JuU 1981/82:10

Justitieutskottets betänkande
1981/82:10

om ändrade arbetsformer i högsta domstolen m.m. (prop. 1980/

81:154 jämte motion)

Propositionen m. m.

I proposition 1980/81:154 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden,

3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 11.

I samband med propositionen behandlar utskottet den med anledning av
propositionen väckta motionen 1980/81:2175 av Jan Bergqvist m. fl. (s).

Motionen redovisas på s. 10.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från högsta domstolen,
regeringsrätten, justitiekanslern, riksåklagaren, samtliga hovrätter och
kammarrätter samt Sveriges advokatsamfund. Yttrande över motionen har
också inkommit från Sveriges domareförbund. Nämndemännens riksförbund
har avstått från att yttra sig. Remissyttrandena fogas som bilaga till
detta betänkande.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 10

JuU 1981/82:10

2

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 3 kap. 6 §, 54 kap. 13 §, 55 kap. 4, 7 och 11 §§ samt 56 kap. 4 och
7 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 54 kap. 12 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

6 §>

En avdelning av högsta domstolen
är domför med fem ledamöter.
Vid prövning av ansökningar om
resning eller återställande av försutten
tid eller av besvär över domvilla
är avdelningen domför med
tre ledamöter, om prövningen är av
enkel beskaffenhet. Detsamma gäller
vid prövning av frågor om häktning
och reseförbud. Flera än sju
ledamöter får inte sitta i rätten.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall tre ledamöter
delta. Är tillståndsfrågan av enkel
beskaffenhet får den avgöras av
en ledamot. Frågor om prövningstillstånd
som har förklarats vilande
enligt 54 kap. 11 § första stycket avgörs
dock av de ledamöter som
prövar målet.

Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse och prövning av
frågor som avses i 55 kap. 8 § andra
stycket första och andra meningarna
är avdelningen domför med
en ledamot.

54 kap.

12 §2

Vid avgörandet av om prövningstillstånd
skall meddelas behöver
hänsyn tas endast till omständigheter
som har åberopats av sökanden.

1 Senaste lydelse 1974:573.

2 Förutvarande 12 § upphävd genom 1971:218.

Avdelning av högsta domstolen
är domför med fem ledamöter. Ej
må flera än sju sitta i rätten. I behandling
av fråga rörande tillstånd,
att talan må komma under
högsta domstolens prövning, skola
tre ledamöter deltaga. Fråga om
prövningstillstånd, som förklarats
vilande enligt 54 kap. 11 § första
stycket, avgöres dock av de ledamöter
som pröva målet.

JuU 1981/82:10

3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §3

Föres i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, talan mot
hovrätts beslut, som ej är slutligt,
och har ej i anledning av talan mot
hovrättens dom eller slutliga beslut
meddelats prövningstillstånd, som
enligt 11 § andra stycket gäller även
beslutet, åge vad i 9-11 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning.

Förs i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, talan mot
hovrätts beslut, som ej är slutligt,
och har ej i anledning av talan mot
hovrättens dom eller slutliga beslut
meddelats prövningstillstånd, som
enligt 11 § andra stycket gäller även
beslutet, tillämpas 9-12 §§.

55 kap.

4 §4

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Erfordras prövningstillstånd, bör
käranden i revisionsinlagan närmare
angiva de omständigheter han
åberopar till stöd för att sådant tillstånd
skall meddelas.

Erfordras prövningstillstånd,
skall käranden i revisionsinlagan
ange de omständigheter han åberopar
till stöd för att sådant tillstånd
skall meddelas.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med vaije särskilt bevis. I tvistemål skall käranden, om
beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härtill. Åberopar käranden
skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall det i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den
tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller
hans ombud.

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna
i 4 § eller är den eljest
ofullständig, skall högsta domstolen
förelägga revisions käranden att
avhjälpa bristen.

§

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna
i 4 § första, tredje eller
femte stycket eller är den eljest
ofullständig, skall högsta domstolen
förelägga revisionskäranden att
avhjälpa bristen.

3 Senaste lydelse 1971:218.

4 Senaste lydelse 1971:218.

JuU 1981/82:10

4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Efiterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som
grund för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

11 §

Erfordras prövningstillstånd, bestämme
högsta domstolen, sedan
skriftväxlingen avslutats, om sådant
tillstånd skall meddelas. När
skäl äro därtill, må frågan upptagas,
ehuru skriftväxling ej ägt rum.
Innan prövningstillstånd meddelats,
må fråga, som avses i 8 § andra
stycket, ej upptagas.

Erfordras prövningstillstånd,
skall högsta domstolen sedan
skriftväxlingen har avslutats bestämma
om sådant tillstånd skall
meddelas. När det finns skäl till det
får frågan tas upp trots att skriftväxling
inte har ägt rum.

56 kap.

4 §5

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Erfordras prövningstillstånd, bör
klaganden i besvärsinlagan närmare
angiva de omständigheter han
åberopar till stöd för att sådant tillstånd
skall meddelas.

Erfordras prövningstillstånd,
skall klaganden i besvärsinlagan
ange de omständigheter han åberopar
till stöd för att sådant tillstånd
skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med vaije särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna
i 4 § eller är den eljest
ofullständig, skall högsta domstolen
förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

§

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna
i 4 § första, tredje eller
fjärde stycket eller är den eljest
ofullständig, skall högsta domstolen
förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt

5 Senaste lydelse 1971:218.

JuU 1981/82:10

5

angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som
grund för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Den nya 54 kap. 12 § gäller ej om
fullföljd har ägt rum dessförinnan.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden Härigenom

föreskrivs att 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen kan omedelbart avslå
ansökan om nåd, om skäl till bifall
uppenbarligen saknas. I annat
fall skall regeringen, innan den avgör
nådeärende, inhämta yttrande
från högsta domstolen eller, när
fråga är om mål i vilket regeringen,
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet
är sista instans,
från regeringsrätten. Den domstol
som skall avgiva sådant yttrande är
därvid beslutför med tre ledamöter.

Innan regeringen avgör ett nådeärende
skall den, om särskild anledning
föreligger, inhämta yttrande
från högsta domstolen eller, när
fråga är om ett mål i vilket regeringen,
en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet är sista instans,
från regeringsrätten. Den
domstol som skall avge ett sådant
yttrande är därvid beslutför med tre
ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 15-17 och 24 §§ lagen (1957:668) om utlämning
för brott skall ha nedan angivna lydelse.

15

Innan regeringen meddelar beslut
i anledning av framställningen,
skall yttrande avgivas av riksåklagaren
och ärendet prövas av högsta
domstolen. Är det uppenbart att
framställningen ej bör bifallas, skall
den dock omedelbart avslås.

§>

Innan regeringen meddelar beslut
i anledning av framställningen,
skall yttrande avges av riksåklagaren.
Har inte den som avses med
framställningen samtyckt till att
han utlämnas, skall ärendet dessutom
prövas av högsta domstolen.
Är det uppenbart att framställningen
ej bör bifallas, skall den dock
omedelbart avslås.

1 Senaste lydelse 1975:292.

JuU 1981/82:10 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §2

Riksåklagaren skall till grund för sitt yttrande verkställa erforderlig utredning
enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad
som i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller tills
vidare intill dess högsta domstolen
prövat ärendet och, om utlämning
enligt dess beslut kan lagligen beviljas,
regeringen avgjort ärendet.
Talan mot rättens beslut föres genom
besvär till högsta domstolen
utan inskränkning till viss tid.

Om tvångsmedel gäller vad som i
allmänhet är föreskrivet för brottmål.
Beslut av rätten gäller tills
vidare intill dess ärendet har avgjorts
eller högsta domstolen i fall
som avses i 15 § har funnit hinder
möta mot utlämning. Talan mot
rättens beslut förs genom besvär till
högsta domstolen utan inskränkning
till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre
veckor från det beslut senast meddelats.

17 §3

Sedan utredningen avslutats,
överlämnar riksåklagaren ärendet
jämte sitt yttrande till högsta domstolen.

Sedan utredningen avslutats,
överlämnar riksåklagaren ärendet
jämte sitt yttrande till högsta domstolen.
Har den som avses med
framställningen samtyckt till att
han utlämnas, skall ärendet jämte
yttrande i stället överlämnas till regeringen
.

24 §4

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger regeringen på
framställning av den främmande staten medgiva, att den som utlämnats må
ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för
vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan stat. I fråga om sådan
framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående
framställning om utlämning.

Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning
för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, Framgår av inkomna handlingar,
att framställningen icke kan lagli- att framställningen icke kan lagligen
bifallas, eller finnér regeringen gen bifallas, eller finner regeringen

eljest anledning att icke villfara eljest anledning att icke villfara

framställningen, skall den omedel- framställningen, skall den omedelbart
avslås. I annat fall prövas frå- bart avslås. I annat fall prövas frå -

2 Senaste lydelse 1975:292.

3 Senaste lydelse 1975:292.

4 Senaste lydelse 1975:292.

JuU 1981/82:10

7

Nuvarande lydelse

gan av högsta domstolen. Finner
högsta domstolen att hinder möter,
må framställningen icke bifallas.

Föreslagen lydelse

gan av högsta domstolen, om inte
den som avses med framställningen
har medgivit denna. Finner
högsta domstolen att hinder möter,
får framställningen inte bifallas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan mark,

Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge

dels att 11 § skall upphöra att gälla,
dels att 12 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av nedan angivna ly delse.

12 §

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren,
om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande
beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos
rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet
för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning,
utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till
stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande
av tvångsmedel gäller tills vidare
intill dess ärendet avgjorts eller
högsta domstolen i fall som avses i
II § funnit hinder mot utlämning
möta. Talan mot rättens beslut föres
genom besvär till högsta domstolen
utan inskränkning till viss
tid.

Beslut av rätten om användande
av tvångsmedel gäller tills vidare
intill dess ärendet avgjorts eller
högsta domstolen i fall som avses i
15 a § funnit hinder mot utlämning
möta. Talan mot rättens beslut förs
genom besvär till högsta domstolen
utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom tre
veckor från det beslut senast meddelats.

15 a §

Innan regeringen meddelar beslut
i ärendet skall, om det finns
särskilda skäl, yttrande inhämtas
från högsta domstolen huruvida utlämning
kan lagligen beviljas enligt
denna lag.

JuU 1981/82:10

8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om det behövs, skall högsta
domstolen hålla förhandling. Förhandling
får inte vägras, såvida inte
tidigare förhör under utredningen
måste anses tillräckligt eller saken
bedöms vara uppenbar.

Finner högsta domstolen att hinder
mot utlämning möter enligt
denna lag, får framställningen inte
bifallas.

18 §'

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger regeringen på
framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan
före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett,
eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan
framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående
framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt
handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handling- Innan regeringen meddelar be -

ar, att framställningen icke kan
lagligen bifallas, eller finnér regeringen
eljest anledning att icke villfara
framställningen, skall den
omedelbart avslås. I annat fall prövas
frågan av högsta domstolen,
dock endast om det begäres av den
som avses med framställningen.
Finner högsta domstolen att hinder
möter, må framställningen icke bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning
till annan än de i 1 § omförmälda
staterna skola bestämmelserna i
24 § lagen om utlämning för brott
äga tillämpning.

slut i ärendet skall, om det finns
särskilda skäl, yttrande över framställningen
inhämtas från högsta
domstolen. Finner högsta domstolen
att hinder möter, får framställningen
inte bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning
till annan än de stater som avses
i I § tillämpas 24 § lagen
(1957:668) om utlämning för brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom

föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolardels

att 4 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse 1975:294.

JuU 1981/82:10

9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §>

Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Avdelningarna är
lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger.

Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande
på annan avdelning är det regeringsråd som regeringen förordnar.

På avdelning dömer fem regeringsråd.
Regeringsrätten är dock
domför med fyra regeringsråd, om
tre av dessa är ense om slutet. Vid
behandling av fråga om prövningstillstånd
skall tre regeringsråd deltaga.

4 a §

På avdelning dömer fem regeringsråd.
Avdelningen är dock
domför med fyra regeringsråd, om
tre av dessa är ense om slutet.

Vid prövning av ansökningar om
resning eller återställande av försutten
tid och vid prövning av frågor
som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) är avdelningen
domför med tre regeringsråd,
om prövningen är av enkel beskaffenhet.
Vid beslut om avvisande
av för sent inkomna besvär och
avskrivning av mål efter återkallelse
är avdelningen domför med tre
regeringsråd. Vid behandling av
frågor om prövningstillstånd skall
tre regeringsråd delta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

1 Senaste lydelse 1974:577.
tl Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 10

JuU 1981/82:10

10

Motionen

I den med anledning av propositionen väckta motionen 1980/81:2175 av
Jan Bergqvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts om lekmannamedverkan i de
högsta rättsinstanserna.

1 motiveringen till yrkandet behandlar motionärerna verksamheten i
högsta domstolen (HD). Domstolen sägs till stor del sysselsätta sig med
mål som omsorgsfullt prövats i två instanser och där domen saknar vaije
prejudikatintresse medan behandlingen av centrala rättsfrågor får vänta. I
anslutning till förslagen i propositionen uttalar motionärerna att det är ett
allvarligt steg att minska kraven på domförhet, framför allt att införa
enmansavgöranden. Föreliggande problem i HD aktualiserar enligt motionärerna
frågan om lekmannamedverkan.

Enligt motionärernas mening skulle en lekmannamedverkan kunna förbättra
HD:s arbete på flera sätt. Den kan enligt motionärerna ge en mera
allsidig diskussion och ett bättre beslutsunderlag t. ex. när domstolen skall
(1) välja ut de mål som bör prövas med hänsyn till det allmänna intresset av
prejudikat, (2) yttra sig i nådeärenden, (3) avgöra om någon skall uteslutas
ur advokatsamfundet och (4) pröva mål i vilka HD är första och enda
instans. Förslag till lekmannamedverkan bör enligt motionärerna utformas
av rättegångsutredningen.

