FiU 1981/82:40

Finansutskottets betänkande
1981/82:40

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m.m. (prop. 1981/82:150)

I proposition 1981/82:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen

bilaga 1 Reviderad finansplan (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen
att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan, har som bilaga 1.1 fogats Reviderad
nationalbudget 1982.

bilaga 2 Reviderat budgetförslag (budgetdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. anta vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig
inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för förra hälften av budgetåret

1982/83,

3. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1982/83 enligt vid propositionen fogad specifikation,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1982/83,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1982/83,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto, för budgetåret 1982/83,

7. med ändring av förslag i proposition 1981/82:100 bilaga 20, till Räntor på
statsskulden, m. m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av
38 800 000 000 kr.,

8. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1982/83, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att besluta om beställning av inredning och
utrustning för byggnadsprojekt som beslutas med stöd av finansfullmakten i
enlighet med vad som förordats i propositionen,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

1 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 40

FiU 1981/82:40

10. utnyttjande av finansfullmakten,

11. statliga kreditgarantier.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag, har fogats som
Bilaga 2.1 Långtidsbudget för perioden 1982/83-1986/87,

Bilaga 2.2 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1981/82,

Bilaga 2.3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1982/83,

Bilaga 2.4 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret
1982/83,

Bilaga 2.5 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1982/83,

Bilaga 2.6 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1982/83
sedan budgetpropositionen,

Bilaga 2.7 Lagförslag,

bilaga 3 Vissa kommittéfrågor berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som
anförts i propositionen,

bilaga 4 Sysselsättningsskapande åtgärder inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde (arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen
att

dels godkänna i propositionen förordad höjning av dagpenningen i
utbildningsbidraget för ungdomar under 20 år,

dels anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i skollagen
(1962:319),

dels till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1982/83 utöver
vad som föreslagits i propositionen 1981/82:100 bilaga 15, under tolfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 220 000 000 kr.,

dels till Särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i Norrbottens län för
budgetåret 1982/83 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
150 000 000 kr.,

bilaga 5 Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsdepartementets
verksamhetsområde (bostadsdepartementet) föreslagit riksdagen

dels att

1. godkänna de ändringar av grunderna för lån för ombyggnad som
förordats i propositionen,

2. medge att ramen för de antikvariska myndigheternas tillstyrkanden av
sådana ombyggnader som bör komma i fråga för förhöjt låneunderlag och
tilläggslån vidgas med 20 000 000 kr. för år 1982,

3. godkänna vad som förordats i propositionen i fråga om bidrag för vissa
ombyggnader av flerbostadshus,

FiU 1981/82:40

4. godkänna vad som förordats i propositionen i fråga om lån för åtgärder
som syftar till att eliminera byggnadstekniska brister,
dels att bemyndiga regeringen att besluta om en försöksverksamhet med
decentralisering till vissa kommuner av beslutanderätten i frågor om
bostadslån till energibesparande åtgärder.

Propositionen har hänvisats

såvitt avser bilaga 2, Reviderat budgetförslag, moment 2 i hemställan
(förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret 1982/83) till skatteutskottet,
såvitt avser bilaga 4, Sysselsättningsskapande åtgärder inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde, till arbetsmarknadsutskottet,
såvitt avser bilaga 5, Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsdepartementets
verksamhetsområde, till civilutskottet och
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla
bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1982/83,

i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om inkomster på
statsbudgeten för budgetåret 1982/83 (FiU 1981/82:49),

i vad avser hemställan under moment 7 i sitt betänkande om anslag till
räntor på statsskulden m. m. (FiU 1981/82:48) samt
i vad avser hemställan under momenten 4-6 och 11 i sitt betänkande om
särskilda frågor rörande statsbudgetens utgifter för budgetåret 1982/83 (FiU
1981/82:51).

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts
1981/82:2543 av Lennart Bladh m. fl. (s),

1981/82:2544 av Nils Hjorth m. fl. (s),

1981/82:2545 av Per Bergman (s),

1981/82:2546 av Erik Hovhammar m. fl. (m),

1981/82:2547-2549 av Olof Palme m. fl. (s),

1981/82:2550-2552 av Lars Tobisson m. fl. (m),

1981/82:2553 av Knut Wachtmeister m. fl. (m),

1981/82:2554—2557 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Motionerna har hänvisats

till skatteutskottet såvitt avser motion 2549,

till arbetsmarknadsutskottet såvitt avser motionerna 2543, 2544, 2546,
2547 yrkandena 3-17, 2551 och 2553-2555 och

FiU 1981/82:40

till civilutskottet såvitt avser motionerna 2545, 2548, 2552 och 2556
samt

i övrigt till finansutskottet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna
motionstiden väckta motioner

1981/82:371 av Tage Adolfsson (m) om den ekonomiska politiken i vad
avser yrkande 2,

1981/82:700 av Lars Werner m. fl. (vpk) om en planmässig utbyggnad av
den offentliga sektorns samhällsekonomiskt och socialt viktiga delar och
1981/82:891 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) om den
offentliga sektorns roll för sysselsättningen.

FiU 1981/82:40

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Den reviderade finansplanen 1982

I proposition 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att godkänna de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

2547 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

2550 av Lars Tobisson m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kreditpolitiken,

4. att riksdagen uttalar att kollektiva löntagarfonder innebär långtgående
maktkoncentration och en försämring av sysselsättning och ekonomisk
utveckling,

2557 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå vad som i proposition 1981/82:150 anförs om de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken och godkänner vad som härom
anförs i motionen,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

371 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning om vilka besparingsmöjligheter
som skulle uppkomma vid överförande av olika kommunala
aktiviteter till privat verksamhet,

700 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta program för en planmässig utbyggnad av
de samhällsekonomiskt och socialt viktiga delarna av den offentliga
sektorn,

2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta program för en översyn av tillväxten inom
byråkratin med sikte på att omfördela resurser till produktiva och
verkställande enheter inom statsförvaltning och statliga företag,

FiU 1981/82:40

891 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) vari hemställs att
riksdagen uttalar att regeringen skyndsamt tar initiativ för att tillsätta en
utredning som ges i uppdrag

a) att belysa den offentliga sektorns roll för sysselsättningen,

b) att utreda vilka konsekvenser sorn uppstår för det privata näringslivet
vid en uppbromsning och/eller neddragning av den offentliga sektorns
verksamhet,

c) att studera möjligheterna att på ett mera flexibelt sätt utnyttja de
ekonomiska resurser som i dag utbetalas av samhället i form av arbetslöshetsunderstöd,
socialhjälp m. m.,

d) att bedriva sitt arbete med största skyndsamhet.

Propositionen

Föredraganden inleder den reviderade finansplanen med en redovisning
av utvecklingen före och efter oljeprischockerna. Vad gäller den internationella
utvecklingen utmynnar bedömningen sammanfattningsvis i att den
ekonomiska tillväxten i OECD-området uppskattas till drygt 1/2 % 1982. För
OECD-Europa väntas tillväxten uppgå till 1 1/2%. OECD-området beräknas
totalt sett uppnå balans i utrikeshandeln men med stora variationer
mellan olika länder. Förbundsrepubliken Tyskland och Japan väntas visa
betydande överskott medan de flesta andra länderna redovisar fortsatta
underskott. Världshandeln beräknas växa med 3 å 4 %.

Vad gäller inriktningen av den ekonomiska politiken slår föredraganden
fast följande.

- Eftersom låg inflation är en förutsättning för att trygga den fulla
sysselsättningen och för en rättvis inkomstfördelning måste kampen mot
inflationen ges högsta prioritet.

- Vi måste få återhållsamma och ansvarsfulla uppgörelser på arbetsmarknaden.
Utvecklingen under 1983 blir av avgörande betydelse när det gäller
att varaktigt förbättra konkurrenskraften och få ner inflationstakten.

- Konjunkturpolitiken måste avpassas så att den ligger i linje med de krav
som strukturomvandlingen ställer. Det innebär bl. a. att det relativa
efterfrågetrycket inte kan tillåtas stiga till en nivå där vi riskerar att vinsterna
av förra årets devalvering spolieras.

Arbetsmarknadspolitiska insatser måste utformas så att de underlättar en
nödvändig långsiktig anpassning. Industri- och näringspolitiken måste
fortsatt utformas så att den skapar gynnsamma förutsättningar för industriell
förnyelse och för ny- och småföretagsamheten.

Konkreta uttryck för ansträngningarna att få ner inflationen är bl. a.
skatteuppgörelsen, som bygger på att de medverkande partierna enats om att
söka nedbringa inflationen till 5,5 % under de kommande åren, och de olika
åtgärderna för att förbättra kapital-, arbets- och råvarumarknadernas

FiU 1981/82:40

funktionsförmåga.

I syfte att återställa den samhällsekonomiska balansen måste resurser
omfördelas från den skyddade sektorn till den konkurrensutsatta sektorn, i
första hand industrin. Vi måste öka exporten och investeringarna vilket
innebär att det utrymme som står till förfogande för ökad inhemsk
konsumtion, privat såväl som offentlig, blir ytterst begränsat.

Föredraganden understryker det nära samband som finns mellan ansträngningarna
att spara i de offentliga utgifterna och reallöneutvecklingen. Ett
omfattande sparprogram är nödvändigt för att skydda reallönerna. Under
hela 1970-talet växte de offentliga utgifterna med ca 6 % per år i reala termer.
Därmed intecknades hela BNP-tillväxten och mer därtill. Reallönerna kunde
upprätthållas endast genom en omfattande utlandsupplåning. Självfallet
måste denna utveckling brytas, fastslår han.

De åtgärder som konstituerar regeringens ekonomiska politik syftar i
första hand till att komma tillrätta med ett antal strukturella problem,
framhåller föredraganden. Det är viktigt att även konjunkturpolitiken
utformas på ett sätt som ligger i linje med den långsiktigt nödvändiga
anpassningen av den svenska ekonomin. I den mån den totala efterfrågenivån
därmed skulle riskera hamna på en lägre nivå än vad som är lämpligt kan
detta motverkas av sänkta skatter. Regeringens förslag att sänka mervärdeskatten
i höstas motiverades bl. a. av att sparåtgärderna i de offentliga
budgetarna annars i rådande relativt svaga internationella konjunktur hade
kunnat leda till en alltför låg samlad efterfrågenivå i ekonomin.

Det centrala målet för finanspolitiken kommer under en lång följd av år att
vara att hålla tillbaka den offentliga utgiftsexpansionen. I nuvarande
statsfinansiella läge vore det enligt föredragandens mening inte förenligt med
en ansvarsfull finanspolitik att inför det väntade konjunkturuppsvinget 1983
avstå från att totalfinansiera den föreslagna skatteomläggningen.

Vad gäller inriktningen av kreditpolitiken under 1982 slår föredraganden
fast att det centrala problemet kommer att vara hur det svenska ränteläget
bör avvägas i förhållande till det internationella. En lämplig avvägning är
enligt hans mening att långsiktigt utforma ränte- och kreditpolitiken så att
den privata sektorns kapitaltransaktioner med utlandet är i balans och helst
ger upphov till ett visst kapitalinflöde. Statens utlandsupplåning kan då hållas
på en nivå som ungefär motsvarar eller något understiger bytesbalansunderskottet.

Budgetunderskottet leder till en stark ökning av inlåningen i bankerna.
Därmed skapas förutsättningar för en snabb kreditexpansion. Riksbanken
kan förhindra detta genom att anpassa likviditetskvoterna så att bankerna
tvingas placera en stor del av inlåningen i statspapper. Dessa likviditetskvoter
närmar sig nu den legala gränsen, 50 %. Det är enligt föredragandens
uppfattning inte önskvärt att höja denna gräns eftersom det skulle leda till att
bankerna i allt högre grad blev kapitalmarknadsinstitut som till övervägande

FiU 1981/82:40

del placerar sina tillgångar i statspapper medan den ordinarie bankutlåningens
relativa betydelse minskar. Med tanke på de svårigheter som kan
föreligga att snabbt dämpa likviditetsutvecklingen är det av vikt att pröva nya
vägar att öka statens upplåning främst från företag och hushåll.

Kreditmarknaden kommer enligt föredragandens mening att under 1982
präglas av relativt god balans. Någon risk för en allmän ränteglidning
föreligger inte. Under det kommande konjunkturuppsvinget måste emellertid
statens upplåning från allmänheten ökas kraftigt för att hålla tillbaka
likviditetstillväxten i ekonomin. Samtidigt kommer företagens kreditefterfrågan
att öka. Vid en fullständigt fri räntesättning skulle då sådana
räntestegringstendenser kunna uppkomma att företagens investeringsaktivitet
allvarligt hämmades. Fortsatt räntereglering för bankerna t. o. m. april
1983 aviseras.

Enligt regeringens bedömning får man räkna med att arbetsmarknadssituationen
i år och under kommande vinter riskerar att bli alltför svag om
särskilda insatser inte görs. Det är utomordentligt angeläget att dessa inriktas
på kortvariga arbeten och på åtgärder som är ägnade att underlätta en
framtida stadigvarande anställning i någon av näringslivets expansiva delar,
framhåller föredraganden.

Mot denna bakgrund föreslås ökade åtgärder för sammanlagt 2,2 miljarder
kronor för arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser. Under 1983 förutses
en relativt kraftig ökning av produktionen, varför arbetslösheten kan
väntas minska.

Angående den ekonomiska utvecklingen 1982 och 1983 ger den internationella
utvecklingen under vissa förutsättningar utrymme för en marknadstillväxt
för svensk industri om närmare 4 % i år och något mer nästa år.
Prognoserna för den inhemska utvecklingen sammanfattas i följande
tabeller.

FiU 1981/82:40

Tabell 1. Försörjningsbalans 1981-1983

Procentuell volymförändring

	Miljarder kr löpande priser 1981	Volymutveckling
1981 prel.	1982 progn.	1983 progn.
BNP	569,6	-0,9	1,4	2,4
Import, varor och tjänster	176,6	-4,2	1,4	4,7
Tillgång	746,2	-1,6	1,4	2,9
Bruttoinvesteringar	109,3	-5,6	- 3.0	2,4
Näringslivet	48,7	-7,5	- 3,8	6.7
därav: industri	18,1	-8,4	-11,3	10.0
Statliga mynd. och affärsverk 12,2	-7,7	14,0	4.4
Kommuner	21,8	-0,7	- 5,3	-4,8
Bostäder	26,6	-4,2	- 9,2	-2,6
Lagerinvestering'	-4,2	-1,8	0,7	0,3
Privat konsumtion	296,6	-0,6	- 1,0	1,0
Offentlig konsumtion	169,6	1,9	1.1	-0,1
Statlig	51,3	-0.5	- 2.4	-2,5
Kommunal	118,3	3,0	2,7	1,0
Inhemsk efterfrågan	571,3	-2,7	- 0,0	1.2
Export, varor och tjänster	174,9	1.6	5,7	7.5
Användning	746,2	-1,6	1,4	2,9
' Lagerförändring i procent av föregående års BNP.

Tabell 2. Bytesbalansen 1981-1983 Milj. kr., löpande priser
	1981	1982	1983
	prel.	progn.	progn.
Export, varor, fob	144064	167400	188600
Import, varor, eif	146071	164 600	181 900
Handelsbalans	- 2007	2800	6700
Export av tjänster exkl. restpost inkl. korr. av handelsstat.	20538	22100	24900
Import av tjänster inkl. korr. av handelsstat.	30532	33 700	35 900
Tjänstebalans	- 9994	-11600	-11000
Räntenetto	-11 503	-14 600	- 16400
U-landsbistånd	- 3835	- 4300	- 4700
Övriga transfereringar	- 2405	- 2800	- 3 200
Transfereringsbalans	-17 743	-21 700	-24 300
Restpost	14000	16000	18000
Bytesbalans	-15 744	-14400	-10 500
Andel av BNP, %	-2,8	-2.3	-1,6

Avslutningsvis slår föredraganden fast att det inte råder någon tvekan om
att en ekonomisk återhämtning med återställd balans ligger inom det
möjligas gränser. Export, marknadsandelar och industriproduktion är på väg
uppåt. Inflation, oljeberoende, bytesbalansunderskott och ökningstakt i de
offentliga utgifterna är på väg nedåt.

För att återställa balansen i den svenska ekonomin krävs inte enbart att
den ekonomiska politiken fullföljs utan även att partier och intresseorgani -

FiU 1981/82:40

sationer över hela fältet medverkar till ett samhällsklimat där sänkt
inflationstakt och framgångar på exportmarknaden varaktigt kan uppnås.
Endast därmed kan sysselsättning och välfärd tryggas. Det finns i Sverige en
betydande värdegemenskap och en lång tradition av samförstånd och
samverkan. Tar vi vara på dessa tillgångar kommer Sverige att reda upp sina
ekonomiska problem, framhåller föredraganden.

Motionerna

I motion 2547 (s) anförs att under de sex år som gått sedan det borgerliga
maktövertagandet 1976 har de ekonomiska problemen och obalanserna
fördjupats i den svenska ekonomin. En viktig förklaring är givetvis den svaga
ekonomiska utvecklingen internationellt sett och de kriser som bl. a.
oljeprishöjningen skapat i svensk industri. Men utvecklingen i Sverige har
varit sämre än i övriga i-länder. Den ekonomiska politik de borgerliga
regeringarna fört har lett till låg tillväxt, hög inflation, rekordarbetslöshet
och sjunkande investeringar. De offentliga finanserna har underminerats och
bytesbalansen trendmässigt försämrats.

En allvarlig vändning i den borgerliga politiken under de senaste två åren
består enligt motionärernas uppfattning i att man accepterar att arbetslösheten
stiger. På arbetsmarknadspolitikens område har regeringen skurit ned
AMS’ anslagskrav så att den reala ambitionsnivån inom arbetsmarknadspolitiken
sänks, samtidigt som arbetsmarknadsläget försämras.

För 1982 och 1983 ställer regeringen helt sitt hopp till en expansion av den
svenska exporten till följd av ökad internationell tillväxt och förbättrad
svensk konkurrenskraft. Regeringen söker skapa intryck av att vi skulle vara
”på rätt väg”, precis som de borgerliga påstod före valet 1979. Därvid bortser
regeringen från att de grundläggande obalanserna - de låga investeringarna,
den ökade arbetslösheten och det strukturella underskottet i bytesbalansen -inte undergår någon förändring till det bättre.

När det gäller den avgörande faktorn för att föra oss mot samhällsekonomisk
balans - bekämpandet av inflationen - skapar regeringens politik
risker för att läget allvarligt förvärras. Alla stora löntagarorganisationer
varnar nu för att kommande avtalsrörelser blir utomordentligt svåra om
förslaget om karensdagar genomförs.

Motionärerna avvisar denna inriktning av politiken och anför att
socialdemokraterna i det s. k. krisprogrammet ”Framtid för Sverige” har
anvisat en väg till full sysselsättning och ekonomisk balans.

Den ekonomiska politik motionärerna förordar utgår från den allmänna
bedömning av ekonomin som gjorts ovan: sysselsättningsläget fortsätter att
försvagas, kapacitetsutnyttjandet är rekordlågt, investeringarna sjunker och
klyftorna mellan olika grupper i samhället vidgas.

FiU 1981/82:40

De omedelbara målen för den ekonomiska politiken måste i stället vara
följande:

o Åtgärder måste vidtas för att öka aktiviteten i ekonomin och därmed
skapa sysselsättning. Detta kan av strukturella skäl inte ske genom någon
allmän stimulans av konsumtionen utan måste åstadkommas genom att öka
investeringarnas och exportens andel av efterfrågan,
o Arbetsmarknadspolitiken sätts in med full kraft till dess att en ökad
aktivitet leder till ökad efterfrågan på arbetskraft. AMS bör därför bl. a.
tillföras medel för att anordna beredskapsarbeten motsvarande 8 miljoner
dagsverken.

o Den nuvarande investeringsnedgången motverkas genom åtgärder som
direkt ökar investeringsverksamheten och därmed kapacitetsutnyttjandet i
väntan på att industrin vid en återhämtning av kapacitetsutnyttjandet börjar
att öka sina investeringar. Motionärerna beräknar att deras förslag medför
investeringar på över 7 miljarder kronor förutom de följdinvesteringar som
väntas inom industrin. Sysselsättningseffekten av programmet anges till
35-40 000 jobb under de närmaste åren.

o Verksamma åtgärder måste sättas in för att öka virkesutbudet från skogen
och minska Sveriges olje- och energiberoende.

o Den ekonomiska politiken inriktas på att skapa förutsättningar för att
varaktigt nedbringa inflationstakten.

o Fördelningspolitiken utformas i syfte att minska klyftorna i samhället,
o De orättfärdiga sociala nedskärningarna i fråga om pensionernas värdesäkring,
karensdagarna i sjukförsäkringen, urholkningen av arbetslöshetsförsäkringen
och försämringen av barnomsorgens villkor återställs.

I motion 2550 (m) anförs att regeringen i den reviderade finansplanen på
ett värdefullt sätt har preciserat viktiga krav på den ekonomiska politiken.
Dessa preciseringar från regeringens sida visar att det föreligger en samlad
borgerlig ekonomisk-politisk strategi. I ett väsentligt avseende bryter
emellertid regeringen mot den deklarerade politiken. Skatteöverenskommelsen
med socialdemokraterna medför betydande skärpning av skattetrycket.
Ett höjt skattetryck driver upp inflationen, minskar näringslivets
konkurrenskraft och förvärrar balansbristerna i den svenska ekonomin.
Motionärerna finner det vidare märkligt att inte regeringen vill precisera
något nytt sparmål för det kommande budgetarbetet.

Motionärerna ansluter sig i huvudsak till den prognos för den ekonomiska
utvecklingen som presenteras i den reviderade finansplanen. Situationen på
oljemarknaden har dock förändrats, framhåller man. Oljepriserna på den
s. k. spot-marknaden har återigen stigit. Även priset på nordsjöolja har
pressats upp något.

Det är anmärkningsvärt, framhåller motionärerna, att den reviderade
finansplanen inte uppmärksammar det hot mot världsekonomin som det
växande antalet länder med betalningssvårigheter innebär. Utöver Polen har

FiU 1981/82:40

flera statshandelsländer problem med att klara räntor och amorteringar på
sin utländska upplåning. Även vissa utvecklingsländer befinner sig i en utsatt
position. Betalningssvårigheterna stryper möjligheterna till nya krediter, och
detta i sin tur verkar nedhållande på den internationella handeln.

Vad gäller den inhemska utvecklingen anför motionärerna att de inte anser
att den uppställda exportprognosen är realistisk. Därför torde också
ökningen av industriproduktionen bli lägre och BNP-tillväxten mindre.
Bedömningen av bytesbalansens underskott är mot denna bakgrund alltför
ljus.

Angående prognoserna för prisutvecklingen framhålls att det är värt att
notera att den reviderade finansplanen inte kommenterar att prisstegringen
ligger betydligt över de 5,5 % som indexregleringen av inkomstskatteskalan
nu skall begränsas till. För den för indexregleringen relevanta tidsperioden -augusti 1981 till augusti 1982-torde prisstegringarna komma att uppgå till 8 å
9 %, vilket skulle betyda en inte obetydlig automatisk skatteskärpning i
förhållande till vad bibehållen indexreglering skulle ha inneburit. Det finns
också enligt motionärernas uppfattning anledning att vara pessimistisk
angående prisutvecklingen under 1983.

Om vi i Sverige skall komma tillrätta med våra balansproblem, måste den
ekonomiska politiken inriktas på att dels förbättra konkurrenskraften för
svensk industri, dels hålla tillbaka den offentliga utgiftsexpansionen.

För att underlätta den konkurrensutsatta sektorns expansion krävs också
att subventioneringen av näringslivet minskar. Avvecklar vi subventionerna
förbättras vår ekonomis strukturella anpassningsförmåga och därmed
underlättas tillväxten.

Att redan nu besluta om särskilda insatser för arbetsmarknadspolitiken
nästa vinter för beredskapsarbeten m. m. är enligt motionärernas mening
inte motiverat. Genom finansfullmakten på 2,5 miljarder kronor har
regeringen möjlighet att hålla hög beredskap för snabba åtgärder.

Angående kreditpolitiken anför motionärerna att statens upplåning
kommer att bereda problem även 1982. Upplåningen avses stiga från 7
miljarder kronor förra året till ca 15 miljarder kronor i år. Av det senare
beloppet beräknas 5-7 miljarder kronor bli placerade i särskilda obligationsfonder,
som skall introduceras andra halvåret 1982.

Från många synpunkter vore det önskvärt att statsobligationer i ökad
utsträckning kunde placeras direkt hos allmänheten, anför motionärerna.
Att man redan i år skulle hinna tillföra nyinrättade obligationsfonder lika
mycket som allmänheten totalt tillhandahållit per helår under 1980 och 1981
förefaller dock inte sannolikt. För det skulle krävas betydande skatteförmåner,
men förslag om sådana har inte framlagts. Alternativet är en höjning av
räntenivån på statens upplåning.

