Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Justitieutskottets betänkande

1981/82:45

om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro (prop. 1981/82:105 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:105 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta ett i propositionen fram­lagt förslag fill lag om ändring i rättegångsbalken.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av propositionen väckta motionerna 1981/82:2187 av Inger Lindquist (m) och Gunnar Biörck i Värmdö (m) och 1981/82:2188 av Lars Werner m.fl. (vpk). Motionsyrkandena redovisas pä s. 4.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1    Riksdagen 1981182.7 saml. Nr 45


JuU 1981/82:45


 


JuU 1981/82:45

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs aU 45 kap. 15 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 45 kap. 15 §'


Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anled­ning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.


Den tilltalade skall kallas till hu­vudförhandlingen i stämningen el­ler genom särskild kallelse. Erford­ras att han inställer sig personligen eller att han eljest kommer tillstä­des, förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas att han skall hämtas till rätten. Med­delas ej föreläggande eller förord­nande som nu sagts, skall den till­talade erinras om att målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. Otn inställande av tilltalad, som är anhållen eller häk­tad, förordne rätten.


Den tilltalade skall kallas till hu­vudförhandlingen i stämningen el­ler genom särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen eller krävs det att han på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom vite. Otn det finns anled­ning att anta alt den tilltalade inte skidle iaktta ett sådant föreläggan­de, får rätten förordna att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 § kom­ma att avgöras trots att den tilltala­de har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.


Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stad­gat.

46 kap. 15 §=


Uteblir den tilltalade från rätte-gångstilltalle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes genom ombud, d&föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

' Senaste lydelse 1976:1137. 2 Senaste lydelse 1964:166.


Uteblir den tilltalade från rätte­gångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.


 


JuU 1981/82:45

Nuvarande lydelse

Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än bö­ter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och fin­nes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, även otn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga    må     avgöras utan hinder av den tilltalades ute-

va ro.


Föreslagen lydelse

Kan saken utredas tillfredsstäl­lande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

/. det inte finns anledning att döma lill annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, vill­korlig dom eller skyddsiillsyn eller sådana påföljder i förening, eller

2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom, har avvikit el­ler håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvud­förhandlingen.

I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudför­handling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åta­let efter del tidigare rättegångstitt-fället utvidgats till att avse ytterli­gare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att dö­ma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvid­gades.

Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas för­ordnande enligt 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med för­ordnandet villkorligt medgiven fri­het från fängelsestraff skatt förkla­ras jörverkad i fråga om en straff­tid som överstiger tre månader.

I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den till­talade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

ti    Riksdagen 1981182. 7 saml. Nr45


 


JuU 1981/82:45

Motionerna

I motion 1981/82:2187 av Inger Lindquist (m) och Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att riksdagen avslår proposition 1981/82:105.

I motion 1981/82:2188 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksda­gen beslutar att avslå proposition 1981/82:105.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att tingsrätterna genom ändringar i rättegångs­balken får större möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. F. n. kan tingsrätterna döma till böter trots att den tilltalade inte har inställt sig till huvudförhandlingen. Enligt förslaget skall tingsrätterna i den tillta­lades utevaro även kunna döma till villkorlig dom, skyddstillsyn eller fängelse i högst tre månader.

I propositionen föreslås också en jämkning av regeln om avgörande av mål när den tilltalade har avvikit.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Inledning

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har till uppgift att se över rätte­gångsförfarandet vid allmän domstol. Översynen syftar till att göra för­farandet mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare, enklare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. I en särskild prome­moria (PM 1981-01-30) har utredningen föreslagit att tingsrätterna får öka­de möjligheter att avgöra mäl i den tilltalades utevaro. Promemorian har remissbehandlats. Förslaget i propositionen bygger pä promemorian och vad som har kommit fram under remissbehandlingen.

Allmänt

Regeringen motiverar förslaget med samhällsekonomiska skäl och med att det från utredningssynpunkt är angeläget att huvudförhandlingen hålls och målet avgörs i sä nära anslutning till brottet som möjligt. I de båda motionerna tas besparingseffekten av förslaget upp, och i motion 2187 pekas på att rättegängsutredningen har framhållit att resultatet av under­sökningar som har gjorts tyder pä att problemen med gällande ordning kanske inte är sä stora som de pä sina håll uppfattas.