Utskottet

Inledning

Under en följd av år har antalet mål i högsta domstolen (HD) ständigt
ökat. Ökningen gäller främst ansökningar om prövningstillstånd men tendensen
har varit i stort sett densamma generellt sett. Antalet ledamöter i
HD har emellertid inte ökat i takt med måltillströmningen. Följden har
blivit att arbetsbelastningen på ledamöterna nu är besvärande stor. Bl. a.
måste en oproportionerligt stor del av arbetstiden ägnas åt ställningstagande
till ansökningar om prövningstillstånd, s. k. dispensprövningar. Nuvarande
pressade arbetsförhållanden torde komma att bestå under överskådlig
tid, om inte särskilda åtgärder vidtas för att nedbringa arbetsbelastningen.

Inom HD tillsattes år 1979 en arbetsgrupp för att se över arbetsförhållandena.
På förslag av arbetsgruppen har en del ändringar skett i arbetsordningen
och i de rutiner som i övrigt tillämpas i HD. De lättnader som dessa
har fört med sig har emellertid inte kunnat bli annat än marginella. Arbetsgruppen
har därför i samråd med justitiedepartementet tagit upp frågan i
vad mån det skulle vara lämpligt att genom lagstiftning söka påverka
målantalet och arbetsformerna i HD. Arbetsgruppen har vid detta arbete
utökats med en representant för vardera regeringsrätten och justitiedepar -

JuU 1981/82:10

11

temeritet. Resultatet av arbetsgruppens överväganden har redovisats i
departementspromorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens
arbetsformer.

Promemorian har remissbehandlats. Regeringens förslag i propositionen
bygger på förslagen i promemorian och remissbehandlingen därav.

Genom tilläggsdirektiv den 9 juli 1981 till rättegångsutredningen (Ju
1977:06) har utredningens uppdrag utvidgats till att omfatta en översyn av
överrättsprocessen, bl. a. systemet för överklagande till HD. Syftet med
översynsarbetet i denna del bör vara att söka ytterligare begränsa tillströmningen
av mål. I tilläggsdirektiven aktualiseras också frågan om
prejudikatbildningen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar av HD:s arbetsformer och av
domstolens befattning med nåde- och utlämningsärenden. Syftet med förslaget
är att komma till rätta med nuvarande besvärliga arbetsförhållanden
i HD och ge vidgat utrymme för ledamöterna att kunna ägna sig åt den
dömande verksamheten. Det föreslås bl. a. att HD vid avgörande av frågor
angående prövningstillstånd skall vara domför med en ledamot när tillståndsfrågan
är av enkel beskaffenhet. På motsvarande sätt skall HD vid
ansökningar angående resning m. m. kunna vara domför med tre ledamöter
mot f. n. minst fem. Vidare föreslås att den som söker prövningstillstånd
skall vara skyldig att ange på vilken grund han anser att prövningstillstånd
bör meddelas.

Även för regeringsrättens del föreslås en minskning av befattningen med
nådeärenden och vissa jämkningar av sammansättningsreglema.

De nya reglerna har föreslagits träda i kraft den 1 juli 1981.

Överväganden med anledning av propositionen

Den stora tillströmningen av mål till HD skapar svårigheter för domstolens
ledamöter att i önskvärd omfattning koncentrera sig på HD:s främsta
uppgifter sådana de lades fast genom 1971 års fullföljd sreform (prop.
1971:45, JuU 7, rskr 163), dvs. att sölja för den prejudikatbildande verksamheten
och därigenom vårda rättsenhetligheten. Det är enligt utskottets
mening otillfredsställande att ledamöterna såsom f. n. får ägna omkring
hälften av arbetstiden åt prövning av dispensansökningar, särskilt som det
stora flertalet sådana ansökningar är av det slaget att det över huvud taget
inte finns någon utsikt att dispens skall kunna beviljas.

En i och för sig nära till hands liggande möjlighet att bereda lättnad i
arbetsförhållandena skulle vara att öka antalet ledamöter i domstolen. En
sådan tanke, som skulle strida mot intentionerna bakom 1971 års reform,
måste emellertid avvisas, eftersom möjligheterna att sölja för enhetlighet
och konsekvens i rättskipningen minskar i samma mån som antalet ledamöter
ökas. Mot en sådan lösning talar också svårigheterna att rekrytera

JuU 1981/82:10

12

ett stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras av en
ledamot i HD (se SOU 1969:41 s. 47). Även andra möjligheter att förbättra
arbetssituationen finns, t. ex. genom begränsningar av måltillströmningen.
Frågan härom kräver dock ingående överväganden, som det ankommer på
rättegångsutredningen att göra.

Regeringsförslaget är i stället inriktat på att - med framhållande av
HD:s ställning som prejudikatinstans - nedbringa den sammanlagda arbetsbördan
genom att sänka kravet på antalet ledamöter som skall delta i
avgörandena.

Särskilt intresse tilldrar sig då regleringen i fråga om domförhet vid
dispensprövningen. Detta beror bl. a. på att antalet dispensansökningar
trots 1971 års fullföljdsreform som förut sagts alltjämt är mycket stort och
att en stor majoritet av dem är enkla att avgöra; i de flesta finns det över
huvud taget inte någon fråga av prejudikatintresse. Och det är naturligtvis
- på grund av ärendenas frekvens - på detta område som några mera
betydande vinster står att göra genom ändrade domförhetsregler.

Förslaget i propositionen i denna del innebär att den nuvarande bestämmelsen
i 3 kap. 6 § rättegångsbalken att tre ledamöter skall delta vid
behandling av frågor om prövningstillstånd mjukas upp så att tillståndsfrågan
- om den är av enkel beskaffenhet - får avgöras av en ledamot. En
sådan reglering har under remissbehandlingen av departementspromemorian
godtagits av de flesta remissinstanserna. Också utskottet finner att
den bör godtas. Med anledning av den tveksamhet mot förslaget som
yppats från några håll - också i motion 2175 och under utskottets
remissbehandling av den - vill utskottet dock tillfoga att den nya ordningen
bör följas med uppmärksamhet och — sedan tillräcklig erfarenhet vunnits
- utvärderas i lämpligt sammanhang.

När det gäller HD:s arbete med dispensprövning vill utskottet fästa
uppmärksamheten på de ändringar som föreslås i propositionen i fråga om
dispensansökningars innehåll. Ändringarna innebär att sökanden uttryckligen
åläggs att ange den grund han åberopar till stöd för prövningstillstånd
samt att möjlighet öppnas för domstolen att vid prövningen ta hänsyn
enbart till omständigheter som har åberopats av sökanden. En sådan
ordning är enligt utskottets mening ägnad att inskärpa domstolens ställning
som prejudikatinstans och torde, som föredragande statsrådet anför, på
sikt kunna medföra en minskning av antalet ogrundade dispensansökningar.
I sammanhanget vill utskottet understryka vikten av att man i det
fortsatta översynsarbetet noga prövar möjligheterna att utan kränkningar
av rättssäkerhetsintressena ytterligare begränsa tillströmningen av mål till
HD.

Med det sagda tillstyrker utskottet bifall till förslagen i propositionen
såvitt gäller prövningstillstånd i HD. En redaktionell jämkning bör dock
vidtas i förslaget till 3 kap. 6 § rättegångsbalken. Övriga förslag i propositionen
föranleder inget särskilt uttalande från utskottets sida utöver det att
ikraftträdandet bör bestämmas till den 1 januari 1982.

JuU 1981/82:10

13

Överväganden med anledning av motionen

I motion 2175 aktualiseras frågan om lekmannamedverkan i de högsta
rättsinstanserna. Motionärerna inriktar sig på lekmannamedverkan i HD,
och de anser att sådan medverkan skulle ge en mera allsidig diskussion och
ett bättre beslutsunderlag i domstolens arbete att välja ut mål av prejudikatintresse,
att avge yttrande i nådeärenden, att avgöra om någon skall
uteslutas ur advokatsamfundet och att pröva mål som första och enda
instans. Motionen mynnar ut i en begäran om tillkännagivande av vad som
anförts i motionen.

Frågan om medverkan i någon form av lekmän i rättskipningen i de båda
högsta domstolarna har i lagstiftningssammanhang tidigare behandlats endast
vid något enstaka tillfälle. Under förarbetena till rättegångsbalken
berördes frågan om lekmän i HD av processkommissionen i dess betänkande
(SOU 1926:31) Rättegångsväsendets ombildning, Första delen. Processkommissionen
uttalade att det av naturen hos HD:s uppgift följer att
något deltagande från lekmäns sida inte kan ifrågakomma där. I motioner
till 1957 års riksdag togs upp frågan om regleringen av fullföljden i brottmål
till HD. Som ett alternativ föreslogs i motionerna en ordning enligt vilken
en särskild domstolskommitté skulle avgöra ansökningar om prövningstillstånd.
I en sådan kommitté skulle ingå lekmän och HD vara i minoritet.
Vederbörande utskott avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande
bifall till motionerna och uttalade i denna del bl. a. att det är utom tvivel att
HD:s handläggning av dispensfrågor inte kan ersättas av prövning i en
kommitté av föreslagen sammansättning (1LU 1957:27).

Under justitieutskottets remissbehandling av den nu aktuella motionen
har motionsförslaget avstyrkts av samtliga remissinstanser, även om från
ett håll har uttalats att tanken på lekmannamedverkan i HD och regeringsrätten
rent principiellt är tilltalande.

I yttrandet från HD lämnas en utförlig redogörelse för beskaffenheten
och frekvensen av de mål- och ärendegrupper som det ankommer på HD
att handlägga. I yttrandet belyses också de skäl som kan föreligga för och
emot lekmannamedverkan i skilda slag av mål och ärenden. Enligt HD:s
mening framstår det som uppenbart, att de behov och fördelar vilka i
allmänhet kan anföras som skäl för en lekmannamedverkan inom rättskipningen
inte kan anses vara för handen beträffande mer än en ytterst ringa
del av HD:s verksamhet. Enligt vad HD vidare bl. a. anför måste det
konstateras att förutsättningarna för en meningsfull medverkan från lekmäns
sida vid prövningen av dispensansökningar, resningsansökningar,
besvär över domvilla och ansökningar om återställande av försutten tid är
så ytterst begränsade att värdet av en sådan medverkan inte kan uppväga
de betydande nackdelar som skulle vara förknippade med den ifrågasatta
ändrade sammansättningen av domstolen. Vad nu har sagts gäller enligt
HD i all synnerhet i fråga om dispensprövningen där en kraftig nedgång i

JuU 1981/82:10

14

avverkningstakten och ökning av målbalansen inte skulle kunna undvikas.
En sådan utveckling skulle enligt HD komma att stå i direkt strid med de
strävanden som ligger bakom propositionens förslag till ändringar av den
nuvarande ordningen. Den skulle nämligen medföra att hittillsvarande
ansträngningar att vidmakthålla en hög målavverkning omintetgjordes.

Regeringsrätten erinrar om de överväganden som ledde till att medverkan
av lekmän i hovrätt och kammarrätt infördes år 1977. Regeringsrätten
pekar bl. a. på att departementschefen i prop. 1975/76:173 beträffande
kammarrätterna anförde att redan den i regel skriftliga handläggningsformen
gör det svårare för lekmännen att komma till sin rätt och att frågor om
bevisvärdering o. d., där lekmannasynpunkter av hävd ansetts ha särskilt
värde, förekommer mera sparsamt i de typer av mål som dominerar i
kammarrätterna. Enligt regeringsrättens mening gäller det som då uttalades
om lekmannamedverkan i överrätt, särskilt kammarrätt, i ännu högre
grad beträffande regeringsrätten.

Med utgångspunkt i att HD:s och regeringsrättens funktioner i instanssystemet
skall vara inriktad på prejudikatbildning konstaterar justitiekanslern
att det förut återgivna uttalandet av processkommissionen alltjämt har
giltighet.

Utskottet vill som bakgrund tili sitt ställningstagande erinra om att
rättskipningen i HD och regeringsrätten är av en annan karaktär än rättskipningen
i andra domstolar. Detta sammanhänger bl. a. med begränsningarna
i rätten att fullfölja talan till HD och regeringsrätten och därav att
dessa i princip har ställning av prejudikatinstanser.

Ett viktigt argument för medverkan av lekmän i rättskipningen är att den
vidgade insyn i domstolarnas verksamhet som följer därmed är ägnad att
vidmakthålla allmänhetens förtroende för verksamheten. Detta skäl saknar
emellertid enligt utskottets mening ensamt bärkraft när det gäller den
speciella, mycket kvalificerade form av rättskipning som bedrivs i HD och
regeringsrätten. Av avgörande betydelse när frågan om lekmannamedverkan
i andra domstolar övervägts har varit uppfattningen att sådan medverkan
är av särskilt värde när det gäller bevisvärderingsfrågor, skälighetsavvägningar
och - i brottmål - vid val av påföljd. Som påvisats vid remissbehandlingen
av motionen är emellertid - med hänsyn till arten av HD:s
och regeringsrättens arbetsuppgifter - förutsättningarna för en meningsfull
sådan medverkan där utomordentligt begränsade. Sammanfattningsvis
finner utskottet att det saknas skäl att låta frågan om lekmannamedverkan i
HD och regeringsrätten övervägas ytterligare, och utskottet avstyrker
bifall till motionen.

I anslutning till att motionärerna betonar angelägenheten av prejudikatbildning
vill utskottet erinra om att rättegångsutredningen genom tilläggsdirektiv
nyligen fått i uppdrag att ta upp frågan hur man skall få till stånd
fler vägledande avgöranden på de områden där det är önskvärt med prejudikat.
Utskottet vill uttala sin anslutning till den härvid framförda tanken

JuU 1981/82:10

15

att särskilt överväga frågan om införande av någon form av lagförklaringsinstitut,
varigenom HD och regeringsrätten skulle kunna meddela auktoritativa
tolkningsbesked i särskilt betydelsefulla rättsfrågor.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar 3 kap. 6 § i det genom proposition 1980/81:154
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med den
ändringen att lagrummet erhåller följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag
3 kap.

6 §

En avdelning av högsta domstolen
är domför med fem ledamöter.
Vid prövning av ansökningar om
resning eller återställande av försutten
tid eller av besvär över domvilla
är avdelningen domför med tre
ledamöter, om prövningen är av enkel
beskaffenhet. Detsamma gäller
vid prövning av frågor om häktning
och reseförbud. Flera än sju ledamöter
får inte sitta i rätten.

