JuU 1981/82:33

Justitieutskottets betänkande
1981/82:33

om förundersökningsbegränsningar m. m. (prop. 1981/82:41 delvis
jämte motion)

Propositionen m. m.

I proposition 1981/82:41 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade
förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Med anledning av propositionen har väckts motion 1981/82:88 av Inger
Lindquist m. fl. (m).

Utskottet har i ett betänkande under hösten 1981 (JuU 1981/82:21)
behandlat det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken såvitt gäller 20 kap. 7 och 7 a §§ samt förslaget till lag om
ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
I detta betänkande behandlar utskottet övriga förslag i propositionen
samt motionen.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 4. Motionsyrkandet
redovisas på s. 3.

De vid propositionen fogade lagförslagen har - i de delar de inte redan
behandlats - följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 20 kap. 7 §' och 23 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 20 kap. 7 a §' och 23 kap.
4 a §, av nedan angivna lydelse.

1 Lag i detta avseende 1981:1285.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 33

JuU 1981/82:33

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.

Förundersökning skall inledas,
så snart på grund av angivelse eller
eljest anledning förekommer, att
brott, sorn hör under allmänt åtal,
förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse
under allmänt åtal. må, ehuru
angivelse ej skett, förundersökning
inledas, om angivelse icke kan utan
fara avvaktas; målsäganden skall
dock, så snart ske kan, underrättas.
Angiver han ej då brottet till
åtal, skall förundersökningen nedläggas.

4 a

Förundersökning skall inledas så
snart det på grund av angivelse eller
av annat skäl finns anledning att
anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. Detta
gäller, om inte något annat följetav
4 a eller 22 §.

Om det krävs angivelse för att
brottet skall höra under allmänt
åtal, får förundersökning trots det
inledas utan angivelse, om det innebär
fara att avvakta en angivelse.
I så fall skall målsäganden
underrättas snarast. Om denne då
'inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen
läggas ned.

Förundersökning får vidare läggas
ned

1. om fortsatt utredning skulle
kräva kostnader som inte står i rimligt
förhållande till sakens betydelse
och det dessutom kan antas att
brottet i händelse av lagföring inte
skulle leda till någon svårare påföljd
än böter,

2. om det kan antas att åtal för
brottet inte skulle komma att ske till
följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. eller om särskild
åtalsprövning samt förundersökning
inte krävs ur allmän synpunkt.

Om förutsättningar för att lägga
ned en förundersökning enligt första
stycket föreligger redan innan en
sådan har inletts, får det beslutas
att förundersökning inte skall inledas.

Beslut enligt denna paragraf
meddelas av åklagare. Endast riksåklagaren
får besluta, när det kan
antas att åtal inte skulle komma att
ske till följd av 20 kap. 7 § första
stycket 3.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

JuU 1981/82:33

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs atl 9 kap. 18 § sekretesslagen (1980: IOO)1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

18 §

Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall 1. beslut huruvida åtal skall
väckas eller beslut om att lägga väckas, beslut om att förundersök ned

förundersökning, ning inte skall inledas samt beslut

om att förundersökning skall läggas
ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 3 § lagen (1973:558) om
tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt
6 § andra stycket samma lag.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften
lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften
skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbarligen
saknar betydelse i målet eiler finns i handling som har erhållits från annan
myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

Motionen

I den med anledning av propositionen väckta motionen 1981/82:88 av

Inger Lindquist m. fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar att 23 kap. 4 a §

rättegångsbalken, med avvikelse från regeringens förslag, skall ha följande
lydelse.

4 a §

Förundersökning får vidare läggas ned om det kan antas att åtal för brottet
inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20
kap. eller om särskild åtalsprövning samt förundersökning inte krävs ur
allmän synpunkt.

Om förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt första
stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att
förundersökning inte skall inledas.

1 Lagen omtryckt 1980: 880.

JuU 1981/82:33

Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Endast riksåklagaren
får besluta, när det kan antas att åtal inte skulle komma att ske till följd av 20
kap. 7 § första stycket 3.

Utskottet

I den del av propositionen som behandlas i detta betänkande lägger
regeringen fram förslag om bl. a. vidgade möjligheter att lägga ned
förundersökning. Propositionen bygger på förslag av åtalsrättskommittén i
betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål och remissbehandling därav.

Bestämmelser om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB)
och i förundersökningskungörelsen (1947:948).

Enligt 23 kap. 1 § RB skall förundersökning inledas så snart det på grund
av angivelse eller eljest förekommer anledning att brott som hör under
allmänt åtal har förövats.

Ett av syftena med förundersökningen är att ge underlag för åklagarens
åtalsbeslut. Under förundersökningen skall sålunda utredas om brott har
begåtts, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl
för åtal mot den misstänkte föreligger. Genom förundersökningen förbereds
vidare rättegången vid domstol, så att erforderlig bevisning kan tas upp i ett
sammanhang (2 §).

