Juli 1981/82:9

Justitieutskottets betänkande
1981/82:9

om lagstiftningen rörande TV-övervakning
Motion

I motion 1980/81:1574 av Åke Polstam (c) hemställs att riksdagen beslutar
att hos regeringen hemställa om översyn av lagen om TV-övervakning i
enlighet med det i motionen anförda.

Motionären framhåller att riksdagen i anslutning till att lagen om
TV-övervakning antogs underströk vikten av att informationen till allmänheten
om förekommande TV-övervakning görs effektiv och lämnas fortlöpande.
Enligt motionärens uppfattning har informationen inte blivit sådan
när det gäller TV-övervakning av allmänna platser. Härvidlag anför
motionären att polisen vid många allmänna platser har en omfattande
TV-övervakning som allmänheten inte har någon kännedom om.

Till stöd för översynsyrkandet påtalar motionären vidare att frågor om
tillstånd till TV-övervakning skall prövas av länsstyrelsen. Denna ordning -med 24 olika tillståndsmyndigheter - leder enligt motionären till olikheter i
praxis, vilket inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Gällande ordning m. m.

Riksdagen antog år 1976 en lag om TV-övervakning (prop. 1975/76:194,
JuU 1976/77:14, rskr 1976/77:93, SFS 1977:20). Lagen, som trädde i kraft den
1 juli 1977, syftar till att förstärka den enskildes skydd mot integritetskränkningar
i samband med övervakning och bevakning som sker med utnyttjande
av TV-apparatur. Viss ändring - berörande s. k. TV-backspeglar - beslutades
år 1979 (prop. 1978/79:111, JuU 35, rskr 365, SFS 1979:333).

Genom lagen har införts ett principiellt, straffsanktionerat förbud mot
dold TV-övervakning. Det åligger den som brukar övervakningskamera att
fortlöpande och på verksamt sätt upplysa om kameran och dess brukande.
Kravet på effektiv information underströks särskilt vid lagens tillkomst, se
prop. 1975/76:194 s. 23 och JuU 1976/77:14 s. 7 och 18.

Utanför lagen faller övervakningskamera som för skyddsändamål används
vid anläggning av betydelse från totalförsvarssynpunkt. För brukande av
övervakningskamera som kan riktas mot plats som är upplåten för eller eljest
nyttjas av allmänheten gäller ett straffsanktionerat tillståndstvång. Detta
gäller såväl för statliga och kommunala myndigheter som för näringsidkare
o. d. Beskrivningen av platsen mot vilken kameran kan riktas anknyter till
den innebörd som brukar tilläggas begreppet allmän plats i straffrättsliga
sammanhang. Som exempel på sådan plats kan nämnas gata, torg samt

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 9

JuU 1981/82:9

2

tunnelbane- och järnvägsstation. Även tåg, hotell, restauranger, affärslokaler
m. m. innefattas i begreppet allmän plats i den mån och under den tid
allmänheten har tillträde till sådana utrymmen.

Fråga om tillstånd prövas av länsstyrelsen. Tillstånd får meddelas endast
om kameran är erforderlig och anledning saknas att anta att otillbörligt
intrång i enskilds personliga integritet skall uppkomma. Tillstånd skall
förenas med de föreskrifter i olika avseenden som betingas av hänsynen till
enskilds personliga integritet. Innan tillstånd meddelas skall yttrande
inhämtas från den kommun inom vilken kameran skall brukas. Kan en
tillståndspliktig kamera riktas mot arbetsplats, t. ex. i ett varuhus, skall
länsstyrelsen också inhämta de anställdas mening. Vidare gäller en ordning
med fortlöpande tillsyn från länsstyrelsens sida kombinerad med möjligheter
för länsstyrelsen att ingripa med föreskrifter eller återkallelse av tillstånd om
otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet skulle uppkomma.

Frågan om arbetsgivares rätt att anordna personövervakning på arbetsplats
som inte också är allmän plats har överlämnats till parterna på
arbetsmarknaden för att lösas förhandlingsvägen.

Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos regeringen genom besvär.