Avdelning av högsta domstolen
är domför med fem ledamöter. Vid
prövning av ansökningar om resning
eller återställande av försutten
tid eller av besvär över domvilla är
avdelningen domför med tre ledamöter,
om prövningen är av enkel
beskaffenhet. Detsamma gäller vid
prövning av frågor om häktning och
reseförbud. Flera än sju ledamöter
får inte sitta i rätten.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall tre ledamöter delta.
Är tillståndsfrågan av enkel beskaffenhet får den avgöras av en ledamot.
Frågor om prövningstillstånd som har förklarats vilande enligt 54 kap. 11 §
första stycket avgörs dock av de ledamöter som prövar målet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och prövning av
frågor som avses i 55 kap. 8 § andra stycket första och andra meningarna
är avdelningen domför med en ledamot.

2. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan där, dock
med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 januari
1982,

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av
nådeärenden, dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms
till den 1 januari 1982,

Juli 1981/82:10

16

4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1
januari 1982,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge, dock med den ändringen
att ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1982,

6. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms
till den 1 januari 1982,

7. att riksdagen avslår motion 1980/81:2175.

Stockholm den 10 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander
(s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström
(fp) och Stina Eliasson (c).

JuU 1981/82:10

17

Bilaga

Remissyttranden över motion 1980/81:2175

Högsta domstolen

Ett övergripande motiv för lekmäns medverkan inom skilda områden av
samhällslivet är att tillgodose medborgarnas naturliga krav på insyn, kontroll
och medinflytande. En ökad insyn är i regel också ägnad att stärka
allmänhetens förtroende för den myndighetsutövning det gäller och att
motverka uppkomsten av misstankar om bristande objektivitet eller ovidkommande
hänsynstaganden.

För rättsskipningens del utgör medverkan av lekmän en värdefull del av
svensk rättstradition. Den har av ålder funnits i den formen att lekmän
såsom nämndemän ingått i de lokala domstolarna på landet. Senare infördes
samma ordning för städernas del. Den lokala anknytningen har inneburit
att verksamheten fått en bred förankring i samhället.

Utvecklingen i samhället har tid efter annan medfört förändringar beträffande
nämndemäns medverkan i domstolarna. Rättsskipningens ökade
omfattning har sålunda föranlett att det antal nämndemän som skall ingå i
domstolarna vid avgörande av olika slag av mål efter hand nedbringats.
Vidare har de typer av mål som avgörs med nämnd minskats till antalet. En
förändring i motsatt riktning innebär den år 1977 införda ordningen med
nämndemän i vissa mål i hovrätterna. Kännetecknande för de antydda
förändringarna kan sägas vara att medverkan av nämnd ansetts böra förekomma
vid de typer av avgöranden där sådan medverkan är av särskilt
värde.

Som exempel på vad lekmän särskilt kan tillföra domstolen genom sin
medverkan har främst anförts orts- och personkännedom, allmän livserfarenhet
och förtrogenhet med allmänt rådande värderingar samt kännedom
om skilda områden av det praktiska livet. Lekmännens medverkan har
ansetts vara värdefull framför allt i brottmål och i tvistemål på familjerättens
område. Den har betonats vara av särskild betydelse när det gäller
bevisvärderingsfrågor, skälighetsavvägningar och för brottmålens del vid
påföljdsvalet (jfr prop. 1975/76:153 s. 44).

Beträffande frågan om medverkan av nämndemän i Högsta domstolen
bör inledningsvis framhållas att bedömningen i hög grad påverkas av det
förhållandet att domstolen efter 1971 års fullföljdsreform (prop. 1971:45,
JuU 7, rskr 163) är att betrakta såsom en renodlad prejudikatinstans.
Prövningen i HD har därmed fått en annan karaktär än prövningen i övriga
domstolar.

I det följande behandlas olika mål- och ärendegrupper i HD var för sig.
t2 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 10

JuU 1981/82:10 18

Beträffande omfattningen av verksamheten hänvisas till nedanstående
uppställning.

Antal slutligt handlagda mål och ärenden

	1977	1978	1979'	19801	1981 (till 30.6)
Mål- och ärendegrupper 1. mål som tillståndsprövas	1937	1925	2230	2411	1459
2. mål som sakprövas sedan prövningstillstånd med-delats	194	165	168	144	113
därav efter huvudförhandling	39	25	20	23	23
3. mål som sakprövas utan att prövningstillstånd medde-lats (t.ex. där hovrätt är första instans - 54 kap. 9§ 1 st. och 2 kap. 2 § RB - eller där talan i mål om allmänt åtal förs av RÅ, JK eller JO - 54 kap. 9 § 2 st. RB), utom mål om ansvar m. m., vari talan skall väckas direkt i HD (se 10)	48	63	43	96	36
4. ärenden om resning	179	203	140	183	106
5. ärenden om besvär över dom-villa	8	6	14	17	7
6. ärenden om återställande av försutten tid	40	64	66	79	44
7. utlämningsärenden (av rege-ringen överlämnade ärenden för yttrande)	38	51	47	52	31
8. nådeärenden (av regeringen överlämnade ärenden för yttrande)	9832	6262	407	323	107
9. advokatärenden (till HD över-klagade frågor om inträde i advokatsamfundet eller om disciplinära åtgärder mot advokat)	1	5	4	4	(till 1.4) 4
10. mål om ansvar m. m. vari talan skall väckas direkt i HD (12 kap. 3 § och 8 § RF och 3 kap. 3 § RB)	_	_	_	—	_

1 Det s. k. samemålet tog en av HD:s avdelningar helt i anspråk under en stor del av tiden.

2 Ärenden som rörde lydnadsbrott, rymning och brott mot vapenfrilagen utgjorde en mycket stor del av hela
antalet.

Av målen i HD utgör de i vilka en tillståndsprövning först skall ske
omkring 85 procent av det totala antalet. Ifrågavarande prövning, den s. k.
dispensprövningen, tar i anspråk en mycket stor del av ledamöternas
arbetstid. Prövningen skall främst gå ut på att avgöra om det är av vikt för
ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av HD (prejudikatdispens,
54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken, RB). Fråga är således inte
om en dömande verksamhet i egentlig mening. Det säger sig självt att
dispensprövningen förutsätter ingående kunskap om och överblick över
den lagstiftning, praxis och doktrin som finns på ifrågavarande rättsområde.
Undantagsvis kan prövningstillstånd också meddelas i fall där det inte

JuU 1981/82:10

19

finns något prejudikatintresse. Det krävs då att det föreligger synnerliga
skäl till en prövning av HD, såsom att det föreligger grund för resning, att
domvilla har förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen
beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens, 54
kap. 10 § första stycket 2 RB). Även i dessa fall är prövningen i allmänhet
av utpräglat rättslig karaktär och förutsätter förtrogenhet med i synnerhet
den processuella regleringen. I flertalet fall då prövningstillstånd söks
under hänvisning till sådan extraordinär dispensgrund har revisionskäranden
i första hand åberopat att också prejudikatintresse föreligger.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan till en början konstateras,
att dispensprövningen nästan aldrig innefattar sådan prövning där lekmannasynpunkter
ansetts vara av värde. För den händelse lekmän skulle
medverka vid dispensprövning måste vidare förutsättas att föredragningen
av dispensansökningar ändras radikalt i förhållande till vad som nu gäller.
Eftersom deltagande ledamöter genom sin på förhand gjorda inläsning av
det s. k. trycket (jfr den aktuella propositionen s. 29) inte bara tagit del av
däri förekommande rättsutredning utan även haft möjlighet att vid behov
komplettera denna, kan revisionssekreteraren f. n. vid föredragningen i
allmänhet underlåta att lämna någon mera ingående muntlig redogörelse
för tillämpliga rättsregler och i sammanhanget relevanta rättsfall. Det är
inte praktiskt möjligt och inte heller ändamålsenligt att bibehålla en sådan
ordning om lekmän skulle delta i handläggningen. En meningsfull föredragning
skulle i sådant fall kräva en tidsåtgång och ett ökat förberedelsearbete
från revisionssekreterarens sida som säkerligen skulle medföra att avverkningstakten
per föredragningsdag skulle minska mycket kraftigt.

HD:s egentliga uppgift, sakprövningen av mål, omfattar förutom de mål i
vilka prövningstillstånd meddelats även det mindre antal mål i vilka sakprövning
inte är beroende av sådant tillstånd (t. ex. i fall då hovrätt varit
första instans eller när talan i mål om allmänt åtal föres av riksåklagaren,
justitiekanslern eller justitieombudsman). Det är här f. n. sammanlagt fråga
om drygt ett par hundra mål per år. Av dessa utgör i genomsnitt något mer
än en Qärdedel tvistemål, mindre än en Qärdedel brottmål och omkring
hälften besvärsmål. Det övervägande antalet tvistemål och nästan alla
besvärsmålen har i tidigare instanser handlagts utan medverkan av lekmän.
Antalet mål i HD som avgjorts efter huvudförhandling har under
senare år uppgått till omkring 25 per år. Flertalet av dessa är brottmål i
vilka nämnd tidigare medverkat i såväl tingsrätt som hovrätt. Vid den
prövning som sker i HD, i både tvistemål och brottmål, har bevisvärderingen
i allmänhet en underordnad betydelse. Till detta bidrar för tvistemålens
del bestämmelsen i 55 kap. 13 § första meningen RB om den starkt
beskurna möjligheten att åberopa bevis som inte tidigare har förebragts i
målet. Av särskilt och generellt intresse i sammanhanget är dock främst
den mycket restriktiva regeln i 35 kap. 13 § andra stycket RB om förnyad
bevisupptagning i HD och den s. k. tilltrosbestämmelsen i 55 kap. 14 § RB,

JuU 1981/82:10

20

vilken innebär att hovrättens värdering av tilltrosbevisning i princip inte
får frångås annat än när synnerliga skäl föreligger därtill. Eftersom en viss
bestämd rättsfråga i regel utgjort skälet för att målet skall tas upp av HD är
tonvikten vid förhandlingen och prövningen som regel koncentrerad kring
den rent rättsliga argumentationen. Antalet brottmål i vilka valet av påföljd
har en mera central betydelse är ringa.

Angående prövningen av resningsansökningar kan först hänvisas till vad
som har anförts därom i den promemoria som har fogats till den aktuella
propositionen. Det bör vidare här understrykas att HD:s befattning med
sådana ansökningar inte medför en omprövning av målet i sak utom när
resning beviljats i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och
saken finnes uppenbar (58 kap. 7 § första stycket RB). Innebörden av
sistnämnda rekvisit är att utgången i målet i sådant fall i praktiken inte kan
vara föremål för några delade meningar. I andra fall då resning beviljats
skall målet tas upp på nytt av den rätt som sist har dömt i det. 1 de relativt
få fall, där just frågan huruvida resning skall beviljas vållar tvekkamhet, är
utrymmet för skälighetsbedömningar i allmänhet begränsat.

Besvär över domvilla liksom ansökningar om återställande av försutten
tid avgörs efter en prövning som främst har sin utgångspunkt i skilda
processrättsliga bestämmelser och en omfattande rättspraxis och doktrin.

I utlämningsärenden omfattar HD:s prövning frågan om utlämning lagligen
kan ske, dvs. huruvida vissa i den tillämpliga lagstiftningen uppställda
villkor för utlämning är uppfyllda. Såvitt gäller utlämning till annat nordiskt
land enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge ger denna granskning i regel inte något utrymme
för annat än rent formella bedömningar. I ärenden om utlämning till utomnordiskt
land enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott kan motsvarande
prövning däremot inte sällan förutsätta ställningstaganden i skilda
svårbedömda frågor vilka, utom i undantagsfall, är av rättslig natur. HD:s
prövning skall utmynna i ett yttrande till den instans som slutligt avgör
utlämningsfrågan, nämligen regeringen. Yttrandet är bindande för regeringen
endast om HD funnit att hinder föreligger mot utlämningen. I övriga
fall ankommer det således på regeringen att under vanligt konstitutionellt
ansvar företa den lämplighetsprövning som lagstiftningen och eventuellt
tillämplig traktat medger.

I fråga om nådeärenden är HD endast remissmyndighet. HD avgör
sålunda inte huruvida nåd skall beviljas utan avger ett yttrande till regeringen,
som aldrig är bunden av yttrandet. I övrigt kan i detta sammanhang
också hänvisas till vad som från HD:s sida framhölls under remissbehandlingen
av en i december 1955 inom justitiedepartementet upprättad promemoria
med förslag till ändrad behandling av nådeärendena (se den nu
aktuella propositionen s. 33).

Antalet advokatärenden uppgår sällan till fler än fem per år och utgör
därmed endast en mycket liten del av de fall där frågor om inträde i

JuU 1981/82:10

21

advokatsamfundet eller om disciplinära åtgärder mot advokat har varit
aktuella.

Angående mål om ansvar m.m., vari talan skall väckas direkt i HD,
skall här endast noteras att ett sådant mål senast behandlades i HD år 1960.

Mot bakgrund av den gjorda översiktliga genomgången av de mål- och
ärendegrupper som HD har att handlägga framstår det enligt HD:s mening
till en början som uppenbart, att de behov och fördelar vilka i allmänhet
kan anföras som skäl för en lekmannamedverkan inom rättsskipningen inte
kan anses vara för handen beträffande mer än en ytterst ringa del av HD:s
verksamhet.

Det måste sålunda enligt HD:s uppfattning konstateras att förutsättningarna
för en meningsfull medverkan från lekmäns sida vid prövningen av
dispensansökningar, resningsansökningar, besvär över domvilla och ansökningar
om återställande av försutten tid är så ytterst begränsade att
värdet av en sådan medverkan inte kän uppväga de betydande nackdelar
som skulle vara förknippade med den ifrågasatta ändrade sammansättningen
av domstolen. Vad nu har sagts gäller i all synnerhet i fråga om
dispensprövningen där en kraftig nedgång i avverkningstakten och ökning
av målbalansen inte skulle kunna undvikas. En sådan utveckling skulle
komma att stå i direkt strid med de strävanden som ligger bakom propositionens
förslag till ändringar av den nuvarande ordningen. Den skulle
nämligen medföra att hittillsvarande ansträngningar att vidmakthålla en
hög målavverkning omintetgjordes.

