JulJ 1981/82:49

Justitieutskottets betänkande
1981/82:49

om ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt m. m. (prop.

1981/82:141 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:141 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att

I. anta i propositionen framlagda, av lagrådet granskade, förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

5. lag om ändring i brottsbalken,

II. godkänna den i propositionen presenterade planen för ett successivt
inrättande av mindre bostadsavdelningar vid kriminalvårdsanstalterna Tidaholm,
Hall och Norrtälje,

III. till Byggnadsarbeten för kriminalvården utöver vad som under andra
huvudtiteln föreslås i proposition 1981/82:100 (bil. 5 p. E 8) anvisa ett
reservationsanslag av 10000000 kr. för budgetåret 1982/83.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 15.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1981/82:2228 av Lars Wemer m.fl.

(vpk), 1981/82:2321 av Lisa Mattson m.fl. (s) och 1981/82:2387 av Håkan
Winberg m.fl. (m). Motionsyrkandena redovisas på s. 14.

Vidare behandlas i samband med propositionen yrkanden i sex motioner
väckta under den allmänna motionstiden i år. En redovisning av yrkandena
lämnas på s. 4.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 49

JuU 1981/82:49

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 6, 7, 11, 14, 26-30, 32, 34, 42, 52 a-52 d och
63 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §'

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall
följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad
i lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i
riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning,
får den intagne överföras till lokalanstalt.

Placering i sluten anstalt enligt
7 § tredje stycket skall, om inte annat
föranleds av synnerliga skäl,
ske i riksanstalt och därvid företrädesvis
i sådan anstalt eller avdelning
av anstalt som är särskilt lämpad
att tillgodose kraven på hög
säkerhet.

7 §2

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages
följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad
med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säkerhetsskäl
eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant
arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som
icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i
lägst två år skall placeras i sluten
anstalt, om det med hänsyn till att
han saknar fast anknytning till riket
eller till arten av hans brottslighet
eller eljest kan befaras att han är
särskilt benägen att avvika och fortsätta
en brottslig verksamhet av
särskilt allvarlig karaktär. Vad som
sagts nu gäller dock ej om annan
placering kräves för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående

Den som har dömts till fängelse i
lägst två år skall placeras i sluten
anstalt, om det med hänsyn till arten
av hans brottslighet eller annars
kan befaras att han är särskilt benägen
att fortsätta en brottslig verksamhet
av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har avslutats.
Vid bedömningen skall särskilt
beaktas, om straffet avser
grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling av narkotika.

1 Senaste lydelse 1981:213.

2 Senaste lydelse 1981:213.

JuU 1981/82:49

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

frigivning eller eljest synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen
anstalt.

Tredje stycket gäller ej, om annan
placering krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående frigivning
eller annars synnerliga skäl
föreligger för placering i öppen anstalt.

11 §

För att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen i
lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten.
Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att främja
verksamhet av detta slag.

Medgivande som avses i första
stycket kan lämnas även den som
är intagen i riksanstalt, om särskilda
skäl föreligger.

Medgivande som avses i första
stycket kan lämnas även den som
är intagen i riksanstalt, om särskilda
skäl föreligger. Vad som har
sagts nu gäller dock inte en intagen
som avses i 7§ tredje stycket och
som är placerad i sluten riksanstalt.

14 §

Intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Han bör
uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling.
I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter att
genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden.
Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstalten
på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande
verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Därvid
kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

Andra stycket gäller ej en intagen
som avses i 7 § tredje stycket
och som är placerad i sluten riksanstalt.

26 §

Annat brev till eller från intagen
än sådant som avses i 25 § får med
iakttagande av vad i andra stycket
föreskrives granskas, om det är påkallat
av säkerhetsskäl.

Brev får granskas, om det finns
anledning antaga att det innehåller
otillåtet föremål. Vidare får brev
granskas stickprovsvis. I sluten anil
Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 49

Brev eller andra försändelser till
eller från den som är intagen i sluten
riksanstalt skall granskas för
undersökning av om de innehåller

Kartong: S. 4, 26 § högerspalten, andra och tredje stycket sammanslås.

Juli 1981/82:49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stalt får brev dessutom granskas,
om det är nödvändigt med hänsyn
till den intagnes särskilda förhållanden.

Granskning av brev får ej vara
mer ingående än som är nödvändigt
med hänsyn till granskningens syfte.

Vid öppning av brev bör den intagne
vara närvarande, om det
lämpligen kan ske.

Brev som granskats får kvarhållas,
om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Den intagne skall i så fall genast
underrättas därom. Är det fråga
om ett ankommande brev skall
den intagne i den utsträckning det
lämpligen kan ske få del av innehållet.
Kvarhållet brev skall utlämnas
till den intagne så snart ske kan och
senast när antaltsvården upphör,
om ej särskilda skäl talar däremot.

något otillåtet föremål. Finns det
anledning anta att en försändelse
innehåller ett sådant föremål, får
granskning i detta syfte ske även av
en försändelse till eller från den
som är intagen i annan anstalt, om
det är påkallat av säkerhetsskäl.

Beträffande den som är intagen
på specialavdelning, skall granskningen
av brev eller andra försändelser
även syfta till att undersöka
om de innehåller något meddelande
om planläggning av brottslig
verksamhet, avvikande eller något
annat liknande förfarande. När det
är påkallat av säkerhetsskäl, får
granskning i detta syfte även ske
stickprovsvis beträffande intagna i
allmänhet samt, beträffande den
som är intagen i sluten anstalt, om
det är nödvändigt med hänsyn till
hans särskilda förhållanden.

Första och andra styckena gäller
ef sådant brev mellan intagen och
svensk myndighet eller advokat
som enligt 25 § skall vidarebefordras
utan granskning.

Granskning av brev eller andra
försändelser får ej vara mer ingående
än som är nödvändigt med hänsyn
till granskningens syfte.

Vid öppning av brev eller andra
försändelser bör den intagne vara
närvarande, om det lämpligen kan
ske.

Brev eller andra försändelser
som granskats får kvarhållas, om
det är påkallat av säkerhetsskäl.
Den intagne skall i så fall genast
underättas därom. Är det fråga om
ankommande försändelser, skall
den intagne i den utsträckning det
lämpligen kan ske få kännedom om
innehållet. En kvarhållen försändelse
skall utlämnas till den intagne
så snart det kan ske och senast när
anstaltsvården upphör, om ej särskilda
skäl talar däremot.

JuU 1981/82:49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Vad i 25—27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt meddelande.
Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även
sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller i För psykiatrisk avdelning gäller
stället för 25—27 §§ i tillämpliga de- utöver 25-27 §§ i tillämpliga delar

lar bestämmelserna i 15 § lagen bestämmelserna i 15 § lagen

(1966:293) om beredande av sluten (1966:293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Brev psykiatrisk vård i vissa fall. Brev

från intagen till svensk myndighet från intagen till annan svensk myn eller

advokat skall dock alltid dighet än postverket eller till advo vidarebefodras

utan granskning. kat skall dock alltid vidarebeford ras

utan granskning.

29 §

Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han
får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller
som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada
för honom eller annan.

Till underlag för bedömningen av
om den som är intagen i sluten riksanstalt
skall i ett särskilt fall få ta
emot besök skall i förväg undersökas
om den besökande har dömts
eller är misstänkt för allvarlig
brottslig verksamhet. I den utsträckning
det behövs och lämpligen
kan ske skall upplysningar också
inhämtas om hans personliga
förhållanden i övrigt. Vad som har
sagts nu gäller ej, i den mån det är
uppenbart obehövligt på grund av
att den besökande är känd eller av
annat skäl.

Till underlag för bedömningen av
om den som är intagen i annan anstalt
än sluten riksanstalt skall i ett
särskilt fall få ta emot besök får en
sådan kontroll som avses i andra
stycket göras i den mån det är påkallat
av säkerhetsskäl.

Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om det är
påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som biträder
den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om ad vo-'
katén eller den intagne begär det.

Som villkor för besök kan av sä- Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl
föreskrivas att den be- kerhetsskäl föreskrivas att den besökande
underkastar sig kroppsvi- sökande underkastar sig kroppsvisitation
eller medger undersökning sitation eller ytlig kroppsbesiktning

av väska, kasse eller annat dylikt eller medger undersökning av väs -

JuU 1981/82:49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som han vill medföra vid besöket.

Telefonsamtal mellan intagen
och person utom anstalten får äga
rum i den utsträckning det lämpligen
kan ske. Den intagne kan förvägras
telefonsamtal som är ägnat
att äventyra säkerheten i anstalten
eller som kan motverka hans anpassning
i samhället eller eljest vara
till skada för honom eller annan.

ka, kasse eller annat dylikt som han
vill medföra vid besöket.

Telefonsamtal mellan intagna
och personer utom anstalten får äga
rum i den utsträckning det lämpligen
kan ske. En intagen kan förvägras
telefonsamtal som är ägnat att
äventyra säkerheten i anstalten eller
som kan motverka hans anpassning
i samhället eller annars vara
till skada för honom eller någon annan.
Beträffande den som den intagne
önskar samtala med kan sådan
kontroll som avses i 29 § andra
stycket göras i den mån det anses
behövligt.