Enligt de undersökningar sorn motionärerna avser inställdes uppskatt­ningsvis 3 600 huvudförhandlingar är 1977 pä grund av att den tilltalade inte hade instäUt sig. Utskottet anser att det antal huvudförhandHngar som måste ställas in pä grund av att den tilltalade inte inställt sig är oacceptabelt stort och att det - både av samhällsekonomiska skäl och av utredningsskäl — är nödvändigt att man försöker få till stånd en ändring. Utskottet, som


 


JuU 1981/82:45                                                        5

tidigare påtalat problemet (se JuU 1980/81:28 s. 3 f med hänvisningar), vill också framhålla att det bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt och av kriminal­politiska skäl är viktigt att tiden mellan brottet och domen blir kort.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser utskottet att det är tillfreds­ställande att överväganden skett för att hitta lösningar på problemet. När det gäller vilka lösningar som bör väljas vill utskottet slå fast att de inte får innebära regleringar som gär ut över intresset av att rättssäkerheten upp­rätthälls. Detta måste enligt utskottets mening vara utgångspunkt för pröv­ningen av det förslag som regeringen har lagt fram.

Förprövning

Förslaget innebär att domstolarna måste göra en viss prövning av både skuldfrågan och päföljdsfrågan före huvudförhandlingen. I motionerna krifiseras denna konsekvens av förslaget.

Utskottet har förståelse för den kritiken. Att domstolen gör en förpröv­ning kan otvivelaktigt i vissa fall innebära risker för omedvetna bindningar som kan påverka bedömningen av vad som förekommer vid huvudför­handlingen och inverka pä den slutliga utgången av målet. Det strider ocksä mot principen att domstolen så långt det är möjligt bör kunna följa bevisupptagningen vid huvudförhandlingen utan bundenhet tiU tidigare upplysningar om den tilltalade.

Utskottet vill emellertid framhålla att förslaget i detta avseende inte innebär något principiellt nytt. En ordning med en viss förprövning tilläm­pas ju redan när det är fråga om att döma till böter i den tilltalades utevaro. Med nuvarande ordning är det också ofrånkomligt att domaren gör en viss bedömning av varje mål före huvudförhandlingen för att kunna ta ställning till olika handläggningsfrägor och frågor om inhämtande av personutred­ning. Utskottet har den uppfattningen att domarna är väl medvetna om vilka risker det kan medföra att göra den förprövning som redan nu måste ske och att de således noga undviker att i samband därmed binda sig i förhand. Enligt utskottets mening finns det mot bakgrund av vad som nu har sagts inte fog för att befara att förslaget skall leda till en minskad rättssäkerhet i detta avseende. Utskottet vill dock i enlighet med vad departementschefen anför framhålla att det är viktigt att förprövningen inte blir så omfattande att det uppkommer risk för att bedömningen vid själva huvudförhandlingen påverkas; det får således inte bli fräga om annat än en summarisk och okomplicerad förhandsprövning. I de fall det efter en enkel förhandsbedömning visar sig tveksamt om huvudförhandlingen bör genomföras får således enligt utskottets mening - som f. n. - förutsättas att domstolen beslutar att ställa in huvudförhandlingen i stället för att fördjupa prövningen.


 


JuU 1981/82:45                                                        6

Tillfredsställande utredning i skuldfrågan

Som en förutsättning för att målet skall få avgöras trots att den tilltalade inte har inställt sig personligen gäller enligt den föreslagna lagtexten att saken kan utredas tillfredsställande. Detta innebär, på samma sätt som enligt gällande rätt, att en förhandling aldrig fär hållas och målet avgöras i den tiUtalades utevaro, om utredningen i ansvarsfrågan inte ger tilh-äckligt undertag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Endast om utredningen är entydig kan det således, enligt vad departementschefen anför, komma i fråga att avgöra målet trots utevaron.

Genom det krav som således har ställts upp när det gäller utredning i ansvarsfrågan anser utskottet att det är väl söijt för att domstolarna inte gör någon oriktig bedömning av det skälet att den tilltalade inte har inställt sig till rättegängen. Utskottet vill dock tillägga att utredningen sällan torde vara så entydig som lagförslaget kan anses kräva annat än dä den tilltalade har erkänt gärningen och erkännandet stöds av övrig utredning i målet. När den tilltalade inte har erkänt gärningen är enligt utskottets mening utrymmet för att döma i den tilltalades utevaro mycket begränsat.

