i JuU 1981/82:53

Justitieutskottets betänkande

1981/82:53

om ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet
(prop. 1981/82:142 jämte motion)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:142 har regeringen (justitiedepartementet)
dels efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta ett vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i brottsbalken,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet
har anfört angående sanktionsavgifter.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlar utskottet den med anledning av
propositionen väckta motionen 1981/82:2322 av Lisa Mattson m.fl. (s).
Motionsyrkandet redovisas på s. 4.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 Riksdagen I98II82. 7 sami. Nr53

JuU 1981/82:53

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 36 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 3a §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap.

Förverkande på grund av brott
av egendom eller dess värde må,
om ej annat har föreskrivits, ske
hos

a) gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen
eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts
vinning,

Har det tillföljd av ett brott som
är begånget i utövningen av näringsverksamhet
uppkommit ekonomiska
fördelar för näringsidkaren,
skall värdet därav förklaras
förverkat även när det inte följer av
1 eller 2 § eller annars är särskilt
föreskrivet.

Vad som har sagts i första
stycket gäller ej, om förverkande är
obilligt. Vid bedömningen av om så
är förhållandet skall bland andra
omständigheter beaktas om det
finns anledning att anta att annan
betalningsskyldighet som svarar
mot de ekonomiska fördelarna av
brottet kommer att åläggas
näringsidkaren eller annars fullgöras
av denne.

Kan bevisning om vad som skall
förklaras förverkat inte alls eller
endast med svårighet föras, får
värdet uppskattas till ett belopp
som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Förverkande till följd av brott av
egendom eller dess värde får, om ej
annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan
som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen
eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts
vinning eller näringsidkare som
avses i 3 a §,

' Senaste lydelse 1981:827.

JuU 1981/82:53

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

d) den som efter brottet förvärvat
egendomen på grund av giftorätt,
arv eller testamente eller genom
gåva eller som efter brottet
förvärvat egendomen på annat sätt
och därvid haft vetskap om eller
skälig anledning till antagande om
egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet
ej någon av dem som anges i första
stycket a)-c), må den ej förklaras
förverkad.

Tillhörde egendomen vid brottet
ej någon av dem som anges i första
stycket a)-c), får den ej förklaras
förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även
den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring
upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anledning
förordnas att rätten skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Den gäller ej beträffande brott
som har begåtts före ikraftträdandet.

tl Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 53

JuU 1981/82:53

Motionen

I motion 1981/82:2322 av Lisa Mattson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning av hur ett system med företagsböter kan
utformas.

Utskottet

Inledning

Frågan om det nuvarande straffrättsliga sanktionssystemet behöver
kompletteras med regleringar som tar sikte på fall då brott begås i näringsverksamhet
har länge varit aktuell.

År 1973 tillkallades en utredning med uppdrag att kartlägga om bötesstraffet
och ekonomiska sanktioner i övrigt behövde reformeras. Utredningen
har redovisat sitt uppdrag i betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter.
Det innehåller en kartläggande undersökning av möjligheterna att
införa en form av straffrättsligt ansvar för juridiska personer — ofta kallat
företagsböter eller korporativt ansvar. En inom justitiedepartementet tillkallad
arbetsgrupp har därefter utarbetet departementspromemorian (Ds
Ju 1979:10) Företagsböter — förslag till lagtexter. Betänkandet och promemorian
har remissbehandlats.

Härefter har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria (Ds
Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet. Promemorian
innehåller bl. a. förslag till ändringar i brottsbalkens regler om
förverkande samt till principer för användningen i lagstiftningen av avgifter
som sanktionsmedel. Promemorian har remissbehandlats.

