JuU 1981/82:41

Justitieutskottets betänkande
1981/82:41

om hets mot folkgrupp m. m. (prop. 1981/82:58 delvis jämte
motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:58 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i brottsbalken.

Propositionen har, såvitt gäller tryckfrihetsförordningen, hänvisats till
konstitutionsutskottet och, såvitt gäller brottsbalken, till justitieutskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1981/82:100 av Olle Wästberg i Stockholm
(fp), 1981/82:147 av Lisa Mattson m. fl. (s) och, såvitt den har hänvisats till
justitieutskottet, 1981/82:148 av Lars Werner m. fl. (vpk). Motionsyrkandena
redovisas på s. 2.

Det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i brottsbalken
har följande lydelse.

Förslag ti|l

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § och 16 kap. 8 § brottsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §!

Brott som avses i 1-3 §§ må ej
åtalas av annan än målsägande. Förtal
och grovt förtal, så ock förolämpning
mot någon i eller för hans
myndighetsutövning må dock åtalas
av åklagare, om målsägande angiver
brottet till åtal och åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Brott som avses i 1-3 §§ får ej
åtalas av annan än målsägande. Förtal
och grovt förtal får dock åtalas av
åklagare, om målsägande angiver
brottet till åtal och åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Under samma förutsättningar
får allmänt åtal väckas för förolämpning
mot någon i eller för hans

1 Senaste lydelse 1975:667.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 41

JuU 1981/82:41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

myndighetsutövning eller förolämpning
mot någon med anspelning på
hans ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den avlidnes efterlevande
make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom förgripelse å
främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket eller å främmande
makts representant här i riket kränkt den främmande makten, må brottet
åtalas av åklagare utan hinder av vad som stadgas i första stycket. Åtal får
dock ej ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat
därtill.

16 kap.

8 §2

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrupp
till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till
böter.

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprids bland allmänheten hotar
eller uttrycker förakt för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer
med anspelning pä ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse, döms för hets
mot folkgrupp till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Motionerna

I motion 1981/82:100 av Olle Wästberg i Stockholm (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att brottsbalkens bestämmelser
om .hets mot folkgrupp kompletteras med en möjlighet för företrädare för
utsatt folkgrupp att vara målsägande.

I motion 1981/82:147 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att 16 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna såsom
Motionärernas förslag betecknade lydelse.

2 Senaste lydelse 1970:224.

JuU 1981/82:41

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

16 kap.

8 §

Den som offentligen eller eljest i Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande uttalande eller annat meddelande

som sprides bland allmänheten hotar som sprids bland allmänheten hotar

eller uttrycker missaktning för folk- eller uttrycker missaktning för folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg, grupp eller annan sådan grupp av

av visst nationellt eller etniskt personer med anspelning på ras,

ursprung eller med viss trosbekännel- hudfärg, nationellt eller etniskt urse,
dömes för hets mot folk- sprung eller trosbekännelse döms för

grupp till fängelse i högst två år hetsmotfolkgrupptillfängel eller,

om brottet är ringa, till se i högst två år eller, om brottet är

böter. ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

I motionen hänvisas till vad som anförts i motion 1981/82:146 av Hilding
Johansson m. fl. (s). I den motionen, som bereds av konstitutionsutskottet,
hemställs bl. a. att riksdagen beslutar om motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen.

I motion 1981/82:148 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i

fråga (yrkande 2), att riksdagen beslutar att anta följande såsom Motionärernas
förslag betecknade förslag till ändring av 16 kap. 8 § lagen om ändring
i brottsbalken.

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Motionärernas förslag

16 kap.

8 §

Regeringens förslag

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprids bland allmänheten hotar
eller uttrycker förakt för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer
med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse, döms för hets mot
folkgrupp till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till
böter.

