KU 1981/82:3
Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:3
om vissa tryckfrihetsfrågor m. m.
I detta betänkande behandlas motionerna
1980/81:494 angående jurysystemet i tryckfrihetsmål,
1980/81:648 angående åtgärder mot publicitetsskador,
1980/81:656 angående ansvar för radio- och TV-program samt
1980/81:864 angående förbud mot narkotikareklam.
1. Jurysystemet i tryckfrihetsmål
Motionen
I motion 1980/81:494 av Mårten Werner (m) yrkas, att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av tryckfrihetsförordningen att
jurysystemet avskaffas och tryckfrihetsmålen behandlas enligt för brottmål
gällande regler. I motionen påtalas att en jury i tryckfrihetsmål inte behöver
motivera sina ställningstaganden och att juryns friande dom inte får
överklagas. Enligt motionen finns det inga skäl för att inte den väl
fungerande rättegångsordningen i vanliga brottmål med juristdomare och
nämnd inte skulle kunna användas också i tryckfrihetsmål. Behovet av ett
obundet lekmannainflytande skulle bli lika väl tillgodosett som med ett
jurysystem. Snarare kan det enligt motionen finnas risk för att godtycke och
ovidkommande (t. ex. politiska) hänsyn kan komma att styra ett juryutslag
eftersom detta inte behöver motiveras och jurymedlemmarna inte kan göras
ansvariga.
Gällande rätt m. rn.
Rättegångsordningen i tryckfrihetsmål är reglerade i 12 kap. TF. För radio
och TV finns motsvarande regler i radioansvarighetslagen. Regelsystemet
innebär i huvudsak följande: Behörig domstol i mål om tryckfrihetsmål är
vanligen tingsrätten i residensstad. Mål om yttrandefrihetsbrott enligt
radioansvarighetslagen skall normalt upptas av Stockholms tingsrätt. Frågan
om en skrifts resp. ett radio- eller TV-programs brottslighet skall prövas av
en jury med nio medlemmar, såvida parterna inte har enats om att hänskjuta
frågan direkt till rättens prövning. För ett fällande utslag krävs att minst sex
jurymedlemmar är ense om detta. Annars skall den tilltalade frikännas.
Juryn skall inte motivera sitt ställningstagande. Flar däremot juryn meddelat
ett fällande utslag skall också rätten pröva om brott föreligger. Rätten har
därvid möjlighet att frikänna den tilltalade eller att hänföra brottet under en
1 Riksdagen 1981/82. 4 sami. Nr 3
KU 1981/82:3
mildare straffbestämmelse än den som juryn har ansett tillämplig. En dom
som grundas på juryns friande utslag kan inte överklagas.
Den s. k. massmedieutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande Massmediegrundlag
(SOU 1975:49) att rättegången i yttrandefrihetsmål skulle bli
föremål för en genomgripande förändring. Förslaget gick bl. a. ut på att
yttrandefrihetsmål i första instans skulle handläggas av en enda, för hela riket
gemensam, yttrandefrihetsdomstol. Förslaget ledde inte till lagstiftning utan
i stället fick den år 1977 tillkallade yttrandefrihetsutredningen till uppgift att
ytterligare överväga frågan om rättegången i yttrandefrihetsmål. 1 direktiven
till denna utredning (1977:71) framhölls att frågan om en central yttrandefrihetsdomstol
inte längre var aktuell. I direktiven uttalas vidare i frågan:
Det rättsliga förfarandet i yttrandefrihetsmål bör självfallet vara så
utformat att yttrandefrihetsintressena tillgodoses i största möjliga utsträckning.
Samtidigt är det ett allmänt intresse att den enskilde medborgarens
integritet tryggas. Den nuvarande ordningen att ett särskilt rättegångsförfarande
skall gälla i tryckfrihetsmål har allmänt ansetts vara ett mycket
väsentligt moment i det skydd för yttrandefriheten som TF bereder. En
naturlig utgångspunkt för den nya kommitténs arbete bör således vara att ett
särskilt rättegångssystem skall gälla, åtminstone för alla de viktigare
mediernas del. Det är på detta område av synnerlig vikt att det allmänna
lekmannainflytandet får spela en avgörande roll när det gäller att bedöma om
ett yttrande överskrider gränsen för vad som är tillåtet eller ej. Den
nuvarande instruktionen i 1 kap. 4 § TF bör självfallet också i fortsättningen
utgöra den principiella grundvalen för avgöranden i yttrandefrihetsmål.
