FiU 1981/82:13

Finansutskottets betänkande
1981/82:13

om riksbankens avdelningskontor

I detta betänkande behandlar utskottet motion 1980/81:407 av Olle
Wästberg i Stockholm (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening
uttalar att riksbankens lokalkontor bör avskaffas.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från fullmäktige i riksbanken
och riksdagens revisorer.

Skrivelser som berör ärendet har inkommit från fullmäktige i riksbanken
(1981-10-29) och TCO:s statstjänstemannasektion (1981-11-30).

Yttrandena och skrivelserna återfinns som bilaga till betänkandet.
Utskottet

Redan den utredning om riksbankens avdelningskontor som företogs
inom riksbanken åren 1975-1978 gav vid handen att organisationen var
överdimensionerad i förhållande till de uppgifter som åvilade kontoren. I
den skrivelse (1981-10-29) som riksbanksfullmäktige avgett till finansutskottet
konstateras nu att fullmäktiges beslut år 1979 att behålla organisationen
med 23 avdelningskontor byggde på flera förutsättningar som inte
blivit uppfyllda. Riksbankens utlåningsverksamhet har inte kunnat bibehållas
eller utvidgas, som man då trodde. Riksbanken har inte heller
kunnat finna nya naturliga arbetsuppgifter för avdelningskontoren. Slutligen
har de kalkylerade kostnaderna för en planerad ombyggnad av kontoren
kraftigt underskattats. Med hänsyn till dessa förändrade förutsättningar
finns det i dag anledning att ompröva 1979 års beslut, skriver
fullmäktige.

Riksdagens revisorer har kommit till samma slutsats i den förstudie
rörande riksbankens avdelningskontor som låg till grund för revisorernas
beslut (1981-10-15) att granska avdelningskontorsorganisationen närmare.
I förstudien betonas att riksbankens uppgifter givetvis måste underkastas
samma kritiska prövning som gäller för annan statlig verksamhet. 1 annat
fall finns det risk för att allvaret i statsmakternas strävan att åstadkomma
besparingar blir ifrågasatt. Enligt revisorernas beslut skall granskningen
vara förutsättningslös och omfatta kontorens uppgifter i stort, bl. a. om det
nuvarande nätet av avdelningskontor utgör en ändamålsenlig bas för landets
betalningsmedelsförsörjning.

Utskottet delar fullmäktiges och revisorernas mening att en omprövning
av kontorsorganisationen nu måste komma till stånd. Utvecklingen sedan
1 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 13

FiU 1981/82:13

år 1979, då frågan senast var föremål för fullmäktiges prövning, har understrukit
att kontorsorganisationen är överdimensionerad i förhållande till de
uppgifter som åvilar kontoren. Försöken att finna nya uppgifter har inte
lett till önskat resultat. Det är därför enligt utskottets mening nu angeläget
att kontorsnätet dimensioneras efter de faktiska arbetsuppgifter som föreligger.

Riksdagens revisorer har inlett en förutsättningslös prövning av kontorsorganisationen.
Den bör fullföljas. I ett läge där fullmäktige - och utskottet
— redan konstaterat att en rationalisering av verksamheten måste
komma till stånd är det emellertid ytterst angeläget att revisorernas granskning
sker med mycket stor skyndsamhet. Det innebär att en rapport över
granskningen måste kunna föreligga under våren. I det uppkomna läget
synes det också vara rimligt att resultat som framkommer vid granskningen
löpande delges fullmäktige i riksbanken.

Enligt utskottets mening bör, i avvaktan på det slutliga ställningstagandet,
beslut om nya investeringar vid kontoren vila och uppkomna vakanser
i kontorsorganisationen fyllas endast i undantagsfall.

Med anledning av vad som anförs i revisorernas yttrande och i skrivelsen
från TCO:s statstjänstemannasektion vill utskottet slå fast att den
prövning som nu kommer till stånd, i enlighet med revisorernas intentioner,
bör vara förutsättningslös. Också skilda former för organisation av
betalningsmedelsförsörjningen - den dominerande verksamheten vid avdelningskontoren
- kommer sålunda att prövas. Det ligger i sakens natur
att vad man därvid kommer fram till på sedelförsöijningens område får
avgörande betydelse för kontorsorganisationen som helhet.

I motion 407 begärs att riksdagen nu uttalar sig för att riksbankens
avdelningskontor - utan undantag - avskaffas. Utskottet avstyrker detta
yrkande. Som redovisats i det föregående utreds nu de skilda rationaliseringsaltemativ
som föreligger. Resultatet av detta arbete bör avvaktas
innan riksdagen tar ställning i frågan.

Vad utskottet anfört i detta ärende bör ges fullmäktige i riksbanken och
riksdagens revisorer till känna.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1980/81:407,

2. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken och
riksdagens revisorer till känna vad utskottet anfört om riksbankens
kontorsorganisation.

Stockholm den 10 december 1981

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m), Rolf Rämgård (c), Paul
Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), KarlAnders
Petersson (c), Anita Gradin (s), Roland Sundgren (s), Rolf Andersson
(c), Christer Nilsson (s), Mona S:t Cyr (m), Torsten Karlsson (s) och
Daniel Tarschys (fp).

