Justitieutskottets betänkande
1981/82:51

JuU 1981/82:51

om vissa ändringar rörande straffverkställighet (prop. 1981/82:153
jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:153 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad

som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 5.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1981/82:2392 av Allan Ekström (m) och
1981/82:2424 av Inger Lindquist m.fl. (m). Motionsyrkandena redovisas
på s. 5.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 51

JuU 1981/82:51

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 käp. 6 och 8§§ brottsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

Den som undergår fängelse på
viss tid får villkorligt friges sedan
två tredjedelar av tiden eller, om
det finns särskilda skäl, halva tiden
har avtjänats. Frigivning får dock
inte ske förrän verkställigheten har
pågått minst två månader. Inte heller
får villkorlig frigivning ske från
fängelse som har ådömts enligt 28
kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff
för böter.

Verkställs samtidigt flera fängelsestraff,
skall vid tillämpning av 6 §
hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för
böter. Ingår bland de straff som
samtidigt verkställs sådant straff
som avses i 6§ tredje meningen får
villkorlig frigivning inte ske förrän
verkställigheten har pågått minst
den tid som svarar mot detta straff.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5-7 §§ sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

1 Senaste lydelse 1979:680.

2 Senaste lydelse 1974:205.

Den som undergår fängelse på
viss tid må villkorligt frigivas sedan
två tredjedelar av tiden eller, om
särskilda skäl föreligga, halva tiden
avtjänats. Frigivning må dock ej
ske förrän verkställigheten pågått
minst tre månader.

8 §

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,
skall vid tillämpning av
6§ hänsyn tagas till den sammanlagda
fängelsetiden. Som fängelse
anses härvid även förvandlingsstraff
för böter.

JuU 1981/82:51

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs att 12, 13, 20 och 21 §§ lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd,
arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter, får kriminalvårdsstyrelsen
på ansökan av den som dömts till fängelse och icke är
häktad bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid, högst sex
månader från den dag då domen enligt vad ovan är föreskrivet i denna lag
får verkställas. Föreligger synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare
högst sex månader. Kvinna som är havande eller ammar barn får
beviljas uppskov under tid som prövas skälig.

Uppskov får ej beviljas, om det finns skälig anledning antaga att den
dömde avviker. Uppkommer anledning till sådant antagande sedan uppskov
beviljats, skall beslutet återkallas.

Visar den dömde innan verkställigheten
börjat att han givit in ansökan
om uppskov och har ej uppskov
tidigare sökts i målet, skall
verkställigheten anstå i avvaktan på
kriminalvårdsstyrelsens beslut.

Har någon dömts till fängelse
och visar han innan verkställigheten
börjat att till regeringen ingivits
ansökan att han av nåd skall befrias
från straffet eller få detta utbytt mot
böter eller disciplinstraff, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande
till särskild vård, skall, om
han ej är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt
samt nåd ej tidigare
sökts i målet, verkställigheten
anstå i avvaktan på regeringens beslut
med anledning av ansökningen.
Detta gäller dock ej, om det finns
skälig anledning antaga att den
dömde avviker.

Visar den dömde att han har gett
in ansökan om uppskov sist den
dag då han enligt 10 § första stycket
senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt
och har uppskov
inte tidigare sökts i målet, skall
verkställigheten anstå i avvaktan på
kriminalvårdsstyrelsens beslut.

13 §'

Visar den som har dömts till
fängelse att en ansökan om att han
av nåd skall befrias från straffet eller
få detta utbytt mot böter eller
disciplinstraff, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande
till särskild vård har getts in till regeringen
sist den dag då han enligt
10 § första stycket senast skulle ha
inställt sig vid kriminalvårdsanstalt,
skall verkställigheten anstå i
avvaktan på regeringens beslut med
anledning av ansökningen. Detta
gäller dock inte om den dömde är
intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt,
om nåd tidigare har sökts i
målet eller om det finns skälig anledning
antaga att den dömde avviker.

1 Senaste lydelse 1979:692.
tl Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 51

JuU 1981/82:51

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
20 §2

För den som har börjat undergå
fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.

Överstiger strafftiden tre månader,
skall styrelsen även ange den eller
de dagar, som är av betydelse för
tillämpning av bestämmelserna i
brottsbalken om villkorlig frigivning,
samt den strafftid som då
återstår.

Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom kriminalvården
att meddela beslut enligt första stycket.