Som exempel pä fall där det kan bli aktuellt att tillämpa de föreslagna reglerna när den tilltalade inte har erkänt gärningen nämner departements­chefen rattfyllerimål där resultaten av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigt inte talar emot den tilltalades skuld. Utskottet vill inte utesluta att utredningen i sådana fall kan vara så entydig att det inte råder någon tvekan om hur ansvarsfrågan skall bedömas, men enligt utskottet bör några särskilda mältyper eller situationer inte pekas ut av lagstiftaren. I kravet på att saken skall vara tillfredsställande utredd ligger givetvis också att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden är tillräcklig för att påföljdsfrågan skall kunna bedömas. Utskottet återkommer till denna fråga i det följande.

Vilka påföljder bör få dömas ut i den tilltalades utevaro?

Förslaget innebär att fingsrättema skall kunna döma tiU - förutom såsom f. n. böter - villkoriig dom, skyddstillsyn eller fängelse i högst tre månader trots att den tilltalade har uteblivit. Vidare fär kombinationer av dessa påföljder dömas ut. Dessutom får domstolen med stöd av 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken förordna att en tidigare ådömd påföljd jämväl skall avse ett nytt brott. Sådant förordnande fär dock inte meddelas om villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad till en tid som överstiger tre månader. För att fängelse skall fä utdömas krävs att den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvud­förhandling i målet.

Påföljden villkorlig dom är av mindre ingripande slag, och i ett stort antal fall torde det på ett tidigt stadium stå klart för domstolen att påföljden -vid fällande dom - bHr villkoriig dom. Detta gäller i stort även i fräga om skyddsfillsyn, låt vara att den påföljden är mera ingripande än villkoriig


 


JuU 1981/82:45                                                        7

dom. Verkningarna av en villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn som
gäller brottslighet som i sig förskyller ett långvarigt fängelsestraff kan
visserligen bli allvarligare än som kunnat förutses vid domstillfället. En
sådan dom kan nämUgen undanröjas vid senare brottslighet och dä komma
att ersättas av fängelse. Vad nu sagts behöver enligt utskottets mening inte
inge några betänkligheter eftersom det enligt förslaget krävs att utredning­
en entydigt visar att den tilltalade är skyldig. När det gäller påföljderna
villkorlig dom och skyddstillsyn hyser utskottet mot denna bakgrund ingen
tvekan om det är lämpligt att domstolarna - i det fall tillräcklig person­
utredning finns - får möjlighet att i vissa fall avgöra mål i den tilltalades
utevaro.
         /

När det gäller rriöjligheten att döma ut fängelse i den tilltalades utevaro delar utskottet departementschefens uppfattning att en större restriktivitet är befogad. Denna uppfattning har kommit till uttryck i kravet på att den tilltalade skall hauteblivit från ett fidigare rättegångstillfälle för att fängelse skall fä utdömas och i den föreslagna regeln att längre fängelsestraff än tre månader inte skall få dömas ut om den tilltalade inte har inställt sig.

Med hänsyn till de begränsningar av möjligheten att döma ut fängelse i den tiUtalades utevaro som således föresläs anser utskottet att rimliga rättssäkerhetskrav är uppfyllda.

De överväganden utskottet nu har redovisat leder utskottet till uppfatt­ningen att förslaget i propositionen uppfyller rimliga rättssäkerhetskrav och är väl ägnat att bidra till att antalet huvudförhandlingar som mäste ställas in nedbringas. Utskottet godtar således förslaget i princip och anser att motionerna bör avslås.