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprids bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse, döms
för hets mot folkgrupp till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1* Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 41

JuU 1981/82:41

Utskottet

Inledning

Diskrimineringsutredningen, som enligt bemyndigande av regeringen
tillkallades år 1978, har till uppgift att göra en utredning om fördomar och
diskriminering i fråga om invandrare m. fl. (kommittéberättelsen 1979 del II
s. 330). Utredningen har i delbetänkandet (SOU 1981:38) Om hets mot
folkgrupp behandlat vissa frågor som rör det straffrättsliga skyddet för
invandrare mot diskriminerande behandling. Betänkandet har remissbehandlats.
Propositionen bygger på betänkandet och vad som har framkommit
under remissbehandlingen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens bestämmelse om brottet
hets mot folkgrupp och motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.
Syftet är att klarlägga att inte bara särskilda etniska grupper skall
skyddas genom straffbestämmelsen utan också kollektiv av sådana grupper,
t. ex. invandrare i Sverige. Samtidigt föreslås en omformulering av bestämmelserna.
Den innebär i huvudsak att orden ”uttrycker missaktning” byts ut
mot orden ”uttrycker förakt”. Avsikten med ändringen i denna del är att
man skall få ett klarare uttryck för det straffbara området och säkerställa att
den allmänna debatten rörande t. ex. invandringen till Sverige och invandrarnas
levnadsförhållanden inte skall hindras.

I propositionen föreslås också att åklagare i vissa fall skall få väcka åtal för
förolämpning när brottet riktas mot någon med anspelning på hans ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Brottsbalkens straffbestämmelse om hets mot folkgrupp
Förslag m. m.

Brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 16 kap. 8 §. Där
föreskrivs straff för den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat
meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning
för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller med viss trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, böter.

I tryckfrihetsförordningens kapitel om tryckfrihetsbrott finns bestämmelser
om vad som skall anses som otillåtet yttrande i tryckt skrift. Hit hör bl. a.
sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar hot mot eller
missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse (7 kap. 4 §). Formule -

JuU 1981/82:41

ringen i tryckfrihetsförordningen knyter således an till formuleringen i
brottsbalken.

Att tryckfrihetsförordningen hänvisar till framställning som är straffbar
enligt lag innebär att en framställning måste vara straffbar både enligt vanlig
lag och tryckfrihetsförordningen för att kunna bestraffas som tryckfrihetsbrott.
Detta kan också uttryckas så att tryckfrihetsförordningens straffbud
inte sträcker sig längre än brottsbalkens.

I detta betänkande behandlas de förslag i propositionen som gäller
ändringar i brottsbalken. Förslaget till ändringar i tryckfrihetsförordningen
behandlas av konstitutionsutskottet.

I propositionen föreslås att brottsbalkens bestämmelse om hets mot
folkgrupp och motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen ändras
så att det klart framgår att de också skyddar invandrare som grupp. Detta
föreslås komma till uttryck genom att brottsobjektet beskrivs som ”folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse”. Bakgrunden till
förslaget i denna del är att det i rättstillämpningen har ansetts att begreppet
”invandrare” inte kan hänföras till den krets som omfattas av straffskyddet
(se JuU 1980/81:36 s. 3).

Den straffbara handlingen beskrivs f. n. med orden ”hotar eller uttrycker
missaktning”. I propositionen föreslås att ordet ”missaktning” skall bytas ut
mot ”förakt”. Diskrimineringsutredningens förslag innefattade ingen
ändring i lagrummet i denna del. Under remissbehandlingen kritiserade flera
remissinstanser det förhållandet att kriminaliseringen inte bara gäller hot
utan även missaktning och bl. a. yttrandefrihetsutredningen föreslog att
lagrummet skulle ges en annan formulering i detta avseende. Yttrandefrihetsutredningen
förordade således bl. a. att ordet ”missaktning”, som
utredningen ansåg vara alltför vidsträckt, skulle bytas ut mot ordet ”förakt”.
Att låta ordet ”missaktning” stå kvar i lagtexten skulle enligt yttrandefrihetsutredningen
nämligen innebära en begränsning av yttrandefriheten vars
konsekvenser inte kunde överblickas.

I motionerna 147 och 148 framförs uppfattningen att lagtextens beskrivning
av den brottsliga handlingen inte bör ändras. Enligt motionärerna bör
alltså ordet ”missaktning” inte bytas ut mot ordet ”förakt”.

Överväganden

Utskottet gör följande bedömning.

Självfallet bör invandrarfientlig verksamhet inte i första hand motverkas
genom straffbestämmelser utan genom upplysning och information. Därför
är det viktigt att de straffbestämmelser som trots allt behövs inte är
utformade så att de blir ett hinder för den upplysning, information och
sakliga debatt som är nödvändig för att skapa kunskap om och förståelse för
invandrarnas förhållanden. Genom den straffbestämmelse om hets mot

JuU 1981/82:41

folkgrupp som finns begränsas utrymmet för den allmänna debatten, och
bestämmelsen utgör - liksom många andra bestämmelser - en inskränkning i
den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Frågan om hur bestämmelsen skall
vara utformad måste ses mot bakgrund härav. Det ankommer dock inte på
justitieutskottet att göra de yttrandefrihetsrättsliga bedömningar med
anknytning till tryckfrihetsförordningen som krävs med hänsyn till vad som
nu har sagts.