I likhet med vad som skett i datalagen, kreditupplysningslagen och
inkassolagen har justitiekanslern givits rätt att föra talan mot länsstyrelsens
beslut för att ta till vara allmänna intressen. Härvidlag syftades på
integritetssammanhang, där de enskilda saknar besvärsrätt. I lagstiftningsärendet
framhölls bl. a. att man genom en sådan ordning vinner den fördelen
att justitiekanslern kan verka för en mer enhetlig tillämpning av de nya
föreskrifterna.

Vissa föreskrifter, bl. a. i fråga om avgift för handläggning hos länsstyrelsen
av ansökan om tillstånd, ges i förordningen (1977:21) om TVövervakning.

Remissyttrande

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från justitiekanslern.

Justitiekanslern finner det som anförts i motionen inte ge anledning till
någon översyn av lagen. I de båda avseenden som tas upp i motionen anför
justitiekanslern följande.

Polisens TV-övervakning

Vad först gäller polisens TV-övervakning av allmänna platser har jag från
rikspolisstyrelsen inhämtat, att trafikövervakning med TV-kameror förekommer
endast i Stockholm och Göteborg. I Stockholm förekommer
dessutom TV-övervakning för upprätthållande av ordning i tunnelbanan.
Slutligen förekommer det runt om i landet övervakning av entréer,
arrestintag och garageportar vid polishusen.

Vad gäller TV-övervakningen av polishusen är denna begränsad så att inte

JuU 1981/82:9

3

större områden står under uppsikt än som erfordras för att ändamålet med
övervakningen skall kunna uppnås. Skulle någon länsstyrelse ha meddelat
tillstånd, som enligt justitiekanslerns mening medger en övervakning som
inte är begränsad på nyss angivet sätt, anför justitiekanslern besvär hos
regeringen. Vid polishusen torde regelmässigt ha föreskrivits, att underrättelse
om övervakningen skall lämnas genom anslag.

Likaså torde vid övervakade tunnelbanestationer finnas anslag om
övervakningen, anslag som dock förmodligen inte observeras av flertalet
trafikanter.

I fråga om trafikövervakningen är det självfallet betydligt svårare att hålla
allmänheten underrättad om övervakningen. I Stockholm sträcker sig ett
sådant övervakat område från Nybroplan till Skeppsbron och Slussen. Om
alla trafikanter som beger sig in i området skulle uppmärksamgöras på
övervakningen, skulle krävas ett mycket stort antal stora skyltar, något som
kanske skulle vålla betänkligheter ur bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt. I
allmänhet har trafikövervakning med TV-kamera tillkännagivits genom
annonsering. Inte heller detta innebär i praktiken att allmänheten hålles
underrättad. I så fall skulle annonseringen behöva upprepas ofta.

De områden som bevakas av polis genom TV-övervakning är enligt min
mening i det stora flertalet fall tillfredsställande markerade genom anslag.
Endast i de fall, trafikövervakning, som gäller stora områden med tät trafik,
måste upplysning om övervakningen av praktiska skäl lämnas på annat sätt.
Å andra sidan är dessa områden få och belägna i de två största städerna och
möjligheten att övervaka enskilda personer torde vara begränsad. Jag delar
således inte uppfattningen i motionen att polisen vid många allmänna platser
har omfattande TV-övervakning, som allmänheten inte har kännedom
om.

Tillståndsmyndigheten

Jag vet inte vad som åsyftas med uttalandet i motionen att det inte är
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt, att vi har 24 olika tillståndsmyndigheter
med lite olika praxis. Som exempel anförs att två konkurrerande
affärer, som ligger nära varandra men på var sin sida om länsgränsen, kan ha
olika föreskrifter om TV-övervakningen. Just när det gäller TV-övervakning
i butikslokaler, lär väl inte möjligheterna till varierande praxis vara stora. Att
sedan den språkliga utformningen av beslut i skilda länsstyrelser kan bli olika
är en annan sak.

Om avsikten med motionen är att tillståndsgivningen skulle flyttas från
länsstyrelserna till någon central myndighet, skulle naturligtvis risken för
varierande praxis bli mindre. Å andra sidan krävs ofta före tillståndsgivning
besök på platsen. Detta skulle komma att i hög grad försvåras om
tillståndsgivningen centraliseras. Likadant blir förhållandet med den tillsynsskyldighet
som nu enligt 9 § lagen om TV-övervakning åligger länsstyrelsen.

