LU 1981/82:14

Lagutskottets betänkande
1981/82:14

om ny hemförsäljningslag
Ärendet

I proposition 1981/82:40 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter
att ha hört lagrådet att riksdagen skall anta genom propositionen framlagt
förslag till hemförsäljningslag.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad som anförs på s. 6.

Med anledning av propositionen har väckts motion 1981/82:87 av Lennart
Andersson m. fl. (s). I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen om tilläggsdirektiv till
konsumentköpsutredningen rörande en tvingande lagstiftning om öppet
köp. Enligt motionärerna visar erfarenheterna av hittills förda förhandlingar
på området att lagstiftningsvägen är den enda framkomliga vägen, om man
vill åstadkomma en allmän tillämpning av principen om öppet köp. Regler
härom bör införas i konsumentköplagen.

1 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 14

LU 1981/82:14

Propositionens lagförslag

Förslag till
Hemförsäljningslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas då näringsidkare vid hembesök eller vid telefonsamtal
som utgör led i telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös egendom till
konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk. Hembesök föreligger då
näringsidkaren söker upp konsumenten i dennes bostad eller på någon annan
plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig.

Lagen tillämpas också då en näringsidkare, under de förutsättningar som
anges i första stycket, mot ersättning åtager sig att utföra fortlöpande tjänster

1 form av underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller liknande.

Lagen tillämpas dock ej, om det pris som konsumenten sammanlagt skall
betala understiger 200 kronor. Lagen tillämpas inte heller vid försäljning av
livsmedel.

2 § Vad som sägs i denna lag om avtal skall, när konsumenten har lämnat ett
anbud till näringsidkaren som denne inte genast har tagit ställning till, i stället
gälla anbudet.

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till
nackdel för konsumenten gäller inte mot denne.

Näringsidkarens informationsskyldighet m. m.

4 § När avtal ingås vid hembesök, skall näringsidkaren samtidigt lämna
konsumenten en handling där denne informeras om innehållet i denna lag.
Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse
på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som
överlämnas till konsumenten skall vara åtföljd av en blankett, som denne kan
använda för att utöva sin ångerrätt enligt 6 §.

När avtal ingås vid telefonförsäljning, skall näringsidkaren senast tre dagar
därefter till konsumenten lämna eller sända en bekräftelse av vad som har
avtalats, tillsammans med den handling och den blankett som avses i första
stycket.

Den handling och den blankett som avses i första och andra styckena skall
överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

LU 1981/82:14

5 § Om föreskrifterna i 4 § inte iakttas, är konsumenten inte bunden av
avtalet.

Vill konsumenten att avtalet skall återgå enligt första stycket, skall han
eller hon underrätta näringsidkaren om detta inom ett år från det att avtalet
ingicks. Annars har konsumenten förlorat sin rätt att kräva att avtalet skall
återgå.

Konsumentens ångerrätt

6 § Konsumenten har rätt att frånträda ett bindande avtal (ångerrätt) genom
att lämna eller sända ett skriftligt meddelande om detta till näringsidkaren
inom en vecka från den dag som anges i 7 § (ångervecka).

Frånträder konsumenten ett anbud som avses i 2 §, förfaller ett avtal som
har träffats genom att anbudet har antagits.

7 § Vid köp av lös egendom börjar ångerveckan löpa den dag då
konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller likadant gods, dock
tidigast den dag då de handlingar som avses i 4 § kom konsumenten till
handa.

Vid avtal om en fortlöpande tjänst börjar ångerveckan löpa den dag då de
handlingar som avses i 4 § kom konsumenten till handa. Detsamma gäller vid
köp av lös egendom, om näringsidkaren skriftligen har kommit överens med
konsumenten om detta i fall då

1. godset har tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens
särskilda önskemål, eller

2. det, med hänsyn till att godset är skrymmande eller av någon annan
liknande anledning, inte skulle vara rimligt att ångerveckan börjar löpa först
då konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller likadant gods.

8 § Konsumenten får vid köp av lös egendom utöva sin ångerrätt endast om
det gods som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick.
Detta gäller dock inte, om godset har förstörts eller förändrats på grund av
något åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka godset eller på grund
av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

9 § Om konsumenten vid köp av lös egendom utövar sin ångerrätt, skall det
gods som han eller hon har tagit emot hållas tillgängligt på den plats där det
har tagits emot. Godset får dock hällas tillgängligt på någon annan plats som
konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta det
där.

