JuU 1981/82:13

Justitieutskottets betänkande
1981/82:13

om de personella tvångsmedlen i brottmål, m. m. (prop. 1980/81:201
jämte motioner)

Propositionen

1 proposition 1980/81:201 har regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,

5. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,

6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

7. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

8. lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat,

9. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.,

10. lag om ändring i passlagen (1978:302).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 21.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1981/82:19 av Lisa Mattson m.fl. (s),
1981/82:35 och 1981/82:36 av Bonnie Bernström (fp) samt 1981/82:66 av
Marie-Ann Johansson m. fl. (vpk). Motionsyrkandena redovisas på s. 20.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 13

JuU 1981/82:13

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 23 kap. 18 och 21 §§, 24 kap. 3, 5—9, 12, 14, 17
och 22 §§, 25 kap. 1 -3, 5 och 7 §§, 28 kap. 13 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 9 och
22 §§, 52 kap. 1 §, 56 kap. 1 § samt rubriken till 25 kap. rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.

18 §1

Då förundersökningen fortskridit Då förundersökningen kommit så

så långt, att någon skäligen miss- långt att någon skäligen misstänks

tankes för brottet, skall han, då han för brottet, skall han, då han hörs,

höres, underrättas om misstanken. underrättas om misstanken. Den

Så snart det kan ske utan men för misstänkte och hans försvarare har

utredningen, äger han och hans rätt att fortlöpande, i den mån det

försvarare taga kännedom om vad kan ske utan men för utredningen,

vid undersökningen förekommit, ta de! av vad som har förekommit

angiva den utredning de anse önsk- vid undersökningen. De har vidare

värd och eljest anföra vad de akta rätt att ange den utredning de anser

nödigt. Underrättelse härom skall önskvärd och i övrigt anföra vad de

lämnas eller sändas till den miss- anser nödvändigt. Underrättelse

tänkte och hans försvarare, varvid härom skall lämnas eller sändas till

skäligt rådrum skall beredas dem. den misstänkte och hans försvara Ej

må åtal beslutas, innan detta re, varvid skäligt rådrum skall bere skett.

das dem. Åtal får inte beslutas, in nan

detta har skett.

Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller att annan
utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas,
att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,
skola skälen därför angivas.

21 §

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit
av betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret
avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska
uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot
innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats
i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar
över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats åge den Så snart åtal beslutats, har den
misstänkte eller hans försvarare på misstänkte eller hans försvarare

begäran erhålla avskrift av proto- rätt att på begäran få en avskrift av

1 Senaste lydelse 1969: 588.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

koll eller anteckningar från förun- protokoll eller anteckningar från
dersökningen. förundersökningen. Har offentlig

försvarare förordnats för den misstänkte,
skall en avskrift utan särskild
begäran lämnas eller sändas
till försvararen.

24 kap.

3 §2

Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt
men för honom och finnes sådan
övervakning kunna ordnas, att skäl
till hans häktning ej längre föreligga,
må han ej häktas. Kvinna som
är havande i framskridet tillstånd
eller som fött så kort tid förut, att
häktning kan antagas medföra allvarligt
men för henne eller barnet,
må ej häktas med mindre det är
uppenbart, att betryggande övervakning
ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig övervakning,
som nu nämnts, skall
häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.

Att reseförbud må träda i stället Att reseförbud eller anmälför
häktning, stadgas i 25 kap. ningsskyldighet får träda i stället

för häktning, stadgas i 25 kap.

5 §

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens
beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det
finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning
tages i förvar.

Beslut om anhållande meddelas Bf,s,lut om anhållande meddelas

av undersökningsledaren eller åkia- ^' »Magaret!. Beslutet skall xnne

halla uppgift om det brott misstan garen.

ken avser samt ange grunden jor
anhållandet.

6§

Har den, vilkens anhållande be- Har den, vilkens anhållande beslutats,
avvikit eller är han eljest ej slutats, avvikit eller är han eljest

tillstädes, då beslutet meddelas, inte närvarande då beslutet medde 2

Senaste lydelse 1964:166.

Om det på grund av den misstänktes
ålder, hälsotillstånd eller
annan liknande omständighet kan
befaras att häktning skulle komma
att medföra allvarligt men för den
misstänkte, får häktning ske endast
om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan ordnas.
Vill den misstänkte inte underkasta
sig övervakning, skall häktning
ske.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

skall, så snart beslutet verkställts,
anmälan därom göras hos anhållningsmyndigheten.

Avviker den som misstankes för
brott och förekomma skäl till hans
anhållande, må han av anhållningsmyndigheten
efterlysas.

las, skall, så snart beslutet verkställts,
anmälan därom göras hos
åklagaren.

Avviker den som misstänks för
brott och förekommer skäl till hans
anhållande,.får åklagaren efterlysa
honom.

7 §

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke
utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, å bar gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är
efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman.

Då någon gripits, skall anmälan
därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten;
den har att efter
förhör, som avses i 8§, omedelbart
besluta, om den gripne skall anhållas
eller frigivas.

Då någon gripits, skall anmälan
därom skyndsamt göras hos åklagaren.
Denne har att efter förhör,
som avses i 8 §, omedelbart besluta,
om den gripne skall anhållas eller
friges.

8§

Den som anhållits enligt 6 § eller Den som anhållits enligt 6 § eller

gripits enligt 7 § skall, så snart ske gripits enligt 7§ skall, så snart det

kan, för förhör inställas för anhåll- kan ske, för förhör inställas för

ningsmyndigheten eller för polis- åklagaren eller för polisman sorn

man, åt vilken uppdragits att hålla har fått i uppdrag att hälla förhöret,

förhöret.

Då någon anhålles, skall han erhålla
besked om det brott misstanken
avser. Den anhållnes husfolk
eller närmaste anhöriga skola ock,
så snart det ske kan utan men för
utredningen, underrättas om anhållandet.
Sådan underrättelse må
dock ej utan synnerliga skäl lämnas
mot den anhållnes önskan.

Då någon anhålls eller då heslut
om anhållande som avses i 6 § verkställs,
skall den anhållne erhålla besked
om det brott misstanken avser
samt grunden för anhållandet. Den
anhållnes närmaste anhöriga och
annan som står den anhållne särskilt
nära skall, så snart det kan ske
utan men för utredningen, underrättas
om anhållandet. En sådan underrättelse
får dock inte utan synnerliga
skäl lämnas mot den anhållnes
önskan.

12 §

Anhållningsmyndigheten skall,
om ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut om anhållande
meddelades eller då den an -

Åklagaren skall, om inte den anhållne
friges, senast dagen efter
den, då beslut om anhållande meddelades
eller då den anhållne enligt

3 Senaste lydelse 1964: 166.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

hällne enligt 8§ inställdes tili förhör,
till rätten avlåta framställning
om hans häktande. Finnes för prövning
av häktningsfrågan ytterligare
utredning erforderlig, må med
framställningen anstå, dock skall
den avlåtas, så snart ske kan, och
sist å femte dagen efter den, då beslut
om anhållande meddelades eller
den anhållne inställdes för förhör.
Göres ej framställning, som nu
sagts, skall den anhållne omedelbart
frigivas.

I samband med framställningen
skall till rätten överlämnas protokoll
eller anteckningar över vad dittills
förekommit under förundersökningen;
med rättens medgivande
må dock med överlämnandet anstå
viss kort tid. Påkallas förhör
med annan än den anhållne, skall
ock uppgift lämnas därom.

8 § inställdes till förhör, avlåta
framställning till rätten om hans
häktande. Behövs det ytterligare
utredning för prövning av häktningsfrågan,
får åklagaren vänta
med framställningen. Den skall
dock avlåtas så snart det kan ske
och senast på femte dagen efter
den, då beslut om anhållande meddelades
eller den anhållne inställdes
för förhör. Görs inte framställning
enligt vad som nu har sagts, skall
den anhållne omedelbart friges.

I samband med framställningen
skall till rätten samt till den anhållne
och hans försvarare överlämnas
protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under
förundersökningen i den mån de
har betydelse för prövningen av
häktningsfrågan. Rätten kan dock
medge att överlämnandet får anstå
viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall också
uppgift lämnas därom.

14 §

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, om
ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva
de omständigheter, varå yrkandet
grundas. Den anhållne och
hans försvarare skola erhålla tillfälle
att yttra sig. Utöver vad handlingarna
från förundersökningen innehålla
samt parterna eljest anföra
må utredning ej förebringas, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

Den som yrkat häktning skall
ange de omständigheter, varpå yrkandet
grundas. Den anhållne och
hans försvarare skall få tillfälle att
yttra sig. Utöver vad handlingarna
från förundersökningen innehåller
samt parterna i övrigt anför får utredning
angående brottet inte förebringas,
om det inte finns särskilda
skäl till det.

17 §

Fråga om häktning av den som ej
är anhållen må upptagas på yrkande
av undersökningsledaren eller
åklagaren. Efter åtalet åge rätten
även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga
därom.

Fråga om häktning av den som
inte är anhållen får tas upp på yrkande
av åklagaren. Efter åtalet får
rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.

tl Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 13

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan. förhandling äga
rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14-16 §§ är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer
anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock
hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han
kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes
skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

22 §4

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad
krigsman må dock i stället föras til! militärhäkte.

