FiU 1981/82:20

Finansutskottets betänkande
1981/82:20

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen
samt om den kommunala ekonomin m. m. (prop. 1981/82:100 bil. 1
och 2)

I proposition 1981/82:100 (budgetpropositionen) har regeringen i

bilaga 1 Finansplanen (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen att
godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats
i propositionen.

Vid bilaga 1, Finansplanen, har fogats som bilaga 1.1 Preliminär
nationalbudget 1982.

I bilaga 2 Budgetförslaget (budgetdepartementet) har regeringen

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om den kommunala
ekonomin.

3. för budgetåret 1982/83, i avvaktan på slutliga förslag i kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som förordats i propositionen

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningar,

c) beräkna förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräkna beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

4. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

6. lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

7. lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och utbetalning av
skatt vid ändring av rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och
församlingar,

8. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

9. lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt,

10. lag om upphävande av lagen (1974:870) om kompensation för skatt på
bensin i vissa fall,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

1 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

11. översynsprojekt,

12. vissa budgettekniska förenklingar,

13. det statliga kommittéväsendet,

14. statliga kreditgarantier.

Vid bilaga 2, Budgetförslaget, har fogats som
bilaga 2.1 Riksrevisionsverkets inkomstberäkning,
bilaga 2.2 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1981/82,
bilaga 2.3 Lagförslag,

bilaga 2.4 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen
m. m.

Propositionen har hänvisats

såvitt avser bilaga 2, Budgetförslaget, momenten 8 med förslag till lag om
ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, 9 med förslag till lag om
ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt och 10 med förslag till lag om
upphävande av lagen (1974:870) om kompensation för skatt på bensin i vissa
fall samt avsnitten 2.1 Förändring av vissa energiskatter m.m. och 2.2 Vissa
uppbördsfrågor till skatteutskottet och
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2 Budgetförslaget i vad avser
hemställan under 3 i samband med kompletteringspropositionen. I övrigt
behandlas de till finansutskottet remitterade delarna av proposition 100
bilagorna 1 och 2 i detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna
motionstiden väckta motioner

1981/82:180 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) om rationalisering av det
statliga utredningsväsendet,

1981/82:257 av Torkel Lindahl (fp) och Kerstin Sandborg (fp) om statligt
stöd till turistkommuner,

1981/82:338 av Stig Alftin m. fl. (s) om uppförande av ett nytt polishus i
Bollnäs,

1981/82:371 av Tage Adolfsson (m) om den ekonomiska politiken, i vad
avser yrkande 1,

1981/82:378 av Rolf Andersson (c) om statens kassahållning,
1981/82:380 av Paul Jansson m. fl. (s) om ökad byggnadsverksamhet,
1981/82:381 av Mona S:t Cyr (m) om kommunalekonomiska effekter av
centrala beslut,

FiU 1981/82:20

1981/82:694 av Pär Granstedt (c) och Ylva Annerstedt (fp) om beräkningen
av kommuners skattekraft,

1981/82:695 av Britt Mogård (m) om slopande av stimulansbidrag till
kommuner,

1981/82:698 av Lars Werner m. fl. (vpk) om förbud mot kreditkort,
1981/82:857 av Per Westerberg (m) och Wiggo Komstedt (m) om
upphävande av bilkreditförordningen,

1981/82:892 av Marianne Karlsson (c) om vidgad statlig kreditupplåning,

1981/82:894 av Esse Petersson (fp) och Bertil Hansson (fp) om en
samordnad statskommunal enhetsskatt,

1981/82:1008 av Eva Winther m. fl. (fp) om forskning och undervisning om
jämställdhet, i vad avser yrkande 1,

1981/82:1164 av Torsten Bengtson (c) och Stina Eliasson (c) om kommuns
rätt till naturtillgångar,

1981/82:1167 av Anders Högmark (m) och Karl Leuchovius (m) om
förenklade normer för primärkommuner och landsting,

1981/82:1169 av Lars-Erik Lövdén m. fl. (s) om översyn av skatteutjämningssystemet,

1981/82:1172 av Per Petersson (m) om undantag för Jokkmokks kommun
från indragning av vissa kommunala skatteinkomster, m. m.,

1981/82:1174 av Rolf Rämgård (c) och Börje Hörnlund (c) om skattekraftsutjämningen,

1981/82:1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) om den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken, i vad avser yrkandena 1-6 och 8,

1981/82:1649 av Gösta Andersson (c) och Ivan Svanström (c) om
statsbidragen till vissa kommuner,

1981/82:1656 av Stig Josefson m. fl. (c) om lantbrukets kreditbehov,
1981/82:1657 av Kjell Mattsson (c) om sänkta lokalkostnader för statliga
verk, m. m.,

1981/82:1659 av Arne Nygren m. fl. (s) om översyn av skatteutjämningssystemet,

1981/82:1660 av Johan Olsson m. fl. (c, m) om förlängning av avbetalningstiden
på begagnade bilar,

1981/82:1661 av Olof Palme m. fl. (s) om kommunernas ekonomi,
1981/82:2016 av Olof Palme m. fl. (s) om den ekonomiska politiken,
1981/82:2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) om riktlinjer för den ekonomiska
politiken, m. m.,

1981/82:2089 (2088) av Linnea Hörlén m. fl. (fp) om riktlinjerna för den
ekonomiska politiken,

1981/82:2130 (2129) av Eva Winther (fp) om den ekonomiska situationen i
Jokkmokks kommun.

FiU 1981/82:20

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Finansplanen

I proposition 100 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att godkänna de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden:

rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken

371 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordas i motionen och avslå vad som därom anförs i proposition
1981/82:100,

2016 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad
i motionen anförts,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
kreditpolitiken.

rörande skattepolitiken

2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

4. godkänner riktlinjerna för skattepolitiken i enlighet med vad i
motionen anförts,

Slutligen behandlas vissa övriga motionsyrkanden i detta avsnitt, nämligen: 698

av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om kreditkortens avskaffande,

857 av Per Westerberg (m) och Wiggo Komstedt (m) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande av bilkreditförordningen,

FiU 1981/82:20

892 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att den ”obligatoriska” statliga kreditupplåningen i bankerna skall
utsträckas till att även inkludera bankföretag, investmentbolag och
kreditinstitut som i dag verkar utanför statlig kreditreglering,

1656 av Stig Josefson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
anhålla att regeringen medverkar till att Sveriges allmänna hypoteksbank
medges en höjning av nuvarande emissionstillstånd för att bättre kunna
tillgodose lantbrukets långsiktiga kreditbehov,

1660 av Johan Olsson m. fl. (c, m) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om att den längsta tillåtna avbetalningstiden på
begagnade bilar snarast ökas till 36 månader,

380 av Paul Jansson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökat
byggande och investeringar för framtiden,

1008 av Eva Winther m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen uttalar att jämställdhet skall anges som ett av målen för
den ekonomiska politiken,

1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

5. att godkänna vad som anförs i motionen om utarbetande och
genomförande av ett program för 100 000 samhällsnyttiga arbeten under en
treårsperiod,

6. att uttala att ett allmänt prisstopp bör införas och hos regeringen begära
nödvändiga initiativ härför,

8. att uttala att övergång bör ske till lågräntepolitik och hos regeringen
hemställa om förslag i enlighet därmed,

2089 av Linnea Hörlén m. fl. (fp) vari - med hänvisning till motiveringen i
motion 2088 - hemställs att riksdagen, med anledning av den uppkomna
debatten efter framläggandet av budgetpropositionen, uttalar vad som i
motionen anförts om riktlinjerna för den ekonomiska politiken och deras
samband med våra relationer till utvecklingsländerna.

Propositionen

Föredragande statsrådet anför angående den internationella utvecklingen
att utsikterna för 1982 pekar på en tillväxt runt 11/4 % i hela OECDområdet.
Tyngdpunkten i uppgången förutses därvid ligga på andra halvåret.
Konjunkturuppgången för Västeuropa och Japan torde snart komma att
inledas, om än i långsam takt. I Förenta staterna förväntas första halvåret bli

FiU 1981/82:20

mycket svagt, varefter en uppgång även där sannolikt kan påbörjas.

En försiktig uppgång i Europa understöds av flera efterfrågekomponenter.
Den förbättrade konkurrenskraften för Europa medför sannolikt att
utrikeshandeln ger ett positivt bidrag till totalproduktionen, särskilt i
Förbundsrepubliken Tyskland. Dessutom kan lagercykeln komma att
svänga. Efter hand som inflationen dämpas förstärks också hushållens reala
disponibla inkomster varvid den privata konsumtionen kan öka något.
Denna utveckling motverkas emellertid delvis av en fortsatt restriktiv
ekonomisk politik, Frankrike dock undantaget. Om de höga realräntorna
består kan även investeringsutvecklingen bli svag. Mot slutet av 1982 kan
dock investeringarna komma att uppvisa en något bättre utveckling i takt
med ökande kapacitetsutnyttjande och bättre avsättningsmöjligheter.

Handeln i OECD-området väntas öka med 3 å 4 % - världshandeln något
snabbare.

Föredraganden ger vidare en tillbakablick på utvecklingen sedan den
första oljekrisen 1973 och anför att man sammanfattningsvis kan konstatera
dels att de internationella förutsättningarna varit väsentligt sämre efter
oljechockerna än tidigare, dels att den interna svenska utvecklingen i vissa
avseenden har förvärrat situationen. Det finns enligt föredraganden anledning
understryka att medan vi före 1973 gynnades av successivt fallande
realpriser på olja, snabb liberalisering av världshandeln, hög tillväxt för våra
exportmarknader, stabila växelkurser och låg inflationstakt och en åtminstone
periodvis undervärderad krona har vi därefter drabbats av en negativ
utveckling i samtliga dessa hänseenden.

Den interna utvecklingen i Sverige har bl. a. karakteriserats av successivt
skärpt progression och stigande marginalskatter, dåligt fungerande arbets-,
kapital- och råvarumarknader samt snabba offentliga utgiftsökningar. De
åtgärder som vidtagits - i första hand devalveringen 1977, inflationsskyddet
av skatteskalan, uppbromsningen av den offentliga utgiftsökningen och ett
antal åtgärder för att öka funktionsdugligheten hos den svenska ekonomin -har haft en positiv inverkan men måste följas upp med ytterligare åtgärder för
att mer fundamentalt vända utvecklingen.

De djupgående balansbrister som präglar den svenska ekonomin och vars
mest dramatiska uttryck är underskotten i bytesbalans och statsbudget har
således sina rötter åtskilliga år tillbaka i tiden. Härav följer också att
utvecklingen inte kan brytas med några enkla och snabbt verkande
patentmediciner. Arbetet med att restaurera den svenska ekonomin måste i
stället bygga på en långsiktig och konsekvent genomförd strategi.

Regeringens ekonomiska offensiv har mot den angivna bakgrunden två
huvudinslag, som enligt föredraganden innebär att vi både arbetar och sparar
oss ur krisen.

För det första vidtas en rad åtgärder för att stärka den konkurrensutsatta
sektorn och höja den svenska ekonomins effektivitet och produktionsförmåga.
Hit hör devalveringen av den svenska kronan, skattereformen och en rad

FiU 1981/82:20

åtgärder för att förbättra arbets-, kapital- och råvarumarknadernas funktionsförmåga.

Det är uppenbart att vi för att nå målen för den ekonomiska politiken
måste uppnå en ökad tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn, i första hand
industrin. Det förtjänar att poängteras att detta är det enda sättet att
långsiktigt trygga den fulla sysselsättningen. Det är givetvis ingen lätt uppgift
att uppnå ökad tillväxt i den utlandskonkurrerande sektorn i en situation där
många andra industriländer söker lösa sina balansproblem på samma sätt. Vi
kan emellertid inte fortsätta att ta på oss en oproportionerligt stor del av det
samlade bytesbalansunderskottet i västvärlden som följt i oljeprishöjningarnas
spår. År 1981 uppgick vårt bytesbalansunderskott till 2 1/2 % av BNP att
jämföra med knappt 1 % för hela OECD-området.

Vi måste återta åtminstone en del av de andelsförluster vi gjort i
världshandeln på senare år. Härvidlag är konkurrenskraften av avgörande
betydelse. Devalveringen i kombination med de relativt låga avtalen för 1982
innebär att vår konkurrenskraft förbättras. Det är därutöver nödvändigt att
företagen utnyttjar det utrymme som skapats till att sänka sina relativpriser
och återta förlorad terräng.

För det andra måste vi hålla tillbaka de resursanspråk som finansieras via
de offentliga budgetarna.

Vad beträffar vikten av att uppnå ökad tillväxt i den utlandskonkurrerande
sektorn råder principiell enighet i den svenska debatten även om det finns
olika uppfattningar om hur detta skall åstadkommas. På den andra punkten
föreligger principiellt skilda synsätt.

Således finns de som hävdar att vi i nuvarande läge av hänsyn till
sysselsättningen bör avstå från att spara i de offentliga utgifterna. En sådan
strategi lider emellertid av ett antal avgörande svagheter, poängterar
föredraganden. Den bortser från att underskotten i bytesbalans och
statsbudget begränsar vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet. Vi kan inte
ersätta en för låg utländsk efterfrågan på svenska varor och tjänster med en
stimulans av inhemsk efterfrågan. För att finansiera en sådan expansion
skulle staten bli tvungen att låna än mer, vilket skulle leda till ett tryck uppåt
på räntor och inflation och medföra ökade risker för valutautflöde.
Alternativet vore att kraftigt höja skatterna vilket skulle förvärra kostnadsinflationen,
komplicera avtalsförhandlingarna och accentuera desorganisationstendenserna
i den svenska ekonomin i form av svarta och grå marknader
m. m.

En ytterligare orsak till att vi inte kan stimulera den offentliga efterfrågan
är att den - till den del den innebär en snabb ökning av antalet
offentliganställda - riskerar att medföra att den offentliga sektorn blir
löneledande.

Besparingsarbetet måste således drivas vidare med all kraft av en rad
strukturella skäl. Självfallet medför detta att de från budgeten utgående
stimulanseffekterna blir mindre. Skulle den totala efterfrågenivån i samhäl -

FiU 1981/82:20

let därmed i någon fas av konjunkturcykeln bli för låg kan detta pareras med
förändringar på budgetens inkomstsida.

Efter en detaljerad genomgång av den ekonomiska politikens komponenter
redovisar föredraganden regeringens bedömning av den inhemska
utvecklingen under 1982.

Sammantaget innebär prognosen att BNP-tillväxten 1982 beräknas bli
1 %. Under loppet av året är dock utvecklingen mera positiv. Produktionen
väntas falla under det första halvåret som en följd av att åtstramningen då
verkar, innan devalveringens produktionsstimulerande verkan ännu börjat
synas. Under det andra halvåret förutses produktionen vända och visa
positiva siffror. Omräknat i årstakt väntas BNP-tillväxten andra halvåret bli
3,5-4 %.

Industriproduktionen som föll med 2,5-3 % 1981 förutses vända i positiv
riktning till följd av exportuppgången. Som genomsnitt för 1982 väntas en
ökning på ca 3,5 %. Exporten av varor och tjänster väntas öka med 6,7 %
medan importen förutses öka med 1 %. Handelsbalansen väntas visa ett
överskott på drygt 2 miljarder kronor. Då emellertid tjänste- och transfereringsbalansen
förutses fortsätta att försämras väntas det samlade bytesbalansunderskottet
1982 bli ca 13,5 miljarder kronor. Konsumentprisstegringen
förutses stanna under 8 % under loppet av året.

Under första delen av 1982 beräknas arbetslösheten ligga på en i stort sett
oförändrad nivå.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder har successivt satts in i syfte att klara
sysselsättningen. Sysselsättningsläget påverkas också av att arbetskraftsutbudet
ökar långsammare.

Det ökande arbetskraftsbehovet under loppet av 1982 får enligt prognosen
till effekt att sysselsättningen successivt förbättras och att arbetslösheten
minskar. Under senare delen av 1982 förväntas arbetslösheten sjunka som en
följd av vidtagna ekonomisk-politiska åtgärder och en förväntad konjunkturuppgång.
Konjunkturnedgångens återverkningar på sysselsättningsläget
skulle därmed kunna bli begränsade till en relativt kort period.

Motionerna

I vänsterpartiet kommunisternas motion 1567 av Lars Wemer m. fl. anförs
att efterkrigstidens kapitalism kännetecknades länge av låg arbetslöshet,
måttlig inflation och stabil tillväxt. Denna period har från slutet av 1960-talet
avlösts av kriser, massarbetslöshet, kraftigt ökad inflation och stagnation.
Problemen är ett uttryck för att det kapitalistiska produktionssättet är
historiskt utlevat. Detta har skapat kris och ideologisk högervridning i den
borgerliga ekonomiska politiken. Sverige är därvidlag enligt motionärernas
uppfattning inget undantag.

Angående inriktningen av den ekonomiska politiken anför motionärerna
att regeringens svångrem stryper hela samhällsekonomin och att åtstram -

FiU 1981/82:20

ningspolitiken förlänger krisen. De borgerliga - och för all del tidigare även
de socialdemokratiska - regeringarna har en klockartro på en ”exportledd”
tillväxt.

Men den exportfixerade strategin är dömd att misslyckas av två skäl,
framhåller motionärerna. Det ena gäller omvärldens uppträdande. De flesta
kapitalistiska länder- de länder med vilka Sverige har ett stort handelsutbyte
- försöker samtliga att dra ner på sin import och att få exporten att växa.

För det andra är hemmamarknaden en grund för exportindustrin. När
hemmamarknaden pressas tillbaka leder detta till svag efterfrågan, kortare
serier, svag lönsamhet för stora delar av industrin, lågt kapacitetsutnyttjande
och därigenom högre kostnad på varje enhet som produceras. Detta slår dels
mot den del av exportindustrins produktion som är inriktad på hemmamarknaden
och därigenom mot själva exporten. Dels slår det mot att hemmamarknadsorienterad
tillverkning, nya potentiella (möjliga) exportvaror, kan
bli framgångsrika exportvaror.

Vpk:s alternativ till den ekonomiska politiken sammanfattas i tolv olika
punkter. Däri ingår bl. a. ett program för 100 000 nya samhällsnyttiga
arbeten som bör utarbetas och genomföras på tre år, ett statligt industriprogram
innebärande 100 000 nya industriarbetsplatser under en tioårsperiod,
en tidplan för generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar per dag
med bibehållen lönestandard så att sextimmarsdagen genomförs under
1980-talet, samt kraftigt ökade arbetsmarknadspolitiska satsningar - bl. a. en
ungdomsgaranti, syftande till att ge alla ungdomar ett arbete.

I den socialdemokratiska motionen 2016 av Olof Palme m. fl. konstateras
att de borgerliga partierna övertog ansvaret för den svenska ekonomin för
fem och ett halvt år sedan. I en rad avseenden var den svenska politiken före
1976 ett internationellt föredöme på såväl de ekonomiska som de sociala
områdena. I dag är den svenska ekonomin i en allvarlig kris. Arbetslösheten
har ökat, tillväxten reducerats, inflationen ökat, fördelningen av välfärden
blivit ojämnare. Den offentliga sektorns finanser och landets utrikeshandel
befinner sig i strukturell obalans, investeringarna och det produktiva
sparandet har sjunkit till en oroväckande nivå.

Denna försämring är delvis betingad av de ändrade internationella
förutsättningarna. Men den borgerliga politiken har enligt motionärernas
uppfattning på ett avgörande sätt bidragit till den svenska ekonomins
problem.

Regeringens finansplan uttrycker mest av allt den uppgivenhet som präglar
den nuvarande ekonomiska politiken. Den ekonomiska utvecklingen 1982
blir utomordentligt svag. Den internationella återhämtningen kan bli ännu
mer utdragen än vad regeringen förutser. Finansplanens exportprognos
framstår bl. a. mot den bakgrunden som alltför optimistisk. Nedgången i den
privata konsumtionen blir troligen också större än vad regeringen förutser.
Sammantaget pekar bedömningarna mot att sysselsättningen och investe -

FiU 1981/82:20

ringarna sjunker och att arbetslösheten stiger.

Motionärerna avvisar denna arbetslöshets- och åtstramningspolitik. Den
inhemska efterfrågan bör i stället stimuleras genom ett omfattande
investeringsprogram. En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är
dessutom att genom omedelbara arbetsmarknadspolitiska insatser motverka
den stigande arbetslösheten. Samtidigt som insatser görs för sysselsättningen
och investeringarna måste politiken leda till en rättvis fördelning av
välfärden. Därför avvisas de nedskärningar regeringen föreslår i fråga om
den sociala tryggheten och föreslås att förmåner som de borgerliga partierna
givit de välsituerade avskaffas.

Det investeringsprogram som föreslås i motionen inriktas på transporter
och kommunikationer, energi, bostadsbyggande, forskning och utveckling,
industrisatsningar och miljöinvesteringar.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna omfattar arbetsförmedlingen,
ökade beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning, insatser för handikappade
och åtgärder mot den höga ungdomsarbetslösheten.

På energipolitikens område föreslås en rad åtgärder för att minska vårt
oljeberoende och förbättra vår energihushållning. Ett bättre utnyttjande av
den svenska skogen åstadkommes genom stimulans av skogsavverkningen.

På det sociala området föreslås att värdesäkringen av pensioner m. fl.
förmåner återinförs den 1 januari 1983, att det allmänna barnbidraget höjs
med 300 kr. om året från den 1 juli 1982 och att ökat stöd ges till
barnomsorgens utbyggnad. Motionärerna avvisar de försämringar i sjukförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen som regeringen aviserat.

I fråga om det enskilda sparandet föreslås att det s. k. skattesparandet
avskaffas liksom den särskilda skattereduktionen för aktieutdelningar. De
sparstimulerande åtgärderna bör i stället utformas på ett fördelningspolitiskt
rättvist sätt och komma den stora gruppen av småsparare till del.

Det socialdemokratiska budgetalternativet innebär enligt motionärernas
kalkyler att statens upplåningsbehov på kreditmarknaden minskar med 3,6
miljarder kronor. Härav utgör knappt 1,9 miljarder kronor en direkt
budgetförstärkning jämfört med regeringens förslag och drygt 1,7 miljarder
kronor en tillfällig indragning av en del av kommunernas överskottslikviditet.
Genom denna finanspolitik mildras trycket på kreditpolitiken.

Trots den stramare finanspolitiken medger det socialdemokratiska alternativet
en högre efterfrågenivå i ekonomin, framhåller motionärerna. Detta
blir möjligt genom att den finanspolitiska åtstramningen till betydande del
inriktas på att till statsbudgeten dra in en del av den överskottslikviditet som
finns i andra sektorer av ekonomin och som där inte kommer till produktiv
inriktning.

Den ökade efterfrågan som förordas inriktas helt på att stimulera
investeringarna. Härigenom skapas möjligheter till ökad produktion och
ökade inkomster i framtiden. Detta är en nödvändig förutsättning för att

FiU 1981/82:20

framgent ta ned det stora budgetunderskottet, fastslår motionärerna.

På konsumtionssidan har, anför motionärerna, det socialdemokratiska
alternativet, inom ramen för ungefär samma totala konsumtionsutrymme
som regeringens, en helt annan fördelningspolitisk profil. De socialdemokratiska
insatserna inriktas på att värna de svaga grupperna - de sjuka, de
arbetslösa, de äldre och barnen. Utgifterna för de insatser som görs på dessa
områden täcks genom att man föreslår att momsen återställs till den nivå den
hade i höstas.

I den moderata motionen 2018 av Gösta Bohman m. fl. slås fast att det nu
står klarare än tidigare att valet för 1980-talet står mellan en moderat och en
mer eller mindre tydlig socialistisk politik. Detta vägval är av avgörande
betydelse för utvecklingen av vår välfärd och vår industriella styrka, för den
enskildes valfrihet och rätt att ta ansvar för sig själv och de sina samt därmed
för vår demokratiska vitalitet. Dagens djupgående problem i det svenska
samhället är i allt väsentligt en följd av den socialdemokratiskt inspirerade
utveckling som ägt rum under de senaste decennierna. Sverige kännetecknas
i dag av den socialdemokratiska utvecklingsmodellens strukturkris.

En strategi för att lösa det kommande decenniets problem måste präglas av
en liberal frigörelse, framhåller motionärerna. Politiken måste syfta till att
stärka den enskilde och familjen i stället för att stärka staten och politikerna.
En sådan ny reformpolitik måste inriktas på att åstadkomma en gradvis
avreglering och ”avpolitisering” av samhället - att göra det friare och
öppnare. Den enskilde individen måste ges ökat inflytande över och ansvar
för sin egen och sin familjs tillvaro.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen måste det enligt motionärernas
uppfattning starkt understrykas, att Sveriges ekonomiska problem inte
enbart eller huvudsakligen sammanhänger med den internationella konjunkturen
utan till väsentlig del är av långsiktig, strukturell natur.

Den svenska samhällsekonomin präglas av obalans i en rad hänseenden: -

Svag ekonomisk tillväxt och otillräcklig investeringsaktivitet.

- Hög inflationstakt.

- Bristande jämvikt mellan den offentliga sektorns inkomster och
utgifter.

- Alltför snabb offentlig utgiftsexpansion.

- En i förhållande till konsumtionen otillräcklig produktion och produktionskapacitet.

- Otillräcklig lönsamhet i näringslivet.

- Obalans på arbetsmarknaden mellan privat och offentlig sysselsättning.

I nuvarande ekonomiska läge måste återställd jämvikt i bytesbalansen vara
det centrala målet för den ekonomiska politiken. Ju längre kravet på jämvikt
skjuts på framtiden, desto större problem och uppoffringar kommer dess

FiU 1981/82:20

realiserande att medföra. Fortsatta underskott av nuvarande storleksordning
leder till att en orimlig börda läggs på kommande generationer.

I princip finns endast en väg till återställd jämvikt. Vi måste exportera mer
i förhållande till vad vi importerar och vi måste förbruka mindre i förhållande
till vad vi producerar. För att åstadkomma detta måste en större del av
tillgängliga resurser avsättas för produktiva investeringar.

Enligt motionärerna bör den ekonomiska politiken inriktas efter följande
huvudlinjer:

- Marknadsekonomins funktionsförmåga måste förbättras och bättre
incitament skapas för arbete, initiativ, sparande, risktagande och företagande.

- Lönsamheten i näringslivet måste förstärkas för att öka investeringsbenägenheten.

- Tyngdpunkten i näringspolitiken måste förskjutas från selektiva subventioner
i olika former mot mer generellt verkande insatser för att skapa ett
gynnsammare klimat för näringsliv och företagande.

- En fri prisbildning måste upprätthållas. Prisövervakning och subventioner
till konsumtionen måste på sikt avvecklas.

- En bättre fungerande kapitalmarknad måste eftersträvas.

- Ett spritt ägande är av vital betydelse för en fungerande marknadsekonomi.
Statsmakterna måste stimulera till ett ökat och breddat privat
sparande.

- En fungerande arbetsmarknad måste på nytt skapas. Arbetsmarknadslagstiftningen
måste reformeras.

- Skogsindustrins råvaruförsörjning måste tryggas. Det måste bli mer
lönsamt att avverka skog.

- Marginalskatterna måste sänkas.

- Den offentliga utgiftsexpansionen måste målmedvetet angripas. Inom
den statliga sektorn måste nolltillväxt eftersträvas för den totala, reala
utgiftsutvecklingen. För kommunerna bör krav på nolltillväxt uppställas i
fråga om konsumtionstillväxten fr. o. m. 1983 och det bör kombineras med
ett kommunalt skattestopp.

Vad gäller finansplanens prognos för 1982 anför motionärerna angående
den internationella utvecklingen att osäkerheten är speciellt stor dels vad
gäller effekterna i USA och i det övriga OECD-området av en fortsatt hög
räntenivå, dels vad gäller utvecklingen av handeln med OPEC.

Regeringen gör enligt motionärernas uppfattning en relativt optimistisk
prognos för utvecklingen i Sverige under 1982. Risken är stor att
exportprognosen visar sig vara alltför optimistisk, tror motionärerna.

Enligt finansplanen kommer industriproduktionen, som minskat under
1981, att på nytt vända uppåt under 1982. Enligt motionärernas bedömning
kan det dock ifrågasättas om den ökning på i genomsnitt 3,5 % som förutses
kommer att realiseras. Vändningen i produktionsutvecklingen torde visserligen
komma att medverka till att en förbättring av sysselsättningsläget

FiU 1981/82:20

inträder under året. Åtminstone under första halvåret kommer emellertid
sysselsättningsproblemen enligt motionärernas uppfattning sannolikt att
tilldra sig en betydande del av uppmärksamheten i den ekonomisk-politiska
debatten.

Vad gäller bostadsinvesteringarna finner motionärerna det direkt anmärkningsvärt
att regeringen inte med ett ord berört effekterna på småhusbyggandet
av skatteuppgörelsen med socialdemokraterna och den däri förutsatta
begränsningen av rätten till underskottsavdrag.

Vidare kan den privata konsumtionen komma att minska mer än
regeringen tror, anför motionärerna. Inte minst hotet om nya avdragsregler
kan mycket väl komma att leda till en annan konsumtionsutveckling än den
av regeringen antagna.

Efter en genomgång och kritik av den uppgörelse om en skattereform som
träffats mellan mittenpartierna och socialdemokraterna anför motionärerna
att

skattepolitiken under de närmaste åren bör utformas enligt följande
riktlinjer

- en marginalskattereform skall genomföras under 1983 och 1984 så att
marginalskatterna för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande
inkomsttagarna inte överstiger 50 %,

- rätten till underskottsavdrag skall bibehållas och arbetet med att
kartlägga och utarbeta åtgärder mot otillbörliga avdrag skall intensifieras,

- indexregleringen skall bibehållas,

- kostnadsuppdrivande beskattning av produktionen skall motverkas,

- kapitalbeskattningen skall ses över i syfte bl. a. att underlätta företagandet
samt realisationsvinstbeskattningen skall förenklas,

- rundgången i skatte- och bidragssystemen skall minskas samt

- skattesystemet i ökad utsträckning skall ta hänsyn till skattebetalarnas
faktiska försörjningsbörda.

Vad gäller kreditpolitiken anför motionärerna att kreditmarknaden nu
kännetecknas av en låg kreditefterfrågan från näringsliv och företag.
Placeringsmöjligheterna på den oreglerade marknaden krymper. Särskilt
den korta räntan visar en fallande tendens.

Till följd av dessa förhållanden har vi - trots att kreditregleringarna
fortfarande är i kraft - fått något av en fungerande marknad. Likviditetskvoterna
är för tillfället verkningslösa, och ränteregleringen uppfattas inte
som en restriktion. Enligt motionärernas uppfattning bör detta tillfälle
utnyttjas för att inleda ett återinförande av marknadsprincipen inom
kreditväsendet.

Om regleringarna av bankernas räntor och placeringar avskaffas får
riksbanken använda en annan typ av likviditetsstyrande politik. De viktigaste
inslagen i denna är räntestyrning genom variationer i villkoren för lån i
riksbanken (diskonto, straffränta), kassakvoter för att styra bankernas

FilJ 1981/82:20

likviditetsutveckling på kort sikt samt operationer på öppna marknaden med
statspapper.

Det uppkomna läget på kreditmarknaden bör utnyttjas för att slopa
likviditetskraven och ränteregleringen. När kreditpolitiska utredningen och
banklagsutredningen inom kort slutfört sina uppgifter bör liberaliseringen
fullföljas. Även valutakommitténs arbete bör kunna leda fram till en
betydande avreglering, framhåller motionärerna.

Utskottet

Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturen är fortfarande svag. Under loppet av
1982 förutses dock produktionen börja öka igen. För OECD-området totalt
kan en tillväxt om drygt 3 % i årstakt väntas mot slutet av året.
Världshandeln väntas öka med ca 4 %. I Förenta staterna tycks konjunkturförloppet
beskriva en markerad ”V-kurva” med en minskning i totalproduktionen
under första halvåret och en kraftig tillväxt under andra halvåret.
För Västeuropas del torde återhämtningen komma mer successivt under
loppet av året. I Japan förutses tillväxten öka från en redan god nivå.

De komponenter som väntas bära upp tillväxten i industriländerna är den
privata konsumtionen, exporten och lagerinvesteringarna. Prisstegringarna
förutses dämpas något. OECD-ländernas samlade bytesbalansunderskott
väntas mot slutet av året ligga på ungefär samma nivå som vid utgången av
1981, dvs. ca 30 miljarder dollar.

Sysselsättningsläget kommer av allt att döma att försämras under 1982.
Genomsnittligt i OECD-området väntas arbetslösheten uppgå till 8 % av
arbetskraften under 1982 och början av 1983, motsvarande närmare 30
miljoner personer. För Europa förutses en genomsnittlig arbetslöshet på
10%.

Utskottet vill betona att prognoser av detta slag är omgärdade med flera
osäkerheter. Det gäller bl. a. i fråga om utvecklingen av oljepriser, räntor
och växelkurser.

Vad gäller oljepriserna förutsätts en lugn utveckling innebärande nominellt
oförändrade oljepriser under hela 1982.

Den internationella ränte- och växelkursutvecklingen är svår att förutse.
Under 1981 tvingades övriga OECD-länder att anpassa sig till den
amerikanska högräntepolitiken. Det fortsatt stora budgetunderskott som
kan förutses i Förenta staterna och den politik inriktad på inflationsbekämpning
med i huvudsak monetära medel som bedrivs där gör det sannolikt att
den amerikanska räntenivån hålls uppe med åtföljande fortsatt högt
ränteläge i Europa.

Växelkursutvecklingen är av central betydelse. Denna bestäms främst av
ränte-, inflations- och bytesbalansutvecklingen i de olika länderna. Under

FiU 1981/82:20

1981 dikterades politiken i Förbundsrepubliken Tyskland av en strävan att i
största möjliga utsträckning försöka undvika att inflationsbekämpningen
förfelades på grund av D-markens depreciering gentemot dollarn. Om
Förenta staternas bytesbalans försämras som väntat under 1982 torde dollarn
försvagas och D-marken stärkas. Förbättras vidare bytesbalansen i Förbundsrepubliken
kan dessa två faktorer sammantaget bana vägen för en viss
sänkning av räntenivån i Europa. Därmed skulle den depressiva effekten av
det höga amerikanska ränteläget motverkas.

Det är vidare osäkert vad som händer med pris- och kostnadsutvecklingen
om den förutsedda, mer markerade konjunkturuppgången i OECD-området
förverkligas mot slutet av 1982. Den restriktiva politik som bedrivits i många
länder har nått vissa, om än blygsamma, resultat vad gäller inflationsdämpningen.
Detta har dock, i varje fall kortsiktigt, skett till priset av en svag
produktionsutveckling och ökande arbetslöshet. Löneökningarna har hållits
tillbaka efter den senaste oljeprischocken 1979 och vinsterna har inte fallit
mer än vad som är normalt under en konjunkturnedgång. Det finns dock en
risk att lönekraven stiger mer än vad produktivitetstillväxten tillåter när
aktiviteten kommer igång ordentligt. Mot bakgrund av den svaga investeringsutveckling
som noterats på senare år är det vidare risk att man i många
länder alltför snabbt når kapacitetstaket med åtföljande tendenser till
löneglidning och krav på kompensation för denna från grupper utanför
industrisektorn. Därmed ökas riskerna för en uppåtgående löne- och
prisspiral. Detta kan få till effekt att finans- och penningpolitiken stramas åt
och att återhämtningen därför kommer av sig.

Med hänsyn till den internationella utvecklingens avgörande betydelse för
vår ekonomi kan det vara skäl att något beröra den allra senaste utvecklingen
i några viktiga länder sedan finansplanens bedömning presenterades.

Av stor betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen är utvecklingen
i Förenta staterna. De tendenser till uppgång i den amerikanska
konjunkturen som fanns tidigt under år 1981 bröts till följd av den ytterst
strama penningpolitiken. Räntan nådde sin högsta höjd under efterkrigstiden
vilket påverkade inte bara den amerikanska ekonomin utan ledde till
effekter på räntenivån och konjunkturutvecklingen runtom i världen.
Samtidigt steg dollarn kraftigt i förhållande till andra valutor. Förenta
staterna befinner sig nu i en ganska djup recession.

I det budgetförslag som president Reagan nyligen presenterat för
kongressen bedöms underskottet i den federala budgeten komma att ligga på
en hög nivå, 90-100 miljarder dollar, även under 1983 och åren framöver,
trots fortsatta mycket omfattande nedskärningar i utgiftsprogrammen. Bl. a.
som följd härav förutskickas en fortsatt stram penningpolitik. Administrationen
förutser samtidigt en återgång till hög tillväxttakt i den amerikanska
ekonomin redan från mitten av innevarande år. Tillväxten skulle därefter
ligga på en nivå av 4,7 % i medeltal under en femårsperiod. En så gynnsam

FiU 1981/82:20

tillväxt under en femårsperiod har aldrig tidigare noterats i Förenta staterna.
Den investeringsnedgång som följt i spåren av den höga räntan, inte minst för
bostadsbyggandet, liksom det krisartade läge som bilindustrin och andra
sektorer av ekonomin råkat in i, är knappast så lätt övervunnen om den
strama penningpolitiken består. Sammanfattningsvis bör man nog räkna med
att konjunkturen vänder uppåt senare än vad administrationen förutser och
att uppgången blir mindre kraftfull när den väl kommer.

I början av februari månad i år presenterade regeringen i Förbundsrepubliken
Tyskland sin ekonomiska årsrapport. Av nedanstående tablå framgår
prognosen för 1982 jämfört med den bedömning som OECD-sekretariatet
presenterade i sin senaste bedömning, Economic Outlook nr 30. I
finansplanen förutsätts också tillväxten i Förbundsrepubliken uppgå till den
av OECD förutsedda 1 1/4 procenten.

	OECD dec. 1981	Regeringen feb. 1982
BNP. volymförändring %	1 1/4	1 å 1,5
Export, %	8 1/2	6 å 7
Import, %	3 1/2	3 å 4
Bytesbalans, miljarder D-mark	0,8	-5
Konsumentpriser, % - förändring	4 1/4	5
Arbetslöshet, % av arbetskraften	6	7

Arbetslösheten ökade markant i Förbundsrepubliken under loppet av
1981. I syfte att dämpa denna ökning lade regeringen fram ett särskilt
sysselsättningsprogram i samband med att den ekonomiska bedömningen för
1982 presenterades. Programmet som omfattar ca 7 miljarder D-mark
fördelade på flera år har följande huvudinslag: ett investeringsbidrag på
10 % för nyinvesteringar över en viss nivå, främjande av privata och
offentliga investeringar genom utökade möjligheter till statliga lån, ändrade
regler för hyressättning i syfte att höja hyrorna snabbare och därmed öka
incitamenten för att bygga fler bostäder samt åtgärder för att skapa fler
yrkesutbildningsplatser.

Finansieringen av paketet är ännu inte bestämd. Regeringen har föreslagit
en höjning av mervärdeskatten med 1 procentenhet från den 1 juli 1983.
Denna skattehöjning kan få en kontraktiv effekt som motverkar åtgärdernas
stimulanseffekt. Sysselsättningspaketet torde bl. a. därför endast få marginell
betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Den interna efterfrågan
kommer likväl att utvecklas mycket svagt. Återhämtningen i den tyska
ekonomin kommer från exporttillväxten. Denna förutses bli god till följd av
en gynnsam kostnadsutveckling. OECD-sekretariatet förutser att de tyska
företagen kommer att göra avsevärda marknadsandelsvinster under 1982.
Som framhållits ovan är det av central betydelse att Förbundsrepublikens

FiU 1981/82:20

externbalans förbättras. Detta förbättrar möjligheterna för en mer expansiv
politik till nytta också för Västeuropa i övrigt.

Under 1981 lades den ekonomiska politiken i Frankrike om i markant
expansiv riktning. Den nya regeringen har vidtagit eller aviserat ett flertal
åtgärder i syfte att stimulera den ekonomiska aktiviteten och reducera
arbetslösheten. Denna uppgår f. n. till ca 8 % av arbetskraften. De statliga
utgifterna har på kort tid ökats kraftigt och budgetunderskottet väntas nu öka
från 57 miljarder francs 1981 till drygt 95 miljarder francs 1982. Budgetunderskottet
mätt som andel av BNP skulle därmed stiga från 1,8 % till 2,6 %.
För 1982 förutser OECD-sekretariatet en BNP-tillväxt i Frankrike på
21/2%. Den privata konsumtionen väntas öka med nästan 3 % och den
offentliga konsumtionen med 3 1/2%. Export och import väntas öka lika
snabbt eller med 5 % i volym.

Det är ännu för tidigt att ha någon mer bestämd uppfattning om vad
omläggningen av den ekonomiska politiken i Frankrike får för effekter på
sikt. Arbetslösheten stiger alltjämt. Prisstegringarna är mycket snabba, i
årstakt 14 %, och OECD-sekretariatet spår bara en smärre dämpning under
loppet av 1982. En dylik prisutveckling kan medföra att konkurrensläget
försämras med åtföljande lägre exporttillväxt. Med en så pass kraftig
konsumtionstillväxt kan vidare importökningen bli större än beräknat.
Sammantaget kan det medföra att Frankrikes externa position försämras så
mycket att spänningarna blir allt större inom EMS och mot dollarn.

Enligt den senaste EG-barometern visade den konjunkturindikator som
väger samman produktionsförväntningar och lagersituation en viss uppåtriktad
tendens. Den ekonomiska aktiviteten är dock alltjämt svag i många
länder. En ljusglimt är att kostnadsläget i industrisektorn i EG-området
fortsätter att förbättras.

Den internationella utveckling som kunnat observeras sedan regeringen
presenterade finansplanen i början av januari ger enligt utskottet inte
underlag för någon siffermässig revidering av prognoserna i denna. Allmänt
är dock utsikterna mörkare jämfört med läget vid årsskiftet. Det är framför
allt det fortsatt höga ränteläget i Förenta staterna med dess depressiva
spridningseffekter till Europa som inger oro.

2 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

Utvecklingen i Sverige

I tabell 1 och 2 sammanfattas regeringens bedömning av den ekonomiska
utvecklingen i Sverige 1982.

Tabell 1. Försörjningsbalans 1980-1982

Miljarder kr.,	Procentuell
löpande priser	volymförändring
1980	1981 1982

Tillgång BNP Import av varor och tjänster Summa tillgång Efterfrågan Bruttoinvesteringar Näringsliv därav: industri Statliga myndigheter och affärsverk Kommmuner Bostäder Lagerinvestering1 Privat konsumtion Offentlig konsumtion Statlig Kommunal Inhemsk efterfrågan Export av varor och tjänster Summa efterfrågan	523.1 167.5 690.6 105,3 48.5 18,3 12,0 19.9 24.9 6,4 267.1 153.7 47.6 106.1 532.5 158,1 690.6	-0,8 -6,5 -2,1 -6,1 -8,2 -9,0 -1,5 -2,8 -7,0 -1,4 -1,3 1,8 -1,4 3,3 -2,8 -0,1 -2,1	1,0 1,0 1,0 -4,4 -3,7 -5,0 3,4 -5,9 -9,6 0,6 -1,8 0,5 -2,2 1.7 -1,0 6.7 1,0
1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.
Tabell 2. Bytesbalans 1980-1982
Milj. kr., löpande priser
	1980	1981	1982
		prel.	prognos
Export av varor	130 837	144 100	170 100
Import av varor	141 804	144 500	167 900
Handelsbalans	-10 967	- 400	2 200
Korrigering av handelsstatistiken	- 582	- 825	- 900
Sjöfartsnetto	4 105	4 100	4 700
Resevaluta	- 5 389	- 6 650	- 7 050
Övriga tjänster, netto	- 5 422	- 6 200	- 6 700
Korrigering av tjänster	8 825	10 300	11 800
Bytesbalans för varor och tjänster	- 9 430	325	4 050
Transfereringar, netto	- 9 397	-14 400	-17 600
Bytesbalans för varor, tjänster
och transfereringar	-18 827	-14 100	-13 600

Källa: Finansplanen

FiU 1981/82:20

Sedan finansplanen publicerades har statistik för utrikeshandeln avseende
december 1981 och därmed för hela fjolåret offentliggjorts. Importen i
december blev betydligt högre än vad man beräknat och handelsbalansen
visade ett underskott om 700 milj. kr. för december. Bl. a. var oljeimporten
ovanligt stor till följd av den kalla vintern och behovet av lagerpåfyllning.
Andra faktorer som kan förklara det relativt stora underskottet i december är
devalveringen av kronan i september 1981 som, precis som förutsett, slår
igenom i form av dyrare import. Uppskrivningen av D-marken och den
holländska florinen i oktober i fjol torde också ha fördyrat importen.

Sammantaget visar de preliminära utfallssiffrorna för helåret 1981 ett
underskott i handelsbalansen om närmare 2 miljarder kronor istället för i
finansplan preliminärt kalkylerade 400 milj. kr. Med i övrigt oförändrade
förutsättningar blir därmed också utfallet för bytesbalansen ca 1,5 miljarder
kronor sämre än vad som anges i tabell 2.

Bedömningen av hur exporten utvecklas under 1982 är av avgörande
betydelse för den svenska ekonomin framöver. I partimotionerna från
socialdemokraterna och moderaterna har man satt frågetecken för den
gynnsamma exportbedömning som regeringen gjort. Utskottet vill därför
något utförligare diskutera denna fråga.

Utfallet för exporten 1981 tyder på en volymökning på inemot 1 % mellan

1980 och 1981, dvs. något bättre än vad som anges i tabell 1. Däremot blev
exportvärdet något lägre än vad som prognoserats då exportprisökningen
blev långsammare än vad som antagits. Mellan tredje och fjärde kvartalet

1981 ökade exporten med ca 2,5 % i volym. Skulle vi ligga kvar på den nivån
under hela 1982 ger det rent mekaniskt en exporttillväxt på 3 %, mätt mellan
genomsnitten för helåren 1981 och 1982.

Vad gäller exportprognosen för 1982 är två faktorer centrala, dels hur
marknaden växer, dels hur de svenska företagen sätter sina priser på
exportvaror.

Av tabell 3 framgår det samband som finns mellan utvecklingen av våra
relativa exportpriser och utvecklingen av våra marknadsandelar. Devalveringen
1977 möjligjorde sålunda en sänkning av de svenska företagens priser
jämfört med konkurrenternas såväl 1977 som 1978. Detta i sin tur medförde
att vi vann andelar på exportmarknaderna, vilket sammantaget med den
spontana marknadstillväxten gav en god exportutveckling båda dessa år.
Under 1979 och 1980 förlorade vi å andra sidan marknadsandelar till följd av
att prishöjningarna på svenska exportvaror var större än våra konkurrentländers.

FiU 1981/82:20

Tabell 3. Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till OECD-området
1975-1982

Procentuella förändringar

	1975- 1976	1976- 1977	1977- 1978	1978- 1979	1979- 1980	1980- 1981 prel.	1981- 1982 progn.
Volym
Marknad	13	3,5	5	10,5	3,5	-1.5	4
Marknadsandel	-7,5	1,5	4,5	-1,5	-4	-2	3,5
Export	4,5	5	9,5	9	-0,5	-3,5	8
Pris, Skr.
Relativpris	1	-6	-5,5	3,5	1,5	-1	-5,5

Kälta: Preliminär nationalbudget 1982

För 1982 bedöms i den preliminära nationalbudgeten och i finansplanen
marknadstillväxten i kombination med andelsvinster till följd av sänkta
relativa priser kunna leda till en exportökning om ca 8 % för bearbetade
varor.

Vad gäller marknadsbedömningen har utskottet ovan diskuterat de
internationella konjunkturutsikterna. Som framgått härav föreligger risk att
marknadstillväxten kan bli något långsammare än vad som antagits i
finansplanen. En indikation på att så kan vara fallet är konjunkturinstitutets
industribarometer i december 1981. Enligt denna tycks exportorderutfallet
för fjärde kvartalet 1981 ha blivit något bättre än vad företagen räknade med i
september omedelbart före devalveringen. Att exportorderingången förbättrades
under fjärde kvartalet i fjol bekräftas också av den kvantitativa
statistiken, som visar en volymmässig ökning jämfört med tredje kvartalet på
3-4 %. Förväntningarna inför det första kvartalet 1982 förefaller dock vara
dämpade, 22 % av företagen tror på en ökning av exportorderingången
medan hela 56 % förutser oförändrad ordertillströmning jämfört med fjärde
kvartalet i fjol. När det gäller vår andel av den totala exporten till
OECD-området är den som framgår av tabell 3 i hög grad avhängig av
utvecklingen av våra relativa exportpriser. De marknadsandelsvinster som
förväntas för 1982 kan till stor del återföras på devalveringen av kronan.
Merparten av devalveringseffekten väntas falla på 1982.

I den socialdemokratiska partimotionen ifrågasätts såväl de svenska
företagens benägenhet att utnyttja de möjligheter devalveringen skapat till
att sänka sina relativpriser som deras förmåga att snabbt återta marknadsandelar.

Enligt utskottets uppfattning finns det flera argument som talar för att man
bör se relativt optimistiskt på dessa möjligheter. För det första förutses
företagens lönekostnader per producerad enhet öka i långsammare takt i
Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer under år 1982. Uttryckt i
nationella valutor väntas ökningen i lönekostnaden per producerad enhet för
konkurrentländernas exportindustri uppgå till ca 6 % medan ökningen i

FiU 1981/82:20

Sverige förutses stanna vid 3,5 %. För det andra väntas vinstläget i industrin
utveckla sig så pass gynnsamt att det bör finnas möjligheter till både
relativprissänkningar och nödvändiga förbättringar av marginalerna. För det
tredje torde efterfrågan på hemmamarknaden utveckla sig så svagt att
företagen helt enkelt tvingas till ökade exportansträngningar. För det fjärde
ger erfarenheterna av 1977 års devalvering och de relativprissänkningar som
följde i dess spår vid handen att företagen kan återvinna marknadsandelar
snabbt.

Det bör observeras att i de kalkyler som konjunkturinstitutet redovisar i
den preliminära nationalbudgeten har inte antagits någon nämnvärd
relativprissänkning för råvaror eller för de mer stapelbetonade produkterna
inom gruppen bearbetade varor, såsom stål- och pappersvaror. I dessa
branscher antas större delen av devalveringsutrymmet komma att användas
till förbättring av vinstmarginalerna.

Utskottets slutsats av ovanstående resonemang är att finansplanens
exportprognos i den del som gäller möjligheterna till relativprissänkningar
och företagens prisbeteende är väl underbyggd. Skulle emellertid inte
exportmarknaden spontant nå den tillväxt som antagits i prognosen blir
trycket på de svenska företagen än hårdare att försöka vinna marknadsandelar.
Detta kräver större relativprissänkningar än vad som antagits i
prognosen. I ett sådant läge kommer det att ställas mycket stora krav på en
dämpad pris- och kostnadsutveckling här hemma. Enligt utskottets uppfattning
finns det emellertid ingen annan väg att gå. Skall vi kunna hävda välfärd
och sysselsättning måste vi prioritera den konkurrensutsatta sektorn. Vi har
med hänsyn till de stora underskotten i bytesbalans och statsbudget ingen
möjlighet att kompensera ett bortfall i exportefterfrågan med inhemsk
expansion.

Arbetsmarknadsläget försämrades successivt under hösten 1981. Den
öppna arbetslösheten steg till ca 3 % av arbetskraften, vilket är tal som man
måste gå tillbaka till lågkonjunkturen 1971/72 för att finna en motsvarighet
till. I januari i år uppgick antalet arbetslösa till 153 000 personer,
motsvarande 3,6 % av arbetskraften. Det är det högsta tal som någonsin
noterats i arbetskraftsundersökningarna men det bör observeras att korrigerat
för normala säsongvariationer sjönk arbetslösheten ändock något
mellan december 1981 och januari i år. Sett i ett internationellt perspektiv
ligger emellertid arbetslösheten i vårt land fortfarande långt under genomsnittet
för Västeuropa.

Det försämrade arbetsmarknadsläget förutsågs redan under våren 1981.1
kompletteringspropositionen 1981 anvisades därför ytterligare en dryg
miljard kronor till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med hänsyn till det
försämrade läget på arbetsmarknaden har de sysselsättningspolitiska åtgärderna
successivt förstärkts. Regeringen har genom skilda beslut i september
och november 1981 med anlitande av finansfullmakten anvisat 860 milj. kr.

FiU 1981/82:20

för arbetsmarknadspolitiska åtgärder under innevarande budgetår. Av detta
sistnämnda belopp avser 400 milj. kr. medel för s. k. arbetspraktik för
ungdomar under 18 år som genomgått yrkesintroduktion. Regeringen har
vidare med hänsyn till sysselsättningsminskningen inom byggsektorn tidigarelagt
offentliga investeringar för sammanlagt ca 640 milj. kr. Dessutom har
riksdagen på regeringens förslag hösten 1981 beslutat om stimulansåtgärder
inom bostadssektorn.

Efterfrågeläget på arbetsmarknaden är f. n. mycket svagt. I januari i år
fanns det 16 700 kvarstående lediga platser registrerade vid arbetsförmedlingarna.
Det var nästan 16 000 färre än vid motsvarande tidpunkt i fjol men
fler än i december 1981.

Antalet personer som varslades om personalinskränkningar låg på en hög
nivå under hela fjolåret. Under femmånadersperioden september 1981 -januari 1982 varslades närmare 58 000 personer, varav två tredjedelar
berördes av uppsägning eller permittering.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens senaste rapport väntas under större delen
av året en mycket låg efterfrågan på arbetskraft inom samtliga sektorer av
ekonomin. Antalet sysselsatta väntas fortsätta att minska under hela året,
främst inom industrin men också inom byggnadsverksamhet, handel och
samfärdsel. Nedgången i den totala industrisysselsättningen kan väntas
upphöra under senare delen av året, förutsatt att exporten kommer igång
som väntat. Sysselsättningen inom byggnadsverksamheten fortsätter troligen
att minska hela året bortsett från normala säsongvariationer. Den privata
konsumtionen väntas minska med närmare 2 % i år vilket torde medföra att
sysselsättningen sjunker inom såväl parti- som detaljhandeln. Under tidigare
avmattningar uppvägdes sysselsättningsnedgången i näringslivssektorerna av
en kraftig expansion inom den offentliga sektorn. Visserligen väntas den
offentliga tjänstesektorn öka sysselsättningen även under hela 1982 men i
successivt avtagande takt. Enligt finansplanen väntas sysselsättningsökningen
uppgå till inemot 20 000 personer.

Med hänsyn till industrisektorns betydelse för våra möjligheter att återföra
den svenska ekonomin till en balanserad tillväxt vill utskottet göra några
kommentarer till den prognos för industrisysselsättningen som presenteras i
finansplanen och den preliminära nationalbudgeten. Industriproduktionen
väntas öka med 3,5 % mellan 1981 och 1982. Enligt prognosen förutses
denna uppgång medföra en ökning av efterfrågan på arbetskraft under loppet
av 1982 så att sysselsättningen i industrisektorn skulle ligga ca 30 000
personer högre vid årets slut jämfört med årsskiftet 1981/82.

Av konjunkturinstitutets senaste industribarometer framgår att produktionsplanerna
för första halvåret 1982 tyder på en i det närmaste oförändrad
produktionsnivå jämfört med andra halvåret i fjol. Vad gäller sysselsättningen
förutses antalet anställda under första halvåret komma att minska i
betydande utsträckning.

Kapacitetsutnyttjandet är f. n. mycket lågt i industrin. Bara drygt 20 % av

FiU 1981/82:20

företagen uppger att de har fullt kapacitetsutnyttjande. Likaså är bristen på
yrkesarbetare utomordentligt liten. Det torde sålunda finnas ledig kapacitet
när produktionen vänder uppåt. Studerar man vidare det normala förloppet
under en konjunkturcykel är det en ganska lång eftersläpning, ca 3 å 4
kvartal, från det att industriproduktionen åter ökar tills det att sysselsättningen
till följd härav visar en nettoökning i industrin. Mot bakgrund av
dessa förhållanden framstår finansplanens sysselsättningsprognos för industrin
nu som väl optimistisk. Det är sannolikt att produktionstillväxten blir
något långsammare än vad som antagits. Enligt utskottets uppfattning torde
man därför inte kunna vänta någon mer påtaglig sysselsättningsökning förrän
in på nästa år.