30 §

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på
lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med
den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne
i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes medgivande.

32 §3

För att underlätta anpassningen i
samhället kan intagen beviljas tillstånd
att lämna anstalten för viss
kort tid (korttidspermission), om ej
påtaglig fara för fortsatt brottslig
verksamhet eller avsevärd fara för
annat missbruk föreligger. Korttidspermission
får också ges, om
annan särskild anledning föreligger
därtill.

Intagen som avses i 7 § tredje
stycket och på skäl som där anges
är placerad i sluten anstalt får beviljas
korttidspermission endast om
synnerliga skäl föreligger därtill.

För att underlätta anpassningen i
samhället kan intagen beviljas tillstånd
att lämna anstalten för viss
kort tid (korttidspermission), om ej
påtaglig fara för fortsatt brottslig
verksamhet eller avsevärd fara för
annat missbruk föreligger. Vid bedömningen
skall särskilt beaktas
om den intagne har nyttjat eller förfarit
olagligt med narkotika inom
anstalten eller utan giltigt skäl vägrat
att lämna urinprov enligt 52 d §.

Korttidspermission får också
ges, om annan särskild anledning
föreligger än som anges i första
stycket.

En intagen som avses i 7 § tredje
stycket och som är placerad i sluten
riksanstalt får ej beviljas korttidspermission
med stöd av första
stycket och får i övrigt beviljas sådan
permission endast om synnerliga
skäl föreliger därtill.

3 Senaste lydelse 1978:901.

JuU 1981/82:49

Föreslagen lydelse

För korttid spermission får ställas
de villkor som kan anses erforderliga
beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet
eller annat. Är noggrann
tillsyn behövlig, kan föreskrivas
att den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.
Intagna som avses i tredje
stycket skall vara ställda under bevakning,
om inte annat krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående
placering i öppen anstalt
eller eljest påkallas av synnerliga
skäl.

34 §

Kan intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda
åtgärder som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan
medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom
under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de
villkor som kan anses erforderliga.

Första stycket gäller ej en intagen
som avses i 7 § tredje stycket
och som är placerad i sluten riksanstalt.

42 §

Vid transport av intagen skall såvitt möjligt tillses att han ej utsättes för
obehörigas uppmärksamhet.

Om det är nödvändigt av säker- Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl,
får den intagne vid träns- hetsskäl, får den intagne vid transport
beläggas med fängsel. port eller annars under vistelse

utom anstalten beläggas med fängsel.

Kan befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall
läkares medgivande till transporten inhämtas.

Nuvarande lydelse

52 a §4

Om det inte är uppenbart obehövligt, skall den som intages i kriminalvårdsanstalt
vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande
av föremål som han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha.

I övrigt får intagen kroppsvisiteras
för eftersökande av föremål
som nyss sagts endast när

1. anledning förekommer att sådant
föremål skall anträffas på honom,

I övrigt får en intagen kroppsvisiteras
för eftersökande av föremål
som nyss sagts när

1. anledning förekommer att sådant
föremål skall anträffas på honom,

4 Senaste lydelse 1978:901.

JuU 1981/82:49

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. det sker i anslutning till större
undersökning som av säkerhetsskäl
görs av utrymmen inom anstalten
och den intagne har eller har haft
särskild anknytning till utrymme
som berörs av undersökningen,

3. den intagne skall mottaga eller
har haft obevakat besök, eller

4. den intagne efter vistelse
utanför anstalten kommer åter till
denna.

2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till större undersökning
som av säkerhetsskäl görs
av utrymmen inom anstalten och
den intagne har eller har haft särskild
anknytning till utrymme som
berörs av undersökningen,

3. den intagne skall mottaga eller
har haft obevakat besök, eller

4. den intagne efter vistelse
utanför anstalten kommer åter till
denna.

Om det inte är uppenbart obehövligt,
skall den som är intagen i
sluten riksanstalt kroppsvisiteras
då han har haft besök som avses i
andra stycket 3 samt i fall som
anges i andra stycket 4.

Vad som har sagts i andra stycket utgör ej hinder mot att i annat fall
företages sådan ytlig kroppsvisitation som bedömes nödvändig av säkerhetsskäl
och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt
föremål.

52 b §5

Intagen får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att föremål som
han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha skall anträffas på
honom.

Den som är intagen i sluten anstalt
får kroppsbesiktigas även i fall
som avses i 52 a § andra stycket 2—
4, om det är oundgängligen påkallat
av hänsyn till ordningen och säkerheten
i anstalten. Närmare föreskrifter
härom meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer.

Utöver vad som följer av första
stycket får kroppsbesiktning i den
mån det anses påkallat företas i fall
som avses i 52 a § första stycket
och andra stycket 2—4. I fråga om
den som inte är intagen i sluten
riksanstalt gäller detta dock bara
ytlig kroppsbesiktning.

52 c §6

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än
vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna
medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne närvara.

Annan kroppsvisitation än som
avses i 52 a § tredje stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska.

Annan kroppsvisitation än som
avses i 52 a § fjärde stycket eller
kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska.

5 Senaste lydelse 1978:901.

6 Senaste lydelse 1978:901.

JuU 1981/82:49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och
som intagen enligt vad som följer av denna lag ej får inneha, skall omhändertagas
och förvaras för hans räkning, såvitt ej annat är särskilt föreskrivet.

52 d §7

En intagen får föreläggas att En intagen är skyldig att på an lämna

urinprov för kontroll av hu- maning lämna urinprov för kontroll

ruvida han är påverkad av narko- av huruvida han är påverkad av

tika. narkotika samt utandningsprov för

kontroll av huruvida han är påverkad
av alkohol, om inte annat föranleds
av medicinska eller liknande
skäl.

63 §

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos
eller ankommer till intagen eller medföres av den som skall intagas i
kriminalvårdsanstalt får omhändertagas. Med omhändertagen egendom
skall förfaras på sätt föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare finns
påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena får tillämpas även i fråga
om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller
kronan.

Pengar, som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid
med vad som är särskilt föreskrivet
om intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart obilligt. Omhändertagna
pengar skall genom styresmannens
försorg göras räntebärande
men får ej disponeras av den
intagne förrän vid anstaltsvårdens
slut, om det inte föreligger särskilda
skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1982.

7 Senaste lydelse 1980:930.

JuU 1981/82:49

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

Härigenom föreskrivs att 2 och 2b §§ lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §'

Om det inte är uppenbart obehövligt, skall häktad senast vid ankomsten
till förvaringslokalen kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han
enligt vad som följer av denna lag ej får inneha.

I övrigt får häktad kroppsvisiteras
för eftersökande av föremål
som nyss sagts endast när

1. anledning förekommer att sådant
föremål skall anträffas på honom,

2. det sker i anslutning till större
undersökning som av säkerhetsskäl
görs av utrymmen inom förvaringslokalen
och den häktade har eller
har haft särskild anknytning till utrymme
som berörs av undersökningen,

3. den häktade skall mottaga eller
har haft obevakat besök, eller

4. den häktade efter vistelse
utanför förvaringslokalen kommer
åter till denna.

I övrigt får häktad kroppsvisiteras
för eftersökande av föremål
som nyss sagts när

1. anledning förekommer att sådant
föremål skall anträffas på honom,

2. det sker stickprovsvis eller
också i anslutning till större undersökning
som av säkerhetsskäl görs
av utrymmen inom förvaringslokalen
och den häktade har eller har
haft särskild anknytning till utrymme
som berörs av undersökningen,

3. den häktade skall mottaga eller
har haft obevakat besök, eller

4. den häktade efter vistelse
utanför förvaringslokalen kommer
åter till denna.

2 a§

Häktad får kroppsbesiktigas när
anledning förekommer att föremål
som han enligt vad som följer av
denna lag ej får inneha skall anträffas
på honom.

Om det är oungängligen påkallat
av hänsyn till ordningen och säkerheten
inom förvaringslokalen, får
häktad kroppsbesiktigas även i fall
som avses i2§ andra stycket 2—4.

I den mån det anses påkallat får
även kroppsbesiktning företas i de
fall som avses i2§ första och andra
styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1982.

1 Senaste lydelse 1978:903.

2 Senaste lydelse 1978:903.

JuU 1981/82:49

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga

Härigenom föreskrivs att 14 och 23 §§ lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inte inneha alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som
kan användas för insprutning i människokroppen, eller något annat som
kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan
egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när
han kommer till hemmet för kontroll
att han inte bär på sig något
som han inte får inneha där. Detsamma
gäller om det under vistelsen
i hemmet uppkommer misstanke
att sådan egendom skall påträffas
hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den
hänsyn som omständigheterna
medger. Om möjligt skall ett vittne
närvara.

Vid handläggning i kammarrätt
av mål enligt denna lag skall nämndemän
ingå i rätten.

Om det anses påkallat får den
unge kroppsvisiteras eller ytligt
kroppsbesiktigas, när han kommer
till hemmet, för kontroll att han inte
bär på sig något som han inte får
inneha där. Detsamma gäller om
det under vistelsen i hemmet uppkommer
misstanke att sådan egendom
skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn
som omständigheterna medger
skall iakttas. Om möjligt skall ett
vittne närvara.

