KU 1981/82:24
Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:24
angående hets mot folkgrupp (prop. 1981/82:58)
I detta betänkande behandlas proposition 1981/82:58 såvitt den hänvisats
till konstitutionsutskottet och följdmotionerna 1981/82:146 av Hilding
Johansson m. fl. (s) och 1981/82:148 av Lars Werner m. fl. (vpk), den
sistnämnda i viss del, samt den under den allmänna motionstiden 1981 väckta
motionen 1980/81:841 av Hilding Johansson m. fl. (s). Övriga delar av
propositionen behandlas av justitieutskottet.
Propositionens hemställan
I den del av propositionen som hänvisats till konstitutionsutskottet föreslås
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till ändring av 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen (TF).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag som syftar till att stärka skyddet för
invandrare mot diskriminerande behandling. Sålunda föreslås beträffande
brottet hets mot folkgrupp en ändring som är avsedd att klargöra att inte bara
särskilda etniska grupper skall skyddas utan även kollektiv av sådana
grupper, t. ex. invandrare i Sverige. Vidare ändras brottsbeskrivningen på
sätt som enligt propositionen skall vara ägnat att ge ett klarare uttryck för det
straffbara området och säkerställa att den allmänna debatten i hithörande
frågor, t. ex. rörande invandringen i Sverige och invandrarnas levnadsförhållanden,
inte skall hindras. Det framhålls särskilt att ändringen i denna del
inte skall leda till att enskilda folkgrupper får ett sämre skydd än de har i
dag.
Grundlagsförslaget liksom övriga i propositionen framlagda lagförslag
föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.
Motionernas hemställan
I motion 1980/81:841 av Hilding Johansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen så ändrar 7 kap. 4 § 8. tryckfrihetsförordningen att även invandrare
i allmänhet kommer att åtnjuta skydd enligt denna bestämmelse.
I motion 1981/82:146 av Hilding Johansson m. fl. (s) hemställs
1. att riksdagen med anledning av propositionen antar följande nya
lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen:
1 Riksdagen 1981/82. 4 sami. Nr 24
KU 1981/82:24
2
7 kap.
4 §
Med beaktande (= propositionen) eller påstående.
8. hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse;
9. förtal (= propositionen) är försvarlig.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om yttrandefrihetsutredningens fortsatta arbete.
I den del av motion 1981/82:148 av Lars Werner m. fl. (vpk) som hänvisats
till konstitutionsutskottet hemställs att riksdagen beslutar att anta följande
förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 §:
7 kap.
4 §
Med beaktande av rykte eller påstående;
8. hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning pä ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse;
9. förtal, varigenom någon omständigheterna är försvarlig.
Beträffande motiveringarna hänvisas till motionerna.
Frågans tidigare behandling
Den senaste ändringen av de aktuella bestämmelserna om hets mot
folkgrupp gjordes 1970 (prop. 1970:87, KU 1970:31 och 1 LU 1970:41).
Ändringsförslagen samordnades med ett förslag till riksdagen om att
godkänna en av Förenta nationernas generalförsamling den 21 december
1965 antagen konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Den tidigare bestämmelsen i TF hade - liksom det däremot svarande
straffstadgandet i brottsbalken - avsett hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. I båda utskotten
behandlades motioner, vari yrkades bibehållande av den ursprungliga
formuleringen vad gällde brottsrekvisiten hot, förtal eller smädelse.
Utskottsmajoriteterna gick på propositionens förslag medan minoriteterna
reserverade sig till förmån för motionerna. Första lagutskottet motiverade
sitt ställningstagande på följande sätt:
I övrigt har emellertid motionärerna motsatt sig en utvidgning av det
straffbara området; det bör vara begränsat till - förutom hot - förtal och
smädelse. Enligt utskottets mening bör emellertid även andra handlingar än
dem som nu omfattas av straffbudet för hets mot folkgrupp föras in under
detta. Det i propositionen upptagna rekvisitet att meddelandet skall ge
KU 1981/82:24
3
uttryck för missaktning för folkgrupp av visst slag tillgodoser bättre
konventionens krav än den nuvarande lagstiftningen. Oavsett vilket uttryck
som väljs för att bestämma den brottsliga gärningen kan dock självfallet
gränsdragningssvårigheter uppstå. Beträffande de av lagrådet anförda
synpunkterna av innebörd att den av departementschefen förordade
utvidgningen av området för den brottsliga gärningen skulle kunna innebära
inskränkning i yttrandefriheten vill utskottet ansluta sig till vad departementschefen
uttalat om att hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten
inte bör kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning
för en hel folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av
denna anledning skulle vara mindervärdig. I enlighet med det anförda
biträder utskottet departementschefens förslag även i fråga om bestämningen
av den brottsliga gärningen. Utskottet vill emellertid framhålla, att
begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Härunder bör
sålunda inte innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande
natur utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet
överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande
folkgruppen i fråga.