Nu är brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp utformad så att
bl. a. särskilda etniska grupper skyddas medan kollektiv av sådana grupper,
t. ex. invandrare, inte anses ha samma skydd. Från straffvärdesynpunkt finns
det inte något skäl att göra någon skillnad mellan dessa kategorier. Med
hänsyn härtill och då, i enlighet med vad departementschefen anger,
utvecklingen har påvisat ett praktiskt behov av att straffbestämmelserna
omfattar också invandrare som grupp, tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen i denna del.

När det sedan gäller frågan om ordet ”förakt” eller ordet ”missaktning”
skall ingå i beskrivningen av den brottsliga handlingen finns det skäl att
inledningsvis knyta an till den diskussion som fördes i riksdagen i samband
med att lagrummet fick sin nuvarande utformning. Då förordade en
minoritet inom riksdagen - och lagrådet - att handlingen skulle beskrivas
med orden ”hot, förtal och smädelser” medan majoriteten förordade
begreppet ”hot eller missaktning”. Majoriteten ansåg dock att ordet
”missaktning” borde tolkas med viss försiktighet. Härunder borde inte
innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur, utan för
straffbarhet borde krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider
gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen ifråga
(1LU 1970:41).

Förslaget att nu byta ut ordet ”missaktning” mot ordet ”förakt” motiveras
i propositionen med att man på det sättet gör en språklig precisering som
enligt gängse uppfattning om de aktuella ordens valörer klarare markerar det
straffvärda området. I propositionen sägs att denna språkliga precisering inte
får tolkas så att enskilda folkgrupper får ett sämre skydd än de har i dag. Den
utgör således enligt vad departementschefen anför inte grund för en mera
restriktiv praxis hos rättsväsendets myndigheter vad gäller kraven på
straffbarhet i nu angivet hänseende.

Avsikten är alltså att ordet ”missaktning” skall bytas ut mot ordet ”förakt”
utan att detta skall medföra att bestämmelsen får en ändrad innebörd. Även
efter den ändring som regeringen föreslår skall således gränsen för det
straffbara området dras på samma sätt som avsågs när lagrummet fick sin
nuvarande lydelse och som avspeglar sig i vad som då uttalades av
vederbörande utskott om tolkningen av ordet ”missaktning”.

Utskottet har förståelse för tanken att ta bort ordet ”missaktning” ur
lagrummet; missaktning är en ganska vag bestämning, och användningen av
det begreppet kan ge upphov till en oklarhet om rättsläget som inte är

JuU 1981/82:41

önskvärd. Detta gäller naturligtvis särskilt om tillämpningsområdet för
bestämmelsen utvidgas genom att beskrivningen av den krets som skyddas
ändras på det sätt som utskottet nyss förordat.

Utskottet ifrågasätter dock det lämpliga i att byta ut ett ord i en lagtext utan
att därmed avses en saklig ändring i textens innebörd. En sådan metod
avviker från gängse lagstiftningsteknik. Härtill kommer att förslaget att byta
ut ordet ”missaktning” mot just ordet ”förakt” har väckts i ett sent skede av
ärendets beredning och har därmed belysts relativt knapphändigt. Utskottets
slutsats blir att de skäl departementschefen har anfört för att byta ut ordet
”missaktning” mot ordet ”förakt” inte är tillräckliga. Utskottet förordar
således att riksdagen avslår propositionen i denna del och bifaller motion 147
och motion 148 i motsvarande del.

Som tidigare har sagts har utskottet dock sympati för önskemålet att ta bort
ordet ”missaktning” ur lagtexten. Utskottet anser därför att frågan om
lagrummets utformning i detta avseende bör övervägas närmare, lämpligen
av yttrandefrihetsutredningen. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen ge
regeringen till känna som sin mening.

Målsägandetalan vid hets mot folkgrupp

I motion 100 begärs en komplettering av brottsbalkens bestämmelse om
hets mot folkgrupp så att företrädare för utsatt folkgrupp får möjlighet att
vara målsägande.

