FiU 1981/82:6

Finansutskottets betänkande
1981/82:6

om offentlig upphandling

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna

1980/81:326 av Rune Torwald (c) och Martin Olsson (c) om åtgärder mot
s. k. svarta företag inom byggnads- och transportsektorerna, såvitt motionen
inte har behandlats i NU 1980/81: 39,

1980/81:333 av Tage Adolfsson (m) om riktlinjer för den ekonomiska
politiken, m. m., i vad avser yrkande 2,

1980/81:499 av Arne Fransson m, fl. (c) om översyn av upphandlingskungörelsen,

1980/81:783 av Sven Andersson (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
om viss företagskontroll, i vad avser yrkande 2,

1980/81:802 av Rolf Rämgård (c) om ”frikort” för seriösa företag,
1980/81:871 av Olle Grahn (fp) om ökad möjlighet för myndigheter att
upphandla tjänster,

1980/81:872 av Mats Hellström m. fl. (s) om översyn av upphandiingskungörelsen,

1980/81:1105 av Pär Granstedt m.fl. (c) om ökad användning av oblekt
papper inom statsförvaltningen,

1980/81:1133 av Johan Olsson (c) och Sten Svensson (m) om den statliga
städverksamheten,

1980/81:1463 av Olof Palme m. fl. (s) om ändrade regler för statlig
upphandling,

1980/81: 1523 av Eric Hägelmark m. fl. (fp, m, c) om anbudskonkurrens
vid kommunalt byggande,

1980/81:1793 av Ingrid Sundberg m. fl. (m) om åtgärder för att främja
svensk export av tjänster, i vad avser yrkande 2,

1980/81:1871 av Ingegärd Oskarsson m. fl. (c) om stimulans till lokal
upphandling,

1980/81:1873 av Ingegärd Oskarsson m. fl. (c) om glesbygdsstödet,
m. m., i vad avser yrkande 2,

1980/81:1900 av Karin Ahrland (fp) om en kommunal upphandlingsförordning.

1 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 6

FiU 1981/82:6

1. Motioner som ifrågasätter att myndigheter vid upphandling skall beakta
endast affärsmässigt betingade omständigheter

I motion 1980/81:499 av Arne Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning om översyn av upphandlingskungörelsen.

I motion 1980/81:872 av Mats Hellström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär ändringar i upphandlingskungörelsen i syfte att åstadkomma
de långsiktiga näringspolitiska överväganden som angivits i motionen.

Motionerna

I motion 499 begärs en utredning om översyn av upphandlingskungörelsen.
Enligt motionärerna bör den offentliga upphandlingen inte enbart ta
hänsyn till strikt affärsmässiga skäl utan även till vad som totalt sett är
mest förmånligt för samhället och medborgarna. Samhällsekonomiska och
sociala faktorer bör vägas in i upphandlingen. Den offentliga upphandlingen
bör ingå som ett viktigt led i en solidarisk regionalpolitik, anför motionärerna.

I motion 872 anförs att stat och kommun bör kunna uppträda som
kompetenta beställare, bl. a. vid teknikupphandling, så att man systematiskt
i samhällsverksamheten ställer krav som stimulerar den industriella
utvecklingen. Enligt motionärerna sker den samhälleliga upphandlingen
f. n. alltför splittrat och ofta utan särskild tanke på långsiktiga effekter.
Upphandlingsförordningen behöver kompletteras med anvisningar om att
upphandlingen skall främja samhällets näringspolitiska målsättningar i
överensstämmelse med våra internationella åtaganden på området.

Yttranden över motion 872 har inhämtats från näringsutskottet (NU
1980/81:6 y; bilaga 2 till detta betänkande), riksrevisionsverket, RRV
(bilaga 4), Styrelsen för teknisk utveckling, STU (bilaga 5) och Sveriges
industriförbund (bilaga 8). Sveriges Grossistförbund har på eget initiativ
yttrat sig över motion 872.

Näringsutskottet ger uttryck för en positiv inställning till de syften
motionärerna vill främja. Riksrevisionsverket anser att motionärernas syfte
kan uppnås effektivare genom andra åtgärder än ändring i upphandlingsbestämmelsema.
STU är positiv till en anmodan i förordningen av det slag
motionärerna begär. Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund
avstyrker motionen.

Utskottet

Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat motioner med
krav att samhällsekonomiska överväganden skall vägas in vid den offent -

FiU 1981/82:6

liga upphandlingen (FiU 1976/77:1, 1977/78:4, 1978/79:1, 1979/80:4 och
1979/80:23). Utskottet har vid dessa tillfällen uttalat att affärsmässighet
skall vara den grundläggande principen för den statliga upphandlingen. I
den av regeringen utfärdade upphandlingskungörelsen anges riktlinjerna
för statsmyndigheters upphandling.

Redan då riktlinjerna för upphandlingen senast fastställdes konstaterades
att kravet på affärsmässighet i vissa fall kan stå i konflikt med andra av
statsmakterna uppställda mål (prop. 1973:73, FiU 1973:27). Då åsyftades
främst försvarspolitiska, sysselsättningspolitiska och försörjningspolitiska
mål. Denna avvägning mellan affärsmässiga och andra hänsyn bör emellertid
inte göras av de upphandlande myndigheterna utan av regeringen. De
upphandlingsärenden som uppenbart är av väsentlig betydelse med hänsyn
till av samhället uppställda mål på centrala områden bör därför underställas
regeringen.

I motion 499 anser man att varje upphandlande myndighet skall kunna
väga in samhällsekonomiska och sociala faktorer i sin upphandling. Utskottet
delar inte den meningen. Vaije enskild myndighet kan inte förväntas
besitta den sakkunskap och överblick som krävs för att kunna värdera
en upphandlings mera övergripande konsekvenser på t. ex. det regionalpolitiska
planet. Det finns en uppenbar risk att upphandlande myndigheter
värderar dessa effekter på skilda sätt. Detta skulle av anbudsgivare uppfattas
som godtycke samtidigt som det på intet sätt skulle garantera ett utfall
som totalt sett är det mest förmånliga för samhället och medborgarna.
Någon ändring i upphandlingsförordningen i den riktning motionärerna
föreslår bör enligt utskottets mening därför inte ske. Motion 499 avstyrks.

Även i motion 872 anses upphandlingsförordningen behöva kompletteras
med anvisningar om att upphandlingen skall utgå från vissa samhällspolitiska
målsättningar. Upphandlingsförordningen bör enligt motionärerna
ändras så att den främjar en samlad och kompetent teknikupphandling.
Detta skulle främja den industriella utvecklingen.

I yttrandet till finansutskottet delar näringsutskottet motionärernas mening
att teknikupphandling är ett effektivt instrument att stimulera företagen.
Ett ökat inslag av näringspolitiska bedömningar i den offentliga upphandlingen
kan få positiva effekter för den tekniska och industriella utvecklingen,
anser näringsutskottet, som samtidigt betonar att Sveriges
internationella åtaganden på området liksom kravet på affärsmässighet
givetvis måste beaktas. Ett långsiktigt betraktelsesätt kan enligt näringsutskottet
många gånger vara motiverat. Sett över en längre period kan
högre anskaffningskostnader vid investering i nya tekniska lösningar mer
än väl kompenseras av lägre driftkostnader. Näringsutskottet uttrycker
sammanfattningsvis sin positiva inställning till de syften som motionärerna
vill främja.

Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning att den offentliga

FiU 1981/82:6

efterfrågan kan stimulera industrins tekniska utveckling. Det är, som också
motionärerna framhåller, sannolikt så att den offentliga efterfrågan på
ett verksamt sätt har bidragit till att stärka många av de stora svenska
företagens internationella ställning. I samarbete med svenska myndigheter
har de fått tillfälle att pröva och utveckla skilda tekniska lösningar som
sedan har kunnat exporteras. Det är mycket viktigt att sådana tillfällen till
samarbete tas till vara också i framtiden. Detta synsätt ligger väl i linje med
den inriktning av den ekonomiska politiken för att stärka den svenska
industrins internationella konkurrenskraft som utskottet förordat och som
riksdagen godkänt (FiU 1981/82:1). Utskottet anser således att samhället
på olika vägar aktivt bör medverka till en systematisk planering för teknikupphandlingen.
Detta bör enligt utskottets uppfattning kunna ske utan
hinder av de internationella åtaganden som Sverige gjort i bl. a. GATT.

När det sedan gäller frågan om denna grundsyn bör föranleda ändringar i
upphandlingsförordningen vill utskottet erinra om att denna reglerar ansvarsfördelningen
vid upphandling mellan regeringen och myndigheterna.
Regeringen delegerar huvuddelen av upphandlingen till de enskilda myndigheterna
och förordningen anger efter vilka principer upphandlingen bör
ske på denna nivå. Upphandlingsförordningen binder däremot inte regeringens
agerande i upphandlingsfrågor. Regeringen är endast bunden av de
principiellt angivna riktlinjer riksdagen dragit upp och av de internationella
åtaganden som gjorts på området.

När det gäller de enskilda myndigheternas upphandling bör det noteras
att det i upphandlingsförordningen stadgas att myndigheten särskilt skall
beakta att samverkan sker med andra myndigheter för att tillgodose statens
intressen (3 §). Stadgandet understryker betydelsen av att myndigheterna
samarbetar inbördes inte endast när det gäller konkreta upphandlingar
(samköp etc.) utan även när det gäller att utnyttja teknisk, merkantil och
övrig sakkunskap som kan finnas företrädd inom andra myndigheter. 1
ärenden som uppenbart är av väsentlig betydelse med hänsyn till av
samhället uppställda mål på centrala områden skall enligt anvisningarna till
upphandlingskungörelsen en myndighet underställa regeringen ärendet.

Utskottet vill sammanfattningsvis konstatera att upphandlingsförordningen
sålunda inte utgör något hinder för en samordnad upphandling av
olika tekniska lösningar med beaktande även av de långsiktiga effekterna.
Utskottet vill därför inte förorda att nuvarande upphandlingsförordning
ändras på det sätt motionärerna föreslår. Utskottet vill däremot understryka
den roll som STU kan ha i sammanhanget som samordnare och för att
stimulera och bygga upp den professionella kompetensen hos de upphandlande
myndigheterna. STU nämner i sitt yttrande en rad insatser som STU
gör och kan göra för att stimulera teknikupphandlingen. RRV pekar i sitt
yttrande på åtgärder i form av information och utbildning, juridiskt och
tekniskt expertstöd, ekonomiskt stöd för risktagande samt utveckling av
planerings- och budgetsystem. Utskottet anser att det i första hand är med

FiU 1981/82:6

sådana åtgärder som motionärernas syfte bör främjas. Ändringar i upphandlingsförordningen
synes enligt utskottet inte verksamt kunna bidra
härtill. Utskottet avstyrker med det anförda yrkandet i motion 872.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1980/81:499,

2. att riksdagen avslår motion 1980/81:872.

2. Motioner som kräver att anbudsgivare skall ha fullgjort sina inbetalningar
av arbetsgivaravgifter och skatter

I motion 1980/81: 326 av Rune Torwald (c) och Martin Olsson (c) hemställs
såvitt nu är i fråga att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att reducera förekomsten av
s. k. svarta företag inom bygg- och transportsektorn m. m.

1 motion 1980/81:783 av Sven Andersson (fp) och Hans Petersson i
Röstånga (fp) hemställs såvitt nu är i fråga (2) att riksdagen ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts angående förtydligande av anvisningarna
till upphandlingsförordningen.

I motion 1980/81:802 av Rolf Rämgård (c) hemställs att riksdagen hemställer
att regeringen skyndsamt låter utreda möjligheterna att införa ”frikort”
för seriösa företag.

I motion 1980/81:1463 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs — med hänvisning
till motiveringen i motion 1980/81:1462 (p. 2) - att riksdagen hos
regeringen begär en ändring i upphandlingskungörelsen i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Motionerna

I motion 326 krävs åtgärder för att reducera förekomsten av s. k. svarta
företag inom bygg- och transportsektorn. Genom förekomsten av en omfattande
svart marknad undandras staten och kommunerna betydande
inkomster i form av skatter och avgifter av skilda slag, påpekas det i
motionen. Minst lika allvarligt är att seriösa företagare slås ut i konkurrens
med olagligt arbetande näringsutövare. Vid offentlig upphandling förekommer
det att myndigheter anlitar anbudsgivare som - efter vad som senare
framkommit - inte erlagt fordons-, kilometer- och mervärdeskatt. Motionärerna
kräver att myndigheterna vid prövning av anbud kontrollerar att
det företag som man avser att teckna avtal med har fullgjort sina skyldigheter
mot samhället.

FiU 1981/82:6

I motion 783 krävs ett förtydligande av anvisningarna till upphandlingsförordningen
så att kontroll av att skatter betalts in sker. Det finns enligt
motionärerna anledning att i samband med den offentliga upphandlingen
systematiskt undersöka att upphandling inte sker från företag som inte är
seriösa när det gäller betalningen av skatter och sociala avgifter. De
främsta skälen för detta är önskemålet att begränsa skattefusket och upprätthålla
konkurrens på lika villkor mellan företag i en och samma bransch.
Upphandling från icke seriösa företag kan också utsätta den statliga myndigheten
för oväntade kostnadsökningar eller störningar i verksamheten,
t. ex. om konkurs inträffar.

Enligt motionärerna råder det viss oklarhet när det gäller i vilken utsträckning
myndigheterna inom ramen för affärsmässiga upphandlingar
skall beakta de tilltänkta entreprenörernas skötsamhet när det gäller betalning
av skatter m. m. Motionärerna återger de synpunkter RRV redovisat
med anledning av en skrivelse från kronofogdemyndigheten till budgetdepartementet.
Motionärerna anser att de av RRV framförda invändningarna
inte bör förbises men att de inte bör föranleda att myndigheterna
avstår från att vid upphandling kontrollera t. ex. inbetalning av skatter.
Motionärerna yrkar på att anvisningarna görs tydligare i dessa hänseenden.

I motion 802 begärs en skyndsam utredning av möjligheterna att införa
”frikort” för seriösa företag. De seriösa företagen drabbas enligt motionären
hårt av illojal konkurrens från företag som helt eller delvis underlåter
att betala in skatt och arbetsgivaravgifter. Riksförsäkringsverket och
kronofogdemyndigheterna skulle med hjälp av restlängder över icke redovisade
avgifter och skatter kunna utfärda ett frikort för de företag som
seriöst sköter sina åligganden. Upphandlande myndigheter skulle i ett
sådant system inte anta anbud från företag som inte kan uppvisa ett sådant
kort.

I motion 1463 begärs ändring i upphandlings kungörelsen. I motiveringen.
som redovisas i motion 1462, beskrivs den kontroll som Stockholms
kommun företar av anbudsgivare. Motionärerna pekar på att en måttlig
arbetsinsats har visat sig ge mycket snabba och påtagliga resultat. Betydande
belopp har inbetalats till kronofogdemyndigheten. Motionärerna tar
också upp vad RRV anfört i frågan. Enligt RRV kan en generell kontroll av
alla anbudsgivare inte inrymmas i affärsmässighetsbegreppet och att en
sådan kontroll därför är oförenlig med upphandlingsbestämmelserna. Motionärerna
delar inte RRV:s uppfattning. Till de affärsmässigt betingade
omständigheter som skall beaktas vid anbudsprövningen bör enligt motionärerna
rimligtvis räknas även anbudsgivarnas skatte- och avgiftsförhållanden.
I klargörande syfte bör upphandlingskungörelsen ändras.