Har godset sänts till konsumenten med post skall denne sända tillbaka
godset på samma sätt, under förutsättning att näringsidkaren tillhandahåller

1* Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 14

LU 1981/82:14

en lämplig förpackning och att konsumenten inte behöver lägga ut för
returporto.

10 § Om konsumenten vid köp av lös egendom utövar sin ångerrätt, skall
näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har betalt. Konsumenten
har rätt att behålla godset till dess att näringsidkaren fullgör denna
skyldighet.

Om näringsidkaren i fall som avses i 9 § första stycket inte hämtar godset
inom tre månader från den dag när ångerveckan började löpa, tillfaller godset
konsumenten utan ersättning. Detsamma gäller om näringsidkaren i fall
som avses i 9 § andra stycket inte inom denna tid lämnar tillbaka vad
konsumenten har betalt.

11 § Om konsumenten vid avtal om en fortlöpande tjänst utövar sin
ångerrätt, skall näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har
betalt.

Behörigheten för näringsidkarens ombud

12 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att
handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som avses i
denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt
att ta emot betalning för näringsidkarens räkning, Näringsidkaren kan inte
till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.

Om handelsagenter och handelsresande finns särskilda bestämmelser i
lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Genom lagen upphävs lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. I fråga
om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

LU 1981/82:14

Utskottet

Inledning

Som ett led i strävandena att stärka konsumenternas ställning i förhållande
till näringsidkare infördes år 1971 lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.
Lagen avser vissa köp- eller abonnemangsavtal, som ingås i konsumentens
bostad eller under liknande förhållanden. Konsument kan utan att ange
något skäl frånträda avtalet inom en vecka (”ångerveckan”) men måste då
skriftligen meddela säljaren detta. Lagen omfattar inte försäljning som sker
per telefon. Inte heller gäller lagen vid hemförsäljning som sker mot kontant
betalning.

Vid lagens tillkomst diskuterades ingående frågan huruvida också
telefonförsäljning och försäljning mot kontant betalning borde omfattas av
lagen. Lagutskottet godtog att dessa försäljningsformer undantogs från
lagens tillämpningsområde men underströk vikten av att utvecklingen på
området noga följdes (LU 1971:10).

Frågan återkom i motioner till 1972 och 1973 års riksdagar. Sistnämnda år
fann sig utskottet (LU 1973:4) kunna konstatera att telefonförsäljningen
ökat i omfattning och att de försäljningsmetoder som därvid användes i vissa
fall var sådana som uppenbart inte borde få förekomma. Mot bakgrund av
denna utveckling på området var det enligt utskottets mening angeläget att
möjligheterna att skapa ett bättre skydd för konsumenterna vid telefonförsäljning
närmare utreddes. Under hänvisning till att konsumentombudsmannen
(KO) hade aktualiserat frågan hos regeringen förklarade sig utskottet
förutsätta att den av KO begärda översynen av hemförsäljningslagen skulle
komma till stånd. Utskottet utgick ifrån att vid en sådan översyn även frågan
om kontantförsäljning skulle komma att prövas.

Senare samma år tillsattes hemförsäljningskommittén med uppdrag att
överväga möjligheten att utvidga hemförsäljningslagen till att omfatta även
telefonförsäljning och försäljning mot kontant betalning. I kommitténs
uppdrag ingick att ta upp även andra lagstiftningsfrågor om hemförsäljning i
den mån det visade sig att det fanns ett reformbehov. Kommittén skulle
enligt direktiven även förutsättningslöst pröva om det fanns behov av att
införa tvingande regler om öppet köp vid konsumentköp.

Hemförsäljningskommittén redovisade sitt uppdrag i betänkandet (SOU
1979:76) Ny hemförsäljningslag. I betänkandet lades fram förslag till en helt
ny hemförsäljningslag. Den nya lagens tillämpningsområde föreslogs omfatta
också telefonförsäljning och försäljning mot kontant betalning. En annan
viktig nyhet var ett förslag om införande av aviseringsskyldighet för säljaren.
När det gällde frågan om öppet köp ansåg kommitténs majoritet inte att det
var påkallat med lagstiftning.