Finnes det vara av synnerlig vikt,
att den häktade för utredning angående
det brott, som föranlett
häktningen, eller annat brott, för
vilket han misstankes, förvaras å
annan plats än i första stycket sägs,
må på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren rätten förordna,
att med överförandet skall
tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren äge
ock besluta, att den häktade, sedan
han överförts till häkte, skall för
förhör eller annan åtgärd inställas å
plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk
undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Är det av synnerlig vikt att den
häktade för utredning angående det
brott, som föranlett häktningen, eller
ett annat brott, för vilket han
misstänks, förvaras på en annan
plats än som anges i första stycket,
får rätten på yrkande av åklagaren
förordna att överförandet tills vidare
skall anstå. Rätten eller åklagaren
får även besluta att den häktade,
sedan han överförts till häkte,
skall för förhör eller annan åtgärd
inställas på en plats utom häktet.

Om reseförbud

25 kap.

Om reseförbud och anmälningsskyldighet 1§5 -

Är någon skäligen misstänkt för
brott, på vilket fängelse kan följa,
och kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen
befaras, att han avviker eller
annorledes undandrager sig lagföring
eller straff, men förekommer
eljest ej anledning att anhålla eller
häkta honom, får, om det finnes tillfyllest,
i stället förbud meddelas honom
att utan tillstånd lämna honom
anvisad vistelseort. Oberoende av

4 Senaste lydelse 1966: 302.

5 Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81:84.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

brottets beskaffenhet får också förbud
som nu sagts, meddelas, om
det skäligen kan befaras, att den
misstänkte genom att begiva sig
från riket undandrager sig lagföring
eller straff.

2§

Med reseförbud må förenas skyldighet
för den misstänkte att å vissa
tider vara tillgänglig i sin bostad
eller å sin arbetsplats eller att anmäla
sig hos polismyndighet i orten
så ock annat villkor, som finnes erforderligt
för hans övervakande.

3 §6

Reseförbud meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller
rätten.

Fråga om reseförbud må av rätten
upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren eller
då rätten har att besluta om den
misstänktes häktning eller hans
kvarhållande i häkte. Efter åtalet
åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptagafråga
därom.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart
meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

bud) eller föreskrivas att han på
vissa tider skall anmäla sig hos
anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet).
Oberoende av
brottets beskaffenhet får också reseförbud
eller anmälningsskyldighet
beslutas, om det skäligen
kan befaras att den misstänkte genom
att bege sig från riket undandrar
sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till
häktning eller anhållande men kan
det antas att syftet därmed kan tillgodoses
genom reseförbud eller anmälningsskyldighet,
får beslut härom
meddelas även i andra fall än
som avses i första stycket.

I samband med reseförbud eller
anmälningsskyldighet för föreskrivas
att den misstänkte på vissa
tider skall vara tillgänglig i sin bostad
eller på sin arbetsplats. Det får
också ställas upp annat villkor som
behövs för den misstänktes övervakande.
Vidare får reseförbud förenas
med anmälningsskyldighet.

I fråga om anmälningsskyldighet
gäller vid tillämpning av denna
balk i övrigt vad som är föreskrivet
om reseförbud.

Reseförbud meddelas av åklagaren
eller rätten.

Fråga om reseförbud får tas upp
av rätten på yrkande av åklagaren
eller då rätten har att besluta om
den misstänktes häktning eller hans
kvarhållande i häkte. Efter åtalet
får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.

' Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81: 84.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

Har reseförbud meddelats av annan
än rätten, åge den misstänkte
begära rättens prövning av förbudet.
Då begäran inkommit, skall
rätten, så snart ske kan, och, om
synnerligt hinder ej möter, sist å
fjärde dagen därefter hålla förhandling,
som avses i 3§. Utsättes huvudförhandling
att hållas inom en
vecka, sedan begäran framställdes,
må dock, om ej rätten finnér särskild
förhandling böra äga rum,
med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har reseförbud meddelats av
åklagaren, får den misstänkte begära
rättens prövning av förbudet.
Då begäran kommit in, skall rätten,
så snart det kan ske och, om synnerligt
hinder ej möter, senast på
fjärde dagen därefter hålla förhandling
som avses i 3 §. Utsätts huvudförhandling
att hållas inom en vecka,
sedan begäran framställdes, får
dock, om inte rätten finnér att särskild
förhandling bör äga rum, förhandlingen
anstå till huvudförhandlingen.

7 §

Har ej inom tid, som avses i 6§, åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl
för reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud förordnar
rätten eller, om förbudet ej
meddelats eller fastställts av rätten,
undersökningsledaren eller åklaga -

Om upphävande av reseförbud
förordnar åklagaren. Har förbudet
meddelats eller fastställts av rätten,
förordnar denna om hävande av
ren. förbudet. Rätten får överlåta till

åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats
i samband med detta.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat om häktning äge motsvarande tillämpning
beträffande reseförbud.

28 kap.

13 §7

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga
delar vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må
åtgärd, som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt
möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan
mera ingående undersökning må utföras endast av läkare.

Beträffande kvinnor får kroppsvisitation
inte verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska. Detsamma
gäller kroppsbesiktning och
annan undersökning vid kroppsbesiktning
än tagande av blodprov.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
å kvinna må ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna
eller läkare.

7 Senaste lydelse 1974:831.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 kap.

14 §

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För
behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas
inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd,
som avses i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är
nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från
dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud,
skall huvudförhandling hållas
inom en månad från den dag då
åtalet väcktes, om inte längre uppskov
är nödvändigt till följd av åtgärd
som avses i 11 eller 12 § eller
annan omständighet. Har reseförbudet
meddelats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för delgivning
av beslutet.

47 kap.

9§

Vid muntlig förberedelse skall
första inställelse utsättas att äga
rum, så snart ske kan. Är den tilltalade
häktad, skall första inställelse
äga rum inom en vecka från dagen
för hans häktande, om ej på grund
av särskilda omständigheter längre
uppskov är nödvändigt. Till första
inställelsen skola parterna kallas,
målsäganden genom särskild kallelse
och den tilltalade i stämningen.

Vid muntlig förberedelse skall
första inställelse utsättas att äga
rum, så snart det kan ske. Är den
tilltalade häktad, skall första inställelse
äga rum inom en vecka från
dagen för hans häktande, om inte
längre uppskov är nödvändigt på
grund av särskilda omständigheter.
Är den tilltalade ålagd reseförbud
skall första inställelse äga rum
inom en månad från dagen för delgivning
av beslutet. Till första inställelsen
skall parterna kallas,
målsäganden genom särskild kallelse
och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han
eljest förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig
personligen, förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad, som är
häktad, förordne rätten.

22 §

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om
möjligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må

JuU 1981/82:13 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud,
skall huvudförhandling hällas
inom en månad från dagen för förberedelsens
avslutande. Har reseförbudet
meddelats därefter, skall
tiden räknas från dagen för delgivning
av beslutet.

52 kap.

1§8

Vill någon anföra besvär mot underrätts
beslut, skall han inom två
veckor från den dag, då beslutet
meddelades, till underrätten inkomma
med besvärsinlaga. Har beslut
under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan
över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud eller i fråga,
som avses i 49 kap. 6§, är inte
inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 §
eller 4 § första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

Vill någon anföra besvär mot underrätts
beslut, skall han inom två
veckor från den dag. då beslutet
meddelades, till underrätten inkomma
med besvärsinlaga; har beslut
under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan
över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga,
som avses i 49 kap. 6§, vare ej
inskränkt till viss tid.

56 kap.

1§9

Vill någon anföra besvär mot
hovrätts beslut, skall han inom fyra
veckor från den dag, då beslutet
meddelades, till hovrätten inkomma
med besvärsinlaga; har beslut
under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan

Vill någon anföra besvär mot
hovrätts beslut, skall han inom fyra
veckor från den dag, då beslutet
meddelades, till hovrätten inkomma
med besvärsinlaga. Har beslut
under rättegången meddelats annorledes
än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden
räknas från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan

8 Senaste lydelse 1979: 242.

9 Senaste lydelse 1979:242.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte vare ej inskränkt
till viss tid.

Föreslagen lydelse

över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud är inte inskränkt
till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som
avses i 49 kap. 3 § eller 4§ första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i 54
kap. 3§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

På begäran av anhållningsmyndigheten
äger justitiekanslern medgiva
förlängning av den tid, inom
vilken enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken
häktningsframställning
senast skall avlåtas, med högst
tio dagar. Begäran därom skall med
angivande av skälen göras inom
den i nämnda lagrum föreskrivna
tiden. Har anstånd medgivits och
finnes fortsatt utredning oundgängligen
erforderlig, må justitiekanslern
på begäran, som göres före anståndstidens
utgång, meddela ytterligare
förlängning med högst femton
dagar.

Göres ej häktningsframställning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, därest begäran om
förlängning ej bifallits, senast dagen
efter den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande därom,
skall den anhållne omedelbart frigivas.

På begäran av åklagaren får justitiekanslern
medge förlängning av
den tid, inom vilken enligt 24 kap.
12 § rättegångsbalken häktningsframställning
senast skall avlåtas,
med högst tio dagar. Begäran därom
skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum
föreskrivna tiden. Har anstånd
medgivits och finnes fortsatt utredning
oundgängligen erforderlig, får
justitiekanslern på begäran, som
görs före anståndstidens utgång,
meddela ytterligare förlängning
med högst femton dagar.