Sammantaget tyder utvecklingstendenserna inom olika sektorer på att
sysselsättningsläget blir besvärligt under större delen av året. Arbetskraftsutbudet
torde emellertid också öka svagt om det kärva efterfrågeläget består.
Detta i kombination med de kraftiga arbetsmarknadspolitiska insatser som
gjorts bör leda till att den öppna arbetslösheten kan hållas nere på ungefär
den nivå som anges i finansplanen i väntan på att produktionsuppgången
under 1982 så småningom också leder till ökad efterfrågan på arbetskraft.

Den ekonomisk-politiska strategin

Det ekonomiska läge Sverige befinner sig i vid 1980-talets början har
utskottet ingående diskuterat i en rad tidigare sammanhang, mest utförligt i
anslutning till behandlingen i riksdagen av 1980 års långtidsutredning (FiU
1980/81:40). Det råder stor samstämmighet om karaktären av de svårigheter
vi hamnat i. Den internationella bilden är nu helt annan än vid ingången till
1970-talet. Konkurrensbetingelserna på världsmarknaderna har förändrats
på ett mycket påtagligt sätt och en rad i vårt land viktiga industribranscher
har drabbats av strukturkriser. De kraftigt höjda oljepriserna under
1970-talet har ökat problemen inom rederi-, varvs- och stålindustrin
samtidigt som Sveriges mycket stora oljeberoende via importpriser och
bytesbalans i grunden förändrat vår ekonomiska position. Slutligen har de
svårigheter som industriländerna över lag haft att bekämpa inflationen och
hålla uppe den ekonomiska tillväxten påverkat vårt land, som är extremt
beroende av exporten som drivkraft i den ekonomiska utvecklingen.

Det råder likaså relativt bred enighet om vad som måste göras för att ta oss
ur krisen och föra oss tillbaka till extern och intern balans. Vi måste, som det
sägs i finansplanen, både arbeta och spara oss ur krisen. Ett led i strategin är
att den konkurrensutsatta sektorn måste få förtur till arbetskraft och kapital
framför de skyddade sektorerna i vår ekonomi. Denna prioritering måste
fullföljas under en följd av år så att de andelsförluster vi gjort i världshandeln
åtminstone till stor del kan återvinnas. En grund härför har lagts genom
devalveringen i september i fjol. För att långsiktigt bygga under denna nya
inriktning av politiken har, som redovisas i finansplanen, vidtagits en rad

FiU 1981/82:20

åtgärder som syftar till att stärka den konkurrensutsatta sektorn och höja den
svenska ekonomins effektivitet och produktionsförmåga. Ytterligare åtgärder
planeras som sammantaget syftar till att förbättra arbets-, kapital- och
råvarumarknadernas funktion. I finansplanen liksom i motion 2018 från
moderata samlingspartiet understryks med kraft nödvändigheten härav.

Det är enligt utskottets mening av stort värde att man i finansplanen
utförligt tagit upp till diskussion de motiv som talar för att man även i
nuvarande läge med relativt svag internationell efterfrågan målmedvetet
måste fullfölja politiken med besparingar i de offentliga utgifterna. De
underskott vi har i bytesbalans och statsbudget är uttryck för fundamentala
brister i vår nuvarande ekonomiska struktur. Det är denna struktur som
måste förändras och det tar tid. På samma sätt som det numera står klart för
de flesta att arbetet med att rätta till problemen inte kan uppskjutas längre så
måste det göras helt klart att arbetet heller inte kan avbrytas från tid till
annan. Kursen måste hållas fast. Vi har allmänt sett inte utrymme för att
ersätta en för låg utländsk efterfrågan på svenska varor och tjänster med
stimulans av inhemsk efterfrågan. Det finns ett klart samband mellan det
efterfrågetryck vi har i vår ekonomi och förändringen i vår konkurrenskraft.
Erfarenheterna av 1970-talets ekonomiska politik ger här ett entydigt
besked.

Vad utskottet här anfört ligger i linje med den syn som kommer till uttryck
såväl i finansplanen som i partimotionen 2018 från moderata samlingspartiet.

I den socialdemokratiska partimotionen 2016 visar man däremot enligt
utskottets mening bristande förståelse för behovet av en långsiktig och
målmedveten besparingspolitik oavsett de kortsiktiga konjunktursvängningarna.
I den socialdemokratiska motionen framträder en annan syn både vad
gäller behovet av restriktivitet i statsutgifterna och begränsning av den
kommunala konsumtionen. I fråga om en rad av de föreslagna åtgärderna för
att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och för att underlätta företagens
expansionsförmåga intar motionärerna en negativ hållning, bl. a. gäller
det förändringarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt utskottets mening är det ytterligt betydelsefullt att den förbättring
av de svenska företagens kostnadsläge och konkurrenskraft, som nu ligger
inom räckhåll, kan fullföljas. Med en förbättrad lönsamhet och stigande
internationell efterfrågan fr. o. m. andra halvåret i år skapas förutsättningar
också för en på sikt nödvändig investeringsuppgång. Vad statsmakterna i det
läget bör göra är att underlätta nödvändiga strukturella omställningar på
arbets- och kapitalmarknaderna, men staten bör avhålla sig från att genom
uppskov med nödvändiga besparingsåtgärder och ökad egen efterfrågan
försvåra anpassningen. Av särskild vikt för industrins kommande expansion
är det att räntan kan hållas nere så långt de internationella förhållandena
medger. En nedpressning av budgetunderskottet och därmed statens egna
upplåningsbehov spelar därvid en viktig roll.

FiU 1981/82:20

En grundläggande skillnad mellan de riktlinjer för den ekonomiska politik
som förs fram i den socialdemokratiska partimotionen och den syn som
utskottet har gäller skattepolitiken. I motionen föreslås höjda skatter över ett
brett område för att - åtminstone till en del - finansiera de kraftiga
utgiftsökningar som föreslås i förhållande till förslaget till statsbudget.
Härigenom ökar såväl de offentliga utgifternas andel av den totala ekonomin
som skattekvoten. Detta är enligt utskottets mening en felaktig väg att gå när
i stället metodiska åtgärder måste till för att begränsa den andel av vår
ekonomi som det offentliga tar i anspråk.

Även när det gäller en rad av de förslag på skatteområdet som förs fram
från motionärernas sida har utskottet bestämda invändningar. Enligt
utskottets mening är det sålunda felaktigt att bedriva en utgiftspolitik som
tvingar fram en mervärdeskattehöjning i nuvarande läge. Att vidare avveckla
de särskilda former av skatteavdrag som enligt riksdagens beslut nu ges för
att stimulera sparande i aktier vore, enligt utskottets mening, olyckligt.
Särskilt skattefondsparandet har kommit att utgöra en betydelsefull stimulans
för aktiemarknaden, en stimulans som är högst önskvärd för att få upp
nyemissionerna av aktier och förbättra företagens soliditet. Först härigenom
kan man vänta att företagens riskfyllda investeringar tar fart. Utskottet
vänder sig också mot kravet att höja förmögenhetsskatten, som justerades år
1980. Det vore enligt utskottets mening inte rimligt att nu skärpa
beskattningen av förmögenhetsvärden, som i allt väsentligt är en följd av
inflationen och inte en reell ökning av förmögenheterna.

Med det anförda avstyrker utskottet de i motion 2016 (s) uppdragna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

De riktlinjer som anges i motion 1567 från vänsterpartiet kommunisterna
är relativt löst skisserade och i stora stycken en argumentation mot
”exportledd” tillväxt och för stimulans av efterfrågan från hemmamarknaden.
Enligt utskottets mening visar motionärerna föga förståelse för våra
grundläggande balansproblem. De genomgripande socialiseringsåtgärder
som förordas i motionen skulle ofelbart leda till en kraftig försvagning av den
svenska ekonomin med ökad arbetslöshet och minskad välfärd som följd.

Vad gäller de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i motion
371 tillgodoses motionärens krav i långa stycken av vad utskottet anfört i det
föregående. Det finns dock resonemang i motion 371 som utskottet inte kan
dela. Det gäller bl. a. tanken att man i samband med en marginalskattereform
bör sänka alla bruttolöner över en viss gräns, t. ex. 150 000 kr./år. Det
anser utskottet inte vara realistiskt.

Utskottet avstyrker motion 371, yrkande 1.

FiU 1981/82:20

en självständig svensk kredit- och penningpolitik är i rådande läge mycket
litet, och vår räntestruktur måste anpassas till förhållandena utomlands. Den
strama penningpolitiken utomlands och vår svaga externbalans har lett till att
den svenska räntenivån måst hållas på en hög nivå.

Vad gäller kreditpolitikens inriktning under 1982-1983 är det därför två
problem som står i förgrunden. För det första måste vårt ränteläge avvägas i
förhållande till den internationella utvecklingen så att vi kan hantera det
valutautflöde som är en följd av underskottet i betalningsbalansen. För det
andra måste kreditpolitiken utformas så att det stora budgetunderskottet kan
finansieras på ett sätt som begränsar likviditetstillväxten i ekonomin.

För 1982 kan följande ungefärliga kalkyl för budgetunderskottets
finansiering göras(miljarder kronor).

Riksbanken 5

Kapitalmarknadsinstituten 16

Allmänheten 10

Minskade fordringar m. m. 4

Bankerna 30

Utlandet 15

Summa 80

Av de beräkningar som presenteras i finansplanen framgår att tillväxten i
penningmängden under 1982 väntas uppgå till 13-15 %. Då samtidigt
inflationstakten förutses gå ned till ca 8 % under loppet av året och tillväxten
i BNP mot slutet av 1982 uppgå till 3,5 å 4 % i årstakt, innebär detta en
påtaglig ökning av den reala likviditeten i ekonomin med åtföljande risker för
höjd inflationstakt. Det är uppenbart att om denna ökningstakt i penningmängden
skulle fortsätta även under 1983 minskar möjligheterna att
verkligen kunna få ned inflationstakten. Detta understryker ytterligare
behovet av kraftfulla åtgärder för att få ned budgetunderskottet.

I syfte att dämpa budgetunderskottets likviditetspåspädande effekt i
samhällsekonomin är det av stor betydelse att en större del än för närvarande
av underskottet kan placeras utanför banksystemet. Utvecklingen de senaste
åren har nämligen inneburit en kraftigt ökad finansiering av budgetunderskottet
i bankerna, vilket bl. a. leder till kraftiga förändringar i bankernas
resultat när diskontot förändras. Kreditpolitiken skulle, som framhålls i
motion 2018, behöva omorienteras till en ökad försäljning av statspapper
direkt till allmänheten. Steg i denna riktning har redan tagits. Ytterligare steg
förutsätter uppkomsten av en fungerande obligationsmarknad. Enligt vad
utskottet erfarit har man från riksbankens sida initierat en diskussion kring
dessa problem med bankerna. Utskottet välkomnar detta initiativ. Det bör
också ligga i bankernas intresse att medverka till en utveckling i denna
riktning.

Utskottet övergår nu till att behandla vissa motioner som rör det
kreditpolitiska området.

FiU 1981/82:20

I den moderata partimotionen 2018 argumenterar motionärerna för att
regleringen av bankernas räntor och likviditetskraven för bankerna slopas. I
stället förordas att riksbanken får försöka styra bankernas likviditet genom
räntestyrning via variationer i villkoren för lån i riksbanken (straffränta,
diskonto), kassakvoter och operationer på öppna marknaden med statspapper.

Utskottet delar motionärernas principiella uppfattning att marknadsprisbildning
och marknadsprinciper i möjligaste mån på sikt även bör känneteckna
kreditmarknaden.

I den utredning om en översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska
lagstiftning som tillsattes 1980 (E 1980:03) uppmärksammas de problem som
är förknippade med en reglerad kreditmarknad.

I direktiven anförs sålunda.

”Mot bakgrund av de fördelar en fri kreditmarknad har bör en allmän
strävan vara att i möjligaste mån avreglera kreditmarknaden. En nackdel
med relativt långtgående regleringar av kreditmarknaden är att den
information om utbud och efterfrågan som i en marknadshushållning
normalt förmedlas via prisbildningen så småningom går förlorad. Härtill
kommer kostnaden för att kreditmarknaden på sikt riskerar att stelna i ett
oföränderligt mönster och att marknadens förmåga att tillgodose nya
kreditbehov reduceras. Detta motverkar en dynamisk utveckling av kreditmarknaden
och förkväver nya initiativ.”

Kommittén har med hänsyn till de svårigheter som är förknippade med en
övergång till en fri kreditmarknad att studera två huvudalternativ. I det ena
förutsätts att detaljreglering kan undvaras och att kreditpolitiken bedrivs
med generellt verkande medel. I det andra alternativet förutsätts att en
kreditpolitisk reglering måste bevaras. Kommittén har då att belysa vilka
förändringar som bör göras i gällande regleringssystem.

Enligt utskottets uppfattning ligger det i sakens natur att en penning- och
kreditpolitik som arbetar med marknadsanpassade medel inte ger upphov till
kreditregleringens nämnda negativa återverkningar. Å andra sidan kan en
konflikt uppkomma mellan strävan att kontrollera penningmängden och
önskemål rörande räntenivån. Det är bl. a. en dylik målkonflikt som
utredningen har i uppdrag att studera.

Utredningen befinner sig f. n. mitt uppe i sitt arbete och beräknas avlämna
sitt slutbetänkande under 1982. I utredningen tas det fram ett omfattande
material som belyser kredit- och penningpolitikens funktion ur såväl
ekonomisk-teoretiska som institutionella aspekter. Enligt utskottets uppfattning
bör man avvakta resultatet av detta arbete innan man tar ställning till
frågan om någon mer radikal omläggning av riksbankens politik.

Vad utskottet anfört med anledning av de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som återfinns i propositionen och i motion 2018 (m) bör ges
regeringen till känna.

FiU 1981/82:20

Skattepolitiken

I motion 2018 från moderata samlingspartiet begärs riksdagens godkännande
av de i motionen redovisade riktlinjerna för skattepolitiken.
Riktlinjerna innefattar bl. a. följande krav:

- att en marginalskattereform skall genomföras under 1983 och 1984 så att
marginalskatterna för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande
inkomsttagarna inte överstiger 50 %,

- att rätten till underskottsavdrag skall bibehållas och att arbetet med att
kartlägga och utarbeta åtgärder mot otillbörliga avdrag skall intensifieras,

- att indexregleringen skall bibehållas,

- att kostnadsuppdrivande beskattning av produktionen skall motverkas.

De redovisade riktlinjerna är uttryck för moderata samlingspartiets
kritiska syn på den skatteuppgörelse som våren 1981 träffades mellan
folkpartiet, centern och socialdemokraterna och som därefter fullföljts i en
särskild utredningsgrupp med företrädare för de tre partierna. Utgångspunkten
för uppgörelsen var uppfattningen att en genomgripande skattereform är
ett centralt inslag i en offensiv ekonomisk politik. Reformen måste baseras
på principen om skatt efter bärkraft och vara ansvarsfullt finansierad.
Skattepolitiken bör vidare utformas så att den uppmuntrar arbete, produktiva
insatser och sparande och bekämpar inflation, spekulation och
skattefusk, fastslogs det i uppgörelsen.

En genomgång av de i motionen uppdragna riktlinjerna för hur en
skattereform bör utformas visar enligt utskottets mening att dessa inte
uppfyller de krav på en genomgripande skattereform som utskottet ovan
redovisat och som utskottet ställer sig bakom. Enligt utskottets mening bör
en skatteomläggning i princip grundas på det förslag som de tre partierna
gemensamt utarbetat.

Innebörden av motionärernas skattealternativ är för det första att man tror
det skulle vara möjligt att genomföra en omfattande och nödvändig
marginalskattesänkning utan att en sådan sänkning kopplas samman med en
begränsning av underskottsavdragens värde. Det är enligt utskottets mening
en orealistisk uppfattning om hur en rättvis skatteomläggning måste
utformas. Utskottet avråder från en skattepolitik enligt motionärernas
modell som leder till stora marginalskattesänkningar utan åtgärder därutöver
som begränsar underskottsavdragens värde. Det enda motionärerna kan
tänka sig i den vägen är att ”arbetet på att kartlägga och utarbeta åtgärder
mot otillbörliga underskottsavdrag måste fullföljas”. Enligt utskottets
mening är detta otillräckligt, då en marginalskattesänkning och en begränsning
av avdragens värde bör ske samordnat.

För det andra har utskottet en annan uppfattning än motionärerna i fråga
om finansieringen i övrigt av den nu aktuella, mycket omfattande skattere -

FiU 1981/82:20

formen. I motionen heter det: ”En marginalskattesänkning bör så långt som
möjligt finansieras genom besparingar i fråga om de offentliga utgifterna.
Genom att reformen kan antagas få positiva effekter på den ekonomiska
utvecklingen torde därtill en inte obetydlig del av finansieringen kunna klaras
genom att sådana utbudseffekter också leder till ökade inkomster för
statskassan. I den mån ytterligare finansiering skulle erfordras är höjda
konsumtionsskatter att föredra framför skatt på produktionen.”

Enligt den principöverenskommelse som träffades på våren 1981 bör
skattereformen i sin helhet finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften
eller genom införande av en vidare produktionsfaktorskatt. Höjda
konsumtionsskatter, som motionärerna föreslår, slår igenom i en höjd
prisnivå, vilket ökar lönekraven. Enligt utskottets mening är en förutsättning
för en lyckosam omläggning att kostnaderna för omläggningen kan tas ut
redan i produktionen samtidigt som lönekraven reduceras med hänsyn
härtill.

I sammanhanget vill utskottet understryka det nödvändiga i att skatteomläggningen
kopplas samman med avtalsrörelsen. Någon sådan koppling
fanns inte i moderata samlingspartiets i fjol framförda krav om ett första steg i
skatteomläggningen redan under 1982. Inte heller torde det nu framförda
kravet att en skatteomläggning skall genomföras på endast två år, åren 1983
och 1984, vara realistiskt med hänsyn till behovet av infasning i avtalsrörelsen.

Utskottet vill slutligen bestämt varna för att under hänvisning till
gynnsamma effekter av skatteomläggningen på arbetsutbudet acceptera en
bristande finansiering. Givetvis syftar skatteomläggningen till att åstadkomma
gynnsamma effekter på sysselsättning och produktion, men detta
utrymme kan antas komma först med viss eftersläpning och kan inte utan
vidare användas till skattesänkningar mot bakgrund av att de resurser som
följer av en ökad tillväxt i ekonomin måste utnyttjas för att kunna begränsa
underskotten i statsbudget och bytesbalans.

Enligt utskottets uppfattning är det självklart att den här diskuterade
reformen av inkomstskatten inte kan ses isolerat från hur skattesystemet i
övrigt är utformat. En förändring av en del av detta system måste sättas in i
sitt sammanhang för att det skall vara möjligt att bedöma hur skattesystemet i
sin helhet fungerar med avseende på stabiliseringspolitiken. Utskottet anser
för sin del, i likhet med vad som anförs i motion 2016, att skattesystemet i sin
helhet bör ges en rättvis fördelningspolitisk inriktning. Det är med andra ord
absolut nödvändigt att de mera välbeställda i långt högre grad än f. n. får vara
med och betala de uppoffringar som den ekonomiska krisen gjort nödvändiga.
För att åstadkomma detta är det i praktiken nödvändigt att använda
skatteinstrumentet. Utgiftsnedskärningar drabbar i allmänhet inte människor
med höga inkomster och stora förmögenheter på samma sätt som

FilJ 1981/82:20

låginkomsttagare och egendomslösa.

Utskottet noterar att man i den socialdemokratiska motionen 2016 och i
samma partis motion om åtgärder för att stärka budgeten, 1981/82:1699,
föreslår en rad skatteåtgärder som fyller det dubbla syftet att stärka budgeten
och fördela bördorna rättvisare efter olika gruppers bärkraft. Dessa åtgärder
omfattar

- ett återställande av mervärdeskatten från nuvarande 17,7 % till den nivå
- 19 % - som gällde före höstens sänkning. Härigenom skulle statsinkomsterna
ökas med 3 miljarder kronor under budgetåret 1982/83. Genom detta
återställande kan de nedskärningar av för utsatta grupper - sjuka, arbetslösa
och 'nsionärer - väsentliga transfereringar undvikas, som regeringen
föreslagit.

- en skärpning av förmögenhetsskatten så utformad att den skattesänkning
på förmögenheter som riksdagen beslutade om 1980 återtas. Detta
innebär att den nedre gränsen för förmögenhetsbeskattningen sänks från
400 000 till 350 000. Samtidigt föreslås att ett fribelopp på 50 000 kr. införs för
bankmedel, aktier, obligationer, lånereverser o. d. Detta fribelopp införs för
att minska skillnaden i taxeringen av å ena sidan de ovan nämnda
förmögenhetstyperna, som tas upp till sitt fulla marknadsmässiga värde, och
å andra sidan fastigheter, bostadsrätter och företag som endast tas upp till en
del av det egentliga värdet. Vidare föreslås en skärpning av skattesatserna på
större förmögenheter.

- slopande av avdragsrätten för frivilligt periodiskt understöd. Genom
denna åtgärd anpassas skattesystemet till det faktum att samhällets
åtaganden på det sociala området har byggts ut. Samtidigt undanröjs
möjligheter till automatiska skattelättnader till följd av dispositioner som
vidtas av enskilda personer och som dessutom blir förmånligare ju högre
marginalskatt givaren har.

- höjning av vissa avgifter i samband med uppbörden av skatt m. m. Här
föreslås att kvarskatteavgiften justeras upp till samma skala som gäller för
kvarstående arbetsgivaravgifter. Restavgiften föreslås höjd och en avgift
uttas för fyllnadsinbetalningar efter den sista preliminärskatteuppbörden för
inkomståret.

- skatt på videoutrustning. För att uppnå en rättvis fördelning av de
ekonomiska bördorna är punktskatter på umbärliga och lyxbetonade varor
ett lämpligt medel. Av detta och andra skäl föreslås en 15-procentig skatt i
grossistledet på videobandspelare och annan videoutrustning.

Utskottet noterar vidare att de borgerliga regeringarna under senare år
genom omfattande skattemässiga favörer inom ramen för det s. k. skattesparandet
stimulerat hushållens sparande i aktier. Såsom framgår av motion
2016 och motion 1691 om avskaffande av skattesparandet är detta system
orimligt dyrt för staten på grund av den mycket höga subventionsgraden. Det
har inte heller kunnat visas att systemet skulle ha stimulerat verkligt

FiU 1981/82:20

nysparande. Systemet har oacceptabla fördelningspolitiska effekter genom
att subventionen blir mer värd vid stigande inkomst. Sparandet i aktier har
vidare favoriserats genom att en särskild skattereduktion för aktieutdelningar
med 30 % införts. Dessa två subventionsinslag i skattesystemet bör
avskaffas och ersättas med en förbättring av det allmänna sparavdraget.

Det är emellertid inte tillräckligt att skattereglerna är rättvist utformade.
De måste också efterlevas. I den socialdemokratiska partimotionen 1981/
82:2012 förordas att samhällets insatser i ökad utsträckning inriktas på
skattekontroll och på att motverka skatteflykt, skattefusk och annan
ekonomisk brottslighet. I motionen redovisas en lång rad tidigare socialdemokratiska
förslag som fortfarande är aktuella. Ett antal nya förslag lämnas
också. Bl. a. föreslås att en kommission mot skatteflykt och ekonomisk
brottslighet inrättas. Vidare föreslås ökade resurser till polisen, åklagarväsendet
och tullen för insatser mot bl. a. skattefusk.

Med vad utskottet här anfört avstyrks de i motion 2018 (m) angivna
riktlinjerna för skattepolitiken.

Övriga motioner

I ett antal motioner tas upp frågor som rör kredit- och kapitalmarknaden.

I motion 698 krävs kreditkortens avskaffande. Motionärerna anför att
ekonomiskt svaga grupper har ”spätt på” sina ekonomiska problem genom
att skaffa kreditkort. Kreditkortsskulderna spelar en allt större roll som
bakgrund till raserade familjeekonomier, hävdar motionärerna. Vidare
framhålls att kreditkortshanteringen är en samhällsekonomiskt dålig affär
eftersom den drar till sig kapital som annars kunnat användas för produktiva
investeringar.

Utskottet vill anföra följande. En särskilt tillkallad utredning, kontokortskommittén
(E 1980:04), har i uppdrag att se över problemet med kontokredit
och kreditkort. Arbetet pågår f. n. och beräknas vara avslutat under år 1983.
Kommittén har bl. a. till uppgift att studera de sociala aspekter som berörs i
motionen. Enligt vad utskottet inhämtat tyder emellertid preliminära
resultat från de undersökningar som gjorts på att kontokort inte skulle vara
ett socialt problem av den storleksordning som motionärerna gör gällande.

Utskottet har tidigare framhållit att i ett läge när kreditpolitiken måste
vara mycket stram måste den givetvis också vara heltäckande för att bli
effektiv. Krediter som lämnas via kontokortsföretag utgör därvidlag ett
problem. Under år 1981 tillämpade riksbanken med stöd av den kreditpolitiska
lagstiftningen utlåningsreglering för finansbolag. I januari i år har
regeringen förnyat förordnandet. Avsikten med regleringen är att hindra att

FiU 1981/82:20

kreditgränsen på kreditkort snabbt höjs då detta i ett senare skede skulle
kunna leda till en icke önskvärd expansion av utestående konsumtionskredit.
De tillämpningsföreskrifter av lagstiftningen som fullmäktige i riksbanken
har beslutat om den 18 februari 1982 innebär att krediterna inte får öka med
mer än 14 % under perioden 1 oktober 1981 - 31 december 1982. Det innebär
att kreditkortsföretagen får ungefär samma utlåningsutrymme som bankerna
under 1982.

Med hänsyn till den pågående utredningen och de åtgärder som vidtagits
finner utskottet det inte påkallat med något ytterligare initiativ i denna fråga
från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrks motion 698.

I motion 857 hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om
upphävande av den särskilda bilkreditförordningen. Motionärerna anför att
Sverige idag har en betydande bilindustri som ger vårt land stora
exportinkomster. En framgångsrik export förutsätter en stark ställning på
hemmamarknaden. Samhällets åtgärder har dock, enligt motionärernas
uppfattning, försatt bilbranschen i ett ömtåligt läge. Ingen annan bransch har
i dag krav på 40 % kontantinsats och 18 månaders avbetalningstid. Detta har
medfört att endast i den reguljära bilhandeln, över vilken myndigheterna har
insyn och kontroll, tillämpas dessa extrema avbetalningsrestriktioner. Det
har lett till en omfattande privathandel med bilar, s. k. buskhandel.

I motion 1660 begärs att den längsta tillåtna avbetalningstiden på
begagnade bilar snarast ökas till 36 månader. I motionen framhålls att man
från bilbranschens sida framför allt anmärkt på att den korta avbetalningstiden
har lett till att handeln med begagnade bilar i stor utsträckning
överflyttats från de reguljära bilverkstäderna och bilhandeln till den dolda
marknaden.

Utskottet hyser förståelse för de problem som behandlas i motionerna 857
och 1660. Det kan i nuvarande mycket svaga inhemska efterfrågeläge synas
inkonsekvent att ha en så pass hård reglering av just avbetalningshandeln
med bilar. Det ankommer emellertid på regeringen, inom ramen för det
bemyndigande som riksdagen lämnat, att i samråd med fullmäktige i
riksbanken bedöma restriktionerna inom avbetalningshandeln med hänsyn
till vad kreditpolitikens allmänna inriktning kräver. Enligt vad utskottet
erfarit pågår det diskussioner mellan regeringskansliet och bilbranschens
intresseorganisationer om en lösning av de problem som behandlas i
motionerna.

Mot bakgrund av att frågan sålunda är föremål för uppmärksamhet
avstyrks motionerna 857 och 1660.

I motion 892 begärs att den statliga upplåningen i bankerna för att
finansiera budgetunderskottet utsträcks till att omfatta upplåning i sådana
finansiella institutioner som i dag inte omfattas av kreditreglering.

Den utredning som arbetar med en översyn av kreditpolitiken och den

FiU 1981/82:20

kreditpolitiska lagstiftningen (E 1980:3) avser att lägga sitt slutbetänkande
under 1982. Inom ramen för utredningens arbete studeras bl. a. vilka
förändringar som bör göras i gällande regleringssystem om detta bibehålls.
Enligt utskottets uppfattning bör man avvakta resultatet av utredningens
arbete innan riksdagen tar något initiativ i frågan.

Med det anförda avstyrks motion 892.

I motion 1656 anförs att lantbruket för sina investeringar har stort behov av
långfristigt kapital till de lägre räntor som hypotekslånen betingar. Det är
angeläget att detta beaktas vid tilldelningen av emissionstillstånd till Sveriges
Allmänna Hypoteksbank. Enligt motionärerna är lånebehoven så stora att
en höjning av nuvarande emissionstillstånd med 400 milj. kr. måste medges
omgående.

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att lantbrukets behov av
långfristigt kapital tillgodoses. I nedanstående tablå framgår de av riksbanken
för Allmänna Hypoteksbanken medgivna beloppen för nyemissioner
under senare år.

År	1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981
Belopp milj.kr.	375	600	675	900	1 200	1 400	1 600

Trots att emissionsramen vidgats successivt finns det fortfarande en lång
kö och den genomsnittliga väntetiden för att erhålla hypotekslån är mellan 3
och 4 år. Även om bristen på långfristigt kapital generellt sett inte kan anses
ha medfört hinder när det gäller lantbrukssektorns utveckling eller lett till att
angelägna investeringar inte kommit till stånd, innebär i de enskilda fallen
kösituationen allvarliga problem för många lantbrukare när det gäller
möjligheterna att erhålla förmånliga krediter. I december 1981 avlämnade
utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning sitt betänkande - Jordbrukets
kapitalförsörjning (Ds E 1981:14). Angående hypoteksorganisationens
utlåningsresurser föreslår utredningen att ett prioriteringssystem införs så att
väntetider över 1 år normalt inte uppstår. För att åstadkomma balans i
hypoteksföreningarnas kreditgivning föreslås att nuvarande kö avvecklas.
Detta föreslås ske genom särskilda obligationsemissioner på grundval av
överenskommelser mellan riksbanken, hypoteksorganisationerna och berörda
banker. Förslaget remissbehandlas för närvarande.

Vad gäller det i motionen konkret framförda förslaget om en omedelbar
höjning av emissionsramen vill utskottet som en principiell uppfattning
anföra att det inte är lämpligt att riksdagen genom direkta anvisningar i
emissionsfrågor styr fullmäktige i riksbanken i dess verksamhet. Enligt vad
utskottet inhämtat har riksbanken under hand givit Allmänna Hypoteksbanken
tillstånd att under 1982 emittera obligationer till ett belopp om högst

3 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

1 500 milj. kr. och att utge reverser till ett belopp om högst 500 milj. kr.
Hälften av dessa 500 milj. kr. skall placeras utanför bank-, försäkrings- och
AP-fondsektorn.

Emittering av reverser innebär en ny väg för kapitalanskaffning. Avsikten
är att Hypoteksbanken i första hand skall emittera reverser till säljare av
jordbruksfastigheter i samband med överlåtelser av gårdar eller vid utlösning
av syskon. Säljaren tvingas då att ligga kvar med en viss andel av
köpeskillingen i form av långa reverser utställda av Allmänna Hypoteksbanken.
Detta blir en förutsättning för att Hypoteksbanken skall lägga upp en
rimligt lång finansiering. För att Allmänna Hypoteksbanken skall kunna ge
ut reverser krävs emellertid en lagändring. Enligt vad utskottet erfarit har
Allmänna Hypoteksbanken nyligen i en framställning till regeringen
hemställt om en dylik lagändring.

Med det anförda avstyrks motion 1656.

Utskottet behandlar i det följande vissa övriga motioner som rör
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motion 1567, yrkande 5, begärs utarbetande och genomförande av ett
program för 100 000 samhällsnyttiga arbeten under en 3-årsperiod. I
motionen anges att de 100 000 nya arbetstillfällena främst bör ligga i den
offentliga sektorn.

Utskottet har tidigare i flera sammanhang noga redovisat skälen varför det
är nödvändigt att iaktta stor försiktighet med den offentliga sektorns
utbyggnad. Enligt utskottets uppfattning är problemet inte att planera för en
utbyggnad utan främst att vidta åtgärder för att hindra en alltför snabb
expansion av framför allt de kommunala utgifterna. Med det anförda
avstyrks yrkande 5 i motion 1567.

I motion 1567, yrkande 6, begärs ett uttalande om allmänt prisstopp.

Utskottet har i andra sammanhang framhållit att det inte är möjligt att
någon längre tid ha ett allmänt omfattande prisstopp i kraft. Det gäller i
stället att angripa de grundläggande orsakerna till inflationen. Med en fast
och målmedveten politik som lägger grunden för bl. a. måttliga avtalsuppgörelser
skapas möjligheter att med kraft bekämpa pris- och kostnadsstegringarna
i ekonomin. Med det anförda avstyrks yrkande 6 i motion 1567.

I motion 1567 begärs slutligen också (yrkande 8) att riksdagen uttalar sig
för en övergång till lågräntepolitik. Utskottet har i det föregående beskrivit
hur den svenska räntenivån är beroende av den internationella ränte- och
valutakursutvecklingen. Räntenivån påverkas också av de kredit- och
kapitalmarknadspolitiska åtgärder som krävs för att finansiera budgetunderskottet.
Räntenivåerna i ekonomin är således bara ett uttryck för de
bakomliggande faktorer som styr utbud och efterfrågan på kreditmarknaden.
Dessa faktorer kan inte påverkas genom uttalande om att man bör
bedriva lågräntepolitik. Det gäller i stället att skapa betingelserna för detta.

FiU 1981/82:20

En väg att gå är därvidlag att kraftfullt och målmedvetet arbeta för att få ned
det stora budgetunderskottet.

Med det anförda avstyrks yrkande 8 i motion 1567.

I motion 380 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ökat byggande och investeringar
för framtiden.

Argumentationen i motion 380 förs efter principiellt samma riktlinjer som i
den socialdemokratiska partimotionen 2016 under motsvarande avsnitt.
Utskottet har avstyrkt motion 2016 ovan. I konsekvens därmed avstyrks
motion 380.

I motion 1008, yrkande 1, hemställs att riksdagen uttalar att jämställdhet
skall anges som ett av målen för den ekonomiska politiken. Motionärerna
anför att mot bakgrund av den betydelse ekonomiska faktorer har för de
handlingsalternativ som väljs inom olika områden i samhället vore det rimligt
att också jämställdhet mellan könen togs med som ett av målen för den
ekonomiska politiken.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att jämställdhet är ett viktigt
mål för det politiska arbetet. Däremot ställer sig utskottet tveksamt till om
det bör införlivas med de mål som traditionellt brukar anges för den
ekonomiska politiken, nämligen god tillväxt, måttliga prisstegringar, balans i
utrikesaffärerna, full sysselsättning, rättvis fördelning av produktionsresultatet
och regional balans. De uppräknade faktorerna anger några, i viss
mening snävt ekonomiska mål, som den ekonomiska politiken bör inriktas på
att försöka förverkliga. Ett mer eller mindre lyckosamt förverkligande av
dessa anger de ekonomiska ramar inom vilka hela det samhälleliga livet
måste röra sig. Därutöver finns det naturligtvis ett flertal faktorer som
kanske många gånger är minst så viktiga för de enskilda människornas
välfärd och för samhällsutvecklingen. Dit hör t. ex. en god social, fysisk och
kulturell miljö, rättstrygghet, yttrandefrihet, lika möjligheter till utbildning,
arbete och deltagande i samhällslivet oavsett ras, religiös uppfattning eller
kön etc. Om man emellertid skulle ange alla dessa övergripande mål som
krav på den ekonomiska politiken skulle målformuleringen bli alltför
omfattande.

Med det anförda avstyrks motion 1008 yrkande 1.

I motion 2089 begärs att riksdagen, med anledning av den uppkomna
debatten efter budgetpropositionen, uttalar vad som anförs i motionen om
riktlinjerna för den ekonomiska politiken och deras samband med våra
relationer till utvecklingsländerna. Motiveringen återfinns i motion 2088.
Motionärerna menar att det är då ett land måste ta sig igenom ekonomiska
svårigheter som hållfastheten och allvaret i invånarnas solidaritet med sämre
lottade medmänniskor prövas. Mot bakgrund av att vårt land är ett av de
absolut rikaste är hetspropagandan mot u-hjälpen - att vi egentligen

FiU 1981/82:20

finansierar den med utlandslån - fullständigt orimlig. Vi får själva ta på oss
både det moraliska och ekonomiska ansvaret för att återupprätta den
ekonomiska balansen i vårt eget land, fastslår motionärerna.

Utskottet instämmer i motionens budskap om vårt ansvar och vår
skyldighet att dela med oss av våra resurser till de människor som har det
svårt i andra delar av världen. Utskottet har också tidigare givit uttryck för
denna uppfattning. Vid behandlingen av finansplanen 1981 anfördes apropå
den stora utlandsupplåningen under 1980 bl. a. följande:

”Problemet har också en moralisk sida. Vi, ett av världens rikaste länder,
hamnar alltid först i låneköerna. Vi tränger därigenom undan andra länder,
t. ex. många u-länder som behöver låna kapital för att bygga upp sina länder
och därigenom på sikt ge sina medborgare möjligheter till en drägligare
tillvaro. Som utskottet har framhållit tidigare får vi aldrig, trots våra interna
problem, glömma vårt internationella ansvar. Det är när resursutrymmet är
knappt som vår internationella solidaritet sätts på verkligt prov. Den stora
skuldbördan innebär också att vi skjuter över problemen på kommande
generationer.” (FiU 1980/81:20 s. 16)

Enligt utskottets uppfattning är det emellertid inte av behovet påkallat
med något särskilt uttalande från riksdagens sida i denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2089.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och kreditpolitiken att riksdagen med anledning av
proposition 1981/82:100 bilaga 1 och motion 1981/82:2018
yrkandena 1 och 3 samt med avslag på motionerna 1981/82:371
yrkande 1, 1981/82:1567 yrkande 1 och 1981/82:2016 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande riktlinjerna för skattepolitiken att riksdagen avslår
motion 1981/82:2018 yrkande 4,

3. beträffande avskaffande av kreditkorten att riksdagen avslår
motion 1981/82:698,

4. beträffande upphävande av bilkreditförordningen att riksdagen
avslår motion 1981/82:857,

5. beträffande avbetalningstiden vid köp av begagnade bilar att
riksdagen avslår motion 1981/82:1660,

6. beträffande vidgad statlig kreditupplåning att riksdagen avslår
motion 1981/82:892,

7. beträffande lantbrukets kreditbehov att riksdagen avslår motion
1981/82:1656,

FiU 1981/82:20

8. beträffande program för 100 000 samhällsnyttiga arbeten att
riksdagen avslår motion 1981/82:1567 yrkande 5,

9. beträffande uttalande om allmänt prisstopp att riksdagen avslår
motion 1981/82:1567 yrkande 6,

10. beträffande uttalande om övergång till lågräntepolitik att
riksdagen avslår motion 1981/82:1567 yrkande 8,

11. beträffande ökad byggnadsverksamhet att riksdagen avslår
motion 1981/82:380,

12. beträffande uttalande om att jämställdhet anges som ett av målen
för den ekonomiska politiken att riksdagen avslår motion
1981/82:1008 yrkande 1,

13. beträffande uttalande om sambandet mellan våra relationer till
utvecklingsländerna och riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen avslår motion 1981/82:2089.

FiU 1981/82:20

B. BUDGETDEPARTEMENTET
B 1. Budgetförslaget

I propositidn 100 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att (1) godkänna
de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden
rörande riktlinjerna för budgetregleringen:

1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

2. att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas
i motionen och avslå vad som därom anförs i proposition 1981/82:100,

2016 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

2. godkänner riktlinjerna för budgetpolitiken i enlighet med vad i
motionen anförs.

Dessutom behandlas följande övriga motionsyrkanden i detta avsnitt:

338 av Stig Alftin m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att som sin
mening uttala att uppförandet av ett polishus i Bollnäs ges hög prioritet vid
fördelning av investeringsmedel för statligt byggande,

378 av Rolf Andersson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen om statens kassahållning,

Propositionen

I propositionen redovisar föredragande statsrådet huvuddragen i budgetutvecklingen
under senare år och målen för budgetpolitiken. Översiktligt
berörs också besparingsarbetet m. m. i andra länder.

Beträffande budgetpolitikens allmänna inriktning anför föredraganden
följande.

Underskottet i statsbudgeten är till stor del strukturellt. Det innebär att det
inte kan väntas minska utan aktiva budgetpolitiska åtgärder. Dessa måste
huvudsakligen beröra budgetens utgiftssida. Det är också vad som systematiskt
skett såväl vid utarbetandet av innevarande års budget som av det nu
föreliggande budgetförslaget för budgetåret 1982/83.

I 1981 års kompletteringsproposition angavs ett preliminärt sparmål för

FiU 1981/82:20

budgetåret 1982/83 till 12 miljarder kronor. Målet har senare i olika
sammanhang upprepats av regeringen och också fått stöd av riksdagen. De
förslag som nu redovisas innebär, tillsammans med under hösten beslutade
åtgärder, besparingar på sammanlagt drygt 12 miljarder kronor. Därutöver
görs vissa besparingar i syfte att finansiera nya insatser. Vissa av besparingsåtgärderna
föreslås träda i kraft först den 1 januari 1983 varför effekten under
budgetåret 1982/83 blir lägre.

Mot bakgrund av den jämfört med i våras något mer pessimistiska
konjunkturbild för år 1982 som nu förutses är det inte motiverat att nu föreslå
ytterligare besparingsåtgärder i syfte att just under budgetåret 1982/83
kassamässigt nå besparingar på 12 miljarder kronor. Besparingarna syftar till
att angripa det strukturella underskottet i budgeten. De bör om möjligt sättas
in så att de får sin tyngdpunkt när konjunkturen vänder uppåt. Den effekten
uppnås med det nu föreslagna besparingsprogrammet.

11981 års kompletteringsproposition redovisades ett mål för statsutgifternas
reala utgiftsutveckling exklusive statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende
anslag. Målet är att minska dessa utgifter med ca 3 % per år under
de kommande åren. Det nu framlagda budgetförslaget för budgetåret
1982/83 innebär att målet uppnåtts. Därvid har beaktats de besparingar som
redovisningstekniskt faller på budgetens inkomstsida. Såväl utgifts- som
prisutvecklingen kan komma att bli annorlunda än vad som nu förutses.
Huruvida målet verkligen uppfyllts kan med säkerhet konstateras först i
efterhand. De föreliggande beräkningarna indikerar dock en utveckling som
ansluter till det uppsatta målet.

Regeringen har också angivit att ett något mer långsiktigt mål är att minska
budgetunderskottet som andel av BNP. Med nu föreliggande beräkning för
budgetunderskottet och prognos för BNP torde underskottet under nästa
budgetår komma att ligga kvar på nuvarande nivå, dvs. omkring 13 %. Med
de besparingsåtgärder som föreslås i budgetpropositionen och den konjunkturutveckling
som nu kan förutses för år 1983 torde det dock bli möjligt att
under kalenderåret 1983 minska underskottets andel av BNP. Där framgår
också att det från finanspolitisk synpunkt är av intresse att betrakta
budgetunderskottet exkl. statsskuldräntorna. Detta beräknas sjunka som
andel av BNP från 8 % innevarande budgetår till ca 6,5 % nästa
budgetår.

Föredraganden redovisar att följande budgetpolitiska riktlinjer har gällt
för utgiftsprövningen i budgetarbetet.

Nya egentliga reformåtaganden har, med några undantag, inte gjorts.

För i stort sett alla myndigheter har det s. k. huvudförslaget tillämpats.
Detta innebär att anslagen efter pris- och löneomräkning reducerats med
2 %. Undantag har gjorts endast för tullverket, kriminalvården, åklagarväsendet
och domstolsväsendet.

Statliga bidrag till organisationer och andra organ som inte är statliga

FiU 1981/82:20

myndigheter har i princip räknats upp med endast 3 %. Vidare kommer nya
mer enhetliga regler för utbetalning av statliga bidrag att tillämpas fr. o. m.
nästa budgetår. I normalfallet kommer bidrag fortsättningsvis att betalas ut
med 25 % i början av varje kvartal. F. n. sker ofta utbetalningen med hela
eller merparten av bidragsbeloppet i början av budgetåret. Den nya
ordningen leder dels till minskade räntekostnader för staten, dels till att det
statliga upplåningsbehovet fördelas jämnare över året.

Statliga kreditgarantier har prövats med samma omsorg som statliga
utgifter. Endast ett fåtal fleråriga garantiramar har höjts i årets budgetarbete,
medan de årliga garantiramarna behållits på nuvarande nivå eller
minskats. Vidare har en genomgång gjorts av vilka garantier som f. n. inte är
belagda med avgifter alternativt belagda med låga avgifter. För flera slag av
garantier kommer garantiavgifter att införas eller höjas.

Föredraganden redovisar under rubriken besparingsprogrammet vilka
åtgärder som enligt hans mening är att hänföra till begreppet besparing.

Som besparing bör man endast betrakta åtgärder som resulterar i direkta
volymminskningar jämfört med gällande regler. Transfereringar styrs t. ex.
ofta av regelsystem med långtgående automatik. Besparingar uppkommer i
dessa fall endast genom förändringar i rådande regler. Utgiftsminskningar till
följd av demografiska förändringar eller liknande som medför minskad
efterfrågan bör däremot inte ses som besparingar. Besparingarnas bruttooch
nettoeffekt måste också uppmärksammas. Vissa besparingar, t. ex. en
ökad självrisk inom sjukförsäkringen eller minskade räntesubventioner inom
boendet påverkar den beskattningsbara inkomsten. Det är i sådana fall
rimligt att man som besparing räknar nettoeffekten.

De kassamässiga konsekvenserna av föreslagna regeländringar kan i vissa
fall uppkomma med eftersläpning jämfört med de reala effekterna.

För vissa besparingar ökar besparingseffekten över tiden.

Vissa åtgärder är av tillfällig konjunkturpolitisk karaktär. De utgifter som
beslutats är framför allt avsedda att mildra effekterna av en svag konjunktur.
Dessa tillfälliga utgifter faller bort efter något år när konjunkturen vänder
och skall således inte avräknas mot de långsiktiga besparingarna inom
statsbudgeten som är avsedda att minska budgetens strukturella obalans. De
bör alltså inte ses som någon ”reform” när de sätts in och inte heller bör det
ses som en besparing när de faller bort.

Att entydigt bestämma vad som är besparingar inom den statliga
investeringsverksamheten kan vara svårt. En investering som varaktigt
sträcks ut i tiden bör räknas som besparing. Däremot bör en investering som
endast kortsiktigt skjuts framåt i tiden inte räknas som besparing. Det krävs
sålunda mer bestående minskningar i investeringsverksamheten för att
besparingskriteriet skall vara uppfyllt.

Om en viss del av de statliga investeringarna eller viss statlig utlåning lyfts
ut från statsbudgeten uppstår en budgetavlastning. Det finns emellertid

FiU 1981/82:20

ingen anledning att betrakta detta som en samhällsekonomisk besparing om
finansieringen fortsättningsvis sker med prioriterade lån eller med stöd av
statliga kreditgarantier.

Verksamheten inom socialförsäkringssystemet styrs av statliga beslut men
redovisningen sker till stora delar utanför statsbudgeten. I de senaste
långtidsbudgetarna har samspelet mellan statsbudgeten och socialförsäkringssystemet
belysts. Samhällsekonomiskt har besparingar inom socialförsäkringssystemet
i princip samma innebörd som besparingar inom budgeten.
Besparingar inom socialförsäkringssystemet bör därför likställas med direkta
budgetbesparingar.

Finansutskottet har i sin bedömning (FiU 1981/82:1) av regeringens
proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder beräknat de
där angivna besparingsåtgärderna till 2,3 miljarder kronor. De förändringar
som beslutats vid riksdagsbehandlingen av propositionen påverkar endast
marginellt detta belopp. Flelårseffekten av besparingarna överensstämmer
vidare ungefär med de kassamässiga besparingarna för budgetåret 1982/83. I
budgetpropositionen utgår föredraganden från utskottets kalkyler. Vid
beräkning av besparingarnas omfattning bör enligt hans mening emellertid
ytterligare två poster i regeringens höstproposition beaktas.

För det första bör hänsyn tas till besparingar inom ramen för socialförsäkringssystemet
med anledning av riksdagens beslut om ändrade regler för
fastställande av basbeloppet. Dessa besparingar kan uppskattas till sammanlagt
700 å 800 milj. kr. i helårseffekt. För det andra har riksdagen på
regeringens förslag beslutat om en snabbare avtrappning av folkpensionärernas
extra avdrag. Denna besparing, vars helårseffekt kan skattas till 1,1
miljard kronor, uppstår visserligen på budgetens inkomstsida. Den är dock
till sin effekt helt likställd med besparingar på budgetens utgiftssida. Detta är
uppenbart inte minst med hänsyn till att ett direkt bidrag ibland övervägts
som ett alternativ till det extra avdraget.

I propositionen föreslås olika generella åtgärder som räknat på helår
minskar kommunernas och landstingens finansiella utrymme med ca 3
miljarder kronor. Effekten för budgetåret 1982/83 kan beräknas till 1,5
miljarder kronor.

Helårseffekten av besparingsåtgärderna, inkl. de nämnda åtgärderna
avseende kommunsektorn och de av riksdagen under hösten beslutade
besparingarna, uppgår, som framgår av sammanställningen till ca 13,4
miljarder kronor. Besparingseffekten för budgetåret 1982/83 kan beräknas
till knappt 9,7 miljarder kronor.

Beloppen i sammanställningen är avrundade till närmaste tiotal milj. kr.
Det finnns anledning att understryka de osäkerheter som gäller den exakta
beräkningen av enskilda besparingsposter.

FiU 1981/82:20

Tabell 4. Besparingarna fördelade på huvudtitlar

Milj. kr.

Huvudtitel/område Besparing (milj. kr.)

	Helår	Budgetåret 1982/83
Prop. 1981/82:30	4 100	3 800
Kommunsektorn, generella åtgärder	3000	1500
Justitiedepartementet	140	90
varav
rättshjälp	(50)	(30)
Utrikesdepartementet	40	40
Totalförsvarsområdet	150	300
Socialdepartementet	1880	1060
varav
sjukförsäkring	(1 400)	(650)
tandvårdsförsäkring	(200)	(200)
bidrag till företagshälsovård	(150)	(80)
Kommunikationsdepartementet	150	130
Ekonomi- och budgetdeparlementen	200	150
varav
statlig lokalförsöijning	(100)	(100)
lönekostnader vid viss omskolning och
omplacering	(90)	(50)
Utbildningsdepartementet	1230	1230
varav
skolan	(740)	(770)
studiestödet	(300)	(260)
Jordbruksdepartementet	70	60
Handelsdepartementet	430	430
varav
oljelagring	(400)	(400)
Arbetsmarknadsdepartementet	780	780
varav
arbetslöshetsförsäkring	(520)	(520)
förkortning av beredskapsarbeten	(80)	180)
tilläggsbidrag till kommuner för
beredskapsarbeten	(60)	(60)
Bostadsdepartementet	1200	-
Industridepartementet	70	70
Kommundepartementet	20	20
Totalt ca	13400	9 700

Av de nämnda beloppen beräknas ca 800 milj. kr. både vad avser helår och
budgetåret 1982/83 falla på ATP-systemet. På samma sätt faller knappt 290
milj. kr. av besparingarna inom arbetsmarknadsdepartementets område vad
avser arbetslöshetsförsäkringen på socialförsäkringssektorn.

Till dessa besparingsbelopp bör läggas de besparingar som följer av en
tillämpning av det s. k. huvudförslaget för bl. a. statliga myndigheters
förvaltningskostnader, de skärpta reglerna vid utbetalning av statsbidrag
samt den begränsade priskompensationen för vissa bidragsanslag. Bespa -

FiU 1981/82:20

ringseffekten till följd av dessa åtgärder kan budgetåret 1982/83 beräknas till
totalt ca 400 milj. kr.

Inom justitiedepartementets område föreslås besparingar på sammanlagt
135 milj. kr. Den största besparingen, ca 50 milj. kr., avser rättshjälpen.
Vidare föreslås besparingar inom polisväsendet på ca 30 milj. kr.

Inom utrikesdepartementets område redovisas förändringar som innebär
att belastningen på statsbudgeten minskar med ca 38 milj. kr. Vidare har
rutinerna för utbetalning av internationellt utvecklingsbistånd setts över.
Räntebesparingarna till följd av denna översyn kommer att uppgå till minst
40 milj. kr. Detta belopp har upptagits under den tidigare redovisade
besparingen till följd av skärpta utbetalningsregler.

Inom totalförsvarsområdet bör den ekonomiska inriktning som gäller för
arbetet med totalförsvarspropositionen beaktas i detta sammanhang. Denna
inriktning innebär att den besparing om 300 milj. kr. som har beslutats i
statsbudgeten för budgetåret 1981/82 beräknas ligga kvar under budgetåret
1982/83. På sikt bör dock helårseffekten, såsom har angivits av 1978 års
försvarskommitté, nu inte beräknas högre än till ca 150 milj. kr. Den lägre
helårseffekten hänger samman med en successiv utbyggnad av civilförsvaret
och hälso- och sjukvården i krig.

Inom socialdepartementets område kommer i särskild proposition senare
under riksmötet att föreslås att ökad självrisk införs inom sjukförsäkringen.
Besparingen beräknas medföra en minskad kostnad för sjukförsäkringen om
ca 2 000 milj. kr. då hänsyn tagits till kostnaden för ett högriskskydd. Därav
faller 15 %, ca 300 milj. kr., på statsbudgeten. Besparingen kan, efter det att
hänsyn tagits till skattebortfall för staten, beräknas till 1 400 milj. kr. för
helår räknat. Budgetåret 1982/83 beräknas spareffekten bli 650 milj. kr.
Vidare kommer senare under innevarande riksmöte att föreslås att 200 milj.
kr. sparas på tandvårdsförsäkringen. Ca 150 milj. kr. på helt år räknat
beräknas sparas genom att bidraget från sjukförsäkringen till företagshälsovården
minskas. Övriga besparingar inom socialdepartementets område kan
beräknas uppgå till drygt 130 milj. kr. räknat på helår.

Förslag kommer senare under detta riksmöte att lämnas om hur bl. a. de
här nämnda åtgärderna i sin helhet kan tillgodoföras statsbudgeten.

Inom kommunikationsdepartementets område föreslås besparingar om
sammanlagt 145 milj. kr. Besparingarna har inte riktats mot affärsverkens
investeringar. I övrigt berörs de flesta av departementets områden av
besparingarna.

Inom ekonomidepartementets område föreslås besparingar om drygt 3 milj.
kr. varav huvuddelen avser besparingar vid statistiska centralbyrån.

Inom budgetdepartementets område beräknas för nästa budgetår utgifterna
för byggnadsarbeten för statlig förvaltning uppgå till ca 200 milj. kr., vilket
innebär en minskning med ca 125 milj. kr. i förhållande till innevarande
budgetår. Investeringarna bedöms även på längre sikt kunna begränsas och

FiU 1981/82:20

därmed medföra en bestående besparing av storleksordningen 100 milj.
kr.

På det statliga personalpolitiska området föreslås besparingar på 94 milj.
kr. Besparingen görs på anslaget lönekostnader vid omskolning och
omplacering genom att kostnaderna för arbetsvårdsåtgärder för kommunalt
anställda med statligt reglerade tjänster förs över på kommunsektorn.

Inom utbildningsdepartementets område föreslås besparingar om sammanlagt
1 230 milj. kr. Ca 740 milj. kr. avser skolområdet. Av detta belopp har
riksdagen redan i särskild ordning fattat beslut om drygt 500 milj. kr. Detta
gäller bl. a. förändringen av gymnasieskolans utformning samt att en ökning
av förstärkningsresursen enligt läroplan 80 för grundskolan inte genomförs.
Ca 300 milj. kr. avser besparingar och effektiviseringar inom studiestödssystemet.
Därutöver har vissa ytterligare besparingar gjorts som utnyttjats för
andra satsningar inom utbildningsområdet.