Kommitténs förslag har med vissa ändringar lagts till grund för den nu
föreliggande propositionen. Den viktigaste avvikelsen från kommitténs

LU 1981/82:14

förslag är att propositionen inte innehåller något förslag om aviseringsskyldighet
för säljaren.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1971 års hemförsäljningslag ersätts av en ny lag
om hemförsäljning. Den nya lagen bygger i stor utsträckning på den
nuvarande. En nyhet är att som ovan berörts lagen tillämpas även vid
telefonförsäljning och vid hemförsäljning som sker mot kontant betalning.
Lagen skall dock ej tillämpas då det begärda priset understiger 200 kr. och
inte heller vid försäljning av livsmedel. Vidare skall ångerveckan enligt
huvudregeln räknas från det att konsumenten fick tillfälle att undersöka det
köpta godset eller likadant gods. Slutligen skall näringsidkare som anlitar
ombud vid hemförsäljning i princip vara skyldiga att svara för utfästelser om
olika förmåner - bl. a. om rabatt och garantitid - som ombudet har lämnat
vid hembesöket, på samma sätt som gäller inom den vanliga butikshandeln. I
övrigt innebär den nya lagen att reglerna om hemförsäljning förenklas och
görs mera lättillgängliga än f. n.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Förslaget till hemförsäljningslag

Av propositionen framgår att 1971 års hemförsäljningslag på ett betydelsefullt
sätt stärkt konsumenternas ställning och inneburit att de allvarliga
missförhållanden som tidigare fanns på området numera upphört. De flesta
företag som bedriver hemförsäljning synes tillämpa lagen lojalt. I sammanhanget
bör observeras att också annan lagstiftning, t. ex. marknadsföringslagen,
har medverkat till saneringen av hemförsäljningsmarknaden.

Även om hemförsäljningslagen i princip har fungerat tillfredsställande
kvarstår dock alltjämt vissa problem. Till viss del löses dessa genom
utvidgningen av lagens tillämpningsområde till att omfatta också systematiskt
bedriven telefonförsäljning och försäljning mot kontant betalning. En
annan viktig förbättring i lagförslaget är att säljarens ombud får en
ställningsfullmakt, dvs. en legal behörighet att ingå avtal om hemförsäljning,
utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot
betalning för säljarens räkning. I dag saknar ombuden i allmänhet behörighet
att vidta andra rättshandlingar på huvudmannens vägnar än att ta emot
anbud från konsumenten. Förslaget om ställningsfullmakt för ombudet utgör
enligt utskottets mening en värdefull förstärkning av konsumentskyddet vid
hemförsäljning.

När det gäller lagförslaget i övrigt vill utskottet endast något beröra
bestämmelsen i 4 § om näringsidkarens informationsskyldighet. Enligt första
stycket skall, när avtal ingås vid hembesök, näringsidkaren samtidigt lämna

LU 1981/82:14

konsumenten en handling med information om innehållet i hemförsäljningslagen.
Handlingen skall vara åtföljd av en blankett, som konsumenten kan
använda när han vill utöva sin ångerrätt. Andra stycket i paragrafen
behandlar telefonförsäljning. Vid avtal per telefon skall näringsidkaren
senast tre dagar efter telefonsamtalet överlämna eller sända informationshandlingen
och ångerblanketten till konsumenten. Dessutom skall näringsidkaren
samtidigt bifoga en bekräftelse av vad som har avtalats vid
telefonsamtalet. I tredje stycket slutligen föreskrivs att den handling och den
blankett som avses i första och andra styckena skall överensstämma med
formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Syftet med bestämmelsen i tredje stycket är att formulär skall
fastställas såväl för informationshandlingen och blanketten som för bekräftelsen
vid telefonförsäljning. Att formulär skall fastställas även för bekräftelsen
framgår dock inte klart av lagtexten. Ett förtydligande bör därför göras
i tredje stycket.

I övrigt tillstyrker utskottet att riksdagen antar lagförslaget. En redaktionell
ändring bör dock ske i 1 §.

