LU 1981/82:4

Lagutskottets betänkande
1981/82:4

om förmynderskap och godmanskap
Ärendet

I betänkandet behandlas två motioner, 1979/80:230 och 1980/81:1192, vari
tas upp frågor om bl. a. omyndighetsförklaring, utseende av god man samt
arvode till förmyndare och gode män.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna från socialstyrelsen,
statens handikappråd, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms
tingsrätt, Svenska kommunförbundet, Stockholms sociala centralnämnd,
Göteborgs överförmyndarnämnd, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
FUB för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, Riksförbundet för
social och mental hälsa, Svensk kuratorsförening och Föreningen Sveriges
överförmyndare.

Motionerna

Yrkanden

I motion 1979180:230 av Ann-Cathrine Haglund m. fl. (m) begärs en
översyn av reglerna om godmanskap.

I motion 1980/81:1192 av Inger Lindquist (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om en skyndsam
utvärdering av reglerna om förmynderskap och godmanskap.

Motiveringar

I motion 1980/81:1192 erinras om att syftet med 1974 års reform av
förmynderskapslagstiftningen var att väsentligt nedbringa antalet omyndighetsförklaringar.
Enligt motionären har bl. a. de motivuttalanden som
gjordes i samband med lagstiftningens tillkomst framtvingat en rättstillämpning
som ofta illa svarar mot verklighetens behov av godtagbara lösningar.
Från skilda håll - bl. a. i en uppsats 1979 vid Stockholms universitet - har
påtalats att lagen inte längre ger skydd åt dem som kan behöva stöd och hjälp
mot påtryckningar av närstående eller andra personer. Enligt motionärens
uppfattning är det ytterst otillfredsställande att lagen förutsätter full
rättshandlingsförmåga hos personer som kan befinna sig bortom rationellt
tänkande och handlande. De bör i stället av lagen skyddas mot krav på att de
skall medverka vid ekonomiska transaktioner eller vid politiska val. Även
reglerna om god man bör ses över i skilda hänseenden, hävdar motionären.
Mot bakgrund av svårigheterna att rekrytera lämpliga personer som är villiga
1 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 4

LU 1981/82:4

att vara gode män bör man undersöka hur arvodes- och ersättningsfrågan
lösts i praktiken. En annan fråga som bör övervägas är huruvida vissa
personer tar på sig alldeles för många godmanskap. När det gäller
handläggningen av godmansärenden har det anmärkts på att anhöriga till den
som behöver god man inte tillfrågas och ofta blir överraskade av det
personval som gjorts. Motsvarande förhållande har påtalats när det gäller
förordnande av förmyndare. Den begärda utvärderingen av förmynderskaps-
och godmansreglerna bör ske snabbt, anser motionären.

I motion 1979/80:230 anförs att det från kuratorshåll påpekats att reglerna
om godmanskap är otillfredsställande av flera skäl. Reglerna för vem som
kan utses till god man är oklara. De anhöriga underrättas inte alltid om att
god man utsetts. Till god man utses ibland någon som är i konflikt med de
anhöriga eller som har för många godmanskap. God man skall när han
tillträder godmanskapet alltid förteckna tillgångar och skulder. Det borde
också krävas att vittne skall närvara när förteckningen uppgörs eller när gode
mannen går in i lägenhet, öppnar bankfack m. m. Motionärerna framhåller
att godmanskap är mycket vanliga och kan förväntas bli än vanligare i
framtiden, bl. a. eftersom antalet åldringar okar. En översyn av reglerna om
godmanskap är enligt motionärerna därför nödvändig.

Gällande ordning

Omyndighetsförklaring, förordnande av god man

Reglerna i föräldrabalken (FB) om omyndighetsförklaring och om
förordnande av god man fick i huvudsak sin nuvarande utformning vid en
reform av FB år 1974 (prop. 1974:142, LU 1974:38). Reformen innebar bl. a.
att väsentliga inskränkningar gjordes i då gällande omyndighetsgrunder och
att möjligheterna att förordna god man vidgades.

Enligt 10 kap. 1 § FB skall den som fyllt 18 år förklaras omyndig av
domstol, om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling
eller psykisk abnormitet av annat slag inte kan vårda sig eller sin egendom.
En förutsättning för omyndighetsförklaring är vidare att det inte är
tillräckligt att god man förordnas för personen i fråga eller att han på annat
mindre ingripande sätt får hjälp med vården av sina angelägenheter. I 2 §
stadgas att domstol får förklara att underårig skall förbli omyndig också efter
uppnådd myndighetsålder om det beträffande honom föreligger sådant fall
som avses i 1 §. För den som omyndigförklaras skall rätten utse en
förmyndare (11 kap. 3 § FB).

Med omyndighetsförklaring följer vissa rättsverkningar. Sålunda gäller
enligt 10 kap. 3 § att den omyndigförklarade i princip inte får råda över sin
egendom eller åta sig förbindelser. Den som omyndigförklarats av domstol
har ej heller rösträtt vid val till riksdagen (3 kap. 2 § regeringsformen) eller
vid kommunalval (2 kap. 3 § kommunallagen). Också enligt andra författ -

LU 1981/82:4

ningar gäller vissa inskränkningar beträffande den som är omyndigförklarad.

Ansökan om omyndighetsförklaring får göras av den som ansökningen
gäller, hans make och närmaste fränder, överförmyndaren samt, då fråga är
om underårig, av förmyndaren.

I mål om omyndighetsförklaring gäller som huvudregel att domstolen skall
utfärda föreläggande för den ansökningen avser att svara i målet. Vidare
skall rätten förordna biträde att bevaka hans rätt i målet om det ej är
uppenbart att biträde inte erfordras. Föreläggande behöver dock inte
utfärdas om ansökningen gjorts av den vars försättande i omyndighet det är
fråga om eller denne medgivit ansökningen. Är det uppenbart att han inte
förstår vad saken gäller eller skulle lida allvarlig skada av att delges
ansökningen skall rätten förordna god man att företräda honom i målet och
bevaka hans rätt. I fall av sistnämnda natur skall något rättegångsbiträde inte
förordnas. Rätten får inte förklara någon omyndig utan att läkarintyg
angående hans sinnestillstånd har företetts. Intyget skall vara utfärdat av
psykiater eller av annan som förklarats behörig av socialstyrelsen och vara
avfattat enligt formulär som fastställts av styrelsen.

Regler om förordnande av god man finns i 18 kap. FB. Den gode mannen
är legal ställföreträdare för en person, som dock inte förlorar sin egen
rättsliga handlingsförmåga i och med godmanskapet. God man kan
förordnas om bl. a. en förmyndare av olika orsaker inte kan utöva
förmynderskapet eller förmyndaren och den omyndige i en angelägenhet har
stridiga intressen. Vidare gäller enligt 3 § att domstol kan förordna god man
för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin
rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.

Finner överförmyndaren att god man bör förordnas för någon skall han
enligt överförmyndarkungörelsen (1974:1074) anmäla detta till rätten. Av
42 § socialtjänstförordningen (1981:750) följer att en socialnämnd skall
anmäla till överförmyndaren om den finner att någon behöver omyndigförklaras
eller att god man bör förordnas för någon eller att någon inte längre
bör vara omyndigförklarad. Motsvarande skyldighet åvilar en överläkare
enligt 31 § 3 p. sjukvårdskungörelsen (1972:676).

God man enligt 18 kap. 3 § FB får inte förordnas om inte den
hjälpbehövande har samtyckt till förordnandet. Samtycke behöver dock inte
inhämtas om hans tillstånd medför hinder häremot eller särskilda skäl
föreligger.

Till god man skall enligt 5 § utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig
man eller kvinna. Några andra kvalifikationsgrunder anges inte i lagen.
Rätten skall alltid bereda överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på en
person som är lämplig för uppdraget.

Som anförts inledningsvis var ett syfte med 1974 års lagstiftningsreform att
väsentligt nedbringa antalet omyndighetsförklaringar. I propositionen (s.

