FiU 1981/82:25

Finansutskottets betänkande
1981/82:25

angående riksbankens förvaltning år 1981 samt disposition av
riksbankens vinst

I detta betänkande behandlar utskottet

fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1981 (redogörelse
1981/82:11),

riksdagens revisorers berättelse över granskningen av riksbankens verksamhet
under år 1981 (redogörelse 1981/82:14),

fullmäktiges i riksbanken förslag om disposition av riksbankens vinstmedel
för år 1981 (förslag 1981/82:12),

de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1981/82:329 av Marianne Karlsson (c) om bankernas in- och utlåningsräntor,

1981/82:696 av Margareta Palmqvist m. fl. (s) om prioriterade bottenlån
till vissa lokaler,

1981/82:697 av Lennart Pettersson m. fl. (s) om tillstånd för utlänningar att
köpa aktier i svenska företag,

1981/82:1173 av Lennart Pettersson m. fl. (s) om svenska företags
investeringar i utlandet,

1981/82:1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) om den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken, i vad avser yrkande 7,

1981/82:1580 av Lars Werner m. fl. (vpk) om åtgärder mot kapitalflykt, i
vad avser yrkande 4, samt

1981/82:1652 av Kjell-Olof Feldt m. fl. (s) om skärpt valutakontroll.

Utskottet har inhämtat yttrande över motion 696 från civilutskottet.
Yttrandet, CU 1981/82:5 y, är fogat som bilaga till betänkandet.

1. Riksbankens förvaltning. Förutom av fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse
för år 1981 (redogörelse 1981/82:11) har utskottet tagit del av
de protokoll som förts hos fullmäktige och direktion under året.

1 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 25

FiU 1981/82:25

Som framgår av förvaltningsberättelsen utformades kredit- och valutapolitiken
under 1981 mot bakgrunden av mycket betydande underskott i statens
budget och bytesbalansen med utlandet. Utrymmet för en självständig
svensk räntepolitik var begränsat. Detta var särskilt märkbart kring årsskiftet
1980-1981, då förväntningarna om en nära förestående devalvering av
kronan växte sig allt starkare.

I detta läge beslöt fullmäktige den 20 januari att höja riksbankens diskonto
med 2 procentenheter till 12%. Samtidigt höjdes ”straffräntan” för
bankernas upplåning i riksbanken från 13 till 17 %. Även kraven på
bankernas kassahållning i riksbanken skärptes.

I samband med diskontohöjningen medgav riksbanken att bankernas
utlåningsräntor - som varit föremål för räntereglering sedan 1980 - höjdes
något mer än diskontot. Den högsta tillåtna medelräntan för utlåning sattes
till 4 procentenheter över diskontot. Beträffande inlåningsräntorna - som ej
var föremål för reglering - accepterade riksbanken att dessa endast höjdes
med 11/2 procentenheter. Dessa åtgärder innebar en vidgning av bankernas
räntemarginal mellan ut- och inlåning till allmänheten med drygt 1/2
procentenhet - en vidgning som bibehölls under resten av året.

I anslutning till de kreditpolitiska åtgärderna aviserade regeringen ett
program för att stabilisera ekonomin. Senare under våren förelädes
riksdagen en proposition om ekonomisk-politiska åtgärder med detta syfte.
Den statliga upplåningen utomlands intensifierades också.

Tillsammans stoppade dessa åtgärder det kraftiga valutautflöde som ägt
rum under januari. I stället inträdde ett återinflöde av valutor som pågick till i
juli. Den mycket strama kreditpolitiken kunde därmed lättas något. De korta
penningmarknadsräntorna justerades ned successivt under året med mellan 4
och 7 procentenheter och diskontot sänktes med 1 procentenhet den 14
oktober.

Den viktigaste valutapolitiska åtgärden under 1981 var devalveringen av
den svenska kronan med 10 % den 14 september. Fullmäktige framhåller i
sin berättelse att devalveringen inte var framkallad av något spekulationstryck
mot kronan utan utgjorde en självständig och viktig del i det samlade
ekonomiska program för stabilisering som regeringen samtidigt presenterade.
Den avsåg i första hand att förbättra det svenska näringslivets
konkurrenskraft och stimulera de fallande industriinvesteringarna.

Valutaregleringen utövades under 1981 efter i stort sett samma principer
som under senare år. Vissa ändringar vidtogs dock.

I juni beslöt valutastyrelsen att i ökad utsträckning medge svensk
finansiering av direkta investeringar i Norden. I oktober beslöts att kravet att
investeringen skulle påvisas vara förmånlig från bytesbalanssynpunkt ej
längre skulle tillämpas vid prövningen av tillstånd till direkt investering i
utlandet. Tillståndsgivningen ökade kraftigt och uppgick under 1981 till 6,5
miljarder kronor att jämföra med ca 3,5 miljarder de närmast föregående
åren.

FiU 1981/82:25

Tillstånd till försäljning av svenska aktier till utlandet (utan s. k.
switchförfarande) lämnades till ett belopp av 1 472 milj. kr. Föf 1980 var
motsvarande belopp 350 milj. kr. Före 1979 lämnades i regel inga tillstånd av
detta slag.

Riksdagens revisorers granskning av riksbankens förvaltning under år
1981 har, enligt vad som anförs av revisorerna (redogörelse 1981/82:14), inte
föranlett någon anmärkning.

Utskottet

Utskottet har vid sin granskning av riksbankens förvaltning inte funnit
något förhållande som påkallar särskilt yttrande från utskottets sida, vilket
utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.

2. Ansvarsfrihet. Riksdagens revisorer har tillstyrkt att ansvarsfrihet beviljas
fullmäktige för riksbankens förvaltning under år 1981.

Utskottet får med hänvisning till vad revisorerna anfört och till vad
utskottet anfört under punkt 1 i det föregående hemställa

att riksdagen beviljar fullmäktige i riksbanken ansvarsfrihet för
förvaltningen av riksbanken under år 1981.