Yttrande har inkommit från näringsutskottet över motionerna 326, 783
och 802 (NU 1980/81:5 y; bilaga 1 till detta betänkande). Över motion 1463
har yttrande begärts av riksrevisionsverket (bilaga 4).

FiU 1981/82:6

Utskottet

I motion 326 krävs att den upphandlande myndigheten skall kontrollera
att det företag man avser att teckna avtal med har erlagt sina skatter och
arbetsgivaravgifter. Motionärerna framför däremot inte något krav att
samtliga anbudsgivare skall kontrolleras av myndigheterna.

Utskottet anser det för sin del lämpligt att man, inom ramen för den
affärsmässiga prövning som myndigheten har att göra när ett anbud skall
antas, kontrollerar om den tilltänkta leverantören har betalat skatt och
arbetsgivaravgifter. Det finns nämligen skäl att bedöma huruvida leverantören
kan fullgöra sina åtaganden mot myndigheten. Leverantören kan på
grund av exempelvis skattekrav råka i ekonomiska svårigheter som gör att
leveranser fördröjs eller helt uteblir. Vidare kan framtida serviceåtaganden
och reservdelsanskaffning påverkas. En bedömning av detta slag kan
anses ligga inom ramen för de nuvarande anvisningarnas hänvisning till
leverantörens vederhäftighet och pålitlighet. Utskottet vill dock understryka
vikten av att myndigheten noga kontrollerar tillförlitligheten av de
uppgifter som gäller inbetalda skatter och arbetsgivaravgifter. Något initiativ
från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet synes inte
erforderligt.

Till frågan om det är möjligt att i skatteindrivningssyfte kontrollera
samtliga anbudsgivare återkommer utskottet i det följande.

Utskottet vill i sammanhanget peka på möjligheten att upphandlande
myndighet redan vid anbudsinfordran anger att man inom ramen för den
affärsmässiga prövningen har för avsikt att göra en kontroll av den anbudsgivare
man tänker anlita. Det är sannolikt att en sådan åtgärd skulle kunna
bidra till att öka betalningsviljan av skatter och arbetsgivaravgifter hos
anbudsgivarna utan att den upphandlande myndigheten tvingas lägga ned
något mer betydande arbete.

I motionerna 783, 802 och 1463 yrkas att upphandlingsförordningen
ändras så att myndigheterna över huvud taget inte skall beakta anbud från
företag som inte betalat sina skatter och arbetsgivaravgifter. Främst två
skäl anges i motionerna varför de upphandlande myndigheterna bör kontrollera
anbudsgivarna i skattehänseende. Dels bör de upphandlande myndigheterna
underlätta för staten att driva in de skatter och avgifter anbudsgivare
är skyldiga att erlägga, dels kan de upphandlande myndigheterna
bidra till att skapa en konkurrens på lika villkor inom respektive branscher.

I Stockholms kommun bedrivs sedan drygt ett år tillbaka kontroll av
anbudsgivares skatte- och avgiftsförhållanden. RRV och riksskatteverket
har yttrat sig till budgetdepartementet huruvida upphandling enligt den
modell som Stockholms kommun tillämpar kan göras obligatorisk för alla
statliga och kommunala organ, åtminstone i fråga om belopp av betydelse.
Vidare pågår inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) en översyn av lagstift -

FiU 1981/82:6

ningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Arbetet leds av en
särskild styrgrupp. 1 en skrivelse till budgetdepartementet har styrgruppen
föreslagit att upphandlingsförordningen ändras så att en rutinmässig kontroll
av anbudsgivare kan ske på det sätt som i dag tillämpas vid upphandling
i Stockholm. LO och TCO har i en gemensam skrivelse till regeringen
uttalat sitt stöd för BRÅ:s förslag.

Näringsutskottet anser i sitt yttrande över motionerna 783 och 802 att en
systematisk kontroll av anbudsgivare av det slag som nu sker i Stockholms
kommun kan vara ett effektivt medel mot de icke seriösa företagen. Näringsutskottet
ställer sig positivt till att frågan om lämpliga ändringar i
reglerna för den statliga upphandlingen närmare övervägs av regeringen.
RRV:s invändningar mot en generell kontroll av anbudsgivares skatteinbetalningar
bör prövas i sammanhanget. Förslaget i motion 802 om införande
av ”frikort” ställer sig näringsutskottet däremot tveksamt till.

RRV påpekar i sitt yttrande till utskottet över motion 1463 att beslut i
upphandlingsärende inte får överklagas. Det vore enligt RRV otillfredsställande
att beslut som får till följd att leverantörer blir utestängda från
anbudstävlan även när det inte är affärsmässigt motiverat läggs i enskilda
inköpares händer. Någon enhetlig tillämpning anser RRV inte vara möjlig
att uppnå med de många olika typer av upphandlingsärenden som förekommer.
ärenden som erfarenhetsmässigt handläggs på olika kompetensnivåer
i de statliga myndigheterna.

Utskottet vill för sin del klart slå fast att det är en mycket angelägen
uppgift för samhället att se till att skatteundandragande i olika former
förhindras och försvåras. Uppkomsten och utvecklandet av den s.k.
svarta ekonomin är ett allvarligt samhällsproblem som måste bekämpas på
ett kraftfullt och bestämt sätt. Utskottet anser därför att starka skäl talar
för att den offentliga upphandlingen regleras på ett sådant sätt att samarbetet
mellan de upphandlande myndigheterna och skattemyndigheterna underlättas.
Utskottet delar näringsutskottets uppfattning att det är betydelsefullt
att de seriösa företagen inte missgynnas jämfört med de företag som
inte fullgör sina skyldigheter mot samhället.

Av de aktuella motionerna liksom av näringsutskottets redovisning
framgår att det råder skilda tolkningar huruvida kontroll av samtliga anbudsgivares
förhållanden i skatte- och avgiftshänseende är förenlig med
principen om affärsmässighet i upphandlingen. Det är angeläget att detta
klarläggs. Utskottet noterar att regeringen i juni månad 1981 - dvs. efter
det att de aktuella motionerna väcktes — tillkallade en särskild utredare
med uppdrag att se över gällande upphandlingsbestämmelser (dir B
1981:35. Viss översyn av gällande upphandlingsbestämmelser). Utredaren
bör enligt direktiven i första hand undersöka om formerna för det nuvarande
upphandlingsförfarandet bör kompletteras på sådant sätt att samarbetet
ytterligare underlättas mellan de upphandlande myndigheterna och de
myndigheter som kontrollerar och driver in skatter och avgifter. Utredaren

Fil) 1981/82:6

bör klarlägga hur ett informationsutbyte mellan myndigheterna bör utformas.
Enligt direktiven måste därvid en utgångspunkt vara att de upphandlande
myndigheterna inte skall göra bedömningar av det slag som ankommer
på skattemyndigheterna. Det står vidare i direktiven att utredaren bör
med utgångspunkt i denna kompetensfördelning mellan berörda myndigheter
bedöma om det kan anses till fyllest med förbättrade samarbetsformer
och krav på vissa generella avtalsvillkor. Finner utredaren att ytterligare
åtgärder bör vidtas står det utredaren fritt att föreslå de ytterligare åtgärder
som kan vara motiverade. Det ligger då nära till hands att överväga en
ordning som innebär att de upphandlande myndigheterna blir skyldiga att
bedöma anbuden med särskilt beaktande av anbudsgivarens vilja och
möjligheter att betala sina skatteskulder. Övervägs en sådan ordning måste
noga uppmärksammas de rättssäkerhetsproblem som kan uppkomma bl. a.
genom att beslut i upphandlingsärenden inte får överklagas.

Enligt utskottets mening torde det således ligga inom utredningens ram
att undersöka möjligheterna att tillgodose de krav som framförts i motionerna.
Det finns mot den bakgrunden inte skäl till något ytterligare initiativ
från riksdagens sida med anledning av yrkandena i motionerna 783. 802
och 1463.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.	att riksdagen
2.	att riksdagen
3.	att riksdagen
4.	att riksdagen

avslår motion 1980/81:
avslår motion 1980/81:
avslår motion 1980/81:
avslår motion 1980/81:

326 såvitt nu är i fråga,
783 yrkande 2,

802,

1463.

3. Motioner som tar upp frågor rörande egenregiverksamhet och konkurrens
från utomstående anbudsgivare

1 motion 1980/81:333 av Tage Adolfsson (m) hemställs såvitt nu är i fråga
(2) att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning om vilka besparingsmöjligheter
som skulle uppkomma vid överförande av olika kommunala
aktiviteter till privat verksamhet.

I motion 1980/81:871 av Olle Grahn (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning av möjligheten att åstadkomma besparingar
genom viss förändring av budgeteringstekniken, innebärande större
frihet för myndigheter att upphandla tjänster som ersättning för verksamhet
i egen regi.

FiU 1981/82:6

I motion 1980/81:1133 av Johan Olsson (c) och Sten Svensson (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förändring av organisationen
av den statliga städverksamheten i enlighet med de riktlinjer som anges i
motionen.

1 motion 1980/81:1523 av Eric Hägelmark m.fl. (fp, m, c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående riktlinjer om anbudskonkurrens vid kommunalt byggande,
som erhåller statliga lån och/eller bidrag.

I motion 1980/81: 1793 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) hemställs såvitt nu
är i fråga (2) att riksdagen av regeringen begär att den statliga upphandlingslagstiftningen
kompletteras med regler för egenregi-verksamhet.

Motionerna

I motion 871 begärs en utredning av möjligheten att åstadkomma besparingar
genom större frihet för myndigheter att upphandla tjänster som
alternativ till verksamhet i egen regi. Motionären åberopar lantmäteriverkets
yttrande över förvaltningsutredningen. Myndigheterna har sina kostnader
låsta till olika kostnadsslag. Man har pengar till löner åt egen personal
men inte till att köpa tjänster. Följden blir att man utför arbetet i egen
regi till betydligt högre kostnad för samhället än om tjänsten köpts. Myndigheterna
bör ges större frihet att handha sina anslag. Man bör kunna
fördela om löner till expenser, om detta leder till besparingar, anför motionären.

I motion 333 yrkande 2 begärs en utredning om vilka besparingsmöjligheter
som skulle uppkomma vid överförande av olika kommunala aktiviteter
till privat verksamhet. Kommunerna har under 1970-talet övertagit
verksamheter i egen regi, vilket enligt motionären har lett till försämrad
effektivitet och överkapacitet. Konkurrens mellan privata företag har ersatts
med kommunalt monopol. Enligt motionären är det möjligt att det
finns stora besparingsmöjligheter både för kommunerna och skattebetalarna
genom att överföra kommunala aktiviteter till privat verksamhet.

I motion 1523 krävs ökad anbudskonkurrens vid kommunalt byggande
som erhåller statliga lån och/eller bidrag. Motionärerna åberopar att riksdagen
har slagit fast att huvudprincipen för statsbidragsberättigat kommunalt
byggande är att det genomförs efter ett upphandlingsförfarande med
anbudskonkurrens. Anbudsupphandlingen har trots detta inte ökat under
senare år. Regeringen bör därför utarbeta riktlinjer för hur denna huvudprincip
skall förverkligas.

I motion 1793 begärs att den statliga upphandlingsregleringen kompletteras
med regler för egenregi-verksamhet. Flertalet kommuner driver olika

FiU 1981/82:6

verksamheter i egen regi i stället för att utnyttja kunnandet hos enskilda
tjänsteproducerande företag, anför motionärerna. Myndigheterna måste
förbättra sina metoder för att mäta egenregi-kostnader liksom även metoderna
för att bedöma de alternativa kostnader som uppstår vid upphandling
på entreprenad. Upphandlingsbestämmelserna bör enligt motionärerna
kompletteras med regler för egenregi-verksamheten. Vägledande skall
då vara principen om affärsmässighet.

I motion 1133 begärs förändringar i organisationen av den statliga städverksamheten.
Motionärerna åberopar ett riksdagsbeslut år 1972, vari
myndigheterna rekommenderades städning i egen regi. Dessa riktlinjer bör
ändras. Myndigheterna bör regelmässigt begära in anbud på städningen för
att få en effektiv kostnadspress på verksamheten. I de fall där övergång till
entreprenadstädning innebär besparingar bör denna städform utnyttjas.

Yttranden över motionerna 871 och 1133 har inhämtats från LO (Statsanställdas
förbund och Svenska Kommunalarbetareförbundet) och SHIOFamiljeföretagen
(bilaga 9 resp. 10). Dessutom har RRV yttrat sig över
motion 871 (bilaga 4) och byggnadsstyrelsen över motion 1133 (bilaga 3).

Utskottet

I motion 871 begärs ökad frihet för myndigheterna att disponera sina
resurser. Utskottet noterar att regleringsbreven fr. o. m. budgetåret 1981/
82 fått en ny uppställning. Den nya mallen innebär att den hittillsvarande
staten om minst fem obligatoriska utgiftsposter ersatts med en stat med
endast två utgiftsposter, förvaltningskostnader och lokalkostnader. Under
förvaltningskostnadsposten är lönekostnader samt kostnader för representation
och utrikes resor högst-satta. I övrigt står det myndigheten fritt att
fördela kostnaderna inom den givna ramen.

Med denna redan genomförda ändring synes det utskottet obehövligt
med en utredning om större frihet för myndigheterna att disponera sina
resurser. Motion 871 får anses besvarad med vad utskottet här anfört.

I motion 333 krävs en utredning om vilka besparingsmöjligheter som
uppkommer om olika kommunala verksamheter överförs till privat verksamhet.
Enligt utskottets mening skulle en sådan utredning vara mycket
besvärlig att genomföra. De resultat som en sådan utredning kunde komma
fram till skulle vara avhängiga av en lång rad mer eller mindre osäkra
antaganden om vad en sådan överföring skulle innebära. Motion 333 avstyrks
i denna del.

I motion 1523 liksom i motion 1793 anförs att huvudprincipen för statsbidragsberättigat
kommunalt byggande bör vara att det genomförs efter
upphandlingsförfarande med anbudskonkurrens.

Utskottet har vid flera tillfällen det senaste året betonat det nödvändiga i

FiU 1981/82:6

att kommunerna ges ökad frihet att använda sina resurser inom de av
statsmakterna angivna målsättningarna (se FiU 1980/81: 31 och 40). Denna
syn kommer också till uttryck i tilläggsdirektiv som de utredningar som
berör det kommunala området fick i juni 1981 (dir K 1981:42 om begränsning
av statlig normgivning till kommuner och landstingskommuner). I
direktiven sägs att en "viktig utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara
att kommunerna och landstingskommunerna själva så långt möjligt skall få
göra nödvändiga avvägningar mellan olika verksamhetsområden. Av hänsyn
till den kommunala självstyrelsen och samhällsekonomin bör tvingande
statliga föreskrifter i största möjliga utsträckning undvikas. Sådan reglering
bör i princip endast förekomma när särskilt starka skäl kan åberopas.
”

Utskottet vill vidare erinra om att de specialdestinerade statsbidragen
numera i stor utsträckning ersatts med mera generella bidragsformer.
Detta minskar möjligheterna att knyta speciella villkor till bidragsgivningen.