När omständigheterna ger anledning till det, får kriminalvårdsstyrelsen
eller, enligt styrelsens bestämmande, tjänstemän inom kriminalvården
ändra ett beslut enligt första stycket.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvården
har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.

För den som har böijat undergå
fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart det kan ske
fastställa dagen för strafftidens slut.
Överstiger strafftiden två månader,
skall styrelsen även ange den eller
de dagar, som är av betydelse för
tillämpning av brottsbalkens bestämmelser
om villkorlig frigivning,
samt den strafftid som då återstår.

21 §3

Förekommer till verkställighet
fängelse i högst tre månader, skall
vid beräkning av strafftiden omräkning
ske till dagar, därvid månad
skall anses utgöra trettio dagar. Antalet
dagar skall läggas till den dag
från vilken tiden räknas.

Förekommer till verkställighet
fängelse i högst två månader, skall
vid beräkning av strafftiden omräkning
ske till dagar, därvid månad
skall anses utgöra trettio dagar. Antalet
dagar skall läggas till den dag
från vilken tiden räknas.

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller år, skall den dag som
genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses
som slutdag. Finns ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens
sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall antalet dagar
läggas till slutdagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd endast i dagar, skall antalet dagar läggas
till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses
månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.1 den utsträckning det behövs för
tillämpningen av 26 kap. 6 och 8 §§ brottsbalken i den lydelse paragraferna
erhåller enligt lagen (1982:000) om ändring i brottsbalken, får 20 och 21 §§
tillämpas redan före ikraftträdandet.

2 Senaste lydelse 1981:329.

3Senaste lydelse 1979:692.

JuU 1981/82:51

Motionerna

I motion 1981/82:2392 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen
avslår den föreslagna ändringen av 26 kap. 6 och 8§§ brottsbalken.

I motion 1981/82:2424 av Inger Lindquist m. fl. (m) hemställs att riksdagen
avslår propositionen såvitt avser förslaget till lagändringar beträffande
minskning av minimitiden för verkställighet av straff.

Utskottet

Inledning

Den år 1979 tillkallade fängelsestraffkommittén avlämnade i december
1981 delbetänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning. I betänkandet
lades fram bl. a. förslag till ändrade regler om villkorlig frigivning. Ett av
förslagen rör den tid som minst skall avtjänas i kriminalvårdsanstalt innan
villkorlig frigivning får äga rum. Detta förslag ligger till grund för de i
propositionen föreslagna ändringarna i brottsbalken och därtill anknytande
regler om beräkning av strafftid. Under ärendets beredning i justitiedepartementet
har samråd skett med riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen och
kriminalvårdsnämnden.

De övriga förslag som lades fram i kommitténs betänkande har remissbehandlats
och bereds f. n. i justitiedepartementet.

I propositionen läggs också fram förslag till andra ändringar i reglerna
om beräkning av strafftid. De grundar sig på en remissbehandlad framställning
från kriminalvårdsstyrelsen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring av reglerna i brottsbalken om villkorlig
frigivning. Den föreslagna ändringen innebär att den tid som minst skall
ha avtjänats i kriminalvårdsanstalt innan sådan frigivning får äga rum
sänks från tre till två månader. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m. av innebörd att ingivande av
ansökan om nåd eller om uppskov med avtjänande av fängelsestraff för
den som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt inte som nu
automatiskt skall utgöra hinder mot verkställighet, om ansökan kommer in
efter den dag då den dömde skulle senast ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Överväganden

De grundläggande bestämmelserna om villkorlig frigivning finns i 26
kap. brottsbalken. De nuvarande principerna för villkorlig frigivning lades
fast år 1965 och kan sägas vila på två grunder. Den första avser önskemålet

JuU 1981/82:51

att förkorta tiderna för vistelse i anstalt för att därigenom kunna minska
fängelsestraffets skadeverkningar för den intagne. Den andra är tanken att
man genom vissa åtgärder såväl inför frigivningen som under den närmaste
tiden därefter skall skapa bättre möjligheter till ett laglydigt liv för den
dömde.

