JuU 1981/82:42

Justitieutskottets betänkande
1981/82:42

om allmän rättshjälp innan s. k. pilotfall har avgjorts (prop.
1981/82:28 delvis jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:28 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.

I detta betänkande behandlar utskottet 8 § första stycket 7, samt 34 och 49
b §§ i förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen. De andra förslagen i
propositionen har utskottet - och riksdagen - redan behandlat (JuU
1981/82:19, rskr 105). Här behandlar utskottet också de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1981/82:79 av Lisa Mattson m. fl. (s) och
1981/82:86 av Lars Werner m. fl. (vpk) i de delar de gäller frågor som
behandlas i detta betänkande.

Motionsyrkandena redovisas på s. 3.

Utskottet har inhämtat yttranden över de förslag i propositionen som
behandlas i detta betänkande. En sammanställning över yttrandena finns i en
bilaga till betänkandet.

De delar av förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen som behandlas i
detta betänkande har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)!
dels att 8, 9, 9 a, 12, 16, 22 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 49 b §, av nedan angivna
lydelse.

1 Förslaget till ändring av 8 § har - utom såvitt gäller första stycket 7 - antagits av
riksdagen. Detsamma gäller förslaget till ändring av 9,9 a, 12 och 16 §§ samt - med viss
jämkning - förslaget till ändring av 22 § (SFS 1981:1287).

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 42

JuU 1981/82:42

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

8 §

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket,
om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om
särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran
om rättshjälp,

5. för upprättande av självdekla- 5. för upprättande av självdeklaration,
ration, äktenskapsförord eller testa mente,

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap.
2 § giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på
väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,

6. den som ej har befogat intresse 8. den som ej har befogat intresse

av att få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt
av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall
beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med
svensk medborgare.

34 §

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. rättshjälpsavgift ej erlägges enligt 27 §,

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha
beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg
rättshjälpsavgift,

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats
trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 7, får det beslutas att
rättshjälpen skall upphöra.

1 Vid propositionens avlåtande.

JuU 1981/82:42

Föreslagen lydelse

Första stycket 3 och 4 och andra
stycket gäller ej, om det är uppenbart
obilligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp
skall upphöra enligt första
stycket, skall den som haft rättshjälp
själv bära kostnaderna för denna.
Det får dock beslutas att kostnaderna
helt eller delvis skall betalas av
statsverket, om det föreligger särskilda
skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp
skall upphöra enligt andra
stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen
betalas av statsverket. Det får
dock beslutas att kostnaderna helt
eller delvis skall bäras av den som
haft rättshjälp, om det föreligger
särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med
prövning av besvär enligt 49 §.

49 b §

Domstolsverket och annan myndighet
som regeringen bestämmer får
påkalla beslut om att allmän rättshjälp
skall upphöra enligt 34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

De nya bestämmelserna i 34 § skall tillämpas även om allmän rättshjälp har
beviljats före ikraftträdandet.

Motionerna

I motion 1981/82:79 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen skall
avslå förslagen i proposition 1981/82:28.

I motion 1981/82:86 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till ändringar i
rättshjälpslagen vad avser 8 § första stycket 7, 34 och 49 b §§ (yrkande 1
delvis).

Utskottet

Inledning

Allmänt om r ä 11 s h j äl ps s y s t e m e t

Rättshjälpslagen (1972:429) skiljer mellan fyra olika slag av rättshjälp,
nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp

Nuvarande lydelse

Första stycket 3 och 4 gäller ej, om
det är uppenbart obilligt att rättshjälpen
upphör.

Beslutas att allmän rättshjälp skall
upphöra, skall den som haft rättshjälp
själv bära kostnaderna för
denna. Föreligger särskilda skäl, får
beslutas att kostnaderna eller del
därav skall betalas av statsverket.

JuU 1981/82:42

genom offentligt biträde och rådgivning. De förslag som behandlas i detta
betänkande gäller allmän rättshjälp. Reglerna om denna form av rättshjälp
innebär i huvudsak följande.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där det
föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan
form. Därvid är det utan betydelse om angelägenheten skall prövas av
domstol eller av någon annan myndighet eller om det är fråga om en
angelägenhet som inte handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln har
dock flera begränsningar. Bland dem märks främst att allmän rättshjälp inte
får lämnas om den rättssökandes beräknade årsinkomst överstiger ett
gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som gällde året innan
rättshjälp begärs (SFS 1981:1200). (T. o. m. utgången av år 1982 beräknas
gränsbeloppet med utgångspunkt i basbeloppet för oktober månad året
innan rättshjälp begärs.)Den 1 juli 1973, när rättshjälpsreformen trädde i
kraft, var gränsbeloppet 58 400 kr. För år 1982 är beloppet 138 400 kr.
Beloppet ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet mot
annan. Vidare tas hänsyn till förmögenhet, skulder och andra särskilda
omständigheter. En annan begränsning är att rättshjälp inte får beviljas i
vissa slag av ärenden. Den allmänna rättshjälpen innebär i princip att staten
betalar kostnaderna i ärendet. Den rättssökande skall dock efter förmåga
själv bidra genom att betala en rättshjälpsavgift. Den viktigaste ersättningsgilla
kostnaden är kostnaden för biträde.

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.

Statens kostnader för rättshjälpen m. m.

Rättshjälpssystemet som tillkom år 1973 har t. o. m. år 1979 byggts ut i
etapper. Budgetåret 1980/81 var statens kostnader för rättshjälpen ca 220
milj. kr. För innevarande budgetår har riksdagen anvisat 210 milj. kr. Till
rättshjälpsnämnderna har riksdagen anvisat 8,3 milj. kr. (prop. 1980/81:100
bilaga 5, JuU 18, rskr 160). År 1980 beslutade riksdagen om ändringar i
rättshjälpslagen som beräknades medföra besparingar på 16 milj. kr. (prop.
1980/81:20 bilaga 1, JuU 17, rskr 65) och år 1981 om sådana ändringar som
beräknades medföra besparingar på drygt 20 milj. kr. (prop. 1981/82:28, JuU
19, rskr 105). I promemorian (Ds Ju 1982:2) Rättshjälpskostnaderna har
lagts fram besparingsförslag som syftar till att minska belastningen på
rättshjälpsanslaget med 50 milj. kr. Promemorian är föremål för remissbehandling.
För budgetåret 1982/83 har regeringen föreslagit att 170 milj. kr.
skall anvisas till rättshjälpskostnader och 9,27 milj. kr. till rättshjälpsnämnderna
(prop. 1981/82:100 bilaga 5 s. 90 f).

Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté som skall se över rättshjälpssystemet
(Ju 1982:1; direktiv 1981:75). Den grundläggande målsättningen
för rättshjälpssystemet - nämligen att den enskilde skall ha möjlighet att
tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation - får

JuU 1981/82:42

enligt direktiven inte förloras ur sikte vid översynsarbetet. När det gäller
allmän rättshjälp anges i direktiven att en huvuduppgift för kommittén bör
vara att överväga var de ytterligare begränsningar av tillämpningsområdet
som måste göras bör sättas in.

Förslag

I detta betänkande behandlar utskottet vissa delar av ett förslag till
ändringar i rättshjälpslagen som regeringen har lagt fram. De innebär
följande.

Rättshjälp skall inte få beviljas om frågan om rättshjälp kan anstå till dess
en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen
likartad grund (s. k. pilotfall), har avgjorts slutligt (8 § första stycket 7). Om
rättshjälp trots det har beviljats får det enligt förslaget beslutas att
rättshjälpen skall upphöra (34 § andra stycket). I sådana fall skall kostnaderna
betalas av statsverket. Om det föreligger särskilda skäl får dock
beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som har haft
rättshjälp (34 § femte stycket). Domstolsverket och annan myndighet som
regeringen bestämmer skall få påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra
(49 b §). De nya reglerna har föreslagits träda i kraft den 1 januari 1982.
Bestämmelserna om upphörande av rättshjälp skall enligt förslaget tillämpas
även om rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet.

Bakgrunden till förslaget är att det i vissa typer av tvister, där rättsläget är
oklart och omfattande utredning krävs, förekommer att talan samtidigt väcks
vid skilda domstolar i ett stort antal likartade mål. Utmärkande för tvisterna
är att vissa grundläggande bevis- eller rättsfrågor är gemensamma. Som
exempel på sådana fall som avses nämns i propositionen mål om läkemedelsskador.
Departementschefen uppger att kostnaderna i dessa mål
vanligen är stora, främst vad gäller utredningar och arvoden till biträden, och
han anför vidare att målen utgör en onormalt stor belastning på domstolsorganisationen.

Förslaget syftar till att undvika att det allmänna betalar kostnaderna i alla
rättegångar, där bevis- eller rättsfrågorna är likartade. I stället bör ett eller
flera pilotfall väljas ut, och det bör i princip inte vara möjligt att få rättshjälp i
andra mål. Möjligheten att få rättshjälp i de andra målen skall dock enligt vad
departementschefen anför inte vara helt utesluten, utan rättshjälp skall
kunna beviljas för begränsade åtgärder då det är befogat, t. ex. för att vidta
preskriptionshindrande åtgärder.

Besparingseffekten av förslaget har uppskattats till ca 2 milj. kr.

I motionerna 79 och 86 yrkas avslag på förslaget från mera övergripande
synpunkter och utan någon detaljmotivering i denna del.

JuU 1981/82:42

Remissyttranden

Regeringsförslaget har förelagts riksdagen utan föregående remissbehandling.
Mot bakgrund härav har utskottet inhämtat yttrande över förslaget.
Yttranden har inkommit från justitiekanslern (JK), Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, Helsingborgs
tingsrätt, domstolsverket (DV), rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall, socialstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund.

En sammanställning över remissyttrandena finns i en bilaga till betänkandet.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK, hovrätten för Övre
Norrland, socialstyrelsen, rättshjälpsnämnden i Malmö och Sveriges domareförbund.
Göta hovrätt (majoriteten) tillstyrker förslaget i princip men
förordar en annan lagteknisk lösning. DV och rättshjälpsnämnden i
Sundsvall tillstyrker förslaget men förordar några mindre jämkningar i
lagtexten. Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge,
Helsingsborgs tingsrätt, rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten),
rättshjälpsnämnden i Göteborg, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, rättegångsutredningen och Sveriges advokatsamfund.

I det följande ges en kort sammanfattning av remissutfallet.

Flera av remissinstanserna diskuterar förslaget från rättvise- och rättssäkerhetssynpunkter.
JK är helt övertygad om att ingen genom en sådan
ordning som har föreslagits i propositionen kommer att missgynnas eller bli
sämre ställd än tidigare. Han anser också att den föreslagna regleringen inte
innebär någon orättvis behandling. Domareförbundet uttalar att de föreslagna
bestämmelserna är väl övervägda och ägnade att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose enskildas anspråk på rättsskydd. En annan uppfattning förs
fram av hovrätten över Skåne och Blekinge som anser att förslaget försämrar
den enskildes rättsskydd. Hovrätten uttalar att det är otillfredsställande att
låta en sparåtgärd i första hand drabba dem som är i särskilt behov av
samhällets hjälp för att komma till sin rätt. Advokatsamfundet anför liknande
synpunkter och uttalar att förslaget skulle medföra en avsevärd inskränkning
i det sociala skydd som var rättshjälpslagens grundtanke. Bland övriga
remissinstanser som tar upp rättssäkerhetsaspekter kan nämnas rättshjälpsnämnden
i Stockholm som anser att förslaget innebär att man i viss mån
frångår viktiga grundsatser som rör rättssäkerhet och allas likhet inför
lagen.

Besparingseffekterna tas upp av flera remissinstanser. Det kan här finnas
skäl att inledningsvis återge några uppgifter av DV som gäller mål om
skadestånd på grund av verkningar av s. k. p-piller. DV uppger att det f. n.
finns mål som rör 34 kvinnor anhängiggjorda vid olika domstolar. Tre mål
har hittills avgjorts av tingsrätt. Kostnaderna enligt rättshjälpslagen och

JuU 1981/82:42

lagen om fri rättegång för processerna där har uppgått till 2 110 000 kr.,

1 080 000 kr. resp. 590 000 kr. Ett av målen har avgjorts av hovrätt.
Kostnaderna för hovrättsprocessen har uppgått till 170 000 kr. DV framhåller
att förslaget kommer att medföra ett effektivare utnyttjande av såväl
rättshjälpsanslaget som domstolsorganisationen. Enligt JK kan förslaget
innebära minskade kostnader också genom att det skapar bättre förutsättningar
för bl. a. bedömningen av biträdenas arvodesanspråk och genom att
uppgörelser utom rätta kan ske när ett pilotfall har avgjorts. När det gäller
biträdesersättning anför hovrätten för Övre Norrland liknande synpunkter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter däremot besparingseffekten
av förslaget. Enligt hovrätten kan följden bli att försäkringsbolagen - genom
rättskyddsförsäkringarna - får ta på sig ett ekonomiskt ansvar för processerna,
och domstolarna skulle således ändå få handlägga de processer staten
inte vill betala. Enligt hovrätten lär det vidare bli så att bl. a. kostnaderna för
att syssla med formella frågor kommer att äta upp en del av besparingseffekten.

Några remissinstanser diskuterar frågan hur pilotfallen skall väljas ut.
Hovrätten för Övre Norrland tror inte att det skall uppstå alltför stora
svårigheter att avgöra vilka mål som bör få drivas med stöd av rättshjälp.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har en annan uppfattning och anser att
förslaget i den delen utgår från felaktiga förutsättningar. Först då högsta
domstolen har meddelat ett prejudicerande avgörande kan prövningen av
det befogade i rättshjälpsansökningen sägas vila på ett konkret underlag som
inte försätter beslutsmyndigheten i en brydsam situation. Men med en sådan
ordning förfelas syftet med reformen. Bland andra remissinstanser som anser
att det kan bli svårt att välja ut pilotfall är juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet och advokatsamfundet. De pekar bl. a. på att pilotmålet
kan komma att föras oskickligt, och fakultetsnämnden anför att förslaget
skulle kunna godtas endast om man verkligen kunde garantera att det blev en
i allo mönstergill process i pilotmålet.

Flera av remissinstanserna diskuterar tillämpningsområdet för förslaget.
Advokatsamfundet anför att lagtexten har fått en utformning som inte
begränsar tillämpningsområdet på det sätt som avsetts. Tvärtom skulle enligt
samfundet rättshjälp kunna förvägras sökandena i ett flertal andra typer av
mål, t. ex. i mål om skadestånd vid olyckor eller katastrofer och fel i
fastighet. Detta är en av orsakerna till att samfundet avstyrker bifall till
förslaget. Rätts hjälps nämnden i Malmö tar också upp vissa mål om fel i
fastigheter, nämligen mål om fel i fastigheter ingående i gruppbebyggelse.
Rättshjälpsnämnden anför att utredningskostnadema i sådana mål bör
kunna nedbringas avsevärt om rättshjälpen inskränks till en eller ett par
fastighetsägare. Enligt nämnden kan förslaget få viss betydelse för att
komma till rätta med denna ärendetyp. Några av de remissinstanser som är
positiva till förslaget anser att tillämpningsområdet bör begränsas. Göta
hovrätt och DV menar bl. a. att det av lagtexten bör framgå att utgången av
1** Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 42

JuU 1981/82:42

pilotmålet skall ha betydelse för den aktuella angelägenheten. Rättshjälpsnämnden
i Sundsvall anser att det i lagtexten bör anges att frågan huruvida
rättshjälp kan anstå skall bedömas från rättssäkerhetssynpunkt.

Bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för
Övre Norrland diskuterar vilka konsekvenser det kan få att rättshjälp kan
komma att beviljas flera gånger i samma rättsliga angelägenhet. Den förstnämnda
föreslår en lagteknisk konstruktion som innebär att rättshjälp inte
behöver beviljas flera gånger i samma angelägenhet. Den sistnämnda pekar
bl. a. på möjligheterna att sätta ned rättshjälpsavgiften i vissa fall när det blir
aktuellt med rättshjälp flera gånger i samma angelägenhet.

Åtskilliga remissinstanser tar upp frågan om man kan åstadkomma det
resultat som åsyftas med förslaget på annat sätt. Bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, Helsingborgs tingsrätt, rättshjälpsnämnden i Göteborg och
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet pekar på möjligheten att
vilandeförklara mål. Möjligheten att ingripa genom reglerna om prövning av
biträdenas arvodesanspråk tas också upp av några remissinstanser, t. ex. av
rättshjälpsnämnden i Stockholm och rättshjälpsnämnden i Göteborg. Bl. a.
hovrätten för Övre Norrland och DV anser att dessa möjligheter inte kan
ersätta en sådan ordning som föreslås i propositionen.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm pekar på att biträden enligt rättshjälpslagen
sedan den 1 januari 1981 inte har rätt att besluta om utredningar till en
högre kostnad än som svarar mot hälften av basbeloppet. För utredningar till
högre kostnad krävs beslut av rättshjälpsnämnd. Enligt nämnden kan en
förnuftig tillämpning av denna regel medföra kostnadsdämpningar på
sikt.

Rättegångsutredningen avser att avlämna ett förslag till ändringar i
rättegångsbalken i vår. I förslaget kommer man att behandla mål av det slag
som avses i propositionen, men utredningen har angripit problemet på ett
annat sätt. Utredningen anser att en brist i förslaget i propositionen är att
man inte tillräckligt har beaktat den behövliga samordningen mellan de
organ som skall besluta i rättshjälpsfrågor. Utredningen kommer att föreslå
att det görs möjligt att föra samman mål från olika domstolar till en domstol.
Då får man nämligen enligt utredningen de bästa förutsättningarna för
kostnadskontroll. Utredningen anser att institutet vilandeförklaring kan
användas i dessa rättegångar.

Några remissinstanser hänvisar till rättegångsutredningens kommande
förslag. Rättshjälpsnämnden i Stockholm nämner möjligheten att låta den
nyligen tillkallade kommittén för översyn av rättshjälpssystemet överväga
frågorna. Mot tanken att låta frågorna övervägas ytterligare inom ramen för
kommittéväsendet kan ställas socialstyrelsens uppfattning att ändringarna
bör genomföras nu för att de skall få någon större effekt på läkemedelsmålen.
Enligt socialstyrelsen kan nämligen läkemedelsprocesserna väntas upphöra
på sikt eftersom den läkemedelsförsäkring som finns sedan den 1 juli 1978
täcker ersättningsbehoven.

JuU 1981/82:42

Överväganden

Utskottet gör följande bedömning.

Allmänt

Besparingar inom rättshjälpen och domstolsväsendet är ofrånkomliga i
nuvarande statsfinansiella läge. I ärendet har det på ett övertygande sätt
visats att den nuvarande möjligheten att samtidigt processa i likartade
angelägenheter vid olika domstolar innebär ett ineffektivt utnyttjande av de
knappa resurserna och i vissa mål drar mycket stora kostnader. Därför är det
angeläget att söka vägar till ytterligare besparingar på detta område.

Många remissinstanser är kritiska mot förslaget av rättssäkerhetsskäl.
Utskottet har förståelse för de kritiska synpunkterna, och utskottet vill
betona att besparingarna inte får gå ut över de enskildas intresse att i tillbörlig
utsträckning kunna hävda sin rätt. Att enskilda rättssökande kan komma att
få vänta med att få sin sak prövad till dess att en annan rättslig angelägenhet
har avgjorts är i och för sig inte orimligt. När ett pilotfall väl är avgjort torde
det inte ta särskilt lång tid att avgöra likartade angelägenheter, och den
tidsutdräkt som kan uppkomma är inget hinder mot att genomföra
förslaget.

Även i de mål som inte har valts ut till pilotmål skall enligt vad
departementschefen uttalar rättshjälp kunna beviljas för begränsade åtgärder,
exempelvis för att inhämta viss utredning som löper risk att gå förlorad
eller för att vidta preskriptionshindrande åtgärder. Med denna konstruktion
motverkas risken att någon i detta avseende går förlustig sin rätt av den
anledningen att han måste vänta på att ett pilotfall avgörs.