Det bör i sammanhanget tillfogas att de bidragsbeviljande myndigheterna
givetvis alltid har ett ansvar för att statsbidrag utnyttjas rationellt.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motionerna 1523 och 1793.

I motion 1133 begärs att riktlinjerna för den statliga städningen ändras så
att myndigheterna från fall till fall får besluta om att utnyttja den effektivaste
städformen. Utskottet har med anledning av motionen inhämtat
yttranden från LO (Statsanställdas förbund och Svenska Kommunalarbetareförbundet),
SHIO-Familjeföretagen samt byggnadsstyrelsen.

Statsanställdas förbund och Svenska Kommunalarbetareförbundet anför
i sina yttranden att egenregi-formen är att föredra. Statsanställdas
förbund bedömer att den hittillsvarande ordningen har fungerat väl. Båda
förbunden betonar att olika kvalitativa faktorer måste vägas in vid valet av
regiform. Dessutom måste de anställdas krav på anställningstrygghet och
god arbetsmiljö beaktas.

SHIO-Familjeföretagen tillstyrker motionen. I yttrandet understryks att
man bör skapa ett naturligt konkurrenstryck på de delar av myndigheternas
verksamhet där det redan nu finns konkurrerande verksamhet inom
det privata näringslivet. Stora besparingar kan ske genom att offentliga
myndigheter efter upphandling anlitar privata företag.

Byggnadsstyrelsen framför i yttrandet som sin uppfattning att lokalvård i
egen regi har förutsättningar att drivas till samma eller lägre kostnader än
entreprenadstädning. Man medger dock att möjligheterna att mäta effektiviteten
hos egen städ verksamhet är begränsade. Genom att öka omfattningen
av entreprenadverksamhet för reguljär städning skapas bättre möjligheter
till effektivitetsjämförelser. Enligt byggnadsstyrelsen skulle en
försöksverksamhet av detta slag inte innebära att riktlinjerna för den
statliga städverksamheten från 1972 behöver ändras.

FiU 1981/82:6

Det riksdagsbeslut år 1972 som ligger till grund för den nuvarande
statliga stödverksamheten innebar ett ställningstagande till att städning i
egen regi i de flesta fall är att föredra. Riksdagen uttalade i samband
härmed att behovet av trygga anställningsförhållanden gjorde sig starkt
gällande även för denna kategori anställda. Detta uteslöt inte att myndigheter
som övervägt entreprenad och fann detta fördelaktigt även i fortsättningen
hade möjlighet att vända sig till entreprenadfirmor. Det ankom på
den enskilda myndigheten att i samråd med byggnadsstyrelsen bedöma
vilken form som var att föredra.

Utskottet vill för sin del understryka att det i nuvarande ekonomiska
läge är utomordentligt angeläget att den offentliga sektorns resurser utnyttjas
så effektivt som möjligt. Alla möjligheter till besparingar måste tillvaratas.
Det är därför enligt utskottets mening olyckligt att 1972 års beslut i så
hög grad har tolkats som om man är bunden till att bedriva städverksamheten
i egen regi. Det är angeläget att 'man i de enskilda fallen då och då
prövar om städverksamheten kan bedrivas till lägre kostnad genom ändrad
regiform. Härvid bör dock beaktas att ibland särskilda skäl talar emot det.
Sådana skäl kan föreligga för myndigheter där t. ex. särskilda sekretessaspekter
måste beaktas. I fall av detta slag kan det vara nödvändigt att
personalen är anställd hos myndigheten. Utskottet vill vidare understryka
att en prövning av regiformen liksom en övergång till att anlita privata
städentreprenörer inte behöver innebära att anställningstryggheten för de
redan anställda rubbas.

Byggnadsstyrelsen pekar i sitt yttrande på att det kan vara förenat med
stora svårigheter att värdera anbud från städentreprenörer. För bedömningen
av bl. a. kvalitetsaspekten har myndighet som överväger att ändra
regiform möjlighet att samråda med byggnadsstyrelsen vid värdering av
anbud från privata anbudsgivare.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1133 bör ges regeringen
till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1980/81:871,

2. att riksdagen avslår motion 1980/81: 333 yrkande 2,

3. att riksdagen avslår motion 1980/81:1523 och motion 1980/
81:1793 yrkande 2,

4. att riksdagen med anledning av motion 1980/81:1133 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1981/82:6

4. Motioner angående en kommunal upphandlingsförordning

I motion 1980/81:1871 av Ingegärd Oskarsson m.fl. (c) hemställs - med
hänvisning till motiveringen i motion 1980/81:1870 — att riksdagen hos
regeringen anhåller om förändringar i det centrala upphandlingsreglementet
så att lokal upphandling stimuleras.

I motion 1980/81:1873 av Ingegärd Oskarsson m. fl. (c) hemställs — med
hänvisning till motiveringen i motion 1980/81:1870 - såvitt nu är i fråga (2)
att riksdagen anhåller att regeringen i sina överläggningar med kommunoch
landstingsförbunden understryker det angelägna i att kommuner och
landsting i sin upphandling beaktar glesbygdens servicebehov.

I motion 1980/81:1900 av Karin Ahrland (fp) hemställs — med hänvisning
till motiveringen i motion 1980/81:1899 - att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till Lag om kommunal upphandlingsförordning.

Motionerna

I motionerna 1871 och 1873 tas upp behovet av lokal upphandling.
Kommuner och andra lokala organ bör slå vakt om glesbygdshandeln vid
sina centrala inköp (1871). Möjligheten att förändra det statliga upphandlingsreglementet
så att lokal upphandling stimuleras bör också prövas
(1873).

I motion 1900 önskas en lag om kommunal upphandling. I motiveringen
(motion 1899) inskärps vikten av att kommunerna verkligen antar det bud
som är affärsmässigt sett mest förmånligt för den kommunala beställaren. I
motionen refereras ett upphandlingsfall där Stockholms kommuns fritidsnämnd
accepterade en anbudsgivare som gett det tredje budet i anbudstävlingen
men som ägdes av kommunen själv. Detta stred mot kommunens
eget upphandlingsreglemente. Om det t.o. m. i nuvarande kommunalekonomiska
läge är möjligt att frångå principen om att anta det förmånligaste
anbudet, då har det blivit dags att tillgripa lagstiftning, menar motionären.

Yttranden över motionen 1900 har inhämtats från RRV (bilaga 4), Svenska
kommunförbundet (bilaga 6) och Landstingsförbundet (bilaga 7). Dessutom
har Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) inkommit med
ett yttrande över samma motion.

Utskottet

I motionerna 1871 och 1873 vill man att staten och kommunerna i sin
upphandling skall gynna lokala leverantörer.

I den proposition som låg till grund för nuvarande riktlinjer för upphandlingen
(1973:73) uttalades att den kommunala upphandlingen borde anpas -

FiU 1981/82:6

sas till de riktlinjer och regler som avsågs gälla för den statliga upphandlingen.
Anpassningen borde ske på grundval av en överenskommelse härom
som träffats mellan upphandlingskommittén, som utredde dessa frågor,
riksrevisionsverket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.
I enlighet med nämnda överenskommelse har de båda kommunförbunden
därefter utarbetat ett normalförslag till kommunalt upphandlingsreglemente
jämte anvisningar. Såväl texten i reglementet som anvisningarna har
samma sakliga innebörd som de statliga upphandlingsbestämmelserna. I
det kommunala upphandlingsreglementet liksom i den statliga upphandlingsförordningen
är det ett grundläggande krav att myndighet vid upphandling
skall iaktta affärsmässighet och objektivitet. Det anbud skall
antas som med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade omständigheter
är att anse som förmånligast för beställaren.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har i yttranden till
utskottet förklarat att nuvarande ordning fungerar väl. Reglementet tillämpas
med ytterst få avvikelser i kommuner och landsting.

Utskottet har i det föregående redovisat motiven varför den statliga
upphandlingen bör baseras på affärsmässighet. Samma skäl talar för affärsmässighet
i den kommunala upphandlingen. Utskottet finnér därför inte
anledning för riksdagen att ta initiativ till reglering av den kommunala
upphandlingen i den riktning motionärerna önskar. Motionerna avstyrks
sålunda.

I motion 1900 krävs att reglerna för den kommunala upphandlingen
lagfästs.

I ett yttrande till utskottet anför RRV att en lag om kommunal upphandling
i och för sig inte leder till annan rättslig situation än den nuvarande
regleringen vad avser besvär och påföljd. Effekten av en lag om kommunal
upphandling blir då främst att statsmakterna har garantier för att samtliga
kommuner har samma regler, att de enskilda kommunerna inte kan ändra
reglerna, anför RRV. Det finns f. n. inte tillräcklig grund för att föreslå en
förändrad reglering av den kommunala upphandlingen, anser RRV.

SBEF tar i sitt yttrande upp frågan om besvärsrätt över statliga och
kommunala upphandlingsbeslut. SBEF önskar större möjligheter att överklaga
upphandlingsbeslut.

Utskottet anser för sin del att nuvarande ordning är tillfredsställande.
Enligt utskottets mening är det viktigt att den upphandlande myndigheten
har enkla och klara principer att följa så att anbud kan bedömas och
jämföras objektivt och affärsmässigt. Skulle de upphandlande myndigheterna
tvingas att ta även andra hänsyn än de affärsmässigt betingade skulle
upphandlingsbesluten få en mer bedömningsmässig karaktär. I ett sådant
läge skulle man tvingas överväga frågan om inrättande av en besvärsmöjlighet
i upphandlingen.

Som utskottet anfört i det föregående måste det finnas särskilt starka

FiU 1981/82:6

skäl för att införa regleringar som innebär ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Utskottet har inte funnit att sådana skäl lagts fram. Motionen
1900 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1980/81:1871,

2. att riksdagen avslår motion 1980/81:1873 yrkande 2,

3. att riksdagen avslår motion 1980/81:1900.

5. Motion om användning av oblekt papper i statsförvaltningen

I motion 1980/81:1105 av Pär Granstedt m.fl. (c) hemställs — med
hänvisning till motiveringen i motion 1980/81:1104 - att riksdagen beslutar
att hemställa att regeringen utfärdar instruktioner om att statliga förvaltningar
i sin verksamhet skall använda papper med minsta möjliga blekning
och som tillverkats med användande av returpapper.

Motionen

Pappersproduktion är förenad med tre viktiga problem. Ett är de föroreningar
som bildas och utgör ett miljöproblem. Ett annat är den stora
energiåtgången. Det tredje gäller försörjningen med råvara. Enligt motionärerna
spelar blekningsprocessen en nyckelroll för alla tre problemen. En
minskad användning av blekt papper och ökad användning av returpapper
som råvara skulle avsevärt minska dessa problem, anser motionärerna.

Utskottet

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen uppmärksammat den aktuella
frågeställningen, bl. a. i det av riksdagen godkända betänkandet FiU 1977/
78:5. Vid det senare tillfället åberopades ett yttrande från postverket. Av
detta framgick att produktionen av oblekt slipmassepapper var miljövänligare
och innebar ett avsevärt bättre utnyttjande av vedråvaran. Detta gör
att det oblekta, trähaltiga, papperet blir billigare än motsvarande träfria
papper. En övergång till det trähaltiga papperet kan således medföra vissa
besparingar. Det har å andra sidan hävdats, bl. a. från riksarkivet, att det
trähaltiga papperet har sämre arkivbeständighet. Likaså kräver i allmänhet
de kopieringsmaskiner som används i statsförvaltningen att blekt papper
används. Detta gör att det blekta papperet har ett stort användningsområde.

FiU 1981/82:6

Det oblekta papperet torde framöver komma att i en rad sammanhang
hävda sig väl såväl prismässigt som kvalitetsmässigt. Myndigheterna torde
därför även framgent komma att utnyttja det trähaltiga papperet. Utskottet
anser det därför inte nödvändigt att riksdagen tar något initiativ i ärendet.
Det bör ankomma på regeringen att följa frågan och ta eventuellt erforderliga
initiativ. Utskottet avstyrker motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:1105.

Stockholm den 24 november 1981

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Rolf Rämgård (c), Arne Gadd (s), Bo
Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s), Lennart Blom (m),
Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Mona S:t Cyr (m), Torsten
Karlsson (s), Karin Flodström (s), Britta Hammarbacken (c), Daniel
Tarschys (fp) och Paul Grabo (c).

Reservationer

Vid punkt 1. Motioner som ifrågasätter att myndigheter vid upphandling
skall beakta endast affärsmässigt betingade omständigheter

1. Teknikupphandling

Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Christer
Nilsson, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 böijar med ”När det
sedan” och på s. 5 slutar med ”motion 872” bort ha följande lydelse:

RRV anser i sitt yttrande att teknikupphandling kan genomföras inom
ramen för gällande upphandlingsregler. Reglerna ger möjlighet att upphandla
nya tekniska lösningar men verket medger samtidigt att reglerna
inte ger någon garanti för att nya lösningar övervägs. Enligt RRV:s mening
bör åtgärder för att främja en sådan prövning inte avse ändringar i regelsystemet
utan ske i andra former som information och utbildning, juridiskt
2 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 6

FiU 1981/82:6

och tekniskt expertstöd, ekonomiskt stöd för risktagande, utveckling av
planerings- och budgetsystem.

Även STU konstaterar i sitt yttrande att upphandlingsförordningen formellt
möjliggör genomförande av teknikupphandlingar men styrelsen bedömer
att förekomsten av upphandlingsanmodan i förordningen sannolikt
kommer att åstadkomma en förändring av myndigheternas anskaffningsplanering
så att teknikupphandling underlättas.

Utskottet konstaterar att reglerna om affärsmässighet i upphandlingsförordningen
inte lägger några hinder i vägen för att upphandla tekniska
lösningar med beaktande av de långsiktiga effekterna. Det är emellertid
enligt utskottets mening angeläget att inte enbart eventuella hinder undanröjs
utan att också aktiva insatser görs för att få till stånd en sådan
inriktning av upphandlingen. En sådan insats kan vara att upphandlingsförordningen
ändras men också andra insatser är nödvändiga. De kan vara av
den typ som STU och RRV redovisar i sina yttranden. En ytterligare
möjlighet är att utfärda särskilda direktiv till de berörda upphandlande
myndigheterna som klargör på vilket sätt upphandlingen bör ske för att
främja en samordnad teknikupphandling.

Utskottet anser sammanfattningsvis att regeringen snarast bör undersöka
vilka åtgärder som kan vidtas för att främja att upphandlingen inriktas
på att stimulera den industriella utvecklingen genom att utveckla olika
tekniska lösningar. Detta behöver inte som framgått ske genom att de
enskilda myndigheterna vid sin upphandling tar näringspolitiska hänsyn.
Detta bör enligt utskottets mening alltjämt ankomma på regeringen att
göra. Vad utskottet nu anfört beträffande åtgärder för att stimulera en
systematisk planering för teknikupphandling bör enligt utskottet ges regeringen
till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med anledning av motion 1980/81:872 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Vid punkt 3. Motioner som tar upp frågor rörande egenregi-verksamhet och
konkurrens från utomstående anbudsgivare

2. Riktlinjer om anbudskonkurrens vid kommunalt byggande
Bo Siegbahn, Lennart Blom och Mona S:t Cyr (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som boljar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”och 1793” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del helt instämma i dessa synpunkter. Det gäller
dock endast kommunernas prioritering mellan olika projekt och dessas

FiU 1981/82:6

närmare utformning. Motionen 1523 berör emellertid något helt annat,
nämligen i vilkens regi ett visst statsbidragsberättigat projekt skall genomföras.
Även här måste kravet på det samhällsekonomiskt fördelaktigaste
alternativet gälla.

