Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Justitieutskottets betänkande

1981/82:58

om straffansvar för onykterhet vid förande av tåg m. m. (prop. 1981/82:204 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:204 har regeringen (justitiedepartementet) före­slagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

2.   lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

3.   lag om ändring i körkortslagen (1977:477).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 5.

I samband med propositionen behandlar utskottet de under den allmän­na motionstiden år 1982 väckta motionerna 1981/82:168 av Gunilla André (c) och Ella Johnsson (c), 1981/82:169 av Margareta Andrén (fp) och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), 1981/82:867 av Thure Jadestig (s) och Tyra Johansson (s), 1981/82:868 av Thure Jadestig (s) och Tyra Johansson (s), 1981 /82:921 av Margit Sandéhn (s) och Maj-Lis Land­berg (s) samt 1981/82:1222 av Elver Jonsson (fp) och Margareta Andrén (fp). Motionsyrkandena redovisas pä s. 3.

De lagförslag som är fogade till propositionen har följande lydelse.

1    Förslag tlll

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa traFikbrott

Härigenom föreskrivs att i lagen (1951:649) om straff för vissa trafik­brott skall införas ett nytt moment, 4§ 4 mom., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 §'

I mom. Den som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryg­gande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande, till böter, dock lägst tjugofem dagsböter.

Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.

Den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sädan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller

' Senaste lydelse 1978:92.

1    Riksdagen 1981/82. 7 saml. Nr 58

JuU 1981/82:58

 

JuU 1981/82:58                                                                        2

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, som i första stycket sägs.

2  mom. Är det ej styrkt, att förare av motordrivet fordon eller spårvagn var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men har han fört fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,5 men ej till 1,5 promille, dömes till böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

3  mom. Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

4 mom. Bestämmelserna i I och 2 mom. gäller även förare av motor­drivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

2   Förslag tlll

Lag om ändring 1 lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1976:1090) om alkoholutandnings­prov skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§' Alkoholutandningsprov får rutinmässigt företagas på

1. förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad
trafikkontroll,

2.    den som kan antagas under förande av motordrivet fordon ha, med eller ulan skuld, haft del i uppkomsten av trafikolycka,

3.    den som kan misstänkas för   3. den som kan misstänkas för att under förande av motordrivet att under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt l-3§ fordon ha begått brott enligt l-3§ lagen (1951:649) om straff för vissa lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller sådan enligt vägtra- trafikbrott eller sådan enligt vägtra­fikkungörelsen (1972:603) straffbe- fikkungörelsen (1972:603) straffbe­lagd förseelse som avser                      lagd förseelse som avser

a.                                                färdhastighet,           a. färdhastighet,

b.                                                skyldighet att stanna fordon,            b. skyldighet att stanna fordon,

c. skyldighet att ha föreskriven/or-      c. skyldighet att ha föreskriven lyk-
donslykta tänd.                          ta eller strålkastare tänd.

Bestämmelserna i första stycket Bestämmelserna i första stycket

om förare av motordrivet fordon om förare av motordrivet fordon

gäller även förare av spårvagn. De gäller / tillämpUga delar även förare

gäller ej förare av motordrivet for- av motordrivet spårfordon påjärn-

' Senaste lydelse 1978:93.

 

JuU 1981/82:58

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

don,  som är avsett att  föras av      väg, tunnelbana eller spårväg. De
gående.                                      gäller ej förare av motordrivet for-

don,  som är avsett att föras av gående.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

3   Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs att 23 § körkortslagen (1977:477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

23 §' Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller om han till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att föra kör-kortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt, skall körkortet omhändertas.

Misstänks att körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har brutit mot 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till minst 0,5 promil­le under eller efter färden, skall körkortet omhändertas sedan analysbevi­set har erhållits. Är det fråga om ett brott mot 4 § 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncentrationen inte till 0,8 promille, skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även vid förande av ett mo­tordrivet spårfordon på järnväg el­ler tunnelbana.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Motionerna

I motion 1981/82:168 av Gunilla André (c) och Ella Johnsson (c) hem­ställs att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att trafik-onykterhetsbrott faller under samma lagrum oavsett om det gäller vägtra­fik eller spårbunden trafik.

' Senaste lydelse 1980:977.

 

JuU 1981/82:58                                                        4

I motion 1981/82:169 av Margareta Andrén (fp) och tredje vice talman­nen Karl Erik Eriksson (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att lagförslag utarbetas innebärande att motsvarande trafikbrottslagstift­ning för rattonykterhet och rattfylleri som gäller för motortrafik pä väg även skall gälla för järnvägstrafik.

I motion 1981/82:867 av Thure Jadestig (s) och Tyra Johansson (s) hemställs med hänvisning till vad som anförts i motion 1981/82:866 att riksdagen begär att regeringen utreder om den nuvarande nedre gränsen för rattonykterhet bör ändras till 0,3 %o.