FiU 1981/82:13

Bilaga

Yttranden och skrivelser

Riksdagens revisorers yttrande över motion 1980/81:407 (1981-10-15)

Finansutskottet har anhållit att riksdagens revisorer skall yttra sig över
motionen 1980/81:407 om avskaffande av riksbankens lokalkontor. Med
anledning därav får vi redovisa följande.

Vi har på vår granskningsplan för i år fört upp riksbankens avdelningskontor
som ett särskilt granskningsärende. Vi har i sommar också besökt
två avdelningskontor för att informera oss om deras verksamhet. Besöken
gjordes under de studieresor som revisorerna företog i Jönköpings och i
Örebro län.

Granskningsärendet har hittills resulterat i en förstudie som behandlats
och godkänts av revisorernas arbetsutskott och som i dag även godkänts
av revisorerna i plenum. Ett exemplar av förstudien bifogas.

Vårt beslut i ärendet innebär att vi nu har givit vårt kansli i uppdrag att
granska avdelningskontorsorganisationen närmare. Vid granskningen som
skall vara förutsättningslös kommer bl. a. att prövas om det nuvarande
nätet av avdelningskontor utgör en ändamålsenlig bas för landets betalningsmedelsförsöijning.
Granskningen kommer emellertid inte att avgränsas
till avdelningskontorens arbete med mynt- och sedelhanteringen utan
kommer att omfatta deras uppgifter i stort.

Granskningsarbetet beräknas kunna avslutas under år 1982 genom att en
inom kansliet upprättad granskningspromemoria sänds ut på remiss. Sedan
remissvaren kommit in kommer vi att redovisa våra egna iakttagelser och
förslag för riksdagen i form av en särskild skrivelse.

Vi anser att det nu framförda motionsyrkandet bör avslås av riksdagen.

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Ingegerd Troedsson (m),
Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c), Hugo Bengtsson (s), Rolf Sellgren (fp),
Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Ivan Svanström
(c), Wiggo Komstedt (m), Yngve Nyquist (s) och Margit Sandéhn
(s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråcheferna Bo Willart och Rolf Jensen samt avdelningsdirektören
Per Mårtensson (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
Ingegerd Troedsson

Per Mårtensson

FiU 1981/82:13

Underbilaga

Utdrag ur Riksdagens revisorers förstudie
RIKSBANKENS AVDELNINGSKONTOR

3 Slutsatser och förslag

Riksbankens regionala kontorsnät byggdes upp under 1800-talets senare
del för att ge allmänheten ökade möjligheter att få kredit. Med tiden har
emellertid verksamheten vid avdelningskontoren kommit att få en helt ny
inriktning. Deras viktigaste uppgift är numera att medverka i betalningsmedelsförsörjningen.

Trots att avdelningskontorens vara eller inte vara har övervägts i snart
ett halvt sekel har själva kontorsnätet inte kommit att påverkas av den
markant förändrade situationen.

Några enstaka kontor har visserligen dragits in eller flyttats. Det kontorsnät
som nu används för i första hand sedel- och myntdistribution skiljer
sig dock knappast från det som tillkom för hundra år sedan för att tillgodose
helt andra syften. Det torde kunna ifrågasättas om avdelningskontoren
med sin nuvarande anknytning till residensstäder är den mest ändamålsenliga
basen för landets betalningsmedelsförsörjning.

Den kraftigt ökade sedelhanteringen vid avdelningskontoren har krävt
en nyrekrytering av sedelräknare. Den har också lett fram till att hel- och
halvautomatiska sedelsorteringsmaskiner nu kommer att utnyttjas vid några
avdelningskontor. Å andra sidan har de arbetsuppgifter som fallit bort
från avdelningskontoren eller minskat i omfattning inte resulterat i några
motsvarande personalinskränkningar. Förden personal som har berörts av
bortfallet har man i stället försökt finna nya sysslor genom att låta avdelningskontoren
ta över arbetsuppgifter från andra statliga organ. Såsom
framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har sådana försök gjorts
alltsedan början av 1950-talet. De har emellertid hittills gett en utdelning
som inte kunnat uppväga det fortsatta bortfallet av arbetsuppgifter.

Trots de ogynnsamma erfarenheterna från tidigare år gör riksbanken nu
ett nytt försök att finna kompletterande arbetsuppgifter åt avdelningskontoren.
Åtgärden synes vara en nödvändig följd av att bankofullmäktige på
förslag av den s. k. AK-utredningen beslöt att samtliga avdelningskontor
skulle behållas fastän man hade konstaterat att bristen på kvalificerade
arbetsuppgifter för vissa befattningshavare vid kontoren blivit påfallande.

Olika skäl har anförts som motiv för detta beslut. Ett avdelningskontor i
vaije län innebär möjlighet för statsmakterna att i framtiden tilldela riksbanken
arbetsuppgifter som kräver en länsvis administration. AK-utredningen
tillmätte denna möjlighet stor vikt. Även hänsyn till personalen har
varit av avgörande betydelse för ställningstagandet.