Genom användning av ett anbudsförfarande uppnås bäst detta mål. Att
detta skall vara huvudprincipen har riksdagen också vid flera tillfällen
fastslagit. Självfallet utesluter inte detta att många arbetsuppgifter, på
grund av sin löpande karaktär eller arbetskraftssituationen, billigast löses i
egen regi. Likaså kan tillgången på anbudsgivare på vissa orter vara ytterst
begränsad. Erfarenheterna ger dock vid handen att många kommuner av
skilda skäl inte i tillräcklig omfattning utnyttjat möjligheterna att genom
anbudsförfarande hålla nere sina kostnader. Det är därför motiverat att
regeringen utarbetar vissa riktlinjer för att förverkliga huvudprincipen om
att statsbidragsberättigad produktion skall genomföras efter upphandlingsförfarande
med anbudskonkurrens. Detta får självfallet inte innebära att
man tillskapar någon betungande byråkrati.

Det bör även observeras att de bidragsbeviljande myndigheterna alltid
har ett ansvar för att statsbidrag utnyttjas rationellt.

Mot bakgrund av det anförda föreslås att riksdagen med anledning av
motion 1793 och med bifall till motion 1523 som sin mening ger regeringen
till känna vad som här anförts angående riktlinjer om anbudskonkurrens
vid kommunalt byggande som erhåller statliga lån och/eller bidrag.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen med bifall till motion 1980/81:1523 och med anledning
av motion 1980/81:1793 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört angående riktlinjer om
anbudskonkurrens vid kommunalt byggande som erhåller statliga
lån och/eller bidrag.

3. Förändring av organisationen av den statliga stödverksamheten Arne

Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Christer
Nilsson, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 12 böljar med ”Byggnadsstyrelsen
framför” och på s. 13 slutar med ”till känna” bort ha följande
lydelse:

Det riksdagsbeslut år 1972 som ligger till grund för den nuvarande
statliga städverksamheten innebar ett ställningstagande till att städning i
egen regi i de flesta fall är att föredra. Riksdagen uttalade i samband
härmed att behovet av trygga anställningsförhållanden gjorde sig starkt
gällande även för denna kategori anställda.

FiU 1981/82:6

Byggnadsstyrelsen fick 1972 med anledning härav i uppdrag att svara för
central planering och utveckling av städverksamheten inom det statliga
området. Byggnadsstyrelsen skulle därvid följa den tekniska och ekonomiska
utvecklingen inom städområdet, verka för att effektiva städmetoder
kommer till användning, initiera utbildning, lämna råd om former och
metoder för städningsarbetet samt verka för samordning mellan olika
myndigheter.

Den hittills viktigaste uppgiften för byggnadsstyrelsen har varit att initiera
och medverka i övergång från betingstädning till städning på fast tid.
Städningskostnaderna uppskattas härigenom ha blivit i genomsnitt 25 kr.
lägre per m2 och år. Som jämförelse kan nämnas att genomsnittliga lokalvårdskostnaden
för budgetåret 1979/80 var 60 kr./m2. Totala kostnaderna
för den statliga lokalvården beräknas f. n. uppgå till ca 750 milj. kr. per år.
Ungefär 12000 personer är engagerade i någon form av lokal vårdsarbete
inom statsförvaltningen.

Byggnadsstyrelsen har i november 1980 påbörjat en översyn av städverksamheten
med uppgift att bl. a. se över organisationsformer och
styrsystem. En avrapportering i form av en förstudie beräknas ske under
hösten 1981.

För att möjliggöra ”städning efter behov” krävs en flexibel tillämpning
av städfrekvenser och anpassning till verksamheten i lokalerna. Detta
förverkligas lättare om städningen utförs i egen regi. Det är vidare förenat
med stora kostnader och besvär för en myndighet att etablera en ny
städorganisation. Enligt byggnadsstyrelsen skulle många enskilda myndigheter
inte klara vare sig anbudsinfordran eller utvärdering av anbud med
egna resurser. Härvid skulle sannolikt medverkan krävas från byggnadsstyrelsen.

Enligt byggnadsstyrelsen talar flera skäl för att städning i egen regi även
framdeles bör vara den dominerande formen för lokalvård. Lokalvårdspersonalen
finns redan anställd. Byggnadsstyrelsen har också uppfattningen
att lokalvård i egen regi har förutsättningar att drivas till samma eller lägre
kostnader än entreprenadstädning.

Med hänvisning till de erfarenheter av den statliga städverksamheten
som byggnadsstyrelsen redovisar och de synpunkter i övrigt som styrelsen
anför finner utskottet inte anledning att föreslå någon ändring i den riktning
motionärerna anger. Utskottet avstyrker därför motion 1133.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen avslår motion 1980/81:1133.

FiU 1981/82:6

Bilaga 1

Näringsutskottets yttrande
1980/81:5 y

över motioner om upphandlingsförordningen m. m.

Till finansutskottet

Till näringsutskottet har hänvisats tre motioner vari framläggs förslag med
anknytning till upphandlingsförordningen (1973:600, ändrad och omtryckt
1980:850).

Dessa motioner är

1980/81:326 av Rune Torwald (c) och Martin Olsson (c), vari, såvitt nu är i
fråga, hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att reducera förekomsten av s. k. svarta
företag inom byggsektorn m. m.,

1980/81:783 av Sven Andersson (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp),
vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i denna motion anförts angående förtydligande
av anvisningarna till upphandlingsförordningen,

1980/81:802 av Rolf Rämgård (c), vari hemställs att riksdagen hemställer
att regeringen skyndsamt låter utreda möjligheterna att införa ”frikort” för
seriösa företag.

Till finansutskottet har hänvisats ett antal motioner från allmänna
motionstiden år 1981 som berör upphandlingsförordningen. Det torde vara
fördelaktigt om finansutskottet får möjlighet att i samband med dem
behandla även de ovan nämnda motionsyrkandena.

Under förutsättning av finansutskottets samtycke överlämnar näringsutskottet
därför motionerna 1980/81:326, 1980/81:783 och 1980/81:802 till
finansutskottet, de båda förstnämnda i angivna delar (se i övrigt NU
1980/81:4 y resp. NU 1980/81:39). Därvid avger näringsutskottet följande
yttrande.

Motionerna

Genom att vi f. n. haren betydande svart marknad, undandras staten och
kommunerna betydande inkomster, anförs i motion 1980/81:326. Minst lika
allvarligt är dock, säger motionärerna, att seriösa företagare slås ut i
konkurrens med olagligt arbetande näringsutövare. Motionärerna påpekar
att staten och kommunerna genom entreprenöravtal ger arbete åt många
åkare, byggföretag m. fl. De föreslår att regeringen - eventuellt efter
erforderliga ändringar av lagar och förordningar - skall utfärda anvisningar

FiU 1981/82:6

om att statliga och kommunala organ vid prövning av anbud skall kontrollera
att det företag som man avser att teckna avtal med har fullgjort sina
skyldigheter mot samhället. Denna kontroll skall exempelvis kunna ske
genom en skriftlig förfrågan hos aktuella myndigheter.

Liknande synpunkter möter i motion 1980/81:783. Man borde i samband
med den offentliga upphandlingen systematiskt undersöka att upphandling
inte sker från företag som inte är seriösa när det gäller betalning av skatter
och sociala avgifter, säger motionärerna. Skälen för detta är önskemålet att
begränsa skattefusket och upprätthålla konkurrens på lika villkor mellan
företag i en och samma bransch. Motionärerna framhåller också att
upphandling från icke seriösa företag kan utsätta den statliga myndigheten
för oväntade kostnadsökningar eller störningar i verksamheten, t. ex. om en
konkurs inträffar. De påpekar att i 15 § upphandlingsförordningen stadgas
att ”det anbud skall antas som med beaktande av samtliga affärsmässigt
betingade omständigheter är att anse som förmånligast”. Enligt motionärerna
råder det viss oklarhet om i vilken utsträckning myndigheterna inom
ramen för affärsmässiga handlingar skall beakta de tilltänkta entreprenörernas
skötsamhet när det gäller betalning av skatter m. m.

Motionärerna anser att riksrevisionsverkets anvisningar till 15 § upphandlingsförordningen
borde förtydligas i detta hänseende. De nämner samtidigt
att riksrevisionsverket har erinrat om att beslut i upphandlingsärenden inte
kan överklagas och anfört att det är betänkligt att beslut med sådana
rättsverkningar som att avstänga någon från entreprenad på grund av
skatteskulder läggs i enskilda inköpares händer. De av riksrevisionsverket
framförda invändningarna bör inte förbises, men de bör inte föranleda att
myndigheterna avstår från att vid upphandling kontrollera t. ex. inbetalningen
av skatter, säger motionärerna.

Utgångspunkten för motion 1980/81:802 är likaså att den s. k. svarta
arbetsmarknaden har ökat oroväckande enligt bl. a. rapporter från brottsförebyggande
rådet. Även i denna motion pekas på den illojala konkurrens
som seriösa företag drabbas av från företag som underlåter att betala
arbetsgivaravgifter och källskatter. Det finns tyvärr exempel på att t. o. m.
statliga och kommunala myndigheter har anlitat mindre seriösa företag för
olika arbeten, säger motionären. Med hjälp av de restlängder över icke
redovisade avgifter och skatter som finns hos riksförsäkringsverket och
kronofogdemyndigheterna skulle det emellertid vara mycket enkelt att
utfärda ett ”frikort" för de företag som seriöst sköter sina åligganden.
”Frikortet” skulle visa att företaget inbetalat arbetsgivaravgifter och skatter
under närmast föregående år. Motionären ser det som självklart att
myndigheter inte skall anta anbud från företag som inte kan uppvisa
”frikort”.

FiU 1981/82:6

Uppgifter i anslutning till motionerna

Sedan drygt ett år sker vid upphandling inom Stockholms kommun
kontroll av anbudsgivares förhållanden i skatte- och avgiftshänseende. Detta
sker genom att uppgifter om det anbudsgivande företaget inhämtas från lokal
skattemyndighet, länsstyrelse och kronofogdemyndighet. Man kan därigenom
kontrollera att entreprenören har fullgjort sina skyldigheter t. ex. när
det gäller att göra skatteavdrag för de anställda och att registrera sig för
mervärdeskatt. Man kan också klarlägga att entreprenören inte är restförd
för skatt eller arbetsgivaravgift.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har i skrivelse till chefen för
budgetdepartementet i juli 1980 föreslagit en utredning om huruvida
upphandling enligt den modell som Stockholms kommun tillämpar kan göras
obligatorisk för alla statliga och kommunala organ, åtminstone i fråga om
belopp av betydelse.

Riksrevisionsverket (RRV) har i ett yttrande till chefen för budgetdepartementet
i november 1980 över nämnda skrivelse bl. a. framhållit att det
enligt upphandlingsförordningens krav på affärsmässighet vid antagande av
anbud i vissa fall kan vara förenligt med affärsmässigheten att inte anta ett
anbud från en leverantör som inte betalat skatt och avgifter om sådana
uppgifter är tillförlitliga. Den upphandlande myndigheten kan ha skäl att
bedöma att leverantören kan råka i svårigheter som gör att han inte kan
fullgöra sina åtaganden gentemot myndigheten. En sådan bedömning kan
således ligga inom ramen för de nuvarande anvisningarnas hänvisning till
leverantörens vederhäftighet och pålitlighet. Det bör dock understrykas att
bedömningen endast kan ske utifrån vad som är affärsmässigt för myndigheten
i den aktuella upphandlingen, säger RRV.

En generell kontroll av det slag som kronofogdemyndigheten föreslår kan
däremot enligt RRV:s mening inte inrymmas i affärsmässighetsbegreppet.
Något stöd för en sådan tolkning av begreppet finns inte heller i förarbetena
till den nu gällande upphandlingskungörelsen.

RRV anför i yttrandet vidare att den föreslagna kontrollen, i den mån den
får till följd att leverantörer blir utestängda från anbudstävlan även när det
inte är affärsmässigt motiverat, i praktiken innebär att ett nytt sanktionssystem
införs om vars tillämpning det åligger inköpare i myndigheter och
kommuner att besluta. Enligt 24 § upphandlingsförordningen kan beslut i
upphandlingsärende inte överklagas. RRV anser det betänkligt att beslut
med sådana rättsverkningar läggs i enskilda inköpares händer.

RRV säger sig inte kunna tillstyrka en utredning som syftar till att
principerna för affärsmässighet ändras så att leverantörens skatte- och
avgiftsstatus obligatoriskt vägs in i bedömningen, även när den inte har
relevans för affärsmässigheten sådan denna i dag uttrycks. Skiljaktig mening
har anförts av en av dem som deltog i RRV:s beslut. Denne uttrycker i ett
särskilt yttrande som sin mening bl. a. att det pågående arbetet med att

FiU 1981/82:6

bekämpa skatte- och avgiftsundandragandet också borde omfatta möjligheterna
att vid den offentliga upphandlingen beakta anbudsgivares förhållanden
i skatte- och avgiftshänseenden samt att få underlag för skattemyndigheternas
kontroll.

Riksskatteverket har i oktober 1980 tillstyrkt kronofogdemyndighetens i
Stockholm förslag. 1 sitt yttrande över detta uttalar verket bl. a. att en
föreskrift i upphandlingskungörelsen om skyldighet att undersöka om den
tilltänkte entreprenören är restförd hos kronofogdemyndigheten eller har
latenta skulder hos länsstyrelsen, riksförsäkringsverket och lokala skattemyndigheten
sannolikt skulle ge ett gott resultat. Som skäl för detta
antagande nämner verket att flera kronofogdemyndigheter har träffat
informella uppgörelser med bl. a. kommunförvaltningar om informationsutbyte,
vilka visat sig vara mycket värdefulla.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i december 1977 av regeringen fått i
uppdrag att göra en översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk
brottslighet. Rådet har i enlighet med uppdraget bildat en styrgrupp och
olika arbetsgrupper för översynsarbetet.

Inom ramen för översynsarbetet anordnade BRÅ den 6 november 1980 en
konferens om upphandling. Ett av syftena med konferensen var att diskutera
den modell för upphandling som sedan en tid tillämpas i Stockholms
kommun.

Med anledning av vad som framkom vid konferensen har styrgruppen för
översynsarbetet i en skrivelse till budgetdepartementet i december 1980
anfört bl. a. följande.

Med hänsyn till de stridiga uppfattningar som sålunda kommit till uttryck
kan det visa sig nödvändigt att rättsläget klargörs genom en ändring i 3 §
[upphandlingsförordningen].

I anslutning till en författningsändring bör begreppet affärsmässighet

utvecklas vidare. [Upphandlingsförordningen] hindrar således inte en

myndighet i det särskilda fallet att t. ex. genom förfrågan hos kronofogdemyndigheten
kontrollera huruvida anbudsgivaren är restförd för betydande
belopp. Däremot föreligger skilda uppfattningar i vad mån [förordningen]
tillåter att sådana förfrågningar sker rutinmässigt beträffande samtliga
anbudsgivare och i vilken utsträckning anbudsgivare som häftar för inte helt
obetydliga skulder med hänsyn härtill kan uteslutas.