Inom jordbruksdepartementets område föreslås besparingar på drygt 70
milj. kr. Beloppet fördelas på ett flertal poster och berör bl. a. rationaliseringsstödet
till jordbruket, skördeskadeskyddet, anslaget för miljöskyddsteknik,
stöd till säkerhetsutrustning på fiskefartyg, slopad restitution av
bensinskatt samt verksamheten vid statens veterinärmedicinska anstalt.

Inom handelsdepartementets område kommer senare under riksmötet
förslag att lämnas om ändrad finansiering och utsträckning i tiden av det
statliga oljelagringsprogrammet i syfte att bl. a. minska utgifterna för
inlagring av råolja m. m. I samband med detta kommer förslag att lämnas på
hur besparingen skall tillgodoföras statsbudgeten. Besparingen under
budgetåret 1982/83 liksom helårseffekten kan uppskattas till 400 milj. kr.
Besparingarna i övrigt inom handelsdepartementets område kan beräknas
till ca 30 milj. kr.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område uppgår besparingarna till 780
milj. kr. i helårseffekt. Den största enskilda posten är hänförlig till vissa
förändringar inom arbetslöshetsförsäkringen. Besparingen på denna uppgår
till 520 milj. kr. varav knappt 290 milj. kr. är hänförliga till socialförsäkringssektorn.
Förslag om denna förändring kommer att läggas fram under
våren 1982. Om arbetslöshetskassorna på sikt skulle behöva höja egenavgiften
för att kompensera det sänkta statsbidraget kommer besparingseffekten
netto att reduceras något. Andra större besparingar erhålls genom en
förkortning av anvisningstiden för beredskapsarbete inom tjänstesektorn (80
milj. kr.), reducerat tilläggsbidrag för beredskapsarbeten (58 milj. kr.) samt
rationaliseringar inom arbetsmarknadsutbildningen (50 milj. kr.).

Inom bostadsdepartementets område föreslås åtgärder för att begränsa
storleken på nybyggda småhus med statliga lån. Förändringarna syftar också
till en förenkling av bestämmelserna. Förslaget medför en besparing på
statsbudgeten på ca 70 milj. kr. Vidare bereds inom regeringskansliet förslag
om förändrad inriktning av bostadssubventionerna. Förslag kommer att

FiU 1981/82:20

läggas fram under våren 1982 och avses träda i kraft fr. o. m. den 1 januari
1983. Utgångspunkten är att statsbudgeten skall förstärkas med 1 200 milj.
kr. inkl. nyssnämnda besparing. Förslaget kan komma att beröra såväl
budgetens utgiftssida som dess inkomstsida.

Inom industridepartementets område föreslås besparingar uppgående till
sammanlagt ca 70 milj. kr. budgetåret 1982/83. Därtill kommer en
neddragning på 130 milj. kr. av statens vattenfallsverks investeringar. Denna
neddragning är dock inte av bestående karaktär. Besparingarna om 70 milj.
kr. hänför sig till ett stort antal anslag. De största enskilda posterna är
utebliven pris- och löneomräkning för regionalpolitiska anslag och slopande
av kreditstöd vid försäljning inom landet.

Inom kommundepartementets område föreslås besparingar inom länsstyrelsernas
verksamhetsområde om sammanlagt 17 milj. kr.

De samlade budgeteffekterna av olika åtgärder för att förstärka budgetens
inkomstsida är följande.

Skatterna och avgifterna på olja och bensin föreslås öka med 75 kr./m3
resp. 7 öre/liter fr. o. m. 1 april 1982. Statens inkomster beräknas härigenom
öka med totalt ca 1 500 milj. kr. Av beloppet utgör ca 1 000 milj. kr. en
budgetförstärkning medan ca 500 milj. kr. utgörs av avgifter som tillförs
oljeersättnings-, energiforsknings-och oljeprospekteringsfonderna.

För att förstärka budgeten under budgetåret 1982/83 aviseras förslag att
vissa affärsverk skall åläggas extra avskrivningar och/eller extra inleveranser
av överskottsmedel i syfte att förstärka statsbudgeten. Budgetförstärkningen
till följd av dessa åtgärder kan beräknas till ca 800 milj. kr.

I särskild proposition kommer att lämnas förslag om ändrad finansiering
och utsträckning i tiden av det statliga oljelagringsprogrammet. Utöver den
besparingseffekt som tidigare redogjorts för erhålls under budgetåret
1982/83 en positiv finansiell effekt av storleksordningen 600 milj. kr.

Inkomstförstärkningen på statsbudgeten till följd av de nu nämnda
åtgärderna kan beräknas till 2 400 milj.kr.

I detta sammanhang bör nämnas att förslag lämnas att överföra
försäkringskassornas fonder till staten. Därigenom uppkommer en minskad
belastning med 475 milj. kr. på anslaget till sjukförsäkringen.

Ett förslag om skatt på ljud- och videokassetter bereds inom regeringskansliet.
Förslaget beräknas ge en viss inkomstförstärkning.

Vidare aviseras en förkortning av kredittiderna för skatteinbetalningarna
när det gäller skatterna på olja och bensin. Kredittiderna är väsentligt längre
än de som i allmänhet tillämpas inom den indirekta beskattningens område.
Olika frågor som har samband med uppbörden av mervärdeskatt vid
importen kommer att ses över. Detta kan ske redan under det första kvartalet
1982.

Genom omprioriteringar och besparingar har ett begränsat utrymme

FiU 1981/82:20

kunnat skapas för ökade insatser inom ett fåtal särskilt angelägna områden.

Bl. a. föreslås ytterligare insatser för att förstärka skattekontrollen och
därmed öka statens inkomster.

Beläggningen inom kriminalvårdens anstalter och häkten har fortsatt att
öka under år 1981. Två nya lokalanstalter kommer att tas i bruk under
budgetåret 1982/83. Vidare kommer tidigare stängda anstaltsavdelningar att
temporärt öppnas. Sammanlagt ökas kriminalvårdens resurser med knappt
30 milj. kr., vilket bl. a. inkluderar 80 nya tjänster.

För att bekämpa missbruket av alkohol och narkotika kommer bl. a. i en
särskild proposition att föreslås att 10 milj. kr. satsas bl. a. på upplysning och
på förstärkning av tullens resurser.

Vidare föreslås en utbyggnad av pensionstillskotten med två procentenheter
för ålderspensionärer, änkor och förtidspensionärer. Kostnaderna inkl.
effekterna på inkomstskatten till följd av ökade extra avdrag kan beräknas
till ca 300 milj. kr. varav 200 milj. kr. hänför sig till ökade pensionstillskott.

Ytterligare insatser om sammanlagt ca 33 milj. kr. föreslås för att förbättra
de handikappades situation. I detta inryms bl. a. en höjning av handikappersättningen.

Satsningen på forskning fortsätter. Sammanlagt anvisas för reformer ca 80
milj. kr. varav ca 12 milj. kr. utgör omfördelning inom utbildningshuvudtiteln.
Huvuddelen av satsningen som görs är inte bunden till speciella
projekt.

Skogsvärdsavgiften föreslås bli sänkt från 0,6 % till 0,5 % den 1 juli 1982.
Inkomsterna minskar därigenom med knappt 60 milj. kr.

Förslag om en höj ning av dagpenningklasser inom arbetslöshetsförsäkringen
och utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen kommer senare
att läggas fram. Kostnaderna för förbättringarna kan brutto beräknas till
totalt ca 255 milj. kr., varav ca 115 milj. kr. på statsbudgeten. Nettokostnaden,
efter hänsyn till skatteeffekten, blir lägre.

För att undvika flaskhalseffekter m. m. har smärre volymtillskott fått
accepteras på några få områden. Som ett exempel på detta kan nämnas att
försäkringsrätterna tilldelats 5 milj. kr. för att kunna avarbeta balanser.
Summan av dessa volymtillskott överstiger inte 50 milj. kr.

Kostnaderna för de nu nämnda insatserna inom mycket prioriterade
områden kan uppskattas understiga 900 milj. kr. Avräknas dessa utgifter från
de tidigare redovisade besparingarna kommer nettobesparingarna att uppgå
till mer än väl 12 miljarder kronor.

Motionerna

I motion 1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs beträffande budgetpolitiken
att det belopp som vanligen brukar anges för underskottet i

FiU 1981/82:20

statsbudgeten till en del är en statistisk fiktion. Det kassa- eller bokföringsmässiga
underskottet i själva statsbudgeten är inte det stabiliseringspolitiskt
relevanta talet. I detta underskott är inte hänsyn tagen till det överskott som
den av statistiska skäl särredovisade socialförsäkringssektorn lämnar.
Dessutom ingår i beloppet den över statsbudgeten finansierade utlåningen,
vilken motsvarar en fordran. Det kassamässiga underskottet i statsbudgeten
på drygt 82 miljarder kronor som beräknas för budgetåret 1982/83 måste
således reduceras dels med de dryga 16 miljarder kronor staten lånar ut, dels
med det överskott på ca 18 miljarder som socialförsäkringssektorn lämnar.
Därtill kommer ett överskott hos kommunerna på närmare 3 miljarder. Den
samlade offentliga sektorns underskott är således av storleksordningen 40 -45 miljarder kronor.

Det budgetunderskott som nu finns har uppstått till följd av den
ekonomiska krisen och utgör icke dess orsak. Yttringar av krisen har varit att
skatteunderlaget och därmed den statliga budgetens inkomstsida haft en
mycket svag tillväxt. Staten har tvingats till vissa punktinsatser i krisbranscher.
Dessutom har de återkommande kraftiga minskningarna av marginalskatterna
också ökat budgetunderskotten. Regeringens åtstramning, som
dämpat den ekonomiska aktiviteten, har också haft en inkomstförsvagande
verkan på statsbudgeten.

Budgetunderskottet har vuxit mest som en passiv reflex av utvecklingen
och inte därför att det skett större medvetna arbetsskapande och ekonomiskt
aktivitetshöjande insatser genom den statliga politiken. Det har härigenom
skett en kraftig ökning av statsskulden och statsskuldräntorna. Räntorna på
statsskulden motsvarar nästan den totala offentliga sektorns underskott.

Mycket talar för att det budgetunderskott den totala offentliga sektorn
uppvisar icke är särskilt produktionsstimulerande. Trots det stora underskottet
bedrivs ingen i egentlig mening aktiverande politik. Men skulle
underskottet vara mindre skulle de ekonomiska problemen vara värre.

För att nå en bättre balans i samhällsekonomin, ökade produktiva
investeringar och bevarade, återställda eller i vissa fall förbättrade sociala
rättigheter och villkor är det enligt vänsterpartiet kommunisternas uppfattning
nödvändigt att föra en mera expansiv ekonomisk politik. De tre
huvuduppgifter som den ekonomiska politiken står inför, att nedbringa
arbetslösheten, att försvara folkflertalets levnadsstandard och värna de
sociala rättigheterna, kräver detta. Och detta krav är inte bara socialt och
rättvisebetingat. Det är den enda vägen att mildra krisens verkningar och att
inleda en marsch ut ur den djupnande krisen.

Den ökning, utöver regeringens budgetförslag, av den offentliga sektorns
underskott som förordas uppkommer inte till följd av en enbart efterfrågeeller
konsumtionshöjande politik. Vänsterpartiet kommunisterna förordar
aktiva och allvarliga satsningar på att minska arbetslösheten genom
upprättande och genomförande av omfattande arbetsskapande program och
åtgärder. Detta är satsningar som inom en snar framtid kommer att öka den

FiU 1981/82:20

ekonomiska aktiviteten, höja sysselsättning och kapacitetsutnyttjande och
därmed skapa förutsättningar för att underskotten icke skall bli betungande
för samhällsekonomin. Aktiva insatser för att skapa arbete är en långt
säkrare metod än att överlåta detta till storfinansens spekulation.

De förslag till förändringar i statsutgifterna i förhållande till regeringens
förslag som bör genomföras under budgetåret 1982/83 sammanfattas i tabell

Då siffrorna i tabell 5 i några fall är skattningar och sålunda rymmer viss
felmarginal kan utgiftsförslagen avrundas till 15,0 miljarder kronor. Regeringen
förannonserar vidare ett antal oacceptabla nedskärningsförslag som
senare kommer att föreläggas riksdagen, men som den kalkylerar med i sin
budget. Dessa förslag, t. ex. karensdagar, försämringar av bostadsfinansiering
och bostadsbidrag m. m., kommer sammanlagt att uppgå till miljardbelopp.
Ställning till dessa får tas vid den tidpunkt förslagen lämnas.
Fullständig överblick nås vid ställningstagandet till kompletteringspropositionen.

FiU 1981/82:20

Tabell 5. Vpk:s samlade budgetalternativ: Utgiftssidan

Milj. kr.

Departement eller Utgiftsändring Kommentar

område

Kungl, hov- och 0

slottsstaten

Justitie 75

Utrikes 10

Försvars - 1 938

Social 4 915

Kommunikation 435

Ekonomi 0

Budget 0

Utbildning 650

Jordbruk 120

Handels 3,5

Arbetsmarknad 5 200

Bostad 1 042

Industri 2 000

Kommun 0

Nej till försam- 1 500

ringar för kommuner
och landsting Summa

ökade ut- 14 012,5

gifter

Mest för ökade insatser mot ekonomiska
brott och mot vissa försämringar
av rättshjälpen.

Bistånds- och andra medel omfördelas.

(Se text ovan)

(Se text ovan. Vi kommer också att
gå emot förslaget om tre karensdagar
vilket kan beräknas till 650 milj. kr.
förbudgetåret enligt regeringenss. k.
sparplan. Några småposter utöver
vad som nämnts ovan ligger i siffran.
)

(SJ, vägar m. m.)

(Se text ovan. Därtill kommer vissa
förslag för invandrare.)

(Inkl. förslag om miljövård, skogsvård
och ett godkännande av Riksidrottsförbundets
äskande som regeringen
prutat med 33 milj. kr.)
(Förstärkn. av Konsumentverket)
(Se text. Häri också vissa arbetsmarknadsåtgärder
för handikappade
och invandrare. OBS i programmet
för 100 000 nya jobb ingår poster som
helt eller delvis upptas under andra
departement.)

(Lån till bostadsbyggande, kommunala
markförvärv, förbättringar av
boendemiljön m. m.)
(Reservationsanslag, se text.)

(Enligt prop. uppskattad summa för
budgetåret 1982/83).

De förändringar av statens inkomster som vänsterpartiet kommunisterna
förordar sammanfattas i tabell 6.

4 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

Tabell 6. Vpk:s samlade budgetalternativ: Inkomstsidan

Milj. kr.

Inkomst	Förändring
Inledning av slopandet av momsen på
mat	- 3 000
Nej till höjda skatter på energi och
bensin	- 950
Särskild arbetsgivaravgift för att skapa
sysselsätt n.	+ 6 000
Indragning av övervinster på vattenkraf-
ten	+ 1 350
Införande av moms på aktie- och värde-
pappershandeln på börsen	+ 2 500
Engångsskatt på stora förmögenheter	+ 1 000
Skogsvårdskonton	+ 60
Avslag på ersättning till Forsmarks kraft-
grupp lör försenad idrifttagning av kärn-
kraftverk	+ 215
Upphävande av aktiefond- och skatte-
fondsparandet	+ 500
Uppgång i ekonomin till följd av vpk.s
expansiva och sysselsättningsskapande
politik	+ 2IXK) (ca)
Summa inkomstförändr.:	+ 9 675

Härtill kommer ett par osäkra poster. Vänsterpartiet kommunisterna
kommer under våren att gå emot det skatteförslag som aviserats. Inga
skattelindringar för höginkomsttagare kommer att accepteras. Vilken
inkomstförstärkning detta kommer att ge kan inte avgöras förrän regeringsförslaget
föreligger.

Vänsterpartiet kommunisterna har också förordat en indragning av
övervinster i äldre vattenkraftverk, vilket ger 1 350 milj. kr. Dessa pengar
föreslås dock fonderas till regionala samhällsfonder för sysselsättningsskapande
insatser i berörda län.

För att skapa arbetsplatser såväl omedelbart som genom satsningar på
framtiden och för att värna utsatta grupper i samhället och sociala
rättigheter, för att ge samhällsekonomin en aktiverande injektion framför^
förslag som innebär en ökad underbalansering av budgeten med 5,3 miljarder
kronor. En sådan arbetsskapande politik är en nödvändighet för att börja en
marsch ut ur krisen.

Vänsterpartiet kommunisterna företräder en mera expansiv ekonomisk
politik än regeringen. Men detta är ett något begränsat synsätt. Politik måste
utformas utifrån en uppfattning om de sammanhang som finns i samhället
och en därpå grundad uppfattning om hur de aktuella problemen uppkommit
och kan övervinnas.

De djupa problem som finns i vår samhällsekonomi och som återfinns i de

FiU 1981/82:20

flesta utvecklade kapitalistiska länder kan inte övervinnas enbart med en
”expansiv” ekonomisk politik. Problemen, den kris som tenderar att bli allt
djupare, är ett uttryck för att det kapitalistiska produktionssättet är historiskt
utlevat.

I motion 2016 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att den borgerliga
ekonomiska politiken knappast på något område har så uppenbart visat sina
svagheter som när det gäller budgetpolitiken. Omsvängningen från den goda
ordning som rådde under den socialdemokratiska regeringsperioden har här
varit större än på något annat område. Under den socialdemokratiska tiden
var det en självklar princip att den statliga utgiftsutvecklingen skulle hållas
inom ramen för den inkomstökning som kunde uppnås. Detta var inte ett
uttryck för något kameralt tänkande utan skapade tvärtom goda förutsättningar
för en aktiv och stabiliserande konjunkturpolitik.

Alltsedan det budgetår, 1975/76, då socialdemokraterna senast hade det
fulla ansvaret för den ekonomiska politiken har budgetunderskottet ökat
kraftigt. Budgetunderskottets andel av BNP har på sex år ökat 6 å 7
gånger.

Bakom det snabbt växande statliga budgetunderskottet ligger dramatiska
trendbrott i fråga om statsutgifternas och - framför allt - statsinkomsternas
utveckling. *

Statsutgifterna har efter budgetåret 1975/76 ökat väsentligt snabbare än
hela BNP räknat i fasta priser. Samtidigt har statsinkomsterna minskat mätt i
reala termer. Detta återger i ett nötskal skillnaderna mellan socialdemokratisk
och borgerlig budgetpolitik.

Ett annat ständigt återkommande tecken på de borgerliga regeringarnas
oförmåga att hantera statsfinanserna gäller de grova prognosmissarna. Gång
efter annan har budgetunderskottet felbedömts och nästan genomgående har
det därvid varit fråga om kraftiga underskattningar.

Under senare år har regeringen känt ett stigande behov av att få grepp över
budgetutvecklingen. Detta har yttrat sig dels i att olika mål eller normer för
den kommande budgetutvecklingen satts upp, dels genom att regeringen
hävdat att den lyckats bryta den negativa budgetutvecklingen, mätt på ett
visst sätt. Detta har inte lyckats.

I 1981 års kompletteringsproposition lade regeringen fram tre olika
besparingsmål för den framtida budgetutvecklingen. I slutet av 1981
preciserade den borgerliga riksdagsmajoriteten sparmålet ytterligare.

Det besparingsförslag som framlagts i budgetpropositionen uppfyller
emellertid inte dessa mål. Den besparing som uppnås för budgetåret 1982/83
uppgår enligt regeringens uppgifter till knappt 9,7 miljarder kronor. Härav
utgör knappt 1,1 miljarder kronor utgiftsnedskärningar som inte faller på
statsbudgeten utan på socialförsäkringssektorn. Ett lika stort belopp avser
den snabbare avtrappningen av folkpensionärernas extra avdrag, vilket slår

FiU 1981/82:20

på inkomstsidan. Ytterligare 1,5 miljarder kronor avser en indragning av
kommunernas skatteunderlag, vilket också berör budgetens inkomstsida.
Om dessa belopp exkluderas, återstår blott ca 6 miljarder kronor i egentliga
nedskärningar av statsutgifterna.

Enligt vad som anförs i budgetförslaget skulle budgetunderskottet komma
att stabiliseras på nivån 13 % av BNP under budgetåret 1982/83. Om detta
verkligen inträffar innebär det visserligen inte att målet om en minskning av
underskottets andel av BNP med 1 procentenhet infrias men det skulle likväl
utgöra en framgång jämfört med den hittillsvarande fortgående försämringen
av budgetläget. Vidare hävdar regeringen att målet om en real
utgiftsminskning med 3 % kommer att infrias, förutsatt att de besparingar
som redovisas på inkomstsidan beaktas i detta sammanhang.

Det finns emellertid skäl att ifrågasätta dessa bedömningar. Anslagen
bl. a. för arbetsmarknads- och industripolitiska insatser är lågt beräknade för
budgetåret 1982/83. Erfarenhetsmässigt är det sannolikt att räkna med en
väsentligt större anslagsbelastning för sådana ändamål. Vissa av regeringens
budgetförstärkande åtgärder - t. ex. indragningen av försäkringskassornas
fonder och ökade avskrivningar i affärsverken - är bara av engångskaraktär
och åstadkommer således ingen varaktig förbättring av budgetläget. Å andra
sidan förefaller det troligt att budgetunderskottet för innevarande budgetår
kommer att bli lägre än vad regeringen uppgivit. Slutsatsen av detta blir att
budgetunderskottet mellan budgetåren 1981/82 och 1982/83 kommer att öka
betydligt mera än vad regeringen angivit. 1 så fall kommer inte heller målen
för budgetutvecklingen att uppfyllas.

Socialdemokraterna var länge ensamma om att varna för riskerna med
försämrade statsfinanser. I valrörelsen 1976 avvisade socialdemokraterna
bestämt de borgerliga partiernas överbud som innebar såväl stora utgiftsökningar
som ofinansierade skattesänkningar. Varningarna förklingade ohörda.
Socialdemokraterna har även som oppositionsparti visat sig beredda att
föra en statsfinansiellt ansvarsfull politik. En större kontrast mot de
borgerliga partiernas lättsinniga uppträdande i oppositionsställning med
ständigt återkommande överbud kan svårligen tänkas.

Vid upprepade tillfällen har socialdemokraterna lagt fram förslag som
skulle ha inneburit ett mindre budgetunderskott än vad regeringens politik
medfört. 1977 och 1979 års socialdemokratiska budgetar var väsentligt
starkare än regeringens.

Under innevarande valperiod har socialdemokraterna i sina budgetförslag
haft som huvudinriktning att på kort sikt hålla ett jämfört med regeringsförslagen
oförändrat budgetsaldo. Huvudorsaken har varit att socialdemokraterna
inte velat dra ned den ekonomiska aktiviteten ytterligare med
hänsyn till den konjunkturnedgång som inleddes 1980 och som förstärktes
med regeringens skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Inom ramen för
ungefär oförändrade budgetunderskott har emellertid socialdemokraterna
på ett helt annat sätt än regeringen inriktat politiken på att stimulera

FiU 1981/82:20

produktion och investeringar för att därigenom åstadkomma ökad tillväxt
och stärkt sysselsättning och därmed på sikt förbättra möjligheterna att ta
ned budgetunderskottet.

Det är givetvis vanskligt att summera effekterna av de stramare
budgetförslag som socialdemokraterna vid olika tillfällen lagt under fem års
tid. Men det råder ingen som helst tvekan om att budgetunderskottet i dag
skulle ha varit väsentligt lägre om de socialdemokratiska alternativen hade
genomförts.

I själva verket tenderar dock sådana mera mekaniska jämförelser att
underskatta skillnaden mellan de båda huvudalternativ för budgetpolitiken
som förelegat sedan 1976. Socialdemokraterna har vid varje förslagstillfälle
nödgats utgå från den situation som den borgerliga ekonomiska politiken
skapat. Ju längre tid som gått har den ekonomisk-politiska kursen alltmer
avvikit från den riktning som socialdemokraterna förordat.

Socialdemokraterna är i en rad avseenden mycket kritiska till regeringens
förslag till budget för budgetåret 1982/83. De utgiftsnedskärningar som
föreslås lägger de tyngsta bördorna på svaga och utsatta grupper i samhället -de arbetslösa, de sjuka, de äldre och de handikappade. Denna fördelningsprofil
framstår som ännu tydligare om hänsyn tas till de orimligt frikostiga
subventionerna till aktieägarna och till de ytterligare förmåner som ges till
skogsägarna.

Det socialdemokratiska budgetalternativet har följande huvudinriktning:

- Det har en helt annan fördelningspolitisk profil. Man avvisar vissa av
regeringens förslag till utgiftsnedskärningar (bl. a. i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
och sjukpenningförsäkringen), föreslår att värdesäkringen av
pensionerna återställs och att barnbidragen höjs.

Nedskärningen av arbetslöshetsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen
motsvarar under budgetåret 1982/83 utgifter om 520 milj. kr. resp. 650
milj. kr. Förslaget om värdesäkring av pensionerna och en del andra
basbeloppsberoende utgifter beräknas under budgetåret 1982/83 kosta 600
milj. kr. En del av dessa kostnader faller emellertid inte på statsbudgeten
utan på AP-fonden. Ca 100 milj. kr. beräknas återgå i form av ökade
skatteintäkter.

FiU 1981/82:20

Förslaget att höja barn- och studiebidragen kostar för budgetåret 1982/83
drygt 500 milj. kr.

Härutöver föreslås insatser av kostnadsmässigt mera begränsad omfattning
på en rad andra områden. Det gäller bl. a. insatser för barn, ungdomar
och handikappade, åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken, förstärkta
resurser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten samt en rad åtgärder
inom miljövården och skogsvården. De sammanlagda merutgifterna på dessa
områden uppgår för budgetåret 1982/83 till ca 920 milj. kr.

- Regeringens förslag att beröva kommunerna en del av deras skatteunderlag
avvisas. I stället föreslås att kommunerna 1983 skall göra tillfälliga
avsättningar av en del av sin överskottslikviditet till en skatteregleringsfond.
Samhällsekonomiskt har detta förslag samma verkningar som regeringens
genom att det minskar det statliga upplåningsbehovet på kreditmarknaden.
Kommunerna kommer med förslaget att återfå sina pengar senare, vilket gör
det lättare att undvika skattehöjningar.

Förslaget innebär jämfört med regeringens att statens skatteinkomster blir
1 500 milj. kr. lägre under budgetåret 1982/83 och det dubbla beloppet för
helår. Det alternativa förslaget om indragning av en del av kommunsektorns
finansiella överskott har en något större omfattning. Det motsvarar en
indragning med ca 1750 milj. kr. för budgetåret 1982/83 och det dubbla
beloppet för kalenderåret 1983. Socialdemokraterna har emellertid inte
tillgodoräknat sig dessa belopp i sitt budgetalternativ, även om förslaget
rörande kommunsektorn i princip har samma samhällsekonomiska konsekvenser
som regeringens.

- Ett omfattande investeringsprogram föreslås som ger ökad produktion
och sysselsättning och skapar förutsättningar för en högre ekonomisk tillväxt
i framtiden. Ett stort antal konkreta projekt föreslås på följande områden:
energi, kommunikationer, bostäder, industri, miljövård samt forskning och
utveckling. Programmet kostar för budgetåret 1982/83 totalt 2 050 milj. kr.
Huvuddelen av detta investeringsprogram är av engångskaraktär, dvs.
utgifterna faller bort efter något eller några år.

- Utgiftsförslagen finansieras bl. a. med vissa skattehöjningar. Momsen
återställs till sin tidigare nivå. Det ökar statsinkomsterna med 3 000 milj. kr.
nästa budgetår. Härutöver föreslås vissa besparingar och avgiftshöjningar
samt en effektivare uppbörd av momsen på importerade varor. Genom det
sistnämnda förslaget undanröjs den konkurrensnackdel som inhemska
företag har vid momsuppbörden jämfört med importföretagen.

Vissa utgiftsbegränsningar föreslås främst inom försvaret, äktamakeprövningen
inom studiemedelssystemet samt bidraget till det permanenta
skördeskadeskyddet.

Åtgärderna på inkomstsidan leder för budgetåret 1982/83 till vissa
inkomstökningar. Hit hör skärpt skatt på större förmögenheter 100 milj. kr.,

FiU 1981/82:20

slopande av avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd 100 milj. kr.
(för helår beräknas inkomstökningen uppgå till ca 300 milj. kr.), skatt på
videoutrustning 150 milj. kr. samt höjda avgifter på försenad skatteuppbörd
250 milj. kr.

En skatt på kraftbolagens vinster införs som väntas medföra ökade
statsinkomster med 500 milj. kr.

Höjda miljöavgifter och skogsvårdsavgifter beräknas inbringa 275 resp.
290 milj. kr. Vidare föreslås också att delpensionsavgiften höjs, vilket
medför ökade inkomster med 225 milj. kr. En del av dessa inkomstökningar
används för att finansiera vissa utgiftsökningar som ingår i de tidigare
redovisade beloppen på utgiftssidan.

Den föreslagna förkortningen av kredittiden för momsuppbörden vid
import med 25 dagar får två effekter på inkomstsidan. Dels leder den till en
årlig räntevinst för staten som kan beräknas till ca 400 milj. kr. För
budgetåret 1982/83 har halva detta belopp tagits upp. Dessutom tillkommer
som en engångseffekt vid själva omläggningen av uppbörden en likviditetsförstärkning
för staten som beräknas till 2 600 milj. kr. Denna tillfälliga
inkomstförstärkning har avpassats så att den med god marginal kan
finansiera investeringsprogrammet som ju också till övervägande del är av
engångskaraktär.

Vidare föreslås att skatteförmånerna inom det s. k. skattesparandet
upphör för nysparande som äger rum efter utgången av år 1982 samt att den
skattereduktion med 30 % som utgår på aktieutdelningar upp till en viss nivå
slopas. Detta medför ingen besparing under budgetåret 1982/83, men på sikt
rör det sig om betydande belopp.

Vissa förslag får effekter redan för innevarande budgetår. Hit hör förslaget
att återställa momsen till den tidigare nivån fr. o. m. den 1 april 1982. Detta
leder till en inkomstförstärkning som uppskattas till 750 milj. kr. under
innevarande budgetår. Vidare föreslås åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken
till en kostnad av 220 milj. kr. Netto innebär dessa förslag en förstärkning
av budgeten under innevarande budgetår med 530 milj. kr.

För budgetåret 1982/83 beräknas de ovan redovisade förslagen medföra en
ytterligare budgetförstärkning med ca 1 330 milj. kr. Eftersom det socialdemokratiska
förslaget leder till ett något lägre budgetunderskott, blir också
statsskuldräntorna lägre. Totalt sett uppgår besparingarna för budgetåret
1982/83 till drygt 280 milj. kr.

Det budgetalternativ som här redovisats har framför allt den inriktningen
att det produktiva sparandet ökas påtagligt jämfört med regeringens förslag.
För statsbudgeten skulle förslagen sammantaget innebära en förstärkning för
innevarande och nästa budgetår med knappt 1,9 miljarder kronor. Härtill
kommer, som nämnts, ytterligare drygt 1,7 miljarder kronor i likviditetsindragning
från kommunsektorn, som dock formellt inte leder till minskat
budgetunderskott. Totalt kan härmed statens upplåningsbehov på kreditmarknaden
minskas med drygt 3,6 miljarder kronor jämfört med regeringens

FiU 1981/82:20

förslag. Härav faller drygt 3,1 miljarder kronor på budgetåret 1982/83.

- Socialdemokraternas alternativ skiljer sig från regeringens förslag
genom att det kombinerar en totalt sett högre efterfrågenivå i ekonomin med
en något stramare budgetpolitik. Efterfrågeökningen inriktas helt på
investeringar som skapar produktion och sysselsättning och därmed högre
inkomster i framtiden. Den något stramare finanspolitiken blir trots detta
möjlig genom att den inriktas på att till statsbudgeten överföra en del av den
överskottslikviditet som finns i andra sektorer av ekonomin och som där inte
finner någon produktiv användning.

I motion 2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) anförs att det statliga
budgetunderskottet under de senaste åren har vuxit till en sådan storleksordning
att det i dag måste anses vara ett av våra centrala ekonomiskpolitiska
problem.

I takt med det växande budgetunderskottet har också den konsoliderade
offentliga sektorns saldo försämrats i motsvarande mån.

Orsaken till det växande budgetunderskottet är att de offentliga utgifterna
tillåtits växa betydligt snabbare än inkomsterna.

Det finns i dag all anledning att beklaga att en striktare utgiftsprövning inte
kom till stånd på ett tidigare stadium. Först sedan den andra trepartiregeringen
hade bildats fick arbetet med att få budgetutvecklingen under kontroll
fastare former.

I 1981 års reviderade finansplan band sig regeringen för att nedbringa
statsutgifterna med 12 miljarder kronor budgetåret 1982/83 i förhållande till
1981 års långtidsbudget. Besparingsmålet fastställdes av höstriksdagen 1981.
En central punkt i moderata samlingspartiets kritik mot regeringens nu
presenterade budgetförslag är att besparingsmålet inte uppfyllts.

Den inte minst allvarliga konsekvensen av att det erforderliga saneringsoch
besparingsarbetet på detta sätt kommit att skjutas på framtiden har blivit
att statsskulden ökat på ett dramatiskt sätt och som en följd därav de statliga
ränteutgifterna. Enbart mellan innevarande och kommande budgetår
beräknas ränteutgifterna öka med 10 miljarder kronor, dvs. med mer än hela
den av regeringen föreslagna besparingen inför budgetåret 1982/83. Även om
det mot räntekostnaderna svarar icke obetydliga skatteinkomster för stat och
kommun torde det vara helt uppenbart att om inte målmedvetna och
kraftfulla åtgärder sätts in för att bemästra budgetunderskottet och den
ökande statsskulden, kommer statens ränteutgifter inom loppet av blott ett
fåtal år att utgöra en utomordentligt betungande post i den statliga
budgeten.

Än mer bekymmersam ter sig utvecklingen om den s. k. skuldtjänstkvoten,
dvs. statens utgifter för räntor och amorteringar på statsskulden i
förhållande till de samlade statsinkomsterna, beaktas. År 1985 beräknas
skuldtjänstkvoten uppgå till ca 80 % mot ca 42 % 1981 och ca 20 % 1977. Att

FiU 1981/82:20

finansieringen härav kommer att bli ett högst reellt problem torde knappast
kunna ifrågasättas.

En statlig upplåning av denna omfattning är av naturliga skäl förenad med
betydande problem och risker. Om en större del av upplåningen sker via
riksbanken eller banksystemet leder detta till en ökning av penningmängden
i samhället som antingen verkar inflationsdrivande eller leder till ett ökat
underskott i bytesbalansen (eller bådadera). Det är önskvärt attén så stor del
av upplåningen som möjligt i stället kan ske direkt från allmänheten, men
möjligheterna härtill är begränsade. Ambitionen att i ökad utsträckning söka
utnyttja banksystemet för upplåning från allmänheten som den beskrivs i
finansplanen får därför starkt stöd i motionen.

Enligt motionärernas bedömning motiverar också den utlandsupplåning
som det nu framlagda budgetförslaget utgår ifrån att ytterligare ansträngningar
görs för att minska det totala upplåningsbehovet.

I budgetförslaget förs ett resonemang om vilken typ av åtgärder som bör
betraktas som besparingar och om hur storleksordningen av dessa bör
beräknas. Motionärerna instämmer i följande besparingsprinciper:

1. Som besparingar bör endast betraktas åtgärder som resulterar i direkta
volymminskningar jämfört med gällande regler. Besparingar uppkommer
endast genom ändringar i rådande regler.

2. Besparingarnas netto- och bruttoeffekter måste uppmärksammas. Vissa
besparingar kan leda till minskade statsinkomster. Det är i så fall
nettoeffekten som bör räknas som besparing.

3. De kassamässiga konsekvenserna av vissa besparingar uppkommer först
med viss eftersläpning. I andra fall ökar de med tiden. Det är som allmän
utgångspunkt rimligt att i kalkylerna beakta effekterna under det första hela
år då en åtgärd verkar.

4. Vissa åtgärder är av konjunkturpolitisk karaktär. De bör ej ses som en
”reform” när de införs och ej som besparing när de bortfaller.

5. I fråga om investeringsverksamheten bör besparingskriteriet anses
uppfyllt endast när det är fråga om en bestående minskning. Det är heller inte
någon besparing om en viss typ av investeringar eller utlåning lyfts ut från
budgeten för att fortsättningsvis finansieras med prioriterade lån eller med
stöd av statliga kreditgarantier.

6. Utgiftsnedskärningar inom socialförsäkringssektorn bör samhällsekonomiskt
likställas med direkta budgetbesparingar.

Till detta fogas i budgetförslaget också ett resonemang där begreppet
”skatteutgift”, vilket är okänt i svensk budgetteknik, introduceras. Minskade
”skatteutgifter” uppnås genom åtgärder som leder till ökade skatteinkomster
för statskassan genom t. ex. ändrade avdragsregler. Enligt motionärernas
uppfattning finns det ingen anledning att se sådana åtgärder som
något annat än skatteskärpningar, och de bör som sådana inte räknas som
besparingar.

FiU 1981/82:20

Det förslag lill budget för budgetåret 1982183 som regeringen redovisat i
årets budgetproposition innebär att det statliga budgetunderskottet skulle
öka från ett nu förutsett utfall på 78,2 miljarder kronor för innevarande
budgetår till 82,6 miljarder kronor för nästa budgetår. Det medför att man
inte klarar vare sig det av trepartiregeringen i 1980 års reviderade finansplan
uppsatta målet att med en procentenhet minska det statliga budgetunderskottet
i förhållande till bruttonationalprodukten eller det i 1981 års
finansplan samt i proposition 1981/82:30 uttalade och av riksdagen antagna
målet att skära ned de statliga utgifterna med 12 miljarder kronor i
förhållande till 1981 års långtidsbudgets beräkningar. De i budgetpropositionen
redovisade besparingarna stannar vid 9,7 miljarder kronor. Då har
därtill av regeringen redovisats som besparingar vad som i verkligheten är
skattehöjningar - t. ex. begränsningen i pensionärernas avdragsrätt. Detta
kan inte moderata samlingspartiet acceptera som en besparing.

Av de i regeringen i budgetpropositionen föreslagna besparingarna på 9,7
miljarder kronor är sålunda minst 0,8 miljarder inte besparingar utan höjda
skatter. Av resterande 8,9 miljarder kronor i besparingar är därtill 1,5
miljarder att hänföra till den kommunala sektorn och är en verklig besparing
endast om den leder till motsvarande kommunala utgiftsnedskärning; blott

7,4 miljarder kronor är att hänföra till den statliga sektorn eller socialförsäkringssektorn.
Vad gäller nya besparingar i förhållande till proposition
1981/82:30 inom statsbudgeten eller socialförsäkringssektorn stannar dessa
vid högst 4,4 miljarder kronor.

De nuvarande regeringspartierna har tidigare anfört att besparingsinsatserna
är nödvändiga oberoende av konjunkturutvecklingen.

En budget som återigen leder till ett ökat budgetunderskott är oacceptabel.
När sparmålet på 12 miljarder kronor fastställdes, var detta i förhållande
till ett beräknat underskott på 80 miljarder kronor; med de utlovade
besparingarna skulle underskottet nedbringas till under 70 miljarder kronor
för budgetåret 1982/83. Enligt det framlagda budgetförslaget skulle det i
stället komma att uppgå till 82,6 miljarder kronor, och det torde finnas
anledning att befara att det verkliga underskottet kan komma att närma sig
90 miljarder kronor. Besparingsbehovet har, anför motionärerna, inte
minskat, tvärtom.

I enlighet med det ovan anförda föreslår moderata samlingspartiet att
utöver de av regeringen föreslagna sparåtgärderna ytterligare utgiftsneddragningar
vidtas på sammanlagt 6,0 miljarder kronor. Sparförslagen
sammanfattas i tabell 7 nedan. Förslagen utvecklas närmare i särskilda
följdmotioner. I fråga om budgetens inkomstsida görs inte här någon från
budgetpropositionen avvikande bedömning. Om förslagen i partimotionen
genomförs kommer detta att få positiva effekter även för inkomstsidan.

FiU 1981/82:20

Tabell 7. Av regeringen och av moderata samlingspartiet Föreslagna besparingar För
budgetåret 1982/83

Milj. kr.

Huvudtitel/område	Regeringens för-slag Helår Bå 82/83	Moderat förslag Helår Bå 82/83	Differens Helår	Bå 82/83
1. Prop. 1981/82:30* 2. Besparingar i prop. 1981/82:30 vilka tillfaller socialförsäkrings-sektorn 3. Kommunsektorn,	2 300 700	2 300 700	2 300 700	2 300 700
generella åtgärder 4. Justitiedeparte-	3 000	1 500	3 700	1 850	+	700	+	350
mentet 5. Utrikesdeparte-	140	90	170	120	+	30	+	30
mentet 6. Totalförsvarsom-	40	40	840	840	+	800	+	800
rådet 7. Socialdepartemen-	150	300	0	0		150	—	300
tet 8. Kommunikations-	1 880	1060	2 680	2 610	+	800	+	1 550
departementet 9. Ekonomi- och budgetdeparte-	150	130	480	460	+	330	+	330
mentet 10. Utbildningsdepar-	200	150	230	180	+	30	+	30
tementet 11. Jordbruksdepar-	1 230	1 230	1 510	1450	+	280	+	220
tementet 12. Handelsdeparte-	70	60	475	465	+	405	+	405
mentet 13. Arbetsmarknads-	430	430	465	465	+	35	+	35
departementet 14. Bostadsdeparte-	780	780	850	850	+	70	+	70
mentet 15. Industrideparte-	1 200	0	2 830	1 925	+ 1630	+ 1925
mentet 16. Kommundeparte-	70	70	145	145	+	75	+	75
mentet	20	20	90	90	+	70	+	70
SUMMA 17. Minskade stats-skuldräntor	12 360	8 860	17 465 350	14 450 400	+ +	5 105 350	+ 5 590 + 400
SUMMA	12 400	8 900	17 800	14 900	+ 5 400	+ 6000

* Riksdagens beslut om en snabbare avtrappning av folkpensionärernas extra avdrag
är en inkomstförstärkning (skattehöjning) och kan därför inte bokföras som en
besparing.

FiU 1981/82:20

Moderata samlingspartiet accepterar således i huvudsak de av regeringen
föreslagna besparingsåtgärderna för budgetåret 1982/83. Undantag utgör
framför allt de av regeringen föreslagna besparingarna vad avser totalförsvarsområdet.
Ytterligare besparingsåtgärder om ca 6 miljarder kronor bör
vidtas fr. o. m. budgetåret 1982/83 i enlighet med uppställningen i tabell
7.

Av besparingarna avser ca 2,7 miljarder kronor socialförsäkringssektorn
och kommer därmed inte formellt att påverka budgetunderskottet - de leder
till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn. Från samhällsekonomisk
synpunkt är dock sådana att jämställa med utgiftsnedskärningar som
får direkta budgeteffekter. Huruvida detta till trots sådana bokföringsmässiga
dispositioner bör vidtas, så att besparingen formellt kan hänföras till
statsbudgeten, får övervägas. En möjlighet härvidlag vore att inom ramen för
ett oförändrat uttag av socialförsäkringsavgifter justera storleksförhållandena
mellan de olika avgifterna.

Genom besparingarna kan budgetunderskottet för budgetåret 1982/83
nedbringas till 76,6 miljarder kronor. Som andel av bruttonationalprodukten
nedbringas underskottet från omkring 13 % till ca 12 %.

Moderata samlingspartiet kommer att vara synnerligen restriktivt när det
gäller ytterligare medelstilldelning till förlustbringande industriverksamhet,
redovisas det i motionen. Där förordas också avveckling eller utförsäljning
och börsintroduktion av delar av den statliga företagsamheten. Detta får
konsekvenser för budgetsaldot. I budgetpropositionen är upptaget 6,0
miljarder kronor under anslagsposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto. Med den förordade mer restriktiva industripolitiken torde behovet av
tillkommande utgifter minskas med ett belopp i storleksordningen 500 -1 000 milj. kr. Budgetsaldot förbättras då i motsvarande mån.

Utskottet

Bakgrunden till de statliga budgetunderskotten

Statsfinanserna befinner sig i ett utomordentligt allvarligt läge. Budgetunderskottet
beräknas enligt regeringens finansplan kunna uppgå till 82,6
miljarder kronor under budgetåret 1982/83 eller ca 13 % av BNP. Den
ekonomiska politik som förordas i regeringens budgetförslag tar sin
utgångspunkt i detta underskott. Det finns därför, enligt utskottets mening,
anledning att belysa bakgrunden till det uppkomna läget.

Alltsedan det budgetår, 1975/76, då socialdemokraterna senast hade det
fulla ansvaret för den ekonomiska politiken har budgetunderskottet utvecklats
på följande sätt:

FiU 1981/82:20

Tabell 8. Budgetunderskotlets utveckling

(miljarder kronor)

1975/76	1976/77	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83
3,7	10,5	25,2	38,7	50,0	60,0	78,2	82,6

Denna våldsamma ökning återspeglar till en del de betydande prisstegringar
som ägt rum under den aktuella perioden. I nedanstående tabell
uttrycks i stället budgetunderskottet som en andel av bruttonationalprodukten
(BNP).

Tabell 9. Budgetunderskottet i procent av BNP

1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982
2	5	8	10	10	11,5	13

Budgetunderskottets andel av BNP har således på sex år ökat 6 å 7
gånger.

I tabell 10 ges några andra mått på den statsfinansiella utvecklingen under
sexårsperioderna före resp. efter regimskiftet 1976.

Tabell 10. Den statsfinansiella utvecklingen

(milj. kr.)

	1969/70	1975/76	1981/82
Statsskuldräntor	1 679	4 133	29 750
Statsskuld1	32 943	73 467	298 689
Statens utlandsskuld1	0	156	51 6312

1 Vid mitten av resp. budgetår.

2 Värderad efter gällande växelkurser torde utlandsskulden uppgå till ca 60 000 milj.
kr.

Ett annat mått på de snabbt växande finansiella obalanserna i den svenska
ekonomin gäller den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande.
Härmed avses summan av det finansiella sparandet i staten (som motsvarar
budgetunderskottet reducerat med statens utlåning), kommunerna och
socialförsäkringssektorn (främst AP-fonden). Det har utvecklats på följande
sätt:

Tabell 11, Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande

Finansiellt sparande	1970	1976	1982
milj. kr.	6 720	9 374	-41 300
procent av BNP	3,9	2,9	-6,7

Fil! 1981/82:20

Den kraftigt negativa utveckling som inträffat även för den konsoliderade
offentliga sektorns finansiella sparande - en omsvängning med nära 10 % av
BNP mellan 1976 och 1982 - återspeglar försvagningen av statsfinanserna.
De övriga komponenterna har inte förmått uppväga den negativa statsfinansiella
utvecklingen.

Bakom det snabbt växande statliga budgetunderskottet ligger dramatiska
trendbrott i fråga om statsutgifternas och - framför allt - statsinkomsternas
utveckling, vilket visas i tabell 12.

Tabell 12. Utvecklingen av statsutgifter och statsinkomster
(1975 års priser)

Förändring av	1969/70-1975/76	1975/76-1981/82
milj. kr.	%	milj. kr.	%
BNP	+ 34 260	+ 13,4	+ 29 330	+ 10,1
Statsutgifter	+ 22 470	+ 32,2	+ 34 960	+ 37,9
Statsinkomster	+ 24 980	+ 39,2	- 3 400	- 3,8

Av tabellen framgår att den ekonomiska tillväxten blev lägre efter
budgetåret 1975/76. Trots detta steg statsutgifterna väsentligt snabbare
under denna period. Mer än hela BNP-ökningen togs i anspråk för ökade
statsutgifter. En ännu starkare diskrepans kan iakttas om statsutgifternas
utveckling jämförs med förändringarna av statsinkomsterna. Dessa ökade
under den förstnämnda perioden något snabbare än statsutgifterna. Under
den senare perioden, med accelererande statsutgifter, sjönk statsinkomsterna
mätt i reala termer.

Den kraftiga försämringen av statsfinanserna och av den konsoliderade
offentliga sektorns finanser kan enligt utskottets mening förklaras med en
rad olika faktorer. Till dessa hör:

1. Svag ekonomisk tillväxt. Under perioden 1976-82 beräknas BNP i
Sverige öka med endast 0,9 procent per år. Den genomsnittliga tillväxten i
OECD-området kan för samma period uppskattas till 2,4 procent per år. Om
Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-länderna, skulle BNP i år bli ca
60 miljarder kronor större. Givet en oförändrad skattekvot, skulle ca hälften
av detta belopp, dvs. 30 miljarder kronor, ha tillfallit den offentliga sektorn i
form av ökade skatteinkomster. Den svaga ekonomiska tillväxten har även
bidragit till stigande problem att upprätthålla full sysselsättning och ställt
ökade krav pa kostsamma statliga insatser inom arbetsmarknads- och
näringspolitiken.

2. Hög inflationstakt. Huvuddelen av utgiftsökningarna följer nära
prisutvecklingen. Även statsinkomsterna har ett samband med prisutvecklingen,
men detta är svagare. I själva verket är statsinkomsterna mera
beroende av löneutvecklingen. Om lönerna ökar långsammare än priserna,

FiU 1981/82:20

vilket har varit fallet under en följd av år, kommer därför statsinkomsterna av
detta skäl att öka långsammare än statsutgifterna.

Budgetunderskottet påverkas starkt negativt av stigande räntesatser. Den
uppgång i räntenivån som skett under senare år har ett klart samband med
den stigande inflationstakten.

Sedan regimskiftet 1976 har den svenska inflationstakten legat klart över
genomsnittet för OECD-länderna. Det är särskilt kombinationen av låg
tillväxt och hög inflation som bidragit till att urgröpa statsfinanserna.

3. Dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Med den budgetutveckling som
ägt rum under de senaste åren skulle det självfallet ha krävts en särskilt
noggrann och hård prövning av statsutgifterna. Det huvudsakliga ansvaret
för att en sådan granskning kommer till stånd vilar på regeringen, eftersom
det är den som i praktiken utformar den ekonomiska politiken. Riksdagen
kan inte genomföra en så omfattande och inträngande granskning som
regeringen. För detta saknas tid, resurser och beslutsunderlag. Riksdagen
har inte heller, till skillnad från regeringen, möjlighet att bedriva förhandlingar
med de intressenter som reser anspråk på budgetmedel. Riksdagen
kommer in i utgiftsgranskningen i ett väsentligt senare skede, nämligen när
det färdiga förhandlingsresultatet föreligger och har förelagts riksdagen i
form av en proposition.

De borgerliga regeringarna - detta gäller särskilt de båda regeringarna
under perioden 1976-79 - har inte mäktat med dessa uppgifter. Ofta har
viktiga beslut skjutits på framtiden till följd av oenighet inom regeringen.
Särskilt på vissa områden - bl. a. försvarspolitiken, näringspolitiken,
energipolitiken och jordbrukspolitiken - har det förekommit en rad exempel
på direkt slösaktighet. En svag kontroll över utgiftsutvecklingen förenad
med bristande administrativ kompetens hos regeringen har lett till för
statsfinanserna förödande resultat.

4. Urholkning av statsinkomsterna. Statsinkomsterna har utvecklats
mycket svagt under den borgerliga regeringsperioden. Detta är som nämnts
till betydande del en följd av den avtagande ekonomiska tillväxten. Men
detta är inte hela förklaringen. Statsinkomsterna har nämligen, som framgår
av tabell 12, realt sett minskat sedan budgetåret 1975/76.

Betydande inkomstbortfall har skett på grund av opåkallade skattelättnader
till företagare, skogsägare, bönder, förmögenhetsinnehavare och aktieägare.
De omfattande subventionerna till aktieägarna, främst inom ramen
för det s. k. skattesparandet, svarar för ett stort och snabbt växande läckage
från statsbudgetens inkomstsida.

Det finns även en rad andra faktorer som leder till betydande inkomstbortfall.
Hit hör de stora och snabbt växande ränte- och underskottsavdragen,
de stora ränteförluster som staten gör genom olika typer av dröjsmål och
underuttag vid skatteuppbörden samt de stigande inkomstbelopp som
varaktigt undandras staten tili följd av skattefusk och skatteflykt samt genom
att summan av debiterade men obetalda skatter och avgifter snabbt ökar.

FiU 1981/82:20

5. Regeringens felaktiga konjunkturpolitik. Regeringen har med förbluffande
precision utformat stabiliseringspolitiken så att denna har förvärrat
konjunktursvängningarna i stället för att dämpa dem. Detta har i en rad
avseenden haft negativa verkningar på ekonomin. Den åtstramning som
inleddes hösten 1980 i en nedåtgående konjunktur bidrog direkt till att
försämra statsfinanserna, trots att ett av dess syften i själva verket var det
motsatta. Genom att åtstramningen sattes in vid fel tidpunkt, försvagades
inkomstunderlaget och därmed statsinkomsterna kraftigt, samtidigt som
utgifterna sköt i höjden som följd av hög inflation, stigande räntesatser och
en ökning av de konjunkturberoende utgifterna.

Budgetalternativen

I budgetpropositionen anges att helårseffekten av de besparingsförslag
regeringen presenterar uppgår till 13,4 miljarder kronor, inberäknat de
besparingsåtgärder som riksdagen beslöt om i höstas. Några av åtgärderna
föreslås träda i kraft först från årsskiftet 1982-1983. Effekten för budgetåret
1982/83 av förslagen uppgår därför till ett mindre belopp, 9,7 miljarder
kronor. Härtill kommer vissa ospecificerade besparingar till följd av att vissa
bidrag till skillnad från tidigare inte räknats upp med hela den förväntade
prisuppgången och att utbetalningsrutinerna för vissa statsbidrag ändras så
att statens räntekostnader minskar. Vidare nämns i propositionen vissa
besparingar av engångskaraktär för budgetåret 1982/83. Det är neddragning
av Vattenfalls investeringar, indragning av försäkringskassornas fonder samt
påskyndande av inbetalningarna av mervärdeskatt på importvaror.

Utskottet har vid en närmare genomgång av de departementsvisa
besparingsförslagen funnit att vissa av åtgärderna, motsvarande en summa av
ca 700 milj. kr., redan beslutats av riksdagen och i något fall räknats in i
tidigare besparingar. Dessa bör därför inte ingå här. I budgetpropositionen
aviseras en lång rad besparingar, motsvarande 2 260 milj. kr., där regeringen
avser att senare i vår lägga fram konkreta förslag till besparingar. Dessa
förslag presenteras mera översiktligt och någon närmare granskning av
beräkningarna har utskottet inte kunnat göra.

De konkreta besparingsåtgärder där förslag läggs fram i budgetpropositionen
uppgår enligt utskottets beräkningar till ca 1 400 milj. kr. Av dessa
kan det i fråga om ett mindre antal åtgärder, uppgående till högst 200 milj.
kr., ifrågasättas huruvida de innebär besparingar eller ej. Det kan diskuteras
om inte dessa utgiftsminskningar uppstått av andra orsaker än aktiva
besparingsinsatser. Som ett exempel kan anges besparingar avseende det
s. k. hemmamatchningssystemet, där överenskommelser inom OECDområdet
har gjort behovet av nya stödinsatser betydligt mindre. Likaså kan
nämnas att utlokaliseringen av statliga verk och den snart avslutade
flyttningen av regeringskansliet till Klara väntas medföra att de statliga
byggnadsinvesteringarna blir väsentligt mindre under de närmaste åren

FiU 1981/82:20

framöver. I regeringsförslaget har huvuddelen av denna förväntade investeringsnedgång
räknats som besparing.

Det finns vidare åtgärder som är av klar besparingskaraktär men där det
med stor sannolikhet blir svårt att tillgodogöra sig effekterna i form av
utgiftsminskningar. Som exempel på detta kan nämnas de förändringar i
yrkesinspektionens anvisningsverksamhet som väntas leda till minskade
utgifter för andra statliga myndigheter.