Förundersökningen inleds av polismyndighet eller åklagare. Innan förundersökningen
har inletts får enskild polisman hålla förhör och vidta annan
åtgärd i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan
olägenhet.

Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen
övertas av åklagare så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Även
på ett tidigare stadium kan åklagaren överta ledningen av förundersökningen,
om det är påkallat av särskilda skäl t. ex. för att undersökningen skall
kunna ske på ett ändamålsenligt sätt. Då förundersökningen leds av
åklagare, har denne rätt att anlita biträde av polismyndighet. Han får också
uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd som hör till undersökningen, om
åtgärdens beskaffenhet tillåter det (3 §).

Om saken är av enkel beskaffenhet, stannar ledningen kvar hos
polismyndigheten. I anvisningar som har fastställts gemensamt av riksåklagaren
(RÅ) och rikspolisstyrelsen anges olika slag av brottmål där saken i
regel skall anses vara av enkel beskaffenhet (se RÅ:s cirkulär RÅC
1:95).

En förundersökning kan komma att upphöra genom att den läggs ned.
Detta skall enligt 23 kap. 4 § RB ske om anledning inte längre finns till dess
fullföljande. Läggs undersökningen inte ned, avslutas den i princip med ett
beslut i åtalsfrågan. Beslutet i åtalsfrågan kan innebära att åtal väcks eller att
åtalsunderlåtelse meddelas. Beslutet kan naturligtvis också innebära att åtal
inte väcks.

JuU 1981/82:33

Befogenhet att besluta om nedläggning av förundersökning tillkommer
förundersökningsledaren. Polismyndigheten torde dock endast i vissa fall ha
befogenhet att lägga ned förundersökningen när någon blivit skäligen
misstänkt för brottet.

Regeringens förslag till vidgade möjligheter att lägga ned förundersökning
upptas i en ny 4 a § i 23 kap. RB. I paragrafens första stycke anges två
särskilda nedläggningsgrunder.

Den första grunden avser s. k. disproportionsfall. Här förutsätts för att
nedläggning skall få ske att en fortsatt utredning skulle kräva kostnader som
inte står i något rimligt förhållande till sakens betydelse. Dessutom förutsätts
att det kan antas att brottet i fråga inte skulle leda till någon svårare påföljd
än böter.

Den andra särskilda nedläggningsgrunden i första stycket i den föreslagna
nya 4 a § gäller fall då det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att
ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. RB eller om
särskild åtalsprövning. En förutsättning för nedläggningsbeslut i dessa fall är
att förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

I ett andra stycke föreslås en regel om att förundersökning inte behöver
inledas om förutsättningar för nedläggningsbeslut enligt första stycket
föreligger redan innan förundersökningen inle*ts.

Möjligheten att besluta om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning
i de fall som avses i paragrafen föreslås i ett tredje stycke tillkomma
enbart åklagare. Där föreslås vidare att RÅ förbehålls beslutandefunktionen
när det är fråga om förutsedd åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första
stycket 3 RB (s. k. RÅ-fall).

Lagändringen har föreslagits träda i kraft den 1 januari 1982.

Yrkandet i motionen innebär att riksdagen skall avslå förslaget att
förundersökning skall kunna läggas ned i de s. k. disproportionsfallen.
Regeringens förslag i denna del innebär enligt motionärerna att man
avkriminaliserar vissa gärningar ”bakvägen” på ett sätt som inte står i
överensstämmelse med viktiga rättspolitiska principer. Det är enligt
motionärerna klart olämpligt att avkriminalisera genom att underlåta att
beivra gärningar som riksdagen har förklarat vara brott; myndigheternas
begränsade resurser bör inte föras in som ett direkt rekvisit i ett sammanhang
som detta.

Utskottet vill till en början erinra om att förslagen i propositionen får ses
mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget med dess mycket
begränsade utrymme för resursförstärkningar. Till bilden hör också den
oroande utvecklingen av brottsligheten. Dessa omständigheter sammantagna
gör det särskilt angeläget att rättsväsendets, särskilt polisens, resurser
fördelas så att de i större utsträckning sätts in för att i första hand bekämpa
den allvarligare brottsligheten.

Mot denna bakgrund ser utskottet i princip positivt på de möjligheter till
förundersökningsbegränsningar som regeringens förslag innebär för fall där

JuU 1981/82:33

kostnader och arbetsinsatser ter sig oproportionerliga eller i det närmaste
meningslösa när man sätter dem i relation till den samhällsreaktion som kan
komma i fråga.

När det gäller de s. k. disproportionsfallen, som motionärerna tar upp, vill
utskottet härutöver framhålla att regleringen, som enbart avser fall då
bötesstraff skulle följa, tar sikte på brottsutredningar som har samband med
invecklade jorddelningsrättsliga eller grannelagsrättsliga förhållanden (exempelvis
angående markintrång, vissa fall av egenmäktigt förfarande,
olovligt fiske och olovlig jakt). I sådana fall kan utredningen inte sällan
tänkas bli synnerligen omfattande och tidskrävande, och det framstår enligt
utskottets mening inte som rimligt att här vidmakthålla kravet på en absolut
förundersökningsplikt. Den förslagna nya nedläggningsmöjligheten kan
tillämpas även i andra fall, där det behövs tidskrävande brottsutredningar
och där lagföringen inte skulle leda till svårare påföljder än böter.