LU 1981/82:4

116-121) anförde föredragande statsrådet bl. a. att en omyndighetsförklaring
borde komma till stånd bara när det förelåg verkligt behov av en så
genomgripande åtgärd. Det hjälpbehov som förelåg torde enligt statsrådet
ofta kunna tillgodoses utan att förmyndare förordnades. Han pekade
härvidlag på den hjälp som kunde beredas genom anhöriga, genom
kommunens sociala verksamhet eller genom banks notariatavdelning,
advokat eller annan förtroendeman. Han framhöll vidare att i vissa fall den
enskildes behov av hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kunde
vara så omfattande att det inte var tillräckligt med det bistånd som kunde
lämnas inom ramen för sådan verksamhet. I sådana fall kunde det dock vara
möjligt att bereda den enskilde erforderlig hjälp genom ett utbyggt
godmansinstitut. Enligt statsrådet var det dock uppenbart att man inte helt
kunde undvika omyndighetsförklaringar, särskilt i fall där det fanns en
överhängande risk för att den sjuke ingår rättshandlingar som kolliderar med
dem som en god man skulle komma att ingå och detta skulle medföra
väsentlig skada för den sjuke. I de flesta fall torde det emellertid enligt
statsrådet finnas små risker för att den sjuke på det angivna sättet skulle ingå
kolliderande rättshandlingar. Särskilt liten ansåg han risken vara i de fall då
den sjuke själv är på det klara med sitt behov av hjälp. Även i andra
situationer, t. ex. när den sjuke var föremål för fortlöpande vård, torde man
normalt kunna bortse från risken för kolliderande rättshandlingar.

Lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande förslaget
om ändring av reglerna angående omyndighetsförklaring. Utskottet framhöll
bl. a. att det med hänsyn till omyndighetsförklaringens vittgående verkningar
var angeläget att den kom till användning endast där det förelåg ett verkligt
behov av ett omfattande rättsligt skydd. Ett klart belägg för att den
dåvarande ordningen inte var tillfredsställande utgjorde enligt utskottet
handikapporganisationernas vid upprepade tillfällen framförda önskemål
om en begränsning av institutet omyndighetsförklaring och en utökning av
möjligheterna att på andra sätt bistå den handikappade, när det gäller
rättsliga och ekonomiska dispositioner.

Förteckning över tillgångar och skulder

FB innehåller vissa bestämmelser om förmyndarens och gode mannens
redovisningsskyldighet med avseende på de förvaltade tillgångarna.

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första
gången tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter ge in
en förteckning över egendomen till överförmyndaren. Har någon förklarats
omyndig skall en förteckning över den omyndigförklarades egendom ges in
till överförmyndaren inom tre månader från det förmynderskapet inskrevs
(16 kap. 2 § FB). Förmyndaren skall på förteckningen under edsansvar
bekräfta uppgifternas riktighet (3 §).

På motsvarande sätt har en god man som förordnats att förvalta egendom

LU 1981/82:4

att ge in en förteckning till överförmyndaren över huvudmannens egendom
inom en månad efter godmanskapets inskrivning (18 kap. 9 §).

Några särskilda formföreskrifter med avseende på hur förteckningarna
skall uppgöras har inte meddelats.

Ersättning till förmyndare och gode män

Såväl förmyndare som gode män är berättigade till ersättning för det
arbete de utfört.

En förmyndare äger enligt 15 kap. 19 § FB årligen uppbära skäligt arvode
för uppdraget samt ersättning för sina utgifter. Arvodet och ersättningen för
utgifter skall i varje särskilt fall bestämmas av överförmyndaren med ledning
av de grunder som fastställs av vederbörande kommun. Arvodet och
kostnadsersättningen utges av den omyndige i den mån hans beräknade
årsinkomst överstiger två basbelopp eller, om ej särskilda skäl föranleder
annat, i den mån värdet av den omyndiges tillgångar överstiger fyra
basbelopp. I annat fall ersätts förmyndaren av kommunen.

Beslut om ersättning till god man fattas enligt 18 kap. 11 § FB av
övermyndaren, som dessutom bestämmer huruvida ersättningen skall utgå
av medel som tillkommer den för vilken god man förordnats eller av
kommunala medel. Den gode mannen har alltså inte, i motsats till vad som
gäller för förmyndarskap där omyndig saknar eller endast har ringa
tillgångar, någon ovillkorlig rätt till arvode av kommunala medel. I de fall
godmanskapet är att jämställa med ett förmynderskap, dvs. i regel när det
handlar om egendomsförvaltning, kan dock överförmyndaren enligt uttalanden
i samband med lagstiftningens tillkomst hämta ledning i de grunder för
ersättning till förmyndare som kommunen fastställt.

Enligt Svenska kommunförbundets riktlinjer för arvode m. m. till
förmyndare utgår ett normalarvode för egendomsförvaltningen av tre
procent av basbeloppet, i mer komplicerade fall av sex eller nio procent.
Därutöver bestäms ett visst arvode för den personliga omvårdnaden med, i
regel, tre procent av basbeloppet.

En närmare redogörelse för innehållet i riktlinjerna har lämnats i
utskottets betänkande LU 1977/78:2 s. 16-17.

Vissa avgöranden i rättspraxis m. m.

Högsta domstolen (HD) har under de senaste åren avgjort flera mål med
anknytning till de frågor som berörs i de nu aktuella motionerna.

I målet NJA 1977 s. 201 hade HD att bedöma bl. a. frågan huruvida god
man enligt 18 kap. 3 § FB i det aktuella fallet kunde förordnas utan samtycke
av den för vilken god man skulle utses (NN). Det rörde sig om en person som
med hänsyn till sin höga ålder var i behov av bistånd med att förvalta sin
egendom. NN vägrade att ge sitt samtycke till att en viss person, en advokat,
1* Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 4

LU 1981/82:4

utsågs till god man. Frågan var då om särskilda skäl förelåg att ändå förordna
god man. HD konstaterade att det kunde förväntas att NN och den gode
mannen, oavsett vem som förordnades, inte skulle kunna samarbeta.
Samtidigt bedömdes NN:s behov av bistånd som starkt. HD refererade ett
uttalande av föredragande statsrådet i 1974 års lagstiftningsärende (prop. s.
122) av innebörd att när allvarliga brister uppstod i samarbetet mellan
huvudmannen och den gode mannen kunde en omyndighetsförklaring bli
aktuell. Enligt HD:s mening var emellertid möjligheterna till omyndighetsförklaring
begränsade till enbart fall av psykisk sjukdom eller liknande. HD
anförde fortsättningsvis:

Även om den nya lagstiftningen med det innehåll den sålunda fått kan
anses ha givit upp tanken, att den enskilde bör vid behov skyddas mot att han
på olika sätt eller av skilda anledningar vanvårdar eller rentav ödelägger sin
ekonomi, kan inte bortses från att det med hänsyn till omgivningen kan
föreligga starka sociala och andra skäl för en insiktsfull förvaltning av hans

egendom. Så måste anses vara fallet i förevarande mål [ ]. Med hänsyn till

det anförda, måste, i brist på andra möjligheter att tillgodose behovet av
bistånd, särskilda skäl anses föreligga för förordnande av god man.

(Målet återförvisades till tingsrätten för ny behandling.)

I målet NJA 1978 s. 350 gällde frågan huruvida en kvinna med gravt
psykiskt handikapp skulle förklaras omyndig, trots att hon kunde erhålla
tillräckligt bistånd i vården av sig och sin egendom om god man förordnades
för henne. Vid valet mellan omyndighetsförklaring och godmansförordnande
skulle enligt HD beaktas att skillnaden mellan arten av och formerna för
det bistånd som lämnas av förmyndare respektive god man inte var av någon
avgörande betydelse. Enligt HD gav uttalandena i förarbetena till 1974 års
ändringar inte stöd för en tolkning av 10 kap. 1 § FB som - närmast i strid med
dess ordalydelse - innebar att, ”sedan det konstaterats att vederbörandes
sinnestillstånd är sådant att omyndighetsförklaring kan komma i fråga,
graden av psykisk ohälsa i sig har betydelse vid prövningen av om
omyndighetsförklaring skall ske”.