Görs inte häktningsframställning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, om begäran om förlängning
inte bifallits, senast dagen
efter den dag då åklagaren mottog
meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart friges.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

JuU 1981/82:13

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §'

Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
brott, vilket enligt denna lag kan
föranleda utlämning, må på begäran
av behörig myndighet i den
främmande staten eller med anledning
av där utfärdad efterlysning
omedelbart anhållas eller åläggas
reseförbud av åklagare enligt vad
som i allmänhet gäller om brottmål.
Beslag må ock i sådant fall äga
rum.

Beslut om användning av tvångsmedel
skall utan uppskov anmälas
hos rätten, som skyndsamt efter
förhandling enligt vad om brottmål
är stadgat prövar åtgärden samt,
om anhållande eller reseförbud
skall skall bestå, genast underrättar
chefen för justitiedepartementet
därom. Finner denne, att hinder
mot utlämning föreligger eller att
utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka regeringens förordnande
om upphävande av åtgärden.
I annat fall skall den främmande
staten genom utrikesdepartementets
försorg underrättas om åtgärden.
Därvid skall angivas viss av
chefen för justitiedepartementet bestämd
tid, inom vilken framställning
om utlämning skall göras.
Denna tid får icke vara längre än
fyrtio dagar från den dag personen
anhölls eller reseförbud meddelades
enligt första stycket. När
framställning om utlämning inkommer,
skall utrikesdepartementet genast
underrätta den myndighet som
först meddelat beslut om åtgärden.
Sådan underrättelse skall jämväl

Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
brott, vilket enligt denna lag kan
föranleda utlämning, får på begäran
av behörig myndighet i den främmande
staten eller med anledning
av en där utfärdad efterlysning
omedelbart anhållas eller åläggas
reseförbud eller anmälningsskyldighet
av åklagare enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag/år
också ske i sådant fall.

Beslut om användning av tvångsmedel
skall utan uppskov anmälas
hos rätten, som skyndsamt efter
förhandling enligt vad om brottmål
är stadgat prövar åtgärden samt,
om anhållande eller reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå,
genast underrättar chefen för
justitiedepartementet därom. Finner
denne, att hinder mot utlämning
föreligger eller att utlämning eljest
ej bör ske, har han att utverka regeringens
förordnande om upphävande
av åtgärden. I annat fall skall
den främmande staten genom utrikesdepartementets
försorg underrättas
om åtgärden. Därvid skall
anges viss av chefen för justitiedepartementet
bestämd tid, inom vilken
framställning om utlämning
skall göras. Denna tid får inte vara
längre än fyrtio dagar från den dag
personen anhölls eller reseförbud
eller anmälningsskyldighet meddelades
enligt första stycket. När en
framställning om utlämning kommer
in, skall utrikesdepartementet
genast underrätta den myndighet
som först meddelat beslut om åtgär -

1 Senaste lydelse 1975:292.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

lämnas, därest framställning om utlämning
ej inkommer inom utsatt
tid.

Mot rättens beslut må talan ej
föras. Den som anhållits eller underkastats
reseförbud äger dock för
prövning, om åtgärden skall bestå,
påfordra ny förhandling inom tre
veckor från det beslut senast meddelats.

Har framställning om utlämning
av den som är anhållen eller underkastad
reseförbud ej gjorts inom
den enligt andra stycket bestämda
tiden, skall den anhållne frigivas eller
meddelat reseförbud hävas.
Detsamma gäller när framställning
avslås enligt 15 §. Om anhållen i annat
fall ej frigives, skall framställning
om hans häktande avlåtas till
rätten sist å åttonde dagen efter
den, då riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen. Göres
ej framställning, som nu sagts, skall
den anhållne omedelbart frigivas.

Föreslagen lydelse

den. Sådan underrättelse skall även
lämnas, om en framställning om utlämning
inte kommer in inom utsatt
tid.

Talan får inte föras mot rättens
beslut. Den som anhållits eller underkastats
reseförbud eller anmälningsskyldighet
får dock för prövning,
om åtgärden skall bestå, begära
ny förhandling inom tre veckor
från det beslut senast meddelats.

Har en framställning om utlämning
av den som är anhållen eller
underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet
inte gjorts inom
den enligt andra stycket bestämda
tiden, skall den anhållneyhgej eller
beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet
hävas. Detsamma
gäller när en framställning avslås
enligt 15 §. Om den anhållne i annat
fall inte friges, skall framställning
avlåtas till rätten om hans häktande
senast på åttonde dagen efter
den, då riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen. Görs
inte framställning som nu har sagts,
skall den anhållne omedelbart
friges.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §1

Den som är misstänkt, tilltalad Den som är misstänkt, tilltalad
eller dömd för brott, vilket enligt eller dömd för brott, vilket enligt

1 Senaste lydelse 1975:294.
t2 Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 13

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt för gärningen eller gärning
av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag är stadgat fängelse,
på begäran av polis- eller åklagarmyndighet
i den främmande staten
eller med anledning av där utfärdad
efterlysning omedelbart anhållas
eller åläggas reseförbud av
åklagare enligt vad som i allmänhet
gäller om brottmål. Beslag må ock i
sådant fall äga rum.

denna lag kan föranleda utlämning,
får, om för gärningen eller en gärning
av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag är stadgat fängelse,
på begäran av polis- eller åklagarmyndighet
i den främmande staten
eller med anledning av en där
utfärdad efterlysning omedelbart
anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av åklagare
enligt vad som i allmänhet gäller
om brottmål. Beslag får också
ske i sådant fall.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på
begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt
skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens
beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen
underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna
paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor
från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om
anhållen i annat fall ej frigives, skall framställning om hans häktande
avlåtas till rätten sist å femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten
fick del av utlämningsframställningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet
meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren
anhålla den dömde, om
enligt svensk lag kan följa fängelse i

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse

ett år eller däröver på brott motsvarande
den gärning påföljden avser
och det skäligen kan befaras, att
den dömde skall avvika eller, då
fråga är om utevarodom, att han
undanröjer bevis. På ansökan av
riksåklagaren kan rätten under motsvarande
förutsättningar besluta
om häktning av den dömde eller
meddela honom reseförbud. Sådant
förbud får meddelas, även om
det svåraste straff som enligt
svensk lag kan följa på motsvarande
brott är lindrigare än fängelse i
ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet
får den dömde anhållas,
häktas eller meddelas reseförbud,
om han saknar hemvist i Sverige
och det skäligen kan befaras att han
genom att bege sig från landet undandrar
sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning
och reseförbud enligt denna paragraf
äger i övrigt 24 kap. 3-24§§
och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. Den
som anhållits eller häktats skall
dock friges senast när den sammanlagda
tid han i den främmande staten
och här i landet varit berövad
friheten med anledning av det eller
de brott framställningen om verkställighet
avser uppgår till tid som i
den utländska domen bestämts för
frihetsberövande påföljd för brottet
eller brotten. I fall då den dömde
anhållits eller häktats innan framställning
om verkställighet gjorts,
skall den dömde friges inom aderton
dagar från dagen för frihetsberövande!,
om icke framställning om
verkställighet gjorts före utgången
av denna tid.

Föreslagen lydelse

ett år eller däröver på brott motsvarande
den gärning påföljden avser
och det skäligen kan befaras, att
den dömde skall avvika eller, då
fråga är om utevarodom. att han
undanröjer bevis. På ansökan av
riksåklagaren kan rätten under motsvarande
förutsättningar besluta
om häktning av den dömde eller om
reseförbud eller anmälningsskyldighet.
Reseförbud eller anmälningsskyldighet
får beslutas, även
om det svåraste straff som enligt
svensk lag kan följa på motsvarande
brott är lindrigare än fängelse i
ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet
får den dömde anhållas,
häktas eller underkastas reseförbud
eller anmälningsskyldighet, om han
saknar hemvist i Sverige och det
skäligen kan befaras att han genom
att bege sig från landet undandrar
sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning,
reseförbud och anmälningsskyldighet
enligt denna paragraf tillämpas
i övrigt 24 kap. 3-24 §§ och 25
kap. 2-9 §§ rättegångsbalken. Den
som anhållits eller häktats skall
dock friges senast när den sammanlagda
tid han i den främmande staten
och här i landet varit berövad
friheten med anledning av det eller
de brott framställningen om verkställighet
avser uppgår till den tid
som bestämts för frihetsberövande
påföljd för brottet eller brotten i
den utländska domen. I fall då den
dömde anhållits eller häktats innan
framställning om verkställighet
gjorts, skall den dömde friges inom
arton dagar från dagen för frihetsberövande!,
om inte framställning
om verkställighet gjorts före utgången
av denna tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Juli 1981/82:13

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall vidarebefordras
utan granskning. Anges brev vara avsänt från svensk myndighet,
eller advokat och kan skäligen misstänkas att uppgiften är oriktig, får dock
brevet granskas, om förhållandet icke kan klarläggas på annat sätt.

