JulJ 1981/82:52

Justitieutskottets betänkande
1981/82:52

om allmän rättshjälp innan s.k. pilotfall har avgjorts (prop. 1981/
82:28 delvis jämte motioner; förnyad behandling)

Tidigare behandling m.m.

I proposition 1981/82:28 föreslog regeringen bl. a. vissa ändringar i
rättshjälpslagen (1972:429). Med anledning av propositionen väcktes bl. a.
motionerna 1981/82:79 och 1981/82:86. Vissa delar av propositionen och
motionerna behandlade utskottet - och riksdagen - under hösten 1981 (JuU
1981/82:19, rskr 105). Andra delar, som gällde allmän rättshjälp innan s.k.
pilotfall avgjorts, behandlade utskottet i mars 1982 i betänkandet JuU
1981/82:42. Vid kammarbehandlingen av det ärendet yrkades återförvisning
för att utskottet skulle få tillfälle att ytterligare belysa frågor som gällde
retroaktiva bestämmelser i regeringens förslag. Riksdagen biföll yrkandet
(snabbprotokoll från riksdagsdebatterna 1981/82:112 § 16).

Utskottet har tagit upp det återförvisade ärendet till förnyad behandling.

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:28 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.

I detta betänkande behandlar utskottet 8 § första stycket 7, samt 34 och
49 b §§ i förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen. Här behandlar
utskottet också de med anledning av propositionen väckta motionerna
1981/82:79 av Lisa Mattson m. fl. (s) och 1981/82:86 av Lars Werner m. fl.
(vpk) i de delar de gäller frågor som behandlas i detta betänkande.

Motionsyrkandena redovisas på s. 4.

Utskottet har inhämtat yttranden över de förslag i propositionen som
behandlas i detta betänkande. En sammanställning över yttrandena finns i en
bilaga till justitieutskottets betänkande 1981/82:42.

De delar av förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen som behandlas i
detta betänkande har följande lydelse.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 52

JuU 1981/82*52

Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)1

dels att 8, 9, 9 a, 12, 16, 22 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 49 b §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse2 Föreslagen lydelse

8 §

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket,
om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om
särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran
om rättshjälp,

5. för upprättande av självdekla- 5. för upprättande av självdeklaration,
ration, äktenskapsförord eller testa mente,

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap.
2 § giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på
väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,

6. den som ej har befogat intresse 8. den som ej har befogat intresse

av att få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt
av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall
beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med
svensk medborgare.

34 §

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. rättshjälpsavgift ej erlägges enligt 27 §,

1 Förslaget till ändring av 8 § har - utom såvitt gäller första stycket 7 - antagits av
riksdagen. Detsamma gäller förslaget till ändring av 9,9 a, 12 och 16 §§ samt - med viss
jämkning - förslaget till ändring av 22 § (SFS 1981:1287).

2 Vid propositionens avlåtande.

JuU 1981/82:52

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha
beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg
rättshjälpsa vgift,

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats
trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 7, får det beslutas att
rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra
stycket gäller ej, om det är uppenbart
obilligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp
skall upphöra enligt första
stycket, skall den som haft rättshjälp
själv bära kostnaderna för denna.
Det får dock beslutas att kostnaderna
helt eller delvis skall betalas av
statsverket, om det föreligger särskilda
skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp
skall upphöra enligt andra
stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen
betalas av statsverket. Det får
dock beslutas att kostnaderna helt
eller delvis skall bäras av den som
haft rättshjälp, om det föreligger
särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med
prövning av besvär enligt 49 §.

49 b §

Domstolsverket och annan myndighet
som regeringen bestämmer får
påkalla beslut om att allmän rättshjälp
skall upphöra enligt 34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

De nya bestämmelserna i 34 § skall tillämpas även om allmän rättshjälp har
beviljats före ikraftträdandet.

Första stycket 3 och 4 gäller ej, om
det är uppenbart obilligt att rättshjälpen
upphör.

Beslutas att allmän rättshjälp skall
upphöra, skall den som haft rättshjälp
själv bära kostnaderna för
denna. Föreligger särskilda skäl, får
beslutas att kostnaderna eller del
därav skall betalas av statsverket.

1* Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 52

Juli 1981/82:52

Motionerna

I motion 1981/82:79 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen skall
avslå förslagen i proposition 1981/82:28.

I motion 1981/82:86 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till ändringar i
rättshjälpslagen vad avser 8 § första stycket 7, 34 och 49 b §§ (yrkande 1
delvis).