Vad som däremot inger utskottet vissa betänkligheter är hur man skall få
tillräckliga garantier för att ett mål som blivit pilotmål verkligen blir
vägledande. Om pilotmålet - kanske efter många års processande -återkallas som förlikt kan det hävdas att regleringen drabbar den hårt som
har fått avslag på sin begäran om rättshjälp i avvaktan på att pilotmålet
avgörs. Det kan naturligtvis också hända att pilotmålet drivs på ett sådant sätt
att det inte leder fram till ett vägledande avgörande i de viktiga frågorna. Att
detta kan komma att vålla stora olägenheter och besvär för parterna i de
andra målen kan inte uteslutas. Vad som nu har sagts gör att utskottet hyser
viss tvekan inför förslaget. Häremot kan dock invändas att den enda
någorlunda nära till hands liggande lösningen på problemet, som ju består i
att flera likartade processer aktivt drivs samtidigt, är att avgörandet i vissa
mål får anstå - antingen det sker genom vilandeförklaring eller på det sätt
som föreslås i propositionen.

Rättegångsutredningen planerar att i vår lägga fram ett förslag som
innebär att mål av detta slag kan sammanföras till en domstol, och i sådana
mål kan enligt rättegångsutredningen vilandeförklaring ske. I ett senare
betänkande kommer utredningen att behandla frågor i vad mån man i
särskilda fall bör använda pilotfallsmetoden eller parallellt driva alla mål

JuU 1981/82:42

fram till ett avgörande. En metod kan, enligt vad rättegångsutredningen
anför, vara att t. ex. låta en representativ part föra allas talan.

Rättegångsutredningens arbete är givetvis av stort intresse när det gäller
att komma till rätta med de olägenheter som påtalas i propositionen. Även i
arbetet inom den kommitté som nyligen har tillsatts för att se över
rättshjälpssystemet kan komma att ge resultat som berör problemet. Här kan
också nämnas att det i en nyligen framlagd promemoria (Ds Ju 1982:2)
Rättshjälpskostnaderna bl. a. har föreslagits att införa en självrisk vid
rättshjälp. Avsikten är att den rättssökande själv skall betala 10 % av den
rättshjälpskostnad som överstiger 3 000 kr. Det pågår således överväganden
som kan innebära att problemet med att flera likartade och kostsamma
rättegångar drivs samtidigt vid olika domstolar löses på ett annat sätt än som
har föreslagits i propositionen. I sammanhanget bör också sägas att vissa
slags processer om läkemedelsskador kan få minskad aktualitet i framtiden.
När det gäller skador som har vållats av läkemedel efter den 1 juli 1978 har de
företag som tillverkar eller importerar läkemedel som säljs i Sverige
nämligen åtagit sig att utge ersättning. Åtagandet är försäkrat genom ett
kollektivt försäkringsavtal.

Vad som nu har anförts kan sägas tala för att man bör vänta med att införa
en reglering som syftar till att begränsa antalet rättegångar av detta slag. Å
andra sidan har det i ärendet framkommit att det är nu en reglering behövs -om än en provisorisk sådan. Utskottet stannar därför för att godta
regeringens förslag i princip och avstyrka bifall till motionerna i motsvarande
del. När det gäller vissa enskildheter i förslaget utvecklar utskottet sin
mening i det följande. Här skall dock betonas att det är angeläget att
tillämpningen av den nya lagstiftningen, som utskottet ser som provisorisk,
följs noga och att frågan om en mera definitiv lösning övervägs ytterligare i
samband med det utredningsarbete som pågår när det gäller rättegångsbalken
och rättshjälpslagen.

Ti 11 ä m p n i ngs om r åd e t m . m.

Som exempel på mål som skall omfattas av den nya regleringen nämner
departementschefen mål om läkemedelsskador. Utskottet anser att det
främst är beträffande sådana och liknande mål som lagstiftningen bör
tillämpas. Utskottet vill dock inte utesluta att det kan visa sig vara befogat att
tillämpa regleringen även i vissa andra ärendetyper där ett stort antal
personer har anspråk som stöder sig på likartad grund.

Som framgår av vad som tidigare har sagts är avsikten att utgången av
pilotmålet skall ha betydelse för den aktuella angelägenheten. Några
remissinstanser har förordat att detta bör framgå direkt av lagtexten. Enligt
utskottets mening påkallas emellertid ingen sådan ändring av lagrummet;
innebörden följer av syftet med lagstiftningen och det klarläggande uttrycket
”kan anstå”.

Avsikten är att ett eller flera mål skall kunna drivas som pilotmål och att

JuU 1981/82:42

frågan om rättshjälp skall anstå i de andra målen. I vissa fall torde
myndigheten redan i samband med att ansökan om rättshjälp kommer in ha
vetskap om att det finns en eller flera angelägenheter i vilka anspråken stöder
sig på väsentligen likartad grund. I sådana fall skall rättshjälp kunna vägras
med stöd av 8 § första stycket 7.1 många fall torde dock situationen vara den
att myndigheten först i ett senare skede får kännedom om att det föreligger
en pilotfallssituation. Då kan ett eller flera pilotmål väljas ut med stöd av
bestämmelsen om upphörande av rättshjälp.

Rättshjälp för begränsade åtgärder m. m.

För att den föreslagna regleringen skall kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt måste den som förvägras rättshjälp i avvaktan på att pilotmål
avgörs kunna få rättshjälp för begränsade åtgärder, exempelvis för att
klarlägga målet eller ärendet i ett inledande skede, för att inhämta viss
utredning som löper risk att gå förlorad eller för att vidta preskriptionshindrande
åtgärder eller liknande. För att rättshjälpen skall kunna begränsas
krävs det dock som departementschefen anför att sökanden uttryckligen har
preciserat sin ansökan till att avse någon eller några rättsliga åtgärder. Att
rättshjälp på detta sätt skall kunna beviljas för begränsade åtgärder torde inte
- som en remissinstans anför - behöva anges i lagtexten. Här skall vidare
framhållas att avsikten givetvis inte är att den nu beskrivna ordningen skall
föranleda att praxis ändras när det gäller begränsning av rättshjälpen i andra
typer av rättshjälpsärenden.

Den föreslagna regleringen innebär att rättshjälp kan komma att beviljas
flera gånger i samma angelägenhet. Detta följer av att rättshjälpen skall
kunna upphöra och av att rättshjälp skall kunna beviljas för begränsade
åtgärder. Om det tidigare rättshjälpsärendet har avslutats blir den rättssökande
skyldig att erlägga rättshjälpsavgift på nytt. I de fall den tidigare
rättshjälpen har upphört med stöd av 34 § och staten har betalat kostnaden
för rättshjälpen torde det inte kunna anses obilligt att den rättssökande - som
ju inte haft någon kostnad för den tidigare rättshjälpen - får erlägga
rättshjälpsavgift. Om den tidigare rättshjälpen däremot har gällt en
begränsad åtgärd och den rättssökande således har haft kostnader för
rättshjälpen är situationen en annan. Utskottet anser att i sådana fall i princip
rättshjälpsavgiften i det senare ärendet bör sättas ned så att rättshjälpsavgifterna
tillsammans inte överstiger vad den rättssökande skulle ha haft att
betala om rättshjälp bara hade beviljats en gång i angelägenheten. Regeln i
12 § rättshjälpslagen om nedsättning av rättshjälpsavgifter medger dock
nedsättning till ett belopp som understiger 1 % av basbeloppet (f. n. 170 kr.)
endast i begränsad omfattning. Avgiften får nämligen sättas lägre än det
beloppet bara då det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att
betala en så stor avgift. Det torde sålunda vara ofrånkomligt att fall kommer
att inträffa då den rättssökande blir skyldig att totalt erlägga en större avgift
än om rättshjälp endast hade beviljats en gång i angelägenheten. I det

JuU 1981/82:42

fortsatta översynsarbetet får övervägas om det är befogat att ändra denna
reglering.

Upphörande av rättshjälp
Förslaget i 34 § om att rättshjälpen skall kunna upphöra och förslaget i
samma paragraf om kostnadsreglering i sådana fall föranleder ingen erinran
från utskottet. Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill
utskottet här framhålla att bestämmelserna i 34 § om vem som skall betala
kostnaden för rättshjälpen endast reglerar förhållandet mellan staten och
den som har haft rättshjälpen. När det gäller frågan om motpartens
ersättningsskyldighet gentemot den rättssökande/staten gäller reglerna i
rättegångsbalken (se NJA 1980 s. 786).

Behörighet att påkalla att rättshjälp skall upphöra
Regeringens förslag innebär att DV eller annan myndighet som regeringen
bestämmer skall få påkalla beslut att rättshjälp skall upphöra. Avsikten är att
JK skall tilläggas behörigheten. Enligt DV bör JK inte ha sådan behörighet.
Utskottet anser att regeringens förslag bör godtas. Utskottet vill vidare, med
anledning av vad en remissinstans har anfört, framhålla att det ligger i sakens
natur att behörigheten avser rätt att påkalla prövning av frågan om allmän
rättshjälp skall upphöra. Utskottet anser således att detta inte uttryckligen
behöver anges i lagrummet.

Övrigt

146 § rättshjälpslagen finns en hänvisning till 8 § första stycket 5. Genom
den ändring i rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 januari 1982 (SFS
1981:1287) ändrades 8 § första stycket 5 utan att därav betingad ändring
gjordes i 46 §. Utskottet förordar att en sådan ändring nu görs i en särskild lag
om ändring i rättshjälpslagen. Denna lagändring bör träda i kraft snarast
möjligt och tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1982.

Övriga lagändringar bör träda i kraft den 1 juli 1982.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:28 i de delar den
behandlas i detta betänkande och med avslag på motion
1981/82:79 i motsvarande del (delvis) och motion 1981/82:86 i
motsvarande del (yrkande 1 delvis)

a) antar följande som Utskottets förslag betecknade lydelse av
8 § rättshjälpslagen

JuU 1981/82:42

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 §*

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket,
om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om
särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet
, om ej skäl föreligger för rättshj älp med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran
om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente,

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på
väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,

7. den som ej har befogat intresse 8. den som ej har befogat intresse
av att få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt
av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall
beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med
svensk medborgare.

b) antar det genom propositionen framlagda förslaget till
ändringar i rättshjälpslagen i övrigt i de delar det behandlas i
detta betänkande, dock att tidpunkten för ikraftträdande
bestäms till den 1 juli 1982,

2. att riksdagen antar följande förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 46 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

46 §2

Med rådgivning förstås i denna lag Med rådgivning förstås i denna lag
rådgivning och därmed jämförlig rådgivning och därmed jämförlig

1 Senaste lydelse 1979:240.

2 Senaste lydelse 1979:240.

JuU 1981/82:42

Nuvarande lydelse

åtgärd i rättslig angelägenhet under
högst en timme. Som rådgivning
skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet
som avses i 8 § första stycket 5
eller som omfattas av förordnande
som meddelats med stöd av 8 §
andra stycket.

Föreslagen lydelse

åtgärd i rättslig angelägenhet under
högst en timme. Som rådgivning
skall dock ej anses åtgärd för upprättande
av självdeklaration eller åtgärd
i angelägenhet som omfattas av
förordnande som meddelats med
stöd av 8 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen tillämpas
dock för tid från och med den 1 januari 1982.

Stockholm den 16 mars 1982

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla
André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Bonnie Bernström (fp), Maja Bäckström (s),
Maj Pehrsson (c) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservation (mom. 1)

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Maja Bäckström (s) och Ulla-Britt Åbark
(s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Utskottet
gör” och som slutar på s. 12 med ”juli 1982” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med ett stort antal remissinstanser - och i viss mån
lagrådet - att starka invändningar kan riktas mot förslaget ur rättvise- och
rättssäkerhetssynpunkter. Det råder enligt utskottets mening inte någon
tvekan om att förslaget försämrar den enskildes rättsskydd. Dessutom
innebär det att man ger avkall på viktiga principer som rör rättssäkerhet och
allas likhet inför lagen.

För att den enskildes rättsskyddsbehov skall vara tillgodosett krävs att han
har ekonomiska möjligheter att utnyttja det rättsliga förfarandet. De flesta
medborgarna är inte i en sådan ekonomisk situation att de har det. Ett väl
utbyggt rättshjälpssystem är därför ett nödvändigt inslag i rättssamhället, och
det är också ett led i strävandena efter ökad jämlikhet mellan medborgarna.

JuU 1981/82:42

Detta synsätt på rättshjälpssystemet måste enligt utskottets mening vara
vägledande för det besparingsarbete som sker inom rättshjälpen. Redan med
denna utgångspunkt måste förslaget avvisas.

När det gäller den föreslagna konstruktionen vill utskottet - i likhet med
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet - framhålla att förslaget
möjligen skulle kunna accepteras om man kunde garantera att det blev en i
allo mönstergill process i pilotmålet. Om förslaget genomförs nu kan det
dock - som fakulteten också anför - inträffa att en rättssökande som inte får
rättshjälp finner sig förekommen av en part med ett oskickligt ombud som
utför sin huvudmans talan dåligt. Den rättssökande som inte fått rättshjälp
kan således få vänta med att få sin angelägenhet prövad utan att på något sätt
vara säker på att det träffas ett avgörande som på ett riktigt och rättvist sätt är
vägledande för prövningen av hans angelägenhet.

När det gäller enskildheter i förslaget vill utskottet också peka på att det
torde möta stora svårigheter att välja ut pilotfall. För att man med säkerhet
skall veta om ett fall kan bli vägledande för andra fall måste man ha kunskap
inte bara om de yrkanden och invändningar etc. som har framställts i de båda
målen utan också om hur målen kommer att drivas i framtiden. Enligt
utskottets mening är det över huvud taget orealistiskt att tänka sig att en
sådan prövning kan ske i samband med beslut i rättshjälpsfrågan.

Utskottet vill vidare - i likhet med en remissinstans - peka på att lagtexten
inte har fått en utformning som begränsar tillämpningsområdet på det sätt
som avsetts enligt motiven till förslaget. Tvärtom skulle rättshjälp kunna
förvägras sökanden även i ett stort antal andra typer av mål, t. ex. i mål om
skadestånd vid olyckor eller katastrofer eller i mål om fel i fastighet.
Urholkningen av rättshjälpssystemet är alltså större än vad som framgår av
departementschefens motivering till förslaget.

När det gäller enskildheter i förslaget vill utskottet slutligen ta upp den
föreslagna övergångsbestämmelsen. Den innebär att domstolarna omedelbart
efter ikraftträdandet skall kunna besluta om att rättshjälp skall upphöra i
angelägenheter i vilka rättshjälp beviljats för många år sedan och i vilka
kostnaderna för angelägenheten redan uppgått till stora belopp. Visserligen
skall kostnaderna för rättshjälpen i sådana fall enligt huvudregeln betalas av
staten. Men därigenom löser man inte alla problem som kan uppstå för dem
som berövas rättshjälpen. Det finns nämligen ingen garanti för att processen
avstannar i och med att rättshjälpen upphör. Men den vars rättshjälp har
upphört kan bli tvungen att återkalla sin talan av ekonomiska skäl. I det läget
kan motparten komma att utverka en ogillande dom vilket inte bara innebär
att den rättssökandes anspråk ogillas utan även att han kan bli skyldig att
betala motpartens rättegångskostnader vilka kan uppgå till mycket stora
belopp.

Utskottet anser sig således inte kunna godta förslaget om begränsningar i
möjligheten att få rättshjälp i avvaktan på att pilotfall avgörs och avstyrker -som föreslås i motionerna 79 och 86 - bifall till propositionen i denna del.

JuU 1981/82:42

Utskottet vill dock inte utesluta att det, för att förhindra missbruk av
rättshjälpssystemet, kan finnas skäl att göra vissa begränsningar i möjligheterna
att få rättshjälp. Utskottet utgår från att denna fråga övervägs i lämpligt
sammanhang.

Denna lagändring bör träda i kraft snarast möjligt och tillämpas fr. o. m.
den 1 januari 1982.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:79 (delvis) och
motion 1981/82:86 (yrkande 1 delvis) avslår proposition 1981/
82:28 i de delar den behandlas i detta betänkande.

JuU 1981/82:42

Bilaga

SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDEN
Justitiekansler!! (JK)

På justitiekanslern ankommer det som ett tjänsteåliggande att företräda
staten såväl vid som utom rätta. Vid utförande av denna min uppgift har jag
som företrädare för staten vid ett flertal tillfällen uppträtt i sådana mål i vilka
enligt regeringens förslag möjligheterna till rättshjälp framdeles i princip
skall vara begränsade till dess ett eller flera ”pilotfall” har avgjorts. Mot
bakgrund av vad jag erfarit från handläggningen av dylika mål vill jag uttala
att jag finner det vara både lämpligt och angeläget att genomföra de
ändringar i rättshjälpslagen som regeringen föreslagit.

Mot ett genomförande av förslaget har bland annat åberopats rättviseskäl.
Det har härvid gjorts gällande att det för den rättssökande måste framstå som
föga rimligt att åtminstone tills vidare gå miste om rättshjälp i avvaktan på
utgången av ett annat mål. Enligt min mening innebär den föreslagna
regleringen ingen orättvis behandling. Förslaget medger ju att rättshjälp
alltid kan beviljas för vidtagande av erforderliga åtgärder för bevarande av
varje enskilds rätt. Sedan ”pilotmålet” slutligt avgjorts sker med beaktande
av utgången i ”pilotmålet” en prövning om rättshjälp i övriga fall skall
beviljas eller ej. Har genom ”pilotmålet” avgjorts en rent rättslig fråga
gemensam för alla målen följer direkt därav hur rättshjälpsfrågan i övriga
mål skall avgöras. Rör det sig i stället för en rättsfråga om en bevisfråga är det
enligt min mening fullt möjligt efter det att ett par mål prövats att bedöma hur
utgången kommer att bli i de övriga målen. Det blir då också möjligt att
bedöma om det kan vara rimligt att medge rättshjälp i övriga mål eller ej. Jag
är helt övertygad om att ingen genom sådan ordning kommer att missgynnas
eller bli sämre ställd än tidigare.

Det har vidare gjorts gällande att det kommer att ta längre tid för de
enskilda att komma till sin rätt om först ett eller flera ”pilotmål” skall prövas.
Inte heller denna farhåga finner jag vara välgrundad. Skall ett stort antal mål
prövas i flera domstolsinstanser torde det ta mycket längre tid i anspråk innan
slutliga avgöranden föreligger än om ett eller ett par mål prövas. I det förra
fallet splittras ombudens och domstolarnas insatser på ett stort antal mål
vilket medför att tidsutdräkten blir större. Om däremot insatserna koncentreras
till ett eller ett par mål torde man vinna i såväl kvalitet som i snabbhet.
När slutligt avgörande föreligger i ett eller flera ”pilotmål” finns det som
regel goda möjligheter att utom rätta snabbt klara av övriga fall. Avgörandena
i ”pilotmålen” kan väntas bli så utformade att de ger omedelbar ledning
härför. Har käromålet i dessa mål bifallits kan rättshjälp beviljas och snabba
uppgörelser utom rätta komma till stånd. I det motsatta fallet torde det inte
vara rimligt att låta nya processer i samma sak betalas av statsverket. Att som
föreslagits utvidga möjligheterna för domstolarna att vilandeförklara mål i
avvaktan på avgörandet i ett eller ett par ”pilotmål” ger inte möjlighet till
snabbare handläggning än som följer vid tillämpning av det i propositionen
framlagda förslaget.