Under utskottsbehandlingen har aktualiserats frågan vilka konsekvenser
den här aktuella lagstiftningen får på det litterära och konstnärliga området.
Denna fråga har berörts i motionerna 1:1124 och 11:1320. Utskottet - som
inte har att yttra sig i frågor som gäller tryckfrihetsförordningen - vill med
anledning härav peka på att konstnärliga framställningar av vitt skiftande
slag får en alltmer framträdande plats då det gäller att ge uttryck åt politiska
värderingar. Dessa innebär i sin tur ofta att man angriper och förlöjligar olika
grupper som man ogillar. Enligt förslaget i propositionen, till vilket utskottet
anslutit sig, är skyddet mot förlöjligande enligt det aktuella lagrummet
långtgående. Då förlöjligandet har sin grund uteslutande i folkgruppens ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse kan det inte
råda någon tvekan om bedömningen. I sådana fall, där det av utredningen
framgår att det främst är åsikterna hos de personer, som ingår i folkgruppen,
som förlöjligas, torde det ofta finnas fog för antagande att det inte föreligger
uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då inte komma i
fråga.
Konstitutionsutskottet instämde i första lagutskottets bedömningar samt
anförde för egen del följande:
I likhet med departementschefen anser utskottet att motsvarande ändring
av brottsbeskrivningen för hets mot folkgrupp bör göras i tryckfrihetsförordningen.
Intresset av att kunna ingripa mot sådana förkastliga företeelser som
hets mot folkgrupp även i den vidgade omfattning som följer av den
föreslagna ändringen av brottsbalksbestämmelsen är - som departementschefen
framhåller - så starkt att hänsynen till tryckfriheten bör vika på denna
punkt. Vad gäller tillämpningen bör - förutom vad som i första lagutskottets
utlåtande anförts, bl. a. om att begreppet missaktning bör tolkas med viss
försiktighet och att det för straffbarhet städse krävs uppsåt att missakta
folkgruppen som sådan - erinras om att av de allmänna grunderna för
tryckfrihetsrätten följer att alltid framställningens egentliga syfte skall
uppmärksammas och i tvivelsmåi hellre skall frias än fällas (1 kap. 4 § första
stycket tryckfrihetsförordningen). Det finns därför enligt utskottets mening
inte anledning att befara att den i propositionen föreslagna utvidgningen av
1* Riksdagen 1981182. 4 sami. Nr 24
KU 1981/82:24
4
det enligt tryckfrihetsförordningen straffbara området skall otillbörligt
beskära den litterära och konstnärliga friheten.
Minoriteten i första lagutskottet, 3 fp, 2 m och 3 c, ansåg att utskottet i
stället bort anföra följande:
Enligt utskottets mening har lagrådet främst genom ovan återgivna
uttalanden på ett övertygande sätt visat på de svagheter som vidlåder den av
Kungl. Maj:t föreslagna bestämningen av det straffbara området för brottet
hets mot folkgrupp. Utskottet vill för sin del understryka att det i lagtexten
införda rekvisitet uttrycka missaktning för viss folkgrupp är ytterst allmänt
till sitt innehåll och att de uttalanden som görs i propositionen för att närmare
precisera innebörden inte är ägnade att klargöra vilka fall som åsyftas;
departementschefens uttalanden innebär att meddelanden kan vara nedsättande
eller förnedrande för en viss folkgrupp utan att de fördenskull skall
anses ge uttryck för missaktning, nämligen om meddelandena inte överskrider
gränsen för saklig och vederhäftig diskussion om frågor beträffande
folkgruppen. En sådan tolkning av begreppet uttrycka missaktning står inte i
överensstämmelse med normalt språkbruk och skulle uppenbarligen medföra
ytterst svåra avgränsningsproblem vid den praktiska tillämpningen.