3. Disposition av riksbankens vinst. I förslag 1981/82:12 har fullmäktige i
riksbanken hemställt att riksdagen beslutar att av riksbankens tillgängliga
medel - 5 424 831 990 kronor -

a) 2 000 milj. kr. skall inlevereras till statsverket under budgetåret

1981/82,

b) 3 424 milj. kr. skall överföras till dispositionsfonden,

c) återstående 831 990 kr. skall kvarstå på räkning för odisponerade
vinstmedel.

Utskottet

Genom att riksbanken har monopol på sedelutgivningen i landet uppstår i
regel betydande överskott i bankens verksamhet. Värdet av utelöpande
sedlar uppgick vid slutet av 1981 till drygt 37 miljarder kronor. Kostnaderna
för sedelomloppet ärsmå-öOmilj. kr. år 1981-jämfört med de ränteintäkter
riksbanken har från sin valutareserv och statspappersportfölj. Dessa
ränteintäkter uppgick i fjol enligt riksbankens bokslut till över 6 miljarder
kronor. Intäkterna motsvaras i allt väsentligt av de räntor som riksgäldskontoret
betalar på den del av statsskulden som är placerad i riksbanken och på
den utlandsupplåning som blivit nödvändig för att hålla uppe valutareserven.

FiU 1981/82:25

Dessa räntebetalningar belastar direkt statskassan och ökar budgetunderskottet.

Utskottet noterar att fullmäktige för 1981 föreslagit en ökning av
inleveransen av överskott till statsverket från 850 milj. kr. till 2 000 milj. kr.
Samtidigt sker en mycket betydande uppsamling av överskottsmedel i
riksbanken. 2 000 milj. kr. avsätts till ett nyinrättat värderegleringskonto för
valutor. Värdepappersportföljen skrivs ned med 2 061 milj. kr. Dispositionsfonden
ökar genom den föreslagna överföringen till 9 687 milj. kr. Totalt
kommer det bokförda värdet av riksbankens egna kapital därefter att uppgå
till närmare 17 miljarder kronor.

Utskottet tillstyrker fullmäktiges i riksbanken framlagda förslag om
disposition av riksbankens vinstmedel för år 1981 och hemställer

att riksdagen beslutar att av riksbankens tillgängliga medel -5 424 831 990 kr. -

a) 2 000 milj. kr. skall inlevereras till statsverket under budgetåret

1981/82,

b) 3 424 milj. kr. skall överföras till dispositionsfonden,

c) återstående 831 990 kr. skall kvarstå på räkning för odisponerade
vinstmedel.

4. Motion om bankernas in- och utlåningsräntor. I motion 329 av Marianne
Karlsson (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att begära att regeringen ger bankinspektionen i
uppdrag att utreda skäligheten i de marginaler banker tillgodogör sig vid
utlåning med hänsyn till rättvisa och opartiskhet i kreditgivningen,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att
detta utredningsarbete bör bedrivas så skyndsamt att utredningen kan
framlägga förslag under 1982.

Motionären anser att de marginaler som bankerna tillämpar mellan ut- och
inlåningsräntor är för stora. De motsvaras ej av ett tillräckligt risktagande.
Hon vänder sig vidare mot att bankerna tillämpar olika utlåningsräntor för
olika kundkategorier och därvid gynnar sådana låntagare som är inlånare
eller står ägarintressena nära. Därför hemställer hon att riksdagen begär att
regeringen ger bankinspektionen i uppdrag att utreda skäligheten i de
räntemarginaler bankerna tillämpar.

Utskottet

Enligt 1974 års lag om kreditpolitiska medel (SFS nr 922) kan regeringen -om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet - på framställning av fullmäktige i riksbanken
förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förordnande om
utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering får meddelas endast

FiU 1981/82:25

om synnerliga skäl föreligger.

För närvarande regleras endast bankernas utlåningsräntor av riksbanken.
Inlåningsräntorna har bankerna sedan 1978 i princip kunnat bestämma fritt. I
praktiken följer bankerna i regel riksbankens rekommendationer rörande
räntesättningen på inlåningssidan.

Som framgått av den tidigare redogörelsen för riksbankens förvaltning
medgav riksbanken att bankernas utlåningsräntor höjdes något mer än den
2-procentiga diskontohöjningen i början av 1981. Beträffande inlåningsräntorna
accepterade riksbanken att dessa höjdes endast med 1 1/2 procentenheter.

Hur dessa förändringar påverkade bankernas marginaler framgår av
nedanstående tabell, som sammanställts av riksbankens kreditpolitiska
avdelning.

Affärsbankernas ränte-, placerings- och obligationsmarginaler 1980 och 1981

Källa: Respektive banks årsredovisning, 4 saknas

	1980			1981
	Ränte- marg.	Place- rings- marg.	Obliga- tions- marg.	Ränte- marg.	Place- rings- marg.	Obliga- tions- marg.
PK-banken	3,17	2,21	-1,39	3,66	2,49	-1,81
SE-banken	3,54	2,04	-1,14	4,11	2,18	-1,00
Handels- banken	3,63	2,17	-0,82	4,26	2,19	-0,69
Götabanken	3,93	2,40	-0,66	-	-	-
Sundsvalls- banken	3,53	3,01	-1,94	4,88	3,27	-0,69
Skånska Banken	4,11	3,48	-1,25	4,88	3,79	-1,61
Wermlands- banken	3,66	2,34	-2,57	4,18	2,65	3,12
Uplands- banken	3,67	2,76	-1,67	4,18	2,97	0,27
Östgöta- banken	5,72	2,31	1,02
Skaraborgs- banken	3,57	2,59	-0,22	3,80	2,95	-0,55
Jämtlands- banken	3,61	2,88	-1,50	4,10	3,28	-1,92
Bohus- banken	4,10	2,38	3,01
Sparbanker-nas Bank	1,10	0,94	-2,09
Förenings- bankernas Bank	5,35	1,13	-1,15	3,45	0,99	-4,97
Summa affärsb:	3,49	2,14	-1,23	4,05	2,29	-1,28
därav 10 banker	3,49	2,20	-1,20	4,05	2,35	-1,25
1* Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 25

FiU 1981/82:25

Följande definitioner har använts i tabellen.

