsdomstolen träffa eller tillämpa
överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare
skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av
förnödenheter eller utförande av tjänst här i riket.

Brott mot bestämmelserna om bruttoprisförbud och anbudskartellförbud
får åtalas av allmän åklagare endast efter anmälan eller medgivande av
näringsfrihetsombudsmannen (NO). Mål rörande sådant brott upptas vid
allmän domstol. Vid uppsåtligt brott kan straffet bli dagsböter eller, om
brottet är grovt, även fängelse i högst ett år.

Marknadsdomstolen kan, som delvis framgår av den citerade bestämmelsen
, medge dispens från förbuden. Tillstånd att tillämpa de angivna formerna
av konkurrensbegränsning får (enligt 4 §) meddelas endast om konkurrensbegränsningen
kan antas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del
kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidra till en ur allmän
synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl är därtill.

En generalklausul i konkurrensbegränsningslagen (5 §) stadgar om
förhandling då konkurrensbegränsning i andra fall finnes medföra skadlig
verkan. Med sådan verkan förstås att konkurrensbegränsningen på ett ur
allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans
näringsutövning. Förhandlingen äger rum inför marknadsdomstolen på
framställning av NO eller, om denne i visst fall har beslutat att icke påkalla
förhandling, av företagare som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen
eller av konsument- eller iöntagarsammanslutning. Om förhandling
har avslutats utan att den skadliga verkan av konkurrensbegränsningen har
kunnat undanröjas har marknadsdomstolen i vissa viktigare fall att anmäla
saken till regeringen.

Konkurrenshegränsningslagen: territoriell begränsning

Konkurrensbegränsningslagens syfte är (jfr prop. 1953:103 s. 213 och 217)
primärt att skydda den svenska marknaden mot olämpliga konkurrensbegränsningar.
Såväl generalklausulen som de straffbelagda förbuden är därför
inriktade på konkurrensbegränsningar som medför ekonomiska verkningar
på denna marknad, s. k. inlandsverkan.

NU 1981/82:2

Av lagens inriktning på inlandsverkan följer att svensk exportförsäljning
inte kan angripas annat än i ett undantagsfall, som berörs nedan. Varken
generalklausulen i 5 § eller i de straffsanktionerade förbuden täcker alltså
konkurrensbegränsande avtal eller förfaranden som är träffade eller
beslutade i Sverige men som endast avser utländska marknader. Har t. ex. en
exportkartell även inlandsverkan faller dock den del som har verkan inom
Sverige i princip under lagens tillämpningsområde.

Undantagsfallet regleras i 6 §. Av denna bestämmelse följer att förhandling
inte får utan regeringens tillstånd gälla verkan utom riket av konkurrensbegränsning.
Tillstånd får meddelas endast i den mån det påkallas av
hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

Enligt denna regel är det alltså fråga om ingripande mot konkurrensbegränsningar
som medför skadlig verkan utomlands, s. k. utlandsverkan.
Endast generalklausulen är tillämplig beträffande utlandsmarknaden och
således inte de i lagen straffbelagda förbuden. Undantagsbestämmelsen
rörande utlandsverkan har hittills inte tillämpats.

Anbudskartellförbudet i 3 § gäller överenskommelse om samverkan
mellan olika företagare innan någon av dem avger anbud på försäljning av
förnödenheter eller utförande av tjänst här i riket. Avgörande är alltså att
platsen för försäljningens eller tjänstens utförande finns inom landet.
Bruttoprisförbudet i 2 8 har en motsvarande territoriell begränsning.

Uppgiftsskvldighet för företagare

I lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
föreskrivs om skyldighet för företagare - och i särskilda fall
även andra - att lämna uppgifter som erfordras för att främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet. Det
åligger företagare att till myndighet som regeringen bestämmer efter
anmaning lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning
som berör hans verksamhet och har avseende på pris-,
produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden, samt i övrigt om
priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet
att inverka på prisbildningen.

Enligt lagen meddelar myndigheten närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens
omfattning etc. Den får förelägga vite om en företagare icke
efterkommer dess anmaning att lämna uppgifter. Myndigheten skall föra
register (kartellregister) över konkurrensbegränsande åtgärder om vilka
uppgift lämnas eller som den på annat sätt får kännedom om.

Genom kungörelse (1956:519, ändrad 1965:11) har Kungl. Maj:t förordnat
att befogenhet att inhämta uppgift enligt uppgiftsskyldighetslagen tillkommer
bankinspektionen i fråga om bankväsendet och övrig företagsamhet som
är föremål för dess tillsyn, försäkringsinspektionen med avseende på
försäkringsväsendet och statens pris- och kartellnämnd (SPK) såvitt rör

1 * Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 2

NU 1981/82:2

näringslivet i övrigt. Uppgiften att föra kartellregister är fördelad på
motsvarande sätt.

Näringsfrihetsombudsmannen

Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen
(NO) finns i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Där sägs (11 §) att
det för konkurrensbegränsningsfrågor-enligt konkurrensbegränsningslagen
- finns en näringsfrihetsombudsman som utses av regeringen för viss tid och
skall var lagkunnig.

Framställning om förhandling enligt konkurrensbegränsningslagen görs,
som framgår av det föregående (s. 4), i första hand av NO. Denne skall höras
över ansökningar om dispens från bruttoprisförbudet i 2 § eller anbudskartellförbudet
i 3 §. För utredning i fråga som kan vara av betydelse för
förhandling enligt konkurrensbegränsningslagen får (enligt 25 §) såväl NO
som marknadsdomstolen påkalla biträde av den myndighet som avses i
uppgift sskyldighetslagen.

Närmare bestämmelser rörande NO finns i instruktionen (1965:654) för
näringsfrihetsombudsmannen (omtryckt 1970:903, ändrad 1972:735). Där
föreskrivs bl. a. (5 §) att NO i sin verksamhet bör samråda med den
myndighet som avses i uppgiftsskyldighetslagen. I övrigt berörs uppgiftsskyldigheten
inte i instruktionen.

Förslag av konkurrensutredningen

En översyn av lagstiftningen mot konkurrensbegränsning har verkställts av
konkurrensutredningen, som framlade sina förslag i betänkandet (SOU
1978:9) Ny konkurrensbegränsningslag. Efter remissbehandling bereds
förslagen inom regeringskansliet med sikte på att en proposition skall
avlämnas våren 1982.