Utskottet

Inledning

Allmänt om rättshjälpssystemet

Rättshjälpslagen (1972:429) skiljer mellan fyra olika slag av rättshjälp,
nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp
genom offentligt biträde och rådgivning. De förslag som behandlas i detta
betänkande gäller allmän rättshjälp. Reglerna om denna form av rättshjälp
innebär i huvudsak följande.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där det
föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan
form. Därvid är det utan betydelse om angelägenheten skall prövas av
domstol eller av någon annan myndighet eller om det är fråga om en
angelägenhet som inte handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln har
dock flera begränsningar. Bland dem märks främst att allmän rättshjälp inte
får lämnas om den rättssökandes beräknade årsinkomst överstiger ett
gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som gällde året innan
rättshjälp begärs (SFS 1981:1200). (T. o. m. utgången av år 1982 beräknas
gränsbeloppet med utgångspunkt i basbeloppet för oktober månad året
innan rättshjälp begärs. )Den 1 juli 1973, när rättshjälpsreformen trädde i
kraft, var gränsbeloppet 58 400 kr. För år 1982 är beloppet 138 400 kr.
Beloppet ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet mot
annan. Vidare tas hänsyn till förmögenhet, skulder och andra särskilda
omständigheter. En annan begränsning är att rättshjälp inte får beviljas i
vissa slag av ärenden. Den allmänna rättshjälpen innebär i princip att staten
betalar kostnaderna i ärendet. Den rättssökande skall dock efter förmåga
själv bidra genom att betala en rättshjälpsavgift. Den viktigaste ersättningsgilla
kostnaden är kostnaden för biträde.

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.

Statens kostnader för rättshjälpen m.m.

Rättshjälpssystemet som tillkom år 1973 har t. o. m. år 1979 byggts ut i
etapper. Budgetåret 1980/81 var statens kostnader för rättshjälpen ca 220

JuU 1981/82:52

milj. kr. För innevarande budgetår har riksdagen anvisat 210 milj. kr. Till
rättshjälpsnämnderna har riksdagen anvisat 8,3 milj. kr. (prop. 1980/81:100
bilaga 5, JuU 18, rskr 160). År 1980 beslutade riksdagen om ändringar i
rättshjälpslagen som beräknades medföra besparingar på 16 milj. kr. (prop.
1980/81:20, bilaga 1, JuU 17, rskr 65) och år 1981 om sådana ändringar som
beräknades medföra besparingar på drygt 20 milj. kr. (prop. 1981/82:28, JuU
19, rskr 105). I promemorian (Ds Ju 1982:2) Rättshjälpskostnadema har
lagts fram besparingsförslag som syftar till att minska belastningen på
rättshjälpsanslaget med 50 milj. kr. Promemorian är föremål för remissbehandling.
För budgetåret 1982/83 har regeringen föreslagit att 170 milj. kr.
skall anvisas till rättshjälpskostnader och 9,27 milj. kr. till rättshjälpsnämnderna.
Utskottet har tillstyrkt bifall till förslagen (prop. 1981/82:100 bilaga 5
s. 90 f, JuU 46).

Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté som skall se över rättshjälpssystemet
(Ju 1982:01; direktiv 1981:75). Kommittén har antagit namnet
rättshjälpskommittén. Den grundläggande målsättningen för rättshjälpssystemet
- nämligen att den enskilde skall ha möjlighet att tillvarata sina
rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation - får enligt
direktiven inte förloras ur sikte vid översynsarbetet. När det gäller allmän
rättshjälp anges i direktiven att en huvuduppgift för kommittén bör vara att
överväga var de ytterligare begränsningar av tillämpningsområdet som måste
göras bör sättas in.

Förslag

I detta betänkande behandlar utskottet vissa delar av ett förslag till
ändringar i rättshjälpslagen som regeringen har lagt fram. De innebär
följande.

Rättshjälp skall inte få beviljas om frågan om rättshjälp kan anstå till dess
en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen
likartad grund (s. k. pilotfall), har avgjorts slutligt (8 § första stycket 7). Om
rättshjälp trots det har beviljats får det enligt förslaget beslutas att
rättshjälpen skall upphöra (34 § andra stycket). I sådana fall skall kostnaderna
betalas av statsverket. Om det föreligger särskilda skäl får dock
beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som har haft
rättshjälp (34 § femte stycket). Domstolsverket och annan myndighet som
regeringen bestämmer skall få påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra
(49 b §). De nya reglerna har föreslagits träda i kraft den 1 januari 1982.
Bestämmelserna om upphörande av rättshjälp skall enligt förslaget tillämpas
även om rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet.

Bakgrunden till förslaget är att det i vissa typer av tvister, där rättsläget är
oklart och omfattande utredning krävs, förekommer att talan samtidigt väcks
vid skilda domstolar i ett stort antal likartade mål. Utmärkande för tvisterna
är att vissa grundläggande bevis- eller rättsfrågor är gemensamma. Som

JuU 1981/82:52

exempel på sådana fall som avses nämns i propositionen mål om läkemedelsskador.
Departementschefen uppger att kostnaderna i dessa mål
vanligen är stora, främst vad gäller utredningar och arvoden till biträden, och
han anför vidare att målen utgör en onormalt stor belastning på domstolsorganisationen.

Förslaget syftar till att undvika att det allmänna betalar kostnaderna i alla
rättegångar, där bevis- eller rättsfrågorna är likartade. I stället bör ett eller
flera pilotfall väljas ut, och det bör i princip inte vara möjligt att få rättshjälp i
andra mål. Möjligheten att få rättshjälp i de andra målen skall dock enligt vad
departementschefen anför inte vara helt utesluten, utan rättshjälp skall
kunna beviljas för begränsade åtgärder då det är befogat, t. ex. för att vidta
preskriptionshindrande åtgärder.