Den låga kreditefterfrågan från företag och hushåll har medfört en
normalisering av marknaden, vilken borde utnyttjas för att avskaffa vissa
existerande regleringar, anför motionärerna. Riksdagen gjorde med anled -

FiU 1981/82:40

ning av den moderata motionen och på finansutskottets hemställan i mars
1982 ett tillkännagivande till regeringen, enligt vilket möjligheterna att
återinföra marknadsprinciper i kreditpolitiken borde tillvaratas. Trots detta
har regeringen beslutat förlänga regleringen av bankernas utlåningsräntor.
Detta ställningstagande strider enligt motionärernas mening för det första
mot föreskriften att lagstiftningen om räntereglering får tillämpas endast i
verkliga krislägen. För det andra går det i motsatt riktning mot vad riksdagen
uttalat.

Enligt motionärernas uppfattning är likviditetskvoterna överspelade som
styrinstrument. När likviditetskvoterna nu i vissa fall slagit i taket på 50 %
bör denna regleringsform slopas.

Det uppkomna läget på kreditmarknaden bör utnyttjas för en liberalisering
av kreditpolitiken. Detta bör som riksdagens mening ges regeringen till
känna, anför motionärerna.

I motionen behandlas också löntagarfondernas inverkan pä Sveriges
ekonomi. Ett system med löntagarfonder leder enligt motionärerna till att
dynamiken i näringslivet går förlorad. Utvecklingen av mindre företag
hämmas och nyföretagande motverkas. Fackföreningsrörelsen kommer att
få ett dominerande inflytande över hela det svenska näringslivet.

Därmed går utvecklingen mot en ekonomi med stark politisk styrning av
de centrala delarna av ekonomin. Marknadsekonomin undergrävs och
konsumentens inflytande begränsas. Motionärerna föreslår därför att
riksdagen skall uttala sig mot införandet av kollektiva löntagarfonder.

I motion 2557 (vpk) framhålls att krisens verkliga karaktär är att det är en
kapitalistisk överproduktionskris. Genom kapitalismens internationalisering
eller tilltagande multinationalisering har den fått speciella drag. Mycket talar
för att den period av kraftig expansion för de kapitalistiska ekonomierna vi
haft sedan 1945, det som ibland kallas den tredje industriella revolutionen,
nu sedan en tid har börjat att gå mot sitt slut. Detta resulterar, tror
motionärerna, bl. a. i hårdnande motsättningar mellan de multinationella
bolagen och nationalstaterna, mellan området för kapitalisternas profitintressen
och den offentliga verksamheten, mellan olika grupper av kapitalister
men främst mellan kapital och arbete, där kapitalet söker förstärka sina
positioner genom att tränga tillbaka de arbetande.

Regeringens politik av nedskärningar av den offentliga sektorns verksamhet
skapar arbetslöshet, växande sociala problem osv., anför motionärerna.
Härigenom motverkas nedskärningarnas och försämringarnas påstådda
sparsyfte, eftersom regeringen tvingas till ökade arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Grundtankarna bakom besparingspolitiken ligger i den s. k. nyliberala
filosofin som är på modet inom stora delar av borgerligheten, framhåller
motionärerna. Samhället skall, enligt denna filosofi, gradvis minska sin
efterfrågan på statliga åtgärder. Politikens beslutsområde skall minskas och

FiU 1981/82:40

ge ökat utrymme åt den s. k. fria konkurrensen och de kapitalistiska
marknadskrafterna.

Vad som på längre sikt krävs inom den ekonomiska politiken är enligt
motionärerna ändrade maktförhållanden över näringslivet så att detta kan
styras efter samhälleliga målsättningar i stället för efter de enskilda bolagens
och koncernernas privata vinstintressen. Multinationaliseringen av ekonomin
måste brytas för att möjliggöra en verkningsfull ekonomisk politik.
Kapitalströmmarna måste kunna styras och kontrolleras av samhället för att
få slut på tendensen att alltmer användas för spekulation i stället för till
investeringar i produktion.

På kort sikt bör ett omedelbart mål inom den ekonomiska politiken vara
att återställa det reella värdet och innehållet i erövrade sociala rättigheter,
som redan har blivit åtgångna av den borgerliga nedskärningspolitiken eller
som inom kort riskerar att saboteras av denna politik. Främst gäller det att
återställa de tidigare villkoren för den kommunala sektorn. Motionärerna
vill också att beräkningsgrunderna för basbeloppen ändras så att dessa åter
motsvarar den verkliga inflationen. Detta är en åtgärd av särskilt värde för
landets pensionärer. Det gäller vidare att inte bara återställa utan också
ytterligare öka subventionerna på viktiga livsmedel, så att effekten till slut
blir lika med ett slopande av matmomsen.

Bland kraven i övrigt i motionen märks följande:
o AMS bör genast tilldelas de medel verket anser sig behöva för att kunna
kortsiktigt mildra arbetsmarknadssituationen.

o Ett program för 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten, främst inom den
offentliga sektorn, genomförs under en treårsperiod.

o Ett samhälleligt program för skapande av nya industriarbetsplatser
upprättas, programmet bör vara av storleksordningen 100 000 nya industrijobb
under en 10-årsperiod.

o Industriprogrammet kompletteras med statlig kontroll över investeringskapital-
och kreditströmmarna i samhället. Näraliggande krav är här att
valutalagstiftningen tillämpas med skärpt restriktivitet mot utlandsinvesteringar
och industriutflyttning. Förberedelser måste vidare vidtas för en
nationalisering av de stora privata affärsbankerna, försäkringsbolagen,
investmentbolagen och stiftelserna.

Utskottet

Internationell bedömning

Den ekonomiska situationen i den industrialiserade världen kännetecknas
allmänt av svag produktion, lågt kapacitetsutnyttjande och därav följande
hög arbetslöshet och matt investeringsaktivitet. En ljusglimt är dock att
prisstegringarna har saktat av. Möjligheterna att nå en internationellt

FiU 1981/82:40

samordnad strategi för att komma ur svårigheterna är tyvärr inte alltför goda.
Risken att man i en del länder vidtar protektionistiska åtgärder för att
kortsiktigt hålla tillbaka arbetslösheten ökar i takt med att konjunkturuppgången
dröjer. En dylik utveckling är naturligtvis på sikt förödande för
världsekonomin, speciellt för de små industriländerna med en omfattande
utrikeshandel liksom för utvecklingsländerna. Mot den bakgrunden noterar
utskottet med tillfredsställelse att man vid det senaste ministerrådsmötet i
OECD i mitten av maj markerade vikten av att slå vakt om frihandeln och
bekämpa alla former av protektionism.

Vid ministerrådsmötet var man också enig om att den ekonomiska
aktiviteten i OECD-området under 1982 och 1983 kommer att karaktäriseras
av en måttlig återhämtning. Till en del är den förutsedda återhämtningen
också ”tekniskt” betingad i så måtto att den reflekterar att den neddragning
av lagren som pågått avslutas. En konjunkturuppgång av mer genuin
karaktär, där också investeringarna tar fart, ser däremot ut att dröja.

Den modesta återhämtning som förutses är inte tillräcklig för att minska
arbetslösheten i OECD-området. Den förutses öka till över 30 miljoner
personer. En fortsatt nedgång i inflationstakten kommer dock att så
småningom leda till en real återhämtning av konsumtionen.

Faktorer som hindrar en tillräckligt snabb nedpressning av inflationen är
det allmänt höga ränteläget, underskotten i de offentliga budgetarna och
marknadsstelheter som förhindrar en smidigare anpassning av utbud och
efterfrågan. Med hänsyn till prisstegringarnas förödande och snedvridande
effekter på resursanvändning och inkomstfördelning är det naturligt att
inflationsbekämpningen sätts i första rummet i OECD-länderna.

Det är emellertid uppenbart att en mer beständig tillväxt i industriländerna,
inklusive vårt eget land, inte kan nås om inte antiinflationspolitiken följs
upp med en politik som leder till ökade investeringar, vilka förbättrar
produktiviteten och tar till vara frukterna av teknologiska framsteg. För att få
till stånd en höjning av investeringsaktiviteten krävs såväl en förbättrad
lönsamhet som ett ökat utnyttjande av den befintliga kapaciteten.

Som betonas såväl i den reviderade finansplanen som i motion 2550 (m) är
bedömningarna av den internationella utvecklingen förbundna med flera
osäkerhetsfaktorer. En sådan faktor är oljeprisutvecklingen . Under fjolåret
noterades en markant nedgång i efterfrågan på olja i OECD-området.
Energibesparingar och den svaga ekonomiska aktiviteten i industriländerna
har, tillsammans med att konsumentländerna dragit ned sina oljelager, utsatt
oljemarknaden för ett betydande tryck. Den vikande efterfrågan har givit
utslag på priserna. De s. k. spotpriserna sjönk dramatiskt under början av
året. I mars sammanträdde representanter för de oljeproducerande länderna
(OPEC) i Wien. Man beslutade att skära ned och maximera produktionen
för att söka bibehålla det officiella riktpriset på 34 dollar per fat. Detta beslut
har senare konfirmerats i slutet av maj vid ett möte i Quito i Ecuador. Som
påpekas i den moderata partimotionen har sedan den reviderade finanspla -

FiU 1981/82:40

nen publicerades priserna på spotmarknaden återigen stigit. Till osäkerheten
på oljemarknaden bidrar de labila politiska förhållandena i Mellanöstern och
kriget mellan Storbritannien och Argentina i Sydatlanten.

För andra halvåret i år och 1983 är bilden också oklar. En konjunkturuppgång
med åtföljande ökad efterfrågan på olja i kombination med en
lageruppbyggnad talar för att priserna rimligen inte kommer att falla under
någon längre period. Under nästa år torde efterfrågan sammantaget ge
underlag för en viss prisuppgång, motsvarande ett oförändrat realpris på
olja.

Mycket stor osäkerhet råder också om ränte- och växelkursutvecklingen.
Utvecklingen i Förenta staterna spelar därvidlag en central roll. Det fortsatt
höga ränteläget i den amerikanska ekonomin trots att inflationstakten nu är
på väg ned har lett till en abnorm situation med realräntor på 7-9 % mitt i en
recession. Det höga amerikanska ränteläget och den uppdrivna dollarkursen
försvårar inflationsbekämpningen i Europa genom att de europeiska
valutorna deprecieras gentemot dollarn vilket genom importprisernas
stegring smittar av sig på den inhemska inflationen. Samtidigt medför
emellertid den höga dollarkursen att de europeiska företagens konkurrenssituation
förbättras gentemot de amerikanska företagen. Detta leder till en
försvagning av Förenta staternas bytesbalans som på sikt bör få till följd att
dollarn faller. En sådan utveckling skulle underlätta för de europeiska
länderna att föra en politik som möjliggör räntesänkningar för att få fart på
investeringarna. Denna anpassningsprocess tar emellertid tid och under
tiden ökar arbetslösheten i industriländerna. Det bör i sammanhanget
understrykas att finansieringen av de stora budgetunderskotten i många
länder i Europa är en annan viktig faktor bakom det allmänt höga
ränteläget.

Ytterligare en faktor av betydelse för den ekonomiska utvecklingen som
utskottet vill fästa uppmärksamheten vid gäller utvecklingen av det
internationella betalningssystemet.

En central förutsättning för världsekonomins expansion under efterkrigstiden
var ett väl fungerande betalningssystem. Under 1970-talet undergick
detta system betydelsefulla och grundläggande förändringar. Systemet med i
princip fasta växelkurser ersattes av betydligt rörligare valutakurser. Denna
rörlighet har ökat under de senaste åren. De snabba växelkursförändringarna
har åtföljts och delvis betingats av rekordstora ränteförändringar. Till
bilden hör kraftiga förskjutningar i olika länders bytesbalanser, bl. a. till
följd av de två oljeprischockerna.

Parallellt med denna utveckling har den internationella kreditgivningen
fortsatt att växa. Detta gäller inte minst den kreditgivning som går via
eurovalutamarknaden, en marknad som i stort sett fått utvecklas fritt vid
sidan av de nationella kreditmarknaderna. Totalt uppgick nettokreditgivningen
på euromarknaden enligt BIS, den internationella regleringsbankens,
statistik år 1980 till 194 miljarder dollar. Denna marknad har nominellt vuxit

FiU 1981/82:40

med 20 till 25 % per år de senaste åren.

Sedan början av 1980-talet har det internationella betalningssystemet
utsatts för ökade påfrestningar. Ett växande antal länder har fått svårt att
klara betalningen av räntor och amorteringar på sina utländska skulder.
Detta har gällt såväl utvecklingsländer som flera stater i Östeuropa. För t. ex.
Polen har landets svåra ekonomiska och politiska läge medfört en akut kris i
utlandsbetalningarna. För utvecklingsländernas del har flera faktorer
samverkat. Förutom den andra oljeprischocken 1979 kan man peka på
stagnationen i industriländerna, som i förening med olika protektionistiska
åtgärder begränsar u-ländernas exportmöjligheter. Fallande priser på många
av deras exportprodukter liksom den kraftiga internationella räntestegringen
har vidare lett till en stark ökning av deras reala ränte- och amorteringsbörda.

I den moderata partimotionen understryks att störningar i det internationella
betalningssystemet på grund av det ökande antalet länder som inte
klarar av sina skulder kan innebära att handelsutbytet störs. Utskottet kan
instämma i denna bedömning. Det är uppenbart att en ökad instabilitet i det
internationella betalningssystemet utgör ett allvarligt problem. Risk föreligger
att det kan uppkomma kedjereaktioner i form av ökad försiktighet från
bankernas sida att lämna krediter etc., som förhindrar den önskade
expansionen av världshandeln och pressar ner många utvecklingsländer i
ännu djupare misär. Detta är en risk som måste vägas in vid en bedömning av
utsikterna för den svenska exporten under de närmaste åren.

Efter denna genomgång av några problem i världsekonomin gör utskottet
följande bedömning av den internationella konjunkturutvecklingen. Den
totala produktionstillväxten i OECD-området förutses stanna något under
1/2 % i år. Under loppet av året kan dock tillväxten bli markerad och uppgå
till ca 2 % i årstakt under det andra halvåret. Tecken på en sådan uppgång
finns i Europa och Japan medan den amerikanska ekonomin fortfarande är
nere i en djup vågdal. För 1983 förutses en BNP-tillväxt om knappt 3 % för
OECD-området som helhet. Tillväxten i världshandeln skulle mot bakgrund
av den antagna produktionsökningen stanna vid 3 å 4 % i år och ca 5 % nästa
år.

Denna prognos ger, i likhet med de bedömningar som görs i de moderata
och socialdemokratiska partimotionerna, en något mörkare bild av
konjunkturutvecklingen än vad som anges i den reviderade finansplanen.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Vad gäller den inhemska ekonomiska utvecklingen vill utskottet göra
några kommentarer i anslutning till propositionens bedömningar och vad
som anförs i partimotionerna.

Exporten bedöms i den reviderade finansplanen kunna öka med närmare

2 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 40

FiU 1981/82:40

6 % i år och med 7,5 % nästa år. Exportmarknaderna väntas i år och nästa är
växa med drygt 3 resp. 5 % samtidigt som vi till följd av en rejäl
relativprissänkning på exporten antas kunna vinna marknadsandelar. I såväl
den moderata som den socialdemokratiska partimotionen sätter man
frågetecken kring exportprognosen som bedöms vara för optimistisk.

Tre faktorer är centrala när man ska bedöma prognosen: hur mycket
marknaden växer, hur företagen sätter sina priser och slutligen hur
prissättningen påverkar marknadsandelsutvecklingen.

Den preliminära handelsstatistiken tyder på en rätt god utveckling hittills
under 1982. Under perioden januari - april ökade exporten med närmare
17 % i värde jämfört med motsvarande period i fjol, vilket tyder på en
volymökning om 3 å 4 %. Importen har ökat långsammare varför handelsbalansen
hittills i år visar ett överskott om 3,2 miljarder kronor. Prognosen i
den reviderade finansplanen, att handelsbalansen för helåret 1982 skulle visa
ett överskott om 2,8 miljarder kronor, synes mot denna bakgrund vara
försiktigt hållen.

Statistiken över industrins leverans- och orderläge indikerar dock en
mindre ljus bild. Orderingången var sålunda svag under första kvartalet.
Exportmarknaderna visade i början av året tecken på återhämtning, men i
mars sjönk orderingången till exportföretagen med 6 % i volym jämfört med
mars i fjol. Även enligt konjunkturinstitutets industribarometer i mars synes
orderinflödet från exportmarknaderna ha dämpats något under det första
kvartalet.

För andra kvartalet i år väntar sig dock exportföretagen en markerad
orderökning. Samtliga branscher inom verkstadsindustrin räknar med
ökning liksom även bl. a. den kemiska industrin och järn- och stålverken.

Vad gäller företagens prissättning bör erinras om att prishöjningar är
vanliga varje års första kvartal i samband med att nya avtal och kontrakt
slutes. Enligt konjunkturinstitutets barometer synes, jämfört med för ett år
sedan, betydligt fler företag ha höjt sina priser i synnerhet på exportmarknaderna.
Institutet tolkar det som att det kan röra sig om en fördröjd effekt
av devalveringen i september 1981, som ju höjde företagens kostnader för
importerade insatsvaror. För andra kvartalet i år är den väntade andelen
prishöjningar betydligt lägre.

Enligt en specialstudie som utskottet låtit företa tycks företagen ha höjt
sina relativpriser på bearbetade industrivaror med nära 2 % mellan fjärde
kvartalet 1981 och första kvartalet 1982. Då bör man emellertid beakta att vi
synes ha haft en relativprissänkning på 4 % mellan andra och tredje
kvartalen i fjol och en ytterligare sänkning på närmare 6 % mellan tredje och
fjärde kvartalen. Den relativprishöjning som kan noteras för första kvartalet
är inte högre än att den ligger i linje med konjunkturinstitutets och
propositionens bedömning om en relativprissänkning på bearbetade varor
om 5,5 % mätt mellan helåren 1981 och 1982.

Det synes sålunda inte finnas anledning att frångå konjunkturinstitutets

FiU 1981/82:40

och den reviderade finansplanens bedömning av prisutvecklingen för svensk
export. Skulle däremot, som befaras i den moderata partimotionen och som
utvecklingen hittills under året kan tyda på, marknadstillväxten bli lägre än
vad som antagits i propositionen ställs det ännu större krav på en återhållsam
pris- och kostnadsutveckling här hemma för att prognosen skall infrias.

Kompletteringspropositionens bedömning av den allmänna prisutvecklingen
utgår från att det skall vara möjligt att begränsa prisstegringarna till
under 8 % innevarande år och till 5,5 % nästa år. Hittills under 1982,
december 1981 - april 1982, har konsumentpriserna stigit med 4,9 % och
under den senaste tolvmånadersperioden (april 1981 - april 1982) med
9 %.

Den förutsedda, i och för sig måttliga, konjunkturuppgången utomlands
och här hemma med åtföljande ökad efterfrågan på råvaror typ olja och
metaller, högre kapacitetsutnyttjande, förbättrat vinstläge m. m. innebär
sammantaget ett visst tryck uppåt på priser och kostnader, även om det
samtidigt bör noteras att den internationella inflationstakten nu är på väg
ned. Penningmängdsökningen nästa år uppskattas bli i storleksordningen
12 %. Med en förutsedd real tillväxt på ca 2,5 % och en prisstegring på 5,5 %
innebär detta en icke oväsentlig ökning av den reala likviditeten i ekonomin.
Huvudproblemet är här det stora budgetunderskottet. Även om man lyckas
undvika att denna likviditetspåspädning direkt verkar inflationsdrivande
torde upplåningsbehovet kräva en fortsatt hög räntenivå.

Det finns således flera faktorer som talar för att det kan bli svårt att
begränsa inflationen till 5,5 % nästa år. Likväl måste politiken inriktas på en
kraftig begränsning av inflationen. Under våren 1979 var prisstegringarna
nere på denna nivå innan den andra oljeprischocken ännu arbetat sig in i den
svenska ekonomin. Tre faktorer är centrala för att inflationsprognosen skall
slå in. För det första måste vi få en snabb produktivitetsförbättring under
konjunkturuppgången som innebär en press på kostnadsläget. Vid en
gynnsam efterfrågeutveckling bör det finnas möjligheter härför, eftersom
kapacitetsutnyttjandet i företagen under en längre tid har legat på en
rekordlåg nivå. För det andra måste företagen bedriva en försiktig prispolitik
i syfte att vinna marknadsandelar här hemma och utomlands. Vid en fortsatt
vinståterhämtning bör även detta vara möjligt.

Den tredje, och avgörande, faktorn är avtalsuppgörelsen för 1983. I den
reviderade finansplanen redovisas två alternativa kalkyler för 1983, en där
löneökningen (avtal + löneglidning) stannar vid 5,5 % och en annan med en
löneökning på ca 13 %.

Skillnaden i den reala utvecklingen mellan dessa alternativ blir redan 1983
ganska stor. I lågkostnadsalternativet växer BNP och exporten med 2,4 resp.

7,5 % i volym medan motsvarande tal för högkostnadsalternativet är 1,5
resp. 4,1 %. På sikt blir naturligtvis effekterna på ekonomin förödande, ifall
vi försitter möjligheterna till en stadigvarande förbättring av vårt kostnadsläge.
Om vårt konkurrensläge återigen försämras, omöjliggörs en exportledd

FiU 1981/82:40

tillväxt med fortsatt nedgång och utslagning inom industrisektorn som
följd.

Enligt propositionens bedömning är det utrikeshandeln som liksom i fjol
måste svara för tillväxten i ekonomin under 1982. Under 1983 kommer, som
framgår av nedanstående tabell, även de inhemska efterfrågefaktorerna,
konsumtion och investeringar, att bidra till produktionsökningen.

Tabell 3. Förändring i BNP-komponenterna i procent av BNP föregående år 1978-1983
enligt rev. finansplanen

	1978	1979	1980	1981	1982	1983'
Privat konsumtion	-0,4	1,4	0.1	-0,3	-0,5	0,5
Statlig konsumtion	0,1	0,3	0,1	0,0	-0,2	-0,2
Kommunal konsumtion	0,6	0,9	0,5	0,5	0,5	0,2
Bruttoinvestering	-1.7	1.1	0,6	-1,1	-0,6	0,4
Lagerinvestering	-1,4	1,9	1,4	-1,8	0,7	0,3
Summa inhemsk efterfrågan	-2,8	5,7	2,7	-2,7	0,0	1,1
Nettoefterfrågan från utlandet	4,1	-1,4	-0,8	1,8	1,4	1.3
Export, varor och tjänster	2,5	2,3	-0.5	0,5	1,9	2,6
./. Import, varor och tjänster	-1,6	3,7	0,3	— 1,3	0,5	1,3
BNP-förändring	1,3	4,3	1,9	-0,9	1,4	2,4

1 enligt ligkostnadsökningsalternativet

Produktionsuppgången antas leda till en förbättring av sysselsättningsläget
redan mot slutet av 1982. Arbetslösheten i år förutses ligga på i genomsnitt
125 000 personer, motsvarande 2,9 % av arbetskraften för att nästa år sjunka
till ca 115 000 personer (2,7 %). Att nedgången i arbetslösheten inte blir
större trots att produktionen väntas växa en procentenhet snabbare nästa år
beror på att det förbättrade efterfrågeläget väntas medföra en ökad
tillströmning av arbetssökande till arbetsmarknaden.

Bakom den förutsedda tillväxten i totalproduktionen om 1,4 % i år ligger
bl. a. en antagen produktionsökning i industrin på 3 % (därav tillverkningsindustrin
3,2 %). Med en antagen produktivitetstillväxt om 4 % och med
hänsyn till utvecklingen av den genomsnittliga arbetstiden per person väntas
sysselsättningen i industrin minska med 6 000 personer mellan genomsnittslägena
1981 och 1982. Om man betänker att industrin under första kvartalet i
år sysselsatte 48 000 färre personer än under motsvarande tid i fjol, ligger det
i prognosen att man skulle notera en markerad sysselsättningsökning redan
under andra halvåret i år. Redan i betänkandet över finansplanen påpekade
utskottet att en dylik prognos med hänsyn till kända samband mellan
produktions- och sysselsättningsökning måste betecknas som väl optimistisk
(FiU 1981/82:20).

Det påpekande som utskottet då gjorde synes nu bekräftas av Sveriges
Industriförbunds nyligen publicerade planenkät för 1982. Enligt planenkäten
väntar företagen inom tillverkningsindustrin en produktionsökning om blott

FiU 1981/82:40

1 % i år. Vad gäller sysselsättningen 1982 pekar företagens uppgifter mot en
förhållandevis kraftig minskning både i antal anställda och i antal timmar.
Sysselsättningen i hela tillverkningsindustrin beräknas minska med
16 000-20 000 personer.