I fråga om brev till postverket
tillämpas 26 § i stället för första
stycket ovan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning Härigenom

föreskrivs att 1 § lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller flera
brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar i
sträck har varit anhållen, underkastad
reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk
klinik, tagen i förvarsarrest
eller tagen i förvar genom beslut av
befälhavare på fartyg eller luftfartyg
eller av beskickning eller konsulat
har rätt till ersättning av staten,
om

Föreslagen lydelse

Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller flera
brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar i
sträck har varit anhållen, underkastad
reseförbud eller anmälningsskyldighet,
intagen på rättspsykiatrisk
klinik, tagen i förvarsarrest eller
tagen i förvar genom beslut av
befälhavare på fartyg eller luftfartyg
eller av beskickning eller konsulat
har rätt till ersättning av staten,
om

1 Lagen omtryckt 1980:422.

JuU 1981/82:13

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller
förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång
eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning
eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande
åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan
frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av
staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som
nämns i första stycket 1-3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen
inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit
anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning,
om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse
och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan
bedömning inte skulle ha beslutats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel
på begäran av främmande stat

Härigenom föreskrivs att 5§ lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Framställning från annan stat än Framställning från annan stat än
Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller

Norge skall göras på diplomatisk Norge skall inges till utrikesdepar väg.

tementet. Den skall göras på diplo matisk

väg, om Sverige inte i förhållande
till den främmande staten
har överenskommit om att tillämpa
en annan ordning.

Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, nationalitet
och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaffenhet, tid och plats
för brottet samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser.
Har dom meddelats i den främmande staten, skall avskrift därav fogas vid
framställningen. I annat fall skall uppgift lämnas om de omständigheter
som åberopas till stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall,
det enskilda anspråk varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

JuU 1981/82:13

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl.

dels att 4 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 16 a-c§§, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd.
Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas,
skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan undersökning
uppenbarligen är obehövlig.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas.
Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det
kan ske.

Kan det befaras att transport
medför skada för den häktades hälsa,
skall läkares medgivande till
transporten inhämtas.

Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.

Om anledning föreligger därtill, Om anledning föreligger därtill,

skall den som enligt andra eller skall den som enligt andra eller fjär tredje

stycket vistas på sjukhus stå de stycket vistas på sjukhus stå un under

bevakning. der bevakning.

9§

Brev från häktad till svensk myn- Brev från häktad till svensk myndighet
eller hans offentlige försva- dighet eller hans offentlige försvarare
skall vidarebefordras utan fö- rare skall vidarebefordras utan föregående
granskning. regående granskning. I fråga om

brev från häktad till postverket tillämpas
dock andra stycket.

Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller
mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga
om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att
bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning
av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den
häktades medgivande.

Om kvarhållande i visst fall av brev från häktad som vistas på rättspsykiatrisk
klinik finns särskilda bestämmelser i 9a§ lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig
handling.

JuU 1981/82:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16a§

Om ej annat följer av 16 §, meddelas
beslut enligt denna lag av kriminalvårdsstyrelsen
beträffande
den som är intagen i förvaringslokal
som står under styrelsens tillsyn.

16 b §

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag
överklagas hos kammarrätten genom
besvär. Andra beslut av styrelsen
enligt denna lag överklagas hos
regeringen genom besvär.

16 c §

Regeringen kan förordna om
överflyttning till tjänsteman inom
kriminalvården av kriminalvårdsstyrelsens
befogenheter enligt denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

10 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 7§ passlagen (1978:302) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 6 § ej har iakttagits och sökanden ej har efterkommit
uppmaning att avhjälpa bristen,

2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnets vårdnadshavare
ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att
ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häktad 3. sökanden är anhållen, häktad
eller underkastad övervakning en- eller underkastad övervakning enligt
24 kap. 3 § första stycket rätte- ligt 24 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken
eller reseförbud enligt gångsbalken eller reseförbud eller

25 kap. 1 § samma balk, anmälningsskyldighet enligt 25

kap. 1 § samma balk.

JuU 1981/82:13

4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet,

5. sökanden genom lagakraftvunnen dom har dömts till frihetsberövande
påföljd, som ej har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl
att antaga, att han ämnar undandraga sig verkställigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Motionerna

I motion 1981/82:19 av Lisa Mattson m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen avslår de genom proposition 1980/81:201 framlagda
förslagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag till ändringar i
gällande lagstiftning i syfte att begränsa användningen av frihetsberövanden
i straffprocessen snarast föreläggs riksdagen.

I motion 1981/82:35 av Bonnie Bemström (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om rätt att få kroppsbesiktning eller kroppsvisitation
utförd och i närvaro av personer av endast det egna könet om så
önskas.

I motion 1981/82:36 av Bonnie Bernström (fp) hemställs att riksdagen
beslutar avslå propositionen beträffande den föreslagna lydelsen i 24 kap.
3 § rättegångsbalken samt att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen
om förslag till ny lydelse av 24 kap. 3 § rättegångsbalken beträffande
”kvinnor som fött så kort tid förut” i enlighet med motionen.

1 motion 1981/82:66av Marie-Ann Johansson m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till kompletterande lagändringar,
så att häktade och anhållna ges möjligheter att begära rättens
prövning av åklagarens beslut enligt behandlingslagen,

2. att riksdagen med godkännande av propositionens lagförslag i övrigt
antar det nedan nämnda motionärernas förslag vad avser ändring av 24
kap. 3§ rättegångsbalken.

Motionärernas förslag

Regeringens förslag

24 kap.

3 §

Juli 1981/82:13

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

Vill den misstänkte inte underkasta
sig övervakning, skall häktning
ske.

Kvinna som är havande i framskridet
tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för
henne eller barnet, får ej häktas om
det inte är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan ordnas.

Vill den misstänkte inte underkasta
sig övervakning, skall häktning
ske.

Utskottet

Inledning

Häktningsutredningen, som hade tillkallats av justitieministern efter bemyndigande
av regeringen, avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977:50)
Häktning och anhållande. Betänkandet har remissbehandlats.

Propositionen grundar sig i vissa delar på häktningsutredningens förslag
och på vad som kommit fram under remissbehandlingen av förslaget.

År 1979 avlämnade en arbetsgrupp inom justitiedepartementet promemorian
(Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål. Några
av de förslag som lades fram i promemorian tas upp i propositionen.
Propositionen innehåller också förslag som har aktualiserats i andra sammanhang.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen och har lämnat dem utan
erinran.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen i propositionen gäller främst de personella tvångsmedlen i
brottmål. Det föreslås att reseförbud skall få användas som alternativ till
häktning och anhållande inte bara - som nu - vid flyktfara utan även vid
fara för undanröjande av bevis och risk för fortsatt brottslig verksamhet.
Vidare föreslås att skyldighet att anmäla sig hos polisen införs som ett
självständigt tvångsmedel vid sidan om reseförbud. Ändringar föreslås
också i fråga om möjligheten att ersätta häktning med övervakning.

När det gäller förfarandet vid användade av tvångsmedel föreslås bl. a.
att befogenheten att besluta om anhållande förbehålls åklagare och att
beslut om anhållande skall motiveras. Vidare föreslås att reseförbud och
anmälningsskyldighet endast skall få beslutas av åklagare eller domstol.
Vissa ändringar som gäller misstänktas rätt att få del av förundersökningsmaterialet
föreslås också liksom en ändring i reglerna om bevisning i
samband med häktning.

JulJ 1981/82:13

I propositionen tas också upp några frågor som gäller kroppsbesiktning
och användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat.

Härutöver innehåller propositionen förslag som gäller behandlingen av
intagna i kriminalvårdsanstalt, häktade m. fl.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

Allmänt om de personella tvångsmedlen
Inledning

Rättegångsbalken (RB) innehåller föreskrifter om s. k. straffprocessuella
tvångsmedel. Tvångsmedel som riktar sig mot den misstänktes person
(personella tvångsmedel) är främst gripande, anhållande, häktning, reseförbud
och övervakning. Häktningsutredningen föreslog ganska genomgripande
förändringar i RB:s regler om de personella tvångsmedlen. I propositionen
tar departementschefen avstånd från huvudpunkterna i häktningsutredningens
förslag men föreslår en begränsad reform av de personella
tvångsmedlen i brottmål. I motion 19 yrkas att riksdagen skall avslå propositionen
och begära ett förslag som begränsar användningen av frihetsberövanden
i straffprocessen. I motiveringen hänför sig motionärerna i huvudsak
till häktningsutredningens förslag.

Nuvarande regler

En allmän förutsättning för häktning är att det föreligger misstanke om
brott. Om fängelse i ett år eller mera ingår i straffskalan för brottet kan
häktning ske om det föreligger fara för att den misstänkte flyr, undanröjer
bevis eller återfaller i brott. Frågan om det finns skäl att häkta den misstänkte
skall bedömas med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållanden och andra omständigheter (RB 24:1:1).

Om den misstänkte saknar stadigt hemvist i riket får häktning ske även
vid mindre allvarliga brott. Förutsättningen är att fängelse ingår i straffskalan
för brottet och att det föreligger fara för att den misstänkte flyr (RB
24:1:2).

Vid misstanke om brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år
skall häktning ske om det inte är uppenbart att anledning saknas till
häktning (RB 24:1:3).

Som en allmän begränsning gäller att häktning inte får ske om det kan
antas att påföljden kommer att stanna vid böter (RB 24:1:4). I vissa fall får
dock häktning ske även vid bötesbrott (RB 24:2).