FiU 1981/82:13

Bankofullmäktige fattade sitt beslut på våren 1979. Sedermera har behoven
av att begränsa de utgifter som regleras via statsbudgeten blivit alltmer
påtagliga. Från statsmakternas sida ställs krav på att besparingar i och
omprövning av statlig och statligt finansierad verksamhet måste komma till
stånd i en väsentligt större omfattning än hittills. Riksbankens utgifter
finansieras med bankens egna vinstmedel. Även sådana utgifter måste
emellertid underkastas samma kritiska prövning som gäller för annan
statlig verksamhet. I annat fall finns det risk för att allvaret i statsmakternas
strävan att åstadkomma besparingar blir ifrågasatt.

Trots att den framtida utformningen av riksbankens avdelningskontorsnät
nyligen prövats av bankofullmäktige finns det därför skäl som talar för
att frågan tas upp till prövning av revisorerna.

För det första tycks avdelningskontorens organisation inte vara anpassad
till den uppgift som i dag har blivit deras viktigaste, nämligen betalningsmedelsförsöijningen.

För det andra synes inte alla möjligheter till besparingar ha tagits till vara
i den befintliga organisationen.

Utredningen bör ha formen av en kritisk genomgång av det material som
kommit fram genom riksbankens egna undersökningar. Ansatsen bör därvid
vara att finna en så ändamålsenlig organisation som möjligt för betalningsmedelsförsöijningen.
Organisationsfrågan bör prövas i perspektivet
av en ökande sedelhantering och en växande användning av maskinella
hjälpmedel. Litteraturstudiet bör kompletteras med besök vid ett antal
avdelningskontor. Av särskilt intresse i sammanhanget är de erfarenheter
som vunnits vid försöksverksamheten med s. k. sedeldepåer i Norrköping
och i Borås.

Utredningen bör vara förutsättningslös i så måtto att man - om så skulle
visa sig vara lämpligt - bör kunna ta upp frågan om en överflyttning på
annat statligt organ av ansvaret för arbetsuppgifter som är förenade med
betalningsmedelsförsörjningen.

Skulle det under utredningsarbetets gång visa sig att fördelar står att
vinna med en ändrad organisation för betalningsmedelsförsörjningen -antingen inom eller utanför riksbanken - bör ett förslag till principlösning
på hur den nya organisationen bör vara uppbyggd läggas fram.

De andra arbetsuppgifter som i dag ankommer på avdelningskontoren
bör prövas utifrån de förutsättningar som en ändrad organisation av betalningsmedelsförsöijningen
kan komma att innebära. I första hand gäller
detta in- och utlåningsverksamheten, dvs. förvaltningen av investeringsfondskonton
samt förmedlingen av avbetalningslån, bosättningslån och
hypotekslån.

Arbetstagare i offentlig tjänst har sedan lång tid tillbaka tillerkänts ett
särskilt anställningsskydd. Detta kom bl. a. till uttryck vid den omfattande
utlokaliseringen av statliga myndigheter då långtgående åtgärder vidtogs
för att underlätta de anställdas flyttning eller omplacering till annat arbete.

FiU 1981/82:13

I den mån granskningsärendet utmynnar i förslag som påverkar avdelningskontorens
inre eller yttre organisation bör personalens anställningstrygghet
beaktas på motsvarande sätt.

4 Tidsåtgång och kostnader
Tidsåtgången för en granskning enligt angivna riktlinjer kan grovt beräknas
till följande:

- byråchef 10 mandagar

- utredare
(sammanlagd tid för

två utredare) 10 manmånader

- assistent 1,5 manmånader

Denna arbetstid motsvaras av lönekostnader på ca 193000 kr. inkl.
LKP. Det bör understrykas att detta är nettoarbetstid.

Till lönekostnaderna kommer kostnader för resor och traktamenten.

FiU 1981/82:13

Fullmäktiges i riksbanken yttrande över motion 1980/81:407 (1981-06-11)

Sedan tillfälle beretts fullmäktige i riksbanken att yttra sig över motion
nr 407 av Olle Wästberg i Stockholm om avskaffande av riksbankens
lokalkontor, får fullmäktige anföra följande.

Riksbankens avdelningskontor tillkom, med några få undantag, under
perioden 1880-1903. Drivkraften var därvid önskemål från olika delar av
landet om bättre kreditförsörjning. Efter det moderna bankväsendets framväxt
är avdelningskontorens huvuduppgift i dag en annan, nämligen att
svara för landets sedel- och myntförsörjning. Den sålunda ändrade verksamhetsinriktningen
har lett till att också frågor om ändrad kontorsorganisation
från tid till annan aktualiserats. Sålunda har fullmäktige åren 1935,
1941, 1952 och 1970 hos riksdagen hemställt om att få dra in avdelningskontor.
Dessa fullmäktiges framställningar har avslagits av riksdagen utom
1952, då riksdagen medgav indragning av avdelningskontoren i Norrköping
och Sundsvall (BaU 1935:65, sid 38, 1941:75, 1952:35 och 1970:73). Å
andra sidan har fullmäktige, när avdelningskontoren i dess helhet satts
ifråga, försvarat behovet härav (BaU 1950:15, 1959:44 och 1969:43).
Nuläget är därmed att riksbanken har ett avdelningskontor i varje residensstad,
utom i Skaraborgs län, där avdelningskontoret ligger i Skövde.