Enligt styrgruppens mening är det önskvärt att myndigheterna i samband
med upphandling förvissar sig om att anbudsgivaren är seriös i den meningen
att han fullgör sina förpliktelser mot såväl enskilda som mot det allmänna och
således exempelvis inte riskerar att försättas i konkurs på grund av obetalda
skulder innan entreprenaden fullgjorts. Det är angeläget att statsmakterna i
samband med behandlingen av den föreslagna ändringen slår fast att
rutinmässig kontroll av anbudsgivare på det sätt som i dag tillämpas vid
upphandling i Stockholm är väl förenlig med [upphandlingsförordningen],

LO och TCO har i gemensam skrivelse till regeringen i december 1980
uttalat sitt stöd för BRÅ:s förslag.

Den nämnda konferensen har dokumenterats i skriften Upphandling

FiU 1981/82:6

(BRÅ PM 1980:6).

Frågan om ändring av gällande upphandlingsbestämmelser från dessa
utgångspunkter övervägs f. n. i regeringskansliet.

Näringsutskottet

I de tre motionerna lämnas förslag på åtgärder mot icke-seriösa företag.
Motionerna går ut på att myndigheter inte skall anlita icke-seriösa företag
och därigenom försvåra eller omöjliggöra deras verksamhet.

Utskottet konstaterar att upphandlingsförordningen och anvisningarna till
denna redan nu ger myndigheterna vissa möjligheter att inom ramen för
begreppet affärsmässighet beakta en anbudsgivares skötsamhet vad gäller
inbetalning av skatt och avgifter. Att såsom sedan några år sker hos
Stockholms kommun systematiskt kontrollera anbudsgivares förhållanden i
skatte- och avgiftshänseende och beakta detta vid anbudsprövningen kan
enligt utskottets mening vara ett effektivt medel mot de icke seriösa
företagen. Inte minst betydelsefullt kan vara att de seriöst arbetande
företagens konkurrenssituation förbättras genom att den illojala konkurrensen
från företag som undandrar sig sina skyldigheter mot samhället
begränsas. De betydande belopp som den offentliga upphandlingen totalt
sett representerar gör att en dylik åtgärd torde kunna få en icke ringa effekt
om den tillämpas i hela landet. Det har emellertid ifrågasatts om en generell
kontroll av anbudsgivares skatteinbetalning är förenlig med intentionerna
med den gällande lagstiftningen.

Utskottet ställer sig positivt till att frågan om lämpliga ändringar i reglerna
för den statliga upphandlingen närmare övervägs av regeringen. De
invändningar som, bl. a. av riksrevisionsverket, har framförts mot ändringar
i här angivet syfte bör prövas i sammanhanget. Utskottet ställer sig däremot
tveksamt till förslaget i motion 1980/81:802 om en ordning med ”frikort” för
seriöst arbetande företag.

Stockholm den 9 april 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg(s), Margaretha af
Ugglas (m), Lilly Hansson (s), Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m),
Lennart Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne
Radesjö (s) och Olle Wästberg i Stockholm (fp).

FiU 1981/82:6

Bilaga 2

Näringsutskottets yttrande
1980/81:6 y

över motion om översyn av upphandlingsförordningen

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande över
motion 1980/81:872 av Mats Hellström m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär ändringar av upphandlingsförordningen i syfte att
åstadkomma de långsiktiga näringspolitiska överväganden som angivits i
motionen.

Motionen

I motionen anförs inledningsvis att den offentliga konsumtionen och de
offentliga investeringarna har stor betydelse för näringslivet genom den
mycket omfattande efterfrågan på varor och tjänster från industrin som
skapas av samhället. Den offentliga sektorn efterfrågar i stor utsträckning
produkter som kräver en avancerad teknisk utveckling. De svenska
samhällsinvesteringarna tjänar, uttalar motionärerna, som viktiga referensobjekt
vilka kan underlätta exporten. Stat, kommun och landsting bör i den
dagliga kontakten med näringslivet kunna uppträda som kompetenta
beställare, bl. a. genom teknikupphandling, så att man systematiskt i
samhällsverksamheten ställer krav som stimulerar den industriella utvecklingen,
säger motionärerna vidare.

F. n. sker den samhälleliga upphandlingen alltför splittrat, hävdar
motionärerna. Olika myndigheter gör upphandling oberoende av varandra
och ofta utan särskild tanke på långsiktiga effekter som teknisk förnyelse,
utveckling av hela system m. m. Motionärerna menar att kommuner,
landsting och staten måste eftersträva en näringspolitisk målsättning i sin
upphandlingspolitik. De anser att gällande regler, t. ex. upphandlingsförordningen
(1973:60, ändrad och omtryckt 1980:850) för den statliga sektorn,
behöver ändras för att upphandlingen skall kunna användas som ett
instrument i den långsiktiga näringspolitiken.

Motionärerna anser också att det i upphandlingsförordningen bör anges
att staten inte bör göra affärer med företag som inte betalar in skatter och
arbetsgivaravgifter eller som anlitar grå eller svart arbetskraft.

Näringsutskottet

Enligt näringsutskottets mening är teknikupphandling ett effektivt instrument
för att stimulera den tekniska utvecklingen i företagen. Ett teknikupp -

FiU 1981/82:6

handlingsprojekt kan ge leverantören dels tillämpningskunskaper, dels en
referensanläggning med åtföljande konkurrensfördelar vid försäljning av
motsvarande system till andra kunder, bl. a. på exportmarknaden.

Staten, primärkommunerna och landstingskommunerna gör varje år
mycket betydande investeringar och utgör tillsammans en stor potentiell
beställare av ny teknik från näringslivet. Utskottet anser att ett ökat inslag av
näringspolitiska bedömningar i den offentliga upphandlingen kan få positiva
konsekvenser för den tekniska och industriella utvecklingen i landet.
Givetvis måste vid sådana bedömningar också Sveriges internationella
åtaganden på området liksom kravet på affärsmässighet beaktas. I vad gäller
bedömning av affärsmässigheten delar utskottet motionärernas uppfattning
att ett långsiktigt betraktelsesätt många gånger kan vara motiverat. Sett över
en längre period kan sålunda i vissa fall högre anskaffningskostnader vid
investering i nya tekniska lösningar anpassade till specifika behov mer än väl
kompenseras av lägre driftkostnader.

Ofta framhålls upphandlingsförordningen (1973:60, ändrad och omtryckt
1980:850) och andra instruktioner för offentlig upphandling som ett hinder
för det livstidskostnadsresonemang som är nödvändigt för att teknikupphandling
skall vara ett intressant alternativ till köp av tekniska lösningar som
är tillgängliga på marknaden. Detta synsätt kommer till uttryck i motionen.
Efter det att den väcktes har emellertid regeringen förklarat - i proposition
1980/81:130 om industripolitikens inriktning m. m. (s. 112) - att inget
egentligt hinder föreligger på detta område. Det anförs i detta sammanhang
att det är naturligt att myndigheterna beaktar ett livstidskostnadsresonemang
vid sin upphandling. Uppkommer tveksamhet i ett upphandlingsärende
om ett sådant betraktelsesätt är förenligt med upphandlingsförordningen
så bör frågan underställas regeringens prövning, sägs det vidare. Det framgår
också av propositionen att industriministern avser att ta kontakt med
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet för att få till stånd en
diskussion med dem om möjligheterna att på olika sätt verka för att krav på
funktion och driftkostnad över en längre tid i fortsättningen bättre beaktas
vid teknikupphandling i landstingens och kommunernas regi.

Utskottet har i annat sammanhang (NU 1980/81:64 s. 40) redovisat
regeringens nyss återgivna uttalanden, vilka därvid inte har föranlett någon
annan kommentar än att utskottet understrukit teknikupphandlingens
positiva roll som stimulansfaktor i det industriella utvecklingsarbetet.

Av det anförda framgår sammanfattningsvis att näringsutskottet är positivt
inställt till de syften som motionärerna vill främja. Regeringens nyss
återgivna uttalanden i proposition 1980/81:130 ger uttryck för samma
grundsyn. Det torde emellertid ankomma på finansutskottet att mot här
angiven bakgrund bedöma om sådana åtgärder som motionärerna föreslår är
behövliga.

FiU 1981/82:6

När det gäller motionärernas förslag om ändringar i upphandlingsförordningen
som ett led i kampen mot ekonomisk brottslighet hänvisar utskottet
till sitt yttrande NU 1980/81:5 y till finansutskottet i samma ämne.

Stockholm den 27 maj 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s). Johan Olsson (c). Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s). Margaretha af Ugglas (m). Lilly Hansson (s), Birgitta
Hambraeus (c). Thage Peterson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s),
Hadar Cars (fp), Karl Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Birgitta
Johansson (s) och Christer Eirefelt (fp).

FiU 1981/82:6

Bilaga 3

Byggnadsstyrelsen (1981-06-30)

Tekniska byrån

Yttrande över motion 1980/81:1133 om stad verksamheten inom det statliga
området

Bakgrund

Gällande riktlinjer för städverksamheten inom det statliga området beslutades
av riksdagen 1972. I motionen 1980/81:1133 av Johan A. Olsson
och Sten Svensson föreslås riktlinjerna ändrade så att frågan om städning i
egen regi eller genom entreprenör regelmässigt prövas. Beslutet från 1972
anger städning i egen regi som den normalt förekommande formen.

I detta yttrande redogörs kortfattat för den statliga lokalvårdens organisation
och omfattning. Utifrån byggnadsstyrelsens erfarenhet som centralt
planerings- och ledningsorgan ger verket synpunkter på verksamheten och
på frågan om städning i egen regi eller genom entreprenad. Yttrandet
avslutas med konkreta kommentarer till de förändringar som motionen
föreslår.

Den statliga lokalvårdens organisation och omfattning

Kungl. Maj:t uppdrog 1972-06-07, med hänvisning till riksdagens beslut i
anledning av prop. 1972:1, åt byggnadsstyrelsen att från 1972-07-01 svara
för central planering och utveckling av städverksamheten inom det statliga
området. Byggnadsstyrelsen skulle därvid följa den tekniska och ekonomiska
utvecklingen inom städområdet, verka för att effektiva städmetoder
kommer till användning, initiera utbildning, lämna råd om former och
metoder för städningsarbetet samt vidare där så är lämpligt verka för ökad
samordning av städarbetet mellan statliga myndigheter och mellan statliga
och kommunala organ. Den försöksverksamhet som bedrivits av
städningsutredningen skulle fullföljas av byggnadsstyrelsen.

Förutom den centrala funktion som byggnadsstyrelsen har, utövas en
regional funktion i huvudsak av länsstyrelserna men på vissa orter med
omfattande statlig verksamhet även av andra större myndigheter, bl. a.
polismyndigheter. Den lokala funktionen utövas av den enskilda statsmyndigheten.

Kostnaderna för den statliga lokalvården beräknas f. n. uppgå till ca 750
Mkr./år. Ungefär 12000 personer är engagerade i någon form av
lokalvårdsarbete inom statsförvaltningen.

Lokalvård är en personalintensiv verksamhet med utpräglad låglöneprofil.
Löneandelen av den totala lokalvårdskostnaden är ca 85%. Verksamheten
har bl. a. på grund av de senare årens låglönesatsningar undergått en
betydande kostnadsökning.

FiU 1981/82:6

Den hittills viktigaste uppgiften för byggnadsstyrelsen som centralt planeringsorgan
har varit att initiera och medverka i övergång från betingsstädning
enligt det gamla LVÅ-avtalet till städning på fast tid under i
huvudsak dagtid. Detta görs samtidigt som lokalvården samordnas regionalt.
Skillnaderna i uppläggning mellan systemen samt det gamla avtalets
ur arbetsgivarsynpunkt ofördelaktiga villkor gör att städningskostnadema
för de lokaler, där organisationen lagts om kan uppskattas vara i genomsnitt
25 kr. lägre per m2 och år.

Som jämförelse kan nämnas att lokalvårdskostnaden för förvaltningsbyggnader
genomsnittligt för bå 79/80 var ca 60 kr./m2. Variationerna är
dock stora.

Projektet ”Riktlinjer för den statliga lokalvården”

Erfarenheterna under den tid som gått sedan riksdagsbeslutet 1972 och
den kraftiga kostnadsutvecklingen har föranlett byggnadsstyrelsen att i
november 1980 starta en översyn av verksamheten.

Bland de brister som kan noteras torde de organisatoriska frågorna vara
de viktiga. De regionala och lokala förutsättningarna att tekniskt/ekonomiskt
planera, styra och följa upp verksamheten måste ökas. Ansvaret för
budget och ekonomi är splittrat. Härtill kommer att lokalvårdskostnaden,
liksom lokalkostnaden i övrigt, finansieras med förslagsanslag och därför
inte prövas på samma sätt som kostnaderna för myndighetens ordinarie
verksamhet. Här finns en direkt parallell till det problemområde som tas
upp i byggnadsstyrelsens till regeringen 81-06-16 överlämnade utredning
och förslag rörande myndigheternas lokalkostnader.

Det verkliga behovet av städning av olika lokaltyper med hänsyn till
deras utnyttjandegrad behöver omprövas. Detta kräver i sin tur en omprövning
av grunderna för de lokala avtal som nu i hög grad reglerar
kostnaderna.

Sedan städutredningen har ingen samlad genomgång gjorts av de hjälpmedel
och metoder, framförallt maskinella metoder, som finns. Det är
sannolikt riktigt att öka användningen av maskinella hjälpmedel i syfte att
minska personalkostnaderna.

Vissa frågor i anslutning till förbrukningen av material behöver klaras ut

— i första hand formerna för inköp och distribution.

Målet för projektet är att hitta former och metoder att reducera de
statliga lokalvårdskostnadema. Översynen innehåller tre delar:

— ändringar i organisation och styrsystem för att förbättra den ekonomiska
planeringen och uppföljningen; som utgångspunkt beskrivs först den
statliga lokalvården som den nu fungerar;

— beskrivning av hjälpmedel och metoder med instruktioner för deras
riktiga användning inom statsförvaltningen;

— anpassning av rutiner för inköp och distribution av städmaterial till vad
som är ekonomiskt riktigt för myndigheter av olika storleksklasser och
typ; beskrivning av metoder för kontroll och redovisning av materialförbrukning.

FiU 1981/82:6

En första avrapportering i form av en förstudie beräknas ske under
hösten 1981.

Entreprenadstädning — städning i egen regi

Det har redan sagts att lokalvård är en kostnadskrävande verksamhet.
Lokalvården och hur den utövas är också en viktig del i arbetsmiljön för
den enskilde. Synen på vad som är rätt avvägd kvalitet förändras med
tiden. Lokalvården måste därför regelbundet omprövas.

Städning med entreprenör förekommer nu i huvudsak för städarbeten
med låg frekvens — en gång per år eller en gång per halvår - samt för vissa
tillfälligt resurskrävande insatser, t. ex. vid flygplatser. I vissa fall saknas
förutsättningar för arbete i egen regi även för reguljär städning och entreprenör
har då anlitats. Sammanlagt torde den kostnad som entreprenadstädning
svarar för uppgå till högst 5 % av totala lokalvårdskostnaden inom
det statliga området.

När entreprenadstädning här jämförs med städning i egen regi avses
entreprenadstädning till fast pris. Entreprenadstädning baserad på löpande
räkning är likartad städning i egen regi och därför inte lika intressant att
diskutera.