Det är domstolarna som beslutar om häktning.

Syftet med regeln om häktning när det föreligger flyktfara eller fara att
den misstänkte undanröjer bevis är att säkerställa att rättegång och straffverkställighet
kan genomföras. Regeln om häktning på grund av fara för
återfall i brott motiverades när den tillkom med att starka praktiska skäl
talade för att på det sättet ge skydd åt den som hotades av brottsliga
handlingar från den misstänktes sida (SOU 1938:43 s. 298).

JuU 1981/82:13

Det finns två alternativ till häktning, nämligen övervakning och reseförbud.

Reglerna om övervakning är utformade som en begränsning av möjligheterna
till häktning i mycket speciella fall. De gäller människor som är unga,
sjuka eller havande eller som nyligen har fött barn (RB 24:3). Utskottet
återkommer i det följande till dessa regler.

Reseförbud kan ersätta häktning endast vid flyktfara. Reseförbud innebär
ett förbud för den misstänkte att utan tillstånd lämna en viss ort (RB
25:1). Med reseförbud kan förenas en skyldighet för den misstänkte att på
vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att
anmäla sig hos polisen (anmälningsskyldighet). Också andra villkor kan
ställas upp. Överträder den misstänkte reseförbudet eller något villkor som
har föreskrivits i samband med förbudet skall han omedelbart häktas eller
anhållas, om det inte är uppenbart att anledning saknas till det (RB 25:9).

Reseförbud beslutas av rätten, åklagaren eller undersökningsledaren
(RB 25:3).

Anhållande är ett provisoriskt tvångsmedel i avvaktan på häktning.
Åtgärden förutsätter i princip att det finns häktningsskäl. Anhållande får
dock ske även när häktningsskäl inte föreligger, nämligen om det är av
synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning (RB 24:5).

När det finns skäl att anhålla någon, får polisman gripa honom (RB
24:7).

Häktningsutredningens förslag m. m.

I det följande redogörs översiktligt för de av häktningsutredningens
förslag beträffande de personella tvångsmedlen som särskilt tas upp i
motion 19.

För att få en uppfattning om tillämpningen av reglerna om de personella
tvångsmedlen genomförde häktningsutredningen en enkätundersökning
hos samtliga polis- och åklagarmyndigheter och sammanställde annat statistiskt
material. Enligt utredningen visar detta material att tillämpningen
av tvångsmedlen är otillfredsställande.

Vad gäller häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet
ansåg utredningen att enkätundersökningen bekräftar att praxis gått vida
längre än lagstiftaren avsett; i 77% av besluten om häktning åberopades
risk för fortsatt brottslig verksamhet. I fråga om anhållande ansåg utredningen
att åklagarna godtar en alltför låg grad av misstanke; häktningsframställningar
gjordes endast i 31% av fallen och endast 62% av de
anhållna åtalades. Också när det gäller gripanden visade undersökningen
enligt utredningens uppfattning att tillämpningen i stor utsträckning hade
kommit att avlägsna sig från lagens förutsättningar; av de gripna blev 59%
anhållna och 41 % frigivna.

Mot denna bakgrund föreslog häktningsutredningen bl. a. ändringar i

JuU 1981/82:13

fråga om förutsättningarna för häktning. För häktning på grund av risk för
fortsatt brottslighet borde enligt utredningen krävas att brottsmisstanken
avser brott för vilket är stadgat fängelse i fyra år eller däröver. För vissa
brott av farlig art skulle dock enligt förslaget häktning kunna ske utan
hinder av fyraårsregeln. Vidare föreslog utredningen att risk för flykt och
för undanröjande av bevis skulle få medföra häktning bara om risken var
påtaglig med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Utredningen
ansåg också att den särskilda regeln om häktning vid fangelsebrott med
lägre straffmaximum än fängelse i ett år beträffande misstänkt som saknar
stadigt hemvist i landet borde avskaffas liksom presumtionsregeln om
häktning vid mycket allvarliga brott.

Utredningen föreslog vidare bl. a. att de processuella tvångsmedlen
skulle kompletteras med ett alternativ till häktning som inte innebär frihetsberövande
men som innefattar en långtgående kontroll i form av tillsyn.
För de mest svårkontrollerade fallen föreslogs att särskilda tillsynshem
inrättas. Utredningens förslag innebar vidare att det nuvarande reseförbudet
skulle ersättas av en anmälningsskyldighet. Utredningen föreslog
också en regel om att tillsyn eller anmälningsskyldighet skall användas i
stället för häktning i de fall sådana tvångsmedel är tillräckliga för att
tillgodose syftet med häktning.

Häktningsutredningen föreslog också att anhållande bara skall få ske
när det föreligger häktningsskäl. Vidare föreslog utredningen att gripande
skulle ersättas av hämtning och medtagande till förhör.

Fläktningsutredningens betänkande har under remissbehandlingen fått
ett blandat mottagande. De flesta remissinstanserna har tillbakavisat den
kritik som utredningen har riktat mot tillämpningen av nuvarande bestämmelser.
Remissinstanserna har i allmänhet också ställt sig avvisande till
huvudpunkterna i betänkandet som man anser i alltför hög grad tillgodoser
den misstänktes intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten
i lagföringen. Några av utredningens förslag, främst vad gäller förfarandereglerna,
har dock mera allmänt godtagits.

Överväganden

De straffprocessuella tvångsmedlen utgör allvarliga inskränkningar i de
grundlagsskyddade fri- och rättigheterna och de innebär stora ingrepp i den
enskildes levnadsförhållanden. Enligt utskottets mening är det därför, som
departementschefen också anför, angeläget att användningen av tvångsmedel
begränsas till sådana situationer då de måste tillgripas av hänsyn till
samhällsskyddet och en effektiv lagföring. Propositionen innehåller några
förslag som syftar till att minska användningen av häktning. Sålunda
föreslås att reseförbud i större utsträckning än f. n. skall kunna användas
som ett alternativ till häktning och att en fristående anmälningsskyldighet
skall införas som ersättning för häktning och anhållande i vissa fall. Utskottet
återkommer i det följande till dessa förslag men vill redan här uttala

JuU 1981/82:13

att de enligt utskottets mening utgör ett välkommet uttryck för strävandena
att minska användningen av frihetsberövanden inom brottmålsprocessen.
Detta kan också enligt utskottets mening hävdas när det gäller
vissa av de förändringar som föreslås i regeln om när övervakning skall
ersätta häktning. Även i denna del återkommer utskottet i det följande.

Också i motion 19 framförs tanken att man bör sträva efter att begränsa
användningen av de straffprocessuella tvångsmedlen — och då särskilt de
som innebär frihetsberövanden. Denna uppfattning som sammanfaller med
vad departementschefen anför vill utskottet ansluta sig till. Utskottet vill
dock betona att strävandena i detta hänseende inte får gå ut över samhällets
intressen att ha medel till sitt förfogande som gör det möjligt att
genomföra det straffprocessuella förfarandet och att verkställa brottmålsdomarna.
Samhället kan inte heller undvara möjligheten att använda de
straffprocessuella tvångsmedlen för att hindra återfall i brott under den tid
lagföring pågår. Den avvägning mellan berörda intressen som kommer till
uttryck i de gällande reglerna om förutsättningarna för användning av de
tvångsmedel som innebär frihetsberövande är enligt utskottets mening
lämplig. Utskottet anser också, i likhet med departementschefen, att det
inte finns stöd för uppfattningen att reglerna skulle ha tillämpats på ett sätt
som åsidosätter befogade rättssäkerhetsintressen. Utskottet kan således
inte ställa sig bakom vad som anförts i motion 19 i nu berörda delar.

Anmälningsskyldighet och reseförbud

Som tidigare har nämnts föreslås i propositionen att anmälningsskyldighet
hos polisen skall införas som ett självständigt tvångsmedel. Anmälningsskyldighet
skall kunna användas under de förutsättningar som f. n.
gäller för reseförbud.

Vidare föreslås att reseförbud eller anmälningsskyldighet skall kunna
åläggas i stället för häktning eller anhållande när det kan antas att syftet
med de mera ingripande åtgärderna kan tillgodoses härigenom. Det sist
nämnda innebär att det måste finnas omständigheter till stöd för ett antagande
om att den misstänkte, om han sätts på fri fot med reseförbud eller
anmälningsskyldighet, kommer att avhålla sig från nya brott resp. inte
kommer att försvåra utredningen.

Enligt förslaget skall endast domstolar och åklagare kunna besluta om
reseförbud och anmälningsskyldighet. I propositionen föreslås att bestämmelsen
om att reseförbud kan förenas med villkor också skall gälla i fråga
om anmälningsskyldighet. Nuvarande föreskrift om omedelbar häktning
av den som inte iakttar ett reseförbud eller villkor som är förknippade med
förbudet föreslås gälla också vid anmälningsskyldighet.

I motion 19 riktas kritik mot den föreslagna regleringen. Enligt motionärerna
är det stor risk för att anmälningsskyldighet kan komma att användas
i fall som inte föranleder häktning enligt nuvarande ordning. Eftersom
häktning skall kunna ske av den som inte iakttar anmälningsskyldigheten

JuU 1981/82:13

eller villkor som är förknippade med den är det enligt motionärerna risk för
att antalet häktningar på grund av fara för återfall i brott kommer att öka
om förslaget i propositionen genomförs.