I 20 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om rätt till åtal och om
målsägande. Målsägande är den mot vilken ett brott är begånget eller som
har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet (RB 20:8).

Målsäganden kan ange brott till åtal. När det gäller brott som hör under
allmänt åtal får målsäganden väcka åtal endast om han har angivit brottet och
åklagaren har beslutat att inte väcka åtal (RB 20:8). Åtal som målsäganden
väcker kallas enskilt åtal.

Beträffande vissa brott som hör under allmänt åtal har målsäganden dock
en självständig åtalsrätt (RB 20:8). Under allmänt åtal hör alla brott som inte
är undantagna därifrån (RB 20:3). Brottet hets mot folkgrupp hör under
allmänt åtal.

Bestämmelser om enskilt anspråk i anledning av brott (i regel skadestånd)
finns i 22 kap. RB. Talan om enskilt anspråk i anledning av brott kan föras i
samband med åtal för brottet (RB 22:1). Grundas enskilt anspråk på brott
som hör under allmänt åtal är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att
i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan om det
kan ske utan olägenhet och anspråket inte är obefogat (RB 22:2).

Enligt ett avgörande av högsta domstolen (Nytt Juridiskt Arkiv 1978 s. 3)
är målsägandetalan inte möjlig vid brottet hets mot folkgrupp. I sin
motivering uttalade högsta domstolen bl. a. följande:

Juli 1981/82:41

Målsägande är den mot vilken brott blivit begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada. Scientologykyrkan har, under åberopande av
7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § brottsbalken, grundat
sin skadeståndstalan mot H. på sådant otillåtet yttrande i tryckt skrift som
innefattar hets mot folkgrupp. Utformningen av angivna lagrum ger vid
handen, att de gärningar som avses riktar sig mot en folkgrupp som sådan,
inte mot enskilda medlemmar av gruppen. Skyddet för enskilda medlemmar
följer endast indirekt av att gruppen i sin helhet skyddas. Det ligger i sakens
natur att en folkgrupp som sådan inte kan föra talan inför domstol. Den
omständigheten att det någon gång kan inträffa att alla i en folkgrupp tillhör
samma organisation medför inte att organisationen kan uppträda som
målsägande i rättegång. Såvitt framgår av lagtexten kan således målsägande
inte finnas vid brottet hets mot folkgrupp eller det däremot svarande
tryckfrihetsbrottet. Förarbetena till straffbestämmelserna om hets mot
folkgrupp ger inte anledning till annan bedömning. Skyddet för viss
folkgrupp - och därmed indirekt dess medlemmar - ligger i åklagares
skyldighet att åtala, när brott begåtts.

En av domstolens ledamöter var skiljaktig i fråga om motiveringen och
yttrande bl. a. följande.

Även om man vid lagstiftningens tillkomst självfallet fäst vikt också vid det
lidande enskilda individer kan tillfogas genom brottet i fråga har man
synbarligen inte haft någon tanke på att ge dessa något direkt skydd i den
meningen att vare sig en enskild person eller en sammanslutning av enskilda
skulle kunna grunda enskilt åtal eller skadeståndstalan på brottet.

Genom lagändringar år 1970, som föranletts av FN-konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering - numera ratificerad av
Sverige - har straffbestämmelsen i fråga fått större räckvidd än tidigare.
Varken vad som förekommit i detta sammanhang eller innehållet av den i
målet åberopade 6 § i konventionen ger emellertid något stöd för att en talan
av angivet slag skulle kunna föras av en folkgrupp; en annan sak är att
målsägandetalan kan förekomma vid den samtidigt straffbelagda gärningen
olaga diskriminering (16 kap. 9 § brottsbalken), som riktar sig mot enskilda
personer.