Utredningen har föreslagit att den nuvarande lagstiftningen skall skärpas
och kompletteras med ett system för kontroll av företagskoncentration.
Reglerna skulle samlas i en ny konkurrensbegränsningslag. Skärpningen av
lagstiftningen innebär bl. a. att två nya straffsanktionerade förbud införs,
nämligen ett priskartellförbud och ett marknadsdelningsförbud. Vidare
införs regler för prövning av företagsförvärv. De föreslagna åtgärderna avser
förhållanden inom landet. Utredningen har inte lämnat några förslag
beträffande svenska företags deltagande i konkurrensbegränsande överenskommelser
på utländska marknader.

Utredningen konstaterar i betänkandet (s. 274) att NO enligt gällande
ordning saknar möjlighet att genom föreläggande själv kräva in uppgifter
eller annat som behövs för prövning enligt konkurrensbegränsningslagen. I
stället får NO - såsom framgår av redogörelsen ovan - vända sig till SPK, som

NU 1981/82:2

med stöd av uppgiftsskyldighetslagen kan hämta in det material som
erfordras.

Utredningen anför att det nu krävs ett mer smidigt system med möjlighet
också för NO att utan hänvändelse till SPK direkt förelägga en näringsidkare
att lämna visst material. Även när det gäller tillsyn över meddelade förbud
eller ålägganden borde NO kunna agera direkt. Utredningen föreslår ett
system för prövning av företagsförvärv vilket gör det nödvändigt att NO har
en reglerad rätt att på anmodan erhålla uppgifter m. m. Utredningen anser
det mest ändamålsenligt att de avsedda nya befogenheterna för NO inte skall
utövas enligt uppgiftsskyldighetslagen utan i stället regleras genom konkurrensbegränsningslagen.
1 sitt förslag till ny sådan lag har utredningen infogat
erforderliga bestämmelser i ämnet.

Interpellationsdebatt

Handelsminister Staffan Burenstam Linder besvarade i december 1980
(RD 1980/81:49 s. 27) en interpellation (1980/81:49) av Carl-Henrik Hermansson
(vpk) om svenska företags medverkan i internationella karteller.
Interpellanten hade ställt följande tre frågor:

1. Vilken omfattning har f. n. svenska företags medlemskap eller medverkan
på annat sätt i internationella karteller?

2. På vilka varuområden är enligt regeringens uppfattning konsekvenserna
inom Sverige f. n. störst av svenska företags medverkan i internationella
karteller?

3. Avser regeringen att ta något initiativ för att genom lagstiftning söka
förhindra svenska företags medlemskap i internationella karteller?

Till utgångspunkt för sina frågor hade interpellanten tagit bl. a. uppgifter
ur den i motionsreferatet (s. 2) nämnda amerikanska kongressrapporten om
International Electrical Association (IEA).

I sitt svar redogjorde handelsministern för vissa delar av den svenska
konkurrenslagstiftningen. Han framhöll att ett samarbete mellan svenska
och utländska företag kan ha effekter i en rad olika avseenden. Samarbetet
kan å ena sidan innefatta åtgärder som på ett negativt sätt påverkar
konkurrensen och därmed vara till skada för marknadsekonomin. Å andra
sidan kan samarbetet i vissa fall medföra en rationalisering av produktionen.
Det kan också leda till bl. a. ett utbyte av tekniskt och kommersiellt
kunnande som främjar utvecklingen.

En prövning av vilka olika följder en internationell företagssamverkan kan
få på olika svenska marknader kan, uttalade handelsministern, bara göras
från fall till fall med beaktande av de särskilda omständigheter som
föreligger. När det gäller anbudskarteller anförde han att de former som har
förbjudits i Sverige är lika skadliga när de förekommer internationellt.
Sverige har inom FN och OECD medverkat i tillkomsten av internationella
riktlinjer och rekommendationer i syfte att motverka skadliga effekter av

NU 1981/82:2

internationella karteller och andra konkurrensbegränsningar.

På interpellantens tredje fråga svarade handelsministern att regeringen
inte hade för avsikt att föreslå någon särskild lagstiftning mot svenska
företags medlemskap i internationella karteller. Vi måste i stället, sade han,
inrikta oss på att få fram internationella överenskommelser som förhindrar
anbudskarteller och andra former av skadliga konkurrensbegränsningar i
den utsträckning som de är otillåtna i Sverige.

I den fortsatta debatten redogjorde interpellanten bl. a. för några
huvudpunkter i den amerikanska rapporten om IEA. Han frågade också om
regeringen avsåg att ta initiativ till utredningar som skulle möjliggöra för en
handelsminister att i en kommande interpellationsdebatt svara på frågan om
konsekvenserna på olika områden av svenska företags medverkan i
internationella karteller. Vidare föreslog han en skärpning av lagstiftningen
på detta område.

Handelsministern nämnde att den pågående beredningen av förslaget till
ny konkurrensbegränsningslag tog sikte på att vissa skärpningar skulle
komma till stånd. Han betonade vidare vikten av ett kraftfullt internationellt
samarbete i de aktuella frågorna. Vad gällde en anmälningsskyldighet för
deltagande i internationella exportkarteller, som interpellanten ville förorda,
sade handelsministern att det är någonting som kan övervägas.

Amerikansk kongressrapport om IEA

Såsom berörs i de båda motionerna om internationella karteller har ett
utskott inom den amerikanska kongressen (Committee on Interstate and
Foreign Commerce) i juni 1980 publicerat en rapport (Committee Print
96-IFC 49) om verksamheten vid International Electrical Association (IEA).
Av rapporten, som omfattar 117 sidor analyserande text och ca 1 100
dokumentsidor, framgår i korthet följande.