Avis ering

Den fråga som i den allmänna debatten med anledning av kommitténs
betänkande väckt störst intresse är kommitténs förslag om införandet av en
aviseringsskyldighet för säljaren. Inom kommittén hade åsikterna i denna
fråga brutit sig. En ledamot avstyrkte varje form av aviseringsskyldighet för
säljaren. Av övriga ledamöter ansåg två att den som bedriver hemförsäljning
inte skall få besöka konsumenten utan att först ha aviserat sitt besök och fått
konsumentens bekräftelse på att besöket accepteras. Ytterligare en ledamot
föreslog att säljaren skall vara skyldig att avisera planerade besök men ansåg
inte att det dessutom skall krävas att konsumenten uttryckligen har gett sitt
samtycke för att ett besök skall få ske. Slutligen föreslog en ledamot en
aviseringsregel som innebär att avisering bara skall ske inom vissa branscher
eller när det gäller vissa varutyper.

Samtliga remissinstanser har ingående diskuterat frågan om en aviseringsskyldighet
vid hemförsäljning. Oenigheten mellan remissinstanserna har
varit stor. Ett stort antal remissinstanser har varit starkt negativa till
förslaget, medan andra remissinstanser hävdat att ett genomförande av
förslaget skulle innebära en betydelsefull förstärkning av konsumentskyddet.

I propositionen konstaterar departementschefen att en aviseringsskyldighet
kan innebära en fördel för konsumenterna. Enligt departementschefen
skulle det emellertid föra för långt att införa en sådan skyldighet, vilken
sannolikt skulle allvarligt försvåra möjligheten att över huvud taget bedriva
hemförsäljning. Propositionen innehåller därför ingen bestämmelse om
aviseringsskyldighet.

LU 1981/82:14

Frågan diskuteras även i motion 1981/82:87. Efter en genomgång av
argumenten för och emot en obligatorisk aviseringsplikt anför motionärerna
att en avvägning mellan de angelägna men delvis motstående intressena leder
till att man f. n. bör avstå från att införa en sådan aviseringsplikt.
Motionärerna har därvid särskilt beaktat de effekter som en sådan förändring
av konsumentskyddet skulle kunna få på sysselsättningen.

Utskottet vill för sin del peka på att hemförsäljningskommitténs undersökning
visat att många konsumenter är negativt inställda till hemförsäljning
och ofta upplever säljbesök i hemmet som störande, framför allt när besöket
kommer överraskande. För dessa konsumenter skulle införandet av en
aviseringsskyldighet onekligen innebära en fördel, särskilt om skyldigheten
att avisera kombinerades med krav på att hembesök får företas endast om
konsumenten i förväg uttryckligen samtycker till besöket. För näringslivet
skulle emellertid en sådan reglering föra med sig betydande negativa effekter
i form av stora kostnadsökningar och omställningsproblem. Som marknadsdomstolen
påpekat skulle resultatet av en aviseringsregel kunna bli att
hemförsäljningen i den form som den nu bedrivs i huvudsak kom att
upphöra. I vart fall skulle en fortsatt hemförsäljning allvarligt försvåras.
Detta skulle, som påpekats i motionen, i sin tur få betydande negativa
effekter på sysselsättningen. Utskottet vill också stryka under att hemförsäljningen
sedan länge fyller en funktion. I och med nedläggningen av
butiker i glesbygderna har betydelsen av säljbesök i hemmen ökat för
konsumenter som har svårt att uppsöka fasta butiker. Som påpekats i
propositionen är hemförsäljning också överlägsen andra försäljningsformer,
då varan är av sådan art att den kan behöva demonstreras på den plats där
konsumenten skall använda varan. En kraftigt minskad hemförsäljning
skulle följaktligen även kunna innebära nackdelar för många konsumenter.

Med hänsyn till det anförda biträder utskottet propositionens förslag att
hemförsäljningslagen inte bör föreskriva någon aviseringsskyldighet för
näringsidkaren.

Öppet köp

Med öppet köp avses att konsumenten automatiskt eller efter överenskommelse
inom viss tid kan avstå från köpet. Konsumenten har då rätt att
mot återlämnande av varan få igen det belopp som betalats för denna. Regler
om öppet köp finns i 60 § lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös
egendom (köplagen). De är emellertid dispositiva, dvs. parterna kan fritt
avtala om andra regler. Detta förhållande har lett till att inom detaljhandeln
har utvecklats olika varianter av öppet köp. Vid sidan av öppet köp
förekommer det också att vissa affärer tillämpar en bytesrätt, som innebär att
konsumenten inom viss tid kan byta den köpta varan eller återlämna den och
i stället får ett tillgodokvitto.