Förslagen i propositionen bygger på 1981 års promemoria och vad som
framkommit under remissbehandlingen av den.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalkens 36 kap. om
förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott.
Förslaget syftar till att göra det möjligt att förverka sådana företagsekonomiska
vinster som har uppkommit hos näringsidkare till följd av att brott
har begåtts i utövningen av deras verksamhet. De föreslagna bestämmelserna
tar inte enbart sikte på direkta brottsförtjänster utan även på värdet
av sådana ekonomiska fördelar som på ett mera indirekt sätt kan härledas
till brottet, och de skall kunna tillämpas vid såväl brottsbalksbrott som
specialstraffrättsliga överträdelser.

De nya allmänna bestämmelserna i brottsbalken föreslås på särskilda
områden kunna kompletteras med regler om s. k. sanktionsavgifter. Därmed
avses sådana avgifter som i viss utsträckning redan nu förekommer i
speciallagstiftningen som sanktioner mot bl. a. juridiska personer i syfte att
eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga

JuU 1981/82:53

bakom regelöverträdelser av olika slag. Propositionen innehåller förslag
till principer för när sådana avgifter bör användas och hur de i så fall bör
vara konstruerade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet.

Ändringarna i brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Allmänt

Det råder allmän enighet om att avsaknaden av effektivt verkande straffrättsliga
sanktioner mot vissa former av regelöverträdelser i näringsverksamhet
utgör ett kriminalpolitiskt problem.

Mindre nogräknade företag eller företagare kan genom lagstridiga men
vinstgivande åtgärder som satts i system förbättra sin ekonomiska ställning
och därmed sin konkurrenssituation i förhållande till den seriöst arbetande
företagsamheten (jfr JuU 1980/81:21 s. 63 och s. 78 f). Trots de ansträngningar
som under de senaste åren gjorts för att på olika sätt bekämpa
ekonomisk brottslighet förekommer fortfarande en omfattande sådan
brottslighet bl. a. med anknytning till icke-seriös företagsamhet.

Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening tillfredsställande att
riksdagen nu förelagts förslag till lagändringar och till principer för fortsatt
lagstiftningsarbete på det aktuella området. Betydelsen av kriminalpolitiska
åtgärder av det slag som nu är aktuella får emellertid inte överskattas,
och det är enligt utskottets uppfattning angeläget att samhället med all
kraft på de vägar som står till buds fortsätter de pågående ansträngningarna
att bemästra den ekonomiska brottsligheten (jfr JuU 1980/81:21 s. 64 f
och s. 89 ff)-

En ny förverkandebestämmelse i brottsbalken

Regeringens förslag till ändring i brottsbalken innebär att det i 36 kap.
införs en ny paragraf, 3 a§, med en allmän bestämmelse om värdeförverkande
av ekonomiska fördelar som - direkt eller indirekt - har uppkommit
hos näringsidkare till följd av ett brott som begåtts i näringsverksamheten.

Den nya bestämmelsen skall bli tillämplig på hela det straffrättsliga
området, dvs. på såväl brottsbalkens som specialstraffrättens område. I
förhållande till andra förverkandebestämmelser blir den subsidiär på så
sätt att den blir tillämplig i den mån sådana regler inte medför en fullständig
indragning av alla vinster som har uppkommit till följd av brottet.

Det förhållandet att bestämmelsen får ett formellt sett mycket vidsträckt
tillämpningsområde kan, i linje med vad lagrådet uttalat, inge en viss
känsla av osäkerhet. Utskottet ser emellertid en fördel i att bestämmelsen
ges generell tillämplighet på hela det straffrättsliga området även om detta
manar till en viss försiktighet. I den praktiska tillämpningen kan försiktighetskravet
tillgodoses genom den billighetsprövning som enligt bestämmelsen
alltid skall ske.