Vid sitt arbete beträffande rättegångsförfarandet bör utredningen beakta,
att 1976 års partiella reform av TF, vid vilken den nuvarande rättegångsordningen
tills vidare i princip behölls, i själva verket innebar att juryns uppgifter
provisoriskt vidgades. Den samordning på det processuella planet som
åstadkoms i fråga om ingripanden mot tryckfrihetsbrott och ingripanden mot
de straffbara formerna av meddelande och anskaffande av uppgifter innebar
nämligen att det rättsliga förfarandet i båda dessa fall fr. o. m. år 1978
regelmässigt kommer att få formen av tryckfrihetsmål. Denna ordning kan ge
upphov till vissa komplikationer, vilka kan bli än mer framträdande ju större
omfattningen kommande yttrandefrihetsgrundlagges. Man kan här särskilt
peka på att det särskilda rättegångsförfarandet med jury enligt 1976 års
reform ju skall tillämpas också beträffande rena bevisfrågor, t. ex. om vem
som i det särskilda fallet är ansvarig såsom meddelare för en uppgift och om
vilken uppgift som har lämnats. Prövningen av sådana bevisfrågor kommer
att få särskilt stor betydelse i mål om missbruk av yttrandefriheten genom
yttranden i sådana medier för vilka principen om särskild ansvarig inte kan
göras tillämplig. En tänkbar lösning är att rätten i vanlig ordning skulle
avgöra vilket yttrande eller vilken uppgift som skall prövas och att därefter på
jury skulle ankomma att pröva om yttrandet eller uppgiften innefattar brott
enligt yttrandefrihetsgrundlagen eller ej.
Yttrandefrihetsutredningen tog i sitt betänkande Grundlagsskyddad
yttrandefrihet upp frågan om rättegångsordningen i tryckfrihetsmål och fann
att jurysystemet borde behållas men att det processuella systemet i övrigt
kunde behöva modifieras i flera avseenden bl. a. för att förbättra skyddet för
KU 1981/82:3
3
den enskildes integritet (SOU 1979:49 s. 88 ff.).
Yttrandefrihetsutredningen väntas avsluta sitt arbete under år 1982.
2. Åtgärder mot publicitetsskador
Motionen
I motion 1980/81:648 av Filip Fridolfsson m. fl. (m och c) hemställs, att
riksdagen hos regeringen anhåller om tilläggsdirektiv till yttrandefrihetsutredningen
angående förslag till lagfäst rätt till beriktigande.
I motionen framhålls att det i avtalen mellan regeringen och programföretagen
inom radio och TV finns en skyldighet för programföretagen att
sända beriktigande och genmälen men att någon motsvarande skyldighet inte
finns för pressens vidkommande. Den som blivit utsatt för publicitetsskador
kan därför endast förlita sig på pressetiska regler. Det framhålls i motionen
att ett lagstadgat skydd mot publicitetsskador redan finns i Danmark,
Finland och Norge.
Bestämmelser i svensk rätt av betydelse för den personliga integriteten
m. m.
Några allmänna rättsregler om integritetsskydd finns inte i svensk rätt.
Däremot finns det inom skilda rättsområden rättsregler som i olika
avseenden ger integritetsskydd, t. ex. reglerna om förtal i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen, sekretesslagens regler om sekretesskydd för uppgifter
som rör enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, brottsbalkens
regler om straff för brytande av post- eller telehemlighet. Ett annat
exempel är lagstiftningen om namn och bild i reklam (SFS 1978:800). Lagen
innehåller bl. a. ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring använda
framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke.
Vidare bör nämnas 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen där det bl. a.
stadgas, att det allmänna skall värna om den enskildes privatliv och
familjeliv.
För pressen samt radio och TV har Publicistklubben, Svenska journalistförbundet
och Svenska tidningsutgivareföreningen tillsammans utfärdat
Etiska regler för press, radio och TV. Sveriges Radio har anslutit sig till
reglerna i den utsträckning de kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och
företagets avtal med staten. De etiska reglerna består av tre delar, nämligen
publicitetsregler, yrkesregler och regler för redaktionell reklam. Av intresse
för den i motionen aktualiserade frågan är dels uttalanden om att man bör ge
plats för bemötande, dels anmaningar att respektera den personliga
integriteten och att vara varsam med bilder. Frågan om efterlevnaden av de
etiska reglerna handhas, såvitt avser pressen, i första hand av Pressens
opinionsnämnd och av Pressens ombudsman. Beträffande radio och TV kan
KU 1981/82:3
4
nämnas att de etiska reglernas uppmaning att respektera den personliga
integriteten skrivits in i avtalen mellan regeringen och de s. k. programföretagen.
