FiU 1981/82:28

Finansutskottets betänkande
1981/82:28

om offentlig upphandling

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna

1981/82:181 av Arne Fransson m. fl. (c) om översyn av upphandlingskungörelsen,

1981/82:298 av Rolf Sellgren (fp) om regionalpolitiska hänsyn vid statlig
upphandling,

1981/82:379 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) om beaktande av samhällets
sårbarhet vid offentlig upphandling,

1981/82:699 av Lars Werner m. fl. (vpk) om översyn av upphandlingskungörelsen,

1981/82:860 av Åke Polstam (c) och Stig Josefson (c) om information om
vissa regler i upphandlingskungörelsen,

1981/82:893 av Johan Olsson m. fl. (c, m, fp) om myndigheters
upphandling av tjänster,

1981/82:1165 av Jan Fransson m. fl. (s) om översyn av den offentliga
upphandlingen,

1981/82:1166 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) om insyn i
kommunernas egenregiverksamhet,

1981/82:1175 av Rolf Rämgård (c) och Karl-Anders Petersson (c) om
”samhällskort” för seriösa företag,

1981/82:1580 av Lars Werner m. fl. (vpk) om åtgärder mot kapitalflykt, i
vad avser yrkande 5,

1981/82:1650 av Knut Billing m. fl. (m) om den offentliga egenregiverksamheten,

1981/82:1655 av Arne Gadd (s) och Nils Erik Wååg (s) om översyn av
upphandlingsförordningen.

1. Motioner om ändrade principer för offentlig upphandling

I motion 181 av Arne Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning om översyn av upphandlingskungörelsen.

1 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 28

FiU 1981/82:28

I motion 298 av Rolf Sellgren (fp) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående regionalpolitiska
hänsyn vid statlig upphandling, innebärande bl. a. att anbud ej
belastas med avståndsberoende kostnader.

I motion 379 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) hemställs att riksdagen
uttalar att det offentliga upphandlingsreglementet inte bör hindra en
långsiktigt klok upphandling i enlighet med vad som framförts i motionen.

I motion 699 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om en översyn av upphandlingskungörelsen i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Vid tillkomsten av upphandlingsförordningen strävade man bl. a. efter att
anpassa upphandlingsförfarandet i den offentliga sektorn till den upphandling
i affärsmässiga former som äger rum i näringslivet. För att upphandlingen
skulle kunna ske på ett effektivt sätt och i smidiga former var det
nödvändigt att besluten om upphandling skulle kunna delegeras. Man var
emellertid medveten om att det inte på alla nivåer i förvaltningen kunde
finnas kompetens att bedöma en upphandling ur andra aspekter än de rent
affärsmässiga.

Då riktlinjerna för upphandlingen behandlades av riksdagen 1973 fastslogs
att avvägningen mellan affärsmässiga och andra hänsyn inte bör göras av de
upphandlande myndigheterna utan av regeringen (prop. 1973:73, FiU
1973:27). De upphandlingsärenden som uppenbart är av väsentlig betydelse
med hänsyn till av samhället uppställda mål på centrala områden borde
därför underställas regeringen. Det förutsattes att kommuner och landsting
genom överenskommelser skulle tillämpa samma principer som staten vid sin
upphandling. Sverige har i olika internationella samarbetsorgan medverkat
till beslut om att vid offentlig upphandling inte diskriminera utländska
leverantörer eller produkter.

Praktiskt taget varje år sedan dessa riktlinjer godtogs av riksdagen har
motioner väckts med krav att även andra skäl än rent affärsmässiga bör
kunna åberopas vid en myndighets upphandling från en viss leverantör.
Framför allt har man krävt att regionalpolitiska, sysselsättningspolitiska och
näringspolitiska aspekter bör beaktas vid upphandlingen.

I en av de motioner som nu är aktuella, motion 181, krävs en ändring i
upphandlingskungörelsen så att även samhällsekonomiska faktorer och
sociala faktorer vägs in i kungörelsen. I motion 699 anförs att det är en brist
att andra skäl än affärsmässiga, såsom regional-, försvars- eller sysselsättningspolitiska
skäl, enligt nuvarande ordning inte kan tillgodoses vid

FiU 1981/82:28

upphandling. Den totala samhälleliga kostnaden skulle kunna nedbringas
även om inte absolut billigaste vara upphandlades.