Departementschefen medger också att den föreslagna utvidgningen av det
straffbara området kan medföra vissa svårigheter vid gränsdragningen
mellan tillåten, sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller
meddelanden. Utskottet anser - i överensstämmelse med vad som förordas
såväl av kommittén och lagrådet som av motionärerna - att den straffbara
gärningen bör bestämmas till att avse liksom för närvarande - förutom hot -förtal och smädelse. Med utskottets lagtext når man den fördelen att
lagrummet får ett mer preciserat innehåll och att det därigenom i avsevärt
mindre grad än med lagtexten i propositionens förslag överlåtes till
rättstillämpningen att bestämma lagens innehåll.
Minoriteten i konstitutionsutskottet anslöt sig till denna reservation (4 fp,
3 m och 3 c).
Utskottet
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken avsedda att förstärka skyddet för invandrare mot diskriminerande
behandling. Den viktigaste ändringen är att den krets av människor
som skall skyddas utvidgas i förhållande till gällande rätt. Bakgrunden härtill
är att det i rättstillämpningen hävdats att en folkgrupp av ett bestämt
nationellt eller etniskt ursprung måste vara åtminstone indirekt utpekad för
att de hittills gällande bestämmelserna i TF och brottsbalken skulle vara
tillämpliga och att ett allmänt angrepp mot invandrare i Sverige därför inte är
straffbart.
Utskottet instämmer i de överväganden som ligger bakom den föreslagna
utvidgningen av den skyddade kretsen av människor. Det kan enligt
utskottets mening inte betraktas som ett från yttrandefrihetssynpunkt
skyddsvärt intresse att tillåta skymfande angrepp på invandrare i allmänhet.
KU 1981/82:24
5
Som framhölls i propositionen har det praktiska behovet av sanktionsmöjligheter
mot sådana angrepp ökat. Utskottet godtar således propositionens
förslag i vad avser utvidgning av den skyddade kretsen av människor.
Härmed är yrkandet i motion 1980/81:841 tillgodosett.
Enligt gällande rätt beskrivs den brottsliga handlingen som ”hot mot eller
missaktning för folkgrupp” etc. I propositionen föreslås att ordet missaktning
byts ut mot ordet förakt. Detta motiveras i första hand med att ordet
förakt språkligt bättre markerar det straffvärda området och därmed
motverkar risken för en faktisk begränsning av utrymmet för en allmän
debatt.
I motionerna 146 av Hilding Johansson m. fl. (s) och 148 av Lars Werner
m. fl. (vpk) yrkas att ordet missaktning skall stå kvar. I båda motionerna
pekas på risken att ”förakt” som brottsrekvisit kan medföra ett sämre skydd
för de folkgrupper som avses med straffbestämmelsen. Enligt den socialdemokratiska
motionen bör frågan studeras ytterligare av yttrandefrihetsutredningen.
Ifrågavarande stadganden i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken fick
sin nuvarande lydelse genom lagändringar vid 1970 och 1971 års riksdagar.
Dessförinnan hade brottsbeskrivningen gällt ”hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse”.
Frågan om att i stället för ”förtal” eller ”smädelse” införa ”missaktning”
som brottsrekvisit var inte okontroversiell i riksdagen. I både konstitutionsutskottet
och första lagutskottet (KU 1970:31,1LU 1970:41) reserverade sig
representanter för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
för att bibehålla - förutom hot - förtal och smädelse som beskrivning av den
straffbara gärningen. Den kritik som de i första hand riktade mot ordet
missaktning var att det var ytterst allmänt till sitt innehåll och skulle leda till
svåra avgränsningsproblem vid den praktiska tillämpningen.
Från de intressen utskottet har att företräda är det naturligt att framhålla
att bestämmelser som straffbelägger nedsättande behandling av olika
folkgrupper inte får hindra en allmän debatt om sådana grupper. Som
framhålls i propositionen är det inte minst viktigt att det finns utrymme för en
debatt om invandrarfrågor. Utan tvivel måste man därvid tolerera att det
ibland ges uttryck för åsikter som inte överensstämmer med i vårt samhälle
allmänt accepterade värderingar. Detta leder naturligtvis till att gränsen mot
det straffbara området någon gång kan bli svår att dra. Komplikationer av
detta slag kan knappast helt undvikas hur det straffbara området än beskrivs.
I de flesta fall torde det dock redan p. g. a. det sammanhang vari yttrandet
fällts stå klart hur det skall bedömas från straffrättslig synpunkt.