Räntemarginal: Genomsnittlig utlåningsränta till allmänheten i svenska
kronor minus genomsnittlig inlåningsränta från allmänheten i svenska
kronor

Placeringsmarginal: Räntenettot i relation till balansomslutningen.

Obligationsmarginal: Genomsnittlig intäktsränta för placering i statspapper
och obligationer minus genomsnittlig inlåningsränta från allmänheten i sv.
kr.

Som synes steg den genomsnittliga räntemarginalen med drygt 1/2
procentenhet mellan 1980 och 1981. Å andra sidan vidgades den negativa
obligationsmarginalen med 0,05 procentenheter. Bankernas totala placeringsmarginal
steg som följd av dessa två förändringar med 0,15 procentenheter.
Detta var den viktigaste faktorn bakom den kraftiga resultatförbättringen
för bankerna mellan 1980 och 1981 - en förbättring som i genomsnitt
uppgick till närmare 50 procent. Anmärkas bör att 1980 var ett relativt dåligt
år för affärsbankerna.

I samband med sänkningen av diskontot från 11 % till 10 % den 11 mars
1982 uppmanade riksbanken bankerna att sänka räntenivån på den vanliga
inlåningen från allmänheten med endast en halv procentenhet. För flertalet
typer av inlåningsräkningar följde bankerna uppmaningen. Därigenom
återtogs en stor del av den ökning av räntemarginalen som uppkom 1981.
Obligationsmarginalen påverkas å andra sidan positivt av en räntesänkning.
Hur den samlade effekten blir på den totala placeringsmarginalen 1982 kan
först i efterhand avgöras med någon större säkerhet.

Fullmäktige i riksbanken har ansvaret för den löpande utformningen av
penningpolitiken. Som ett led i denna politik styr riksbanken - antingen
genom direkt räntereglering eller rekommendationer - de räntor och
räntemarginaler som bankerna tillämpar. Bankerna lämnar kontinuerligt
uppgifter härom till riksbanken.

Under dessa omständigheter anser utskottet det ej påkallat att uppdra åt
bankinspektionen att utreda skäligheten i bankernas räntemarginaler.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:329.

5. Motion om prioriterade bottenlån till vissa lokaler. I motion 696 av
Margareta Palmqvist m.fl. (s) hemställs att riksdagen beträffande prioriterade
bottenlån för lokaler i pantvärdet som sin mening ger riksbanksfullmäktige
till känna vad i motionen anförts.

I motionen föreslås att riksdagen skall ge riksbanksfullmäktige till känna
att prioriterade bottenlån till vissa lokaler, för vilka sådana lån nu inte utgår,

FiU 1981/82:25

skall kunna lämnas i samband med nybyggnad i saneringsområden.
Bakgrunden till motionen är att bostadsministern i budgetpropositionen
uttalat att enligt hennes mening denna typ av lokaler inte har en sådan
angelägenhetsgrad från bostadspolitisk synpunkt att prioriterade bottenlån
bör beviljas.

Civilutskottet (majoriteten) delar enligt sitt yttrande CU 1981/82:5y till
finansutskottet bostadsministerns uppfattning och anser att finansutskottet
bör föreslå riksdagen att avslå motionen. De socialdemokratiska ledamöterna
i civilutskottet vill att motionen skall bifallas.

Utskottet

Utskottet, som delar bostadsministerns och civilutskottets bedömning av
själva sakfrågan, finner inte fog för att riksdagen gör det av motionärerna
begärda uttalandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:696.

6. Motioner om valutaregleringen. I motion 697 av Lennart Pettersson m.fl.
(s) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att riksbanken återgår till tidigare restriktiva
praxis när det gäller tillstånd för utlänningar att köpa aktier i svenska
företag,

2. att riksdagen uttalar sig för att de fackliga organisationernas företrädare
också får delta i beslut i valutastyrelsen om tillstånd till utländska köp av
svenska aktier.

I motion 1173 av Lennart Pettersson m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att riksbanken omprövar sitt beslut att inte
längre pröva svenska direktinvesteringar i utlandet från betalningsbalanssynpunkt,

2. att riksdagen uttalar sig för att regeringen tar upp överläggningar med de
svenska storföretagen i syfte att förmå dessa att lägga en större andel av sina
produktionsinvesteringar i Sverige.

I motion 1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

7. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om skärpt
tillämpning av valutalagstiftningen och hos regeringen begära nödvändiga
åtgärder i enlighet därmed.

I motion 1580 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1981/82:1578 -

FiU 1981/82:25

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att skärpa åtgärderna mot kapitalflykt ur landet.

I motion 1652 av Kjell-Olof Feldt m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
riksbanksfullmäktige hemställer om åtgärder för att skärpa valutakontrollen
i enlighet med vad i motionen anförts.

I motion 697 sägs inledningsvis att det får anses vara ett nationellt intresse
att svenska storföretag i så stor utsträckning som möjligt kan behållas i svensk
ägo. Motionärerna anser att det är viktigt att slå vakt om det ekonomiska
oberoende som fortfarande återstår. De ställer sig därför kritiska till att
riksbankens valutastyrelse från och med 1979 i successivt ökad omfattning
givit tillstånd till försäljning av svenska aktier till utlandet.

I motion 1173 tas svenska företags direktinvesteringar i utlandet upp. Det
konstateras att dessa investeringar ökat kraftigt sedan 1970 och inte minst
mellan 1980 och 1981. Detta har lett till att en allt större andel av de svenska
storföretagens sysselsättning förläggs utomlands i en tid då industrisektorn
krymper och arbetslösheten ökar i vårt eget land. Mot den bakgrunden
hemställer motionärerna att riksbanken omprövar sitt beslut att inte längre
pröva svenska direktinvesteringar i utlandet från betalningsbalanssynpunkt.
De vill också att regeringen skall ta upp överläggningar med de svenska
storföretagen för att förmå dem att förlägga en större andel av sina
investeringar till Sverige.