LU 1981/82:14

Som utskottet inledningsvis anfört hade kommittén i uppdrag att
förutsättningslöst undersöka frågan om en tvingande lagstiftning angående
öppet köp vid konsumentköp i allmänhet. Kommitténs majoritet ansåg det
inte f. n. realistiskt med en sådan lagstiftning. En lämplig reglering av det
öppna köpet borde i stället sökas inom ramen för konsumentverkets arbete.
På initiativ av kommittén har förhandlingar i sådant syfte inletts mellan
konsumentverket och Sveriges köpmannaförbund.

I propositionen anför departementschefen att frågan om rätt till öppet köp
bör kunna lösas genom frivilliga överenskommelser mellan konsumentverket
och företrädare för berörda branschorganisationer. Det finns därför
enligt departementschefens uppfattning inte skäl att nu närmare överväga
någon lagstiftning om öppet köp.

Departementschefens uttalanden kritiseras i motion 87. Enligt motionärerna
visar erfarenheterna av de förhandlingar som förts hittills att
näringslivet har ett ringa intresse av att frivilligt införa en generell rätt till
öppet köp. Motionärerna anser att lagstiftningsvägen därför är den enda
framkomliga vägen, om man vill åstadkomma en allmän tillämpning av öppet
köp. Motionärerna påpekar att en reglering härom rätteligen bör införas i
konsumentköplagen som f. n. är föremål för översyn av konsumentköpsutredningen.
Motionärerna yrkar att utredningen genom tilläggsdirektiv ges i
uppdrag att lägga fram förslag till en tvingande reglering av öppet köp.

Utskottet vill för sin del framhålla att det uppenbart är till fördel för
konsumenterna att även vid vanliga butiksköp kunna få ändra förhastade
köpbeslut. En större möjlighet att vid sådan försäljning kunna återlämna
köpta varor skulle vidare få den praktiskt viktiga effekten att antalet tvister
rörande påstådda fel i varorna skulle minska.

Som framgår av Kooperativa förbundets (KF) remissyttrande har inom
konsumentkooperationen sedan 1960-talet tillämpats ett system enligt vilket
- med undantag för vissa varugrupper - alla köp är öppna köp med en veckas
ångerfrist. Av en undersökning som hemförsäljningskommittén lät utföra
1978 framgår vidare att konsumenterna även inom den privata detaljhandeln
i stor utsträckning medges rätt till öppet köp.

Systemet med öppet köp har således redan i dag fått en stor spridning.
Kommitténs undersökning visar också att erfarenheterna av den hittillsvarande
tillämpningen varit i huvudsak positiva. Det finns därför enligt
utskottets mening all anledning att se positivt på en ytterligare ökad
användning av öppet köp.

Av KF:s yttrande framgår att man inom kooperationen varit tvungen att
undanta vissa varugrupper från rätten till öppet köp. Hit hör underkläder,
baddräkter, peruker och postischer, bijouterier, avklippta tyger, färskvaror
och djupfrysta livsmedel samt realisationsvaror. Det nu anförda visar att en
generell lagstiftning om öppet köp skulle behöva förses med betydande
undantag i fråga om vissa branscher och varor och följaktligen bli

LU 1981/82:14

komplicerad. En lämplig reglering av det öppna köpet bör därför enligt
utskottets mening i första hand sökas inom ramen för konsumentverkets
arbete. Som utskottet ovan anfört initierade kommittén också överläggningar
mellan konsumentverket och Köpmannaförbundet om rätten till öppet
köp. Av propositionen framgår (s. 21) att det därvid framkommit att det finns
förutsättningar för att nå fram till frivilliga överenskommelser om öppet köp.
Som framhålls i propositionen bör dessa överenskommelser kunna utformas
så att olika behov av öppet köp tillgodoses.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet departementschefens
uppfattning att det inte finns någon anledning att nu närmare överväga en
lagstiftning om rätt till öppet köp. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
87.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hemförsäljning

att riksdagen antar det i proposition 1981/82:40 framlagda
förslaget till hemförsäljningslag med den ändringen att 1 och
4 §§ erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse: 1

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag tillämpas då näringsidkare vid hembesök eller vid telefonsamtal
som utgör led i telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös egendom till
konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk. Hembesök föreligger då
näringsidkaren söker upp konsumenten i dennes bostad eller på någon annan
plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig.