Reglerna om villkorlig frigivning innebär i huvudsak att den som undergår
fängelse på viss tid får friges villkorligt sedan två tredjedelar av strafftiden
har avtjänats. Om särskilda skäl föreligger får villkorlig frigivning ske
efter halva strafftiden. Frigivning får dock f. n. inte ske förrän verkställigheten
har pågått minst tre månader. Vid villkorlig frigivning skall för den
frigivne fastställas en prövotid av minst ett och högst tre år, eller om
straffåterstoden överstiger tre år, högst fem år. Under prövotiden skall den
frigivne i regel stå under övervakning.

Förslaget i propositionen innebär att minimitiden för verkställighet i
anstalt skall sänkas till två månader. Som förut sagts bygger förslaget i
denna del på fängelsestraffkommitténs betänkande om villkorlig frigivning
m.m. Kommittén har uttalat sig för att institutet villkorlig frigivning bör
behållas, dock med vissa ändringar. Sålunda har föreslagits - utöver en
sänkning av minimitiden för vistelse i anstalt — att villkorlig frigivning efter
halva strafftiden skall bli regel för de flesta fall.

I de båda motioner som har väckts i ärendet begärs avslag på förslaget
att sänka minimitiden för villkorlig frigivning. I motion 2392 pekas bl. a. på
att förslaget innebär att brottens straffvärde sänks ”bakvägen” på ett sätt
som rimmar illa med brottsutvecklingen i landet.

I motion 2424 anförs betänkligheter mot att förslaget inte har remissbehandlats
på vedertaget sätt. Motionärerna anser f. ö. att det i propositionen
inte har framförts några bärande skäl till att nu avkorta längden av frihetsberövandena
vid korta straff om tre eller fyra månader. Enligt motionärerna
räcker det inte att som skäl för förslaget åberopa enbart den nuvarande
besvärliga beläggningssituationen vid kriminalvårdens anstalter.

Utskottet anser för sin del att det förslag om en sänkning av minimitiden
för villkorlig frigivning som läggs fram i propositionen står i god överensstämmelse
med den allmänt erkända inriktningen för kriminalpolitiken som
innebär att man av hänsyn till frihetsstraffens skadeverkningar för de
dömda i stor utsträckning bör sträva efter att inte bara minska antalet
frihetsberövanden utan också avkorta längden av de frihetsberövanden
som ändå måste göras. Enligt utskottets mening kan det föreliggande
förslaget inte anses vara ägnat att försvaga den allmänpreventiva funktionen
hos de relativt korta fängelsestraff som det här gäller; sådana förhållandevis
blygsamma skillnader i strafftidens längd som råder mellan den
nuvarande och den föreslagna ordningen har knappast någon självständig
betydelse för allmänpreventionen. I detta sammanhang vill utskottet understryka
att avsikten inte är att lagändringen skall påverka domstolarnas
straffmätningspraxis. Någon anledning att befara att så sker anser utskottet
inte heller föreligga.

JuU 1981/82:51

Såsom har anförts i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 5, s.
32 och 76, jfr JuU 1981/82:44 s. 3) är beläggningssituationen vid kriminalvårdens
anstalter f. n. oroande. Enligt de beräkningar som anges i förevarande
proposition skulle de nu föreslagna ändringarna i reglerna om villkorlig
frigivning vara ägnade att medföra en minskad beläggning inom
kriminalvården med motsvarande ca 75 anstaltsplatser om året. Enligt
utskottets mening kan detta förhållande inte frånkännas betydelse vid
bedömningen av förslaget i propositionen.

Enligt utskottets mening är förslaget från både principiella och praktiska
synpunkter av ganska begränsad karaktär, och det aktualiserar därför inte
kriminalpolitiska överväganden av sådant slag som påfordrar remissbehandling
i sedvanlig ordning. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av de
akuta problem som den nuvarande beläggningssituationen inom kriminalvården
ger upphov till anser utskottet att den förtursbehandling som ärendet
har fått av regeringen inte kan föranleda några invändningar.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de i propositionen föreslagna
ändringarna i brottsbalken och därtill anknytande ändringar i 20 och 21 §§
lagen om beräkning av strafftid m. m. bör genomföras. Utskottet avstyrker
därmed bifall till motionerna 2392 och 2424.

Utskottet tillstyrker de övriga i propositionen föreslagna ändringarna i
lagen om beräkning av strafftid m. m.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motionerna 1981/82:2392 och 1981/
82:2424 antar

a) det genom proposition 1981/82:153 framlagda förslaget till lag
om ändring i brottsbalken,

b) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. beträffande
20 och 21 §§,

2. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda förslaget till lag
om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det momentet.

