KU 1981/82:8

Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:8

om pensionsbestämmelserna för riksdagsledamöter (motion 1980/
81:1114)

Motionen

I motion 1980/81:1114 av Bertil Fiskesjö (c) hemställs att riksdagen
beträffande i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter beslutar om sådan
ändring av bestämmelserna om visstidspension som anges i motionen. Det
bör enligt motionen klarläggas att visstidspension inte skall kunna utgå efter
uppnådda 65 års ålder. Endast i de situationer som avses i p. 2 och 3
ikraftträdandebestämmelserna till 1976 års ändringar i ersättningsstadgan i
anslutning till den från 67 till 65 år sänkta pensionsåldern inom den allmänna
försäkringen bör visstidspension kunna utgå efter 65 års ålder.

Beträffande motiveringen hänvisas till motionstexten.

Yttrande

Riksdagens förvaltningsstyrelse har i yttrande över motionen anfört
följande:

Inom förvaltningsstyrelsen och dess direktion har förelegat olika uppfattningar
om hur de i lagen 1976:387 intagna ikraftträdandebestämmelserna,
som är inskrivna i ersättningsstadgan, skall tolkas då fråga är om
visstidspension skall kunna utgå till ledamot efter fyllda 65 år.

Detta talar enligt förvaltningsstyrelsens mening för att ett ytterligare
klarläggande av innebörden i bestämmelserna bör komma till stånd.
Förvaltningsstyrelsen har sålunda för sin del inget att erinra mot att det
uppdras åt utskottet att utforma förslag till förtydliganden i gällande
författningstext.

Gällande bestämmelser m. m.

För riksdagens ledamöter gäller liksom för övriga medborgare att den
allmänna försäkringen utgör grunden för pensioneringen. De pensionsförmåner
som erhålls enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter är att
betrakta som kompletteringar till vad som utgår från den allmänna
försäkringen. Samordningen de båda pensionsslagen emellan är löst enligt
det s. k. nettosamordningssystemet.

Pensionsåldern inom den allmänna försäkringen var intill den 1 juli 1976 67
år och sänktes därefter till 65 år. Inom riksdagspensioneringen har
pensionsåldern hela tiden varit 65 år.

1 Riksdagen 1981182. 4 sami. Nr 8

KU 1981/82:8

De egenpensionsförmåner som kan utgå inom riksdagspensioneringen är
ålderspension, sjukpension och visstidspension.

Rätt till visstidspension infördes 1968 och bestämmelser härom intogs i
stadgan (1941:98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Visstidspension skulle tillkomma den som varit ledamot minst sex år och vid
mandatets upphörande uppnått 50 men inte 67 års ålder och som inte var
berättigad till sjukpension. Pensionen skulle utgå längst intill den månad
varunder 67 års ålder uppnåddes. Rätten till pension upphörde om
pensionstagaren ånyo blev ledamot av riksdagen. Visstidspensionen samordnades
med lön eller egenpension på grund av anställning i statlig eller
kommunal tjänst, med förtidspension (sjukbidrag) enligt lagen om allmän
försäkring samt med s. k. temporär pension mellan 65 och 67 år enligt
stadgan eller pension enligt den äldre s. k. särskilda riksdagsmannapensioneringen.
Samordningen skulle ske på visstidpensionssidan och innebära att
visstidspensionen skulle minskas med de angivna förmånerna och i förekommande
fall inte alls utgå.

I sammanhanget bör antecknas att riksdagen 1970 (KU 1970:49) gav
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor ett särskilt bemyndigande med
avseende på de riksdagsledamöter vilkas mandat upphörde vid årsskiftet
1970/71 i samband med enkammarreformen. Efter särskild framställning fick
styrelsen beträffande sådan ledamot bevilja pension även om ledamoten inte
tillhört riksdagen sex år eller uppnått 50 års ålder. Styrelsen fick enligt
bemyndigandet även besluta om högre pensionsbelopp till ledamot som nått
sådan gräns.