Utskottet har då liknande motioner behandlats tidigare uttalat att
affärsmässighet skall vara den grundläggande principen för den statliga
upphandlingen. I betänkande 1981/82:6 anförde utskottet: ”Varje enskild
myndighet kan inte förväntas besitta den sakkunskap och överblick som
krävs för att kunna värdera en upphandlings mera övergripande konsekvenser
på t. ex. det regionalpolitiska planet. Det finns en uppenbar risk att
upphandlande myndigheter värderar dessa effekter på skilda sätt. Detta
skulle av anbudsgivare uppfattas som godtycke samtidigt som det på intet sätt
skulle garantera ett utfall som totalt sett är det mest förmånliga för samhället
och medborgarna.” Utskottet vidhåller sin uppfattning härvidlag och vill inte
förorda någon ändring i upphandlingsförordningen i den riktning som
föreslås i motionerna 181 och 699.

I motion 298 anses att myndigheterna skall kunna ta regionalpolitisk
hänsyn. Om anbudsgivares anbud belastas med avståndsbetingade kostnader
uppstår konkurrenssnedvridande effekter som gör att den statliga regionalpolitiken
sätts ur kraft. Motionären avser i första hand varvsreparationer.

Utskottet vill med anledning av vad som sägs i motionen anföra
följande.

Eftersom de olika anbudsgivande varv som nämns i motionen ligger på
skilda platser längs kusten blir kostnaderna olika för att transportera dit
isbrytare från hemmahamnen. Genom att även kostnaderna för att
transportera isbrytarna läggs till de olika anbuden skapas jämförbarhet
mellan de olika anbudens totala kostnader för anbudstagaren. Detta är i
enlighet med upphandlingsförordningen, som säger att samtliga affärsmässigt
betingade omständigheter skall beaktas. Utskottet delar därför inte
motionärens uppfattning att anbud ej bör belastas med avståndsberoende
kostnader och avstyrker motionen.

I motion 379 begärs att riksdagen skapar klarhet i frågan huruvida det
offentliga upphandlingsreglementet förbjuder t. ex. en kommun att se till
vad som är långsiktigt bäst för kommunen när man väljer leverantör.
Upphandlingsreglementet hindrar enligt motionärerna inte upphandlaren
att väga in aspekter som t. ex. miljö- och klimatanpassning, leveranssäkerhet,
närhet till service, liksom ett större samhällsansvar för att önskad
kompetens bevaras i landet.

Upphandlingsförordningen gäller endast för statliga myndigheters upphandling.
Nästan samtliga kommuner och landsting har emellertid valt att
genom överenskommelser tillämpa det av kommunförbunden rekommenderade
normalförslaget till kommunalt upphandlingsreglemente inkl. anvisningar
med samma sakliga innebörd som den statliga upphandlingsförordningen
och anvisningarna till denna.

Enligt riksrevisionsverkets (RRV) anvisningar till den statliga förordning -

FiU 1981/82:28

en är det väsentligt att väga pris mot kvalitet och prestanda i övrigt. Även
sådana omständigheter som anbudsgivarens möjligheter att under och efter
leverans lämna god service, drifts- och underhållskostnader, lagringsbeständighet
m. m. kan inverka vid prövningen av anbud. Det innebär således att
priset inte är ensamt avgörande.

Utskottet anser inte att innebörden i upphandlingsförordningen behöver
klarläggas ytterligare. Som utskottet redovisat ger förordningen enligt
RRV:s anvisningar utrymme för att vid upphandling väga in vissa av de
aspekter motionärerna nämner. Vad gäller att visa ett större samhällsansvar
för att bevara önskvärd kompetens inom landet anser utskottet att det bör
ankomma på regeringen att göra sådana bedömningar vid upphandling för
statens räkning.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 379.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1981/82:181 och 699,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:298,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:379.

2. Motioner om val av regiform

I motion 893 av Johan Olsson m. fl. (c, m, fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av upphandlingskungörelsen i syfte att uppnå
ökad konkurrensneutralitet.

I motion 1166 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till redovisning av den kommunala

egenregiverksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1650 av Knut Billing m. fl. (m) hemställs att riksdagen begär att
regeringen verkar för att den av riksdagen tidigare uttalade huvudprincipen
om konkurrensupphandling kommer till ett förverkligande även i praktiken.

Utskottet

1 motion 893 föreslås att upphandlingsförordningen kompletteras så att
principen om affärsmässighet skall vara vägledande också vid avvägningen
mellan egenregiarbete och upphandling i den statliga förvaltningen.