I motion 1652 yrkas på skärpt valutakontroll. Motionärerna anser att
riksbanken bör göra valutaanmälan obligatorisk för alla former av betalningar
från utlandet. Samtidigt bör ett databaserat system för registrering och
kontroll av transaktionerna införas. Motiven för de föreslagna åtgärderna är
två. Dels skulle man därigenom kunna få en bättre statistik över tjänsteexport
och kapitalimport och därmed en mindre restpost i betalningsbalansen,
dels skulle man få bättre möjligheter att kontrollera efterlevnaden av
valutaregleringen. Med nuvarande datateknik och med ett ökat samarbete
mellan riksbanken och valutabankerna, liksom med en lämplig undre
beloppsgräns för valutaanmälningsplikten, skulle den nödvändiga registreringen
enligt motionärerna kunna ske utan nämnvärda kostnader.

De två vpk-motionerna 1567 och 1580 tar upp valutaregleringen i mera
allmänna ordalag. I den förra motionen krävs skärpt valutakontroll och en
mycket restriktiv tillståndsgivning gentemot investeringar utomlands. Målet
för valutapolitiken måste vara att sätta stopp för industriutflyttningen.
Denna kan hejdas inom ramen för existerande lagstiftning. Men lagstiftningen
bör också göras mer restriktiv. I den senare motionen krävs - med
hänvisning till vad som anförts i motion 1578 - också skärpt valutalagstiftning,
främst för att stoppa valutautflödet och bekämpa valutabrott. 1977 års

FiU 1981/82:25

valutakommittés översyn av dessa frågor bör enligt motionärerna forceras
och slutföras.

Utskottet

De nu redovisade motionsförslagen bör enligt utskottets mening bedömas
mot bakgrunden av nu gällande valutareglering och pågående utredningsarbete
på detta område.

Regeringen har i prop. 1981/82:161 nyligen föreslagit riksdagen att
valutalagen (1939:350) skall fortsätta att tillämpas i oförändrat skick och i
oförändrad omfattning för tiden 1 juli 1982 - 30 juni 1983. I propositionen
framhåller föredraganden, statsrådet Wirtén, bl. a. att några beslut om
ändringar i den nuvarande ordningen uppenbarligen inte bör fattas innan
resultatet av valutakommitténs översyn av hela valutaregleringen föreligger.
Kommittén, som har i uppdrag att se över valutaregleringen och valutalagstiftningen,
beräknar att slutföra sitt arbete under innevarande år.

Som framgått av den tidigare redogörelsen för riksbankens förvaltning
under 1981 har valutaregleringen under 1981 utövats efter i stort sett samma
principer som tidigare.

Vad beträffar de ökade tillstånden till försäljning av aktier till utlandet
framgår av valutastyrelsens berättelse till fullmäktige (s. 61 i riksbankens
förvaltningsberättelse för 1981) att dessa tillstånd lämnats i enlighet med de
förutsättningar som fastställdes av valutastyrelsen 1979. Dessa förutsättningar
innebar att tillstånd fick lämnas när aktieöverlåtelserna bedömdes
medföra fördelar från exportförsäljnings- eller kapitalförsörjningssynpunkt
eller när speciella skäl ansågs föreligga. Någon ändring av praxis har således
ej skett sedan 1979. Däremot har uppenbarligen utlandets intresse för
svenska aktier ökat. Svenska företag har härigenom tillförts riskvilligt
kapital. De farhågor för att detta skall minska vårt ekonomiska oberoende
som uttalas i motion 697 finner utskottet överdrivna. Skulle de besannas, bör
de mötas med lagstiftningen om utländska förvärv av svenska företag och inte
med hjälp av valutaregleringen. Utskottet anser det heller inte påkallat att de
fackliga organisationernas företrädare i valutastyrelsen deltar i beslut om
tillstånd till utländska köp av svenska aktier. Utskottet avstyrker därför
motion 697.

Såvitt utskottet kunnat utröna spelar det i motion 1173 åberopade
bytesbalanskriteriet relativt liten roll som återhållande faktor vid valutastyrelsens
prövning av svenska direktinvesteringar utomlands. Allmänt gäller
att valutaregleringen varit mycket liberal på denna punkt. Enligt en
undersökning, som verkställts av valutakommittén (SOU 1980:51, s. 42),
ledde kriteriet till avslag i ett mycket ringa antal fall. Avslagen uppgick under
åren 1975-1979 till 1 1/2 procent i antal och 1 procent i belopp av behandlade

FiU 1981/82:25

ansökningar. De gällde praktiskt taget aldrig industriinvesteringar utan
smärre investeringar inom servicenäringar och mark- och fastighetsprojekt
utan anslutning till industriell verksamhet. Under dessa omständigheter
avstyrker utskottet bifall till yrkande 1 i motion 1173. Utskottet anser det
heller inte nödvändigt att riksdagen uttalar sig för att regeringen skall ta upp
de av motionärerna förordade överläggningarna med svenska storföretag
och avstyrker därmed yrkande 2 i motion 1173.

Frågan om övergång till databehandling av valutaanmälningarna, som tas
upp i motion 1652, har sedan något år tillbaka varit föremål för utredning
inom riksbanken i samarbete med valutabankerna. I november i fjol
presenterades en förstudie ”Betalningsbalans och kontroll”, som för
närvarande behandlas i riksbanksfullmäktige. Riksdagen bör enligt utskottets
mening avvakta fullmäktiges slutliga ställningstagande i frågan. Motionen
1652 avstyrks följaktligen.

De förslag till allmänna uttalanden från riksdagen till regeringen om skärpt
valutareglering och mer restriktiv valutalagstiftning som framläggs i motionerna
1567 och 1580 bör enligt utskottets mening avslås i avvaktan på att
valutakommitténs arbete slutförs.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:697,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1173,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:1652,

4. att riksdagen avslår motion 1981/82:1567 yrkande 7,

5. att riksdagen avslår motion 1981/82:1580 yrkande 4.