Den öppna arbetslösheten uppgår f. n. till ca 110 000 personer. Säsongsmässigt
innebär detta en förbättring av sysselsättningen. Prognoserna i den
reviderade finansplanen innebär att man skulle notera en viss sysselsättningsförbättring
under loppet av året. Om förbättringen dröjer till början av 1983
innebär detta ytterligare påfrestningar under nästa vinter, vilket motiverar
att man noggrant följer utvecklingen och är beredd att sätta in åtgärder ifall
sysselsättningsläget försämras. Som utskottet framhållit vid flera tillfällen
tidigare och som också understryks i den reviderade finansplanen är det
utomordentligt angeläget att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtas
inriktas på kortvariga arbeten och på åtgärder som är ägnade att underlätta
en framtida stadigvarande anställning i de expansiva delarna av näringslivet.
De konkreta förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen som regeringen
underställt riksdagens prövning bereds f. n. i arbetsmarknads- och civilutskotten.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Trots att det sålunda finns förhoppningar om en konjunkturförbättring
under loppet av 1982 och 1983 vill utskottet understryka att detta ingalunda
innebär att de grundläggande obalanserna i ekonomin är övervunna.
Tvärtom gäller det nu att målmedvetet och ihärdigt fullfölja den omläggning
av politiken som inletts i syfte att skapa ekonomisk balans.

Vad som krävs under de närmaste åren för att vi skall få en industriell
expansion och på sikt klara en fortsatt god sysselsättning och en lugnare
prisutveckling sammanfattas i följande punkter i den nyligen publicerade
avstämningen av 1980 års långtidsutredning, Tillväxt eller stagnation? (SOU
1982:14):

- industrins vinster tillåts öka till minst 1973 års nivå,

- industrins relativpriser sänks utöver vad som följer av 1981 års
devalvering,

- avtalen sluts på en mycket låg nivå,

- löneglidningen begränsas till de sektorer av ekonomin som måste
expandera för att möta anpassningskraven,

- finanspolitiken ges en stram inriktning,

- arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken ges en sådan inriktning att
förutsättningar skapas för en flexibel arbetsmarknad,

- offentlig sysselsättning och offentlig löneutveckling hålls tillbaka,

- subventionspolitiken bromsas upp,

- virkesförsörjningen tryggas för att nå fullt kapacitetsutnyttjande i
skogsindustrin.

FiU 1981/82:40

Enligt utskottets mening anger LU-avstämningen den huvudriktning i
vilken politiken måste orienteras. Det gäller således att vrida om resursanvändningen
mot industriproduktion, export och investeringar. Samtidigt
gäller det att genom besparingsåtgärder hålla nere de offentliga utgifternas
ökningstakt.

Stor betydelse i arbetet för ökad balans i den svenska ekonomin har
skattepolitiken. En rejäl sänkning av marginalskatterna är en förutsättning
för lugna lönerörelser, för ökade arbetsinsatser och ökat företagande och
risktagande. Utskottet ser det därför som utomordentligt viktigt att en plan
för marginalskattesänkningar under de närmaste åren läggs fast. Vidare
instämmer utskottet i propositionens bedömning att ett ökat skattetryck inte
innebär en framkomlig väg för att minska budgetunderskottet. Det målet
måste i huvudsak uppnås via besparingar på statsbudgetens utgiftssida. Om
den totala efterfrågenivån genom utgiftsnedskärningarna skulle hamna på en
för låg nivå, kan detta, som framhålls i den reviderade finansplanen,
motverkas av sänkta skatter.

Finansutskottet har yttrat sig till skatteutskottet över förslaget om
reformering av inkomstbeskattningen (FiU 1981/82:6y).

Den strukturella obalans som vår ekonomi befinner sig i med stora
underskott i statsbudgeten och i bytesbalansen gör att manöverutrymmet för
konjunkturpolitiken är mycket litet. En ensidig ekonomisk åtstramning
tenderar att driva ned aktivitetsnivån för mycket medan inflationstakten inte
påverkas nämnvärt. Detta är en lärdom som vi kan dra från utvecklingen
under 1970-talet i många länder. Att i stället bedriva en expansiv politik har å
andra sidan visat sig driva upp prisstegringstakten utan att man nått de
önskade långsiktiga effekterna på produktion och sysselsättning. Osäkerheten
i den internationella ekonomin gör det än svårare för ett litet land med
stor utrikeshandel att bedriva en självständig kontracyklisk politik.

Som betonas i såväl den reviderade finansplanen som i den moderata
partimotionen måste slutsatsen därför bli att konjunkturpolitiken måste
anpassas så att den ligger i linje med ambitionerna att komma till rätta med
våra grundläggande obalanser. Efterfrågenivån i vår ekonomi måste i
nuvarande läge anpassas efter betingelserna i vår omvärld. Bortfall av
efterfrågan på exportmarknaderna kan inte kompenseras med en generell
inhemsk expansion.

Utskottets sammanfattande bedömning är att den ekonomiska politiken
ligger rätt utifrån de förutsättningar som föreligger. En internationell
konjunkturförbättring är att vänta och i avvaktan härpå får vår egen
efterfrågan hållas tillbaka. Företagen får inte frestas att i nuläget trappa ned
sina ansträngningar att vinna terräng på exportmarknaderna.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i den
socialdemokratiska partimotionen 2547 är generellt sett mer expansiv till sin

FiU 1981/82:40

karaktär. Detta gäller såväl på konsumtions- som på investeringssidan.

Flera av de besparingar på statsbudgeten som riksdagen beslutat om vill
motionärerna riva upp. Det innebär i sig en mer expansiv finanspolitik. I
motsatt riktning verkar det förslag om återgång till den nivå för mervärdeskatteuttag
som förelåg före sänkningen i höstas. En sådan åtgärd skulle
emellertid höja priserna och enligt utskottets bedömning leda till kompensationskrav
i nästa avtalsuppgörelse. Några konjunkturpolitiska motiv för att
nu höja mervärdeskatten finns inte.

På investeringsområdet förordar motionärerna en lång rad åtgärder som
har det gemensamt att de leder till ökade utgifter för staten. Därmed skulle
strävandena att begränsa budgetunderskottet motverkas. Det bör understrykas
att offentliga investeringar i de flesta fall också medför driftutgifter eller
ökade subventioner, något som i nuvarande läge måste undvikas.

Enligt utskottets mening bör riksdagen allmänt sett avstå från att i
nuvarande läge i detalj föreskriva vilka ytterligare statliga investeringar som
bör släppas fram under budgetåret. I stället bör regeringen ges frihet att inom
ramen för finansfullmakten prioritera de offentliga investeringar som
arbetsmarknads- och planeringsläge tillåter.

Utskottet återkommer senare i detta betänkande med en närmare
diskussion av de budgetalternativ som de socialdemokratiska motionärerna
lagt fram. Redan här kan emellertid noteras att alternativet på sikt leder till
en mycket kraftig försvagning av finanspolitiken.

En grundläggande skillnad mellan den socialdemokratiska politiken och
regeringens politik är att man vill begränsa budgetunderskottet genom att
höja skatterna i stället för att spara. Enligt utskottets mening är detta dock en
felaktig väg att gå. Skattekvoten i den svenska ekonomin är vid en
internationell jämförelse mycket hög, och den måste systematiskt bringas
ned för att ekonomin skall fungera.

I partimotionen frän moderata samlingspartiet 2550 understryks att
regeringen i den reviderade finansplanen på ett värdefullt sätt har preciserat
kraven på den ekonomiska politiken. I motionen refereras en rad uttalanden
i den reviderade finansplanen som motionärerna instämmer i. Hit hör att
kampen mot inflationen måste ges högsta prioritet, att uppgörelserna på
arbetsmarknaden måste bli återhållsamma, att konjunkturpolitiken måste
avpassas så att den ligger i linje med de krav som strukturomvandlingen
ställer, att industri- och näringspolitiken måste utformas så att den skapar
gynnsamma förutsättningar för industriell förnyelse, att resurser måste
omfördelas från den skyddade sektorn till den konkurrensutsatta och att ett
omfattande sparprogram är nödvändigt för att skydda reallönerna. Sammantaget
anger de en utveckling mot förstärkt marknadsekonomi och mindre
offentlig styrning. Motionärerna ställer sig därmed bakom propositionens
inriktning av politiken.

Utskottet noterar samstämmigheten mellan regeringens och motionärer -

FiU 1981/82:40

nas bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas och ansluter
sig härtill.

Utskottet konstaterar slutligen att den huvudinriktning av den ekonomiska
politiken som utskottet här förordat helt skiljer sig från de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp i partimotionen från
vänsterpartiet kommunisterna, 2557. Där förordas i stället en planmässig
utbyggnad av den offentliga sektorn, ökad kontroll över investerings-,
kapital- och kreditströmmarna i samhället och förberedelser för en
nationalisering av affärsbanker och försäkringsbolag m. m. Utskottet ställer
sig avvisande till en sådan politik.

På de grunder som här redovisats avstyrker utskottet de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som anges i motionerna 2547 (s) och 2557 (vpk). Vad
utskottet anfört beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken med
anledning av propositionen och motion 2550 (m) bör ges regeringen till
känna.

Utskottet övergår nu till att behandla några under den allmänna
motionstiden väckta motioner angående den offentliga sektorn.

I motion 371 anförs att det sannolikt uppkommer stora besparingsmöjligheter
av att överföra olika kommunala aktiviteter typ städning, renhållning,
lastbilstransporter och snöröjning till privat verksamhet.

Problemen kring egenregiverksamhet och offentlig upphandling m. m. har
utskottet behandlat från principiella utgångspunkter vid ett par tillfällen
tidigare under innevarande riksmöte (FiU 1981/82:6 och 28). Att nu begära
en särskild utredning i enlighet med vad motionären kräver anser utskottet
inte vara av behovet påkallat. Det får förutsättas att de politiskt valda
organen i kommuner och landsting bevakar att aktiviteter av den typ som
motionären nämner utförs på ett så ekonomiskt och effektivt sätt som
möjligt. Med det anförda avstyrks yrkande 2 i motion 371.

I motion 700 krävs att det tillsätts en parlamentarisk utredning med uppgift
att utarbeta ett program för en planmässig utbyggnad av den offentliga
sektorn. Motionärerna vill också ha en utredning om tillväxten av byråkratin
m. m.

I motion 891 begär motionärerna en utredning om den offentliga sektorns
roll för sysselsättningen m. m. och vilka konsekvenser som uppstår för det
privata näringslivet vid en uppbromsning och/eller neddragning av den
offentliga verksamheten.

Utskottet har i det föregående beskrivit de krav som ställs på den
ekonomiska politiken de närmaste åren framöver om vi skall komma till rätta
med de strukturella obalanserna i vår ekonomi. Bl. a. krävs det att vi förmår
att bygga ut den konkurrensutsatta sektorn samtidigt som vi tar ned

FiU 1981/82:40

underskottet i statsbudgeten. Detta innebär inget motsatsförhållande.
Tvärtom är det närmast en självklarhet att en effektiv offentlig sektor utgör
en nödvändig betingelse även för ett väl fungerande näringsliv i en modern
industristat.

Några särskilda utredningar av den typ som begärs i motionerna 700 och
891 behövs enligt utskottets mening inte. Detta utredningsarbete bedrivs
som en integrerad del av arbetet med finansplanen och långtidsutredningen.
Med det anförda avstyrks motionerna 700 och 891.

Kreditpolitiken

Under de närmaste åren måste kreditpolitiken utformas under hänsynstagande
till främst två faktorer. För det första måste ränteläget anpassas till
utvecklingen i vår omvärld så att vi inte får ett okontrollerbart valutautflöde.
Genom de stora underskotten i vår ekonomi har Sveriges känslighet för den
internationella ränteutvecklingen ökat på senare tid. Stora förändringar i
växelkurserna har dessutom gjort företagen och bankerna mer beroende av
vad som händer med valutakurser och räntor i de stora och dominerande
länderna.

För det andra måste kreditpolitiken utformas så att det stora budgetunderskottets
likviditetsskapande effekter i ekonomin begränsas. Budgetunderskottet
leder f. n. till en stark inlåningsökning i bankerna. Därmed ökar
deras likviditet, vilket kan ge upphov till en kraftig kreditexpansion.
Riksbanken har hittills sökt förhindra detta genom att höja likviditetskvoterna
och därmed tvinga bankerna att placera en stor del av inlåningen i
statspapper. Nu närmar vi oss emellertid snabbt den legala gränsen, 50 %,
för likviditetskvoterna.

Det är, som också framhålls i den reviderade finansplanen, inte önskvärt
att höja denna gräns. Ty om bankernas innehav av statsobligationer
fortsätter att växa i oförminskad takt, får bankerna karaktären av kapitalmarknadsinstitut
medan den ordinarie bankutlåningens relativa betydelse
minskar. Bankernas vinster skulle också komma att fluktuera kraftigt allt
eftersom de rörliga inlåningsräntorna är låga eller höga i förhållande till de
fast förräntade obligationsportföljernas avkastning. Ju större obligationsinnehavets
andel av bankernas balansomslutning är, desto starkare blir denna
effekt.

I motion 2550 (m) anförs att läget på kreditmarknaden bör utnyttjas för en
liberalisering av kreditpolitiken. Utskottet har i betänkandet över finansplanen
1982 i likhet med motionärerna givit uttryck för den principiella
uppfattningen att marknadsprisbildning och marknadsprinciper i möjligaste
mån på sikt bör känneteckna kreditmarknaden (FiU 1981/82:20). Detta gav
riksdagen regeringen till känna. Utskottet erinrade också om att hithörande
frågor f. n. är föremål för översyn i den kreditpolitiska utredningen

FiU 1981/82:40

(E 1980:03) och att man borde avvakta detta arbete innan man tar ställning
till frågan om en mer radikal omläggning av riksbankens politik.

Enligt utskottets mening är det angeläget att placera en större del av
budgetunderskottet utanför banksystemet. I den reviderade finansplanen
anmäls att regeringen och riksbanken förbereder införandet av ett system
med bankanknutna obligationsfonder. Därigenom förbättras möjligheterna
att öka statsupplåningen från allmänheten. Om systemet införs den 1 juli i år
beräknas enligt den reviderade finansplanen fonderna få en upplåning på 5-7
miljarder kronor under andra halvåret.

Syftet är i första hand att föra över en del av bankernas storinlåning, dvs.
inlåning i större belopp från de större företagen, till dessa fonder. Hushållens
benägenhet att öka sitt bidrag till budgetunderskottets finansiering är mindre
så länge vi har en svag realinkomstutveckling och en tendens till minskat
sparande hos allmänheten. Med hänsyn till vad som hittills har lånats upp
direkt från hushållen under 1982 kan den i finansplanen kalkylerade
upplåningen från allmänheten, exklusive obligationsfonder, möjligen anses
högt beräknad.

Införandet av obligationsfondema innebär en viss omläggning av statsskuldspolitiken.
Utskottet har tidigare ställt sig bakom en kreditpolitik som
syftar till att placera en större del än f. n. av budgetunderskottet utanför
banksystemet. Utskottet har inget att erinra mot att obligationsfonder nu
införs.

I den moderata partimotionen 2550 menar man att en mer omfattande
försäljning till allmänheten av statspapper placerade i obligationsfondema, i
avsaknad av skatteförmåner, riskerar leda till en press uppåt på räntenivån
för statens upplåning. Utskottet förutsätter att regeringen och fullmäktige i
riksbanken noggrant följer effekterna av att obligationsfonder införs.

Vad utskottet i detta avsnitt om kreditpolitiken har anfört med anledning
av vad som redovisas i propositionen och yrkande 2 i motion 2550 (m) bör ges
regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna.

Näringslivets kapitalförsörjning

Sparandet i den svenska ekonomin försämrades kraftigt under 1970-talet.
Utvecklingen har fortsatt även åren 1979-1981. Enligt vad som framgår av
avstämningen av 1980 års långtidsutredning har det totala bruttosparandets
andel av bruttonationalprodukten sjunkit från 23,9 % åren 1970-1974 till

16,2 % år 1981. Sparandet i den offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssektorn
har mellan dessa tidpunkter förändrats från ett positivt
sparande om 9,7 % av bruttonationalprodukten i löpande priser till ett
negativt sparande om 1 %. I den privata sektorn, dvs. hushållen och
företagen, har sparandet däremot stigit från 14,2 % till 17,2 % av BNP.

Enligt LU-avstämningens huvudalternativ måste det totala sparandet mätt

FiU 1981/82:40

som andel av totalproduktionen öka under åren fram till 1985 för att vi skall
närma oss balans i utrikesbetalningarna. Detta betyder att ansträngningarna
att spara i statsbudgeten måste fortsätta. Samtidigt måste näringslivets
vinster öka för att möjliggöra höjda investeringar inom industrin.

Under 1970-talet ökade visserligen det finansiella sparandet i den privata
sektorn, men investeringarna gick kraftigt ned. Även om den pågående
omstruktureringen av svensk industri kan tänkas leda till en något lägre
kapitalintensitet än tidigare kvarstår det faktum att betydande industrikapacitet
försvunnit och måste ersättas.

Bakom de vikande industriinvesteringarna ligger en rad faktorer. En
faktor är de strukturkriser som drabbat hela västvärlden och som förändrar
det industriella mönstret. Osäkerheten har spritt sig om på vilka områden
man bör investera och vid vilken tidpunkt man bör göra det. Vidare har
räntenivån drivits upp. För svenska företag som tidigare kunnat placera
obligationslån på den svenska marknaden till relativt låg ränta innebär det
nya läget kraftigt höjda avkastningskrav vid varje nyinvestering. Parallellt
härmed har vinsterna varit otillräckliga under en följd av år. Den uppgång
som skett från bottenläget 1977-1978 har ännu inte återfört vinsterna till den
nivå som var regel på 1960-talet och i början av 1970-talet.

Skall emellertid investeringarna komma i gång på allvar är det enligt
utskottets mening nödvändigt att vinsterna inom tillverkningsindustrin tillåts
öka samtidigt som alternativa placeringar görs mindre lönsamma. Industrins
soliditet måste allmänt förbättras. En vinstuppgång är nödvändig både för att
öka självfinansieringen och för att genom ökade utdelningar och höjda
kurser möjliggöra en ökad nyemission av aktier. Denna nyemissionsverksamhet
kan inte komma till stånd om inte avkastningen står i rimlig
proportion till det satsade kapitalet.

Som redovisas i den reviderade finansplanen har riksdagen på regeringens
förslag under senare år vidtagit en rad åtgärder som underlättar företagens
försörjning med riskvilligt kapital. Viktigast av dessa är det allmänna
skattefondsparandet, det företagsanknutna skattefondsparandet och åtgärderna
för att mildra dubbelbeskattningen av aktier.

Genom skattefondsparandet tillfördes aktiemarknaden under år 1981 ca

1,6 miljarder kronor. Detta tillskott har inneburit en betydelsefull stimulans.
Den kursuppgång som ägt rum har underlättat nyemissionsverksamheten
som i fjol omfattade över 1,5 miljarder kronor efter en nästan total stagnation
åren 1979-1980. Efter årsskiftet har skattefondsparandet fortsatt att öka.
F. n. tillförs aktiemarknaden ca 2 miljarder kronor per år och antalet konton
är en halv miljon. Även innevarande år blir nyemissionerna omfattande.

I propositionen dras den slutsatsen av vad som här redovisats att det inte
behövs några tvångsvisa arrangemang för att lösa näringslivets riskkapitalfråga.
I motion 2550 från moderata samlingspartiet begärs ett riksdagens
uttalande mot löntagarfonder, som sägs innebära en långtgående maktkon -

FiU 1981/82:40

centration och leda till en försämring av sysselsättning och ekonomisk
utveckling.

Utskottet delar den syn på löntagarfonder som kommer till uttryck i
propositionen och motionen. Vårt land står inför stora uppgifter framöver
när det gäller att anpassa vår ekonomi till nya internationella förutsättningar.
Införandet av löntagarfonder skulle genom att bryta med det marknadsstyrda
ekonomiska system som vuxit fram i vårt land försvåra denna anpassning.

Enligt utskottets uppfattning är det här fråga om ett så viktigt ställningstagande
till vårt lands ekonomiska uppbyggnad och framtid att riksdagen i
särskild ordning bör göra ett uttalande med anledning av vad som anförs i
propositionen och motion 2550 i dessa stycken. Riksdagen föreslås uttala att
det med hänsyn till skattefondsparandets framgång inte behövs några
tvångsvisa arrangemang för att klara näringslivets försörjning med riskkapital
och att ett införande av kollektiva löntagarfonder skulle medföra en
långtgående maktkoncentration och en försämring av sysselsättning och
ekonomisk utveckling.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken

att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:150 bilaga 1
såvitt nu är i fråga och motion 1981/82:2550 yrkande 1 samt med
avslag på motionerna 1981/82:2547 yrkande 1 såvitt nu är i fråga
och 1981/82:2557 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande den offentliga sektorns roll

a) att riksdagen avslår motion 1981/82:371 yrkande 2,

b) att riksdagen avslår motion 1981/82:700,

c) att riksdagen avslår motion 1981/82:891,

3. beträffande kreditpolitiken

att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:150 bilaga 1
såvitt nu är i fråga och motion 1981/82:2550 yrkande 2 samt med
avslag på motion 1981/82:2547 yrkande 1 såvitt nu är i fråga som
sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till
känna vad utskottet anfört,

4. beträffande löntagarfonder

att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:150 bilaga 1
såvitt nu är i fråga och motion 1981/82:2550 yrkande 4 samt med
avslag på motion 1981/82:2547 yrkande 1 såvitt nu är i fråga som
sin mening uttalar vad utskottet anfört.

FiU 1981/82:40

B. BUDGETDEPARTEMENTET

Det reviderade budgetförslaget 1982/83 m. m.

I proposition 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

9. bemyndiga regeringen att besluta om beställning av inredning och
utrustning för byggnadsprojekt som beslutas med stöd av finansfullmakten i
enlighet med vad som förordats i propositionen,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

10. utnyttjande av finansfullmakten.

I detta sammanhang behandlar utskottet de med anledning av proposition
150 väckta motionerna

2547 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen,

2550 av Lars Tobisson m. fl. (m) vari hemställs

3. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetpolitiken som förordas i
motionen,

2557 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

2. att avslå vad som i proposition 1981/82:150 anförs om de allmänna
riktlinjerna för budgetregleringen och godkänna vad som härom anförs i
motionen.

Propositionen

Budgetåren 1979/80 och 1980/81 skedde en klar uppbromsning i tillväxten
av utgifterna exkl. statsskuldräntor. Genom den stramare utgiftspolitiken
under senare år har budgetunderskottet exkl. statsskuldräntor i reala termer
legat kvar kring ca 26 miljarder kronor. Som andel av BNP sjunker
underskottet 1982/83 och uppgår till 5,7 %. Att budgetunderskottet totalt
sett ändå fortsatt att öka beror på statsskuldräntornas tillväxt. Detta hänger
samman dels med att statsskulden ökar för varje år budgeten uppvisar
underskott, dels med den allmänna uppgången i räntenivån.

FiU 1981/82:40

Av nu tillgängligt underlag att döma kan statsinkomsterna för budgetåret
1982/83 uppskattas till 180,7 miljarder kronor, vilket innebär en uppräkning
på ca 11,8 miljarder kronor jämfört med vad som beräknades i budgetpropositionen.
Bakom denna kraftiga förändring ligger bl. a. följande omständigheter.

Regeringen har i proposition 1981/82:197 lagt fram förslag om en
inkomstskattereform. Omläggningen föreslås bli genomförd under perioden
1983-1985. För budgetåret 1982/83 har inkomstskatten till följd av reformen
kassamässigt beräknats minska med ca 0,8 miljard kronor. Skattereformen
föreslås för år 1983 bli finansierad genom en allmän löneavgift på två
procentenheter.

Inkomsterna från lagstadgade socialavgifter beräknas öka med 5,2
miljarder kronor jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen. De
föreslagna besparingarna inom sjukförsäkringssystemet (prop. 1981/82:144)
ger för budgetåret 1982/83 ca 1 miljard kronor i inkomstförstärkning, vilket
ingår i dessa 5,2 miljarder kronor. Därutöver har nivån på utgifterna för
sjukpenningersättningar sänkts på grund av att utfallet för år 1981 blivit lägre
än vad som tidigare beräknats. Vidare innebär den föreslagna allmänna
löneavgiften att inkomsterna budgetåret 1982/83 stiger med 2,6 miljarder
kronor.

För att alkoholdryckernas prisutveckling skall följa den allmänna prisutvecklingen
föreslås i prop. 1981/82:202 att skatten på spritdrycker höjs den 1
maj 1982. Vidare föreslås att en generell skattehöjning på alkoholdrycker
genomförs den 1 januari 1983. Slutligen föreslås att skatten på kolsyrade
läskedrycker och lättöl sänks den 1 maj 1982. Erfarenheterna från senare år
indikerar en minskad konsumtion i samband med skattehöjningar på
alkoholhaltiga drycker. Några inkomstförstärkningar under budgetåret
1982/83 till följd av ökade skattesatser har av denna anledning inte lagts in i
beräkningarna.