Motiven för att riksbanken behöver avdelningskontor sammanfattas i
det följande.

De arbetsuppgifter som utföres vid riksbankens avdelningskontor består
väsentligen av ut- och inlåning, kassarörelse, beredskapsplanering för
betalningsväsendet och egen administration. Mellan dessa arbetsuppgifter
fördelar sig kontorspersonalens totala arbetstid ungefärligen på så sätt att
två tredjedelar av tiden hänför sig till kassarörelse, medan av den återstående
tredjedelen den alldeles övervägande andelen avser utlåningsrörelse.

Vad då först gäller riksbankens utlåningsrörelse (väsentligen bosättningslån,
avbetalningslån och sk hypotekslån) har fullmäktige uppfattningen
att denna verksamhet är gagnelig och bör fortsätta att utvecklas i
nuvarande former. Vad gäller inlåningen avser denna väsentligen medel
vilka måste hållas i riksbanken för att nå avsedd likviditetsindragande
effekt, t ex investeringskonton och arbetsmiljökonton. Att avskaffa avdelningskontoren
skulle för dessa konton innebära att de skulle koncentreras
till riksbankens huvudkontor. Därmed skulle t ex en företagare i Norrbotten
behöva vända sig till Stockholm för en enkel förfrågan om sitt investeringskonto.
En sådan reform ter sig onekligen föga tilltalande i en tid när
strävan snarare är att decentralisera förvaltningen så att den kommer
närmare de därav berörda. Beträffande inlåningsrörelsen kan också förtjäna
tilläggas att nya former för den statliga upplåningen kommer att göra det
naturligt att utnyttja riksbankens rikstäckande kontorsorganisation för aktiva
uppgifter i den intensifierade statliga upplåningen.

FiU 1981/82:13

Avgörande för att riksbanken måste ha avdelningskontor är att riksbanken
eljest icke kan fullgöra sin uppgift att försörja landet med sedlar och
mynt. De arbetsuppgifter som här åsyftas består i att ta emot sedlar och
mynt från sedeltryckeri och myntverk, att distribuera dessa betalningsmedel
över landet, att hålla erforderliga lager därav, att utge sedlar och mynt
till och ta emot dessa betalningsmedel från post, banker och allmänhet, att
räkna och sortera inströmmande betalningsmedel samt att slutligt förstöra
utsorterade sedlar. Denna kassarörelse har en mycket betydande omfattning
vilket må illustreras med några korta sifferuppgifter. År 1980 utsändes
till avdelningskontoren och omhändertogs där 133 billaster av nya sedlar
och mynt uppgående till en sammanlagd vikt av inemot 1000 ton. Samma
år utlämnade riksbankens avdelningskontor till post, banker och allmänhet
583 miljoner sedlar och tog emot 596 miljoner sedlar. Kontoren sorterade
och uppräknade 579 miljoner sedlar. Naturligtvis kan påstås att den kassarörelse
som sålunda bedrives bör kunna rationaliseras och självfallet
pågår arbete härmed. Kanske är det också möjligt att påverka inströmningen
av betalningsmedel och sålunda minska behovet av riksbankens arbetsinsatser.
Försök härmed kommer att göras. Men även om sådana bemödanden
krones med framgång, är uppenbart att behovet kvarstår av en
omfattande organisation för att åstadkomma en rikstäckande sedel- och
myntförsöijning. Detta innebär att riksbankskontor måste finnas också
utanför Stockholm. Betecknande är också att även om systemet för sedeloch
myntförsörjning i någon mån kan variera mellan olika länder det icke
finns någon centralbank i något med Sverige jämförbart land, som gjort
försöket att lösa sitt lands sedel- och myntförsöijning utan egna lokala
kontor.

Med hänvisning till det sagda får fullmäktige hemställa att finansutskottet
måtte avstyrka motionen.

En annan sak är i vad mån den nuvarande organisationen med ett
avdelningskontor i varje län kan anses vara den mest rationella. Som
nämnts har härvidlag vid upprepade tillfällen olika uppfattningar framkommit
inom riksdagen och fullmäktige. För att få underlag för en egen förnyad
bedömning beslöt fullmäktige 1975 att närmare utreda sedelförsörjningens
organisation och i samband därmed frågan om den framtida utformningen
av riksbankens kontorsnät. I sin år 1978 avgivna slutrapport redovisade
denna utredning olika möjliga modeller för riksbankens framtida regionala
organisation. Utredningens modeller I-IV innebar: oförändrad organisation
respektive nedläggning av 7, 14 eller 19 avdelningskontor (varjämte
utredningen i två ytterligare modeller redovisade principiellt något avvikande
lösningar). Avdelningskontorsutredningen var ej enhällig. Majoriteten
förordade sålunda modell I, dvs oförändrad organisation, medan två
reservanter (riksbanksdirektören med ansvar för avdelningskontoren och
avdelningschefen med ansvar för sedel- och myntdistribution) förordade
modell II, dvs nedläggning av 7 kontor. Vid frågans behandling i fullmäk -