Besparingseffekten av förslaget har uppskattats till ca 2 milj. kr.

I motionerna 79 och 86 yrkas avslag på förslaget från mera övergripande
synpunkter och utan någon detaljmotivering i denna del.

Remissyttranden m.m.

Regeringsförslaget har förelagts riksdagen utan föregående remissbehandling.
Mot bakgrund härav har utskottet inhämtat yttrande över förslaget.
Yttranden har inkommit från justitiekanslern (JK), Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, Helsingborgs
tingsrätt, domstolsverket (DV), rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall, socialstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund.

En sammanställning över remissyttrandena finns i en bilaga till utskottets
betänkande JuU 1981/82:42.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK, hovrätten för Övre
Norrland, socialstyrelsen, rättshjälpsnämnden i Malmö och Sveriges domareförbund.
Göta hovrätt (majoriteten) tillstyrker förslaget i princip men
förordar en annan lagteknisk lösning. DV och rättshjälpsnämnden i
Sundsvall tillstyrker förslaget men förordar några mindre jämkningar i
lagtexten. Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,
Helsingsborgs tingsrätt, rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten),
rättshjälpsnämnden i Göteborg, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, rättegångsutredningen och Sveriges advokatsamfund.

I det följande ges en kort sammanfattning av remissutfallet.

Flera av remissinstanserna diskuterar förslaget från rättvise- och rättssäkerhetssynpunkter.
JK är helt övertygad om att ingen genom en sådan
ordning som har föreslagits i propositionen kommer att missgynnas eller bli
sämre ställd än tidigare. Han anser också att den föreslagna regleringen inte
innebär någon orättvis behandling. Domareförbundet uttalar att de föreslag -

JuU 1981/82:52

na bestämmelserna är väl övervägda och ägnade att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose enskildas anspråk på rättsskydd. En annan uppfattning förs
fram av hovrätten över Skäne och Blekinge som anser att förslaget försämrar
den enskildes rättsskydd. Hovrätten uttalar att det är otillfredsställande att
låta en sparåtgärd i första hand drabba dem som är i särskilt behov av
samhällets hjälp för att komma till sin rätt. Advokatsamfundet anför liknande
synpunkter och uttalar att förslaget skulle medföra en avsevärd inskränkning
i det sociala skydd som var rättshjälpslagens grundtanke. Bland övriga
remissinstanser som tar upp rättssäkerhetsaspekter kan nämnas rättshjälpsnämnden
i Stockholm som anser att förslaget innebär att man i viss mån
frångår viktiga grundsatser som rör rättssäkerhet och allas likhet inför
lagen.

Besparingseffekterna tas upp av flera remissinstanser. Det kan här finnas
skäl att inledningsvis återge några uppgifter av DV som gäller mål om
skadestånd på grund av verkningar av s. k. p-piller. DV uppger att det f. n.
finns mål som rör 34 kvinnor anhängiggjorda vid olika domstolar. Tre mål
har hittills avgjorts av tingsrätt. Kostnaderna enligt rättshjälpslagen och
lagen om fri rättegång för processerna där har uppgått till 2 110 000 kr.,
1 080 000 kr. resp. 590 000 kr. Ett av målen har avgjorts av hovrätt.
Kostnaderna för hovrättsprocessen har uppgått till 170 000 kr. DV framhåller
att förslaget kommer att medföra ett effektivare utnyttjande av såväl
rättshjälpsanslaget som domstolsorganisationen. Enligt JK kan förslaget
innebära minskade kostnader också genom att det skapar bättre förutsättningar
för bl. a. bedömningen av biträdenas arvodesanspråk och genom att
uppgörelser utom rätta kan ske när ett pilotfall har avgjorts. När det gäller
biträdesersättning anför hovrätten för Övre Norrland liknande synpunkter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter däremot besparingseffekten
av förslaget. Enligt hovrätten kan följden bli att försäkringsbolagen - genom
rättskyddsförsäkringarna - får ta på sig ett ekonomiskt ansvar för processerna,
och domstolarna skulle således ändå få handlägga de processer staten
inte vill betala. Enligt hovrätten lär det vidare bli så att bl. a. kostnaderna för
att syssla med formella frågor kommer att äta upp en del av besparingseffekten.

Några remissinstanser diskuterar frågan hur pilotfallen skall väljas ut.
Hovrätten för Övre Norrland tror inte att det skall uppstå alltför stora
svårigheter att avgöra vilka mål som bör få drivas med stöd av rättshjälp.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har en annan uppfattning och anser att
förslaget i den delen utgår från felaktiga förutsättningar. Först då högsta
domstolen har meddelat ett prejudicerande avgörande kan prövningen av
det befogade i rättshjälpsansökningen sägas vila på ett konkret underlag som
inte försätter beslutsmyndigheten i en brydsam situation. Men med en sådan
ordning förfelas syftet med reformen. Bland andra remissinstanser som anser
att det kan bli svårt att välja ut pilotfall är juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet och advokatsamfundet. De pekar bl. a. på att pilotmålet

JuU 1981/82:52

kan komma att föras oskickligt, och fakultetsnämnden anför att förslaget
skulle kunna godtas endast om man verkligen kunde garantera att det blev en
i allo mönstergill process i pilotmålet.

