JulJ 1981/82:45
Justitieutskottets betänkande
1981/82:45
om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro
(prop. 1981/82:105 jämte motioner)
Propositionen m. m.
I proposition 1981/82:105 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta ett i propositionen framlagt
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.
I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1981/82:2187 av Inger Lindquist (m) och
Gunnar Biörck i Värmdö (m) och 1981/82:2188 av Lars Werner m.fl.
(vpk). Motionsyrkandena redovisas på s 4.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 45
JuU 1981/82:45
2
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 45 kap. 15 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
45 kap.
15 §’
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden
åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning
av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden
infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen
i stämningen eller
genom särskild kallelse. Erfordras
att han inställer sig personligen
eller att han eljest kommer tillstädes,
förelägge rätten honom vite.
Förekommer anledning, att den
tilltalade ej skulle iakttaga sådant
föreläggande, må förordnas att
han skall hämtas till rätten. Meddelas
ej föreläggande eller förordnande
som nu sagts, skall den tilltalade
erinras om att målet kan
komma att avgöras utan hinder av
hans utevaro. Om inställande av
tilltalad, som är anhållen eller häktad,
förordne rätten.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen
i stämningen eller
genom särskild kallelse. Skall
han infinna sig personligen eller
krävs det att han på annat sätt är
närvarande, skall rätten förelägga
honom vite. Om det finns anledning
att anta att den tilltalade inte
skulle iaktta ett sådant föreläggande,
får rätten förordna att han skall
hämtas till huvudförhandlingen.
Kan målet enligt 46 kap. 15 § komma
att avgöras trots att den tilltalade
har inställt sig endast genom
ombud eller har uteblivit, skall han
i kallelsen erinras om detta. Rätten
förordnar om inställandet av den
som är anhållen eller häktad.
Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
46 kap.
15 §2
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle
för huvudförhandling
eller kommer han tillstädes genom
ombud, då föreläggande meddelats
honom att infinna sig personligen,
skall rätten förelägga nytt vite eller
förordna, att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller till
senare dag.
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle
för huvudförhandling
eller inställer han sig genom ombud
då han har förelagts att infinna sig
personligen, skall rätten förelägga
nytt vite eller förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till senare dag.
1 Senaste lydelse 1976:1137.
2 Senaste lydelse 1964:166.
JuU 1981/82:45
3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förekommer ej anledning ali
ådöma annan brottspåföljd än böter,
må, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras
utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes allenast genom
ombud eller uteblivit.
Har den tilltalade avvikit, sedan
stämning delgivits honom, och finnes
saken kunna nöjaktigt utredas,
må ock målet avgöras utan hinder
av att den tilltalade uteblivit, även
om kallelse ej delgivits honom.
Rättegångsfråga må avgöras
utan hinder av den tilltalades utevaro.
Kan saken utredas tillfredsställande,
får målet avgöras trots att
den tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit,
om
/. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, villkorlig
dom elter skyddstillsyn eller
sådana påföljder i förening, eller
2. den tilltalade, sedan stämning
har delgetts honom, har avvikit eller
håller sig undan på sådant sätt
att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen.
I fall som avses i andra stycket 1
får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från
ett rättegångstillfälle för huvudförhandling
i målet eller då har inställt
sig endast genom ombud. Har åtalet
efter det tidigare rättegångstillfället
utvidgats till att avse ytterligare
gärning, får fängelse ådömas
endast om anledning fanns att döma
till fängelse för de gärningar
som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i
andra stycket l skall likställas förordnande
enligt 34 kap. I § första
stycket I brottsbalken. Detta gäller
dock inte, om i samband med förordnandet
villkorligt medgiven frihet
från fängelsestraff skall förklaras
förverkad i fråga om en strafftid
som överstiger tre månader.
I fall som avses i andra stycket 2
får målet avgöras även om den tilltalade
inte har delgetts kallelse till
förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
tl Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 45
JuU 1981/82:45
4
Motionerna
I motion 1981/82:2187 av Inger Lindquist (m) och Gunnar Biörck i
Värmdö (m) hemställs att riksdagen avslår proposition 1981/82:105.
I motion 1981/82:2188 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar att avslå proposition 1981/82:105.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att tingsrätterna genom ändringar i rättegångsbalken
får större möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro.
F. n. kan tingsrätterna döma till böter trots att den tilltalade inte har inställt
sig till huvudförhandlingen. Enligt förslaget skall tingsrätterna i den tilltalades
utevaro även kunna döma till villkorlig dom, skyddstillsyn eller
fängelse i högst tre månader.