Tabell 13. Sammanställning av de departementsvisa besparingarna budgetåret
1982/83

Huvudtitel	Redan be-slutade be-sparingar	I budget-prop. före-slagna be-sparingar	Aviserade	Summa
Justitie	_	45	43	88
Utrikes	-	38	-	38
Försvar	-	-	300	300
Social	(9)	79	956	1035
Kommunikation	45	75	12	132
Ekonomi och budget	-	150	-	150
Utbildning	646	628	-	1274
Jordbruk	-	50	10	60
Handels	4	25	400	429
Arbetsmarknad	-	260	524	784
Bostad	-	-	-
Industri	-	63	7	70
Kommun	-	9	8	17
Summa	695	1422	2 260	4 377

Moderata samlingspartiet godtar i sin partimotion 2018 samtliga besparingsförslag
som regeringen lägger fram med undantag för dem som avser
försvaret. Utöver regeringens förslag till besparingar lämnar man ett flertal
egna besparingsförslag. Utskottet uppskattar effekterna av dessa förslag till
ca 5,4 miljarder kronor budgetåret 1982/83 och närmare 6,2 miljarder kronor
räknat för helår. Det är för budgetåret 1982/83 något mindre än som uppges i
partimotionen. Detta beror på att motionärerna utgått från att vissa av
åtgärderna skulle få ett snabbare genomslag än nuvarande utbetalningsrutiner
medger.

Motionärerna föreslår större indragningar av medel från kommunala
sektorn än vad regeringen tänkt sig. Totalt föreslås indragningar om 3,5
miljarder kronor mot 3 miljarder i regeringsförslaget. Hälften av skillnaden
faller på budgetåret 1982/83.

Sammantaget innebär moderata samlingspartiets förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken att budgeten förstärks med 5,3 miljarder kronor budgetåret
1982/83. Därtill kommer att man anser att det borde vara möjligt att minska
industristödet i storleksordningen en halv till en miljard kronor i förhållande
till regeringens preliminära bedömning. Det bör också nämnas att man
5 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

föreslår vissa ändringar i betalningsrutinerna vad gäller importmoms som
kan ge engångseffekt om ca 400 milj. kr. i snabbare inleverans av
mervärdeskatt. Exkl. dessa åtgärders engångseffekter blir budgetförbättringen,
räknat för helår, närmare 6,5 miljarder kronor i förhållande till
regeringens förslag (se tabell 14).

Det bör nämnas att moderata samlingspartiets förslag till reformering av
skattesystemet och dess finansiering inte inräknats i kalkylerna. Närmare
förslag härom läggs fram först när proposition i ärendet presenteras för
riksdagen.

Tabell 14. Sammanställning av budgetmässiga förslag i partimotioner från m och s i
förhållande till förslag i budgetpropositionen

Miljarder kronor

(-) innebär budgetförsämring

( + ) innebär budgetförbättring

Moderaterna		Socialdemokraterna
1982/83	Helår	1982/83 Helår

Avslag på regeringsförslag	- 0,3	-0,2	- 1,6	—	2,5
Egna besparingar	+ 5,4	+ 6,2	+ 0,2	+	0,2
Åtgärder inom kommunsek-torn	+ 0,2	+ 0,6	- 1.51	_	3,0'
Utgiftsökningar, reformer, in-satser			- 3,1	_	3,9
Inkomster	-	-0,1	+ 4,2	+	4,7
Summa	+ 5,3	+ 6,5	- 1,8	-	4,5
Engångseffekt för förkortad kredittid för importmoms	+ 0,4	_	+ 2,8	+	0,4
Total	+ 5,7	+ 6,5	+ 1,0	-	4,1
Ytterligare åtgärder för indust-ri- och arbetsmarknadspoli-tik	+ 0,5 å + 1,0	-	- 1,2		-

1 De avsättningar till skattereserveringskonto som föreslås i motion 1661 (s) påverkar
inte statsbudgeten men minskar statens upplåningsbehov på den öppna kreditmarknaden
genom att medlen placeras i riksbanken.

I den socialdemokratiska partimotionen 2016 motsätter man sig redan nu
de aviserade begränsningarna av förmånerna inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Även vissa andra mindre besparingar anser man sig inte
kunna acceptera. Totalt avvisar man besparingsförslag från regeringen om

1.5 miljarder kronor för budgetåret 1982/83. Räknat på helår blir summan

2.5 miljarder kronor. De egna förslagen till utgiftsbegränsningar inskränker
sig till försvaret, slopande av äktamakeprövningen i studiemedelssystemet
samt indragning av medel för permanent skördeskadeskydd. Totalt beräknas
effekterna av dessa förslag uppgå till 165 milj. kr.

FiU 1981/82:20

I motionen motsätter man sig att varaktigt ta ifrån kommunerna
skattemedel på det sätt regeringen föreslår. Däremot kan man tänka sig
tillfälliga indragningar av medel. Man föreslår att ca 3,5 miljarder kronor av
kommunernas överlikviditet ”fryses” på räntebärande konton i riksbanken.
Därmed bortfaller 3 miljarder kronor i besparingar räknat för helår i
förhållande till regeringens förslag.

I motionen tas vidare upp några av riksdagen redan beslutade besparingar.
Motionärerna föreslår en återgång till att använda konsumentprisindex som
underlag för beräkning av basbeloppet. Detta beräknas öka utgifterna för
staten och socialförsäkringssektorn med netto 500 milj. kr. för budgetåret
1982/83. Helårseffekten blir dubbelt så stor.

Vidare föreslår man vissa utgiftsökningar. Barnbidragen föreslås höjda
med 300 kr. per år. Det ökar utgifterna på anslaget med 500 milj. kr. Vidare
föreslås större utgifter än i budgetförslaget inom barnomsorgen, utbildningen,
kulturen och forskningen, arbetsmarknadspolitiken och bostadspolitiken.
Ett omfattande investeringsprogram föreslås också bli genomfört som
leder till ökade utgifter de närmaste åren. Sammantaget beräknar utskottet
dessa utgiftsökningar till 3,1 miljarder kronor budgetåret 1982/83. Räknat
för helår blir effekten större.

Utgiftsökningarna och de i förhållande till regeringen uteblivna besparingarna
förutsätts i motionen bli finansierade med i första hand skattehöjningar.
Mervärdeskatten föreslås höjd från den 1 april till den nivå som gällde för ett
år sedan. Det ger ökade inkomster om 3 miljarder kronor räknat för helt år.
Vidare föreslås begränsningar i avdraget för periodiskt understöd, höjd
förmögenhetsskatt, höjning av delpensionsavgiften och av vissa uppbördsavgifter.
Dessa åtgärder hinner inte ge full effekt redan budgetåret 1982/83.
En del av regeringens förslag till höjd oljeskatt motsvarande 400 milj. kr.
avses tillföras oljeersättningsfonden för energiinvesteringar. Vidare föreslås
skatt på videoutrustning samt att skattereduktionen för aktieutdelning och
skattefondsparande slopas och ersätts av ett ändrat generellt sparavdrag.
Effekten av dessa senare förslag har inte beräknats. De torde inte kunna
påverka inkomsterna under budgetåret 1982/83.

Enligt utskottets beräkningar uppgår förstärkningarna på inkomstsidan till
4,2 miljarder kronor för budgetåret 1982/83. Härvid har inte inräknats de
effekter som uppstår om man under året förkortar kredittiden för importmoms
på det sätt som diskuteras i motionen. Enligt motionärerna skulle
detta förslag under budgetåret 1982/83 ge ökade inkomster med 2,8 miljarder
kronor. Av budgetförslaget framgår att ett förslag avseende ändrade
kredittider är under övervägande även inom regeringskansliet. Om man vid
en jämförelse med regeringsförslaget lämnar denna åtgärd åt sidan,
resulterar det socialdemokratiska budgetalternativet i en budgetförsämring
budgetåret 1982/83 med 1,8 miljarder kronor. Räknat för helår, med fullt
genomslag av alla åtgärder, uppgår försämringen till 4,5 miljarder kronor.

FiU 1981/82:20

Det bör slutligen nämnas att i det socialdemokratiska alternativet finns
förslag om att utöka planeringsramen för antalet beredskapsarbeten liksom
att utöka antalet AMU-platser. Utskottet beräknar kostnaden för en
genomförd sådan utbyggnad till 1,2 miljarder kronor. I viss utsträckning
torde dessa utgifter rymmas inom den ram för konjunkturberoende insatser
som tagits upp i regeringens budgetförslag.

Riktlinjer för budgetpolitiken 1982/83

Utskottet ställer sig i en rad avseenden kritiskt till regeringens budgetförslag.

De utgiftsnedskärningar som där föreslås lägger de tyngsta bördorna på
svaga och utsatta grupper i samhället - de arbetslösa, de sjuka, de äldre och
de handikappade. Denna fördelningsprofil framstår ännu tydligare om
hänsyn tas till de frikostiga subventionerna till aktieägarna och till de
ytterligare förmåner som ges till skogsägarna. Enligt utskottets uppfattning
bör de bördor som den ekonomiska krisen gjort nödvändiga fördelas på ett
helt annat sätt.

Det bör också påpekas att huvuddelen av regeringens förslag, liksom
tidigare, inte avser nedskärningar av den offentliga verksamheten utan i
stället gäller nedskärningar av transfereringar till hushåll, vilket slår på den
privata konsumtionen. Andra s. k. besparingar är enbart en fråga om
omfördelningar inom den offentliga sektorn. Hit hör främst de föreslagna
indragningarna av det kommunala skatteunderlaget men även förslaget att
till staten dra in försäkringskassornas fonder för den obligatoriska sjukförsäkringen.
Någon ökning av sparandet i samhället uppnås inte genom sådana
åtgärder. Nedskurna transfereringar till hushållen har i ett avseende samma
effekt som skattehöjningar. De reducerar hushållens disponibla inkomster
och därmed i princip också den privata konsumtionen. Om det anses
nödvändigt att begränsa hushållens disponibla inkomster måste valet av
åtgärder påverkas av fördelningspolitiska hänsyn. Därvid gäller ofta att
nedskurna transfereringar har fördelningspolitiskt mer negativa konsekvenser,
eftersom de i allmänhet drabbar grupper som är starkt beroende av dessa
transfereringar för att hålla uppe sina disponibla inkomster. Skattehöjningar
får däremot vanligen på ett annat sätt bäras även av grupper med en betydligt
högre levnadsstandard. Däremot är dessa båda typer av åtgärder likvärdiga i
ett annat avseende. De påverkar nämligen inte omfattningen av den
offentliga verksamheten, dvs. offentlig konsumtion och offentliga investeringar.

Regeringens förslag till utgiftsnedskärningar får sin största effekt i ett
skede då det fortfarande är ovisst när nästa konjunkturuppgång kommer. Ur
stabiliseringspolitisk synvinkel är detta en olyckligt vald tidpunkt. Risken är
att utgiftsbegränsningarna får en ytterligare neddragande effekt på den
ekonomiska aktiviteten. Det är därvid särskilt oroande att regeringspolitiken

FiU 1981/82:20

praktiskt taget saknar inslag som skulle verka stimulerande på investeringarna,
såväl i industrin som i fråga om byggandet. Tvärtom bedöms
investeringarna under 1982 sjunka ytterligare från en redan låg nivå. Med en
sådan politik försämras förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i framtiden.
Den svenska ekonomin riskerar att dras in i en nedåtriktad spiral med
sjunkande produktion, som föder krav på nedskärningar av efterfrågan, som
i sin tur leder till ytterligare minskande produktion osv. och allt detta utan att
ekonomin någonsin kommer i balans.

Det socialdemokratiska budgetalternativet så som det presenteras i
motion 2016 har följande huvudinriktning:

Det har en jämfört med regeringens förslag annan fördelningspolitisk
profil. Den innebär att man avvisar vissa av regeringens förslag till
utgiftsnedskärningar (bl. a. i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen),
föreslår att värdesäkringen av pensionerna återställs
och att barnbidragen höjs samt föreslår vissa fördelningspolitiskt motiverade
skatteskärpningar, bl. a. på förmögenheter och försenad skatteuppbörd.

I motionen avvisar man vidare regeringens förslag att beröva kommunerna
en del av deras skatteunderlag. I stället föreslås att kommunerna 1983 skall
göra tillfälliga avsättningar av sin överskottslikviditet till en skatteregleringsfond.
Samhällsekonomiskt har detta förslag samma verkningar som regeringens
genom att det minskar det statliga upplåningsbehovet på kreditmarknaden.
Enligt utskottets bedömning är förslaget bättre än regeringens
anpassat till de enskilda kommunernas finansiella ställning och gör det
därmed lättare att undvika skattehöjningar. Dessutom kommer kommunerna
enligt motionärernas förslag att återfå sina pengar senare, varigenom
skattehöjningar kan undvikas även under de kommande åren.

I motionen föreslår man ett omfattande investeringsprogram som ger ökad
produktion och sysselsättning och skapar förutsättningar för en högre
ekonomisk tillväxt i framtiden. Ett stort antal konkreta projekt föreslås på
följande områden: energi, kommunikationer, bostäder, industri, miljövård
samt forskning och utveckling.

De utgiftsförslag som framförs föreslås bli finansierade med vissa
skattehöjningar. Hit hör främst förslaget att momsen återställs till sin tidigare
nivå. Härutöver föreslås vissa besparingar och avgiftshöjningar samt en
effektivare uppbörd av momsen på importerade varor. Genom det sistnämnda
förslaget undanröjs den konkurrensnackdel som inhemska företag har vid
momsuppbörden jämfört med importföretagen.

Utskottets genomgång av de olika budgetförslagens budgetmässiga
effekter (se s. 66) visar för den socialdemokratiska motionens del en
saldoförbättring på ca 1 miljard kronor budgetåret 1982/83. Därvid har inte
medräknats den indragning av kommunsektorns likviditet som föreslås i
motion 1661. Denna innebär att statens upplåningsbehov på kreditmarknaden
minskar med 1,75 miljarder under 1982/83. Den totala effekten av

FiU 1981/82:20

motionens budgetförslag i förhållande till regeringens blir en minskning av
budgetunderskottets belastning på kreditmarknaden med 2,75 miljarder
kronor.

För helår räknat har utskottet beräknat den budgetmässiga merbelastningen
till följd av förslagen i motion 2016 till 4,1 miljarder kronor.

Detta tal framkommer vid en mekanisk jämförelse mellan regeringens och
motionärernas budgetförslag. Den politik motionärerna förordar i sitt
förslag medför emellertid en högre produktion och därmed sysselsättning än
regeringens förslag. Detta kommer att bidra till att öka statens inkomster och
minska statens utgifter med följd att budgetunderskottet nedbringas. Hur
stor betydelse aktivitetsnivån i ekonomin har för statsbudgeten belyses av det
faktum att enbart den nuvarande höga arbetslösheten kostar statsbudgeten 1
miljard i månaden eller 12 miljarder på helår räknat. Motionens förslag
kommer genom sin satsning på en aktiv arbetsmarknadspolitik att medföra
en minskning av arbetslösheten. Motionen innebär vidare en högre
investeringsnivå i den svenska ekonomin. För 1982/83 har dessa investeringar
beräknats medföra budgetkostnader på drygt 2 miljarder kronor vilka i sin
tur initierar investeringsprojekt till en total kostnad av 7 miljarder kronor.
De ökade investeringarna och den aktiva arbetsmarknadspolitiken kommer
att höja aktivitetsnivån i ekonomin. Detta kommer att verksamt bidra till att
minska budgetunderskottet.

Ett annat viktigt inslag i den ekonomiska politik, som presenteras i
motionen, är att kraftfulla åtgärder föreslås för att bekämpa inflationen. En
mycket stor del av budgetens utgiftssida utvecklas automatiskt som en följd
av prisutvecklingen. En lägre inflationstakt skulle därför på ett påtagligt sätt
nedbringa budgetunderskottet. Den sammanlagda effekten av att investeringar
stimuleras, arbetslösheten motverkas och inflationen dämpas, är att
tillväxten i ekonomin blir högre. Eftersom statsbudgetens inkomstsida i
avgörande utsträckning bestäms av den reala tillväxten i ekonomin, kommer
denna högre tillväxt att stärka budgetens inkomstsida och därmed också
bidra till att minska budgetunderskottet.

Sammanfattningsvis vill utskottet ställa sig bakom den inriktning av
budgetpolitiken som föreslås i motion 2016. Motionens budgetförslag är
bättre än regeringens förslag ägnat att lösa de ekonomiska problemen i den
svenska ekonomin. Fördelningspolitiskt fördelas bördorna av den nödvändiga
stramheten i budgetpolitiken på ett mera rättvist sätt. Ur stabiliseringssynpunkt
leder förslaget till en ökning av det positiva sparandet genom att
investeringarna ökas jämfört med regeringens budgetförslag. Detta i sin tur
kommer att öka kapacitetsutnyttjandet i det svenska näringslivet från den
nuvarande rekordlåga nivån. Det skulle även leda till en högre sysselsättning.
Utskottet finner det naturligt att den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion 2016 skall vara vägledande vid behandlingen av förslagen i
bilagorna 1-14 till proposition 1981/82:100.

FiU 1981/82:20

De invändningar utskottet anfört mot inriktningen av budgetpolitiken i
regeringens budgetförslag kan med än större kraft riktas mot den budgetpolitik
som moderata samlingspartiet förordar i motion 2018. Liksom i
regeringens budgetförslag är huvudmålsättningen att skära ned de offentliga
utgifterna. Man föreslår dock mera omfattande nedskärningar. För budgetåret
1982/83 uppgår dessa till 5,7 miljarder kronor och för helår 6,5 miljarder
kronorutöver dem, som regeringen föreslagit. Tyngdpunkten i de ytterligare
nedskärningar moderaterna förespråkar ligger på transfereringarna:
bostadsstödet skärs ned med 2 miljarder kronor; inom sjukförsäkringen skall
ytterligare 1,6 miljarder kronor sparas. En tredje tung post i det moderata
nedskärningsprogrammet är en minskning av u-hjälpen med 800 milj. kr.
vilket skulle dra ned u-hjälpens andel av nationalinkomsten från den av
riksdagen målsatta 1 % till 0,88 %.

Av det anförda framgår att den fördelningspolitiskt orättvisa inriktning,
som utmärker regeringens förslag, skärps ytterligare i moderaternas motion.
De löntagargrupper som drabbas av förslaget om återinförande av karensdagar
skulle bli ännu mer utsatta vid ett genomförande av det moderata
förslaget. Men även nedskärningsförslaget på bostadspolitikens område har
oacceptabla fördelningspolitiska konsekvenser. Det innebär nämligen att de
2 miljarder kronor på helår räknat, som man avser spara på räntesubventioner,
leder till kostnadsökningar för hyresgäster, bostadsrättsinnehavare
och småhusägare på hela 3,2 miljarder kronor. Mellanskillnaden på 1,2
miljarder kronor förklaras av ökade inkomster hos ett begränsat antal privata
fastighetsägare. Vad slutligen gäller nedskärningen av ambitionerna på
biståndspolitikens område är den moderata motionen konsekvent i så måtto,
att även här de mest behövande drabbas - låt vara att det gäller grupper
utanför vårt lands gränser.

Stabiliseringspolitiskt medför motionens förslag att den inhemska efterfrågan
under 1982 och början av 1983 pressas ned ytterligare innan en
eventuell ökad utländsk efterfrågan på svenska varor och tjänster har hunnit
påverka produktionen i någon nämnvärd grad. Följden härav måste med
nödvändighet bli att arbetslösheten ökar ytterligare. Likaså skulle det
medföra att kapacitetsutnyttjandet i industrin sjunker ännu mer med
negativa följder för investeringarna.

Utskottet vill emellertid framhålla att den bild av den moderata
budgetpolitiken som framgår av motion 2018 inte ger en fullständig bild av de
budgetmässiga effekterna av den skattepolitik moderata samlingspartiet
förordar. I motionen begärs en marginalskattereform med större skattesänkningar
för höginkomsttagare än i det av socialdemokraterna och mittenpartierna
överenskomna förslaget till reform av inkomstskatten. Likaså
motsätter man sig en begränsning av underskottsavdragens värde. Andra
förslag i motionen är ett avskaffande av inkomstskatten för juridiska
personer, sänkt arvs- och gåvoskatt m. m. På helår räknat skulle dessa
skattesänkningar uppgå till lågt räknat 20 miljarder kronor. För budgetåret

FiU 1981/82:20

1982/83 torde inkomstbortfallet bli i storleksordningen 6-7 miljarder kronor.
Eftersom moderaterna inte anvisar någon annan finansiering av sin
marginalskattereform än ytterligare nedskärningar av de statliga utgifterna,
och dessa redan preciserats för 1982/83, innebär det moderata budgetförslaget
sett i ett sammanhang med den åtföljande moderata skattepolitiken, att
budgetunderskottet för 1982/83 ökar med 1-2 miljarder kronor jämfört med
regeringens förslag. Därtill kommer att den moderata budgetpolitiken skulle
försämra konjunkturläget ytterligare under budgetåret 1982/83. Detta i sin
tur skulle leda till en automatisk merbelastning på budgetens inkomst- och
utgiftssidor. Följden härav skulle bli att saldoförsämringen med all sannolikhet
skulle bli ännu större än vad dessa siffror antyder. Att detta skulle bli
det sannolika resultatet styrks av erfarenheterna av den ensidiga åtstramningspolitik
som förts i bl. a. Storbritannien och som haft samma inriktning
som det moderata budgetalternativet. Med det anförda avstyrker utskottet
de i motion 2018 förordade budgetpolitiska riktlinjerna.

Vad slutligen gäller de i motion 1567 (vpk) förordade riktlinjerna för
budgetregleringen kan utskottet konstatera att förslagen sammantaget leder
till en mycket kraftig ökning av budgetunderskottet och därmed statens
upplåningsbehov. Utskottet har visserligen i det föregående uttalat sig för en
politik som stimulerar investeringarna även om detta leder till en ökad
belastning på statsbudgeten, men utskottets ställningstagande innebär inte
att man utan hänsyn till effekterna för utrikesbalans, räntenivå m. m. kan
expandera efterfrågan för konsumtion i den svenska ekonomin. Sverige
befinner sig i ett alltför utsatt läge härför.

Med det anförda avstyrks motion 1567 yrkande 2.

Övriga frågor

I motion 338 av Stig Alftin m. fl. (s) angående uppförande av ett nytt
polishus i Bollnäs hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening uttala
att detta ges hög prioritet vid fördelning av investeringsmedel för statligt
byggande. Som skäl härför anförs de dåliga lokalförhållandena för polismyndigheten
i Bollnäs, den höga arbetslösheten bland byggnadsarbetarna i
Gävleborgs län samt att den statliga byggnadsverksamheten varit mindre i
Gävleborgs län och speciellt i Hälsingland än i landet i övrigt. Det nämns i
motionen att planer finns på att uppföra ett för polisen och den lokala
skattemyndigheten gemensamt förvaltningshus i Bollnäs. Bollnäs kommun
har ställt mark till förfogande för detta.

Hemställan i motionen rör fördelningen allmänt av investeringsmedel för
statligt byggande. Utskottet vill därför erinra om att byggandet av polishus
fastställs inom en av riksdagen särskilt beslutad ram. Inom denna ram görs
prioriteringar mellan de olika lokalbehoven inom polisväsendet. Motionärerna
gör inte gällande att polishuset i Bollnäs skulle prioriteras framför

FiU 1981/82:20

andra angelägna polishusbyggen. Det ankommer inte heller på finansutskottet
att göra sådana bedömningar.

För att av arbetsmarknadspolitiska skäl snabbt kunna sätta in åtgärder har
riksdagen givit regeringen ett bemyndigande, den s. k. finansfullmakten,
intill ett visst belopp (för budgetåret 1981/82 2,5 miljarder kronor). Enligt
utskottets mening bör riksdagen inte ge detaljerade anvisningar om för vilka
projekt regeringen skall utnyttja detta bemyndigande. Det ankommer på
regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna att göra erforderliga bedömningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 338.

I motion 378 av Rolf Andersson (c) anförs att en förutsättningslös
genomgång bör göras av reglerna för myndigheternas betalningsrutiner med
syfte att förbättra statens kassahållning och minimera räntekostnaderna.
Motionären anser vidare att det åliggande statliga myndigheter har att
prioritera postverket och postgirot när det gäller betalningsförmedling kan
utgöra en hämsko i strävandena att effektivisera förvaltningen av statens
medel.

Utskottet vill härom anföra följande.

En av de traditionella budgetprinciper som formulerades redan av 1948 års
budgetutredning (Bestämmelser och praxis rörande statens budget, SOU
1952:43), nämligen centraliseringsprincipen, har sin utgångspunkt i de
förhållanden motionären tar upp. Principen innebär att alla statliga
finansiella transaktioner redovisningsmässigt skall ledas upp till budgeten.
Detta gör att i princip alla statliga in- och utbetalningar dag för dag förs
samman till en kassa. Det innebär att statens upplåningskostnader minimeras.
Om inte alla inkomster fördes till en kassa, skulle staten tvingas att låna
mer för sina dagliga utbetalningar med ökade räntekostnader som följd.
Dessa principer har också sin praktiska utformning i det statliga redovisningssystemet,
där bokföringen och betalningssystemet är integrerade
delar.

Betalningssystemet kännetecknas av att alla betalningar i princip sker över
postgirot och därigenom påverkar statsverkets checkräkning i riksbanken.
Är summan av dagens inbetalningar mindre än summan av dagens
utbetalningar, överförs mellanskillnaden från statsverkets checkräkning i
riksbanken. Riksgäldskontoret svarar för att det finns medel på statsverkets
checkräkning i riksbanken. Denna beskrivning gäller de betalningar som
berör statsbudgeten. Myndigheter som förvaltar andra medel, t. ex. gåvooch
donationsmedel placerade i bank, tillämpar andra rutiner för dessa
betalningar. Utskottet delar inte motionärens uppfattning att anlitandet av
postgirot har negativa följder för förvaltningen av statens medel utan ser det
som en förutsättning för en rationell hantering av statens in- och utbetalningar.

FiU 1981/82:20

När det gäller möjligheterna att fördela statens in- och utbetalningar på ett
sådant sätt att räntekostnaderna minimeras kan det konstateras att detta
tidigare varit ett försummat område för statliga besparingsinsatser. Under
senare år har emellertid vidtagits förändringar som avsevärt minskat
räntekostnaderna. Motionären nämner själv de ändrade utbetalningsrutinerna
av kommunalskattemedel fr. o. m. juli 1981. I budgetpropositionen
föreslås nu att utbetalningsrutinerna för olika bidragsanslag ändras så att de
betalas i mindre portioner utspridda under budgetåret. Räntevinsterna härav
kan uppskattas till ca 100 milj. kr. Likaså aviseras förslag i budgetpropositionen
som innebär förkortade kredittider för inbetalningen av mervärdeskatt,
punktskatter och prisregleringsavgifter.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att frågorna om att
minimera kostnaderna för statens kassahållning kontinuerligt följs inom
regeringskansliet. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av
motionen anser utskottet inte påkallat. Motion 378 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1981/82:100 bilaga 2 moment 1 samt motionerna 1981/82:1567
yrkande 2 och 1981/82:2018 yrkande 2 godkänner vad som
förordas i motion 1981/82:2016 yrkande 2 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt uttalar att
detta skall vara vägledande för utskotten vid behandling av
proposition 1981/82:100,

2. beträffande fördelning av investeringsmedel för statligt byggande
att riksdagen avslår motion 1981/82:338,

3. beträffande statens kassahållning att riksdagen avslår motion
1981/82:378.

FiU 1981/82:20

B 2. Den kommunala sektorn

I proposition 100 bilaga 2 har regeringen (budgetdepartementet) efter
föredragning av statsrådet Rolf Wirtén föreslagit riksdagen att

2. godkänna vad som anförts i propositionen om den kommunala
ekonomin,

4. anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1965:269)
med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering
av skatt, m. m.,

5. anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1961:436)
om församlingsstyrelse,

6. anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1979:362)
om skatteutjämningsbidrag,

7. anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1979:417)
om utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring av rikets indelning i
kommuner, landstingskommuner och församlingar.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

FiU 1981/82:20

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.1
dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 2 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören,
som enligt länsstyrelsens
beräkning kommer att påföras de
skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas, justerar
enligt 2 § och ökat med det
antal skattekronor, som staten uppskattas
skola tillskjuta enligt lagen
(1979:362) om skatteutjämningsbidrag.

Om enligt 4 kap. 4 § andra stycket kommunallagen (1977:179) annan
skattesats slutligt fastställs än den som har bestämts tidigare, skall den nya
skattesatsen om möjligt bestämmas med hänsyn till det antal skattekronor
och skatteören som har påförts de skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas.

2 §J

Vid tillämpningen av denna lag
skall antalet skattekronor och skatteören
som har påförts eller beräknas
bli påförda minskas med. såvitt
avser landstingskommun och kommun.
40 procent och, såvitt avser
annan menighet, 20 procent av det
anta! skattekronor och skatteören

1 Lagen omtryckt 1973:437.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1977: 191.

2 Senaste lydelse 1979: 1161.

3 Förutvarande 2 § upphävd 1979: 1161.

Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören,
som enligt länsstyrelsens
beräkning kommer att påföras de
skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas, ökat
med det antal skattekronor, som
staten uppskattas skola tillskjuta
enligt lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag.

FiU 1981/82:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som har påförts eller beräknas bli
påförda andra skattskyldiga än sådana
som avses i 10 § 1 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt.
Vidare skall det sålunda erhållna
antalet skattekronor och skatteören
minskas med fyra procent i fråga
om landstingskommun och en procent
ifråga om kommun.

Vid tillämpning av lagen skall,
såvitt gäller landstingskommun och
kommun, inte medräknas större antal
skattekronor och skatteören, efter
justering enligt första stycket,
än vad som motsvarar 136 procent
av medelskattekraften, beräknad
enligt lagen <1979:362) om skatteutjämningsbidrag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i
fråga om bestämmande av skattesats för år 1983, utbetalning av förskott
under år 1983, slutavräkning för landstingskommun och kommun under år
1985 samt slutavräkning för annan menighet under år 1984, om inte annat
följer av punkterna 2-4.

2. I fråga om förskott under år 1983 skall antalet skattekronor och
skatteören enligt taxeringsnämndens beslut vid 1982 års taxering omräknas
till det antal som kan beräknas ha påförts, om grundavdraget enligt 48 § 2
mom. första stycket kommunalskattelagen (1928:370) hade uppgått till
7000 kronor vid nämnda taxering och vad i 2 § sägs tillämpas på det
sålunda beräknade antalet skattekronor och skatteören.

3. 1 fråga om slutavräkning för landstingskommun och kommun under år
1984 skall antalet skattekronor och skatteören minskas med 20 procent av
det antal skattekronor och skatteören som har påförts andra skattskyldiga
än sådana som avses i 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

4. Vid bestämmande av skattesats för åren 1983 och 1984 skall bestämmelserna
i punkterna 1 -3 beaktas.

FiU 1981/82:20

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstj reise

Härigenom föreskrivs att 84 S lagen (1961:436) om församlingsstyrelse1
skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

84 §:

Nuvarande lydelse

Församling är berättigad att under
visst år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar
vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören i församlingen vid
det föregående årets (taxeringsåret)
taxering, beräknat efter den skattesats
som har bestämts för året före
taxeringsåret. Har skattskyldig enligt
lagen (1951:691) om viss lindring
i skattskyldigheten förden som
inte tillhör svenska kyrkan åtnjutit
lindring i skattskyldigheten till församlingen,
skall belopp, som församlingen
annars skulle ha varit berättigad
att uppbära av staten, nedsättas
i motsvarande mån.

Församling är berättigad att under
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den skattesats
som har beslutats för året och det
antal skattekronor och skatteören,
som enligt taxeringsnämnds beslut
rörande det föregående årets taxering
till kommunal inkomstskatt har
påförts de skattskyldiga. Det nu
nämnda beloppet ingår i församlingens
fordran hos staten vid ingången
av året efter det år, då beslutet
fattades. Förskottet avräknas
mot den församlingsskatt, som församlingen
har rätt att uppbära av
staten på grundval av taxeringen

1 Lagen omtryckt 1976: 500.

2 Senaste lydelse 1981:558.

Församling är berättigad att under
visst år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar
vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören i församlingen vid
det föregående årets (taxeringsåret)
taxering, beräknat efter den skattesats
som har beslämts för året före
taxeringsåret. Vid beräkning av antalet
skattekronor och skatteören
beaktas bestämmelserna i 2 § första
stycket lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering
av skatt. m.m. Har skattskyldig
enligt lagen (1951:691) om
viss lindring i skattskyldigheten för
den som inte tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen, skall belopp, som
församlingen annars skulle ha varit
berättigad att uppbära av staten,
nedsättas i motsvarande mån.

Församling är berättigad att under
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den skattesats
som har beslutats för året och det
antal skattekronor och skatteören,
som enligt taxeringsnämnds beslut
rörande det föregående årets taxering
till kommunal inkomstskatt har
påförts de skattskyldiga. Vid beräkning
av förskott sbeloppet justeras
antalet skattekronor och skatteören
enligt 2 § första stycket lagen om
kommuns och annan menighets utdebitering
av skatt, m.m. Det nu
nämnda beloppet ingår i församlingens
fordran hos staten vid in -

FiU 1981/82:20

Föreslagen lydelse

gången av året efter det år. då beslutet
fattades. Förskottet avräknas
mot den församlingsskatt, som församlingen
har rätt att uppbära av
staten på grundval av taxeringen
under året efter det, då förskottet
enligt bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos
staten enligt första och andra styckena, skail länsstyrelsen under samma år
utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med eri tolftedel
den 18 i varje kalendermånad. Ar församlingens fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari skall vid dessa
tillfällen utbetalas samma belopp sorn utbetalades i december månad föregående
år. När särskilda skäl föranleder det får länsstyrelsen dock förordna
att utbetalning skall ske med annat belopp. Om något av de belopp
som utbetalades i månaderna januari och februari inte motsvarar en tolftedel
av församlingens fordran, skall deri jämkning som föranleds härav ske i
fråga om det belopp som utbetalas i mars månad. Kommunen skall därefter
avlämna medlen till kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för
nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande
och till församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen förordnar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i
fråga om utbetalning av förskott under år 1983 och slutavräkning under år
1984, om inte annat följer av punkt 2.

2. 1 fråga om förskott under år 1983 skall punkt 2 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1982: 000) om ändring i lagen (1965: 269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m. tillämpas.

Nuvarande lydelse

under året efter det, då förskottet
enligt bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.

FiU 1981/82:20

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

1 lagen förstås med

bidragsår det år under vilket skatteutjämningsbidrag utgår.

skatteunderlag antalet skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämnds
beslut rörande taxeringen till kommunal inkomstskatt året före
bidragsåret,

skattekraft kvoten mellan landstingskommuns eller kommuns skatteunderlag
och antalet i landstingskommunen respektive kommunen kyrkobokförda
invånare vid ingången av året före bidragsåret,

medelskattekraft kvoten mellan skatteunderlaget för riket och antalet i
riket kyrkobokförda invånare vid ingången av året före bidragsåret.

Vid tillämpningen av denna lag
skall antalet skattekronor och skatteören
enligt taxeringsnämndens
beslut minskas med 40 procent av
det antal skattekronor och skatteören
som har påförts andra skattskyldiga
än sådana som avses i
10 § I mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt. Vidare skall
det sålunda erhållna antalet skattekronor
minskas med fyra procent
vid beräkning avseende landstingskommun
och med en procent vid
beräkning avseende kommun.

Vid tillämpning av 3 och 4 §§
skall inte medräknas större antal
skattekronor och skatteören, efter
justering enligt andra stycket, än
vad som motsvarar 136 procent av
medelskattekraften.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i fråga
om bidragsåret 1983. Vid beräkning för nämnda bidragsår skall antalet
skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämndens beslut vid 1982 års
taxering omräknas till det antal som kan beräknas ha påförts, om grundavdraget
enligt 48 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (1928:370)
hade uppgått till 7 000 kronor vid nämnda taxering och vad i 2 § andra och
tredje styckena sägs tillämpas på det sålunda beräknade antalet skattekronor
och skatteören.

FiU 1981/82:20

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och utbetalning
av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner
och församlingar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner
och församlingar
dels att nuvarande 4 § skall betecknas 5 §,
dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

I fråga om ett område som har överförts från en kommun till en annan
skall vid avräkning av uppburna förskott för kommunalskatt på grundval
av taxeringarna under året innan indelningsändringen träder i kraft och det
följande året fordran hos eller skuld till staten påföras den kommun till
vilken området har hört enligt den äldre indelningen.

Om en kommun har delats, skall
en sådan fordran eller skuld påföras
kommunerna enligt den nya indelningen
i förhållande till de olika delarnas
andel av skatteunderlaget i
den odelade kommunen under det
år taxeringen avser. Skatteunderlaget
beräknas med tillämpning av
bestämmelserna i 2 § första stycket
lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan
menighets utdebitering av
skatt, m. m.

En fordran eller skuld, som avser en kommun som har lagts samman
med en annan kommun, skall påföras den kommun som bildats genom
sammanläggningen.

4 §

Vid avräkning som avses i 3 §
skall bestämmelsen i 2 § andra
stycket lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering
av skatt, m.m. tillämpas som om
den äldre indelningen fortfarande
gällde.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

2. De nya bestämmelserna i 3 § tillämpas första gången vid slutavräkning
under år 1984, varvid dock hänvisningen såvitt avser kommuner och

6 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

landstingskommuner nämnda år skall avse punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1982:000) om ändring i lagen (1965: 269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m.

3. De nya bestämmelserna i 4 § tillämpas första gången vid slutavräkning
under år 1985.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande

partimotioner rörande den kommunala ekonomin

1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar

3. att godkänna vad som i motionen anförs om den kommunala ekonomin
och avslå vad som därom anförs i proposition 1981/82:100,

4. att avslå de regeringsförslag till lagändringar i proposition 1981/82:100
som följer av ett fullföljande av regeringspolitiken om försämringar för
kommunerna,

1661 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen

1. godkänner vad som i motionen anförts om den kommunala ekonomin,

2. beslutar avslå förslaget i proposition 1981/82:100 till lag om ändring i
lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m. m.,

3. beslutar avslå förslaget i proposition 1981/82:100 till lag om ändring i
lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

4. beslutar avslå förslaget i proposition 1981/82:100 till lag om ändring i
lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

5. beslutar avslå förslaget i proposition 1981/82:100 till lag om ändring i
lagen (1979:417) om utdebitering och utbetalning av skatt vid ändring av
rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar,

6. hos regeringen anhåller om förslag till system för avsättning till
skatteregleringsfond av kommuns resp. landstings skatteintäktsökning i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

5. i fråga om den kommunala ekonomin godkänner vad i motionen
anförts,

FiU 1981/82:20

motioner rörande konsekvenser för Jokkmokks kommun av regeringens
förslag

1172 av Per Petersson (m) vari hemställs

1. att riksdagen uttalar att Jokkmokks kommun icke skall drabbas av den
föreslagna indragningen av kommunala skatteinkomster från kraftverk och
regleringsdammar,

2. att riksdagen uttalar att Norrbottens läns landsting skall undantas från
inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten,

2130 av Eva Winther (fp) vari - med hänvisning till motiveringen i motion
2129 - hemställs att riksdagen hemställer att regeringen vid fördelning av de
200 milj. kr. beaktar situationen i Jokkmokk,

motioner rörande skattestopp och skattetak

2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

6. antar följande

Förslag till

Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt att ta ut skatt för
1983, m. m.

Härigenom föreskrivs följande:

1 §. Vid fastställande av skattesats för år 1983 får kommun eller landstingskommun
ej överskrida den skattesats som kommunen eller landstingskommunen
har bestämt för år 1982.

2 §. Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från 1 §. Ansökan inges
till länsstyrelsen senast den 15 september.

3 §. Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
fastställande av kommunalskatt eller landstingsskatt för år 1983 enligt
uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för dessa år
enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m. m., om ej regeringen har beviljat
undantag enligt 2 §,

7. hos regeringen hemställer om tillsättandet av en utredning om
kommunalt skattetak,

894 av Esse Petersson (fp) och Bertil Hansson (fp) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om en samordnad
statskommunal enhetsskatt med generell ramfördelning av skattemedel till
kommuner och landsting i enlighet med vad som framförts i motionen,

FiU 1981/82:20

motioner rörande skatteutjämning

1661 av Olof Palme m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen

7. begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift
att se över det kommunala skatteutjämningssystemet i enlighet med vad som
anförts i motionen,

257 av Torkel Lindahl (fp) och Kerstin Sandborg (fp) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till investeringsstöd till
turistkommuner,

694 av Pär Granstedt (c) och Ylva Annerstedt (fp) vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om en översyn av metoderna
för beräkning av skattekraft per invånare i kommuner i enlighet med vad som
anförts i motionen,

1169 av Lars-Erik Lövdén m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att se över
det nuvarande skatteutjämningssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt
anförts i motionen,

1174 av Rolf Rämgård (c) och Börje Hörnlund (c) vari hemställs att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna att den med avseende på
planeringen av statsbudgeten för 1983/84 vidtar sådana åtgärder att
kommunernas skatteinkomster från skatteunderlag som härrör från juridiska
personer kan disponeras för reformer inom ramen för den statliga
skattekraftsutjämningen,

2. begär att regeringen skyndsamt utreder frågan om hur och i vilken
omfattning nu utgående speciella statsbidrag kan inordnas i den statliga
skattekraftsut j ämningen,

3. begär att regeringen i övrigt gör den översyn av skattekraftsutjämningssystemet
och för riksdagen redovisar de förslag till reformer inom den statliga
skattekraftsutjämningen som de hittillsvarande erfarenheterna ger anledning
till,

1649 av Gösta Andersson (c) och Ivan Svanström (c) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande en översyn av statsbidragen till kommunerna i syfte att
ekonomiskt stärka Kalmar län och andra ekonomiskt missgynnade regioner i
landet,

1659 av Arne Nygren m. fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att den kommunala grundgarantiutredningen
ges tilläggsdirektiv att också bedöma den påverkan som

FiU 1981/82:20

permanenta strukturella skillnader i insatser för arbete och näringsliv
åsamkar skatteutjämningskommunerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
skyndsamma åtgärder för att motverka den ökade regionala obalans som
1979 års skatteutjämningsreform medfört mellan kommuner i norr och
söder.

Slutligen behandlas vissa övriga motionsyrkanden i detta avsnitt, nämligen: 381

av Mona S:t Cyr (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär
att propositioner som medför kommunala kostnadsökningar i något hänseende
redovisar detta i form av konsekvensbeskrivning och kostnadsanalys,

695 av Britt Mogård (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att uttala att
s. k. stimulansbidrag till kommunerna ej bör förekomma i statsbudgeten,

1164 av Torsten Bengtson (c) och Stina Eliasson (c) vari hemställs att
riksdagen begär att regeringen utreder frågan om kommuns rätt till större del
av avkastning av inom kommunen belägna naturtillgångar,

1167 av Anders Högmark (m) och Karl Leuchovius (m) vari hemställs att
riksdagen begär att regeringen skyndsamt utarbetar direktiv till statliga verk
och myndigheter i syfte att intensifiera deras arbete med förändringar och
förenklingar av gällande norm- och regelsystem, inte minst gentemot
kommun- och landstingssektorn, i enlighet med vad som anförts i motionen.

Konstitutionsutskottet har avgivit yttrande över proposition 1981/82:100
bilaga 2 och motionerna 1981/82:1567, 1661 och 2018 i vad avser konstitutionella
aspekter på förslagen till begränsning av kommunernas ekonomiska
utrymme resp. begränsning i rätten att ta ut skatt. Yttrandet (KU
1981/82:6 y) är fogat som bilaga 2 till detta betänkande.

Representanter för Svenska kommunförbundet och för Landstingsförbundet
har inför utskottet redogjort för kommunernas och landstingskommunernas
ekonomiska situation. Därvid har även skrivelser inlämnats. Dessa
återfinns som bilagorna 4 och 5 till detta betänkande. Vidare har Lidingö
kommun och Stockholms kommun överlämnat skrivelser i ärendet till
utskottet.

FiU 1981/82:20

Propositionen

Föredragande statsrådet anför att den kommunala sektorns växande
betydelse för möjligheterna att nå samhällsekonomisk balans under de
senaste åren alltmer har kommit i blickpunkten. Statsmakterna har
successivt skärpt kraven på denna sektor. Under år 1981 har statsmakterna
fattat beslut om både finansiella och reala åtgärder för att anpassa den
kommunala sektorns utveckling till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Riksdagens beslut inför år 1982 innebär att kommunsektorns finansiella
nettoutrymme för detta år begränsas med närmare 2 miljarder kronor. Till
helt avgörande del är dessa åtgärder av generell karaktär och fördelas relativt
jämnt på enskilda kommuner och landstingskommuner. Dessa åtgärder
följdes upp genom riksdagens beslut om de riktlinjer för utvecklingen av de
kommunala verksamheterna som föreslogs i kompletteringspropositionen.

Resultatet av det kommunala budgetarbetet för år 1982 kan nu överblickas.
Budgetarna innebär en kraftig dämpning av volymökningen och
begränsade höjningar av skattesatserna. Kommunernas sammantagna
volymökning synes kunna närma sig det av statsmakterna uppställda målet ca
1 %, medan den genomsnittliga ökningen för landstingskommunerna kan
komma att uppgå till omkring 2 %, trots att även dessa dragit ned avsevärt på
ökningstakten.

Regeringen har haft överläggningar med företrädare för kommuner,
landstingskommuner och kyrkliga kommuner angående de åtgärder som bör
vidtas på det kommunala området för år 1983 i syfte att begränsa
expansionsutrymmet. Vid dessa överläggningar lämnade kommunförbunden
synpunkter på valet av olika metoder för att åstadkomma begränsningar i
finansiellt utrymme år 1983. Inför överläggningarna hade den särskilda
arbetsgruppen om kommunernas ekonomi, KEA, dels reviderat sin volymrapport
från våren 1981, dels tagit fram en rapport om den finansiella
utvecklingen för åren 1981-1983.

Den reviderade volymrapporten påkallar inte någon ändring i statsmakternas
beslut våren 1981. För år 1983 bör således de fastlagda riktlinjerna
gälla, innebärande att volymökningen begränsas till högst 1 %. Det måste
också slås fast att det inte finns utrymme för statligt beslutade reformer som
ökar de offentliga utgifterna och som innebär att man äventyrar en
begränsning av den kommunala volymökningen till högst 1 % per år. Det
förtjänar här nämnas att den nya hälso- och sjukvårdslag som inom kort
kommer att föreläggas riksdagen inte innebär att krav ställs på nya resurser
till hälso- och sjukvården. Om detta råder samstämmighet mellan regeringen
och Landstingsförbundet.

Den finansiella rapporten från KEA visar hur den finansiella situationen
beräknas komma att utvecklas för kommunsektorn åren 1981-1983. Enligt
rapporten är den finansiella situationen åren 1981 och 1982 god. Senare

FiU 1981/82:20

framkomna uppgifter, vilka också legat till grund för den preliminära
nationalbudgeten, utvisar att det finansiella sparandet nämnda år t. o. m. är
större än vad som framgår av rapporten. Det är landstingskommunerna som
har den generellt sett bättre situationen liksom de haft tidigare under en följd
av år.

Den finansiella situationen skiljer sig dock avsevärt åt mellan enskilda
kommuner resp. landstingskommuner. En relativt stor andel kommuner har
en mycket låg likviditetskvot medan även de landsting som har det sämst
uppvisar en betydligt bättre situation. Det finns också en tendens till att de
som har sämre utgångsläge utvecklas ytterligare i negativ riktning och vice
versa.

KEA har i ett räkneexempel belyst hur det finansiella sparandet under
vissa förutsättningar kommer att utvecklas i kommunsektorn år 1983.
Förutsättningarna är att den kommunala konsumtionsvolymen ökar med
1 % medan investeringsvolymen minskar med 2 %. Pris- och lönekostnadsutvecklingen
har satts till 7 %. Med dessa utgångspunkter har det finansiella
sparandet i kommunsektorn år 1983 beräknats uppgå till över 5 miljarder
kronor. Det är högre än under senare år.

Orsaken till dessa mycket kraftiga förbättringar av det finansiella
sparandet finns att söka dels i den låga volymökningen, dels i att
skatteunderlaget, på grund av eftersläpningseffekter, ökar snabbare än den
antagna pris- och lönekostnadsutvecklingen. En högre pris- och lönekostnadsökning
och en snabbare volymökning skulle givetvis försämra situationen
en del. En procentenhets snabbare pris- och lönekostnadsutveckling
skulle t. ex. innebära en minskning av det finansiella sparandet med drygt 1
miljard kronor. Det kan här nämnas att resultatet av 1981 års allmänna
fastighetstaxering har mycket stor betydelse. Mer än 2 miljarder kronor kan
hänföras till denna faktor genom att den får dubbel effekt år 1983. Den
inverkar då både på förskottsutbetalningarna och på slutavräkningen av
kommunalskatt. Vidare erhålls ett bättre utfall än väntat av den s. k.
förenklade beräkningen av det kommunala skatteunderlaget som innebär att
de skattepliktiga sociala ersättningarna har tillförts det kommunala skatteunderlaget.

Enligt föredraganden behöver vissa åtgärder vidtas för år 1983 för att
begränsa det finansiella utrymmet i kommunsektorn. Åtgärderna är ett led i
regeringens besparingsarbete. De i budgetarbetet aktualiserade besparingarna
på vissa specialdestinerade statsbidrag uppgår till sammantaget närmare
600 milj. kr., varav ca 190 milj. kr. är direkt kopplade till minskning i
kommunal verksamhetsvolym. Därutöver bör enligt föredraganden ytterligare
begränsningar göras på omkring 3 miljarder kronor. Neddragningarna
av specialdestinerade statsbidrag finns redovisade i bilagorna för social-,
kommunikations-, budget-, utbildnings-, jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen.

Med hänsyn till att landstingen allmänt sett har en bättre ekonomisk

FiU 1981/82:20

situation än kommunerna och att de i allmänhet har varit mindre
framgångsrika att bromsa sin volymexpansion bör en relativt sett större del
av begränsningen på 3 miljarder kronor falla på dessa. Det är också motiverat
av att en större del av neddragningen i specialdestinerade statsbidrag faller på
kommunerna.

Indragningen av finansiella resurser bör ske genom att på olika sätt
reducera det kommunala skatteunderlaget. Sådana åtgärder har statsmakterna
tidigare beslutat om inför år 1982.

Det finns starka skäl att minska de mest iögonenfallande skillnaderna i
ekonomiska förutsättningar. Därför bör den egna skattekraften minskas för
de kommuner som har den allra högsta skattekraften. Kommuner och
landstingskommuner föreslås därför fr. o. m. år 1983 inte få tillgodoräkna sig
skatteinkomster från den del av det egna skatteunderlaget som överstiger
136 % av medelskattekraften. Denna nivå har valts eftersom den motsvarar
den högsta grundgarantin i skatteutjämningssystemet. Detta system kommer
i sig inte att beröras av den föreslagna begränsningen. Inte heller
beräkningen av medelskattekraften berörs. Sammanlagt innebär denna
åtgärd att statens utbetalningar till kommunerna minskar med över 200 milj.
kr. Åtgärden berör, om man ser till situationen år 1982, fyra kommuner,
nämligen Danderyd, Lidingö, Solna och Stockholm.

Vidare bör vissa mer generellt verkande åtgärder vidtas för att begränsa
det finansiella utrymmet i kommunsektorn för år 1983. En central
utgångspunkt för omfattningen och inriktningen av dessa åtgärder är att de
inte skall behöva kompenseras med kommunalskattehöjningar år 1983. Med
hänsyn till utvecklingen av det finansiella sparandet bör detta vara realistiskt.
En ytterligare reducering av skatteunderlag från juridiska personer bör ske
från 80 % år 1982 till 60 % fr. o. m. år 1983. Härigenom minskar det
finansiella utrymmet med inemot 1,1 miljard kronor, varav ca 640 milj. kr.
för kommuner och ca 440 milj. kr. för landstingskommuner. För att uppnå
totalt ca 3 miljarder kronor är ytterligare åtgärder nödvändiga. Det har legat
närmast till hands att generellt reducera det skatteunderlag som kommunsektorn
får tillgodoräkna sig. Med hänsyn till fördelningen mellan kommuner
och landstingskommuner bör reduceringen göras med högre procenttal
för de senare. Förslaget innebär att de kommunala skatteinkomsterna får
räknas på ett skatteunderlag som, efter neddragning till 60 % av skatteunderlaget
från juridiska personer, reduceras med 1 % för kommuner och med
4 % för landstingskommuner. De senare åtgärderna innebär att det
finansiella utrymmet begränsas med närmare 2 miljarder kronor, varav ca
515 milj. kr. för kommuner och ca 1 435 milj. kr. för landstingskommuner.

De kyrkliga kommunerna berörs inte av förslagen. För dessa kommer att
gälla ett skatteunderlag som för de juridiska personernas del uppgår till 80 %
i likhet med vad som gäller för år 1982.

För åren 1983 och 1984 bör åtgärderna förutom att de i berörda delar

FiU 1981/82:20

kommer att ligga till grund för beräkning av medelskattekraft endast avse
förskott på kommunalskatt.

Av tabell 15 framgår de fördelningsmässiga effekterna av de samlade
åtgärderna. I tabellen anges effekterna bl. a. i skattetermer, dvs. vad de
motsvarar i utdebitering. Det skall självfallet inte uppfattas så att kommunerna
och landstingen behöver höja skatten utan är bara ett sätt att ge en
någorlunda rättvisande bild av hur förslagen slår på olika kommuner och
landsting.

På raderna 1 och 4-27 i tabellen redovisas effekterna av åtgärderna för de
kommuner och det landsting som har en skattekraft vilken överstiger den i
skatteutjämningssystemet garanterade.

När det gäller kommuner och landstingskommuner som får tillskott av
skattekraft genom skatteutjämningssystemet berörs de relativt sett lika
mycket. Variationer uppkommer enbart till följd av olika skattesatser. Det
bör framhållas att siffrorna är beräknade utifrån 1982 års förhållanden.

I likhet med vad som gäller för år 1982 bör särskild kompensation utgå för
år 1983 i samband med prövning av extra skatteutjämningsbidrag för att
särskilt utsatta kommuners förhållanden skall kunna beaktas. Även om det,
som tidigare redovisats, finns förutsättningar för en generellt sett mycket god
finansiell situation år 1983, också sedan hänsyn tagits till åtgärdernas
effekter, bör 200 milj. kr. avdelas som en särskild ram till kommuner och
landstingskommuner som för år 1983 drabbas hårt av åtgärderna och bedöms
ha en särskilt svag ekonomisk situation.

Det är som nämnts inte acceptabelt att kommuner och landstingskommuner
kompenserar sig genom skattehöjningar. Det finns, anför föredraganden,
bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna inför år 1982 års kommunala
budgetar, heller ingen anledning tro att så annat än i undantagsfall skall ske
för år 1983.