I motion 1650 åberopas att riksdagen 1979 uttalade att huvudprincipen för
statliga myndigheters och statsbidragsberättigad byggproduktion är att den
genomförs efter upphandlingsförfarande med anbudskonkurrens. Trots
riksdagens klart uttalade viljeinriktning har inte någon påtaglig förändring
ägt rum, anser motionärerna.

Vad gäller statliga myndigheters val av regiform för byggnadsverksamhet

FiU 1981/82:28

har utskottet nyligen, i anslutning till behandlingen av byggnadsstyrelsens
verksamhet, tagit upp frågan om regiformen för den statliga byggnadsverksamheten
(FiU 1981/82:18). Egenregiverksamheten inom byggnadsstyrelsen
har minskat. När det gäller nybyggnation förekommer egenregiverksamhet i
större omfattning endast i Stockholm. Reparations- och underhållsarbeten i
egen regi förekommer förutom i Stockholm vid förvaltningarna i Lund och
Uppsala. Som utskottet redovisat är denna verksamhet delvis motiverad av
de speciella projekt som byggnadsstyrelsen har i t. ex. K-märkta fastigheter.

Det kan också nämnas i sammanhanget att riksrevisionsverket f. n. gör en
revision av underlaget för val mellan verksamhet i egen regi och upphandling
av motsvarande tjänster. Syftet är att få fram mer enhetliga bedömningsgrunder
för val av regiform. Resultatet kommer att avrapporteras under det
närmaste året.

I avvaktan på resultatet av denna revision anser utskottet det inte påkallat
med något särskilt initiativ från riksdagens sida för att påverka de statliga
myndigheternas egenregiverksamhet och upphandling utan förutsätter att
myndigheterna följer riksdagens år 1979 uttalade princip.

Det är självfallet viktigt att resurserna utnyttjas lika effektivt i den
kommunala sektorn som i den statliga sektorn. Enligt utskottets uppfattning
finns det ingen anledning ifrågasätta att kommuner och landsting eftersträvar
att fatta rationella beslut även då det gäller val av regiform för byggproduktion.
En förutsättning för att kommunerna skall kunna utnyttja sina resurser
på ett effektivt sätt inom de av statsmakterna angivna målsättningarna är att
man i så liten utsträckning som möjligt lägger restriktioner på hur resurserna
skall utnyttjas. Denna inriktning skall även vara vägledande för de pågående
utredningar som berör det kommunala området. Detta framgår av de
tilläggsdirektiv som gavs till dessa utredningar i juni 1981 om begränsning av
statlig normgivning till kommuner och landstingskommuner (dir. K
1981:42). I direktiven sägs att en ”viktig utgångspunkt för utredningsarbetet
bör vara att kommunerna och landstingskommunerna själva så långt möjligt
skall få göra nödvändiga avvägningar mellan olika verksamhetsområden. Av
hänsyn till den kommunala självstyrelsen och samhällsekonomin bör
tvingande statliga föreskrifter i största möjliga utsträckning undvikas. Sådan
reglering bör i princip endast förekomma när särskilt starka skäl kan
åberopas.”

Genom att de specialdestinerade statsbidragen i stor utsträckning ersatts
med mera generella bidragsformer har också möjligheterna minskat att
knyta speciella villkor till bidragen.

Utskottet vill, med hänvisning till det anförda, avstyrka motionerna 893
och 1650.

I motion 1166 krävs en årlig redovisning av den kommunala egenregiverksamheten
och kostnaderna för denna.

FiU 1981/82:28

Utskottet har i och för sig ingenting emot att en kartläggning görs av den
kommunala egenregiverksamheten. Det är tänkbart att en redovisning av
kostnaderna för egenregiverksamhet och olika anbud skulle underlätta för
kommuninvånarna att granska den kommunala verksamheten. Det bör
emellertid ankomma på kommunerna själva att ta initiativ till en sådan
redovisning.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1166.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:893,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1650,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:1166.

3. Motioner som kräver kontroll av anbudsgivare

I motion 860 av Åke Polstam (c) och Stig Josefson (c) hemställs - med
hänvisning till motiveringen i motion 1981/82:859 - att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för att uppmärksamma alla offentliga myndigheter
och verk på innebörden av bestämmelserna i upphandlingskungörelsen i
enlighet med vad som anförts i motionen (7.2.2).

I motion 1175 av Rolf Rämgård (c) och Karl-Anders Petersson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna
att införa ”samhällskort” för seriösa företag.