Det ändrade finansieringssättet och utsträckningen i tiden av det statliga
oljelagringsprogrammet ger en engångsförstärkning av statsbudgeten under
budgetåret 1982/83 med ca 1 140 milj. kr. Denna består av att behållningen
påoljelagringsfonden, ca 815 milj. kr., tillförs budgetens inkomstsida och av
inkomster från försäljning av varor, ca 325 milj. kr., som tidigare köpts
genom utnyttjande av en rörlig kredit. Dessutom tillkommer effekten av att
beredskapslagringsavgiften omformas till en skatt. Denna förändring innebär
att inkomsterna ökar med 1 435 milj. kr. budgetåret 1982/83. Omläggningen
innebär dock samtidigt att anslagen på statsbudgeten för oljelagringsprogrammet
ökar i det närmaste lika mycket.

Inkomsterna till följd av den föreslagna skatten på oinspelade ljud- och
videokassettband kan beräknas till ca 115 milj. kr. för budgetåret 1982/
83.

Översynen av reglerna för uppbörd av mervärdeskatt vid import samt
förslagen om ändrad uppbörd av bensinskatt m. m. ger, utöver en positiv

FiU 1981/82:40

ränteeffekt på drygt 400 milj. kr. per år, en engångsförstärkning av budgeten
för budgetåret 1982/83 om ca 4,2 miljarder kronor.

Regeringen har föreslagit att 15 olika statliga fonder skall upplösas och att
de medel som frigörs överförs till statsbudgeten. Den sammanlagda
budgetförstärkningen av detta förslag beräknas till ca 955 milj. kr.

Budgetförstärkningarna under budgetåret 1982/83 till följd av de nu
nämnda förslagen kan sålunda anges till i storleksordningen 5,2 miljarder
kronor.

Statsutgifterna. I budgetförslaget beräknades de totala statsutgifterna för
budgetåret 1982/83 till inemot 251,6 miljarder kronor. Nu föreliggande
beräkningar slutar på ca 256,5 miljarder kronor. Ökningen förklaras av flera
faktorer.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökar med ca 1,4 miljarder
kronor under budgetåret 1982/83 jämfört med budgetpropositionen.

Från den 1 juli 1982 tillförs beredskapslagringsavgiften statsbudgeten.
Därmed ökar även belastningen på statsbudgeten eftersom utgifterna för
oljelagringsprogrammet i samband med detta finansieras över anslag.

Ny information vad beträffar utbetalningstakten och periodiceringen av
utgifter för framför allt räntesubventioner har inneburit att utgifterna för
räntebidrag justerats upp med ca 1,1 miljard kronor jämfört med beräkningarna
i budgetpropositionen.

Statsskuldräntorna beräknas bli ca 0,6 miljard kronor mindre än i
budgetpropositionen.

Utgifterna på posten för tillkommande utgiftsbehov, netto, har räknats
upp på grund av ökade arbetsmarknads- och industripolitiska insatser.

Helårseffekten av det besparingsprogram som redovisades i årets budgetproposition
angavs till 13,4 miljarder kronor, inberäknat de besparingsåtgärder
som riksdagen beslutade om under hösten 1981. Besparingseffekten
för budgetåret 1982/83 beräknades till 9,7 miljarder kronor. Genom
omprioriteringar och besparingar utöver sparmålet skapades ett begränsat
utrymme för ökade insatser inom ett fåtal särskilt angelägna områden.
Kostnaderna för de nämnda insatserna angavs i budgetpropositionen
understiga 900 milj. kr. Räknat som helårseffekt översteg sålunda de i
budgetpropositionen redovisade nettobesparingarna 12 miljarder kronor.

En betydande del av besparingsprogrammet - ca 4,1 miljarder kronor
räknat som helårseffekt och ca 2,2 miljarder kronor räknat som budgeteffekt
för budgetåret 1982/83 - bestod av förslag som regeringen avsåg att lägga
fram för riksdagen senare under riksmötet. Förslagen har nu lagts fram. Vid
den slutliga beredningen av förslagen har vissa avvikelser uppkommit
jämfört med vad som aviserades i budgetpropositionen. Vidare har
inriktningen och omfattningen av de förslag som regeringen redovisade i
budgetpropositionen för att begränsa kommunernas finansiella utrymme
förändrats under den fortsatta beredningen inom riksdagen.

Den ändrade inriktningen av besparingsförslagen rörande den kommunala

FiU 1981/82:40

ekonomin ger en budgetförstärkning utöver de som föreslogs i budgetpropositionen
på 500 milj. kr. som helårseffekt och med 250 milj. kr. räknat för
budgetåret 1982/83. Bland övriga större förändringar kan nämnas att
nettobesparingen inom sjukförsäkringen nu beräknas bli ca 100 milj. kr.
lägre för budgetåret 1982/83. Beslut om besparing inom företagshälsovården
har inte fattats, vilket innebär att en kalkylerad besparing om 150 milj. kr. för
helår bortfaller. Det ändrade finansieringssättet m. m. i fråga om oljelagringsprogrammet
leder enligt nya bedömningar till en ökad besparing om 300
milj. kr. per helår. De redovisade besparingsåtgärderna ger en samlad
besparing på knappt 4,8 miljarder kronor räknat på helår. För budgetåret
1982/83 uppgår besparingen till ca 2,6 miljarder kronor. Besparingarna
överstiger sålunda med i storleksordningen 200 milj. kr. de belopp som
aviserats i budgetpropositionen såväl räknat på helår som för budgetåret
1982/83. I detta sammanhang bör också uppmärksammas den positiva
ränteeffekt för statsverket på drygt 400 milj. kr. räknat i helårseffekt som
följer av förslaget om ändrad uppbörd av bensinskatt m. m.

De samlade besparingarna uppskattades i budgetpropositionen till ca 13,4
miljarder kronor för helår och till ca 9,7 miljarder kronor för budgetåret
1982/83. Dessa belopp bör nu räknas upp med ca 1,1 miljard kronor resp. 0,5
miljard kronor. Av denna redovisning framgår sålunda att det uppsatta
sparmålet har uppfyllts.

I årets budgetproposition angavs att ett begränsat utrymme skapats för
ökade insatser inom ett fåtal särskilt angelägna områden. Kostnaderna för de
nämnda insatserna inkl. kommande särpropositioner angavs komma att
understiga 900 milj. kr. Denna bedömning äger alltfort giltighet. De
kostnader som inte fanns redovisade under anslag i budgetpropositionen
hade beaktats vid beräkningen av posten tillkommande utgiftsbehov,
netto.

Saldoutvecklingen. De förändringar av statsbudgeten som här redovisats
sammanfattas i tabell 4.

Underskottet i statsbudgeten för budgetåret 1982/83 har enligt de
reviderade beräkningarna nu minskat och beräknas uppgå till ca 75,7
miljarder kronor. Av förbättringen på drygt 6,9 miljarder kronor svarar vissa
engångsförstärkningar i denna beräkning för 5,2 miljarder kronor. Även om
engångsförstärkningarna exkluderas visar budgetunderskottet mellan budgetpropositionen
och nuvarande beräkning en minskning med drygt 1,5
miljarder kronor.

FiU 1981/82:40

Tabell 4. Statsbudgeten budgetåren 1981/82-1982/83

(Miljarder kronor)

1981/82		1982/83
Budgetprop.	Ny be-	Budgetprop. Ny be-
1981	räkning	1982 räkning

Inkomster	158,1	161,5	169,0	180,7
Utgifter	225,7	237,7	251,6	256,4
Saldo	-67,6	-76,2	-82,6	-75,7

1982 års långtidsbudget. Under långtidsbudgetperioden ökar budgetunderskottet
med ca 19,7 miljarder kronor. Jämfört med fjolårets långtidsbudget
är detta en betydligt lägre ökningstakt. Med givna antaganden förutses en
lägre tillväxttakt av statens utgifter och en inkomstutveckling som innebär att
inkomsterna som andel av BNP är stabil under perioden. Det kan observeras
att denna utveckling skulle innebära att underskottet som andel av BNP
sjunker från 12,8 % då engångseffekterna på statsbudgeten budgetåret
1982/83 frånräknats till ca 10,8 % budgetåret 1986/87.

Jämfört med långtidsutredningens prognos enligt alternativ I ligger
långtidsbudgetens saldo för år 1985 ca 18 miljarder kronor högre. Skillnaden
hänför sig huvudsakligen till de höjda punktskatter som lagts in i
långtidsutredningens kalkyl, vilket med hänsyn till beräkningsmetodiken
inte sker i långtidsbudgeten.

Många av de indirekta skatterna som är utformade som styckskatter har
emellertid genom särskilda beslut höjts så att de huvudsakligen följt
prisutvecklingen. Det gäller t. ex. skatten på vin, sprit och tobak liksom på
olja. Om de indirekta skatterna höjs i takt med den allmänna prisutvecklingen
skulle inkomsterna bli ca 8 miljarder kronor högre 1986/87 än vad som
tidigare har beskrivits.

Statens inkomster är starkt beroende av den reala tillväxten i ekonomin.
Budgetens utgifter däremot styrs i hög grad av faktorer av annan art såsom
befolkningsförändringar och olika former av automatik. Långtidsbudgeten
är som nämnts varken en prognos eller en plan för den framtida utvecklingen.
Däremot visar den på vissa grundläggande tendenser i budgetutvecklingen.
Alltför stor uppmärksamhet bör därför inte fästas vid budgetsaldots absoluta
nivå för olika år under långtidsbudgetperioden.

De resultat som 1982 års långtidsbudget visar befäster dock att den
strukturella obalans som finns i statsbudgeten består. Dock bör nämnas att
de målmedvetna insatser som har vidtagits för att bromsa upp den statliga
utgiftsutvecklingen har inneburit att det statliga budgetunderskottets
ökningstakt i långtidsbudgetkalkylen minskar. Exkluderas statsskuldräntorna
blir denna tendens än mer påtaglig.

Även om tendenser kan skönjas till en utveckling mot sundare statliga
finanser, så kvarstår behovet av fortsatta målmedvetna besparingsansträng 3

Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 40

FiU 1981/82:40

ningar som bl. a. måste syfta till att bryta upp de starka automatiska
bindningar som finns på utgiftssidan, anför föredraganden.

Erfarenheter av de senaste årens besparingsarbete. De direkta effekterna av
de hittills vidtagna besparingsåtgärderna beräknas i löpande priser öka från
inemot 19 miljarder kronor budgetåret 1982/83 till drygt 33 miljarder kronor
budgetåret 1986/87. Av bl. a. tekniska skäl redovisas vissa besparingar som
ökade inkomster. Begränsningarna i det kommunala skatteunderlaget och
begränsningarna i avdraget för arbetsresor svarar för merparten av detta
belopp. Viss del av besparingarna faller inte på statsbudgeten. Detta gäller
de besparingar som berör ATP, delpension och delar av arbetslöshetsförsäkringen.
Sammantaget svarar dessa för drygt 3 miljarder kronor av
besparingarna. I fasta priser ökar besparingarna under långtidsbudgetperioden
från inemot 19 till 27 miljarder kronor.

Sammanfattningsvis pekar enligt föredragandens mening den redovisning
som görs i propositionen av besparingsansträngningarna under de senaste
åren mot att arbetet varit framgångsrikt och att vidtagna åtgärder nu börjar
bära frukt. Samtidigt krävs fortsatta åtgärder med denna inriktning om inte
gjorda insatser helt eller delvis skall omintetgöras.

Budgetpolitiska riktlinjer. Föredraganden framhåller att besparingsansträngningarna
måste drivas vidare på ett planmässigt sätt och i ett långsiktigt
perspektiv. Det av riksdagen angivna långsiktiga målet att minska budgetunderskottet
som andel av BNP med i genomsnitt en procentenhet per år bör
ligga fast liksom målet att minska statsutgifternas reala tillväxt, exkl.
statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende anslag, med ca 3 % per år.
Det har varit av stort värde att ha kvantifierade mål för det praktiska
besparingsarbetet även på längre sikt.

Dessa mål för budgetutvecklingen av relativt allmän art måste kompletteras
med mer preciserade riktlinjer för utgiftsprövningen och besparingsarbetet.
I förra årets kompletteringsproposition redovisades sådana riktlinjer.
Erfarenheterna från den praktiska tillämpningen av dessa riktlinjer i det
besparingsarbete som har bedrivits sedan fjolårets kompletteringsproposition
bygger i mångt och mycket på det synsätt som låg bakom riktlinjerna.
Enligt föredragandens mening bör dessa ligga fast.

För de närmaste åren har statsmakterna lagt fast riktlinjer för kommunsektorn
som innebär att den kommunala konsumtionstillväxten måste
begränsas till högst 1 % per år. Detta förutsätter att omfattande omprövningsåtgärder
sätts in. Något utrymme för nya statligt beslutade reformer
som ökar den kommunala konsumtionsvolymen finns inte. Statsmakternas
fortsatta besparingsansträngningar måste därför med nödvändighet beröra
också kommunerna. Samtidigt bör åtgärder som inskränker kommunernas
finansiella utrymme motsvaras av en minskning i statliga krav på kommunal
verksamhet.

Det har i tidigare sammanhang anförts att besparingsbehoven är av sådan

FiU 1981/82:40

omfattning att inget område ensamt kan svara för den nödvändiga
anpassningen. Besparingsåtgärderna måste med nödvändighet påverka
levnadsvillkoren för alla i samhället. Samtidigt får besparingarna inte drabba
de grupper som har det sämst. Dessa bedömningar har präglat arbetet med
de besparingar som framlagts eller aviserats i 1982 års budgetproposition.

Följande områden bör integreras i besparingsarbetet framöver.

Det första området rör statens in- och utbetalningar. De bör fördelas på ett
sådant sätt att räntekostnaderna minimeras. I takt med den starkt växande
omslutningen på statens budget och genom det höga ränteläget ökar
betydelsen av att noga bevaka gällande kredittider och utbetalningsrutiner
m. m.

Vad gäller inbetalningar av bl. a. skatter till staten förekommer varierande
kredittider. Dessa är ofta betingade av bl. a. historiska skäl. Även på detta
område finns skäl till en förnyad översyn.

Föredraganden avser att senare i vår återkomma till regeringen med
förslag om att dessa förhållanden ses över allsidigt.

Utöver löpande in- och utbetalningar har staten fordringar och skulder
gentemot privatpersoner, organisationer och företag. Även här är det
angeläget att se över gällande regelsystem i syfte att förbättra statens
kassahållning och uppnå besparingar. Från statsfinansiell synpunkt finns det
ett starkt behov av att t. ex. påskynda återbetalningarna av de lån som utestår
inom bostadsdepartementets område. Liknande bedömningar kan behöva
göras vad gäller vissa låneformer där valmöjlighet föreligger i fråga om
Utlåning över den statliga budgeten eller upplåning direkt på kreditmarknaden.

Vid sidan av budgeten förekommer olika former av statliga fonder. Vissa
av dessa torde numera ha förlorat sin ursprungliga betydelse. Vidare är
förvaltningen många gånger spridd på flera olika myndigheter. I syfte att
effektivisera och förenkla fondförvaltningen bör fondernas administration i
så stor utsträckning som möjligt sammanföras till effektiva enheter.
Dessutom bör de fonder som spelat ut sin roll upplösas. Som exempel på
åtgärder med denna inriktning nämns förslagen i propositionen om
avveckling av vissa statliga fonder (prop. 1981/82:213). Det finns enligt
föredragandens mening anledning att undersöka möjligheterna att gå vidare
på denna väg.

Vikten av att i ökad utsträckning ägna uppmärksamhet åt sådana
finansiella konsekvenser av statliga beslut som inte kommer till uttryck på
statsbudgeten, s. k. utombudgetära utgifter, framhålles.

Riktlinjer för budgetåret 1983184. 11982 årsbudgetproposition anfördes att
ett sparmål bör uppställas även för budgetåret 1983/84. Långtidsbudgetkalkylerna
utgör ett viktigt underlag för att bedöma den rimliga nivån.
Budgetunderskottet beräknas i dessa till ca 86,6 miljarder kronor budgetåret
1983/84. Erfarenhetsmässigt innebär det en kraftig underskattning av det

FiU 1981/82:40

underskott sorn uppkommer vid oförändrad politik och utan särskilda
budgetförstärkande åtgärder. Det sammanhänger med den metodik som
används i långtidsbudgetkalkylerna. Mot bakgrund av svårigheterna att
ytterligare höja skattetrycket, måste slutsatsen bli att besparingarna för
budgetåret 1983/84 bör vara av ungefär samma omfattning som de i årets
budgetproposition redovisade besparingarna för budgetåret 1982/83.

Det är inte möjligt att redan nu precisera vilka områden som framdeles kan
komma att beröras av olika sparåtgärder. Bl. a. bör myndigheternas
anslagsframställningar avvaktas innan ställning tas härtill. Neddragningar av
utgifter och i vissa fall personal blir aktuella över ett mycket brett fält.
Eftersom budgetarbetet inriktas på besparingar kan nya eller utökade
utgiftsåtaganden bli aktuella endast i undantagsfall och då enbart om de
finansieras genom omprioriteringar eller besparingar utöver de besparingskrav
som den allmänna budgetpolitiken kommer att ställa.

Den framförhållning som ett målmedvetet och rationellt inriktat besparingsarbete
kräver har kommit till uttryck bl. a. i de ärliga anvisningar till
myndigheterna som regeringen har beslutat om. I anvisningarna får myndigheterna
i uppdrag att för sakanslag (dvs. främst transfereringsanslag) som
omsluter minst 100 milj. kr. redovisa ett tekniskt underlag som visar hur en
neddragning om minst 10 % kan genomföras.

I de årliga anvisningarna slås fast att myndigheterna skall beräkna sitt
medelsbehov med utgångspunkt i det s. k. huvudförslaget. Detta gäller såväl
för budgetåret 1983/84 som för de påföljande fyra budgetår som omfattas av
långtidsbedömningsperioden. Enligt föredragandens bedömning bör myndigheterna
räkna med att huvudförslaget i allt väsentligt kommer att
tillämpas inom överskådlig framtid.

Ett genomarbetat underlag för det fortsatta besparingsarbetet bör även
komma fram genom de översynsprojekt som regeringen har initierat och som
redovisats i tidigare propositioner. Ett ökat utnyttjande av de kvalificerade
utredningsresurserna vid riksrevisionsverket och statskontoret bör också
kunna avsätta värdefulla resultat. Denna möjlighet att få fram besparingsunderlag
bör framgent kunna få en större betydelse.

Riksdagen har beslutat att ändra riksdagsordningen (RO) så att de krav
som nu finns i RO, 3 kap. 2 §, att propositioner med förslag om nytt eller
väsentligt höjt anslag också skall innehålla en uppskattning om framtida
kostnader för det ändamål som förslaget avser, utvidgas till att gälla även
sådana propositioner som innehåller riktlinjer för viss statsverksamhet (RF,
9 kap. 7 §). Den beslutade ändringen träder i kraft den 1 juli 1982 (SFS
1981:1097). Mot bakgrund av riksdagens beslut har regeringen i februari
1982 utfärdat riktlinjer för arbetets bedrivande inom regeringskansliet så att
även förslag om ändrad eller ny lagstiftning av riktlinjekaraktär så långt som
möjligt redovisar tillförlitliga kostnadsbedömningar. Redovisningen bör,
bl. a. mot bakgrund av riksdagens uttalande, framdeles göras mer utförlig
och i möjligaste mån ange de beräknade statsfinansiella effekterna i form av

FiU 1981/82:40

belopp eller beloppsintervall.

Mot bakgrund av det ansträngda budgetläget tillämpades i årets budgetproposition
striktare principer för omräkning av bidragsanslag samt för
statlig garantigivning. Denna uppstramning är väl motiverad av det
övergripande kravet att uppnå balans i prövningen av olika typer av statliga
aktiviteter liksom mellan stora och små verksamhetsområden. Även för
nästkommande budgetarbete bör därför dessa principer äga giltighet.

Fortsatt uppmärksamhet kommer att ägnas åt kostnadsutvecklingen för
det statliga utredningsväsendet. Regeringen har nyligen genom en ändring i
5 § kommittéförordningen (1982:37) ålagt alla kommittéer att snarast göra
upp en plan för utredningsarbetet och ange den beräknade kostnaden för
fullgörandet av uppdraget. Frågan om kommittéernas konsultkostnader
behandlas i en särskild bilaga till propositionen (bilaga 3).

De taxor för statliga tjänster som tillämpas utanför direkt uppdragsverksamhet
har traditionellt höjts med tämligen långa mellanrum. Fortsättningsvis
bör i normalfallet en justering med hänsyn till kostnadsutvecklingen ske
varje år.

Det fortsatta arbetet med att dra ned de statliga utgifternas tillväxttakt
kommer att fordra en ökad medverkan från de statliga myndigheterna.
Förutsättningarna för en rationell budgetering förbättras avsevärt om den
kan baseras på underlag från de organ som besitter sakkunskapen på olika
områden. Detta konstaterande är särskilt relevant då budgetarbetet inriktas
på omprioriteringar och besparingar.

Motionerna

I motion 2547 (s) anförs att det under den socialdemokratiska tiden var en
självklar princip att den statliga utgiftsutvecklingen skulle hållas inom ramen
för den inkomstökning som kunde uppnås. Förutsättningen för att kunna
genomföra reformer med utgiftskonsekvenser var att dessa kunde täckas
med motsvarande inkomstförstärkningar, i första hand genom ökade
skatteinkomster. Beträffande den nu aktuella budgetsituationen avviker
beräkningarna i kompletteringspropositionen på vissa punkter från dem som
gjordes i budgetpropositionen. De pekar på att budgetunderskottet skulle
stabiliseras på ungefär oförändrad nivå, mätt i löpande priser. Som framgår
av regeringens reviderade budgetförslag är denna förbättring i huvudsak en
konsekvens av en rad engångsvisa budgetförstärkningar. Sammantaget
föreslår regeringen för nästa budgetår åtgärder av engångskaraktär som
förstärker budgeten med drygt 7 miljarder kronor.

Det finns en risk för att budgetläget därigenom bedöms vara starkare än
vad det faktiskt är. Det förefaller troligt att regeringen har underskattat
utgiftsbehoven under budgetåret 1982/83 för bl. a. näringspolitiska insatserinte
minst inom AB Statsföretag - och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Slutsatsen av långtidsbudgeten måste bli att regeringen, trots att en viss

FiU 1981/82:40

dämpning förutses i fråga om ökningstakten för budgetunderskottet, alltjämt
inte har lyckats bemästra de statsfinansiella problemen. Budgetunderskottet,
liksom underskottet i den totala offentliga sektorns finanser, ligger kvar
på en oacceptabelt hög nivå och tenderar att fortsätta öka. Budgetpolitiken
kommer därför under en följd av år att ställas på mycket hårda prov.

Riktlinjer för budgetpolitiken. Socialdemokraterna har en positiv syn på
den offentliga sektorn. Den är ett av de viktigaste medlen för att förverkliga
socialdemokratins idéer om solidaritet och rättvisa. En väl fungerande
offentlig sektor utgör en omistlig del av det som brukar kallas för den svenska
modellen. Socialdemokratins strävan är att återupprätta ett sådant samhällsbygge,
där den offentliga sektorn utgör en central beståndsdel.

Denna positiva syn på den offentliga sektorn gör det särskilt viktigt att
kritiskt granska hur dess verksamhet är organiserad så att skattemedlen skall
användas så effektivt som möjligt. Kraven på en god hushållning skärps när
den offentliga sektorn tar en så stor del av de totala ekonomiska resurserna i
anspråk som den gör i Sverige.

En av de främsta uppgifterna för budgetpolitiken under de kommande
åren måste vara att bryta den hittillsvarande utvecklingen med snabbt
stigande underskott såväl i statsbudgeten som i den totala offentliga sektorn.
Målet måste vara att nedbringa dessa till en väsentligt lägre nivå sett i
förhållande till omslutningen i den totala ekonomin.

Även den ekonomiska politiken i övrigt måste utformas för att göra det
lättare att lösa dessa problem. Nedan nämns några inslag i en sådan
politik.

o Högre ekonomisk tillväxt. En högre ekonomisk tillväxt motsvarande den
för övriga OECD-länder skulle sannolikt väsentligt ha minskat behovet av
kostsamma statliga insatser inom bl. a. närings- och arbetsmarknadspolitiken.

o Lägre inflation. En hög inflationstakt har sannolikt en negativ inverkan på
budgetunderskottet. Detta gäller inte minst i nuvarande budgetläge med
statsutgifter som väsentligt överstiger statsinkomsterna.

Den mer eller mindre fullständiga indexering som gäller för en stor del av
statsutgifterna gör att dessa till stor del ökar i takt med prisutvecklingen,
o Kamp mot ekonomisk brottslighet, skattefusk och skatteflykt. Olika
beräkningar som har gjorts tyder på att det årliga skattebortfallet för stat och
kommun till följd av skattefusk och annan ekonomisk brottslighet uppgår till
flera tiotals miljarder kronor. Summan av debiterade men icke inbetalda
skatter och avgifter har sedan 1976 vuxit snabbt och beräknas nu överstiga 10
miljarder kronor.