FiU 1981/82:20

Tabell 15 Effekter för kommuner och landsting av generella åtgärder1

Landsting Kommuner Län		Begränsning av skatteunderlaget frånjur. personer till 60%	Reducering av skatteunderlaget för landsting med 4% och kommuner med 1 %	Maximering av eget skatteunderlag till 136% av medel-skattekraften	Summa
Milj. kr.	kr./skr.2	Milj. kr.	kr./skr.2	Milj. kr.	kr./skr.2	Milj. kr.	kr./skr.2
1		2	3	4	5	6	7	8	9
1. AB läns landsting	143,2	0.24	339,6	0,56	_	-	482,8	0,80
2. Övriga landsting		294,4	0.14	1096,1	0.53	—	-	1390,5	0.67
3. Samtliga landsting	437.6	0.16	1435.7	0.54	—	-	1 873,3	0.70
4. Danderyd	AB	1.6	0,13	1,5	0.12	20,9	1.71	24.0	1,96
5. Huddinge	AB	2,4	0,10	4.0	0,16	-	-	6,4	0,26
6. Järfalla	AB	5,4	0,25	3,2	0,15	—	—	8.6	0.40
7. Lidingö	AB	1,5	0,09	2,1	0,13	16,5	1,00	20,1	1,22
8. Nacka	AB	1,9	0.08	3.4	0,15	—	—	5,3	0^23
9. Sollentuna	AB	2,3	0,13	2.7	0,15	-	-	5.0	0.28
10. Solna	AB	4.2	0,19	3,1	0,14	19,0	0.85	26,3	1.18
II. Stockholm	AB	111,6	0,39	41,9	0.15	160,2	0,56	313,7	1,10
12. Sundbyberg	AB	1.8	0,16	1.7	0,15	-	-	3.5	0.31
13. Täby	AB	1,4	0.07	2,3	0,13	-	—	3,7	0.20
14. Uppsala	C	5,4	0.11	7,8	0,16	-	-	13,2	0,27
15. Oxelösund	D	0.8	0.17	0.8	0,17	—	—	1.6	0.34
16. Linköping	E	4,1	0,11	6,0	0,16	-	-	10.1	0,27
17. Lund	M	2.9	0.10	4,1	0,15	—	—	7,0	0.25
18. Malmö	M	39,7	0.47	24,8	0,30	-	-	64,5	0.77
19 Göteborg	O	61,1	0,39	45.8	0,30	-	-	106.9	0,69
20. Mölndal	O	2,3	0.14	2,5	(1.16	—	—	4.8	0,30
21. Trollhättan	P	2.8	0.17	2.7	0,17	-	-	5.5	0,34
22. Karlstad	S	3.4	0.14	4.0	0.16	—	—	7,4	0.30
23. Karlskoga	T	2,5	0,20	2,2	0,18	-	-	4,7	0,38
24. Fagersta	U	1,0	0,19	0.9	0,18	-	-	1.9	0,37
25. Västerås	U	4,7	0,12	6,4	0,16	-	-	11,1	0,28
26. Gävle	X	5.4	0,18	4,8	0,16	-	-	10,2	0,34
27. Jokkmokk	BD	5,5	1.78	0,3	0.08	-	-	5.8	1.86
28. Summa rad 4-27	275,7	0,29	179,0	0,19	216.6	0,23	671.3	0,71
29. Övriga kommuner	360,8	0,18	335.8	0,16	-	-	696,6	0,34
30. Samtliga kommuner	636,5	0,21	514,8	0,17	216,6	0,07	1 367.9	0.45

1 Skatteunderlaget från juridiska personer begränsas till 60%. återstående totala skatteunderlag reduceras
med I % för kommuner och 4% för landsting samt eget skatteunderlag maximeras till 136% av medelskattekraften.
Effekterna bygger på preliminär utdebitering för är 1982 och skatteunderlaget för taxeringsåret 1981
enligt RSV:s prognos 1981-11-16.

2 Kronor per skattekrona vid oförändrat utdebiteringsbehov.

FiU 1981/82:20

Motionerna

I motion 1661 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att det är nödvändigt att
återskapa ekonomisk balans inte minst för att upprätthålla de ekonomiska
grundvalarna för en stor offentlig sektor och den sociala välfärd som denna
bär upp. Ett inslag i den politik som måste föras är att stimulera en ökad
produktion, vilket i sin tur förutsätter att investeringarna kraftigt kan höjas.
Om utrymme skall beredas för att dels öka investeringarna, dels ta ned
underskottet i bytesbalansen, måste konsumtionen hållas tillbaka. Ökningstakten
för den offentliga konsumtionen måste nedbringas. Enligt motionärerna
bör emellertid den kommunala konsumtionen prioriteras framför den
statliga.

Det finns i den kommunala sektorn två verksamheter som även i det
rådande läget måste tillåtas expandera i viss utsträckning. Det gäller
äldreomsorgen och barnomsorgen. För att en fortsatt utbyggnad skall kunna
ske på dessa båda områden och med hänsyn till vissa automatiska
kostnadsökningar till följd av förändringar i befolkningssammansättningen
m. m., bör den kommunala konsumtionen totalt sett få öka med 2 % om
året. Denna ram innebär en klart lägre ökningstakt än vad som tidigare
realiserats i den kommunala sektorn men ligger å andra sidan högre än den
ram på 1 % årlig konsumtionsökning som regeringen förordat.

För kommunsektorn sammantaget beräknas konsumtionen 1982 stiga med

1,5 å 2 %, dvs. högre än regeringens mål men nära socialdemokraternas. Det
kan inte uteslutas att den kommunala konsumtionsökningen under 1982 blir
något större än vad de nuvarande prognoserna tyder på.

Kommunernas finansiella situation beräknas bli gynnsammare under 1983.
Kommun- och landstingssektorn kommer totalt sett att få ett mycket
betydande finansiellt överskott 1983. Detta överskott kommer, såvitt nu kan
bedömas, att vara övergående och dessutom att vara mycket ojämnt fördelat
mellan olika kommuner och landsting. Parallellt med denna utveckling pekar
tillgängliga uppgifter på att det statliga upplåningsbehovet fortsätter att öka.
Sparandet kommer således att vara mycket ojämnt fördelat inom den
offentliga sektorn.

Mot den här redovisade bakgrunden är det nödvändigt att vidta åtgärder
som kan utjämna de finansiella över- och underskotten inom den offentliga
sektorn. Detta bör ske på ett sådant sätt att strävandena att bekämpa
inflationen underlättas, att den volymmässiga expansionen inom kommunoch
landstingssektorn ligger inom en samhällsekonomiskt godtagbar ram och
att skattereformen inte äventyras genom fortsatta höjningar av den
kommunala utdebiteringen.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en rad åtgärder för att 1983
begränsa kommunernas och landstingens finansiella utrymme med totalt ca
3 600 milj. kr. Härav avser ca 600 milj. kr. en rad specialdestinerade
statsbidrag. Med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella läget accepterar
motionärerna flertalet av dessa besparingsförslag.

FiU 1981/82:20

Härutöver föreslås i propositionen andra mera generella åtgärder som
tillsammans begränsar kommunernas och landstingens finansiella utrymme
med 3 000 milj. kr.

Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag till generella begränsningar
av kommunernas finansiella utrymme. Skälen är följande. Regeringens
förslag inskränker kommunernas och landstingens beskattningsrätt. Det är
ett principiellt mycket allvarligt steg, som öppnar slussarna för längre gående
ingrepp i framtiden. Härigenom hotas den kommunala beskattningsrätten
och därmed ytterst det kommunala självstyret.

Regeringens förslag är vidare dåligt avpassat till att den finansiella
ställningen varierar kraftigt mellan olika kommuner och landsting. Följden
blir i vissa fall att kommuner och landsting med en mycket stark finansiell
ställning klarar sig relativt lindrigt undan, medan i gengäld andra kommuner
och landsting med en redan i utgångsläget ansträngd likviditet drabbas
mycket hårt. För de sistnämnda kommunerna och landstingen återstår i så
fall som enda utväg att höja utdebiteringen. Detta skulle i sin tur urholka
reformen av inkomstskatten, försvåra kommande avtalsrörelser och därmed
motverka strävandena att bekämpa inflationen och stärka det svenska
näringslivets internationella konkurrenskraft.

Socialdemokraterna yrkar därför avslag på regeringens förslag rörande
begränsning av kommunernas beskattningsrätt.

Socialdemokraterna lägger i stället fram ett annat förslag. Det innebär att
ett belopp om minst 3 miljarder kronor av de kommunala skatteintäkternas
ökning 1983 ”fryses”. Reglerna utformas så att inga ingrepp sker i den
kommunala beskattningsrätten. Hänsyn tas till att de ekonomiska förutsättningarna
varierar kraftigt mellan olika kommuner och landsting. Reglerna
konstrueras så att de skapar goda förutsättningar för att undvika kommunala
skattehöjningar, dock utan att dessa förbjuds eller helt förhindras.

Utifrån dessa utgångspunkter föreslås följande modell:

1. En del av varje kommuns resp. landstings ökning av skatteintäkterna
1983 skall avsättas till en spärrad skatteregleringsfond, varifrån medel får
lyftas endast efter beslut av regeringen. En ev. höjning av kommunalskatten
1983 innebär att avsättningen till skatteregleringsfonden blir desto större.

2. Vid bestämmande av hur stor del av skatteintäktsökningen som skall
frysas tas hänsyn till kommunens resp. landstingets finansiella ställning i
nuläget.

3. Beloppen skall för varje kommun och landsting placeras på särskilt
räntebärande konto i riksbanken. Härigenom kan motsvarande del av
statens upplåningsbehov täckas vid sidan av banksystemet.

4. Hur och när de avsatta medlen skall disponeras får tas upp i de
återkommande överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden.

FiU 1981/82:20

5. Om pris- och löneutvecklingen 1983 markant avviker från vad som nu
kan förutses, skall särskilda överläggningar tas upp mellan regeringen och
kommunförbunden.

Det föreslagna systemet innebär en effektiv spärr mot höjda kommunalskatter
1983. Det förbättrar möjligheterna att undvika skattehöjningar även
under 1984 och 1985 då skattereformen skall fullföljas.

Den totala avsättningen till skatteregleringsfonden bör vara ca 3,5
miljarder kronor. Vid den närmare utformningen av modellen bör för varje
kommun och landsting fastställas en viss andel av skatteinkomstökningen
1983 som skall avsättas till skatteregleringsfond i riksbanken. Denna andel
bör framräknas på följande sätt.

Först framräknas för varje kommun och landsting, som ett mått på den
finansiella ställningen, relationen mellan finansieringskapitalet vid utgången
av 1981 och summan av de externa utgifterna under 1981. Detta relationstal
multipliceras i sin tur med en faktor, vars storlek bestäms så att den totala
avsättningen till riksbanken kommer upp till önskad storlek, dvs. ca 3,5
miljarder kronor. Härav berör ca 1,6 miljarder kronor kommunerna och ca
1,9 miljarder kronor landstingen. Faktorn bör därför, såvitt nu kan bedömas,
sättas till 2,4.

Det tal som därvid erhållits för varje kommun och landsting uttrycker den
andel av skatteinkomstökningen 1983 som skall avsättas till skatteregleringsfonden
i riksbanken.

Den ovan nämnda modellen bör kompletteras med två spärregler.
Kommuner och landsting, för vilka finansieringskapitalet i förhållande till de
externa utgifterna understiger 5 %, skall inte behöva göra någon avsättning
till skatteregleringsfonden. Orsaken är deras ansträngda finansiella läge.
Lägsta förekommande avsättning skulle därmed bli 12 % av skatteinkomstökningen.

Den övre spärregeln motiveras med att ingen kommun och inget landsting
bör riskera att behöva avsätta hela skatteinkomstökningen till skatteregleringsfonden.
Den högsta andel av en skatteinkomstökning som skall kunna
dras in bör sättas till 70 %, vilket motsvarar ett finansieringskapital som
uppgår till drygt 29 % av de externa utgifterna. Detta innebär att en kommun
resp. ett landsting som höjer utdebiteringen under alla omständigheter får
behålla någon del (lägst 30 %) av den intäktsökning som följer av
utdebiteringshöjningen.

I motionen tar man också upp frågor som rör den kommunala skatteutjämningen.

Motionärerna konstaterar att trots de stora insatser som görs via
skatteutjämningen kvarstår en rad problem. Variationerna i kommunal
utdebitering är betydande. Skillnaden mellan högsta och lägsta kommunala
utdebitering uppgår till nästan 9 kr. per skattekrona.

Till en del återspeglar utdebiteringsskillnaderna att ambitionerna mellan

FiU 1981/82:20

olika kommuner faktiskt varierar i fråga om kommunal service o. d. Sådana
skillnader måste accepteras som ett självklart uttryck för den kommunala
självstyrelsen, som socialdemokraterna av hävd slår vakt om. Om utdebiteringen
i en kommun av detta skäl är högre än i andra kommuner uttrycker
detta demokratiskt fattade beslut på kommunnivå som måste respekteras.
Kommuninvånarna har då ett faktiskt utbyte av den högre kommunalskatten.

Det är emellertid knappast troligt att alla skillnader i kommunal
utdebitering kan förklaras på detta sätt. Vissa kommuner kan i högre grad än
andra dra nytta av en hög skattekraft och även, i en del fall, tillgodogöra sig
den service och den näringsstruktur som finns i grannkommunerna. Andra
kommuner kan av sociala och befolkningsmässiga skäl drabbas av extra
kostnader som inte beaktas av skatteutjämningssystemet.

Det finns också inslag i det nuvarande skatteutjämningssystemet som ger
egendomliga resultat. Ett exempel är att vissa kommuner med en utbredd
småhusbebyggelse får en lägre registrerad skattekraft till följd av en riklig
förekomst av underskottsavdrag. I sådana fall kan det övervägas om de
nuvarande metoderna att mäta skattekraften ger ett rättvisande resultat.

Socialdemokraterna förordar mot denna bakgrund att en bred, parlamentariskt
sammansatt utredning tillsätts med uppgift att se över det nuvarande
skatteutjämningssystemet. Utredningen bör bl. a. få till uppgift att undersöka
vilka möjligheter som kan finnas att minska de stora skillnaderna i
utdebitering till den del dessa inte återspeglar faktiska skillnader i
ambitionsnivå. Strävan att åstadkomma en utjämning bör dock, liksom
hittills, inriktas på att utjämna skillnader i kostnadsläge och skattekraft.
Direkta bidrag för att minska hög utdebitering stimulerar inte till god
hushållning med givna resurser.

Socialdemokraterna bedömer det inte som realistiskt att staten i rådande
statsfinansiella läge skulle kunna utöka bidragen till kommunerna genom
skatteutjämningssystemet utöver vad som följer av nuvarande regler.
Däremot bör utredningen pröva möjligheterna att åstadkomma en annan
fördelning mellan kommunerna och landstingskommunerna inom ramen för
de totala inkomster som f. n. går till kommunsektorn.

I motion 2018 av Gösta Bohman m. fl. (m) anförs att den kommunala
konsumtionsökningen enligt finansplanens bedömning också för 1982 skulle
komma att ligga över av statsmakterna angivna ramar - konsumtionsökningen
skulle bli 1,7 % i stället för 1 %. Statsmakterna bör inte tillåta att
uppställda ramar på detta sätt år efter år överskrids.

FiU 1981/82:20

Avgiften bör utgå med ett belopp som är lika med 50 % av den del av
konsumtionsutgifterna som svarar mot en ökning överstigande 1 %. Dispens
från avgiften bör kunna beviljas av regeringen om synnerliga skäl föreligger.

Alternativet till en ”expansionsavgift” är att motsvarande belopp indras
och ”fryses” på räntefritt konto i riksbanken under viss minimitid, förslagsvis
två år. En förutsättning för att innehållet belopp skall återbetalas är att
vederbörande kommun sedermera anpassat omfattningen av sin verksamhet
till de mål statsmakterna kan komma att fastlägga.

Regeringen redovisar i sitt budgetförslag hur kommunsektorns finansiella
situation beräknas komma att utvecklas 1981-1983. Man påvisar att denna
kan förväntas komma att bli god. För 1983 beräknas den kommunala
sektorns finansiella sparande under förutsättning av en konsumtionsökning
på 1 % komma att uppgå till 5 miljarder kronor. Regeringen föreslår mot den
bakgrunden att åtgärder vidtas i syfte att begränsa kommunsektorns
finansiella utrymme.

Moderata samlingspartiet delar regeringens bedömning att åtgärder bör
vidtas för att begränsa det finansiella utrymmet för kommunerna. All
erfarenhet ger vid handen att det är mycket vanskligt att åstadkomma en
önskad utgiftsåterhållsamhet i en situation där kommunerna står finansiellt
starka.

Storleksordningen av de av regeringen föreslagna åtgärderna utgår som
ovan konstaterats från att den kommunala konsumtionen år 1983 skulle öka
med 1 %. Det kan ifrågasättas om begränsningen till denna nivå är tillräcklig.
Den kommunala konsumtionsökningen har under åren 1980 och 1981 legat
betydligt över den av statsmakterna angivna och av 1980 års långtidsutredning
beräknade utrymmesramen. I motionen förordas en politik som syftar
till att få ner den kommunala konsumtionsökningen till 0 % fr. o. m. 1983.
Trots de av regeringen föreslagna åtgärderna skulle den kommunala sektorns
finansiella sparande vid en konsumtionsökning på 1 % öka med drygt 1
miljard kronor mellan 1981 och 1983. Under sådana omständigheter torde
risken för en konsumtionsökning överstigande 1 % vara betydande.

Vad gäller valet av åtgärder för att åstadkomma den avsedda begränsningen
avvisas den av regeringen valda utformningen. Att beröva kommunerna
en del av de skatteinkomster som deras skatteunderlag faktiskt
genererar framstår som principiellt betänkligt. Det är en avgörande skillnad
mellan att å ena sidan till staten dra in kommunala skatteinkomster och att å
andra sidan dra ner på statliga bidrag till kommunerna. Detta gäller särskilt
beträffande fysiska personer. Vad gäller juridiska personer, för vilka en
begränsning redan inletts, finner motionärerna inte de principiella invändningarna
lika tungt vägande och kan till denna del i princip acceptera en
omläggning av det slag som regeringen föreslår.

FiU 1981/82:20

Moderata samlingspartiet förordar att följande åtgärder vidtas för att
begränsa kommunernas finansiella utrymme:

1. Minskning av skattekraftsgarantin med 2 % för primärkommunerna och
med 1 % för landstingen. Det ger en kostnadsminskning för staten på 950
milj. kr. (700 milj. kr. för kommuner och 250 milj. kr. för landstingen).

2. Begränsning av skatteunderlaget för juridiska personer, för primärkommunerna
från 80 % till 40 % och för landstingskommuner från 80 % till
0%. Det tillför statskassan ca 3,0 miljarder kronor (1,27 miljarder för
kommunerna och 1,75 miljarder för landstingen).

Den sålunda förordade metoden kan komma att innebära att vissa
kommuner och landsting drabbas oproportionerligt hårt. Med anledning
härav synes det motiverat att avsätta 300 milj. kr. som en särskild ram för
bidrag till kommuner och landsting, som för år 1983 drabbas speciellt av
ovannämnda åtgärder och som har en särskilt svag ekonomisk situation.
(Regeringen har för motsvarande ändamål avsatt 200 milj. kr.)

Åtgärderna leder till en neddragning av det finansiella utrymmet för
kommuner och landsting med 3,7 miljarder kronor.

Den förordade ”expansionsavgiften” bör justeras ned för 1983 så att
konsumtionsökning överstigande 0 % avgiftsbeläggs. De budgetmässiga
effekterna härav torde vara begränsade - syftet är ju inte att få in avgifter
utan att bromsa konsumtionsökningen. Ett alternativ utgör även härvidlag
en ”frysning” av vissa kommunala medel.

Motionärerna förordar vidare ett kommunalt skattestopp fr. o. m.1983. I
samband med beslut om ett sådant bör också en utredning tillsättas för att
utarbeta förslag om införandet av kommunalt skattetak. Det är i sammanhanget
av intresse att notera att konstitutionsutskottet i sitt yttrande
1980/81:22 fastslog att grundlagsregleringen av den kommunala självstyrelsen
inte hindrar lagstiftning om skattetak.

I motion 1567 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att regeringens förslag att
begränsa kommunernas och landstingskommunernas resurser måste tillbakavisas.
Regeringens skäl för de föreslagna åtgärderna är att kommunerna
förväntas få ett stort finansiellt överskott kalenderåret 1983. Detta kan dock
ses som tillfälligt och motiverar enligt motionärerna inte de föreslagna
åtgärderna. Avsikten med regeringsförslagen är att begränsa den kommunala
konsumtionsökningen till 1 %. Men en sådan låg ökning räcker inte ens
till att täcka nuvarande behov och ännu mindre till uppfyllande av angelägna
behov. Indragningen av de specialdestinerade statsbidragen drabbar speciellt
skolsektorn särskilt hårt. De nedskärningar regeringen föreslår
kommer att öka arbetslösheten. De kommer att förvärra krisen. Dessa
regeringsförslag måste av alla dessa skäl tillbakavisas. Motionärerna föreslår
i stället en högre utbyggnadstakt och förbättringar vid dag- och fritidshemmen
samt ökade satsningar på kollektivtrafik.

FiU 1981/82:20

Utskottet

Riktlinjer för den kommunala konsumtionsutvecklingen

Utskottet delar den positiva grundsyn på den offentliga sektorn som
kommer till uttryck i motion 2016. Enligt vad som anförs i motionen måste
emellertid utbyggnaden av den offentliga konsumtionen och av transfereringarna
från den offentliga sektorn begränsas med hänsyn till nödvändigheten
att skapa erforderligt samhällsekonomomiskt utrymme för att öka
investeringarna och ta ned underskottet i bytesbalansen.

Inom ramen för denna återhållsamma utveckling av de offentliga
utgifterna bör likväl två verksamheter, båda inom den kommunala sektorn,
tillåtas expandera i viss utsträckning. Det gäller äldreomsorgen och
barnomsorgen. För att en fortsatt utbyggnad skall kunna ske på dessa båda
områden och med hänsyn till att kommunerna erfarenhetsmässigt drabbas av
vissa automatiska kostnadsökningar till följd av förändringar i befolkningssammansättningen
m. m., bör den kommunala konsumtionen totalt sett få
öka med 2 % om året.

Utskottet avvisar därmed regeringens riktlinjer för kommunernas ekonomi,
som innebär att den kommunala konsumtionen skall få öka med endast
1 % om året. Självfallet avvisar utskottet också de riktlinjer för kommunernas
ekonomi som anges i den moderata partimotionen 2018 och som
innebär att den kommunala konsumtionen fr. o. m. år 1983 över huvud taget
inte skall få öka.

Åtgärder för att begränsa kommunernas finansiella överskott 1983

Kommunernas finansiella situation beräknas bli gynnsammare under
1983. Detta beror på en kombination av att den kommunala utgiftsökningen
bromsas upp, en god inkomstutveckling som följd av bl. a. uppbördssystemets
konstruktion och de kraftigt förhöjda taxeringsvärdena på fastigheter
samt en avtagande inflationstakt. Om ovanstående förutsättningar uppfylls
blir följden att kommun- och landstingssektorn totalt sett kommer att få ett
betydande finansiellt överskott 1983. Detta överskott kommer, såvitt nu kan
bedömas, att vara övergående och dessutom att vara ojämnt fördelat mellan
olika kommuner och landsting. Parallellt med denna utveckling pekar
tillgängliga uppgifter på att det statliga upplåningsbehovet fortsätter att öka.
Sparandet kommer således att vara mycket ojämnt fördelat inom den
offentliga sektorn.

Mot den här redovisade bakgrunden är det enligt utskottet nödvändigt att
vidta åtgärder som kan utjämna de finansiella över- och underskotten inom
den offentliga sektorn. Detta bör ske på ett sådant sätt att strävandena att
bekämpa inflationen underlättas, att den volymmässiga expansionen inom
kommun- och landstingssektorn ligger inom en samhällsekonomiskt godtagbar
ram och att den skattereform som överenskommits mellan socialdemo 7

Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

kraterna, centern och folkpartiet inte äventyras genom fortsatta höjningar av
den kommunala utdebiteringen.

Förslag till generella åtgärder inom kommunsektorn

Regeringens förslag till generella åtgärder inom kommunsektorn består av
tre komponenter. Det egna skatteunderlaget maximeras till 136 % av
medelskattekraften. Det innebär att de kommuner som har en egen
skattekraft över den högsta grundgarantin i skatteutjämningssystemet får
skatteunderlaget reducerat till denna nivå. Statens utbetalningar till kommuner
minskar därmed med 217 milj. kr.

Den andra komponenten i regeringens förslag är att kommunernas
skatteunderlag från juridiska personer begränsas med 20 procentenheter till
60 % av skatteunderlaget. Detta beräknas reducera landstingskommunernas
skatteinkomster med 438 milj. kr. och kommunernas med 637 milj. kr.
räknat på skatteunderlaget för taxeringsåret 1981 och preliminär utdebitering
för år 1982. Den tredje komponenten innebär att det därefter erhållna
skatteunderlaget skall reduceras med 4 % för landsting och med 1 % för
kommuner. Detta minskar landstingens inkomster med 1 436 milj. kr. och
kommunernas med 515 milj. kr. Totalt sett begränsas kommunernas
inkomster med 1 873 för landstingskommuner och med 1 369 milj. kr. för
kommuner.

De kommuner som för 1983 drabbas hårt av åtgärderna och som bedöms
ha en särskilt svag ekonomisk situation bör erhålla kompensation inom en
total ram om 200 milj. kr. enligt regeringens förslag. Totala indragningen
netto i kommunala sektorn blir därmed enligt regeringsförslaget 3 043 milj.
kr. år 1983.

Åtgärderna innebär en varaktig indragning av medel till kommunerna och
lagförslag läggs fram som innebär att åtgärderna påverkar utbetalningarna av
förskott redan år 1983.

I den moderata partimotionen 2018 föreslås en längre gående, också
permanent indragning av skatter från juridiska personer. För primärkommunerna
begränsas skatteunderlaget till 40 % och för landstingskommuner
undandras hela skatteunderlaget från juridiska personer. Enligt utskottets
kalkyler förlorar därmed landstingen 1 750 milj. kr. och kommunerna 1 265
milj. kr. Moderata samlingspartiet föreslår vidare att skatteutjämningsbidragen
till kommunerna begränsas genom att skattekraftsgarantin sänks med 1
procentenhet för landstingskommuner och 2 procentenheter för kommuner.
Därigenom minskar bidragen till landstingen med 243 milj. kr. och till
kommunerna med 617 milj. kr.

Sammantaget dras enligt förslaget in medel motsvarande 1 993 milj. kr. för
landsting och 1 882 milj. kr. för kommuner. Med hänsyn till att denna
indragning är kraftigare än den regeringen föreslår avser moderaterna att
sätta av 300 milj. kr. i extra skatteutjämningsbidrag. Därmed blir nettoin -

FiU 1981/82:20

dragningen enligt förslaget 3 575 milj. kr. Effekterna för de kommuner och
landsting som har en skattekraft vilken överstiger den i skatteutjämningssystemet
garanterade framgår av tabell 16.

För övriga kommuner och landsting gäller att de i kronor per skattekrona
angivna effekterna varierar obetydligt kring det genomsnitt som redovisas i
tabellen.

Tabell 16.

Effekter för kommuner och landstingskommuner av regeringens, moderaternas och socialdemokraternas förslag
till generella åtgärder (allt räknat på 1982 års förhållanden, dvs. 1981 års taxering och skattesatser för år
1982)

Landstingskommuner Kommuner Län		Permanenta åtgärder			Åtgärder för år 1983
	Regeringen		Moderaterna	Socialdemokraterna
		milj. kr.	kr./skr.	milj. kr.	kr./skr.	milj. kr.	kr./skr.
1		2	3	4	5	6	7
1. AB-läns landstingskommun	482,8	0,80	572,6	0,96	283,0	0,46
2. Övriga landstings-
kommuner		1 390,5	0,67	1 421,1	0,69	1 209,9	0,58
3. Samtliga landstings-
kommuner		1 873,3	0,70	1 993,7	0,75	1 492,9	0,55
4. Danderyd	AB	24,0	1,96	3,2	0,23	6,2	0,44
5. Huddinge	AB	6,4	0,26	4,8	0,20	-	-
6. Järfälla	AB	8,6	0,40	10,9	0,51	-	-
7. Lidingö	AB	20,1	1,22	3,1	0,17	6,7	0,38
8. Nacka	AB	5,3	0,23	3,8	0,16	_	_
9. Sollentuna	AB	5,0	0,28	4,5	0,25	5,0	0,28
10. Solna	AB	26,3	1,18	8,3	0,35	6,3	0,27
11. Stockholm	AB	313,7	1,10	223,2	0,77	61,6	0,20
12. Sundbyberg	AB	3,5	0,31	3,6	0,33	1,9	0,17
13. Täby	AB	3,7	0,20	2,8	0,15	2,7	0,15
14. Uppsala	C	13,2	0,27	10,8	0,22	13,7	0,28
15. Oxelösund	D	1,6	0,34	1,7	0,35	_	_
16. Linköping	E	10,1	0,27	8,3	0,22	-	-
17. Lund	M	7,0	0,25	5,7	0,21	19,0	0,71
18. Malmö	M	64,5	0,77	79,4	0,95	_	-
19. Göteborg	O	106,9	0,69	122,1	0,79	39,3	0,25
20. Mölndal	O	4,8	0,30	4,7	0,29	12,4	0,79
21. Trollhättan	P	5,5	0,34	5,7	0,35	9,0	0,56
22. Karlstad	s	7,4	0,30	6,7	0,27	10,2	0,41
23. Karlskoga	T	4,7	0,38	5,0	0,40	9,5	0,76
24. Fagersta	U	1,9	0,37	1,9	0,38	0,3	0,07
25. Västerås	U	11,1	0,28	9,4	0,23	13,3	0,33
26. Gävle	X	10,2	0,34	10,8	0,37	15,6	0,54
27. Jokkmokk	BD	5,8	1,86	6,5	2,14	4,5	1,41
28. Summa rad 4-27		671,3	0,71	546,9	0,56	237,2	0,24
29. Övriga kommuner		696,6	0,34	1 334,5	0,67	1 080,2	0,53
30. Samtliga kommuner		1 367,9	0,45	1 881,4	0,64	1 317,4	0,44

I motion 1661 (s) föreslås en tillfällig indragning av det likviditetsöverskott
i den kommunala sektorn som förutses för år 1983. Av detta överskott avses

3,5 miljarder frysas på räntebärande konton i riksbanken. Medlen får lyftas

FiU 1981/82:20

100

efter beslut av regeringen. Avsättningen skall beräknas utifrån varje
kommuns finansiella ställning vid årsskiftet 1981-1982. Beräknat på det sätt
som anges i motionen men på uppgifter från 1981 års taxering blir
indragningen i några olika kommuner som framgår av tabell 16.

Sammanfattande bedömning och förslag

Utskottet avvisar regeringens förslag till generella begränsningar av
kommunernas finansiella utrymme. Skälen är följande. Regeringens förslag
inskränker kommunernas och landstingens beskattningsrätt. Det är ett
principiellt mycket allvarligt steg, som öppnar slussarna för längre gående
ingrepp i framtiden.

Regeringens förslag är vidare dåligt avpassat till att den finansiella
ställningen varierar kraftigt mellan olika kommuner och landsting. Regeringens
förslag slår blint utan hänsyn till enskilda kommuners och landstings
situation. Följden blir i vissa fall att kommuner och landsting med en stark
finansiell ställning klarar sig relativt lindrigt, medan i gengäld andra
kommuner och landsting med en redan i utgångsläget ansträngd likviditet
drabbas hårt. För de sistnämnda kommunerna och landstingen återstår i så
fall som enda utväg att höja utdebiteringen. Detta skulle i sin tur urholka
reformeringen av inkomstskatten, försvåra kommande avtalsrörelser och
därmed motverka strävandena att bekämpa inflationen och stärka det
svenska näringslivets internationella konkurrenskraft.

Utskottet yrkar därför avslag på regeringens förslag rörande begränsning
av kommunernas beskattningsunderlag.

De invändningar som utskottet har mot regeringens förslag gäller i än
högre grad de förslag som förs fram i moderaternas partimotion 2018. De där
förordade nedskärningarna uppgår till ett större belopp än vad regeringen
föreslagit, bl. a. föreslås en direkt försämring av skattekraftsgarantin med
2 % för primärkommunerna och 1 % för landstingskommunerna. Utskottet
motsätter sig bestämt sådana ingrepp i det kommunala skatteutjämningssystemet.

Med det anförda avstyrker utskottet de i motion 2018 framförda förslagen
rörande indragning av skattekraft och bidrag från kommunerna.

Åtgärderna för att begränsa kommunernas finansiella överskott bör enligt
utskottets mening utformas så att inga ingrepp sker i den kommunala
beskattningsrätten. Hänsyn bör tas till att de ekonomiska förutsättningarna
varierar kraftigt mellan olika kommuner och landsting. Reglerna bör vidare
konstrueras så att de skapar goda förutsättningar för att undvika kommunala
skattehöjningar, dock utan att dessa förbjuds eller helt förhindras.

Utgångspunkten för utskottets överväganden är, i enlighet med vad som
anförs i motion 2016, att de överskott av skatteintäkter som kan uppkomma i
kommunsektorn 1983 inte bör användas till att bygga ut den kommunala
verksamheten utöver det samhällsekonomiska utrymmet. Utrymmet för den

FiU 1981/82:20

101

kommunala konsumtionsökningen bör som nämnts vara 2 % per år.

Utifrån dessa utgångspunkter föreslås följande modell:

1. En del av varje kommuns resp. landstings ökning av skatteintäkterna
1983 skall avsättas till en spärrad skattereserveringsfond, varifrån medel får
lyftas endast efter beslut av regeringen. En eventuell höjning av kommunalskatten
1983 innebär att avsättningen till skattereserveringsfonden blir desto
större.

2. Vid bestämmande av hur stor del av skatteintäktsökningen som skall
frysas tas hänsyn till kommunens resp. landstingets finansiella ställning.

4. Hur och när de avsatta medlen skall disponeras får tas upp i de
återkommande överläggningarna mellan regeringen och kommunförbunden.

5. Om pris- och löneutvecklingen 1983 markant avviker från vad som nu
kan förutses, skall särskilda överläggningar tas upp mellan regeringen och
kommunförbunden.

Den totala avsättningen till skattereserveringsfonden bör vara ca 3,5
miljarder kronor. Vid den närmare utformningen av modellen bör för varje
kommun och landsting fastställas en viss andel av skatteinkomstökningen
1983 som skall avsättas till skattereserveringsfonden i riksbanken. Denna
andel bör framräknas på följande sätt.

Först framräknas, som ett mått på den finansiella ställningen, relationen
mellan finansieringskapitalet vid utgången av 1981 och summan av de
externa utgifterna under 1981. För varje kommun och landsting erhålls
därvid ett relationstal som utgör ett mått på den finansiella ställningen. Detta
relationstal multipliceras i sin tur med en uppräkningsfaktor, vars storlek
bestäms så att den totala avsättningen till riksbanken kommer upp till önskad
storlek, dvs. ca 3,5 miljarder kronor.

Det procenttal som därvid erhållits för varje kommun och landsting
uttrycker alltså den andel - insättningsandelen - av skatteinkomstökningen
1983 som skall avsättas till skattereserveringsfonden i riksbanken.

Den övre spärregeln motiveras med att ingen kommun och inget landsting
bör riskera att behöva avsätta hela skatteinkomstökningen till skattereserveringsfonden.
Den högsta insättningsandelen bör sättas till 70 %. Detta

FiU 1981/82:20

102

innebär att en kommun resp. ett landsting som höjer utdebiteringen under
alla omständigheter får behålla någon del (lägst 30 %) av den intäktsökning
som följer av utdebiteringshöjningen.

Vissa delar av regeringens förslag rörande kommunernas ekonomi innebär
en lagteknisk reglering av tidigare av riksdagen fattade principbeslut. Det
gäller dels reducering av förskotten till kommunerna för år 1983 som
beräknas som om grundavdraget vid den kommunala beskattningen höjdes
från 6 000 till 7 000 kr., dels nedsättning av förskotten till kommunerna
fr. o. m. år 1983 samt vid slutavräkningen fr. o. m. år 1984 som följd av att
det skatteunderlag från juridiska personer som kommunerna får tillgodoräkna
sig sattes ned från 100 till 80 %. Utskottet ser ingen anledning att nu gå
emot att den lagtekniska regleringen av tidigare fattade riksdagsbeslut
fullföljs.

Inom utskottet har utarbetats förslag till lag om insättning på skattereserveringskonto.
Förslaget återfinns som bilaga 1 till detta betänkande.

Utskottet avstyrker de riktlinjer för den kommunala ekonomin som
föreslås i vänsterpartiet kommunisternas motion 1567, eftersom de innebär
att inte några åtgärder vidtas för att begränsa det finansiella överskottet
1983.

I motion 2018 begärs s kattes topp för år 1983 samt utredning om kommunalt
skattetak. Utskottet vill i dessa frågor anföra.

Konstitutionsutskottet gjorde i betänkande KU 1980/81:22 en redovisning
som enligt utskottet är klarläggande. Grundlagsregleringen av den kommunala
självbeskattningsrätten innebär att kommunerna ges en reell frihet att
bestämma beskattningens storlek. Eventuella begränsningar i beskattningen
måste göras med försiktighet. Konstitutionsutskottet drog slutsatsen att
ingrepp i kommunernas beskattningsrätt bör undvikas.

Med hänvisning till vad konstitutionsutskottet anfört i frågan avstyrker
utskottet förslaget i motion 2018 till lag om begränsning i kommuns och
landstingskommuns rätt att ta ut skatt för år 1983 (yrkande 6).

Vad gäller utredning om kommunalt skattetak konstaterar utskottet att ett
skattetak på intet sätt påverkar de bakomliggande faktorerna till den
kommunala expansionen. Ett skattetak skulle snabbt kunna leda till att den
kommunala ekonomin raserades. Utgiftsprövningen skulle begränsas till,
förutom prioritering mellan existerande verksamheter, frågan om utgifterna
kan lånefinansieras eller statsbidragsfinansieras. I det ansträngda statsfinansiella
läge vi nu befinner oss står sannolikt endast lånevägen öppen. Därmed
är risken på längre sikt stor att delar av ansvaret för den kommunala
verksamheten överflyttades på staten. Det är en utveckling som enligt
utskottet inte är önskvärd. Begränsningen av den kommunala expansionen
bör i stället ske på det sätt utskottet förordat.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 7 i motion 2018.

FiU 1981/82:20

103

Övriga motioner

I motion 1174 av Rolf Rämgård (c) och Börje Hörnlund (c) hemställs
(yrkande 1) att kommunernas skatteinkomster från juridiska personer skall
omdisponeras och användas för reformer inom den statliga skattekraftsutjämningen.
Förslag om förändringar i denna riktning bör framläggas redan i
statsbudgeten för budgetåret 1983/84.

De åtgärder som kan bli aktuella rörande kommunernas finansiella
situation för år 1984 och åren därefter får närmare prövas när deras situation
för dessa år kan bedömas närmare. En preliminär bedömning för 1984
kommer att kunna göras hösten 1982 i samband med arbetet med 1983/84 års
budget.

Utskottet ställer sig tveksamt till att binda regeringen vid att det
kommunala skatteunderlaget från juridiska personer skall disponeras för
reformer inom ramen för det kommunala skatteutjämningssystemet. Utskottet
finner det i och för sig inte orimligt att det vid en framtida reformering av
skatteutjämningssystemet - en fråga som utskottet tar ställning till längre
fram i detta betänkande - övervägs om den då aktuella kommunala skatten
från juridiska personer i viss utsträckning kan tas i anspråk för finansiering av
det kommunala skatteutjämningssystemet. Med det anförda avstyrks motion
1174 yrkande 1.

I motion 894 av Esse Petersson (fp) och Bertil Hansson (fp) begärs att
frågan om införande av en statskommunal enhetsskatt utreds. 1 motionen
anförs att samhällsarbetet måste utgå från en totalsyn på statens, landstingens
och kommunernas samlade ekonomi och skatter. Detta talar för en
samordning av den statliga och kommunala beskattningen i form av en
statskommunal enhetsskatt. En helhetssyn på skattepolitiken är viktigare för
samhällsekonomin än vad den formella beskattningsrätten är för den
kommunala självstyrelsen, menar motionärerna. Om borttagandet av den
kommunala beskattningsrätten och införandet av en statskommunal enhetsskatt
kombineras med en generell ramfördelning av skattemedlen enligt
skatteutjämningens principer och en kraftig minskning av den statliga
styrningen av den kommunala verksamheten kommer den kommunala
självstyrelsens principer till sin rätt, hävdar motionärerna.

Utskottet har vid flera tillfällen starkt understrukit vikten av att
kommunerna håller tillbaka sina skattehöjningar. Så har också skett 1982 då
höjningen av medelutdebiteringen stannade vid 19 öre. Det är naturligtvis
angeläget att reformeringen av inkomstskattesystemet inte motverkas av
höjningar i den kommunala beskattningen. Att lagstifta om en enhetlig
statskommunal skatt anser utskottet emellertid inte vara möjligt. Innebörden
i motionsyrkandet är att den kommunala beskattningsrätten upphävs.
Utskottet får därför hänvisa till vad konstitutionsutskottet anfört i denna
fråga (KU 1980/81:22):

FiU 1981/82:20

104

”Den kommunala självbeskattningsrätten är fastlagd i RF. Den är ett
grundläggande inslag i den kommunala självstyrelsen i vårt land. Ett ingrepp
i kommunernas hittillsvarande rätt att fritt bestämma utdebiteringens storlek
innebär uppenbarligen att den kommunala friheten beskärs hårt i förhållande
till nuläget.

En lagreglering av den kommunala beskattningsrätten får givetvis aldrig
innebära att denna helt upphävs. Dess existens är ovillkorligt skyddad av
grundlagsstadgandet i 1 kap. 7 § RF att kommunerna får ta ut skatt för
skötseln av sina uppgifter. Stadgandet innebär vidare att beskattningsrätten
aldrig får göras enbart formell. Skyddet enligt RF måste ges den innebörden
att beskattningsrätten alltid skall ha ett reellt innehåll.”

Som framgår av konstitutionsutskottets yttrande strider införande av en
statskommunal enhetsskatt emot grundlagens stadganden och aktualiserar
sålunda hela frågan om den kommunala självstyrelsen. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 894.

I motionerna 1172 och 2130 tas upp konsekvenserna för Jokkmokks
kommun av regeringens förslag att reducera skatteunderlaget för juridiska
personer. Eftersom inemot hälften av det kommunala skatteunderlaget i
Jokkmokks kommun härrör från juridiska personer och från Vattenfall
drabbas kommunen exceptionellt hårt av regeringens förslag. I motion 1172
av Per Petersson (m) hemställs att såväl Jokkmokks kommun som
Norrbottens läns landsting skall undantas från inskränkningar i den
kommunala beskattningen. I motion 2130 av Eva Winther (fp) hemställs att
regeringen vid fördelning av extra skatteutjämningsbidrag beaktar situationen
i Jokkmokk.

Utskottet vill beträffande skatteunderlaget i Jokkmokks kommun framhålla
att kommunens intäkter t. o. m. 1981 har bestämts av dess skattekraftsgaranti
som för närvarande är 136 % av medelskattekraften. Om regeringens
förslag om maximering av den egna skattekraften till 136 % av medelskattekraften
genomförs kommer kommunen att få skatteintäkter som motsvarar
136 % av medelskattekraften. Jokkmokks kommun får således i det fallet
inte någon försämring jämfört med tidigare. Inte heller drabbas kommunen
hårdare än andra kommuner inom skatteutjämningssystemet. Kommunen
kommer däremot, om regeringsförslaget genomförs, att gå miste om de
förutsedda kraftigt ökande skatteinkomsterna från Vattenfall, som annars
skulle ha gett Jokkmokks kommun den högsta skattekraften i landet.

Beträffande förhållandet att kommunen kommer att få minskade inkomster
till följd av avfolkningen vill utskottet nämna att befolkningsminskning
beaktas i skatteutjämningssystemet om den överstiger 5 % på 10 år. Ett
sådant tillägg till skatteutjämningsbidrag kan kommunen få även vid en
maximering av den egna skattekraften till 136 %.

Utskottet motsätter sig att särskild skattelagstiftning tillämpas och att
undantag görs för enskilda kommuner. Kommuner som drabbas särskilt hårt

FiU 1981/82:20

105

av förslag om indragning av kommunalskattemedel och som har en svår
ekonomisk situation kan erhålla medel av de extra skatteutjämningsbidrag
som föreslås för budgetåret 1982/83. Det får ankomma på regeringen att göra
den nödvändiga prövningen.

Genomförs det socialdemokratiska förslaget drabbas inte Jokkmokks
kommun på det sätt motionärerna anger. Det blir i det fallet fråga om att
endast tillfälligt avstå viss andel av skatteintäkterna. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna 1172 och 2130.

I en motion 1659 av Arne Nygren m. fl. (s) anförs att skatteklyftorna
mellan kommunerna i norra och södra Sverige ytterligare har vidgats genom
1979 års skatteutjämningsreform. Motionärerna hemställer om skyndsamma
åtgärder för att motverka den ökade regionala obalans som skatteutjämningssystemet
medfört. Vidare hemställs att den kommunala grundgarantiutredningen
ges tilläggsdirektiv att också bedöma den påverkan som
permanenta strukturella skillnader i insatser för arbete och näringsliv
åsamkar skatteutjämningskommunerna. Kommuner med förhållandevis
spridd verksamhet drabbas av stora kostnader för administration, vatten och
avlopp samt för skollokaler. Vidare är kostnaderna för sysselsättningsåtgärder
betydande för många kommuner i norrlänen.

I motionen omnämns en utredning som Svenska kommunförbundets
sex nordligaste länsavdelningar gjort om skatteutjämningen under
1975-1981.

De nämnda länsavdelningarna uppvaktade den 20 oktober 1981 representanter
för regeringen och överlämnade då utredningen med skrivelse till
regeringen. Den 29 oktober beslutade regeringen överlämna länsavdelningarnas
skrivelse till den kommunala grundgarantiutredningen. Däremot har
inte, som motionärerna påstår, några tilläggsdirektiv utfärdats med anledning
härav.

Den kommunala grundgarantiutredningen (översyn av statistik och
kalkylmetoder för grundgarantin i skatteutjämningssystemet) har till uppgift
att se över samtliga faktorer som nu ingår i grundgarantin. Vissa faktorer bör
prioriteras, bl. a. vatten- och avloppskostnader, byggnadskostnader och
transportkostnader. Vidare skall utredaren undersöka om det kan anses
lämpligt att införa ytterligare faktorer för att bestämma grundgarantin i
systemet.

De kostnader på grund av spridd verksamhet som motionärerna nämner,
bl. a. vatten och avlopp, är således faktorer av det slag som utredningen har
att se över. När det gäller effekterna av att sysselsättningsinsatserna varierar
kommunerna emellan är det betydligt svårare att väga in sådana faktorer i
systemet. Där har staten möjligheter att genom direkta insatser som t. ex.
beredskapsarbeten vidta de åtgärder som anses nödvändiga.

Utskottet anser det således inte nödvändigt att ge grundgarantiutredningen
några tilläggsdirektiv. När resultatet föreligger från den tekniska

FiU 1981/82:20

106

genomgång som grundgarantiutredningen skall göra kommer det att finnas
underlag att bedöma vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas i
skatteutjämningssystemet. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1659.

I fem motioner som utskottet behandlar i detta betänkande hemställs om
översyn av skatteutjämningssystemet. De motiv för översyn som anförs är
följande.

I motion 1661 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att de stora skillnaderna i
utdebitering inte helt återspeglar faktiska skillnader i ambitionsnivå. En
utjämning bör inriktas på skillnader i kostnadsläge och skattekraft. Det är
inte möjligt i nuvarande statsfinansiella läge att utöka bidragen, men man bör
pröva möjligheterna att inom nuvarande ramar åstadkomma en annan
fördelning mellan kommuner och landsting.

I motion 1169 av Lars Erik Lövdén m. fl. (s) anförs att en statlig utredning
bör tillsättas med uppgift att överväga olika modeller för hur skatteutjämningssystemet
skall kunna förändras så att även faktorer som regionala
funktioner och social struktur beaktas av systemet. Dessutom bör sättet att
mäta skattekraften tas med i beräkningarna. Bl. a. underskottsavdragen
skapar egendomliga effekter på fördelningen av skatteunderlaget.

I motion 694 av Pär Granstedt (c) och Ylva Annerstedt (fp) anförs att den
omfattande oreglerade invandringen till vissa kommuner och de långa
handläggningstiderna för ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd medför
särskilda problem för dessa kommuner. Det faktum att dessa personer inte är
kyrkobokförda innebär att de inte räknas med i beräkningen av kommunernas
skattekraft per invånare. Eftersom dessa personer saknar beskattningsbar
inkomst leder detta till att de berörda kommunernas skattekraft
regelmässigt överskattas. Oavsett om invånarna är kyrkobokförda eller inte
är kommunen skyldig att tillhandahålla undervisning och social omsorg. Som
exempel nämns förhållandena i Södertälje kommun. Enligt motionärerna
finns det anledning att pröva möjligheterna att införa en ny metod för
beräkning av skattekraft per invånare som bättre ansluter till det faktiska
antalet invånare i en kommun.

I motion 1174 av Rolf Rämgård (c) och Börje Hörnlund (c) hemställs
(yrkandena 2 och 3) att regeringen skyndsamt utreder frågan om hur och i
vilken omfattning nu utgående speciella statsbidrag kan inordnas i skattekraftsutjämningen.
Man hemställer vidare om att regeringen gör en översyn
av skattekraftsutjämningen och föreslår reformer som erfarenheterna hittills
ger anledning till.

FiU 1981/82:20

107

1 motion 1649 av Gösta Andersson (c) och Ivan Svanström (c) beskrivs
några av de framträdande dragen i den kommunalekonomiska utvecklingen i
Kalmar län. Motionärerna redovisar flera exempel på hur länet missgynnas
av de regler som gäller för vissa statsbidrag. Det gäller skatteutjämningssystemet,
stödet till barnomsorgen, föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen.
Motionärerna hemställer om en översyn av statsbidragen till kommunerna i
syfte att stärka Kalmar län och andra ekonomiskt missgynnade regioner i
riket.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Utskottet
har i det föregående nämnt den översyn av statistik och kalkylmetoder för
grundgarantier i skatteutjämningssystemet som f. n. pågår i grundgarantiutredningen.
Syftet med genomgången är att skapa underlag för en kommande
översyn av skatteutjämningssystemet. Då det nuvarande skatteutjämningssystemet
beslutades 1979 nämndes att en översyn av systemet borde göras
efter förslagsvis fem år. Genomförandet av reformen skedde i etapper.
Genom beslut av riksdagen våren 1980 uppsköts den sista etappen ett år till
1982. Detta skulle tala för att också översynen sköts ytterligare på
framtiden.

Å andra sidan har mycket hänt sedan systemet beslutades. Den
samhällsekonomiska och statsfinansiella utvecklingen har drastiskt förändrats.
Kraftiga ingrepp har måst vidtas i den kommunala sektorn och
ytterligare åtgärder måste vidtas för åren framöver i syfte att hålla den
offentliga sektorns efterfrågan inom de ramar som samhällsekonomin
medger. Starka skäl talar därför för att en översyn görs av skatteutjämningssystemet.
Vid utskottets behandling av liknande motionsyrkanden under
föregående riksmöte anförde utskottet att man inte fann det uteslutet att en
översyn kunde påbörjas vid en tidigare tidpunkt än efter fem år. Utvecklingen
under det senaste året har inte ändrat utskottets uppfattning.

Därför bör en översyn ske så snart underlag föreligger från den pågående
grundgarantiutredningen. Den beräknas slutföra sitt arbete om ungefär ett
år. Att påbörja något arbete dessförinnan anser utskottet inte meningsfullt.
En del av de frågor som berörs i motionerna ingår i det uppdrag utredningen
har. Som exempel kan nämnas att den utredning som nämns i motion 1169
och som utfördes av Göteborgs och Malmö kommuner om de merkostnader
som åvilar storstadskommuner och inte beaktas i det nuvarande skatteutjämningssystemet
har överlämnats till grundgarantiutredningen.

Med det anförda avstyrker utskottet de yrkanden om utredning eller
översyn av det nuvarande skatteutjämningssystemet som framförs i motionerna
1661 yrkande 7, 1169, 694, 1174 yrkandena 2 och 3 samt 1649.

I motion 257 av Torkel Lindahl (fp) och Kerstin Sandborg (fp) om
investeringsstöd till turistkommuner anförs att en del mindre kommuner i
landet har att varje år ta hand om ett stort antal turister. För att klara några

FiU 1981/82:20

108

veckors toppbelastning måste t. ex. vattenledningsnät, reningsverk, sophämtning
m. m. dimensioneras för att klara en befolkning som vida
överstiger den normala helårsbefolkningen på orten. Det vore rimligt, anser
motionärerna, att staten stödde finansieringen av de toppinvesteringar som
turistkommunerna måste göra för att ta hand om alla turister. Inkomsterna
för turismen kompenserar inte på långa vägar de merkostnader som
kommunerna har i dessa fall.

Utskottet vill erinra om att i skatteutjämningssystemet bestäms den
grundläggande skattekraftsgarantin av bl. a. bebyggelsestrukturen. Däri
ingår kostnader för vatten och avlopp, gator, vägar och fritidshus.
Fritidsboendekommittén har gjort ekonomiska studier över fritidsboendets
effekter för kommunerna. Enligt dessa är inte konsekvenserna övervägande
negativa. Utskottet motsätter sig specialdestinerade bidrag med denna
inriktning.

Med det anförda avstyrks motion 257.

I motion 695 av Britt Mogård (m) anförs att systemet med s. k.
stimulansbidrag till kommunal verksamhet är uttryck för ett föråldrat
tänkande och innebär ett underkännande av kommunernas vilja att fullgöra
sina uppgifter. Statsbidrag till olika kommunala verksamheter bör - särskilt i
nuvarande ekonomiska läge - grundas på andra faktorer än behov av
”stimulans”.

Kostnadsfördelningen bör diskuteras utifrån statens resp. kommunens
ansvar och faktiska kostnader. Motionären hemställer att riksdagen beslutar
uttala att stimulansbidrag inte bör förekomma i statsbudgeten.

Under de senaste åren har statsbidragen till kommunerna undergått stora
förändringar. Skatteutjämningssystemet har reformerats under åren
1980-1982. Det generella stödet till kommuner och landsting har därigenom
ökat kraftigt. Detta har möjliggjorts genom att ett stort antal specialdestinerade
statsbidrag samtidigt har avvecklats. Därmed har en klar förskjutning
ägt rum från ändamålsbundna bidrag till allmänt finansieringsstöd. Detta har
inneburit att den kommunala handlingsfriheten ökat. Många bidrag knutna
till vissa verksamheter finns dock kvar. Det gäller t. ex. bidrag till
barnomsorg, färdtjänst och social hemhjälp. Dessa kan inte utan vidare
omvandlas till generella bidrag om hänsyn skall kunna tas till de stora
omfördelningseffekter som uppstår. Utskottet anser inte att något uttalande
är påkallat med anledning av vad som anförs i motionen. Motion 695
avstyrks.

I motion 1164 av Torsten Bengtson (c) och Stina Eliasson (c) understryks
att i många kommuner, i synnerhet norrlandskommuner, är de inkomster
kommunerna får av naturrikedomar mycket viktiga. Vattenkraft, borttransportabla
naturtillgångar o. d. fraktas ofta bort från bygden utan ersättning till
kommunen. Motionärerna hemställer att regeringen utreder frågan om

FiU 1981/82:20

109

kommunens rätt till större del av avkastningen av inom kommunen belägna
naturtillgångar.

Flertalet av de kommuner som berörs av de frågor motionärerna tar upp
har genom skatteutjämningssystemet givits en garanterad skattekraft som
vida överstiger den egna skattekraften. En förstärkning av den egna
skattekraften på det sätt motionärerna tänker sig skulle för flertalet av de
berörda kommunerna således inte medföra någon förändring av den
ekonomiska situationen. Motion 1164 avstyrks.

I motion 381 av Mona S:t Cyr (m) anförs att det alltjämt tycks föreligga
svårigheter i enskilda beslutsärenden att överblicka de yttersta konsekvenserna
i kommunalt ekonomiskt hänseende. Många beslut visar sig ha dolda
effekter. Det är önskvärt att även dessa redovisas. Varje proposition som har
någon som helst effekt på den kommunala ekonomin bör i fortsättningen
innehålla såväl en kompletterande konsekvensbeskrivning som en kostnadsanalys
vad avser kommunalekonomiska effekter.

Utskottet delar motionärens principiella inställning. I ett yttrande till
konstitutionsutskottet med anledning av en motion 1980/81:1123 av Daniel
Tarschys, som yrkade att även s. k. riktlinjepropositioner bör innehålla
uppskattning av framtida kostnader, anförde utskottet följande (FiU
1980/81:6y).

