Juli 1981/82:18
Justitieutskottets betänkande
1981/82:18
om åtalsreglerna vid misshandel (prop. 1981/82:43)
Propositionen
I proposition 1981/82:43 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta följande
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 11 § brottsbalken skall ha nedan angiven
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
11 §'
Misshandel, som ej är grov och
som icke förövats å allmän plats,
eller försök eller förberedelse till
sådant brott må åtalas av åklagare
allenast om målsägande angiver
brottet till åtal eller ock åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt,
åtalas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till åtal eller har
åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhet som arbetstagare och åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.
Utskottet
Enligt en särskild åtalsregel i 3 kap. 11 § brottsbalken (BrB) får åklagarna
åtala för misshandel som har skett på enskild plats endast om brottet är
grovt eller om den som har utsatts för misshandeln anger brottet till åtal
eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Under senare år har det kommit fram uppgifter om att kvinnor utsätts för
våld i hemmen i en utsträckning som inte tidigare har varit allmänt känd.
1 Senaste lydelse 1980: 107.
1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 18
JuU 1981/82:18
2
Detta har lett till att man i den allmänna debatten har diskuterat den
särskilda åtalsregeln och satt i fråga om de motiv som legat till grund för
den alltjämt är hållbara. Mot bakgrund av vad som nu har sagts uppdrog
regeringen år 1979 åt 1977 års sexualbrottskommitté att se över åtalsregeln.
Kommittén lade tidigare i år fram ett delbetänkande (Ds Ju 1981:8) i
vilket man föreslog att regeln skulle avskaffas snarast. Betänkandet har
remissbehandlats. I propositionen, som bygger på kommittéförslaget och
vad som har kommit fram vid remissbehandlingen, föreslås att BrB ändras
så att inga särskilda begränsningar kommer att gälla för åtal vid misshandel.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.
Även i riksdagen har kritik riktats mot den särskilda åtalsregeln. År 1980
uttalade utskottet att intresset av att våldsgärningar och liknande övergrepp
mot barn förhindras starkt talade för att möjligheterna att använda
straffbestämmelserna på området inte begränsades av andra åtalsregler än
dem som i allmänhet gäller (JuU 1979/80:41). Tidigare i år gjorde utskottet
ett liknande uttalande i anslutning till behandlingen av motioner som
främst gällde kvinnomisshandel (JuU 1980/81:29).
Kravet att angivelse måste ske för att åklagaren skall få väcka åtal har
brukat motiveras med att samhället inte bör ingripa med straffrättsliga
åtgärder när den som har kränkts genom brottet inte vill att samhället skall
ingripa eller motsätter sig det. Man förutsätter således att den som har
kränkts genom brottet har möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning i
åtalsfrågan. Enligt utskottets mening gäller detta knappast i allmänhet vid
kvinnomisshandel eftersom de kvinnor som misshandlats säkerligen ofta
utsätts för starka påtryckningar av de män som har misshandlat dem.
Härtill kommer att man genom att lägga avgörandet i åtalsfrågan på kvinnan
försätter henne i en svår valsituation.
Utskottet anser således att motivet för att kräva angivelse inte gäller i
fråga om kvinnomisshandel. Ett annat skäl att upphäva regeln som begränsar
åklagarnas möjlighet att väcka åtal för kvinnomisshandel är, i linje med
vad departementschefen anför, att man därigenom bestämt slår fast att
misshandel i hemmet är ett brott som är minst lika straffvärt som de former
av misshandel beträffande vilka ingen särskild åtalsbegränsning gäller.
Härtill kommer att ett avskaffande av regeln åtminstone i vissa fall kan få
till effekt att kvinnor som utsatts för misshandel får ökade möjligheter att
skydda sig mot ytterligare övergrepp. En annan konsekvens är givetvis att
åklagarna får större möjlighet att väcka åtal i sådana fall då misshandeln
har dokumenterats i anslutning till gärningstillfället men kvinnan tar tillbaka
sin angivelse. På sikt bör effekten också bli att kvinnomisshandel, som
har en oroande omfattning, minskar.
Vad som nu har sagts innebär att utskottet ställer sig bakom förslaget i
den del det gäller misshandel mot kvinnor. Utskottet vill dock framhålla att
det är självklart att man i första hand skall försöka förebygga misshandel i
hemmen med andra medel än åtgärder på det straffrättsliga området.
JuU 1981/82:18
3
Utskottet instämmer härvidlag i departementschefens uttalande att den
viktigaste förebyggande åtgärden när det gäller kvinnomisshandel är att
fortsätta strävandena mot jämställdhet mellan kvinnor och män.
Här vill utskottet också framhålla att ett avskaffande av regeln i fråga
inte får medföra att samhället minskar ansträngningarna att ge de kvinnor
som misshandlats hjälp och stöd.
Många av de skäl som nu har anförts för att avskaffa regeln om åtalsbegränsning
i fråga om kvinnomisshandel gäller också i fråga om misshandel
mot barn. Härtill kommer att regeln får egenartade konsekvenser när det
gäller barn. Beträffande underåriga är det nämligen vårdnadshavaren som
skall ange brott till åtal och ofta är det just vårdnadshavaren som har
förövat misshandeln.
Åtalsbestämmelsen gäller även andra fall av misshandel på enskild plats
än kvinnomisshandel och barnmisshandel. Utskottet anser i likhet med
departementschefen att det inte heller för dessa fall är motiverat att behålla
regeln om åtalsbegränsning. Utskottet förordar således att riksdagen antar
det i propositionen framlagda lagförslaget.
Utskottet hemställer
att riksdagen antar det genom proposition 1981/82:43 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken.
Stockholm den 1 december 1981
Påjustitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD
Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans
Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), KarlGustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Stina Eliasson (c), Margareta
Andrén (fp) och Elis Andersson (c).
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981