Effektivare åtgärder på detta område skulle kunna leda till icke oväsentligt
ökade skatteinkomster för den offentliga sektorn.

FiU 1981/82:40

o Statligt reformstopp. Socialdemokraterna har gjort fyra bestämda åtaganden
på det sociala området som, i händelse av att det blir en socialdemokratisk
regering i höst, förutsätts bli genomförda omedelbart:

1. upphäva ett eventuellt riksdagsbeslut om att införa karensdagar i
sjukförsäkringen,

2. eliminera den urholkning som skett av arbetslöshetsersättningen,

3. återställa värdesäkringen av pensionerna,

4. återställa statsbidragsnivån till barnomsorgen.

Dessa fyra åtaganden innebär inte löften om nya reformer eller utgiftsökningar.
Åtagandena innebär likväl en nivåhöjning av statsutgifterna som
utan motverkande åtgärder skulle öka budgetunderskottet utöver vad som
annars skulle bli fallet. Kravet på återhållsamhet måste därför bli mycket
stort för sådana statsutgifter som avser statlig konsumtion eller transfereringar
till andra sektorer i samhället, där de i slutändan leder till privat eller
offentlig konsumtion.

o De ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn. Det är
nödvändigt att en nytillträdd regering genast efter höstens val upptar
överläggningar med kommun- och landstingsförbunden om de ekonomiska
relationerna mellan staten och kommunsektorn.

Grunden för dessa överläggningar bör vara uppfattningen att den
kommunala konsumtionen framdeles bör få öka med 2 % om året. Därmed
finns det utrymme för en fortsatt utbyggnad av äldreomsorgen och
barnomsorgen.

En parlamentariskt sammansatt utredning bör tillsättas för att se över det
nuvarande skatteutj ämningssystemet.

Den socialdemokratiska budgetpolitiken bör syfta till att ta ett fast grepp
om den totala budgeten. Budgetens inkomstsida bör granskas lika noga som
dess utgiftssida. I detta syfte bör redovisningen av statsinkomsterna byggas
ut, bl. a. för att bättre belysa de inkomstbortfall som förorsakas av olika
typer av avdrag, skattereduktioner, underuttag vid den preliminära beskattningen,
skattebefrielse och underlåtenhet att betala debiterade skatter och
avgifter.

Bl. a. med hänsyn till ”utbytbarheten” i vissa fall mellan statsutgifter och
avdrag vid beskattningen (s. k. skatteutgifter) finns det starka skäl till en
ökad samordning vid kontrollen av statsutgifter och statsinkomster. Härigenom
erhålls en bättre överblick och det blir möjligt att noggrant prioritera
mellan olika typer av åtgärder som kan beröra såväl budgetens utgiftssida
som dess inkomstsida.

Ett annat inslag i en socialdemokratisk budgetpolitik för att öka
möjligheterna till överblick och underlätta meningsfulla prioriteringar är att
budgetförslaget för ett visst år bör utarbetas vid ett och samma tillfälle.

FiU 1981/82:40

Under senare år har budgetprocessen tenderat att spridas ut över en längre
period. För att underlätta budgetarbetet för alla parter och möjliggöra att det
bedöms mot en samhällsekonomisk bakgrund, bör budgetarbetet inom
regeringskansliet i allt väsentligt äga rum under hösten och därvid resultera i
en samlad bedömning med noggranna prioriteringar mellan olika åtgärder
med budgetmässiga konsekvenser.

Under senare år har de borgerliga regeringarna försökt sätta upp vissa mål
för budgetutvecklingen. I flertalet fall har man dock inte lyckats nå de
uppsatta målen. En viktig förklaring till detta är att målen delvis har varit
olämpligt formulerade.

En omständighet som bör få ökad vikt i framtiden gäller att studera de
fördelningsmässiga effekterna av olika ekonomisk-politiska åtgärder. Det är
angeläget att ambitionsgraden för sådana studier höjs. Detta är särskilt
betydelsefullt mot bakgrund av de kärva perspektiv som avtecknar sig såväl i
fråga om budgetpolitiken som när det gäller den ekonomiska politiken i stort
för de närmaste åren.

Riktlinjer för budgetpolitiken de närmaste åren. Mot bakgrund av de ovan
angivna allmänt formulerade utgångspunkterna för den kommande budgetpolitiken
finns det enligt motionärernas mening anledning att ange vilka
riktlinjer som bör gälla för budgetpolitiken under främst budgetåren 1982/83
och 1983/84. I motionen anges dessa riktlinjer under följande rubriker.

Myndigheternas anslagsframställningar bör styras av särskilda anvisningar.

Översynsarbetet bör byggas ut.

Prisuppräkning o. d. av olika anslag bör ske mycket restriktivt.

Indexeringar och andra typer av automatik bör brytas eller mildras.

Det statliga kommittéväsendet bör ses över.

Kontrollen av budgetens inkomstsida bör förbättras.

Taxorna för statliga verksamheter bör ses över.

Statens betalningsrutiner bör effektiviseras.

Kontrollen av s. k. utombudgetära utgifter bör byggas ut.

Riktlinjer för skattepolitiken. En skattehöjning påverkar basen för andra
skatter i minskande riktning. Detta innebär att den initiala skattehöjningen
till en del motverkas av att andra skatteinkomster minskar. Till detta
kommer att vissa skattehöjningar genom att driva upp prisnivån även kan
medföra ökade statsutgifter.

En annan aspekt som begränsar möjligheterna till skattehöjningar är att
dessa verkar dämpande på den ekonomiska aktiviteten. Det kommer därför
inte att vara möjligt att sanera statsfinanserna genom att uteslutande eller ens
huvudsakligen förlita sig till skattepolitiken. Detta utesluter inte att en aktiv
skattepolitik bör föras, där ett av syftena är att stärka den offentliga sektorns
inkomster.

FiU 1981/82:40

Men slutsatsen är likväl klar. För att begränsa underskotten i såväl
statsbudgeten som i den totala offentliga sektorns finanser måste skattepolitiska
åtgärder kompletteras med en rad andra åtgärder.

Det socialdemokratiska budgetalternativet. Socialdemokraterna presenterade
i januari ett samlat alternativ till regeringens budgetförslag. Enligt det
förslaget skulle budgetunderskottet för budgetåret 1982/83 bli drygt 1,3
miljarder kronor lägre än enligt regeringens förslag. Härtill kom att förslaget
till likviditetsindragning från kommunsektorn skulle minska statens upplåningsbehov
med ytterligare drygt 1,7 miljarder kronor under budgetåret
1982/83.

Sedan dess har både regeringen och socialdemokraterna lagt ett antal nya
förslag med budgetmässiga konsekvenser. Även av andra skäl har förändringar
inträffat sedan januari, t. ex. som följd av nya beräkningar av
förslagens budgetmässiga konsekvenser eller av ställningstaganden i riksdagen
som avviker från de ursprungligen lagda förslagen.

I tabellerna 5-7 återges i tabellform de i motionerna redovisade
budgetmässiga konsekvenserna av socialdemokraternas ställningstaganden i
riksdagen eller, i de fall sådana ännu inte hunnit göras, av förslag framlagda i
socialdemokratiska parti- och utskottsgruppsmotioner. De belopp som
återges uttrycker skillnaden mellan socialdemokraternas och regeringspartiernas
ställningstaganden. Uppgifterna avser de budgetmässiga konsekvenserna
under budgetåret 1982/83.

Tabell 5. Sammanställning av det socialdemokratiska budgetalternativet budgetåret
1982/83

Milj. kr.

Bå 1982/83

Utgiftsökningar

Ändrat basbelopp för folkpensioner 200

Ändrat basbelopp för ATP (påverkar socialförsäkringssektorn) (245)

Slopande av karensdagar inom sjukförsäkringen 825

Arbetslöshetsersättningar över statsbudgeten 530

Statsbidrag för barnomsorg (helår 350)

Investeringsprogram 1 887

AMS-åtgärder 2 140

AMS-åtgärder enligt tidigare förslag 176

Höjda barnbidrag 516

Bostadspolitiska åtgärder 505

Regionalpolitiska insatser 326

Näringspolitik och särskilda insatser för småföretag 183

Åtgärder för ungdom lil

Studiemedel 99

Åtgärder för barn 84

Presstöd 76

Övrigt 330

7 988

FiU 1981/82:40

Utgiftsminskningar

Bostadspolitik 350

Arbetsmarknadspolitik 150

Försvaret 110

Övrigt (ej statsskuldräntor) lil

721

Summa utgiftsförändringar 7 267

Inkomstförändringar

Höjning av momsen till tidigare nivå 3 400

Skärpt förmögenhetsskatt 100

Skatt på videoutrustning 150

Höjda avgifter på försenad skatteuppbörd 250

Skatt på kraftbolagens vinster 500

Miljöavgifter 275

Hyreshusavgift 650

Höjd skogsvårdsavgift 290

Inkomstbortfall på grund av avgiftshöjning - 920

4 695

Engångseffekter:

Förbättrad uppbörd av arbetsgivaravgift (helår 2 000) 1 000

Förbättrad uppbörd av B-skatt (helår 5 000) 1 700

Summa inkomstförändringar 7 395

Tabell 6. Effekter på statsbudgeten
		Bå 1982/83
Inkomster		7 395
Utgifter		7 267
Utgiftsökningar	7 988
Utgiftsminskningar	721
Budgetsaldo		128

Totalt beräknas i motionen förslagen förbättra statsbudgetens finanser
(häri inräknas även den del av socialförsäkringssektorn som redovisas
utanför den egentliga statsbudgeten) med ca 1 000 milj. kr. för budgetåret
1982/83. Härvid har även beaktats att statsskuldräntorna minskar något. Av
denna förbättring faller ungefär 200 milj. kr. på den egentliga statsbudgeten
och ca 800 milj. kr. på socialförsäkringssektorn.

Huvuddelen av de nämnda engångsförstärkningarna av statsinkomsterna
(ca 4,3 miljarder kronor) faller emellertid först på budgetåret 1983/84.
Budgetunderskottet kan som följd härav beräknas bli knappt 2,5 miljarder

FiU 1981/82:40

Tabell 7. Effekter inom socialförsäkringssektorn

Bå 1982/83
Socialförsäkringssektorn
Utgifter:		965
ATP-pensioner	245
Delpensioner	50
Arbetslöshetsfonden	670
Inkomster:		1 725
Delpensionsavgift	225
Arbetsgivaravgifter för arbetslöshetsförsäkring	1 500
Netto		760 + ränta

kronor lägre än enligt regeringens alternativ. Sett på längre sikt bortfaller
dessa engångsinkomster. I gengäld bortfaller även betydande utgifter som
också är av engångskaraktär. Hit hör stora delar av de insatser som nu
föreslås inom arbetsmarknadspolitiken resp. inom ramen för vårt investeringsprogram.
Långsiktigt kan det socialdemokratiska budgetalternativet
beräknas leda till ett underskott som är drygt 300 milj. kr. mindre än
regeringens.

I motion 2550 (m) understryks att om vi skall komma till rätta med våra
balansproblem måste den ekonomiska politiken inriktas på att dels förbättra
konkurrenskraften för svensk industri, dels hålla tillbaka den offentliga
utgiftsexpansionen.

Vi måste spara på de offentliga utgifterna inte för sparandets egen skull
utan för att bereda utrymme för en expansion i den konkurrensutsatta
sektorn och därmed för ökad export. Motionärerna anser att vi genom en
återhållsam offentlig utgiftspolitik underlättar för den utlandskonkurrerande
sektorn att rekrytera den arbetskraft som behövs för att öka produktionen.
En lägre offentlig efterfrågan minskar också risken för att den offentliga
sektorn skall bli löneledande. Skär vi ner de offentliga utgifterna ökar också
utrymmet för reala löneökningar. Detta underlättar avtalsförhandlingarna
och medför att risken för konflikter eller för inflationsdrivande avtal
minskar.

De som hävdar att vi i nuvarande sysselsättningsläge bör avstå från att
spara i de offentliga utgifterna bortser från att budget- och bytesbalansunderskotten
begränsar vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet. Det går inte
att ersätta alltför låg utländsk efterfrågan med en ökning av den offentliga
efterfrågan, anför motionärerna.

Det höga skattetrycket, de offentliga utgifternas stora andel av BNP och
det kraftiga underskottet i statsfinanserna utgör ett väsentligt hinder för en

FiU 1981/82:40

expansion i näringslivet. Moderata samlingspartiet har tidigare behandlat
detta problem mycket utförligt i tidigare motioner (se partimotionen
1981/82:2018). Att kraftiga besparingar i de offentliga utgifterna är
nödvändiga stöds också av avstämningen av 1980 års långtidsutredning (SOU
1982:14). Där anges att besparingar på upp till 30 miljarder kronor är
nödvändiga under de kommande åren.

Med anledning av det preliminära budgetförslaget föreslog moderata
samlingspartiet besparingsåtgärder uppgående till 14,9 miljarder kronor
under budgetåret 1982/83. Dessa besparingar syftade till att angripa det
strukturella underskottet i budgeten. I regeringens budgetproposition
uppgick besparingarna till endast 8,9 miljarder kronor.

Av det reviderade budgetförslaget framgår att statsbudgetsaldot förbättrats
mellan 1981/82 och 1982/83 från 76,2 miljarder till 75,7 miljarder.
Tidigare beräknades underskottet för budgetåret 1982/83 till ca 82,6
miljarder kronor. Av förbättringen på drygt 6,9 miljarder kronor svarar dock
vissa engångsförstärkningar och omdisponeringar för 5,2 miljarder. Det är
viktigt att framhålla att vi därmed på intet sätt kommit tillrätta med de
kraftiga balansproblemen. Detta styrks också av de beräkningar som
presenteras i långtidsbudgeten. Budgetunderskottet 1983/84 beräknas enligt
denna växa till ca 86,6 miljarder kronor. Trots detta anger inte regeringen
något entydigt mål för besparingsarbetet för detta budgetår.

Moderata samlingspartiet anser det nödvändigt att spara minst 12
miljarder kronor under budgetåret 1983/84 i förhållande till de angivna
statliga utgifterna i långtidsbudgeten. I den mån den totala efterfrågenivån
därmed skulle riskera komma på en lägre nivå än vad som är lämpligt bör
detta motverkas av sänkta skatter.

I motion 2557 (vpk) anförs att ett tillbakavisande av den borgerliga
åtstramningspolitiken skulle skapa förbättrad efterfrågan, större marknad,
ökad ekonomisk aktivitet och flera jobb. Detta ger ekonomin ökad tillväxt
och kommer - som en bieffekt och icke nödvändigtvis som ett mål i sig - att
minska de underskott som finns i den offentliga sektorn och i betalningsbalansen.

Det bör sålunda vara ett omedelbart mål inom den ekonomiska politiken
att återställa det reella värdet och innehållet i erövrade sociala rättigheter.
Främst gäller det att återställa de försämrade villkoren för den kommunala
sektorn som en del i en långsiktig politik för en väsentligt ändrad
kostnadsfördelning mellan stat och kommun.

Det gäller också att ändra beräkningsgrunderna för basbeloppen så att
dessa åter motsvarar den verkliga inflationen. Det gäller vidare att inte bara
återställa utan också ytterligare öka subventionerna på viktiga livsmedel, så
att effekten till slut blir lika med ett slopande av matmomsen. Det gäller att
avvisa förslagen om försämrad arbetslöshetsersättning och införande av

FiU 1981/82:40

karensdagar i sjukförsäkringen.

Ett återställande av det den borgerliga regeringspolitiken börjat att rasera
måste utgöra första steget i en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn
som också ställer i sikte nya socialt viktiga reformmål som en förkortning av
arbetstiden, en utbyggd och förbättrad omsorg av barn, gamla, handikappade
och sjuka. En utbyggnad av den offentliga sektorn bör också innefatta
upprustning, modernisering och utvidgning av det kollektiva trafiknätet.

Allt detta skapar redan på kort sikt förbättrad efterfrågan och därigenom
ett högre kapacitetsutnyttjande, ökade investeringar och en förbättrad
ekonomi.

Försvaret av sociala rättigheter och den offentliga sektorns socialt viktiga
verksamhet måste kombineras med en politik för ekonomisk rättvisa.
Skattepolitiken spelar här en viktig roll. Ett progressivt skattesystem måste
försvaras. En ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner som kan
ge ett utrymme - utan nedskärningar - som kan användas för minskningar av
den kommunala skatten bör genomdrivas, varigenom progressiviteten i de
statliga inkomstskatteskalorna inte bara kan bevaras utan i viss mån skärpas
för de högsta inkomsterna. En sådan fördelningspolitiskt rättvis skattepolitik
fordrar att skatteöverenskommelsen mellan regeringspartierna och socialdemokratins
ledning icke genomförs.

För en rättvis fördelning bör också andra åtgärder vidtas. Aktiefond- och
skattefondsparandet måste avskaffas. Vidare bör värdepappershandeln på
börsen beläggas med omsättningsskatt. Spekulationsvinster bör klämmas åt
genom en skärpning av reavinstbeskattningen.

Skärpta regler och insatser för att komma åt skattefiffel och ekonomisk
brottslighet måste genomföras. Hela avdragssystemet måste starkt revideras.

En politik för uppfyllande av dessa riktlinjer för social trygghet och
ekonomisk rättvisa kommer att ha en stimulerande verkan på ekonomin.
Den måste kombineras med en offensiv och aktivt arbetsskapande politik.

En aktivt arbetsskapande politik måste bestå av åtgärder som kan
genomföras såväl omedelbart som av projekt vars genomförande kräver en
längre tidsperiod. Genast bör AMS tilldelas de medel verket anser sig behöva
för att kunna kortsiktigt mildra arbetsmarknadssituationen. Vidare måste ett
program för 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten, främst inom den offentliga
sektorn, genomföras under en treårsperiod. Genom ett ökat byggande, en
utbyggd barnomsorg, förbättringar inom den kollektiva trafiken osv. kan ett
sådant program förverkligas och såväl fylla viktiga behov som ge gynnsamma
spridningseffekter på samhällsekonomin.

Riktlinjerna i motionen utgör, enligt motionärerna, en kombination av
kort- och långsiktiga åtgärder, som dels skulle lindra de akuta ekonomiska

FiU 1981/82:40

problemen och utgöra ett brott med den skadliga borgerliga politiken och
dels skulle innebära väsentliga strukturella ingrepp för att öka planmässigheten
och den samhälleliga styrningen och därmed förutsättningarna för att
dra landet ur stagnationens och krisernas system.

Utskottet

Långtidsbudgeten

Av den långtidsbudget som presenteras i det reviderade budgetförslaget
framgår att det besparingsarbete, som inleddes hösten 1980 och som därefter
bedrivits allt intensivare, har börjat ge resultat. Med traditionell långtidsbudgetteknik
beräknas underskottet i statsbudgeten växa med 19,7 miljarder
kronor under långtidsbudgetperioden.

Detta är en lägre tillväxt av underskottet under långtidsbudgetperioden än
som framkom i de båda närmast tidigare långtidsbudgeterna. I 1980 års
långtidsbudget beräknades underskottet under den långtidsbudgetperiod
som då överblickades öka med 20,6 miljarder kronor och i 1981 års
långtidsbudget beräknades underskottet under motsvarande period öka med

24,2 miljarder kronor. Man kan här tala om att 1982 års långtidsbudget
innebär ett brott i den utveckling man kunnat iaktta under ett antal år,
nämligen att långtidsbudgetkalkylerna visar från år till år ökande underskott
under kalkylperioden.

Den försämring av statsfinanserna som beräkningarna utvisar är likväl
oroande i synnerhet som endast fattade beslut och gjorda åtaganden har
beaktats i kalkylerna. Det innebär bl. a. att utgifterna för arbetsmarknadspolitiska
och industripolitiska satsningar är mycket lågt beräknade de sista
åren av långtidsbudgetperioden. I det reviderade budgetförslaget nämns att
om utgifterna för industripolitik skulle ligga i nivå med utgifterna de senaste
åren blir utgifterna i löpande priser inemot 10 miljarder kronor större vid
långtidsbudgetperiodens slutår. Det skulle innebära att statsskulden och
upplåningsbehovet fram till dess skulle öka ca 40 miljarder kronor utöver vad
som framgår av långtidsbudgetkalkylerna. Detta är så mycket mer oroande
då redan långtidsbudgetens utveckling är oacceptabel.

Utskottet vill kort beröra beräkningarna av statsinkomsterna i långtidsbudgeten
och utrymmet för skattehöjningar. Enligt långtidsbudgetens
beräkningar ökar inkomsterna i en takt som innebär att deras andel av BNP
är stabil under perioden. Det innebär således att alla skattehöjningar utöver
de redan beslutade skulle medföra en höjning av totala skattetrycket räknat
som skatter och avgifter i andel av BNP. Om de indirekta skatterna skulle
höjas i takt med den allmänna prisutvecklingen skulle inkomsterna bli ca 8
miljarder högre 1986/87 än som framgår av kalkylerna.

Enligt utskottets mening föreligger det risk att de olika skattekällorna
tenderar att urholka varandra om skattetrycket tillåts öka ytterligare. Ju

FiU 1981/82:40

högre det totala skatteuttaget blir desto mer påverkar underlagen för de olika
skatterna varandra. Höjningar av skatteuttaget för en skatt eller avgift
återverkar på underlaget för andra skatter och avgifter. Detta leder till att
höjda skattesatser i allt mindre utsträckning leder till ökade totala
skatteinkomster. Detta blir särskilt påtagligt i en ekonomi med svag eller
ingen tillväxt. Utskottet anser därför att ansträngningarna att minska
budgetunderskottet i allt väsentligt bör inriktas på att begränsa statsutgifterna.

Utskottets slutsats beträffande långtidsbudgetkalkylerna är således att det
hittillsvarande besparingsarbetet har börjat bära frukt men att detta inte får
tas till intäkt för att något utrymme för nya utgiftsåtaganden därigenom har
skapats eller ens att besparingsarbetet kan bedrivas med mindre intensitet i
framtiden.

Budgetutvecklingen 1981182 och 1982183

Enligt beräkningarna i det reviderade budgetförslaget beräknas budgetunderskottet
innevarande budgetår uppgå till 76,2 miljarder kronor. Det är 2
miljarder kronor lägre än som beräknades i budgetpropositionen. Den
budgetprognos som riksrevisionsverket sammanställt därefter, i början av
maj, pekar mot i stort sett samma utfall.

Underskottet för budgetåret 1982/83 har minskat kraftigt jämfört med
beräkningarna i budgetpropositionen eller med 6,9 miljarder kronor. Effekterna
av de i budgetpropositionen aviserade besparingarna har räknats upp
med en dryg halv miljard kronor för budgetåret 1982/83. Det motsvarar
räknat för helår en besparingseffekt om ca 1,1 miljarder kronor. De totala
besparingarna uppgår därmed till 14,4 miljarder varav ca 10,2 miljarder kronor
beräknas infalla under budgetåret 1982/83. Av övriga större förändringar
budgetåret 1982/83 bör noteras en uppjustering av de beräknade utgifterna
för räntebidrag med 1,1 miljarder kronor samt på inkomstsidan en tidigareläggning
av uppbörden av importmoms och vissa energiskatter. Inkomsterna
har också förstärkts genom att regeringen föreslagit att vissa fonder som
redovisas utanför statsbudgeten skall upplösas och tillgångarna skall
överföras till statsbudgeten. Detta ger en engångsförstärkning på 1,1 miljarder
kronor men samtidigt bortfaller vissa ränteinkomster. Nettoeffekten
beräknas till 955 milj. kr. De totala effekterna av åtgärder av engångskaraktär
ökar statsinkomsterna med 5,9 miljarder kronor. Detta bör uppmärksammas
då budgetutvecklingen skall bedömas.

Budgetpolitiska riktlinjer

I motion 2547 (s) görs den bedömningen av långtidsbudgeten att
budgetunderskottet liksom underskottet i den totala offentliga sektorns
finanser ligger kvar på en oacceptabelt hög nivå och att de tenderar att öka.

FiU 1981/82:40

En av de främsta uppgifterna för budgetpolitiken måste vara att bryta den
hittillsvarande utvecklingen, anför motionärerna. Målet måste vara att
nedbringa underskotten till en väsentligt lägre nivå sett i förhållande till
omslutningen i den totala ekonomin.

Utskottet konstaterar att det socialdemokratiska budgetalternativet för att
nå detta mål går via väsentliga utgiftsökningar och skattehöjningar. Enligt
beräkningarna i motionen skulle statsbudgetens utgifter budgetåret 1982/83
öka med ca 8 miljarder kronor. Därtill kommer utgiftsökningar inom
socialförsäkringssektorn på närmare 1 miljard kronor. Vissa utgiftsbesparingar
i statsbudgeten om 0,7 miljarder kronor föreslås också. På inkomstsidan
föreslås skatte- och avgiftshöjningar eller införande av nya skatter och
avgifter som leder till ökade statsinkomster med 4,7 miljarder kronor och till
ökade inkomster inom socialförsäkringssektorn med 1,7 miljarder kronor.
Sammantaget skulle statsbudgeten försvagas med 2,6 miljarder kronor och
socialförsäkringssektorns sparande öka med 0,7 miljarder kronor till följd av
de föreslagna åtgärderna. Den offentliga sektorns sparande skulle således
försämras med närmare 2 miljarder kronor.