I motion 1981/82:868 av Thure Jadestig (s) och Tyra Johansson (s) hemställs med hänvisning till vad som anförts i motion 1981/82:866 att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning av möjligheten att trafiknykterhetslagstiftningen vidgas till att gälla framförande av fordon pä räls.

I motion 1981/82:921 av Margit Sandéhn (s) och Maj-Lis Landberg (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagstift­ningen för onykterhet vid framförande av rälsbuss i enlighet med vad som anförs i motionen.

r motion 1981 /82:1222 av Elver Jonsson (fp) och Margareta Andrén (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär lagförslag innebärande att nuvarande trafiknykterhetslag ändras sä att promillegränsen för rattonyk­terhet sänks till 0,3 %o och för rattfylleri till 1,0 %o.

Utskottet

Inledning

Några fall har nyligen inträffat som har riktat uppmärksamheten pä att det inte finns nägra bestämmelser om straffrättsligt ansvar för den som i onyktert tillstånd framför järnvägsfordon.

Mot bakgrund härav har frågan om att införa en ansvarsbestämmelse mot trafikonykterhet pä området aktualiserats i riksdagen och regerings­kansliet.

Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria i ämnet. Pro­memorian, som är intagen som bilaga till propositionen, har remissbe­handlats. Förslagen i propositionen bygger pä promemorian och vad som har kommit fram vid remissbehandlingen av den.

Under den allmänna motionstiden i år har i riksdagen väckts fyra motioner — 168, 169, 868, 921 — i vilka efterlyses lagstiftning i ämnet.

 

JuU 1981/82:58                                                        5

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs att straffbestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet skall bli tillämpliga även på förare av motordrivna järn­vägsfordon och tunnelbanetåg. Vissa följdändringar föreslås i körkortslag­stiftningen och i lagsfiftningen om alkoholutandningsprov.

Lagändringarna föresläs träda i kraft den 1 juli 1982.

Gällande ordning

Regler om ansvar för traflknykterhetsbrott finns i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). De gäller förare av motor­drivna fordon och spärvagnsförare. I 2 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) finns en definition av begreppet fordon. Enligt denna förstås med fordon en "anordning på hjul, band, medar eller liknande som är inrättad för färd pä marken och ej löper pä skenor". Denna definition anses gälla ocksä för begreppet fordon i trafikbrottslagen (prop. 1951:30 s. 284, 292 och 1 § I mom. i det i samma prop. intagna förslaget fill vägtrafikförordning, prop. 1972:137 s. 29). Järnvägs- och tunnelbanetåg är alltså inte att anse som fordon i trafikbrottslagens mening, och lagens föreskrifter om trafiknyk-terhetsbrott gäller inte förare av sådana tåg.

I övrigt innebär reglerna i trafikbrottslagen om traflknykterhetsbrott i huvudsak följande.

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och därvid är så påverkad av starka drycker att det kan antas att han inte kan föra fordonet eller spårvagnen på ett betryggande sätt gör sig skyldig till rattfylleri. Bevisning i rattfyllerimäl kan föras t. ex. genom vittnesuppgifter om föra­rens körsätt eller uppträdande i övrigt. I allmänhet använder man dock en presumtionsregel, den s. k. promilleregeln. Den innebär att den som har fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i en sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 %o eller däröver skall anses ha varit sä påverkad som krävs för ansvar för rattfylleri (4 § 1 mom.).

Om alkoholkoncentrationen uppgått till 0,5 men inte 1,5 %o döms föra­ren för en gärning som i praxis kallas rattonykterhet (4 § 2 mom.).

Straffet för rattfylleri är fängelse i högst ett år eller, om omständigheter­na är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Straffet för rattonykterhet är böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

Förutom för vägtrafiken finns straffbestämmelser om onykterhet i trafik för sjötrafiken och lufttrafiken (sjölagen/1891:35, s. 1/ och luftfartslagen /1957:297/).

Straffrättsligt ansvar för den som under alkoholpåverkan framför tåg torde f. n. bara kunna komma i fräga i vissa speciella fall, då något särskilt förhällande utöver själva körningen föreligger. Bestämmelserna i brotts­balken (BrB) om vällande till annans död (3 kap. 7 §), vällande till kropps-

 

JuU 1981/82:58                                                         6

skada (3 kap. 8 §) och allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) hör till dem som främst torde kunna bli aktuella.

För att nägon av de nämnda bestämmelserna i 3 kap. BrB skall vara tillämplig krävs att någon har avlidit eller vållats kroppsskada som inte är ringa. För ansvar för allmänfarlig vårdslöshet krävs antingen att en olycka av visst kvalificerat slag har inträffat eller att fara för en sädan olycka har framkallats. I rättspraxis har antagits att den framkallade faran mäste ha varit av konkret natur, t. ex. genom att föraren har kört sä fort att det har förelegat risk för att tåget skulle spåra ur eller genom att han har fört tåget mot rött ljus. Om varken nägon olycka inträffat under färden eller en konkret fara för olycka kan visas ha förelegat, torde en lokförare som i påverkat tillstånd har framfört ett tåg inte kunna fällas till ansvar enligt någon av brottsbalkens straffbestämmelser.