Vid handläggning i kammarrätt
av andra mål enligt denna lag än
mål om omedelbart omhändertagande
skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 23 §, fyra veckor efter den dag då
lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och i övrigt den 1 oktober 1982.

t2 Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 49

JuU 1981/82:49

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa
fall

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare
i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag i
ett sådant hem som avses i 11 §, får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annat
som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas
sådan egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller Om det anses påkallat får den

intagen för vård får kroppsvisi- som är omhändertagen eller intagen

teras, när han kommer till hemmet, för vård kroppsvisiteras eller ytligt

för kontroll av att han inte bär på kroppsbesiktigas, när han kommer

sig något som han inte får inneha till hemmet, för kontroll av att han

där. Detsamma gäller om det under inte bär på sig något som han inte

vistelsen i hemmet uppkommer får inneha där. Detsamma gäller om

misstanke att sådan egendom skall det under vistelsen i hemmet upp påträffas

hos honom. kommer misstanke att sådan egen dom

skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den Kroppsvisitation och ytlig
hänsyn som omständigheterna kroppsbesiktning får inte göras mer

medger. Om möjligt skall ett vittne ingående än vad ändamålet med

närvara. åtgärden kräver. All den hänsyn

som omständigheterna medger
skall iakttas. Om möjligt skall ett
vittne närvara.

Bestämmelserna i första—tredje styckena skall gälla för alla som vårdas
vid ett sådant hem som avses i 11 §, om det är nödvändigt för att genomföra
vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1982.

JuU 1981/82:49

5 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Föreslagen lydelse
17 kap.

10§

Nuvarande lydelse

Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han hos
domstol eller annan myndighet
gjort anmälan, fört talan, avlagt
vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit
utsaga eller för att hindra honom
från sådan åtgärd, dömes för
övergrepp i rättssak till böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma
skall gälla, om man med annan
gärning som medför lidande,
skada eller olägenhet, eller med hot
om sådan gärning angriper någon
för det han avlagt vittnesmål eller
eljest avgivit utsaga vid förhör hos
myndighet eller för att hindra honom
från att avgiva sådan utsaga.

Den som med våld eller hot om
våld angriper någon för det han hos
domstol eller annan myndighet
gjort anmälan, fört talan, avlagt
vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit
utsaga eller för att hindra honom
från sådan åtgärd, döms för
övergrepp i rättssak till böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma
skall gälla, om man med annan
gärning, som medför lidande,
skada eller olägenhet, eller med hot
om sådan gärning angriper någon
för det han avlagt vittnesmål eller
eljest avgivit utsaga vid förhör hos
myndighet eller för att hindra honom
från att avgiva sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse
i högst fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

JuU 1981/82:49

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1981/82:2228 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen med godkännande av proposition 1981/82:141 i övrigt
beslutar att avslå förslagen om ändring i 29 och 30 §§ kriminalvårdslagen,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande utbyggnad av behandlingsavdelningar för narkomaner inom
kriminalvården,

3. att riksdagen hemställer hos regeringen att en parlamentarisk utredning
tillsätts i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1981/82: 2321 av Lisa Mattson m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:141 antar de i
propositionen föreslagna ändringarna i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt med de ändringar som följer av vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
rörande beslut om särbehandling i enlighet med 7 § kriminalvårdslagen.

I motion 1981/82:2387 av Håkan Winberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar

1. att en särskild verkställighetsform skall införas för vissa långtidsdömda
som dömts till fängelse minst 4 år,

2. att domstol skall kunna besluta om sådan verkställighet.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1982

I motion 1981/82:209 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen hemställer om
åtgärder för bekämpande av narkotikamissbruk på kriminalvårdsanstaltema
i enlighet med vad som anförs i punkt 17 i sammanfattningen i motion
1981/82:207 (yrkande 3).

I punkt 17 i den sistnämnda motionen föreslås att en drogfri miljö skapas
på alla kriminalvårdsanstalter genom att

a. visitationspatrullerna förstärks

b. visitation av besök skärps och obligatorisk identitetskontroll av besökande
införs

c. restriktiviteten ökar i fråga om permissioner och villkorlig frigivning

d. reglerna för penninginnehav, brevgranskning och rätten att använda
telefonautomater skärps

e. urinprovsundersökning av de intagna blir obligatorisk

f. kontrollen skärps när det gäller intagna med stor rörlighet, t. ex.
medlemmar i de intagnas förtroenderåd

g. s. k. tunga missbrukare särbehandlas och interneras för sig.

JuU 1981/82:49

I motion 1981/82:515 av Birgitta Johansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen framhållits
angående kriminalvårdsanstalten i Tidaholm.

I motion 1981/82:519 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag i enlighet med
vad som anförts i motionen avseende reformering av kriminalvården (yrkande
2 delvis). Den del av yrkandet som behandlas i detta betänkande
gäller önskemål om en minskning av bostadsavdelningarnas storlek.

I motion 1981/82:1114 av Esse Petersson (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, under hänvisning till vad som anförts i motion 1981/82:1113, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om narkotikafria kriminalvårdsanstalter (yrkande 1).

I motion 1981/82:1216 av Stina Andersson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om skärpta
påföljder för dem som begår brott under sin strafftid (yrkande 1).

I motion 1981/82:2032 av Gösta Bohman m.fl. (m) hemställs, under
hänvisning till vad som anförts i motion 1981/82:2018, att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ytterligare kraftfulla åtgärder i syfte att göra
alla kriminalvårdsanstalter narkotikafria.

Utskottet

Inledning

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) och andra författningar på angränsande
områden.

Förslaget till ändringar i kriminalvårdslagen grundar sig på permissionsutredningens
betänkande (Ds Ju 1981:14) Straffverkställighet för vissa
långtidsdömda m. m. och remissbehandlingen därav.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i kriminalvårdslagen som syftar till att
öka möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet
från de dömdas sida under anstaltstiden.

Vissa av de föreslagna lagändringarna syftar till att öka möjligheterna till
särbehandling av särskilt brottsbenägna långtidsdömda. De bestämmelser
som nu finns om detta skärps och stramas upp i flera hänseenden. Innebörden
blir att den som har dömts till fängelse i lägst två år i princip skall
placeras i sluten riksanstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet
eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en

JuU 1981/82:49

brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt
har avslutats. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om straffet avser
grov narkotikabrottslighet. Den ifrågavarande kategorin av döi.ida skall
företrädesvis placeras på sådana slutna riksanstalter som är särskilt lämpade
att tillgodose kraven på hög säkerhet. För sådana intagna som nu
avses skall också gälla särskilda restriktioner i fråga om permissioner och
andra former av vistelse utanför anstalt. För att det särskilda behovet av
kontroll och behandling beträffande denna grupp bättre skall kunna tillgodoses
föreslås att mindre bostadsavdelningar på vissa slutna riksanstalter
successivt inrättas.

Beträffande intagna i allmänhet föreslås skärpta regler om granskning av
brev och andra försändelser, skärpningar i kontrollen vad avser telefonsamtal
och mottagande av besök samt en bestämmelse som ger möjlighet
att ta hand om pengar som de intagna har i strid mot gällande regler.
Möjligheterna att företa kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökas.

I lagen införs också en bestämmelse om skyldighet för intagen att lämna
alkoholutandningsprov för kontroll av om han är påverkad av alkohol.
Urinprovskontrollen effektiviseras. Permissioner och andra former av vistelse
utom anstalt skall kunna vägras vid narkotikamissbruk eller vägran
att underkasta sig urinprovskontroll från den intagnes sida.

I lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., i
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall införs bestämmelser om
ytlig kroppsbesiktning.

I propositionen föreslås slutligen att maximistraffet för brottet övergrepp
i rättssak enligt 17 kap. 10 § brottsbalken höjs från två till fyra år.
Åtgärden skall ses mot bakgrund av det oroande förhållandet att vittnen
och tilltalade i bl. a. mål om narkotikabrott av allt att döma ibland inte
vågar tala fritt av fruktan för lagstridiga repressalier.

Ändringen i brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1982 medan
flertalet övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 oktober 1982.

Förslaget till ändringar i kriminalvårdslagen
Allmänna överväganden

Bland kriminalvårdens klientel är inslaget av narkotikamissbrukare av
uppenbara skäl större än hos befolkningen i allmänhet. Det har beräknats
att 25-30% av alla intagna på kriminalvårdsanstalter är narkotikamissbrukare
omedelbart innan verkställigheten påböijas. Vid de stora riksanstalterna
är andelen betydligt större. Långt ifrån alla narkotikamissbrukare
fortsätter sitt missbruk under verkställighetstiden. men ett faktum är att
det vid vissa riksanstalter och en del lokalanstalter, företrädesvis i storstadsområdena,
ofta har funnits en betydande tillgång på narkotika. Av allt
att döma bedrivs narkotikahandeln på anstalterna till största delen av
intagna som själva är missbrukare och som är beredda att ta avsevärda

Jul) 1981/82:49

risker för att kunna skaffa preparaten. Det har också förekommit fall där
intagna, som har dömts för grova narkotikabrott, under verkställighetstiden
har kunnat bedriva narkotikahantering ute i samhället.