Genom antagandet hösten 1971 av ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter infördes en ny form av visstidspension (s. k. nettopensionssystem)
som förbättrade ledamöternas pensionsförmåner i flera hänseenden
i förhållande till vad som tidigare gällt. Bl. a. infördes en 10-procentig
egenpension vid 67 års ålder (dåvarande ålder för rätt till folkpension och
ATP). De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1972 och gavs inte
retroaktiv giltighet med avseende på dessförinnan ur riksdagen avgångna
ledamöter.

Pensionsåldern inom den allmänna försäkringen sänktes som nämnts med
verkan fr. o. m. den 1 juli 1976 från 67 till 65 års ålder.

Med anledning av detta beslut tillsatte riksdagens förvaltningsstyrelse en
särskild kommitté för att bl. a. framlägga förslag om anpassning av
pensionsförmånerna enligt ersättningsstadgan för riksdagsledamöter till den
beslutade sänkningen av pensionsåldern inom den allmänna försäkringen.
Kommittén redovisade sitt arbete i angiven del med följande överväganden
och förslag:

Som framgår av den tidigare redogörelsen är riksdagsledamöternas
pensionsfråga i första hand löst inom den allmänna försäkringen. Pensionsförmånerna
enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter är att anse

KU 1981/82:8

som komplettering till de förmåner som erhålles från den allmänna
pensioneringen. Samordningen mellan de båda slagen av pension är löst
genom det s. k. nettosamordningssystemet på samma sätt som inom annan
personalpensionering än den statliga och kommunala.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att hel egenpension från riksdagspensioneringen
utgör för tiden före 67 års ålder 65 procent och för tiden från
och med 67 års ålder 10 procent av pensionsunderlaget. Denna regel har sin
grund i att ålderspension från den allmänna pensioneringen enligt gällande
regler börjar utgå vid 67 års ålder. Med verkan från den 1 juli 1976 kommer
ålderspension från den allmänna pensioneringen att utgå från 65 års ålder.
En anpassning av riksdagspensioneringen till den nya pensionsåldern inom
den allmänna försäkringen måste därför ske.

Kommittén föreslår till en början i detta avseende, att egenpensionsnivån
65 procent av pensionsunderlaget med verkan från den 1 juli 1976 skall
upphöra vid 65 års ålder. Genom en sådan regel bibehålles samma princip
som tidigare gällt, dvs. att den allmänna försäkringen övertar huvuddelen av
pensionsförpliktelsen i samband med att vederbörande uppnår den inom den
allmänna försäkringen gällande pensionsåldern. Några problem av teknisk
natur synes såvitt angår framtida pensionsfall inte komma att uppstå genom
införandet av den nya regeln. För den som efter den 1 juli 1976 uppnår 65 års
ålder upphör rätten till 65-procentskompensation vid uppnåendet av 65 års
ålder. För den som den 1 juli 1976 är i åldern 65-67 år upphör rätten till
65-procentskompensation den 1 juli 1976, dvs. vid samma tidpunkt som
ålderspension från den allmänna pensioneringen börjar utgå.

I detta sammanhang påkallar även ett annat problem uppmärksamhet. Det
kan i vissa fall förekomma att ålderspensionen - summan av folkpension,
ATP och riksdagspension - blir lägre än visstidspensionen för samma
pensionär. Således kan den som uppbär visstidspension (eller med nu
gällande regler ålderspension i åldern 65-67 år) få vidkännas en minskning av
sina pensionsförmåner med gällande regler vid 67 års ålder och med de av
kommittén föreslagna reglerna vid 65 års ålder. Sänkningen av pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen och den som en följd härav av
kommittén föreslagna ändringen av riksdagspensioneringen har alltså
tidigarelagt denna i vissa fall inträdande reduktion i förmånerna med två
år.