Såvitt gäller lokförare hos statens järnvägar kan vidare erinras om att dessa hörde till den kategori tjänstemän för vilka fram till den 1 januari 1976 de särskilda reglerna i brottsbalken om ämbetsbrott gällde. Om en sädan lokförare framförde ett tåg i alkoholpäverkat tillstånd, gjorde han sig skyldig till tjänstefel och kunde dömas till ansvar för detta. Brottet tjänstefel har genom 1975 års ämbetsansvarsreform numera avskaffats för den civila förvaltningen. De disciplinpåföljder för tjänsteförseelse som har införts i lagen (1976:600) om offentiig anställning — varning och löneav­drag — har i praktiken inte alltid ansetts kunna tillämpas vid förfaranden av det slag som avses nu.

Överväganden

Ansvar för onykterhet vid förande av tåg m.  m.

Det är oomstritt att straffbestämmelser behövs för att motverka onykter­het i trafiken pä vägarna, till sjöss och i luften. De skäl som motiverar dessa straffbestämmelser har enligt utskottets mening giltighet även för den spårbundna trafiken. Det räcker med att här erinra om att förare av järnvägsfordon och tunnelbanefordon regelmässigt har ansvar för ett stort antal människors liv och hälsa, och det råder ingen tvekan om att den nedsatta omdömes- och reaktionsförmäga som följer med alkoholförtä­ring gör att förare av sädana fordon riskerar att begå fel som kan leda till allvarliga trafikolyckor. Vidare kan sägas att den nuvarande ordningen — som innebär att den som ertappas med att berusad framföra järnvägsfor­don eller tunnelbanetäg ofta undgår ansvar — är stötande och saknar stöd i allmänhetens rättsmedvetande. Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser utskottet att det står helt klart att en allmän straffbestämmelse bör införas mot trafikonykterhet i järnvägstrafik, och utskottet välkomnar förslaget härom i propositionen. Utskottet har inte nägon erinran mot den lagtekniska lösning som föresläs och godtar således förslaget till lag om

 

JuU 1981/82:58                                                 7

ändring i trafikbrottslagen. Övriga lagförslag föranleder inget uttalande av utskottet.

Motionerna 168, 169, 868 och 921 i vilka efterlyses förslag till sådana straffbestämmelser som utskottet nu har ställt sig bakom fär anses tillgo­dosedda genom vad som sålunda förekommit.

Promillegränserna     för    traflknykterhetsbrott

I motionerna 867 och 1222 efterlyses en sänkning av promillegränsen för rattonykterhet frän nuvarande 0,5 %o till 0,3 %o. I den sistnämnda motio­nen efterlyses också en sänkning av promillegränsen för rattfylleri frän nuvarande 1,5 %o till 1,0 %o.

Under förra riksmötet behandlade utskottet motionsyrkanden av sam­ma innebörd. Utskottet anförde då att utredningen (Ju 1980:05) om alko­holutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott, som chefen för justitiedepartementet hade tillkallat år 1980, skulle komma att bl. a. överväga frågan om promillegränserna vid trafiknykterhetsbrott. Med tanke på det utredningsarbete som pågick ansåg utskottet att någon åtgärd inte var påkallad frän riksdagens sida med anledning av motionsyrkande­na. Riksdagen följde utskottet (JuU 1980/81:32 s. 9).

När frågan om en sänkning av promillegränserna nu återkommer finner utskottet, som har inhämtat att utredningen om alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott avser att avsluta sitt arbete under är 1983, inte skäl att inta annan ståndpunkt än förra året. Utskottet avstyr­ker således bifall till motionerna 867 och 1222. Utskottet vill tillägga att det, som utskottet har anfört i annat sammanhang, är ett viktigt trafiksä­kerhetsintresse att uppfattningen att man måste hälla isär alkoholförtäring och bilkörning vidmakthålls (JuU 1980/81:1 s. 18). Det sagda måste vara en utgångspunkt för det fortsatta lagstiftningsarbetet på området.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar det genom proposition 1981 /82:204 framlag­
da förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott,

2.    att riksdagen antar det genom propositionen framlagda försla­get till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutand­ningsprov,

3.    att riksdagen antar det genom propositionen framlagda försla­get till lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

4.   beträffande utredning om straff för onykterhet i Järnvägstrafik m. m.

att riksdagen avslår motionerna  1981/82:168,   1981/82:169, 1981/82:868 och 1981/82:921,

 

JuU 1981/82:58                                                  8

5. beträffande promillegränserna vid trafiknykterhetsbrott

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:867 och 1981/82:1222.

Stockholm den 11 maj 1982

På justitieutskottets vägnar BERTIL LIDGARD

Närvarande: Bertil Lidgard (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Hans Petersson i Röstänga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Ber­gander (s), Gunilla André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja Bäckström (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

LiberTryck Stockholm 1982