I motion 1580 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1981/82:1578- 5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som i motionen anförs om att införa kontroll av
samhälleliga upphandlingar av entreprenader m. m.

Utskottet

I motion 860 begärs, med motivering i motion 859, åtgärder för att
uppmärksamma offentliga myndigheter och verk på innebörden av bestämmelserna
i upphandlingsförordningen vad gäller bedömningen av leverantörens
vederhäftighet och pålitlighet. Enligt motionärerna kan det i många fall
vara förenligt med affärsmässighet att inte anta ett anbud från en leverantör
som är restförd. Restföringen kan tyda på ekonomiska problem av sådan art
att leverantören kan få svårt att fullgöra sina åtaganden gentemot den
upphandlande myndigheten. Motionärerna anser att även kommunerna och
landstingen bör göras uppmärksamma på denna uttolkning av bestämmelserna
av upphandlingsförordningen.

I motion 1175 föreslås att ett ”samhällskort” skall kunna utfärdas för de
företag som seriöst sköter sina åligganden mot samhället vad gäller

FiU 1981/82:28

inbetalningar av skatter och avgifter. Upphandlande myndigheter skall inte
anta anbud från företag som inte kan uppvisa ett sådant samhällskort.

I motion 1580 hemställs - med motivering i motion 1578 - att kontroll
införs av samhälleliga upphandlingar av entreprenader. Kontrollen skall avse
huruvida entreprenören har fullgjort sina skyldigheter mot samhället.

Utskottet behandlade hösten 1981 en rad motioner med liknande
yrkanden. Dessa avstyrktes med motivering att det inom den översyn av
upphandlingsbestämmelserna som en särskild utredare i juni 1981 fått i
uppdrag att göra ingick att undersöka möjligheterna att tillgodose de krav
som framfördes i de då aktuella motionerna. Utredningsmannen redovisade i
mars 1982 sitt förslag till skattekontroll av leverantörer till stat och kommun
(Ds B 1982:1). För att förhindra att företag som inte fullgör sina skyldigheter
i fråga om skatter och avgifter till det allmänna anlitas som leverantörer till
stat och kommun, föreslås vissa åtgärder för att få till stånd ett utökat
samarbete mellan de upphandlande myndigheterna å ena sidan och de
skattekontrollerande och skatteindrivande myndigheterna å den andra
sidan.

Utredningen föreslår att det i en särskild lag föreskrivs skyldighet att vid
upphandling inhämta uppgifter om anbudsgivare från de skattekontrollerande
och skatteindrivande myndigheterna. Informationsskyldigheten skall
gälla såväl statliga som kommunala myndigheter. I samma lag föreslås
skyldighet för de skattekontrollerande och skatteindrivande myndigheterna
att lämna de uppgifter som har betydelse för bedömning av om anbudsgivaren
fullgör sina skyldigheter i fråga om skatter och avgifter till det
allmänna. Upphandlingsförordningen föreslås kompletterad med en bestämmelse
med innebörden att anbud inte får antas om anbudsgivaren inte i
vederbörlig ordning är registrerad för betalning av mervärdeskatt, innehållen
preliminär A-skatt eller arbetsgivaravgifter. Det förutsätts att motsvarande
bestämmelse på frivillig väg införs i de kommunala upphandlingsreglementena.

Det kan nämnas att kommun- och landstingsförbundet i cirkulärskrivelse
1981 till kommunstyrelserna respektive landstingens förvaltningsutskott
redovisat förslag hur kommuner och landsting genom kontroll av tilltänkta
entreprenörer kan bidra till att bekämpa organiserad ekonomisk brottslighet.
Den brottslighet som kan förekomma i de företag med vilka en kommun
har direkt samarbete kan också komma att beröra kommunen, framhålls det i
cirkulären. Det bör därför ligga i kommunens intresse att undvika att träda i
avtalsförhållande med sådana företag.

Flertalet landsting och ett stort antal kommuner uppger att de kontrollerar
tilltänkta entreprenörer hos bl. a. kronofogdemyndighet eller att de genom
t. ex. personlig kännedom om företagen har tillräcklig kontroll i detta
hänseende.