Jag finner det avslutningsvis vara skäl att meddela vissa andra vunna
erfarenheter på detta område. För det första kan det konstateras att det

Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 42

JuU 1981/82:42

åtminstone hittills är ett begränsat antal advokater som för enskildas räkning
i stor skala drivit mål av angivet slag. Den för dessa mål begärda
sammanlagda ersättningen har varit uppseendeväckande hög. Genom att
prövningen av skäligheten i den yrkade ersättningen har prövats av olika
domstolar har det varit svårt att få till stånd en samlad bedömning av
riktigheten av den totalt begärda ersättningen. Enligt min mening kan detta
antas ha lett till generösare bedömningar och därmed större kostnader för
rättshjälpen än vad som varit motiverat. Genom den föreslagna ordningen
med prövning av ”pilotmål” skapas bättre förutsättningar för debitering och
bedömning av riktigheten och skäligheten av gjord debitering. Till detta
kommer naturligtvis att en ordning med prövning av ett eller flera ”pilotmål”
med därpå eventuella utom rätta träffade uppgörelser kommer att leda till
mindre kostnader för det allmänna.

Mot bakgrund av det anförda och då jag inte kan finna att de av regeringen
föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen innebär att någon enskild drabbas
av orättvisa vill jag därför starkt tillstyrka de föreslagna ändringarna.

Göta Hovrätt

Majoriteten

Den i propositionen valda konstruktionen inger på av lagrådet anförda
skäl principiella betänkligheter. Även ur praktisk synvinkel medför propositionens
förslag vissa egendomliga konsekvenser. Ett mål/ärende vari
rättshjälpen upphört i avvaktan på att ett pilotfall avgöres skall i regel
därefter avslutas. Om rättshjälp härför erfordras måste ny sådan beviljas och
den rättssökande har att ånyo erlägga rättshjälpsavgiften. Den rättssökande
måste således i regel erhålla rättshjälp två gånger för att få sin rättsliga
angelägenhet slutförd. Detta innebär vidare att om den, vars rättshjälp
upphört, vinner mål vid domstol kommer motparten förpliktas att ersätta
statsverket/den rättssökande kostnaden för endast den senare rättshjälpen.
Kostnaden för den ursprungliga rättshjälpen skall ju enligt huvudregeln
bäras av statsverket. Motpartens ersättningsskyldighet kommer därigenom
att begränsas till att avse kostnaderna för målets avslutande. - Uppkommer
under tid då rättshjälp upphört behov av åtgärd som inte kan anstå till dess
pilotfallet avgjorts skall - enligt uttalande i propositionen - ny rättshjälp
beviljas endast härför. Detta innebär att man kan komma i den situationen
att för samma rättsliga angelägenhet skall beviljas rättshjälp tre gånger.

Som ytterligare skäl emot den föreslagna konstruktionen av ändringen i
rättshjälpslagen kan anföras att det oftast torde vara mycket svårt att fatta
beslut om avslag på rättshjälpsansökan innan man har kännedom om
motparts inställning i målet/ärendet. Först på ett ganska sent stadium kan
således ett beslut om avslag komma att meddelas, vilket torde innebära
avsevärda nackdelar för såväl sökande som ombud.

En möjlighet att i viss mån undvika dessa problem är att införa ett nytt
begrepp, begränsad rättshjälp. Innebörden av detta begrepp skulle vara den

JuU 1981/82:42

att den rättshjälp som ursprungligen beviljats den rättssökande kvarstår.
Kostnader för rättshjälpen som uppstår efter det att beslut om begränsning
av densamma meddelats ersätts inte utom i de fall ett biträde kan visa att en
åtgärd inte kunnat anstå till dess pilotfallet avgjorts. De fall som här närmast
kan komma ifråga är frågor rörande bevissäkring och vidtagande av
preklusions- eller preskriptionsbrytande åtgärder. När pilotfallet slutligt
avgjorts skall begränsningen upphöra, varefter den rättsliga angelägenheten
kan slutföras.

De mål/ärenden som träffas av den föreslagna ändringen har i propositionen
beskrivits sålunda: ”Allmän rättshjälp får ej beviljas om frågan om
rättshjälp kan anstå till dess en annan angelägenhet, vari anspråket stöder sig
på väsentligen likartad grund har avgjorts.” Den valda formuleringen ger
upphov till följande synpunkter.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att lagtexten erhåller en
sådan formulering att endast de med förslaget avsedda målen/ärendena
träffas av begränsningsregeln. Oaktat att de aktuella målens karaktär och
deras förhållande till varandra inbördes inte redovisats synes den valda
formuleringen föra alltför långt. Av lagtexten framgår inte att utgången i
pilotfallet skall ha betydelse för utgången i det aktuella målet/ärendet.
Således träffas även de fall av inskränkningen vari den i pilotfallet
förekommande frågan är oomstridd. Vidare har använts uttrycket ”på
väsentligen likartad grund” vilket uttryck torde inbegripa ett stort antal
mål/ärenden. Detta i förening med att regeln är obligatorisk kan antas
medföra att rättshjälp kommer att vägras i betydligt fler fall än som enligt
uttalande i propostitionen är avsett. I 14 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken
används uttrycket ”väsentligen samma grund”. De fall som skulle träffas av
begränsningsregeln om detta uttryck valdes synes bättre överensstämma med
uttalanden i propositionen rörande regelns tillämpningsområde. Slutligen
har som en förutsättning angivits att frågan om rättshjälp skall kunna anstå.
Detta innebär att rättshjälp, om en åtgärd måste vidtas omedelbart, inte kan
vägras. Det måste vara att föredra att låta behovet av att få angelägenheten
avgjord vara vägledande vid bedömningen av rättshjälpsfrågan.

På grund av vad sålunda anförts föreslår hovrätten att lagtexten erhåller
följande utformning.

34 a §

”Kan den angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats anstå till dess en
annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen samma
grund, avgjorts slutligt och är avgörandet av betydelse för utgången, skall
rättshjälpen begränsas till att avse endast sådan åtgärd som inte kan
anstå.

Beslut om begränsning av rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten
är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av
rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med
prövning av besvär enligt 49 §.”

49 b §

”Domstolsverket och annan myndighet som regeringen bestämmer får
påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall upphöra enligt 34 § och om
begränsning av rättshjälp enligt 34 a §.”

JuU 1981/82:42

Om den i propositionen föreslagna 34 § andra stycket läggs till grund för
lagstiftning bör hänvisningen till 8 § lyda: ”8 § första stycket 7”.

Hovrätten vill slutligen peka på att uttalandet i propositionen innebärande
att ett eller ett par pilotfall bör kunna väljas ut saknar underlag i lagtexten.
Med den nuvarande utformningen torde inte rättshjälp kunna beviljas i något
annat fall än det, vari anspråket först framställts. Har rättshjälp däremot
redan beviljats i ett flertal fall är det dock möjligt att utvälja pilotfall eftersom
regeln i 34 § andra stycket, i motsats till den i 8 § första stycket 7, är
fakultativ.

Skiljaktiga meningar

Två skiljaktiga ledamöter anför.

Vi ansluter oss till den mening justitierådet Bengtsson framfört i lagrådet
och vill härutöver tillägga följande.

Som framhålls i propositionen är det från processekonomisk synpunkt
otillfredsställande när ett stort antal likartade mål handläggs samtidigt i
domstolarna. Detta förhållande är emellertid inte i första hand ett
rättshjälpsproblem utan en olägenhet för alla parter, oavsett om de erhållit
rättshjälp, liksom det medför en belastning på domstolsorganisationen.
Problemet bör därför angripas genom ändringar i rättegångsbalken och inte i
rättshjälpslagen. Som justitierådet Bengtsson anför synes en utvidgning av
möjligheterna till vilandeförklaring av mål därvid erbjuda en framkomlig
väg.

En annan sak är att det med nuvarande ordning kan finnas risk för
missbruk av rättshjälpen genom att ett biträde i onödan driver likartade
anspråk i ett stort antal fall i stället för att försöka framtvinga ett
principavgörande genom att föra fram ett pilotfall. I propositionen har inte
denna fråga berörts och underlag saknas för en bedömning om missbruk av
rättshjälpen förekommer i detta avseende. Om så skulle vara fallet finns
emellertid som justitierådet Bengtssom framhåller ett remedium i 22 §
rättshjälpslagen. Särskilt i kombination med utvidgade möjligheter till
vilandeförklaring bör sådant missbruk enligt vår mening därför kunna
beivras med rättshjälpslagens regler om jämkning av biträdets ersättning.

Ett eventuellt missbruk av rättshjälpen från biträdenas sida bör däremot
enligt vår mening inte leda till en begränsning av möjligheterna till rättshjälp
för rättssökande som i och för sig har ett befogat intresse att få sin sak
behandlad och är i behov av bistånd genom allmän rättshjälp. Den i
propositionen angivna möjligheten att erhålla rättshjälp för begränsade
frågor tillgodoser inte heller de rättssökandes berättigade intressen. En på
sådant sätt begränsad rättshjälp ger exempelvis inte utrymme för förhandlingar
med motparten i syfte att åstadkomma en förlikning. Som majoriteten
anfört kan ett system med rättshjälp i begränsade frågor medföra att den
rättssökande får erlägga rättshjälpsavgift flera gånger vilket måste framstå
som oskäligt, samt att motpartens ansvar för den rättssökandes rättshjälpskostnader
undergår en opåkallad begränsning. Det av majoriteten föreslagna
systemet med begränsad rättshjälp har vissa fördelar i detta avseende. Det
innebär emellertid en principiell nyhet med svåröverskådliga konsekvenser
och bör inte genomföras utan närmare utredning.

JuU 1981/82:42

På grund av det anförda avstyrker vi den i propositionen framförda
lösningen.

Även den närmare utformningen av den i propositionen föreslagna
lagregeln ger enligt vår mening anledning till invändningar. Enligt den
föreslagna punkten 7 i 8 § rättshjälpslagen får rättshjälp ej beviljas om frågan
om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari
anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt.
Regeln förutsätter att grunden för ett anspråk anges när ansökan om
rättshjälp görs. I flertalet fall görs ansökan på ett så tidigt skede att det inte
kan krävas att grunden för anspråket anges. För övrigt är det inte alltid så att
den som söker rättshjälp har ett anspråk. I många fall är situationen den
motsatta, nämligen att ett anspråk riktar sig mot den som söker rättshjälp.
Vad som avses med likartad grund är också oklart. Med uttrycket pilotfall
torde anses ett fall som är vägledande för utgången av andra fall. Huruvida så
är förhållandet behöver inte anknyta till grunden för anspråket utan kan
likaväl hänföra sig till en rättsfråga eller ett beviskrav eller andra
förhållanden. I målen om skadestånd på grund av läkemedelsskador torde
den gemensamma faktorn närmast vara att det rör sig om skador på grund av
visst läkemedel. För att ett pilotfall skall bli vägledande torde dessutom som
regel krävas att målet förs till högsta instans. Om så blir förhållandet torde
som regel inte kunna bedömas med någon säkerhet när ansökan om
rättshjälp görs i en liknande angelägenhet. Ibland kan pilotfallet komma att
slutligt avgöras genom en förlikning eller genom dom i lägre instans. I sådana
fall kan avslag på ansökan om rättshjälp i liknande angelägenhet i efterhand
framstå som helt omotiverat. Den som avvaktar utgången av ett pilotfall har
inte heller någon möjlighet att påverka utgången av pilotfallet. Det anförda
innebär enligt vår mening att förslaget har sådana brister att det inte kan
läggas till grund för lagstiftning.

En skiljaktig ledamot tillstyrker det remitterade förslaget i dess helhet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge

Förslaget att inskränka möjligheten till rättshjälp av hänsyn till förekommande
s. k. pilotfall (8 § 1 st. 7 p RhjL) förestavas väsentligen av besparingsskäl.
Detsamma gäller förslaget att rättshjälp i motsvarande fall skall
kunna tas ifrån den rättssökande i efterhand (34 och 49 b §§ RhjL). Den
avsedda besparingseffekten lär emellertid delvis utebli. I propositionen
beaktas inte sådana faktorer som merarbete för de myndigheter, främst de
allmänna domstolarna, som har att pröva rättshjälpsfrågor av nu nämnda
slag och kostnader för att sprida information om pågående processer rörande
s. k. pilotfall. Förslagen i propositionen försämrar även den enskildes
rättsskydd. Primärt blir detta följden genom att åtskilliga personer i
praktiken berövas möjlighet att föra talan om t. ex. skadestånd till följd av en
produkts farliga egenskaper. Det framstår som otillfredsställande att låta en
sparåtgärd i första hand drabba dem som är i särskilt behov av samhällets
hjälp för att komma till sin rätt. För denna kategori innefattar den planerade
reformen vidare en klar risk för rättsförlust på det viset att behövliga
processuella åtgärder kan komma att bli skjutna på en oviss framtid i

JuU 1981/82:42

avvaktan på utgången i ett närbesläktat mål. Den i propositionen anvisade
metoden med partiell rättshjälp i sådana lägen är inte något effektivt
botemedel häremot. Frågan är över huvud om utgångspunkten för förslagen i
propositionen är riktig. Det förhållandet att en viss fråga avgjorts av högsta
domstolen anses idag inte hindra att rättshjälp beviljas den som vill föra talan
i en liknande situation. I propositionen görs ingen ändring i nu berörda
hänseenden. Det innebär att frågan om rättshjälp skulle bedömas olika
beroende på om det rör sig om flera samtidigt anhängiga processer på ett
område där prejudikat saknas eller om det är fråga om processer på ett
område där det redan finns ett vägledande avgörande. Det är svårt att se hur
en sådan skillnad kan försvaras från principiell synpunkt. Det nu sagda fäster
uppmärksamheten på att förslagen i propositionen av allt att döma inte har
föregåtts av någon grundligare utredning. Detta kommer till synes också på
det viset att propositionen inte innehåller någon redogörelse för eller några
överväganden om tänkbara alternativa möjligheter att uppnå den eftersträvade
besparingseffekten på annan väg, t. ex. genom en nogrannare prövning
av biträdesersättningen i de åsyftade fallen. Från lagteknisk synpunkt
uppvisar förslagen även åtskilliga brister. Mot denna bakgrund synes det
välbetänkt att låta frågan om inskränkningar i rättshjälpen bli föremål för
ytterligare utredning, innan någon lagstiftningsåtgärd företas. Hovrätten
avstyrker därför att förslagen i propositionen genomförs.

Med den inställning som hovrätten nu redovisat anser hovrätten det inte
nödvändigt att i detalj analysera alla enskilda frågor som aktualiseras av
förslagen i propositionen. Hovrätten vill emellertid anlägga följande mera
allmänna synpunkter på innebörden av förslagen.

Vad gäller den eftersträvade besparingseffekten förtjänar påpekas att man
i propositionen med tystnad förbigått det förhållandet att förekommande
rättsskyddsförsäkringar sedan 1972 års rättshjälpsreform vanligen är konstruerade
som subsidiär hjälp åt försäkringstagarna, när rättegångskostnader
inte betalas av statsverket eller av motpart. Detta får till följd, att vid ett
genomförande av reformen sannolikt försäkringsbolagen får ta ett ekonomiskt
ansvar för motsvarande processer. Under förutsättning att inte bolagen
ändrar försäkringsvillkoren - något som i och för sig inte kan uteslutas - leder
det till att domstolarna ändå får handlägga de processer som staten inte vill
bekosta. Till den del man i propositionen strävat efter att avlasta
domstolsorganisationen förefaller det därför som om reformen inte skulle få
avsedd effekt.

Vad vidare gäller tanken på partiell rättshjälp för förberedande åtgärder
o. d. blir det mycket svårt att tänka sig hur detta i praktiken skall gå till. I
propositionen uttalas (s. 23) att begränsningen av rättshjälpens omfattning
till viss eller vissa åtgärder kräver att den rättssökande inskränkt sin
rättshjälpsansökan i enlighet härmed; gör han inte det, torde det inte vara
möjligt att bevilja rättshjälp bara i vissa delar. Det sista är otvivelaktigt riktigt
(se Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl., s. 32 f). Men problemet är närmast hur man
skall få den rättssökande att inse det lämpliga i att begränsa sin rättshjälpsansökan
till någon eller några åtgärder och hur denna avgränsning i så fall
skall kunna preciseras. Enligt nu gällande ordning torde rättshjälpsärendet
komma att avslutas sedan den beviljade åtgärden slutförts. Den rättssökande
får därefter inkomma med ny ansökan om han önskar vidtaga någon
ytterligare åtgärd, varvid bl. a. ny rättshjälpsavgift skall fastställas. Det är
också att märka att i de fall då ärendet inte hunnit gå så långt som till domstol
statsverket står kostnaderna för rättshjälpen i den mån dessa inte täcks av

JuU 1981/82:42

den rättssökandes rättshjälpsavgift. Det lär därför bli så, att bl. a. kostnaderna
för att syssla med formella frågor kommer att äta upp en del av den
önskade besparingseffekten. Man får i stället en ökad byråkratisering av hela
rättshjälpsförfarandet, något som knappast kan vara regeringens mening.

Motsvarande problem inställer sig vid tillämpningen av den föreslagna nya
regleringen i 34 § RhjL. Hovrätten har färsk erfarenhet av de svårigheter
som är förenade med tillämpningen av hittillsvarande regler i denna
paragraf. Dessa beror inte minst på den motsättning som föreligger mellan
motiven till nu gällande lagtext och själva ordalagen i denna. Dessa
svårigheter snarare ökar genom tillägget i 34 § 4 st. Detta ställer nämligen de
nuvarande tolkningsproblemen på huvudet. Medan man idag beträffande de
fall då rättshjälp upphör har som huvudregel att den rättssökande själv skall
stå för kostnaderna utom när det undantagsvis föreligger särskilda skäl för
motsatsen (något som enligt motiven syftar endast på de situationer som
avses i 1 st 1 och 4 p), föreslås nu som huvudregel det motsatta, nämligen att
staten skall bära kostnaderna i ”pilotfallssammanhangen” såvida inte
särskilda skäl talar för att den enskilde skall stå för kostnaderna helt eller
delvis. Det föreslagna systemet förefaller inte vara tillräckligt genomtänkt.
Propositionen redovisar över huvud taget inte några närmare överväganden
hur den nu presenterade reformen förhåller sig till nu gällande regler
avseende jämförbara situationer, t. ex. det fall som avses i 34 § 1 st. 4 p
(upphörande av rättshjälp på den grunden att den rättssökande inte längre
har befogat intresse av att få sin sak behandlad). Detta är visserligen närmast
en lagteknisk svaghet. Den pekar emellertid på att reformen lider av
avsevärda brister inte bara när det gäller möjligheterna att påvisa någon
besparingseffekt utan också i fråga om utformningen av de olika föreslagna
bestämmelserna.

Det finns ytterligare en aspekt på besparingstankegången i propositionen.
I denna läggs också fram förslag om skärpta regler för prövning av arvoden
till biträden enligt RhjL och till offentliga försvarare. Reglerna härom har
godkänts av riksdagen och lagändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1982.
Vad gäller ersättning till biträden i fall då rättshjälp beviljats i dispositiva
tvistemål där ett pilotfall kan tänkas föreligga kan man fråga sig varför
biträdet inte skulle kunna få sin ersättning nedsatt, om det visar sig att han så
att säga åkt snålskjuts på det andra målet. Om man för enkelhets skull först
tänker sig det fallet att ett och samma biträde förordnats i en rad likartade
mål, varav ett tidsmässigt kommit litet längre än de andra, förefaller det
svårförståeligt varför man inte skulle kunna sätta ned biträdesersättningen i
de senare målen till den del biträdet gör anspråk på ersättning för studium av
rättsfrågor e. d., och för vilket ersättning utgått i det första målet. Detta
torde i själva verket redan före den senaste lagändringen ha varit ett gångbart
skäl för att ge arvodet till ett mångsysslande biträde rimliga proportioner.
Efter ändringen i 22 § RhjL lär synpunkter av nu nämnda slag få än mera
påtaglig betydelse (jfr även propositionen s. 17). Man frågar sig därför varför
inte lagstiftaren velat nöja sig med denna väg, när det gäller möjligheterna att
spara in statsmedel på rättshjälpsanslaget. Det är svårt att se något annat skäl
för att välja den mera radikala lösning som nu föreslås än att man inte tror sig
kunna uppnå tillräcklig effekt på den indirekta besparingsväg som fastställande
av biträdesersättning representerar.