HD fann att vederbörandes behov av bistånd skulle tillgodoses redan
genom att god man förordnades. Ansökningen om omyndighetsförklaring
lämnades därför utan bifall.

I ett under våren 1981 avgjort mål om hävande av omyndighetsförklaring,
NJA 1981 s. 291, befanns den omyndigförklarade (JÅ) vara ur stånd att vårda
sig och sin egendom på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk
abnormitet av annat slag. Frågan gällde huruvida det kunde anses tillräckligt
att god man förordnades för att bistå honom. Beträffande JÅ:s ekonomiska
situation var upplyst att han förutom sin förtidspension och vissa arbetsinkomster
hade ett kapital på omkring 27 000 kr. Utredningen i målet gav vid
handen att det fanns en risk för att JÅ, om han blev myndigförklarad, skulle
komma att förbruka sina pengar (JÅ var periodvis alkoholmissbrukare). Han

LU 1981/82:4

saknade å andra sidan anhöriga som var beroende av hans försörjningsförmåga
och hade förklarat sig villig att låta en god man ta hand om hans pengar.
HD konstaterade parentetiskt att det syntes oklart i vad mån en god man äger
vidta förvaltningsåtgärder som strider mot huvudmannens vilja. HD
åberopade de ovan i detta betänkande (s. 3-4) citerade uttalandena av
föredragande statsrådet och lagutskottet i samband med 1974 års reform av
förmynderskapslagstiftningen och fann mot bakgrund av vad som upplysts
om JÅ och med beaktande av de strävanden som ligger bakom den
nuvarande lagstiftningen om omyndighetsförklaring att det var tillräckligt att
god man förordnades för honom - HD:s minoritet (två ledamöter) ville inte
häva JÅ:s omyndighet.

I ett av Svea Hovrätt år 1980 avgjort ärende (Rättsfall från hovrätterna
20:80) fann hovrätten särskilda skäl föreligga att förordna god man enligt 18
kap 3 § FB utan samtycke från den för vilken god man skulle förordnas.
Denne hade skriftligen motsatt sig ett godmansförordnande men antogs av
läkare ändock kunna vara villig att samarbeta med en ev. god man.
Hovrätten ansåg mot bakgrund härav och av det i förarbetena till 18 kap. 3 §
FB angivna intresset att så långt möjligt låta godmansförordnanden ersätta
omyndighetsförklaringar att särskilda skäl för förordnande av god man
förelåg.

I detta sammanhang bör nämnas att riksdagens ombudsmän (JO Wigelius)
under senare tid avgjort flera ärenden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen
(JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 20 f). JO har bl. a. tagit upp
vissa frågor rörande god man enligt 18 kap. 3 § FB. I ett ärende uttalade JO,
angående regeln om att krav på samtycke till förordnande av god man från
den det rör kan efterges om särskilda skäl föreligger, att det rör sig om en
undantagsregel, som skall tillämps med försiktighet. JO anförde att frågan
huruvida hinder mot inhämtande av samtycke föreligger tydligtvis närmast är
en medicinsk bedömningsfråga och hindret bör därför i allmänhet styrkas
med läkarintyg. Det kan ibland vara förenat med svårigheter att erhålla
sådant intyg, men möjligheten bör som regel undersökas. För att överförmyndares
eller annan ej sakkunnigs bedömning skall kunna godtagas fordras
enligt JO uppenbarligen att de skäl varpå bedömningen grundar sig
framläggs och de bör självfallet dokumenteras i akten.

I ett annat ärende uttalade JO, angående spörsmålet huruvida förmyndare
bör förordnas när det föreligger risk för kolliderande rättshandlingar mellan
huvudmannen och en god man, bl. a. följande.

Det är därför - vilket kan synas något paradoxalt - i allmänhet på det sättet
att personer som är så handikappade att de alldeles saknar förmåga till
initiativ och självständigt handlande ej kan förklaras omyndiga. (Jämför
rättsfallet NJA 1978 s. 350.) I andra fall, där psykiska störningar av så
allvarlig art inte föreligger, blir utrymmet för godmansalternativet mera
begränsat, fastän intresset av att ej utnyttja mera ingripande åtgärd än
nödvändigt naturligen samtidigt väger desto tyngre.

LU 1981/82:4

Väl i linje med gode mannens uppgifter ligger tydligen många gånger att
genom lämpliga föreställningar söka förmå sin huvudman att inte begagna sig
av sin rättsliga handlingsförmåga till skada för sig själv. Som framhållits i
överförmyndarens yttrande i detta ärende skall den gode mannen också sörja
för huvudmannens person. För gode män och övermyndare kan det vara
mycket svårt att bedöma hur långt det är lämpligt att gå i strävan att söka
bromsa huvudmannens dispositioner under hänsynstagande till det förhållandet
att han är myndig. Kan huvudmannen inte avhållas från skadliga
dispositioner med mindre han direkt förvägras rådigheten över sin egendom
står dock endast omyndigförklaring till buds. Det är då överförmyndarens
skyldighet att göra ansökan därom, såvitt han bedömer övriga förutsättningar
vara för handen. Det kan inte gärna vara fel av överförmyndaren att
förklara detta för den berörde. Möjligheten att begära omyndigförklaring får
dock inte begagnas som ett hot. Det måste fasthållas att avgörandet
ankommer på domstolen, liksom det är domstolens sak att taga ställning till
en begäran från huvudmannen om att god man ej längre skall vara förordnad
för honom.

JO framhöll sedan att när överförmyndaren, som så småningom skett i det
aktuella fallet, yrkat omyndighetsförklaring, domstolens förordnande enligt
10 kap. 14 § FB kunde begäras (interimistiskt beslut om omyndighetsförklaring).
Hade sådant förordnande inte meddelats kunde i princip inte heller i
denna situation huvudmannen förvägras förfoga över sin egendom.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en översyn av bestämmelserna om omyndighetsförklaring
m. m. aktualiserades i riksdagen genom tre motioner vid 1976/77 års
riksmöte.

I en motion (1976/77:657) framhölls bl. a. att rättstillämpningen efter 1974
års ändringar av förmynderskapsreglerna hade fått till följd att en person,
som är gravt psykiskt sjuk och kontinuerligt vårdas på sjukhus, ofta inte
omyndigförklarades och därigenom kunde behålla sin rösträtt. Å andra sidan
kunde det bli nödvändigt att omyndigförklara en psykiskt sjuk person, vars
sjukdom inte var av så allvarligt slag att den föranledde sjukhusvård. Denne
skulle då också förlora sin rösträtt. Motionären fann en sådan ojämlikhet
otillfredsställande och föreslog att reglerna skulle ses över.

Lagutskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1977/78:2 med tillfredsställelse att antalet omyndighetsförklaringar i Stockholm
gått ned kraftigt efter den 1 januari 1976 och att syftet med 1974 års
reform således uppnåtts. Med hänsyn till att risken för kolliderande
rättshandlingar inte kunde anses vara särskilt stor när den sjuke kontinuerligt
vistades på vårdinrättning ansåg utskottet det följdriktigt att omyndighetsförklaringar
mestadels kom i fråga beträffande personer som inte var i behov
av sjukhusvård. Utskottet fann att förlusten av rösträtten enligt utskottets
mening inte kunde tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om en
person behöver omyndigförklaras eller ej. Utskottet avstyrkte motionen i
denna del.