Det bör nämnas att utredningen övervägt men avvisat ett system liknande

FiU 1981/82:28

det som föreslås i motion 1175. Utredaren anför att ett åläggande att förete
registreringsbevis och intyg beträffande skatte- och avgiftsskulder av
anbudsgivaren måste uppfattas som ett misstroende från den upphandlande
myndighetens sida. Ett sådant kontrollsystem skulle enligt utredaren kunna
verka störande på upphandlingsarbetet. Systemet skulle inte heller ge de
ytterligare upplysningar om skatte- och avgiftsskulder som kan erhållas vid
ett informationsutbyte, anför utredaren. Två av de i utredningen medverkande
experterna har avgivit ett särskilt yttrande där de förordar ett
alternativ med registreringsbevis och/eller intyg. De menar att detta system
är enkelt, resursknappt och effektivt i förhållande till syftet.

Utredningens förslag remissbehandlas f. n. Remisstiden går ut i juni.
Utskottet ser inte skäl att föregripa remissbehandlingen och regeringens
ställningstagande och avstyrker sålunda motionerna 860, 1175 och 1580
yrkande 5.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:860,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1175,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:1580 yrkande 5.

4. Motioner om teknikupphandling

I motion 1165 av Jan Fransson m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar
begära att regeringen gör en översyn av den offentliga upphandlingen i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1655 av Arne Gadd (s) och Nils Erik Wååg (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att sådana tillägg och ändringar görs i bl. a.
upphandlingsförordningen att myndigheterna prioriterar upphandling hos
leverantörer där beställningen främjar näringslivets konkurrenskraft på
längre sikt.

Utskottet

I motion 1165 hemställs om en översyn av den offentliga upphandlingen i
syfte att åstadkomma ökad teknikupphandling som medel för att uppnå
näringspolitiska mål. I motionen slås fast att gällande upphandlingsförordning
- utan ändringar - ger det stöd som behövs för en ökad teknikupphandling.

I motion 1655 begärs sådana ändringar i upphandlingsförordningen att
myndigheterna prioriterar upphandling hos leverantörer där beställningen
främjar näringslivets konkurrenskraft på längre sikt.

Teknikupphandling innebär att köpa en vara eller tjänst som inte finns på
marknaden utan kräver utvecklingsarbete för att uppfylla köparens krav.

FiU 1981/82:28

Köparen skall genom teknikupphandling få en produkt som är bättre
anpassad till behovet än vad marknaden erbjuder. Teknikupphandlingen blir
en systematisk procedur som genomförs i flera steg och som regleras genom
avtal mellan upphandlaren och leverantören.

Styrelsen för teknisk utveckling, STU, har sedan ett par år ansvar för att
främja teknikupphandling från kommuner, landsting och den civila statsförvaltningen.
Det sker genom upphandlarutbildning i samverkan med SIPU,
statens institut för personaladministration och -utbildning, samt genom
rådgivning och projektstöd vid teknikupphandlingen.

Enligt STU har en riktigt planerad och genomförd teknikupphandling flera
fördelar. Den innebär att beställaren noga analyserar sina mål och behov och
formulerar sina krav på produkten i kravspecifikationer och övrigt anbudsunderlag.
Det avtalsbundna ”samarbetet” i teknikupphandlingen innebär att
en viktig kunskapsutveckling uppnås hos den levererande industrin. En väl
genomförd teknikupphandling ökar också beställarens kompetens. Vid
teknikupphandling förkortas vanligen tiden från idé till färdig produkt i
serieproduktion vilket vanligen stärker leverantörens konkurrenskraft och
sänker utvecklingskostnaderna. Teknikupphandling av en kostnadsmedveten
beställare innebär enligt STU också att den framtagna produktens
slutpris blir lägre än utan teknikupphandling, vilket ökar produktens
konkurrenskraft på marknaden.

I samband med att utskottet hösten 1981 behandlade motioner med
liknande innehåll yttrade sig STU över de då aktuella motionerna (FiU
1981/82:6 bilaga 5). STU anförde bl. a.

Hittillsvarande erfarenheter från gjorda teknikupphandlingar och från
erfarenhetsutbyte mellan upphandlare pekar på att upphandlingsreglementet
formellt möjliggör genomförande av teknikupphandlingar. Emellertid
saknas rekommendationer och anvisningar som stimulerar och anmodar
myndigheter att genomföra teknikupphandling vid viktigare upphandlingar
och att lägga upp anskaffningsplaneringen så att teknikupphandlingen får en
förbättrad chans mot upphandling av befintliga produkter på marknaden
som annars vanligen äger rum.