En föregångare till IEA bildades år 1930. Stora internationella företag i
USA, England, Tyskland och Schweiz förhandlade då fram en överenskommelse
som skulle göra det möjligt för parter, som var intresserade av att
lämna anbud på elektriska projekt i vissa delar av världen, att "komma
tillsammans med syftet att diskutera och komma överens om priser och
villkor" (kongressrapporten s. 1 med citat ur en rapport från Federal Trade
Commission, FTC, år 1948). Förhandlingarna resulterade i en överenskommelse
som benämndes the International Notification and Compensation
Agreement (INCA). I kongressrapporten sägs bl. a. följande (s. 2 f.):

INCA-avtalet hade som allmän målsättning att etablera ett system för att
reglera exportförsäljningen till områden i världen som omfattades av avtalet.
Enligt FTC ägde överenskommelsen inte tillämplighet på hemmamarknaderna
eller andra områden, vilka redan befann sig inom INCA-parternas
intressesfärer. Dessa områden hade fördelats på basis av ömsesidiga
licensavtal (cross-licensing agreements) mellan de dominerande företagen

NU 1981/82:2

genom bestämmelser som begränsade utbytet av teknologi till specifika
territorier (FTC-rapporten 1948:24-29). Licensavtalen inkluderade inte en
del områden, som kallades ”exkluderade territorier", eftersom dessa redan
låg inom de dominerande företagens verksamhetsområden. Andra områden
benämndes ”exklusiva territorier” och inkluderades i överenskommelserna
och var uttryckligen förbehållna en utvald producent. Ytterligare ett slags
områden betecknades som ”icke-exklusiva territorier” där alla medlemsföretagen
kunde använda sin teknologi för att sälja på marknaden (till ett ofta
på förhand överenskommet pris). Bestämmelserna i INCA-avtalet förstärkte
denna fördelningsmekanism och hämmade konkurrensen på de ickeexklusiva
exportmarknaderna. Den ursprungliga överenskommelsen slog
fast att parterna inte önskade att ”modifiera några existerande patentlicenser
eller överenskommelser, som hade att göra med utbyte av information, till
vilka de är kontraktsparter . . Det var snarare så att undertecknarna
hoppades ”hjälpa varandra . . . med syftet att kunna öka parternas
sammanlagda affärsverksamhet” på exportmarknader (citat ur FTCrapporten
1948:24). Bestämmelserna om anmälan och kompensation i 1930
års överenskommelse var ett sätt att uppnå detta mål. Enligt bestämmelserna
om anmälan ålades varje medlem att till kartellens sekreterare på ett speciellt
kort anmäla varje anbudsförfrågan på elektrisk utrustning. Sekreteraren
skulle, efter att ha väntat viss specificerad tid på att få in alla kort, meddela
varje anmälande medlem vilka de andra medlemmarna var som också hade
anmält anbudsförfrågan till sekreteraren. Medlemmarna skulle också
meddela sekreteraren huruvida de avsåg att lämna in anbud. (FTCrapporten
1948:30). Detta system undanhöll information om den aktuella
köparen från icke anmälande medlemmar, eftersom endast de som hade
gjort anmälan till sekreteraren fick reda på vilka de andra var som avsåg att
lämna anbud. Detta begränsade konkurrensen till dem som hade fått
kännedom om anbudstävlingen på egen hand.

FTC drog den slutsatsen av sina undersökningar att systemet med
anmälningar utgjorde ett instrument som underlättade överenskommelser
om prissättning och marknadsuppdelning. Innebörden av anmälningarna var
att låta medlemmarna få reda på vilka konkurrenter de hade att vänta. Det är
tänkbart att medlemmarna önskade få veta vilka konkurrenterna var för att
bättre kunna bedöma hur de skulle sätta sitt pris: ”och detta var utan tvekan
syftet med att lämna in anmälningar beträffande konkurrenter som fanns
utanför kartellen.”(FTC-rapporten 1948:38). FTC var emellertid mer
bekymrad över ett annat syfte, som avslöjades i dokumenten:

Om varje medlem, som var intresserad av ett visst projekt som föll inom
överenskommelsens ram, snabbt kunde få reda på alla andra medlemmars
identitet, då kunde dessa intresserade medlemmar träffas vid en tidig
tidpunkt för att diskutera projektet, sinsemellan komma överens om (mot
quid pro quo [dvs. mot vederlag]) vem av dem som skulle tillåtas ta hem
ordern på det aktuella projektet och till vilket pris denna "framgångsrika
anbudslämnare” skulle få ta hem ordern om det inte fanns några
konkurrenskraftiga anbud från icke-medlemmar. För att upprätthålla ett
sken av anbudsgivning i konkurrens skulle de kunna komma överens om
minimigränser under vilka dessa medlemmar, som skulle bli "förlorare", inte
fick bjuda.

Den bild som rapporten ger av IEA är att samma slags verksamhet
fortfarande pågår. Organisationen har enligt sina stadgar följande syfte:

NU 1981/82:2

Föreningen skall tillhandahålla information och vara ett centralt organ för
insamling och spridning bland medlemmarna av sådan information i ämnen
och på områden, speciellt sådana som har att göra med den elektriska
tillverknings- och entreprenadindustrin och tillverknings- och entreprenadindustrier
förknippade med denna, vilken kan bedömas vara av intresse eller
som kan gynna eller vara till fördel för Föreningen eller dess Medlemmar
eller en eller flera av dem eller som kan främja dess exportintressen (Articles
of Association of IEA utgivna 1945 och 1974 samt med revidering 1977).

IEA är indelad i tio s. k. produktsektioner:

Sektion A Ångturbiner

Sektion B Generatorer som drivs av ångturbiner

Sektion E Generatorer som drivs av vattenturbiner

Sektion F Synkrona kondensatorer

Sektion G Ställverksapparater

Sektion H Transformatorer

Sektion K Likriktare

Sektion P Utrustning till valsverk

Sektion T Gasturbiner

Sektion W Vattenturbiner

Företag med verksamhet inom någon produktsektions område kan bli
medlem i denna sektion och därmed i IEA genom att en majoritet av den
aktuella sektionens medlemmar röstar för detta.

Varje medlem erlägger 5 000 S. Fr. i årsavgift till IEA. Dessutom erläggs
en rörlig avgift, som står i relation till medlemmens försäljning inom den eller
de sektioner han är medlem i och samtliga medlemmars totala försäljning i
samtliga sektioner.

IEA sägs i rapporten i första hand vara inriktad på utvecklingsländerna.
Fyra svenska företag uppges vara medlemmar i organisationen, nämligen
ASEA AB, Stal-Laval Turbin AB, KaMeWa AB och AB BoforsNOHAB.

IEA:s båda grundläggande dokument benämns Tendering and Contracting
Agreement (TCA) och Export Notification Agreement (Agreement X),
vilka innehåller bestämmelser som är gemensamma för samtliga produktsektioner.
Till TCA och Agreement X har anslutits speciella s. k. Annex för
var och en av IEA:s sektioner.