I propositionen föreslås också en jämkning av regeln om avgörande av
mål när den tilltalade har avvikit.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.
Inledning
Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har till uppgift att se över rättegångsförfarandet
vid allmän domstol. Översynen syftar till att göra förfarandet
mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare, enklare och billigare
utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. I en särskild promemoria
(PM 1981-01-30) har utredningen föreslagit att tingsrätterna får ökade
möjligheter att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Promemorian har
remissbehandlats. Förslaget i propositionen bygger på promemorian och
vad som har kommit fram under remissbehandlingen.
Allmänt
Regeringen motiverar förslaget med samhällsekonomiska skäl och med
att det från utredningssynpunkt är angeläget att huvudförhandlingen hålls
och målet avgörs i så nära anslutning till brottet som möjligt. I de båda
motionerna tas besparingseffekten av förslaget upp, och i motion 2187
pekas på att rättegångsutredningen har framhållit att resultatet av undersökningar
som har gjorts tyder på att problemen med gällande ordning
kanske inte är så stora som de på sina håll uppfattas.
Enligt de undersökningar som motionärerna avser inställdes uppskattningsvis
3 600 huvudförhandlingar år 1977 på grund av att den tilltalade inte
hade inställt sig. Utskottet anser att det antal huvudförhandlingar som
måste ställas in på grund av att den tilltalade inte inställt sig är oacceptabelt
stort och att det - både av samhällsekonomiska skäl och av utredningsskäl
— är nödvändigt att man försöker få till stånd en ändring. Utskottet, som
JuU 1981/82:45
5
tidigare påtalat problemet (se JuU 1980/81:28 s. 3 f med hänvisningar), vill
också framhålla att det bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt och av kriminalpolitiska
skäl är viktigt att tiden mellan brottet och domen blir kort.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser utskottet att det är tillfredsställande
att överväganden skett för att hitta lösningar på problemet. När
det gäller vilka lösningar som bör väljas vill utskottet slå fast att de inte får
innebära regleringar som går ut över intresset av att rättssäkerheten upprätthålls.
Detta måste enligt utskottets mening vara utgångspunkt för prövningen
av det förslag som regeringen har lagt fram.
Förprövning
Förslaget innebär att domstolarna måste göra en viss prövning av både
skuldfrågan och påföljdsfrågan före huvudförhandlingen. 1 motionerna
kritiseras denna konsekvens av förslaget.
Utskottet har förståelse för den kritiken. Att domstolen gör en förprövning
kan otvivelaktigt i vissa fall innebära risker för omedvetna bindningar
som kan påverka bedömningen av vad som förekommer vid huvudförhandlingen
och inverka på den slutliga utgången av målet. Det strider
också mot principen att domstolen så långt det är möjligt bör kunna följa
bevisupptagningen vid huvudförhandlingen utan bundenhet till tidigare
upplysningar om den tilltalade.
Utskottet vill emellertid framhålla att förslaget i detta avseende inte
innebär något principiellt nytt. En ordning med en viss förprövning tillämpas
ju redan när det är fråga om att döma till böter i den tilltalades utevaro.
Med nuvarande ordning är det också ofrånkomligt att domaren gör en viss
bedömning av vaije mål före huvudförhandlingen för att kunna ta ställning
till olika handläggningsfrågor och frågor om inhämtande av personutredning.
Utskottet har den uppfattningen att domarna är väl medvetna om
vilka risker det kan medföra att göra den förprövning som redan nu måste
ske och att de således noga undviker att i samband därmed binda sig i
förhand. Enligt utskottets mening finns det mot bakgrund av vad som nu
har sagts inte fog för att befara att förslaget skall leda till en minskad
rättssäkerhet i detta avseende. Utskottet vill dock i enlighet med vad
departementschefen anför framhålla att det är viktigt att förprövningen
inte blir så omfattande att det uppkommer risk för att bedömningen vid
själva huvudförhandlingen påverkas; det får således inte bli fråga om annat
än en summarisk och okomplicerad förhandsprövning. I de fall det efter en
enkel förhandsbedömning visar sig tveksamt om huvudförhandlingen bör
genomföras får således enligt utskottets mening - som f. n. - förutsättas
att domstolen beslutar att ställa in huvudförhandlingen i stället för att
fördjupa prövningen.
JuU 1981/82:45
6
Tillfredsställande utredning i skuldfrågan
Som en förutsättning för att målet skall få avgöras trots att den tilltalade
inte har inställt sig personligen gäller enligt den föreslagna lagtexten att
saken kan utredas tillfredsställande. Detta innebär, på samma sätt som
enligt gällande rätt, att en förhandling aldrig får hållas och målet avgöras i
den tilltalades utevaro, om utredningen i ansvarsfrågan inte ger tillräckligt
underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Endast om
utredningen är entydig kan det således, enligt vad departementschefen
anför, komma i fråga att avgöra målet trots utevaron.