LU 1981/82:4

I en annan motion (1976/77:245) föreslogs att omyndighetsförklaringar
obligatoriskt skulle omprövas, exempelvis vartannat år. Utskottet hänvisade
till att riksdagen två år dessförinnan i samband med föräldrabalksreformen
hade behandlat frågan om obligatorisk omprövning av förmynderskap.
Motionsförslag härom hade avvisats med motivering att en sådan omprövning
i vissa fall skulle kunna vara till nackdel och understundom även till
skada för den omyndige. Utskottet hade i stället tillstyrkt ett förslag i prop.
1974:142 om införande av en skyldighet för överförmyndarna att årligen
granska alla förmynderskap som inte avsåg underåriga och att ge överförmyndarna
rätt att vid behov ansöka om hävande av omyndighetsförklaring.
Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

Med anledning av ett annat motionsyrkande (1976/77:653) föreslog
utskottet en ändring i 10 kap. 15 § FB av innebörd att en omyndighetsförklaring
skall kunna hävas även utan företeende av läkarintyg om det
föreligger synnerliga skäl härför.Utskottet pekade bl. a. på att det undantagsvis
kunde förekomma fall där det är helt omöjligt att få fram sådant intyg
eller där ett uppfyllande av kravet på läkarintyg skulle dra med sig orimliga
kostnader.

Utskottet behandlade vidare ett motionsyrkande (i motion 1976/77:657)
om en samlad översyn av bestämmelserna om arvodering av förmyndare. I
motionen hävdades bl. a. att det av Svenska kommunförbundet rekommenderade
taxesystemet motverkat avsikten med 1974 års reform i denna del,
nämligen att förmyndare i betydligt större utsträckning än tidigare skulle
ägna sig åt vården och omsorgen om myndlingens person. Utskottet
konstaterade att det alltjämt torde föreligga vissa brister när det gäller
arvoderingen av förmyndare, men att bristerna inte var av sådan karaktär att
de kunde motivera en allmän översyn av arvodessystemet. Enligt utskottets
mening fick det i första hand ankomma på de kommunala myndigheterna att
se över reglerna. Utskottet utgick från att Kommunförbundet noga följde
utvecklingen på området och vidtog de ändringar i sina riktlinjer som kunde
befinnas erforderliga. Motionen avstyrktes i denna del.

Pågående utredningar m. m.

Utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt har i uppdrag att utreda frågan
om förstärkning av barns rättsliga ställning. Enligt direktiven bör särskild
uppmärksamhet ägnas reglerna om vårdnad och umgängesrätt samt överflyttning
av barn. Det har dock överlåtits åt kommittén att i stor utsträckning
själv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar bör
komma i fråga. Utredningen har hittills avgett två delbetänkanden. I det
senaste av dessa - betänkandet (SOU 1979:63) Barnets rätt 2. Om
föräldraansvar m. m. - introducerar utredningen begreppet föräldraansvar.
Föräldraansvaret skall såsom huvudregel vila på bägge eller en av föräldrarna.
I denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande ordning om

LU 1981/82:4

vårdnad. Liksom f. n. skall föräldraansvaret i vissa situationer kunna
anförtros åt annan person. Förslaget innehåller i förhållande till gällande rätt
i detta hänseende den nyheten att denne person inte behöver vara särskild
förordnad förmyndare för barnet. Valet av en sådan person bör i stället
grundas på om personen i fråga kan vara en bra ersättningsförälder för
barnet.

Utredningens betänkande har remissbehandlats, men har ännu ej lett till
lagstiftning.

Efter hemställan från riksdagen beslöt regeringen den 10 januari 1980 att
till utredningen om barnens rätt överlämna en motion rörande reglerna om
tillsynen av medel som tillhör barn vilka har omhändertagits för samhällsvård
jämte lagutskottets betänkande över motionen (mot. 1978/79:2103, LU
1979/80:7, rskr 1979/80:72).

Samtidigt överlämnades dels en skrivelse från överförmyndaren i Uppsala,
ställd till justitieministern, om tillsynen av medel som tillhör omhändertagna
barn och dels en skrivelse från Föreningen Sveriges Överförmyndare, ställd
till justitiedepartementet, rörande vissa av bestämmelserna i förmynderskapslagstiftningen.

I en promemoria den 1 juli 1981 har utredningen diskuterat de
frågeställningar som tas upp i motionen, i lagutskottets betänkande och i
ovannämnda skrivelser.

Enligt utredningens uppfattning skulle promemorian kunna bilda utgångspunkten
för en vidare diskussion om huruvida det f. n. finns anledning att
lagstifta om ökat skydd för barnets egendom eller om dessa frågor bör lösas i
samband med en större översyn av förmynderskapslagstiftningen. Utredningen
har ansett att frågan om inhämtande av synpunkter från andra
myndigheter och organisationer bör avgöras av justitiedepartementet och
har därför överlämnat promemorian dit.

I en skrivelse i juni 1981 till justitiedepartementet har Stockholms
kommun föreslagit en ändring av bestämmelserna om kommunernas
skyldighet att ersätta förmyndare för deras arbete. Kommunen föreslår att
den omyndiges ersättningsskyldighet skall inträda när årsinkomsten överstiger
två basbelopp eller värdet av tillgångarna överstiger tre basbelopp.
Skrivelsen övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

Inom departementet bereds f. n. även vissa andra frågor med anknytning
till förmynderskapslagstiftningen.

Remissvar

Flertalet remissinstanser tillstyrker bifall till motionsyrkandena, Sveriges
advokatsamfund utan särskild motivering. Svenska kommunförbundet anför
att det vid förbundets kontakter med överförmyndare från olika delar av
landet ofta har framhållits att förmynderskapslagstiftningen förorsakar
problem i olika hänseenden och att en översyn av lagen är angelägen.

LU 1981/82:4

Stockholms tingsrätt och Stockholms sociala centralnämnd motsätter sig inte
att den begärda utredningen kommer till stånd. Göteborgs överförmyndarnämnd
tillstyrker bifall till yrkandet i motion 1980/81:1192 men anser det inte
motiverat med en sådan översyn som begärs i motion 1979/80:230. Statens
handikappråd, till vars yttrande Riksförbundet FUB för utvecklingsstörda
barn, ungdomar och vuxna hänvisat i eget yttrande, tillstyrker att berörda
regler ses över såvitt gäller utbildning av förmyndare och gode män,
arvodering samt värdet av förmyndares och gode mäns insatser när det gäller
personlig omvårdnad. Endast hovrätten för Västra Sverige avstyrker uttryckligen
bägge motionsyrkandena, bl. a. med hänvisning till att ifrågavarande
lagregler varit i kraft i endast drygt fem år.

Förfarandet vid tillsättning av god man och förmyndare

Stockholms tingsrätt anför inledningsvis att bestämmelserna i FB om vem
som kan utses till god man inte är oklara. Av bestämmelserna i 18 kap. 5 §
framgår tydligt nog vilka krav som ställs på en god man. När någon själv
ansöker om förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § eller vederbörande -efter ansökan av annan, vanligen överförmyndaren - gett sitt samtycke till
förordnandet, har tingsrätten ej berett närmaste fränder tillfälle att yttra sig i
ärendet. Tingsrätten anser att i dessa fall inhämtande av sådant yttrande i och
för sig ej är erforderligt och med hänsyn till den personliga integriteten
mindre lämpligt. I övriga fall har tingsrätten som praxis att i första hand
bereda maken eller makan tillfälle att yttra sig. Finns ej sådan eller är denne
själv föreslagen som god man tillfrågas myndiga barn, syskon eller
syskonbarn. Detta förfaringssätt tillämpas endast då tingsrätten fått kännedom
om de aktuella personernas namn och adress samt vidare under
förutsättning att det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Namn- och adressuppgifter
erhålls ofta från kurator, om vederbörande är intagen på sjukhus.
Ett lagfästande av denna praxis skulle enligt tingsrättens uppfattning vara
befogat. - När ansökan har gjorts hos rätten att någon skall förklaras
omyndig skall rätten normalt förordna biträde att bevaka dennes rätt i målet.
Det är enligt tingsrätten nästan undantagslöst en jurist som förordnas till
biträde. I dessa fall utfärdas föreläggande för den, vars försättande i
omyndighet det är fråga om, att svara i målet. Relativt vanligt förekommande
är att denne uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida
allvarlig skada av att få del av ansökningen. I dessa fall förordnar rätten god
man som har till uppgift att i målet företräda vederbörande och bevaka
dennes rätt. Normalt förordnas en advokat till god man. Tingsrätten bereder
inte några anförvanter tillfälle att yttra sig i målet om omyndighetsförklaring.
Enligt tingsrättens förmenande får biträdet respektive gode mannen själv
avgöra om kontakt skall tagas med några anförvanter. Tingsrätten anser
därför att det inte är befogat att införa regler som medför skyldighet för
domstolen att i mål om omyndighetsförklaring höra närmaste fränder. -