TCA innehåller två delar, av vilka den första benämns ”överenskommelsen”
och den andra ”schemat”. I den första delen av dokumentet sägs att
medlem

skall (och ordet ”skall" används i detta sammanhang och genomgående i
detta dokument som en bindande förpliktelse)

NU 1981/82:2

II iakttaga och vara bunden av reglerna i anslutande schema vad gäller alla
anbudsförfrågningar, anbud och kontrakt på vilka sagda Annex äger
tillämplighet

VI enligt bestämmelserna i Uppföranderegler för International Electrical
Association (vilka regler skall anses vara införlivade med denna överenskommelse),
avvakta sekreterarens beslut beträffande tolkningen av denna
överenskommelse samt regler, tekniska föreskrifter och varje annan fråga
som kan finnas med i det aktuella Annexet (fjärde utgåvan daterad 1 juli
1970, dokument I.li kongressrapporten).

Enligt schemats Allmänna regler skall medlemmarna informera sekreteraren
om vilka företag de avser att samarbeta med beträffande ett visst
projekt, oavsett om företagen är medlemmar i IEA eller inte, så att, om
något ”arrangemang”, dvs. överenskommelse mellan medlemmar innan
anbud avgivits, har ingåtts mellan medlemmar som är intresserade av den
aktuella anbudsförfrågan, dessa kan informeras av sekreteraren om den
förväntade konkurrensen. Sekreteraren skall anstränga sig på alla sätt för att
informera medlemmarna om förekomsten av ”arrangemang” i samband med
en förfrågan, men det skall inte desto mindre vara varje medlems skyldighet
att i samband med de anbudsförfrågningar han avser att lämna anbud på ta
reda på om ett ”arrangemang” existerar. Om en köpare går ut med en
förnyad anbudsförfrågan efter det att de offererade priserna har blivit kända,
skall medlemmarna på begäran träffas och diskutera vilka åtgärder som bör
vidtas.

I schemats Kommersiella regler anges bestämmelser som på flera sätt
begränsar konkurrensen. Det gäller garantitider, underhållsservice, betalningsvillkor,
anbudsgarantier, begränsad skadeståndsskyldighet m. m.

Agreement X uppges vara en direkt fortsättning på INCA-avtalet från
1930. Genom dess centrala bestämmelse åläggs medlemmen att till IEA:s
sekreterare på ett speciellt anmälningskort anmäla varje anbudsförfrågan
eller avsikt att lämna anbud. Sekreteraren skall därefter omedelbart
informera anmälande medlemmar vilka medtävlarna är. Medlem skall också
omedelbart rapportera till sekreteraren om han fått anbud antaget.
Sekreteraren skall på basis av på så sätt erhållen information ställa samman
kvartalsrapporter, som skickas till samtliga medlemmar i sektionen i
fråga.

De olika produktsektionerna har, som ovan nämnts, specifika regler som
bl. a. styr företagens anbudsgivning. Enligt rapporten gäller att

nio av tio sektioner har antagit regler för kollektivt fastställande av
anbudspriser (sektionerna A, B. E, G. H, K. P, T och W)

fem sektioner har regler om kvot- eller fördelningssystem (E, H, K, P och
W),

sju sektioner har bestämmelser om kompensationsbetalningar till ”förlorande”
företag, (A, B, E. H, P, T och W),

NU 1981/82:2

sex sektioner har instruktioner för sekreteraren hur denne skall förfara för
att samla medlemmarna innan dessa avger anbud (E, G, H, K, P och
W),

tre sektioner har poolarrangemang som syftar till att bestraffa företag som
lämnar för låga anbud (E, H och P).

Då ett företag som har tagit hem en order ersätter de ”förlorande”
företagen talar man om kompensationsbetalning.

En pool kan användas på samma sätt, men i allmänhet (s.65) fyller den en
bestraffande funktion. Om ett företag har offererat och tagit hem en order till
lägre pris än referenspriset (sådant det framräknas enligt t. ex. Price and
Heat Consumption Manual i sektionerna A och B) åläggs i allmänhet
företaget att erlägga en avgift som växer med storleken på skillnaden mellan
referenspris och offererat pris.

I vissa sektioner finns regler för hur anbudssummor kan sänkas då
icke-medlemmar kan förväntas delta i en viss anbudstävlan.

Enligt kongressrapporten omfattas Sverige av reglerna för sektion W,
vattenturbiner. Sålunda omfattar fjärde utgåvan av TCA Annex W, daterad
den 1 januari 1973, och Agreement X, reviderad den 1 januari 1973, bl. a.
den svenska marknaden1. W-sektionen är jämte E-sektionen (generatorer
drivna av vattenturbiner) den mest genomorganiserade inom IEA (rapporten
s. 80).

Undersökning av statens pris- och kartellnämnd

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har efter hemställan av näringsfrihetsombudsmannen
(NO) genomfört och i juni 1981 färdigställt en utredning
om verksamheten inom International Electrical Association (IEA).

Utredningen har inriktats på att klarlägga om verksamheten inom IEA kan
anses innebära någon form av konkurrensbegränsning med verkan på den
svenska marknaden. SPK:s utredning har sålunda inte avsett att belysa om
och i vilken omfattning de svenska företagen inom ramen för IEA deltagit i
konkurrensbegränsande samverkan vid försäljning av elektrisk utrustning till
exportmarknader. I SPK:s utredning (s. 2-7) redovisas ett sammandrag av
den tidigare nämnda amerikanska kongressrapporten om IEA. Bl. a. uppges
där fyra svenska företag vara medlemmar i organisationen. SPK har med stöd
av uppgiftsskyldighetslagen begärt besked från de omnämnda företagen om
de är medlemmar i IEA eller inte. Om så var fallet skulle företagen besvara
vissa frågor som syftade till att få eventuella verkningar av IEA :s verksamhet
på svenska konkurrensförhållanden klarlagda. Företagen uppgav att de var
medlemmar i IEA men att IEA:s verksamhet inte omfattade Sverige och att
några hemmamarknadsskyddsavtal inte heller förekom i någon form.

1 Enligt SPK:s utredning (s. 8) har Sverige i den femte utgåvan av TCA Annex W.
daterad den 1 juli 1975, undantagits från det geografiska område inom vilket
dokumentet äger tillämpning. (Se följande avsnitt.)