Problemet har huvudsakligen sin grund i att visstidspensionen inte är
pensionsgrundande inom ATP. Kommittén har sin uppmärksamhet riktad
på frågan. Det är emellertid inte möjligt att redovisa överväganden och
eventuella förslag i detta avseende innan kompensationsgraden för riksdagspensionen
för tiden efter 65 års ålder kunnat fastställas. Kommittén kommer
under sitt fortsatta arbete att behandla problemet med den nämnda
reduktionen.

Beträffande en speciell grupp före detta riksdagsledamöter kräves
emellertid redan nu särskilda överväganden. Flär avses sådana ledamöter
som vid ikraftträdandet av de nya åldersgränserna den 1 juli 1976 uppbär
visstidspension. Även i fråga om dessa bör i princip rätten till 65-procentskompensation upphöra vid 65 års ålder. En motsatt ordning skulle ju
innebära att de under två levnadsår skulle komma att uppbära "dubbla”
pensioner, något som uppenbarligen aldrig varit avsett. Emellertid kommer i
sådana fall då summan av folkpension, ATP och ålderspension från
riksdagspensioneringen blir lägre än visstidspensionen en minskning av

KU 1981/82:8

förmånerna att inträda vid 65 års ålder. En sådan reduktion har vederbörande
i många fall inte haft anledning att räkna med. Tvärtom anser han sig
väl tillförsäkrad visstidspensionens nivå fram till 67-årsdagen. För att komma
till rätta med detta problem föreslår kommittén regler av innebörd att i fall då
visstidspension börjat utgå före den 1 juli 1976 och de sammanlagda
ålderspensionsförmånerna blir lägre än visstidspensionen utfyllnad av
förmånerna upp till visstidspensionens nivå skall ske fram till dess
vederbörande uppnått 67 års ålder. Sådana regler föreslås för visstidspensionärer
både enligt den nu gällande ersättningsstadgan och enligt 1941 års
stadga.

Förvaltningsstyrelsen instämde i de av kommittén framlagda förslagen och
framlade dem för riksdagen (Förs. 1975/76:22).

Konstitutionsutskottet tillstyrkte enhälligt kommitténs och förvaltningsstyrelsens
förslag med följande motivering (KU 1975/76:52):

Förvaltningsstyrelsens förslag tar sikte på att anpassa de för riksdagens
ledamöter utgående pensionsförmånerna till den fr. o. m. den 1 juli 1976
beslutade sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 år inom den allmänna
försäkringen. Eftersom pensionsförmånerna enligt ersättningsstadgan för
riksdagens ledamöter är att anse som en komplettering till de förmåner som
erhålls från den allmänna pensioneringen, varvid samordningen mellan de
båda slagen av pension är löst enligt det s. k. nettosamordningssystemet,
måste ifrågavarande bestämmelser i 17 och 18 §§ ersättningsstadgan nu
ändras så att inte i vissa fall ”dubbla” pensioner kommer att utgå fr. o. m.
den 1 juli 1976. Vidare erfordras vissa övergångsbestämmelser som
tillgodoser att i de fall då visstidspension har börjat utgå före den 1 juli 1976
och de sammanlagda ålderspensionsförmånerna skulle bli lägre än visstidspensionen
en utfyllnad av förmånerna görs upp till visstidspensionens nivå
fram till dess vederbörande har fyllt 67 år. Sådana regler har föreslagits för
visstidspensionärer både enligt den nu gällande ersättningsstadgan och enligt
1941 års stadga.

Riksdagen följde utskottet.

I lagen (1976:387) om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter intogs i överensstämmelse med kommitténs förslag
följande ikraftträdandebestämmelser:

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

2. Äldre bestämmelser skall dock alltjämt äga tillämpning i fråga om
visstidspension som börjat utgå vid denna tidpunkt. Sammanträffar i sådant
fall visstidspension fr. o. m. den månad under vilken pensionstagaren fyller
65 år med rätt till folkpension eller tilläggspension i form av ålderspension
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring minskas visstidspensionen med
summan av den vid varje tidpunkt gällande folkpensionen och tilläggspensionen.
Folkpensionen och tilläggspensionen skall därvid alltid anses ha den
storlek den skulle ha haft om den börjat utgå den månad pensionstagaren
fyller 65 år.