Flera av remissinstanserna diskuterar tillämpningsområdet för förslaget.
Advokatsamfundet anför att lagtexten har fått en utformning som inte
begränsar tillämpningsområdet på det sätt som avsetts. Tvärtom skulle enligt
samfundet rättshjälp kunna förvägras sökandena i ett flertal andra typer av
mål, t. ex. i mål om skadestånd vid olyckor eller katastrofer och fel i
fastighet. Detta är en av orsakerna till att samfundet avstyrker bifall till
förslaget. Rättshjälpsnämnden i Malmö tar också upp vissa mål om fel i
fastigheter, nämligen mål om fel i fastigheter ingående i gruppbebyggelse.
Rättshjälpsnämnden anför att utredningskostnaderna i sådana mål bör
kunna nedbringas avsevärt om rättshjälpen inskränks till en eller ett par
fastighetsägare. Enligt nämnden kan förslaget få viss betydelse för att
komma till rätta med denna ärendetyp. Några av de remissinstanser som är
positiva till förslaget anser att tillämpningsområdet bör begränsas. Göta
hovrätt och DV menar bl. a. att det av lagtexten bör framgå att utgången av
pilotmålet skall ha betydelse för den aktuella angelägenheten. Rättshjälpsnämnden
i Sundsvall anser att det i lagtexten bör anges att frågan huruvida
rättshjälp kan anstå skall bedömas från rättssäkerhetssynpunkt.

Bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för
Övre Norrland diskuterar vilka konsekvenser det kan få att rättshjälp kan
komma att beviljas flera gånger i samma rättsliga angelägenhet. Den förstnämnda
föreslår en lagteknisk konstruktion som innebär att rättshjälp inte
behöver beviljas flera gånger i samma angelägenhet. Den sistnämnda pekar
bl. a. på möjligheterna att sätta ned rättshjälpsavgiften i vissa fall när det blir
aktuellt med rättshjälp flera gånger i samma angelägenhet.

Åtskilliga remissinstanser tar upp frågan om man kan åstadkomma det
resultat som åsyftas med förslaget på annat sätt. Bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, Helsingborgs tingsrätt, rättshjälpsnämnden i Göteborg och
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet pekar på möjligheten att
vilandeförklara mål. Möjligheten att ingripa genom reglerna om prövning av
biträdenas arvodesanspråk tas också upp av några remissinstanser, t. ex. av
rättshjälpsnämnden i Stockholm och rättshjälpsnämnden i Göteborg. Bl. a.
hovrätten för Övre Norrland och DV anser att dessa möjligheter inte kan
ersätta en sådan ordning som föreslås i propositionen.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm pekar på att biträden enligt rättshjälpslagen
sedan den 1 januari 1981 inte har rätt att besluta om utredningar till en
högre kostnad än som svarar mot hälften av basbeloppet. För utredningar till
högre kostnad krävs beslut av rättshjälpsnämnd. Enligt nämnden kan en
förnuftig tillämpning av denna regel medföra kostnadsdämpningar på
sikt.

Rättegångsutredningen avser att avlämna ett förslag till ändringar i
rättegångsbalken i vår. I förslaget kommer man att behandla mål av det slag

JuU 1981/82:52

som avses i propositionen, men utredningen har angripit problemet på ett
annat sätt. Utredningen anser att en brist i förslaget i propositionen är att
man inte tillräckligt har beaktat den behövliga samordningen mellan de
organ som skall besluta i rättshjälpsfrågor. Utredningen kommer att föreslå
att det görs möjligt att föra samman mål från olika domstolar till en domstol.
Då får man nämligen enligt utredningen de bästa förutsättningarna för
kostnadskontroll. Utredningen anser att institutet vilandeförklaring kan
användas i dessa rättegångar.

Några remissinstanser hänvisar till rättegångsutredningens kommande
förslag. Rättshjälpsnämnden i Stockholm nämner möjligheten att låta den
nyligen tillkallade kommittén för översyn av rättshjälpssystemet överväga
frågorna. Mot tanken att låta frågorna övervägas ytterligare inom ramen för
kommittéväsendet kan ställas socialstyrelsens uppfattning att ändringarna
bör genomföras nu för att de skall få någon större effekt på läkemedelsmålen.
Enligt socialstyrelsen kan nämligen läkemedelsprocesserna väntas upphöra
på sikt eftersom den läkemedelsförsäkring som finns sedan den 1 juli 1978
täcker ersättningsbehoven.

Här skall också nämnas att regeringsförslaget har kritiserats i den
rättsvetenskapliga litteraturen (Heuman, Lars, Rättshjälp och pilotfall,
Lund 1982).

Överväganden

Utskottet gör följande bedömning.