LU 1981/82:4

Tingsrätten ställer sig även avvisande tili tanken att införa skyldighet för
domstol att underrätta anförvanter om vem som förordnats till god man
alternativt förmyndare. - Den omständigheten att det föreligger konflikt
mellan den som skall utses till god man och anhöriga till den för vilken han
skall förordnas bör ej vara utslagsgivande för personvalet. Tingsrätten anser
sig vid detta val främst böra beakta att den föreslagne gode mannen är den
som bäst kan tillvarata vederbörandes intressen, i synnerhet om denne själv
önskat få honom till god man. - Vidkommande frågan om en och samma
person har tagit på sig alltför många godmanskap och förmynderskap har vid
en genomgång av tingsrättens förmynderskapsbok kunnat konstateras att det
förekommer ca 20 personer som har mer än tio uppdrag inskrivna vid
tingsrätten. Det är en strävan hos tingsrätten att inte ge en och samma person
alltför många uppdrag. Det är dock svårt att sätta någon bestämd gräns för
hur många uppdrag som en och samma person kan förväntas fullgöra på ett
tillfredsställande sätt. Ofta blir detta en fråga om hur mycket tid och krafter
vederbörande kan anslå till uppdragen. Det finns nämligen personer som
ägnar enbart sin fritid åt dessa uppdrag och andra som ägnar all sin tid åt
dessa. Det förtjänar också att påpekas att det i ett storstadsområde som
Stockholm finns problem med att ha överblick över hur många uppdrag var
och en åtagit sig. En och samma person kan nämligen anlitas inte bara av
Stockholms tingsrätt utan även av övriga tingsrätter inom regionen.
Tingsrätten vill ej ifrågasätta att det i vissa fall kan uppkomma problem
därigenom att alltför många förmynderskap och godmanskap samlas på en
hand, men hur dessa problem skall kunna lösas genom lagstiftning synes
tingsrätten ovisst.

Inte heller hovrätten för Västra Sverige anser att reglerna för vem som kan
utses till god man är oklara. Stadgandet i 18 kap. 5 § FB bör enligt hovrätten
vidare vara tillfyllest för att en person, som är olämplig på grund av för många
uppdrag, inte förordnas till god man. Att överförmyndaren i de flesta fall
skall beredas tillfälle lämna förslag på person lämplig för uppdraget gör enligt
hovrätten vidare att gällande regler i än högre grad bedöms som tillräckliga. -Eftersom motiveringen till motionen grundar sig på påpekanden från
kuratorshåll sluter sig hovrätten till att de regler motionärerna funnit
otillfredsställande i första hand hänför sig till situationen när god man
förordnas enligt 18 kap. 3 §. Någon skyldighet för domstolen att underrätta
anhöriga till den för vilken god man förordnats enligt detta stadgande
föreligger icke. Några bärande skäl för att ålägga domstolen en sådan
skyldighet har hovrätten ej heller funnit. Den för vilken god man förordnats
kan ju oftast själv underrätta sina anhöriga. Såvitt hovrätten erfarit blir
anhöriga regelmässigt underrättade också på annat sätt, exempelvis av
kurator om den för vilken god man förordnats vistas på vårdanstalt. Det bör
enligt hovrätten också beaktas att den för vilken god man förordnats
måhända inte alltid önskar låta sina anhöriga få reda på godmanskapet. -Med motiveringen att det kan hända att som god man utses en person som är i

LU 1981/82:4

konflikt med de anhöriga synes enligt hovrätten motionärerna vilja ge de
anhöriga tillfälle yttra sig innan beslut om förordnande fattas. Hovrätten
påpekar att vid förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § den för vilken god
man förordnas regelmässigt själv skall godkänna personvalet. Att i sådant
fall därutöver höra anhöriga, finner hovrätten knappast befogat. I de fåtal
fall där krav på godkännande från den för vilken god man skall förordnas inte
föreligger eller vederbörande ej kan höras, skulle talerätt för anhöriga
möjligen kunna motiveras. Svårigheter torde emellertid uppstå att ange den
krets av anhöriga som skulle ges talerätt. Sådan talerätt skulle vidare tynga
handläggningen. Mot denna bakgrund men främst på grund av att
överförmyndaren i angivna fall skall höras och att de närmast anhöriga äger
föra talan om god mans entledigande, finns det enligt hovrätten inte
tillräckliga skäl att göra den föreslagna översynen.

Svenska kommunförbundet anför att de i 18 kap. 5 § FB angivna
kvalifikationerna ”rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna”
inte genom ändring av lagtexten torde kunna göras mera uttömmande.
Förbundet framhåller att det ankommer på domstolen och överförmyndaren
att pröva om föreslagen person är lämplig att förordnas till god man. Även
om någon skyldighet för överförmyndaren att inhämta yttrande från
anhöriga inte är föreskriven så förekommer detta i stor utsträckning i de fall
annan än anhörig står som sökande eller hos överförmyndaren anmält att
behov av god man föreligger (läkare och sociala myndigheter). Ett tillägg till
18 kap. 13 § innebärande att överförmyndaren, om det lämpligen kan ske,
skall inhämta yttrande från maka och närmaste fränder, kan enligt
förbundets åsikt vara motiverat.

Föreningen Sveriges Överförmyndare anser att de nuvarande kvalifikationsreglerna
i 18 kap. 5 § inte bör ändras. Det är enligt föreningen ingen
ovanlighet att anhöriga till huvudmän meddelar att de inte har blivit
underrättade före godmanskapets anordnande. Detta torde bero på en
olikartad behandling inom tingsrätterna. På grund av de olika uppfattningar
som visar sig när det gäller valet av god man, anser föreningen det motiverat
att införa en skyldighet för tingsrätterna att höra nära anhöriga i de fall där
huvudmannen själv är förhindrad att lämna samtycke till godmanskapet. -Någon anledning att införa en gräns för hur många godmanskap en god man
kan inneha föreligger inte. Överförmyndarna bereds nu tillfälle att lämna
förslag på gode män och kan därigenom bevaka att inte samma person får
flera uppdrag än som är lämpligt.

Göteborgs överförmyndarnämnd, som inte finner att reglerna om vem som
skall utses till god man är oklara, framhåller att vägledande för vem som skall
utses är huvudmannens intressen. Sedan släktskapsbestämmelsen hävts finns
det enligt nämnden goda möjligheter att hitta lämplig förmyndare eller god
man, som står huvudmannen nära. I ett stort antal fall är det dessutom
lämpligt att söka god man eller förmyndare i släktkretsen. Avgörande är att
det blir en person, som står huvudmannen nära och som är lämplig för

LU 1981/82:4

uppdraget. Allt detta framgår av lagtext och förarbeten, framhåller
nämnden, som vidare anser att man inte i lag kan reglera hur många uppdrag
en god man eller en förmyndare får ha. Uppdragens art varierar, liksom
förmyndarnas och gode männens förmåga att sköta uppdragen. Nämnden
anser att bestämmelsen i 11 kap. 13 § FB är tillräcklig, eftersom överförmyndaren
genom denna alltid bereds tillfälle att yttra sig. Någon skyldighet
att underrätta anhöriga om vem som utses till god man bör inte införas. Om
den ändå införs bör skyldigheten att underrätta ligga hos tingsrätten.