Varierar man det nu anförda exemplet så, att man tänker sig att man har att
göra med ett biträde i pilotfallet och en rad biträden i de övriga målen, blir
givetvis saken något mera invecklad, om man via arvodesprövningen vill

JuU 1981/82:42

sänka statsverkets kostnader för rättshjälpen. Helt uteslutet är det väl ändå
inte att man skulle kunna uppnå viss effekt också i denna situation. Det är
sannolikt rätt vanligt idag att det parallellt förekommer mål rörande samma
typ av fråga vid en rad olika domstolar. Det behöver inte röra sig om
dispositiva tvistemål utan kan lika gärna avse mål av annat slag, såsom
arvsskattemål, förmynderskapsärenden eller vilken måltyp som helst. I fall
av sådant slag brukar det numera bli känt för inblandade ombud eller
biträden om något prejudicerande avgörande är att förvänta från högsta
domstolen i en likartad fråga. Emellanåt är det för domstolen, t. ex. för
hovrätten, känt att något sådant avgörande är att förvänta. Det förekommer
då att kontakt tas av eller med vederbörande ombud eller biträde i syfte att
nedbringa processkostnaderna. Ofta blir resultatet av övervägandena att
något eller några mål tills vidare inte avgörs av underinstansen i avbidan på
det prejudicerande avgörandet. Någon olägenhet av denna ordning har inte
förmärkts. Det hade varit av stort intresse, om lagstiftaren hade närmare
undersökt huruvida man på vägar av nu antytt slag skulle ha kunnat uppnå
besparingseffekter på ett betydligt enklare sätt än man föreslår i propositionen.

Förslaget i propositionen utgår från den enkla förutsättningen att man i det
enskilda fallet kan bedöma när det föreligger vad man kallar för ett pilotfall.
Denna fråga är nu inte så enkel som det möjligen kan synas. I 8 § RhjL
meddelas idag ett antal undantag från möjligheten att få allmän rättshjälp. I
samtliga dessa fall rör det sig väsentligen om ett konstaterande av vissa
föreliggande faktiska förhållanden.

Man skall sålunda konstatera huruvida det rör sig om en angelägenhet,
som skall prövas utom riket, huruvida vederbörande är bosatt utom riket,
huruvida vederbörande är näringsidkare, huruvida det rör sig om ett anspråk
som överlåtits till den rättssökande etc. Det nya i den föreslagna 7 p är att
man här lägger till ett hypotetiskt prövningsmoment, nämligen en bedömning
av huruvida frågan om rättshjälp kan anstå tills en annan likartad rättslig
angelägenhet blivit slutligen avgjord. En första förutsättning för att en sådan
bedömning skall kunna göras är, att den som prövar rättshjälpsansökningen
känner till förekomsten av en annan likartad rättslig angelägenhet. I
propositionen sägs (s. 24) att detta i de flesta fall inte torde vålla några
problem. Detta påstående synes förhastat. F. n. finns inte någon garanti för
att den enskilda domstolen känner till förekomsten av ett annat mål med
”pilotfallskaraktär”. Det är främst tillfälligheter som avgör om sådan
kunskap är till finnandes. Man måste därför falla tillbaka på någon form av
underrättelseplikt för domstolarna rörande de avgöranden som kan påverka
en bedömning enligt den föreslagna 7 p i 8 §. Detta tycks också departementschefen
mena eftersom han föreslår, att domstolarna bör lämna
domstolsverket underrättelse om ”anhängiggörande av sådana mål som kan
antas vara berörda av den föreslagna regeln i 8 §”. Det sägs samtidigt att en
sådan underrättelse kan ske mycket enkelt, t. ex. genom att en avskrift av
stämningsansökan i målet sänds till verket. De myndigheter som skall besluta
om rättshjälp kan då vid behov vända sig till verket för att få upplysningar.
Det föreslagna systemet för att skapa garantier för att en tillämpning av den
nya 7 p i 8 § vilar på tillräckligt säkert underlag är emellertid otillfredsställande
i flera hänseenden. Tanken att den enskilda tingsrätten i samband med
att en part anhängiggör talan skall underrätta domstolsverket rörande
intressantare mål är orealistisk. I detta skede av en process kan ingen förutse
huruvida den verkligen leder till ett avgörande av beskaffenhet att vägleda

JuU 1981/82:42

rättstillämpningen. Samma invändning kan göras beträffande en underrättelseplikt
för hovrätterna. Skall en underrättelseplikt gå ut på att tillhandahålla
rättshjälpsmyndigheten ett godtagbart underlag för sin prövning, skulle
man egentligen få inrikta sig på de situationer då högsta domstolen har
meddelat prövningstillstånd. Men i så fall behövs ingen särskild underrättelseplikt
till domstolsverket utan den enskilda domstolen kan lika väl vända
sig direkt till högsta domstolen för att få nödiga upplysningar. Om man inte
önskar ett sådant någorlunda säkert underlag för bedömningen återstår
endast att domstolen får göra ett allmänt antagande angående vilken
betydelse som skall tillmätas det förhållandet att en process i en likartad sak
inletts vid en annan domstol. Ett så bristfälligt underlag bör inte godtagas
som skäl för att neka någon allmän rättshjälp. Det som sagts nu torde vara
tillräckligt för att påvisa att propositionens förslag rörande hur urvalet av
”rättshjälpsfall” skall gå till utgår från felaktiga förutsättningar. Det finns i
själva verket ingen säker möjlighet att i föreslaget syfte bedöma en
rättshjälpsansökan förrän högsta domstolen verkligen meddelat ett prejudicerande
avgörande i ett mål av likartat slag. Först då kan prövningen av det
befogade i rättshjälpsansökningen sägas vila på ett konkret underlag som inte
försätter beslutsmyndigheten i en brydsam situation. Men i så fall är tanken
bakom reformen förfelad. Som redan inledningsvis nämnts så innefattar
meddelandet av ett prejudikat i dag inget hinder för att bevilja rättshjälp i ett
liknande mål.

I fråga om förslaget att rättshjälpsmyndighet skall ges rätt att enligt 34 § 2
st RhjL besluta om rättshjälpens upphörande i ett mål därför att myndigheten
i efterhand fått kännedom om förekomsten av ett s. k. pilotfall så sägs i
propositionen (s. 23) att en sådan befogenhet för domstolen inte bör
utnyttjas, om det skulle vara uppenbart obilligt mot parten att rättshjälpen
upphör (34 § 3 st RhjL). Man kan då fråga sig, när det över huvud på nu
berörda grund är tillfredsställande att ta ifrån en part rättshjälp, som beviljats
parten därför att han eller hon har behov av det i en rättslig angelägenhet av
stor betydelse för parten. Möjligen skulle man som exempel härpå kunna
anföra det fallet att en och samma advokat tid efter annan öppnar processer
mot en och samma tillverkare för en påstådd skadebringande egenskap hos
viss produkt och därvid varje gång och för varje part väljer det forum för
processen som sammanfaller med skadans uppkomst (10 kap. 8 § rättegångsbalken).
Det låter sig sägas att ett sådant tillvägagångssätt kan te sig föga
förenligt med god advokatsed, åtminstone om vederbörande inte nöjer sig
med att enbart väcka talan utan förklarar sig på resp. parts vägnar vilja driva
varje mål till sitt slut oberoende av om det mål där talan först väcktes är ett
s. k. pilotfall. Botemedlen mot ett dåligt omdöme hos ett juridiskt biträde
kan dock inte gärna få vara att beröva parten förmånen av rättshjälp.
Rimligen bör konsekvenserna av ett sådant handlande drabba biträdet,
eventuellt på det viset att han entledigas från sitt uppdrag (jfr 21 § 1 st
RhjL).

Förslaget innehåller ingen närmare diskussion om hur detta förhåller sig
till nuvarande processuella regler. Det saknas över huvud taget utredning
rörande de olika processuella situationer som kan uppkomma för den
händelse förslaget skulle genomföras. Det är därför ett starkt önskemål att
man först gör klart för sig vilka möjligheter det finns att komma till rätta med
eventuella olägenheter av nuvarande ordning genom en tillämpning av eller
eventuell justering av rättegångsbalkens bestämmelser, innan man tar
ställning till förslaget till ändring i RhjL. Det kostnadsproblem som ytterst

JuU 1981/82:42

ligger bakom propositionen har till en del att göra med nuvarande regler om
forum i tvistemål och om förening av mål. Talan i anledning av skadegörande
handling kan enligt 10 kap. 8 § rättegångsbalken alltid väckas vid forum
delicti. I paragrafen sägs uttryckligen att om handlingen företagits eller
skadan uppkommit på orter under skilda domstolar talan får väckas vid envar
av dem. Man kan i belysning av de läkemedelsprocesser som numera blivit
vanligare fråga sig om inte processekonomiska hänsyn talar för att denna
forumregel ses över. Vidare kan man fråga sig om inte någon möjlighet bör
införas att flytta ett tvistemål från en domstol till en annan, när starka
processekonomiska skäl motiverar en sådan åtgärd. Ett visst samband med
dessa spörsmål har frågan om hur man skall se på reglerna om kumulation i
rättegångsbalken. Subjektiv kumulation kan bara förekomma vid en och
samma domstol. Man skulle kunna tänka sig att införa en regel om
obligatorisk kumulation av tvistemål som rör talan mot samma skadevållare,
t. ex. ett läkemedelsföretag. Även reglerna i rättegångsbalken om vilandeförklaring
har - som anmärkts av justitierådet Bengtsson vid lagrådsgranskningen
av regeringsförslaget - ett samband med den nu föreslagna ändringen
i RhjL. Det kan uppenbarligen inte möta några oöverstigliga hinder att göra
den mindre justering av ordalagen i 32 kap. 5 § balken som kan visa sig
behövlig för att göra det möjligt för domstolarna att formellt vilandeförklara
ett mål i avbidan på prövningen av ett likartat fall i högsta instans.

Med den redovisade inställningen i huvudsaken har hovrätten inte ansett
det befogat att i detalj granska förslagets lagtekniska utformning. Hovrätten
vill emellertid peka på att förslagets grundtanke inte kommit till uttryck i
lagtexten. Enligt ordalagen i den föreslagna regeln i 8 § 1 st 7 p. RhjL skall
prövningen bero av om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan
rättslig angelägenhet avgjorts slutligt. Att ett mål avgjorts slutligt är
emellertid inte liktydigt med att det avgjorts i sak. Målet kan exempelvis ha
avskrivits till följd av att parterna träffat förlikning i saken eller att käranden
återkallat sin talan. I dessa fall erhålls således inte några vägledande
avgöranden.

Hovrätten för Övre Norrland

8 § första stycket 7.

Förslaget att för mål av likartad beskaffenhet, där vägledande avgöranden
saknas, möjligheterna till rättshjälp i princip skall vara begränsade till dess
ett eller flera s. k. pilotfall har avgjorts är enligt hovrättens uppfattning
välgrundat.

Hovrätten ansluter sig till uttalandena i propositionen (s. 22) att det inte är
rimligt att låta det allmänna svara för kostnaderna i samtliga samtidigt
anhängiggjorda rättegångar, där anspråken stöder sig på väsentligen samma
grund och där det är lämpligt att avvakta utgången i mål som kan vara
vägledande. När parterna i de olika rättegångarna företräds av ett och samma
ombud och samma omständigheter och identisk utredning åberopas till stöd
för talan framstår det som än mindre motiverat att driva samtliga processer

Juli 1981/82:42

med stöd av allmän rättshjälp. När det i sådana fall gäller rättshjälpskostnaderna,
främst då ersättning till biträde, torde de enskilda domstolarna ofta
ha svårt att få en uppfattning om kostnadernas skälighet på grund av målens
antal och svårigheten att bedöma hur stor del av kostnaderna som är
gemensamma för samtliga mål. De olika domstolarnas bedömning kan
dessutom bli olika. Det är vidare så - som också påpekas i propositionen - att
ett större antal likartade mål av svårare beskaffenhet vid flera olika
domstolar medför en onormalt stor påfrestning på domstolsorganisationen.
Det finns i sådana fall en risk för att domstolarnas handläggning av andra mål
försvåras.

Den främsta invändningen som framförts mot ändringsförslaget är att
möjligheten för en part att erhålla rättshjälp kan bli beroende av handlandet
av andra personer, med vilka han inte har beröring (lagrådets yttrandet sid.
27 i prop.). Reservanten i lagrådet vill i stället utöka möjligheterna att
vilandeförklara mål. Hovrätten ansluter sig till departementschefens uttalande
att möjligheten att vilandeförklara mål inte räcker till för att hindra
processande med stöd av allmänna medel av det slag som ändringsförslaget
avser att försvåra.

Hovrätten vill dessutom framhålla att det är önskvärt att motverka onödigt
processande inför domstol med stöd av allmänna medel. Det är också
angeläget att onödiga tvister över huvud taget inte drivs med stöd av
rättshjälp. Även från den synpunkten anser hovrätten att ändringsförslaget
är ändamålsenligt. Det ger möjlighet att redan på ett tidigt stadium göra klart
för parten och hans ombud att utgången av pilotfall bör avvaktas.

Mot alternativet med vilandeförklaring kan dessutom göras samma
invändning som mot förslaget om begränsning av möjligheten att erhålla
rättshjälp, nämligen att en part blir beroende av handlandet av andra
personer med vilka han inte har beröring. Om man anser det orättvist att en
person inte kan få rättshjälp därför att någon annan redan med stöd av
rättshjälp driver en process om samma sak, måste man även anse det vara
orättvist att en part måhända mot sin vilja får sitt mål vilandeförklarat endast
därför att en annan process redan pågår i saken. Det förefaller snarare att
från rättssäkerhetssynpunkter vara mer betänkligt att mot en parts vilja
kunna vilandeförklara ett mål än att kunna förklara att parten har rätt att
driva sin sak vidare men att detta i så fall får ske utan stöd av allmänna
medel.

Hovrätten ansluter sig också till bedömningen att möjligheten att nedsätta
biträdets arvode med stöd av 22 § rättshjälpslagen inte är tillräcklig för att
avstyra onödiga processer av det slag varom nu är fråga. Biträdesersättning
skulle sålunda kunna nedsättas med stöd av 22 § 2 st rättshjälpslagen när
biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen.
Enligt hovrättens erfarenhet tillämpas denna bestämmelse ytterst
sällan, även om det i många fall kunde finnas anledning att nedsätta ett
arvode på grund av att biträdet vållat kostnad för rättshjälpen genom att
exempelvis väcka obefogad eller onödig talan. I stället torde man i
förekommande fall nedsätta biträdesersättningen under åberopande av
skälighetsrekvisitet i 22 § 1 st rättshjälpslagen, som även före den senaste
lagändringen (SFS 1981:1287) fick anses ge möjlighet att beakta den
skicklighet och omsorg med vilken uppdraget utförts.

Om ändringsförslaget genomförs, kan den rättssökande under vissa
omständigheter bli tvungen att erlägga rättshjälpsavgift mer än en gång i
samma angelägenhet. Är detta en godtagbar konsekvens eller inte?

JuU 1981/82:42

Om till exempel rättshjälp beviljas i begränsad omfattning för genomförande
av t. ex. preskriptionsavbrytande åtgärder, synes enligt gällande
bestämmelser rättshjälpsärendet skola avslutas när åtgärderna blivit genomförda,
varvid biträdesersättning och rättshjälpsavgift skall fastställas. När
den rättssökande efter det att pilotfallet eller pilotfallen avgjorts på nytt
begär rättshjälp i angelägenheten torde han formellt komma att få erlägga ny
rättshjälpsavgift.

Detta torde bli förhållandet om det tidigare rättshjälpsärendet avslutats.
Det kan dock tänkas att det tidigare rättshjälpsärendet fortfarande står
öppet. I så fall kan utvidgning ske av den rättshjälp som tidigare beviljats i
begränsad omfattning och man undviker den negativa konsekvensen av att
den rättssökande får erlägga mer än en rättshjälpsavgift.

Om emellertid det tidigare rättshjälpsärendet avslutats, förefaller det som
om ny rättshjälp skulle bli nödvändig om målet förs vidare efter avgörande av
ett pilotfall. I detta fall kan emellertid de negativa konsekvenserna enligt
hovrättens mening begränsas genom att man med stöd av 12 § rättshjälpslagen
nedsätter maximibeloppet för rättshjälpsavgiften för den nya rättshjälpen.
En sådan nedsättning kan enligt det nämnda lagrummet äga rum om
särskilda skäl föreligger. Hovrätten anser att det i ett fall som det
ifrågavarande normalt måste anses föreligga särskilda skäl att nedsätta
maximibeloppet. Detta belopp får enligt lagrummets senaste lydelse (SFS
1981:1287) dock inte understiga en procent av basbeloppet för oktober året
innan rättshjälp begärs, f. n. 170 kr., om det inte är uppenbart att den
rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift. I de fall då
kostnaderna för den föregående rättshjälpen understiger det då fastställda
maximibeloppet med minst ett belopp motsvarande det förut nämnda
minimibeloppet behöver f. ö. den rättssökande inte vederfaras någon
orättvisa. Sammanlagda rättshjälpsavgiften behöver i sådant fall inte
överstiga vad han ändå skulle ha fått betala om den tidigare rättshjälpen inte
hade begränsats till viss åtgärd eller vissa åtgärder.

Konsekvensen med ytterligare rättshjälpsavgift uppstår när kostnaderna
för den tidigare rättshjälpen varit större än i det förut angivna fallet.
Eftersom rättshjälpsavgifterna generellt sett är ganska låga även efter den
senaste justeringen, anser hovrätten att det knappast är befogat att påstå att
det är oacceptabelt att den rättssökande under vissa omständigheter kan få
komma att utge ytterligare ett litet belopp i rättshjälpsavgift i de fall då ny
rättshjälp måste beviljas i angelägenheten. Minimibeloppet 170 kr. torde
endast undantagsvis vara oöverkomligt. Om den beviljande myndigheten
finner det uppenbart att den rättssökande inte har möjlighet att betala något
ytterligare i rättshjälpsavgift, kan den rättssökande ju som nämnts helt
befrias från avgiften. Hovrätten anser att fördelarna med lagändringen är så
betydande att möjligheten att en rättssökande får erlägga viss ytterligare
rättshjälpsavgift inte bör vara ett hinder för att genomföra förslaget. Den nya
rättshjälpsutredningen bör dock få i uppgift att följa tillämpningen av de nya
reglerna och i förekommande fall föreslå de ändringar som kan behövas.

Beträffande frågan vilka mål som skall utväljas till s. k. pilotfall vill
hovrätten framföra följande.

I de processer som torde ha gett anledning till ändringsförslaget (mål om
skadestånd på grund av p-pillerkonsumtion och s. k. oral galvanism m. m.)
har ett stort antal parter gemensamt ombud. Det är också naturligt att
personer som önskar driva tvister angående samma sak mot samma motpart i
mycket stor utsträckning anlitar samma ombud. I sådana fall torde identiska

JuU 1981/82:42

grunder ofta åberopas till stöd för talan i olika avseenden och identisk
utredning åberopas såsom bevisning. Det torde inte behöva finnas några
större svårigheter att i dessa fall i samråd med ombudet välja ut de fall som
bör drivas med stöd av rättshjälp. Enligt hovrättens mening torde det inte
heller uppstå allt för stora svårigheter att i andra fall, där de rättssökande
företräds av olika ombud, avgöra vilka mål som inte bör få drivas med stöd av
rättshjälp. Det kan tilläggas att hovrätten har utgått från att den föreslagna
lagändringen endast avser de fall då den som söker rättshjälp framställer ett
anspråk och inte den motsatta situationen då ett anspråk riktar sig mot någon
som söker sådan hjälp.

I övrigt ansluter hovrätten sig till de uttalanden som lagrådets majoritet har
gjort i denna del av förslaget (prop. sid. 26 f).