NU 1981/82:2

Under ärendets handläggning har företrädare för SPK besökt de fyra
företagen och tagit del av IEA-dokument. De IEA-dokument som SPK har
granskat ger vid handen att Sverige har undantagits från det område inom
vilket IEA:s regler gäller, frånsett vissa avtal om s. k. efterorderstatistik.

SPK har varit i kontakt med statens vattenfallsverk för att få del av verkets
erfarenheter av främst de utländska IEA-medlemmarnas anbudsgivning på
den svenska marknaden. Vattenfallsverket har bl. a. framhållit att de flesta
anbud inom de aktuella varuområdena är seriösa och tillräckligt specificerade
men att det ibland förekommer "artighetsanbud” med högt pris och
innehåll som delvis misstämmer med förfrågan. Konkurrensen betecknas för
vissa områden såsom god, i vissa fall som "knivskarp". Vattenfallsverket har
dock konstaterat en viss obenägenhet hos de större europeiska företagen att
offerera.

SPK:s utredning har överlämnats till NO, som f. n. har ärendet under
beredning.

Internationella överenskommelser
Förenta nationerna

Förenta nationernas generalförsamling antog i december 1980 enhälligt ett
resolutionsförslag om godkännande av en kod rörande konkurrensbegränsande
åtgärder. Därmed hade ett mer än tioårigt förarbete inom FN:s organ
för handel och utveckling (UNCTAD) fullbordats. Den av Generalförsamlingen
godkända koden hade utarbetats slutligt vid en konferens i Genéve
hösten 1979 och våren 1980 med deltagande av 87 nationer, däribland
Sverige.

Koden har formen av rekommendationer av vissa principer och regler för
kontroll av konkurrensbegränsande åtgärder med negativ inverkan på
internationell handel, särskilt utvecklingsländernas. I koden uppräknas olika
typer av konkurrensbegränsningar som företag bör avstå från att tillämpa,
t. ex. prisöverenskommelser vid export och import, anbudskarteller, marknadsuppdelning
och olika former av missbruk av dominerande ställning.
Koden omfattar alla typer av företag inklusive statsägda. Vissa undantag görs
dock för relationer mellan företag som är under gemensam kontroll.

Koden vänder sig även till stater. Reglerna för dessa innebär bl. a. att
stater bör anta och tillämpa lagstiftning mot konkurrensbegränsande
åtgärder och att stater vid sin kontroll av sådana åtgärder bör ge alla företag
en lika behandling. Vidare borstaterna tillskapa eller förbättra metoder för
att inhämta den information från företagen, inbegripet transnationella
företag, som är nödvändig för en effektiv kontroll av konkurrensbegränsningar.
innefattande närmare uppgifter om konkurrensbegränsande avtal,
överenskommelser och andra gemensamma förfaranden. Staterna skall
också ordna lämpliga förfaranden på regional och lokal nivå för att främja

NU 1981/82:2

utbyte av information om konkurrensbegränsningar och tillämpningen av
nationell lagstiftning och praxis pä detta område samt för att vara varandra
till ömsesidig hjälp vad beträffar kontroll av konkurrensbegränsningar på
regional och lokal nivå.

I koden sägs vidare att stater som innehar större sakkunskap om system för
kontroll av konkurrensbegränsningar på begäran bör dela med sig av sina
erfarenheter eller på annat sätt tillhandahålla tekniskt bistånd till andra
stater som önskar utveckla eller förbättra sådana system.

Staterna bör på begäran eller på eget initiativ, när de får kännedom om
behovet, förse andra stater, särskilt utvecklingsländerna, med allmänt
tillgänglig information och, i den utsträckning detta överensstämmer med
deras lagar och tillämpad allmän praxis, annan information som är nödvändig
för att den mottagande berörda staten skall få en effektiv kontroll av
konkurrensbegränsningar.

Samarbete på internationell nivå bör enligt koden syfta till att eliminera
eller effektivt ingripa mot konkurrensbegränsningar, inbegripet sådana som
tillämpas av transnationella företag, genom förstärkt och förbättrad kontroll
av konkurrensbegränsningar som negativt påverkar den internationella
handeln, särskilt utvecklingsländernas, och dessa länders ekonomiska
utveckling.

Koden saknar sanktioner. Emellertid kommer ett system för internationell
uppföljning rörande tillämpningen av koden att byggas upp inom ramen för
UNCTAD. Bl. a. skall en mellanstatlig expertgrupp bedriva ett sådant
uppföljningsarbete. Vidare skall staterna årligen rapportera till UNCTAD:s
generalsekreterare om åtgärder som har vidtagits i enlighet med koden.
Generalförsamlingen har beslutat att till år 1985 sammankalla en FNkonferens
under UNCTAD:s tillsyn för att göra en total översyn av de
antagna principerna och reglerna.

Koden har inofficiellt översatts till svenska. Den engelska originaltexten
jämte den inofficiella svenska översättningen återges i departementspromemorian
(Ds H 1981:4) Förenta nationernas principer och regler för kontroll
av konkurrensbegränsningar.

Regeringen har i september 1981 uppdragit åt näringsfrihetsombudsmannen
(NO) att följa tillämpningen av koden och till chefen för handelsdepartementet
inge förslag till årliga rapporter att tillställas UNCTAD:s generalsekreterare.

Samtidigt har regeringen beslutat att koden skall överlämnas till näringslivet
och dess organisationer samt till arbetsmarknadens parter med en
rekommendation att företag i sin verksamhet skall iaktta principerna och
reglerna i koden samt delge NO sina erfarenheter rörande kodens
tillämpning.

NU 1981/82:2

Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)

GATT, som började tillämpas år 1947, bygger på vissa fasta huvudlinjer
som anger bärande principer för en liberaliserad världshandel.