Förarbetena till aktuella lagrum talar sålunda mot att en målsägandetalan
skulle få föras vid brottet hets mot folkgrupp. Några vägande sakliga skäl för
att tillåta en sådan talan synes också vara svårt att finna. Visserligen skulle,
som framhållits från scientologykyrkans sida, det kunna underlätta kontrollen
av att brott av den aktuella typen beivras, om man lät organisationer
uppträda som målsägande i dessa sammanhang. Men även om man antar att
någon gång en organisation skulle kunna betraktas som en folkgrupp eller
företrädare för en sådan, kan detta komma i fråga bara i sällsynta
undantagsfall, och det praktiska värdet av en sådan talerätt skulle därför
under alla förhållanden bli mvcket ringa. Skyddet för en folkgrupp, och
därmed indirekt för dess medlemmar, måste ändå väsentligen ligga i
åklagarens skyldighet att väcka åtal när hets mot folkgrupp förekommit. - En
talerätt för organisation skulle vidare stämma illa med den i svensk rätt
rådande principen, att kollektiva enheter inte kan vara föremål för
ärekränkningstalan och därför inte äger väcka enskilt åtal eller yrka
skadestånd på sådan grund, än mindre på grund av andra uttryck av
missaktning som omfattas av brottet hets mot folkgrupp. Härtill kommer, att
om man tillerkänner organisation rätt till målsägandetalan vid detta brott,

JuU 1981/82:41

man kan få medge samma rätt åt främmande stat såsom representant för
folkgrupp av visst nationellt ursprung; den främmande staten skulle ibland
med minst lika goda skäl som en organisation kunna göra anspråk på att
företräda en angripen folkgrupp. En sådan konsekvens, som uppenbarligen
inte varit avsedd av lagstiftaren, kan inte gärna accepteras.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala mot att anse
målsägande i något fall kunna finnas vid brottet hets mot folkgrupp eller det
däremot svarande tryckfrihetsbrottet.

I en motion till riksmötet 1979/80 begärdes att brottsbalken skulle ändras
så att målsägandetalan blev möjlig vid brottet hets mot folkgrupp. Motionen,
som bereddes av justitieutskottet, avslogs. Utskottet uttalade bl. a. följande: Som

påtalats i motionen saknas emellertid sådan möjlighet vid hets mot
folkgrupp. Enligt utskottets mening är det inte heller lätt att tänka sig en
annan ordning. Den straffbelagda gärningen, som är ett brott mot allmän
ordning, är ju riktad mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda
individer eller organisationer. Som påpekats under remissbehandlingen
skulle också betydande komplikationer uppkomma i den praktiska tillämpningen
av en sådan bestämmelse som motionären föreslagit, t. ex. om en
främmande stat eller flera rivaliserande organisationer samtidigt önskar
företräda en etnisk grupp eller invandrare av en viss nationalitet. Samtidigt
måste enligt utskottets mening beaktas, att det enligt en huvudprincip i
svensk rätt vid beivrande av brott ankommer på åklagare att väcka åtal när
brott - t. ex. hets mot folkgrupp - har blivit begånget. Och härvidlag bör
understrykas att envar, alltså även organisationer som företräder t. ex.
minoritetsgrupper har möjlighet att hos polismyndighet eller åklagare ange
brott till åtal. I anslutning härtill bör också nämnas den möjlighet som
föreligger att hos överordnad åklagare, i sista hand riksåklagaren, påkalla
överprövning av åklagares beslut i åtalsfrågan. (JuU 1979/80:7, se även JuU
1980/81:7.)

Diskrimineringsutredningen tog upp frågan och fann att organisationer
och enskilda inte borde ges möjlighet att föra talan vid brottet hets mot
folkgrupp. I propositionen gör departementschefen samma bedömning.

Utskottet finner inte skäl att gå ifrån sitt tidigare ställningstagande och
avstyrker bifall till motionen.

Övrigt

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inget uttalande av
utskottet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:58 och med
anledning av motion 1981/82:147 och motion 1981/82:148 i
denna del (yrkande 2)

JuU 1981/82:41

a) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken såvitt avser 16 kap. 8 §, dock med den
ändringen att paragrafen erhåller nedan som Utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

16 kap.

8 §

Den som offentligen eller eljest i Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande uttalande eller annat meddelande

som sprids bland allmänheten hotar som sprids bland allmänheten hotar

eller uttrycker förakt för folkgrupp eller uttrycker missaktning för folk eller

annan sådan grupp av personer grupp eller annan sådan grupp av

med anspelning på ras, hudfärg, personer med anspelning på ras,

nationellt eller etniskt ursprung eller hudfärg, nationellt eller etniskt

trosbekännelse, döms för hets ursprung eller trosbekännelse, döms

mot folkgrupp till fängelse i för hets mot folkgrupp till

högst två år eller, om brottet är fängelse i högst två år eller, om

ringa, till böter. brottet är ringa, till böter.