34 §

Som förut anförts kan den rättssökande under vissa omständigheter bli
tvungen att erlägga en viss ytterligare rättshjälpsavgift i samma angelägenhet
om ändringsförslaget genomförs. Ett sådant fall är då rättshjälpen upphör
med stöd av den föreslagna bestämmelsen i andra stycket förevarande
paragraf. Enligt det föreslagna sista stycket i paragrafen skall emellertid
kostnaderna i sådant fall normalt betalas av statsverket, vilket torde innebära
att den rättssökandes rättshjälpsavgift inte till någon del behöver tas i
anspråk. Den rättssökande utsätts därför inte för någon orättvisa om han får
erlägga rättshjälpsavgift för den nya rättshjälp som kan komma att beviljas
när pilotfall avgjorts.

Det framgår inte helt klart huruvida den som i domstol tappar ett mål, i
vilket motparten haft rättshjälp som upphört, kan åläggas att svara för
kostnaderna för den upphörda rättshjälpen, trots att staten betalat kostnaderna
för denna. Av tidigare förarbeten till 31 § och 34 § rättshjälpslagen kan
inte utläsas att det varit avsett att tappande part genom att motparts
rättshjälp upphört skulle behandlas välvilligare än den tappande part, vars
motpart har rättshjälp fram till målets avgörande eller inte alls åtnjuter
förmånen i fråga. Hovrätten utgår därför från att tappande part har att
ersätta kostnad även för en rättshjälp som har upphört med stöd av denna
bestämmelse även om ny rättshjälp beviljas senare, i vart fall när den tidigare
rättshjälpen förekommit under handläggning vid domstol. Det kan anmärkas
att i 8 § lagen om fri rättegång, som ersattes av rättshjälpslagen, föreskrevs
att om inte den part som haft fri rättegång, vilken upphört före målets
avgörande, ålades att själv ersätta statsverket kostnaden för den fria
rättegången, skulle ersättningsskyldighet åläggas motpart eller annan som
enligt lag skulle varit pliktig att gottgöra parten kostnaden.

Hovrätten, som ansluter sig till de överväganden från lagrådets majoritets
sida som i övrigt redovisas i propositionen (s. 30), tillstyrker ändringsförslaget.

49 b §

Enligt 49 a § rättshjälpslagen äger domstolsverket och annan myndighet
som regeringen bestämmer föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp. Någon
uttrycklig behörighet för domstolsverket att påkalla prövning av fråga om
rättshjälps upphörande finns emellertid inte i rättshjälpslagen. Domstolsverkets
behörighet att föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp torde inte ha
inneburit några nackdelar. Snarare har hovrätten fått det intrycket att

JuU 1981/82:42

domstolsverkets talerätt inneburit att tillämpningen av rättshjälpslagen blivit
mera enhetlig än tidigare, inte minst genom publiceringen i ”Domstolsverket
informerar” av olika avgöranden i mål och ärenden där domstolsverket har
intagit ställning av part. Det är enligt hovrättens mening en inkonsekvens i
lagstiftningen att domstolsverket inte uttryckligen har tillagts befogenhet att
påkalla beslut i fråga om rättshjälps upphörande, medan verket däremot
enligt 49 a § rättshjälpslagen torde äga behörighet att föra talan mot ett
beslut av domstol eller rättshjälpsnämnd, i vilket en av domstolen eller
nämnden själv aktualiserad fråga om rättshjälps upphörande avgjorts. Det
synes vara i linje med domstolsverkets befattning med rättshjälpsfrågor i
övrigt att verket uttryckligen får den befogenhet som avses med förslaget till
införande av 49 b § i rättshjälpslagen. Hovrätten tillstyrker därför förslaget
även i denna del.

Enligt hovrättens mening bör den föreslagna bestämmelsen införas även
om förslaget beträffande 8 § 1 st 7. rättshjälpslagen inte skulle bli
antaget.

Övergångsbestämmelserna

Hovrätten har ingen erinran mot det i propositionen framlagda förslaget.

Sammanfattningsvis vill hovrätten framföra att ifrågavarande ändringar i
rättshjälpslagen är angelägna för att stärka samhällets kontroll över
rättshjälpsresursernas användning och motverka missbruk av rättshjälpsförmånerna.
Ändringarna bör därför genomföras snarast möjligt. Enligt
hovrättens mening finns inte anledning att invänta resultatet av den nya
rättshjälpsutredningens arbete.

Helsingborgs tingsrätt

De problem, som är förknippade med mål av den art de föreslagna
lagändringarna tar sikte på, är ej begränsade till påtalade missförhållanden
med avseende å rättshjälpsfrågor. Som föredraganden framhållit utgör
ifrågakomna mål en stor belastning på domstolsorganisationen och det är
från allmänna processekonomiska synpunkter otillfredsställande att dessa
mål - vari grundläggande bevis- eller rättsfrågor är gemensamma - samtidigt
handlägges vid skilda domstolar. Behovet att skapa en ordning med
”pilotfall” är alltså påtagligt.

Tingsrätten finner sig ha anledning utgå från att rättegångsutredningen,
som avser att avge ett delbetänkande om rättegången i tingsrätt i början av
detta år, kommer att behandla spörsmål som rör handläggningen av sådana
mål, varom nu är fråga. Det är tingsrättens uppfattning att en nöjaktig
lösning av de problem, som är förenade med en ordning med pilotfall, kräver
ingripande ändringar i rättegångsbalken. Bland annat torde det bli nödvändigt
att modifiera gällande forumregler och att möjlighet ges att överflytta

JulJ 1981/82:42

tvistemål från en domstol till en annan. Olägenheter är i olika avseenden
förenade med förslag, genom vilka man med mindre ingripande åtgärder
söker åstadkomma en pilotfallsordning. Vad gäller den i aktuellt lagförslag
använda metoden må hänvisas till de synpunkter som framförts av
justitierådet Bengtsson i samband med lagrådsbehandlingen.

Om förslag från rättegångsutredningen ej anses kunna avvaktas synes för
en temporär lösning vara att välja mellan den i lagförslaget angivna och den
av Bengtsson föreslagna utvidgningen av förutsättningarna för vilandeförklaring
av mål. Med hänsyn främst till vad tingsrätten tidigare framhållit,
nämligen att det är allmänna processekonomiska synpunkter, som inte är
begränsade till rättshjälpsfrågor, som motiverar en ordning med pilotfall,
anser tingsrätten den senare lösningen vara att föredraga.

Tingsrätten avstyrker således den föreslagna ändringen av 8 § rättshjälpslagen,
såvitt avser första stycket 7 och - i konsekvens därmed - 34 och
49 b §§, och hänvisar till den av Bengtsson påvisade möjligheten att utvidga
förutsättningarna för vilandeförklaring av mål. Utöver vad ovan anförts
ligger till grund för tingsrättens ställningstagande de synpunkter Bengtsson i
hänseendet angett i samband med lagrådsbehandlingen.

Den av tingsrätten förordade ordningen förutsätter - på motsvarande sätt
som gäller vid den i propositionen angivna - att domstolar känner till
förekomsten av sådana mål som kan aktualisera beslut om vilandeförklaring.
Det i propositionen (s 24) föreslagna systemet med underrättelse från
domstolar om anhängiggörande av mål skulle alltså få en motsvarande
tillämpning vid en ordning som bygger på en utvidgning av förutsättningarna
för vilandeförklaring.

Tingsrätten vill slutligen beträffande det i propositionen föreslagna
stadgandet i 49 b § anmärka att det använda uttrycket ”påkalla” kan tolkas så
att vederbörande domstol i förekommande fall - utan egen prövning - skulle
ha att besluta att rättshjälpen upphör. En omformulering bör ske sålunda att
befogenheten anges avse rätt att påkalla prövning av frågan om allmän
rättshjälp skall upphöra.

Domstolsverket (DV)

Allmänt

Lagrådet har riktat vissa principiella invändningar mot förslaget om
pilotfall. Särskilt anmärkningsvärt har lagrådet ansett det vara att ett så
ingripande förslag läggs fram utan föregående remissbehandling. Det är
därför enligt DVs mening värdefullt att utskottet nu låter remissbehandla
förslaget och på så sätt får det mera allsidigt belyst. DV kan i allt väsentligt
ansluta sig till de överväganden och förslag som framlagts i propositionen.

I syfte att åstadkomma besparingar har rättshjälpslagen ändrats vid flera
tillfällen under senare tid. Ytterligare ändringar för att åstadkomma kraftiga
nedskärningar av rättshjälpsanslaget har aviserats. Mot denna bakgrund är
det särskilt viktigt att de krympande resurser som ställs till förfogande för
rättshjälpen utnyttjas effektivt och inriktas på områden där behovet av
rättsskydd är störst.

JuU 1981/82:42

Pilotfall

DV har kunnat konstatera att, på sätt som framgår av propositionen, vissa
typer av tvister där rättsläget är oklart och omfattande utredning krävs, talan
samtidigt väckts i ett stort antal mål vid skilda tingsrätter. Som exempel kan
nämnas mål angående skadestånd på grund av p-pillerkonsumtion.

Biträdesersättningen uppgår i dessa mål ofta till mycket stora belopp.
Därtill kommer höga kostnader för utomprocessuell utredning. Vidare
medför dessa mål en märkbar belastning för domstolarnas arbete. För
närvarande finns det mål som rör 34 kvinnor anhängiggjorda vid olika
domstolar. Tre mål har hittills avgjorts av tingsrätt. Kostnaderna enligt
rättshjälpslagen och lagen om fri rättegång för processerna där har uppgått
till 2 110 000 kr., 1080 000 kr. respektive 590 000 kr. Ett av målen har
avgjorts av hovrätt. Kostnaderna för hovrättsprocessen har uppgått till
170 000 kr. Andra exempel på för rättshjälpen dyrbara läkemedelstvister är
de som rör Kontrast-U, Oxikinolin och oral galvanism. Ytterligare stora
kostnader kan förväntas om inte någon inskränkning i rätten till rättshjälp
införs. Den föreslagna lagändringen kommer således att innebära ett
effektivare utnyttjande av såväl rättshjälpsanslaget som av domstolsorganisationen.

Det har befarats att ett pilotmål kan dra långt ut på tiden och att den
föreslagna regeln därför kan innebära en betydande nackdel för den
rättssökande. En ledamot av lagrådet har ifrågasatt om inte den avsedda
effekten med förslaget bör kunna uppnås på för den enskilde mindre
ingripande sätt, exempelvis genom utvidgning av vilandeförklaringsinstitutet.

Enligt DVs uppfattning kan det inte anses vara mindre ingripande för den
enskilde att vilandeförklara ett mål än att vilandeförklara rättshjälpen, som
får anses vara den sakliga innebörden av förslaget. Redan nuvarande regler
om vilandeförklaring torde ge utrymme för en princip om pilotfall. Sålunda
är de flesta mål som rör p-piller och oral galvanism vilandeförklarade i
avvaktan på vägledande avgöranden, bl. a. har Svea hovrätt mot parts
bestridande vilandeförklarat sexton p-pillermål. Vilandeförklaring löser
emellertid endast delvis problemet med de höga rättshjälpskostnaderna.
Således kvarstår fortfarande möjligheten att ådraga rättshjälpen utomprocessuella
kostnader. I läkemedelsmålen är dessa kostnader mycket stora,
framför allt kostnaderna för biträden och s. k. tekniska biträden. Det kan
dessutom inte anses vara en god hushållning med rättshjälpsresurserna att
väcka talan om målet senare skall vilandeförklaras.

När det gäller invändningen om att ett pilotfall kan antas dra långt ut på
tiden kan det ifrågasättas om inte den föreslagna regeln i stället är till gagn för
den enskilde. Skadorna i flertalet av de mål om skadestånd på grund av
p-pillerkonsumtion som är anhängiga vid olika domstolar inträffade för cirka
15 år sedan. Flertalet mål anhängiggjordes i början av 1970-talet. Trots den
långa tid som förflutit sedan skadorna inträffade har de flesta av målen ännu
inte prövats ens i första instans. Endast tre mål har prövats av tingsrätt och ett
av hovrätt. Om resurserna hade koncentrerats till ett antal pilotfall hade
förmodligen frågorna i dessa mål för länge sedan varit utredda.

Vad därefter gäller möjligheten att låta ett omdömeslöst processande
inverka på biträdets ersättning finns redan i dag en sådan regel i 22 §
rättshjälpslagen. Erfarenheten från rättstillämpningen visar dock att denna
inte ger tillräckliga möjligheter att komma till rätta med rådande missför -

JuU 1981/82:42

hållanden. Med hänsyn härtill finner DV denna lösning ej ge önskat
resultat.

DV tillstyrker således det i propositionen framlagda förslaget men vill
anföra följande. Avsikten med förslaget är att utgången i pilotfallet skall ha
betydelse för den aktuella angelägenheten. I syfte att avgränsa tillämpningsområdet
till de med förslaget avsedda fallen vill DV därför föreslå att
lagtexten ges följande lydelse, som närmare anknyter till rättegångsbalkens
regler om vilandeförklaring.

”om det för prövningen av den rättsliga angelägenheten är av vikt att en
annan rättslig angelägenhet vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad
grund, har avgjorts slutligt”.

Enligt DVs uppfattning är det angeläget att lagförslaget behandlas i sådan
takt att det kan träda i kraft snarast.

Det kan finnas skäl att uppdra åt den rättshjälpsutredning som skall
tillsättas att följa tillämpningen av den nya bestämmelsen och om så behövs
föreslå ändringar.

Justitiekanslerns talerätt

På de skäl som redovisas i propositionen tillstyrker DV förslaget om en
vidgad behörighet för verket att föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp. I
detta sammanhang vill DV emellertid framföra följande. Regeringen har
med stöd av 49 a § rättshjälpslagen tillagt justitiekanslern samma talerätt
som DV nu har i fråga om rättshjälp. Den föreslagna lydelsen av 49 b §
rättshjälpslagen jämte uttalanden i propositionen (s 23) ger vid handen att
regeringen avser att även tillägga justitiekanslern en vidgad behörighet i
hithörande frågor. DV ifrågasätter om justitiekanslerns talerätt är förenlig
med uppdraget att företräda staten i mål som rör statens rätt. Det är enligt
DVs mening föga tilltalande att justitiekanslern i egenskap av kärande eller
svarande kan föra talan mot ett beslut som rör motpartens rättshjälp och
framdeles enligt förslaget skall kunna begära att motpartens rättshjälp
upphör. Den ”dubbelroll” som härvid tillagts justitiekanslern är enligt DVs
mening inte förenlig med en modern processordning och måste, sett ur den
enskildes perspektiv, te sig stötande. DV förordar därför att behörigheten
för justitiekanslern att föra talan i dessa frågor upphävs.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Majoriteten

Rättshjälpsnämnden konstaterar inledningsvis att det huvudsakliga syftet
med dessa förslag - liksom med övriga redan genomförda ändringar i
rättshjälpslagen i anledning av propositionen - är att åstadkomma besparingar.
Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget vill nämnden
understryka betydelsen av att besparingar åstadkommes men vill också
betona vikten av att lagändringar i syfte att uppnå en spareffekt inte kränker
för den enskilde medborgaren viktiga rättsliga principer. Det är mot denna
bakgrund nämnden avger sitt yttrande.

JuU 1981/82:42

8 § första stycket 7.

Enligt förslaget skall möjligheten att i en rättslig angelägenhet erhålla
allmän rättshjälp i princip vara begränsad till dess annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, ”pilotfall”,
slutligt avgjorts.

Förslaget har utformats så att bestämmelsen kommer att få ett omfattande
tillämpningsområde - något som i och för sig är ägnat att skapa svårigheter
för de handläggande myndigheterna. Även om en informationsservice i
enlighet med departementschefens intentioner inrättas vid domstolsverket
kommer stora svårigheter att uppstå vid tillämpningen av lagförslaget.
Vederbörande handläggare nödgas nämligen i ett kanske betydande antal
fall först bedöma huruvida den rättsliga angelägenhet, vari allmän rättshjälp
sökes, kan antagas vara av likartad beskaffenhet med en annan angelägenhet
som handläggaren på ett eller annat sätt erfarit vara föremål för prövning i
någon instans och därefter hos domstolsverket kontrollera det faktiska
förhållandet. Vad som aktualiseras för handläggaren blir med andra ord dels
frågan huruvida den rättsliga angelägenhet, som avses med en aktuell
rättshjälpsansökan, är av sådan beskaffenhet att ett ”pilotfall” kan
misstänkas föreligga och dels frågan huruvida ett ”pilotfall” verkligen pågår.
Dessa ärenden torde dessutom bli av den svårighetsgraden att handläggaren
ser sig nödsakad att hänskjuta dem till avgörande av rättshjälpsnämnden som
sådan i stället för att själv fatta beslut. Det torde vara väl känt att
rättshjälpsnämnderna - kanske i synnerhet Stockholmsnämnden - arbetar
med knappa personella resurser. Ett genomförande av förslaget skulle - som
framgår av det ovan anförda - medföra svårigheter för handläggarna vid
tillämpningen samt innebära en ytterligare belastning i en redan pressad
arbetssituation, vilket i sin tur är ägnat att öka risken för felbedömningar i de
avgöranden handläggarna måste fatta.

Departementschefen har framhållit att huvudsyftet med förslaget är att
uppnå besparingar. Enligt rättshjälpsnämndens mening hade det varit
värdefullt om en närmare undersökning gjorts och redovisats beträffande
möjligheterna att inom ramen för gällande lagstiftning uppnå det åsyftade
resultatet. Justitierådet Bengtsson har i sin skiljaktiga mening till lagrådsyttrandet
anvisat vissa utvägar härutinnan. Departementschefen har emellertid
i sin anmälan av lagrådsyttrandet anfört att gällande regler inte erbjuder
tillräckliga möjligheter att komma till rätta med rådande missförhållanden.

Rättshjälpsnämnden får i anslutning härtill peka på den ändring i
rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 januari 1980 såvitt avser möjlighet
för ett rättshjälpsbiträde att på statens bekostnad föranstalta om sakkunnigutredning
innan angelägenheten kommit under domstols prövning. Före den
1 januari 1980 kunde ett rättshjälpsbiträde föranstalta om en sådan utredning
utan begränsning till kostnaden medan biträdet från och med angivna datum
får besluta om utredning endast av mindre omfattning (25 § första stycket
rättshjälpslagen). Som utredning av mindre omfattning anses en utredning
vars beräknade kostnad inte överstiger hälften av basbeloppet för året innan
rättshjälpen begärdes (23 § första stycket rättshjälpsförordningen enligt
lydelse i förordningen (1981:1213) om ändring i rättshjälpsförordningen).
Därest utredningskostnaden beräknas överskrida angivna beloppsgräns
erfordras tillstånd av rättshjälpsnämnd att föranstalta om utredningen.

De mål om produktansvar m. m. som nu pågår i ett flertal domstolar torde

JuU 1981/82:42

starkt ha bidragit till framläggandet av förevarande förslag. Emellertid har,
såvitt rättshjälpsnämnden har sig bekant, rättshjälpen i dessa mål beviljats
före år 1980 - i åtskilliga fall flera år tidigare - då tillstånd att föranstalta om
utredning inte erfordrades. Nämnden har visserligen ingen närmare kännedom
om storleken av de hittillsvarande utredningskostnaderna i nämnda mål
men utgår ifrån att dessa kostnader uppgår till inte oväsentliga belopp.
Genom angivna tillståndskrav finns numera inom rättshjälpssystemet ett
instrument som är ägnat att inverka bromsande på kostnadsutvecklingen
såvitt avser i vart fall utredningarna och därmed också i viss mån
rättshjälpsbiträdenas arvoden. Denna bromsande effekt har inte kunnat göra
sig märkbar i ifrågavarande mål i domstolarna men nämnden anser att så kan
ske i framtiden. Nämnden vill även framhålla att nämnden inte slentrianmässigt
ger tillstånd till utredningar utan alltid söker förvissa sig om såväl att
utredningen är erforderlig som att den lämnade uppgiften om beräknad
kostnad framstår som realistisk och rimlig. Det är således nämndens
uppfattning att en förnuftig tillämpning av tillståndsregeln på sikt kan
medföra kostnadsdämpningar även om det givetvis är svårt att ange
omfattningen därav. Nämnden anser dock att regelns förekomst bör beaktas
i förevarande sammanhang. I anslutning härtill vill nämnden - i likhet med
justitierådet Bengtsson - framhålla att prövningen av rättshjälpsbiträdenas
arvodesanspråk lämnar goda möjligheter att stävja det missbruk som
lagförslaget är avsett att komma till rätta med.