I en separat motion, 1981/82:2549, sorn behandlas av skatteutskottet,
föreslår motionärerna att uppbörden av B-skatt och arbetsgivaravgifter
påskyndas. Detta anges leda till en engångsförstärkning av inkomsterna
budgetåret 1982/83 med 2,7 miljarder kronor. Inberäknat dessa engångseffekter
skulle den offentliga sektorns underskott budgetåret 1982/83 enligt
motionärerna förbättras med 0,8- 1,0 miljard kronor jämfört med vad som
föreslås i propositionen. Härvid har inte antagits att dessa förändringar skulle
återverka på företagens eller de enskilda företagarnas beteende i övrigt. Det
kan ifrågasättas om inte t. ex. fyllnadsbetalningarna skulle minska.

Utskottet vill för sin del ifrågasätta motionärernas beräkningar. På
utgiftssidan utgår motionärerna från att åtgärderna får effekt först fr. o. m.
kalenderårsskiftet 1982 - 1983. När det gäller kostnaderna för barnomsorgen
uppkommer effekterna ännu senare. Åtgärdernas helårseffekter blir därför
betydligt större än som framgår av motionen som endast redovisar
budgetårseffekter. Åtgärderna på inkomstsidan har samtidigt förutsatts ge
full effekt redan under budgetåret 1982/83. Att så skulle vara fallet kan
emellertid ifrågasättas för flera av åtgärderna. Som exempel kan nämnas att
en skärpning av förmögenhetsskatten med rådande uppbördsförfarande inte
kan väntas leda till någon ökning av skatteinbetalningarna under budgetåret
1982/83. Effekterna torde uppkomma först senare. Inte heller torde de
föreslagna miljöavgifterna eller skatten på videoutrustning kunna ge full
effekt redan nästa budgetår.

Bortsett från dessa omständigheter kommer enligt utskottets beräkningar
de föreslagna åtgärderna på något års sikt då engångseffekterna inte längre
kan bidra till att frisera bilden att leda till en väsentlig försämring av det
offentliga sparandet. Motionärernas beskrivning av effekterna för budgetåret
1982/83 är enligt utskottet grovt vilseledande när det gäller att bedöma

FiU 1981/82:40

de föreslagna åtgärdernas långsiktiga budgetmässiga effekter. Utskottet
måste således konstatera att motionärernas konkreta budgetförslag inte
leder till de mål som motionärerna själva ställt upp för budgetpolitiken,
nämligen att bryta den hittillsvarande utvecklingen och nedbringa den
offentliga sektorns underskott.

Även i motion 2557 (vpk) föreslås åtgärder innebärande kraftiga
utgiftsökningar och skattehöjningar.

Utskottet har tidigare redovisat sin syn på det totala skattetrycket. Härav
följer att utskottet ser det som omöjligt att ytterligare öka de statliga
utgifterna på det sätt som föreslås i motionerna. En budgetpolitik med den
inriktning som föreslås i motion 2547 eller i motion 2557 skulle innebära att
den nödvändiga saneringen av den offentliga ekonomin sköts på framtiden
och att läget därigenom förvärrades. Utskottet tar bestämt avstånd från en
sådan politik.

Utskottet avstyrker med det anförda yrkande 2 i motion 2547 och yrkande
2 i motion 2557.

Utskottet har vid justeringen av detta betänkande (1982-06-01) kunnat
sammanställa riksdagens beslut t. o. m maj månads utgång rörande anslag på
statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Om man utgår från att det återstående
100-talet anslag som riksdagen har att behandla anvisas i enlighet med
regeringens förslag skulle underskottet i statsbudgeten för budgetåret
1982/83 bli ungefär detsamma som i det reviderade budgetförslaget, där det
angavs till 75,7 milj. kr.

Mot denna bakgrund finner inte utskottet anledning att i nu förevarande
sammanhang föreslå riksdagen att vidta några ytterligare åtgärder inför den
slutliga behandlingen av statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Utskottet
återkommer med en mer fullständig redovisning av de avvikelser som
riksdagen företagit i förhållande till regeringsförslagen i senare betänkanden.

Sparmål för budgetåret 1983184

I det reviderade budgetförslaget summerar föredraganden de besparingar
som föreslås träda i kraft under budgetåret 1982/83. Helårseffekten av de
besparingsåtgärder som föreslogs i budgetpropositionen eller förelagts
riksdagen senare i olika särpropositioner beräknas nu till 14,4 miljarder
kronor. Vissa åtgärder träder i kraft först år 1983. För budgetåret 1982/83
beräknas åtgärderna leda till en saldoförbättring med drygt 10 miljarder.
Föredraganden konstaterar att sparmålet för budgetåret 1982/83 har
uppfyllts.

Beräkningarna i långtidsbudgeten visar att redan fattade beslut och gjorda
åtaganden leder till en ökning av budgetunderskottet budgetåret 1983/84
med ca 11 miljarder kronor till 86,6 miljarder kronor. Föredraganden

4 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 40

FiU 1981/82:40

betonar i det reviderade budgetförslaget att långtidsbudgeten erfarenhetsmässigt
innebär att underskottsutvecklingen kraftigt underskattas. Mot
bakgrund av svårigheterna att ytterligare höja skattetrycket drar föredraganden
slutsatsen att besparingarna för budgetåret 1983/84 bör vara av
ungefär samma omfattning som de redovisade besparingarna för budgetåret
1982/83.

I motion 2550 (m) framhålls att den förbättring av statsbudgetens saldo för
budgetåret 1982/83 som redovisas i det reviderade budgetförslaget på intet
sätt får tas till intäkt för att vi kommit till rätta med de stora balansproblemen.
Förbättringen beror huvudsakligen på vissa engångsförstärkningar och
omdispositioner. Att balansproblemen kvarstår framgår inte minst av
långtidsbudgetkalkylerna, framhåller man vidare. Motionärerna anser det
nödvändigt att spara minst 12 miljarder kronor under budgetåret 1983/84 i
förhållande till de angivna statliga utgifterna i långtidsbudgeten.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen och i motion
2550 att kalkylerna i långtidsbudgeten tydligt pekar på behovet av ytterligare
besparingar åren framöver. Det inledda besparingsarbetet börjar ge resultat
men stora och omfattande insatser måste göras för att hejda en ytterligare
försämring av budgetsaldot. Det är enligt utskottets mening utomordentligt
betydelsefullt att budgetarbetet inriktas på det långsiktiga målet att minska
budgetunderskottet i förhållande till BNP. Som utskottet framhållit tidigare
är det totala skattetrycket redan högt. I allt väsentligt måste således den
nödvändiga saldoförbättringen åstadkommas genom besparingar. Det är
också utskottets uppfattning att dessa måste vara av samma storleksordning
som för budgetåret 1982/83. Denna utskottets uppfattning om riktlinjer för
budgetregleringen bör riksdagen ge regeringen till känna.

Riktlinjer för budgetarbetet

Under senare år har det förekommit att propositioner med förslag till
besparingar förelagts riksdagen vid ett tillfälle och vid en senare tidpunkt har
riksdagen fått ta ställning till förslag innebärande väsentliga utgiftsökningar.
Dessa propositioner med inte obetydliga budgeteffekter har behandlats vid
sidan av det ordinarie budgetarbetet i såväl riksdagen som i regeringskansliet.
Det försvårar självfallet budgetprövningen liksom bedömningen av den
ekonomiska utvecklingen om inte samtliga förslag avseende ett visst år
föreligger samlade vid en tidpunkt. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse
att föredraganden i kompletteringspropositionen anmäler att
resultatet av besparingsarbetet i fortsättningen skall presenteras samlat i
budgetpropositionen. Det faller sig mot bakgrund härav naturligt, anför han
vidare, att begränsa antalet särpropositioner som medför ökade kostnader.
Detta bör även innefatta sådana förslag som finansieras med avgifter.

FiU 1981/82:40

Även i den socialdemokratiska partimotionen 2547 berörs formerna för
budgetarbetet. För att öka möjligheterna till överblick och underlätta
meningsfulla prioriteringar bör budgetförslaget för ett visst år utarbetas vid
ett och samma tillfälle. Under senare år har budgetprocessen tenderat att
spridas över en längre period, säger man i motionen. För att underlätta
budgetarbetet för alla parter och möjliggöra att det bedöms mot en
samhällsekonomisk bakgrund bör budgetarbetet inom regeringskansliet i allt
väsentligt äga rum under hösten och därvid resultera i en samlad bedömning
med noggranna prioriteringar mellan olika åtgärder med budgetmässiga
konsekvenser, anför motionärerna.

Utskottet noterar med tillfredsställelse den stora samstämmighet som
synes råda beträffande formerna för budgetarbetets bedrivande.

Utskottet övergår härefter till att behandla vissa punkter i riktlinjerna för
budgetarbetet som tas upp i det reviderade budgetförslaget och i motion
2547.

I de årliga anvisningarna till myndigheterna anger regeringen inriktningen
för budgetarbetet vid myndigheterna. De hittillsvarande erfarenheterna av
tillämpningen av det s. k. huvudförslaget synes vara goda. Det finns därför
skäl att låta myndigheterna tillämpa huvudförslaget, innebärande 2 % årliga
reala nedskärningar, även under åren framöver. Enligt utskottets mening bör
dessa riktlinjer utsträckas till att gälla hela statsförvaltningen inklusive
riksdagens verk och förvaltning. Det förefaller vidare vara en god ordning att
myndigheterna ges vissa möjligheter omfördela rationaliseringarna i
tiden.

Det är angeläget att översynsarbetet inom olika verksamhetsområden
bedrivs kontinuerligt. Det är också väsentligt att särskilt pröva möjligheter
till ökad samordning av insatser mellan olika myndigheter och departement i
den mån detta inte ingår i den reguljära budgetprövningen. Det är vidare
viktigt att anvisningar och regler utformas så att de inte onödigtvis driver upp
kostnaderna eller försvårar för myndigheterna att utnyttja sina resurser på
ett rationellt sätt.

Utskottet anser vidare att de principer innebärande begränsad priskompensation
som tillämpades för omräkning av bidragsans tagen i budgetarbetet
i höstas bör vara vägledande också i höstens budgetarbete. Genom att
priskompensationen inte ges fullt ut tvingas mottagarna till viss omprövning
av verksamheten. Det är också angeläget att bryta automatiken i dessa typer
av anslag. Olika typer av indexeringar bör därför omprövas. Den begränsade
priskompensationen är också motiverad av skälet att försöka nå balans i
prövningen av olika statliga aktiviteter. För att åtgärderna skall få den
avsedda utgiftsbegränsande effekten är det nödvändigt att anslagsöverskridanden
behandlas mycket restriktivt.

Översynen av de statliga utbetalningsreglerna bör fortsätta. Det hittillsvarande
arbetet har varit framgångsrikt men det framgår av kompletterings -

FiU 1981/82:40

propositionen att vissa områden återstår att se över. Även om de stora
effekterna i dessa sammanhang är av engångskaraktär torde de minskade
räntekostnaderna som de leder till vara betydande.

Utskottet behandlar i betänkande 1981/82:41 frågor som rör det statliga
kommittéväsendet. Det är angeläget att kostnaderna noga följs och att
möjligheterna att effektivisera arbetet tas till vara.

De taxor som tas ut för statliga tjänster bör regelbundet omprövas. De bör
användas i efterfrågestyrande syfte samt naturligtvis för att bidra till
finansieringen av verksamheten. Det är viktigt att alla möjligheter utnyttjas
för att åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande.

I det reviderade budgetförslaget markerar föredraganden att ökad
uppmärksamhet i fortsättningen bör ägnas åt s. k. utombudgetära utgifter.
Härmed avses kostnader som uppkommer i samhället till följd av statliga
beslut men som inte kommer till uttryck på budgetens utgiftssida. Några
exempel på sådana nämns i propositionen. De är s. k. skatteutgifter, statliga
lån och kreditgarantier, statlig reglering och normgivning samt offentliga
fonder utanför statsbudgeten. I motion 2547 (s) begärs att redovisningen på
dessa områden liksom effekterna av politiska beslut bör byggas ut väsentligt.
Syftet bör enligt motionärerna vara att öka möjligheterna för statsmakterna
att styra utvecklingen av de utombudgetära utgifterna.

Utskottet har i annat sammanhang efterlyst analyser av effekterna av olika
skatteutgifter (FiU 1980/81:20). Utskottet delar de synpunkter som framförs

1 propositionen och motion 2547 att det är utomordentligt viktigt att även de
utombudgetära utgifterna ägnas uppmärksamhet i det fortsatta arbetet med
att anpassa den offentliga sektorns omfattning till det samhällsekonomiska
utrymmet. De samhällsekonomiska effekterna av dessa utgifter är ofta
desamma som av de faktiska statsutgifterna. Det är därför nödvändigt att de
utsätts för samma prövning som budgetutgiftema. De första steg som nu
tagits i långtidsbudgeten mot förbättrad överblick och analys av dessa utgifter
bör därför fullföljas.

Vad föredraganden anfört i propositionen om utnyttjande av finansfullmakten
och övriga av riksdagen lämnade konjunktur- och arbetsmarknadspolitisk!
betingade bemyndiganden föranleder inget särskilt uttalande från
utskottets sida. Utskottet tillstyrker att en motsvarande finansfullmakt om

2 500 milj. kr. lämnas för budgetåret 1982/83. Riksdagens bemyndigande
bör, som föredraganden begär, gälla även för inredning och utrustning i
anslutning till byggnadsarbeten som regeringen beslutar om med stöd av
finansfullmakten.

FiU 1981/82:40

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:150 bilaga 2
moment 1 och motion 1981/82:2550 yrkande 3 samt med avslag
på motionerna 1981/82:2547 yrkande 2 och 1981/82:2557
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i
proposition 1981/82:150 bilaga 2 moment 10,

3. beträffande finansfullmakt

att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret
1982/83, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om
utgifter i enlighet med vad som förordats i proposition
1981/82:150 bilaga 2 moment 8 intill ett sammanlagt belopp av
2 500 000 000 kr.,

4. beträffande beställningsbemyndigande

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om beställning
av inredning och utrustning för byggnadsprojekt som beslutas
med stöd av finansfullmakten i enlighet med vad som förordats i
proposition 1981/82:150 bilaga 2 moment 9.

Stockholm den 27 maj och 1 juni 1982

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande den 27 maj: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson
(m), Rolf Rämgård (c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn
(m), Per-Axel Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c), Anita Gradin (s),
Roland Sundgren (s), Torsten Karlsson (s), Staffan Burenstam Linder (m),
Tore Fritzson (c) och Åke Persson (fp).

Närvarande den 1 juni: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m), Rolf Rämgård
(c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s),
Karl-Anders Petersson (c), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Mona
S:t Cyr (m), Torsten Karlsson (s), Karin Flodström (s), Tore Fritzson (c) och
Åke Persson (fp).

5 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 40

FiU 1981/82:40

Reservationer

(anmälda den 27 maj)

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Torsten Karlsson (alla s) har reserverat sig
mot betänkandet i följande delar:

Vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade
finansplanen 1982

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”Vad gäller”
och på s. 24 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Under de sex år som gått sedan det borgerliga maktövertagandet 1976 har
de ekonomiska problemen och obalanserna fördjupats i den svenska
ekonomin. En viktig förklaring är givetvis den svaga ekonomiska utvecklingen
internationellt sett och de kriser som bl. a. oljeprishöjningen skapat i
svensk industri. Men utvecklingen i Sverige har varit sämre än i övriga
i-länder. Den ekonomiska politik de borgerliga regeringarna fört har lett till
låg tillväxt, hög inflation, rekordarbetslöshet och sjunkande investeringar.
De offentliga finanserna har underminerats och bytesbalansen trendmässigt
försämrats.

En allvarlig vändning i den borgerliga politiken under de senaste två åren
består enligt utskottets uppfattning i att man accepterar att arbetslösheten
stiger. På arbetsmarknadspolitikens område har regeringen skurit ned AMS
anslagskrav så att den reala ambitionsnivån inom arbetsmarknadspolitiken
sänks, samtidigt som arbetsmarknadsläget försämras.

För 1982 och 1983 ställer regeringen helt sitt hopp till en expansion av den
svenska exporten, till följd av ökad internationell tillväxt och förbättrad
svensk konkurrenskraft. Regeringen söker skapa intryck av att vi skulle vara
”på rätt väg”, precis som de borgerliga partierna påstod före valet 1979.
Därvid bortser regeringen från att de grundläggande obalanserna - de låga
investeringarna, den höga arbetslösheten och det strukturella underskottet i
bytesbalansen - inte undergår någon förändring till det bättre.

Den senaste tidens information om konjunkturutvecklingen stöder inte
heller regeringens optimism så som den kommer till uttryck i den reviderade
finansplanen. I april var 25 000 fler människor arbetslösa jämfört med för ett
år sedan. Visserligen minskade antalet öppet arbetslösa från mars till april,
men detta förklaras av att antalet personer som söker efter ett arbete
fortsätter att minska. Sysselsättningen fortsätter att sjunka och i april 1982
var det 14 000 färre som hade jobb jämfört med april 1981. Särskilt oroande

FiU 1981/82:40

är nedgången i industrisysselsättningen som under de senaste 12 månaderna
minskat med 39 000.

Industriproduktionen som visat vissa tendenser till återhämtning sjönk
åter i mars och låg därmed 2 % under nivån ett år tidigare.

Även utsikterna för den närmaste framtiden avtecknar sig i ljuset av
orderstatistiken som svagare än regeringens bedömning i reviderad finansplan.
Under första kvartalet i år var således orderingången till industrin 3 %
lägre än under fjärde kvartalet 1981 och ca 2 % lägre än första kvartalet
1981.

När det gäller den avgörande faktorn för att föra oss mot samhällsekonomisk
balans - bekämpandet av inflationen - skapar regeringens politik
risker för att läget allvarligt förvärras. Trots att alla stora löntagarorganisationer
varnat för att kommande avtalsrörelser blir utomordentligt svåra om
karensdagar åter införs har den borgerliga riksdagsmajoriteten genomdrivit
denna försämring av sjukförsäkringen.

Den borgerliga nedskärningspolitiken

Enligt utskottets uppfattning finns det anledning att något mera ingående
diskutera de totala effekterna av regeringens nedskärningspolitik. Som
konstateras i motion 2547 har de borgerliga regeringarnas ekonomiska
politik alltsedan hösten 1980 varit inriktad på att skära ned de offentliga
utgifterna. Förslagen till nedskärningar har presenterats dels i separata
”sparpaket” prop. 1980/81:20, 1980/81:116, 1980/81:118, 1981/82:30 dels i
1982 års budgetproposition.

Bakgrunden till denna nedskärningspolitik är den ansvarslösa budgetpolitik
som de borgerliga regeringarna fört efter 1976. Mot socialdemokraternas
bestämda varningar tillät man allt större underskott i statsbudgeten. En
bristfällig budgetprövning i kombination med omfattande transfereringar till
näringslivet lade grunden för den negativa trenden för budgetsaldot. Den
svaga ekonomiska tillväxten i kombination med en rad inkomstförsvagande
åtgärder urholkade samtidigt statsinkomsterna efter 1978. Samtidigt drev
inflationen, senare också den ökade arbetslösheten, upp de statliga
utgifterna.

Som man konstaterar i motion 2547 har nedskärningspolitiken från såväl
stabiliseringspolitisk som resursanvändningssynpunkt haft en starkt negativ
inverkan på den svenska ekonomin.

Stabiliseringspolitiskt har nedskärningen av de offentliga utgifterna satts in
med sämsta tänkbara tidsmässiga inpassning i konjunkturförloppet.
Åtstramningen 1980 och de följande nedskärningsåtgärderna har nämligen
sammanfallit med att lagercykeln och den internationella ekonomin gått in i
en lågkonjunkturfas.

En återkommande motivering i regeringens försvar för sin politik är att vi i
Sverige inte kan hålla ett högre efterfrågetryck än i omvärlden. Men i

FiU 1981/82:40

realiteten har den svenska efterfrågeutvecklingen varit avsevärt svagare än i
den i och för sig stagnerande efterfrågeutvecklingen i omvärlden.

Genom att åtstramningspolitiken fått en sådan ensidig inriktning på
nedskärningar inom den offentliga sektorn, utan att politiken förmått att
skapa en kompenserande efterfrågeuppgång inom andra sektorer, har de
samlade produktions-, sysselsättnings- och välfärdsförlusterna blivit avsevärda.
Åtstramningens inverkan på prisbildningen under 1981 är sannolikt
negativ. Med lönenivån fastställd i tvåårsavtalet har den nedpressade
efterfrågan och ökade arbetslösheten, inte ens utifrån regeringens snäva
syften, påverkat lönebildningen. Däremot har övriga kostnader per producerad
enhet ökat till följd av det låga kapacitetsutnyttjandet. Detta i sin tur
bidrar till att skapa ett inflationstryck.

Åtstramningspolitikens inverkan på resursanvändningen har likaså varit
negativ. Det produktiva sparandets andel av nationalinkomsten har sjunkit
ytterligare, vilket återspeglar det faktum att investeringarna sjunker
samtidigt som bytesbalansen fortsätter att uppvisa ett stort underskott. Men
även inom den offentliga sektorn har investeringarna drabbats hårdare än
konsumtionen.

Det är enligt utskottets mening viktigt att notera att den åtstramningspolitik,
som den borgerliga regeringen för, har samma inriktning som den
politik som förs i en rad andra västliga industriländer. Denna politik är
inriktad på att genom en restriktiv politik bekämpa inflationen även till priset
av att arbetslösheten stiger till 1930-talets nivå och att investeringarna
sjunker. I sak handlar det om att pressa tillbaka lönernas andel av
nationalinkomsten till förmån för kapitalandelen. Men denna strävan gäckas
hela tiden av att kapitalägarna inte ökar sina investeringar. Även om man
skulle få ned inflationen och realinkomsterna på kort sikt, så har man genom
den sänkta investeringsnivån därmed gjort det ännu svårare att på sikt uppnå
full sysselsättning och prisstabilitet.

När åtstramningspolitiken skall bedömas är det även av intresse att se till
vilka de totala statsfinansiella effekterna blir, dvs. vad nettobesparingen
uppgår till efter hänsynstagande till att nedskärningarna påverkar den
ekonomiska aktivitetsnivån i stort. En given utgiftsnedskärning på budgeten
leder till minskad aktivitet i ekonomin, vilket i sin tur leder till ökade sociala
och andra kostnader, liksom till minskade statsinkomster. De kalkyler över
de statsfinansiella besparingarna som presenteras i långtidsbudgeten, tar inte
hänsyn till dessa multiplikatoreffekter och de s. k. automatiska stabilisatorernas
verkningar. Detta förhållande medges klart i långtidsbudgeten:

Beräkningarna i långtidsbudgeten av de mer långsiktiga besparingseffekterna
utgår från ett rent kassamässigt statsfinansiellt perspektiv. Endast
de direkta effekterna kvantifieras. Detta innebär en väsentlig begränsning i
beräkningarna, eftersom de statsfinansiella besparingarna kan återverka på
olika sätt på samhällsekonomin, vilket i sin tur kan ge indirekta effekter på
statsfinanserna. Kalkylerna har gjorts utifrån samma förutsättningar som

FiU 1981/82:40

gäller i övrigt i beräkningarna i långtidsbudgeten. Det bör nämnas att detta i
sig är något oegentligt eftersom den samhällsekonomiska bilden skulle tett
sig annorlunda om inte besparingarna genomförts. (Reviderat budgetförslag
1982 s. 18).

Med tanke på den centrala roll åtstramnings- och nedskärningspolitiken
fått i den borgerliga ekonomiska politiken, är det anmärkningsvärt att man
inte med hjälp av kända multiplikatorsamband sökt uppskatta ”nettobesparingseffekten”.
Underlag för dylika kalkyler finns i såväl nationalbudgetarbetet,
som i material från OECD, som också tar in det internationella
perspektivet. OECD-sekretariatet konstaterar beträffande skillnaderna
mellan brutto- resp. nettobesparingar: ”För ett enskilt land är kvoten mellan
den förverkligade (netto-)budgetvinsten och den initiella (brutto-)nedskärningen
sannolikt i storleksordningen 40 % om den åtföljs av en därtill
anpassad penningpolitisk åtstramning” (Economic Outlook 30, 1981). Till
följd av den internationella ekonomiska integrationen blir nettoeffekten i ett
enskilt land avsevärt lägre om alla andra länder stramar åt den ekonomiska
politiken samtidigt. Detta är en viktig förklaring till att budgetunderskotten i
flertalet länder ökat i stället för att minska samtidigt som betydande
utgiftsnedskärningar gjorts.