FiU 1981/82:13

tige på våren 1979 tog dåvarande riksbankschefen ställning emot majoritetsförslaget
och. förklarade sig ej kunna tillstyrka att riksbanken behöll
avdelningskontor i varje län. Med riksbankschefen som reservant beslöt
fullmäktiges övriga ledamöter att behålla samtliga nuvarande kontor. Fullmäktige
beaktade därvid, att den nuvarande kontorsorganisationen fungerar
väl och ger banker och post god service, att anknytningen till länsindelningen
är på många sätt naturlig och ger en viss handlingsfrihet inför
framtiden, att möjliga besparingar genom kontorsindragningar dock skulle
bli relativt begränsade samt att avdelningskontoren bör få arbetsro efter
alla de förslag och motförslag som sedan decennier tillbaka korsat varandra
i riksdagen. För närmare kännedom om de resonemang som uppbär
denna fullmäktiges ståndpunkt får fullmäktige hänvisa till avdelningskontorsutredningens
slutrapport.

Stockholm som ovan

Å Fullmäktiges vägnar:

Torsten Bengtson

T af Jochnick

FiU 1981/82:13

Fullmäktiges i riksbanken skrivelse (1981-10-29)

Regeringen har föreslagit i proposition (1981/82:30) att avveckla bosättningslånen.
Bosättningslånen utgör en väsentlig del av riksbankens utlånings
verksamhet. En avveckling av bosättningslånen skulle därför i högsta
grad påverka riksbankens kontorsorganisation. Riksbanksfullmäktige vill
därför för finansutskottet närmare redovisa konsekvenserna för riksbankens
organisation om bosättningslånen avskaffas. Fullmäktige vill inte ta
ställning till frågan om bosättningslånen bör avskaffas eller ej. Det är en
fråga som i sedvanlig ordning bereds i socialutskottet.

Riksbanken har i dag en kontorsorganisation som omfattar 23 avdelningskontor;
ett i vaije län. Riksbankens kontorsorganisation har varit
föremål för omfattande utredningar. 1 slutet av 1978 lades fram en omfattande
utredning rörande riksbankens kontorsorganisation. I denna presenterades
två huvudalternativ.

Det första alternativet innebar en oförändrad kontorsorganisation. Det
förutsatte ett relativt omfattande investeringsprogram under 1980-talet.
Fördelarna med att behålla denna med ett länsvis samband och där personal
kunde behålla sina anställningar bedömdes av utredningens majoritet
vara större än de vinster en ny och delvis oprövad organisation skulle
kunna medföra.

Det andra huvudalternativet innebar en nedläggning av sju avdelningskontor.
Det förutsattes i detta alternativ att sedeldepåer skulle användas i
stället för avdelningskontor på ett antal orter.

Utredningen föreslog också att riksbanken aktivt skulle söka nya förvaltningsuppgifter
för sina avdelningskontor. Detta ansågs nödvändigt om
man skulle bibehålla organisationen med 23 avdelningskontor.

Riksbanksfullmäktiges majoritet beslöt i februari 1979 att följa det första
alternativet. Mot beslutet att behålla avdelningskontor i varje län reserverade
sig förre riksbankschefen Nordlander.

Beslutet att bibehålla och modernisera riksbankens kontorsorganisation
byggde på flera förutsättningar som inte blivit uppfyllda:

Det första var att riksbankens utlåningsverksamhet skulle kunna bibehållas
och till och med utvidgas. På grund av den strama kreditpolitiken
har det inte varit möjligt att öka ramarna för avbetalningslånen. Belåning
av gamla premieobligationer har slopats. Bosättningslånen utgör dock den
helt dominerande delen av riksbankens utlåningsverksamhet.

Den andra förutsättningen var att riksbanken skulle kunna erhålla nya
arbetsuppgifter. Riksbanken har gjort omfattande ansträngningar att få
sådana arbetsuppgifter. Riksbanksfullmäktige har i skrivelser till regeringen
bett att få ta hand om olika statliga arbetsuppgifter. Hitintills har
riksbanken mött betydande svårigheter att få statlig verksamhet överförd
till banken.

Den tredje förutsättningen var att ombyggnaden av nuvarande riks -

FiU 1981/82:13

bankskontor skulle i 1978 års priser stanna vid ca 90 miljoner kronor under

1980-talet. Redan nu kan konstateras att kostnaden kommer att uppgå till
ca tre gånger det angivna beloppet i samma års priser. De omfattande och
ständigt ökande säkerhetskraven har bidragit till detta.