Det är enligt utskottets mening tänkbart, att propositionens förslag att
bryta ut ordet missaktning mot förakt skulle vara ägnat att bättre tillgodose
kravet på utrymme för en fri debatt. Det kan således hävdas att ordet förakt
som brottsbeskrivning skulle innebära en bättre språklig precisering och att
lagtexten därmed skulle vinna i klarhet. Vad som egentligen avses med den
KU 1981/82:24
6
föreslagna ändringen är emellertid inte helt klart. Uttalanden i propositionen
liksom den diskussion som förts i bl. a. vissa invandrarkretsar visar på sådana
oklarheter att utskottet är tveksamt till att nu genomföra de föreslagna
ändringarna. Utskottet förordar därför att frågan blir föremål för ytterligare
överväganden inom yttrandefrihetsutredningen. Det fortsatta utredningsarbetet
bör enligt utskottets mening ha till utgångspunkt att söka finna en
utformning av stadgandet som bättre svarar mot de skilda uttalanden som
gjordes i 1970 års lagstiftningsärende. Utskottet vill härvid särskilt fästa
uppmärksamheten på första lagutskottets uttalande att begreppet missaktning
måste tolkas med viss försiktighet och att det inte borde innefatta alla
uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur utan att för straffbarhet
borde krävas att uttalandet fullt klart överskrider gränsen för en saklig och
vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. Utskottet framhöll
också, att ett förlöjligande som har sin grund uteslutande i folkgruppens ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse tveklöst faller
under det straffbara området. I de fall där det främst är åsikterna hos de
personer som ingår i gruppen som förlöjligas torde det däremot ofta med fog
kunna antas att det inte föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan.
Konstitutionsutskottet instämde i första lagutskottets uttalanden samt
erinrade om att det för straffbarhet alltid krävs uppsåt att missakta
folkgruppen som sådan och att tryckfrihetsförordningen utgick från grundsatsen
att i tvivelsmål hellre fria än fälla.
Vid riksdagsbehandlingen 1970 anfördes också att andra uttryck bättre
skulle säkerställa yttrande- och tryckfriheten. Som en tänkbar lösning fördes
då fram att bibehålla hot, förtal eller smädelse som brottsrekvisit. Det kan
enligt utskottets mening finnas anledning att undersöka detta liksom
möjligheterna att på samma sätt som vid förtalsbrott uttryckligen i lagtexten
införa straffrihet för yttranden som med hänsyn till omständigheterna är
försvarliga. Yttrandefrihetsutredningen bör självfallet vara oförhindrad att
pröva även andra lösningar.
Vad utskottet nu uttalat om det fortsatta lagstiftningsarbetet bör ges
regeringen till känna. Yrkande 2 i motion 1981/82:146 får anses tillgodosett
härmed.
Utskottet lägger i bilaga 1 fram förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
i enlighet med den av utskottet i det föregående förordade
lösningen. Därmed är yrkande 1 i motion 1981/82:146 och yrkandet om
ändring i TF i motionen 1981/82:148 tillgodosedda.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:58 såvitt nu
är i fråga och med bifall till motionerna 1980/81:841, 1981/
82:146, yrkande 1, och 1981/82:148, såvitt nu är i fråga, som
vilande antar den i bilaga 1 som utskottets förslag rubricerade
lydelsen av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,
KU 1981/82:24
7
2. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:146, yrkande 2, ger
regeringen till känna vad utskottet uttalat om det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Stockholm den 25 mars 1982
På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ
Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Olle Svensson (s),
Per Unckel (m), Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m),
Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin
Nilsson (s), Britta Hammarbacken (c), Sture Thun (s), Jan Prytz (m) och Eric
Hägelmark (fp).
KU 1981/82:24
8
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen1 skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse
1 kap.
4§
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:
1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas
under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del
av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,
regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd
framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets
förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;
2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;
3. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av
statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda
framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets
förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;
4. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller
eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning,
någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats
krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till myteri,
trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider misströstan
bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning som är till
men för försvaret eller för folkförsöijningen eller, om riket är helt eller
delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer,
för motståndsverksamheten;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller
landssvek;
5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår
gärning som avses under 4;
6. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet;
7. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i
krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning,
någon sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
1 Omtryckt 1979:936.
KU 1981/82:24
9
Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse
att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller
låter framkomma sådant rykte eller påstående;
8. hot mot eller missaktning för
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller med viss trosbekännelse;
-
8. hot mot eller missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse;
-
9. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta
denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften
var sann eller att han hade skälig grund för den;
10. förtal av avliden, om gärning som avses under 9 är sårande för de
efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den
avlidne;
11. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom;
eller
12. barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk
bild med uppsåt att bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.