R2JUU00902.0S -

JuU 1981/82:9 4

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet motion 1980/81:1574 vari begärs en
översyn av lagen (1977:20) om TV-övervakning.

Till stöd för önskemålet om översyn framhålls i motionen dels att
informationen till allmänheten om TV-övervakning av allmänna platser
(polisens övervakning) inte blivit sådan som förutsattes vid lagens tillkomst,
dels att gällande ordning med 24 olika tillståndsmyndigheter (länsstyrelsen)
leder till olikheter i praxis, vilket är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Lagen om TV-övervakning syftar till att stärka den enskildes skydd mot
integritetskränkningar i samband med övervakning och bevakning som sker
med utnyttjande av TV-apparatur. Genom lagen har införts ett principiellt,
straffsanktionerat förbud mot dold TV-övervakning. Det åligger den som
brukar en övervakningskamera att fortlöpande och på verksamt sätt upplysa
om kameran och dess brukande. För brukande av övervakningskamera som
kan riktas mot plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten
gäller ett straffsanktionerat tillståndstvång. Fråga om tillstånd prövas av
länsstyrelsen, som också har att utöva en fortlöpande tillsyn. Talan mot
länsstyrelsens beslut förs hos regeringen genom besvär. Justitiekanslern har
rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut för att ta till vara allmänna
intressen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från justitiekanslern. Han
finner det som har anförts i motionen inte ge anledning till någon översyn av
lagen.

I fråga om polisens trafikövervakning med TV-kameror medger justitiekanslern
att svårigheter föreligger att hålla allmänheten underrättad. Denna
form av övervakning tillkännages enligt justitiekanslern i regel genom
annonsering, vilket emellertid i praktiken inte leder till att allmänheten hålls
underrättad. Emellertid, konstaterar justitiekanslern, är de områden där
sådan övervakning förekommer få och belägna i de två största städerna, och
möjligheten att i dessa sammanhang övervaka enskilda personer torde vara
begränsad.

Vad gäller invändningen mot att tillståndsfrågorna handläggs regionalt av
länsstyrelserna påpekar justitiekanslern bl. a. att det före tillståndsgivningen
ofta behövs besök på platsen. I detta hänseende skulle enligt justitiekanslern
uppkomma svårigheter om tillståndsgivningen centraliserades.

Utskottet vill instämma med motionären så till vida att utskottet känner en
viss tveksamhet inför frågan om informationen till allmänheten om polisens
trafikövervakning sker på sådant sätt som förutsattes vid lagens tillkomst.
Såsom justitiekanslern uttalar måste upplysning om denna form av TVövervakning
av praktiska skäl lämnas på annat sätt än genom anslag. Enligt
vad utskottet inhämtat lämnas den i Stockholms polisdistrikt enbart genom
annons i två dagstidningar en gång om året. Med hänsyn till lagstiftningens

JuU 1981/82:9

5

syfte att bereda skydd mot integritetskränkningar och med beaktande av det
stora intresse som informationsfrågan tilldrog sig vid lagens tillkomst anser
sig utskottet kunna utgå från att man vid den fortsatta tillämpningen av lagen
tar till vara alla praktiska möjligheter som står till buds att göra informationen
om förekommande TV-övervakning effektiv och kontinuerlig. Någon
åtgärd från riksdagens sida i detta hänseende erfordras inte.

När det gäller invändningen mot ordningen med ett stort antal tillståndsmyndigheter
delar utskottet justitiekanslerns uppfattning. En centralisering
skulle onekligen försvåra handläggningen av tillståndsärenden och den
tillsyn som skall ske. I sammanhanget vill utskottet erinra om att ojämnheter
i den praktiska tillämpningen kan undanröjas genom den centrala besvärsprövning
som förlagts till regeringen; som framgår av redogörelsen i det
föregående har justitiekanslern särskilda möjligheter i detta hänseende. Inte
heller i denna del bör motionen leda till någon åtgärd från riksdagens
sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:1574.

Stockholm den 3 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg
(s). Göte Jonsson (m). Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf
Mathsson (s) och Stina Eliasson (c).

GOTAB 69546 Stockholm 1981