Utskottet vill emellertid understryka att den nya möjligheten - såsom
också departementschefen framhåller - inte får utnyttjas slentrianmässigt. I
den praktiska tillämpningen måste i varje särskilt fall noga prövas om skälen
att lägga ned förundersökningen väger över dem som talar däremot. Skäl
som talar mot en nedläggning kan - som departementschefen utvecklar i
specialmotiveringen till bestämmelsen - vara angelägenheten ur allmän
synpunkt att undanröja ett oklart rättsläge eller olika hänsyn till målsägandens
intressen.

Utskottet vill så till vida ställa sig bakom tankegångarna i motionen att
utskottet instämmer i uppfattningen att avkriminalisering i princip bör ske på
så sätt att det ifrågavarande straffstadgandet ändras eller upphävs. Som
framgår av det nyss anförda förutsätter emellertid den föreslagna regleringen
beträffande de s. k. disproportionsfallen en nyanserad avvägning i varje
särskilt fall mellan olika föreliggande intressen, och den träffas därför inte av
resonemanget i motionen. Inte heller finner utskottet andra principiella skäl
tala mot regeringens förslag.

Med hänsyn till det sagda och då den av regeringen föreslagna ordningen
onekligen skulle innebära värdefulla möjligheter till hushållning med knappa
resurser tillstyrker utskottet regeringsförslaget i denna del och avstyrker
bifall till motionen.

Utskottet har inte heller något att erinra mot den reglering som i övrigt
föreslås i 4a§. Dock bör lagtexten jämkas språkligt på sätt framgår av
utskottets hemställan.

Lagförslagen i övrigt - i den del de behandlas i detta betänkande -föranleder inget annat uttalande från utskottets sida än att tidpunkten för
ikraftträdandet bör bestämmas till den 1 juli 1982.

JuU 1981/82:33

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motion 1981/82:88 antar det genom
proposition 1981/82:41 framlagda förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken såvitt gäller 23 kap. 4 a §, dock med den
ändringen att i första stycket 1 efter ”böter,” tilläggs ordet
”eller”,

2. att riksdagen antar det under 1 nämnda lagförslaget såvitt gäller
23 kap. 1 §,

3. att riksdagen antar det under 1 nämnda lagförslaget såvitt gäller
ikraftträdandebestämmelsen med den ändringen att tidpunkten
för ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1982,

4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), dock med
den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till
den 1 juli 1982.

Stockholm den 23 februari 1982

På justitieutskottets vägnar

BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Lilly
Bergander (s), Gunilla André (c). Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella
Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Ulla-Britt
Åbark (s) och Bengt Nylund (m).

Reservation

Bertil Lidgård (m), Göte Jonsson (m) och Bengt Nylund (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Mot denna”
och slutar på s. 6 med ”utskottets hemställan” bort ha följande lydelse:

Mot denna bakgrund finner utskottet det angeläget att man överväger
möjligheterna till förundersökningsbegränsningar.

I fråga om de s. k. disproportionsfallen, som motionärerna tar upp, måste
emellertid enligt utskottets mening konstateras att den reglering som
regeringen här förordar för alltför långt och inte står i överensstämmelse med
hävdvunna rättspolitiska principer. Regleringen tar sikte på brottsutredningar
som har samband med invecklade jorddelningsrättsliga och grannelagsrättsliga
förhållanden (markintrång, vissa fall av egenmäktigt förfarande,
olovligt fiske och olovlig jakt). Även om utredningsarbetet i sådana fall inte
sällan kan tänkas bli mycket omfattande och tidskrävande, måste det

JuU 1981/82:33

samtidigt beaktas att det i dessa sammanhang ofta är fråga om allvarliga
intrång i eller angrepp mot den enskilda äganderätten. Den relativt fasta
reglering som regeringen härvidlag förordar innebär att man i princip - för
brott av detta slag-upphäver kravet på absolut förundersökningsplikt. Detta
kan sägas innebära en avkriminalisering ”bakvägen”, och enligt utskottets
mening bör en avkriminalisering inte ske under hänvisning till begränsade
resurser utan efter övervägande i sedvanlig ordning av straffvärdet i de olika
gärningar som lagstiftaren bedömt vara så skadliga att de kriminaliserats.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att den nya 4 a § i 23 kap. RB
bör ges den lydelse som föreslagits i motionen. Utskottet tillstyrker således
bifall till motionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:41 och med
bifall till motion 1981/82:88 antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt
gäller 23 kap. 4 a §, dock med den ändringen att lagrummet ges
den lydelse som föreslagits i motionen.

GOTAB 70594 Stockholm 1982