Med hänsyn till dessa ändrade förutsättningar finns det i dag anledning
att ompröva 1979 års beslut att bibehålla en oförändrad kontorsorganisation.
Ett slopande av bosättningslånen vore att ta bort så viktiga delar av
riksbankens arbetsuppgifter att det svårligen kan försvaras att behålla ett
riksbankskontor i varje län. Det måste då ske en successiv nedläggning av
kontor och koncentration av sedelhanteringen till stora moderna kontor
kombinerade med sedeldepåer eller sk kassakontor. Detta innebär att
riksbankens arbetsuppgifter regionalt i huvudsak begränsas till sedelhantering.

I detta sammanhang kan nämnas att riksbanken satt igång viss försöksverksamhet
som alternativ till avdelningskontor. Riksbanken har sålunda
medgivit, att då posten i Norrköping lägger in sedlar i en särskild sedeldepå,
dessa sedlar får anses som insatta i riksbanken. I Borås har riksbanken
1980 inrättat ett eget sk kassakontor med fem anställda, där riksbanken
lämnar ut, tar emot och räknar sedlar men ej driver annan verksamhet.
Erfarenheterna av denna verksamhet har varit mycket goda. Sådana lösningar
av sedeldistributionen, vilka uppenbarligen blir väsentligen billigare
än fullständiga avdelningskontor, kan förtjäna att komma till användning
på flera ställen i landet.

Riksdagen har tidigare tagit ställning till nedläggning av avdelningskontor.
År 1970 avslogs förslaget att lägga ned kontoret i Vänersborg. Riksdagens
revisorer granskade 1969 riksbankens avdelningskontorsorganisation.
Revisorerna föreslog då en utredning om riksbankens kontorsnät.
Utskottet avstyrkte revisorernas framställning. Revisorerna har innevarande
år återkommit till frågan och beslutat att en utredning skall ske i
denna fråga som väntas bli klar under 1982.

Riksbanksfullmäktige anser att frågan om slopandet av bosättningslånen
och riksbankens kontorsorganisation hör ihop. Det är inte rimligt att kräva
att riksbanken behåller hela sitt nuvarande kontorsnät oförändrat samtidigt
som riksbanken fråntas betydande arbetsuppgifter utan att nya sådana
tillföres banken. Riksbanksfullmäktige hemställer därför att riksdagen i
samband med beslut om bosättningslånen samtidigt tar principiell ställning
till frågan om riksbankens framtida kontorsnät.

Stockholm som ovan

Å Fullmäktiges vägnar:

Torsten Bengtson

T af Jochnick

FiU 1981/82:13

Reservation: se fullmäktiges allmänna protokoll 1981-10-29, § 4
Kopia: Riksdagens socialutskott

Underbilaga

Utdrag av

Sveriges Riksbank FULLMÄKTIGES PROTOKOLL

1981-10-29

Närvarande: Ordföranden Torsten Bengtson
Vice ordföranden Allan Hernelius
Lars Wohlin
Erik Wärnberg
Gunnar Sträng
Karl Erik Eriksson
Thage Peterson

§ 4 Skrivelse till finansutskottet

Riksbankschefen erinrade om att fullmäktige hos finansutskottet hemställt
att regeringens proposition 1981/82: 30 måtte remitteras till fullmäktige
i den del densamma avsåg förslag om slopande av bosättningslånegivningen
och anmälde att utskottet meddelat att framställningen bifallits.

I anledning härav beslöt fullmäktige att avlåta skrivelse av den lydelse
som framgår av registraturet.

Mot skrivelsens lydelse anmälde Erik Wärnberg, Gunnar Sträng och
Thage Peterson reservation och anförde:

Förslaget om att slopa bosättningslånen ingriper på ett avgörande sätt i
riksbankens kontorsorganisations reguljära arbetsförhållanden. Kontorsorganisationens
omfattning och arbetsuppgifter har så sent som i februari
1979 efter ett omfattande utredningsarbete prövats av riksbanksfullmäktige.
Fullmäktiges majoritet stannade för att behålla den nuvarande kontorsorganisationen
och inrikta arbetet på att utvidga utlåningsverksamheten.
Att nu slopa bosättningslånen betyder, i motsats till fullmäktiges
beslut, en stark begränsning av kontorsorganisationens verksamhet. Förutsättningarna
för den nuvarande organisationen kommer därmed att allvarligt
rubbas. Denna speciella låneform kan ej heller, utan att det sociala
inslaget i verksamheten spolieras, överföras på marknadens kreditinrättningar.

Av dessa skäl anser vi i konsekvens med fullmäktiges tidigare ställningstagande
att bosättningslånen bör bibehållas inom riksbankens kontorsorganisation.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Ulla Wettermark

FiU 1981/82:13

TCOs Statstjänstemannasektions skrivelse (1981-11-30)

Riksbankens kontorsorganisation

TCO-S föreslår med hänvisning till vad som anförs i bilagda promemoria
att finansutskottet föreslår riksdagen uttala

att betalningsmedelsförsörjningen i Sverige i princip skall ankomma på
riksbanken

att en länsvis kontorsorganisation bibehålls

att övriga frågor i anslutning till riksbankens organisation behandlas i
samband med riksdagens revisorers pågående granskning

samt att motionen (nr 407) av Olle Wästberg avslås med hänvisning
härtill.