Beträffande utlämningsärendena finns med hänsyn till att där i huvudsak
är fråga om en laglighetsprövning inte skäl att införa lekmannamedverkan.
För nådeärendenas del bör främst framhållas att beslutet i ärendet
fattas av regeringen och att denna har möjlighet att genom remiss även till
andra organ erhålla underlag för sitt avgörande. I fråga om både utlämnings-
och nådeärendena bör slutligen tilläggas, att antalet sådana ärenden
kommer att avsevärt minska om den aktuella propositionen antas.

I HD handläggs få advokatärenden. Enligt uppgift pågår f. n. överväganden
inom såväl advokatsamfundet som regeringskansliet om behovet av
lekmannamedverkan i den instans där samtliga frågor som kan bli aktuella i
sådana ärenden handläggs. Mot bakgrunden härav finns enligt domstolens
mening inte anledning att överväga någon ändring av nuvarande ordning
beträffande advokatärenden i HD.

Det återstår då mål, vari HD företar en sakprövning. Anledning att
överväga lekmannamedverkan bör här inte kunna anses föreligga beträffande
andra mål eller under andra förutsättningar än som gäller för nämndemäns
medverkan i tingsrätt och hovrätt. Antalet brottmål och tvistemål,
inom familjerättens område, som i HD avgjorts efter huvudförhandling,

JuU 1981/82:10

22

har under senare år varit mindre än 20 per år. Med hänsyn härtill och med
beaktande av vad förut anförts om förutsättningarna för prövningen i HD
kan enligt domstolens mening medverkan av lekmän inte anses vara förenad
med fördelar, som motiverar den i motionen ifrågasatta ändringen av
domstolens sammansättning. - Vad angår mål om ansvar m. m., vari talan
skall väckas direkt i HD, kan, med hänsyn till vad som konstaterats om
förekomsten av sådana mål, skäl inte heller anses föreligga att för deras del
göra ändring i vad som nu gäller.

Ett mera övergripande motiv för en lekmannamedverkan inom en viss
samhällsverksamhet är slutligen, som tidigare har nämnts, att en vidgad
insyn kan vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för den verksamhet
som det är fråga om. Det ankommer inte på HD att uttala sig huruvida
detta skäl kan anses vara bärkraftigt i förevarande sammanhang. Det finns
däremot anledning framhålla, att en sådan effekt generellt sett knappast
kan förväntas uppkomma med mindre en lekmannamedverkan kommer att
omfatta mer än en marginell del av den totala verksamheten. Att så
lämpligen inte skulle kunna komma att bli fallet för HD:s del framgår enligt
domstolens mening av vad som här tidigare har anförts. I sammanhanget
bör beaktas att HD:s verksamhet uppmärksamt bevakas av bl. a. lagstiftare,
rätts vetenskapsmän och advokater samt att HD-avgöranden fortlöpande
publiceras i Nytt Juridiskt Arkiv. HD:s verksamhet kan följaktligen
på ett helt annat sätt än som gäller domstolar i allmänhet noga följas av
företrädare för olika grupper i samhället.

HD vill slutligen anmärka, att lekmannamedverkan i de högsta rättsinstanserna
förutsätter en ändring av bestämmelserna i 11 kap. 1 § första
stycket regeringsformen.

På grund av det anförda avstyrker HD bifall till yrkandet i motionen
såvitt gäller HD.

Regeringsrätten

I motionen anförs vissa synpunkter på arbetet i högsta domstolen, som
enligt motionärerna aktualiserar frågan om lekmannamedverkan också i de
högsta rättsinstanserna. Medverkan av lekmän skulle enligt deras mening
bl. a. ge en mera allsidig diskussion och ett bättre beslutsunderlag när
högsta domstolen skall välja ut de mål som bör prövas med hänsyn till det
allmänna intresset av prejudikat, yttra sig om nådeärenden och avgöra om
någon skall uteslutas ur advokatsamfundet liksom i mål där högsta domstolen
är första och enda instans. Något motsvarande uttalande beträffande
regeringsrätten görs inte. Motionärerna uttrycker ändå uppfattningen att
rättegångsutredningen bör få i särskilt uppdrag att utforma förslag till
lekmannamedverkan även i regeringsrätten.

JuU 1981/82:10

23

Regeringsrätten behandlar i det följande motionen huvudsakligen endast
i vad den har avseende på regeringsrätten och enbart utifrån de av motionärerna
anförda synpunkterna.

Inledningsvis vill regeringsrätten erinra om att i 11 kap. 1 § regeringsformen
föreskrivs att i högsta domstolen och regeringsrätten endast den får
tjänstgöra som ledamot som har utnämnts till ordinarie domare i domstolen.
Genom denna föreskrift utesluts att andra än ordinarie domare får säte
i de båda högsta domstolarna. Införande av bestämmelser om deltagande
av nämndemän i rättskipningen i dessa domstolar kräver således grundlagsändring.

Regeringsrätten vill vidare erinra om de överväganden som ledde till att
medverkan av lekmän i hovrätt och kammarrätt infördes år 1977. I betänkandet
(SOU 1974:96) En öppnare domarbana konstaterade 1972 års domarutredning
att de skäl som brukar anföras till förmån för lekmannainflytande
i domstolarna är mindre framträdande i överrätt än när det gäller
underrätt. De värden som lekmännen förutsätts tillföra domstolarna är vid
sidan av orts- och personkännedom främst allmän livserfarenhet och kännedom
om skilda områden av det praktiska livet. Enligt utredningen lämpar
sig bevisvärderingsfrågor i många fall för ett lekmannabedömande,
framför allt i brottmål och i mål rörande administrativa frihetsberövanden.
Utredningen framhöll att rättsfrågor i allmänhet inte ligger lika väl till för
lekmannamedverkan. Detta gäller enligt utredningen särskilt specialrättsliga
områden men också fall där sakfrågan till mycket stor del är beroende
av kunskap om rättspraxis.

Utredningen föreslog mot bakgrund av dessa allmänna överväganden att
lekmän borde medverka i hovrätt och kammarrätt, dock endast i vissa mål.
I fråga om kammarrätt fann utredningen lekmannamedverkan lämplig endast
i tämligen begränsad omfattning. Vad gällde den helt dominerande
kategorin av mål, skattemål, ansåg utredningen övervägande skäl tala mot
lekmannamedverkan. Dessa mål är i kammarrätt inte sällan rättsligt komplicerade
och därför mindre lämpade för lekmannadeltagande.

I prop. 1975/76:153 anslöt sig departementschefen till utredningens bedömning.
Beträffande kammarrätterna anförde departementschefen att redan
den i regel skriftliga handläggningsformen gör det svårare för lekmännen
att komma till sin rätt. Frågor om bevisvärdering och dylikt där
lekmannasynpunkter av hävd ansetts ha särskilt värde, förekommer också
mera sparsamt i de typer av mål som dominerar i kammarrätterna. Riksdagen
uttalade för sin del inte någon annan mening än den som departementschefen
gett uttryck åt (JuU 1975/76:44).

Vad utredningen och departementschefen anfört om lekmannamedverkan
i överrätt, särskilt i kammarrätt, gäller i ännu högre grad beträffande
regeringsrätten. Genom 1971 års förvaltningsrättsreform är regeringsrätten
numera en renodlad prejudikatinstans. Huvudansvaret för att materiell
rättvisa skipas i de enskilda fallen ligger hos kammarrätterna, medan

JuU 1981/82:10

24

regeringsrätten svarar för vägledande avgöranden i oklara eller tveksamma
rättsfrågor. Detta innebär att regeringsrätten i mycket ringa utsträckning
ägnar sig åt bevisvärderingsfrågor i mål som fullföljts från kammarrätt,
som utgör ca 80% av de mål som avgörs av regeringsrätten. Detsamma
gäller övriga mål som huvudsakligen angår patent- och varumärken samt
förhandsbesked av riksskatteverket i skattefrågor. Det bör vidare framhållas
att handläggningen i regeringsrätten endast i undantagsfall är muntlig.

Av de i motionen anförda exemplen på arbetsuppgifter där medverkan
av lekmän enligt motionärerna skulle kunna förbättra högsta domstolens
arbete är endast de som avser yttranden i nådeärenden och frågor om
prövningstillstånd relevanta för regeringsrättens del.

Enligt nuvarande regel rör det sig bara om ett fåtal fall då regeringsrätten
skall höras med anledning av nådeansökningar. I den nu framlagda propositionen
1980/81:154 föreslås att högsta domstolens resp. regeringsrättens
yttrande i nådeärenden inte skall vara obligatoriskt i något fall. Flertalet av
de fåtaliga fall då yttranden från regeringsrätten kan bli aktuella torde dock
i praktiken vara av det slaget att yttrande bör inhämtas. Skälet till att
yttranden över huvud taget bör inhämtas från de högsta instanserna är att
det befunnits vara av stort värde att just domarsynpunktema förs fram,
detta bl. a. för kontinuiteten i benådningsrättens utövning. Med beaktande
härav ter sig tanken på lekmannamedverkan främmande då det gäller
yttranden över nådeansökningar. Lekmannasynpunkter i nådeärenden
torde kunna inhämtas i annan ordning.

För prövning i regeringsrätten av besvär i mål som har anhängiggjorts
hos kammarrätt genom överklagande eller underställning fordras i allmänhet
prövningstillstånd. Tillstånd får meddelas om det är av vikt för rättstilllämpningen
att talan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger
synnerliga skäl för sådan prövning. Avgörandena i frågor om meddelande
av prövningstillstånd grundar sig i allt väsentligt på rättsliga bedömningar
och kräver ingående kunskap om tillämpliga författningsbestämmelser och
om rättspraxis. I frågor om prövningstillstånd kan således medverkan av
lekmän inte antas vara ägnad att underlätta domstolens arbete.

Av det anförda framgår att regeringsrätten inte finner skäl föreligga att
överväga lekmannamedverkan i domstolens rättskipande verksamhet.

Justitiekanslern

Enligt motionärerna skulle lekmannamedverkan kunna förbättra högsta
domstolens arbete på flera sätt. En sådan medverkan skulle således ge en
mera allsidig diskussion och ett bättre beslutsunderlag t. ex. vid valet av
prejudikatsmål, vid avgivandet av yttrande i nådeärenden, vid avgörandet
av frågor om uteslutning ur advokatsamfundet samt i de fall där högsta
domstolen är första och enda instans.

JuU 1981/82:10

25

Som jag anförde i remissyttrande över den promemoria (Ds Ju 1980:12)
som har legat till grund för förslagen i prop. 1980/81:154 fastslogs genom
lagstiftning år 1971 att högsta domstolens och regeringsrättens funktion i
instanssystemet skulle vara inriktad på prejudikatbildning. Det i motionen
redovisade uttalandet av processkommissionen att naturen hos högsta
domstolens uppgift lägger hinder i vägen för lekmannadeltagande har därför
enligt min mening alltjämt giltighet. Till detta kommer att det främsta
syftet med förslaget i propositionen, nämligen att komma till rätta med
nuvarande besvärliga arbetsförhållanden i högsta domstolen, skulle motverkas
om en ordning med lekmannamedverkan infördes. En förlängning
av målens handläggningstid skulle sålunda med all sannolikhet bli följden,
bl. a. genom de svårigheter som naturligt nog måste uppkomma för lekmän
att sätta sig in i målen. Det torde f. ö. vara mycket svårt för lekmän att få
den överblick över rättspraxis som är nödvändig för att avgöra om ett mål
har prejudikatsintresse. Även i övrigt torde medverkan av lekmän i högsta
domstolen medföra att arbetet blev tungrott.

I nådeärendena har högsta domstolen främst att beakta de juridisktekniska
aspekterna. Avgörandet i dessa ärenden ligger hos regeringen.

! Enligt min mening kan det syfte som motionärerna vill tillgodose med
förslaget i motionen därför redan anses uppfyllt. En annan omständighet
som talar mot en ordning med lekmannadeltagande i högsta domstolen vid
avgivandet av yttrande i nådeärenden är att antalet ärenden där yttrande
kommer att inhämtas blir avsevärt mindre, om förslaget i propositionen
genomförs.

1 Sistnämnda synpunkt — att ärendenas ringa antal inte motiverar regler
om lekmannadeltagande i högsta domstolen - kan enligt min mening också
anföras beträffande advokatärendena och de mål där högsta domstolen är
första och enda instans.

På grund av vad som nu anförts avstyrker jag förslaget i motionen.

Riksåklagaren

Som jag anförde i mitt yttrande över den promemoria (Ds Ju 1980:12)
som ligger till grund för förslagen i proposition 1980/81:154 torde allmän
enighet numera råda om att de högsta dömande instansernas viktigaste
uppgift bör vara att svara för rättsenligheten och ge vägledning för rättstillämpningen.
Tyngdpunkten i rättsskipningen bör sålunda ligga i den rent
prejudikatbildande verksamheten. Detta innebär att frågan om ett mål bör
prövas i de högsta instanserna bedöms utifrån det allmänna intresset av
tillgång till en omfattande och vägledande prejudikatbildning och inte med
hänsyn till den enskildes intresse av att få till stånd en överprövning samt
att de dispenserade målen i allt väsentligt innehåller rena rättsfrågor. Det

JuU 1981/82:10

26

ligger i sakens natur att värdet av ett deltagande av lekmän när det gäller
urvalet av mål lämpade för prejudikat och prövningen av dispenserade mål
kommer att bli högst begränsat. Därtill kommer att en ordning med lekmannamedverkan
sannolikt skulle leda till en avsevärd fördröjning av
målens handläggningstid, något som står i direkt strid med de strävanden
som ligger bakom förslagen i propositionen.

Beträffande nådeärendena är att beakta att dessa avgörs av regeringen
samt att högsta domstolens yttranden främst är inriktade på synpunkter av
juridisk-teknisk natur. Inte heller på detta område finns sakliga skäl för en
ordning med lekmannamedverkan. Ärenden om uteslutning ur advokatsamfundet
samt mål där högsta domstolen är första och enda instans
förekommer så ytterst sporadiskt att lekmannamedverkan här inte ter sig
praktiskt motiverad.