Dessa på teoretiska överväganden byggda slutsatser bekräftas till fullo av
den rapport som utarbetats av expertgruppen för studier i offentlig ekonomi
och som publicerats av budgetdepartementet (Perspektiv på besparingspolitiken
DsB 1982:3). I denna rapport konstateras bl. a.: ”Besparingspolitikens
effekter kan sökas på flera nivåer. Den kanske oftast diskuterade frågan
är om besparingarna är ett verksamt medel för att lösa den ekonomiska
krisen. I detta avsnitt ges inget bidrag till denna diskussion. Klart är
emellertid att inget exempel med otvetydig framgång föreligger. De länder
som gått längst i sina försök att spara sig ur krisen, främst Förenta Staterna
och Storbritannien, uppvisar få tecken av positivt slag.” Bakom denna
utveckling ligger givetvis att den restriktiva politiken driver ned kapacitetsutnyttjandet
i ekonomin. Detta i sin tur utlöser dels en nedgång i
investeringsverksamheten, vilket fördjupar krisen, dels den ovan nämnda
automatiska försvagningen av de offentliga budgetarna till följd av att
inkomsterna minskar och utgifterna ökar för social- och arbetsmarknadspolitiken.

De fördelningspolitiska effekterna av åtstramnings politiken

En central politisk fråga är vilken fördelningspolitisk verkan utgiftsnedskärningarna
har. Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt att
regeringen inte med något faktaunderlag byggt under sina återkommande
påståenden att nedskärningspolitiken är utformad på ett rättvist sätt.

Det enda som publicerats är en presskommuniké från budgetdepartementet
i vilken man presenterar skillnaderna mellan nedskärningarna å ena sidan

FiU 1981/82:40

och en tänkt momshöjning med 15 % å den andra.

Utskottet konstaterar att denna jämförelse i en rad avseenden är grovt
missvisande. För det första jämför man de genomförda nedskärningarna med
en momshöjning med 15 procentenheter, trots att detta inte föreslagits av
något parti. Den relevanta jämförelsenormen är givetvis en annan ekonomisk
politik med högre tillväxt och lägre inflation, en politik som inte bidragit
till att fördjupa och förlänga lågkonjunkturen.

För det andra bygger jämförelsen på att hela effekten av en 15-procentig
momshöjning läggs på disponibelinkomsten, medan de faktiska nedskärningarna
endast till 60 % faller på disponibelinkomsterna. Resten drabbar
hushållen genom lägre kommunal service, lägre kommunalt bostadstillägg,
högre arbetslöshet, lägre arbetslöshetsersättning m. m. Genom jämförelsen
med en hypotetisk moms har man sökt undvika att presentera fakta om hur
de genomförda nedskärningarna faktiskt slår. Då emellertid den studie på
vilken pressmeddelandet bygger, trots regeringens hemlighetsmakeri, blivit
tillgänglig för offentligheten, kan de vidtagna åtgärdernas effekter bedömas.

Av studien framgår bl. a. att

- effekten av nedskärningarna fram till septemberprogrammet 1981 var att
hushåll utan barn klarade sig relativt lindrigt undan

- barnfamiljerna får de största neddragningarna av disponibelinkomsten
såväl beloppsmässigt som procentuellt

- ett generellt drag i effekterna av nedskärningarna är att högre inkomsttagare
och pensionärer med högre ATP drabbas av en relativt sett mindre
neddragning av den disponibla inkomsten. Besparingarna drabbar således
hushållen mindre ju högre inkomster de har. Detta gäller såväl procentuellt
som, i de flesta fall, även beloppsmässigt

- sett i kombination med effekterna av tidigare besparingspaket och
effekterna av momssänkningen i november 1981 och devalveringen, kan
”septemberprogrammet” sägas leda till jämnare fördelning av bördorna
mellan barnfamiljer och pensionärer. Dessa två hushållskategorier kommer
dock att drabbas relativt sett hårdare än andra av besparingarna. Den
kategori som klarar sig lindrigast undan besparingarna blir hushållen med
förvärvsarbetande utan barn.

I studien framstår klart att nedskärningarna drabbat låginkomsttagare och
barnfamiljer hårdare än andra kategorier. För att få en fullständig bild av den
borgerliga fördelningspolitiken skulle det emellertid krävas att även de olika
skattelättnader och favörer som under senare år givits åt aktieägare och
skogsägare inkluderades. Utskottet kan mot denna bakgrund konstatera att
den ekonomiska politikens utformning, precis som socialdemokraterna
hävdat, haft en klart orättvis fördelningsprofil. Det är därför inte heller ägnat
att förvåna att regeringen inte varit intresserad av att offentliggöra de fakta
som den haft till sitt förfogande.

FiU 1981/82:40

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Den ekonomiska politik socialdemokraterna förordar utgår från den
allmänna bedömning av ekonomin som gjorts i det föregående: sysselsättningsläget
fortsätter att försvagas, kapacitetsutnyttjandet är rekordlågt,
investeringarna sjunker och klyftorna mellan olika grupper i samhället
vidgas.

Utskottet konstaterar att socialdemokraterna i sin motion, som bygger på
det s. k. krisprogrammet ”Framtid för Sverige”, har anvisat en ekonomisk
politik som, till skillnad från den politik regeringen för, leder till full
sysselsättning och ekonomisk balans.

De omedelbara målen för den ekonomiska politiken måste mot den angivna
bakgrunden vara följande:

o Åtgärder vidtas för att öka aktiviteten i ekonomin och därmed skapa
sysselsättning. Detta kan inte ske genom någon allmän stimulans av
konsumtionen, utan måste åstadkommas genom att öka investeringarnas
och exportens andel av efterfrågan,
o Arbetsmarknadspolitiken sätts in med full kraft till dess att en ökad
aktivitet leder till ökad efterfrågan på arbetskraft. AMS bör därför bl. a.
tillföras medel för att anordna beredskapsarbeten motsvarande 8 miljoner
dagsverken.

o Den nuvarande investeringsnedgången motverkas genom åtgärder som
direkt ökar investeringsverksamheten och därmed kapacitetsutnyttjandet,
i väntan på att industrin vid en återhämtning av kapacitetsutnyttjandet
börjar att öka sina investeringar. Motionärerna beräknar att deras
förslag medför investeringar på över 7 miljarder kronor förutom de
följdinvesteringar som väntas inom industrin. Sysselsättningseffekten av
programmet anges till 35 000-40 000 jobb under de närmaste åren.
o Verksamma åtgärder sätts in för att öka virkesutbudet från skogen och
minska Sveriges olje- och energiberoende,
o Den ekonomiska politiken inriktas på att skapa förutsättningar för att
varaktigt nedbringa inflationstakten,
o Fördelningspolitiken utformas i syfte att minska klyftorna i samhället,
o De orättfärdiga besluten i fråga om pensionernas värdesäkring, karensdagarna
i sjukförsäkringen, urholkningen av arbetslöshetsförsäkringen
och försämringen av barnomsorgens villkor återtas.

Utskottet ställer sig bakom denna inriktning av den ekonomiska politiken.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i moderaternas
partimotion 2550 har i allt väsentligt samma inriktning som regeringens
proposition. Skillnaden består främst i att moderaterna vill driva en än
hårdare åtstramningspolitik, med mera omfattande nedskärningar av de
offentliga utgifterna och med en fördelningspolitisk profil, som är ännu mer

FiU 1981/82:40

inriktad på att gynna de starka i samhället. De skäl som ovan anförts mot
regeringens ekonomiska politik äger således än större giltighet mot det
moderata ekonomisk-politiska alternativet.

Utskottet noterar särskilt att det moderata alternativet innebär att man tar
avstånd från den skatteomläggning bakom vilken socialdemokraterna,
centern och folkpartiet står.

Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till sitt yttrande, FiU
1981/82:6 y, över proposition 1981/82:197 om reformerad inkomstbeskattning.
Utskottet framhåller där att en reformering av inkomstbeskattningen
utgör ett centralt inslag i en ekonomisk politik för att återvinna balansen i den
svenska ekonomin. Målen för skattepolitiken bör vara att skattesystemet
skall främja ökade arbetsinsatser, sparande och inkomstutjämning samt
motverka inflation, spekulation och skattefusk. Den föreslagna reformeringen
av inkomstbeskattningen innebär en kraftig sänkning av marginalskatterna.

Enligt utskottets mening är det en styrka om en skattereform av den
omfattning som nu är aktuell kan genomföras med stöd av en bred
parlamentarisk majoritet. Saknas detta stöd är det stor risk att reformen
förlorar i trovärdighet och inte får den avsedda ekonomiska stimulanseffekten.
Hushåll och företag vågar då inte utgå från att de nya reglerna verkligen
blir bestående. Det är enligt utskottet vidare värdefullt att skattepolitiken
läggs fast för flera år framöver. Detta är en förutsättning för att hushållen
skall kunna planera sin ekonomi och agera på ett rationellt sätt. Vidare vill
utskottet erinra om att reformens uppläggning förutsätter att såväl finansieringen
som effekterna av marginalskattesänkningen beaktas i avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden. Även i detta avseende torde förutsättningarna
bli gynnsammare genom att en bred förankring kunnat uppnås.

Utan att här gå in på de punkter där moderaterna kritiserar skattereformen,
vill utskottet erinra om att det moderata förslaget till skattereform,
förutom oacceptabla fördelningspolitiska effekter, även innebär en försvagning
av budgeten med sammantaget 4 240 milj. kr. för år 1983. I fortvarighetstillståndet
innebär det moderata förslaget en budgetförsvagning med 10
miljarder kronor.

Den moderata politiken utmärks även i övrigt av klara överbud i
förhållande till regeringens budgetpolitik, och därmed i än högre grad i
förhållande till det socialdemokratiska budgetalternativet. Trots att man
säger sig ha mera omfattande ambitioner än regeringen när det gäller
nedskärningar av de offentliga utgifterna, utställer man så omfattande löften
om skattesänkningar att nettoresultatet blir en omfattande försvagning av
budgeten (se nedan under budgetpolitiken). I det allvarliga läge statsfinanserna
och samhällsekonomin befinner sig efter sex år av borgerlig politik, kan
inte utskottet se denna politik annat än som ansvarslös. Ser man därtill till
dess fördelningspolitiska profil, är den moderata politiken även klart
orättfärdig. Med det anförda avstyrker utskottet motion 2550.

FiU 1981/82:40

Vänsterpartiet kommunisterna framför i motion 2557 i långa stycken en
berättigad kritik mot den ensidiga borgerliga åtstramningspolitiken. Kritiken
utgår emellertid från en mer eller mindre marxistisk-leninistisk beskrivning
av de ekonomiska problemen i såväl Sverige som världsekoi omin.

Den politik man förordar bygger i hög grad på element so n är välkända
från den ekonomiska politik som sedan decennier förs i Östeuropa. Ett
exempel härpå är förordandet av centralstyrda planer för industrin,
nationaliseringar av näringslivet etc. I sin beskrivning av den i ikonomiska
krisen i världen underlåter man att nämna att just de metoder som man
förordar tillämpats i Östeuropa och där lett till en ekonomisk kris av ännu
allvarligare slag än den kris som pågår i västekonomierna. I sin kritik av
marknadsekonomin är motionärerna lika ensidiga och reservationslösa som
moderaterna när dessa förordar de fria marknadskrafternas spel som
lösningen på alla ekonomiska problem.

Utskottet finner mot denna bakgrund att de i motion 2557 framförda
riktlinjerna för den ekonomiska politiken inte kan utgöra underlag för en
realistisk politik för att lösa Sveriges ekonomiska problem.

Med det anförda avstyrker utskottet de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i propositionen liksom riktlinjerna i motionerna 2550
(m) och 2557 (vpk). Utskottet tillstyrker de i motion 2547 (s) uppdragna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1981/82:150 bilaga 1 såvitt nu är i fråga och
motionerna 1981/82:2550 yrkande 1 och 1981/82:2557 yrkande
1 godkänner vad som förordats i motion 1981/82:2547
yrkande 1 såvitt nu är i fråga och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. Den offentliga sektorns roll

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar
med ”Utskottet har” och på s. 25 slutar med ”och 891” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom den av socialdemokraterna
förordade ekonomiska politiken för att lösa landets problem. Denna politik
har närmare utvecklats såväl i det socialdemokratiska krisprogrammet som i
de socialdemokratiska ekonomisk-politiska motionerna. Dessa kännetecknas
av en uttalat positiv syn på den offentliga sektorn och dess roll när det
gäller att skapa och rättvist fördela social välfärd. Den syn på den offentliga

6 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 40

FiU 1981/82:40

sektorn som motionärerna i motion 891 ger uttryck för delas därför till fullo
av utskottet. Det borde vidare vara en självklarhet att en väl fungerande
offentlig sektor utgör en nödvändig betingelse för ett väl fungerande
näringsliv i en modern industristat. Den offentliga sektorns betydelse för
sysselsättningen är mycket stor. I själva verket har den offentliga sektorn
under 1970-talet svarat för nästan hela den uppnådda ökningen av
sysselsättningen. Den nedskärningspolitik de borgerliga partierna driver
innebär därför ett direkt hot mot den fulla sysselsättningen som mål,
eftersom industrin inte ens under mycket optimistiska antaganden kan
absorbera mer än en mindre del av den tillkommande arbetskraften.

När det gäller yrkandet på en särskild utredning om den offentliga sektorns
roll för sysselsättningen, bör denna typ av utredningar vara en integrerad del
av såväl finansplane- och nationalbudgetarbetet, som av arbetet med
långtidsutredningarna. Under senare år har brister förelegat när det gäller
bedömningarna av den offentliga sektorns sysselsättningsutveckling. Likväl
anser utskottet att de nödvändiga resurserna för det föreslagna utredningsarbetet
redan finns inom departement och myndigheter. Det ankommer på
regeringen att utnyttja de tillgängliga resurserna. Det avgörande är därför
inte om en formell utredning tillkallas, som motionärerna föreslår, utan att
den politiska viljan att genomföra det föreslagna utredningsarbetet skapas.
Motion 891 anser utskottet besvarad med vad som här anförts.

De krav på planmässiga centralt utarbetade program för den offentliga
sysselsättningen, som framförs i motion 700, är ett uttryck för samma övertro
på centraliserad planhushållning som kommer till uttryck i motion 2557.
Detta, samt att ett genomförande av förslaget i hög grad skulle inkräkta på
den kommunala friheten och demokratin, föranleder utskottet att avstyrka
motion 700.

3. Kreditpolitiken

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Det är” och på
s. 26 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Det är mot denna bakgrund man bör se riksbankens arbete på att placera
en större del av statsskulden direkt hos allmänheten. Ett system med
bankanknutna obligationsfonder förbereds varigenom hushåll och företag
skulle ges möjlighet att placera i fondandelar som skulle motsvaras av
statspapper. Som reservanterna i finansutskottet, FiU 1981/82:20, framhöll
är detta arbete välkommet eftersom det kan skapa möjligheter att avlasta
bankerna deras andel av statsskuldsfinansieringen och därmed förbättra
deras möjligheter att fullgöra sin traditionella roll som kreditförmedlare till
näringslivet.

FiU 1981/82:40

I den reviderade finansplanen beräknas obligationsfonderna kunna införas
från den 1 juli i år och under andra halvåret låna upp 5-7 miljarder kronor.
Syftet är i första hand att föra över en del av bankernas storinlåning, dvs.
inlåning i större belopp från de större företagen, till dessa fonder. Mot
bakgrund av hushållens negativa realinkomstutveckling och sjunkande
sparande förefaller den i finansplanen kalkylerade upplåningen hos hushållen
väl högt beräknad.

I motion 2550 återkommer moderaterna till det krav på liberalisering av
kreditpolitiken som de framförde i motion 1981/82:2018. Såsom anfördes av
de socialdemokratiska reservanterna i FiU 1981/82:20 är det visserligen sant
att kreditefterfrågan just nu är svag. Detta beror bl. a. på den mycket låga
investeringsefterfrågan i näringslivet. Men om och när investeringsaktiviteten
tar fart kan trängseln på den svenska kreditmarknaden bli stor till följd av
bl. a. behovet att placera det strukturellt höga budgetunderskottet. Att nu
avskaffa kreditregleringen och övergå till att styra likviditeten enbart genom
räntesättning och operationer på den öppna marknaden med statspapper,
skulle innebära risk för starkt stigande räntor på samma sätt som under
senare år varit fallet i bl. a. USA. Därtill kommer att hela kreditpolitiken
f. n. är föremål för översyn inom kreditpolitiska utredningen. Det vore
därför uppenbart olämpligt att föregripa utredningens resultat genom att
tillmötesgå motionärerna.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion 2550 (m). Vad
utskottet i övrigt anfört rörande kreditpolitikens utformning med anledning
av vad som anförs därom i propositionen och motion 2547 (s) bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kreditpolitiken att riksdagen med anledning av
motion 1981/82:2547 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt med
avslag på proposition 1981/82:150 bilaga 1 såvitt nu är i fråga
och motion 1981/82:2550 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört,

4. Näringslivets kapitalförsörjning

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Sparandet i”
och på s. 28 slutar med ”ekonomisk utveckling” bort ha följande lydelse:

Sparandet i den svenska ekonomin försämrades kraftigt under 1970-talets
andra hälft och denna försämring accentuerades ytterligare under de första
åren på 1980-talet. Det produktiva sparandet, dvs. nettoinvesteringarna och

FiU 1981/82:40

utlandsnettot, sjönk kraftigt som andel av nationalinkomsten. Under
1960-talet och första hälften av 1970-talet hade således nettosparkvoten legat
kring 15 %. Under åren 1977-1980 sjönk den till en nivå på ca 7 % och har
under ”sparpolitikens” år 1981 och 1982 sjunkit ytterligare till drygt 5 %.
Denna utveckling innebär att basen för vår framtida inkomst- och därmed
välfärdsutveckling urholkas, vilket bl. a. innebär ett direkt hot mot våra
möjligheter att nå full sysselsättning.

För att landets ekonomi skall kunna föras in mot en väg mot balans krävs
således att sparandet ökar i ekonomin. Detta gäller inte minst sparandet och
självfinansieringsgraden i näringslivet, men även hushållens sparande måste
stimuleras. När det gäller den offentliga sektorns negativa sparande, dvs.
främst det statliga budgetunderskottet, diskuterar utskottet riktlinjerna för
budgetpolitiken nedan.

Vad gäller behovet av ökat sparande i hushållen och näringslivet hävdar
den borgerliga regeringen att man genom främst det s. k. skattesparandet
stimulerat fram så mycket nysparande hos hushållen, och att så mycket av
detta nysparande har skett i form av riskkapital i näringslivet, att några
ytterligare former för att främja ett ökat sparande inom näringslivet,
exempelvis löntagarfonder, inte är nödvändiga.

Utskottet finner denna beskrivning av effekterna av det s. k. skattesparandet
helt vilseledande. I själva verket tyder allt på att den borgerliga
sparfrämjande politiken har havererat.

Om man för det första ser till hur hushållens sparande utvecklats under de
år då skattesparandet fått någon större spridning, dvs. efter 1980, så har
hushållens såväl reala som finansiella sparande sjunkit. Tillgängliga undersökningar
visar också på att de som deltar i skattesparandet i hög grad gör det
genom att föra över likvida tillgångar från andra sparformer till skattesparandet
som är starkt subventionerat, men att det egentliga nysparandet hos
hushållen är utomordentligt begränsat. Tas hänsyn till den höga subventionsgraden
och den betydande budgetbelastning den innebär, är det med största
sannolikhet så att skattesparandet totalt sett lett till minskat sparande i
ekonomin. Vidare synes som om en stor del av skattespararna i stor
utsträckning utgörs av kategorier som under alla omständigheter skulle ha
sparat ifrågavarande belopp, men som nu får en extra subvention ur
statskassan.

När det gäller kanaliseringen av ”sparandet” i skattefondema till
riskkapital i näringslivet hävdar regeringen att aktiemarknaden tillförts ca

1,6 miljarder kronor under 1981. En närmare granskning av dessa
nyemissioner ger emellertid vid handen att en mycket liten del av dessa
medel, endast 141 milj. kr., gått till producerande företag, medan resten gått
till olika former av transaktionsföretag (banker, fastighetsbolag m. m.).

För att det svenska näringslivet skall kunna expandera krävs en betydande
förbättring av lönsamheten. Vid nu gällande ägarförhållanden skulle
emellertid den nödvändiga förbättringen av företagens lönsamhet leda till en

FiU 1981/82:40

dramatisk förmögenhetstillväxt hos det mycket begränsade antal hushåll,
som äger den dominerande delen av hushållens aktieinnehav. Utan
institutionella förändringar i ägandet är det därför inte sannolikt att den
eftersträvade lönsamhetsförbättringen kommer till stånd. Skattefondsparandet
har inget att bidra med när det gäller att lösa upp detta ekonomiskpolitiska
dilemma. Däremot är själva syftet med löntagarfonder, enligt
SAP:s och LO:s gemensamma förslag, just att möjliggöra såväl en lugn
löneutveckling och förbättrad lönsamhet som en ökad, men mera rättvist
fördelad förmögenhetstillväxt.

Utskottet finner det mot denna bakgrund ytterligt otillfredsställande att de
borgerliga partierna beslutat lägga ned utredningen om löntagarfonder.
Därmed har man förhindrat att olika modeller för löntagarfonder och
därmed olika metoder för att verksamt bidraga till en ökning av riskkapitalbildningen
i företagen utreds.

I motion 2550 föreslås att riksdagen i särskild ordning bör göra ett
uttalande mot löntagarfonder.

Utskottet finner detta förslag betänkligt från principiell synpunkt. Något
förslag till löntagarfonder har inte underställts riksdagen för behandling
bl. a. till följd av att som ovan nämnts de borgerliga partierna lagt ned
löntagarfondsutredningen och därmed omöjliggjort att utredningsarbetet
slutfördes. Likväl vill man att riksdagen skall uttala sig i frågan. Den enda
rimliga förklaringen till detta förslag är att man söker missbruka riksdagens
auktoritet för rent valtaktiska syften. Detta är betänkligt från demokratisk
synpunkt. Om ett uttalande av den föreslagna innebörden antas, kan detta
uppfattas som ett försök att begränsa den fortsatta fria debatten kring
löntagarfondsförslaget. Enligt utskottets uppfattning kan riksdagens uppgift
inte vara att uttala sig mot olika förslag i den allmänna samhällsdebatten.

Vad som emellertid är viktigare än den formella frågan om ett uttalande
från riksdagens sida om löntagarfonder eller inte, är frågan om den faktiska
utvecklingen av kapitalbildningen i samhället.

Som framhållits ovan har sparandet i den svenska ekonomin försämrats
kraftigt under 1970-talet. Utvecklingen har fortsatt även åren 1979-1981.
Enligt vad som framgår av avstämningen av 1980 års långtidsutredning har
det totala bruttosparandets andel av bruttonationalprodukten sjunkit från
23,9 % åren 1970-1974 till 16,2 % år 1981.

Som klart framgår härav står nu hela det svenska samhället inför
utmaningen att så snart som möjligt återföra det produktiva sparandet till en
nivå som möjliggör kraftigt ökade investeringar inom industrin och en
avveckling av bytesbalansunderskottet.

Det är i detta perspektiv man skall se debatten om kollektiv kapitalbildning.
Den svenska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har här
presenterat konstruktiva förslag för att lösa denna uppgift i fördelningspolitiskt
acceptabla former. På borgerligt håll har man dock vägrat att delta i
någon form av konstruktiv debatt. Förslaget att riksdagen skulle göra ett

FiU 1981/82:40

uttalande mot löntagarfonder synes ingå i denna strategi. Enligt utskottets
mening är det mer konstruktivt att riksdagen nu kräver att arbetet med
utformningen av en lösning av kapitalbildningsproblemet i det svenska
samhället i fördelningspolitiskt acceptabla former snarast återupptas.

Vad utskottet här anfört i anslutning till yrkande 4 i motion 2550 och vad
som anförs i motsvarande stycken i propositionen och motion 2547 (s) bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande löntagarfonder att riksdagen med anledning av
proposition 1981/82:150 bilaga 1 såvitt nu är i fråga och motion
1981/82:2547 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt med avslag på
motion 1981/82:2550 yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört rörande näringslivets kapitalförsörjning.

Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Det reviderade budgetförslaget
1982/83 m. m.

5. Det reviderade budgetförslaget 1982/83 m. m.

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets ytttrande som på s. 46 börjar med ”Långtidsbudgeten'”
och på s. 52 slutar med ”därför fullföljas” bort ha följande
lydelse:

Budgetutvecklingen

Under 1970-talets första hälft utvecklades statsinkomster och statsutgifter i
ungefär samma takt. Under den senare hälften av 1970-talet och de första
åren på 1980-talet fortsatte utgifterna att öka men i snabbare takt än tidigare
medan inkomsterna däremot minskade. Detta resulterade i att budgetunderskottet
från budgetåret 1975/76 till 1981/82 steg med 73 miljarder kronor
eller från 2 % av BNP till 12 % av BNP. Det är en utveckling som saknar
motstycke i svensk ekonomi. De borgerliga regeringarnas ekonomiska
politik har satt outplånliga spår i den svenska ekonomin. Under den
socialdemokratiska tiden var en konsekvent linje att den statliga utgiftsutvecklingen
skulle hållas inom ramen för den inkomstökning som kunde
uppnås frånsett konjunkturpolitiskt motiverade insatser. Förutsättningen för
att kunna genomföra reformer med utgiftskonsekvenser var att dessa kunde
täckas med motsvarande inkomstförstärkningar, i första hand genom ökade
skatteinkomster. Detta var inte ett uttryck för något kameralt tänkande utan

Fil) 1981/82:40

skapade tvärtom goda förutsättningar för en aktiv och stabiliserande
konjunkturpolitik.