Det är svårt att i förväg förutse vilka effekter en särskild ”teknikupphandlingsanmodan”
spontant skulle få på upphandlingsverksamheten. STU
bedömer att enbart förekomsten av en sådan paragraf i förordningen
sannolikt kommer att åstadkomma en förändring av myndigheternas
anskaffningsplanering så att teknikupphandling underlättas.

RRV har i januari 1982 yttrat sig till industridepartementet om förslag till
ändringar i gällande upphandlingsbestämmelser med avsikt att stimulera till
ökad teknikupphandling. RRV slår fast att frågan inte är om särskilda
åtgärder behöver vidtas för att stimulera teknikupphandling utan hur sådana
åtgärder skall sättas in för att reella effekter skall kunna uppnås.

RRV understryker att upphandlingsförordningen är knuten till upphandlingstillfället.
Teknikupphandling måste planeras och förberedas ofta flera år
före det första av normalt flera upphandlingstillfällen. Beslut om genomfö -

FiU 1981/82:28

rande av teknikupphandling ingår naturligen som en del i ett vidare
planeringsperspektiv och handhas av kompetensskäl i huvudsak av andra
personer än dem som svarar för själva upphandlingen. Det är därför
verkningslöst att i ett regelsystem, som styr själva upphandlingen och vänder
sig till personal som hanterar denna, införa ett generellt krav på prövning av
möjligheten till teknikupphandling.

RRV klargör att upphandlingsförordningen inte utgör något hinder för
teknikupphandling. Sådan förekommer redan nu vid de större statliga
myndigheterna helt inom ramen för gällande bestämmelser. RRV utesluter
inte möjligheten av att anvisningarna kan göras tydligare på vissa punkter så
att eventuella missförstånd kan undanröjas beträffande förutsättningarna att
bedriva teknikupphandling. Detta är enligt RRV emellertid otillräckligt.
Teknikupphandling skall genomföras med iakttagande av affärsmässighet.
Detta kräver betydande teknisk, juridisk och ekonomisk kompetens samt
möjlighet att ta vissa ekonomiska risker hos beställaren. De större statliga
myndigheterna har kunnat bygga upp denna kompetens och genom sin
storlek kunnat ta vissa risker. Utan kompetensstöd och ekonomiskt
stimulansstöd har mindre myndigheter stora svårigheter att genomföra
teknikupphandling. Risken för misslyckanden är uppenbar.

RRV förordar därför samordnade åtgärder för att stödja myndigheter som
av egen kraft inte kan genomföra teknikupphandling. Dessa åtgärder, som
skulle inkludera en integrering av de statliga stödinsatserna, hör enligt RRV
naturligen hemma i budgetprocessen. Statsmakterna bör, om utvecklingen
av teknikupphandlingen hos statliga myndigheter skall kunna föras framåt,
kräva redovisning av teknikområden hos de myndigheter som inte ensamma
klarar av teknikupphandling för att sedan, direkt eller genom STU, kunna
initiera samordnade insatser som berör flera myndigheter.

Liknande system bör, anför RRV, kunna genomföras inom den kommunala
upphandlingen med bistånd av kommunernas organisationer. Enligt
RRV:s uppfattning finns nämligen stora outnyttjade möjligheter i fråga om
teknikupphandling främst i primär- och landstingskommuner.

Utskottet konstaterar för sin del att intresset för teknikupphandling har
ökat under senare år. Olika samhällsorgan har byggts upp som skall syssla
med teknikupphandling, t. ex. de tre nya utvecklingsbolagen inom områdena
energiteknik, miljöteknik och transportsystem. Vidare pågår enligt vad
utskottet erfarit förhandlingar mellan staten och kommunförbunden om hur
samarbetet mellan stat och kommun på detta område skall organiseras.
Också enligt utskottets mening är, när det gäller teknikupphandling, den
kommunala upphandlingen utomordentligt intressant och av stor samhällsekonomisk
betydelse.

FiU 1981/82:28

har klargjorts att ändringar i upphandlingsförordningen inte är nödvändiga
för att få en ökad teknikupphandling till stånd. RRV avser emellertid att
ändra anvisningarna så att förutsättningarna att bedriva teknikupphandling
klargörs. Utskottet förutsätter att regeringen fortlöpande följer frågan och
vid behov vidtar erforderliga åtgärder för att främja teknikupphandling.
Utskottet anser det emellertid inte påkallat med något särskilt initiativ från
riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1165 och
1655.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:1165,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1655.