Stockholm 1981-11-30

TCOs Statstjänstemannasektion (TCO-S)

Gunnar Johanson

Underbilaga

Riksbankens organisation

Riksbankens kontorsorganisation har i första hand tillkommit för att
klara landets betalningsmedelsförsörjning. Arbetsuppgifterna består i att ta
emot sedlar och mynt från sedeltryckeri och myntverk, att distribuera
dessa betalningsmedel över landet, att hålla lager av sedlar och mynt, att
utge och ta emot betalningsmedlen från post, banker och allmänhet, att
räkna och sortera inkommande sedlar och mynt samt att slutligt förstöra
utsorterade sedlar.

Ett flertal utredningar har under årens lopp behandlat frågan om huruvida
kontorsorganisationen för betalningsmedelsförsörjningen är den mest
rationella. I riksdagen behandlades frågan senast 1970 utan att någon
egentlig förändring kom till stånd. Inom riksbanken har en utredning
genomförts senast 1975—78. Denna utredning resulterade 1979 i beslut att
bibehålla den nuvarande organisationen då man funnit att den fungerar väl
och ger banker och post god service samt att anknytningen till länsindelningen
på många sätt är naturlig och ger viss handlingsfrihet inför framtiden.
Dessutom anfördes att möjliga besparingar genom kontorsindragning
skulle bli relativt begränsade samt att avdelningskontoren bör få arbetsro
efter alla de förslag och motförslag som sedan decennier tillbaka korsat
varandra i riksdagen.

FiU 1981/82:13

Kontorens organisation och bemanning har således fastställts med utgångspunkt
från uppgiften att klara betalningsmedelsförsörjningen. För att
klara normal frånvaro såsom semester, sjukdom eller annan ledighet, har
kontoren försetts med något fler tjänster än vad som åtgår för huvuduppgiften,
betalningsmedelsförsörjningen. Motivet för detta har varit dels att
förhindra att frånvaro inneburit att huvuduppgiften inte klarats av, dels att
hålla en hög säkerhetsnivå i arbetet med betalningsmedelsförsörjningen.
Avstånden mellan riksbankskontoren har reellt inneburit att det inte varit
möjligt att tillfälligt låna personal från annat kontor för att klara detta
arbete. För att denna personal - som under personligt ansvar har hand om
kassarörelsen — skall ha alternativa uppgifter när de inte utövar kassatjänst,
har kontoren vid sidan om huvuduppgiften bland annat en viss
utlåningsverksamhet, däribland de statliga bosättningslånen.

Regeringen har i proposition (1981/82:30) föreslagit att de statliga bosättningslånen
skall avvecklas. Förslaget förs fram i samband med vissa andra
besparingsåtgärder och effekten av en avveckling anges, förutom medelsanvisningen
på 50 milj kronor, innebära vissa administrativa besparingar
vid riksbanken och kommunerna. I propositionen redovisas dock inte vilka
konsekvenser förslaget får för riksbankens totala organisation eller dess
personal.

Regeringens förslag har föranlett riksbanksfullmäktige att hos riksdagens
finansutskott hemställa om att riksdagen i samband med beslut om
bosättningslånen också tar principiell ställning till frågan om riksbankens
framtida kontorsnät. Riksbanksfullmäktiges majoritet tar dock ej ställning
till frågan om bosättningslånens framtid. I en reservation mot fullmäktiges
skrivelse till finansutskottet anför tre ledamöter att bosättningslånen bör
bibehållas inom riksbankens kontorsorganisation. Reservanterna erinrar
också om fullmäktiges beslut 1979 om att bibehålla nuvarande organisation.
I yttrande över en motion (nr 407) om avskaffande av riksbankens
lokalkontor konstaterade fullmäktige att motiv saknades för att avskaffa
lokalkontoren (juni 1981), varför fullmäktige för sin del avstyrkte motionen.

Enligt TCO-S’ mening är det inte nödvändigt att frågan om bosättningslånens
slopande sammankopplas med frågan om riksbankens kontorsorganisation.
Ett eventuellt slopande av bosättningslånen innebär ingen drastisk
förändring för riksbankens kontorsorganisation, framför allt inte vid
de mindre kontoren, där arbetet med bosättningslånen har en relativt
underordnad betydelse. Bestyret med betalningsmedelsförsöijningen utgör
den helt dominerande arbetsuppgiften vid dessa kontor.

När det gäller riksbankens kontorsorganisation kan konstateras att riksdagens
revisorer nyligen inlett en huvudstudie i syfte att finna en så
ändamålsenlig organisation som möjligt för betalningsmedelsförsörjningen.
Revisorernas granskning baserar sig på en förstudie som redovisats i
september 1981.1 förstudien anges beträffande de övriga uppgifter som för

FiU 1981/82:13

närvarande ankommer på riksbankskontoren, att prövning bör ske utifrån
de förutsättningar som en ändrad organisation av betalningsmedelsförsöijningen
kan komma att innebära.