I propositionen anför departementschefen att besparingseffekten av
ifrågavarande ändringsförslag rimligen kan uppskattas till ca två miljoner
kronor. Rättshjälpsnämnden vill inte ifrågasätta att förslaget kan innebära
besparingar i och för sig men ställer sig frågan huruvida en besparing med två
miljoner kronor - därest denna summa är realistisk - är av sådan omfattning
att den motiverar en ändring av så ingripande natur för den rättssökande som
förslaget innebär. Härför fordras enligt nämndens mening ytterst starka
skäl.

Rättshjälpsnämnden anser att besparingssyftet med lagförslaget förvisso
är i hög grad beaktansvärt. Emellertid finner nämnden att de principiella
invändningar som kan riktas mot förslaget - detta innebär ju i viss mån ett
frångående av viktiga grundsatser som rör rättssäkerhet och allas likhet inför
lagen - samt de praktiska svårigheter som kommer att uppstå vid en
tillämpning av ändringsförslaget är av den tyngden att nämnden inte anser sig
kunna ansluta sig till den föreslagna ändringen av 8 § rättshjälpslagen.

34 § andra stycket och 49 b §

I konsekvens med vad rättshjälpsnämnden anfört beträffande förslaget om
ändring av 8 § rättshjälpslagen anser sig nämnden inte heller kunna ansluta
sig till förevarande förslag till ändringar. Även om förslaget såvitt avser 8 §
skulle genomföras hyser nämnden stora betänkligheter mot dessa förslag.
Det framstår inte som tillfredsställande att en rättssökande som i enlighet
med gällande lag beviljats allmän rättshjälp i en angelägenhet inte skall
kunna förlita sig på att förmånen blir bestående utan nödgas befara att den
kan komma att upphöra enbart därför att förekomsten av en liknande
process - varom kanske varken huvudmannen eller rättshjälpsbiträdet
tidigare haft någon kännedom - blivit uppdagad.

JuU 1981/82:42

Allmänt

Rältshjälpsnämnden vill avslutningsvis anknyta till att departementschefen
vid sin anmälan av lagrådsyttrandet tillkännagivit sin avsikt att tillkalla en
kommitté för ytterligare överväganden angående rättshjälpssystemet. Som
framgår av detta yttrande lägger nämnden såväl praktiska som principiella
synpunkter på de nu aktuella ändringsförslagen. Inte minst de principiella
frågorna föranleder nämnden till reflektionen huruvida inte förevarande
ändringsförslag lämpligen kunde inrymmas inom ramen för den tillämnade
kommitténs uppdrag innan ett slutligt ställningstagande sker.

Skiljaktig mening

Tre ledamöter är skiljaktiga och ansluter sig på de i regeringens
proposition anförda skälen och bedömningarna till de framlagda ändringsförslagen.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg

8 § första stycket 7. och 34 §

Rättshjälpsnämnden avstyrker förslaget.

Rättshjälpsnämnden delar lagrådsledamoten Bengtssons uppfattning att
de missförhållanden som ligger till grund för förslaget bör kunna i huvudsak
avhjälpas med tillämpning av nu gällande regler. Således bör - då den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid allmän domstol - rättegångsbalkens
regel om vilandeförklaring kunna tillämpas. Vidare kan tillämpningen av 8 §
första stycket 6. rättshjälpslagen - prövningen av den rättssökandes befogade
intresse att få sin sak behandlad - ge samma verkan som den föreslagna nya
grunden. Vid bedömningen av ett biträdes ersättningsanspråk kan slutligen
biträdets eventuella vårdslöshet påverka dennes rätt till ersättning enligt 22 §
rättshjälpslagen.

Tillämpningen av den föreslagna ändringen kan för rättshjälpsnämndens
vidkommande antas medföra tyngre handläggningsrutiner och ökad arbetsbörda.
Sålunda torde ett genomförande av förslaget - då endast domstolsverket
kan förväntas ha tillräcklig överblick över anhängiga mål och ärenden
av aktuellt slag - medföra behov för domstolar och rättshjälpsnämnder att
inhämta yttrande från verket beträffande förefintligheten av eventuella
pilotfall. En sådan ordning måste verka mycket tyngande för handläggningen
och medföra betydande tidsutdräkt. Det torde dessutom - för undvikande av
att det beslutsfattande organet blir alltför beroende av domstolsverkets
uppfattning - ofta visa sig nödvändigt att nämnda organ genom införskaffande
och studium av akter i likartade ärenden söker bilda sig en självständig
uppfattning huruvida en ”pilotsituation” verkligen föreligger. Rättshjälpsnämndens
uppfattning är att rättshjälpslagen redan nu innehåller åtskilliga
för ombud och rättssökande svårtolkade bestämmelser. I lagen bör därför
inte intas ytterligare bestämmelser av sådant slas.

JuU 1981/82:42

Lagrådet har i sitt yttrande över förslaget understrukit vikten av att - efter
det rättshjälp avslagits på den nya föreslagna grunden - den rättssökande inte
bör var utesluten från rättshjälp för begränsade frågor, såsom att vidtaga
preklusions- eller preskriptionsavbrytande åtgärder. Också departementschefen
synes förutsätta ett sådant förfarande.

Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang anmärka följande. Enligt
stadgad praxis sedan rättshjälpslagens tillkomst beviljas rättshjälp i en - ur
rättssökandes synpunkt - rättslig angelägenhet och inte för ett visst
förfarande eller visst handläggningssätt. Direktiv till ett biträde hur ett
rättshjälpsärende skall eller bör handläggas kan inte lämnas av rättshjälpsnämnden.
Enligt nuvarande praxis kan alltså inte rättshjälp begränsas till
vissa moment i en angelägenhet. (Allmän rättshjälp, sammanställning av
domstolsverkets praxis, Nr 45 och Nr 287.) Om den föreslagna ändringen av
8 §, trots de betänkligheter som förut anförts däremot, skulle genomföras
synes det därför oundgängligt att det förhållandet att rättshjälp skall kunna
beviljas för begränsade frågor kommer till uttryck i lagen.

49 b §

Vad angår denna paragraf synes den vara onödig, om i § 49 a införes
bestämmelse av innebörd att domstolsverkets talerätt enligt sistnämnda
paragraf icke är begränsad till tiden, såvitt fråga är om talan om upphörande
av allmän rättshjälp enligt 34 § rättshjälpslagen.

Rättshjälpsnämnden i Malmö

Rättshjälpsnämnden vill med instämmande i de betänkligheter som
lagrådet framfört tillstyrka förslaget.

Rättshjälpsnämnden vill framhålla att propositionen bygger på ett mycket
tunt underlag. Regeln i 8 § 7. har tillkommit enbart mot bakgrunden av de
s. k. läkemedelsprocesserna. Den bygger på antagandet att det verkligen
finns intresse och behov hos parterna i tvisterna att få fram prejudikat.
Erfarenheterna av vad som hittills skett i läkemedelstvisterna talar knappast
för att så verkligen är fallet.

Nämnden har i sin verksamhet haft att ta ställning till stort antal
ansökningar om allmän rättshjälp beträffande läkemedelsskador. Materialet
i dessa ärenden har ofta varit ofullständigt. Trots kompletteringar har
underlaget för bedömning i ärendet endast sällan varit av tillfredsställande
beskaffenhet. Ärendena har varit svåra att avgöra. Rättshjälpsnämnden har
därför känt en betydande osäkerhet i dessa ärenden, vilka är av stor
betydelse för rättssökandena men också, med hänsyn till de stora kostnaderna,
för det allmänna.

Genomförandet av förslaget kan förmodas medföra besparingar på
rättshjälpsanslaget men det är nog inte realistiskt att hoppas på alltför stora
effekter i detta hänseende. I motiven till förslaget har uppmärksamheten
endast varit inriktad på läkemedelsprocesserna. Det hade varit önskvärt att

JuU 1981/82:42

perspektivet breddats till även andra företeelser. I detta sammanhang vill
nämnden peka på en annan typ av ärenden, som kostar det allmänna stora
belopp, nämligen vissa fastighetstvister. Ansökningar om allmän rättshjälp
från ägare till fastigheter, ingående i gruppbebyggelse, har sålunda ökat
markant under senare år. Framför allt utredningskostnaderna uppgår i dessa
ärenden till stora belopp. Rättshjälpsnämnden har haft stora svårigheter vad
gäller behandlingen både av ärenden angående tillstånd till utredning och av
ärenden angående ersättning för gjorda utredningar. Om rättshjälpen
inskränks till att avse en eller ett par av fastighetsägarna, bör utredningskostnaderna
kunna nedbringas avsevärt. 8 § 7. kan få en viss betydelse för
att komma till rätta med denna ärendetyp, men även andra grepp på
problemet skulle behövas för att få till stånd en effektiv kontroll.

Justitierådet Bengtsson har i lagrådet anmält skiljaktig mening och
avstyrkt förslaget till nya regler om beviljande och upphörande av rättshjälp i
s. k. pilotfall. Bengtssons rekommendation att i stället utvidga möjligheterna
till vilandeförklaring av mål har samma syfte som förslaget i propositionen.
Nämnden har sympati för Bengtssons tankegång såvitt gäller tvister som
anhängiggjorts i domstol, men hans linje är inte användbar för det fall att
process inte inletts.

I utomprocessuella ärenden är det vanskligt att avgöra om beviljad
rättshjälp skall upphöra. Förslaget i 34 § andra stycket inger därför vissa
betänkligheter. Rättshjälpsnämnden avstyrker dock inte förslaget i denna
del men vill framhålla vikten av att regeln, som inte är tvingande, handhas
med stor försiktighet.

49 b § föranleder ej någon erinran från nämndens sida.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Rättshjälpsnämnden har i sak ingen erinran mot de ändringsförslag varom
nu är fråga. Rättshjälpsnämnden vill endast beträffande 8 § 1 st 7 förslaget
understryka att spörsmålet huruvida ”frågan om rättshjälp kan anstå” tills
annat likartat mål blivit slutligt avgjort givetvis bör bedömas främst från
rättssäkerhetssynpunkt. Detta synes böra komma till uttryck i lagtexten på
det sätt att denna ges följande lydelse: om frågan om rättshjälp utan risk för
rättsförlust kan anstå etc.

Mot utformningen av lagförslaget i övrigt har rättshjälpsnämnden ingen
erinran.

JuU 1981/82:42

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen får först behandla frågan vad gäller mål hos allmän
domstol. Eftersom allmän domstol i princip skall grunda sitt ställningstagande
på vad parterna förebringar i målet får den enskilde partens möjligheter
att själv svara för material i rättegången betydelse för målets utgång. Den
enskildes möjligheter att få rättshjälp blir sålunda av stor vikt i detta
sammanhang. De föreslagna inskränkningarna i rättshjälpen avser emellertid
inte att definitivt beröva den enskilde möjligheterna att få rättshjälp, utan
endast att rättshjälp inte skall utgå under en viss fas av rättegången i vissa
speciella mål, såsom anges i det föreslagna tillägget i 8 § första stycket 7
RHL.

Flera av de mål rörande läkemedelsskador som under senare år
förekommit i domstolarna är av likartat slag. När olika tvister rör samma
effekt av ett visst läkemedel kan det inte anses nödvändigt att samtidigt göra
samma utredning i alla dessa mål. Som anges i propositionen gäller detta
även om rätts- eller bevisfrågorna inte är identiskt lika. Detta förutsätter
dock att avgörandet av ett begränsat antal fall kan antas komma att ge
vägledning vid bedömningen av övriga fall. Uppenbarligen är det i det
sistnämnda fallet inte sällan fråga om en grannlaga bedömning. Det får
förutsättas att den myndighet som skall fatta beslutet i rättshjälpsfrågan gör
en noggrann utredning innan beslutet fattas.

När det gäller läkemedelsmål har socialstyrelsen sålunda ingen invändning
mot förslaget. I detta sammanhang bör emellertid påpekas att de nuvarande
läkemedelsprocesserna på sikt kan antas upphöra. Genom den läkemedelsförsäkring
som numera finns täcks ersättningsbehovet. Försäkringen gäller
emellertid endast för fall där den aktuella behandlingen påbörjats tidigast
fr. o. m. den 1 juli 1978. För att den föreslagna bestämmelsen skall få någon
mer betydande effekt för just mål om ersättning för läkemedelsskador bör
den genomföras nu.

Det är emellertid svårt för socialstyrelsen att bedöma den principiella
räckvidden av förslaget eftersom detta kan få effekter också på områden som
ligger utanför styrelsens kompetensområde.

I ärenden hos andra myndigheter än allmän domstol är behovet av allmän
rättshjälp ofta begränsat. Myndigheterna är som regel skyldiga att själva se
till att ärendet blir tillräckligt utrett - jfr t. ex. 8 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) och 27 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl. Även inom detta område är det dock svårt att bedöma
förslagets räckvidd. Här finns vid målens handläggning inte alltid någon
direkt motsvarighet till bestämmelserna om vilandeförklaring i 32:5 RB som i
mål hos allmän domstol kan utgöra en lämplig grund för bedömning av frågan
när rättshjälpen kan ifrågasättas trots att förutsättningar härför föreligger
enligt huvudregeln. Detta gäller framför allt i mål där det är fråga om någons
rätt i ett visst avseende gentemot det allmänna. Som exempel kan nämnas att
någon uppenbart är berättigad till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen
(1980:620) men där tvisten gäller vilken kommun som enligt 3 § den lagen
skall svara för biståndet.

Socialstyrelsen motsätter sig dock inte att bestämmelsen kommer att gälla
även utanför de allmänna domstolarnas verksamhetsområde. Motivledes bör

JuU 1981/82:42

dock uttalas att i detta fall skall bestämmelsen tillämpas med stor
försiktighet.

Socialstyrelsen får slutligen beröra några detaljfrågor. Enligt propositionen
skall rättshjälp kunna ges i aktuella fall för vissa begränsade åtgärder
såsom t. ex. avbrytande av preskription (s. 23 st 2). Den sökande skall dock
härvid särskilt ange detta i sin ansökan om rättshjälp. Det händer inte sällan -särskilt i fråga om allmän rättshjälp utanför de allmänna domstolarnas
verksamhetsområde - att sökanden gör sin ansökan utan hjälp av biträde.
Det ter sig då stötande om han skulle gå miste om denna begränsade
rättshjälp enbart därför att han saknat erforderlig kunskap om hur han skulle
ha formulerat sin ansökan. I sådana fall bör - t. ex. genom den beslutande
myndighetens försorg - den sökande få hjälp med att utforma sin
ansökan.

Om det beslutas att rättshjälpen skall upphöra har den enskilde rätt att
besvära sig häröver. Det bör klargöras att de härmed förenade kostnaderna
utgör sådana kostnader som enligt förslaget till nytt femte stycke i 34 § RHL
skall ersättas av statsverket. I sammanhanget kan påpekas att biträdeskostnader
vid besvär för att få offentligt biträde enligt 41 § RHL anses som
ersättningsgilla kostnader om besvären bifalles.

Vid allmän rättshjälp skall den som erhåller hjälpen själv erlägga en avgift.
Bringas rättshjälpen att upphöra innan vederbörande haft någon egentlig
nytta av den bör det klargöras att vederbörande inte behöver erlägga någon
rättshjälpsavgift.

Juridiska fakultetsnamnden vid Uppsala Universitet

Det föreslagna tillägget till 8 § innehåller en föreskrift om att allmän
rättshjälp ej må beviljas, om rättshjälpsfrågan kan anstå, till dess annan
rättslig angelägenhet, där anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund,
slutligt avgjorts. Beträffande detta förslag instämmer fakultetsnämnden i allt
väsentligt i det yttrande över förslaget, som i lagrådet avgivits av justitierådet
Bengtsson. Därtill kan fogas följande reflexioner, som emellertid begränsas
till fall av rättegång vid allmän domstol:

Även om bevis- och rättsfrågor ligger likartat till i två tvistemål, är dock
inte givet, att utgången i målen blir densamma, icke ens i rättsfrågan.
Avgörandet av rättsfrågan vilar nämligen på det processmaterial, som
partema i målet tillhandahåller, t. ex. i form av åberopanden av rättsfakta,
och härvidlag kommer det icke enbart an på grunden för käromålet utan även
på motfakta, som åberopas invändningsvis av såväl kärande som svarande.
Den rättssökande, som enligt förslaget skulle vägras rättshjälp, och som har
annat ombud än den motsvarande part, som erhållit rättshjälp för sitt
pilotmål, har ingen garanti för att alla relevanta åberopanden verkligen
framställs i pilotmålet. Också bevisfrågoma vilar på åberopandena, men
även bortsett därifrån behöver bevisfrågorna, såsom jämväl Bengtsson
framhållit, ingalunda vara i alla avseenden desamma i mål på väsentligen
likartade grunder. Detta uttryck i lagförslaget säger ju ingenting alls om
bevisningen. Vissa fall med varierande bevisfrågor torde visserligen kunna

JuU 1981/82:42

upptäckas redan vid prövningen av ansökan om rättshjälp men säkerligen
icke alla. Och även om bevisfrågorna i målen skulle vara desamma, vilket för
all del mycket väl kan hända, är därmed icke sagt, att också de bästa och mest
tjänliga bevismedlen kommer till användning i pilotmålet. Om man verkligen
kunde garantera, att det bleve en i allo mönstergill process i pilotmålet,
kunde det ifrågavarande förslaget till utökning av 8 § accepteras. Om
förslaget nu genomförs, kan emellertid inträffa, att den rättssökande, som ej
får rättshjälp, finner sig förekommen av en part med ett oskickligt ombud,
som illa för sin huvudmans talan. Antag vidare, att flera rättshjälpssökande
med olika ombud anmäler sig ungefär samtidigt. Hur skall då pilotmålet
utväljas? Skall den rättshjälpsbeviljande myndigheten fästa avseende vid om
ett ombud framstår som skickligare eller oskickligare än andra? Såsom
framgår av departementschefens anmälan av lagrådsyttrandet, förväntar
man sig, att efter avgörandet av pilotmålet de återstående målen kan normalt
avgöras mycket snabbt. Men detta förutsätter, att rättegången i pilotmålet
varit så pass välskött, att utgången verkligen blir vägledande. Att välja och
vraka bland ombuden för att erhålla en sådan rättegång kan emellertid väcka
misstankar om mannamån. Dessutom kan det väl sägas, att det snabba
avgörandet av de återstående målen kan gå i stöpet även av annan orsak,
t. ex. att part önskar förebringa ny sakkunnigbevisning.

Det må medgivas, att den nu gällande ordningen kan missbrukas genom att
samma ombud eller olika ombud från samma advokatfirma väcker talan i ett
antal mål på väsentligen likartad grund vid olika domstolar. Men det finns
andra medel att komma någorlunda tillrätta därmed. Ett sätt att stävja
missbruk kunde vara att införa möjlighet för domstol att överflytta mål till
annan domstol inom samma instans, så att målen kunde förenas i en
rättegång. Därmed skulle såväl ombudskostnaderna som domstolskostnaderna
och vissa kostnader för bevisningen kunna minskas i icke obetydlig
mån. En sådan möjlighet att överflytta mål skulle givetvis behöva vara
tvingande för parterna, och den skulle väl medföra vissa ökade inställelsekostnader
för part, som kan drabba rättshjälpen, men möjligheten bör
kombineras med en modifiering av 11 kap 5 § resp. 21 kap 2 § rättegångsbalken
av innebörd, att domstol kan ålägga part att inställa sig personligen till
enbart viss del av huvudförhandlingen i en rättegång med flera förenade
mål.