Ett annat problem som från tid till annan har väckt stor uppmärksamhet
är att det i en del fall har förekommit att personer som har varit intagna i
kriminalvårdsanstalter för mycket grov och farlig kriminalitet - exempelvis
väpnade rån - har lyckats upprepa brottslig verksamhet av aktuellt
slag i samband med permission eller efter rymning från anstalt.

Nu angivna förhållanden skapar naturligen mycket stora problem för
kriminalvården. Relationerna mellan de intagna och personalen liksom
mellan de intagna inbördes påverkas i negativ riktning. Ett meningsfullt
rehabiliteringsarbete försvåras och görs i sämsta fall omöjligt.

Stora ansträngningar har också gjorts i försöken att komma till rätta med
de berörda problemen. Ett riktmärke för dessa strävanden måste, såsom
riksdagen förra året slagit fast, vara att intagna utan narkotikaproblem inte
skall behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare avskärs från
tillförsel av droger och att intagna förhindras från att bedriva narkotikahandel
inom anstalterna och ute i samhället (JuU 1980/81:35, rskr 378).

Enligt utskottets uppfattning innebär det i propositionen framlagda förslaget
till ändringar i kriminalvårdslagen en välkommen förbättring av
möjligheterna att komma till rätta med narkotikaproblem i kriminalvårdsanstaltema
och annan brottslighet från de intagnas sida under verkställighetstiden.
Utskottet anser sig därför i allt väsentligt kunna godta det
framlagda lagförslaget. Till frågan om särbehandling för vissa långtidsdömda
och till några enskildheter i lagförslaget återkommer utskottet i det
följande.

I de under den allmänna motionstiden väckta motionerna 209, 1114,1216
och 2032 begärs åtgärder av olika slag mot narkotikamissbruk och annan
brottslighet inom kriminalvårdens anstalter. Enligt utskottets mening får
önskemålen i motionerna anses vara i huvudsak tillgodosedda genom det
framlagda förslaget till ändringar i kriminalvårdslagen. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna såvitt nu är i fråga. — De i motion 209 berörda
frågorna om kriminalvårdens visitationspatruller och om reglerna rörande
villkorlig frigivning behandlas i det följande under rubriken Övriga frågor.

Särbehandling för vissa långtidsdömda

Inom anstaltsväsendet finns riksanstalter och lokalanstalter. Riksanstalt,
lokalanstalt eller avdelning av anstalt kan vara antingen öppen eller
sluten. Dessutom finns s. k. specialavdelningar, dvs. slutna avdelningar
med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

I fråga om fördelningen av intagna mellan olika anstalter gäller först och
främst att den som undergår fängelse i mer än ett år företrädesvis skall
placeras i riksanstalt. Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som
huvudregel att den intagne skall placeras i öppen anstalt om inte annan

JuU 1981/82:49

placering är påkallad med hänsyn till rymningsfara, av andra säkerhetsskäl
eller behandlingsskäl. Enligt 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen gäller
skärpta regler för vissa intagna som är dömda till långa straff. Den som har
dömts till fängelse i lägst två år skall sålunda — med vissa särskilt angivna
undantag - placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar
fast anknytning till Sverige eller till arten av hans brottslighet eller eljest
kan befaras att han är särskilt benägen att rymma och fortsätta en brottslig
verksamhet av särskilt allvarlig art. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket tar
enligt förarbetena främst sikte på lagöverträdare som har dömts för grov
narkotikabrottslighet eller som har ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt
allvarlig karaktär och därigenom har visat likgiltighet för annans liv
eller hälsa eller särskild hänsynslöshet.

Den som på grund av bestämmelsen i 7 § tredje stycket är placerad i
sluten anstalt får, om det är påkallat med hänsyn till rymningsfara, placeras
på specialavdelning. För intagen som avses i 7 § tredje stycket gäller
vidare begränsade möjligheter att få korttidspermission.

Permissionsutredningens förslag innebar, såvitt nu är i fråga, att det
skulle införas en särlagstiftning för vissa särskilt brottsbenägna långtidsdömda.
Utredningen föreslog sålunda att det i brottsbalken skulle införas
bestämmelser om s.k. särskild verkställighet. Tanken var att domstolen
vid ådömande av fängelse i lägst fyra år skulle förordna om särskild
verkställighet av straffet om den dömde hade gjort sig skyldig till särskilt
allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa
och det med hänsyn till brottets art eller annars förelåg påtaglig risk för att
han under verkställigheten skulle komma att fortsätta en sådan brottslig
verksamhet. Förordnande om särskild verkställighet skulle inte få meddelas
i fråga om den som inte fyllt 21 år.

Den särskilda verkställigheten skulle innebära att den intagne särbehandlades
beträffande vistelse och andra kontakter med personer utanför
anstalten i förhållande till vad som skulle gälla för andra intagna. Utredningens
förslag gick vidare ut på att särskilda riksanstalter med hög säkerhet
och stor personaltäthet skulle avdelas för dem som skulle undergå
särskild verkställighet.

Beträffande övriga intagna föreslog utredningen att 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen skulle upphävas. Samtidigt föreslogs en ny regel för
dem som dömts till fängelse två år eller mera av innebörd att överförande
till lokalanstalt skulle få ske först ett år före den dag då villkorlig frigivning
tidigast kunde ske.

Det förslag rörande särbehandling av vissa långtidsdömda som läggs
fram i propositionen utgår från den nuvarande regeln i 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen. Någon särskild verkställighetsform av det slag som
permissionsutredningen förordat föreslås alltså inte i propositionen. I propositionen
tas också avstånd från tanken på att den domstol som dömer i
brottmålet skall besluta om särbehandling.

JuU 1981/82:49

Förslaget i propositionen innebär att bestämmelserna i 7 § tredje stycket
skärps och stramas upp i flera hänseenden. Sålunda tas det nuvarande
kravet på flyktfara som förutsättning för särbehandling bort ur paragrafen.
Vidare skall inte längre krävas att fråga skall vara om ”särskilt allvarlig
brottslighet” för att en intagen skall hänföras under 7 § tredje stycket.
Enligt förslaget skall det räcka med att man kan befara att den intagne
under verkställigheten skall ägna sig åt ”allvarlig brottslighet”. Det föreslås
också att en uttrycklig föreskrift tas in i lagrummet om att man vid
bedömningen av om någon tillhör den kategori som avses i 7 § tredje
stycket särskilt skall beakta om straffet avser grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling avseende narkotika.

För att ytterligare strama upp regleringen föreslås att det i kriminalvårdslagen
anges inte bara att den nu aktuella kategorin av intagna skall
vara placerad på sluten anstalt utan också att placeringen skall ske på
sluten riksanstalt och företrädesvis då på sådan anstalt som är särskilt
lämpad att tillgodose kravet på hög säkerhet. Förslagen i propositionen
innebär att alla former av vistelse utom anstalt för den berörda kategorin
skall förbjudas utom särskilda korttidspermissioner, som dock förutsätter
synnerliga skäl. Beviljas en intagen korttidspermission, skall han i princip
vara ställd under bevakning.

I motion 2321 förespråkas att det förslag till särbehandling av vissa
långtidsdömda som läggs fram i propositionen begränsas till att gälla personer
som har dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
avseende narkotika.

I motion 2387 begärs att förslaget i propositionen till regler om särbehandling
kompletteras i vad gäller personer som har dömts till fängelse
minst fyra år. Reglerna härom bör enligt motionärerna i huvudsak utformas
efter permissionsutredningens linjer. Motionärerna anser att förordnande
om sådan särskild verkställighet som avses i motionen bör göras av
domstol.

Vid ställningstagande till spörsmålet om vilka regler om särbehandling
av vissa långtidsdömda som bör gälla vill utskottet inledningsvis slå fast att
narkotikasituationen inom kriminalvårdens anstalter liksom intresset av
att motverka annan allvarlig brottslighet påkallar att särskilda åtgärder
vidtas på lagstiftningssidan. Det är enligt utskottets uppfattning ofrånkomligt
att man inför en ordning som ger utrymme för särbehandling av vissa
intagna i större utsträckning än vad som f. n. anses möjligt.

Det förslag som permissionsutredningen lade fram vad gällde särbehandling
av vissa långtidsdömda måste enligt utskottets mening betecknas som
mycket långtgående, och förslaget får anses vara förenat med icke obetydliga
nackdelar från humanitär och behandlingsmässig synpunkt. Härtill
kommer att det finns anledning att hysa tvekan i fråga om förslagets

julJ 1981/82:49

effektivitet. Såsom anförs i propositionen måste dessutom beaktas att den
av utredningen föreslagna ordningen med ett av domstol bestämt kvalificerat
fängelsestraff i för ändamålet särskilt inrättade anstalter i sak närmast
får anses innebära att en ny påföljdsform tillskapas. För en sådan från
kriminalpolitisk synpunkt väsentlig förändring föreligger enligt utskottets
mening inte tillräckliga skäl.

Utskottet avvisar därför tanken på att införa en sådan särskild verkställighetsform
som permissionsutredningen föreslagit och som nu förordas i
motion 2387. Utskottet avstyrker därmed bifall till denna motion.