På grund av det anförda avstyrker jag bifall till motionen.

Svea hovrätt

Hovrätten begränsar sitt yttrande till frågan om lekmannamedverkan i
HD.

Lekmannamedverkan i rättskipningen har, som motionärerna framhåller,
en lång tradition i vårt land. Fram till 1977, då nämndemän började
delta i hovrätternas avgöranden, var lekmannainflytandet begränsat till
första instans. I hovrätt har lekmännens medverkan dock inskränkts till
deltagande i avgöranden i grövre brottmål och i vissa familjemål. Lekmännens
medverkan i hovrätt gäller väsentligen bevis- och påföljdsfrågor.

Enligt det av motionärerna skisserade förslaget skulle lekmännens medverkan
i HD till stor del komma att avse den s. k. dispensprövningen.
Denna grundas väsentligt på rättsliga överväganden, varvid det gäller att
bestämma vilka mål som är av sådan beskaffenhet att de bör tas upp till
prövning för att tjäna till ledning för rättstillämpningen. I princip skall HD
inte ta upp bevisfrågor till bedömning. Det finns enligt hovrättens mening
inte några bärande skäl att ha nämndemän i HD för att ”välja ut de mål
som bör prövas med hänsyn till det allmänna intresset av prejudikat”. En
sådan medverkan skulle säkerligen medföra att dispensprövningen skulle
ta ännu mer av HD:s arbetstid i anspråk än vad nu är fallet och direkt
motverka syftet med de i proposition 1980/81:154 framlagda förslagen för
att komma till rätta med de nuvarande besvärliga arbetsförhållandena i
HD.

Medverkan av lekmän i andra delar av HD:s verksamhet kan enligt
hovrättens mening inte innebära sådana fördelar att frågan därom bör bli
föremål för utredning.

Hovrätten avstyrker därför motionärernas förslag.

JuU 1981/82:10

27

Hovrätten har den 29 januari 1981 yttrat sig över departementspromemorian
Ds Ju 1980:12. I den sammanställning av remissyttrandena som
intagits som Bilaga 2 till propositionen (s. 58 och följande) har vad hovrätten
anfört återgivits utom i ett avseende. Måhända till följd av förbiseende
har avsnittet Förslag till lagtext i hovrättens yttrande (s. 5) inte redovisats.
Hovrätten bilägger därför nu en kopia av remissyttrandet i dess helhet.*

Utdrag ur Svea hovrätts remissyttrande över Ds Ju 1980:12

Förslag till lagtext

Beträffande den föreslagna utformningen av lagtexten vill hovrätten
ifrågasätta behovet och lämpligheten av att i detta sammanhang göra andra
ändringar än sådana som innebär ändring i sak. Vad särskilt angår dagens
lagskrivares rädsla för s. k. nakna substantiv - ett ämne som hovrätten
tidigare, hittills dock utan synbar framgång, anlagt vissa synpunkter på -vill hovrätten begränsa sig till en randanmärkning rörande 3 kap. 6 §
rättegångsbalken. Det är möjligt att stadgandet är lättare att läsa, om det
sägs att ”en” avdelning är domför med fem ledamöter och att vid dispensprövning
avdelningen är domför med ”en” ledamot. Säkert är emellertid
att det inte blir lättare att förstå.

Göta hovrätt

Högsta domstolens främsta uppgift är att leda rättstillämpningen. Denna
uppgift fullgör domstolen genom sin prejudikatbildande verksamhet. Vid
valet av lämpliga prejudikatmål har Högsta domstolen endast att fasta vikt
vid huruvida målet är av betydelse för tillgången på prejudikat. Den enskildes
intresse av att få målet underställt Högsta domstolens prövning skall
inte tillmätas någon betydelse. Avgörandet kräver stor kunskap och ingående
kännedom om lagstiftning och praxis. Bevisvärderingsfrågor, påföljdsfrågor,
skälighetsbedömningar och de särskilda kunskaper i övrigt
som nämndemän kan tillföra en domstol spelar en underordnad roll vid
avgörande av frågor angående prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 §1 p.
rättegångsbalken. Nämndemän kan därför inte tillföra något av vikt vid
avgörande huruvida ett mål är lämpligt som prejudikat.

Dispens kan ges också enligt 54 kap. 10 §2 p. rättegångsbalken. Även
om därvid den enskildes intresse av att få målet prövat kan spela en viss

* Det aktuella avsnittet återges omedelbart härefter.

JuU 1981/82:10

28

roll, är de dispensgrunder som där anges sådana att en lekmannamedverkan
inte framstår som meningsfull.

I nådeärenden utgör Högsta domstolen remissinstans och fullgör sålunda
inte någon dömande verksamhet. Eventuellt behov av lekmannamedverkan
vid regeringens prövning av dessa ärenden bör tillgodoses i annan
ordning.

De i motionen berörda målen enligt 3 kap. 3 § rättegångsbalken är ytterst
fa och motiverar inte utredning om lekmannamedverkan i Högsta domstolen.
Frågan har för övrigt behandlats av tjänsteansvarskommittén (se Ds Ju
1980:13), som ej föreslagit ändring av nu gällande regler.

Hovrätten kan inte finna att det i motionen andragits några skäl för att
lekmän bör delta i mål som avses i 8 kap. 8 § rättegångsbalken.

Inte heller i övrigt har i motionen anförts skäl som motiverar utredning
om lekmannamedverkan i Högsta domstolen. Hovrätten avstyrker därför
motionen.

Presidenten Åqvist har i ett särskilt yttrande tillagt följande.

Särskilt yttrande av hovrättspresidenten Åqvist

I motionen anföres bl. a. följande.

Att minska kraven på domförhet och framför allt att införa enmansavgöranden
är ett allvarligt steg. Hittills har det ansetts vara en grundläggande
princip att en domstol som är högsta instans skall ha en kollegial
sammansättning i all sin dömande verksamhet.

För att domstolarna skall kunna fullgöra de uppgifter som anförtrotts
dem måste deras verksamhet möta ett allmänt förtroende. Regeringens
förslag om enmansavgöranden och försvagning av domförheten är icke
ägnat att stärka allmänhetens tilltro till högsta domstolen.

Jag delar den uppfattning som motionärerna sålunda gett uttryck för.
Problemen bör emellertid - av skäl som framgår av hovrättens yttrande -icke lösas genom lekmannamedverkan i högsta instans.

Rättegångsutredningen har numera fått i i uppdrag att överse rättegångsförfarandet
även i överrätterna. Det synes lämpligt att resultatet härav
avvaktas, innan domförhetsreglerna i högsta instans — i vart fall vid
dispensprövningen — ändras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten begränsar sitt yttrande till att avse endast HD.

I Sverige saknas tradition vad gäller lekmän i de allmänna överrätterna.
För att införandet av lekmän i HD skall övervägas krävs att påtagliga
sakliga skäl för en sådan reform kan anföras. Den omständigheten att

JuU 1981/82:10

29

nämndemän infördes i hovrätt 1977 medför inte att lekmannamedverkan
måste anses lämplig även i HD. För övrigt har någon utvärdering av fyra
års lekmannamedverkan i hovrätt inte skett. Enligt hovrättens mening
saknas anledning till antagande att införandet av lekmän i HD skulle
medföra några positiva effekter för HD:s verksamhet. Det praktiska
utrymmet för lekmannadeltagande i HD är litet, eftersom det skulle vara
svårt att förena med HD:s arbetsformer. Hovrätten anser inte att frågan
om lekmannamedverkan i HD för närvarande bör bli föremål för utredning.

Hovrätten för Västra Sverige

Högsta domstolens främsta uppgift är att genom prejudikatbildning vägleda
rättstillämpningen och skapa rättsenhetlighet. För att domstolen skall
kunna fylla denna uppgift ställs s,tora krav på högt kvalificerad juridisk
utbildning och erfarenhet hos dess ledamöter och domstolens storlek måste
vara begränsad. Redan härav följer att något utrymme för lekmäns
medverkan i domstolen knappast kan finnas.

Motionärerna diskuterar nämnds deltagande vid dispensprövning, i nådeärenden
och i mål om uteslutning ur advokatsamfundet.

Dispensprövningen, som inte är i egentlig mening dömande verksamhet,
avser att klarlägga vilka mål som med hänsyn till det allmänna intresset av
prejudikat bör prövas av högsta domstolen. Frågan om ett mål innehåller
en rättsfråga och om denna har prejudikatintresse eller ej kan avgöras
endast på grundval av en ingående förtrogenhet med lagstiftning, rättspraxis
och doktrin. Bedömningen kan varken underlättas eller påverkas av
sådana kunskaper och erfarenheter som lekmän förutsätts kunna tillföra
domstolen. Sådana frågor i vilka nämndemäns medverkan i hovrätt ansetts
särskilt värdefull - skälighetsavgöranden, bevisvärdering, val av påföljd
- uppkommer inte vid dispensprövningen.

Införande av nämnd vid dispensprövningen skulle inte bidra till att
högsta domstolen får mera tid över för sin dömande verksamhet. Resultatet
skulle i stället bli det motsatta. Om nämnd medverkar måste föredragningen
av målet åtföljas av en betydligt mera utförlig redogörelse för
lagstiftning, rättspraxis och doktrin än nu är fallet. Överläggningen skulle
ta längre tid. Dispensärendena, även sådana i vilka det för de lagfarna
domarna omedelbart står klart att prejudikatintresse saknas, skulle ta ökad
handläggningstid i anspråk med ty åtföljande mindre tid för den dömande
verksamheten.

I nådeärendena har högsta domstolen endast en rådgivande funktion.
Domstolen höres främst då regeringen anser det önskvärt att inhämta
domarsynpunkter på ett ärende. Med hänsyn härtill kan nämnds medverkan
i nådeärenden hos högsta domstolen inte fylla någon uppgift.

JuU 1981/82:10

30

Fråga om advokats uteslutning ur advokatsamfundet behandlas av högsta
domstolen endast i de fall då talan föres mot samfundets beslut. De
ytterst få sådana ärenden som förekommer motiverar inte att lekmannamedverkan
i högsta domstolen överväges.

Som exempel på mål i vilka nämnd borde delta anger motionärerna
också mål i vilka högsta domstolen är första och enda instans. Under de
senaste 20 åren synes endast ett sådant mål förekommit. Skäl kan inte
anses föreligga att med hänsyn till sådana mål nu ändra reglerna om högsta
domstolens sammansättning.

I mål som högsta domstolen prövar i sak, dvs. dispenserade mål och mål
som fullföljts av riksåklagaren, justitiekanslern eller någon av riksdagens
ombudsmän, skulle lekmannamedverkan möjligen kunna övervägas.
Nämnds deltagande skulle dock rimligen inte kunna komma i fråga i andra
kategorier av mål än de i vilka nämnd deltar i hovrätt. Såvitt avser skälen
härför hänvisar hovrätten till vad som anfördes vid införande av nämnd i
hovrätt (prop. 1975/76:153). Det innebär att medverkan av nämnd skulle
kunna bli aktuell i sådana familjemål och brottmål som handläggs vid
huvudförhandling. Emellertid är högsta domstolens prövning även av dessa
mål främst inriktad på de prejudicerande rättsfrågorna. Skälighetsavvägningar
och bevisvärdering blir av underordnad betydelse. Vid val av
påföljd sker prövningen med hänsyn inte så mycket till det enskilda fallet
som till målets betydelse i ett större sammanhang. Slutsatsen av det sagda
blir att de synpunkter lekmännen kan tillföra domstolen även i ifrågavarande
mål blir av mindre vikt. Härtill kommer att sådana mål utgör en mycket
ringa del av de mål högsta domstolen avgör. Om någon fördel över huvud
taget skulle kunna vinnas genom införande av nämnd skulle den därför bli
mycket obetydlig.

Motionärernas förslag går endast ut på utredning av frågan om lekmannamedverkan
i högsta domstolen. Hovrätten har därför inte nu anledning
att i detalj diskutera de svårigheter och kostnader som skulle vara förenade
med införande av nämnd i högsta domstolen men vill dock anföra följande.

Den speciella karaktären av högsta domstolens prövning skulle resa
stora problem i fråga om omröstningsregler. Det kan inte gärna komma i
fråga att nämndemän får ett avgörande inflytande på bedömningen av
rättsfrågor. Vidare måste beaktas att nämndemännen torde sakna den
kompetens som erfordras för att utforma domar som skall bli vägledande
för rättstillämpningen — detta gäller även avvikande meningar som kan få
betydelse för förståelsen av domen.

Slutligen vill hovrätten endast peka på de svårigheter som uppstår när
det gäller att utse nämndemän, som är tillräckligt kvalificerade, som -med hänsyn till att högsta domstolens verksamhet omfattar hela riket -representerar olika delar av landet och som har tid att ställa sig till förfogande
i erforderlig utsträckning.

JuU 1981/82:10

31

De synpunkter hovrätten i det föregående anfört torde i huvudsak vara
tillämpliga även på frågan om införande av nämnd i regeringsrätten.

På grund av det anförda anser hovrätten att motionen bör avslås.

Hovrätten för Nedre Norrland

Den av motionärerna aktualiserade frågan är av stort principiellt intresse.
Hovrätten inriktar därför sitt yttrande på denna fråga, trots att det är
tämligen självklart att medverkan av lekmän inte skulle vara ägnad att
underlätta arbetsläget i de högsta rättsinstanserna. Vidare begränsar hovrätten
sitt yttrande till att avse endast högsta domstolen.

Hovrätten konstaterar inledningsvis att lekmäns medverkan har sitt
värde främst i fråga om bevisvärdering, skälighetsavvägningar och påföljdsval.

Högsta domstolen är i huvudsak en prejudikatinstans. Dess verksamhet
är därför ej i första hand inriktad på att överpröva bevisvärderings- och
skälighetsfrågor. I fråga om val av påföljd sker bedömandena väsentligen
utifrån principiella utgångspunkter. Behovet av lekmannamedverkan i
högsta domstolen är på grund av dessa skäl mycket begränsat.