Radionämnden skall övervaka att programföretagen utövar sin
sändningsrätt i överensstämmelse med radiolagen och avtalen.
Integritetsskyddskommittén som tillsattes år 1966 avslutade år 1980 sitt
arbete med betänkandet Privatlivets helgd (SOU 1980:8), som behandlar de
problem som är förenade med intrång i privatlivet genom användning och
spridning av integritetskränkande material. Betänkandet var inte enhälligt.
Av kommitténs åtta ledamöter ansåg fyra att den enskildes privatliv skyddas
tillräckligt genom pressens egen självsanering inom den nuvarande organisationens
ram, medan tre jämte utredningens expert förordade lagstiftning.
En ledamot ville att den s. k. självsaneringen skulle kompletteras med en
möjlighet för den enskilde att få ersättning. Efter remissbehandling beslöt
regeringen den 26 februari 1981 att överlämna betänkandet till yttrandefrihetsutredningen
för att ”beaktas vid uppdragets fullgörande”.
3. Ansvar för radio- och TV-program
Motionen
I motion 1980/81:656 av Erik Olsson (m) och Tore Nilsson (m) hemställs,
att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning om ansvarsfördelning vid
programutbuden i radio och TV.
Enligt motionen finns det många som anser att varje program i radio och
TV bör inledas och avslutas med en uppgift om vem som är ansvarig för
programmet. Den person som är ansvarig skall, anförs det i motionen, kunna
svara inför allmänheten och/eller radionämnden i fall då anmärkning eller
fråga förekommer. Liksom en tidning uppger ansvarig utgivare bör vart
program ha en utgivare som står för det som visats eller sagts och som kan
kritiseras om någonting framställs oriktigt och t. ex. kränker en människas
integritet. Det skulle enligt motionen inte strida mot radioavtalet att
riksdagen, som är svenska folkets ombud och bevakar dess intressen,
kompletterar de gällande bestämmelserna med en paragraf eller gör ett
uttalande om personligt ansvar för de olika programpunkterna. En utredning
om detta bör enligt motionen komma till stånd.
Gällande rätt
Enligt radioansvarighetslagen (1966:756) skall för varje radioprogram,
dvs. ljudradio- och televisionsprogram, finnas en programutgivare, förordnad
av programföretagets chef eller annan tjänsteman hos programföretaget
enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. Programutgivaren är
enligt huvudregeln ansvarig för yttrandefrihetsbrott i de radioprogram som
hans förordnande omfattar. För direktsända program kan förordnas att den
KU 1981/82:3
5
som framträder i programmet själv skall bära ansvaret för eventuellt
yttrandefrihetsbrott. Uppgift om vem som är programutgivare skall före
sändningen av ett program antecknas i ett register som förs av programföretaget
och som är tillgängligt för allmänheten.
Som framgår av det föregående avser programutgivarens ansvar endast
yttrandefrihetsbrott. För granskning av radioprogrammens överensstämmelse
med radiolagen och med de närmare bestämmelser om programverksamheten
som har tagits in i avtal mellan regeringen och företaget finns
radionämnden. Nämndens granskning avser programföretaget som sådant
och inte den enskilde programutgivaren.
Slutligen kan nämnas att rätten till skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott
regleras i radioansvarighetslagen. Möjligheterna till skadestånd i
andra fall följer av bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207).
Yttrandefrihetsutredningens direktiv omfattar självfallet också ansvarsfrågor.
4. Förbud mot narkotikareklam
Motionen
I motion 1980/81:864 av Catarina Rönnung m. fl. (s) hemställs, att
riksdagen begär att regeringen ger tilläggsdirektiv till yttrandefrihetsutredningen
att utreda möjligheterna att genom lagstiftning förhindra tidningar att
införa betald reklam för narkotika och i texten propagera för hasch och
kokain.
I motionen påstås att bl. a. i Sverige säljs tidningen High Times som har
både betald reklam för hasch och textreklam. Det huvudsakliga innehållet i
tidningen är enligt motionen propaganda för hasch. Tidningen vänder sig i
stor utsträckning till ungdom.
Gällande rätt m. m.