Statens handikappråd understryker vikten av att för uppdraget väl
kvalificerade förmyndare och gode män utses. Det bör enligt rådet bl. a.
krävas kunskap om samhällets sociala omvårdnad och ekonomisk kunskap.
Förmyndare och gode män som arbetar med personer som har psykiska
handikapp måste ha gedigna kunskaper om sådana handikapp och vad de för
med sig. Förmyndare och gode män måste därför ges en adekvat utbildning.
Dessa av rådet i tidigare sammanhang framförda önskemål har inte
tillgodosetts.

Svensk Kuratorsförening konstaterar att en av orsakerna till att god man
förordnas är att en sjuk person har behov av bistånd med att bevaka sin rätt
eller sörja för sin person. Det är enligt föreningen framför allt inom
sjukvården dessa behov upptäcks och en anmälan om god man till
överförmyndaren aktualiseras. På de flesta sjukhus kontaktas kurator
rutinmässigt för en ekonomisk och social utredning i dessa ärenden. Kurator
gör en bedömning av biståndsbehovets omfattning och diskuterar med
patient och anhörig om lämplig god man. Om ärendet förberetts på detta sätt
när en anmälan lämnas till överförmyndaren för vidare handläggning,
undviker man de brister i informationen som motionären pekat på.
Överförmyndaren har enligt föreningens uppfattning större möjligheter att
efter en utförlig utredning göra en bedömning av lämplig form för
omvårdnad och att till rätten lämna förslag på god man. Föreningen anser det
inte vara lämpligt att en person har flera förordnanden som god man i fall då
den enskilde kräver mer personlig omvårdnad. Eftersom ett godmanskap till
sitt innehåll och sin omfattning kan vara mycket varierande är det enligt
föreningens uppfattning dock olämpligt att maximera antalet godmansförordnanden
för varje person. Det är bekant för föreningen att det är svårt att
rekrytera personer till uppdrag som god man. Genom att sprida information
om vad ett godmanförordnande innebär kan man motivera fler medborgare
att åtaga sig en stimulerande samhällsuppgift, anser föreningen.

Förutsättningarna för omyndighetsförklaring

Hovrätten för Västra Sverige ansluter sig i sak till vad lagutskottet anfört i
denna fråga i sitt betänkande 1977/78:2. Motionären synes enligt hovrätten
genom den nu aktuella motionen, utöver vad hon framhållit i den motion som
blev upphovet till lagutskottets nämnda betänkande, vilja möjliggöra

LU 1981/82:4

omyndighetsförklaring på fler grunder än dem som nu gäller. Genom att
motionären hänvisar till rättsfallet NJA 1977 s. 201 kan man enligt hovrättens
mening förmoda att hon önskar införa en bestämmelse liknande den som
gällde före 1974 års reform och enligt vilken omyndighetsförklaring skulle
äga rum, om vederbörande genom slöseri eller annan grov vanvård av sin
egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende på
egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd. I samband med att denna
föreskrift togs bort yttrade föredragande statsrådet att det var en alltför
långtgående åtgärd att omyndigförklara en person endast av den anledning
att han var slösaktig. Lagutskottet - enligt vilket bestämmelsen tedde sig
föråldrad - gav uttryck åt samma uppfattning och tilläde att det i de avsedda
fallen i regel torde vara helt tillfyllest med förordnande av god man.
Hovrätten finner att de skäl som angetts av statsrådet och lagutskottet
alltjämt är bärande. Därtill har hovrätten erfarit att gällande bestämmelser
över huvud taget i regel är tillfyllest men att svårbehandlade fall, liknande
dem som beskrivs i sistnämnda rättsfall, kan förekomma. Dessa tycks
emellertid sällsynta och har, såvitt hovrätten har fått sig bekant, i praktiken
inte lett till några allvarliga missförhållanden.

Stockholms tingsrätt konstaterar att tingsrätten efter de nya lagreglernas
ikraftträdande den 1 januari 1976 endast i två fall har ogillat ansökan om
omyndighetsförklaring med motivering att det varit tillfyllest att god man
enligt 18 kap. 3 § FB förordnas. I båda fallen har ansökningarna gjorts av
Stockholms överförmyndarnämnd. Nämnden har härefter ej ånyo ansökt om
omyndighetsförklaring av någon av dessa två personer. I endast ett fall har
nämnden ansökt om omyndighetsförklaring och som stöd för sin ansökan
åberopat att godmanskap inte fungerat. Tingsrätten förklarade sedermera
vederbörande omyndig.

Föreningen Sveriges Överförmyndare anser att den nuvarande utformningen
av 10 kap. 1 § FB är olycklig. Även om grund för en omyndighetsförklaring
föreligger skall domstolarna pröva om ”det icke är tillräckligt med att
god man förordnas”. De rekvisit som gäller för omyndighetsförklaring
kommer på detta sätt att överföras till reglerna om god man i 18 kap. 3 § FB,
vilket enligt föreningen torde vara ovanligt i svensk lagstiftning. Enligt
föreningens uppfattning bör 10 kap. 1 § utformas så att paragrafen endast
anger grunderna för omyndighetsförklaring. På motsvarande sätt bör 18 kap.
3 § endast ange de villkor som skall vara uppfyllda för att god man skall
kunna förordnas.

Göteborgs överförmyndarnämnd anser sig kunna tillstyrka att en utvärdering
sker av reglerna om förmynderskap och godmanskap med hänsyn till det
växande antal åldringar som finns i landet och den därmed beräknade ökade
användningen av godmansinstitutet. Enligt nämndens mening bör utvärderingen
dock koncentreras till frågor om den gode mannens rättsliga ställning
vid konflikt mellan huvudmannens och gode mannens handlande. Hur en
sådan konflikt skall lösas finns f. n. inte angivet i lag. Nämnden anser att

LU 1981/82:4

godmansinstitutet fungerat över förväntan väl. Endast i enstaka fall - högst
fem fall årligen - har nämnden behövt ingripa med yrkande om omyndighetsförklaring.
Rättstillämpningen motsvaras av det synsätt som kommit till
uttryck i rättsfallen NJA 1978 s. 350 och NJA 1981 s. 291.1 enlighet med den
uppfattning som ligger bakom 10 kap. 1 § söker man andra utvägar innan
man tillgriper omyndighetsförklaring eller förordnande av god man. Det
innebär att sådana ingripanden många gånger dröjer eller inte blir aktuella
förrän t. ex. en fastighetsförsäljning föranleder därtill. God man eller
förmyndare söks i första hand inom den krets av anhöriga eller goda vänner
som intresserat sig för den som förordnandet avser.

Stockholms sociala centralnämnd framhåller att ärenden i vilka det kan bli
aktuellt med omyndighetsförklaring eller ansökan om förordnande av god
man till största delen handläggs av sociala distriktsnämnden. Det rör sig i det
stora flertalet distrikt om ett fåtal ärenden. Handläggningen av dessa
ärenden har dock visat att det vore lämpligt med någon form av uppföljning
av de fall där god man eller förmyndare förordnats. Många gode män och
förmyndare känner sig utlämnade och utan stöd från myndigheterna i sitt
uppdrag. Det skulle dessutom underlätta, framför allt för gode män, om det i
samband med förordnandet gavs en adekvat beskrivning av uppdraget.
Förvaltningens erfarenhet är att det i många fall förordnas god man för
personer som egentligen saknar rättskapacitet och borde omyndigförklaras.
Detta gör att förordnandet inte tillräckligt effektivt skyddar klienten från att
bli vilseledd av släktingar, bekanta eller andra. I många fall, där i och för sig
förutsättningarna för förordnande om god man är uppfyllda, ger klienten i
fråga någon tjänsteman vid socialförvaltningen fullmakt att företräda honom
eller henne. Därigenom uppnås den fördelen att en fortlöpande kontakt
upprätthålls mellan socialförvaltningen och den som företräder klienten.
Ofta åtar sig f. ö. samma person godmansuppdraget.