Allmänt

Besparingar inom rättshjälpen och domstolsväsendet är ofrånkomliga i
nuvarande statsfinansiella läge. I ärendet har det på ett övertygande sätt
visats att den nuvarande möjligheten att samtidigt processa i likartade
angelägenheter vid olika domstolar innebär ett ineffektivt utnyttjande av de
knappa resurserna och i vissa mål drar mycket stora kostnader. Därför är det
angeläget att söka vägar till ytterligare besparingar på detta område.

Många remissinstanser är kritiska mot förslaget av rättssäkerhetsskäl.
Utskottet har förståelse för de kritiska synpunkterna, och utskottet vill
betona att besparingarna inte får gå ut över de enskildas intresse att i tillbörlig
utsträckning kunna hävda sin rätt. Att enskilda rättssökande kan komma att
få vänta med att få sin sak prövad till dess att en annan rättslig angelägenhet
har avgjorts är i och för sig inte orimligt. När ett pilotfall väl är avgjort torde
det inte ta särskilt lång tid att avgöra likartade angelägenheter, och den
tidsutdräkt som kan uppkomma är inget hinder mot att genomföra
förslaget.

Även i de mål som inte har valts ut till pilotmål skall enligt vad
departementschefen uttalar rättshjälp kunna beviljas för begränsade åtgärder,
exempelvis för att inhämta viss utredning som löper risk att gå förlorad

JuU 1981/82:52

eller för att vidta preskriptionshindrande åtgärder. Med denna konstruktion
motverkas risken att någon i detta avseende går förlustig sin rätt av den
anledningen att han måste vänta på att ett pilotfall avgörs.

Vad som däremot inger utskottet vissa betänkligheter är hur man skall få
tillräckliga garantier för att ett mål som blivit pilotmål verkligen blir
vägledande. Om pilotmålet - kanske efter många års processande -återkallas som förlikt kan det hävdas att regleringen drabbar den hårt som
har fått avslag på sin begäran om rättshjälp i avvaktan på att pilotmålet
avgörs. Det kan naturligtvis också hända att pilotmålet drivs på ett sådant sätt
att det inte leder fram till ett vägledande avgörande i de viktiga frågorna. Att
detta kan komma att vålla stora olägenheter och besvär för parterna i de
andra målen kan inte uteslutas. Vad som nu har sagts gör att utskottet hyser
viss tvekan inför förslaget. Häremot kan dock invändas att den enda
någorlunda nära till hands liggande lösningen på problemet, som ju består i
att flera likartade processer aktivt drivs samtidigt, är att avgörandet i vissa
mål får anstå - antingen det sker genom vilandeförklaring enligt rättegångsbalken
eller genom ändringar i rättshjälpslagen på det sätt som föreslås i
propositionen.

Rättegångsutredningen planerar att i vår lägga fram ett förslag som
innebär att mål av detta slag kan sammanföras till en domstol. Enligt
rättegångsutredningen kan vilandeförklaring ske i dessa slag av mål med stöd
av en regel i rättegångsbalken enligt vilken ett mål får förklaras vilande om
det är av synnerlig vikt att en fråga som är föremål för annan rättegång eller
behandling i annan ordning först avgörs (32 kap. 5 §). I ett senare
betänkande kommer utredningen att behandla frågor i vad mån man i
särskilda fall bör använda pilotfallsmetoden eller parallellt driva alla mål
fram till ett avgörande. En metod kan, enligt vad rättegångsutredningen
anför, vara att t. ex. låta en representativ part föra allas talan.

Rättegångsutredningens arbete är givetvis av stort intresse när det gäller
att komma till rätta med de olägenheter som påtalas i propositionen. Även
arbetet inom rättshjälpskommittén kan komma att ge resultat som berör
problemet. Här kan också nämnas att det i en nyligen framlagd promemoria
(Ds Ju 1982:2) Rättshjälpskostnaderna bl. a. har föreslagits att man inför en
självrisk vid rättshjälp. Avsikten är att den rättssökande själv skall betala
10 % av den rättshjälpskostnad som överstiger 3 000 kr. Det pågår således
överväganden som kan innebära att problemet med att flera likartade och
kostsamma rättegångar drivs samtidigt vid olika domstolar löses på ett annat
sätt än som har föreslagits i propositionen. I sammanhanget bör också sägas
att vissa slags processer om läkemedelsskador kan få minskad aktualitet i
framtiden. När det gäller skador som har vållats av läkemedel efter den 1 juli
1978 har de företag som tillverkar eller importerar läkemedel som säljs i
Sverige nämligen åtagit sig att utge ersättning. Åtagandet är försäkrat genom
ett kollektivt försäkringsavtal.

JuU 1981/82:52

Vad som nu har anförts kan sägas tala för att man bör vänta med att införa
en reglering som syftar till att begränsa antalet rättegångar av detta slag. Å
andra sidan har det i ärendet framkommit att det är nu en reglering behövs -om än en provisorisk sådan. Utskottet stannar därför för att godta
regeringens förslag i princip och avstyrka bifall till motionerna i motsvarande
del. När det gäller vissa enskildheter i förslaget utvecklar utskottet sin
mening i det följande. Här skall dock betonas att det är angeläget att
tillämpningen av den nya lagstiftningen, som utskottet ser som provisorisk,
följs noga och att frågan om en mera definitiv lösning övervägs ytterligare i
samband med det utredningsarbete som pågår när det gäller rättegångsbalken
och rättshjälpslagen.