JuU 1981/82:53

Utskottet vill framhålla det värde som ligger i att den nya bestämmelsen
infogas i ett existerande regelsystem och att detta sker bl. a. på så sätt att
den kan tillämpas mot både fysiska och juridiska personer, något som är av
särskilt stor betydelse i det här aktuella sammanhanget. Det bör vidare
konstateras att man genom den valda konstruktionen behåller en viktig
anknytning till att brott skall ha begåtts; härigenom upprätthålls principen
att inte bara de objektiva utan även de subjektiva förutsättningarna för
straffbarhet skall föreligga. Konstruktionen medför en särskild allmänpreventiv
effekt därigenom att — när förhållandena är sådana — den som är
personligt ansvarig för brottet kan drabbas av straffrättsligt ansvar samtidigt
som förverkandet kan drabba den juridiska personen. Samtidigt minskas
risken för att det personliga ansvaret skulle kunna tappas bort i polisoch
åklagarmyndigheternas praktiska hantering.

Utskottet tillstyrker lagförslaget.

Sanktionsavgifter

I propositionen uttalas att den nya förverkandebestämmelsen på särskilda
områden skall kunna kompletteras med regler om sanktionsavgifter,
dvs. avgifter som sanktioner mot bl. a. juridiska personer i syfte att eliminera
det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom
regelöverträdelser av olika slag. Regler om sådana avgifter förekommer i
viss utsträckning redan nu i speciallagstiftningen.

Departementschefen uttalar sig angående vilka principer som bör gälla
för när sådana avgifter bör användas och hur de i så fall bör vara konstruerade
för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet. Uttalandena,
som avses tjäna som riktlinjer vid framtida lagstiftningsarbete på
området, anknyter nära till de principer i ämnet som föreslagits i den
departementspromemoria som ligger till grund för propositionen.

De principer som föreslagits i promemorian innebär i sammanfattning
följande.

1. Ett avgiftssystem kan enligt vad som framhålls i promemorian erbjuda
en ändamålsenlig lösning i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa
eller speciella svårigheter föreligger att beräkna storleken av den vinst
eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall är när den
ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan
bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella
området är så framträdande, att inte bara den ekonomiska fördelen i det
särskilda fallet utan redan utsikten till vinst eller besparing bör neutraliseras.

2. Avgifter bör enligt promemorian få förekomma endast inom speciella
och klart avgränsade rättsområden. I den mån de används på näringsregleringens
område bör de vara knutna till särskilda föreskrifter som
näringsutövarna har att iaktta i denna egenskap.

3. Enligt vad som sägs i promemorian bör bestämmelserna om beräkning
av avgiftsbeloppet i all möjlig utsträckning konstrueras så att de utgår

JuU 1981/82:53

från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen - en parameter -som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften skall bli i det
särskilda fallet. Konstruktionen kan vara utformad på ett sådant sätt att
den schablonmässigt fastställda avgiften kan beräknas genomsnittligt motsvara
den uppkomna vinsten vid vaije särskild överträdelse. I de fall då det
bedöms angeläget att söka neutralisera redan utsikten till vinst bör dock
hinder inte föreligga mot att låta avgiften utgå enligt grunder som leder till
väsentligt högre avgiftsbelopp.

4. Beroende på det aktuella rättsområdets natur bör enligt promemorian
särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet skall förutsättas för avgiftsskyldighet
eller om denna skyldighet kan bygga på strikt ansvar. För att en
konstruktion med strikt ansvar skall vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt
bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att
överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av
uppsåt eller oaktsamhet. Vidare måste uppmärksammas att särskilda undantag
från det strikta ansvaret även i dessa fall kan vara nödvändiga med
hänsyn till förhållandena inom avgiftens användningsområde eller till reglernas
utformning i övrigt. Sådana undantag bör så långt möjligt vara
preciserade, så att det inte föreligger någon tvekan om deras räckvidd. Det
sistnämnda gäller även i fråga om bestämmelser som reglerar möjligheten
till jämkning av avgiftsbeloppet.