Kumulation har vidare en fördel, som man icke uppnår genom sådan
vilandeförklaring som föreslagits av justitierådet Bengtsson. Om målen
förenas i en rättegång, kan nämligen gemensam mellandom meddelas enligt
17 kap 5 § rättegångsbalken. Särskilt bör här observeras möjligheten i
stadgandets andra stycke att ge mellandom över någon eller några av flera
relevanta omständigheter, t. ex. om huruvida visst förfarande medför strikt
skadeståndsansvar. En sådan mellandom får rättskraft inom det eller de mål,
där den ges, men däremot icke utanför rättegången, t. ex. inte i vilandeförklarade
mål vid andra domstolar. Visserligen får sådan mellandom icke ges
mot parts bestridande med mindre synnerliga skäl föreligger, men om man
räknar med att kunna inbespara betydande kostnader, borde detta kunna
anses utgöra synnerliga skäl.

Det har försports, att rättegångsutredningen uppmärksammat frågan om
överflyttning av mål för att möjliggöra målens förening i en rättegång.
Lagstiftning härvidlag bör därför anstå i avvaktan på utredningens
förslag.

Ovan har anmärkts, att uttrycket ”väsentligen likartad grund” icke säger

JuU 1981/82:42

något om bevisningen. Uttrycket är hämtat från doktrinen, där det främst
använts vid behandlingen av förutsättningarna för att förena flera mål i en
rättegång. Dylikt skall ofta - liksom ansökningar om rättshjälp - avgöras
enbart på kärandepartens framställning. Men om nu syftet med det
föreslagna tillägget till 8 § rättshjälpslagen är att hindra processer i mål, som
kan enkelt klaras upp efter avdömandet av ett pilotmål, har uttrycket en
betänklig brist. Ordet ”grund” hänför sig enbart till kärandens talan. Men för
att kunna avgöra om pilotmålet verkligen blir vägledande, behöver man
också känna svarandens inställning. Denna kan vara olika i de enskilda
målen. Det behöver ju ingalunda vara så, att svaranden är densamme i alla
målen. Svarandeparterna kan vara olika och ha olika inställning till
kärandens anspråk, såsom då olika avtalsparter använt samma standardkontrakt
och likartade tvister uppkommit angående samma klausul i avtalet.
Svårigheter att tillämpa det föreslagna tillägget kan därför förutses.

Det kan tilläggas, att förslaget kan tillämpas blott på kärandeparter. Om
det är svaranden, som söker allmän rättshjälp, kan nämligen rättshjälpsfrågan
icke anstå.

Väl har departementschefen anfört, att förslaget skall vinna tillämpning
även utanför domstolsprocessens område. Men olägenheterna i vad avser
domstolsprocessen synes så betänkliga, att fakultetsnämnden redan med
hänsyn till dessa finner sig böra avstyrka förslaget.

I de föreslagna tilläggen till 34 § rättshjälpslagen föreskrivs, dels att om
någon erhållit allmän rättshjälp, trots att förutsättningar för avslag i 8 § första
stycket 7 punkten förelegat, det får beslutas, att rättshjälpen skall upphöra,
dels att i sådant fall de uppkomna rättshjälpskostnaderna skall gäldas av
statsverket, för såvitt inte särskilda skäl föranleder till att den part, som
erhållit rättshjälpen, själv skall stå för kostnaderna.

En konsekvens av fakultetsnämndens inställning till det här tidigare
behandlade förslaget blir givetvis, att även detta följdstadgande måste
avstyrkas. Det synes föga tillfredsställande, att den som erhållit förmånen av
allmän rättshjälp skall utan eget förvållande berövas denna, särskilt som
skälen härtill angivits vara av huvudsakligen statsfinansiell karaktär. Även
staten bör stå för sina utfästelser. Väl skulle man på det föreslagna sättet
komma åt det tidigare berörda missbruket, då ett ombud startat ett antal
likartade processer vid olika domstolar men detta icke uppdagats av den
rättshjälpsbeviljande myndigheten. Dock klarar sig ombudet i regel genom
att redan uppkomna kostnader ersätts. När man försöker drämma till
ombudet, är det i själva verket den enskilde parten som drabbas. Antag att
denne är kärandepart. Målet förutsätts ha prejudikatintresse, varför en
rättegång i tre instanser kan förväntas med åtföljande dryga rättegångskostnader.
Utan rättshjälp kan parten troligen icke sätta sådana kostnader på
spel. Vill det sig väl, har parten rättsskyddsförsäkring, men försäkringsbeloppet
är maximerat och förslår kanske inte för en så kostsam process. I
många fall skulle parten sannolikt icke se sig annan råd än att återkalla sin
talan. Men i en sådan situation skulle svaranden säkerligen icke försumma att
göra bruk av sin rätt enligt 13 kap 5 § rättegångsbalken att begära, att målet
ändå prövas. Berövad medlen till att processa effektivt skulle käranden stå
inför den överhängande risken av att käromålet ogillas genom dom, som
vinner rättskraft. Och insikten härom torde göra svaranden föga benägen till
förlikning. Förslaget synes för tvistemålsprocessens del kunna accepteras
blott för de fall, där käranden ej hunnit väcka talan eller, om talan väckts,
svaranden ej hunnit ingå i svaromål.

JuU 1981/82:42

De föreslagna tilläggen till 34 § rättshjälpslagen avstyrks därför bestämt.
Av enahanda skäl avstyrks förslaget i 49 b § om retroaktiv tillämpning av
tilläggen till 34 § på mål och ärenden, där allmän rättshjälp beviljats, innan
de nya bestämmelserna trätt i kraft.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06)

Rättegångsutredningen har till uppgift att göra en allmän översyn av
rättegångsbalken (RB). Vårt första betänkande kommer att till allra största
delen handla om processen i tingsrätt. Arbetet på detta betänkande är nu i
sitt slutskede. Vi räknar med att ge trycklov under loppet av mars månad i
år.

I ett avsnitt av våra allmänna överväganden behandlar vi ett ämne som fått
namnet parallella rättegångar. De rättegångar som vi åsyftar med detta
begrepp är av samma slag som de vilka i den nu aktuella propositionen
behandlats under rubriken ”1.6 Allmän rättshjälp innan pilotfall har
avgjorts” (s. 22) och vilka avses med förslagen i de till oss remitterade
delarna av propositionen.

Vi är kritiska till propositionens förslag. I många frågor kan vi instämma
med vad en ledamot av lagrådet, justitierådet Bengtsson, anfört. Vårt förslag
innebär att vi angripit problemen på ett annat sätt. Vi vill som vårt yttrande
överlämna en kopia av våra överväganden så som de utformats i den
allmänna delen av våra motiv till föreslagna ändringar i RB liksom i vårt
förslag till lagtext och till specialmotivering1. Utöver vad som anförs i detta
material vill vi anföra följande.

Rättegångsutredningens uppdrag är i hög grad inriktat på att göra
förfarandet snabbare och billigare. Vi har att beakta såväl statens kostnader
för domstolsväsendet som parternas kostnader. Vår uppmärksamhet är
däremot inte särskilt inriktad på mål där någon eller båda parterna har
rättshjälp. Den lösning vi har övervägt kan därför - om man vill uppnå
särskilda effekter i fråga om statens kostnader för rättshjälp - behöva
kompletteras med ändringar i t. ex. rättshjälpslagen. Vi anser emellertid att
vårt förslag i allt väsentligt och på ett för den rättssökande väsentligt bättre
sätt tillgodoser vad man avsett att uppnå med propositionen. Om målen
sammanförs till en domstol får man nämligen de bästa förutsättningarna för
en effektiv kostnadskontroll.

Det är tänkbart att det även efter genomförandet av vårt förslag kvarstår
ett behov av ändringar i rättshjälpslagen. Hur reglerna i sådant fall bör
utformas måste övervägas ytterligare men vissa av de tankegångar som ligger
bakom förslagen i den remitterade propositionen torde kunna bilda en
utgångspunkt.

Ur rättegångsutredningens kommande betänkande (allmän motivering)

1 Återges nedan.

JuU 1981/82:42

13.3 Parallella rättegångar

Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade rättegångar
angående läkemedelsskador. Rättegångarna har gällt bl. a. neurosedyn,
p-piller och röntgenkontrastmedel. Gemensamt för varje typ av läkemedel
har varit att ett flertal personer drabbats av likartade skador och sedan yrkat
skadestånd av läkemedelsfabrikanten eller staten.

I neurosedynfallet ingavs stämningsansökningar för samtliga skadade till
fabrikantens hemvistforum enligt huvudregeln för forumbestämning. Målen
handlades gemensamt med stöd av reglerna i 14 kap. RB om förening av mål.
I fråga om de andra läkemedlen har däremot varje skadad person väckt en
fristående talan vid domstolen i den ort där han behandlats med läkemedlet i
fråga (forum för skadegörande handling enligt 10 kap. 8 § RB).

Enligt 14 kap. 7 § RB är det inte tillåtet att förena mål om de väckts vid
skilda domstolar och det finns inga möjligheter att överflytta tvistemål från
en behörig domstol till en annan. Därför har mål som haft samma grundtema
och rört samma sakfrågor kommit att behandlas parallellt vid ett flertal
domstolar. Detta har i alla hänseenden varit processekonomiskt ofördelaktigt,
särskilt som det i samtliga fall rört sig om kostnadskrävande och
invecklade mål. Olägenheterna är så uppenbara att vi inte anser oss behöva
redogöra närmare för dem.

Det är inte bara läkemedelsskador som aktualiserar problem av det nu
berörda slaget. Motsvarande situation kan uppkomma bl. a. när en vanlig
produkt - vilken som helst - uppvisar ett och samma fel i flera fall och det blir
fråga om ett produktansvar. I praxis har förekommit rättegångar där samme
advokat väckt talan vid olika domstolar som ombud för ett flertal
konsumenter, vilka blivit skadade av en viss sorts dörrknoppar av glas. Man
kan räkna med att problemen med processekonomiskt omotiverade parallella
rättegångar kommer att öka i och med att det släpps ut allt fler
invecklade produkter till försäljning samtidigt som konsumenter i allt högre
grad görs uppmärksamma på sina möjligheter att ta till vara sin rätt.

Normalt är det samme svarande som förekommer när man har anledning
att tala om parallella rättegångar. I p-pillerfallet var det dock tre svarandebolag
som instämts. Man kan också tänka sig t. ex. mål där samtliga landsting
är svarande. Ingenting hindrar emellertid att partsidentiteten föreligger på
kärandesidan. En näringsidkare kan t. ex. vilja stämma ett flertal köpare av
en vara för att få betalning, medan köparna å sin sida gör gällande att varan är
av tekniskt undermålig kvalitet. Den tekniska bedömning som krävs kan vara
av sådan art att en samordnad handläggning av målen ter sig önskvärd.

Mot de processekonomiska skälen för en samordnad handläggning kan i
vissa fall tala hänsynen till någon av parterna. De advokater som drivit de
hittills uppmärksammande parallella rättegångarna har försvarat sitt tillvägagångssätt
med att varje enskilt mål varit unikt och att varje klient haft rätt
att få sin sak prövad vid sin egen domstol. Vidare har de påpekat att en del av
klienterna blivit invalidiserade och därför inte rimligen skall behöva förflytta
sig till läkemedelsföretagets hemmaplan.

Nyligen har lagts fram en proposition om ändringar i rättshjälpslagen
(prop. 1981/82:28). Propositionen syftar till att minska statens rättshjälpskostnader
för bl. a. mål av nu angivet slag. I propositionen föreslås att
rättshjälp inte skall få beviljas om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en
annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad
grund, har avgjorts slutligt.

JuU 1981/82:42

Det framlagda förslaget är givetvis ägnat att minska statens kostnader för
rättshjälp i mål där talan förs på det förut beskrivna sättet men förslaget
utesluter inte att parallella rättegångar även i fortsättningen drivs i onödan.
En brist i förslaget är enligt vår mening att den behövliga samordningen
mellan de organ som skall besluta i rättshjälpsfrågorna inte tillräckligt
beaktats. Det framlagda förslaget synes utgå från att det är en jämförelsevis
enkel uppgift att välja ut ett fall som lämpar sig för en prejudicerande
prövning. Förslaget innebär vidare - naturligt nog - ingen lösning av
kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan få rättshjälp. Det
gäller bl. a. juridiska personer och enskilda näringsidkare samt fysiska
personer med höga inkomster. Det framlagda förslaget är inte heller
invändningsfritt från rättssäkerhetssynpunkt (se yttrande av en lagrådsledamot
i den berörda propositionen s. 27).

Enligt vår mening finns det anledning att överväga andra och mer generellt
verkande lösningar i syfte att begränsa framför allt statens kostnader för
rättegångar av det berörda slaget.

Den forumregel som ibland utnyttjas och som leder till att målen sprids på
många domstolar - forum för talan i anledning av skadegörande handling - är
tillkommen därför att utredning och bevisning om skada i allmänhet lättast
står att erhålla på platsen för den skadegörande handlingen (SOU 1938:26
s. 145). Detta skäl har i allmänhet inte så stor betydelse vid de mera
kollektiva skadefallen. Den bevisning som är aktuell har i allmänhet inte så
stor lokal anknytning. Det är inte heller så att en kärande generellt har rätt att
väcka talan vid sin egen domstol.

Man skulle kunna överväga att göra om forumregeln för skadegörande
handlingar så att dess tillämpningsområde inskränktes till något som bättre
motsvarar regelns ursprungliga syfte. Om man gör detta löser man emellertid
inte problemen med parallella och onödiga rättegångar, om man - som vi
senare skall komma till - vill ha kvar en särskild forumregel till förmån för
konsumenter. Ändrade forumregler löser inte heller så lätt de problem som
är förenade med att det i många fall kan vara flera parter på svarandesidan.
Problemen måste i stället lösas från den utgångspunkten att flera domstolar
kommer att vara behöriga att ta upp de mål som av processekonomiska skäl
bör samordnas.

En möjlighet vore att låta flertalet av de parallella målen vilandeförklaras
medan ett eller möjligen några mål drivs som pilotfall. För vilandeförklaring
krävs idag enligt 32 kap. 5 § RB att det för målets prövning skall vara av
synnerlig vikt att den fråga som är föremål för den andra rättegången först
avgörs. Regeln synes visserligen inte ha tillkommit med direkt sikte på
situationen, att utgången i ett pilotmål av här avsett slag skall avvaktas;
processer av den nu aktuella typen var inte i blickpunkten när bestämmelsen
tillkom. Avsikten har dock varit att regeln skall tillämpas bl. a. när utgången i
den andra rättegången endast får en mer eller mindre stark bevisverkan i det
aktuella målet. Som exempel på fall i vilka regeln är tillämplig nämnde
processlagberedningen att hyresgäst och hyresvärd tvistar om tolkning av
hyresavtalet och samma avtalsbestämmelse är föremål för tvist i annan
rättegång mellan hyresvärden och annan hyresgäst eller mellan andra parter
(SOU 1938:26 s. 36C).

Enligt vår mening faller otvivelaktigt de parallella rättegångar för vilka vi
tidigare redogjort in under det tillämpningsområde för 32 kap. 5 § som
processlagberedningen avsåg. En annan sak är att beredningen menade att
stor hänsyn måste tillmätas huruvida parterna begär att målets handläggning

JuU 1981/82:42

skall anstå. I de fall vi nu behandlar har man anledning räkna med att endast
den ena parten vill ha målet vilandeförklarat. Paragrafen upptar emellertid
inte som vissa andra paragrafer i RB (se t. ex. 17 kap. 5 § andra stycket)
någon regel om att den mot parts bestridande får tillämpas endast under vissa
särskilda förutsättningar.

Vi har den uppfattningen att 32 kap. 5 § går att tillämpa när det gäller de
parallella rättegångar som vi nu behandlar. Man kan emellertid inte komma
till rätta med de processekonomiska problemen med parallella rättegångar
enbart genom att använda sig av möjligheterna till vilandeförklaring. Det
finns nämligen t. ex. inga regler om hur man skall kunna komma fram till
beslut i fråga om vilka mål som bör vilandeförklaras och vilka som bör drivas
som pilotfall. Kärandena kan med fog misstänkas ha en annan uppfattning i
denna fråga än svarandena och flera domare kan tänkas var och en anse sitt
mål särskilt lämpat för en uppmärksammad prejudikatbildande prövning.
Vidare saknas en samordning mellan domstolarna rörande kostnadsfrågor
och annat, vilken kan vara önskvärd om t. ex. alla målen förliks. En tingsrätt
kan inte tillåtas bestämma över en annan tingsrätt eftersom detta skulle strida
mot allmänna principer om tingsrätternas ställning i förhållande till
varandra.

När det gäller metoden att driva ett mål som pilotfall måste man också
beakta att part i annat mål kan träffas av bevisverkan från pilotfallet och
därför kan ha rätt till ordinär intervention i pilotmålet (se 14 kap. 9 §
RB).

Regler om förening av sammanhängande mål från olika domstolar har
nyligen införts i 12 § lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet. Reglerna har avseende på en situation i vilken ett
skadestånd, som en arbetsgivare kan ha att utge, skall tillfalla flera
arbetstagare eller arbetssökande att delas dem emellan. Väcks talan mot
arbetsgivaren vid skilda domstolar skall handläggningen av målen ske hos
arbetsdomstolen, om något av målen hör dit. Annars skall målen handläggas
vid den tingsrätt där talan först väcktes eller, om talan väckts vid två
domstolar samtidigt, vid den domstol arbetsgivaren väljer.

Enligt vår mening bör jämställdhetslagens system knappast tas som
förebild för en reform av mer generell räckvidd, eftersom det systemet kan
leda till högst slumpartade och processekonomiskt olyckliga resultat. Vad
som behövs är en övergripande samordning mellan domstolarna. Detta
kräver att det läggs i en hand att bestämma att målen skall handläggas
gemensamt vid en av domstolarna. Den domstolen får sedan besluta om
huruvida några mål bör vilandeförklaras medan ett eller några mål drivs som
pilotfall eller om alla mål skall drivas parallellt.

Om målen handläggs gemensamt blir utvägen att vilandeförklara alla mål
utom ett pilotmål mindre intressant än om målen handläggs vid flera
domstolar. Den gemensamma handläggningen skapar nämligen ett utrymme
för att i en för alla målen gemensam mellandom enligt 17 kap. 5 § avgöra en
principfråga som är gemensam för alla målen. Åtminstone i de fall där målens
individuella natur inte kräver att parterna är personligen närvarande vid
förhandling för avgörande av principfrågan kan en sådan metod ha fördelar
framför pilotfallsmetoden.

Ett samordnande organ av det förut angivna slaget finns enligt 5 kap. 2 §
expropriationslagen (1972:719), för det fall att expropriation skall ske av
fastigheter som är belägna inom olika fastighetsdomstolars områden. Under
vissa förutsättningar kan nämligen i sådant fall regeringen eller, efter

Juli 1981/82:42

regeringens förordnande, annan myndighet bestämma att frågan om
expropriation skall tas upp av viss fastighetsdomstol.

Att beslutanderätten enligt expropriationslagen ligger hos regeringen får
ses mot bakgrund av att det i första hand är regeringen som ger tillstånd till
expropriation. På de allmänna domstolarnas område har högsta domstolen i
andra forumsammanhang tillerkänts en samordnande roll i så måtto att den i
vissa fall på ansökan av part kan hänvisa ett mål till behörig domstol (10 kap.
20 § RB). Goda skäl talar för att det bör ankomma på högsta domstolen att
besluta också beträffande den samordning som de parallella tvistemålsrättegångarna
ger anledning till.

Normalt bör det ankomma på parterna att ta initiativet till en sammanföring
av målen. De samhällsekonomiska olägenheterna av parallella rättegångar
är emellertid sådana att också ett samhälleligt organ - tingsrätt eller
hovrätt - bör kunna ta initiativet.