Enligt motionärerna skulle en lekmannamedverkan på flera sätt kunna
förbättra högsta domstolens verksamhet. Som exempel nämns särskilt när
domstolen skall dels välja ut de mål som bör prövas med hänsyn till det
allmänna intresset av prejudikat, dels yttra sig om nådeärende och dels
avgöra om någon skall uteslutas ur advokatsamfundet eller döma i mål som
första eller enda instans.

Härtill vill hovrätten anföra följande.

Dispensprövningen är renodlat juridiskt-teknisk och erfordrar mycket
stora kunskaper om lagstiftning och rättspraxis. Lekmannamedverkan kan
därför inte sägas ha något nämnvärt värde i dessa ärenden.

Nådeärenden prövas och avgörs av regeringen, som i förekommande fall
inhämtar yttrande från högsta domstolen. Då beslutanderätten inte ligger i
högsta domstolens hand finns ej anledning att överväga lekmannamedverkan
särskilt i dessa ärenden.

Övriga omnämnda fall utgör en så liten del av högsta domstolens arbetsfält,
att lekmannamedverkan redan på grund härav ej synes påkallad av
något behov.

Hovrätten avstyrker bifall till motionen.

JuU 1981/82:10

32

Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten begränsar sitt yttrande till att avse endast HD.

1. Lekmannamedverkan vid dispensprövning

Sedan den 1 januari 1977 deltar i hovrätt nämndemän i vissa brottmål
och i vissa familjerättsliga mål som handläggs vid huvudförhandling. I
förarbetena till lagstiftningen anförde departementschefen att bevisvärderingsfrågor,
påföljdsfrågor och skälighetsbedömningar i allmänhet av hävd
har ansetts vara områden där lekmannasynpunkter är av särskilt värde för
rättskipningen. Departementschefen anförde också att ett lekmannainslag
även i överrätt var ägnat att befästa den positiva syn på rättskipningen som
torde omfattas av det stora flertalet medborgare. Att nämndemännen inte
skulle behöva delta vid handläggning som inte skedde vid huvudförhandling
ansåg departementschefen vara uppenbart (jfr bl. a. SOU 1974:96 s.
187 och prop. 1975/76:153 s. 44).

Sedan reglerna om prövningstillstånd ändrades 1971 har HD i princip
ställning av prejudikatinstans. Ändringen innebar en kraftig begränsning
av möjligheterna att få till stånd en prövning i HD. Möjligheten till s.k.
ändringsdispens avskaffades och dispensprövningen inskränktes till i princip
mål med prejudikatintresse. Reformen innebar i princip ett tvåinstanssystem
såvitt gäller de allmänna domstolarna.

HD skall således genom prejudikatbildande verksamhet leda rättstilllämpningen
och vara vägledande för domstolarnas avgöranden i framtida
mål. För att den prejudikatbildande funktionen skall kunna tillgodoses
tillfredsställande anses det allmänt att den högsta instansen måste bestå av
ganska få ledamöter.

Enligt den utredning som föregått den nu aktuella propositionen får
HD:s ledamöter ägna omkring hälften av arbetstiden enbart åt prövningen
av dispensansökningar. Förslaget att vissa enkla dispensansökningar prövas
av en ledamot i stället för tre väntas därför leda till att handläggningstidema
nedbringas och till att utrymmet för den prejudikatbildande verksamheten
ökas, vilket skulle bli till gagn för rättssäkerheten.

För hovrätten framstår det som uppenbart att HD:s ställning som prejudikatinstans
skulle försvagas om lekmän skulle delta i HD:s avgöranden.
Nu har motionärerna visserligen begränsat förslaget om lekmannamedverkan
till att avse endast dispensprövning. Dispensprövningen sker emellertid
efter föredragning och utgör inte någon egentlig dömande verksamhet.
Utgallringen av mål som har prejudikatsintresse kräver ingående kunskaper
om lagstiftning och praxis samt överblick över många rättsområden.
Inget av de skäl som åberopades av departementschefen vid införandet av
nämndemän i hovrätt kan därför åberopas för en lekmannamedverkan vid
dispensprövningen. Ett införande av lekmannamedverkan skulle motverka

JuU 1981/82:10

33

den eftersträvade effektiviteten i dömandet och försämra möjligheterna för
HD att i större utsträckning än nu ägna sig åt sin prejudikatbildande
verksamhet. En sådan medverkan skulle dessutom medföra ökade kostnader
för administration m. m.

2. Nådeärenden

Regeringsförslaget innebär att HD skall höras endast om särskild anledning
föreligger. Någon ändring i antalet ledmöter som skall besluta om
yttrandet föreslås inte. Möjligheten att höra HD kommer även i fortsättningen
att kunna utnyttjas i de fall där bedömningen är tveksam eller det
annars kan vara av värde att domarsynpunkter inhämtas. HD:s hörande i
nådeärenden skulle knappast få denna avsedda betydelse, om lekmän
deltog i domstolens yttranden till regeringen.

3. Advokatärenden

I departementspromemorian som ligger till grund för propositionen har
övervägts att flytta dessa ärenden till hovrätt men man har funnit att
övervägande skäl talar för att inte föreslå någon ändring i nuvarande
ordning. Antalet ärenden utgör endast ett fåtal varje år. Prövningen av
frågor om inträde i och uteslutning ur advokatsamfundet bidrar bl. a. till
bestämningen av vad som ligger i begreppet god advokatsed. Med hänsyn
till dessa prejudikatbildande uppgifter skulle en lekmannamedverkan
knappast ha någon betydelse i dessa ärenden.

4. Lekmäns medverkan i mål där HD är första instans

Enligt upplysning från HD har något sådant mål inte förekommit under
de senaste fem åren. Mot denna bakgrund förefaller det inte finnas någon
anledning att införa lekmannamedverkan i sådana mål.

5. Insyn i domstolsarbetet

Under diskussionen om införande av nämnd i hovrätt sades det bl. a. att
den insyn som lekmän får i domstolsarbetet allmänt sett kunde vara ägnad
att förebygga eventuella misstankar hos allmänheten om bristande objektivitet
etc. i dömandet. Det kan nu hävdas att en medverkan av lekmän även
i de högsta rättsinstanserna skulle ytterligare kunna öka tilltron till dessa
domstolar, även om lekmännens deltagande i och för sig inte skulle leda till
en säkrare och bättre rättskipning. Betydelsen av sådana tankegångar bör
inte underskattas. Hovrätten anser emellertid att det allmänna behovet av
en insyn i HD:s dömande verksamhet måste anses vara väl tillgodosett
genom bl. a. den fortlöpande publiceringen av domstolens avgöranden.
Det är knappast troligt att en särskild medverkan av lekmän skulle betyda
något för att ytterligare stärka allmänhetens förtroende för domstolen.

JuU 1981/82:10

34

Sammanfattningsvis anser hovrätten att det inte finns anledning att
utreda frågan om lekmannamedverkan i HD.

Kammarrätten i Stockholm

För tio år sedan förvandlades högsta domstolen (HD) till en mera renodlad
prejudikatinstans (prop. 1971:45, JuU 1971:7, rskr 163). Huvudändamålet
med reformen var att söka åstadkomma en ordning där HD:s arbete
med prövningstillstånd kunde nedbringas till förmån för den prejudikatbildande
verksamheten (prop. s. 89). För att tillgodose detta syfte gjordes
villkoren för prövningstillstånd t.o.m. snävare än vad HD själv hade
förordat. Som en följd av reformen räknade departementschefen med att
arbetsbördan i domstolen skulle minska i betydande mån och att antalet
ledamöter på sikt skulle kunna nedbringas väsentligt (prop. s. 93).

Som framgår av prop. 1980/81:154 har dessa förhoppningar inte infriats.
I syfte att - i enlighet med 1971 års målsättning - frigöra resurser för den
prejudikatbildande verksamheten har regeringen därför lagt fram de förslag
som redovisas i propositionen.

I motionen görs gällande att HD inte fungerar som den borde. Domstolen
anges sysselsätta sig med mål, som omsorgsfullt har prövats i två
instanser och där domen saknar varje prejudikatintresse, medan behandlingen
av centrala rättsfrågor får vänta.

Denna beskrivning stämmer inte med kammarrättens bild av HD:s verksamhet.
Kammarrätten anser för sin del att HD väl fyller den avsedda
funktionen inom ramen för vad som är faktiskt möjligt. Som åskådliggörs i
bilaga till den departementspromemoria som ligger till grund för propositionen
har däremot utvecklingen otvivelaktigt blivit en annan än lagstiftaren
räknade med vid 1971 års reform. Dispensansökningarna är så många
att de fortfarande binder en alltför stor del av domstolens resurser. Propositionen
syftar till att komma till rätta med problemet, främst genom
ändrade sammansättningsregler.

I motionen uttalas betänkligheter mot förslaget att domförhetskraven
skall minskas och enmansavgöranden införas i HD.

Kammarrätten har i tidigare remissyttrande väsentligen anslutit sig till
de lösningar som har valts i propositionen. Domstolen är emellertid öppen
för att det övervägs om det avsedda syftet kan nås på andra framkomliga
vägar.

Att öka HD:s kapacitet genom att tillföra domstolen ytterligare ledamöter
bör inte komma i fråga. Vid en internationell jämförelse är antalet
medlemmar i HD redan stort. Läggs därtill ledamöterna i regeringsrätten
(RR) blir antalet domare i högsta instans för vår del anmärkningsvärt högt.

JuU 1981/82:10

35

Ett av syftena med 1971 års reform var ju också att på sikt avsevärt minska
antalet domare i HD.

En möjlighet är att ytterligare strama åt förutsättningarna för dispens,
något som faktiskt diskuterades i lagstiftningsärendet 1971. Reformen då
medförde emellertid inte att dispensansökningarna minskade väsentligt.
Det saknas därför anledning att tro att ännu striktare dispensregler skulle
ge den effekt som är påkallad.

Ett alternativ att söka avhålla från onödiga dispensansökningar kunde
vara att lägga fast en fullföljdsavgift. Denna borde då återbetalas om
prövningstillstånd meddelas. Vid sidan av den direkt avhållande effekt
som en sådan avgift måste medföra, skulle den sannolikt utgöra ett handfast
stöd för ett ombud som anser att förutsättningar för fullföljd saknas
och därför avråder sin huvudman från att föra målet vidare till högsta
instans. För att syftet skall nås måste dock fullföljdsavgiften vara väl
tilltagen. Men i så fall blir det också nödvändigt av rättviseskäl att söka
anpassa avgiften efter den ekonomiska bärkraften hos de dispenssökande.
Detta skulle fordra ett byråkratiskt system som är ägnat att medföra
samma olägenheter som rättshjälpsreformen har visat sig innebära. Härtill
kommer att den praktiska effekten starkt reduceras till följd av att allmän
rättshjälp förekommer i så stor utsträckning och att det knappast låter sig
göra att just i detta fäll belasta vederbörande med expeditionsavgift, jfr
9 a § rättshjälpslagen (1972:429). Avgiftsalternativet synes därför inte heller
meningsfullt.

Kammarrätten kan därför inte finna någon annan framkomlig väg än den
som, på grundval av förslag från en arbetsgrupp inom HD, har upptagits i
propositionen. Nackdelarna med den föreslagna ordningen bör inte heller
överdrivas. Det finns ett stort antal fall där det är givet att prövningstillstånd
inte skall meddelas och en del mål där det på samma sätt är klart att
sådant tillstånd är motiverat. Det är dessa båda kategorier som skall sovras
ut i enmanssammansättning medan de tveksamma fallen även i fortsättningen
bör prövas av en större krets. Någon beaktansvärd risk för att
domstolen i enmanssammansättning, efter föredragning av en kvalificerad
jurist, skall göra några allvarligare felbedömningar såvitt nu är i fråga torde
knappast föreligga.

Mot bakgrund bl. a. av det aktuella förslaget anser motionärerna att skäl
föreligger att tillföra HD lekmannamedverkan. Enligt motionen skulle en
sådan ordning förbättra domstolens arbete på flera sätt. Den skulle sålunda
ge en mera allsidig diskussion och ett bättre beslutsunderlag t. ex. när
domstolen skall välja ut de mål som bör prövas med hänsyn till det
allmänna intresset av prejudikat.

Lekmannainslaget har gammal hävd hos oss. Det är ägnat att stärka
förtroendet för domstolarna bl. a. genom den direkta insyn som det ger i
den dömande verksamheten. Nämndemännen tillför också värdefulla synpunkter
främst, vid sidan av orts- och personkännedom, genom allmän

JuU 1981/82:10

36

livserfarenhet och kännedom om skilda områden av det praktiska livet.
Värdet av denna sorts lekmannamedverkan har utvecklats närmare i 1972
års domarutrednings betänkande (SOU 1974:96) En öppnare domarbana
(s. 182 ff). I den proposition som låg till grund för reformen om nämndemän
i hovrätt och kammarrätt angav departementschefen att bevisvärderingsoch
påföljdsfrågor liksom skälighetsbedömningar av hävd har ansetts vara
områden där lekmannasynpunkter är av särskilt värde för rättskipningen
(prop. 1975/76:153 s. 44). Tilläggas kan att, när departementschefen angav
området för medverkan av nämndemän i kammarrätt, han undantog skattemålen
eftersom dessa inte sällan är rättsligt komplicerade och därför
mindre lämpade för lekmannadeltagande (prop. s. 47).

De områden som sålunda — med fog — har ansetts speciellt lämpade för
nämndemän kommer upp i första och i viss mån även i andra instans men
inte primärt i HD som prejudikatdomstol. Att ta ställning till vilka mål som
är förtjänta av att från rättsbildningens synpunkt tas upp till prövning
kräver breda och djupgående juridiska kunskaper samt en vid erfarenhet
av rättskipningen. Detta förhållande talar med styrka mot att nämndemän
tillförs HD för att medverka vid urvalet av de mål som bör prövas med
hänsyn till prejudikatintresset.

Om nämndemän likväl skulle delta vid HD:s dispensprövning måste
detta medföra att föredragning och redovisning av praxis och litteratur
likaväl som överläggning måste bli avsevärt mycket mer omfattande än nu,
då endast kvalificerade jurister deltar i prövningen. Långt ifrån att lätta
belastningen på domstolen och göra en minskning av antalet ledamöter
möjlig är förslaget sålunda ägnat att stegra denna och därmed medföra att
antalet domare sannolikt behöver ökas.