Socialstyrelsen erinrar om att det i socialstyrelsens kungörelse 1971 (nr 29)
om viss ändrad lydelse av styrelsens kungörelse 1970 (nr 67) om förvaltning
av privata medel m. m. för vissa patienter finns särskilda regler för
omhändertagande och förvaltning av psykiskt sjuka eller psykiskt utvecklingsstörda
patienters tillgångar i samband med sjukhusvistelse. Genom
kungörelsen har sjukvården i den aktuella frågan ålagts ett stort ansvar.
Befattningen med förvaltningsgöromålen har omgärdats med betydande
rättssäkerhetsföreskrifter. I anslutning härtill har även Landstingsförbundet
efter samråd med socialstyrelsen utfärdat närmare anvisningar och rekommendationer
för den kamerala hanteringen av de ärenden som uppkommer
inom sjukvården. Inom socialstyrelsen har nyligen tillsatts en arbetsgrupp
som under hösten 1981 skall undersöka vissa ytterligare möjligheter att i
anslutning till gällande regler tillgodose patienternas intresse av en i sin
helhet individuellt inriktad förvaltning av deras medel. Förvaltningen av
ifrågavarande patienters medel ger som helhet ett betydande mått av
trygghet till följd av berörda bestämmelser. I förekommande fall sker ett visst

LU 1981/82:4

samarbete mellan sjukhus och förmyndare/god man. - Enligt 31 § 3 p.
sjukvårdskungörelsen (1972:676) åligger det överläkare att anmäla till
överförmyndaren när intagen person kan antas behöva förmyndare eller god
man, samt när intagen icke längre bör vara omyndigförklarad. I allmänhet
undviker man dock så långt möjligt att söka få en patient omyndigförklarad.
Godmansinstitutet ger i stället ofta praktiska möjligheter att på ett
ändamålsenligt sätt klara patienternas problem. Många gånger behöver inte
heller ett godmanskap anlitas, nämligen om patienten inte har alltför stora
tillgångar och exempelvis ett s. k. kontaktmannaskap kan etableras mellan
en medlem av vårdpersonalen och patienten. Socialstyrelsen vill emellertid
inte bestrida att sådana problem som motionärerna berör mycket väl kan bli
aktuella i fråga om de förmynderskap och godmanskap som avser psykiskt
sjuka inom sluten vård. Socialstyrelsen framhåller vidare att den i serien
Socialstyrelsen anser har givit ut en skrift ”Förmyndare, god man,
kontaktperson” (1978:1) som behandlar frågor om förmynderskap m. m. när
det gäller utvecklingsstörda. Skriften har medfört en avsevärd minskning av
antalet förfrågningar från personal inom verksamheten med omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda rörande behandlingen av hithörande frågor.
Socialstyrelsen anser emellertid att detta inte hindrar att en översyn/
utvärdering av reglerna kan vara befogad.

Statens handikappråd understryker att de regler som gällde före den 1
januari 1976 bottnade i en gången tids förhållanden, då det framstod som ett
samhällsintresse att den enskilde förfogade över tillräckliga medel för sitt
uppehälle och inte föll samhället till last vid t. ex. sjukdom eller åldrande. I
dagens sociala trygghetssystem gör sig enligt handikapprådet sådana
synpunkter givetvis icke gällande med samma styrka. Det framstod därför
som välmotiverat att möjligheten till omyndighetsförklaring inskränktes.
Enligt rådets uppfattning saknas skäl att frångå nu gällande ordning att
omyndighetsförklaring endast skall ske på grund av psykiskt handikapp och
därav föranledd oförmåga att vårda sig eller sin egendom. 1 första hand bör
möjligheten av godmanskap övervägas. Godmanskap kan enligt handikapprådet
användas även i de fall som åsyftas i Inger Lindquists motion då en
person kan behöva stöd och hjälp mot otillbörliga påtryckningar från
närstående eller andra personer. Erfarenheterna av godmanskap enligt 18
kap. 3 § FB är övervägande goda. Emellertid föreligger enligt rådets
uppfattning skäl till översyn av reglerna om förmynderskap och godmanskap
i vissa avseenden.

Svensk Kuratorsförening framhåller att de nya reglerna om förmynderskap
är fria från de värderingar som präglade den tidigare lagen samt har en
strävan att bevara människans integritet. För många medborgare har lagen
inneburit en positiv förändring genom att den givit en ökad möjlighet till
hävande av omyndighetsförklaring. Att återfå full rättshandlingsförmåga har
haft god psykologisk effekt för många människor. Omyndighetsförklaringarna
har minskat kraftigt och i stället har godmansförordnandena ökat.

LU 1981/82:4

Lagens restriktiva hållning till omyndighetsförklaringar har medfört att
överförmyndare och anhöriga försökt finna andra möjligheter till stöd och
skydd för den enskilde. - Föreningen erinrar om att kuratorer inom
sjukvården ofta kommer i kontakt med långvarigt sjuka, som är i behov av
hjälp för vården av sina angelägenheter. Flertalet av de långvarigt sjuka kan
på grund av sitt hälsotillstånd inte ge samtycke till god man. Hos denna grupp
är risken för kolliderande rättshandlingar och påverkan obefintlig. Föreningen
anser att förordnande av god man är fullt tillräckligt i dessa fall, och
föreningens erfarenhet är att godmansförordnandena inte medfört några
problem. Skulle den enskilde vägra samtycke till förordnande av god man,
trots att ett visst behov av god man föreligger, kan man oftast vidta andra
åtgärder som av den enskilde upplevs som mindre ingripande. När det gäller
den ekonomiska förvaltningen kan planering ske i samråd med bank eller
socialförvaltning. - Föreningen anser sig ha övervägande positiva erfarenheter
av de nya reglerna trots att en liten grupp personer i vissa situationer
kanske inte har fullt rättsskydd. En utvärdering av lagen enligt motionärens
förslag vore enligt föreningen dock värdefull. Man kunde då få en
uppfattning om huruvida lagens brister i realiteten medfört svårigheter för
överförmyndarna vid handläggningen av den aktuella typen av ärenden.

Övriga frågor

Flera remissinstanser tar upp den genom motion 1979/80:230 aktualiserade
frågan rörande sådan förteckning av tillgångar som avses i 18 kap. 9 §
FB.

Två remissinstanser, Svenska kommunförbundet och Svensk Kuratorsförening,
tillstyrker motionsförslaget i denna del och anser följaktligen att det
bör krävas att vittne skall närvara när förteckningen uppgörs eller när den
gode mannen första gången går in i lägenhet, öppnar bankfack m. m.
Kuratorsföreningen finner att det innebär större rättssäkerhet både för gode
mannen och huvudmannen om det fastställs att vittne måste närvara vid
dessa tillfällen. Föreningen Sveriges Överförmyndare anser att det i och för
sig är otillfredsställande att en god man inte behöver ha vittne med sig när han
första gången besöker huvudmannens bostad, öppnar bankfack m. m.
Misstankar om oegentligheter har också i flera fall riktats mot gode mannen.
Att genom lagstiftning komma till rätta med dessa problem synes föreningen
ogörligt, men föreningen har ingen erinran mot en utredning om möjligheterna
till vittnes närvaro.

Övriga remissorgan som yttrat sig i frågan - hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms tingsrätt och Göteborgs överförmyndarnämnd - är mer kallsinniga
till motionsförslaget. Hovrätten har inte erfarit att sådana missförhållanden
förevarit att skäl föreligger att kräva vittnes närvaro. Tingsrätten
finner att föreskifter som skulle innebära skyldighet för förmyndare eller god
man att medtaga vittnen i nu avsedda situationer måhända vore önskvärda,

LU 1981/82:4

men att det torde stöta på stora svårigheter att tillämpa dem i praktiken.
Överförmyndarnämnden avstyrker förslaget utan närmare motivering.

Några remissinstanser tar upp frågan om arvode och annan ersättning till
förmyndare och god man.