Genom det krav som således har ställts upp när det gäller utredning i
ansvarsfrågan anser utskottet att det är väl söijt för att domstolarna inte
gör någon oriktig bedömning av det skälet att den tilltalade inte har inställt
sig till rättegången. Utskottet vill dock tillägga att utredningen sällan torde
vara så entydig som lagförslaget kan anses kräva annat än då den tilltalade
har erkänt gärningen och erkännandet stöds av övrig utredning i målet.
När den tilltalade inte har erkänt gärningen är enligt utskottets mening
utrymmet för att döma i den tilltalades utevaro mycket begränsat.
Som exempel på fall där det kan bli aktuellt att tillämpa de föreslagna
reglerna när den tilltalade inte har erkänt gärningen nämner departementschefen
rattfyllerimål där resultaten av blodanalysen ger klart besked och
utredningen i övrigt inte talar emot den tilltalades skuld. Utskottet vill inte
utesluta att utredningen i sådana fall kan vara så entydig att det inte råder
någon tvekan om hur ansvarsfrågan skall bedömas, men enligt utskottet
bör några särskilda mål ty per eller situationer inte pekas ut av lagstiftaren. I
kravet på att saken skall vara tillfredsställande utredd ligger givetvis också
att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden är tillräcklig för
att påföljdsfrågan skall kunna bedömas. Utskottet återkommer till denna
fråga i det följande.
Vilka påföljder bör få dömas ut i den tilltalades utevaro?
Förslaget innebär att tingsrätterna skall kunna döma till - förutom
såsom f. n. böter - villkorlig dom, skyddstillsyn eller fängelse i högst tre
månader trots att den tilltalade har uteblivit. Vidare får kombinationer av
dessa påföljder dömas ut. Dessutom får domstolen med stöd av 34 kap. 1 §
första stycket brottsbalken förordna att en tidigare ådömd påföljd jämväl
skall avse ett nytt brott. Sådant förordnande får dock inte meddelas om
villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad till
en tid som överstiger tre månader. För att fängelse skall få utdömas krävs
att den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfalle för huvudförhandling
i målet.
Påföljden villkorlig dom är av mindre ingripande slag, och i ett stort antal
fall torde det på ett tidigt stadium stå klart för domstolen att påföljden —
vid fällande dom - blir villkorlig dom. Detta gäller i stort även i fråga om
skyddstillsyn, låt vara att den påföljden är mera ingripande än villkorlig
JuU 1981/82:45
7
dom. Verkningarna av en villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn som
gäller brottslighet som i sig förskyller ett långvarigt fängelsestraff kan
visserligen bli allvarligare än som kunnat förutses vid domstillfället. En
sådan dom kan nämligen undanröjas vid senare brottslighet och då komma
att ersättas av fängelse. Vad nu sagts behöver enligt utskottets mening inte
inge några betänkligheter eftersom det enligt förslaget krävs att utredningen
entydigt visar att den tilltalade är skyldig. När det gäller påföljderna
villkorlig dom och skyddstillsyn hyser utskottet mot denna bakgrund ingen
tvekan om det är lämpligt att domstolarna - i det fall tillräcklig personutredning
finns - får möjlighet att i vissa fall avgöra mål i den tilltalades
utevaro.
När det gäller möjligheten att döma ut fängelse i den tilltalades utevaro
delar utskottet departementschefens uppfattning att en större restriktivitet
är befogad. Denna uppfattning har kommit till uttryck i kravet på att den
tilltalade skall ha uteblivit från ett tidigare rättegångstillfalle för att fängelse
skall få utdömas och i den föreslagna regeln att längre fängelsestraff än tre
månader inte skall få dömas ut om den tilltalade inte har inställt sig.
Med hänsyn till de begränsningar av möjligheten att döma ut fängelse i
den tilltalades utevaro som således föreslås anser utskottet att rimliga
rättssäkerhetskrav är uppfyllda.
De överväganden utskottet nu har redovisat leder utskottet till uppfattningen
att förslaget i propositionen uppfyller rimliga rättssäkerhetskrav
och är väl ägnat att bidra till att antalet huvudförhandlingar som måste
ställas in nedbringas. Utskottet godtar således förslaget i princip och anser
att motionerna bör avslås.