Vad härefter gäller de regler om särbehandling för vissa långtidsdömda
som behöver införas anser utskottet, i likhet med departementschefen, att
man lämpligen bör utgå från den nuvarande regleringen i 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen. Såsom föreslås i propositionen bör regleringen ändras
och stramas upp för att tillgodose de krav som förhållandena nu ställer.

Behovet av att skärpa verkställighetsreglerna måste vägas mot intresset
av att upprätthålla de principer som präglar svensk kriminalvård och som
går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd
och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka
de skadliga följderna av fängelsestraffet. Vid en avvägning mellan de
motstående intressen som sålunda föreligger anser utskottet i likhet med
vad som anförs i motion 2321 att reglerna om särbehandling endast bör
vara tillämpliga i sådana fall då straffet avser grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling avseende narkotika. Att låta dem som dömts för andra
brott också omfattas av regleringen leder enligt utskottets mening alltför
långt med tanke på att det här gäller att söka motverka narkotikakriminaliteten.

Med den ändring som utskottet nu förordar och som innebär ett tillgodoseende
av önskemålet i motion 2321 i denna del godtas förslaget i propositionen
i övrigt såvitt nu är i fråga. Detta innebär bl. a. att redan den
omständigheten att någon har dömts för grov narkotikabrottslighet inte
utan vidare skall innebära att han är att hänföra till den kategori som avses
i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen. En bedömning i det särskilda fallet
måste alltid göras. Av detta följer att bedömningen kan ändras efter hand
som anstaltsvistelsen fortskrider.

Utskottets ställningstagande föranleder den ändring av lagtexten i 7 §
kriminalvårdslagen som framgår av utskottets hemställan nedan.

Kontroll av besökande m. m.

I propositionen föreslås nya regler i 29 och 30 §§ kriminalvårdslagen om
kontroll av personer som vill besöka anstalterna eller som intagna vill
samtala med i telefon. Ändringarna syftar till att skärpa kontrollen.

De föreslagna reglerna om besökskontroll i 29 § innebär bl. a. att det till
underlag för bedömningen av om besök till en intagen i sluten riksanstalt

JuU 1981/82:49

bör medges i det särskilda fallet i förväg skall undersökas om den besökande
har dömts för eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I den mån
det behövs och lämpligen kan ske skall också inhämtas upplysningar om
den besökandes personliga förhållanden, t. ex. om narkotikamissbruk. De
angivna föreskrifterna skall dock inte gälla, när kontrollen är uppenbart
obehövlig på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl. I
fråga om besök till den som är intagen i annan anstalt än sluten riksanstalt
skall sådan kontroll få göras när det är påkallat av säkerhetsskäl.

Förslaget i 29 § kriminalvårdslagen innebär vidare att gällande föreskrifter
kompletteras med en regel om att inte bara kroppsvisitation och undersökning
av väska o. d. utan också ytlig kroppsbesiktning kan föreskrivas
som villkor för besök.

Reglerna i 30 § kriminalvårdslagen om intagens möjligheter att använda
telefon föreslås i propositionen bli kompletterade med en föreskrift som
ger uttryckligt stöd för att vid behov samma typ av kontroll företas beträffande
en person som en intagen vill samtala med i telefon som när fråga är
om besökande.

I motion 2228 yrkas avslag på propositionen i de delar som gäller
reglerna om besök och telefonsamtal. Motionärerna anser att de intagnas
besök inte bör försvåras utan underlättas, i synnerhet när möjligheterna till
permissioner begränsas. Enligt motionärerna finns det inte skäl att göra
föreslagen kontroll av en person som en intagen önskar samtala med i
telefon.

Skärpningen av besökskontrollen motiveras i propositionen med att det
förekommit att en stor del av de otillåtna varor — främst narkotika — som
kommer in till anstalterna överlämnas i samband med besök. Besök synes
också, enligt propositionen, i vissa fall kunna utnyttjas för planläggning av
eller medverkan i brottslig verksamhet.

Utskottet anser för sin del att de föreslagna reglerna i 29 § kriminalvårdslagen
om kontroll av besökande behövs för att man skall kunna
förbättra narkotikasituationen vid anstalterna och för att eljest förhindra
brottslighet från de intagnas sida. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motion 2228 i denna del och tillstyrker den i propositionen föreslagna
ändringen i 29 § kriminalvårdslagen.

I detta sammanhang vill utskottet gärna ansluta sig till departementschefens
uttalande om att starka humanitära skäl talar emot att vägra nära
anhöriga såsom makar, förlovade eller sammanboende att besöka varandra.
Det torde nämligen, såsom departementschefen påpekar, regelmässigt
leda till skadliga verkningar för den intagne om han avskärmas från personlig
kontakt med sina anhöriga under längre tid. I likhet med departementschefen
anser utskottet att de humanitära hänsynen väger så tungt att
nyssnämnda anhöriga regelmässigt bör tillåtas att besöka intagna även om
sådana omständigheter föreligger som i annat fall skulle ha medfört att
besöket vägrats. För att möjliggöra besöken kan det såsom departements -

JuU 1981/82:49

chefen anför bli nödvändigt att kontrollen i samband med närståendes
besök intensifieras.

Utskottet anser att det på skäl som anförts rörande besökskontrollen
även finns behov av den föreslagna regleringen om möjligheterna att företa
kontroll beträffande en person som en intagen vill samtala med i telefon.
Med detta avstyrker utskottet bifall till motion 2228 i denna del. Den i
propositionen föreslagna ändringen i 30 § kriminalvårdslagen tillstyrks
således.

Beslut om särbehandling enligt 7 § kriminalvårdslagen

1 motion 2321 anförs att beslut om att en intagen tillhör den kategori som
skall särbehandlas enligt 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen skall fattas
av kriminalvårdsstyrelsen utan möjlighet att överlåta beslutanderätten till
annat organ.

Som en bakgrund skall nämnas att såväl enligt gällande ordning som
enligt förslaget i propositionen en intagen som tillhör den kategori som
avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen i princip skall placeras i en
sluten riksanstalt (se närmare härom under rubriken Särbehandling för
vissa långtidsdömda).

I 58 § kriminalvårdslagen föreskrivs att beslut enligt lagen, med vissa
undantag, skall fattas av kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen kan enligt
60 § förordna att styrelsens befogenheter i flertalet fall överflyttas till
tjänsteman inom kriminalvården. Föreskrifter härom har meddelats av
regeringen. Dessa finns i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (i
fortsättningen kallad kriminal vårdskungörelsen).

Enligt 19-21 §§ kriminalvårdskungörelsen fattar regionchef beslut om
intagning i lokal- eller riksanstalt. Beslut om intagning i eller förflyttning
till öppen anstalt av den som dömts till fängelse i lägst två år skall dock
enligt 22 § kungörelsen fattas av kriminalvårdsstyrelsen. Befogenheten kan
delegeras till regionchef. Så har också i huvudsak skett. Beslut om placering
i specialavdelning fattas av kriminalvårdsstyrelsen utan möjlighet att
överlåta beslutanderätten.

Vad som sagts innebär att det ankommer på regionchef att besluta om
första anstaltsplacering även av sådana dömda som kan vara att hänföra till
den kategori som avses i 7§ tredje stycket kriminalvårdslagen. Därvid
behöver dock normalt inte ställning tas till frågan om den dömdes kategoritillhörighet.
Sådana dömda som har ett straff på minst två års fängelse
placeras nämligen i regel redan på grund härav i sluten riksanstalt. Den
ordning som f. n. tillämpas beträffande första placering på anstalt av
dömda som kan vara att hänföra under 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen
har sin grund i att frågan om kategoritillhörighet normalt aktualiseras
först när ett beslut skall fattas där kategoritillhörigheten är av betydelse.

JuU 1981/82:49

Huruvida en intagen tillhör den kategori som avses i 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen får betydelse framför allt när fråga om vistelse utom
anstalt aktualiseras. F. n. får t. ex. den som på skäl som avses i 7 § tredje
stycket är placerad på sluten anstalt beviljas korttidspermission endast om
synnerliga skäl föreligger.

Enligt kriminalvårdskungörelsen skall kriminalvårdsstyrelsen fatta beslut
om korttidspermission beträffande i sluten anstalt intagen som dömts
till fängelse i lägst två år. Även i fråga om annan vistelse utom anstalten för
den som kan tillhöra den kategori som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen
meddelas beslut av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutanderätten i
nu berörda frågor kan enligt kungörelsen överlåtas åt regionchef eller
styresman.

Det förslag till nya regler om särbehandling för vissa långtidsdömda som
läggs fram i propositionen innebär att placering enligt 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen företrädesvis skall ske i sådan sluten riksanstalt som är
särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet. Till de anstalter som
enligt propositionen f. n. främst kommer i åtanke hör Hall, Kumla, Norrköping,
Norrtälje och Tidaholm.