Stockholm den 15 april 1982

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m), Rolf Rämgård (c), Arne
Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c),
Anita Gradin (s), Roland Sundgren (s), Rolf Andersson (c), Christer Nilsson
(s), Mona S:t Cyr (m), Torsten Karlsson (s) och Karin Flodström (s).

Reservationer

Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Christer
Nilsson, Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) har reserverat sig mot
betänkandet i följande delar:

FiU 1981/82:25

1. Vid punkt 5. Motion om prioriterade bottenlån till vissa lokaler

Reservanterna anser att utskottets yttrande och hemställan (s. 7) bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas bedömning att, även om riksbankens
principiella motstånd mot att vidga det prioriterade låneområdet kan vara
förståeligt, så torde det här vara fråga om så begränsade belopp att
fördelarna därav måste överväga nackdelarna. Såsom motionärerna framhåller
faller beslut i de aktuella frågorna under riksbankens ansvar.
Riksdagen bör dock som ett underlag för riksbanksfullmäktiges bedömningar
kunna ge till känna som sin mening att lån för lokaler som ingår i
pantvärdet också skall anses som prioriterade. Utskottet stöder sig därvid på
den avvikande mening till civilutskottets yttrande 1981/82:5y om prioriterade
bottenlån till vissa lokaler som anförts av Per Bergman m. fl. (alla s). I denna
konstateras att den föreslagna vidgningen av den prioriterade sektorn inte
kommer att ta i anspråk någon större del av de prioriterade krediterna
avseende bottenlån för bostäder och lokaler och att bostadsbyggandets
nuvarande mycket låga nivå tvärtom gör en vidgning av den prioriterade
sektorn i enlighet med vad som föreslagits i motionen möjlig.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:696 som sin mening ger
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört
beträffande prioriterade bottenlån för lokaler i pantvärdet.

Vid punkt 6. Motioner om valutaregleringar

2. Tillstånd för utlänningar att köpa aktier i svenska företag

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Sorn framgått”
och slutar med ”motion 697” bort ha följande lydelse:

Som framgått ovan har antalet tillstånd till försäljning av svenska aktier till
utlandet (utan s. k. switchförfarande) ökat kraftigt sedan 1979. Före dess
lämnades i princip inga tillstånd av detta slag. Under 1979 uppgick
försäljningarna till 2 milj. kr. 1980 ökade tillstånden till 350 och 1981 till 1 472
milj. kr. Under första kvartalet i år uppgick tillstånden till hela 519 milj.
kr.

Utskottet finner denna utveckling betänklig. För det första innebär den att
en ny praxis etableras på ett centralt område av valutaregleringen innan
resultatet av den inom valutakommittén pågående samlade översynen av
valutaregleringen presenterats. För det andra delar utskottet den i motion
697 framförda bedömningen att det är ett nationellt svenskt intresse att
svenska storföretag i så stor utsträckning som möjligt kan behållas i svensk
ägo. Riksbankens valutastyrelse har fastställt vissa kriterier - exempelvis

FiU 1981/82:25

fördelar från exportförsörjnings- och kapitalförsörjningssynpunkt samt
särskild anknytning till Sverige - enligt vilka tillstånd till försäljning av aktier
till utlandet skall kunna medges. Inga omständigheter har emellertid anförts
till stöd för att ett snabbt växande antal svenska företag plötsligt skulle ha
börjat uppfylla dessa kriterier. I stället rör det sig, så som motionärerna
påpekar, om en uppluckring av valutaregleringen. För att vi även i framtiden
skall kunna bevara den handlingsfrihet som en svensk kontroll över
storföretagen utgör, bör riksbanken därför återgå till den restriktiva praxis
som gällde tidigare.

För att besluten i valutastyrelsen skall få en allsidig underbyggnad även när
det gäller utländska köp av svenska aktier bör, som motionärerna föreslår, de
fackliga organisationernas företrädare i valutastyrelsen delta även i dessa
beslut.

Bankoreglementets 13 § bör ändras i enlighet härmed.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:697

a) som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört om återgång till tidigare restriktiva praxis när
det gäller tillstånd för utlänningar att köpa aktier i svenska
företag,

b) antar följande
Förslag till ändring i

Lag med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet)

(RFS 1975:6)

Härigenom föreskrivs att 13 § första stycket skall ha nedan angivnä
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Till ledamöter i den i 6 a § valuta- Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen
nämnda valutastyrelsen skall lagen nämnda valutastyrelsen skall

fullmäktige utse dels från riksban- fullmäktige utse dels från riksbanken
vice riksbankschefen, en full- ken vice riksbankschefen, en fullmäktig
eller suppleant för fullmäktig mäktig eller suppleant för fullmäktig

och en bankdirektör, dels utanför och en bankdirektör, dels utanför

banken tre ledamöter, av vilka en banken tre ledamöter, av vilka en

skall representera bankväsendet och skall representera bankväsendet och

två näringslivet i övrigt. För tjänst- två näringslivet i övrigt. För tjänstgöring
i ärenden rörande direkta göring i ärenden rörande direkta

investeringar utomlands skall full- investeringar utomlands och tillstånd

mäktige därjämte utse två ledamö- till utländska köp av svenska aktier

ter, som skall representera arbetsta- skall fullmäktige därjämte utse två

garna. Fullmäktige skall därjämte ledamöter, som skall representera

utse suppleanter för dessa ledamö- arbetstagarna. Fullmäktige skall

ter. därjämte utse suppleanter för dessa

ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

FiU 1981/82:25

c) antar följande

Förslag till

Lag om ändring av valutalagen (1939:350)

Härigenom föreskrivs att 6 a § första stycket skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Riksbankens beslutanderätt enligt
denna lag utövas inom riksbanken av
en styrelse (valutastyrelsen). Valutastyrelsen
består av sju ledamöter
utom vid handläggning av ärenden
rörande direkta investeringar utomlands,
då den består av elva ledamöter.