5. I promemorian konstateras att något hinder inte bör föreligga mot att
låta avgiftsregler som i första hand riktas mot juridiska personer och
straffrättsliga bestämmelser riktade mot fysiska personer vara tillämpliga
vid sidan av varandra. De subjektiva rekvisiten kan därvid vara annorlunda
utformade i de olika systemen — strikt ansvar vid avgift och uppsåt eller
oaktsamhet vid straffrättsligt ansvar. Om det rör sig om mindre allvarliga
överträdelser, kan den vinsteliminering som uppnås genom avgiften framstå
som en fullt tillräcklig åtgärd. Det kan i så fall bli aktuellt att låta
införandet av ett avgiftssystem innebära att de aktuella gärningarna inte
längre är straffbara.

6. Åläggande av avgiftsskyldighet kan enligt promemorian i viss utsträckning
överlämnas till de administrativa myndigheter som är verksamma
på det aktuella området. I vissa fall är det emellertid lämpligt att
överlämna denna prövning till de allmänna domstolarna. Det gäller främst
när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av
uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att
det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. I sådana fall
kan sakkunniga administrativa myndigheter ges ställning som initiativtagare
till eller part i domstolsprocessen.

Departementschefen förklarar sig beredd att ansluta sig till de riktlinjer
som angetts i promemorian. I anslutning härtill betonar han vikten av att
avgiftssystem på nya områden införs först efter noggranna överväganden
om behov föreligger och att i linje med vad som anförs i promemorian
systemen i så fall utformas på ett sådant sätt att anspråken på rättssäkerhet
blir fullt ut tillgodosedda. Han uttalar också bl. a. att han finner det stå
klart att avgiftssystem av detta slag kan utformas så att de i allt väsentligt
tillgodoser de syften som man har velat uppnå genom den tidigare diskuterade
företagsbotsmodellen utan att drabbas av de invändningar som är
förenade med denna.

JuU 1981/82:53

Det kan tilläggas att med ledning av de principer som förordats i promemorian
förslag till avgiftssystem numera har utarbetats med sikte på överträdelser
av utlänningslagstiftningen, arbetstidslagstiftningen och lagstiftningen
om vattenförorening från faryg (se prop. 1981/82:146, prop. 1981/
82:154 och Ds K 1981:8).

Utskottet, som anser det viktigt att slå fast att riktlinjerna för avgiftssystemet
utgår från den straffrättsliga skuldprincipen även om avgiftsskyldighet
förutsätts kunna i särskilda fall bygga på strikt ansvar, lämnar utan
erinran vad departementschefen anfört. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Fortsatt utredning om ett system med företagsböter

I motion 2322 förespråkas en utredning av frågan hur ett system med
företagsböter kan utformas.

År 1973 tillkallades, som inledningsvis har omnämnts, en utredning med
uppdrag att kartlägga om bötesstraffet och ekonomiska sanktioner i övrigt
behövde reformeras. I direktiven för utredningen anfördes bl. a. att det för
brott som riktades mot staten och alla medborgares intressen kunde finnas
behov av en möjlighet att rikta ekonomiska sanktioner mot juridiska personer.

Utredningen har redovisat sitt uppdrag i betänkandet (Ds Ju 1978:5)
Företagsböter. Det är ett principbetänkande som innehåller en kartläggande
undersökning av möjligheterna att bestraffa juridiska personer —
med utredningens terminologi frågan om korporativt ansvar. I betänkandet
redovisas de ekonomiska sanktioner som enligt gällande rätt kan riktas
mot juridiska personer och analyseras de problem som uppkommer om
man inför en möjlighet att bestraffa dem. Bland de sanktionsformer som då
skulle tänkas kunna komma i fråga har utredningen framför allt undersökt
ett penningstraff för juridiska personer. Som arbetsnamn för detta har
utredningen introducerat begreppet företagsböter. I betänkandet anläggs
sålunda olika synpunkter på möjligheten av att juridiska personer skulle
kunna dömas till böter, om någon bland personalen - en anställd eller en
ställföreträdare - har gjort sig skyldig till brott mot exempelvis specialstraffrättsliga
författningar av näringsrättslig art.