”Kommuner, företag och enskilda personer påverkas i växlande omfattning
av riksdagsbesluten. Det måste enligt utskottets mening konstateras att
det under årens lopp förelegat stora brister när det gäller att klargöra de
kostnadsmässiga effekterna för dessa andra parter av besluten. Finansutskottet
har, som beredande utskott av ärende rörande den kommunala
ekonomin, haft särskild anledning att diskutera effekterna för kommunerna.
”

Ett primärt krav är naturligtvis att statsmakterna i det löpande arbetet
klarlägger olika reformers effekter på den kommunala volymutvecklingen
och på den kommunala ekonomin. Detta krav måste ställas redan på
kommittéerna. Regeringen å sin sida bör se till att ingen proposition läggs
fram utan att eventuella kommunalekonomiska konsekvenser av de framlagda
förslagen är ingående analyserade och utförligt redovisade.

Utskottet avslutade det i det föregående åberopade yttrandet på följande
sätt.

”Det ankommer inte på finansutskottet att bedöma huruvida den i
motionen föreslagna ändringen i riksdagsordningen täcker in också kravet att
de långsiktiga kostnaderna för kommuner m. fl. bör redovisas liksom de
direkta statsutgifterna. Enligt utskottets mening är det angeläget att ett
eventuellt tillägg får en utformning som klart anger att även dessa vidare
kostnadseffekter täcks in.”

Riksdagen godkände ändringen i riksdagsordningen. I budgetförslaget
förordar föredragande statsrådet nu att sådana åtgärder vidtas inom

FiU 1981/82:20

110

regeringskansliet att även förslag om ändrad eller ny lagstiftning av
riktlinjekaraktär så långt som möjligt redovisar tillförlitliga kostnadsbedömningar.

Utskottet anser det inte påkallat med någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därmed motion 381.

I motion 1167 av Anders Högmark (m) och Karl Leuchovius (m) anförs att
arbetet med att hejda den offentliga sektorns expansion går alltför långsamt.
Inom den kommunala sektorn beror expansionen i stor utsträckning på att
nya uppgifter ålagts kommunerna samt att staten övervältrat kostnader på
kommunerna. Genom att reducera omfattningen av norm- och regelsystem
till en nivå som tillgodoser rättssäkerhetskrav och vissa nationella minimistandardkrav
borde förutsättningar skapas för stora rationaliseringsvinster.
Motionärerna hemställer att regeringen skyndsamt utarbetar direktiv till
statliga verk och myndigheter i syfte att intensifiera deras arbete med
förändringar och förenklingar av gällande norm- och regelsystem, inte minst
gentemot kommun- och landstingssektorn.

När det gäller de statliga myndigheterna har regeringen genom bl. a.
allmänna verksstadgan, verksinstruktioner, anvisningar för budgetarbetet
vid myndigheterna samt i regleringsbrev möjligheter att styra myndigheternas
verksamhet. En lång rad förändringar i den riktning motionärerna anger
har genomförts de senaste åren. Allmänna verksstadgan har ändrats med
innebörden att myndigheterna skall medverka till minskad detaljkontroll
(1981:306). Myndigheterna ges resurser enligt det s. k. huvudalternativet
som innebär reala besparingar. Vidare har myndigheterna, som utskottet
redovisat i det föregående, i regleringsbreven getts större frihet i användningen
av de tilldelade resurserna.

Vad gäller norm- och regelsystem för den kommunala sektorn vill
utskottet nämna dels den s. k. begränsningskungörelsen (1970:641) som
begränsar myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd,
dels det arbete som den s. k. stat-kommungruppen (Kn 1980:03) bedriver.
Enligt begränsningskungörelsen får de statliga myndigheterna inte utan att
underställa regeringen frågan ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar
eller råd som kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i
verksamheten.

Riksrevisionsverket (RRV) har att följa myndigheternas tillämpning av
begränsningskungörelsen. RRV har därvid funnit att kungörelsen inte
efterlevs på ett tillfredsställande sätt. Bl. a. mot bakgrund härav tillsatte
regeringen i april 1981 den s. k. stat-kommungruppen (Kn 1980:03). Syftet
med gruppens arbete är att den kommunala självstyrelsen skall stärkas och
att sådan statlig normgivning och annan tillsynsverksamhet som medför
ökade kostnader för kommuner och landstingskommuner skall begränsas.
Stat-kommungruppen har hittills lagt fram två delbetänkanden. Besparingar
genom förenklad prövning av el-, vatten- och värmemätare (DsKn 1981:3)

FiU 1981/82:20

lil

samt Statsbidragen till kommuner och landstingskommuner (DsKn 1981:4).
Det senare är en kartläggning av de statsbidrag som finns f. n.

Enligt utskottets mening synes ytterligare åtgärder inte erforderliga från
riksdagens sida. Med det anförda avstyrks motion 1167.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med
avslag på regeringens förslag i proposition 1981/82:100 bilaga 2
momenten 2 och 4-7 samt motionerna 1981/82:1567 yrkandena
3 och 4 och 1981/82:2018 yrkande 5 godkänner vad som anförs i
motion 1981/82:1661 yrkandena 1-6 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt antar i bilaga 1
till detta betänkande intagna, av utskottet föreslagna, förslag
till

a) lag om insättning på skattereserveringskonto,

b) lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,

m. m.,

c) lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

d) lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

e) lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring av rikets indelning i kommuner,
landstingskommuner och församlingar,

2. beträffande lag om begränsning i kommuns rätt att ta ut skatt att
riksdagen avslår motion 1981/82:2018 yrkande 6,

3. beträffande utredning om kommunalt skattetak att riksdagen
avslår motion 1981/82:2018 yrkande 7,

4. beträffande omdisposition av skatt från juridiska personer att
riksdagen avslår motion 1981/82:1174 yrkande 1,

5. beträffande utredning om statskommunal enhetsskatt att riksdagen
avslår motion 1981/82:894,

6. beträffande konsekvenser för Jokkmokks kommun av regeringens
förslag att riksdagen

a) avslår motion 1981/82:1172,

b) avslår motion 1981/82:2130,

7. beträffande tilläggsdirektiv till grundgarantiutredningen att
riksdagen avslår motion 1981/82:1659,

8. beträffande översyn av skatteutjämningssystemet att riksdagen a)

avslår motion 1981/82:1661 yrkande 7,

b) avslår motion 1981/82:1169,

FiU 1981/82:20

112

c) avslår motion 1981/82:694,

d) avslår motion 1981/82:1174 yrkandena 2 och 3,

e) avslår motion 1981/82:1649,

9. beträffande investeringsstöd till turistkommuner att riksdagen
avslår motion 1981/82:257,

10. beträffande stimulansbidrag till kommuner att riksdagen avslår
motion 1981/82‘695,

11. beträffande kommuns rätt till naturtillgångar att riksdagen
avslår motion 1981/82:1164.

12. beträffande redovisning i propositioner om ekonomiska konsekvenser
för kommunerna att riksdagen avslår motion 1981/
82:381,

13. beträffande förenklade normer för primärkommuner och landsting
att riksdagen avslår motion 1981/82:1167.

Fil) 1981/82:20

113

B 3. Särskilda frågor

I proposition 100 bilaga 2 har regeringen (budgetdepartementet) efter
föredragning av statsrådet Rolf Wirtén berett riksdagen tillfälle att ta del av
vad som i propositionen anförts beträffande

11. översynsprojekt,

12. vissa budgettekniska förenklingar,

13. det statliga kommittéväsendet,

14. statliga kreditgarantier.

I samband med avsnittet om vissa budgettekniska förenklingar behandlar
utskottet motion

1657 av Kjell Mattsson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande inriktningen av
spararbetet i de statliga verken.

I samband med avsnittet det statliga kommittéväsendet behandlar
utskottet motion

180 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) vari hemställs att riksdagen måtte som
sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförs om nyttan av
att nu drastiskt rationalisera utredningsväsendet.

Utskottet

Översynsprojekt

I propositionen redovisas de olika översynsprogram som pågår. Riksdagen
tar i detta sammanhang endast ställning till den sammanfattande redovisning
av översynsprojekten som görs i budgetförslaget och inte till innehållet i eller
inriktningen av de enskilda projekten. Riksdagen tar upp dessa frågor i
samband med att de skilda verksamhetsområdena behandlas. Utskottet har
inte något att erinra mot vad föredraganden anfört rörande översynsprogram.

Vissa budgettekniska förenklingar

Föredraganden anför att regleringsbreven för myndighetsanslag har
utformats på ett nytt sätt för budgetåret 1981/82.

Ändringarna innebär en betydelsefull förenkling och minskad detaljstyrning
från regeringens sida av resursanvändningen hos myndigheterna. Det
tidigare stora antalet utgiftsposter i staten för en myndighet har i normalfallet
ersatts av två utgiftsposter: Förvaltningskostnader och Lokalkostnader.
Inom ramen för anslagsposten Förvaltningskostnader får lönekostnaderna
liksom tidigare inte överskridas utan regeringens medgivande. Vidare
8 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

114

maximeras som hittills utgifterna för representation och utrikes resor av
regeringen. I vissa fall förekommer härutöver speciella anslagsposter för
särskilda ändamål. I övrigt beslutar myndigheten själv om fördelningen av
kostnaderna på olika utgiftsslag inom den givna ramen. Genom den ökade
flexibiliteten i resursanvändningen kan myndigheterna utnyttja sina resurser
på ett effektivare sätt. Detta bör kunna underlätta besparingsarbetet vid
myndigheterna. Myndigheternas redovisning av utgifter följer föreskrifterna
i den statliga bokföringsförordningen (1979:1212) och anvisningarna från
riksrevisionsverket.

I förslaget till statsbudget för nästa budgetår kommer myndighetsanslagen
att redovisas på samma sätt som i regleringsbreven. De olika föredragandena
anmäler således också förslagen på detta sätt.

Ytterligare ett pågående budgettekniskt utvecklingsarbete kan nämnas. I
anslutning till ändringen av regleringsbreven och ett utredningsförslag från
byggnadsstyrelsen, har regeringen anvisat medel till vissa försöksmyndigheter
under endast en anslagspost. Förvaltningskostnader. Detta innebär att
även lokalkostnaderna inkluderas i förvaltningskostnaderna och de blir
därmed utbytbara mot andra resursslag hos myndigheten. Syftet med denna
försöksverksamhet är att pröva om myndigheternas kostnadsmedvetande i
lokalfrågor på detta sätt kan ökas liksom intresset för att åstadkomma reala
besparingar på lokalsidan.

Utskottet har inget att invända mot att myndigheterna genom förenklingar
i regleringsbreven ges ökad frihet att använda sina resurser. Utskottet vill
dock understryka vikten av att dessa minskade krav på myndigheterna inte
leder till att myndigheterna i sin redovisning av utfallet avstår från att
redovisa detta fördelat på utgiftsslag. För att riksdagen och andra utanför
myndigheten skall ha möjlighet att bedöma vilka resursinsatser som behövs
och hur dessa realt förändras är det nödvändigt att utgifterna fördelas efter
utgiftsslag. Enligt utskottets mening är det också värdefullt att utfallet av
lönekostnadernas storlek, förändringar i personalstater m. m., anges under
resp. anslag i budgetpropositionen. Utskottet har i övrigt ingenting att erinra
mot vad som anförts i propositionen.

Vad utskottet har anfört med anledning av vissa budgettekniska förenklingar
bör ges regeringen till känna.

I anslutning till avsnittet om vissa budgettekniska förenklingar behandlar
utskottet motion 1657 av Kjell Mattsson (c). I motionen anförs att den
allmänna inriktningen av verkens spar- och rationaliseringsarbete bör vara
att i så stor utsträckning som möjligt vidmakthålla de delar av verksamheten
som har direkt kontakt med den bredare allmänheten. Sparåtgärderna bör i
första hand inriktas på administrativa och centrala funktioner. Vidare måste i
spararbetet noga beaktas möjligheterna att pressa lokalkostnaderna. Många
statliga verk skaffar sig alltför dyra lokaler för sin administration.

FiU 1981/82:20

115

Utskottet vill i frågan anföra följande.

Enligt anvisningarna för myndigheternas budgetarbete åläggs myndigheterna
att utarbeta anslagsframställningar inom vissa angivna ramar. Under
de senaste åren har det s. k. huvudförslaget inneburit att de reala resurserna
minskats med 2 % per år. Endast i vissa särskilda fall har myndigheterna
därutöver ålagts att inrikta besparingsarbetet vid myndigheten på särskilt
sätt. Enligt utskottets mening skulle en långtgående, av riksdag och regering
pålagd reglering av besparingsarbetet inom myndigheterna kunna leda till att
myndigheterna känner mindre eget ansvar för besparingsarbetet. Prioriteringarna
inom myndigheten måste i allt väsentligt göras på myndighetens
eget ansvar och där man känner förhållandena bäst. I de verk där man har
lekmannastyrelser finns även goda möjligheter att genom lekmännen
påverka inriktningen av besparingsarbetet.

Vad gäller ansträngningarna att minska lokalkostnaderna vill utskottet
peka på de förändringar i regleringsbreven som genomförs vid vissa
försöksmyndigheter under innevarande budgetår. Regeringen har anvisat
medel till förvaltningskostnader (inkl. lokalkostnader) under en anslagspost.
Därmed blir alla resursslag utbytbara på myndighetsnivån. Detta skapar hos
myndigheterna ett ökat kostnadsmedvetande också i fråga om lokaler,
medan man hittills i stor utsträckning torde ha betraktat lokalerna som en
budgetmässig fri resurs.

Det bör samtidigt erinras om att lokaler är en trögrörlig resurs i
budgetsammanhang. Det minskade lokalbehov som tillämpningen av
huvudalternativet kan medföra på längre sikt ger reella besparingseffekter i
den mån lokalerna kan utnyttjas för annan verksamhet.

Utskottet noterar vidare att regeringen har uppdragit åt samtliga
länsstyrelser och samtliga civilbefälhavare att med början innevarande
budgetår försöksvis bedriva ett besparingsarbete beträffande lokalkostnaderna
för länsstyrelserna, lokala skattemyndigheterna, kronofogdemyndigheterna
och civilbefälhavarna. Regeringen har för riksdagen anmält att man
nära följer det arbete som pågår och att myndigheterna avser att redovisa
arbetet i anslagsframställningarna i höst.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det f. n. inte är
erforderligt med något initiativ i denna fråga från riksdagens sida. Motion
1657 avstyrks.

Det statliga kommittéväsendet

I propositionen anförs att antalet nya kommittéer med utredningsuppgifter,
som förväntas få statsfinansiella konsekvenser, har minskat under det
senaste året. De som tillsatts har fått sådana direktiv att besparingsaspekterna
klarare framhävts.

Ytterligare ett antal åtgärder som berör kommittéväsendet redovisas i
propositionen.

FiU 1981/82:20

116

Som ett led i arbetet att minska lokalkostnaderna för statlig verksamhet
inkl. kommittéverksamheten inom storstockholmsområdet uppdrog regeringen
den 27 augusti 1981 åt byggnadsstyrelsen att i den fortsatta
lokalförsörjningsplaneringen särskilt beakta möjligheterna att begränsa de
statliga myndigheternas lokalkostnader. Det skall ske genom en fortlöpande
anpassning av myndigheternas lokalinnehav till den minskade omfattning av
verksamheten som uppstår till följd av besparingsarbetet.

Vidare avser regeringen att inom kort besluta om ändring i kommittéförordningen
(1976:119). Enligt gällande bestämmelser skall varje kommitté
snarast göra upp en plan för utredningsarbetet. Ändringen går ut på att det i
planen skall anges den beräknade kostnaden för fullgörande av uppdraget.
För att skapa större fasthet i kommittéernas verksamhetsplanering kommer
fortsättningsvis, i flertalet fall, i direktiven att anges en bortre tidsgräns för
utredningsuppdraget. Längre utredningstid än två år skall få förekomma
endast undantagsvis.

Under år 1981 har utbildning av kommittépersonal påbörjats. Utbildningen
vänder sig främst till kommittéernas sekreterare, biträdande sekreterare
samt anställda experter och sakkunniga. Syftet med utbildningen är att
effektivisera kommittéväsendet genom att ge deltagarna kunskaper om dels
de formella regler som gäller, dels den speciella planerings- och utredningsteknik
som gäller för kommittéarbetet. En utgångspunkt för utbildningsverksamheten
är gällande kommittéhandbok (Ds SB 1978:1). En översyn av
kommittéhandboken pågår.

Riksdagen har (skr. 1980/81:144, FiU 1980/81:30, rskr 1980/81:284) begärt
en analys av orsakerna till den kraftiga förskjutningen mot en ökad andel
konsultkostnader som skett inom kommittéväsendet. Samtidigt konstateras
att den andel av kommittékostnaderna som dagarvodena svarar för har
minskat. Inom regeringskansliet pågår arbete med denna fråga. Detta arbete
beräknas bli avslutat under år 1982.

Vad föredraganden anfört har utskottet inget att erinra emot.

I anslutning härtill tar utskottet ställning till motion 180 av Gunnar Biörck i
Värmdö (m). I denna anförs att avstyrkandet av motioner i riksdagen i ett
mycket stort antal fall motiveras med att frågan är föremål för utredning. De
större kommittéerna är emellertid ganska ineffektiva inrättningar som alltför
ofta fördröjer framtagandet av ett för beslut tillräckligt relevant underlag,
anser motionären. Bättre effektivitet skulle uppnås genom att använda
heltidsarbetande enmansutredare med tidsbegränsade uppdrag och kanske
också med normer för betänkandenas sidantal. Endast i exceptionella fall
borde en utredning ta längre tid än ett år; sex månader borde normalt vara
riktpunkt. Vidare föreslås att de framlagda förslagens sannolika samhällsekonomiska
innebörd på längre sikt skall redovisas.

Utskottet vill med anledning av motionen framhålla att utredningsväsendet
fyller en väsentlig uppgift i arbetet med att ta fram nödvändigt underlag

FiU 1981/82:20

117

för de politiska besluten. Det är också många gånger önskvärt om man i detta
arbete har en parlamentarisk insyn. Det kan underlätta frågornas vidare
handläggning.

Utskottet vill härmed inte ha sagt att inte mycket kan förbättras i
kommittéväsendet. I budgetförslaget anmäler föredraganden en rad åtgärder
som vidtagits och som kommer att vidtas i syfte att effektivisera
kommittéväsendet. Dessa har redovisats i det tidigare.

Utskottet anser inte att några ytterligare åtgärder behöver vidtas med
anledning av motion 180, varför motionen avstyrks.

Statliga kreditgarantier

Utskottet har tagit del av vad föredraganden anfört angående statliga
kreditgarantier och har inte funnit anledning att erinra mot vad som
anförts.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översynsprojekt att riksdagen lägger till handlingarna
vad som anförts i proposition 1981/82:100 bilaga 2 moment
11,

2. beträffande vissa budgettekniska förenklingar att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med
anledning av proposition 1981/82:100 bilaga 2 moment 12,

3. beträffande inriktningen av spararbetet i de statliga verken att
riksdagen avslår motion 1981/82:1657,

4. beträffande kommittéväsendet att riksdagen lägger till handlingarna
vad som anförts i proposition 1981/82:100 bilaga 2 moment
13,

5. beträffande rationalisering av kommittéväsendet att riksdagen
avslår motion 1981/82:180,

6. beträffande statliga kreditgarantier att riksdagen lägger till
handlingarna vad som anförts i proposition 1981/82:100 bilaga 2
moment 14.

Stockholm den 25 februari 1982

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

FiU 1981/82:20

118

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m), Rolf
Rämgård (c). Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel
Nilsson (s), Karl-Anders Petersson (c), Anita Gradin (s), Lennart Blom (m),
Roland Sundgren (s), Rolf Andersson (c), Christer Nilsson (s) och Daniel
Tarschys (fp).

Reservationer

Vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita
Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Den
internationella utvecklingen” och på s. 27 slutar med ”till känna” bort ha
följande lydelse:

Sex år av borgerlig politik

I valet 1976 vann de borgerliga partierna en majoritet av rösterna och
bildade den första borgerliga regeringen på 44 år. Den ekonomi de då
övertog ansvaret för hade under hela efterkrigstiden utvecklats framgångsrikt.
I en rad avseenden var den svenska politiken på såväl de ekonomiska
som de sociala områdena ett internationellt föredöme. I dag, fem och ett
halvt år senare, är den svenska ekonomin i en allvarlig ekonomisk kris och
Sverige har hamnat i samma kategori som de i-länder som har de allvarligaste
ekonomisk-politiska problemen.

Den ekonomiska politikens mål brukar anges på följande sätt: full
sysselsättning, låg inflationstakt, god tillväxt, balans i utrikesaffärerna, jämn
fördelning av inkomster och förmögenheter och regional balans. I alla dessa
avseenden har politiken under de borgerliga regeringsåren varit mindre
framgångsrik än politiken under den socialdemokratiska epoken. I flera
viktiga avseenden har den också varit sämre än i andra jämförbara
länder.

1 fråga om målet full sysselsättning har de borgerliga åren inneburit en
successiv försämring. Antalet öppet arbetslösa har hållits nere fram till det
senaste året, men i gengäld har antalet personer som anvisats beredskapsarbeten
eller beretts arbetsmarknadsutbildning och skyddat arbete stigit till
högre nivåer än någonsin tidigare. Under den senaste tiden har även den
öppna arbetslösheten börjat öka snabbt och nådde i januari 1982 den högsta
nivå som registrerats under efterkrigstiden.

Tillväxttakten i ekonomin har under de borgerliga åren 1976-82 varit lägre
jämfört med såväl utvecklingen i Sverige 1976-82 som tillväxten i omvärlden
under samma tid.

FiU 1981/82:20

119

Tabell 1. BNP-tillväxt i OECD totalt och i Sverige 1970-1982. Årlig procentuell
förändring

1970-76 1976-82

OECD 3,4 2,4

Sverige 2,4 0,9

Källa: Nationalräkenskaperna SMN 1981:2.5 och PNB 1982

Den svenska inflationstakten låg 1970-76 en procentenhet under det
internationella genomsnittet. Sedan 1976 har vi haft en prisstegring som legat
7 procentenheter över detta genomsnitt. Under perioden efter 1976 steg
priserna i Sverige 20 procentenheter mer än under perioden 1970-76.

Fördelningen av inkomster och förmögenheter har under de borgerliga
åren blivit mera ojämn. Bakom denna utveckling ligger minskade reallöner,
stigande aktiekurser och fastighetsvärden samt den ökande arbetslösheten.

Den regionala balansen har utvecklats till skogslänens nackdel när det
gäller sysselsättning och produktion. Den utveckling mot ökad geografisk
utjämning av välfärden som pågick under första hälften av 1970-talet bröts
därmed.

Den borgerliga politiken har under hela 1970-talet kännetecknats av
sinsemellan oförenliga löften och både skattesänkningar och utgiftsökningar.
Utvecklingen för statsfinanserna före och efter 1976 talar sitt tydliga
språk.

Tabell 2. Budgetens inkomst- och utgiftsutveckling. Årlig procentuell förändring i
volym

1969/70-1975/76 1975/76-1981/82

Statsutgifter +4,8 +5,5

Statsinkomster + 5,7 -0,6

Följden av denna politik har blivit en dramatisk försämring av statsbudgetens
saldo.

FiU 1981/82:20

120

Statens budgetunderskott 1972-1981

Löpande 12-månaderstal. Miljarder kr.

»r

Källa: Riksgäldskontoret och SCB:s Indikatorer.

Vår produktionskapacitet har under de borgerliga åren minskat genom att
näringslivets och industrins investeringar sjunkit kraftigt.

FiU 1981/82:20

Industriinvesteringarnas utveckling 1973—1982
Index 1973=100

121

120

110

100 -

Källa: Konjunkturinstitutet.

Den ökande strukturella obalansen i Sveriges utbyte av varor och tjänster
med utlandet har tagit sig uttryck i ökande underskott i bytesbalansen.
Oberoende av konjunkturutvecklingen har underskottet de senaste åren
uppgått till 2,5-3,5 procent av BNP.

Ett viktigt mått på huruvida ett lands politik är riktig utgörs av sparkvoten.
Denna anger hur mycket av inkomsterna som nationen avsätter till
produktivt sparande i form av investeringar inkl. utlandsnetto. Under hela
perioden 1963-75 låg sparkvoten i den svenska ekonomin på en betryggande
nivå. Sedan 1976 har den först halverats till ca 7,5 procent för att under de två
senaste åren sjunka ytterligare ned till 5,5 procent.

FiU 1981/82:20

122

Denna utveckling kommer att få allvarliga konsekvenser. Vår produktionskapacitet
under kommande år har reducerats och därmed utrymmet på
framtida realinkomster.

Politikens uppgift måste således vara att snarast möjligt vända denna
utveckling och höja sparkvoten i den svenska ekonomin genom ökade
investeringar och minskade bytesbalansunderskott1). Även om detta skulle
lyckas, kommer den nedgång av sparandet, som ägt rum under de borgerliga
regeringarnas tid, att utgöra en tung belastning på det svenska folkhushållet
under kommande år.

Sparkvoten* i den svenska ekonomin

% 18
17
16
15
14
13
12
11
10
9
8
7
6
5
4
3
2
1

63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82

Källa: Nationalräkenskaperna och Kl.

* = Nettosparkvoten = bruttoinvesteringar - kapitalförslitning + utrikesnettot,
ställt i relation till disponibel nationalinkomst.

1 Ett ökat bytesbalansunderskott kan vara förenligt med en höjd sparkvot om nämligen
investeringarna ökar mer än vad bytesbalansen försämras.

FiU 1981/82:20

123

Orsakerna till det borgerliga misslyckandet

De senaste sex årens svaga ekonomiska utveckling i den svenska ekonomin
har en rad orsaker. Den internationella utvecklingen har under hela 1970-talet
varit svagare än tidigare. Återhämtningen efter den första oljeprishöjningen
1973 blev endast partiell innan den andra oljeprishöjningen 1979-80 åter
skapade en högkonjunktur. En annan omständighet som starkt påverkat den
svenska ekonomin är de strukturkriser som drabbade vissa branscher som
varv, gruvor, järn och stål. Den svenska exporten kom vidare att hämmas av
att de svenska produktionskostnaderna 1975-76 kom att stiga snabbare än
våra konkurrenters.

Dessa omständigheter kunde inte de borgerliga regeringarna efter 1976
påverka. Även en socialdemokratisk regering skulle ha haft att brottas med
de problem som den svaga internationella utvecklingen och strukturkriserna
i den svenska ekonomin medförde. Men de borgerliga regeringarna bär likväl
ett tungt ansvar för den försämring av den svenska ekonomin som inträffat
under de senaste sex åren. I en rad avseenden har den politik de fört bidragit
till att fördjupa problemen och försämra våra ekonomiska förutsättningar.

Stabiliseringspolitiken under de senaste sex åren har allvarligt försämrat
ekonomins funktionssätt och därmed sänkt tillväxttakten. I stället för att
motverka konjunktursvängningarna har politiken konsekvent utformats på
ett sådant sätt att dessa förstärkts.

Fördelningspolitiken har under de borgerliga åren medfört att man ökat
klyftorna mellan olika grupper. Politiken, i synnerhet från moderaternas
sida, har varit inriktad på konfrontation med löntagarna och deras
organisationer. I stället för att söka lösa de problem Sverige drabbats av
genom konstruktivt samarbete, har man valt att på olika sätt attackera
arbetarrörelsen.

Budgetpolitiken har varit en viktig anledning till att den svenska
ekonomins läge försämrats så påtagligt under senare år. Ovan har siffror
anförts som visar att de borgerliga regeringarnas politik har inneburit en
snabbare real ökningstakt för statsutgifterna jämfört med perioden 1970-76.
Statsinkomsterna har under de senaste sex åren sjunkit.

Resursanvändningen har varit sådan att vår välfärd nu hotas. Ovan har
pekats på det faktum att det produktiva sparandet har minskat till en
tredjedel av vad det brukade vara. De strukturella problemen i den svenska
ekonomin har regeringen sökt lösa genom att satsa enorma summor för att
hålla kapitalägarna skadeslösa. Följden av denna politik är att gigantiska
summor - sammanlagt 42 miljarder kr. under åren 1976-82 - satsats utan att
svensk ekonomi i någon större utsträckning tillförts ny, ekonomiskt
livsduglig produktionskapacitet.

FiU 1981/82:20

124

Regeringens finansplan 1982

1982 års finansplan utgör enligt utskottets mening ett monument över den
uppgivenhet som kännetecknar den nuvarande ekonomiska politiken. Av
intresse är att t. o. m. regeringen själv synes vara medveten om att det
nuvarande läget i den svenska ekonomin till stor del måste förklaras med den
politik, eller rättare sagt brist på politik, som kännetecknat de borgerliga
regeringsåren. De enda åtgärder man anför som exempel på positivt
verkande beslut är:

- ”devalveringarna 1977” - som misslyckades;

- ”inflationsskyddet av skatteskalan” - som redan i praktiken övergivits;

- ”uppbromsningen av den offentliga utgiftsökningen” - som fått sättas in i
panik sedan utgifterna under en följd av år tillåtits öka i snabbare takt än
under den socialdemokratiska regeringsperioden;

- ”åtgärder för att öka funktionsdugligheten hos den svenska ekonomin” -samtidigt som såväl arbets-, kapital- som råvarumarknadernas sätt att
fungera försämrats kontinuerligt under den borgerliga regeringsperioden.

Efter fem år av borgerlig politik måste, enligt finansplanen, ytterligare
åtgärder sättas in ”för att mera fundamentalt vända utvecklingen”. Man talar
likaså-helt riktigt-om att den ”svenska ekonomin måste restaureras”. Men
givetvis återkommer även i denna finansplan den borgerliga tesen om att de
djupgående balansbristerna i den svenska ekonomin har sina rötter
”åtskilliga år tillbaka i tiden” eller med andra ord i tiden före 1976. Denna tes

- som givetvis minskar i trovärdighet för varje år som går - har konsekvent
drivits för att skyla över de borgerliga regeringarnas oförmåga att lösa de
ekonomiska problemen. Till bilden hör också att regeringen underlåter att
diskutera effekterna av den egna politiken under de fem senaste åren.

Regeringens ”strategi”

Den ”strategi” mittenregeringen presenterar, framställs som en ”offensiv”
som syftar till att vi både skall arbeta och spara oss ur krisen. Strategins
två viktigaste beståndsdelar utgörs av devalveringen i september 1981 och av
besparingsåtgärder inom den offentliga sektorn.

Denna ”strategi” är emellertid i huvudsak ett försök att göra en dygd av
nödvändigheten. Devalveringen i fjol var inte en del av en sammanhållen
stabiliseringspolitisk strategi. Den blev i stället en nödvändig anpassning till
realiteterna sedan den svenska inflationstakten, som drivits upp över våra
konkurrenters inflationstakt, och en oplanerad uppskrivning av växelkursen
allvarligt hotade att undergräva den konkurrensutsatta sektorn.

”Besparingarna” inom den offentliga sektorn har tvingats fram bl. a. av
det politiska åtagande gentemot moderata samlingspartiet på vilket mittenregeringens
parlamentariska underlag vilar.

FiU 1981/82:20

125

Påståendet att strategin skulle innebära att vi ”arbetar oss ur krisen” är en
direkt cynism i ett läge när arbetslösheten tillåts stiga till rekordnivåer och
industrins kapacitet dras ned. Att vi genom enbart nedskärningar av de
offentliga utgifterna mitt i en djup lågkonjunktur i någon rationell mening
skulle öka ”sparandet” är inte heller riktigt. Det produktiva sparandet
(sparkvoten) minskar i själva verket ytterligare.

”Besparingarna” är inriktade på att begränsa och minska den privata
konsumtionen och den offentliga verksamheten. Men den viktigaste effekten
blir att investeringarna dras ned ytterligare.

Den ekonomiska utvecklingen 1982

Världsekonomin genomgår f. n. en lågkonjunktur med stagnerande
produktion och investeringar, samt en oavbrutet stigande arbetslöshet.
Orsakerna till denna utveckling står i första hand att finna i följderna av
1979-80 års oljeprishöjningar och den restriktiva ekonomiska politiken. Den
restriktiva politiken till trots har inflationstakten i OECD-området bromsats
in endast i mindre omfattning - från ca 12% 1980 till 8^% 1982. Den
restriktiva politiken har haft ett högt pris i form av den arbetslöshet som nu
beräknas stiga till omkring 28-29 miljoner människor i OECD-området,
vilket motsvarar 8 % av arbetskraften.

Sedan mer än ett år har OECD och andra internationella organisationer
förutsagt en återhämtning av den internationella konjunkturen. Uppgången
har emellertid inte materialiserats, och vändningen i konjunkturen har
successivt fått skjutas framåt i tiden. Orsakerna härtill är främst att den
ekonomiska politiken i de tongivande länderna stramat åt efterfrågan mer än
förutsett. I Europa kom därtill den effektiva nedvärderingen av valutorna
gentemot dollarn att utöva en depressiv effekt på efterfrågan av samma
styrka som den andra oljechocken.

I USA har den strama penningpolitiken drivit upp räntorna till höga
nivåer. Detta har i sin tur tillsammans med ett stort bytesbalansöverskott
kraftigt stärkt den amerikanska dollarn. Eftersom de västeuropeiska
regeringarna inte velat acceptera en ytterligare depreciering av de nationella
valutorna har även de stramat åt penningpolitiken. Samtidigt har flertalet
regeringar reagerat på de budgetunderskott, som uppstått till följd av
lågkonjunkturen, med nedskärningar av de offentliga utgifterna. Som
OECD-sekretariatet visar i sin senaste rapport blir nettobesparingarna oftast
begränsade. Detta leder i sin tur till ytterligare besparingsåtgärder i en
efterfrågehämmande spiral. Sammantaget har dessa faktorer haft en
betydande restriktiv effekt på världsekonomin.

Nu förutses för 1982 i stort samma konjunkturprofil, som man för ett år
sedan förutsåg för 1981, med ett svagt första halvår och en uppgång under
andra halvåret. Betydande osäkerhet vidlåder emellertid denna bedömning.

FiU 1981/82:20

126

Visserligen kommer de reala disponibla inkomsterna sannolikt att öka och
konsumtionen med dem. Någon påtaglig uppgång för investeringarna är
dock inte att vänta under 1982. Samma faktorer som verkat hämmande på
utvecklingen 1981 - växelkursfluktuationer, högt ränteläge i USA och
restriktiv politik - kan mycket väl leda till att återhämtningen blir ännu mera
utdragen än den som regeringen nu förutser i sin finansplan. Det är inte heller
uteslutet att den avbrytes så att säga i förtid till följd av den strama ränte- och
kreditpolitiken.

Utvecklingen i Sverige 1982 innebär en tillbakagång för alla efterfrågefaktorer
utom exporten och lagerinvesteringarna. När det gäller exporten
bygger regeringen på den prognos konjunkturinstitutet presenterat i
preliminär nationalbudget och som skulle medföra en exportökning på
knappt 7 %. Osäkerheten beträffande den internationella konjunkturen,
den svaga inhemska efterfrågan på våra viktigaste avnämarmarknader och
den fortsatt försiktiga värderingen av exportmarknaderna som görs av
företagen i den senaste konjunkturbarometern medför att regeringens
exportprognos framstår som för optimistisk. Samma sak gäller antagandena
om de svenska företagens benägenhet att sänka sina relativpriser och deras
förmåga att snabbt återta marknadsandelar.

Investeringarna förutses minska i volym med 4,4 %. Regeringen har för
industrins investeringar justerat upp konjunkturinstitutets prognos från
-8 % till-5 % med hänvisning till bl. a. förlängningen av investeringsfondsfrisläppet
för maskininvesteringar. Mot bakgrund av det mycket låga
kapacitetsutnyttjandet och företagens försiktiga bedömningar av efterfrågan
- i synnerhet från hemmamarknaden - torde konjunkturinstitutets (-8 %)
resp. industriförbundets prognoser (-15 %) bättre spegla den sannolika
utvecklingen.

Även övriga fasta investeringar pekar neråt. Bostadsinvesteringarna
väntas gå ned med ca 10 % i år. Industrins byggnadsinvesteringar ger en god
bild av i vilken ringa utsträckning industrin satsar på att utvidga sin kapacitet;
på de två åren 1981 och 1982 väntas den minska sina byggnadsinvesteringar
med ca 40 %.

För den privata konsumtionen förutses en minskning med 1,8 % trots att
de reala disponibla inkomsterna beräknas sjunka med hela 2,5. Skillnaden
förklaras av att regeringen antar att hushållens sparkvot sjunker under 1982
med 0,8 % efter att ha sjunkit 1981. Prognoser för sparkvoten är notoriskt
osäkra. Den betydande försämring av arbetsmarknaden som med all
säkerhet sker i år torde motverka den nedgång i sparkvoten som regeringen
och konjunkturinstitutet bygger sina prognoser på.

FiU 1981/82:20 127

Tabell 3. Jämförelse mellan prognos i finansplanen och utfall för 1980 och 1981

1980	1981	1982
Prognos Utfall	Prognos Utfall

Bruttonationalprodukt	+ 3.6	+ 1,4	+0,7	-0,8	+ 1,0
Privat konsumtion	+ 1,5	-0,1	-0,3	-1,3	-1,8
Bruttoinvesteringar	+4,7	+ 1,7	-0,4	-6,1	-4,4
Export	+4,0	-2,5	+ 2,5	-0,1	+6,7

Källor: Finansplanen 1980, 1981 och 1982.

Av ovanstående tabell framgår hur regeringens prognoser förskönat läget
under det kommande året. Mot bakgrund av denna skillnad mellan prognos
och utfall under tidigare år måste regeringens prognos för 1982 tolkas med
den största försiktighet.

Den här tecknade konjunkturutvecklingen innebär att arbetsmarknaden
kommer att försvagas kraftigt under 1982. Regeringen vågar själv inte
förutse hur hög arbetslösheten blir. Av den optimistiska kalkyl som ges i
preliminär nationalbudget skulle arbetslösheten öka med knappt 30 000.
Denna prognos bygger vidare på att industrin efter ett svagt första halvår
under andra halvåret skulle börja öka sin personal så att denna för året som
helhet skulle öka med 10 000 personer. Detta skulle kräva en kraftig ökning
av industrisysselsättningen under loppet av året. Kvalificerade bedömningar
från annat håll tyder däremot på en absolut nedgång i industrisysselsättningen
under loppet av 1982. Regeringens beräkningar utgår även från att
ökningen i kvinnornas förvärvsfrekvens skall bromsas upp. I klartext innebär
detta att om inte arbetslösheten skall bli högre än regeringen förutser så
måste kvinnor, som skulle vilja arbeta, stanna hemma.

Sammanfattningsvis finner utskottet anledning att räkna med en ännu
svagare utveckling av den svenska ekonomin än den regeringen presenterat.
Detta innebär bl. a. att arbeslösheten - med den i finansplanen angivna
ekonomiska politiken - blir avsevärt högre än man räknat med i nationalbudgeten.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige är utomordentligt svag. Den
inhemska efterfrågan kommer att ha pressats ned med nära 4 % under 1981
och 1982. Inte bara den privata konsumtionen utan alla slag av fasta
investeringar - de som representerar den framtida produktionspotentialen -sjunker kraftigt. Sysselsättningen sjunker och arbetslösheten stiger.

Utskottet delar den i motion 2016 framförda meningen att denna
arbetslöshets- och åtstramningspolitik bör avvisas. Det är oundgängligen
nödvändigt att stärka vår konkurrensutsatta sektor. Men detta sker inte när
industriinvesteringarna sjunker med 25 % på två år. Inte heller stärks vår
ekonomis slagkraft genom att tusentals människor drivs ut i arbetslöshet.

FilJ 1981/82:20

128

Detta slag av politik har prövats och misslyckats i andra länder och kommer
att misslyckas även i Sverige. Den borgerliga åtstramningspolitiken har
under flera år krävt stora uppoffringar av de breda folkgrupperna utan att
detta lett till några resultat. Det enda uppoffringarna leder till är nya
borgerliga krav på uppoffringar.

En central uppgift för den ekonomiska politiken är att genom omedelbara
arbetsmarknadspolitiska insatser motverka de samhällsekonomiska förluster
och de sociala olyckor som arbetslösheten medför. Kapacitetsutnyttjandet
inom det svenska näringslivet har vidare utsatts för starka störningar under
senare år och är nu orimligt lågt. Samtidigt sjunker investeringarna på bred
front. Den inhemska efterfrågan bör därför stimuleras. Detta måste dock ske
på ett sätt som är förenligt med det akuta behovet av att höja det produktiva
sparandets andel av nationalinkomsten. Den stimulans som erfordras bör
därför ges formen av åtgärder som direkt ökar eller stimulerar investeringarna
i ekonomin.

Samtidigt som politiken inriktas på att trygga sysselsättningen och öka
investeringarna, måste den också leda till en rättvis fördelning av välfärden.
Detta innebär att stödet till de sjuka, arbetslösa och handikappade bör
tryggas och regeringens angrepp på trygghetssystemen avvisas. Utskottet
noterar med instämmande att man i motion 2016 föreslår att värdesäkringen
av pensionerna återställs. Det innebär likaså att de favörer den borgerliga
regeringen givit de välsituerade bl. a. genom skattefondsparandet avskaffas.

Förslagen i motion 2016 kombinerar en totalt sett högre efterfrågan i
ekonomin med en något stramare budgetpolitik 1982/83 än den regeringen
föreslår. Efterfrågeökningen inriktas helt på investeringar som skapar
produktion och sysselsättning och därmed högre inkomster i framtiden. Den
något stramare budgetpolitiken blir trots detta möjlig genom att den inriktas
på att till statsbudgeten överföra en del av den överskottslikviditet som finns i
andra sektorer av ekonomin och som där inte finner någon produktiv
användning.

Med utgångspunkt i det socialdemokratiska krisprogrammet föreslås en
politik med följande innehåll:

- Investeringar för framtiden

Det svenska näringslivets och den svenska industrins produktionsförmåga
främjas långsiktigt och kapacitetsutnyttjandet höjs genom ett omfattande
in vesteringsprogram.

FiU 1981/82:20

129

De sammanlagda effekterna av det socialdemokratiska investeringsprogrammet
sådana de nu kan uppskattas framgår av följande tabell:

Tabell 4. Investeringsprogrammet, budgetkostnader och total effekt (milj. kr.)

Investeringsområde	1982/83	Total investeringsökning
Kommunikationer	980	2 335
Bostäder	275	2 800
Energi	450	1000
FoU	140	445
Industri	110	300
Miljö	90	300
	2045	7180

Den totala effekten av investeringsprogrammet kan således uppskattas till
ca 7,2 miljarder kronor. Olika beräkningar såväl i de fackliga organisationerna
som i näringslivet har visat att investeringar i byggsektorn på 1 miljard
ger 5 000-6 000 sysselsättningstillfällen. Mot bakgrund härav kan den direkta
sysselsättningseffekten av programmet uppskattas till 30 000-40 000 jobb
under de närmaste åren.

Av totalsiffran på 7,2 miljarder avser endast 1 miljard kronor energiområdet.
Andra förslag som socialdemokraterna lägger på energiområdet kan
uppskattas ge ytterligare mellan 30 000-40 000 arbetstillfällen.

Ökningen i sysselsättningen till följd av investeringsprogrammet inträder
givetvis endast gradvis i takt med att projekten startas. Verkan på
sysselsättningen under 1982 blir därmed begränsad.

- Omedelbara insatser mot arbetslösheten

Den omläggning av den ekonomiska politiken som socialdemokraterna
förordar får med nödvändighet genomslag i form av ökad efterfrågan på
personal först efter viss tid. Risken för att arbetslösheten under mellantiden
stiger ytterligare är överhängande. Skall den öppna arbetslösheten snabbt
kunna pressas tillbaka, krävs följaktligen en omedelbar förstärkning av de
arbetsförmedlande och sysselsättningsskapande åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken.
Behovet av insatser understryks ytterligare av att
möjligheterna att kraftigt och varaktigt pressa ned arbetslösheten blir allt
mindre ju högre arbetslösheten är i utgångsläget. Erfarenheten visar att
kraftiga höjningar av arbetslösheten lätt blir bestående.

Mot denna bakgrund föreslår socialdemokraterna en omedelbar och
kraftig aktivering av arbetsmarknadspolitiken. Insatserna bör koncentreras
till

Arbetsmarknadsverket med särskild tonvikt på arbetsförmedlare: 380 nya
tjänster.

Beredskapsarbeten. Ökade resurser och förnyad medelsbehovsprövning i
oktober 1982 och januari 1983.

9 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

130

Arbetsmarknadsutbildning. Ökning av ramen för utbildningen med 10 000
elever; höjning av utbildningsbidraget till permissions- eller uppsägningshotad
personal från 20 till 35 kr. per timme.

Insatser för handikappade: bl. a. 61 milj. kr. till Samhällsföretag.

Förslag till åtgärder mot den höga ungdomsarbetslösheten. Ökade
resurser till studie- och yrkesorienteringen, utarbetande av uppföljningsplaner
för ungdomar med studiesvårigheter, ökade resurser för yrkesutbildning
på arbetsplatserna m. m.

- Energipolitik och råvaruförsörjning

Obalansen i Sveriges utbyte med utlandet förklaras till betydande del av
vårt stora oljeberoende. Utbudet av inhemska råvaror, främst virke, har
också varit otillräckligt, vilket medfört att bytesbalansen visat större
underskott än annars skulle varit fallet. Två viktiga uppgifter för den
ekonomiska politiken måste därför vara att minska vårt importbehov på
energiområdet och att öka virkesutbudet.

Socialdemokraterna framför i en separat motion 1981/82:1607 ett heltäckande
program för en kraftfull energipolitik. Med utgångspunkt i krisprogrammets
riktlinjer för energipolitiken presenteras där en rad förslag som
sammantagna skulle göra Sverige avsevärt mindre beroende av importerad
energi.

Socialdemokraterna föreslår i sin motion 1981/82:2075 om skogsnäringen
att ett system införs som effektivt ökar virkesutbudet. Detta system bygger
på att den existerande skogsvårdsavgiften höjs samtidigt som stödet vid
avverkning ökas. Härigenom ges skogsägarna incitament att avverka -eftersom den högre skogsvårdsavgiften åsamkar dem en fast kostnad
samtidigt som det ökade stödet i form av återväxt- och produktionsfrämjande
åtgärder gör det billigare att avverka.

- Tillvaratagande av inhemsk efterfrågan

Ett viktigt element i det socialdemokratiska krisprogrammet är att den
efterfrågan och de behov som finns inom landet i ökad utsträckning måste
tillgodoses genom svensk produktion. De av socialdemokraterna föreslagna
insatserna på energiområdet och i fråga om virkesutbudet är exempel på hur
man på två betydelsefulla områden kan öka efterfrågan på svenska varor och
tjänster.

Ett område där motionärerna ser möjligheter att i ökad utsträckning ta till
vara den inhemska efterfrågan är gruvnäringen där en ökad svensk
produktion är möjlig. Ett annat område där importen kan ersättas genom
svensk produktion är insatsvarorna till industrin.

En framgångsrik politik för importersättning måste bygga på samma
ekonomiska förutsättningar som en politik för ökad export. Endast genom

FiU 1981/82:20

131

hög produktivitet, balanserad kostnadsutveckling och konkurrenskraftig
teknikutveckling kan svensk produktion vinna inhemska marknadsframgångar.
Men i en rad avseenden, exempelvis marknadskännedom, leveranssäkerhet,
transportavstånd och valutarisker, borde svenska företag kunna
skaffa sig ett försteg i konkurrensen på den egna hemmamarknaden. För att
öka konkurrenskraften mot importen bör aktiva insatser göras för att öka
informationsspridningen bland de svenska företagen om möjliga svenska
leverantörer av komponenter. Vidare bör producenternas intresse för
bearbetningen av den svenska marknaden ökas. Staten bör inrätta en lämplig
organisation som kan ge stöd och service till företag som antingen önskar
flytta över sin upphandling till hemmamarknaden eller söker etablera
produktion för ersättning av importerade varor och tjänster.

Ytterligare ett område där möjligheter föreligger att styra efterfrågan till
svensk produktion är den offentliga sektorns upphandling. Den offentliga
sektorns efterfrågan på varor och tjänster från näringslivet spelar en allt
viktigare roll i den ekonomiska utvecklingen. Det utrymme, som både den
nya GATT-stadgan och EFTA-bestämmelserna lämnar för nationell upphandling
i industripolitiskt syfte, bör därför utnyttjas.

Den del av den privata konsumtionen som ägnas turistresor är avsevärd
och turistresorna utgör en betydande belastning på vår bytesbalans.
Ansträngningar bör göras för att öka såväl svenska som utländska turisters
intresse att semestra i Sverige.

- Fördelningspolitiken

Den fördelningspolitik som socialdemokraterna vill föra skiljer sig i en rad
grundläggande avseenden från den borgerliga fördelningspolitiken. Det
gäller främst följande fyra områden:

• Socialdemokraterna avvisar de socialt orättfärdiga utgiftsnedskärningar
som regeringen föreslår. I stället föreslår man vissa begränsade insatser till
särskilt utsatta grupper.

• Socialdemokraterna vill av fördelningspolitiska skäl skärpa vissa
skatter.

• Socialdemokraterna vill återskapa full sysselsättning.

• Socialdemokraterna vill kraftfullt bekämpa inflationen.

Mot bakgrund härav föreslår socialdemokraterna att

- värdesäkringen av pensionerna m. fl. förmåner återinförs den 1 januari
1982. För att kompensera pensionerna i förväg för under kalenderåret
inträffade prishöjningar görs en extra höjning av basbeloppet i december
1982

- barnfamiljerna ges ett vidgat stöd genom att det allmänna barnbidraget

FiU 1981/82:20

132

höjs med 300 kr. om året från den 1 juli 1982. Studiebidraget höjs i
konsekvens härmed med 25 kr. i månaden

- de försämringar av villkoren för den kommunala barnomsorgen som den
borgerliga riksdagsmajoriteten genomfört, återtas

- de föreslagna försämringarna i sjukpenningförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
avvisas

- förmögenhetsskatten skärps i synnerhet för större förmögenheter,
avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd avskaffas

- avgifterna vid olika typer av skatteuppbörd höjs

- en skatt införs på videobandspelare och annan videoutrustning

- en skatt tas ut på kraftbolagens vinster.

Förslagen rörande sysselsättningspolitiken har lagts fram i en särskild
partimotion. Förslagen rörande inflationsbekämpningen presenteras
nedan.

- Det enskilda sparandet

I motionen 2016 föreslås att det kraftigt skattesubventionerade skattefondsparandet
avskaffas från årsskiftet 1982-83. Insättningar som gjorts före den
1 januari 1983 bör berättiga till förmåner enligt nu gällande regler. Vidare
föreslås att den särskilda skattereduktionen för aktieutdelningar med 30
procent avskaffas.

Det faktum att man kräver att skattesparandet skall avvecklas betyder inte
att socialdemokraterna skulle vara negativt inställda eller likgiltiga gentemot
individuellt sparande. Den socialdemokratiska partikongressen tog i höstas
ställning för att hushållens sparande bör uppmuntras och uppdrog åt
partistyrelsen att utarbeta konkreta förslag på detta område. Som villkor för
stimulanser av hushållens sparande angavs att de skall vara fördelningspolitiskt
rättvist utformade och främst komma den stora gruppen av småsparare
till del, att de skall vara enkla och överskådliga och avse alla typer av
produktivt sparande samt att de så långt möjligt skall uppmuntra ett verkligt
nysparande. Det måste vidare utformas med hänsyn till det ansträngda
statsfinansiella läget. Detta arbete pågår f. n. och man avser återkomma till
denna fråga i annat sammanhang.

Socialdemokraterna erinrar emellertid om det förslag man framförde
redan 1980 som alternativ till utvidgade förmåner till aktiesparandet. Det
förslaget innebar att det s. k. sparavdraget skulle utvidgas och samtidigt
göras om till en skattereduktion, som blir lika mycket värd för alla.

I anslutning till sina förslag beträffande sparandet, upprepar motionärerna
sin kritik mot kreditgivningen med kontokort. I detta sammanhang upprepas
kravet att regeln om 25-procentig amortering inom en månad från köpet
återinförs för kontokreditköp.

FiU 1981/82:20

133

- Kamp mot inflationen

Konsumentpriserna steg i Sverige med ca 150 procent under de senaste 12
åren. Denna starka inflation har orsakat svåra skador i vårt samhälle. Den
har skapat nya orättvisor och hämmat ekonomisk tillväxt och produktiva
investeringar. Inflationen har därmed blivit ett av de allvarligaste hindren för
att återvinna ekonomisk balans och full sysselsättning. Energiska och
verksamma insatser för att sänka inflationstakten är således ett av de
viktigaste målen för socialdemokratins ekonomiska politik.

Det torde vara uppenbart att frågan om framgång eller misslyckande för
1981 års devalvering avgörs av huruvida pris- och kostnadsutvecklingen 1983
och åren framöver kan ges ett lugnare förlopp. Den centrala rollen spelar
därvid utfallet av arbetsmarknadens löneuppgörelser. Ett ovillkorligt krav på
den ekonomiska politiken är att den redan nu inriktas på att skapa bästa
möjliga förutsättningar för en lugn avtalsrörelse 1983 och följande år, som
medverkar till en klar uppbromsning av inflationen.

Det måste betecknas som en oursäktlig underlåtenhet, att finansplanen
över huvud taget inte berör detta problem. Regeringen tycks inte inse att dess
politik utformats på ett sådant sätt att utsikterna för en lugn avtalsrörelse
direkt minskar.

Löntagarorganisationerna godtog löneuppgörelser för 1981 och 1982, som
man var medveten om skulle leda till reallönesänkningar för deras
medlemmar. Men man utgick också ifrån att med de förhållandevis låga
löneökningarna inflationen påtagligt skulle dämpas, sysselsättningen förbättras
och de ökade vinsterna användas för investeringar. Men ingen av
dessa förväntningar har infriats - inflationen fortsätter, arbetslösheten ökar
och investeringarna sjunker.

Regeringen låter emellertid inte bara denna utveckling fortgå. Man inleder
också en direkt konfrontationspolitik mot löntagarorganisationerna genom
att föreslå kraftiga försämringar av löntagarnas sociala villkor och anställningstrygghet.

Utskottet avvisar med bestämdhet denna inriktning av politiken. Den
måste i stället inriktas på att skapa förutsättningar för att en återhållsam
lönerörelse ger resultat i form av lägre inflation, ökad sysselsättning och
växande investeringar.

En rad åtgärder med detta syfte föreslås i socialdemokraternas motioner.
Det gäller insatserna för att stimulera tillväxt och investeringar, åtgärderna
mot arbetslösheten och för en tryggare råvaruförsörjning. Men det gäller
också förslagen om en rättvis fördelnings- och skattepolitik, liksom
avvisandet av orättmätiga ingrepp i den sociala grundtryggheten. Ett
nödvändigt villkor för löntagarnas medverkan i stabiliseringspolitiken är
således att deras förtroende för landets regering och dess vilja att föra en
politik i de stora löntagargruppernas intresse kan återställas.

Den skattereform, som överenskommits mellan socialdemokraterna och

FiU 1981/82:20

134

regeringen, kommer att underlätta lönerörelserna i framtiden och därmed
bidra till en lugnare pris- och kostnadsutveckling. Under genomförandeperioden
1983-1985 kan detta dock uppnås endast om de högre inkomsttagarna
visar särskilt stor återhållsamhet i sina lönekrav. Det förutsätter dessutom,
att sänkningen av inkomstskatten finansieras på sätt som kan godtas av
löntagarnas fackliga organisationer.

I båda de inflationsprocesser som föregick 1977 och 1981 års devalveringar
spelade vinstutvecklingen inom industrin en betydande roll. Snabba och
ojämnt fördelade vinstökningar drev på pris- och kostnadsstegringen. Under
1982 väntas på nytt kraftiga vinstuppgångar i vissa industrigrenar och
branscher som en effekt av fjolårets devalvering.

För att förhindra en upprepning av tidigare inflationsimpulser från
vinstuppgången hade det således varit befogat att vidta åtgärder, som
skapade en jämnare vinstutveckling redan under 1982. Nu är detta dock för
sent och det kan endast beklagas, att socialdemokratiska förslag med detta
syfte avslogs av riksdagen hösten 1981.