Utskottet kan till att bölja med konstatera att den nya regleringen
innebär att ökad uppmärksamhet redan vid den första anstaltsplaceringen
bör ägnas frågan huruvida en intagen tillhör den kategori som skall särbehandlas
enligt 7§ tredje stycket kriminalvårdslagen. Betydelsen av att
redan då bestämma kategoritillhörigheten får emellertid inte överbetonas.
Ofta blir nämligen placeringen såsom f. n. densamma vare sig den dömde
tillhör denna kategori eller ej när fråga är om en person som har gjort sig
skyldig till grov narkotikabrottslighet eller annan liknande samhällsfarlig
kriminalitet. Ett uttalande om kategoritillhörighet redan vid den första
anstaltsplaceringen fyller därmed i flertalet fall knappast någon egentlig
funktion, och som regleringen är uppbyggd får ett sådant ställningstagande
inte heller någon bindande rättsverkan på detta stadium.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att det till den nya regleringen
inte bör knytas föreskrifter om att ställning till frågan om kategoritillhörighet
skall tas redan vid första anstaltsplaceringen. Denna bör också
liksom hittills beslutas av regionchef. Utskottet tar därmed avstånd från
tanken att lägga på kriminalvårdsstyrelsen att fatta beslut om första anstaltsplacering
i alla sådana fall då den dömde skulle kunna hänföras till
den kategori som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen. En sådan
ordning skulle enligt utskottets mening leda till en onödig och tungrodd
centralisering av hanteringen av ärendena om anstaltsplacering.

Som har anförts i propositionen kan det emellertid i vissa fall vara
lämpligt att låta det framgå av placeringsbeslutet att placeringen har skett
med beaktande av att den dömde bedömts tillhöra den kategori som avses i
7 § tredje stycket. Även då bör beslutet kunna meddelas av regionchef.

JuU 1981/82:49

Ställningstagandet får sorn nyss har konstaterats inte någon bindande
rättsverkan på detta stadium, och själva placeringsbeslutet kan f. ö. enligt
42 § andra stycket kriminalvårdskungörelsen alltid vid behov ändras av
kriminalvårdsstyrelsen.

Att en intagen tillhör den kategori som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen
får med den nya regleringen liksom f. n. sin största betydelse
vid frågan om vistelse utom anstalt. Enligt det i propositionen framlagda
lagförslaget får en intagen som avses i 7§ tredje stycket och som är
placerad på sluten riksanstalt inte beviljas frigång (11 §), vistelse utom
anstalt för föreningsverksamhet e.d. (14 §) eller s.k. 34 §-placering (t. ex.
placering på behandlingshem eller inom familjevård). Korttidspermission i
form av s.k. regelbunden permission skall inte kunna beviljas för den
kategori som här avses och annan korttidspermission endast om synnerliga
skäl föreligger (32 §).

Av kriminalvårdskungörelsen framgår att det är kriminalvårdsstyrelsen
som skall fatta beslut i sådana frågor om vistelse utom anstalt som här har
beskrivits. Kungörelsen ger dock, som förut sagts, styrelsen möjlighet att
överlåta beslutanderätten åt regionchef eller styresman vid anstalt. Enligt
utskottets mening är frågan om en intagens möjlighet att få vistas utom
anstalt av stor betydelse, både från behandlingsmässiga och från kriminalpolitiska
synpunkter. Utskottet anser därför — i linje med vad som anförs i
motion 2321 — att beslut i hithörande frågor skall fattas av kriminalvårdsstyrelsen
när det gäller intagen som kan vara att hänföra till den kategori
som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen. I likhet med motionärerna
anser utskottet att styrelsen inte bör ha möjlighet att överlåta beslutanderätten.

Utskottets ställningstagande påkallar att ändringar görs i kriminalvårdskungörelsen.
Vad utskottet med anledning av motion 2321 anfört bör
därför ges regeringen till känna.

Förslaget till ändring i brottsbalken

Förslaget i propositionen innebär att maximistraffet för brottet övergrepp
i rättssak enligt 17 kap. 10 § brottsbalken skall höjas från två till fyra
års fängelse för fall då grovt brott föreligger. Bakgrunden till förslaget är
att det under senare tid i samband med ett flertal brottmålsrättegångar —
ofta rörande narkotikabrott - funnits skäl till antagande att vittnen och
tilltalade av fruktan för repressalier inte har vågat tala fritt.

Utskottet anser det angeläget att sådana former av övergrepp som det
här är fråga om förhindras så effektivt som möjligt, detta inte bara av
hänsyn till enskilda personer utan också för att rättskipningen skall fungera
tillfredsställande (jfr JuU 1980/81:5).

En höjning av en straffskala är inte alltid ett effektivt eller lämpligt medel
att komma till rätta med ett kriminalpolitiskt problem. I fråga om brottet
övergrepp i rättssak måste emellertid den nuvarande straffskalan beteck -

JuU 1981/82:49

nas som anmärkningsvärt mild vid beaktande av de skadeverkningar som
brottet kan ge upphov till. Utskottet anser därför att den föreslagna höjningen
av straffmaximum bör genomföras.

Övriga lagförslag

De övriga lagförslag som läggs fram i propositionen och som inte har
berörts i det föregående föranleder inte något uttalande från utskottets
sida.

Mindre bostadsavdelningar vid vissa slutna riks anst alt er m. m.

Den i propositionen föreslagna lagstiftningen syftar bl. a. till att man
skall uppnå en bättre kontroll av de intagna i olika avseenden. Särskilt
gäller detta sådana personer som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen.
Dessa skall företrädesvis placeras i slutna riksanstalter med hög
säkerhet. Som exempel på lämpliga riksanstalter nämns i propositionen -förutom anstalterna Kumla och Norrköping - anstalterna Tidaholm, Hall
och Norrtälje.

För att kunna utöka kontrollen av vissa långtidsdömda i enlighet med det
föreliggande förslaget till ändringar i kriminalvårdslagen anser departementschefen
det nödvändigt att höja kvaliteten på de slutna riksanstalterna
genom att - i den takt beläggningssituationen tillåter - inrätta mindre
bostadsavdelningar vid Tidaholm, Hall och Norrtälje. Varje avdelning bör
enligt departementschefen ha 10-15 platser. Den minskning av antalet
platser som därvid uppstår kan till en del kompenseras genom att en ny
paviljong uppförs vid Tidaholmsanstalten samt en stängd paviljong öppnas
vid Norrtäljeanstalten.

På grund av den rådande beläggningssituationen bör enligt departementschefen
inrättandet av mindre bostadsavdelningar ske successivt under
en period av tre till fyra år. I propositionen (s. 84) presenteras för
riksdagens godkännande en plan för inrättande av mindre bostadsavdelningar
vid de tre nyss berörda anstalterna.

I motion 515 förespråkas att en tidsplan läggs fram över byggandet av
mindre anstaltsavdelningar vid Tidaholm.

I motion 519 föreslås en minskning av bostadsavdelningarnas storlek.

Enligt den i propositionen framlagda planen ingår som en första etapp
bl. a. byggandet av en ny bostadspaviljong vid Tidaholmsanstalten (byggstart
juli 1982; färdigställande 1983/84). Därefter sker ombyggnad av bostadsavdelningar
i de nuvarande paviljongerna vid Tidaholms- och Norrtäljeanstalterna
(byggstart 1983/84; färdigställande 1984/85-1985/86).

Utskottet välkomnar det i propositionen presenterade förslaget om inrättande
av mindre bostadsavdelningar. Åtgärder av sådant slag tjänar inte
bara syftet att underlätta differentieringen av de intagna och möjliggöra
utökad kontroll i syfte att motverka en negativ påverkan i olika hänseenden.
Mindre bostadsavdelningar har positiva effekter också därigenom att

JuU 1981/82:49

de bidrar till en väsentlig förbättring av anstaltsmiljön. I sistnämnda hänseende
utgör också de slutna lokalanstaltema med små avdelningar som
tagits i bruk på senare tid ett värdefullt tillskott.

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner den i propositionen framlagda
planen för ett successivt inrättande av mindre bostadsavdelningar
vid kriminalvårdsanstalterna Tidaholm, Hall och Norrtälje. Önskemålet i
motion 515 får därmed anses vara tillgodosett.

Utskottets ställningstagande innebär också att någon åtgärd med anledning
av motion 519 inte är påkallad.

Anslagsfrågor

Investeringskostnaderna för att inrätta mindre bostadsavdelningar vid
de i föregående avsnitt angivna kriminalvårdsantaltema beräknas i propositionen
till omkring 30 milj. kr. under en period av tre till fyra år. För nästa
budgetår beräknas ett anslagsbehov av 10 milj. kr. under andra huvudtitelns
reservationsanslag E 8. Byggnadsarbeten för kriminalvården.

Regeringens i budgetpropositionen (prop. 1981/82:100 bil. 5, punkt E 8)
framlagda anslagsförslag under denna punkt har nyligen behandlats av
utskottet. I sitt betänkande (JuU 1981/82:44 p. 6) tillstyrker utskottet
regeringens förslag till medelsberäkning innebärande anvisning av ett reservationsanslag
av 33700000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ytterligare medelsanvisning.

Behandlingsavdelningar för narkotikamissbrukare

I motion 2228 förespråkas en utbyggnad av kriminalvårdens behandlingsavdelningar
för narkotikamissbrukare.