Personutredning

Som tidigare har sagts får mål inte avgöras i den tilltalades utevaro om det inte finns utredning om den tilltalades personliga förhållanden som är tillräcklig för att päföljdsfrågan skall kunna bedömas. I vissa fall, särskilt när det är fråga om villkorlig dom, torde domstolarnas information om den tilltalades personliga förhållanden tillgodoses genom registerutdrag och genom vad som har kommit fram under förundersökningen. I andra fall behövs mer ingående utredning, t. ex. personundersökning. Detta gäUer naturligtvis särskilt i fräga om de mera ingripande påföljderna skyddstill­syn eller fängelse. I vissa fall torde det inte gå att få tillfredsställande kunskap om den tilltalades personliga förhåUanden utan att han personli­gen inställer sig inför domstolen. Behovet av personlig kontakt med den fiUtalade är givetvis mest aktuellt när det kan komma i fräga att i stället för fängelse döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn för allvariigare brott. I sådana situationer torde som departementschefen anför i flertalet fall av­saknaden av personlig kontakt göra påföljdsfrågan sä tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro.

Enligt utskottets mening måste det överlåtas till domstolarna att i varje


 


JuU 1981/82:45                                                        8

enskilt fall ta ställning till vilken personutredning som behövs för att fä ett tillräckligt underlag för bedömande av påföljdsfrågan. Utskottet vill dock framhålla att det ligger i sakens natur att fängelse i fränvarofall inte annat än undantagsvis bör utdömas utan att personundersökning har gjorts.

övrigt

Utskottet vill framhåUa att huvudprincipen även framdeles måste vara att den tilltalade skall vara närvarande vid rättegången. Den ordning som utskottet här har anslutit sig till skall, som följer av vad som tidigare har sagts, tillämpas endast undantagsvis. Mot denna bakgrund anser utskottet att det ocksä är angeläget att mera effektiva medel att förmå den tilltalade att inställa sig till rättegången övervägs. I detta avseende bör rättegångs­utredningens arbete när det gäller bl. a. vites- och hämtningsinstituten kunna innefatta värdefulla uppslag.

Utskottet anser att det är angeläget att tillämpningen av den nya lagstift­ningen följs noga, och enligt utskottets mening bör erfarenheterna redovi­sas för riksdagen, t. ex. i en kommande budgetproposition. Av intresse är bl. a. hur stora effekterna har blivit när det gäller antalet inställda huvud­förhandlingar, vilka påföljder som döms ut med tillämpning av den nya lagstiftningen och i vilken utsträckning utevarodomarna överklagas och ändras i högre instans.

Om erfarenheterna av tillämpningen av den nya lagstiftningen visar att författningsändringar påkallas, bör regeringen ta initiativ härtill. Vid över­väganden i detta hänseende kommer givetvis rättegängsutredningens arbe­te att vara av intresse.

Utskottet vill också framhålla att frågan om domstolarnas handläggning av brottmål har ett samband med det straffrättsliga sanktionssystemet. Den skall alltså inte ses som ett isolerat processrättsligt spörsmål. EnHgt utskottets mening är det således, som utskottet ovan antytt, ur ett vidare kriminalpolitiskt perspektiv viktigt att straffsanktionen följer så snabbt som möjligt efter brottet; därigenom upprätthälls sambandet mellan brott och straff. Även frän straffrättslig synpunkt kan den nya ordningen således anses välmotiverad. Å andra sidan bör man inte bortse från att redan själva rättegången kan ses som ett slags sanktion och att det därför från kriminal­politisk synpunkt kan vara av värde att den genomförs pä traditionellt sätt. Inte heller bör det uteslutas att själva rättegången kan ha en viss allmän­preventiv funktion (se BRÅ Rapport 1977:7 Nytt straffsystem s. 425 O-Straffrättsliga överväganden kan således tala även mot att utvidga möjlig­heterna att avgöra mål i den tilllalades utevaro.

Enligt utskottets mening kan det mot bakgrund av vad som nu har sagts vara av värde att man vid de fortsatta överväganden som kan bli aktuella när det gäller frågan om avgörande av mäl i den tilltalades utevaro även analyserar frågan i ett vidare kriminalpolitiskt perspektiv.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inget uttalande av utskottet.


 


JuU 1981/82:45                                                        9

Utskottets hemställan Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1981/82:2187 och 1981/ 82:2188 antar det genom proposition 1981/82:105 framlagda för­slaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Stockholm den 20 april 1982

Päjusfitieutskottets vägnar BERTIL LIDGARD

Närvarande: Bertil Lidgard (.m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Hans Petersson i Röstänga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), LiUy Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Maths­son (s) och Bonnie Bernström (fp).