Regeringen har visserligen antytt att den svenska kronan skulle kunna
skrivas upp under 1982 för att dämpa inflationen och exportindustrins
vinster. Denna avsiktsförklaring saknar emellertid trovärdighet, eftersom
det centrala elementet i regeringens konjunkturpolitik är en exportökning,
som till väsentlig del bygger på att de svenska exportpriserna sänks kraftigt i
förhållande till världsmarknadspriserna. En sådan utveckling skulle uppenbarligen
omöjliggöras, om kronan revalverades.

Därför bör handlingsberedskap redan nu skapas för att i god tid före 1983
års avtalsrörelse kunna presentera åtgärder, som kan förebygga uppkomsten
av starka vinstökningar vid en återhållsam löneutveckling. Åtgärderna bör
också utformas så, att de resurser som frigörs genom vinstindragningen
används för produktiva investeringar och industriell utveckling. Regeringen
bör skyndsamt utarbeta förslag med dessa syften.

Utskottet anser för sin del att den ekonomiska politik som förordas i
motion 2016 är väl ägnad att utgöra en grund för arbetet att föra den svenska
ekonomin ut ur dess nuvarande kris. Politiken skulle medföra högre
sysselsättning och lägre arbetslöshet, ökade investeringar och stärkt produktionspotential
samt en rättvisare fördelning av välfärden och av de
uppoffringar som blir nödvändiga för att rekonstruera vår ekonomi.

Utskottet tillstyrker med det anförda de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motion 2016 och avvisar den politik med ensidig
inriktning på nedskärningar och social nedrustning som regeringens finansplan
bygger på. En dylik politik leder enbart till högre arbetslöshet och
sjunkande investeringar och förvärrar därmed den ekonomiska krisen.

Inriktningen av den politik som förordas i motion 2018 (m) är densamma
som i regeringens finansplan. Skillnaden består i att motionen är mera
långtgående i sina krav på nedskärningar inom den offentliga sektorn, mera

FiU 1981/82:20

135

öppet likgiltig för de sysselsättningsmässiga konsekvenserna av den ensidiga
åtstramningspolitiken mitt i en djup lågkonjunktur. Moderaternas negativa
syn på offentlig sektor leder till en ideologisk blockering, som utesluter
stimulans av de produktiva investeringarna.

Olika förslag framförs för att få ekonomins utbudssida att fungera bättre.
Dessa förslag innebär emellertid samtliga att man ger högavlönade och
välsituerade ytterligare favörer.

När det gäller att få marknaderna att fungera innebär förslagen enbart att
man överlåter åt marknadskrafterna att lösa problemen, oberoende av hur
de konkreta förhållandena ser ut. Exempel på denna överdrivna tro på
marknadskrafterna utgör förslagen på skogspolitikens område, där man vill
ge skogsägarna ytterligare förmåner, trots att erfarenheten visar att den
ökning av lönsamheten i skogsbruket som ägt rum under de borgerliga åren
inte lett till ett ökat utbud.

Ett annat område där man helt utan hänsyn till rådande omständigheter
förordar en marknadslösning är kreditpolitiken där man förordar att alla
regleringar avskaffas. I nuvarande statsfinansiella läge skulle detta leda till en
orimlig höjning av räntan då en avreglering skulle tvinga upp obligationsräntorna
för att den ständigt ökande statsskulden skulle kunna placeras.
Ytterligare ett vältalande exempel på den ”nyliberala” ekonomiska politik
som genomsyrar motionen är synen på arbetsmarknaden. Dennas funktionssätt
skulle ”förbättras” genom bl. a. urholkning av trygghetslagstiftningen
och den sociala grundtryggheten samt en åtstramningspolitik som leder till en
ännu högre arbetslöshet. Denna form av ”utbudspolitik” bedrivs f. n. i vissa
länder. Den har enbart lett till rekordarbetslöshet och fallande investeringar.

Utskottet finner att de förslag som framförs i motion 2018 skulle medföra
orimliga fördelningspolitiska konsekvenser. De skulle vidare pressa ned
efterfrågan i Sverige så att den nuvarande lågkonjunkturen och arbetslösheten
skulle förvärras. Utskottet finner att denna politik skulle strida mot de
centrala målen för den ekonomiska politiken.

Med det anförda avstyrker utskottet de i motion 2018 uppdragna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Vad gäller de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i
motion 371 ansluter dessa sig till de riktlinjer som förordas i motion 2018 (m).
Med hänvisning till vad utskottet anfört beträffande denna avstyrker
utskottet även motion 371.

De riktlinjer som anges i motion 1567 från vänsterpartiet kommunisterna
är enligt utskottet präglade av en ensidig syn på den ekonomiska kris som
f. n. kännetecknar världsekonomin. Enligt motionärerna är denna ett
uttryck för att det kapitalistiska produktionssättet är historiskt utlevat. Det
är emellertid uppenbart att mycket betydande ekonomiska svårigheter under

FiU 1981/82:20

136

det senaste decenniet uppstått även i de centralplanerade ekonomierna. I
dessa tar sig problemen inte enbart uttryck i låg tillväxt och inflation, utan
även i direkta kriser när det gäller att försörja befolkningen med livsmedel.

Motionärerna kritiserar vidare, enligt utskottets uppfattning med rätta,
den av regeringen förda svångremspolitiken. Denria kritik underbyggs
emellertid inte med något hållbart ekonomiskt-politiskt alternativ. Man
ifrågasätter behovet av att öka den konkurrensutsatta sektorns andel i den
svenska ekonomin. Samtidigt vill man genom statlig planering öka industrisysselsättningen
med 100 000 personer. Redan en oförändrad industrisysselsättning
kräver emellertid till följd av den trendmässiga produktionsökningen
en klar ökning av såväl inhemsk som utländsk efterfrågan. Att föreslagna
ökningar av industrisysselsättningen skulle kunna åstadkommas utan att
även exporten ökar är osannolikt. Utskottet avvisar vidare de av motionärerna
föreslagna omfattande socialiseringsåtgärderna. Dylika skulle inte
bidra till att lösa Sveriges ekonomiska problem.

Med det anförda avstyrker utskottet de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i motion 1567.

Kreditpolitiken

Kreditpolitikens utformning under de senaste åren har i stor utsträckning
styrts av de snabbt växande underskotten i statens budget och den bl. a.
därav följande kraftiga försvagningen av betalningsbalansen. Utrymmet för
en självständig svensk kredit- och penningpolitik är i rådande läge mycket
litet och vår räntestruktur måste anpassas till förhållandena utomlands. Den
strama penningpolitiken utomlands och vår svaga externbalans har lett till att
den svenska räntenivån måst hållas på en hög nivå.

För 1982 kan följande ungefärliga kalkyl för budgetunderskottets finansiering
göras (miljarder kronor).

Riksbanken	5
Kapitalmarknadsinsti tuten	16
Allmänheten	10
Minskade fordringar m. m.	4
Bankerna	30
Utlandet	15
Summa	80

FiU 1981/82:20

137

I syfte att dämpa budgetunderskottets likviditetspåspädande effekt i
samhällsekonomin är det av stor betydelse att en större del än f. n. av
underskottet kan placeras utanför banksystemet. Utvecklingen de senaste
åren har nämligen inneburit en kraftigt ökad finansiering av budgetunderskottet
i bankerna, vilket bl. a. leder till kraftiga förändringar i bankernas
resultat när diskontot förändras. Kreditpolitiken skulle behöva omorienteras
till en ökad försäljning av statspapper direkt till allmänheten. Steg i denna
riktning har redan tagits. Ytterligare steg förutsätter uppkomsten av en
fungerande obligationsmarknad. Enligt vad utskottet erfarit har man från
riksbankens sida initierat en diskussion kring dessa problem med bankerna.
Utskottet välkomnar detta initiativ. Det bör också ligga i bankernas intresse
att medverka till en utveckling i denna riktning.

I den moderata partimotionen 2018 konstaterar motionärerna att kreditmarknaden
nu kännetecknas av låg kreditefterfrågan från näringsliv och
företag. Placeringsmöjligheterna på den oreglerade marknaden krymper.
Särskilt den korta räntan visar en fallande tendens. Vi har, menar
motionärerna, därför fått något av en fungerande marknad. Likviditetskvoterna
är för tillfället verkningslösa och ränteregleringen uppfattas inte som en
restriktion. Enligt motionärernas mening bör detta tillfälle utnyttjas för att
inleda ett återinförande av marknadsprincipen inom kreditväsendet. Om
regleringarna av bankernas räntor och placeringar avskaffas får riksbanken
använda en annan typ av likviditetsstyrande politik. De viktigaste inslagen i
denna är räntestyrning genom variationer i villkoren för lån i riksbanken
(diskonto, straffränta), kassakvoter för att styra bankernas likviditetsutveckling
på kort sikt samt operationer på öppna marknaden med statspapper. När
kreditpolitiska utredningen och banklagsutredningen slutfört sina uppgifter
bör liberaliseringen fullföljas, anför motionärerna.

Utskottet kan inte ansluta sig till motionärernas bedömning. Det är
visserligen sant att efterfrågan på krediter för produktiva investeringar f. n.
är mycket låg, särskilt sett i relation till att vi både behöver bygga ut och
modernisera produktionsapparaten ifall vi på sikt skall kunna få upp
tillväxten i ekonomin och avveckla underskotten. Samtidigt befinner vi oss i

FiU 1981/82:20

138

det läget att ett växande budgetunderskott måste placeras på den svenska
marknaden. Snarast bör situationen beskrivas så, att trängseln på kreditmarknaden
kommer att bli stor när, under inverkan av en konjunkturuppgång,
investeringarna i näringslivet tar fart på allvar. Att mot denna
bakgrund, som motionärerna föreslår, nu avveckla ett par av de viktigaste
regleringsinstrumenten som riksbanken förfogar över, vill utskottet bestämt
avråda från. En sådan omläggning av kreditpolitiken skulle med största
sannolikhet leda till en kraftig ytterligare stegring av den allmänna
räntenivån. För industrin skulle i ett sådant läge en eventuell investeringsuppgång
brytas, för bostadsbyggandet skulle kapitalkostnaderna öka och för
staten skulle upplåningen fördyras.

Utskottet avstyrker med det anförda att riksdagen skall ställa sig bakom
vad som anförts om kreditpolitiken i motion 2018, yrkande 3.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och kreditpolitiken att riksdagen med avslag på
regeringens förslag i proposition 1981/82:100 bilaga 1 och
motionerna 1981/82:371 yrkande 1, 1981/82:1567 yrkande 1,
1981/82:2018 yrkandena 1 och 3 godkänner vad som förordats i
motion 1981/82:2016 yrkande 1 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Riktlinjerna för skattepolitiken

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”1 motion 2018”
och på s. 31 slutar med ”för skattepolitiken” bort ha följande lydelse:

Skattepolitikens utformning är av central betydelse för möjligheterna att
återvinna balansen i den svenska samhällsekonomin. Den skattepolitiska
utvecklingen under 1970-talet - särskilt fram till regeringsskiftet 1976 - med
växande skattetryck och stigande marginalskatter bidrog verksamt till
uppkomsten av de problem som i dag präglar vår ekonomi. Skattesystemets
utformning har motverkat arbete, företagande, initiativ, sparande och
risktagande.

Den borgerliga valsegern 1976 innebar viktiga förändringar. Sedan 1977
har det totala skattetrycket i stort sett varit oförändrat. Vissa marginalskattenedjusteringar
har genomförts, även om dessa borde ha fått en större
omfattning. Fr. o. m. 1978 har vi haft ett inflationsskydd i den statliga
inkomstskatteskalan. Därigenom skapades garantier för att inflationen inte
längre skulle leda till ett automatiskt höjt skattetryck. Indexregleringen gav

FiU 1981/82:20

139

också ett realt innehåll åt genomförda marginalskattejusteringar. Den
tidigare fortlöpande skärpningen av progressiviteten i skattesystemet hejdades.

I februari 1981 redovisade den dåvarande borgerliga trepartiregeringen ett
ekonomiskt handlingsprogram med en marginalskattesänkning som viktigaste
beståndsdel. Inriktningen skulle vara att sänka marginalskatten till högst
50 % för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande inkomsttagarna.
En motsvarande nedjustering av marginalskattetaket skulle genomföras.
Förverkligandet av skattereformen skulle ske i tre steg med början 1982;
reformen skulle vara genomförd 1984. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget uttalades att skatteomläggningen skulle totalfinansieras. En skatteomläggning
efter dessa riktlinjer svarar enligt utskottets uppfattning väl mot vad
den svenska samhällsekonomin behöver för att arbetet mot återställd
ekonomisk balans skall bli framgångsrikt.

Genom den överenskommelse som träffades mellan centern, folkpartiet
och socialdemokraterna i april 1981 band sig emellertid dessa partier för en
skatteomläggning som i centrala hänseenden avvek från den av trepartiregeringen
föreslagna:

o Skatteomläggningen skulle inte påbörjas 1982.

o Marginalskattesänkningarna skulle bli mindre omfattande än vad trepartiregeringen
hade överenskommit,
o Skatteomläggningen skulle i sin helhet finansieras genom höjda arbetsgivaravgifter
eller genom införandet av en s. k. produktionsfaktorskatt,
o Indexregleringen skulle inte bibehållas i sin nuvarande form.
o Rätten till underskottsavdrag, som trepartiregeringen garanterat bl. a. i
1979 års regeringsförklaring, skulle inskränkas.

Enligt utskottets mening måste den tempoförlust för det skattepolitiska
reformarbetet - och därmed ansträngningarna att återställa den ekonomiska
balansen - som avvikelserna från trepartiregeringens ekonomiska handlingsprogram
innebär djupt beklagas. Ett resultat har blivit att ingen som helst
justering av marginalskatterna genomförts för 1982. Försämringen av
inflationsskyddet i skatteskalan skulle enligt utskottets bedömning representera
ett beklagligt steg bakåt i det skattepolitiska reformarbetet - indexregleringen
måste bedömas som den viktigaste skattepolitiska reformåtgärden
under 1970-talet.

Direkt anmärkningsvärt finner utskottet det vara att partierna bakom
skatteöverenskommelsen utan något föregående utredningsarbete kunnat
binda sig för en så omfattande förändring i principerna bakom vårt
skattesystem som begränsningen av rätten till underskottsavdrag skulle
innebära. Förslag till likartade avdragsbegränsningar har förkastats i såväl
Danmark som Norge.

Utskottet har noterat, att flertalet remissinstanser som yttrat sig över det
aktuella skatteförslaget har riktat hård och tungt vägande kritik mot detta.

FiU 1981/82:20

140

Det framstår enligt utskottets bedömning som klart att genomförandet av en
skatteomläggning efter dessa riktlinjer skulle kunna få allvarliga följder för
våra möjligheter att åstadkomma balans i den svenska ekonomin.

Utskottet ser också mycket kritiskt på förslaget till finansiering av en
skatteomläggning genom höjda arbetsgivaravgifter eller införandet av en
produktionsfaktorskatt. En sådan finansiering skulle leda till att Sveriges
kostnadsläge och internationella konkurrenskraft på nytt försämrades -erfarenheterna från 1970-talet ger därvidlag entydigt besked. Följden skulle
bli en allvarlig försämring av möjligheterna att genom ökad export återvinna
jämvikten i bytesbalansen. Detta innebär ett hot såväl mot sysselsättningen
som mot den eftersträvade ekonomiska tillväxten och prisstabiliteten.

I motion 2018 från moderata samlingspartiet begärs riksdagens godkännande
av riktlinjer för ett skattepolitiskt reformarbete av följande inriktning: o

En marginalskattereform skall genomföras under 1983 och 1984 så att
marginalskatterna för den helt dominerande delen av de heltidsarbetande
inkomsttagarna inte överstiger 50 %.
o Indexregleringen av den statliga inkomstskatteskalan bibehålls,
o Rätten till underskottsavdrag bibehålls. Arbetet med att kartlägga och
utarbeta åtgärder mot otillbörliga avdrag intensifieras,
o Kostnadsuppdrivande beskattning av produktionen motverkas.

De i moderatmotionen redovisade riktlinjerna står enligt utskottets
bedömning väl i samklang med intentionerna bakom den borgerliga
trepartiregeringens ekonomiska handlingsprogram från februari 1981. Förslaget
innebär en skärpning i fråga om reformtakten - genomförandet skall
ske under två i stället för tre år - men detta är enligt utskottets uppfattning väl
motiverat med hänsyn till tempoförlusten under 1982. Tidpunkten för
marginalskattereformens slutförande kvarstår då vid 1984.

Utskottet tillstyrker med det anförda de i motion 2018 föreslagna
riktlinjerna för skattepolitiken.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riktlinjerna för skattepolitiken att riksdagen godkänner
vad som anförts i motion 1981/82:2018 yrkande 4,

3. Riktlinjerna för skattepolitiken

Eric Enlund (fp), Rolf Rämgård (c), Karl-Anders Petersson (c), Rolf
Andersson (c) och Daniel Tarschys (fp) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 31 slutar med ”bl. a..skattefusk” bort utgå.

FiU 1981/82:20

141

4. Upphävande av bilkreditförordningen och avbetalningstiden vid köp av
begagnade bilar

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
hyser” och slutar med ”och 1660” bort ha följande lydelse:

Utskottet hyser förståelse för de problem som behandlas i motionerna 857
och 1660. Det synes inkonsekvent att just avbetalningshandeln med bilar
skall drabbas av en så hård kreditreglering, när liknande restriktioner inte
gäller för andra produkter av motsvarande slag. I dagens svaga efterfrågeläge
föreligger dessutom inga svårigheter att på annat sätt skaffa sig nödiga
krediter med en löptid som är anpassad efter behovet i det enskilda fallet.
Det naturligaste vore därför att avskaffa den särskilda bilkreditförordningen
även om skäl också kan anföras för att i denna fråga avvakta den
kreditpolitiska utredningens betänkande (E 1980:03). Under alla förhållanden
bör gällande avbetalningsregler uppmjukas.

Vad sålunda anförts av utskottet bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4 och 5 bort ha följande lydelse:

4. beträffande upphävande av bilkreditförordningen att riksdagen
med anledning av motion 1981/82:857 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande avbetalningstiden vid köp av begagnade bilar att
riksdagen med anledning av motion 1981/82:1660 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Ökad byggnadsverksamhet

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin,
Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”Argumentationen
i” och slutar med ”motion 380” bort ha följande lydelse:

Motionärerna riktar en väl underbyggd kritik mot regeringens ekonomiska
politik i vad avser dess effekter på byggnadsverksamheten. Man pekar på den
dramatiska nedgång i byggnadsverksamheten som ägde rum 1981 och som
fortgår under 1982.1 ett läge när bytesbalansen visar ett stort underskott och
arbetslösheten stiger, i synnerhet inom byggsektorn är det, som motionärerna
framhåller, obegripligt att regeringen fortfarande vägrar att använda
byggande och investeringar för framtiden som motor i vår stagnerande
ekonomi. 1 synnerhet som byggandet fortfarande är en utpräglat importsnål
verksamhet. Motionärerna pekar även på risken att vi kommer att bli mycket
importberoende även på detta område om den nuvarande utslagningen av
byggmaterielföretag till följd av byggkrisen får fortgå.

FiU 1981/82:20

142

Utskottet ansluter sig till de synpunkter som anförs i motionen. Utskottet
finner att dessa väl överensstämmer med de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motion 2016. Utskottet vill erinra om att ett
grundläggande inslag i denna politik är ett omfattande investeringsprogram
med tyngdpunkten just på byggandet. Vid ett förverkligande av detta
investeringsprogram skulle byggnadsverksamheten stimuleras på ett kraftfullt
sätt.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 380.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande ökad byggnadsverksamhet att riksdagen med bifall
till motion 1981/82:380 som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökat byggande och
investeringar för framtiden,

Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET B 1 Budgetförslaget

6. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Eric Enlund (fp), Rolf Rämgård (c), Karl-Anders Petersson (c), Rolf
Andersson (c) och Daniel Tarschys (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Bakgrunden
till” och på s. 64 slutar med ”konjunkturberoende utgifterna” bort ha
följande lydelse:

Budgetpolitiska mål

I ett stort antal länder i OECD-området har man de senaste åren fört en
mycket stram budgetpolitik i syfte att bringa ned budgetunderskotten. Men
trots skattehöjningar och omfattande besparingsprogram har underskotten
inte minskat. Med en avtagande ekonomisk aktivitet har i stället underskotten
tenderat att växa. Beskattningsunderlaget sjunker och kostnaderna för
socialförsäkringen ökar, framför allt ökar utbetalningarna av stöd till det
växande antalet arbetslösa.

Att besparingsåtgärderna ofta fått mindre genomslag än beräknat beror på
att deras effekter överskattats och att de tagit längre tid att genomföra än
beräknat.

Det mönster som här tecknats går igen i flertalet industriländer.
Erfarenheterna är desamma oavsett regeringens politiska färg.

Den svenska regeringen föreslog våren 1981 att det tidigare fastlagda
långsiktiga målet att minska budgetunderskottet med 1 procentenhet per år,
räknat som andel av BNP, skulle kompletteras med ett särskilt mål för

FiU 1981/82:20

143

utgifternas utveckling, nämligen att utgifter exkl. statsskuldräntor och vissa
konjunkturberoende utgifter årligen skall minska med 3 % räknat i reala
termer. Samtidigt angavs ett besparingsmål för budgetåret 1982/83 om 12
miljarder kronor räknat från den nivå som beräknades i 1981 års långtidsbudget.
Målen har godtagits av riksdagen.

I 1981 års långtidsbudget beräknades utgiftsöverskottet budgetåret
1982/83 uppgå till 80,4 miljarder kronor, om inga särskilda åtgärder vidtogs,
5,5 miljarder kronor mer än vad som beräknades för budgetåret 1981/82.

Hösten 1981 föreslog regeringen i prop. 1981/82:30 vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder, bl. a. sänkt mervärdeskatt. Riksdagsbehandlingen ledde
bl. a. till att mervärdeskattesänkningen fick mindre omfattning. Budgetförsvagningen
begränsades därmed till 700 milj. kr. enligt finansutskottets
beräkningar. De besparingsåtgärder för budgetåret 1982/83 som innefattades
i beslutet beräknades av utskottet till 2,3 miljarder kronor i minskade
statsutgifter samt därutöver 1,5 miljarder kronor i besparingar i socialförsäkringssektorn
och vid beskattningen.

I budgetförslaget för 1982/83 redovisar regeringen nu ytterligare besparingar
uppgående till 5,9 miljarder kronor. Vidare föreslås skattehöjningar
om ca 2,4 miljarder kronor samt vissa särskilda reforminsatser som ökar
utgifterna med knappt en miljard kronor. Sammantaget skulle således
förslagen i budgetpropositionen enligt regeringens beräkningar medföra en
saldoförbättring med 7,4 miljarder kronor. Förslaget till statsbudget för
budgetåret 1982/83 resulterar trots de föreslagna åtgärderna i ett budgetunderskott
på 82,6 miljarder kronor, dvs. en försämring med 4,4 miljarder
kronor räknat från det underskott som nu förutses för innevarande år.

Besparingsarbetet

De budgetmässiga effekterna av de besparingsförslag som presenterades i
proposition 1981/82:30 i höstas angavs is. k. helårseffekter, dvs. i princip den
beräknade effekten av en åtgärd det år då den fått fullt genomslag. Utskottet
fann det nödvändigt att komplettera dessa uppskattningar med beräkningar
av effekterna fördelat på budgetår, dels för att möjliggöra en avstämning mot
de konkreta besparingsmål som angivits för budgetåret 1982/83, dels för att
klarlägga i vilken takt åtgärderna fick genomslag.

I budgetpropositionen anges nu besparingarna i såväl helårseffekter som
effekter för budgetåret 1982/83. Dessutom har en striktare bedömning gjorts
av vad som bör betraktas som besparingar. Detta ser utskottet som
förtjänstfullt. Det är enligt utskottets mening angeläget att åtgärdernas
effekter beräknas så realistiskt som möjligt. I annat fall kommer den faktiska
utvecklingen att korrigera prognoserna på ett sätt som gör att man inte bara
ifrågasätter prognosernas värde utan också besparingsarbetet över huvud
taget.

I budgetförslaget redovisas de definitioner som kommit till användning i
besparingsarbetet. Utskottet kan i allt väsentligt godta de angivna princi -

FiU 1981/82:20

144

perna. Det finns dock vissa typer av besparingar som inte tagits med i
propositionens uppräkning av vad som skall betraktas som besparingar. Det
är besparingar som uppkommer på statsbudgetens inkomstsida och som
enligt utskottets mening likväl är att betrakta som besparingar i strikt
mening. Om man exempelvis genomför rationaliseringar eller förbättrar
kontrollen av uppbörden av skatter och avgifter så att dessa kommer in till
statskassan snabbare eller i större utsträckning, då bör sådana åtgärder enligt
utskottets mening jämställas med besparingar. Liknande effekter kan
uppkomma om t. ex. statliga dröjsmålsavgifter och straffräntor höjs. Sådana
åtgärder leder till ett ändrat beteende hos skattebetalarna och hos dem som
utnyttjar offentliga tjänster. Om benägenheten att utnyttja tjänsterna
minskar vid ökad avgiftsbeläggning uppkommer direkta besparingar. Det
bör också nämnas att vissa besparingar inom främst socialförsäkringssektorn
tillgodoförs staten genom att arbetsgivaravgifter till socialförsäkringssektorn
sänks och att andra arbetsgivaravgifter som går in i statsbudgeten höjs. Om
omfördelningen sker inom ett oförändrat avgiftsuttag, kommer besparingseffekten
till synes på statsbudgetens inkomstsida.

Det är med nödvändighet så att det tar viss tid innan de åtgärder som
riksdagen beslutar får några kassamässiga effekter på budgeten. På vissa
områden, t. ex. bostadslångivningen, förflyter lång tid mellan den tidpunkt
då regeländringen träder i kraft och till det att effekterna härav uppkommer i
budgeten. Också åtgärder som syftar till att exempelvis begränsa en
myndighets verksamhet och organisation tar avsevärd tid innan de får
genomslag i budgeten.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med ”Riktlinjerför”
och på s. 72 slutar med ”1567 yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Avräkning mot sparmålet

Hösten 1981 beslutade riksdagen att besparingarna för budgetåret 1982/83
skulle uppgå till 12 miljarder kronor. Det finns med anledning härav skäl att
studera i vilken utsträckning de av regeringen nu föreslagna åtgärderna
uppfyller detta mål.

I tabell 8 redovisas den avräkning mot sparmålet för 1982/83 som nu kan
ske. De besparingar riksdagen beslutade med anledning av propositionen
1981/82:30 summerar till 2,3 miljarder kronor, i stort sett samma belopp som
utskottet beräknade i betänkandet FiU 1981/82:1. För 1982/83 uppkommer,
som närmare redovisas i budgetpropositionen, besparingar om 700 milj. kr.
som riksdagen tidigare beslutat och som då inte tagits med i besparingskalkylerna.
Riksdagen beslutade vidare i höstas att basbeloppet skulle
fastställas för ett helt år i stället för som tidigare varje månad. Detta medför
besparingar inom socialförsäkringssektorn som bör avräknas mot sparmålet.
Riksdagen beslutade även om ändringar vad avser pensionärernas extra

FiU 1981/82:20

145

avdrag, som beräknas medföra att budgetsaldot förbättras med ca 800
milj. kr. De generella åtgärderna avseende kommunsektorn i form av
indragningar av kommunalskattemedel väntas begränsa saldot med 1 500
milj. kr. budgetåret 1982/83 och med 3 000 milj. kr. helåret 1983.

Inklusive de i budgetpropositionen föreslagna och aviserade åtgärderna
om 1,4 resp. 2,3 miljarder kronor beräknas de nu uppräknade besparingarna
uppgå till 9,7 miljarder kronor. Räknat för helår uppgår effekterna till drygt
13 miljarder kronor. Utskottet konstaterar att målet att genomföra
långsiktiga besparingar som uppgår till 12 miljarder kronor därmed uppfyllts
med god marginal.

I de nu redovisade besparingarna ingår som nämnts inte besparingar av
engångskaraktär. Även sådana besparingar är, det måste betonas, givetvis av
värde i besparingsarbetet. Enligt utskottets mening är det lämpligt att även
sådana åtgärder vidtas under budgetåret 1982/83. De åtgärder utskottet vill
peka på i detta sammanhang är indragningen av försäkringskassornas fonder,
neddragning av Vattenfalls investeringar samt förkortning av kredittiden för
importmoms och vissa energiskatter. Räknas dessa möjliga besparingar in
skulle man få besparingar om mer än 12 miljarder kronor också för
budgetåret 1982/83.

Tabell 8. Avräkning mot sparmålet för bå 1982/83

Miljarder kronor

		1982/83	helår
1.	Beslutade besparingar med anledning av prop. 1981/82:30	2,3	2,3
2.	Övriga beslutade besparingar	0,7	0,6
3.	Snabbare avtrappning av pensionärernas extra avdrag	0,8	1,1
4.	Minskningar av ATP-utbetalningar till följd av att basbelopp fastställs för helt år	0,7	0,7
5.	I prop. 1981/82:100 med bilagor föreslagna besparingar	1,4	1,6
6.	I prop. 1981/82:100 föreslagna generella åtgärder avseende kommunerna	1,5	3,0
7.	I budgetprop. aviserade särpropositioner om ytterligare besparingar	2,3	( 4,2)
	Summa	9,7	13,4
	Försäkringskassornas fonder	0,5	-
	Vattenfalls investeringar	0,1	-
	Ändrade utbetalningsregler för bidrag	0,1	0,1
	Förkortad kredittid på importmoms		-

10 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

146

Riktlinjer för budgetregleringen

Av de redovisade sammanställningarna framgår att moderata samlingspartiets
förslag till riktlinjer för budgetpolitiken innebär avsevärt större
besparingar än vad regeringen föreslår. Regeringens förslag inklusive de
åtgärder som nu övervägs inom regeringskansliet innebär enligt utskottets
bedömning att det för budgetåret 1982/83 uppställda långsiktiga besparingsmålet
om 12 miljarder infrias. Härtill kommer betydande engångseffekter
budgetåret 1982/83. Att redan nu, våren 1982, besluta om ytterligare
besparingar skulle enligt utskottets mening leda till en försvagning av det
inhemska efterfrågeläget och därmed öka risken för ytterligare försvagning
av arbetsmarknadsläget. Som utskottet anfört i det föregående avsnittet om
riktlinjerna för den ekonomiska politiken bedömer utskottet att sysselsättningsläget
blir besvärligt under 1982. Någon påtaglig ökning av sysselsättningen
inom industrin torde inte kunna väntas förrän in på nästa år. Att i
detta läge gå längre än det uppställda målet ifråga om besparingar för
budgetåret 1982/83 anser inte utskottet tillrådligt. Utskottet avstyrker
därmed motion 2018.

Det socialdemokratiska budgetalternativet innebär enligt utskottets
bedömning att budgetunderskottet budgetåret 1982/83 blir större än med
regeringens förslag. På litet längre sikt blir budgetförsvagningen påtaglig i
det socialdemokratiska alternativet. Enligt utskottets mening sätter budgetunderskottet
bestämda gränser för vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet
och att nu öka det strukturella underskottet vill utskottet bestämt avråda
från. Det skulle öka lånebördan än mer och driva upp räntenivån och därmed
inflationen. Utskottet vänder sig också mot att kraftigt öka utgifterna, även
om dessa finansieras med höjda skatter. Detta skulle höja prisnivån under
1982, vilket ytterligare skulle försvåra avtalsförhandlingarna. En sådan
utveckling riskerar leda till att förutsättningarna för den utlandskonkurrerande
sektorn försämras, vilket på sikt får negativa konsekvenser för
sysselsättningen.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att budgetunderskottet inte
tillåts öka utöver regeringsförslaget genom en allmän utgiftsexpansion.
Skulle emellertid efterfrågan i ekonomin bli för svag, får detta mötas med
förstärkta arbetsmarknadspolitiska insatser och tillfälliga förändringar på
inkomstsidan.

Utskottet kan sålunda inte tillstyrka det socialdemokratiska alternativet
till riktlinjer för budgetpolitiken utan avstyrker yrkande 2 i motion 2016.

Vad slutligen gäller de i motion 1567 (vpk) förordade riktlinjerna för
budgetregleringen konstaterar utskottet att förslagen, om de realiserades,
sammantaget skulle leda till en utomordentligt kraftig ökning av statsutgifterna.
Även om en del av utgiftsökningen skulle finansieras med höjda
skatter, är enligt utskottets mening denna inriktning av politiken i sin helhet

FiU 1981/82:20

147

oacceptabel. Den ofullständiga finansieringen skulle därtill leda till en kraftig
ökning av budgetunderskottet och därmed upplåningsbehovet.

Utskottet avstyrker sålunda motion 1567, yrkande 2.

Med vad utskottet här anfört tillstyrker utskottet de riktlinjer för
budgetregleringen som redovisats i budgetpropositionen.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på motionerna 1981/82:1567 yrkande 2,
1981/82:2016 yrkande 2 och 1981/82:2018 yrkande 2 godkänner
vad som förordats i proposition 1981/82:100 bilaga 2 moment 1
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört samt uttalar att detta skall vara vägledande för utskotten
vid behandling av proposition 1981/82:100.

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Bakgrunden
till” och på s. 72 slutar med ”1567 yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Det statliga budgetunderskottet har under de senaste åren vuxit till en
sådan storleksordning att det i dag måste anses vara ett av våra centrala
ekonomisk-politiska problem. I tabell 1 belyses underskottets utveckling
sedan 1970. Det framgår att underskottet vuxit under hela denna period.
Minskningen av underskottet 1975/76 berodde på tillfälliga faktorer - främst
de stora löneökningarna dessa år - och innebar varken något trendbrott eller
något ekonomisk-politiskt sundhetstecken utan snarare motsatsen.

Tabell 8: Budgetunderskottets utveckling från 1970.

Budgetår	Budgetunderskott
1970/71	- 2,6
1971/72	- 3,7
1972/73	- 6,2
1973/74	- 9,4
1974/75	-10,7
1975/76	- 3,7
1976/77	-10,5
1977/78	-25,2
1978/79	-38,7
1979/80	-50,1
1980/81	-60,0
1981/82	-78,2
1982/83	-82,6

Källa: Finansplanerna.

FiU 1981/82:20

148

Orsaken till det växande underskottet är att de offentliga utgifterna tillåtits
växa betydligt snabbare än inkomsterna. I det ekonomiska läge som var för
handen 1977 och 1978 med bl. a. de krav som då ställdes på stora
industripolitiska insatser kunde en sådan utveckling accepteras. Därtill låg
den konsoliderade offentliga sektorns samlade underskott inom ramen för
det hanterliga. Efter 1978 borde emellertid mer målmedvetna insatser ha
gjorts i syfte att få budgetutvecklingen under kontroll, och det finns i dag
anledning att beklaga att en sådan striktare budgetprövning inte kom till
stånd på detta stadium.

Först sedan den andra borgerliga trepartiregeringen bildats fick arbetet
med att få budgetutvecklingen under kontroll fastare former. I 1980 års
reviderade finansplan formulerades som ett mål för budgetpolitiken, att
budgetunderskottet som andel av BNP under perioden fram till 1984/85
skulle nedbringas med minst en procentenhet per år. Hösten 1980 förelädes
riksdagen den s. k. besparingspropositionen. 1981 fortsatte arbetet genom
regeringens stabiliseringspolitiska program och genom att regeringen i 1981
års reviderade finansplan band sig för att nedbringa statsutgifterna med 12
miljarder kronor budgetåret 1982/83 i förhållande till 1981 års långtidsbudget.
Besparingsmålet tillstyrktes av finansutskottet och fastställdes av
höstriksdagen 1981.

Den inte minst allvarliga konsekvensen av att det erforderliga saneringsarbetet
på detta sätt kommit att skjutas på framtiden har blivit att
statsskulden ökat på ett dramatiskt sätt och som en följd därav de statliga
ränteutgifterna. Detta framgår av tabell 9. Sedan mitten av 1970-talet har
statsskulden ökat med drygt 200 miljarder kronor. Statens ränteutgifter har
till följd av den ökade skuldbördan och det höjda ränteläget ökat med 35
miljarder kronor. Enbart mellan innevarande och kommande budgetår
beräknas ränteutgifterna öka med mer än 10 miljarder kronor, dvs. med mer
än hela den av regeringen föreslagna besparingen inför budgetåret 1982/83.
Även om det mot räntekostnaderna svarar inte obetydliga skatteinkomster
för stat och kommun torde det vara helt uppenbart, att om inte kraftfulla och
målmedvetna åtgärder sätts in för att bemästra budgetunderskottet och den
ökande statsskulden, kommer statens ränteutgifter inom loppet av blott ett
par år att utgöra en utomordentligt betungande post i den statliga
budgeten.

FiU 1981/82:20

149

Tabell 9: Utvecklingen av statsskulden och statens ränteutgifter. Miljarder kronor,
löpande priser.

År	Statsskuld	Budgetår	Ränteutgifter
1970	36,2
1972	45,1
1974	62,0
1975	73,5
1976	80,4	1976/77	5,4
1977	98,0	1977/78	6,9
1978	131,2	1978/79	8,8
1979	175,1	1979/80	14,5
1980	229,6	1980/81	23,8
19811	276,3	1981/82	29,4
		1982/83	39,4

1) Per 1/10

Än mer bekymmersam ter sig utvecklingen om den s. k. skuldtjänstkvoten,
dvs. statens utgifter för räntor och amorteringar i förhållande till de
samlade statsinkomsterna, beaktas. Skuldtjänstkvoten var ca 20 % 1977 och
hade 1981 ökat till ca 42 %. 1985 skulle den uppgå till hela 80 % om den
utveckling som förra årets långtidsbudget speglade tillåts fortsätta.

En statlig upplåning av denna omfattning är av naturliga skäl förenad med
betydande problem och risker. Om en större del av upplåningen sker via
riksbanken eller banksystemet leder detta till en ökning av penningmängden
i samhället, som antingen verkar inflationsdrivande eller leder till ett ökat
underskott i bytesbalansen (eller bådadera). Det är önskvärt att en så stor del
av upplåningen som möjligt i stället kan ske direkt från allmänheten, men
möjligheterna härtill är begränsade.

Också den statliga utlandsupplåningen kan komma att visa sig problemfylld.
Det gäller såväl i fråga om möjligheterna att upprätthålla den svenska
kreditvärdigheten som rent fysiska begränsningar av upplåningsmöjligheterna-
man hinner helt enkelt inte låna hur mycket som helst. Det torde vara en
allmän uppfattning att Sverige år 1980 nådde gränsen för vad vi klarar i fråga
om upplåning i utlandet.

Av tabell 10 framgår hur det statliga budgetunderskottet finansierats
under de senaste åren. I tabellen har också lagts in den prognos för
finansieringen som gjordes i budgetpropositionerna för 1980 och 1981 samt i
årets finansplan. Det saknar t. ex. inte intresse att notera att om finansplanens
finansieringsprognos skulle förverkligas, skulle detta innebära att vi
1982 får den näst största statliga utlandsupplåningen någonsin. För 1981
räknade regeringen i och för sig med en större utlandsupplåning men det
valutautflöde som i början av 1981 drabbade den svenska kronan och
framtvingade höjningen av diskontot ledde till att upplåningsbilden förändrades.
Enligt utskottets bedömning motiverar också den utlandsupplåning
som det nu framlagda budgetförslaget utgår ifrån att ytterligare ansträngningar
görs för att minska det totala upplåningsbehovet.

FiU 1981/82:20

Tabell 10: Finansieringen av budgetunderskottet 1978-1982

150

	1978	1979	1980 (BP80)	1981 (BP81) (BP82)
Banksektorn	20	14	17	18-25	38	18-24	40-46
Kapitalmarknads- instituten	8	9	10	10	13	13	16
Allmänheten	3	12	5	6- 8	7	6- 8	8-10
Summa Sverige	31	35	32	36-41	58	34-43	66-70
Utlandet	2	9	22	10-15	8	21-25	10-14
Totalt (=statens utgiftsöverskott)	33	44	54	44	66	64	80

Besparingsprinciper

I regeringens budgetförslag förs ett resonemang om vilka typer av åtgärder
som bör betraktas som besparingar och om hur storleksordningen av dessa
bör beräknas. Utskottet instämmer i följande principer:

1) Som besparingar bör endast betraktas åtgärder som resulterar i direkta
volymminskningar jämfört med gällande regler. Besparingar uppkommer
endast genom ändringar i rådande regler.

2) Besparingarnas netto- och bruttoeffekter måste uppmärksammas. Vissa
besparingar kan leda till minskade statsinkomster. Det är i så fall
nettoeffekten som bör räknas som besparing.

3) De kassamässiga konsekvenserna av vissa besparingar uppkommer först
med viss eftersläpning. I andra fall ökar de med tiden. Det är som allmän
utgångspunkt rimligt att i kalkylerna beakta effekterna under det första
hela år då en åtgärd verkar.

4) Vissa åtgärder är av konjunkturpolitisk karaktär. De bör ej ses som en
”reform” när de införs och ej som besparing när de bortfaller.

5) I fråga om investeringsverksamheten bör besparingskriteriet anses
uppfyllt endast när det är fråga om en bestående minskning. Det är heller
inte någon besparing om en viss typ av investeringar eller utlåning lyfts ut
från budgeten för att fortsättningsvis finansieras med prioriterade lån
eller med stöd av statliga kreditgarantier.

6) Utgiftsnedskärningar inom socialförsäkringssektorn bör samhällsekonomiskt
likställas med direkta budgetbesparingar.

Till detta fogas i budgetförslaget också ett resonemang där begreppet
”skatteutgift”, vilket är okänt i svensk budgetteknik, introduceras. Minskade
”skatteutgifter” uppnås genom åtgärder som leder till ökade skatteinkomster
för statskassan genom t. ex. ändrade avdragsregler. Enligt utskottets
uppfattning finns det ingen anledning att se sådana åtgärder som något
annat än de faktiskt är, nämligen skatteskärpningar, och de bör som sådana
självfallet inte räknas som besparingar.

FiU 1981/82:20

151

1982 års budgetförslag

Det förslag till budget för budgetåret 1982/83 som regeringen redovisat i
årets budgetproposition innebär att det statliga budgetunderskottet skulle
öka från ett nu förutsett utfall på 78,2 miljarder kronor för innevarande
budgetår till 82,6 miljarder kronor för nästa budgetår. Det medför att man
inte klarar vare sig det av trepartiregeringen i 1980 års reviderade finansplan
uppsatta målet att med en procentenhet minska det statliga budgetunderskottet
i förhållande till bruttonationalprodukten eller det i 1981 års
finansplan samt i propositionen 1981/82:30 uttalade och av riksdagen antagna
målet att skära ned de statliga utgifterna med 12 miljarder kronor i
förhållande till 1981 års långtidsbudgets beräkningar. De i budgetpropositionen
redovisade besparingarna stannar vid 9,7 miljarder kronor. Då har
därtill av regeringen redovisats som besparingar vad som i verkligheten är
skattehöjningar - t. ex. begränsningen i pensionärernas avdragsrätt. Detta
kan som ovan framhållits inte accepteras som en besparing.

Av de av regeringen i budgetpropositionen föreslagna besparingarna på
9,7 miljarder kronor är sålunda minst 0,8 miljarder inte besparingar utan
höjda skatter. Av resterande 8,9 miljarder kronor i besparingar är därtill 1,5
miljarder att hänföra till den kommunala sektorn och är en verklig besparing
endast om den leder till motsvarande kommunala utgiftsnedskärning; blott
7,4 miljarder kronor är att hänföra till den statliga sektorn eller socialförsäkringssektorn.
Vad gäller nya besparingar i förhållande till propositionen
1981/82:30 inom statsbudgeten eller socialförsäkringssektorn stannar dessa
vid högst 4,4 miljarder kronor.

Regeringen har i budgetpropositionen sökt anföra sakskäl för att
sparinsatserna bör stanna vid just 9,7 miljarder kronor. Sålunda heter det:
”Mot bakgrund av den jämfört med i våras något mer pessimistiska
konjunkturbilden för 1982 som jag tidigare redovisat anser jag det inte
motiverat att nu föreslå ytterligare besparingsåtgärder i syfte att just under
budgetåret 1982/83 kassamässigt nå besparingar på 12 miljarder kronor.
Besparingarna syftar till att angripa det strukturella underskottet i budgeten.
De bör om möjligt sättas in så att de får sin tyngdpunkt när konjunkturen
vänder uppåt. Den effekten uppnås med det nu aktuella besparingsprogrammet.
” Argumentationen har enligt utskottets bedömning föga bärkraft. Dels
har regeringen tidigare anfört att besparingsinsatsema är nödvändiga
oberoende av konjunkturutvecklingen, dels gäller att den nu aktuella
konjunkturbedömningen föga avviker från vad som förutsetts tidigare,
nämligen att budgetåret 1982/83 kommer att präglas av en för den svenska
ekonomin förhållandevis gynnsam konjunkturutveckling. Man räknar med
en för Sverige kännbar uppgång i den internationella konjunkturen under
andra halvåret 1982.1983 bedöms komma att bli ett förhållandevis gynnsamt
år. Detta är i stort sett den konjunkturutveckling som förutsattes vid
fastställandet av sparmålet på 12 miljarder kronor.

FiU 1981/82:20

152

I motion 2018 från moderata samlingspartiet framförs uppfattningen, att
en budget som återigen leder till ett ökat budgetunderskott är oacceptabel.
Utskottet delar denna uppfattning. Det finns anledning att påminna om, att
när sparmålet på 12 miljarder kronor fastställdes, var detta i förhållande till
ett beräknat underskott på 80 miljarder kronor; med de utlovade besparingarna
skulle underskottet nedbringas till under 70 miljarder kronor för
budgetåret 1982/83. Enligt det framlagda budgetförslaget skulle det i stället
komma att uppgå till 82,6 miljarder kronor och det torde finnas anledning att
befara att det verkliga underskottet kan komma att närma sig 90 miljarder
kronor. Besparingsbehovet har inte minskat, tvärtom.

I enlighet med bedömningen att ett ytterligare ökat budgetunderskott är
oacceptabelt redovisar moderata samlingspartiet i motion 2018 en rad
ytterligare besparingsåtgärder. Sammantaget leder förslagen till en saldoförbättring
för budgetåret 1982/83 på 5 327 milj. kr. Helårseffekten för de
föreslagna besparingsåtgärderna uppgår till 6 463 milj. kr. Därtill aviseras
ytterligare åtgärder inom industri- och arbetsmarknadspolitikens område
som skulle leda till ytterligare budgetförstärkning av storleksordningen 500 å
1 000 milj. kr. Inkl. de senare innebär moderata samlingspartiets förslag
sålunda en budgetförstärkning av storleksordningen 6 miljarder kronor.
Utskottet tillstyrker den av moderata samlingspartiet förordade inriktningen
av den ekonomiska politiken i detta hänseende.

Vissa av de i såväl budgetförslaget som i motionen 2018 föreslagna
åtgärderna är formellt att hänföra till socialförsäkringssektorn. Moderata
samlingspartiet anför i sin motion, att frågan huruvida sådana bokföringsmässiga
dispositioner bör vidtagas, så att besparingarna formellt kan
hänföras till statsbudgeten, ”får övervägas”. Enligt utskottets bedömning
framstår det som naturligt att så sker. En möjlighet att åstadkomma detta
som nämns i moderatmotionen är att inom ramen för ett oförändrat uttag av
socialförsäkringsavgifter justera storleksförhållandena mellan de olika
avgifterna.

I motion 2016 från socialdemokraterna föreslås en rad ytterligare
utgiftsökningar. Socialdemokraterna yrkar dessutom avslag på budgetpropositionens
föreslagna besparingsåtgärder. Trots att skatteskärpningar
samtidigt föreslås på drygt 4 miljarder kronor leder ändå de socialdemokratiska
förslagen till en saldoförsvagning för budgetåret 1982/83 på 1 758 milj.
kr. På helår innebär de socialdemokratiska förslagen en saldoförsämring på
inte mindre än 4 524 milj. kr. Därtill aviseras ytterligare kostnadsökningar
inom industri- och arbetsmarknadspolitikens område på mer än 1 miljard
kronor. I enlighet med vad utskottet tidigare anfört avstyrker utskottet den i
motion 2016 förordade inriktningen av budgetpolitiken. Det socialdemokratiska
budgetförslaget är enligt utskottet direkt oansvarigt med hänsyn till vårt
lands ekonomiska läge. Förslaget är desto mer anmärkningsvärt som
socialdemokraterna regelmässigt haft som en central punkt i sin kritik av den
ekonomiska politiken att budgetunderskottet tillåtits växa alltför snabbt.

FiU 1981/82:20

153

Utskottet avstyrker också vad som anförts i motion 1567 från vänsterpartiet
kommunisterna om den ekonomiska politiken.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1981/82:100 bil. 2 mom. 1 och motionerna 1981/82:1567 yrkande
2 och 1981/82:2016 yrkande 2 godkänner vad som förordats i
motion 1981/82:2018 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET B 2 Den kommunala sektorn 8.

Den kommunala sektorn

Eric Enlund (fp), Rolf Rämgård (c), Karl-Anders Petersson (c), Rolf
Andersson (c) och Daniel Tarschys (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 97 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 98 slutar med ”kommunala utdebiteringen” bort ha följande
lydelse:

Riksdagen beslutade våren 1981 på utskottets hemställan att den
kommunala konsumtionen under de närmaste åren framöver skulle begränsas
till högst 1 % per år. Utskottet kan nu konstatera att ökningstakten 1982
visserligen beräknas avta påtagligt jämfört med tidigare men att ökningen
enligt planerna beräknas till ca 1 1/2 %. Det är framför allt landstingskommunerna
som medverkar till att ökningen sannolikt kommer att bli något
högre än som angavs som riktmärke för 1982.

Utskottet noterar med tillfredsställelse de ansträngningar som gjorts i den
kommunala sektorn för att bryta den tidigare mycket snabba expansionen.
Det är uppenbart att medvetenheten om landets besvärliga ekonomiska läge
präglat de planer kommunerna gjort upp för 1982. Enligt utskottets mening
bör det långsiktiga målet för den kommunala konsumtionsutvecklingen ligga
fast. Ökningen år 1983 bör således begränsas till 1 %.

I den socialdemokratiska partimotionen 1661 argumenterar man för en
konsumtionsökning på 2 % för år 1983. Att i det svåra samhällsekonomiska
läge som vi nu befinner oss uppmuntra kommuner att öka sin konsumtion i
snabbare takt än vad som sker innevarande år anser inte utskottet
tillrådligt.

Utskottet avstyrker därmed de riktlinjer för den kommunala ekonomin
som läggs fram i motion 1661.

FiU 1981/82:20

154

I den moderata partimotionen 2018 accepterar man att den kommunala
konsumtionen begränsas till 1 % 1982, men för 1983 föreslås att målet sätts
ännu lägre. Enligt motionärerna bör ingen tillväxt alls ske i den kommunala
konsumtionen under 1983. Utskottet anser att en sådan kraftig neddragning
skulle medföra påtagliga svårigheter för kommunerna att klara sina uppgifter
på ett tillfredsställande sätt. Att försöka målsätta konsumtionstillväxten så
att den understiger vad tillväxten av de rent demografiska faktorerna ger
upphov till anser utskottet inte vara realistiskt. Detta skulle leda till att
drastiska omprioriteringar skulle behöva göras i verksamheten. Sannolikt
underlättas inte heller den kommunala planeringen av att det långsiktiga
målet ständigt revideras. Utskottet avstyrker därmed de riktlinjer för den
kommunala ekonomin som anges i motion 2018 yrkande 5.

Med en konsumtionsökning på 1 % för 1983 och en god inkomstutveckling
beräknas den finansiella situationen för kommunerna förbättras påtagligt
1983. En god inkomstutveckling kan förväntas på grund av resultaten av 1981
års fastighetstaxering och eftersläpningseffekter i skatteutbetalningssystemet.
Förbättringen är påtaglig trots de åtgärder som riksdagen beslutade om
våren 1981 i syfte att begränsa det finansiella utrymmet 1982 och åren
därefter. Med de förutsättningar den särskilda arbetsgruppen om kommunernas
ekonomi, KEA-gruppen, har för sina kalkyler beräknas det
finansiella sparandet uppgå till 5 miljarder kronor 1983, vilket är högre än
under senare år. Med andra pris- och löneantaganden blir naturligtvis
sparandet ett annat, men det förefaller helt klart att det kommer att ske en
påtaglig ökning av det finansiella sparandet. De skillnader i finansiellt
sparande som hittills förekommit mellan landstingskommuner och kommuner
kan förväntas bli utjämnade. Detta sammanhänger med landstingens
planerade investeringar.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 100 börjar med ”Sammanfattande
bedömning och förslag” och på s. 102 slutar med ”detta betänkande”
bort ha följande lydelse:

Sammanfattande bedömning

Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn är mycket ojämnt
fördelat. Enligt utskottets mening är det rimligt att en del av det finansiella
överskottet i kommunsektorn överförs till den statliga sektorn för att minska
det statliga budgetunderskottet. Eftersom detta underskott är strukturellt, är
det också rimligt att vidta åtgärder som varaktigt kan bidra till att minska det
finansiella sparandeunderskottet i den statliga sektorn. Utskottet avvisar
därför det socialdemokratiska förslaget i motion 1661 att endast tillfälligt
begränsa likviditetsöverskottet i den kommunala sektorn. Utskottet avstyrker
således förslaget i motion 1661 om avsättning av medel till skatteregleringskonton.

De åtgärder som vidtas för att begränsa kommunernas finansiella utrymme

FiU 1981/82:20

155

bör enligt utskottets mening sålunda vara av permanent art. Vad därefter
gäller omfattningen av åtgärderna har utskottet stannat för den i propositionen
gjorda avvägningen, innebärande en sammanlagd begränsning om ca
3 600 milj. kr., varav ca 3 000 milj. kr. avser begränsning av skatteunderlaget.

När det gäller inriktningen av de permanenta åtgärder som utskottet i
stället förordar vill utskottet framhålla att det, mot bakgrund av att den
ekonomiska situationen varierar kraftigt från kommun till kommun, ter sig
naturligt att låta de kommuner som har den högsta skattekraften svara för en
större del av de besparingar som bör komma i fråga. Utskottet finner därför
att starka skäl talar för att maximera den egna skattekraften på det sätt som
regeringen föreslår. Att såsom föreslås i den moderata motionen 2018
begränsa skatteutjämningsbidragen genom att sänka skattekraftsgarantin
med 1 resp. 2 % för landsting och kommuner framstår som olämpligt med
hänsyn till de strävanden som kommer till uttryck i skatteutjämningssystemet,
att utjämna skillnaderna i skattekraft kommunerna emellan. Utskottet
motsätter sig därför att åtgärder att begränsa den kommunala sektorns
finansiella sparande inriktas på sätt som föreslås i motion 2018. Med det
anförda avstyrker utskottet motionen och tillstyrker de åtgärder som föreslås
i propositionen.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med
avslag på motionerna 1981/82:1567 yrkandena 3 och 4, 1981/
82:1661 yrkandena 1-6 och 1981/82:2018 yrkande 5 godkänner
vad som anförts i proposition 1981/82:100 bilaga 2 moment 2
samt antar i propositionen under momenten 4—7 framlagda
förslag till

a) lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m.,

b) lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

c) lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

d) lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring av rikets indelning i kommuner,
landstingskommuner och församlingar,

FiU 1981/82:20

156

9. Den kommunala sektorn

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 97 börjar med ”Riktlinjer för”
och på s. 98 slutar med ”kommunala utdebiteringen” bort ha följande
lydelse:

Åtgärder för år 1982

Den alltför snabba utgiftsexpansionen inom den kommunala sektorn har
under en följd av år förorsakat betydande problem. Enligt finansplanens
bedömning skulle också för 1982 den kommunala konsumtionsökningen
komma att ligga över av statsmakterna angivna ramar - konsumtionsökningen
skulle bli 1,7 % i stället för 1 %. Statsmakterna bör inte tillåta att
uppställda ramar på detta sätt år efter år överskrids utan att motåtgärder
vidtas.