I enlighet med beslut vid riksmötet 1977/78 sker i mån av resurser
differentiering av de intagna med hänsyn till narkotikaberoende. Sedan
några år pågår ett projekt för behandling av narkotikamissbrukare vid
kriminalvårdsanstalten Österåker. För projektet disponeras f. n. 48 platser
vid anstalten. S.k. narkotikafria avdelningar har inrättats vid kriminalvårdsanstalterna
Hall, Hinseberg, Härlanda och Malmö, omfattande sammanlagt
60 platser. Även på annat sätt görs försök att åstadkomma en
differentiering. En betydande andel av de personer som dömts till mycket
långa fängelsestraff för grova narkotikabrott är sålunda intagna på någon
av de tre specialavdelningarna vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla
och Norrköping.

De placeringar av missbrukare på behandlingshem och inom familjevård
som sker med stöd av 34 § kriminalvårdslagen kan betraktas som en
differentieringsåtgärd. I genomsnitt är omkring 60 missbrukare placerade
utom anstalt enligt detta lagrum. Här bör slutligen också nämnas den
särskilda försöksverksamhet som i Stockholms och Uppsala län pågår med
s. k. kontraktsvård för narkotikamissbrukare som har begått brott.

Möjligheterna att differentiera de intagna efter narkotikaberoende och

JuU 1981/82:49

behandlingsbehov är i hög grad beroende av beläggningssituationen inom
kriminalvården. Denna är f. n. mycket ansträngd. Anstalternas utformning
och karaktär är i sammanhanget också av stor betydelse. De nya lokalanstalter
som tagits i bruk under senare år är på grund av bl. a. sina små
avdelningar särskilt ändamålsenliga från differentieringssynpunkt. Avsikten
är som framgår av propositionen att övergå till mindre avdelningar
också på vissa slutna riksanstalter, något som i väsentlig mån är ägnat att
underlätta differentieringen på dessa anstalter.

Utskottet har nyligen i samband med behandlingen av anslagen till
kriminalvården avstyrkt bifall till motionsyrkanden av liknande slag som
det som nu är aktuellt (JuU 1981/82:44 s. 3f).

I det angivna betänkandet pekade utskottet på vikten av att man inför
det fortsatta arbetet med bekämpningen av nakotikaproblemen inom kriminalvården
fick ytterligare kunskaper på området; det sagda gällde inte
minst erfarenheterna av Österåkerprojektet. Utskottet noterade i sammanhanget
att regeringen i proposition 1981/82:143 om åtgärder mot alkoholoch
narkotikamissbruket förklarat att 1,5 milj. kr. skulle komma att ställas
till kriminalvårdsstyrelsens förfogande för bl. a. utvärdering av verksamheten
med narkotikafria avdelningar vid kriminalvårdsanstalten Österåker
m.fl. anstalter. Utskottet anförde att de aktuella utvärderingarna borde
avvaktas innan ställning tas till den i motionerna upptagna frågan om en
utökad satsning på drogfria avdelningar.

Vad utskottet sålunda anfört har giltighet också beträffande önskemålet i
förevarande motion on en ökad utbygggnad av behandlingsavdelningar för
narkotikamissbrukare. Utskottet avstyrker bifall till motion 2228 i denna
del.

Övriga frågor

I detta avsnitt behandlas önskemålen i motion 209 om en förstärkning av
kriminalvårdens visitationspatruller och om en ökad restriktivitet beträffande
villkorlig frigivning. Vidare tas upp yrkandet i motion 2228 om
tillsättande av en parlamentarisk utredning med uppgift att kartlägga framför
allt narkotikamissbruk och narkotikahandel på anstalterna, att följa
resultaten av de åtgärder som föreslås i förevarande proposition och att
lägga fram förslag till kompletterande åtgärder.

När det först gäller kriminalvårdens visitationspatruller skall sägas att
dessa bedriver verksamhet för att förhindra insmuggling och förekomst av
bl. a. narkotika på anstalterna. Verksamheten med visitationspatruller har
successivt byggts ut. F. n. finns sju visitationspatruller. Dessa är i första
hand avsedda för de anstalter där de är placerade men kan vid behov
användas på andra anstalter.

I årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 5, punkt E 2) föreslogs
en förstärkning av visitationspatrullerna. Sålunda har medel beräknats för
inköp av narkotikahundar till patrullerna.- Dessutom har 150000 kr. beräk -

JuU 1981/82:49

näts för rese- och traktamentskostnader för att visitation spatrullerna skall
kunna utnyttjas effektivare. Utskottet har nyligen tillstyrkt regeringens
förslag till medelsberäkning under den aktuella punkten (JuU 1981/82:44

p.2).

Önskemålen i motion 209 föranleder inte utskottet att gå ifrån sitt ställningstagande
vad gäller det anslag från vilket visitationspatrullernas verksamhet
bekostas. Utskottet avstyrker således bifall till motion 209 i denna
del.

De grundläggande reglerna om villkorlig frigivning finns i 26 kap. 6—
24 §§ brottsbalken. De nuvarande principerna för villkorlig frigivning lades
fast år 1965. Reglerna innebär i huvudsak följande.

Den som undergår fängelse på viss tid får friges villkorligt sedan två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Om särskilda skäl föreligger får
villkorlig frigivning ske efter halva strafftiden. Frigivning får dock inte i
något fall ske förrän verkställigheten har pågått i minst tre månader.

Frågan om en ändring av reglerna om villkorlig frigivning har behandlats
av fängelsestraffkommittén i ett delbetänkande från förra året (SOU
1981:92) Villkorlig frigivning. I betänkandet föreslås betydande förändringar
vad gäller tidpunkten och förutsättningarna för villkorlig frigivning.
Efter remissbehandling övervägs betänkandet nu i regeringskansliet.

Ett i betänkandet framlagt förslag rörande den tid som minst skall ha
avtjänats i anstalt innan villkorlig frigivning får äga rum har regeringen
dock tagit upp med förtur. En proposition i saken (prop. 1981/82:153) har
nyligen förelagts riksdagen.

Med hänvisning till att frågor om ändringar i reglerna om villkorlig
frigivning är aktuella såväl i riksdagen som hos regeringen anser utskottet
att det saknas anledning till någon åtgärd med anledning av motionsönskemålet.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 209 i här berörd del.

När det sedan gäller önskemålen i motion 2228 om att en parlamentarisk
utredning skall tillkallas med uppgift bl. a. att kartlägga narkotikasituationen
inom kriminalvården vill utskottet till en böljan uttala att det inför
det fortsatta arbetet med bekämpningen av narkotikaproblemen givetvis är
viktigt med ytterligare kunskap om narkotikasituationen. Det sagda gäller
inte minst i fråga om antalet missbrukare samt om mängden och arten av
den narkotika som förekommer i anstalterna.

Utskottet vill erinra om att de uppgifter som utredningen enligt motionen
i övrigt skulle ha är sådana som f. n. ligger på den av kriminalvårdsstyrelsen
förra året tillsatta ledningsgruppen för samordning av verkets åtgärder
mot narkotikamissbruk på kriminalvårdsanstalterna. Ledningsgruppen har
till uppgift bl. a. att föreslå åtgärder mot missbruk och att följa den lagstiftning
som berör åtgärder mot missbruk inom kriminalvården.

För att tillgodose behovet av ökade kunskaper på området avses enligt

JuU 1981/82:49

vad som upplyses i proposition 1981/82:143 om åtgärder mot alkohol- och
narkotikamissbruket ett system för kontinuerlig rapportering från lokal till
regional/central myndighet om narkotikamissbruket bli inrättat (se prop.
s. 115). Genom ett sådant system torde kriminalvården komma att alltid ha
ett aktuellt underlag för bedömningen av lämpliga åtgärder i olika avseenden.
Ökade kunskaper på området kommer också att erhållas genom den
utvärdering av verksamheten med narkotikafria avdelningar vid vissa anstalter
och den fortsatta forsknings- och utvecklingsverksamhet som kriminalvårdsstyrelsen
skall bedriva (se nyss nämnda prop. s. 116).

Att vid sidan av pågående och planerade åtgärder tillkalla en parlamentarisk
utredning enligt önskemålen i motion 2228 är enligt utskottets mening
inte aktuellt. Utskottet avstyrker sålunda yrkandet härom i motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder mot narkotikamissbruk m.m. inom kriminalvårdens
anstalter

att riksdagen avslår motion 1981/82:209 i denna del (yrkande 3
delvis), motion 1981/82:1114 i denna del (yrkande 1), 1981/
82:1216 i denna del (yrkande 1) och motion 1981/82:2032,

2. beträffande särbehandling för vissa långtidsdömda

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:2387, med anledning
av proposition 1981/82:141 och med anledning av motion 1981/
82:2321 i denna del (yrkande 1) antar 7 § i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt med den ändringen att paragrafen erhåller
följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 §

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages
följande.

Den som har dömts till fängelse i Den som har dömts till fängelse i
lägst två år skall placeras i sluten lägst två år för grovt narkotikabrott

anstalt, om det med hänsyn till ar- eller grov varusmuggling av narko ten

av hans brottslighet eller annars tika skall placeras i sluten anstalt,

kan befaras att han är särskilt benä- om det med hänsyn till arten av

gen att fortsätta en brottslig verk- hans brottslighet eller annars kan

samhet av allvarlig karaktär innan befaras att han är särskilt benägen

verkställigheten i anstalt har avslu- att fortsätta en brottslig verksamhet

JuU 1981/82:49

Regeringens förslag Utskottets förslag

tats. Vid bedömningen skall särskilt av allvarlig karaktär innan verkstälbeaktas,
om straffet avser grovt ligheten i anstalt har avslutats.
narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika.

Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger
för placering i öppen anstalt.

3. beträffande kontroll av besökande m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:2228 i denna del
(yrkande 1) antar 29 och 30 §§ i det under moment 2 nämnda
lagförslaget,

4. att riksdagen antar det under moment 2 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

5. beträffande beslut om särbehandling

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2321 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende,

6. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i brottsbalken,

7. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.,

8. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,

9. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa
fall,

10. att riksdagen godkänner den i propositionen presenterade planen
för ett successivt inrättande av mindre bostadsavdelningar vid
kriminalvårdsanstaltema Tidaholm, Hall och Norrtälje,

11. beträffande mindre anstaltsavdelningar

att riksdagen avslår motion 1981/82:515 och motion 1981/82:519
i denna del (yrkande 2 delvis),

12. beträffande anslag till Byggnadsarbeten för kriminalvården

att riksdagen med bifall till regeringens förslag för budgetåret
1982/83 anvisar ett i förhållande till vad utskottet tidigare tillstyrkt
i betänkandet JuU 1981/82:44 punkt 6, moment 3 med
10000000 kr. förhöjt reservationsanslag av 43700000 kr.,

13. beträffande behandlingsavdelningar för narkotikamissbrukare
att riksdagen avslår motion 1981/82:2228 i denna del (yrkande 2),

14. beträffande kriminalvårdens visitationspatruller

att riksdagen avslår motion 1981/82:209 i denna del (yrkande 3
delvis),

JuU 1981/82:49

15. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1981/82:209 i denna del (yrkande 3
delvis),

16. beträffande tillsättande av en parlamentarisk utredning

att riksdagen avslår motion 1981/82:2228 i denna del (yrkande 3).

Stockholm den 27 april 1982

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Hans
Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), KarlGustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Sven Munke (m), Ulla-Britt
Åbark (s), Elis Andersson (c) och Erik Egerväm (c).

Reservationer

1. Särbehandling för vissa långtidsdömda (mom. 2)

Hans Petersson i Röstånga (fp), Ella Johnsson (c), Bonnie Bemström
(fp), Elis Andersson (c) och Erik Egervärn (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Behovet
av” och slutar med ”hemställan nedan” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de bestämmelser om särbehandling av vissa långtidsdömda
som föreslås i propositionen innebär en väl avvägd uppstramning
av regleringen.

JuU 1981/82:49

litet. I sammanhanget kan det förtjäna att erinras om att 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen i nu gällande lydelse enligt förarbetena tar sikte också
på andra lagöverträdare än sådana som har dömts för grov narkotikabrottslighet,
nämligen sådana som har ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt
allvarlig karaktär och därigenom har visat likgiltighet för annans liv eller
hälsa eller särskild hänsynslöshet. Som exempel på avsedd brottslighet
nämns i förarbetena väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet
vid vilka gärningsmannen visat hänsynslöshet, t. ex. genom
att använda sprängmedel (prop. 1978/79:62 s. 22 f). Enligt utskottets
mening måste risk för sådan brottslighet också i fortsättningen kunna
beaktas vid frågan om särbehandling.

Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom önskemålen i
motion 2321 såvitt nu är i fråga. Utskottet avstyrker således bifall till
motionen i här behandlad del. Den i propositionen föreslagna regleringen
rörande särbehandling av vissa långtidsdömda tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande särbehandling för vissa långtidsdömda

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:2321 i denna del
(yrkande 1) och motion 1981/82:2387 antar 7 § i det genom
proposition 1981/82:141 framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

2. Särbehandling för vissa långtidsdömda (mom. 2)

Bertil Lidgård (m), Björn Körlof (m) och Sven Munke (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 19 med ”Vid
ställningstagande” och slutar på s. 20 med ”hemställan nedan” bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis slå fast att narkotikasituationen inom kriminalvårdens
anstalter nu påkallar att särskilda åtgärder vidtas på lagstiftningssidan.
Även intresset av att förhindra att de som dömts för särskilt
allvarlig brottslighet fortsätter kriminalitet under verkställighetstiden fordrar
lagstiftningsåtgärder. Det är mot denna bakgrund angeläget att man
inför en ordning som ger utrymme för särbehandling av vissa intagna i
betydligt större utsträckning än vad som f. n. anses möjligt.

När det gäller de regler om särbehandling som behöver införas anser
utskottet att man i fråga om personer som dömts till fängelse lägst två år
bör utgå från den nuvarande regleringen i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen.
Såsom föreslås i propositionen bör regleringen ändras och stramas
upp för att tillgodose de krav som förhållandena nu ställer. För vissa
särskilt brottsbenägna långtidsdömda bör härutöver en särskild verkställighetsform
övervägas.

De bestämmelser om särbehandling av vissa långtidsdömda som föreslås

JuU 1981/82:49

i propositionen utgör enligt utskottets mening i och för sig en välbehövlig
uppstramning av regleringen på området.

Med hänsyn både till att återfallsrisken erfarenhetsmässigt är särskilt
uttalad beträffande dem som har dömts för grov narkotikabrottslighet och
till det starka önskemålet att motverka den narkotikahantering som sker
från de intagnas sida anser utskottet det värdefullt att det i lagtexten
uttryckligen anges att man vid bedömningen av om någon tillhör den
kategori som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen särskilt skall
beakta att straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
avseende narkotika. Att såsom föreslås i motion 2321 begränsa tillämpningen
av regleringen om särbehandling till dessa speciella fall ställer sig
utskottet dock tveksamt till. Även i fråga om andra kategorier av brottslingar
kan det nämligen finnas ett behov av särbehandling. I narkotikabrottslighetens
spår följer numera också ibland grövre våldsbrott. Även
annan allvarlig sidobrottslighet förekommer. Det skulle enligt utskottets
mening vara mindre välbetänkt att i detta läge begränsa möjligheterna till
särbehandling till sådana fall då straffet avser renodlad narkotikakriminalitet.
I sammanhanget kan det förtjäna att erinras om att 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen i nu gällande lydelse enligt förarbetena tar sikte också
på andra lagöverträdare än sådana som har dömts för grov narkotikabrottslighet,
nämligen sådana som har ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt
allvarlig karaktär och därigenom har visat likgiltighet för annans liv eller
hälsa eller särskild hänsynslöshet. Som exempel på avsedd brottslighet
nämns i förarbetena väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet
vid vilken gärningsmannen visat hänsynslöshet t. ex. genom
att använda sprängmedel (prop. 1978/79:62 s. 22 f). Enligt utskottets
mening måste risk för sådan brottslighet också i fortsättningen kunna
beaktas vid frågan om särbehandling.

Såsom anförts i det föregående anser utskottet i linje med önskemålen i
motion 2387 att det utöver den reglering som föreslås i propositionen bör
övervägas en ordning som innebär att en särskild verkställighetsform tillskapas
för vissa särskilt brottsbenägna långtidsdömda. Ett förslag härom
lades fram av permissionsutredningen. Enligt utskottets mening skulle
såsom påpekas i motion 2387 utredningens förslag på ett mera effektivt sätt
än förslaget i propositionen bidra till att hindra de mycket grova narkotikaförbrytarnas
samhällsnedbrytande verksamhet och därmed kanske också
till slut rädda livet på människor som eljest skulle dragits in i narkotikaberoende.
Skall detta syfte kunna nås är det å andra sidan ofrånkomligt att
man åtminstone i någon mån får göra avkall på de behandlingsmässiga och
humanitära principer som normalt präglar svensk kriminalvård. Samtidigt

JuU 1981/82:49

måste man dock komma ihåg att den grupp dömda som det här är fråga om
är mycket begränsad till sitt antal men utomordentligt farlig för samhället
och många av dess enskilda medborgare. Att samhället vidtar alla rimliga
åtgärder för att förhindra narkotikamissbrukets utbredning är f. ö. förestavat
av starka humanitära skäl.

Sammantaget finnér utskottet att övervägande skäl talar för att den
reglering om särbehandling av vissa långtidsdömda som läggs fram i propositionen
kompletteras med regler om en särskild verkställighetsform för
vissa särskilt brottsbenägna, farliga personer som dömts till lägts fyra års
fängelse. Dessa regler bör, såsom anförs i motion 2387, i huvudsak utformas
efter permissionsutredningens linjer.

I likhet med vad som sägs i motion 2387 anser utskottet att det från
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att förordnande om särskild verkställighet
görs av domstol.

Den reglering rörande en särskild verkställighetsform som utskottet
förordar påkallar lagändringar som är mera omfattande än dem som föreslogs
av permissionsutredningen. Det bör ankomma på regeringen att
utarbeta förslag till erforderlig författningstext. Ett lagförslag i ämnet bör
snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motion 2387 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande särbehandling för vissa långtidsdömda

a) att riksdagen med avslag på motion 1981/82:2321 i denna del
(yrkande 1) antar 7 § i det genom proposition 1981/82:141 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt,

b) att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2387 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om tillskapande
av en särskild verkställighetsform för vissa långtidsdömda.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982