Utskottet vill framhålla att avsikten är att anmälningsskyldighet skall
användas i sådana fall då domstolarna f. n. anser sig tvungna att besluta om
häktning trots att en mindre genomgripande åtgärd skulle kunna vara
tillräcklig. Eftersom anmälningsskyldighet inte skall användas i andra fall
finns det enligt utskottets mening inte fog för de farhågor som motionärerna
hyser. 1 stället innebär den föreslagna regeln, som ju gör det möjligt att i
vissa fall — om än inte särskilt vanliga i praktiken — undvika häktning, att
antalet häktningar kan komma att minska.

Utskottet godtar den reglering som har föreslagits i propositionen och
anser att vad som anförts i motion 19 i nu berört hänseende inte bör
föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Övervakning som alternativ till häktning

Reglerna om övervakning är som tidigare har nämnts utformade som en
begränsning av möjligheterna att tillgripa häktning i vissa fall. Reglerna i
ämnet finns i 24 kap. 2 § RB. Enligt den gällande lydelsen av första stycket
får unga personer eller sådana som är sjuka inte häktas, om åtgärden kan
antas medföra allvarligt men för den misstänkte och dessutom sådan
övervakning kan ordnas att skäl till häktning inte längre föreligger. En
havande kvinna får inte häktas under tiden närmast före förlossningen om
det inte är uppenbart att en betryggande övervakning inte kan ordnas.
Detsamma gäller för tiden närmast efter förlossningen, om häktning kan
antas medföra allvarligt men för kvinnan eller barnet. Övervakning förutsätter
samtycke av den misstänkte. Vill han eller hon inte underkasta sig
åtgärden, skall häktning ske.

I propositionen föreslås att beskrivningen av den personkrets som avses
med bestämmelsen skall ändras. Om det på grund av den misstänktes
ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att
häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får
enligt förslaget åtgärden vidtas endast om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan ordnas. Förslaget innebär enligt vad departementschefen
anför en utvidgning av personkretsen så till vida att även hög ålder
hos den misstänkte skall kunna utgöra grund för att underlåta häktning.
Med uttrycket annan liknande omständighet åsyftas t. ex. ett allvarligt
handikapp. Kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning nämns inte i
den föreslagna lagtexten. Det motiveras med att bestämmelsen tar sikte
även på denna kategori.

Enligt förslaget skall lagtexten - till skillnad mot vad som gäller f. n. —
inte innehålla någon bestämmelse om att man skall beakta det men som
häktning kan innebära för barn till misstänkta kvinnor. Departementschefen
anser nämligen att häktning i regel inte kan anses medföra allvarligt

JuU 1981/82:13

men för den misstänktes barn eftersom kvinnor enligt 14 § lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. kan ges tillstånd att medföra
spädbarn eller ha barn som föds efter intagningen hos sig i häktet.

Ändringsförslaget innebär också att de starkare krav som nu gäller för
häktning av havande kvinnor och kvinnor som nyligen har fött barn kommer
att gälla även för häktning av de andra kategorier som omfattas av
föreskriften om övervakning.

Bestämmelsen om övervakning som alternativ till häktning tas upp i
motionerna 36 och 66.1 den förstnämnda motionen efterlyses förslag till en
regel i 24 kap. 3 § RB av innebörd att föräldrar som ensamma har vårdnaden
om små barn skall få häktas endast om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan anordnas. 1 motionen framställs också yrkande av
innebörd att paragrafen t. v. skall kvarstå i sin nuvarande lydelse. 1 den
senare motionen yrkas, såvitt nu är i fråga, att den nuvarande bestämmelsen
om kvinnor som är havande eller nyss har fött barn skall tas in som ett
andra stycke i den föreslagna paragrafen.

Utskottet anser för sin del att häkten i allmänhet är helt olämpliga
vistelseplatser för barn (se även SoU 1980/81:38) och att strävan måste
vara att man helt undviker att placera barn i häkten. Den i propositionen
föreslagna ändringen i 24 kap. 3 § RB innebär att domstolarna vid prövning
av om övervakning skall ske i stället för häktning inte får ta hänsyn till det
men som häktning kan medföra för den misstänktes barn. De i propositionen
föreslagna alternativa tvångsmedlen reseförbud och anmälningsskyldighet
torde dock i vissa fall kunna tillgripas beträffande misstänkta som
har vårdnaden om små barn; det kan ju hävdas att denna kategori personer
ofta befinner sig i en sådan situation att risken för flyktfara, undanröjande
av bevis eller återfall i brott inte är särskilt stor. Även med beaktande av
möjligheten att använda alternativa tvångsmedel anser utskottet dock att
det inte har kommit fram några bärande skäl för att ta bort möjligheten att
ersätta häktning med övervakning med hänsyn till menet för den misstänktes
barn.

Utskottet anser således att föreskriften i fråga även i fortsättningen bör
ha en sådan utformning att hänsyn kan tas till det men som häktning kan
medföra för en misstänkt kvinnas barn. Beträffande utformningen av utskottets
förslag till lagtext hänvisas till utskottets hemställan. Utskottets
ställningstagande innebär att begäran i motion 36 beaktas delvis och att det
önskemål som ligger bakom yrkande 2 i motion 66 tillgodoses.

När det så gäller den i motion 36 framförda uppfattningen att reglerna i
fråga bör omfatta föräldrar som ensamma har vårdnaden om — såsom
motionen får förstås - spädbarn eller barn i krypåldern vill utskottet uttala
att det givetvis är angeläget att man vid prövningen av häktningsfrågor
alltid i görligaste mån beaktar att barn kan vållas skador genom att dess
vårdnadshavare häktas. I vilken utsträckning detta kan ske är till stor del
en praktisk fråga. Inom regeringskansliet pågår arbete i syfte att undvika

JuU 1981/82:13

att barn som omhändertagits enligt utlänningslagstiftningen placeras i häkte
m.m. Enligt utskottets mening är det angeläget att man i samband
härmed även söker lösningar som innebär att inte heller barn till personer
som är misstänkta för brott behöver vistas i häkten. Med hänsyn till sakens
vikt utgår utskottet från att så sker utan någon särskild åtgärd från riksdagens
sida, och därför avstyrker utskottet med det sagda bifall till motion 36
i nu behandlad del.

Lekmannamedverkan

Vid handläggningen av häktningsfrågor är tingsrätt domför med en lagfaren
domare. Någon ändring härvidlag föreslås inte i propositionen. Detta
kritiseras i motion 19, och motionärerna framhåller de fördelar som från
rättssäkerhetssynpunkt står att vinna med lekmannamedverkan.

År 1975 behandlade utskottet en motion om rättens sammansättning vid
häktningsförhandlingar. Utskottet uttalade att goda skäl kunde anföras
både för lekmannamedverkan vid sådana förhandlingar och för ett bibehållande
av nuvarande ordning. Till stöd för en utvidgad lekmannamedverkan
talade enligt utskottet bl. a. det förhållandet att en sådan medverkan ger
insyn i domstolarnas verksamhet och kan bidra till att bevara och fördjupa
allmänhetens förtroende för domstolarna samt att vid häktningsförhandling
huvudfrågan i regel är lämpad för lekmannadeltagande. Utskottet
anförde vidare att det måste beaktas att ett häktningsbeslut kan leda till en
lång tids frihetsförlust. Mot tanken på lekmannamedverkan anförde utskottet
bl. a. att det gällde beslut om provisoriska säkerhetsåtgärder i
inledningen till en brottmålsprocess, vilka beslut som regel kommer under
lekmännens bedömning vid en efterföljande huvudförhandling. Utskottet
framhöll också att förfarandereglerna kunde medföra organisatoriska och
praktiska svårigheter för nämnds deltagande i den förberedande handläggningen
av brottmål.

Utskottet konstaterade vidare, med hänvisning till häktningsutredningens
arbete, att en reformering av häktningsinstitutet var förestående, och
utskottet ansåg därför att det inte var lämpligt att i det läget ta ställning till
frågan om rättens sammansättning vid häktningsförhandlingar. I stället
ansåg utskottet att häktningsutredningen borde pröva frågan. Riksdagen
följde utskottet (JuU 1975/76:11, rskr 29).

Utredningen föreslog att tingsrätt vid prövning av frågor om häktning
skulle bestå av en lagfaren domare och två nämndemän. Kostnaden beräknades
till 1,5 milj. kr. per år (1977 års penningvärde). Här kan nämnas att
dagarvodet för nämndemän år 1977 var 175 kr. och att det nu är 220 kr.

I motion 19 anförs att de fördelar som står att vinna med en lekmannamedverkan
väl motiverar den enligt motionärernas mening blygsamma
kostnaden härför.

Utskottet, som vill erinra om att den kostnad för reformen som här har
nämnts bygger på beräkningar som gjordes för drygt fyra år sedan, finner i

JuU 1981/82:13

likhet med departementschefen att ett genomförande av förslaget bör anstå
redan av hänsyn till det rådande statsfinansiella läget. Vad som anförts i
motion 19 i denna del bör således enligt utskottets mening inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Försvararinträde

Den som är anhållen eller häktad har enligt nuvarande regler rätt att på
begäran få biträde av offentlig försvarare (RB 21:3). Offentlig försvarare
utses av rätten. Någon ändring i detta hänseende föreslås inte i propositionen.