De internationella kartellerna och andra privata konkurrensbegränsningar
regleras inte inom avtalet. Mot slutet av 1950-talet behandlades dock frågan
om mellanstatliga överenskommelser för att förhindra eller motverka
skadliga effekter av restriktiva affärsmetoder i internationell handel. Detta
ledde fram till att de avtalsslutande parterna i GATT år 1960 antog ett beslut
vari konsultationer rekommenderades i sådana fall där ett medlemsland
anser sig skadat av restriktiva affärsmetoder som utövas av företag i annat
medlemsland. Denna konsultationsprocedur torde dock hittills ej ha
utnyttjats.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)

Verksamheten inom OECD, vars huvudorgan är ett råd, avser bl. a.
utrednings- och samordningsfrågor som berör ekonomisk politik. Också
konkurrensbegränsningsfrågor har tagits upp. Sålunda pågår inom OECD
sedan länge ett arbete i en expertkommitté som behandlar restriktiva
affärsmetoder. Man har bl. a. låtit sammanställa och utge en Guide to
Legislation on Restrictive Business Practices med redogörelse för medlemsländernas
lagstiftning och praxis på området. Arbetet har i övrigt bl. a.
resulterat i rådsrekommendationer angående notifikationer och informationsutbyte
samt konsultations- och samrådsförfarande i frågor om internationella
konkurrensbegränsningar.

År 1976 antog OECD:s ministerråd en uppförandekod för multinationella
företag. Koden, som inte är rättsligt bindande, innehåller riktlinjer för dessa
företags verksamhet på flera områden, t. ex. information, konkurrens,
beskattning, sysselsättning och teknologiöverföring.

När det gäller konkurrensfrågor bör enligt koden företagen, samtidigt som
de följer gällande konkurrensregler och tillämpar praxis där de arbetar, bl.a.
avstå från att deltaga i eller på annat sätt oavsiktligt stärka de konkurrensbegränsande
effekterna av internationella eller inhemska karteller eller
konkurrensbegränsande överenskommelser som ogynnsamt påverkar eller
eliminerar konkurrens och som ej är generellt eller direkt accepterade i
tillämplig nationell eller internationell lagstiftning.

Europeiska gemenskaperna (EG)

På konkurrensbegränsningsrättens område har inom Europeiska ekonomiskagemenskapen
(EEC) skapats ett omfattande normsystem. Systemet är
uppbyggt på förbudsprincipen, låt vara i nyanserad form. Grundläggande är
artiklarna 85 och 86 i Romfördraget från år 1957. Dessa kompletteras av
utfärdade förordningar och en omfattande rättspraxis. Reglerna utgör
omedelbart gällande rätt i medlemsstaterna.

NU 1981/82:2

Tillämpningen av normsystemet ankommer i första hand på EGkommissionen.
Kontrollfunktionen fylls av EG-domstolen, som har den
rättsskapande rollen.

Artikel 85 har följande lydelse1:

1. Överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar
och samordnade förfaranden, vilka äro ägnade att påverka handeln
mellan medlemsstaterna och vilka ha till syfte eller följd att konkurrensen
inom den gemensamma marknaden förhindras, inskränkes eller förvanskas,
äro oförenliga med den gemensamma marknaden och förbjudna,
särskilt de som innebära:

a) direkt eller indirekt fastställande av inköps- eller försäljningspriser
eller andra affärsvillkor,

b) begränsning eller kontroll av produktion, avsättning, teknisk utveckling
eller investeringar,

c) uppdelning av marknader eller försörjningskällor,

d) tillämpning av olika villkor för likvärdiga prestationer gentemot
handelspartner, varigenom dessa tillskyndas nackdel i konkurrensen,

e) uppställande såsom villkor för avtal, att avtalspartner godkänner
tilläggsprestationer, vilka varken till sin natur eller enligt handelsbruk
ha något samband med föremålet för avtalet.

2. Enligt denna artikel förbjudna överenskommelser eller beslut skola sakna
rättsverkan.

3. Bestämmelserna i punkt 1 må dock förklaras icke tillämpliga på:

- varje överenskommelse eller slag av överenskommelse mellan företag,

- varje beslut eller slag av beslut av företagssammanslutningar och

- varje samordnat förfarande eller slag av samordnade förfaranden
vilka bidraga till att förbättra produktionen eller distribution av
produkter eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande.
samtidigt som förbrukarna tillförsäkras en skälig andel av den
därigenom uppkommande vinsten, och vilka icke

a) ålägga berörda företag restriktioner som icke äro oundgängliga för
uppnåendet av dessa syften,

b) giva dessa företag möjlighet att för en väsentlig del av ifrågavarande
produkter eliminera konkurrensen.

Artikel 86 berör missbruk från företags sida av en dominerande ställning
på den gemensamma marknaden.

Regelsystemets utgångspunkt är sålunda ett vidsträckt förbud mot
konkurrensbegränsande avtal, inbegripet samordnade förfaranden. För att
förbudet skall vara tillämpligt fordras dock att konkurrensbegränsningen är
ägnad att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

En konkurrensbegränsning kan många gånger vara ägnad att påverka
handeln mellan medlemsstaterna också då den företas av företag som alla är
belägna i samma EG-land eller då företag i ett utomstående land, t. ex.
Sverige, deltar i samarbetet. EEC:s konkurrensbegränsningsrätt är alltså

1 Översättningen är hämtad från SOU 1963:12.

NU 1981/82:2

tillämplig inte bara på svenska dotterbolag i EG-länderna utan också på
svenska exportföretag med verksamhet inom EG.

Exemplifieringen i artikel 85 p. 1 av förbjudna förfaranden är inte
uttömmande. Förbudsbestämmelsen täcker också vertikala avtal m. m.

Artikel 85 p. 3 ger möjlighet att under angivna förutsättningar få förbudet
förklarat icke tillämpligt på visst förfarande. Tanken är att sådana
konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden som kan anses
övervägande nyttiga från allmän synpunkt skall vara tillåtna. Bedömningen
sker enligt de i fördragstexten angivna rekvisiten. Besluten fattas av
kommissionen. Vad som tillåts är främst avtal om rationalisering eller
specialisering av tillverkning, forskningssamarbete och liknande samt
samverkan mellan små och medelstora företag som annars skulle ha svårt att
hävda sig i konkurrensen med storföretagen. Särskilda tillämpningsföreskrifter
finns utfärdade i rådets förordning nr 17/62.

Inom Europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA) gäller särskilda regler
mot konkurrensbegränsningar. Dessa är till stor del tämligen lika EECreglerna.

År 1972 slöt Sverige avtal om frihandel med EG - ett avtal med den
europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) och ett med den europeiska
kol- och stålgemenskapen (CECA), de s. k. EG-avtalen.