Lagen tillämpas också då en Lagen tillämpas också då näringsnäringsidkare,
under förutsättningar idkare, under de förutsättningar som

som anges i första stycket, mot anges i första stycket, mot ersättning

ersättning åtager sig att utföra fort- åtager sig att utföra fortlöpande

löpande tjänster i form av underhåll tjänster i form av underhåll eller

eller tillsyn av egendom, undervis- tillsyn av egendom, undervisning

ning eller liknande. eller liknande.

Lagen tillämpas dock ej, om det pris som konsumenten sammanlagt skall
betala understiger 200 kronor. Lagen tillämpas inte heller vid försäljning av
livsmedel.

4 §

När avtal ingås vid hembesök, skall näringsidkaren samtidigt lämna
konsumenten en handling där denne informeras om innehållet i denna lag.
Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse
på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som

LU 1981/82:14

Regeringens förslag Utskottets förslag

överlämnas till konsumenten skall vara åtföljd av en blankett, som denne kan
använda för att utöva sin ångerrätt enligt 6 §.

Den handling och den blankett
som avses i första och andra styckena
skall överensstämma med formulär
som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

2. beträffande öppet köp

att riksdagen avslår motion 1981/82:87.

Stockholm den 3 december 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m). Ivan Svanström
(c), Stig Olsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s). Olle Aulin (m), Owe
Andréasson (s), Marianne Karlsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Margot
Håkansson (fp), Stina Andersson (c). Ingrid Segerström (s), Lars Hedfors
(s), Per Stenmarck (m) och Erik Börjesson (fp).

Reservation (mom. 2)

Lennart Andersson, Stig Olsson, Arne Andersson i Gamleby, Owe
Andréasson, Bengt Silfverstrand, Ingrid Segerström och Lars Hedfors
(samtliga s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Av KF:s”
och på s. 10 slutar med "motion 87" bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan anfört initierade kommittén på ett tidigt stadium av
utredningsarbetet överläggningar mellan konsumentverket och Köpmannaförbundet
i syfte att pröva möjligheten att i fråga om rätten till öppet köp få
tillstånd enförhandlingslösning. En sådan lösning har vissa fördelar, bl. a. är
det lättare vid en frivillig överenskommelse än i en lagstiftning att beakta
olika branschsynpunkter och att ta hänsyn till att vissa varugrupper, av t. ex.
hälso- och hygieniska skäl, måste undantas från rätten till öppet köp.

Handlingar och blanketter som
avses i första och andra styckena
skall överensstämma med formulär
som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

LU 1981/82:14

Självfallet kan dock sådana beaktanden och hänsyn tas även vid utformandet
av en generell lagstiftning.

Förhandlingarna har nu pågått i flera år men har ännu ej lett till några
resultat. Flera remissinstanser - bl. a. LO, TCO och KF - har framhållit att
erfarenheterna av de hittills förda förhandlingarna visar att näringslivet
saknar intresse av att införa ett generellt öppet köp vid konsumentköp.
Samma konstaterande gjorde också en av kommitténs ledamöter i en
reservation till kommitténs betänkande. Lagstiftningsvägen synes därför
enligt utskottets mening vara den enda framkomliga vägen om man vill
åstadkomma en allmän tillämpning av principen om öppet köp.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en generell lagstiftning om
öppet köp hör hemma i konsumentköplagen. Denna lag är f. n. föremål för
översyn inom konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13). Av utredningens
remissvar i detta ärende framgår att utredningen anser att det ligger utom
ramen för utredningens uppdrag att överväga lagregler om obligatoriskt
öppet köp. Utredningen bör därför få tilläggsdirektiv att utforma förslag till
sådana lagregler. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion
87 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande öppet köp

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:87 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om tilläggsdirektiv
till konsumentköpsutredningen.

GOTAB 69998 Slockholm 1981