Lokalvård är en ur kvalitativ synpunkt svårkontrollerad tjänsteprodukt.
Den innehåller arbetsmoment med väsentligt skild frekvens - från en gång
per dag till en gång per år. Beroende på lokalernas användning skall olika
arbetsmoment ingå. Det är svårt att mäta den enskilda arbetsprestationen i
den ordinarie regelbundna städningen men också att bedöma i vilken
utsträckning personalresurserna under perioder med låg utnyttjandegrad
disponeras för att minska särskilda insatser för t. ex. storrengöringar.

Med hänsyn till svårigheten att mäta lokalvårdens effektivitet vid arbete
i egen regi ligger det nära till hands att söka likartade verksamheter att göra
jämförelser med för att på det sättet utveckla och förbättra effektivitetsmätningen.
Detta är ett motiv att driva entreprenadstädning parallellt med
städning i egen regi i jämförbara lokaltyper och under i övrigt jämförbara
förutsättningar.

Ett genomförande av städningsutredningens princip ”städning efter behov”
förutsätter en flexibel tillämpning av städfrekvenser och en ständig
anpassning till verksamheten i lokalerna. Ur arbetsledningssynpunkt förefaller
detta lättare att förverkliga om städningen utförs i egen regi som en
integrerad del i myndighetens verksamhet.

För vissa myndigheter måste sekretessaspekter beaktas. Detta är lättare
om personalen är anställd hos myndigheten.

När offererad kostnad för entreprenadstädning jämförs med verklig
kostnad för egen regiverksamhet krävs en noggrann genomgång av vad
som ingår resp. inte ingår i det siffermaterial som redovisas. Exempel på
arbeten som brukar vara exkluderade i offerterna är de arbeten som
genomförs bara en till två gånger per år, t. ex. storrengöring av golv,

Fil) 1981/82:6

fönstertvätt, mattvätt m. m. Tillkommande kostnad för rengöring av golv
kan uppgå till mer än 10 kr./m2 och år.

För en myndighet är det förenat med icke oväsentliga kostnader och
besvär att etablera en ny städorganisation. Det gäller övergång mellan de
städformer som här diskuterats men också byte av entreprenör för den
som har valt entreprenadstädning. Denna synpunkt påverkar givetvis priset
om offertens främsta syfte är att få myndigheten intresserad av entreprenadstädning.

De faktorer som här pekats på är i och för sig inte speciella för städning
utan snarast att betrakta som typiska när ett arbetes kvalitet och omfattning
är svårbedömbara och svårkontrollerbara. De är heller inte grund för
att avvisa entreprenadformen men väl orsak att vara noggrann vid anbudsförfrågan
och vid utvärdering av anbud.

Motionens förslag

Den aktuella motionen föreslår för att få en effektiv kostnadspress på
lokalvårdsverksamheten att frågan om städning genom entreprenad eller i
egen regi regelbundet skall prövas.

Som framgått ovan talar flera skäl för att städning i egen regi även
framdeles bör vara den dominerande formen för lokalvård inom det statliga
området. Lokalvårdspersonalen finns redan nu anställd hos statsmyndigheterna.
Byggnadsstyrelsen har också uppfattningen att lokalvård i egen
regi har förutsättningar att drivas till samma eller lägre kostnader än
entreprenadstädning. Organisationen måste dock utvecklas så att verksamheten
kan planeras och följas upp tekniskt och ekonomiskt på ett
likartat sätt som krävs för en verksamhet som arbetar på affärsmässiga
villkor.

Möjligheterna att mäta effektiviteten hos egen städverksamhet är dock
begränsade. Byggnadsstyrelsen menar därför att omfattningen av entreprenadverksamhet
för reguljär städning kan ökas. Härigenom skapas bättre
möjligheter till effektivitetsmätning genom jämförelser.

Frågan om entreprenadstädning bör prövas i samband med att nya
lokaler tas i bruk eller då av andra skäl en reell valmöjlighet mellan
städformema finns.

Att engagera entreprenörer för reguljär lokalvård måste föregås av noggrant
specificerade anbudsförfrågningar och en utvärdering av anbuden
som möjliggör jämförelser på i alla avseenden lika villkor.

Om detta skall kunna bli en realitet måste den centrala rådgivningen och
styrningen ökas. Många enskilda myndigheter kommer säkerligen inte att
klara vare sig anbudsinfordran eller utvärdering av anbud med egna resurser.
För att verksamheten skall vara meningsfull behövs också en
regelmässig uppföljning. Det blir sannolikt nödvändigt att byggnadsstyrelsen
utarbetar närmare hjälpmedel för upphandling av entreprenadstädning
samt riktlinjer för hur de båda lokalvårdsformema skall redovisas så att
användbart jämförelsematerial kan erhållas.

FiU 1981/82:6

I underlaget för riksdagsbeslutet 1972 noterade föredragande statsrådet
att städning bör ske huvudsakligen i egen regi. Försök med entreprenadstädning
i den omfattning som byggnadsstyrelsen här antytt i syfte att ge
jämförelsematerial för en effektivitetsmätning av egen regi-städning kan
anses ligga inom den ram som riksdagen beslutat. Riktlinjerna från 1972
bör enligt byggnadsstyrelsens uppfattning därför inte ändras.

Byggnadsstyrelsens översyn av städverksamheten inom det statliga området
kommer att tillföra ytterligare sakmaterial till debatten om lämplig
städform. En viktig fråga kommer att bli den förändrade organisation och
de ändrade styrsystem som översynen föreslår.

Ett genomförande av sådana förändringar hör också nära samman med
ett genomförande av de förändringar beträffande myndigheternas lokalkostnader,
som byggnadsstyrelsen föreslagit.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektören Löwbeer i närvaro av
ekonomidirektören Björkman, tekniske direktören Kolte. byggnadsrådet
Nordström, föredragande, och avdelningsdirektören Enocksson.

Hans Löwbeer

Sören Nordström

3 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 6

FiU 1981/82:6

Bilaga 4

Riksrevisionsverket (1981-06-15)
Revisionsavdelning 1

Yttrande över motionerna 1980/81:871, 872,1463 och 1900 angående offentlig
upphandling

Riksdagens finansutskott har anhållit om att riksrevisionsverket (RRV)
avger yttrande över motionerna 1980/81:871 av Olle Grahn om ökad möjlighet
för myndigheter att upphandla tjänster, 1980/81:872 av Mats Hellström
m.fl. om översyn av upphandlingsförordningen, 1980/81:1463 av
Olof Palme m.fl. om ändrade regler för statlig upphandling och 1980/
81:1900 av Karin Ahrland om en kommunal upphandlingsförordning.

1. Motion 1980181:871 om ökad möjlighet för myndigheter att upphandla
tjänster

Anslags- och budgeteringssystemen har varit föremål för utvecklingsarbete
i den av motionären åsyftade riktningen sedan programbudgetutredningens
tillkomst (SOU 1967:11-13). RRV och budgetdepartementet har
gemensamt bedrivit och bedriver även fortsättningsvis en rad projekt i
anslutning till den budgetmodemisering som statsmakterna numera har
beslutat om.

Nyligen har ett projekt med syfte att förenkla regleringsbreven genomförts.
Det har resulterat i att en ny normalmall för regleringsbreven har
utarbetats (Budgetdepartementet, budgetavdelningen, Cirk nr 15 1980/81),
som innebär att nuvarande stat med fem obligatoriska utgiftsposter och ett
varierande antal delposter ersätts med en stat med endast två utgiftsposter,
nämligen förvaltningskostnader och lokalkostnader. Under förvaltningskostnadsposten
högst-sätts lönekostnaderna samt kostnader för representation
och utrikes resor. I övrigt får myndigheten själv fördela kostnaderna
på utgiftsslag inom en given ram.

Motionärens önskemål om att anslagssystemens utformning inte skall
hindra myndigheterna att upphandla tjänster bör enligt RRVs mening
anses tillgodosett genom cirkuläret. Behov av särskild utredning föreligger
följaktligen inte.

2. Motion 1980/81:872 om översyn av upphandlingsförordningen

RRV vill inledningsvis framhålla det angelägna i att teknikupphandling
inom den offentliga sektorn stimuleras.

RRV anser att teknikupphandling kan genomföras inom ramen för gällande
upphandlingsregler. Sådan upphandling skall ske under utnyttjande

FiU 1981/82:6

av förefintliga konkurrensmöjligheter och med iakttagande av affärsmässighet.
Begreppet affärsmässighet kan inrymma alla de hänsyn som måste
tas för att anskaffningen skall bli så ekonomisk och ändamålsenlig som
möjligt för myndigheten. Vid teknikupphandling får avväganden mellan
investerings- och driftkostnader en stor tyngd. RRVs uppfattning i detta
stycke företräddes även av statsmakterna i prop. 1977/78: lil (NU 1977/
78:75, rskr 1977/78:361) med anledning av teknikupphandlingskommitténs
betänkande (SOU 1976:69).

RRVs uppfattning avser upphandlingsreglemas principer men inte alltid
myndigheternas praxis. Reglerna ger således möjlighet att upphandla nya
tekniska lösningar men ger inte någon garanti för att nya lösningar övervägs.
Åtgärder för att främja en sådan prövning bör dock inte avse ändringar
i regelsystemet, som främst bör ange gränser för det tillåtna, utan genom
andra former, som information och utbildning, juridiskt och tekniskt expertstöd,
ekonomiskt stöd för risktagande, utveckling av planerings- och
budgetsystem samt, främst vad avser det kommunala området, bildande av
kraftfulla organisationsformer.

I de fall avvägningar mellan industripolitiska eller näringspolitiska hänsyn
och ett affärsmässigt agerande kan behöva göras i en viss upphandling
är den nuvarande beslutsordningen att myndigheten anmäler sådana förhållanden
för regeringen, som beslutar i frågan i egenskap av politiskt
ansvarig instans. Ett syfte med denna ordning är att möjliggöra en enhetlig
inriktning av politiken inom berörda områden.

En ändring av upphandlingsförordningen i den riktning som förutsätts i
ifrågavarande motion med möjlighet för enskilda myndigheter att göra
näringspolitiska bedömningar skulle leda till ett inkonsistent förhållande
med hänsyn till befintliga internationella överenskommelser. Genom sitt
medlemskap i EFTA har Sverige redan åtagit sig att verka för att myndigheterna
skall avveckla bestämmelser som ger den inhemska produktionen
skydd. Vidare har Sverige inom ramen för GATT slutit ett avtal med bl. a.
USA, Japan, EG och de nordiska länderna avseende statlig upphandling av
vissa varugrupper, i vilket de avtalsslutande länderna förbinder sig att inte
diskriminera utländska leverantörer.

RRV anser att motionärens syfte att stimulera den samhälleliga teknikupphandlingen
uppnås effektivare genom andra åtgärder än ändring av
upphandlingsbestämmelserna, vilka utgör en garanti för att de grundläggande
kraven om affärsmässighet och objektivitet i den offentliga upphandlingen
kan tillgodoses.

Vad gäller motionärens förslag om ändring av upphandlingsförordningen
för att bekämpa ekonomisk brottslighet hänvisas till punkt 3.

3. Motion 1980/81:1463 om ändrade regler för statlig upphandling

RRV vill inledningsvis framhålla vikten av att ändamålsenliga åtgärder
vidtas för att få till stånd en tillfredsställande inbetalning av avgifter och
skatter till statsverket.

FiU 1981/82:6

RRV har tidigare anmodats att yttra sig över kronofogdemyndighetens i
Stockholm skrivelse (RRV dnr 1980:1043) med likartat innehåll som motion
1980/81: 1463. RRV framhöll då att föreslagna förändringar av upphandlingsförfarandet
inte är förenliga med den nuvarande grundläggande
principen om affärsmässighet i den enskilda myndighetens upphandling.
RRV anförde vidare att beslut i upphandlingsärende enligt 24 § upphandlingsförordningen
inte får överklagas. Med hänsyn till detta är det otillfredsställande,
i den mån det föreslagna förfarandet får till följd att leverantörer
blir utestängda från anbudstävlan även när det inte är affärsmässigt
motiverat, att beslut med sådana rättsverkningar läggs i enskilda inköpares
händer. Någon enhetlig tillämpning torde inte vara möjlig att uppnå med de
många olika typer av upphandlingsärenden som förekommer och som
erfarenhetsmässigt handläggs på olika kompetensnivåer i de statliga myndigheterna.

Enligt vad RRV erfarit avser regeringen att låta göra en utredning om
möjligheten att tillgodose de syften som bl. a. motionärerna framhållit.

4. Motion 1980/81:1900 om en kommunal upphandlingsförordning

1 prop. 1973: 73 uttalades att den kommunala upphandlingen borde anpassas
till de riktlinjer och regler som avsågs gälla för den statliga upphandlingen
samt att anpassningen borde ske på grundval av den överenskommelse
härom som träffats i november 1971 mellan upphandlingskommittén,
riksrevisionsverket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

I enlighet med nämnda överenskommelse har de båda kommunförbunden
utarbetat ett normalförslag till kommunalt upphandlingsreglemente
jämte anvisningar. Såväl reglementstext som anvisningar har i tillämpliga
delar samma sakliga innebörd som de statliga upphandlingsbestämmelserna
och anvisningarna till dessa. Det finns därför enligt RRVs uppfattning
ingen anledning att tolka de kommunala reglerna på annat sätt än de
statliga. För tolkningen av de senare anser sig RRV vara ansvarigt på
grund av att verket har att meddela anvisningar för tillämpningen av de
statliga reglerna.

I det kommunala upphandlingsreglementet liksom i den statliga upphandlingsförordningen
är det ett grundläggande krav att myndighet vid
upphandling skall iaktta affärsmässighet och objektivitet. Det anbud skall
antas som med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade omständigheter
är att anse som förmånligast för beställaren.

Den i motionen föreslagna lagen om kommunal upphandling leder i och
för sig inte till annan rättslig situation än den nuvarande regleringen vad
avser besvär och påföljd.

Åsidosättande av den statliga upphandlingsförordningen leder inte till att
avtalet blir ogiltigt. Motivet för att avtalet inte blir ogiltigt är främst att
civilrättsliga avtal inte skall brytas upp av skäl som för leverantören är

FiU 1981/82:6

svåra att förutse vid avtalets ingående. Likartad reglering torde anses vara
lämplig att införa om en lag om kommunal upphandling skulle införas.
Kommunalbesvär torde sannolikt behållas även vid en sådan förändring.

Effekten av en lag om kommunal upphandling blir då främst att statsmakterna
har garantier för att samtliga kommuner har samma regler, att de
enskilda kommunerna inte kan ändra reglerna samt möjligen att en lag har
större psykologisk effekt än ett av kommunen antaget reglemente.

RRV har löpande följt upp den inledningsvis nämnda överenskommelsen.
Så gott som samtliga kommuner har antagit reglementen för den
kommunala upphandlingen byggda på överenskommelsen. RRV har vid
några tillfällen uppmärksammat regeringen på beslut i några kommuner om
reglementsändringar som lett till väsentliga avvikelser i berörda kommunala
reglementen i förhållande till det tidigare nämnda normalförslaget. RRV
finner emellertid inte att det f. n. kan anses finnas tillräcklig grund för att
föreslå en förändrad reglering av den kommunala upphandlingen.