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om fortsatta överväganden rörande utformningen av straffbestämmelsen
om hets mot folkgrupp,

2. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
de delar det inte omfattas av utskottets hemställan i det
momentet,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:100.

Stockholm den 23 mars 1982

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Gunilla André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson
(c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja Bäckström (s)
och Ulla-Britt Åbark (s).

JuU 1981/82:41

Särskilda yttranden

I. Lösningar sorn bör övervägas i det fortsatta utredningsarbetet

Bertil Lidgård (m) anför:

Det är givetvis ett angeläget intresse att straffrättsliga sanktioner kan
tillgripas mot verksamhet som är klart fientlig mot invandrare och andra
grupper som omfattas av straffskyddet enligt brottsbalken 16:8. Invandrarfientlig
verksamhet bör dock inte i första hand motverkas genom straffbestämmelser
utan genom upplysning och information. Detta gäller med
särskild styrka mera obetydliga yttringar av misstro mot främlingar eller
sådana yttringar som mera grundar sig på oförstånd än syfte att skada, och
sådana yttringar bör naturligtvis inte kriminaliseras. För denna ståndpunkt
talar bl. a. intresset av att det straffrättsliga regelsystemet är utformat så att
det finns möjlighet att någorlunda effektivt övervaka regelefterlevnaden. Ett
annat - och kanke viktigare skäl för denna ståndpunkt - är att den
kriminalisering det här är fråga om kommer i konflikt med intresset av att
yttrandefriheten inte begränsas mer än nödvändigt.

Jag vill i sammanhanget också betona att det även för invandrare och andra
som skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp måste framstå som
angeläget att man vid utformningen av bestämmelsen tar hänsyn till
yttrandefrihetens krav. Annars kommer bestämmelsen att bli ett hinder för
den upplysning och sakliga debatt som är nödvändig för att skapa kunskap
om och förståelse för invandrarnas situation.

Av vad som nu har sagt framgår att ett ställningstagande till utformningen
av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i detta avseende innefattar
komplicerade avvägningar mellan olika delvis motstridiga intressen.

Mot att beskriva den brottsliga handlingen med begreppet ”hotar eller
uttrycker missaktning” kan enligt min mening riktas vissa invändningar.
Begreppet missaktning utgör en mycket vag bestämning och det kan ge
upphov till en oklarhet om rättsläget som får till följd att helt obetydliga
uttryck för misstro mot invandrare bestraffas.

Under remissbehandlingen av lagförslaget har tanken väckts att i
lagrummet återinföra uttrycket ”hotar, förtalar eller smädar”.

Tillsammans med företrädare för center- och folkpartierna hävdade jag
när lagstiftningsärendet senast var aktuellt (1LU 1970:41) att med en
anknytning till de sedan länge i brottsbalken kända begreppen hot, förtal och
smädelse når man den fördelen att lagrummet får ett mera preciserat
innehåll. Därigenom skulle man också i avsevärt mindre grad överlåta till
rättstillämpningen att bestämma lagens innehåll.

Vad som förekommit i fråga om brottet hets mot folkgrupp sedan
begreppet missaktning infördes som brottsbeskrivning har styrkt mig i
uppfattningen att minoritetsståndpunkten 1970 var väl verklighetsförankrad.
Genom uttryckssättet ”hotar, förtalar och smädar” bör man därjämte enligt
min mening kunna få till stånd en tillfredsställande avvägning mellan de

JuU 1981/82:41

motstående intressen som gör sig gällande i sammanhanget och det straffbara
området avgränsas på ett lämpligare sätt än f. n.

Ett annat förslag som har väckts under remissbehandlingen och som
förtjänar att bli analyserat närmare är att i lagtexten ange de intressekollisioner
som måste beaktas och från det straffbara området uttryckligen
undanta gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga.

2. Inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet

Hans Petersson i Röstånga (fp) och Bonnie Bernström (fp) anför:

Det är angeläget att invandrare som grupp får ett skydd mot fientlig
verksamhet. I de fortsatta övervägandena rörande utformningen av straffbestämmelsen
är det särskilt angeläget att regeringen noga beaktar de
yttrandefrihetsrättsliga aspekterna och såväl i lagtext som i motivtext
preciserat anger det straffbara området. Mot bakgrund av att utskottet anger
sympatier för att ordet ”missaktning” tas bort ur lagtexten kan vi ansluta oss
till utskottets skrivning.

GOTAB 70781 Stockholm 1982