Stockholm den 4 maj 1982

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

JuU 1981/82:51

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Björn
Körlof (m), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonuie Bernström
(fp), Margareta Andrén (fp), Sven Munke (m), Ulla-Britt Åbark (s)
och Erik Egervärn (c).

Reservation (mom. 1)

Bertil Lidgård (m). Björn Körlof (m) och Sven Munke (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 6 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 7 med ”strafftid m. m.” bort ha följande lydelse:

Såsom har anförts i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 5, s.
32 och 76, jfr JuU 1981/82:44 s. 3 och 21) är beläggningssituationen vid
kriminalvårdens anstalter f. n. oroande. Förhållandet leder till stora påfrestningar
för kriminalvården och motverkar det kriminalpolitiska behandlingsarbetet;
de ansträngda förhållandena drabbar både kriminalvårdens
personal och de dömda.

Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet det angeläget att statsmakterna
på olika sätt försöker bemästra situationen. Den närmast till
hands liggande åtgärden är givetvis - såsom också sker — att kriminalvården
tillförs ökade resurser. Även andra vägar bör emellertid prövas, såsom
att utnyttja det befintliga platsbeståndet mera rationellt. Ett exempel på
strävanden i sådan riktning utgör det ADB-baserade förelägganderegister
som man inom kriminalvårdsstyrelsen har börjat lägga upp; genom det nya
systemet torde omkring 60 årsplatser kunna sparas. Ytterligare besparingsoch
rationaliseringsvinster kan göras vid genomförande av de i propositionen
föreslagna ändringarna i 12 och 13 §§ lagen om beräkning av strafftid
m.m. Enligt kriminalvårdsstyrelsens beräkningar torde det härigenom
vara möjligt att vinna sammanlagt ca 150 årsplatser.

Utskottet anser däremot att det inger allvarliga betänkligheter att söka
lösa beläggningssituationen genom förändringar i den lagstiftning som rör
påföljdssystemet. Lagstiftningen på detta område måste framgent liksom
hittills vara grundad på noggranna rättsliga och kriminalpolitiska överväganden.
Det är av stor vikt att lagstiftningen är väl förankrad i det allmänna
rättsmedvetandet och att förändringar i den inte påverkas av sådana ovidkommande
faktorer som tillgången på anstaltsplatser inom kriminalvården.

Det i propositionen framlagda förslaget att sänka minimitiden för villkorlig
frigivning från tre till två månader kan visserligen i förstone synas som
en reform av begränsad karaktär. Förslaget innebär emellertid, om det
genomförs, en ganska betydande förkortning av frihetsstraffets längd för
de omkring 1 000 personer som vaije år påböijar avtjänande av straff på tre

JuU 1981/82:51

månaders fängelse och även för de omkring 500 personer som årligen
påbörjar avtjänandet av fyra månaders fängelse. Förslaget innebär enligt
utskottets mening från både principiella och praktiska synpunkter en genomgripande
förändring av påföljdssystemet. Att såsom här har skett
föreslå sådana förändringar utan att frågan har beretts på i lagstiftningssammanhang
sedvanligt sätt framstår för utskottet som så anmärkningsvärt
att förslaget redan på grund härav bör avslås.

Härtill kommer att det i propositionen inte har anförts några från rättsliga
eller kriminalpolitiska synpunkter bärande skäl för att förkorta längden
av frihetsberövandena vid straff om tre och fyra månaders fängelse. Såsom
utskottet nyss sagt får lagstiftningen rörande påföljdssystemet inte, som
uppenbarligen är fallet i detta ärende, styras av tillgången på anstaltsplatser
inom kriminalvården.

Vad nu har anförts innebär att utskottet kan instämma i den uppfattning
som ligger bakom yrkandena i motionerna, nämligen att förslaget i propositionen
om sänkning av minimitiden för villkorlig frigivning är så illa underbyggt
att det inte kan godtas.

Utskottet avstyrker således bifall till förslaget till lag om ändring i
brottsbalken samt till de därtill anknytande föreslagna ändringarna beträffande
20 och 21 §§ lagen om beräkning av strafftid m. m.

De ändringar i övrigt som föreslagits i den sistnämnda lagen tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:2392 och
1981/82:2424 avslår

a) det genom proposition 1981/82:153 framlagda förslaget till lag
om ändring i brottsbalken,

b) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. beträffande
20 och 21 §§.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982