Bl. a. anförs att en ekonomisk sanktion av det här slaget ger vissa
möjligheter att till samhället dra in den vinst, som företag skulle kunna
göra till följd av brottsliga förfaranden.

Sedan betänkandet avlämnats, har en inom justitiedepartementet tillkallad
arbetsgrupp utarbetat departementspromemorian (Ds Ju 1979:10) Företagsböter
- förslag till lagtexter. I denna har redovisats några tänkbara
modeller för en eventuell lagstiftning av angivet slag.

Betänkandet och promemorian har remissbehandlats.

Vid remissbehandlingen har det sålunda diskuterade förslaget till korporativ
ansvarsform mötts av kritik. De negativa synpunkterna har avsett

Juli 1981/82:53

åtskilliga grundläggande drag hos de redovisade lösningarna. I vissa delar
- bl. a. i fråga om rättssubjekten för företagsböter, tillämpningsområdet
och sättet att beräkna bötesbeloppet - har också likartade synpunkter
framförts från ett stort antal remissinstanser. Här skall inte redovisas en
fullständig remissammanställning utan endast, såsom skett i 1981 års promemoria
(prop. s. 47 f), återges vissa synpunkter som har återkommit
särskilt ofta eller annars är av speciellt intresse.

Några remissinstanser har framställt erinringar utifrån allmänna straffrättsliga
principer. Sålunda framhåller exempelvis juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet att det med den angivna konstruktionen
inte blir klargjort om brott i fortsättningen i vissa fall skall anses vara
begångna av juridiska personer eller om det i stället är meningen att ett
brott av en fysisk person skall kunna föranleda bestraffning av en juridisk
person. Fakultetsnämnden vänder sig vidare mot tanken att företagsböter
inte skulle behöva kopplas till brottet utan till det objektiva gärningsinnehållet
i straffbestämmelsen. Därmed skulle straff kunna förekomma utan
att ett brott har förövats.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att införandet
av företagsböter skulle strida mot två grundprinciper i svensk rätt —
dels mot principen om personligt straffansvar för en brottslig gärning, dels
mot skuldprincipen, dvs. kravet på uppsåt eller oaktsamhet som grund för
detta personliga straffansvar. Därtill framhålls att införande av företagsböter
skulle medföra ett mycket omfattande och komplicerat lagstiftningsarbete.

Många remissinstanser är kritiska mot tanken att företagsböter skulle
kunna komma i fråga endast för juridiska personer. Riksåklagaren (RÅ)
framhåller i denna del att det är fråga om att eliminera obehöriga vinster
och att det mot denna bakgrund förefaller i sakligt hänseende oegentligt att
göra skillnad mellan fysiska och juridiska personer — en ordning som enligt
RÅ f. ö. direkt kan inbjuda till åtgärder av spekulativ art.

Flera av invändningarna avser det tilltänkta tillämpningsområdet för
företagsböter. Remissinstanserna har här reagerat mot att företagsböter
endast skulle komma till användning inom specialstraffrätten och har därvid
bl. a. hänvisat till att många specialstraffrättsliga bestämmelser är
subsidiära i förhållande till brottsbalken. Som exempel på invändningar av
det här slaget kan nämnas att brottsförebyggande rådet (BRÅ) anser det
stötande att ett företag skulle kunna undgå företagsböter, om gärningen är
av så allvarligt slag att en bestämmelse i brottsbalken tar över en bestämmelse
i specialstraffrätten och att mycket av värdet med en korporativ
ansvarsform på detta sätt skulle gå förlorat.