Til 1 äm pni ngsom r åde t m . m.

Som exempel på mål som skall omfattas av den nya regleringen nämner
departementschefen mål om läkemedelsskador. Utskottet anser att det
främst är beträffande sådana och liknande mål som lagstiftningen bör
tillämpas. Utskottet vill dock inte utesluta att det kan visa sig vara befogat att
tillämpa regleringen även i vissa andra ärendetyper där ett stort antal
personer har anspråk som stöder sig på likartad grund.

Som framgår av vad som tidigare har sagts är avsikten att utgången av
pilotmålet skall ha betydelse för den aktuella angelägenheten. Några
remissinstanser har förordat att detta bör framgå direkt av lagtexten. Enligt
utskottets mening påkallas emellertid ingen sådan ändring av lagrummet;
innebörden följer av syftet med lagstiftningen och det klarläggande uttrycket
”kan anstå”.

Avsikten är att ett eller flera mål skall kunna drivas som pilotmål och att
frågan om rättshjälp skall anstå i de andra målen. I vissa fall torde
myndigheten redan i samband med att ansökan om rättshjälp kommer in ha
vetskap om att det finns en eller flera angelägenheter i vilka anspråken stöder
sig på väsentligen likartad grund. I sådana fall skall rättshjälp kunna vägras
med stöd av 8 § första stycket 7.1 många fall torde dock situationen vara den
att myndigheten först i ett senare skede får kännedom om att det föreligger
en pilotfallssituation. Då kan ett eller flera pilotmål väljas ut med stöd av
bestämmelsen om upphörande av rättshjälp.

Rättshjälp för begränsade åtgärder m. m.

För att den föreslagna regleringen skall kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt måste den som förvägras rättshjälp i avvaktan på att pilotmål
avgörs kunna få rättshjälp för begränsade åtgärder, exempelvis för att
klarlägga målet eller ärendet i ett inledande skede, för att inhämta viss
utredning som löper risk att gå förlorad eller för att vidta preskriptionshindrande
åtgärder eller liknande. För att rättshjälpen skall kunna begränsas
krävs det dock som departementschefen anför att sökanden uttryckligen har

JuU 1981/82:52

preciserat sin ansökan till att avse någon eller några rättsliga åtgärder. Att
rättshjälp på detta sätt skall kunna beviljas för begränsade åtgärder torde inte
- som en remissinstans anför - behöva anges i lagtexten. Här skall vidare
framhållas att avsikten givetvis inte är att den nu beskrivna ordningen skall
föranleda att praxis ändras när det gäller begränsning av rättshjälpen i andra
typer av rättshjälpsärenden.

Den föreslagna regleringen innebär att rättshjälp kan komma att beviljas
flera gånger i samma angelägenhet. Detta följer av att rättshjälpen skall
kunna upphöra och av att rättshjälp skall kunna beviljas för begränsade
åtgärder. Om det tidigare rättshjälpsärendet har avslutats blir den rättssökande
skyldig att erlägga rättshjälpsavgift på nytt. I de fall den tidigare
rättshjälpen har upphört med stöd av 34 § och staten har betalat kostnaden
för rättshjälpen torde det inte kunna anses obilligt att den rättssökande - som
ju inte haft någon kostnad för den tidigare rättshjälpen - får erlägga
rättshjälpsavgift. Om den tidigare rättshjälpen däremot har gällt en
begränsad åtgärd och den rättssökande således har haft kostnader för
rättshjälpen är situationen en annan. Utskottet anser att i sådana fall i princip
rättshjälpsavgiften i det senare ärendet bör sättas ned så att rättshjälpsavgifterna
tillsammans inte överstiger vad den rättssökande skulle ha haft att
betala om rättshjälp bara hade beviljats en gång i angelägenheten. Regeln i
12 § rättshjälpslagen om nedsättning av rättshjälpsavgifter medger dock
nedsättning till ett belopp som understiger 1 % av basbeloppet (f. n. 170 kr.)
endast i begränsad omfattning. Avgiften får nämligen sättas lägre än det
beloppet bara då det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att
betala en så stor avgift. Det torde sålunda vara ofrånkomligt att fall kommer
att inträffa då den rättssökande blir skyldig att totalt erlägga en större avgift
än om rättshjälp endast hade beviljats en gång i angelägenheten. I det
fortsatta översynsarbetet får övervägas om det är befogat att ändra denna
reglering.