Beslut i detta ärende — som har diskuterats i den till RRV knutna
upphandlingsdelegationen - har fattats av generaldirektören Berggren i
närvaro av avdelningschefen Fransson, revisionsdirektören Jansson och
byrådirektören Hyltander, föredragande.

G. Rune Berggren

Göran Hyltander

4 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 6

FiU 1981/82:6

Styrelsen för teknisk utveckling (1981-06-18)

Bilaga 5

Yttrande över motion 1980/81:872 om översyn av upphandlingskungörelsen

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har anmodats avge yttrande över
nämnda motion och får härmed anföra följande.

STU delar bedömningen i motionen att s. k. social teknologi i vidare
mening är ett viktigt utvecklingsområde för svensk industri. Det gäller
teknik för att lösa samhällsuppgifter beträffande energiförsörjning och
energisparande, transportsystem, trafiksäkerhet, råvaruåtervinning,
hälso- och sjukvård, medicinsk teknik, handikapphjälpmedel, yttre miljövård,
arbetsmiljö m. m. STUs stöd till teknisk utveckling sker i betydande
omfattning just på de här områdena. Under senare tid läggs i allt större
utsträckning projekten upp som teknikupphandling. För närvarande pågår
genomförande av ca 20-talet projekt, där kravspecifikation, utveckling och
upphandling av en första anläggning omfattar upp till tiotalet miljoner
kronor i det enskilda projektet. De tyngsta satsningarna avser oljebekämpnings-
och strandsaneringsteknik (ca 30 miljoner kronor), medicinsk
teknik, datateknik och fordonsteknik.

Motionen ger ett antal rekommendationer för att främja teknikupphandlingen
från stat och kommun. Bl. a. framföres att dessa i sin dagliga
kontakt med näringslivet bör uppträda som kompetenta beställare och
systematiskt ställa upp krav som stimulerar den industriella utvecklingen.

STU delar motionärernas bedömning att mycket kan uppnås genom att
förbättra den "vardagsnära” teknikupphandlingen. Därför genomför STU
och Statens institut för personaladministration och utbildning (SIPU) respektive
STU och Svenska kommunförbundet kurser i teknikupphandling
för att förbättra upphandlarnas färdigheter att genomföra teknikupphandlingen.
Utbildningen behandlar både generellt verkande åtgärder i upphandlingsförfarandet
för att förbättra betingelserna för teknikupphandling
och mera genomgripande teknikupphandlingsprojekt som påverkar organisation
och effektivitet hos myndigheten.

För att öka tyngden i kommunala teknikupphandlingar förordar motionärerna
ökade samordningsinsatser. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet har på senare tid böijat studera denna fråga. Dessutom
pågår ett antal teknikupphandlingsprojekt med stöd från STU och med
genomförandeansvar hos Svenska kommunförbundet, främst inom oljebekämpningen/strandsaneringstekniken
och datatekniken.

Beträffande motionärernas hemställan att riksdagen av regeringen begär
förändringar i upphandlingsförordningen vill STU anföra följande.

Hittillsvarande erfarenheter från gjorda teknikupphandlingar och från

FiU 1981/82:6

erfarenhetsutbyte mellan upphandlare pekar på att upphandlingsreglementet
formellt möjliggör genomförande av teknikupphandlingar. Emellertid
saknas rekommendationer och anvisningar som stimulerar och anmodar
myndigheter att genomföra teknikupphandling vid viktigare upphandlingar
och att lägga upp anskaffningsplaneringen så att teknikupphandlingen får
en förbättrad chans mot upphandling av befintliga produkter på marknaden
som annars vanligen äger rum.

Det är svårt att i förväg förutse vilka effekter en särskild ”teknikupphandlingsanmodan”
spontant skulle få på upphandlingsverksamheten.
STU bedömer att enbart förekomsten av en sådan paragraf i förordningen
sannolikt kommer att åstadkomma en förändring av myndigheternas anskaffningsplanering
så att teknikupphandling underlättas.

Viktigt är också att sådana förändringar följs upp vid behandlingen av
myndigheternas äskanden så att finansieringen av deras engagement i
samtliga etapper av teknikupphandlingen säkerställs.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende, som har avgjorts av
undertecknad generaldirektör, har närvarit avdelningsdirektören Ulf Eklund,
föredragande.

Sigvard Tomner

Ulf Eklund

FiU 1981/82:6

Bilaga 6

Svenska kommunförbundet (1981-06-12)

Yttrande över motion 1980/81:1900 om en kommunal upphandlingsförordning Riksdagens

finansutskott har berett Svenska kommunförbundet tillfälle
att avge yttrande över motionen 1980/81:1900 om en kommunal upphandlingsförordning.
Förbundets styrelse får i anledning härav anföra följande.

Chefen för Finansdepartementet tillkallade 1968 sakkunniga för utredning
om statlig upphandling m.m. De sakkunniga antog benämningen
upphandlingskommittén. Upphandlingskommitténs uppdrag gällde att finna
former för att ytterligare aktivisera den offentliga upphandlingen. I
uppdraget ingick även att bedöma den kommunala upphandlingen och
komma med de förslag som ansågs motiverade i fråga om denna. Övervägande
skäl talade då enligt kommitténs mening för att få till stånd en
anpassning av den kommunala upphandlingen till den statliga på frivillig
väg.

I proposition 1973: 73 framlades riktlinjer för statliga upphandlingen. 1
propositionen uttalades att den kommunala upphandlingen bör anpassas
till de riktlinjer och regler som avses gälla för den statliga upphandlingen.
Anpassningen föreslogs ske på frivillig väg på grundval av den överenskommelse
härom som träffats i november 1971 mellan upphandlingskommittén,
Riksrevisionsverket, Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
I enlighet med nämnda överenskommelse utarbetade de båda kommunförbunden
ett nytt normalförslag till kommunalt upphandtingsreglemente
jämte därtill hörande anvisningar.

I enlighet med beslut av förbundsstyrelsen 1973-09-07 utsändes det nya
reglementet jämte anvisningar till samtliga kommuner med styrelsens rekommendation
att antaga såväl reglementet som anvisningarna med ikraftträdande
den 1 januari 1974.

Kommunförbundet har vid två tillfallen därefter gått ut med enkät för att
dels utröna hur många kommuner som antagit ett upphandlingsreglemente
enligt normalförslaget, dels utröna i vad mån och i så fall vilka avvikelser
som skett i förhållande till normalförslaget. Den sista enkäten skedde på
hemställan från Riksrevisionsverket som har regeringens uppdrag att följa
upp tillämpningen av de offentliga upphandlingsreglema. Denna enkät gav
vid handen ett nära hundraprocentigt antagande av upphandlingsreglementen
enligt normalförslaget samt att gjorda avvikelser var ytterst få och
egentligen inte utgjorde någon ändring i sak i förhållande till normalreglementet.

Den nuvarande ordningen med upphandlingsreglementen antagna av
kommunerna på frivillig väg fungerar väl. Vid bedömning från rättssäker -

FiU 1981/82:6

hetssynpunkt måste hållas i minnet att vaije kommunmedlem har möjlighet
att åstadkomma en laglighetsprövning genom att överklaga ett kommunalt
upphandlingsbeslut. Den kommunala besvärsprövningen kan ej avse skäligheten
men väl lagligheten. Detta borgar för att kravet vid offentlig
upphandling på rättssäkerhet uppfylls. I 7 kap. 6 § kommunallagen föreskrivs
dessutom att om kommunalt beslut blivit upphävt genom avgörande
som vunnit laga kraft och beslutet redan verkställts kommunen skall föranstalta
om rättelse av verksamheten i den mån det är möjligt. Vid den
statliga upphandlingen saknas möjligheter att överklaga ett upphandlingsbeslut.

Sålunda kan konstateras att med tillämpning av upphandlingsreglemente
som överensstämmer med normalförslaget rättssäkerheten är på betryggande
sätt säkrad samt att det ges mycket goda möjligheter att tillvarata
den konkurrens som kan föreligga ävensom att behandla anbud och anbudsgivare
objektivt. I anledning härav avstyrker styrelsen motionen.

Svenska kommunförbundet
Inge Hörlén

FiU 1981/82:6

Bilaga 7

Landstingsförbundet (1981-06-12)

Yttrande över motion 1980/81:1900 om en kommunal upphandlingsförordning Riksdagens

finansutskott har genom remiss den 5 mars 1981 berett
landstingsförbundet tillfälle att avge yttrande över motionen 1980/81:1900
om en kommunal upphandlingsförordning. Förbundets styrelse får i anledning
härav anföra följande.

Den statliga upphandlingskommittén framlade i sitt betänkande (SOU
1971:88) Offentlig upphandling sina överväganden i fråga om former för att
ytterligare aktivisera den offentliga upphandlingen. I kommitténs uppdrag
ingick även att bedöma den kommunala upphandlingen och komma med de
förslag som ansågs motiverade i fråga om denna. Övervägande skäl talade
då enligt kommitténs mening för att få till stånd en anpassning av den
kommunala upphandlingen till den statliga på frivillig väg.

1 propositionen 1973:73 framlades riktlinjer för statliga upphandlingen. I
propositionen uttalades att den kommunala upphandlingen bör anpassas
till de riktlinjer och regler som avses gälla för den statliga upphandlingen.
Anpassningen föreslogs ske på frivillig väg på grundval av den överenskommelse
härom som träffats i november 1971 mellan upphandlingskommittén,
riksrevisionsverket, kommunförbundet och landstingsförbundet. 1
enlighet med nämnda överenskommelse utarbetade de båda kommunförbunden
ett nytt normalförslag till kommunalt upphandlingsreglemente jämte
därtill hörande anvisningar.

Enligt en gemensam rekommendation från förbunden gäller reglementet
i kommuner och landsting i princip sedan den 1 januari 1974.

Landstingsförbundet har vid två tillfallen därefter gått ut med enkät för
att dels utröna hur många som antagit ett upphandlingsreglemente enligt
normalförslaget, dels utröna i vad mån och i så fall vilka avvikelser som
skett i förhållande till normalförslaget. Den sista enkäten skedde på hemställan
från riksrevisionsverket som har regeringens uppdrag att följa upp
tillämpningen av de offentliga upphandlingsreglema. Denna enkät gav vid
handen att samtliga landsting antagit upphandlingsreglementet enligt normalförslaget
samt att endast två landsting gjort någon avvikelse och att
avvikelsen egentligen inte utgjorde någon ändring i sak i förhållande till
normalreglementet.

Den nuvarande ordningen med upphandlingsreglementen antagna av
landstingen på frivillig väg fungerar väl. Därjämte måste hållas i minnet att
varje kommunmedlem har möjlighet att överklaga ett kommunalt upphandlingsbeslut
genom det kommunala besvärsinstitutet. Detta borgar för att

FiU 1981/82:6

kravet vid offentlig upphandling på rättssäkerhet uppfylls. I 7 kap. 6 §
kommunallagen föreskrivs dessutom att om kommunalt beslut blivit upphävt
genom avgörande som vunnit laga kraft och beslutet redan verkställts
kommunen skall föranstalta om rättelse av verksamheten i den mån det är
möjligt. Vid den statliga upphandlingen saknas möjligheter att överklaga
ett upphandlingsbeslut.

Sålunda kan konstateras att rättssäkerheten är på betryggande sätt säkrad
samt att goda möjligheter ges för att tillvarata den konkurrens som kan
föreligga och att behandla anbud och anbudsgivare objektivt. 1 anledning
härav avstyrker styrelsen motionen.

Landstingsförbundet

Kurt Ward

/Rune Carlsson

Fil) 1981/82:6

Sveriges Industriförbund (1981-07-24)

Bilaga 8

Yttrande över motion 1980/81:872 om översyn av upphandlingskungörelsen

Sveriges Industriförbund har erhållit rubricerade motion på remiss och
vill med anledning därav anföra följande.

Teknisk förnyelse framstår som allt viktigare för att på ett effektivt sätt
tillgodose olika samhälleliga behov i framtidens mycket strama budgetsituation.
Teknikupphandling (TU) är en alltför litet utnyttjad väg att förbilliga
offentlig verksamhet. Samtidigt är TU en betydligt svårare process än
vanliga köp av på marknaden existerande varor. Att ta fram nya tekniska
lösningar ställer väsentligt större krav både på kund och leverantör. Endast
de mest kvalificerade leverantörerna har normalt förutsättningar att
klara av projekt som både är tekniskt svårare, och ofta planeringsmässigt
mer omfattande, än vanliga leveranser. Vid TU är det särskilt viktigt att
man väljer den ur teknisk-industriell synvinkel bäst lämpade leverantören
om man ska ha chans att nå en framgångsrik lösning på sitt problem. Ett
lyckat projekt kan innebära förbättrad konkurrensförmåga för leverantören,
men det måste understrykas att detta måste ses som en positiv
bieffekt. Stimulansmekanismen är indirekt och leverantörsvalet måste uteslutande
göras med utgångspunkten att få till stånd bästa slutprodukt.
Förbundet avstyrker därför att någon instruktion att ta näringspolitiska
hänsyn vid upphandling införs i kungörelsen.

Höga krav måste också gälla för beställarens kompetens. Om man ska
lyckas med TU måste beställaren dels ha förmåga att välja den teknisktindustriellt
bäst lämpade leverantören, dels kunna aktivt samarbeta med
denne i utvecklingsarbetet. Erfarenheter från framgångsrik upphandling
inom t. ex. försvars- och teleområdena understryker nödvändigheten av
direktkontakt mellan användare och leverantör. Under teknikupphandlingsarbetet
måste man ofta ta ställning till omfattande ändringar av grundidén,
vilket bara den betalande kunden/användaren kan göra.

Om inte användare och leverantör fortlöpande är överens om TU-arbetet,
slutar projektet vanligen i svårlösta tolkningstvister och produkten
kommer att sakna förtroende hos användaren. Därmed blir den inte heller
ett användbart referensobjekt för leverantören. Just kravet på direktkontakt
innebär en klar svårighet om man avser att bedriva samordnad TU för
många kunder. Den hittillsvarande begränsade användningen av TU i den
offentliga sektorn beror enligt vår mening inte så mycket på bristande
samordning, som på för dålig medvetenhet och svaga incitament till teknisk
utveckling inom många myndigheter och kommuner.

1 många fall förefaller det inte stå tillräckligt klart för myndigheter att
upphandlingskungörelsen väl medger hänsyn också till driftskostnader

FiU 1981/82:6

m.m., s.k. livslängdskalkyler. Det kan finnas skäl att understryka detta
tydligare från centralt håll. Samtidigt måste dock konstateras att det krävs
kompetens hos beställaren så att han redan vid upphandlingen kan specificera
vilka kostnader och vilket tidsperspektiv man avser att använda vid
utvärdering av anbud. Medan upphandlingskungörelsen synes vara tillfyllest
i nuvarande utformning behövs emellertid ytterligare incitament för att
stimulera till TU, liksom till sådan teknisk kompetensuppbyggnad som är
nödvändig för detta.