I revisorernas förstudie behandlas frågan om åtgärder för att mildra
eventuella konsekvenser för berörd personal mycket summariskt. I denna
fråga hänvisas till det erkända anställningsskyddet och till de åtgärder som
vidtogs i samband med den statliga utlokaliseringen. Enligt TCO-S’ mening
måste den pågående granskningen beakta vad som följer av det
medbestämmandeavtal som också tecknats inom riksdagsområdet (MBAR)
bland annat vad gäller riktlinjer för rationalieringsarbetet vid riksdagen
och dess verk. I avtalet finns regler för de anställdas medverkan i rationaliseringsarbetet
m m. Revisorernas pågående granskning bör anpassas bland
annat med hänsyn till nämnda förhållanden.

I förstudien anges vidare att utredningen bör vara förutsättningslös vad
gäller frågan om vilken myndighet som skall ha ansvaret för arbetsuppgifter
som är förenade med betalningsmedelsförsörjningen. Enligt TCO-S’
mening ter sig ett ändrat ansvarsförhållande som helt orealistiskt. Ett
överförande av ansvaret till t ex postverket innebär att stora ekonomiska
resurser måste investeras i nya valv, skyddade lastintag och övriga säkerhetsanordningar.
Det måste i sammanhanget erinras om att säkerhetsnivån
vid riksbanken klart överstiger den nivå som för närvarande gäller inom
post- och bankväsendet i fråga om värdehanteringen (sedlar och mynt). En
sänkning av säkerhetskraven kan inte accepteras, vilket i sig innebär att
ytterligare resurser måste tillföras.

Vid riksbankens avdelningskontor finns - eller kommer att finnas efter
pågående och beslutade ombyggnadsprojekt — mycket moderna säkerhetsanordningar,
valv och skyddade intag, allt med utomordentligt högt
ställda krav på säkerhet. En förändring av nuvarande kontorsorganisation
— fastlagd av riksbanksfullmäktige 1979 — skulle innebära ett oförsvarbart
resursslöseri. I direktiven inför riksbankens interna utredning 1975—78
angavs bland annat att säkerheten skulle höjas genom att nedbringa värdetransporterna
både till volym och antal. En ändrad organisation som medför
nedläggning av kontor skulle innebära ökade transporter och därmed
ökad risk för rån och överfall.

Enligt uppgift har postverket visat intresse för medverkan i bestyret med
betalningsmedelsförsöijningen under förutsättning att full kostnadstäckning
ges för verkets merarbete samt investeringar mm. Med denna förutsättning
är det helt klart att postverket skulle kunna uppnå stora fördelar
med en medverkan i detta arbete. Postverket genomför redan idag stora
värdetransporter till uppsamlingscentraler bland annat för att undvika
stora nattkassor vid de mindre postkontoren. Vid uppsamlingscentralerna
behålls ofta dessa behållningar över natten för att dagen därpå återsändas
till postkontoren. I mycket liten omfattning transporteras dessa behållningar
till riksbankens kontor. Någon ränta på dessa medel får posten inte. Kan

FiU 1981/82:13

medlen insättas hos riksbanken, men i en sedeldepå hos uppsamlingscentralen,
kan de enligt nuvarande regler överlåtas på PK-banken som i sin tur
får ränta av riksbanken. Enligt beräkningar gjorda inom riksbanken skulle
sedeldepåer i postens regi kunna innebära inkomster för postverket (och
utgifter för riksbanken) på över 100 milj kronor per år, baserat på nuvarande
regler och förhållanden. Mot denna bakgrund är det lättare att förstå
postverkets intresse för medverkan i arbetet med betalningsmedelsförsöijningen.
Postverket är också ensam organisation som anmält sådant intresse.

TCO-S anser med hänvisning till vad ovan redovisats att frågan om var
ansvaret för betalningsmedelsförsörjningen skall finnas inte bör ingå i
revisorernas pågående granskning. Revisorerna bör istället koncentrera
sitt arbete på att finna en så lämplig organisation som möjligt inom ramen
för ett oförändrat ansvarsförhållande.

Arbetet med att finna kompletterande arbetsuppgifter till riksbanken för
att säkra resurser för betalningsmedelsförsörjningen pågår fortfarande
inom riksbanken. TCO-S föreslår att detta arbete ytterligare intensifieras
genom att riksdagens revisorers pågående granskning också innefattar
denna fråga. Det kan till exempel prövas om det är lämpligt och möjligt att
låta riksbanken ansvara för förvaltningen av statens fonder.

TCO-S föreslår med hänvisning till vad som ovan anförs att riksdagen
uttalar

att betalningsmedelsförsörjningen i Sverige i princip skall ankomma på
riksbanken.

Beträffande riksbankens kontorsorganisation föreslår TCO-S att riksdagen
uttalar

att en länsvis kontorsorganisation bibehålls

att övriga frågor i anslutning till organisationen behandlas i samband
med riksdagens revisorers pågående granskning

samt att motionen (nr 407) av Olle Wästberg avslås med hänvisning
härtill.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981