En första förutsättning för att mål från olika domstolar skall få
sammanföras bör vara att målen med nu gällande regler hade kunnat
sammanläggas om de varit anhängiga vid samma domstol. De nuvarande
sammanläggningsmöjligheterna enligt 14 kap. RB är emellertid så omfattande,
att det inte rimligen kan räcka med en sådan begränsning. Det måste
finnas väsentliga fördelar att hämta av en sammanföring.

Fördelarna med att föra samman målen till en tingsrätt eller till en hovrätt
kan växla i styrka. I vissa av de uppmärksammade läkemedelsfallen har
tvistefrågorna rörande ett visst läkemedel varit i huvudsak desamma. I fråga
om andra läkemedel har invändningar framförts som gjort att målen i icke
ringa utsträckning kommit att uppvisa särdrag. Det har gjorts gällande t. ex.
att en eller flera kärande haft fallenhet för viss sjukdom. Även om käromålen
haft många väsentliga punkter gemensamma har därför utgången av ett mål
inte varit avgörande för utgången av andra. De processekonomiska
fördelarna med en gemensam handläggning kan emellertid vara framträdande
även i sådana fall. Det mest betydelsefulla är om målen genom en
omfattande utredning e. d. är särskilt arbetskrävande och om de resurskrävande
momenten är gemensamma i de olika målen.

Fördelarna med en sammanföring av mål måste också vägas mot
olägenheterna för den part mot vars vilja sammanföring av målen kommer
till stånd. Han bör - särskilt om han har svårt att förflytta sig - inte oskäligt
betungas på det sättet att han tvingas till långa resor utan att parterna och
samhället gör betydande processekonomiska vinster. Han får inte heller
betungas genom att tiden för handläggning av hans mål blir orimligt lång.
Lagtekniskt bör förutsättningen uttryckas så att sammanföringen av målen
inte får medföra ”betydande olägenhet” för någon av parterna. Att
kärandena kan vilja ha olika domares syn på fallet bör dock inte under några
omständigheter få motivera att flera parallella rättegångar drivs. I sådant fall
bör i enlighet med grunderna för vår rättegångsordning kärandena nämligen i
stället ta upp fallet så fort och enkelt som möjligt i högre rätt.

Ett sammanföringsbeslut måste rimligen i första hand förutsätta att målen
pågår samtidigt. Man kommer därför inte till rätta med successiva onödiga
mål. Man kunde tänka sig att för successiva fall besluta om att den domstol
som dömt i det tidigare målet också skall handlägga det senare. Frågan är
emellertid om man med en sådan ordning når några vinster av betydelse. Det
uppstår sålunda knappast några processekonomiska olägenheter av att målet
får handläggas av den domstol vid vilken talan väckts.

Avslutningsvis vill vi påpeka att vi inte ser vårt förslag som någon

JuU 1981/82:42

fullständig lösning av problemen kring parallella rättegångar. Systemet kan
behöva förfinas i ett senare skede av reformarbetet. Särskilt bör anmärkas att
det med vårt förslag i undantagsfall kan uppstå problem när ett mål, som
överflyttats från en domstol till en annan, i ett senare skede av rättegången
bör flyttas tillbaka. En sådan situation kan uppstå bl. a. om ett pilotmål har
avgjorts och ett annat mål därefter kräver upptagande av en omfattande
muntlig bevisning, som med fördel kan upptagas vid en annan domstol.
Regler om återflyttning är inte den enda utvägen ur dilemmat. En annan
metod är att införa regler om att mål i vissa fall får delas upp, t. ex. så att en
viss domstol handlägger endast den del av målet som utgör ”knäckfrågan”.
Sådana regler har ett mycket nära samband med frågor om prejudikatbildningen,
vilka vi kommer att ta upp i en senare etapp.

Vårt förslag löser inte heller de allmänna frågorna om i vad mån man i
särskilda fall bör använda pilotfallsmetoden eller parallellt driva alla mål
fram till ett avgörande. Vilken väg som bör väljas är ofta en svår fråga som
måste besvaras på grundval av målens karaktär, partskonstellationema,
ombudsfrågan m. m. Även den nu angivna problematiken har ett nära
samband med frågor om prejudikatbildningen. En metod kan vara att t. ex.
låta en representativ part föra allas talan (s. k. dass action). Till nu berörda
frågor återkommer vi i ett senare betänkande.

Ur rättegångsutredningens kommande betänkande (förslag till ändringar i
rättegångsbalken )

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

3 §

Vill svaranden till gemensam
handläggning väcka talan mot käranden
angående samma sak eller
sak, som har gemenskap med denna,
eller rörande fordran, som kan gå i
avräkning mot kärandens, och sker
det före huvudförhandlingen, skola
målen handläggas i en rättegång.
Käromål, som sålunda förenats med
huvudkäromålet, är genkäromål.

Vill någon, som ej är part i rättegången,
till gemensam handläggning
väcka talan mot båda parterna eller
endera om det, varom tvistas, och
sker det före huvudförhandlingen,
skola målen handläggas i en rättegång.

Vill part, om han tappar saken,
mot tredje man framställa återgångskrav
eller anspråk på skade -

Vill svaranden till gemensam
handläggning väcka talan mot käranden
angående samma sak eller
sak, som har gemenskap med denna,
eller rörande fordran, som kan gå i
avräkning mot kärandens, skall
målen handläggas i en rättegång.
Käromål, som sålunda förenats med
huvudkäromålet, är genkäromål.

Vill någon, som inte är part i
rättegången, till gemensam handläggning
väcka talan mot båda parterna
eller en av dem om det, som
tvisten gäller, skall målen handläggas
i en rättegång.

Vill part, om han förlorar målet,
mot tredje man framställa återgångskrav
eller anspråk på skade -

JuU 1981/82:42

Nuvarande lydelse

stånd eller annat dylikt, äge, han,
innan målet företages till huvudförhandling,
till gemensam handläggning
med det målet väcka sin talan
mot tredje man. Vad nu sagts äge
motsvarande tillämpning, om tredje
man i anledning av den utgång saken
kan få mellan parterna vill mot
någon av dem eller båda väcka talan
angående sådant anspråk.

Ej må i fall, som avses i 1-6 §§,
mål förenas, med mindre målen
väckts vid samma domstol och denna
är behörig samt för målen samma
rättegångsform är tillämplig.

Föreslagen lydelse

stånd eller annat dylikt, får han till
gemensam handläggning med huvudkäromålet
väcka sin talan mot
tredje man.

Om tredje man i anledning av den
utgång saken kan få mellan parterna
vill väcka talan mot någon av dem
eller båda angående sådant anspråk
som sägs i första stycket, får han
väcka denna talan till gemensam
handläggning med huvudkäromålet.

Mål, som avses i 1-6 §§, får inte
förenas, om inte, målen handläggs
vid samma domstol och denna är
behörig samt samma rättegångsform
är tillämplig för målen.

Väcks talan som avses i 3-5 §§
efter det att förberedelsen i fråga om
huvudkäromålet avslutats får rätten
handlägga målen särskilt om målen
inte utan olägenhet kan handläggas i
samma rättegång.

a §

Handläggs mål, som avses i
1-6 §§, vid skilda domstolar av samma
ordning får högsta domstolen
efter ansökan av part eller anmälan
av tingsrätt eller hovrätt förordna att
målen skall förenas i en rättegång vid
någon av domstolarna, om en sådan
ordning har väsentliga fördelar och ej
innebär betydande olägenhet för
någon part. Om det är lämpligt, får
den domstol, som skall handlägga
målen, åter särskilja dem.

Beslut som rätten fattat i sådant
mål, som på grund av högsta domstolens
förordnande överlämnas från
en domstol till en annan, skall gälla
om inte den domstol, dit målet överlämnats,
bestämmer annat.

JuU 1981/82:42

Ur rättegångsutredningens kommande betänkande (specialmotivering till 14
kap. 7 § rättegångsbalken)

I paragrafen har införts de regler om sammanföring av parallella mål som
vi behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.3). En första
förutsättning för att målen skall få förenas är att de är sådana att en förening
kunnat ske enligt 14 kap. 1-6 §§, om målen handlagts vid samma tingsrätt.
En annan förutsättning är att de mål som skall sammanföras är anhängiga vid
domstol av samma ordning, t. ex. två tingsrätter.

Förening av målen kommer till stånd efter ansökan av någon av parterna
eller efter anmälan av tingsrätt eller hovrätt. I de flesta fall är det den part
mot vilken talan riktas som har intresse av att en sammanläggning kommer
till stånd och därför kommer att göra ansökan. I andra fall kan en eller flera
kärande ha ett motsvarande intresse. För att en domstol skall kunna göra
anmälan måste givetvis domstolen som handlägger ett mål på något sätt ha
fått kännedom om att det finns parallella mål vid andra domstolar. I flertalet
fall vållar detta inga problem eftersom åtminstone den ena parten har
intresse av att ge domstolen behövliga upplysningar. Man kan i och för sig ge
parterna också en formell skyldighet att upplysa domstolen om pågående
parallella mål men en lagreglering härav är förenad med betydande
gränsdragningssvårigheter. Behovet av en formell reglering synes inte heller
vara särskilt stort. Vårt förslag upptar därför inte några uttryckliga regler om
skyldighet för parterna att vara aktivt verksamma i nu berört hänseende.

Beslutande organ är högsta domstolen. Även utan uttrycklig lagbestämmelse
torde det vara klart att högsta domstolen i normala fall inte bör besluta
om förening av mål utan att parterna beretts tillfälle yttra sig i frågan.

För att målen skall få förenas, skall en sådan ordning ha väsentliga
fördelar. Vidare bör krävas att någon part inte får betydande olägenhet av att
målen förenas. Den närmare innebörden av dessa rekvisit har vi berört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 13.3). Fördelarna torde regelmässigt vara av
processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kan främst räknas att
parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet
kan komma att fördröjas.

Eftersom det i de fall som avses med de nya sammanföringsreglerna torde
vara en vanlig situation att ett eller några mål bör drivas som s. k. pilotfall,
bör den domstol, till vilken målen överlämnats, ha möjlighet att särskilja
målen. En regel härom har tagits upp i en sista mening av paragrafens första
stycke. Genom att målen kan särskiljas kan deldom ges över ett av dem enligt
17 kap. 4 §. Den omständigheten att målen särskiljs kan inte medföra att den
domstol till vilken målet överförts blir obehörig. Detta följer av det tillägg
som gjorts till 10 kap. 20 §.

I ett andra stycke av paragrafen anges att beslut som rätten fattat i sådant
mål, som på grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en
domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol, dit målet överflyttas,
bestämmer annat. Den ordningen överensstämmer med vad som vanligen
brukar gälla inom processrätten när ett behörigt organ överlämnar ett mål till
ett annat behörigt organ (se t. ex. 19 kap. 7 §).

JuU 1981/82:42 51

Sveriges advokatsamfund

I likhet med lagrådet finner advokatsamfundet det anmärkningsvärt att
vedertaget remissförfarande i förevarande fall icke iakttagits.

Av departementschefens överväganden som redovisas i propositionen
framgår att den föreslagna lagstiftning som nu är i fråga syftar till att i de fall,
då ett stort antal likartade mål samtidigt väcks vid skilda domstolar och då
vissa grundläggande bevis- eller rättsfrågor är gemensamma för målen,
begränsa rätten till allmän rättshjälp till ett eller ett par s. k. pilotmål. Som
exempel nämnes mål som ersättning för läkemedelsskador. Samfundet har
sig bekant, att det sålunda beskrivna tillvägagångssättet förekommer men
ifrågasätter om det generellt kan anses utgöra ett missbruk av den allmänna
rättshjälpen. Även om grunderna för talan i ett flertal ensartade mål är
övervägande desamma kan individuella skiljaktigheter föreligga, som
motiverar att envar kärande får sin talan självständigt prövad. Fall av
missbruk av den allmänna rättshjälpen i berört hänseende kan enligt
samfundets mening stävjas inom ramen för gällande lagstiftning på sätt
justitierådet Bengtsson närmare utvecklat i lagrådets yttrande över förslaget.

Lagförslaget har emellertid fått en utformning, som inte begränsar dess
tillämplighet till den typ av mål eller det förfarande som ovan beskrivits.
Tvärtom skulle med stöd av den föreslagna 8 § första stycket 7. allmän
rättshjälp kunna förvägras sökande i ett flertal andra typer av mål, t. ex.
angående skadestånd vid olyckor eller katastrofer, fel i fastighet m. fl.,
endast på den grund att annan för talan som stöder sig på väsentligen likartad
grund. Det skulle vidare enligt lagförslaget sakna betydelse huruvida antalet
mål av aktuell typ var många eller få, om de anhängiggjordes vid en eller flera
domstolar eller om kärandena företräddes av samma eller olika ombud.
Endast den omständigheten att ett mål, vari allmän rättshjälp beviljats,
redan anhängiggjorts vid domstol inom landet skulle vara tillräcklig för att
rättshjälp skulle kunna vägras i ett likartat, senare anhängiggjort mål. Den
som först väckt talan i ett mål av nu berörd typ skulle ha favören av att få detta
behandlat som pilotmål även om en senare sökande skulle kunna åberopa
mera beaktansvärda omständigheter för sin talan.

Samfundet finner sig inte kunna tillstyrka en lagstiftning som kan få de
ovan beskrivna följderna och som således för de rättshjälpsbehövande skulle
medföra en avsevärd inskränkning i det sociala skydd som var rättshjälpslagens
grundtanke. Utöver de enligt samfundets mening tungt vägande skäl
som av justitierådet Bengtsson i lagrådet anförts mot den föreslagna
lagstiftningen kan ytterligare anföras följande.

Sådana mål, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, kan,
beroende på vem svarandeparten är, vid vilken domstol talan väckes,
parternas processföring och övriga olika omständigheter komma att avgöras
vid olika tidpunkter och med olika utgång, även om de instämts samtidigt.
Vilket av målen som är mest lämpat som pilotmål kan inte med säkerhet på
förhand avgöras. Det mål som utses till pilotmål kan exempelvis på grund av
speciella omständigheter eller mindre skicklig processföring från kärandeombudets
sida leda till ett för efterföljande mål svårforcerat prejudikat. Vid
framgång i ett pilotmål, efter vilket ett flertal mål kan komma att väckas mot

Juli 1981/82:42

samma svarande, kan de efterföljande löpa risk att inte få ut de skadestånd de
tilldöms. Ett förlikt eller inte fullföljt pilotmål kan avsevärt fördröja
efterföljande mål med risker för såväl bevisförstöring som preskription och
utan att kunna åberopas som prejudicerande.

I flertalet av de typer av mål, som kan komma att omfattas av den
föreslagna lagstiftningen, torde rättshjälp komma att sökas hos rättshjälpsnämnd.
Avgörandet av i vilket mål rättshjälp skall beviljas kommer sålunda
att ske i administrativ ordning och utan att en saklig prövning kan göras.
Även den föreslagna möjligheten för domstolsverket att påkalla beslut om
att redan beviljad allmän rättshjälp skall upphöra i vissa mål till förmån för
ett pilotmål kan medföra att sakliga skäl inte till fullo beaktas.

Såsom huvudsakligt skäl för den föreslagna lagstiftningen anförs en
förmodad besparingseffekt om ca 2 milj. kr. Samfundet tillåter sig emellertid
betvivla att nettoeffekten skulle bli ens så stor med hänsyn särskilt till det
administrariva merarbete som skulle uppkomma i olika led. Även om
besparingseffekten skulle bliva inte helt obetydlig, måste den vägas mot de
påtagliga riskerna för rättsförluster. Då dessutom redan befintlig lagstiftning
på sätt ovan berörts ger möjlighet att komma åt mindre omdömesgillt
processande avstyrker samfundet att förslaget läggs till grund för ny
lagstiftning.

Sveriges domareförbund

Förbundet har sedan länge konstaterat att gällande regler gör det möjligt
för advokater att samtidigt utverka rättshjälp vid ett flertal domstolar för
omfattande och kostnadskrävande rättgångar, i vilka utgången berott på
prövningen av en eller flera rättsfrågor som varit desamma i samtliga mål.
Såsom anmärkts i propositionen har detta särskilt varit fallet beträffande ett
antal mål om påstådda biverkningar av läkemedel. Om i dessa fall
rättsfrågorna blivit prövade i något eller några pilotmål, skulle frågan om
beviljande av rättshjälp eller fortsättande av redan beviljad sådan enkelt
kunna lösas i andra mål. Emellertid har det ofta mött svårigheter att föra
fram något mål såsom pilotmål, enär det inte ens kunnat styrkas att medlet
haft den påstådda biverkningen. I åtminstone en tingsrätt har väckts fråga om
upphörande av rättshjälp med motivering att svårigheterna att i ett
individuellt fall styrka ett dylikt orsakssammanhang varit oöverkomliga.
Något återkallande av rättshjälp på sådan grund har dock, domareförbundet
veterligt, inte skett.

I de nu åsyftade målen har det för bifall till talan inte varit tillräckligt att
orsakssammanhang blivit styrkt. Det har nämligen ytterligare erfordrats att
den som salufört medlet antingen skall anses utan vidare ansvarig för skadlig
verkan därav, varom lagstiftning dock saknas, eller att säljaren på grund av
garantiåtagande eller vårdslös saluföring ådragit sig ansvar för inträffad
skada. Domstolarna i första instans har, i de fall då orsakssammanhang inte
blivit styrkt, i enlighet med rådande processrättslig praxis inskränkt sig till att
konstatera detta och inte gått in på en prövning av den hypotetiska frågan

JuU 1981/82:42

huruvida säljaren skulle ha blivit ansvarig om orsakssammanhang befunnits
föreligga.

Emellertid har Svea hovrätt nyligen i ett fall om biverkan av läkemedel,
där orsakssamband ej blivit fastställt, fortsatt prövningen till att omfatta även
det hypotetiska fallet att sådant samband förelegat. När hovrätten sålunda
utsträckt sin prövning utöver vad det individuella fallet krävde har detta
tydligen skett i syfte att åstadkomma ett pilotfall. Om den av hovrätten
tillämpade metoden vinner vidare tillämpning, skulle en avsevärd begränsning
av rättegångarna i läkemedelsmål kunna ernås. Därigenom skulle också
läggas en grund för en sådan begränsning av behovet av rättshjälp som avses
med propositionen.

Oavsett om denna bedömningsmetod kommer att tillämpas i fortsättningen,
anser domareförbundet med hänsyn till de synnerligen stora kostnader
för det allmänna som är förenade med dessa mål det likväl motiverat att
möjligheterna till rättshjälp begränsas på det sätt som föreslås i propositionen.
Förbundet anser bestämmelserna vara i sig väl övervägda och ägnade att
på ett tillfredsställande sätt tillgodose de enskildas anspråk på rättsskydd.
Från praktisk synpunkt kan dock de föreslagna bestämmelserna vara svåra
att tillämpa på sådant sätt att ansökan om rättshjälp omedelbart kan avslås.
Det torde ofta bli nödvändigt att låta ifrågavarande prövning anstå tills
svaranden ingått i svaromål. 34 § 2 st i förslaget kan därför komma att bli det
viktigaste korrektionsmedlet.

Förbundet vill tillägga att de avsevärda rättshjälpskostnader och den stora
belastning på domstolsorganisationen, som ifrågavarande mål föranlett, inte
beror enbart på att målen är talrika utan också på att de instämts till många
olika tingsrätter. Om talan i stället instämts till det allmänna tvistemålsforum
enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken, dvs. till en enda tingsrätt, skulle
kostnaderna ha blivit avsevärt lägre. Rättegångsutredningen torde ha tagit
under övervägande att föreslå en regel om att tvistemål kan flyttas till annan
tingsrätt, om så är påkallat med hänsyn till rättegångskostnaderna. Därest en
sådan regel lagfästes, skulle åtminstone en del av de påtalade olägenheterna
undgås och de föreslagna nya reglerna i rättshjälpslagen bli mera effektiva.

GOTAB 70577 Stockholm 1982