Föreslagen lydelse
§

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

3. Svenska företags investeringar i utlandet

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Såvitt
utskottet” och på s. 10 slutar med ”motion 1173” bort ha följande
lydelse:

De svenska företagens direktinvesteringar utomlands har ökat dramatiskt
under senare år. Såsom visas i motion 1173 har ökningen varit synnerligen
stark under senare år. Detta har skett samtidigt som de svenska företagen
minskat sina investeringar i Sverige och industrisysselsättningen minskat här
hemma. Denna avindustrialiseringsprocess fortgår i takt med att bytesbalansen
visar en allt större strukturell obalans. I detta läge har regeringen
beslutat att riksbanken ej längre skall pröva ansökningarna om direktinvesteringar
i utlandet utifrån dessas effekter på betalningsbalansen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen bör ompröva sitt
beslut på denna punkt. Utskottet finner också det yrkandet från motionärerna
välgrundat, att regeringen bör uppta överläggningar med de svenska
storföretagen i syfte att förmå dessa att lägga en större andel av sina
produktionsinvesteringar i Sverige. Utskottet tillstyrker följaktligen motion
1173.

FiU 1981/82:25

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1173

a) som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört om omprövning av beslutet att inte längre
pröva svenska direktinvesteringar i utlandet från betalningsbalanssynpunkt,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om upptagande av överläggningar med de svenska storföretagen
i syfte att förmå dessa att lägga en större andel av sina
produktionsinvesteringar i Sverige,

4. Skärpt valutakontroll

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande lydelse:

Den svenska betalningsbalansstatistiken har under det senaste decenniet
uppvisat betydande brister. En avgörande brist består i att de ingående
betalningarna inte registreras i sin helhet, vilket förklaras av att betalningsmottagare
i Sverige själva får avgöra huruvida betalningen avser export av
varor eller av tjänster. I det förra fallet föreligger ingen plikt att anmäla
betalningen eftersom transaktionen då skall täckas av tullstatistiken. I det
senare fallet skall en särskild valutaanmälan göras. Till följd av detta system
har dels tjänsteexporten i ökande omfattning inte registrerats, dels restposten
på kapitalbalansen ökat under senare år, vilket tyder på en ökande
okontrollerad kapitalexport.

Utskottet finner mot denna bakgrund det krav om skärpning av
valutakontrollen, som framförts i motion 1652, väl motiverat. Denna
skärpning bör ske genom att kravet om valutaanmälning vid betalning till
Sverige görs heltäckande. Härigenom kan dels betalningsbalansstatistiken
förbättras, dels reella möjligheter till kontroll av valutaregleringens efterlevnad
skapas. Tack vare den datatekniska utvecklingen behöver denna
skärpning inte medföra någon ökad byråkratisering. Tvärtom kan valutaanmälningsrutinerna
rationaliseras. Med det anförda tillstyrker utskottet
motion 1652.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1652 som sin mening
ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört
rörande åtgärder för att skärpa valutakontrollen,

FiU 1981/82:25

Civilutskottets yttrande Bilaga

1981/82:5 y

om prioriterade bottenlån till vissa lokaler

Till finansutskottet

Finansutskottet har den 11 februari 1982 beslutat bereda civilutskottet
tillfälle att - om möjligt senast den 12 mars 1982 - avge yttrande över motion
1981/82:696 (s) om prioriterade bottenlån till vissa lokaler.

I motionen anförs att lokaler som ingår i pantvärdet också skall kunna
anses som prioriterade och att sålunda prioriterade bottenlån skall kunna
utgå för sådana lokaler.

1 Vissa uppgifter i anslutning till motionen m. m.

1.1 Lagen om kreditpolitiska medel m. m.

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel utgör den författningsmässiga
grundvalen för den kreditpolitiska regleringen. Lagen ger regeringen
befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att
riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Nedan lämnas information om
lagens utformning främst såvitt rör krediter för bostadsbyggandet.

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav,
utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt
och räntereglering (1 §). Utlåningsreglering, allmän och särskild
placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära medel.

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av
bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut. Kreditinstitut i
lagens mening är vid sidan om bankinstituten och försäkringsinstituten bl. a.
jordbrukskassa, kreditaktiebolag och stadshypoteksinstitutionen.

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel
ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för
användningen. Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt
medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om särskilda
skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

För åren 1980, 1981 och 1982 har regeringen förordnat bl. a. om allmän
placeringsplikt för försäkringsbolagens placeringar bl. a. i bostadsobligationer.
Riksbanken har utfärdat tillämpningsföreskrifter.

I regeringsformen (RF) finns de grundläggande reglerna om riksbanken. I
RF stadgas (9 kap. 12 §) att riksbanken är en myndighet under riksdagen
samt att banken förvaltas av sju fullmäktige. En av dessa och en suppleant
förordnas av regeringen för tre år i sänder. Övriga sex väljs av riksdagen. Den
fullmäktig som regeringen förordnat är ordförande.

FiU 1981/82:25

Beträffande eventuella meningsskiljaktigheter mellan regeringen och
riksbanken om den ekonomiska politiken uttalade justitieministern i
propositionen (1973:90) med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
(s. 354) att det får förutsättas att. liksom hittills, den kredit- och
penningpolitik som riksbanken bedriver samordnas inom ramen för den av
regeringen förda ekonomiska politiken samt atrman kunde räkna med att det
eller de partier på vars förtroende regeringen grundar sin ställning också har
det bestämmande inflytandet i riksbanksfullmäktige. I de kommentarer till
grundlagarna som utgivits av Erik Holmberg och Nils Stjernquist anförs (s.
339) att det är tveksamt om uttalandet är giltigt även under en minoritetsregering.

1.2 Det nuvarande bostadsfinansieringssystemet

Bostadsfinansieringssystemets uppbyggnad kan mycket kortfattat beskrivas
på följande sätt.