Stockholm den 22 april 1982

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Rolf Rämgård (c), Arne Gadd (s), Bo
Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c), Anita
Gradin (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Rolf Andersson (c),
Mona S:t Cyr (m), Torsten Karlsson (s), Karin Flodström (s), Maj-Lis
Landberg (s) och Gertrud Hedberg (fp).

Reservationer

1. Vid punkt 2. Motioner om val av regiform

Bo Siegbahn, Lennart Blom och Mona S:t Cyr (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Vad gäller” och
på s. 6 slutar med ”motion 1166” bort ha följande lydelse:

Den statliga och kommunala upphandlingen omfattar en betydelsefull del
av den totala ekonomiska aktiviteten i det svenska samhället. Enligt
beräkningar uppgår den till omkring 70 miljarder kr. per år. Härtill kommer
den betydande verksamhet som äger rum inom den offentliga sektorn. Ehuru
inga tillförlitliga uppgifter finns kan man grovt uppskatta värdet av den
offentliga verksamheten i egen regi på områden där också privata företag är
verksamma till åtminstone 20 miljarder kr. I ett läge där landets ekonomiska
resurser är hårt ansträngda och där det icke minst är oundgängligt att hålla
tillbaka utgiftsstegringen inom den offentliga sektorn är det av yttersta vikt
att tillvarata alla möjligheter till en så rationell disposition av resurserna som

FiU 1981/82:28

möjligt. Även om detta arbete under senare år bedrivits med ökad intensitet
synes det uppenbart att denna strävan måste fortsätta.

Helt allmänt kan man fastslå att produktion i konkurrens med andra
producenter är ägnad att ställa sig billigare än monopolproduktion. Ur denna
synpunkt är det viktigt att de offentliga organens inköp i görligaste mån sker
genom ett anbudsförfarande. Ett sådant utesluter självfallet inte att statliga
och kommunala organ deltar i ett sådant förfarande. Detta medför också den
fördelen för de ansvariga politiska instanserna att man får en bättre kunskap
om effektiviteten i det egna organets verksamhet.

Vid en sådan bedömning är det givet att åtskilliga faktorer tas in i kalkylen.
Det kan vara nödvändigt eller åtminstone önskvärt att man på den offentliga
sidan har vissa minimiresurser för speciella syften.

Vad den statliga verksamheten beträffar har utskottet nyligen i anslutning
till behandlingen av byggnadsstyrelsens verksamhet om regiformen för den
statliga byggnadsverksamheten (FiU 1981/82:18) konstaterat att egenregiverksamheten
inom byggnadsstyrelsen minskat. När det gäller nybyggnation
förekommer egenregiverksamhet i större omfattning endast i Stockholm.
Reparations- och underhållsarbeten i egen regi förekommer förutom i
Stockholm vid förvaltningarna i Lund och Uppsala. Som utskottet redovisat
är denna verksamhet delvis motiverad av de speciella projekt som
byggnadsstyrelsen har i t. ex. K-märkta fastigheter. En K-märkning får dock
inte i princip utesluta att sådana projekt kan genomföras i privat regi.

Vid sidan av byggnadsverksamheten finns det stora områden där staten i
det privata näringslivet med fördel skulle kunna köpa varor eller tjänster.
Om statsmakterna önskar en vidareutveckling för det offentligas del i denna
riktning är det självfallet nödvändigt att föregå med gott exempel.

Riksrevisionsverket gör f. n. en revision av underlaget för val mellan
verksamhet i egen regi och upphandling av motsvarande tjänster. Syftet är att
få fram mer enhetliga bedömningsgrunder för val av regiform. Resultatet
kommer att avrapporteras under det närmaste året. I avvaktan på resultatet
av denna revision anser utskottet det inte påkallat med något särskilt initiativ
från riksdagens sida för att påverka de statliga myndigheternas egenregiverksamhet
och upphandling utan förutsätter att myndigheterna följer
riksdagens år 1979 uttalade princip.