Personutredning
Som tidigare har sagts får mål inte avgöras i den tilltalades utevaro om
det inte finns utredning om den tilltalades personliga förhållanden som är
tillräcklig för att påföljdsfrågan skall kunna bedömas. I vissa fall, särskilt
när det är fråga om villkorlig dom, torde domstolarnas information om den
tilltalades personliga förhållanden tillgodoses genom registerutdrag och
genom vad som har kommit fram under förundersökningen. I andra fall
behövs mer ingående utredning, t. ex. personundersökning. Detta gäller
naturligtvis särskilt i fråga om de mera ingripande påföljderna skyddstillsyn
eller fängelse. I vissa fall torde det inte gå att få tillfredsställande
kunskap om den tilltalades personliga förhållanden utan att han personligen
inställer sig inför domstolen. Behovet av personlig kontakt med den
tilltalade är givetvis mest aktuellt när det kan komma i fråga att i stället för
fängelse döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn för allvarligare brott. I
sådana situationer torde som departementschefen anför i flertalet fall avsaknaden
av personlig kontakt göra påföljdsfrågan så tveksam att målet
inte kan avgöras i den tilltalades utevaro.
Enligt utskottets mening måste det överlåtas till domstolarna att i vaije
JuU 1981/82:45
8
enskilt fall ta ställning till vilken personutredning sorn behövs för att få ett
tillräckligt underlag för bedömande av påföljdsfrågan. Utskottet vill dock
framhålla att det ligger i sakens natur att fängelse i frånvarofall inte annat
än undantagsvis bör utdömas utan att personundersökning har gjorts.
Övrigt
Utskottet vill framhålla att huvudprincipen även framdeles måste vara
att den tilltalade skall vara närvarande vid rättegången. Den ordning som
utskottet här har anslutit sig till skall, som följer av vad som tidigare har
sagts, tillämpas endast undantagsvis. Mot denna bakgrund anser utskottet
att det också är angeläget att mera effektiva medel att förmå den tilltalade
att inställa sig till rättegången övervägs. I detta avseende bör rättegångsutredningens
arbete när det gäller bl. a. vites- och hämtningsinstituten
kunna innefatta värdefulla uppslag.
Utskottet anser att det är angeläget att tillämpningen av den nya lagstiftningen
följs noga, och enligt utskottets mening bör erfarenheterna redovisas
för riksdagen, t. ex. i en kommande budgetproposition. Av intresse är
bl. a. hur stora effekterna har blivit när det gäller antalet inställda huvudförhandlingar,
vilka påföljder som döms ut med tillämpning av den nya
lagstiftningen och i vilken utsträckning utevarodomarna överklagas och
ändras i högre instans.
Om erfarenheterna av tillämpningen av den nya lagstiftningen visar att
författningsändringar påkallas, bör regeringen ta initiativ härtill. Vid överväganden
i detta hänseende kommer givetvis rättegångsutredningens arbete
att vara av intresse.
Utskottet vill också framhålla att frågan om domstolarnas handläggning
av brottmål har ett samband med det straffrättsliga sanktionssystemet.
Den skall alltså inte ses som ett isolerat processrättsligt spörsmål. Enligt
utskottets mening är det således, som utskottet ovan antytt, ur ett vidare
kriminalpolitiskt perspektiv viktigt att straffsanktionen följer så snabbt
som möjligt efter brottet; därigenom upprätthålls sambandet mellan brott
och straff. Även från straffrättslig synpunkt kan den nya ordningen således
anses välmotiverad. Å andra sidan bör man inte bortse från att redan själva
rättegången kan ses som ett slags sanktion och att det därför från kriminalpolitisk
synpunkt kan vara av värde att den genomförs på traditionellt sätt.
Inte heller bör det uteslutas att själva rättegången kan ha en viss allmänpreventiv
funktion (se BRÅ Rapport 1977:7 Nytt straffsystem s. 425 f).
Straffrättsliga överväganden kan således tala även mot att utvidga möjligheterna
att avgöra mål i den tilltalades utevaro.
Enligt utskottets mening kan det mot bakgrund av vad som nu har sagts
vara av värde att man vid de fortsatta överväganden som kan bli aktuella
när det gäller frågan om avgörande av mål i den tilltalades utevaro även
analyserar frågan i ett vidare kriminalpolitiskt perspektiv.
I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inget uttalande av
utskottet.
JuU 1981/82:45
9
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med avslag på motionerna 1981/82:2187 och 1981/
82:2188 antar det genom proposition 1981/82:105 framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken.
Stockholm den 20 april 1982
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD
Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s) och Bonnie Bemström (fp).