Bostadsbyggandet finansieras i allt väsentligt genom byggnadskrediter
under byggnadstiden och genom långfristiga lån när fastigheten färdigställts.
Den långfristiga långivningen sker genom avlyft av byggnadskrediterna dels i
huvudsak till de tre dominerande bostadsinstituten - stadshypoteksinstitutionen,
Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (SPINTAB) och Svensk Bostadsfinansiering
Aktiebolag (BOFAB) - dels, om statliga bostadslån m. m.
beviljats, till bostadsverket.

De lån som utlämnas av bostadsinstituten m. fl. brukar benämnas
bottenlån. Vid bostadslångivning i form av bottenlån skiljer man mellan
prioriterade och oprioriterade ändamål. Som prioriterad långivning räknas
lån avseende nybyggda bostadshus samt, under förutsättning att statligt lån
beviljats, ombyggda bostadshus, ny- eller ombyggda affärs- och kontorshus
och allmänna samlingslokaler. Även vissa andra lokaler kan räknas som
prioriterad långivning. Till den oprioriterade sektorn räknas övriga objekt,
dvs. ombyggnad utan statslån samt affärs- och kontorshus för vilka statliga
lån inte utgår.

Bostadsinstitutens upplåning på den prioriterade sektorn sker mot
obligationer. För finansiering av oprioriterade objekt säljs sedan halvårsskiftet
1980 särskilda obligationer och kapitalmarknadsreverser. Obligationerna
placeras i huvudsak på den s. k. organiserade marknaden, dvs. hos
allmänna pensionsfonden, försäkringsbolagen och bankerna. När det gäller
bankerna ingår åtagandena i fråga om obligationsköp i den årliga överenskommelse
som träffas med delegationen för bostadsfinansiering (DFB). För
försäkringsbolagen och AP-fonden gäller att riksbanken överlägger om
institutens insatser avseende köp av bostadsobligationer.

Den statliga bostadslångivningen finansieras över statsbudgeten, vilket
innebär att erforderliga medel säkerställs på samma sätt som för statens
övriga utgifter. DFB. som inrättades år 1967. har till uppgift att genom

FiU 1981/82:25

förhandlingar med berörda kreditinstitut trygga kreditförsörjningen för
statligt belånat bostadsbyggande. Överenskommelserom byggnadskrediter
för det statsbelånade bostadsbyggandet har fr. o. m. 1967 varje år träffats
mellan delegationen och bankinstituten. Ursprungligen omfattade överenskommelserna
enbart statsbelånad nyproduktion av bostäder, men de har
successivt utvidgats till att omfatta alltmer av det som hör till bostadsbyggandet,
såsom statligt stödda ombyggnader, ny- och ombyggnader av
allmänna samlingslokaler samt vissa energisparåtgärder. Delegationen har
också särskilt under senare år förhandlat med bankerna om deras förvärv av
bostadsobligationer för att säkerställa avlyft av byggnadskrediter i tillräcklig
omfattning.

Det statliga bostadslånets storlek bestäms på grundval av ett låneunderlag
som länsbostadsnämnden fastställer. Nämnden fastställer också ett pantvärde.
Detta värde avser att bestämma säkerhetens förmånsrättsläge.

Reglerna för lokalbelåning i saneringsområden m. m. sammanfattas i
budgetpropositionen på följande sätt (prop. 1981/82:100, bil. 16 s. 46).

Före den 1 juli 1972 gällde att sådana lokaler som det fanns behov av inom
bostadsområdet fick räknas in i låneunderlaget. Lån beviljades emellertid
bara till sådana byggnader som till övervägande delen innehöll bostäder och
låneunderlagslokaler. Övriga lokaler i belåningsbara hus räknades in i
pantvärdet oavsett vad de skulle användas till, alltså också t. ex. kontor och
andra arbetslokaler. Lokaler vars värde fick beaktas i pantvärdet kallades för
pantvärdelokaler.

Den 1 juli 1972 ändrades reglerna för lokalbelåningen så att endast de
lokaler utöver låneunderlagslokalerna som kunde anses vara till påtaglig
nytta för de boende i ett bostadsområde fick räknas in i pantvärdet såsom
pantvärdelokaler. Övriga lokaler fick inte alls beaktas vid den statliga
bostadslångivningen.

Den 1 januari 1980 slopades det tidigare begreppet pantvärdelokaler,
genom att även dessa lokaler fick räknas in i låneunderlaget för bostadslån.
Lokaler i bostadsområden indelas därefter bara i belåningsbara och inte
belåningsbara. Kostnaderna för inte belåningsbara lokaler får inte beaktas
ens i pantvärdet. På våren 1980 beslöt riksdagen dock att ett undantag från
denna regel skulle göras vid ombyggnad. Sedan den 1 juli 1980 gäller därför
att värdet av vissa "nyttigheter’ såsom butiker, kontor m. m. får beaktas vid
fastställandet av pantvärdet för ett ombyggt hus. om det behövs för att
ombyggnaden skall kunna finansieras. Vid nybyggnad får inte värdet av
andra nytillkommande lokaler eller nyttigheter än låneunderlagslokaler
beaktas i pantvärdet. Däremot får värdet av byggnad eller annat som redan
fanns på eller hörde till fastigheten när byggnadsföretaget påbörjades
beaktas i pantvärdet.

FiU 1981/82:25

2 Utskottet

I sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 föreslår bostadsstyreisen
att vid nybyggnad av bostadshus inom saneringsområden även värdet av inte
belåningsbara lokaler och andra nyttigheter får beaktas i pantvärdet såsom
f. n. gäller vid ombyggnad.

Bostadsstyrelsens förslag tas upp i budgetpropositionen. Bostadsministem
biträder styrelsens förslag i denna del.

Vidare föreslår styrelsen att de prioriteringsregler som gäller för bottenlån
skall ändras så att prioriterade bottenlån kan beviljas för lokalerna.

Bostadsministern konstaterar i budgetpropositionen att det ankommer på
riksbanken att pröva denna typ av frågor. Hon framhåller dock för egen del
att den typ av lokaler som det är fråga om inte har en sådan angelägenhetsgrad
att det f. n. motiverar en ändring från bostadspolitisk synpunkt.