Upphörande av rättshjälp

Enligt förslaget till ändring i 34 § rättshjälpslagen får det beslutas att
rättshjälp skall upphöra om det föreligger en pilotfallssituation. Ett sådant
beslut får dock inte fattas om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen
upphör. Konsekvenserna av bestämmelsen om upphörande av rättshjälp har
kritiserats bl. a. under remissbehandlingen. Man har anfört att bestämmelsen
kan få till följd att en kärandepart vars rättshjälp har upphört kan bli
tvungen att av ekonomiska skäl återkalla sin talan. Svaranden skulle då med
stöd av 13 kap. 5 § rättegångsbalken kunna genomdriva att målet ändå
prövas. I det läget är risken stor att käromålet ogillas eftersom käranden som
berövats rättshjälp saknar möjlighet att processa effektivt. Att käromålet
ogillas innebär inte bara att den rättssökandes anspråk ogillas för gott utan
även att han kan bli skyldig att betala motpartens rättegångskostnader, vilka i

JuU 1981/82:52

mål av detta slag kan uppgå till mycket stora belopp. Enligt förslaget i
propositionen skall de nya bestämmelserna i 34 § tillämpas även om
rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet. Det innebär att en rättssökande
som berövas rättshjälp kan bli skyldig att betala motpartskostnader som har
uppkommit före ikraftträdandet.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att en regel med sådana
konsekvenser som nu har beskrivits inte kan godtas. Utskottet delar dock
inte uppfattningen att den föreslagna regeln får sådana konsekvenser. Enligt
utskottets mening bör det nämligen bli fråga om att vilandeförklara målet i
sådana fall. Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken kan vilandeförklaring ske i
två fall. Det ena är när det är av synnerlig vikt att en fråga som är föremål för
annan rättegång eller behandling i annan ordning först avgörs. Det andra är
när annat hinder av längre varaktighet möter mot handläggningen. Det är
den sistnämnda regeln som bör komma till tillämpning när rättshjälp har
upphört. När rättshjälp har upphört i en pilotfallssituation, vilket sker i
statens intresse utan att den enskilde har möjlighet att påverka beslutet, får
det nämligen allmänt sett anses vara oförenligt med grundläggande, i
rättssäkerhetens intresse uppställda processrättsliga grundsatser att företa
målet till slutlig handläggning; ett sådant hinder föreligger således att
vilandeförklaring bör ske. Med detta betraktelsesätt är förutsättningarna för
vilandeförklaring i allmänhet för handen när rättshjälp upphör i pilotfallssituationer.
I de fall sådana förutsättningar inte föreligger måste det anses
uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör och då skall enligt förslaget i
propositionen regeln om upphörande av rättshjälp inte gälla.

I fråga om den rättssökandes egna rättegångskostnader finns inte heller
anledning till invändningar. Enligt förslaget skall nämligen, när rättshjälpen
upphör, kostnaderna för den betalas av staten om det inte föreligger
synnerliga skäl.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill utskottet här
slutligen framhålla att bestämmelserna i 34 § om vem som skall betala
kostnaden för rättshjälpen endast reglerar förhållandet mellan staten och
den som har haft rättshjälpen. När det gäller frågan om motpartens
ersättningsskyldighet gentemot den rättssökande/staten gäller reglerna i
rättegångsbalken (se NJA 1980 s. 786).

Behörighet att påkalla att rättshjälp skall upphöra

Regeringens förslag innebär att DV eller annan myndighet som regeringen
bestämmer skall få påkalla beslut att rättshjälp skall upphöra. Avsikten är att
JK skall tilläggas behörigheten. Enligt DV bör JK inte ha sådan behörighet.
Utskottet anser att regeringens förslag bör godtas. Utskottet vill vidare, med
anledning av vad en remissinstans har anfört, framhålla att det ligger i sakens
natur att behörigheten avser rätt att påkalla prövning av frågan om allmän
rättshjälp skall upphöra. Utskottet anser således att detta inte uttryckligen
behöver anges i lagrummet.

JuU 1981/82:52

Övrigt

146 § rättshjälpslagen finns en hänvisning till 8 § första stycket 5. Genom
den ändring i rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 januari 1982 (SFS
1981:1287) ändrades 8 § första stycket 5 utan att därav betingad ändring
gjordes i 46 §. Utskottet förordar att en sådan ändring nu görs i en särskild lag
om ändring i rättshjälpslagen. Denna lagändring bör träda i kraft snarast
möjligt och tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1982.

Övriga lagändringar bör träda i kraft den 1 juli 1982.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:28 i de delar den
behandlas i detta betänkande och med avslag på motion
1981/82:79 i motsvarande del (delvis) och motion 1981/82:86 i
motsvarande del (yrkande 1 delvis)

a) antar följande som Utskottets förslag betecknade lydelse av
8 § rättshjälpslagen

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 §i

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket,
om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om
särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran
om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente.

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på
väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,

7. den som ej har befogat intresse 8. den som ej har befogat intresse
av att få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

1 Senaste lydelse 1981:1287.

JuU 1981/82:52

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt
av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall
beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med
svensk medborgare.

b) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen i övrigt i de delar det behandlas i detta
betänkande, dock att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
till den 1 juli 1982,

2. att riksdagen antar följande förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 46 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan
angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
46 §'

Nuvarande lydelse

Med rådgivning förstås i denna lag
rådgivning och därmed jämförlig
åtgärd i rättslig angelägenhet under
högst en timme. Som rådgivning
skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet
som avses i 8 § första stycket 5
eller som omfattas av förordnande
som meddelats med stöd av 8 §
andra stycket.