Hovrätten för Västra Sverige uppger sig ha erfarit att det av Kommunförbundet
rekommenderade taxesystemet för arvoden till förmyndare tillämpas
allmänt, såväl vad gäller arvode till förmyndare som till god man, att arvodets
storlek i de flesta fall inte är av avgörande betydelse för den som åtager sig
uppdrag-vilket enligt hovrätten f. ö. ej heller synes önskvärt-och att det är
ytterst sällsynt att den ersättningsberättigade för talan mot arvodesbeslutet.
Med beaktande härav och mot bakgrund av vad lagutskottet anfört i sitt
betänkande 1977/78:2 i denna fråga synes arvodesfrågan enligt hovrättens
mening ha lösts tillfredsställande.

Föreningen Sveriges Överförmyndare anser det vara olyckligt om arvodena
fastläggs i lagtexten. I stället bör de lokala överförmyndarna/överförmyndarnämnderna
söka påverka de kommunala beslutsfattarna att fastställa
sådana taxor, att lämpliga personer kan åtaga sig förordnanden som god
man. Göteborgs överförmyndarnämnd framhåller att nämnden i annat
sammanhang påtalat att arvodesreglerna i 15 kap. 19 § FB m. fl. lagrum bör
bli föremål för revision. Nämnden finner det inte rimligt att ersättning för
arvode och utgifter skall utgivas av kommunen, när huvudmannens tillgångar
uppgår till 69 200 kr. Kommunens betalningsansvar borde i denna del
begränsas. Statens handikappråd konstaterar att den arvodessättning som
tillämpas i de flesta kommuner och som grundar sig på rekommendationer av
Kommunförbundet är för låg för att locka kvalificerade personer till uppdrag
som förmyndare och gode män. Det finns enligt rådets uppfattning anledning
att se över reglerna i dessa hänseenden.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande två motioner rörande förmynderskapslagstiftningen.
I motion 1979/80:230 begärs en översyn av reglerna om
godmanskap och i motion 1981/82:1192 ett tillkännagivande om en skyndsam
utvärdering av reglerna om förmynderskap och godmanskap.

Gällande bestämmelser på förmynderskapsrättens område återfinns i 9-20
kap. föräldrabalken (FB). Bestämmelserna reformerades år 1974 (prop.
1974:142, LU 1974:38). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1976. Reformen innebar bl. a. att grunderna för omyndighetsförklaring
begränsades samtidigt som möjligheterna ökade att förordna god man för
den som behöver bistånd i ekonomiska eller rättsliga angelägenheter eller i
vården om sin person. En person kan numera förklaras omyndig endast om
han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk
abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Lagen
saknar sålunda motsvarighet till den möjlighet som tidigare fanns att utverka

LU 1981/82:4

omyndighetsförklaring om någon genom slöseri eller annan grov vanvård av
sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende på
egendomen äventyrade sin eller sin familjs välfärd. Även om förutsättning
föreligger för omyndighetsförklaring får sådan åtgärd inte tillgripas om
hjälpbehovet kan tillgodoses genom att god man förordnas eller bistånd i
vården lämnas på annat mindre ingripande sätt. När det gäller förmyndarens
uppgifter innebar reformen att förmyndaren inte bara skall syssla med
ekonomisk förvaltning utan också sörja för den omyndiges person. Vidare
gjordes vissa ändringar i reglerna om inskrivning av förmynderskap varjämte
överförmyndarens uppgifter vidgades. Även på det organisatoriska området
genomfördes betydelsefulla ändringar. Kommunerna fick sålunda möjlighet
att i stället för överförmyndare utse överförmyndarnämnd. Reglerna om
ersättning till överförmyndare och förmyndare ändrades. Överförmyndarverksamheten
skall numera helt bekostas av kommunen. Även förmyndararvodet
skall i vissa fall betalas av kommunen, nämligen när den omyndigförklarades
årsinkomst inte överstiger två basbelopp eller när värdet av hans
tillgångar inte överstiger fyra basbelopp. Svenska kommunförbundet har
utfärdat närmare riktlinjer för principerna för arvodering av förmyndare och
gode män.

I motion 1192 anförs bl. a. att 1974 års lagstiftning i tillämpningen lett till
icke godtagbara lösningar i en del hänseenden. Genom att utrymmet för
omyndighetsförklaringar har minskat ger lagen inte längre skydd åt dem som
kan behöva hjälp mot påtryckningar av närstående eller andra personer.
Motionären anser vidare att reglerna om godmanskap bör ses över i vissa
delar. Exempelvis bör man, mot bakgrund av svårigheterna att rekrytera
lämpliga gode män, undersöka hur arvodes- och ersättningsbestämmelserna
tillämpats i praktiken. Vidare bör man försöka få till stånd ett system som
innebär att anhöriga underrättas om ett tilltänkt godmansförordnande.

I motion 230 görs gällande bl. a. att reglerna om vem som får utses till god
man är oklara. Motionärerna framhåller att till god man ibland utses en
person som är i konflikt med anhöriga till huvudmannen eller som har för
många godmanskap. I motionen ifrågasätts vidare om inte vittnen bör
närvara när gode mannen förtecknar huvudmannens tillgångar och skulder,
går in i huvudmannens lägenhet eller öppnar hans bankfack.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet vid 1977/78 års
riksmöte, med anledning av motionsyrkanden om en ny översyn av
förmynderskapsreglerna i vissa avseenden, med tillfredsställelse konstaterade
att antalet omyndighetsförklaringar efter den 1 januari 1976 sjunkit
kraftigt. Huvudsyftet med 1974 års lagstiftningsreform hade enligt utskottets
mening därmed uppnåtts. Remissbehandlingen av de två nu aktuella
motionerna har visat att antalet omyndighetsförklaringar fortfarande ligger
på en låg nivå och att den enskildes hjälpbehov oftast har kunnat tillgodoses
på annat sätt, exempelvis genom att god man förordnats. Att det i allmänhet
är tillräckligt med ett godmansförordnande kan illustreras av det faktum att

LU 1981/82:4

Stockholms överförmyndarnämnd sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft
endast i ett fall har begärt att få en person omyndigförklarad vid Stockholms
tingsrätt med motiveringen att godmanskapet inte fungerat.

Även om huvudsyftet med 1974 års reform uppnåtts och de nya reglerna i
allmänhet synes ha fungerat väl har dock i olika sammanhang viss kritik
framförts mot lagstiftningens innehåll. Vid remissbehandlingen av motionerna
har sålunda flera remissinstanser gjort gällande att reglerna om
omyndighetsförklaring och om godmanskap i vissa hänseenden är oklara och
inte ger de tillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning. Så har ansetts
vara fallet beträffande bestämmelserna om förordnande av god man i den
situationen att det kan föreligga risk för s. k. kolliderande rättshandlingar
mellan huvudmannen och gode mannen. I någon mån belyses problemet av
utgången i rättsfallet NJA 1981 s. 291, där skiljaktiga meningar yppades om
möjligheterna att häva en omyndighetsförklaring och i stället förordna god
man. I motionerna och remissyttrandena har även framhållits att bl. a.
reglerna om ersättning till förmyndare och gode män kan behöva ses över.
Sistnämnda fråga har också aktualiserats av Stockholms kommun i en
särskild skrivelse till justitiedepartementet. Även andra spörsmål med
anknytning till förmynderskapslagstiftningen övervägs f. n. i departementet
med anledning av skrivelser från myndigheter och organisationer.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det nu kan vara motiverat
med en närmare utvärdering av bestämmelserna i FB om förmynderskap och
godmanskap. Syftet med utvärderingen bör vara att kartlägga de problem
som yppat sig i tillämpningen av bestämmelserna. Bl. a. bör undersökas i vad
mån skyddet för sjuka eller handikappade personer kan behöva förstärkas.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1979/80:230 och
1980/81:1192 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om en utvärdering av reglerna om förmynderskap
och godmanskap.

Stockholm den 13 oktober 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Ivan Svanström (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Owe Andréasson (s), Marianne
Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta
Gard (m), Ingrid Segerström (s) och Göran Allmér (m).