Som har angetts i det föregående och som har betonats av motionärerna
är en av fördelarna med nämndemän att de är ägnade att stärka förtroendet
för domstolarna bl. a. genom den insyn som de får i den dömande verksamheten.
Detta argument har mindre tyngd när det gäller HD, eftersom alla
HD:s avgöranden - i form av referat eller notiser - publiceras i Nytt
Juridiskt Arkiv och därmed når en bred krets. Domstolens avgöranden
granskas sålunda naturligen inte endast av massmedia utan även av rättsvetenskap
och andra jurister. Rättskipningen i HD följs alltså i hela dess
vidd på ett helt annat sätt än när det gäller domstolarna i första och andra
instans.

Motionärerna har nämnt några särskilda områden där medverkan av
nämndemän i HD skulle ha ett speciellt värde. Detta gäller beträffande
yttrande i nådeärenden, fråga om uteslutning ur advokatsamfundet samt
mål där domstolen är första och enda instans.

Nådeärendena avgörs av regeringen, som handlar under konstitutionellt
ansvar och som kan skaffa sig allt det beslutsunderlag som den anser
erforderligt. Att HD för sina yttranden till beslutsinstansen skulle tillföras
lekmän ter sig mot den bakgrunden inte angeläget.

JuU 1981/82:10

37

När det gäller prövningen av frågor om uteslutning ur advokatsamfundet
skulle nämndemän kunna tillföras målen om - som kammarrätten har
föreslagit i yttrande över den departementspromemoria som ligger till
grund för prop. 1980/81:154 — saken i första instans prövades av kammarrätt.
Bevaras den nuvarande fullföljdsordningen synes det naturligare att,
om lekmannainflytande anses böra tillföras prövningen, det sker i samfundets
disciplinnämnd än i HD, där frågor av denna art endast sällan förekommer.

Som framgår av 3 kap. 3 § rättegångsbalken är den krets av gärningar
och presumtiva gärningsmän för vilka HD är första domstol synnerligen
begränsad. Sådana mål förekommer ytterst sällan. När det någon gång
sker väcker målet naturligen stor uppmärksamhet och följs noga av bl. a.
massmedia. Att för denna ovanliga målkategori införa nämndemannainstitutionen
i HD framstår inte som meningsfullt.

Sammanfattningsvis finner kammarrätten att bärande skäl knappast synes
tala för att HD tillförs nämndemän.

Kammarrätten vitsordar dock att det synes råda viss prejudikattorka hos
HD såvitt gäller de dispositiva tvistemålen. Detta beror dock på helt andra
orsaker än att HD inte skulle ta fram de fall som är av prejudikatintresse
bland de mål i vilka prövningstillstånd söks.

En av orsakerna torde i stället vara att parterna, bl. a. av sekretesskäl
och för att prövningen kan inskränkas till en instans, i stor utsträckning
föredrar skiljemannaförfarande utanför domstolsväsendets ram. Denna
fråga har bl. a. behandlats i betänkandet (SOU 1972:22) Skiljedomstol, och
den synes värd förnyad uppmärksamhet (jfr SvJT 1981 s. 453 f). Det är
dock inte givet att ett effektivt skiljemannaförfarande inom domstolsväsendets
ram kan utformas så att även prejudikatbildningen främjas. Saken
förtjänar dock att undersökas.

En annan orsak torde vara processkostnaderna, som kan stiga till höga
belopp särskilt med avseende på ombudsarvodena. Det ligger i öppen dag
att en part inte är beredd att av prejudikathänsyn för dryga kostnader föra
ett mål vidare till högsta instans. Några mera radikala förbättringar i fråga
om kostnadsbilden torde knappast vara att påräkna som en följd av rättegångsutredningens
kommande förslag. I debatten har framkastats tanken
att det allmänna borde kunna stå för dessa kostnader när ett mål anses ha
särskilt prejudikatvärde. Kammarrätten ställer sig tveksam om en sådan
lösning är realiserbar i praktiken. Men den är väl värd att studera i lämpligt
sammanhang, t. ex. vid de fortsatta överväganden om ett slagkraftigt alternativ
till det nuvarande skiljemannaförfarandet som synes önskvärda.

Motionen behandlar i den löpande texten endast HD men klämmen
avser ”de högsta rättsinstanserna”. Det vill alltså synas som om även RR
är åsyftad.

Kammarrätten vill därför framhålla att lekmannamedverkan i RR stöter
på samma betänkligheter som när det gäller HD. Härtill kommer att

JuU 1981/82:10

38

målområdet för RR:s del är så vidsträckt och antalet mål relativt sett så
stort att de praktiska nackdelarna torde ge sig till känna med än större
styrka. Exempelvis skattemålen är så pass intrikata samt praxis så omfattande
att betydande specialkunskaper krävs för att ta ställning till om det
ena eller andra målet bör dispenseras. Någon prejudikattorka råder inte
heller hos RR, där processkostnaderna normalt inte är särskilt höga.

Om det likväl skulle anses att frågan om lekmannamedverkan i RR bör
utredas synes uppgiften inte böra läggas på rättegångsutredningen, vars
mandat avser rättegångsbalken och de allmänna domstolarna.

Avslutningsvis kan tilläggas att, om lekmän skall som ledamöter tillföras
HD och RR, grundlagsändring krävs (11 kap. 1 § regeringsformen).

Kammarrätten i Göteborg

Huvudtanken i motionen är, såvitt kammarrätten förstår, att arbetsläget
i högsta domstolen och i viss mån även regeringsrätten skulle kunna
förbättras om lekmannamedverkan införs i domstolen. Därigenom antas
domstolen få ökade möjligheter att ägna sig åt sin egentliga uppgift, att
döma och bilda prejudikat för rättskipningen vid de lägre domstolarna.
Lekmannamedverkan skulle vara till nytta bl. a. när domstolen skall välja
ut prejudikatsmål, yttra sig i nådeärenden eller pröva fråga om uteslutning
ur Sveriges advokatsamfund. Vidare skulle en sådan medverkan vara av
värde när domstolen dömer i första instans.

Rent principiellt är det en tilltalande tanke att lekmän skall delta också i
rättskipningen i högsta domstolen och regeringsrätten. Värdet i lekmannamedverkan
ligger bl. a. i att domstolen därigenom tillförs också värderingar
som finns utanför yrkesdomamas krets. Lekmannamedverkan ger vidare
särskilda möjligheter till insyn i domstolarnas verksamhet och är
därmed ägnad att öka förtroendet för verksamheten.

Det är däremot svårt att se att lekmannamedverkan skulle kunna förbättra
de högsta instansernas arbetsläge. Den erfarenhet som föreligger av
lekmannamedverkan i överrätt - inte bara från hovrätter och kammarrätter
utan även från försäkringsöverdomstolen och försäkringsrätter - tyder
knappast på att en sådan medverkan kan leda till att arbetet flyter snabbare
utan talar tvärtom för att arbetet i domstolen blir omständligare vid själva
dömandet. Härtill kommer att lekmannamedverkan medför att arbetet i
domstolen blir administrativt tyngre.

Kammarrätten vill inte heller odelat ansluta sig till motionärernas uppfattning
om i vilka fall det skulle vara särskilt lämpligt att lekmän medverkar
i de högsta instanserna.

JuU 1981/82:10

39

Sålunda utgör tillståndsprövningen i dispensmål inte dömande verksamhet
i egentlig mening. Prövningen går ju här ut på att ta ställning, inte i
sakfrågan, utan i frågan om det på det aktuella området behövs ett vägledande
avgörande, ett prejudikat. För ställningstagande i frågor av det
sistnämnda slaget behövs det omfattande kunskaper om lagstiftning och
praxis, något som yrkesdomare på ett helt annat sätt än lekmän får antas
ha förutsättningar att svara för.

I nådeärenden är högsta domstolens och regeringsrättens uppgift enbart
att avge yttranden till regeringen. En av de främsta anledningarna till att
sådana yttranden skall avges är att det har ansetts vara av värde att
domarsynpunkterna, dvs. yrkesdomarnas synpunkter, får göra sig hörda.
Med hänsyn härtill finns det knappast motiv för att lekmän deltar i högsta
domstolens och regeringsrättens handläggning av nådeärenden. Om lekmäns
medverkan i nådeärenden anses påkallad, bör det alltså ske på annat
sätt än genom dessa yttranden.

Frågor om uteslutning ur advokatsamfundet synes däremot lämpade för
lekmannamedverkan. Här kan det vara av betydelse att även andra värderingar
än sådana som finns inom yrkesjuristernas krets kan komma till tals.
Vidare får medverkan av lekmän antas öka förtroendet för domstolens
verksamhet på området.

Vad slutligen gäller de mål där högsta domstolen är första och enda
instans talar i och för sig starka skäl för att lekmän deltar i rättskipningen.
Sådana mål är emellertid mycket sällsynta. Det är inte uteslutet att nu
pågående utredningsarbete på området leder till att målgruppen i praktiken
helt försvinner. Skälen för att med tanke på den införa lekmannamedverkan
har därför knappast någon tyngd.

Kammarrätten kan således inte ansluta sig till motionärernas tanke att
arbetsläget i de högsta instanserna skulle kunna förbättras genom införandet
av lekmannamedverkan i rättskipningen där. Därmed är emellertid inte
sagt att möjligheterna till förbättring och effektivisering i de högsta instansernas
arbetsformer skulle vara uttömda. Förändringar på området synes
dessutom önskvärda även av andra skäl. Kammarrätten vill här peka på att
avgörandena i regeringsrätten - trots ett i det stora hela tillfredsställande
arbetsläge - ibland kan dröja påfallande länge. Orsaken torde bl. a. vara
att söka i att det från domstolens sida förekommer processledning i relativt
ringa grad. Vad kammarrätten här syftar på är den del av processledningen,
som går ut på att domstolen håller en fast hand över att skriftväxlingen
inte blir onödigt vidlyftig eller får dra onödigt långt ut på tiden och att
domstolen över huvud taget ser till att målet blir i skick för avgörande så
snabbt som möjligt. Från dessa synpunkter är det positivt med en regel av
det slag som har föreslagits för processen i högsta domstolen, att den som
klagar dit skall vara skyldig att ange de omständigheter som han åberopar
till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Kammarrätten beklagar
att regeln inte har fått någon motsvarighet för regeringsrättens del. De skäl

JuU 1981/82:10

40

sorn har anförts härför i propositionen (s. 14 x) synes inte övertygande.
Enligt kammarrättens mening har det dessutom ett värde i sig att de båda
högsta domstolsinstanserna arbetar i så lika former som möjligt.

Kammarrätten i Sundsvall

Kammarrätten vill till en början framhålla, att de ändringar i högsta
domstolens och regeringsrättens arbetsformer som föreslås i propositionen
har till huvudändamål att bereda de högsta instanserna möjlighet att ägna
mera tid åt sin viktigaste funktion, nämligen att genom prejudicerande
avgöranden leda rättsutvecklingen. Lekmannamedverkan skulle uppenbarligen
motverka nämnda syfte och dämpa arbetstakten. Bland annat
skulle erfordras betydligt mera utförliga föredragningar för att mot bakgrund
av doktrin och praxis informera lekmännen om rådande rättsläge.

Lekmannamedverkan i domstolar kan anses värdefull främst i två olika
avseenden. Dels kan lekmännen tillföra domstolen erfarenheter och synpunkter
som medverkar till att åstadkomma bättre och riktigare avgöranden
i vissa typer av mål. Dels erhåller allmänheten genom lekmännen
insyn i domstolarnas verksamhet, vilket kan vara ägnat att stärka allmänhetens
förtroende för domstolarna. Då lekmannamedverkan infördes i
hovrätt och kammarrätt 1977 synes särskilt sistnämnda förhållande ha
tillmätts stor vikt.

Såvitt framgår av motionen är den inte föranledd av något känt behov av
ökad insyn i högsta domstolens och regeringsrättens verksamhet. Motionärerna
— som i sin motivering inte berör regeringsrätten — synes snarare
avse att genom lekmannamedverkan få till stånd ”bättre” avgöranden och
yttranden av högsta domstolen.

Lekmannamedverkan har såväl vid tingsrätter och hovrätter som vid
länsrätter och kammarrätter avgränsats till sådana kategorier av mål där
frågorna normalt lämpar sig för lekmannabedömande - t. ex. bevis värderingsfrågor,
påföljdsfrågor, skälighetsfrågor — och där lekmännen således
kan tillföra domstolen någonting av värde för avgörandena. Reglerna om
prövningstillstånd till högsta domstolen och regeringsrätten medför emellertid
att sådana frågor blir föremål för prövning i de högsta instanserna
endast i så ringa omfattning att det rimligen inte kan anses påkallat att med
hänsyn till dessa mål införa lekmannamedverkan.

Vad sedan angår de i motionen uppräknade exemplen på avgöranden i
vilka lekmän lämpligen bör delta i högsta domstolen vill kammarrätten
anföra följande.

För att avgöra i vilka mål prövningstillstånd bör ges för att tillgodose
behovet av prejudikat krävs ingående kunskaper om lagstiftning och en vid

JuU 1981/82:10

41

överblick över praxis inom de mest skiftande rättsområden. Dessa avgöranden
kan därför inte anses lämpade för lekmannamedverkan. Vad som
sagts äger tillämpning såväl när det gäller högsta domstolen som regeringsrätten.

I fråga om nådeärendena är högsta domstolens uppgift att avge yttrande
närmast från juridisk synpunkt under det att avgörandena träffas av regeringen
som har möjlighet att införskaffa den utredning som kan anses
erforderlig i vaije särskilt fall. Det kan därför inte anses angeläget att
domstolens yttrande avges under medverkan av lekmän.

Även om i ärenden om uteslutning ur advokatsamfundet och i mål där
högsta domstolen är första och enda instans kan förekomma frågor som i
och för sig kan vara lämpade för lekmannamedverkan torde sådana ärenden
och mål så sällan förekomma i högsta domstolen att det inte bör
ifrågakomma att för dessa fall tillskapa lekmannamedverkan.