Enligt häktningsutredningen brukar försvararen inträda först i samband
med häktningsförhandlingen. Utredningen ansåg att den misstänkte i princip
borde ha tillgång till försvarare omedelbart vid anhållandet. Utredningen
föreslog därför att åklagarna skulle åläggas att vid anhållandet omedelbart
till rätten anmäla behovet av offentlig försvarare, oberoende av om
den misstänkte begärt sådan. Frågan om försvararinträde har också behandlats
av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet. Arbetsgruppen har
i den i inledningen nämnda promemorian föreslagit åtgärder för att försvarare
skall förordnas redan i samband med anhållandet. Enligt vad utskottet
har inhämtat övervägs förslagen inom justitiedepartementet.

Frågan om försvararinträde tas upp i motion 19; i motiveringen anför
motionärerna att det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att häktningsutredningens
förslag i denna del genomförs snarast.

Enligt utskottets mening kan det inte råda någon tvekan om att det i
allmänhet måste anses vara av värde att den som anhålls omedelbart får
biträde av försvarare. Bestämmelsen i 21 kap. 3 § tredje stycket sista
meningen RB ger uttryck för denna tanke. Enligt 12 § förundersökningskungörelsen
(1947:948) skall den misstänkte redan i samband med det
förhör som normalt föregår beslut om anhållande underrättas om bl. a.
rätten till offentlig försvarare. För att en försvarare skall kunna biträda i
samband med anhållandet krävs att han utses på ett tidigare stadium av
förundersökningen. Med hänsyn till att frågan om den tidpunkt vid vilken
försvarare bör utses, som framgår av det föregående, övervägs inom
justitiedepartementet saknas enligt utskottet anledning till någon åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motion 19 i denna del.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Enligt de regler som gäller nu får kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
av kvinnor inte utföras eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare (RB
28:13). En manlig sjuksköterska får således inte utföra eller vara närvarande
vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av kvinnor. I propositionen
föreslås en ändring som innebär att hindret för manliga sjuksköterskor att
utföra och närvara vid kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar av kvinnor
undanröjs. Från den särskilda regleringen beträffande undersökningar

JuU 1981/82:13

som gäller kvinnor undantas blodprovstagning. Utskottet har inget att
erinra mot förslaget i denna del.

I motion 35 efterlyses en komplettering av den sålunda föreslagna regleringen.
Enligt motionären bör var och en som skall bli kroppsvisiterad eller
kroppsbesiktigad — oavsett kön — ha rätt att få undersökningen utförd av
personer av det egna könet och i närvaro av endast personer av det egna
könet. För en sådan ordning åberopar motionären integritetsskäl och hänsyn
till skiljaktigheter i kulturell bakgrund hos olika invandrargrupper.

Utskottet vill för sin del i linje med den tanke som bär upp motionsönskemålet
framhålla vikten av att kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar
alltid utförs på ett sådant sätt att de inte upplevs som mer kränkande
än nödvändigt. Utskottet utgår således från att önskemål om att undersökningen
skall utföras eller bevittnas av personer av det egna könet respekteras
i den utsträckning som det är praktiskt möjligt och att särskild hänsyn
tas till religionsuppfattningar med vilka det kan komma i konflikt att
kroppsbesiktningar utförs av det motsatta könet. Utskottet kan emellertid
inte ställa sig bakom förslaget att den som skall bli kroppsvisiterad eller
kroppsbesiktigad skall ha en ovillkorlig rätt att få undersökningen utförd
av och bevittnad av personer av det egna könet. En sådan ordning fordrar
att det finns personal av båda könen tillgänglig i en omfattning som det f. n.
saknas möjligheter till eller att man godtar dröjsmål med undersökningen;
det senare kan bl. a. innebära olägenheter för den som skall undersökas
och medföra kostnader för bevakning samt få till följd att utredningen i
övrigt inte kan genomföras i den takt och på det sätt som är nödvändigt.
Utskottet finner således att motionen bör avslås redan av praktiska och
statsfinansiella skäl.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp en annan fråga som gäller
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. I 28 kap. RB, som innehåller de
grundläggande bestämmelserna i ämnet, förekommer endast begreppen
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Genom annan lagstiftning har begreppen
ytlig kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning aktualiserats. (Se
det i proposition 1981/82: 2 intagna förslaget till lag om ändring i lagen om
straff för varusmuggling och 52 a § lagen om kriminalvård i anstalt vilken
senare paragraf bör jämföras med 5 § i den genom proposition 1980/81:114
föreslagna lagen om säkerhetskontroll vid domstolar.) Utskottet anser att
det är angeläget att regleringen av instituten kroppsvisitation och kroppsbesiktning
- bl. a. för att undvika problem för de tillämpande myndigheterna
- görs så enhetlig som möjligt och strävan bör vara att få till stånd en
definition av begreppen som har allmän giltighet. Utskottet utgår från att
tvångsmedelskommittén (1978:06) överväger den fråga som nu har berörts.

JuU 1981/82:13

Överprövning av vissa beslut av åklagare

Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott ankommer
det på undersökningsledaren eller åklagaren att avgöra om eller i vad
mån den häktade kan, med hänsyn till risken för att bevis undanröjs eller
brottsutredningen annars försvåras, få medgivande att vistas tillsammans
med annan häktad, avsända eller ta emot brev eller försändelse av annat
slag utan föregående granskning av innehållet, ta emot besök, ha telefonsamtal
eller lämna förvaringslokalen. Undersökningsledaren eller åklagaren
får också besluta om inskränkningar helt eller delvis i den häktades rätt
att ha tillgång till tidskrifter, tidningar, radio och TV, om det är påkallat för
att undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras.

Reglerna i ämnet finns i I6§ lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. Åklagares beslut kan överprövas inom ramen
för riksåklagarens och statsåklagares tillsyn över lägre åklagares verksamhet.

I motion 66 efterlyses kompletterande lagändringar så att häktade och
anhållna ges möjligheter att begära rättens prövning av åklagares beslut.
Häktningsutredningen föreslog också domstolsprövning av sådana beslut.

Utskottet delar den under remissbehandlingen av häktningsutredningens
betänkande framförda uppfattningen att en sådan ordning som motionärerna
förespråkar är kostsam och betungande. Det är också tveksamt om den
skulle fylla någon funktion med hänsyn till att beslutet ofta kommer att
vara ändrat innan rätten hinner ta upp det till prövning. Härtill kommer att
den misstänktes tilltro till rätten kan komma att minska ju flera beslut
domstolen har att fatta beträffande den misstänkte under förundersökningen.
Utskottet finner, med hänsyn till vad som nu har sagts och då de
möjligheter till överprövning som redan finns får anses tillfredsställande, i
likhet med departementschefen, att den av motionärerna förordade ordningen
inte bör införas. Utskottet avstyrker således bifall till motion 66 i
denna del.

Övrigt

Riksdagen har, efter det att propositionen avlämnades, beslutat om
ändringar i två av de paragrafer i RB som nu föreslås bli ändrade (prop.
1980/81:84, LU 1980/81:24, rskr 351, SFS 1981:828). De i propositionen
framlagda förslagen till ändring i 25 kap. 1 och 3 §§ har utformats med
utgångspunkt i de av riksdagen sedermera beslutade ändringarna, som
träder i kraft den 1 januari 1982. Utskottet föreslår att riksdagens tidigare
beslut beaktas på det sätt som framgår av utskottets hemställan.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inget uttalande av
utskottet.

JuU 1981/82:13

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande bifall till proposition 1980/81:201 m. m.

a. att riksdagen avslår motion 1981/82:19,

b. att riksdagen dels avslår det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 25
kap. 1 och 3 §§, dels antar följande förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:828) om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 25 kap. 1 och 3§§ rättegångsbalken, i den
lydelse paragraferna har erhållit genom lagen (1981:828) om ändring i
rättegångsbalken, skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

25 kap.

1§

Är någon skäligen misstänkt för
brott, på vilket fängelse kan följa,
och kan det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet
skäligen befaras, att han avviker eller
annorledes undandrar sig lagföring
eller straff, men finns det i övrigt
inte anledning att anhålla eller
häkta honom, får, om det är tillräckligt,
i stället förbud meddelas
honom att utan tillstånd lämna honom
anvisad vistelseort (reseförbud)
eller föreskrivas att han på
vissa tider skall anmäla sig hos
anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet).
Oberoende av
brottets beskaffenhet får också reseförbud
eller anmälningsskyldighet
beslutas, om det skäligen
kan befaras att den misstänkte genom
att bege sig från riket undandrar
sig lagföring eller straff.

1 Enligt SFS 1981:828 som träder i kraft den 1 januari 1982.

Juli 1981/82:13

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

Reseförbud meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller
rätten.

Reseförbud meddelas av åklagaren
eller rätten.

c. att riksdagen med anledning av motion 1981/82:36 i denna del
(delvis) och med anledning av motion 1981/82:66 i denna del (yrkande
2) antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 24 kap. 3 § med den
ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

24 kap.

3 §2

Om det på grund av den misstänktes
ålder, hälsotillstånd eller
annan liknande omständighet kan
befaras att häktning skulle komma
att medföra allvarligt men för den
misstänkte, får häktning ske endast
om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan ordnas.
Detsamma gäller kvinna som har
fött så kort tid förut att häktning
kan befaras medföra allvarligt men
för barnet. Vill den misstänkte inte
underkasta sig övervakning, skall
häktning ske.