I såväl betänkandet som promemorian har framhållits att metoden att
med utgångspunkt i betalningsförmågan bestämma bötesbeloppets storlek
bör bli föremål för utredning av ekonomisk expertis, om företagsböter
skall införas. Många remissinstanser hävdar emellertid att sådana metoder

JuU 1981/82:53

kommer att bli i det närmaste omöjliga att tillämpa. Därvid pekas bl. a. på
de stora svårigheter som kommer att uppstå redan på förundersökningsstadiet
när det gäller att få fram inte bara en godtagbar analys av ett förtags
bokföring utan även upplysningar om pågående verksamhet och affärshändelser,
vilket i sin tur kan leda till intrikata sekretessproblem. Enligt många
remissinstanser kommer också särskilda svårigheter att uppstå, när det
gäller företag i koncernförhållanden. Remissinstanserna framhåller vidare
att en ordning som bygger på att företagsböter skall bestämmas med
utgångspunkt i ett företags ekonomiska ställning förutsätter att ekonomiska
experter kopplas in såväl under förundersökningen som i den dömande
verksamheten, något som anses mindre tilltalande.

Sammanfattningsvis kan, såsom sker i 1981 års promemoria, konstateras
att det endast är ett fåtal remissinstanser som ställer sig positiva till att en
korporativ ansvarsform av angivet slag införs. Dessa instanser tillstyrker
att frågan blir föremål för fortsatt utredning. Majoriteten av remissinstanserna
ger uttryck för stor tveksamhet till om de fördelar som kan vinnas
med företagsböter är ägnade att uppväga de nackdelar som anses förknippade
med en refom efter dessa linjer. En vanlig uppfattning är också att en
sådan reform, trots att den skulle innebära ingripande förändringar av det
straffrättsliga systemet, sannolikt skulle få ganska liten praktisk betydelse.

Även vid remissbehandlingen av 1981 års departementspromemoria,
vilken ligger till grund för den förevarande propositionen, har lämnats
synpunkter på ett system med företagsböter (se prop. s. 106 f).

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan uttalar sin tillfredsställelse
över att den i promemorian föreslagna ordningen bättre låter sig
infogas i den gällande rätten än det system med företagsböter som tidigare
har diskuterats. Uttalanden i denna riktning har gjorts av JK, RÅ, överåklagarna
i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, länsåklagaren i Uppsala
län, Stockholms tingsrätt, bankinspektionen, statens industriverk, juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Norrbottens
län och Svenska företagares riksförbund.

Rikspolisstyrelsen anser för sin del att förslaget att i stället för företagsböter
använda sig av ett modifierat förverkandeinstitut har en klar fördel i
det att tillämpningsområdet avses omfatta även brottsbalksbrott och att
subjektet inte behöver bli begränsat till juridisk person. Däremot är systemet
med förverkande enligt styrelsen så till vida mer begränsat, som det i
motsats till företagsbotssystemet är en särskild rättsverkan av brott, dvs. i
princip krävs ett ådömt personligt straffansvar innan förverkande kan ske.
I övrigt anser styrelsen att föreslagna tillägg till bestämmelserna om förverkande
i minst lika hög grad som företagsbotssystemet torde tillgodose de
rättmätiga krav som kan uppställas på verkningskraftiga möjligheter till
repressiva åtgärder mot den icke-seriösa näringsverksamheten i landet.

BRÅ instämmer inte i att man bör överge tanken på införande av korpo -

JuU 1981/82:53

rativt straffansvar. BRÅ pekar på att man med det nu framlagda förslaget
visserligen tillgodoser en del av de funktioner som ett korporativt ansvar
skulle kunna fylla men att förslaget i andra hänseenden inte kan ses som
något alternativ till ett sådant. BRÅ påpekar vidare att den föreslagna
förverkanderegleringen tar sikte endast på att neutralisera vissa ekonomiska
fördelar som i dag kan vara förenade med brott i näringsverksamhet.
Fråga är alltså inte om någon sanktionsform. Förslaget bör snarare ses som
ett utlopp av tanken att det framstår som stötande att ekonomiska fördelar
skall kunna uppkomma genom brott även när detta upptäcks och lagfors.
Genom att reducera den möjligheten kan också vissa preventiva effekter
uppnås. Ett korporativt straffansvar sträcker sig dock längre genom att ett
sådant förenas med egentliga sanktioner och ett direkt klander av det
brottsliga förfarandet. - Inte heller ett avgiftssystem efter de principer
som redovisas i promemorian kan ersätta ett korporativt ansvar. Avgifterna
förutsätts komma till användning ”endast inom speciella och klart
avgränsade rättsområden” främst där ”regelöverträdelser är särskilt frekventa”.
Behov av att kunna rikta kraftigt klander mot ett företag kan
dock uppkomma i en mängd fall som inte kan förväntas bli avgiftsreglerade.