Det är väsentligt att resurser avsätts för de mest avancerade upphandlingsprojekten,
inte minst som kompensation för den kompetensurholkning
som för närvarande sker genom minskad utveckling inom försvaret
och kärnkraftssektorn. Samtidigt behövs dock större bredd i teknikupphandlingen.
Fler myndigheter måste stimuleras att överväga ny teknik för
att lösa sina problem. Detta kan bäst ske genom att den centrala statsmakten
klart deklarerar att tekniska utvecklingsprojekt, för att effektivisera
myndigheternas arbete, kommer att prioriteras vid ordinarie medelstilldelning.
På så sätt kan man stimulera myndigheter att fortlöpande arbeta
med TU på ett bättre sätt än genom enstaka anslag från teknikupphandlingsfonder
etc. Det är bara genom ett inom myndigheten väl förankrat
kontinuerligt arbete med ny teknik, som man kan utveckla sig till den
kompetenta kund som är en nödvändig förutsättning för framgångsrik TU.

Vad det gäller förslaget om ändringar i kungörelsen för att stävja ekonomisk
brottslighet vill Förbundet erinra om att regeringen överväger ett
förslag att via taxeringskontrollen komma tillrätta med de skatte- och
avgiftsundandraganden som förekommer bland vissa kategorier av uppdragstagare.
Det aktuella förslaget förutsätts omfatta alla uppdragstagare,
dvs även hos myndigheter och kommuner. Förbundet anser att en sådan
generell kontroll sannolikt är ändamålsenligare än det aktuella förslaget.

Sveriges industriförbund
Ingvar Petzäll

Curt Andersson

FiU 1981/82:6

Landsorganisationen i Sverige (1981-07-02)

Bilaga 9

Yttranden över motionerna 1980/81:871 om ökade möjligheter för myndigheter
att upphandla tjänster och 1980/81:1133 om den statliga stödverksamheten Landsorganisationen

i Sverige har genom remiss den 9 mars 1981 beretts
tillfälle avge yttrande över motionerna 1980/81:871 om ökade möjligheter
för myndigheter att upphandla tjänster, 1980/81:1133 om den statliga stödverksamheten.
LO har i sin tur inhämtat underremisser från Statsanställdas
förbund och Svenska Kommunalarbetareförbundet, vilka bifogas. För
egen del avstår LO från yttrande.

Stockholm den 2 juli 1981

Landsorganisationen i Sverige
Gunnar Nilsson

/Lars Starkerud

Underremiss från

Statsanställdas Förbund (1981-06-16)

Statsanställdas förbund har beretts tillfälle att yttra sig över motion 1980/
81:1133 "om den statliga stödverksamheten” och vill med anledning härav
anföra följande.

I motionen yrkas att riktlinjerna från 1972 för den statliga stödverksamheten
ändras så att myndigheterna från fall till fall beslutar om att utnyttja
den effektivaste städformen. I riktlinjerna bör därför enligt motionärerna
anges att myndigheterna regelmässigt bör begära in anbud för städningen.

Enligt 1972 års riktlinjer gäller att Byggnadsstyrelsen skall ha det övergripande
ansvaret för den städning som utförs vid statliga myndigheter och
skall, där så är lämpligt, verka för ökad samordning av städarbetet mellan
statliga myndigheter och mellan statliga och kommunala organ. De främsta
motiven för denna samordning under en central ledning var att städningsverksamheten
därigenom skulle kunna bedrivas effektivt, rationellt och
ekonomiskt. Samtidigt skulle verksamheten kunna bedrivas under en utbildad
arbetsledning och med en mer rationell administration.

Förbundet bedömer den utveckling av samordningen av städningsverksamheten
som hittills ägt rum som gynnsam. De effektivitetsvinster och
den rationalisering som eftersträvats har i hög grad uppnåtts.

FiU 1981/82:6

Förbundet vill samtidigt framhålla som sin mening att vid jämförelser
mellan egen regi och upphandling effektiviteten inte skall bedömas utifrån
ett snävt kvantitativt synsätt. Hänsyn bör även tas till olika kvalitativa
frktorer som de anställdas krav på arbetstillfredsställelse, anställningstrygghet
och en god arbetsmiljö.

En ändring av riktlinjerna i enlighet med motionärernas förslag skulle
dels innebära en ökad användning av nämnda snäva effektivitetsbegrepp,
dels försämrade möjligheter till samordning och därigenom minskade effektivitetsvinster.

Mot denna bakgrund menar förbundet att varken ekonomiska eller andra
skäl motiverar en ändring av riktlinjerna i enlighet med motionärernas
yrkande.

Med hälsning
Statsanställdas förbund
L-E Nicklasson

/Anna Nobäck

Underremiss från

Statsanställdas Förbund (1981-06-16)

Statsanställdas Förbund har beretts tillfälle att yttra sig över motion
1980/81:871: "Om ökad möjlighet för myndigheter att upphandla tjänster”
och vill med anledning härav anföra följande.

1 motionen yrkas om utredning av möjligheten att åstadkomma besparingar
genom viss förändring av budgeteringstekniken, innebärande större
frihet för myndigheter att upphandla tjänster som ersättning för verksamhet
i egen regi.

Valet mellan egen regi och upphandling kan enligt förbundets mening
inte enbart göras utifrån rent företagsekonomiska grunder. En helhetssyn
på kostnaderna krävs. Kortsiktiga företagsekonomiska vinster måste vägas
mot samhällsekonomiska förluster i form av försämrad service, ökade
kostnader på annat håll eller sämre arbetsvillkor för de anställda. Hänsyn
bör även tas till försvars-, sysselsättnings- och försörjningsberedskapsskäl.

En förändring i enlighet med motionärens intentioner skulle innebära att
valet mellan egen regi och upphandling allt mer skulle komma att göras
utifrån rent företagsekonomiska grunder medan andra faktorer skulle komma
i bakgrunden.

FiU 1981/82:6

Förbundet finnér därför inga skäl för en utredning i enlighet med motionärens
yrkande.

Med hälsning
Statsanställdas Förbund
L-E Nicklasson

/Anna Nobäck

Underremiss från

Svenska Kommunalarbetareförbundet (1981-06-30)

Svenska kommunalarbetareförbundet har ombetts ge synpunkter på två
riksdagsmotioner, nämligen motion 1980/81:871 (Olle Grahn om myndighets
möjlighet att upphandla tjänster) och motion 1980/81:1133 (Johan
Olsson och Sten Svensson om den statliga städverksamheten).

Motionen 1980/81:871 utmynnar i ett krav på utredning av förändringar i
budgettekniken. Motionären menar att en ökad avgiftsfinansiering av myndigheternas
tjänster sinsemellan bör komma till stånd. Sådana försök har
gjorts på det kommunala planet i vissa fall. Det syns som om den huvudsakliga
effekten blir en suboptimering av kommunernas resurser. Exempel
kan ges. I en mellansvensk kommun anlitade gatukontoret en utomstående
entreprenör, därför att det blev billigare än att anlita lastbilar från parkförvaltningen.
Även om gatukontoret handlar rätt, är det sett ur hela kommunens
synvinkel ett slöseri med resurser.

Måhända kan en utredning hitta tekniker som förenar det i och för sig
berättigade kravet på ökad flexibilitet med god offentlig hushållning. Emellertid
är ju inte detta motionens uttalade syfte, utan utredningen anses vara
ett sätt att öka entreprenadandelen i den statliga verksamheten. Förbundets
uppfattning i entreprenadfrågan har alltid varit klar. Man skall välja
den regiform som i det längre perspektivet innebär den bästa offentliga
hushållningen. Naturligt nog är det därför betänkligt att, som i motionen,
anvisa en väg som istället leder till tendenser till resursslöseri.

Motion 1980/81: 1133 är skriven i samma syfte men på ett annat område:
den statliga städverksamheten. Tyvärr kan man konstatera att just städområdet
erbjuder konkurrensmöjligheter som, om de tillämpades i det privata
näringslivet, skulle betraktas som illojal konkurrens. Med detta avses
möjligheten att underbetala och överutnyttja anställd personal, ofta invandrare
som har svårt att tillvarata sina intressen. Men även inom den
seriösa städverksamheten är det svårt att hävda, att städning på entreprenad
är billigare än egen-regi. Det tycks nämligen som om städningskostnaderna
i huvudsak är avhängiga de kvalitetskrav man ställer snarare än regi -

FiU 1981/82:6

form. Generellt kan man däremot hävda, att entreprenörens vinst alltid är
en extra kostnad för det allmänna.

Båda motionerna kan ses som ett led i en på senare tid alltmer markerad
strävan; den att från de privata företagens sida erövra den marknad som
utgörs av den offentliga sektorn. Ett led i denna strävan har t. ex. varit
ASAB:s uppmärksammade erbjudande att städa billigt i Jönköping och
därmed spara pengar åt kommunen. Detta bör dock ses som en marknadsföringskostnad
för ASAB snarare än ett bevis för att privat städning är
billigare än städning i egen regi. För de statliga myndigheternas del torde
därutöver tillkomma säkerhetsaspekter, något som förbundet dock inte
äger någon närmare kunskap om.

Förbundet Finnér för sin del ej övervägande skäl tala för motionernas
syfte.

Svenska kommunalarbetareförbundet
Sigvard Marjasin

Svante Engman

Fil) 1981/82:6

SHIO-Familjeföretagen (1981 -07-03) Bilaga 10

Yttrande över motion 1980/81:871 om ökad möjlighet för myndigheter att
upphandla tjänster och motion 1980/81:1133 om den statliga stödverksamheten SHIO-Familjeföretagen

har genom remiss beretts tillfälle att avge yttrande
över rubr. motioner. Organisationen får med anledning härav anföra
följande.

Ökade möjligheter för myndigheter att upphandla tjänster

I motion 1980/81:871 hemställes om utredning av möjligheten att åstadkomma
besparingar genom viss förändring av budgettekniken, innebärande
större frihet för myndigheter att upphandla tjänster som ersättning för
verksamhet i egen regi.

Ett exempel hämtat från ett yttrande avgivet av Lantmäteriverket visar i
motionen att nuvarande regler gör att myndigheter utför arbete i egen regi
till en för samhället betydligt högre kostnad än om tjänsten köpts. I
exemplet var alternativet köp av tjänsten från Lantmäteriverket. Enligt
SHIO-Familjeföretagens uppfattning är det vanligare att besparingar kan
ske genom att offentliga myndigheter efter upphandling anlitar privata
företag.

Företag har alltid konkurrenter eller riskerar att få det. För att överleva
är de därför tvungna att arbeta mycket effektivt. Specialisering är ett
medel att uppnå denna effektivitet.

Helt naturligt är det sällan som statlig förvaltning arbetar i konkurrens.
Vissa delar av en myndighets verksamhet kan emellertid med små ändringar
i organisationen utsättas för ett konkurrenstryck. En förutsättning är
likväl att olika regelsystem - t. ex. budgetsystemet - utformas så att
myndigheterna regelmässigt prövar om arbetet kan utföras billigare om det
köpes utifrån.

Den konkurrenssituation man skapar på detta sätt är emellertid delvis
skenbar eftersom myndigheten inte riskerar att bli utslagen från marknaden
genom konkurrensen. Därför måste speciella spelregler uppställas. Så
har redan skett genom upphandlingskungörelsen, vilken garanterar att
myndigheter agerar affärsmässigt vid upphandling av varor eller tjänster.
Motsvarande regler måste enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning gälla
vid avvägningen mellan egenregiarbete och upphandling. Vi föreslår därför
att upphandlingskungörelsen kompletteras så att bl. a. principen om affärsmässighet
också skall vara vägledande i detta sammanhang.

På sikt bör mer långtgående förändringar av den offentliga verksamhetens
organisation prövas. Målet bör då vara att i största möjliga utsträckning
skapa och tillåta verksamhet som helt konkurrerar med offentliga
myndigheter. Ju längre man kan komma i denna riktning desto större blir
möjligheterna att effektivisera verksamheten och därmed göra besparingar.

FiU 1981/82:6

SHIO-Familjeföretagen har i broschyren ”Anlita företagen det blir billigare
och bättre” behandlat hur offentlig verksamhet kan göras effektivare
genom ett större utnyttjande av specialiserade och konkurrensutsatta företag.
Broschyren bifogas.

Den statliga stödverksamheten

I motion 1980/81:1133 hemställes att riksdagen hos regeringen begär
förändring av organisationen av den statliga städverksamheten så att myndigheterna
regelmässigt begär in anbud för städning.

Kravet i denna motion kan ses som en del av den problematik som
behandlades i anslutning till den tidigare motionen. Exemplet från städningsverksamheten
visar att det inte är tillräckligt med förändringar av
budgettekniken för att skapa ett naturligt konkurrenstryck på de delar av
myndigheters verksamhet, där det redan nu finns en konkurrerande verksamhet
inom det privata näringslivet. Härutöver krävs förändringar av
andra regler och riktlinjer.

Enligt organisationens uppfattning bör en kartläggning ske av olika
riktlinjer som begränsar myndigheters möjligheter att upphandla tjänster
utifrån. Förändringar bör därefter genomföras så att upphandling från
privata företag underlättas. På sikt uppnås därigenom en ökad effektivitet
inom den offentliga verksamheten.

Slutsatser och förslag

SHIO-Familjeföretagen tillstyrker de båda motionerna. Organisationen
föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag

1. att skyndsamt lägga fram förslag till förändringar av budgetteknik etc
så att effektiviteten inom den offentliga förvaltningen stimuleras både när
det gäller kapitalanvändning och köp av tjänster genom upphandling,

2. att föreslå förändringar i upphandlingskungörelsen så att den blir
tillämplig även på avvägningen mellan egenregiarbete och upphandling,

3. att kartlägga olika typer av riktlinjer som vid sidan av budgetreglerna
styr myndigheters verksamhet och framlägga förslag till förändringar som
stimulerar effektivisering av verksamheten bl. a. genom att underlätta upphandling,

4. att föreslå mer långtgående åtgärder som möjliggör helt konkurrerande
verksamhet.

Utredningen bör få i direktiv att arbeta skyndsamt särskilt beträffande
de tre första uppdragen.

Stockholm som ovan

SHIO-Familjeföretagen
Verner Helte

Ande ts Åberg

FiU 1981/82:6

Innehåll

Inledning 1

1. Motioner som ifrågasätter att myndigheter vid upphandling skall

beakta endast affärsmässigt betingade omständigheter 2

Utskottet 2

Hemställan 5

2. Motioner som kräver att anbudsgivare skall ha fullgjort sina inbetalningar
av arbetsgivaravgifter och skatter 5

Utskottet 7

Hemställan 9

3. Motioner som tar upp frågor rörande egenregiverksamhet och

konkurrens från utomstående anbudsgivare 9

Utskottet 11

Hemställan 13

4. Motioner angående en kommunal upphandlingsförordning 14

Utskottet 14

Hemställan 16

5. Motion om användning av oblekt papper i statsförvaltningen ... 16

Utskottet 16

Hemställan 17

Reservationer 17

Bilagor:

1. Näringsutskottets yttrande NU 1980/81:5 y 21

2. Näringsutskottets yttrande NU 1980/81:6y 26

3. Remissyttrande från byggnadsstyrelsen 29

4. Remissyttrande från riksrevisionsverket 34

5. Remissyttrande från Styrelsen för teknisk utveckling 38

6. Remissyttrande från Svenska kommunförbundet 40

7. Remissyttrande från Landstingsförbundet 42

8. Remissyttrande från Sveriges industriförbund 44

9. Remissyttrande från Landsorganisationen (Statsanställdas förbund
och Svenska kommunalarbetareförbundet) 46

10. Remissyttrande från SHIO-Familjeföretagen 50

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981