1 Enligt SFS 1981:828 som träder i kraft den 1 januari 1982.

2 Senaste lydelse 1964: 166.

JuU 1981/82:13

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning,
stadgas i 25 kap.

d. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken i den mån det inte
omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändring
av ingressen som betingas av utskottets hemställan ovan,

e. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,

f. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

g. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge,

h. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,

i. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,

k. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

1. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat,
m. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.,

n. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i passlagen (1978: 302),

2. beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning
att riksdagen avslår motion 1981/82:35,

3. beträffande häktning av den som ensam har vårdnad om barn
att riksdagen avslår motion 1981/82:36 i den mån den inte omfattas
av utskottets hemställan ovan,

4. beträffande domstolsprövning av beslut angående häktade

att riksdagen avslår motion 1981/82:66 i denna del (yrkande 1).

Stockholm den 17 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

JuU 1981/82:13

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Bonnie Bernström (fp),
Maja Bäckström (s) och Stina Eliasson (c).

Reservation

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Lilly Bergander (s),
Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s) och Maja Bäckström
(s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 24 med ”De
straffprocessuella” och som slutar på s. 25 med ”berörda delar” bort ha
följande lydelse:

De straffprocessuella tvångsmedlen utgör allvarliga inskränkningar i de
grundlagsskyddade fri- och rättigheterna, och de innebär stora ingrepp i
den enskildes levnadsförhållanden. Utskottet vill därför slå fast att straffprocessuella
tvångsmedel skall användas i så liten omfattning som möjligt.
Detta gäller särskilt tvångsmedel som innebär frihetsberövande, och sådana
tvångsmedel bör användas bara när det är nödvändigt för att tillgodose
mycket viktiga samhällsintressen. Enligt utskottets mening bör provisoriska
frihetsberövanden som häktning och anhållande få ske endast vid
allvarlig brottslighet. När det gäller annan brottslighet bör man — i den
mån det över huvud taget är nödvändigt att tillgripa straffprocessuella
tvångsmedel — använda alternativ som är mindre ingripande.

Enligt utskottets mening visar häktningsutredningens material att de
frihetsberövande tvångsmedlen använts i en utsträckning som inte kan
försvaras. Det framgår således att praxis har gått vida längre än lagstiftaren
avsett när det gäller häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet.
Detta är mycket betänkligt, och enligt utskottets mening kan det inte
godtas att häktning används för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet
annat än när det är fråga om en påtaglig risk för brott av allvarligt slag.
Även när det gäller anhållande och gripande visar enligt utskottets mening
häktningsutredningens material att rättstillämpningen är otillfredsställande.

Vad som nu har sagts innebär att utskottet inte kan ansluta sig till
departementschefens ståndpunkt att de nuvarande reglerna om häktning
och andra personella tvångsmedel är utformade på ett sätt som innebär en
lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget.
Enligt utskottets mening bör således de nuvarande reglerna om
häktning, anhållande m. m. ändras. Härvid måste strävan vara att få till
stånd regler som innebär minskade möjligheter att använda tvångsmedel
vid den mindre allvarliga kriminaliteten utan att innebära minskade möjlig -

JuU 1981/82:13

heter att använda frihetsberövande tvångsmedel vid den allvarliga kriminaliteten.

Här vill utskottet särskilt framhålla att det är viktigt att man tillskapar
mindre ingripande tvångsmedel som - till skillnad mot förslagen i propositionen
— kan komma att tjäna som reella alternativ till häktning och
anhållande.

De överväganden som nu har redovisats leder utskottet till den ståndpunkten
att propositionen bör avslås och att riksdagen hos regeringen bör
begära förslag till ändringar i gällande lagstiftning i syfte att begränsa
användningen av frihetsberövanden i straffprocessen. I det följande behandlar
utskottet - delvis i anslutning till förslag i propositionen - vissa
frågor som bör uppmärksammas i samband med det översynsarbete som
enligt utskottets uppfattning bör ske. Vid detta arbete bör häktningsutredningens
förslag kunna tjäna som underlag.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som böijar med ”Utskottet
vill” och som slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Avsikten torde vara att anmälningsskyldighet skall användas i sådana
fall då domstolarna f. n. anser sig tvungna att besluta om häktning trots att
en mindre genomgripande åtgärd skulle kunna vara tillräcklig. Enligt utskottets
mening är det dock risk att den föreslagna regeln kommer att
tillämpas så att anmälningsskyldighet används i sådana fall, då domstolarna
f. n. anser att häktning inte bör ske. Resultatet kan därför bli ett ökat
användande av personella tvångsmedel allmänt sett och även av häktning
som ju skall tillgripas om den misstänkte bryter mot anmälningsskyldigheten
eller villkor som är förenade med den. Utskottet instämmer således i
den kritik som framförs i motion 19 i detta hänseende och anser att den
föreslagna regleringen inte kan godtas, och enligt utskottet bör vad som nu
har uttalats beaktas i det översynsarbete som enligt vad utskottet tidigare
har anfört bör komma till stånd.

dels att den del av utskottets yttrande som böijar på s. 27 med ”Utskottet
anser för” och som slutar på s. 28 med ”behandlad del” bort ha
följande lydelse:

Av vad utskottet tidigare har anfört följer att övervakningsinstitutet bör
ses över. Därför saknas enligt utskottets mening anledning att nu närmare
överväga hur bestämmelserna i fråga bör vara utformade. Utskottet vill
dock framhålla att det är angeläget att man i samband med det översynsarbetet
bör söka lösningar som innebär att man undviker att barn skadas
genom att dess vårdnadshavare häktas. Med utskottets inställning saknas
skäl för någon riksdagens åtgärd till följd av motion 36 och motion 66 i här
aktuell del.

dels att den del av utskottets yttrande som böijar på s. 28 med ”Utskottet,
som” och som slutar på s. 29 med ”riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

JuU 1981/82:13

Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att man i samband
med den översyn av reglerna om häktning m. m. som bör ske utarbetar ett
förslag om lekmannamedverkan vid prövningen av häktningsfrågor.

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 29 med ”Enligt
utskottets” om som slutar på s. 30 med ”olika invandrargrupper” bort ha
följande lydelse:

Mot bakgrund av vad som nu har anförts anser utskottet - i likhet med
motionärerna — att det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att häktningsutredningens
förslag i denna del genomförs snarast möjligt.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I motion 35 efterlyses en komplettering av rättegångsbalkens regler om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Enligt motionären bör var och en
som skall bli kroppsvisiterad eller kroppsbesiktigad — oavsett kön - ha
rätt att få undersökningen utförd av personer av det egna könet och i
närvaro av endast personer av det egna könet. För en sådan ordning
åberopar motionären integritetsskäl och hänsyn till skiljaktigheter i kulturell
bakgrund hos olika invandrargrupper.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet
delar” och som slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet har förståelse för de synpunkter som ligger bakom motionen.
Utskottet anser sig f. n. inte kunna göra några uttalanden om vilka principer
som bör gälla för överprövning av de beslut det här är fråga om och
avstyrker därför bifall till motion 66 i här behandlad del. Enligt utskottets
mening bör dock frågan uppmärksammas i det översynsarbete som bör äga
rum.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis avstyrker utskottet bifall till propositionen och motionerna
35, 36 och 66 och anser att riksdagen med bifall till motion 19 som
sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet har anfört i det
föregående om översyn och förslag i fråga om de personella tvångsmedlen
m. m.

JuU 1981/82:13

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande bifall till proposition 1980/81:201 m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:19 avslår proposition
1980/81:201 och motion 1981/82:36 i denna del (delvis) och motion
1981/82:66 i denna del (yrkande 2) samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn och förslag
i fråga om de personella tvångsmedlen.

Särskilt yttrande

Hans Petersson i Röstånga (fp) anför:

Som en av ledamöterna i häktningsutredningen, vars förslag har varit
aktuella i detta lagstiftningsärende, vill jag uttala följande. Ett viktigt led i
reformarbetet på det kriminalpolitiska området under senare år har varit
att minska användningen av frihetsberövande påföljder och i stället välja
kriminalvård i frihet. Häktningsutredningen lade - i enlighet med sina
direktiv - fram förslag som syftade till att så långt möjligt bringa tillämpningen
av de straffprocessuella tvångsmedlen i samklang med riktlinjerna
för det kriminalpolitiska reformarbetet. Enligt min mening bör man gå
vidare på den vägen, och jag anser att häktningsutredningens betänkande
bör tjäna som underlag för det fortsatta reformarbetet i fråga om de
straffprocessuella tvångsmedlen.

Med hänsyn till kravet på återhållsamhet med de offentliga utgifterna
anser jag mig dock kunna godta att man inte nu gör någon mera genomgripande
reform i enlighet med de principer som häktningsutredningen lade
fram.

Den inställning jag har redovisat nu utgör enligt min mening inte hinder
för att tillstyrka de förslag till lagändringar som läggs fram i propositionen.
Tvärtom fyller de angelägna behov, och de kan också ses som en första
etapp på den reformering av regleringen av de straffprocessuella tvångsmedlen
som enligt min mening bör ske.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981