En ändring i tryckfrihetsförordningen, som trädde i kraft 1974, möjliggjorde
lagstiftning mot kommersiell annons för alkoholhaltiga drycker och
tobaksvaror. Genom senare lagstiftning har rätten att göra reklam för
alkoholdrycker och tobaksvaror starkt beskurits. Enligt lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker är kommersiell
annonsering i skrift på vilken TF är tillämplig och som är jämförbar med
periodisk skrift inte tillåten vid marknadsföring av sprit, vin och starköl.
Beträffande tobaksvaror finns inte ett motsvarande förbud. Lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror
innehåller dock vissa föreskrifter om kommersiella annonsers utformning.
Som framgår av det föregående är undantagsregeln i 1 kap. 9 § TF
angående kommersiella annonser begränsad till marknadsföring för alkohol
-
KU 1981/82:3
6
haltiga drycker och tobak.
Reglerna om utrikes tryckta skrifter finns i 13 kap. TF. Kortfattat uttryckt
gäller i väsentliga avseenden samma regler som för här i landet tryckta
skrifter, dock att ansvaret i stället i allmänhet faller på den som låtit utlämna
skriften för spridning inom riket.
Yttrandefrihetsutredningen skall enligt sina direktiv även behandla frågan
om reklam. I detta hänseende anförs följande i direktiven:
Det blir en viktig uppgift för kommittén att ange hur gränsen skall dras
kring den kategori av yttranden som skall ha det särskilda skydd mot
ansvarspåföljd som den nya grundlagen erbjuder. Såvitt gäller kommersiella
yttranden måste den härvid beakta såväl önskemålet att grundlagen inte
lägger hinder i vägen för åtgärder i konsumenternas intresse som den
omständigheten att också kommersiella yttranden i vissa fall kan betraktas
som ett inslag i opinionsbildningen i samhället. Här måste också vägas in
önskemål att kunna reglera den kommersiella annonseringen i vanlig lag i
andra hänseenden än sådana som direkt gäller konsumentintressena. I detta
sammanhang kan erinras om integritetsskyddsutredningens förslag till
straffrättslig reglering av användning av annans bild eller namn i reklam
(SOU 1976:48) och om det uppdrag som har lämnats till jämställdhetskommittén
(Ju 1976:08) att utreda frågan om möjligheterna att - som ett led i de
allmänna strävandena att motarbeta könsdiskriminering - skapa förutsättningar
för ingripanden mot könsdiskriminerande reklam.
Enligt vad som inhämtats från yttrandefrihetsutredningens kansli arbetar
utredningen med frågan om förbud mot viss reklam, omfattande bl. a.
narkotikareklam.
Utskottet
Motionerna behandlar ämnen med anknytning till det arbete som pågår
inom den år 1977 tillsatta yttrandefrihetsutredningen. Jurysystemet i
tryckfrihetsmål (494), frågan om ansvar för yttranden i olika massmedier
(656) och reklamfrågan (864) omfattas av de ursprungliga utredningsdirektiven.
Utredningen arbetar enligt vad utskottet inhämtat med frågan om
förbud mot viss reklam, däribland mot reklam för narkotika. Utredningens
slutbetänkande beräknas föreligga år 1982.
Det problem som tas upp i motion 648 - åtgärder mot publicitetsskador -har nyligen blivit föremål för utredning i integritetsskyddskommittén, vars
betänkande Privatlivets helgd (SOU 1980:8) av regeringen efter remissbehandling
överlämnats till yttrandefrihetsutredningen ”för att beaktas vid
uppdragets fullgörande”. Kravet i motionen om tilläggsdirektiv till yttrandefrihetsutredningen
är därför redan tillgodosett. Utskottet vill tillägga att
det med hänsyn till det omfattande utredningsmaterial som ställts till
yttrandefrihetsutredningens förfogande kan förutsättas att denna viktiga
fråga kommer att bli särskilt ingående belyst i yttrandefrihetsutredningens
slutbetänkande.
KU 1981/82:3
7
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte påkallat med några
särskilda initiativ från riksdagens sida med anledning av motionerna.
Utskottet hemställer
att riksdagen
1. avslår motion 1980/81:494,
2. avslår motion 1980/81:648,
3. avslår motion 1980/81:656,
4. avslår motion 1980/81:864.
Stockholm den 23 september 1981
På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON
Närvarande: Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Torkel Lindahl (fp),
Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Kurt Ove
Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin Nilsson (s),
Sture Thun (s) och Annika Öhrström (c).