Vad den kommunala upphandlingen beträffar föreligger flera uttalanden i
riksdagen bl. a. från 1979 om att anbudsförfarande skall tillämpas av
kommunerna vid beställningar som sker med statliga bidrag i framtiden.
Samtidigt kan man konstatera att genom det nya systemet med generella
statliga bidrag till kommunerna och en stark krympning av specialdestinerade
bidrag har möjligheterna att påverka kommunerna i detta hänseende
väsentligen minskats. Det är sålunda egentligen endast genom diskussioner
och överenskommelser som en ökad användning av anbudssystemet kan
komma till stånd. Visserligen får man utgå från att kommunalpolitiker i
princip önskar hålla kostnaderna för en viss verksamhet på lägsta möjliga

FiU 1981/82:28

nivå, men det är klart att det även på det kommunala området finns såväl
traditioner som intressegrupper som strävar mot en så hög egenregiverksamhet
som möjligt. Det är också givet att problemen ter sig olika för olika slags
kommuner. För en liten kommun kan det te sig helt oekonomiskt att hålla sig
med en stor kommunal byggnadsorganisation. För en större kommun
däremot kan det vara lättare att alltid ha tillgång på olika slags arbeten som
tillåter full sysselsättning för ett större antal kommunalanställda. En av
farorna med en kraftigt utbyggd kommunal personalapparat är att vederbörande
kommun i egen regi påtar sig åtskilliga uppgifter som icke kan ske till
konkurrenskraftiga priser utan som endast motiveras av behovet att hålla
arbetsstyrkan fullt sysselsatt. Denna tendens förstärks naturligtvis av
grupper som har intresse av att hålla egenregin på en hög nivå oavsett om en
större kommunal verksamhet skulle kunna erhållas för lika stort belopp
genom anbudsförfarande.

Som ett realistiskt sifferexempel kan nämnas att om man genom ökat
anbudsförfarande kunnat få en kostnadsbesparing med 15 % av de 20
miljarder kr., som egenregiverksamheten nu åtminstone torde uppgå till,
skulle detta innebära en besparing på ca 3 miljarder kronor per år. Översatt
till kommunal utdebitering skulle detta kunna medföra en skattesänkning
med en krona per skattekrona.

Det gäller att göra alla berörda, inte minst de enskilda medborgarna,
medvetna om betydelsen av här berörda åtgärder, som kan sänka de
offentliga kostnaderna eller att för samma belopp förbättra den sociala
sektorn.

I detta hänseende skulle det kunna vara av ett betydande värde om
kommunerna, såsom föreslås i motion 1166, årligen kunde redovisa
omfattningen av den kommunala egenregiverksamheten. Detta skulle ge
såväl medborgarna som kommunalpolitikerna ett värdefullt jämförelsematerial
mellan olika kommuner och en klarare bild av den egna kommunens
ekonomi. Detta förutsätter dock att kommunerna gemensamt utarbetar
normer för hur en sådan statistik skall göras upp.

dels utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1-3. att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:893,
1981/82:1650 och 1981/82:1166 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

2. Vid punkt 4. Motioner om teknikupphandling

Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten
Karlsson, Karin Flodström och Maj-Lis Landberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Av det
anförda” och på s. 11 slutar med ”och 1655” bort ha följande lydelse:

FiU 1981/82:28

Av det anförda framgår att frågorna om teknikupphandling som medel för
att främja utvecklingen inom den offentliga verksamheten och det svenska
näringslivet är föremål för betydande intresse på olika håll i samhället. Den
redovisning som utskottet lämnat och som är långt ifrån fullständig visar att
en stor splittring i dag präglar teknikupphandlingsområdet. Samordnade
insatser saknas för närvarande.

Utskottet föreslår därför att riksdagen av regeringen begär en översyn av
samhällets organisation på teknikupphandlingens område. Syftet med
översynen bör vara att utarbeta förslag som leder till att de statliga insatserna
lättare kan överblickas, en klarare ansvarsfördelning mellan olika organ och
en effektivare resursanvändning. En särskild uppgift inom ramen för
översynen bör vara att utarbeta förslag om hur teknikupphandling mellan
svenska industriföretag skall stimuleras.

Regeringen bör, i samband med att förslagen redovisas för riksdagen,
också ta ställning till frågan om vilka finansiella resurser som från statens sida
skall ställas till förfogande för stimulans av teknikupphandling.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1165 och 1655 bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1-2. att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:1165 och
1981/82:1655 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

FiU 1981/82:28 15

Innehåll

Inledning 1

1. Motioner om ändrade principer för offentlig verksamhet 1

Utskottet 2

Hemställan 4

2. Motioner om val av regiform 4

Utskottet 4

Hemställan 6

3. Motioner som kräver kontroll av anbudsgivare 6

Utskottet 6

Hemställan 8

4. Motioner om teknikupphandling 8

Utskottet 8

Hemställan 11

Reservationer:

1. Vid punkt 2. Motioner om val av regiform (m) 11

2. Vid punkt 4. Motioner om teknikupphandling (s) 13

GOTAB 70975 Stockholm 1982