Med rådgivning förstås i denna lag
rådgivning och därmed jämförlig
åtgärd i rättslig angelägenhet under
högst en timme. Som rådgivning
skall dock ej anses åtgärd för upprättande
av självdeklaration eller åtgärd
i angelägenhet som omfattas av
förordnande som meddelats med
stöd av 8 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen tillämpas
dock för tid från och med den 1 januari 1982.

Stockholm den 4 maj 1982

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Björn
Körlof (m), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström
(fp), Margareta Andrén (fp), Sven Munke (m), Ulla-Britt Åbark (s) och Erik
Egervärn (c).

1 Senaste lydelse 1979:240.

JuU 1981/82:52

Reservation (morn. 1)

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Helge Klöver (s) och Ulla-Britt Åbark (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Utskottet
gör” och som slutar på s. 14 med ”juli 1982” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med ett stort antal remissinstanser - och i viss mån
lagrådet - att starka invändningar kan riktas mot förslaget ur rättvise- och
rättssäkerhetssynpunkter. Det råder enligt utskottets mening inte någon
tvekan om att förslaget försämrar den enskildes rättsskydd. Dessutom
innebär det att man ger avkall på viktiga principer som rör rättssäkerhet och
allas likhet inför lagen.

För att den enskildes rättsskyddsbehov skall vara tillgodosett krävs att han
har ekonomiska möjligheter att utnyttja det rättsliga förfarandet. De flesta
medborgarna är inte i en sådan ekonomisk situation att de har det. Ett väl
utbyggt rättshjälpssystem är därför ett nödvändigt inslag i rättssamhället, och
det är också ett led i strävandena efter ökad jämlikhet mellan medborgarna.

Detta synsätt på rättshjälpssystemet måste enligt utskottets mening vara
vägledande för det besparingsarbete som sker inom rättshjälpen. Redan med
denna utgångspunkt måste förslaget avvisas.

När det gäller den föreslagna konstruktionen vill utskottet - i likhet med
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet - framhålla att förslaget
möjligen skulle kunna accepteras om man kunde garantera att det blev en i
allo mönstergill process i pilotmålet. Om förslaget genomförs nu kan det
dock - som fakulteten också anför - inträffa att en rättssökande som inte får
rättshjälp finner sig förekommen av en part med ett oskickligt ombud som
utför sin huvudmans talan dåligt. Den rättssökande som inte fått rättshjälp
kan således få vänta med att få sin angelägenhet prövad utan att på något sätt
vara säker på att det träffas ett avgörande som på ett riktigt och rättvist sätt är
vägledande för prövningen av hans angelägenhet.

När det gäller enskildheter i förslaget vill utskottet också peka på att det
torde möta stora svårigheter att välja ut pilotfall. För att man med säkerhet
skall veta om ett fall kan bli vägledande för andra fall måste man ha kunskap
inte bara om de yrkanden och invändningar etc. som har framställts i de båda
målen utan också om hur målen kommer att drivas i framtiden. Enligt
utskottets mening är det över huvud taget orealistiskt att tänka sig att en
sådan prövning kan ske i samband med beslut i rättshjälpsfrågan.

Utskottet vill vidare - i likhet med en remissinstans - peka på att lagtexten
inte har fått en utformning som begränsar tillämpningsområdet på det sätt
som avsetts enligt motiven till förslaget. Tvärtom skulle rättshjälp kunna
förvägras sökanden även i ett stort antal andra typer av mål, t. ex. i mål om
skadestånd vid olyckor eller katastrofer eller i mål om fel i fastighet.

JuU 1981/82:52

Urholkningen av rättshjälpssystemet är alltså större än vad sorn framgår av
departementschefens motivering till förslaget.

Utskottet anser sig således inte kunna godta förslaget om begränsningar i
möjligheten att få rättshjälp i avvaktan på att pilotfall avgörs och avstyrker -som föreslås i motionerna 79 och 86 - bifall till propositionen i denna del.
Utskottet vill dock inte utesluta att det, för att förhindra missbruk av
rättshjälpssystemet, kan finnas skäl att göra vissa begränsningar i möjligheterna
att få rättshjälp. Utskottet utgår från att denna fråga övervägs i lämpligt
sammanhang.

146 § rättshjälpslagen finns en hänvisning till 8 § första stycket 5. Genom
den ändring i rättshjälpslagen sorn trädde i kraft den 1 januari 1982 (SFS
1981:1287) ändrades 8 § första stycket 5 utan att därav betingad ändring
gjordes i 46 §. Utskottet förordar att en sådan ändring nu görs i en särskild lag
om ändring i rättshjälpslagen.

Denna lagändring bör träda i kraft snarast möjligt och tillämpas fr. o. m.
den 1 januari 1982.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:79 (delvis) och
motion 1981/82:86 (yrkande 1 delvis) avslår proposition 1981/
82:28 i de delar den behandlas i detta betänkande.

GOTAB 72059 Stockholm 1982