Som utskottet anförde i sitt av riksdagen i mars godkända betänkande
1981/82:20 står orsakerna till den kraftiga försämringen av statsfinanserna att
finna i en rad faktorer.

För en utförligare redovisning hänvisar utskottet till nyssnämnda betänkande.

- En svag ekonomisk tillväxt. En tillväxt i Sverige motsvarande genomsnittet
för OECD-området under senare hälften av 1970-talet skulle ha inneburit
att BNP varit 60 miljarder kronor större än den nu är. Den svaga tillväxten
har också bidragit till krav på kostsamma statliga insatser inom arbetsmarknads-
och näringspolitiken.

- Hög inflationstakt. Statsutgifterna påverkas av inflationen medan inkomsterna
i högre grad är beroende av den ekonomiska tillväxten vilket bidragit
till att urgröpa statsfinanserna.

- Dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Regeringen har inte mäktat med en
noggrann och hård prövning av statsutgifterna. Till följd av oenighet inom
regeringen har ofta viktiga beslut skjutits på framtiden. På vissa områden
har regeringen varit direkt slösaktig. Det finns sådana exempel inom
näringspolitiken, energipolitiken och jordbrukspolitiken.

- Urholkning av statsinkomsterna. Betydande inkomstbortfall har skett på
grund av opåkallade skattelättnader till företagare, skogsägare, bönder,
förmögenhetsinnehavare och aktieägare. Det s. k. skattesparandet har
svarat för ett stort och växande inkomstbortfall.

- Felaktig konjunkturpolitik. Regeringen har utformat stabiliseringspolitiken
så att den förvärrat konjunktursvängningarna i stället för att dämpa
dem.

Beträffande den nu aktuella budgetsituationen avviker beräkningarna i
kompletteringspropositionen på vissa punkter från dem som gjordes i
budgetpropositionen. Budgetunderskottet för innevarande budgetår beräknas
nu bli 76,2 miljarder kronor, vilket är 2 miljarder kronor lägre än vad som
antogs i januari. Förändringen beror i stort sett på att inkomsterna nu
bedöms bli något större.

I fråga om budgetåret 1982/83 är avvikelsen klart större. I budgetpropositionen
antogs budgetunderskottet komma att bli 82,6 miljarder kronor. I
kompletteringspropositionen beräknas underskottet i stället stanna vid 75,7
miljarder kronor, dvs. nära 7 miljarder kronor lägre. Det skulle innebära att
budgetunderskottet stabiliserades på ungefär oförändrad nivå, mätt i
löpande priser. Som framgår av regeringens reviderade budgetförslag är
denna förbättring i huvudsak en konsekvens av en rad engångsvisa
budgetförstärkningar. Sammantaget föreslår regeringen för nästa budgetår
åtgärder av engångskaraktär som förstärker budgeten med drygt 7 miljarder
kronor.

FiU 1981/82:40

Utskottet ser naturligtvis ingen anledning att avvisa sådana förslag bara för
att de är av engångskaraktär. Sådana åtgärder ger i någon mån bestående
effekter genom att under ett visst år minska statens upplåningsbehov och
därmed för kommande år minska statens ränteutgifter. Även av andra skäl
kan sådana engångsåtgärder vara motiverade.

Men utskottet vill samtidigt varna för att bedöma budgetläget som starkare
än vad det faktiskt är. Det förefaller troligt att regeringen har underskattat
utgiftsbehoven under budgetåret 1982/83 för bl. a. näringspolitiska insatser -inte minst inom AB Statsföretag - och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Dessutom visar den i kompletteringspropositionen framlagda långtidsbudgeten
att budgetunderskottet efter budgetåret 1982/83 fortsätter att öka,
trots de mycket restriktiva antaganden som görs beträffande kommande
utgiftsbehov. För budgetåret 1983/84 bedöms budgetunderskottet stiga till

86,6 miljarder kronor och i slutet av långtidsbudgetperioden (budgetåret
1986/87) beräknas underskottet uppgå till 95,5 miljarder kronor.

Utskottets slutsats beträffande långtidsbudgeten är att regeringen, trots att
en viss dämpning förutses i fråga om ökningstakten för budgetunderskottet,
alltjämt inte har lyckats bemästra de statsfinansiella problemen. Budgetunderskottet
liksom underskottet i den totala offentliga sektorns finanser ligger
kvar på en oacceptabelt hög nivå och tenderar att fortsätta öka. Budgetpolitiken
kommer därför under en följd av år att ställas på mycket hårda
prov.

Budgetpolitiska riktlinjer

Utskottet vill inledningsvis ta upp frågan om olika mål för utgiftsutvecklingen.
I kompletteringspropositionen konstaterar föredraganden att sparmålet
för budgetåret 1982/83 har uppfyllts. Därmed har ett väsentligt steg
tagits mot en successiv sanering av statsfinanserna men fortsatta uthålliga
sparinsatser krävs under de närmaste åren. Målet att minska underskottet
som andel av BNP med 1 % per år bör ligga fast liksom målet att minska
statsutgifternas reala tillväxt exkl. statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende
anslag med ca 3 % per år. Beträffande sparmål för budgetåret
1983/84 säger föredraganden att besparingarna bör vara av samma omfattning
som de i årets budgetproposition redovisade besparingarna för
budgetåret 1982/83.

I motion 2550 (m) anförs att sparmålet för budgetåret 1983/84 bör vara
minst 12 miljarder kronor.

I motion 2547 (s) sägs allmänt om sparmål att regeringen i flertalet fall inte
har lyckats nå de uppsatta målen. En viktig förklaring till detta är att målen
delvis har varit olämpligt formulerade.

Utskottet har i det föregående redovisat på vilket sätt den kraftiga
försämringen av statsfinanserna är resultatet av den förda ekonomiska

FiU 1981/82:40

politiken. Regeringen har misslyckats med att begränsa inflationen, att öka
den ekonomiska tillväxten och föra en konjunkturanpassad ekonomisk
politik. Genom direkta åtgärder har man urholkat statsinkomsterna och låtit
statsutgifterna rusa i väg. Detta har lett till att budgetunderskottet vuxit
katastrofalt. Som en följd härav har man tvingats till drastiska nedskärningar
av utgifterna. Eftersom utvecklingen gått mycket snabbt har åtgärderna varit
ihopkomna i all hast och dåligt underbyggda. Den av tradition utvecklade
modellen i den svenska statsförvaltningen att frågor noga utreds innan beslut
föreläggs de politiska organen har brådstörtat övergivits. Därmed har det
nödvändiga faktaunderlaget saknats liksom den breda politiska förankringen
som parlamentariska utredningar ofta inneburit. Redan av dessa skäl kan
allvarlig kritik riktas mot flera av de företagna besparingarna. När det t. ex.
gäller ändringen av beräkningen för basbeloppet för ATP- och folkpensioner
m. m. uttalade också riksdagen kritik mot regeringen i samband med
granskningen av regeringens handläggning.

Utskottets principiella ställningstagande till besparingsansträngningarna
utgår emellertid från den grundsyn utskottet har på den offentliga sektorn.
Den offentliga sektorn är ett av de viktigaste medlen för att förverkliga den
politiska demokratins idéer om solidaritet och rättvisa. En väl fungerande
offentlig sektor utgör en omistlig del av det som brukar kallas för den svenska
modellen. Enligt utskottets mening bör strävan vara att återupprätta ett
sådant samhällsbygge där den offentliga sektorn utgör en central beståndsdel.

Ett par av de viktigaste uppgifterna för den offentliga sektorn är att skapa
en grundtrygghet för medborgarna och utjämna skillnader i levnadsstandard.
De vidtagna besparingarna har i hög grad inriktats på att begränsa den
offentliga sektorns uppgifter i dessa avseenden. Av de besparingar som
hittills vidtagits avser drygt hälften transfereringar till hushållen. De
nedskärningar som avser kommunerna, som i huvudsak utgör den andra
hälften, drabbar hushållen indirekt. Den förda besparingspolitiken har fått
påtagliga konsekvenser för de svaga grupperna i samhället, pensionärer,
sjuka, handikappade, barn och ungdom.

Utskottet har i reservation till den reviderade finansplanen närmare
redovisat några av besparingsåtgärdernas fördelningspolitiska effekter.
Utskottet får hänvisa till dessa.

Enligt utskottets uppfattning måste en av de främsta uppgifterna för
budgetpolitiken under de kommande åren vara att bryta den hittillsvarande
utvecklingen med snabbt stigande underskott såväl i statsbudgeten som i den
totala offentliga sektorn. Målet måste vara att nedbringa dessa till en
väsentligt lägre nivå, sett i förhållande till omslutningen i den totala
ekonomin. Utskottet vill dock bestämt avvisa en politik som innebär att detta
mål nås genom att ensidigt begränsa de sociala förmånerna för de sämst
ställda i samhället. Målet att åstadkomma ett lägre underskott måste uppnås
genom en kombination av åtgärder på såväl inkomst- som utgiftssidan. Av

FiU 1981/82:40

detta skäl är det enligt utskottet inte lämpligt att ange ett besparingsmål som
ensidigt får gälla statsutgifterna.

I motion 2550 (m) anförs att det strukturella underskottet i statsbudgeten
bör angripas genom besparingar. I en motion (m) som väcktes med anledning
av det preliminära budgetförslaget föreslogs besparingsåtgärder som utskottet
då beräknade effekterna av. De uppgick enligt motionärerna till 5,7
miljarder kronor utöver regeringens förslag. Flertalet av förslagen i
motionen har därefter avvisats av riksdagen. Med moderata samlingspartiets
hjälp har i stället regeringsförslagen bifallits.

Utskottet noterar att moderata samlingspartiet under våren 1982 har lagt
fram en rad motioner med förslag innebärande betydande skattesänkningar.
Några åtgärder för att finansiera dessa förslag har inte presenterats.
Förslagen leder således till en avsevärd budgetförsvagning.

I ett yttrande till skatteutskottet beräknar utskottet kostnaderna för de
moderata förslagen vad gäller inkomstskatterna till 4,2 miljarder kronor 1983
(FiU 1981/82:6 y). Några åtgärder för att kompensera statsbudgeten för
bortfallet föreslås inte. Utskottet avstyrkte i yttrandet det moderata
förslaget. Kostnaden för förslagen då de är fullt genomförda, år 1985, ligger i
storleksordningen drygt 10 miljarder kronor.

I olika motioner har moderata samlingspartiet behandlat slopande av
bolagsskatt, sänkt förmögenhetsskatt, sänkt arvs- och gåvoskatt. Vidare har
utvidgningar föreslagits av skattesparandet. Från moderat håll har också
föreslagits höjningar av sparavdraget, införande av avdrag för barntillsyn och
avdrag för reparationer av egen bostad, sänkt skogsvårdsavgift, sänkt elskatt
i stödområdet. Förslagen har redovisats utan några beräkningar av kostnadseffekter
men sammantaget överstiger kostnaderna vida de besparingar som
man ursprungligen föreslog.

Utskottet tar bestämt avstånd från en skattepolitik som innebär en
ytterligare urholkning av skatteinkomsterna och med den inriktning som
föreslås i de moderata motionerna.

Utskottet avvisar också den inriktning av budgetpolitiken som de
moderata motionerna sammantaget indikerar.

Utgångspunkter för budgetarbetet. Enligt utskottet bör budgetarbetet syfta
till att ta ett fastare grepp om den totala budgeten. Budgetens inkomstsida
bör granskas lika noga som dess utgiftssida. Utskottet anser till skillnad från
de borgerliga partierna att budgetpolitiken inte bör begränsas till att enbart
kontrollera utgiftsutvecklingen. Utan att på något sätt eftersätta utgiftsgranskningen
är det nödvändigt att i en rad avseenden förstärka kontrollen
över inkomstutvecklingen. Den juridiska och formella kontrollen över
inkomstsidan behöver kompletteras med en granskning som i högre grad tar
hänsyn till samhällsekonomiska och statsfinansiella aspekter. I detta syfte
bör redovisningen av statsinkomsterna byggas ut, bl. a. för att bättre belysa
de inkomstbortfall som förorsakas av olika typer av avdrag, skattereduktio -

FiU 1981/82:40

ner, underuttag vid den preliminära beskattningen, skattebefrielse och
underlåtenhet att betala debiterade skatter och avgifter.

I vissa situationer, t. ex. när det gäller att stimulera någon viss typ av
verksamhet, finns det ibland möjlighet att välja mellan statsbidrag och
avdrag vid beskattningen. I det senare fallet är redovisningen av budgeteffekterna
ofta mycket bristfällig och ibland helt obefintlig. Ett belysande
exempel är det stora skattebortfall som förorsakas av det s. k. skattesparandet.
Detta växer f. n. i en snabb och okontrollerad takt. Redan gjorda
insättningar på skattesparkonton innebär stora statsfinansiella åtaganden
som sträcker sig åtskilliga år fram i tiden. En motsvarande slapphet vid
kontrollen av statsutgifter är, dess bättre, närmast otänkbar.

Bl. a. med hänsyn till denna ”utbytbarhet” i vissa fall mellan statsutgifter
och avdrag vid beskattningen (s. k. skatteutgifter) finns det starka skäl till en
ökad samordning vid kontrollen av statsutgifter och statsinkomster. Härigenom
erhålls en bättre överblick och det blir möjligt att noggrant prioritera
mellan olika typer av åtgärder som kan beröra såväl budgetens utgiftssida
som dess inkomstsida.

Ett annat inslag som enligt utskottet bör eftersträvas i budgetpolitiken för
att öka möjligheterna till överblick och underlätta meningsfulla prioriteringar
är att budgetförslaget för ett visst år bör utarbetas vid ett och samma
tillfälle. Under senare år har budgetprocessen tenderat att spridas ut över en
längre period. För att underlätta budgetarbetet för alla parter och möjliggöra
att det bedöms mot en samhällsekonomisk bakgrund, bör budgetarbetet
inom regeringskansliet i allt väsentligt äga rum under hösten och därvid
resultera i en samlad bedömning med noggranna prioriteringar mellan olika
åtgärder med budgetmässiga konsekvenser.

Ytterligare en omständighet som bör få ökad vikt i framtiden gäller att
studera de fördelningsmässiga effekterna av olika ekonomisk-politiska
åtgärder. Det är angeläget att ambitionsgraden för sådana studier höjs. Detta
är särskilt betydelsefullt mot bakgrund av de kärva perspektiv som avtecknar
sig såväl i fråga om budgetpolitiken som när det gäller den ekonomiska
politiken i stort för de närmaste åren.

Mot bakgrund av de ovan angivna allmänt formulerade utgångspunkterna
för den kommande budgetpolitiken finns det anledning att ange vilka
riktlinjer som bör gälla för budgetpolitiken under främst budgetåren 1982/83
och 1983184.

I motion 2547 (s) föreslås en lång rad åtgärder för att bygga ut och
effektivisera budgetprocessen. Särskilda anvisningar bör utfärdas för myndigheternas
anslagsframställningar, översynsarbetet av myndigheterna bör
byggas ut, indexeringar och andra typer av automatik bör på många områden
mildras, det statliga kommittéväsendet bör ses över, statens betalningsrutiner
bör effektiviseras och kontrollen av s. k. utombudgetära utgifter bör
stärkas.

FiU 1981/82:40

Utskottet har inte något att invända mot vad som föreslås i motion 2547 om
budgetarbetets inriktning. Detta bör ges regeringen till känna.

I motion 2547 återges översiktligt de budgetmässiga konsekvenserna av
socialdemokraternas ställningstaganden i riksdagen eller, i de fall sådana
ännu inte hunnit göras, av förslag framlagda i socialdemokratiska parti- och
utskottsgruppsmotioner. De belopp som återges uttrycker skillnaden mellan
socialdemokraternas och regeringspartiernas ställningstaganden. Uppgifterna
avser de budgetmässiga konsekvenserna under budgetåret 1982/83.

Socialdemokraterna har bl. a. lagt fram följande förslag till utgiftsökningar
på statsbudgeten.

Åtagandena i fråga om pensioner kostar netto 200 milj. kr. (härtill
kommer en utgiftsökning med 245 milj. kr. på AP-fonden). Ställningstagandet
rörande sjukförsäkringen kostar 825 milj. kr.

Den del av utgiftsökningen för arbetslöshetsersättningen som faller på
statsbudgeten uppgår till 530 milj. kr. Förslaget rörande statsbidragen till
barnomsorgen medför inga utgiftskonsekvenser för budgetåret 1982/83 (för
helår beräknas utgiftsökningen till 350 milj. kr.). Detta är de fyra åtaganden
som socialdemokraterna utfäst sig att omedelbart genomföra i händelse av
att det blir en socialdemokratisk regering i höst.

Ett omfattande investeringsprogram presenteras i motionen som i
förhållande till regeringens förslag beräknas medföra merutgifter om 1 887
milj. kr. Ökade resurser till AMS kostar 2 140 milj. kr., vartill kommer en
merutgift för tidigare lagda förslag som uppskattas till 176 milj. kr.

Bland övriga förslag med mera omfattande utgiftskonsekvenser kan
nämnas höjda barnbidrag m. m. 516 milj. kr., bostadspolitiska åtgärder 505
milj. kr., regionalpolitiken 326 milj. kr., åtgärder inom näringspolitiken och
särskilda insatser för småföretagen 183 milj. kr., åtgärder för ungdom lil
milj. kr., studiemedel 99 milj. kr., åtgärder för barn 84 milj. kr. och presstöd
76 milj. kr. Övriga förslag till ökade statsutgifter summerar till 330 milj. kr.
Totalt innebär förslagen ökade statsutgifter med 7 976 milj. kr.

Förslagen till utgiftsbesparingar hänför sig till stor del till samma områden
som nämnts ovan. I flera fall förordar motionärerna vissa utgiftsökningar
men i gengäld går man emot andra utgiftsökningar som föreslagits av
regeringen. De beloppsmässigt största besparingarna avser bostadspolitik
350 milj. kr., arbetsmarknadspolitik 150 milj. kr. och försvaret 110 milj. kr.
Totalt uppgår besparingarna utöver regeringens förslag till 721 milj. kr.

På inkomstsidan förordas att momsen skall återställas till den nivå som
rådde fram till den 15 november 1981, vilket enligt nuvarande beräkningar
väntas inbringa 3 400 milj. kr. Höjningen bör äga rum den 1 juli 1982.1 övrigt
föreslås skärpt skatt på större förmögenheter 100 milj. kr., skatt på
videoutrustning 150 milj. kr., höjda avgifter på försenad skatteuppbörd 250
milj. kr., skatt på kraftbolagens vinster 500 milj. kr., miljöavgifter 275
milj. kr., en hyreshusavgift 650 milj. kr. och höjd skogsvårdsavgift 290
milj. kr. I kalkylerna inberäknas också ett visst inkomstbortfall till följd av

FiU 1981/82:40

att de höjda arbetsgivaravgifter som föreslås (se nedan) förutsätts bli
avräknade i avtalsförhandlingarna. Inkomstbortfallet uppskattas till 920
milj. kr. Totalt beräknas statsinkomsterna till följd av ovan nämnda förslag
öka med 4 695 milj. kr.

Härtill föreslås i en särskild motion (2549) två åtgärder som engångsvis
innebär betydande inkomstförstärkningar för statsbudgeten. Genom förbättrad
uppbörd av arbetsgivaravgifterna tillförs statsbudgeten en engångsinkomst
om ca 2 000 milj. kr., varav hälften faller under budgetåret 1982/83.
Genom förbättrad uppbörd av B-skatt tillförs statsbudgeten en engångsinkomst
om ca 5 000 milj. kr., varav 1 700 milj. kr. faller under budgetåret
1982/83.

Några av förslagen får konsekvenser för den del av socialförsäkringssektorn
som ligger utanför statsbudgeten. Hit hör förslagen på pensionsområdet
som leder till ökade utgifter för AP-fonden med 245 milj. kr., förslaget att
förbättra delpensionen 50 milj. kr. och ökade utgifter över arbetslöshetsfonden
670 milj. kr. I gengäld föreslås höjd delpensionsavgift 225 milj. kr. och
höjd arbetsgivaravgift till arbetslöshetsersättningen 1 500 milj. kr.

De sammanlagda effekterna av de framlagda förslagen framgår av
tabellen.

Tabell

Effekter budgetåret 1982/83 av förslag redovisade i motion 2547 (s)

(miljarder kr.)

	Stats- budgeten	Socialför- säkrings- sektorn	Totalt
Inkomster	+ 7,4	+ 1,7	9,1
Utgifter	+ 7,3	+ 1,0	8,3
Netto	+ 0,1	+ 0,7	+ 0,8-1,01

1 inkl. ränteeffekter

Totalt beräknas förslagen förbättra den totala statsbudgetens finanser
(häri inräknas även den del av socialförsäkringssektorn som redovisas
utanför den egentliga statsbudgeten) med knappt 1 000 milj. kr. för
budgetåret 1982/83. Härvid har även beaktats att statsskuldräntorna minskar
något.

Huvuddelen av de ovan nämnda engångsförstärkningarna av statsinkomsterna
(ca 4,3 miljarder kronor) faller emellertid först på budgetåret 1983/84.
Budgetunderskottet kan som följd härav beräknas bli knappt 2,5 miljarder
kronor lägre än enligt regeringens alternativ. Sett på längre sikt bortfaller
dessa engångsinkomster. I gengäld bortfaller även betydande utgifter som

FiU 1981/82:40

också är av engångskaraktär. Hit hör stora delar av de insatser som nu
föreslås inom arbetsmarknadspolitiken resp. inom ramen för investeringsprogrammet.
Långsiktigt kan budgetalternativet beräknas leda till ett
underskott som är drygt 300 milj. kr. mindre än regeringens.

Av vad utskottet tidigare anfört har framgått att budgetpolitiken 1982/83
måste få en mycket stram inriktning. En försvagning av statsfinanserna
jämfört med vad som presenteras i det reviderade budgetförslaget kan enligt
utskottets mening inte accepteras. Utskottet avstyrker därför den inriktning
av budgetpolitiken som föreslagits från moderata samlingspartiet och
vänsterpartiet kommunisterna. Som utskottet anfört tidigare kan utskottet
inte heller godta att en budgetpolitik ensidigt inriktas på besparingar som
riktas mot de sämst ställda i samhället.

Med det anförda avstyrker utskottet den inriktning av budgetpolitiken som
föreslås i kompletteringspropositionen. Den inriktning av budgetpolitiken
som förordas i motion 2547 överensstämmer med de krav på budgetpolitiken
som utskottet tidigare redovisat. Utskottet föreslår därför att vad utskottet
anfört med anledning av motion 2547 bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1981/82:150 bilaga 2 moment 1 och motionerna 1981/82:2550
yrkande 3 och 1981/82:2557 yrkande 2 godkänner vad som
förordats i motion 1981/82:2547 yrkande 2 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1981/82:40

T abel Iförteckning

Tabell 1 Försörjningsbalans 1981-1983 9

Tabell 2 Bytesbalansen 1981-1983 9

Tabell 3 Förändring i BNP-komponenterna i procent av BNP

föregående år 1978-1983 enligt rev. finansplanen .... 20

Tabell 4 Statsbudgeten budgetåren 1981/82-1982/83 33

T abell 5 Sammanställning av det socialdemokratiska budgetalternativet
budgetåret 1982/83 41

Tabell 6 Effekter på statsbudgeten 42

Tabell 7 Effekter inom socialförsäkringssektorn 43

Innehåll

Inledning 1

A. EKONOMIDEPARTEMENTET

Den reviderade finansplanen 1982 5

Propositionen 6

Motionerna 10

Utskottet 14

Internationell bedömning 14

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 17

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 21

Kreditpolitiken 25

Näringslivets kapitalförsörjning 26

Hemställan 28

B. BUDGETDEPARTEMENTET

Det reviderade budgetförslaget 1982/83 m. m 29

Propositionen 29

Motionerna 37

Utskottet 46

Långtidsbudgeten 46

Budgetutvecklingen 1981/82 och 1982/83 47

Budgetpolitiska riktlinjer 47

Sparmål för budgetåret 1983/84 49

Riktlinjer för budgetarbetet 50

Hemställan 53

FiU 1981/82:40

Reservationer (s)

A. Ekonomidepartementet

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken ... 54

2. Den offentliga sektorns roll 61

3. Kreditpolitiken 62

4. Näringslivets kapitalförsörjning 63

B. Budgetdepartementet

5. Det reviderade budgetförslaget 66

Tabellförteckning 25

GOT AB 72226 Stockholm 1982