EEC-avtalet har för att frihandel skall kunna fungera utan störningar och
missbruk kompletterats med bl. a. vissa regler som rör karteller och
marknadsdominerande företag. Artikel 23 i avtalet har följande lydelse:

1. Följande förfaranden är oförenliga med detta avtals störningsfria
tillämpning i den mån de är ägnade att påverka handeln mellan Sverige och
gemenskapen:

1. överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar
och samordnade förfaranden mellan företag, vilka har till syfte eller följd att
konkurrensen i fråga om produktion av och handel med varor hindras,
inskränkes eller förvanskas;

ii. missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning
inom de avtalsslutande parternas hela område eller en väsentlig del
därav;

iii. offentliga stödåtgärder som förvanskar eller hotar att förvanska
konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

2. Om en avtalsslutande part anser att ett visst förfarande är oförenligt
med denna artikel, kan parten vidtaga lämpliga åtgärder på de villkor och
enligt det förfarande som anges i artikel 27.

Enligt artikel 27 kan en part, som anser att ett förfarande strider mot
konkurrensreglerna, ta upp ärendet i det förvaltningsorgan som har
upprättats enligt EEC-avtalet.

Avtalet mellan Sverige och CECA innehåller till viss del likartade
bestämmelser för konkurrensen som avtalet med EEC.

NU 1981/82:2

Konkurrensreglerna i EFTA-konventionen (artiklarna 13—17)1 innefattar
bestämmelser om statliga stödåtgärder, offentliga företags verksamhet och
offentlig upphandling m. m. samt om etableringsrätt inom frihandelsområdet.
Artikel 15 innehåller regler om konkurrensbegränsningar inom näringslivet
eller s. k. restriktiva affärsmetoder. I artikelns första moment fastslås
att vissa konkurrensbegränsande affärsmetoder är oförenliga med konventionen
i den mån de motverkar de fördelar som förväntas i anledning av
undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i
handeln mellan medlemsstaterna. De affärsmetoder som avses är dels
överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningaroch i
samförstånd mellan företag tillämpade förfaranden, vilka har till syfte eller
resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom frihandelsområdet
(mom. 1 a), dels förfaranden genom vilka ett eller flera företag på
ett otillbörligt sätt utnyttjar en dominerande ställning inom området eller en
väsentlig del av detta (mom. 1 b).

Då konkurrensbegränsningar som faller under artikel 15 konstateras, skall
medlemsstaterna i princip ingripa med stöd av tillgängliga nationella
bestämmelser. I EFTA-konventionen ligger en förpliktelse att tillse att
ingripanden är lagligen möjliga. Underlåtenhet att ingripa mot en konventionsstridig
konkurrensbegränsning utsätter vederbörande stat eller stater
för risk att passiviteten påtalas.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande först två motioner med förslag om
åtgärder mot internationella karteller. Motionärerna utgår från en amerikansk
kongressrapport om International Electrical Association (IEA), i
rapporten betecknad som en internationellt verkande kartell inom elområdet.
I denna organisation ingår bl. a. fyra svenska företag.

I motion 1980/81:392 (vpk) föreslås en parlamentariskt sammansatt
utredning om svenska företags medverkan i internationella karteller.
Utredningen skulle undersöka konsekvenserna inom och utom landet av
sådan medverkan och föreslå åtgärder för att söka förhindra denna
medverkan och för att i internationell skala söka bryta de internationella
kartellernas makt. Bland åtgärder som motionärerna förordar är en
skärpning av konkurrenslagstiftningen så att svenska företag förbjuds att
delta i internationella karteller som gäller anbudsgivning, prissättning eller
marknadsdelning.

I motion 1980/81:1780 (c) sägs att ett förbud för svenska företag att delta i
exportkarteller vore väl motiverat från principiella utgångspunkter. Den
praktiska effekten av en isolerad svensk åtgärd skulle dock bli ringa.
Motionärerna menar därför att Sverige i första hand borde arbeta för att

1 Lydelsen finns i SFS 1960:198.

NU 1981/82:2

förhindra dylika karteller genom överenskommelser mellan berörda stater.
De begär att regeringen aktivt skall verka för bindande internationella
överenskommelser mot anbudskarteller.

För att myndigheterna skall få möjlighet att införskaffa erforderliga
uppgifter föreslår motionärerna en lagändring så att berörda företag åläggs
att registrera medlemskap i exportkarteller och att lämna erforderliga
uppgifter till statens pris- och kartellnämnd (SPK).

Handelsminister Staffan Burenstam Linder har i december 1980 besvarat
en interpellation (1979/80:49) om svenska företags medverkan i internationella
karteller. Han uttalade därvid att regeringen inte hade för avsikt att
föreslå någon särskild lagstiftning mot svenska företags medlemskap i sådana
karteller. Samtidigt betonade han vikten av ett kraftfullt internationellt
samarbete för att förhindra skadliga konkurrensbegränsningar.

SPK har i juni 1981 färdigställt en utredning om International Electrical
Association. Utredningen har inriktats på att klarlägga om dennas verksamhet
kan anses innebära någon form av konkurrensbegränsning med verkan
på den svenska marknaden. Enligt utredningen har Sverige undantagits från
det område inom vilket organisationens regler gäller, med undantag för vissa
avtal om s. k. efterorderstatistik. Utredningen har av SPK överlämnats till
näringsfrihetsombudsmannen (NO), som f. n. har ärendet under beredning.

Den svenska lagstiftningen om konkurrensbegränsningar utgörs av dels
lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet - konkurrensbegränsningslagen, dels lagen (1956:245) om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden - uppgiftsskyldighetslagen.

Enligt konkurrensbegränsningslagen är den huvudsakliga formen för
ingripande mot konkurrensbegränsningar förhandling inför marknadsdomstolen.
Dessutom finns straffsanktionerade förbud mot bl. a. anbudskarteller.
Lagens syfte är enligt förarbetena (prop. 1953:103 s. 213 och 217)
primärt att skydda den svenska marknaden mot olämpliga konkurrensbegränsningar.
Därav följer att ingripanden mot konkurrensbegränsningar
avseende svensk exportförsäljning med skadlig verkan utomlands kan ske
endast i vissa undantagsfall. Förhandling får inte utan regeringens tillstånd
gälla verkan utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd får meddelas
endast i den mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med
främmande makt. Denna undantagsbestämmelse har hittills inte tillämpats.