Även TCO anser att institutet företagsböter bör bli föremål för ett
förnyat och fördjupat utredningsarbete. Liknande synpunkter framförs av
konsumentverket, som anser att företagsböter har betydande fördelar på
konsumentområdet.

I propositionen uttalar departementschefen att kritiken mot tanken att
införa ett system med straffrättsligt ansvar för juridiska personer varit
stark och så genomgående att det får anses stå klart att företagsböter -åtminstone i den form som har diskuterats hittills - inte utan mycket stora
svårigheter skulle erbjuda en användbar modell.

I motion 2322 uttalas att det bör finnas möjlighet för samhället att med
kraft ingripa mot företags ekonomiska oegentligheter även i andra fall än i
dem som kan förväntas bli avgiftsreglerade. Företagsböter kan enligt motionärerna
vara en lämplig sanktion i dessa situationer. Eftersom hittillsvarande
utredningsarbete inte gett sådant resultat som kan läggas till grund
för lagstiftning bör frågan enligt motionärerna utredas vidare.

I likhet med departementschefen finnér utskottet att sådana sanktionsavgifter
som behandlats i föregående avsnitt kan utformas så att de i allt
väsentligt tillgodoser de syften som man har velat uppnå genom den
tidigare diskuterade modellen för företagsböter utan att drabbas av de
invändningar som är förenade med den modellen.

Utskottet är emellertid inte alldeles övertygat om att samhället med den
nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifter
kan inom alla aktuella sektorer nå alla de former av regelöverträdelser
där ett starkt samhällsintresse påkallar ingripande. Härtill kan läg -

JuU 1981/82:53

gas att ett straffansvar för juridiska personer skulle inrymma ett direkt
klander av det brottsliga förfarandet, något som enligt utskottets mening är
av betydelse från allmänpreventiv synpunkt. Även om utskottet är medvetet
om de stora svårigheter som hittills mött att på de skiftande rättsområden
det här är fråga om finna lämpliga modeller för korporativt ansvar -särskilt när det gällt att förena en sådan ansvarsform med den straffrättsliga
skuldprincipen - finnér utskottet övervägande skäl tala för att utredningsarbetet
bör fortsättas. Utredningsarbetet bör såsom föreslås i motion
2322 gälla frågan hur ett system med företagsböter kan utformas. Ett
riktmärke för arbetet måste vara att man söker lösningar som innebär att
man behåller en anknytning till skuldprincipen. För att en konstruktion
med objektivt ansvar på ett aktuellt rättsområde skall vara försvarbar från
rättssäkerhetssynpunkt måste - i linje med vad utskottet ovan ställt sig
bakom när det gäller sanktionsavgifter - förutsättas att det finns starkt
stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma
annat än som följd av uppsåt eller oaktsamhet. Givetvis bör under
arbetet beaktas de erfarenheter som kan vinnas av den nya förverkandebestämmelsen
och ett utbyggt system med sanktionsavgifter. Det bör
ankomma på regeringen att besluta om formerna för utredningsarbetet.

Vad utskottet nu med anledning av motion 2322 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar det genom proposition 1981/82:142 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om riktlinjer för sanktionsavgifter,

3. att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2322 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning
av frågan hur ett system med företagsböter kan utformas.

Stockholm den 4 maj 1982

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Björn
Körlof (m), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström
(fp), Margareta Andrén (fp), Sven Munke (m), Ulla-Britt Åbark (s)
och Erik Egervärn (c).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982