Med hänsyn till vad som sålunda anförts avstyrker kammarrätten bifall
till motionen.

Kammarrätten i Jönköping

Som en bakgrund till sitt yttrande över motionen får kammarrätten
angående regeringens förslag uttala följande. En minskning av det antal
ledamöter som krävs för domförhet kan måhända inge vissa betänkligheter,
särskilt i vad avser förslaget att frågor om prövningstillstånd skall
avgöras med endast en ledamot. Minskning av antalet ledamöter har emellertid
föreslagits endast för fall av enkel beskaffenhet. Högsta domstolen
skall själv i sin arbetsordning närmare reglera i vilka fall ansökningar skall
prövas med ett reducerat antal ledamöter. Ehuru det saknas anledning till
antagande att denna avvägning ej kommer att ske på ett grannlaga sätt,
borde emellertid en offentlig utvärdering av hur de nya bestämmelserna
fungerat i praktiken om några år vara på sin plats. - Mot den föreslagna
begränsningen av antalet yttranden i nåde- och utlämningsärenden har
kammarrätten ingen erinran. Det rör sig här om ärenden med mera politiskt
än rättsligt innehåll; för erforderlig kontinuitet och konsekvens vid
behandlingen av ärenden om nåd finns en viss garanti genom att de föredras
av handläggare, som är knutna till en särskild enhet inom justitiedepartementet.

Lekmannamedverkan i domstolsverksamhet är tämligen vanlig i detta
land. Nämndemäns medverkan i tingsrätterna vilar på en långvarig tradition.
I taxeringssammanhang förekom lekmannamedverkan redan i de s. k.
prövningsnämnderna och sådan är nu huvudregel i de länsrätter, som utgör
de allmänna förvaltningsdomstolarnas lägsta instans. Vidare har under
senare år nämndemän medverkat i vissa typer av mål i hovrätt och kam -

JuU 1981/82:10

42

marrätt. Kammarrätten kan vitsorda att lekmannainflytandet i dess verksamhet
i allt väsentligt utfallit väl. Dessa goda erfarenheter medger emellertid
inte några långtgående slutsatser, eftersom kammarrätternas nämndemän
deltar endast i ett strängt begränsat antal mål av i huvudsak social
karaktär. Erfarenheterna från tings- och länsrätter samt från hov- och
kammarrätter kan uppenbarligen ej tillämpas på högsta domstolen och
regeringsrätten. Detta sammanhänger med att domstolarna i under- och
mellaninstansema har som uppgift att åstadkomma materiellt riktiga avgöranden
i ett stort antal mål, medan de båda högsta instanserna har som
uppgift att åstadkomma ur prejudikatsynpunkt betydelsefulla avgöranden i
ett ringa antal, särskilt utvalda mål. Denna huvuduppgift för de båda
sistnämnda domstolarna medför att det allvarligt kan ifrågasättas om lekmannamedverkan
i dem är lämplig. Kammarrätten får återkomma härtill.

Motionärerna har tagit regeringens förslag till intäkt för slutsatsen att det
ej är ägnat att stärka allmänhetens tilltro till högsta domstolen. Orsakssammanhanget
framstår ej såsom helt klart men tydligen är det de föreslagna
domförhetsreglerna, som främst föranlett motionärernas reaktion. Som
ovan nämnts är syftet med regeringens förslag att komma till rätta med en
ansträngd arbetssituation och att bereda ökat utrymme åt vad som ovedersägligen
är högsta domstolens väsentliga arbetsuppgift. Kan detta syfte
förverkligas är det enligt kammarrättens uppfattning väl ägnat att stärka
allmänhetens förtroende för högsta domstolen. Att införa nämndemän i
högsta domstolen skulle — i all synnerhet under en övergångstid men även
därefter — medföra en långsammare handläggning inom högsta domstolen
och skulle därför motverka syftet med regeringens förslag.

1 motionen har anförts att enligt motionärernas uppfattning lekmannamedverkan
skulle förbättra högsta domstolens arbete exempelvis när domstolen
skall välja ut de mål som bör prövas med hänsyn till det allmänna
intresset av prejudikat, yttra sig i nådeärende och avgöra om någon skall
uteslutas ur advokatsamfundet. Vidare borde det enligt motionärerna vara
en uppgift för lekmän att medverka i de mål, i vilka högsta domstolen är
första och enda instans. Urvalet av dessa mål och ärenden kan inte betecknas
som lyckosamt. 1 ärenden om prövningstillstånd utövas inte någon
dömande verksamhet i egentlig mening. Avgörandet i ett sådant ärende är
renodlat juridiskt-tekniskt och kräver ytterst ingående kunskaper om lagstiftning
och praxis. Behov av sådana lekmäns särskilda kunskaper och
erfarenheter, som nämndemän vanligen kan berika en domstol med, torde
ytterligt sällan föreligga i dessa ärenden. Medverkan av nämndemän skulle
därför ej ha någon uppgift att fylla. I nådeärenden inskränker sig högsta
domstolens medverkan till att avge yttrande till regeringen. Med hänsyn
härtill och då avgörandet i dessa ärenden som ovan anmärkts har mera
politiskt än rättsligt innehåll saknas anledning att låta nämndemän medverka
i högsta domstolen. Skulle det befinnas att regeringen har behov av
lekmannamedverkan i sådana ärenden ligger det närmast till hands att

Juli 1981/82:10

43

tänka sig en sådan särskild nämnd, som varit på tal i ett tidigare sammanhang.
Vad slutligen avser mål om uteslutning ur advokatsamfundet och
mål, i vilka högsta domstolen är första och enda instans, är frekvensen av
sådana mål så utomordentligt låg att lekmannamedverkan i dem saknar all
betydelse för högsta domstolens förmåga att vinna allmänhetens förtroende
för sin verksamhet.

I hovrätt handläggs vissa brottmål (se 2 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken)
samt vissa familjerättsliga mål (se 15 kap. 30 a § giftermålsbalken
och 20 kap. 1 § föräldrabalken) med nämnd. Om man över huvud
taget skall tänka sig lekmannamedverkan i högsta domstolen, skulle det
uppenbarligen vara sådana kategorier av mål som kunde komma i fråga.
Emellertid får enligt 54 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken talan mot hovrättsavgöranden
komma under högsta domstolens prövning endast om
denna domstol meddelar part prövningstillstånd samt sådant tillstånd meddelas
väsentligen endast om det är av vikt för rättstillämpningen att talan
prövas av högsta domstolen. Detta innebär att uppskattnings- och skälighetsfrågor
liksom bevisvärderingsfrågor ej överprövas av högsta domstolen.
Det torde därför lika litet som i ärendena om prövningstillstånd skall
meddelas eller ej föreligga något behov av sådana lekmäns särskilda kunskaper
och erfarenheter, som nämndemän vanligen kan tillföra under- och
mellandomstolar.

Kammarrätten — som är medveten om att utskottet anhållit om yttrande
från nämndemännens riksförbund och därför kan antagas få tillgång till de
synpunkter som kan anläggas från nämndemannahåll — har under hand
diskuterat innehållet i motionen med fyra av kammarrättens nämndemän,
representerande skilda politiska partier. Därvid har inte framkommit synpunkter
som i väsentlig mån avviker från vad kammarrätten anfört ovan.

Sammanfattningsvis får kammarrätten, med hänvisning till det ovan
sagda, avstyrka bifall till motionen. Mera genomgripande ingrepp i högsta
domstolens arbetsformer torde böra anstå tills arbetsläget i domstolen
avsevärt förbättrats. Skulle det framstå som angeläget att utreda frågan om
nämnds medverkan exempelvis i vissa brottmål och familjerättsliga mål,
kan en sådan utredning lämpligast äga rum sedan rättegångsutredningen
avslutat sitt arbete i vad avser under- och mellaninstanser.

Sveriges advokatsamfund

Den form som lekmannainflytandet har vid våra allmänna domstolar är
tämligen unik för vårt land och har mycket gamla traditioner. Värdet av
nämndemannainstitutionen har under efterkrigstiden diskuterats i samband
med ändringar i organisationen av domstolsväsendet. Dessa har
medfört både utvidgningar och inskränkningar i användningen av lekman -

JuU 1981/82:10

44

nadomare. Nämnd förekommer numera i alla underrätter. Nämnd förekommer
också i hovrätt. Å andra sidan har den inskränkningen skett, att
nämnd numera förekommer i brottmål och familjemål men inte i andra
tvistemål än familjemål.

Typiskt för nämndmål är att det gäller sådana rättegångar, som avgörs
efter muntlig förhandling då domstolen får direkt kontakt med parter och
vittnen och där personliga intryck av dessa också anses ha särskild betydelse.

För att rätt bedöma värdet av nämndemannainstitutionen krävs säkerligen
erfarenhet från domstolarnas enskilda överläggningar där advokater
inte deltar. Samfundet vill av bland annat denna anledning inte göra några
allmänna överväganden angående värdet av lekmannainflytande i rättsskipningen.

Den föreliggande motionen utmynnar i förslag att riksdagen skall såsom
sin mening ge tillkänna det som i motionen anförts om lekmannamedverkan
i de högsta rättsinstanserna nämligen i huvudsak att en lekmannamedverkan
skulle kunna förbättra högsta domstolens arbete på flera sätt.

Motionen har tillkommit med anledning av proposition 1980/81:154 med
förslag angående ändrade arbetsformer i högsta domstolen. Förslagen
syftar till att förbättra nuvarande besvärliga arbetsförhållanden och ge
vidgat utrymme för ledamöterna att kunna ägna sig åt den dömande verksamheten.
De brister i högsta domstolens arbetsformer som de i propositionen
framförda förslagen vill avhjälpa kan inte på ett meningsfullt sätt
botas genom lekmannainflytande. Lekmannainflytandet torde snarare
komma att minska den tid som juristerna i domstolen får möjlighet att ägna
t. ex. den prejudikatbildande verksamheten som är högsta domstolens i lag
bestämda huvuduppgift.

Genom lag 1971 nr 218 markerades ytterligare den prejudikatbildande
verksamheten såsom högsta domstolens huvuduppgift på så sätt att möjligheterna
till s. k. ändringsdispens borttogs. Kvarstående dispensgrunder
förutsätter uteslutande en ren juridisk-teknisk bedömning som helt grundas
på skriftligt material. Ofta måste det vara omöjligt att göra detta
material och prejudikatfrågan begriplig för den som inte är juridiskt skolad.
I vaije fall måste man räkna med att det kommer att ta tid från annan
verksamhet att göra lekmännen förtrogna med materialet och rättsfrågan.
Dispensprövningen är redan av detta skäl icke lämpad för lekmän.

Motionärerna framhåller särskilt att lekmän skulle kunna ge bättre beslutsunderlag
vid val av de mål som bör prövas med hänsyn till ”det
allmänna intresset av prejudikat”. Vad som närmare åsyftas med detta är
svårt att förstå och någon förklaring ges heller inte i motionen. Samfundets
uppfattning är, bl. a. av skäl som ovan anförts, den motsatta och det
saknas anledning att ändra de urvalsprinciper som för närvarande tillämpas.

JuU 1981/82:10

45

Samfundet anser vidare att lekmannainflytande i högsta domstolens
dömande verksamhet skulle innebära en belastning även i mål där muntlig
förhandling förekommer. Huvudförhandlingen är muntlig men på ett helt
annat sätt än förhandlingarna i underrätt och hovrätt koncentrerad till
juridisk argumentering.

Utöver dispensärenden har motionärerna särskilt nämnt nådeärenden
och frågor om uteslutning ur samfundet såsom exempel på mål där lekmannainflytande
skulle kunna vara av värde. I nådeärenden begränsas högsta
domstolens yttranden till principiella frågor och avgörandet sker inom
regeringen. Besvär över beslut om uteslutning av advokater har anförts
fem gånger under de senaste fem åren. Detta motiverar inte lekmannainflytande
i högsta domstolen. På förslag av samfundet kommer dessutom
sannolikt lekmannadeltagande till stånd i den disciplinnämnd inom samfundet
som fattar beslut om uteslutning. Lekmannainflytandet i dessa
ärenden blir därigenom tillgodosett.

Motionen torde även åsyfta regeringsrätten, men innehåller inte några
närmare synpunkter rörande lekmannainflytande i förvaltningsprocessen.
Samfundet hänvisar därför i huvudsak till vad ovan anförts angående
lekmannainflytande i högsta domstolen.

Sveriges domareförbund

Till en böljan bör framhållas att de ändringar i högsta domstolens och
regeringsrättens arbetsformer som propositionen innebär har till huvudändamål
att förenkla handläggningen, särskilt i fråga om dispensprövningen,
för att bereda de högsta instanserna bättre utrymme att ägna sig åt sin
viktigaste funktion i instanssystemet, nämligen att genom prejudicerande
avgöranden leda rättsutvecklingen. Lekmannamedverkan i handläggningen
skulle direkt motverka nämnda syfte och göra förfarandet mera tungrott.
Bland annat skulle för att informera lekmännen om rådande doktrin
och praxis erfordras betydligt mera utförliga föredragningar än vad som
behövs för närvarande.

Att bestämma i vilka mål prövningstillstånd bör ges för att tillgodose
behovet av prejudikat kräver en vid överblick av praxis inom de mest
skiftande rättsområden och djupa juridiska kunskaper. Lekmannamedverkan
kan uppenbarligen inte vara av värde i just denna typ av avgöranden.

Motionärerna har pekat på några speciella slags ärenden där de menar
att lekmannamedverkan kunde ge en mera allsidig diskussion och bättre
beslutsunderlag. Vad först gäller nådeärendena är högsta domstolens uppgift
att avge yttranden, närmast från juridisk synpunkt, under det att
avgörandet träffas av regeringen, som har möjlighet att införskaffa den

JuU 1981/82:10

46

utredning som anses erforderlig. Det kan därför inte anses angeläget att
domstolens yttrande avges under medverkan av lekmän. Ärenden om
uteslutning ur advokatsamfundet och mål i vilka högsta domstolen är
första och enda instans är så sällan förekommande att det inte rimligen kan
komma i fråga att enbart för sådana fall föranstalta om lekmannamedverkan.

Sammanfattningsvis avstyrker domareförbundet bifall till motionen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981