3. Sammanträffar visstidspension som utgår enligt stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
fr. o. m. den månad under vilken pensionstagaren fyller 65 år med rätt till
folkpension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring minskas visstids -

KU 1981/82:8

pensionen med summan av den vid varje tidpunkt gällande folkpensionen
och tilläggspensionen. Folkpensionen och tilläggspensionen skall därvid
alltid anses ha den storlek den skulle ha haft om den börjat utgå den månad
pensionstagaren fyller 65 år.

Utskottet

I motionen begärs att bestämmelserna om visstidspension i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter ändras på ett sådant sätt att det
klarläggs att visstidspension i princip inte skall kunna utgå efter uppnådda 65
års ålder.

Visstidspensionens syfte har alltsedan den infördes 1968 varit att
komplettera pensionsförmånerna från den allmänna försäkringen genom
pensionsutbetalningar under tiden från avgången ur riksdagen fram till den
tidpunkt då ålderspensionen från den allmänna försäkringen normalt
utfaller. Visstidspensionen har därför aldrig varit avsedd att utgå längre än
till dess pensionsåldern uppnåttsi den allmänna försäkringen. Denna ålder
var före den 1 juli 1976 67 år och är därefter 65 år.

Som framgår av den i reciten lämnade redogörelsen innebär ersättningsstadgans
bestämmelser sedan den 1 juli 1976 att visstidspensionen inte utgår
efter uppnådda 65 år. Från denna princip gäller de undantag som regleras i
ikraftträdandebestämmelserna till lagen (1976:387) om ändring i ersättningsstadgan.
Dessa innebär att om visstidspension har börjat utgå före den 1 juli
1976 rätten till visstidspension i princip kvarstår till 67 års ålder. Visstidspensionen
skall dock i dessa fall samordnas med folkpension och ålderspension
i den allmänna försäkringen fr. o. m. den månad under vilken
pensionstagaren fyller 65 år. Samordningen skall ske på visstidspensionssidan
genom att visstidspensionen minskas med de angivna förmånerna och i
förekommande fall inte alls utgår. Då de belopp som utgår från den allmänna
försäkringen som regel överstiger visstidspensionens belopp, innebär denna
genom lag 1976 beslutade samordning att någon utbetalning av visstidspension
från riksdagspensioneringen endast undantagsvis är aktuell efter det
pensionstagaren uppnått 65 års ålder.

Genom samordningssystemet i övergångsfallen undviks en aldrig avsedd
och utifrån pensionsreglernas syfte omotiverad utbetalning av i princip
dubbla pensionsbelopp. Samtidigt garanterar systemet att pensionstagarna
fullt ut bibehåller det skydd för en viss inkomststandard som de enligt äldre
bestämmelser kan ha haft anledning att räkna med fram till 67 års ålder.
Samordningssystemet utgör enligt utskottets mening den lämpligaste avvägningen
mellan de olika intressen som är aktuella i dessa fall. Någon saklig
ändring i detta hänseende bör därför inte nu göras.

Punkterna 2 och 3 i ikraftträdandebestämmelserna till lagen (1976:387) om
ändring i ersättningsstadgan är komprimerade och tekniskt komplicerade.
Innebörden av bestämmelserna framgår dock klart av utformningen. Med

KU 1981/82:8

hänsyn härtill och till vad utskottet anfört i det föregående är det enligt
utskottets mening inte behövligt att i förtydligande syfte ändra dessa
bestämmelser.

Utskottet föreslår att motionen förklaras besvarad med utskottets yttrande
i ärendet.

Utskottet hemställer sålunda

att riksdagen förklarar motion 1980/81:1114 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 27 oktober 1981

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Torkel Lindahl (fp),
Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Kurt Ove
Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys* (fp),Kerstin Nilsson
(s), Britta Hammarbacken* (c) och Lars-Erik Lövdén* (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

GOTAB 69692 Stockholm 1981