Förslaget i motion 696 (s) innebär att riksdagen skall ge riksbanksfullmäktige
till känna att prioriterade bottenlån till lokaler för vilka nu inte
sådana lån utgår skall kunna lämnas i samband med nybyggnad i saneringsområden.

Civilutskottet delar bostadsministerns redovisade uppfattning, nämligen
att den typ av lokaler som nu faller utanför det prioriterade området från
bostadspolitisk synpunkt inte har sådan angelägenhetsgrad att en ändring
f. n. är motiverad. Exempel på sådana lokaler är teatrar, biografer och
hotell. Ytterligare exempel lämnas i bilaga till detta yttrande.

Frågan om lämpligheten över huvud taget att riksdagen genom beslut av
föreslagen typ griper in i riksbankens bedömningar torde få prövas av
finansutskottet.

Från de utgångspunkter civilutskottet har att beakta finns inte anledning
till annan bedömning än den bostadsministem redovisat i propositionen.
Enligt civilutskottets uppfattning bör finansutskottet föreslå riksdagen att
avslå motion 696 (s).

Stockholm den 11 mars 1982

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Rolf Dahlberg (m).
Oskar Lindkvist (s), Kerstin Ekman (fp), Lars Henrikson (s), Knut Billing
(m), Thure Jadestig (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Maj-Lis Landberg (s).
Bertil Danielsson (m), Birgitta Dahl (s). Kerstin Andersson i Hjärtum (c).
Margareta Palmqvist (s) och Erling Bager (fp).

FiU 1981/82:25

3 Avvikande mening

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis
Landberg, Birgitta Dahl och Margareta Palmqvist (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 4 som börjar ”Civilutskottet delar” och slutar
”motion 696 (s)” bort lyda:

I motionen tas upp ett förslag som förts fram av bostadsstyrelsen i
anslagsframställning för budgetåret 1982/83. Styrelsen anför som motiv för
sitt förslag att det skulle stimulera en önskvärd stadsförnyelse. Dessutom
torde enligt utskottets uppfattning den föreslagna vidgningen av den
prioriterade sektorn inte ta i anspråk någon större del av de krediter som
avses för den nu prioriterade sektorn avseende bottenlån för bostäder och
lokaler. Tvärtom har utskottet den uppfattningen att den relativt blygsamma
omfattningen av bostadsbyggandet gjort det möjligt att vidga den prioriterade
sektorn på det sätt som föreslagits i motionen.

I bilaga till detta betänkande ges exempel på lokaler som nu inte är
belåningsbara i samband med nybyggnad. Icke belåningsbara lokaler är
bl. a. kontors- och affärshus som inte betjänar ett visst bostadsområde. En
förutsättning för att bostäder skall kunna byggas i saneringsområden är inte
sällan att fastigheterna också innehåller lokaler. Dessutom vill utskottet för
sin del anföra att bostäder och lokaler inte minst i samband med
stadsförnyelse ger ett område den variation som bör eftersträvas i syfte att ge
den önskvärda kvaliteten i boendet.

Enligt civilutskottets uppfattning bör finansutskottet föreslå riksdagen att
bifalla motion 696 (s).

FiU 1981/82:25 20

Underbilaga

Utdrag ur bostadsfinansieringsförordningen

2 Allmänna regler för lån till lokaler

2.1 Allmänt
Utrymmen som utgör lokaler indelas i

1 låneunderlagslokaler (dvs. de kan ingå i det låneunderlag som beräknas
enligt 24 §)

2 icke belåningsbara lokaler.

En allmän förutsättning för att lokaler skall få inräknas i låneunderlaget är
att de har till ändamål att förse de boende inom ett bostadsområde med varor
eller tjänster.

I låneunderlaget inräknas i princip endast sådana lokaler som fyller ett
normalt behov av boendeservice och som i huvudsak är avsedda för dem som
bor i området. Beträffande visst undantag se nedan vid 2.4.

2.2 Bostadsområde

Innebörden av begreppet bostadsområde kan vara oklar vid t. ex. utbredd,
osammanhängande bebyggelse. Riksdagen har i frågan uttalat (CU 1972:28)
att en anknytning till begreppet grannskapsenhet i detta sammanhang bör
eftersträvas, så att lokalbelåningen ”främjar de på sikt ur allmän samhällssynpunkt
och för de boende mest angelägna servicebehoven, då i regel
sådana som motverkar skillnader i de boendes förutsättningar och därav
följande segregationstendenser”.

Eftersom lokaler enligt 24 § bara får ingå i låneunderlag om de är avsedda
att tillhandahålla varor och tjänster åt i huvudsak dem som bor i området är
alltså en lokal icke belåningsbar om den betjänar ett betydligt större område än
grannskapsenheten.

2.4 Icke belåningsbara lokaler

Andra icke belåningsbara lokaler är bl. a. teatrar, biografer, hotell, större
simhallar eller andra större motionslokaler. samt sådana bibliotek eller
samlingslokaler som är avsedda för ett större tätortsområde. Vidare skall i
låneunderlag inte ingå lokaler som i första hand utgör arbetsplatser, t. ex.
kontors- och industrilokaler, ej heller sjukvårdsinrättningar för sluten eller

FiU 1981/82:25

halvöppen vård, vissa kyrkolokaler och större kommersiella anläggningar
samt skollokaler, som inte utgör del av en s. k. integrerad anläggning.

Av 24 § andra stycket punkt 3 framgår att lokal, som inte enligt
huvudreglerna är belåningsbar, likväl får inräknas i låneunderlaget, om den
är av ringa omfattning eller om eljest särskilt skäl föreligger. Som särskilt skäl
får anses bl. a. att omständigheterna utvisar att det av tekniska, fastighetsekonomiska
eller funktionella skäl är motiverat att sådan lokal ingår i det hus
för vilket låneunderlag beräknas. Sökanden skall prestera erforderlig
utredning.

GOTAB 70908 Stockholm 1982