Enligt uppgiftsskyldighetslagen är företagare förpliktade att lämna alla de
uppgifter som behövs för att främja allmän kännedom om pris- och
konkurrensförhållanden inom näringslivet. Det åligger sålunda företagare
att efter anmaning av ansvarig myndighet lämna uppgift om konkurrensbegränsning
som berör hans verksamhetsområde och som har avseende på
pris-, produktions-, omsättnings- och transportförhållanden av beskaffenhet

NU 1981/82:2

att inverka på prisbildningen. Myndigheten skall föra register (kartellregister)
över konkurrensbegränsande åtgärder om vilka uppgift lämnas eller som
den på annat sätt får kännedom om. Regeringen har när det gäller
huvuddelen av näringslivet gett SPK befogenhet att inhämta uppgifter enligt
uppgiftsskyldighetslagen och uppdrag att föra kartellregister. Motsvarande
funktioner har bankinspektionen och försäkringsinspektionen på sina
verksamhetsområden.

Som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 13) har inom en rad
internationella organisationer upprättats regler som syftar till att man skall
komma till rätta med skadliga konkurrensbegränsningar. Bland dessa
organisationer är OECD, EG och EFTA. Särskilt bör noteras att Förenta
nationerna för knappt ett år sedan genom beslut i generalförsamlingen har
antagit en kod rörande principer och regler för kontroll av konkurrensbegränsningar.
Koden har utarbetats inom FN:s organ för handel och
utveckling, UNCTAD. Sverige har deltagit i detta arbete. Enligt koden bör
företag avstå från att tillämpa bl. a. prisöverenskommelser vid export och
import, anbudskarteller, marknadsuppdelning och olika former av missbruk
av dominerande ställning. Koden saknar sanktioner, men ett system för
uppföljning av dess tillämpning kommer att byggas upp inom UNCTAD. En
översyn av de antagna reglerna och principerna kommer att göras vid en
FN-konferens år 1985. Regeringen har i september 1981 gett NO i uppdrag
att följa tillämpningen av koden. NO skall till regeringen inge förslag till
årliga rapporter om åtgärder som har vidtagits i enlighet med koden.
Rapporterna skall tillställas UNCTAD:s generalsekreterare. Samtidigt har
regeringen beslutat att koden skall överlämnas till näringslivet och dess
organisationer samt arbetsmarknadens parter med en rekommendation att
företag i sin verksamhet skall iaktta principerna och reglerna i koden och att
de skall delge NO sina erfarenheter rörande kodens tillämpning.

Den svenska konkurrenslagstiftningen bygger på grundtanken att fri
konkurrens och fri näringsutövning har övervägande positiva verkningar
genom att bidra till effektivitet och utvecklingsförmåga inom näringslivet.
Detta synsätt kan enligt utskottets mening äga giltighet också i ett globalt
perspektiv. Utskottet vill mot denna bakgrund understryka värdet av en väl
fungerande internationell marknad. Det är väsentligt att skadliga konkurrensbegränsningar,
såsom anbudskarteller, kan undanröjas även på det
internationella planet. Utskottet vill samtidigt påpeka att en del former av
samarbete mellan företag kan befrämja effektiviteten och vara till fördel för
konsumenterna. Enligt utskottets uppfattning är det inte meningsfullt att
genom ensidiga svenska lagstiftningsåtgärder söka begränsa de negativa
effekter som kan uppstå genom internationella kartellers verksamhet.
Utskottet förutsätter emellertid att regeringen fullföljer ansträngningarna att
via internationella överenskommelser söka förhindra och undanröja skadliga
konkurrensbegränsningar. Det är angeläget att u-ländernas situation särskilt
beaktas i detta sammanhang.

NU 1981/82:2

Tillämpningen av den nyss nämnda FN-koden rörande konkurrensbegränsande
åtgärder kommer, som nyss sagts, att följas upp på det internationella
planet dels inom en mellanstatlig expertgrupp, dels vid en FN-konferens år
1985. Enligt utskottets mening är det naturligt att regeringen i detta
sammanhang överväger vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att
eliminera eller effektivt motverka skadliga konkurrensbegränsningar, exempelvis
anbudskarteller. Fråga är bl. a. om internationella regler med detta
syfte kan ges bindande verkan. Den kontinuerliga uppföljning som NO skall
svara för kan ge ytterligare underlag för övervägandena.

Frågan om uppgiftsskyldighet för företag som deltar i internationella
exportkarteller prövas, enligt vad utskottet har inhämtat, inom regeringskansliet
vid beredningen av förslag till ny konkurrensbegränsningslag.

Mot bakgrund av vad här anförts anser utskottet det inte motiverat att
riksdagen begär något utredningsarbete av den art som förordas i motion
1980/81:392 (vpk). Utskottet finner inte heller att riksdagen bör göra något
uttalande med anledning av motion 1980/81:1780 (c). Motionerna avstyrks
således.

Befogenhet för NO att inhämta uppgifter enligt uppgiftsskyldighetslagen
föreslås i motion 1979/80:248 (s). Det är, såsom framgår av redogörelsen i det
föregående, f. n. endast SPK eller, i vissa fall, bankinspektionen och
försäkringsinspektionen som får infordra uppgifter enligt denna lag. NO
måste följaktligen vid utredningar i egen regi påkalla medverkan av en annan
myndighet, normalt SPK, om det blir nödvändigt att kräva uppgifter från
företag. Konkurrensutredningen har föreslagit en ändring på denna punkt.
Motionärernas förslag ansluter sig i sak till utredningens; det avsedda syftet
skulle emellertid uppnås genom ändring i NO:s instruktion, något som inte
torde vara möjligt. Utskottet utgår från att konkurrensutredningens förslag
beträffande uppgiftsskyldigheten prövas positivt vid den pågående beredningen
inom regeringskansliet. Någon framställning i ämnet till regeringen
finner utskottet inte erforderlig. Motion 1979/80:248 (s) avstyrks alltså.

Utskottet hemställer

1. beträffande internationella karteller
att riksdagen avslår

a) motion 1980/81:392,

b) motion 1980/81:1780,

2. beträffande uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden att

riksdagen avslår motion 1979/80:248.

Stockholm den 27 oktober 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

NU 1981/82:2

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m).
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af
Ugglas (m), Lilly Hansson (s), Birgitta Hambraeus (c), Thage Peterson (s),
Tage Adolfsson (m). Lennart Pettersson (s). Bengt Sjönell (c). Rune
Jonsson (s) och Christer Eirefelt (fp).