Två metoder står till buds då det gäller att hålla den kommunala
konsumtionsökningen under 1982 under 1 %. Den ena innebär att en
särskild ”expansionsavgift” införs. Avgiften bör givetvis vara så utformad att
den enbart drabbar de kommuner där konsumtionsökningen överstiger 1 %.
Avgiften bör utgå med ett belopp som är lika med 50 % av den del av
konsumtionsutgifterna som svarar mot en ökning överstigande 1 %. Dispens
från avgiften bör kunna beviljas av regeringen om synnerliga skäl föreligger.

Alternativet till en ”expansionsavgift” är att motsvarande belopp indrages
och ”fryses” på räntefritt konto i riksbanken under viss minimitid, förslagsvis
två år. En förutsättning för att innehållet belopp skall återbetalas är att
vederbörande kommun sedermera anpassat omfattningen av sin verksamhet
till de mål statsmakterna kan komma att fastlägga.

Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med de
förslag i dessa frågor som utvecklingen påkallar. Denna utskottets mening
bör ges regeringen till känna.

Åtgärder för år 1983

Regeringen redovisar i sitt budgetförslag hur kommunsektorns finansiella
situation beräknas komma att utvecklas. För 1983 antas den kommunala
sektorns finansiella sparande, under förutsättning av en konsumtionsökning
på 1 %, komma att uppgå till ett så högt belopp som 5 miljarder kronor.
Regeringen föreslår mot den bakgrunden att åtgärder vidtages i syfte att
begränsa kommunsektorns finansiella utrymme.

Storleksordningen av de av regeringen föreslagna åtgärderna utgår
sålunda från att den kommunala konsumtionen år 1983 skulle öka med 1 %.
Det kan ifrågasättas om begränsningen till denna nivå är tillräcklig. Den

FiU 1981/82:20

157

kommunala konsumtionen har under åren 1980 och 1981 legat betydligt över
den av statsmakterna angivna - och av 1980 års långtidsutredning beräknade
- utrymmesramen. Starka skäl talar till förmån för åtgärder som medverkar
till att få ner den kommunala konsumtionsökningen till 0 % fr. o. m.
1983.

Med denna utgångspunkt avstyrker utskottet de riktlinjer för den
kommunala ekonomin som föreslås i propositionen. Av det anförda framgår
att utskottet även avstyrker förslaget i motion 1661 om att begränsa den
kommunala konsumtionens tillväxt till högst 2 % för 1983.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 100 börjar med ”Utskottet
avvisar” och på s. 102 slutar med ”detta betänkande” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning att åtgärder bör vidtagas för att
begränsa det finansiella utrymmet för kommunerna. All erfarenhet ger vid
handen att det är mycket vanskligt att åstadkomma en önskad återhållsamhet
med utgifterna i en situation där kommunerna står finansiellt starka. Inte
minst erfarenheterna i samband med reformeringen av reglerna för den
kommunala skatteutjämningen ger belägg för detta.

Vad gäller valet av åtgärder för att åstadkomma den avsedda begränsningen
vill utskottet anföra följande.

Förslagen i propositionen innebär i praktiken främst att en del av den
kommunalskatt som kommuner och landsting uppbär från fysiska personer
indrages till staten. Åtgärderna riktas speciellt mot ett antal kommuner med
ett skatteunderlag som överstiger 136 % av medelskattekraften men drabbar
därutöver samtliga kommuner. Den valda metoden inger principiella
betänkligheter. Framför allt innebär den emellertid att möjligheten öppnas
för att även kommande år, och i ökad omfattning, till staten dra in en allt
större andel av kommunernas skatt från fysiska personer. Utskottet finner
den förordade metoden med den av regeringen föreslagna utformningen
oacceptabel.

Beträffande kommunernas beskattning av juridiska personer har redan
beslut fattats om en partiell indragning till staten. Utskottet finner att de
principiella invändningar mot detta förfarande som i och för sig kan anföras
är väsentligt mindre vägande än beträffande beskattningen av fysiska
personer. På något eller några års sikt framstår det som en både önskvärd och
nödvändig åtgärd att helt överföra beskattningen av juridiska personer till
staten.

Utskottet finner därjämte att vid den erforderliga åtstramningen av den
kommunala sektorns finansiella resurser, en neddragning av utgående
statsbidrag av skilda slag klart är att föredraga framför en fortlöpande
urgröpning av kommunernas beskattningsrätt beträffande de egna kommuninvånarna.

FiU 1981/82:20

158

Utskottet förordar i anslutning till vad som föreslagits i moderata
samlingspartiets motion 2018 att följande åtgärder vidtages för att begränsa
kommunernas finansiella utrymme.

1) Minskning av skattekraftsgarantin med 2 % för primärkommunerna
och med 1 % för landstingen. Det ger en kostnadsminskning för staten på 950
milj. kr. (700 milj. kr. för kommuner och 250 milj. kr. för landstingen).

2) Begränsning av skatteunderlaget för juridiska personer, för primärkommunerna
från 80 % till 40 % och för landstingskommuner från 80 % till
0%. Det tillför statskassan ca 3,0 miljarder kronor (1,27 miljarder för
kommunerna och 1,75 miljarder för landstingen).

Den sålunda förordade metoden kan komma att innebära, att vissa
kommuner och landsting drabbas oproportionerligt hårt. Med anledning
härav synes det motiverat att avsätta 300 milj. kr. som en särskild ram för
extra skatteutjämningsbidrag till kommuner och landsting, som för år 1983
drabbas speciellt av ovannämnda åtgärder och som har en särskilt svag
ekonomisk situation.

Åtgärderna leder till en neddragning av det finansiella utrymmet för
kommuner och landsting med 3,7 miljarder kronor, mot 3,0 miljarder med
regeringens förslag.

Skäl talar för att en ytterligare reduktion av kommunernas finansiella
utrymme erfordras för att säkerställa den av samhällsekonomiska skäl
nödvändiga totala dämpningen av den kommunala volymexpansionen, så att
denna för år 1983 helt uteblir. Som ett led i arbetet att underlätta detta bör
statlig detaljreglering av den kommunala verksamheten successivt avvecklas.
En översyn av sådana beslut som särskilt under senare år medfört
nytillkommande kostnader för kommunerna, stundom i form av övervältring
från stat till kommun, bör komma till stånd. Den bör syfta till en sådan
revidering av fattade beslut att kommunernas finansieringsbörda lättas.

Det ter sig vidare naturligt att gränsen för den förordade ”expansionsavgiften”
justeras ned för 1983, så att konsumtionsökning överstigande 0 %
avgiftsbeläggs. De budgetmässiga effekterna härav torde vara begränsade -syftet är ju inte att få in avgifter utan att bromsa konsumtionsökningen. Ett
alternativ utgör även härvidlag en ”frysning” av vissa kommunala medel.

Utskottet finner det i den socialdemokratiska partimotionen 1661 framlagda
förslaget om en skatteregleringsfond (sedermera benämnt skattereserveringskonto)
vara ett i och för sig intressant uppslag. Förslaget måste
emellertid bedömas som otillräckligt då det inte ger någon garanti för att den
nödvändiga dämpningen av den kommunala expansionen verkligen kommer
till stånd. Därtill ger det inte någon minskning av det statliga budgetunderskottet.
Utskottet avstyrker det förslag till avsättningar till skatteregleringskonto
som framläggs i motion 1661.

FiU 1981/82:20

159

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med
avslag på regeringens förslag i proposition 1981/82:100 bilaga 2
momenten 2 och 4-7 samt motionerna 1981/82:1567 yrkandena
3 och 4 och 1981/82:1661 yrkandena 1-6 godkänner vad som
anförts i motion 1981/82:2018 yrkande 5 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt antar i bilaga 2
till detta betänkande intagna förslag till

a) lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m.,

b) lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

c) lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

d) lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring av rikets indelning i kommuner,
landstingskommuner och församlingar,

10. Lag om begränsning i kommuns rätt att ta ut skatt och utredning om
kommunalt skattetak

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 102 som börjar med ”1 motion
2018” och slutar med ”motion 2018” bort ha följande lydelse:

En nödvändig förutsättning för att de av utskottet förordade åtgärderna i
syfte att effektivt begränsa den kommunala sektorns expansion skall få
avsedd verkan är att ett kommunalt skattestopp införs år 1983. Vidare bör en
utredning snarast tillsättas med uppgift att utarbeta förslag om införande av
kommunalt skattetak.

Det är i sammanhanget av intresse att notera, att konstitutionsutskottet i
sitt yttrande 1980/81:22 fastslog, att grundlagsregleringen av den kommunala
självstyrelsen inte hindrar lagstiftning om skattetak.

Utskottet tillstyrker motion 2018 yrkandena 6 och 7. En lagstiftning
rörande kommunalt skattestopp för år 1983 bör utformas på det sätt
kommunalekonomiska utredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1977/78:78,
Bilaga 4, s. 477) föreslagit.

FiU 1981/82:20

160

dels utskottets hemställan under 2 och 3 bort ha följande lydelse:

2. beträffande lag om begränsning i kommuns rätt att ta ut skatt att
riksdagen med bifall till motion 1981/82:2018 yrkande 6 antar
följande

Förslag till

Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt att ta ut skatt för
1983, m. m.

Härigenom föreskrivs följande:

1 § Vid fastställande av skattesats för år 1983 får kommun eller landstingskommun
ej överskrida den skattesats som kommunen eller landstingskommunen
har bestämt för år 1982.

2 § Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från 1 §. Ansökan inges
till länsstyrelsen senast den 15 september.

3 § Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
fastställande av kommunalskatt eller landstingsskatt för år 1983 enligt
uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för dessa år
enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m. m., om ej regeringen har beviljat
undantag enligt 2 §.

3. beträffande utredning om kommunalt skattetak att riksdagen
med bifall till motion 1981/82:2018 yrkande 7 hos regeringen
hemställer om tillsättandet av en sådan.

11. Tilläggsdirektiv till grundgarantiutredningen och översyn av skatteutjämningssystemet Kjell-Olof

Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin,
Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 105 som börjar med ”1 motionen”
och på s. 106 slutar med ”motion 1659” bort utgå;

dels den del av utskottets yttrande på s. 107 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”samt 1649” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande: Som
framhålls i motionen 1661 (s) kvarstår en rad problem trots de stora insatser
som görs via skatteutjämningen. Variationerna i kommunal utdebitering är
betydande. Till en del återspeglar detta varierande ambitioner mellan olika
kommuner i fråga om kommunal service o. d. Sådana skillnader måste
självfallet accepteras. Alla skillnader i kommunal utdebitering kan dock inte
förklaras på detta sätt.

FiU 1981/82:20

161

Av dessa skäl bör, som förordas i motionen 1661, en bred, parlamentariskt
sammansatt utredning tillsättas med uppgift att se över det nuvarande
skatteutjämningssystemet. Utredningen bör bl. a. få till uppgift att undersöka
vilka möjligheter som kan finnas att minska de stora skillnaderna i
utdebitering till den del dessa inte återspeglar faktiska skillnader i
ambitionsnivå. Strävan att åstadkomma en utjämning bör dock, liksom
hittills, inriktas på att utjämna skillnader i kostnadsläge och skattekraft.

Som framhålls i motionen är det knappast realistiskt att staten i rådande
statsfinansiella läge skulle kunna utöka bidragen till kommunerna genom
skatteutjämningssystemet utöver vad som följer av nuvarande regler.
Däremot bör utredningen pröva möjligheterna att åstadkomma en annan
fördelning mellan kommunerna och landstingskommunerna inom ramen för
de totala inkomster som f. n. går till kommunsektorn.

Ett sådant utredningsarbete torde behöva samordnas med det arbete som
f. n. pågår inom den s. k. grundgarantiutredningen.

Genom ett sådant utredningsarbete torde önskemålen i motion 1659
tillgodoses. Vissa av de problem som där nämns ingår redan i grundgarantiutredningens
uppdrag. När det gäller effekterna av att sysselsättningsinsatserna
varierar mellan kommunerna är det betydligt svårare att väga in sådana
faktorer i systemet. Detta bör i första hand vara en uppgift för staten att sköta
direkt eller genom särskilda bidrag till kommunerna. Det kan dock finnas
anledning för utredningen att studera även dessa problem. Även kraven i
motion 1169 torde tillgodoses genom den föreslagna utredningen.

Beträffande motion 694 vill utskottet framhålla de möjligheter till extra
skatteutjämningsbidrag som nu finns liksom andra typer av statliga bidrag.
Det problem motionärerna tar upp kan knappast lösas genom förändrade
beräkningar av skattekraften. Utskottet avstyrker motionen.

Motionen 1174 torde delvis tillgodoses genom vad utredningen nu anfört.
Utskottet vill framhålla att speciella statsbidrag redan i betydande utsträckning
inordnats i skatteutjämningssystemet. Det kan dock inte uteslutas att
det går att komma ytterligare något framåt längs denna väg.

I fråga om motion 1649 vill utskottet anföra att den föreslagna utredningen
bör arbeta förutsättningslöst och inte med något uttryckligt syfte att stärka
just Kalmar län. Det bör också framhållas att Kalmar län tillhör de regioner
som dragit stor nytta av den senaste reformeringen av skatteutjämningssystemet.
Motionen avstyrks.

dels utskottets hemställan under 7 och 8 bort ha följande lydelse:

7. beträffande tilläggsdirektiv till grundgarantiutredningen att
riksdagen med anledning av motion 1981/82:1659 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande översyn av skatteutjämningssystemet att riksdagen
med bifall till motionerna 1981/82:1661 yrkande 7 och 1981/
82:1169 och med anledning av motion 1981/82:1174 yrkandena

11 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

162

2 och 3 samt med avslag på motionerna 1981/82:694 och
1981/82:1649 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Stimulansbidrag till kommuner

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anför:

Även om det generella stödet till kommuner och landsting kraftigt ökat
under senare år kvarstår dock ett betydande antal särskilda statsbidrag
knutna till speciella verksamheter. Dessa bör fortlöpande kritiskt granskas. I
likhet med motionären finner vi det särskilt angeläget att kvarvarande
renodlade stimulansbidrag, som bidrar till att driva upp den kommunala
sektorns volym, bedöms restriktivt.

FiU 1981/82:20

163

Bilaga 1

1. Förslag till

Lag om insättning på skattereserveringskonto

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Landstingskommun och kommun skall år 1983 göra insättning på särskilt
räntebärande konto i riksbanken (skattereserveringskonto) i den omfattning
som framgår av denna lag.

2 § Insättningen skall - om inte annat följer av 7 § - avse viss andel
(insättningsandelen), bestämd enligt 4 - 6 §§, av ökningen av skatteintäkterna
år 1983. Insättningsskyldigheten får dock ej överstiga 70 procent av
ökningen.

3 § Med ökningen av skatteintäkterna avses skillnaden mellan det belopp
som landstingskommunen eller kommunen enligt 4 § lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt, m. m. och 14 § lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag är
berättigad att uppbära under år 1983 och motsvarande belopp år 1982.
Härvid skall extra skatteutjämningsbidrag ej medräknas.

4 § Insättningsandelen skall motsvara produkten av det finansiella relationstalet
för landstingskommunen eller kommunen enligt 5 § och uppräkningsfaktorn
enligt 6 §. Andelen skall anges i procent och avrundas till en
decimal.

5 § Det finansiella relationstalet motsvarar den andel som finansieringskapitalet,
beräknat som skillnaden mellan omsättningstillgångar och kortfristiga
skulder, enligt bokslutet för kalenderåret 1981 utgör av de externa
utgifterna under samma år. Andelen skall anges i procent och avrundas till en
decimal.

6 § Uppräkningsfaktorn skall bestämmas så att den sammanlagda insättningen
för landstingskommuner och kommuner kan beräknas så nära som
möjligt uppgå till 3 500 miljoner kronor och anges med en decimal.
Regeringen skall senast den 31 januari 1983 fastställa uppräkningsfaktorn.

7 § Understiger det finansiella relationstalet fem procent föreligger ej
insättningsskyldighet.

8 § Länsstyrelsen skall vid varje utbetalning till landstingskommun och
kommun enligt 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m. och 14 § lagen
(1979:362) om skatteutjämningsbidrag innehålla en tolftedel av det belopp

FiU 1981/82:20

164

som skall sättas in på skattereserveringskonto och inbetala detta till
riksbanken. Vid utbetalning under januari och februari månader får
innehållandet grundas på en preliminär beräkning. Om vad som har
innehållits under dessa månader inte motsvarar en sjättedel av det totala
beloppet, skall därav föranledd jämkning ske vid utbetalningen i mars
månad.

9 § På medel som innestår på skattereserveringskonto beräknas ränta efter
en räntesats som med två procentenheter överstiger gällande diskonto.
Räntan utbetalas vid utgången av varje kalenderår.

10 § Uttag från skattereserveringskonto får ske endast efter medgivande av
regeringen.

11 § Om en kommun delas vid ingången av år 1983 skall insättningsskyldigheten
bedömas för de nya kommunerna gemensamt och fördelas på dem i
förhållande till de belopp som enligt 4 § lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m. och 14 § lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag skall utbetalas
till dem under år 1983. Härvid skall extra skatteutjämningsbidrag ej
medräknas. Sammanläggs två eller flera kommuner tillärhpas lagen som om
den nya indelningen hade gällt redan vid utgången av år 1981. Sker annan
indelningsändring bestämmer regeringen hur beräkningen av insättningsskyldighet
skall ske.

12 § Det åligger landstingskommunerna och kommunerna att senast den 30
juni 1982 lämna statistiska centralbyrån de uppgifter som behövs för att
fastställa de finansiella relationstalen. Är bokslutet ej fastställt vid denna
tidpunkt skall preliminära uppgifter lämnas inom nämnda tid och slutliga
uppgifter lämnas så snart bokslutet har fastställts. Har bokslutet inte
fastställts före utgången av år 1982, beräknas det finansiella relationstalet
med ledning av de preliminära uppgifterna.

13 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

FiU 1981/82:20

165

2 Förslag till

Lag om ändring i iagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.1

dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

1§2

Skattesatsen för kommuns och Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt skall annan menighets uttag av skatt skall

bestämmas i förhållande till det antal bestämmas i förhållande till det antal

skattekronor och skatteören, som skattekronor och skatteören, som

enligt länsstyrelsens beräkning kom- enligt länsstyrelsens beräkning kommer
att påföras de skattskyldiga vid mer att påföras de skattskyldiga vid

taxeringen det år skattesatsen skall taxeringen det år skattesatsen skall

fastställas, ökat med det antal fastställas, justerat enligt 2 § och ökat

skattekronor, som staten uppskattas med det antal skattekronor, som

skola tillskjuta enligt lagen staten uppskattas skola tillskjuta

(1979:362) om skatteutjämningsbi- enligt lagen (1979:362) om skatte drag.

utjämningsbidrag.

Om enligt 4 kap. 4§ andra stycket kommunallagen (1977:179) annan
skattesats slutligt fastställs än den som har bestämts tidigare, skall den nya
skattesatsen om möjligt bestämmas med hänsyn till det antal skattekronor
och skatteören som har påförts de skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas.

Vid tillämpningen av denna lag
skall antalet skattekronor och skatteören
som har påförts eller beräknas
bli påförda minskas med 20 procent
av det antal skattekronor och skatteören
som har påförts eller beräknas
bli påförda andra skattskyldiga än
sådana som avses i 10 § 1 mom.
lagen (1974:576) om statlig inkomstskatt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i
fråga om bestämmande av skattesats för år 1983, utbetalning av förskott
under år 1983 samt slutavräkning under år 1984, om inte annat följer av
punkterna 2 och 3.

2. I fråga om förskott under år 1983 skall antalet skattekronor och
skatteören enligt taxeringsnämndens beslut vid 1982 års taxering omräknas

'Lagen omtryckt 1973:437 Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:191.
2Senaste lydelse 1979:1161.

^Förutvarande 2 5 upphävd 1979:1161.

FiU 1981/82:20

166

till det antal sorn kan beräknas ha påförts, om grundavdraget enligt
48 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (1928:370) hade uppgått
till 7 000 kronor vid nämnda taxering och vad i 2 § sägs tillämpas på det
sålunda beräknade antalet skattekronor och skatteören.

3. Vid bestämmande av skattesats för åren 1983 och 1984 skall bestämmelserna
i punkterna 1 och 2 beaktas.

FiU 1981/82:20

167

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse

Härigenom föreskrivs att 84 § lagen (1961:436) om församlingsstyrelse1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

84 §2

Församling är berättigad att under
visst år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar
vad som skulle utgå på grundval
av antalet skattekronor och skatteören
i församlingen vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den skattesats som
har bestämts för året före taxeringsåret.
Har skattskyldig enligt lagen
(1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som inte tillhör
svenska kyrkan åtnjutit lindring i
skattskyldigheten till församlingen,
skall belopp, som församlingen
annars skulle ha varit berättigad att
uppbära av staten, nedsättas i motsvarande
mån.

Församling är berättigad att unde
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den skattesats som har
beslutats för året och det antal
skattekronor och skatteören, som
enligt taxeringsnämnds beslut rörande
det föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har påförts
de skattskyldiga. Det nu nämnda
beloppet ingår i församlingens fordran
hos staten vid ingången av året
efter det år, då beslutet fattades.
Förskottet avräknas mot den församlingsskatt,
som församlingen har

Församling är berättigad att under
visst år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar
vad som skulle utgå på grundval
av antalet skattekronor och skatteören
i församlingen vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den skattesats som
har bestämts för året före taxeringsåret.
Vid beräkning av antalet skattekronor
och skatteören beaktas bestämmelserna
i 2 § lagen (1965:269)
med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering
av skatt, m. m. Har skattskyldig
enligt lagen (1951:691) om
viss lindring i skattskyldigheten för
den som inte tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen, skall belopp, som
församlingen annars skulle ha varit
berättigad att uppbära av staten,
nedsättas i motsvarande mån.

Församling är berättigad att under
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den skattesats som har
beslutats för året och det antal
skattekronor och skatteören, som
enligt taxeringsnämnds beslut rörande
det föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har påförts
de skattskyldiga. Vid beräkning av
förskottsbeloppet justeras antalet
skattekronor och skatteören enligt 2 §
lagen om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt,
m. m. Det nu nämnda beloppet

1 Lagen omtryckt 1976:500.
^Senaste lydelse 1981:558.

FiU 1981/82:20

168

Av utskottet föreslagen lydelse

ingår i församlingens fordran hos
staten vid ingången av året efter det
år, då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot den församlingsskatt,
som församlingen har rätt att uppbära
av staten på grundval av taxeringen
under året efter det, då förskottet
enligt bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.

Belopp som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos staten
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år
utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med en tolftedel
den 18 i varje kalendermånad. Är församlingens fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari skall vid dessa
tillfällen utbetalas samma belopp som utbetalades i december månad
föregående år. När särskilda skäl föranleder det får länsstyrelsen dock
förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Om något av de belopp
som utbetalades i månaderna januari och februari inte motsvarar en tolftedel
av församlingens fordran, skall den jämkning som föranleds härav ske i fråga
om det belopp som utbetalas i mars månad. Kommunen skall därefter
avlämna medlen till kyrkorådet.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen förordnar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i
fråga om utbetalning av förskott under år 1983 och slutavräkning under år
1984, om inte annat följer av punkt 2.

2. I fråga om förskott under år 1983 skall punkt 2 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1982:000) om ändring i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m. tillämpas.

Nuvarande lydelse

rätt att uppbära av staten på grundval
av taxeringen under året efter
det, då förskottet enligt bestämmelserna
i nästföljande stycke utanordnas.

FiU 1981/82:20

169

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

2 §

I lagen förstås med

bidragsår det år under vilket skatteutjämningsbidrag utgår,
skatteunderlag antalet skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämnds
beslut rörande taxeringen till kommunal inkomstskatt året före bidragsåret,

skattekraft kvoten mellan landstingskommuns eller kommuns skatteunderlag
och antalet i landstingskommunen respektive kommunen kyrkobokförda
invånare vid ingången av året före bidragsåret,

medelskattekraft kvoten mellan skatteunderlaget för riket och antalet i
riket kyrkobokförda invånare vid ingången av året före bidragsåret.

Vid tillämpningen av denna lag
skall antalet skattekronor och skatteören
enligt taxeringsnämndens beslut
minskas med 20 procent av det antal
skattekronor och skatteören som har
påförts andra skattskyldiga än sådana
som avses i 10 § 1 mom. lagen
(1974:576) om statlig inkomstskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i fråga
om bidragsåret 1983. Vid beräkning för nämnda bidragsår skall antalet
skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämndens beslut vid 1982 års
taxering omräknas till det antal som kan beräknas ha påförts, om
grundavdraget enligt 48 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen
(1928:370) hade uppgått till 7 000 kronor vid nämnda taxering och vad i 2 §
andra stycket sägs tillämpas på det sålunda beräknade antalet skattekronor
och skatteören.

FiU 1981/82:20

170

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och utbetalning av skatt
vid ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och
församlingar

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1979:417) om utdebitering och
utbetalning av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner
och församlingar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

3 §

I fråga om ett område som har överförts från en kommun till en annan skall
vid avräkning av uppburna förskott för kommunalskatt på grundval av
taxeringarna under året innan indelningsändringen träder i kraft och det
följande året fordran hos eller skuld till staten påföras den kommun till vilken
området har hört enligt den äldre indelningen.

Om en kommun har delats, skall
en sådan fordran eller skuld påföras
kommunerna enligt den nya indelningen
i förhållande till de olika
delarnas andel av skatteunderlaget i
den odelade kommunen under det år
taxeringen avser. Skatteunderlaget
beräknas med tillämpning av bestämmelserna
i 2 § lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering
av skatt, m. m.

En fordran eller skuld, som avser en kommun som har lagts samman med
en annan kommun, skall påföras den kommun som bildats genom
sammanläggningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången vid
slutavräkning under år 1984.

FiU 1981/82:20

171

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag oni ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.1
dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 2 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören,
som enligt länsstyrelsens
beräkning kommer att påföras de
skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas, justerat
enligt 2 § och ökat med det
antal skattekronor, som staten uppskattas
skola tillskjuta enligt lagen
(1979:362) om skatteutjämningsbidrag.

Om enligt 4 kap. 4 § andra stycket kommunallagen (1977:179) annan
skattesats slutligt fastställs än den som har bestämts tidigare, skall den nya
skattesatsen om möjligt bestämmas med hänsyn lill det antal skattekronor
och skatteören som har påförts de skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas.

Skattesatsen för kommuns och
annan menighets uttag av skatt
skall bestämmas i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören,
som enligt länsstyrelsens
beräkning kommer att påföras de
skattskyldiga vid taxeringen det år
skattesatsen skall fastställas, ökat
med det antal skattekronor, som
staten uppskattas skola tillskjuta
enligt tagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag.

2 §3

Vid tillämpningen av denna lag
skall antalet skattekronor och skatteören
som har påförts eller beräknas
bli påförda minskas med det antal
skattekronor och skatteören som har
påförts eller beräknas bli påförda
andra skattskyldiga än sådana som
avses i 10 § 1 mom. lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt såvitt avser

'Lagen omtryckt 1973:437.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1977: 191.

1 Senaste lydelse 1979: 1161.

J Förutvarande 2 § upphävd 1979:1161.

FiU 1981/82:20

172

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

landstingskommun, med 60 procent
därav såvitt avser kommun samt med
20 procent därav såvitt avser annan
menighet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i
fråga om bestämmande av skattesats för år 1983, utbetalning av förskott
under är 1983, slutavräkning för landstingskommun och kommun under år
1985 samt slutavräkning för annan menighet under år 1984, om inte annat
följe, av punkterna 2—4.

2. t fråga om förskott under år 1983 skall antalet skattekronor och
skatteören enligt taxeringsnämndens beslut vid 1982 års taxering omräknas
till det antal som kan beräknas ha påförts, om grundavdraget enligt 48 § 2
mom. första stycket kommunalskattelagen (1928:370) hade uppgått till
7000 kronor vid nämnda taxering och vad i 2 § sägs tillämpas på det
salunda beräknade antalet skattekronor och skatteören.

3.1 fråga om slutavräkning för landstingskommun och kommun under år
1984 skall antalet skattekronor och skatteören minskas med 20 procent av
det antal skattekronor och skatteören som har påförts andra skattskyldiga
än sådana som avses i 10 § I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

4. Vid bestämmande av skattesats för åren 1983 och 1984 skall bestämmelserna
i punkterna 1-3 beaktas.

Fil) 1981/82:20

173

2 Förslag tilt

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse

Härigenom föreskrivs utt 84 § lagen (1961:436) om församlingsstyrelse1
skult ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

84 §J

Församling är berättigad att un-'

der vissi år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar
vad som skulle utgå på
grundval av antalet skattekronor
och skatteören i församlingen vid
det föregående årets (taxeringsåret)
taxering, beräknat efter den skattesats
som har bestämts för året före
taxeringsåret. Har skattskyldig enligt
lagen (1951:691) om viss lindring
i skattskyldigheten för den som
inte tillhör svenska kyrkan åtnjutit
lindring i skattskyldigheten till församlingen,
skall belopp, som församlingen
annars skulle ha varit berättigad
att uppbära av staten, nedsättas
i motsvarande mån.

Församling är berättigad att under
visst år av staten uppbära församlingsskatt
med belopp som motsvarar
vad som skulle utgå på grundval
av antalet skattekronor och skatteören
i församlingen vid det föregående
årets (taxeringsåret) taxering,
beräknat efter den skattesats som
har bestämts för året före taxeringsåret.
Vid beräkning av antalet skattekronor
och skatteören beaktas bestämmelserna
i 2 § lagen (1965:269)
med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering
av skatt, m. m. Har skattskyldig
enligt lagen (1951:691) om
viss lindring i skattskyldigheten för
den som inte tillhör svenska kyrkan
åtnjutit lindring i skattskyldigheten
till församlingen, skall belopp, som
församlingen annars skulle ha varit
berättigad att uppbära av staten,
nedsättas i motsvarande mån.

Församling är berättigad att under
visst år av staten såsom förskott
uppbära ett belopp som motsvarar
produkten av den skattesats som har
beslutats för året och det antal
skattekronor och skatteören, som
enligt taxeringsnämnds beslut rörande
det föregående årets taxering till
kommunal inkomstskatt har påförts
de skattskyldiga. Vid beräkning av
förskottsbeloppet justeras antalet
skattekronor och skatteören enligt 2 §
lagen om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt,
m. m. Det nu nämnda beloppet
ingår i församlingens fordran hos
staten vid ingången av året efter det

1 l.agen omtryckt 1976: 500.

2 Senaste lydelse 1981: 558.

Fill 1981/82:20

174

Föreslagen lydelse

år, då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot den församlingsskatt,
som församlingen har rätt att uppbära
av staten på grundval av taxeringen
under året efter det, då förskottet
enligt bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos
staten enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år
utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med en tolftedel
den 18 i varje kalendermånad. Är församlingens fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari skall vid dessa
tillfallen utbetalas samma belopp som utbetalades i december månad föregående
år. När särskilda skäl föranleder det får länsstyrelsen dock förordna
att utbetalning skall ske med annat belopp. Om något av de belopp
som utbetalades i månaderna januari och februari inte motsvarar en tolftedel
av församlingens fordran, skall den jämkning som föranleds härav ske i
traga om det belopp som utbetalas i mars månad. Kommunen skall därefter
avlämna medlen lill kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för
nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande
och tili församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av regeringen
eiler den myndighet regeringen förordnar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i
fråga om utbetalning av förskott under år 1983 och slutavräkning under år
1984, om inte annat följer av punkt 2.

2. 1 fråga om förskott under år 1983 skall punkt 2 av övergångsbestämmelserna
lill lagen (1982:000) om ändring i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m. tillämpas.

Nuvarande lydelse

under året efter det, då förskottet
enligt bestämmelserna i nästföljande
stycke utanordnas.

FiU 1981/82:20

175

3 Förslag till

l.ag om lindring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 8 §§ lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 8

I lagen förstås med

skattekraft kvoten mellan landstingskommuns eller kommuns skatteunderlag
och antalet i landstingskommunen respektive kommunen kyrkobokförda
invånare vid ingången av året före bidragsåret,
medelskattekraft kvoten mellan skatteunderlaget för riket och antalet i
riket kyrkobokförda invånare vid ingången av året före bidragsåret.

Vid tillämpningen av denna lag
skall antalet skattekronor och skatteören
enligt taxeringsnämndens beslut
minskas med det antal skattekronor
och skatteören som har påförts andra
skattskyldiga än sådana som avses i
10 § 1 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt såvitt avser landstingskommun
och med 60 procent
såvitt avser kommun.

7 §

Med utgångspunkt i grundgarantin
enligt 5 och 6 §§ beräknas årligen
den tillförsäkrade skattekraften.
Denna utgörs av grundgarantin med
tillägg eller avdrag för åldersstrukturens
inverkan på landstingskommunernas
och kommunernas kostnader.
För landstingskommuner och
kommuner som inte ingår i landstingskommun
skall hänsyn därvid tas
till skillnader i fråga om kostnader
för sjukvård. För kommuner skall
hänsyn tas till skillnader i fråga om
kostnader för service till pensionärer,
grundskola, förskolans deltidsgrupper,
daghem, fritidshem och
familjedaghem, statskommunala
bostadsbidrag samt kommunala bostadstillägg
till folkpension. I fråga
om kommun vars folkmängd senaste

Med utgångspunkt i grundgarantin
enligt 5 och 6 §§ beräknas årligen
den tillförsäkrade skattekraften.
Denna utgörs av grundgarantin med
tillägg eller avdrag för åldersstrukturens
inverkan på landstingskommunernas
och kommunernas kostnader
samt särskilt avdrag enligt
andra stycket nedan. För landstingskommuner
och kommuner som inte
ingår i landstingskommun skall hänsyn
därvid tas till skillnader i fråga
om kostnader för sjukvård. För
kommuner skall hänsyn tas till skillnader
i fråga om kostnader för service
till pensionärer, grundskola, förskolahs
deltidsgrupper, daghem, fritidshem
och familjedaghem, statskommunala
bostadsbidrag samt
kommunala bostadstillägg till folk -

FiU 1981/82:20

176

Nuvarande lydelse

tioårsperiod har minskat skall tillägg
göras för den befolkningsminskning
som överstiger fem procent.

Föreslagen lydelse

pension. I fråga om kommun vars
folkmängd senaste tioårsperiod har
minskat skall tillägg göras för den
befolkningsminskning som överstiger
fem procent.

Det särskilda avdraget utgör en
procentenhet för landstingskommun
och två procentenheter för kommun.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om beräkningen av den tillförsäkrade skattekraften enligt
första stycket.

Oaktat vad som följer av 7 § skall
den tillförsäkrade skattekraften inte
i något fall understiga 100 % av
medelskattekraften.

Den tillförsäkrade skattekraften
enligt 7 § får inte heller understiga
vad som motsvarar den tillförsäkrade
procent av medelskattekraften,
avrundad till närmast hela tal, som
gäller för bidragsåret 1979, ökad
med tre procentenheter.

Oaktat vad som följer av 7 § skall
den tillförsäkrade skattekraften -före särskilt avdrag enligt andra
stycket nyssnämnda paragraf - inte i
något fall understiga 100 % av
medelskattekraften.

Den tillförsäkrade skattekraften
enligt 7 § - före särskilt avdrag enligt
andra stycket nyssnämnda paragraffår
inte heller understiga vad som
motsvarar den tillförsäkrade procent
av medelskattekraften, avrundad till
närmast hela tal, som gäller för
bidragsåret 1979, ökad med tre procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången i fråga
om bidragsåret 1983. Vid beräkning för nämnda bidragsår skall antalet
skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämndens beslut vid 1982 års
taxering omräknas till det antal som kan beräknas ha påförts, om
grundavdraget enligt 48 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen
(1928:370) hade uppgått till 7 000 kronor vid nämnda taxering och vad i 2 §
andra stycket sägs tillämpas på det sålunda beräknade antalet skattekronor
och skatteören.

FiU 1981/82:20

177

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:417) om utdebitering och utbetalning
av skatt vid ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner
och församlingar

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

I fråga om ett område som har överförts från en kommun till en annan skall
vid avräkning av uppburna förskott för kommunalskatt på grundval av
taxeringarna under året innan indelningsändringen träder i kraft och det
följande året fordran hos eller skuld till staten påföras den kommun till vilken
området har hört enligt den äldre indelningen.

Om en kommun har delats, skall Om en kommun har delats, skall
en sådan fordran eller skuld påföras en sådan fordran eller skuld påföras

kommunerna enligt den nya indel- kommunerna enligt den nya indelningen
i förhållande till de olika ningen i förhållande till de olika

delarnas andel av skatteunderlaget i delarnas andel av skatteunderlaget i

den odelade kommunen under det år den odelade kommunen under det år

taxeringen avser. taxeringen avser. Skatteunderlaget

beräknas med tillämpning av bestämmelserna
i 2 § lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering
av skatt, m. m.

En fordran eller skuld, som avser en kommun som har lagts samman med
en annan kommun, skall påföras den kommun som bildats genom
sammanläggningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången vid
slutavräkning under år 1984, varvid dock hänvisningen såvitt avser kommuner
och landstingskommuner nämnda år skall avse punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1982:000) om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt, m. m.

12 Riksdagen 1981182. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20 178

Konstitutionsutskottets yttrande
1981/82:6 y

om konstitutionella aspekter på vissa kommunalekonomiska åtgärder
(prop. 1981/82:100, bilaga 2)

Till finansutskottet

Finansutskottet har vid sammanträde den 9 februari 1982 begärt konstitutionsutskottets
yttrande över proposition 1981/82:100, bilaga 2 och
motionerna 1981/82:1567,1661 och 2018 i vad avser konstitutionella aspekter
på förslagen till begränsning av kommunernas ekonomiska utrymme resp.
begränsning i rätten att ta ut skatt.

Propositionens och motionernas förslag

I årets budgetproposition (bilaga 2 s. 69-79) behandlas olika frågor som
rör den kommunala ekonomin. Regeringen beräknar att kommunernas
ekonomiska expansion under år 1982 kommer att ligga nära det uppställda
målet på högst 1 % i volymtillväxt. Den landstingskommunala ökningen är
något högre, 2 %. För 1983 fastslår regeringen att volymökningar bör
begränsas till högst 1 % för både kommunerna och landstingskommunerna.
På grund av denna låga ökning samt att skatteunderlaget, på grund av
eftersläpningseffekten, ökar snabbare än den antagna pris- och lönekostnadsutvecklingen
förutses mycket kraftiga förbättringar av det finansiella
sparandet i kommunerna. För att förhindra alltför snabba kommunala
konsumtionsökningar bör det finansiella utrymmet i kommunsektorn
begränsas med omkring 3 miljarder kronor. En relativt större del av
begränsningen föreslås falla på landstingskommunerna. Enligt regeringsförslaget
bör begränsningen ske genom att man på tre olika sätt reducerar det
kommunala skatteunderlaget.

För det första bör den egna skattekraften minskas för de kommuner som
har den allra högsta skattekraften. Regeringen föreslår därför att kommuner
och landstingskommuner fr. o. m. 1983 inte får tillgodoräkna sig skatteinkomster
från den del av det egna skatteunderlaget som överstiger 136 % av
medelskattekraften. Denna nivå motsvarar den högsta grundgarantin i
skatteutjämningssystemet. Åtgärden medför minskat finansiellt utrymme
för kommuner med 200 milj. kr.

För det andra föreslås att skatteunderlaget från juridiska personer
reduceras från 80 % 1982 till 60 % fr. o. m. 1983. Härigenom begränsas det
ekonomiska utrymmet med ytterligare 1 100 milj. kr.

För det tredje bör enligt regeringsförslaget kommunernas skatteunderlag
generellt begränsas. Reduceringen bör dock göras med högre procenttal

FiU 1981/82:20

179

(4 %) för landstingskommunerna än för kommunerna (1 %). Åtgärden
innebär att det finansiella utrymmet begränsas med närmare 2 000
milj. kr.

Regeringen föreslår också att kommuner och landstingskommuner som
drabbas hårt av åtgärderna och bedöms ha en särskilt svag ekonomisk
situation skall kunna kompenseras med extra skatteutjämningsbidrag. En
ekonomisk ram på 200 milj. kr. skall enligt regeringen anvisas för detta
ändamål.

I motion 1981/82:1567 av vänsterpartiet kommunisterna avvisas samtliga
regeringens förslag. De föreslagna åtgärderna kommer enligt vpk att öka
arbetslösheten och förvärra krisen.

Socialdemokraterna anser i sin partimotion (1981/82:1661) att den
kommunala konsumtionen totalt sett bör få öka med 2 % om året, dvs. en
procentenhet mer än regeringen. I likhet med regeringen förutser också
socialdemokraterna att det kommer att uppstå ett mycket betydande
finansiellt överskott i den kommunala sektorn under år 1983. Detta överskott
kommer dock att vara övergående och dessutom att vara mycket ojämnt
fördelat mellan olika kommuner och landsting. Inom den statliga sektorn
kommer enligt socialdemokraterna upplåningsbehovet fortsätta att öka.
Sparandet kommer således att vara mycket ojämt fördelat också mellan olika
delar av den offentliga sektorn. Mot denna bakgrund anser socialdemokraterna
att det är nödvändigt att vidta åtgärder som kan utjämna de finansiella
över- och underskotten inom den offentliga sektorn.

Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag till begränsningar av
kommunernas finansiella utrymme. Förslaget betecknas som ett principiellt
mycket allvarligt steg, som öppnar slussarna för längre gående ingrepp i
framtiden. Den kommunala beskattningsrätten hotas och därmed ytterst den
kommunala självstyrelsen. Regeringens förslag är vidare enligt socialdemokraterna
dåligt avpassat till det förhållandet att den finansiella ställningen
varierar kraftigt mellan olika kommuner och landsting.

Socialdemokraternas eget förslag innebär att ett belopp om minst 3 000
milj. kr. av de kommunala skatteintäkternas ökning 1983 ”fryses” i en
spärrad skatteregleringsfond, varifrån medel får lyftas endast efter beslut av
regeringen. Vid bestämmande av hur stor del av skatteintäktsökningen som
skall frysas skall hänsyn tas till kommunens resp. landstingets finansiellla
ställning i nuläget. Om skatten höjs, skall också avsättningen till skatteregleringsfonden
ökas. De avsatta medlen avses täcka en del av statens
upplåningsbehov. Hur och när kommuner och landstingskommuner skall få
disponera medlen får tas upp i de återkommande överläggningarna mellan
regeringen och kommunförbunden.

I moderata samlingspartiets partimotion (1981/82:2018) anges att den
kommunala konsumtionen inte får öka med mer än 1 % för 1982 och inte alls
under 1983. Redan för innevarande år förordas därför att den kommunala
konsumtionsökningen hålls nere. Enligt partiets uppfattning kan det

FiU 1981/82:20

180

antingen ske genom införandet av en avgift på den del av konsumtionsökningen
som överstiger 1 % eller ”frysning” av kommunala medel på
räntefritt konto i riksbanken under viss minimitid, förslagsvis två år.

Moderata samlingspartiet delar regeringens bedömning att åtgärder bör
vidtas för att begränsa det finansiella utrymmet för kommunerna och
landstingskommunerna under 1983. Enligt partiets uppfattning bör emellertid
en större begränsning än regeringen har föreslagit åstadkommas för att
nedbringa den kommunala konsumtionsökningen till 0 %.

Moderaterna avvisar den utformning som begränsningsåtgärderna har fått
i regeringens förslag. Att beröva kommunerna en del av de skatteinkomster
som deras skatteunderlag faktiskt genererar framstår enligt partiets mening
som principiellt betänkligt. Det betecknas som en avgörande skillnad mellan
att å ena sidan till staten dra in kommunala skatteinkomster och att å andra
sidan dra ner på statliga bidrag till kommunerna. Detta gäller särskilt
beträffande fysiska personer. Vad gäller juridiska personer för vilka en
begränsning redan inletts finner partiet inte de principiella invändningarna
lika tungt vägande. I denna del accepteras i princip regeringens förslag.

För att begränsa kommunernas finansiella utrymme förordar moderata
samlingspartiet dels att skattekraftsgarantin minskas med 2 % för kommunerna
och med 1 % för landstingen, dels att skatteunderlaget för juridiska
personer begränsas från 80 % till 40 % för kommunernas del och från 80 %
till 0 % för landstingens del. Dessa åtgärder medför indragningar på 950
milj. kr. resp. 3 000 milj. kr. Vissa kommuner och landsting kan drabbas
oproportionerligt hårt av dessa åtgärder. Därför föreslås att 300 milj. kr.
avsätts i extra skatteutjämningsbidrag.

Även för år 1983 föreslås antingen en ”expansionsavgift”, där gränsvärdet
för den tillåtna konsumtionsökningen justeras ned från 1 % till 0 %, eller en
”frysning” av vissa kommunala medel. Vidare förordas införande av en lag
enligt vilken en kommun eller en landstingskommun vid fastställande av
skattesats för år 1983 ej får överskrida den skattesats som kommunen eller
landstingskommunen har bestämt för år 1982. Vid särskilda förhållanden får
regeringen medge undantag från denna regel. Slutligen anser partiet att en
utredning bör tillsättas för att utarbeta förslag om införande av kommunalt
skattetak.

Utskottet

Redan föregående år hade utskottet att bedöma om det med hänsyn till
gällande grundlagsbestämmelser är möjligt att i lag införa begränsningar av
kommunernas beskattningsrätt (se KU 1980/81:22, jfr. även KU 1980/81:5
y). Utskottet anförde då enhälligt bl. a. följande:

Den kommunala självbeskattningsrätten är fastlagd i RF. Den är ett
grundläggande inslag i den kommunala självstyrelsen i vårt land. Ett ingrepp
i kommunernas hittillsvarande rätt att fritt bestämma utdebiteringens storlek

FiU 1981/82:20

181

innebär uppenbarligen att den kommunala friheten beskärs hårt i förhållande
till nuläget.

Grundlagsregleringen av den kommunala självstyrelsen förutsätter att den
kommunala självbeskattningen utövas inom vissa regelramar som dras upp i
skattelagar som riksdagen beslutar. Förarbetena till RF ger vid handen att en
lagreglering av beskattningsrätten förutsätts kunna avse också kommunernas
rätt att bestämma skatteuttagets storlek. Det sägs sålunda i grundlagspropositionen
att den kommunala beskattningsrätten inte måste vara fri ens i
den meningen att ”varje kommun helt obunden” kan bestämma skatteuttagets
storlek. Sett i samband med övriga överväganden i förarbetena får det
anses framgå att en lagreglering inte heller får innebära att kommunerna helt
berövas friheten att själva fastställa skatteuttagets storlek.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande. Grundlagsregleringen
av den kommunala självstyrelsen innebär ett skydd för denna som
understryker den kommunala självbeskattningsrätten. Skyddet har principkaraktär
och hindrar inte ovillkorligt en lagreglering av typ ”skattetak”.
Skyddet förutsätter dock att en eventuell lagreglering av sådant slag alltid ger
utrymme för en fri sektor för kommunerna och även bibehåller åtminstone
en viss frihet för kommunerna när det gäller att fastställa beskattningens
storlek. Principerna om den kommunala självstyrelsen som de kommer till
uttryck i RF och dess motiv leder enligt utskottets mening till slutsatsen att
ingrepp i kommunernas beskattningsrätt bör undvikas.

Till betänkandet var fogat ett särskilt yttrande (3 m). I detta yttrande
underströks utskottets uttalande att grundlagen inte ovillkorligt hindrar en
lagreglering av typ kommunalt skattetak. Vidare framhölls att huruvida ett
kommunalt skattetak faktiskt bör införas är en fråga som går utöver vad
konstitutionsutskottet har att uttala sig om. Om den uppoffring i fråga om
den kommunala självbestämmanderätten som ett skattetak skulle kunna
innebära är välmotiverad kan inte avgöras enbart utifrån vad som framgår av
förarbetena till RF utan är också bl. a. beroende av det ekonomiska läget i
stort. Enligt det särskilda yttrandet är det uppenbart att det i ekonomiskt
besvärliga tider är mera välmotiverat än eljest att utnyttja den möjlighet till
ingrepp i kommunernas frihet som RF öppnar. Hänsynen till det allmännas
bästa får i sådana situationer anses ta över det kommunala självständighetsintresset.

Bland de nu aktuella förslagen rörande den kommunala ekonomin finns
flera som i någon mening kan sägas innebära begränsningar i kommunernas
beskattningsrätt. Med hänsyn till sin innebörd kan de indelas i tre grupper.
Den första gruppen av förslag tar sikte på begränsningar av kommunernas
frihet att fastställa skattesatser. Hit hör förslagen från moderata samlingspartiet
om kommunalt skattestopp och kommunalt skattetak. Gemensamt
för den andra gruppen av förslag är att resultatet av de kommunala

FiU 1981/82:20

182

beskattningsåtgärderna reduceras genom att delar av skatteunderlaget
räknas bort. Denna grupp omfattar regeringens förslag samt moderata
samlingspartiets förslag om begränsning av skatteunderlaget för juridiska
personer. Den tredje gruppen av förslag innebär att kommuner och
landstingskommuner temporärt förlorar dispositionsrätten över delar av sina
skatteintäkter. Till denna grupp hör socialdemokraternas förslag om
”frysning” av skatteintäktsökningen på konto i riksbanken men också
moderata samlingspartiets alternativa förslag om ”frysning” under viss
minimitid. Övriga förslag rörande den kommunala ekonomin som finns i
regeringens proposition och i motionerna från socialdemokraterna och
moderata samlingspartiet är inte av det slag att det kan ifrågasättas att de
begränsar den kommunala beskattningsrätten.

De principiella uttalanden som utskottet gjorde för ett år sedan syftade i
första hand på åtgärder av det slag som ryms inom den första gruppen
(kommunalt skattestopp och skattetak). I fråga om denna typ av åtgärder
vidhåller utskottet den inställning som kommer till uttryck i de återgivna
uttalandena.

Den andra och tredje gruppen av åtgärder (reduktion av skatteunderlaget
resp. ”frysning” av skatteintäktsökningar) har inte tidigare varit föremål för
utskottets bedömning. Dessa åtgärder måste emellertid också bedömas med
ledning av samma grundläggande principer som förra året fastställdes av
utskottet, nämligen om de bevarar utrymme för en fri sektor för kommunerna
och även bibehåller åtminstone en viss frihet för kommunerna när det
gäller att fastställa beskattningens storlek. Enligt utskottets uppfattning
strider inget nu aktuellt förslag inom dessa båda åtgärdsgrupper mot de
uppställda principerna.

Stockholm den 16 februari 1982

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s),
Sven-Erik Nordin (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö
(m), Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c), Kerstin Nilsson (s). Sture
Thun (s) och Gertrud Hedberg (fp).

FiU 1981/82:20

183

Avvikande mening

av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne
Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s),
vilka anser att det stycke i utskottets yttrande på s. 5 som börjar ”De
principiella” och slutar ”uppställda principerna” bort ha följande lydelse:

De principiella uttalanden som utskottet gjorde för ett år sedan syftade i
första hand på åtgärder av det slag som ryms inom den första gruppen
(kommunalt skattestopp och skattetak). Utskottet anser inte att dessa
åtgärder är förenliga med den i förra årets uttalande fastlagda principen att
kommunerna inte helt får berövas friheten att själva fastställa skatteuttagets
storlek.

Den andra gruppen av åtgärder (reduktion av skatteunderlaget) har inte
tidigare varit föremål för utskottets bedömning. Utskottet delar den
uppfattning som framförs i både socialdemokraternas och moderata samlingspartiets
partimotioner om det principiellt betänkliga i åtgärder som
berövar kommunerna och landstingskommunerna intäkter som deras
skatteunderlag faktiskt ger upphov till. Den väg som regeringen har slagit in
på öppnar slussarna för längre gående ingrepp i framtiden. Härigenom kan
den kommunala beskattningsrätten undergrävas, vilket skulle vara ett
avgörande grundskott mot den kommunala självstyrelsen som sådan.

Inte heller den tredje gruppen av åtgärder (frysning av skatteintäkterna)
har tidigare bedömts av utskottet. Dessa åtgärder är enligt utskottets mening
mindre ingripande mot den kommunala självstyrelsen. Visserligen åläggs
kommunerna och landstingskommunerna att avstå dispositionsrätten över
delar av skatteintäktsökningen. Men denna ”frysning” är endast temporär
och sker enligt regler som beaktar den finansiella ställningen hos olika
kommuner och landstingskommuner.

FiU 1981/82:20 184

Bilaga 4

Landstingsförbundet (PM 1982-02-08)

Landstingsekonomiska frågor inför överläggningar med riksdagens finansutskott
1982-02-11

1. Landstingens situation

1.1 Volymutvecklingen

1.2 Sysselsättningen

1.3 Verksamheten - långtidssjukvård

1.4 Den finansiella utvecklingen

2. Framlagda förslag för den kommunala ekonomin 1983

2.1 Generella begränsningar

2.1.1 Regeringens förslag

2.1.2 Moderaternas förslag

2.1.3 Socialdemokraternas förslag

2.2 Neddragningar av specialdestinerade statsbidrag

Volymutvecklingen

Enligt landstingens uppgifter är utvecklingen av konsumtionsvolymen
följande

Landstingens volymutveckling 1980-1982.

	Bokslut	Prognos1
	1980	1981	1982
Volymökning %	4,0	2,9	1,8

•Enligt novemberenkäten

Den preliminära nationalbudgeten räknar med en något högre expansionstakt
för landstingen 1981 och 1982 än vad som redovisas ovan. Skillnaderna
beror dels på olika prisantaganden dels på att landstingens volymmått
avviker något från det som används i nationalbudgeten (nationalräkenskaperna).

Landstingens volymökning ett visst år påverkas av den verksamhet som

FiU 1981/82:20

185

startat året innan genom den s. k. helårseffekten. En verksamhet som
exempelvis startar vid halvårsskiftet slår igenom med hälften av sin volym på
volymökningen samma år och med den andra hälften på volymökningen
nästföljande år då verksamheten för första gången är i drift hela året.

Om vi antar att volymökningen är jämnt fördelad över året medför
helårseffekten att volymökningen ett visst år slår igenom med hälften på
nästföljande års volymökning. För 1983 innebär detta att volymökningen
kommer att bli 0,9 procent om landstingen bibehåller verksamheten i slutet
av 1982 oförändrad. En begränsning av landstingens volymökning 1983 till 1
procent förutsätter således i praktiken nolltillväxt under samma år.

Sysselsättningen

Enligt Landstingsförbundets personalstatistik har antalet anställda utvecklats
enligt följande

Landstingsanställda 1979-1982.

	1979	1980	1981
Antal anställda den 1 mars	336 257	352 710	366 728
Ökning	17 351	16 453	14 018

I novemberenkäten redovisade landstingen ett nyanställningsbehov 1982
på totalt ca 7 000 personer. Normalt ökar antalet anställda med mer än vad
som anges i budgeten. Tecken finns dock på att den regeln inte gäller längre.
Sysselsättningsökningen kan bli mindre bl. a. beroende på strävan att spara
in på vikarier samt tendenser bland personalen att i minskad utsträckning ta
tjänstledighet och att öka arbetstidens längd upp mot heltidstjänstgöring.
Omsvängningen i beteendet kan komma att dra ner sysselsättningsökningen
radikalt under något år. När läget har stabiliserats kan en volymökning på 1
procent beräknas medföra en sysselsättningsökning på 4 000-5 000 personer.
En neddragning av volymökningen till 1 procent 1983 skulle dock som
tidigare nämnts leda till att landstingens sysselsättningsökning uteblev helt
under det året.

Verksamheten - långtidssjukvård

Enligt beräkningar som redovisats i KEA:s reviderade rapport 1981-11-17
kommunernas och landstingskommunernas volymutveckling 1982-1984,
innebär förändringar i befolkningsstrukturen att långtidssjukvården behöver
öka med 2,2 procent per år 1981-1984 för att bibehålla oförändrad
konsumtionsstandard per invånare i olika åldersgrupper. Det motsvarar en
utbyggnad med ca 1 000 vårdplatser årligen. För enskilda landsting varierar
detta utbyggnadsbehov mellan 1,1 procent per år för Uppsala läns landsting

FiU 1981/82:20

186

och 3,2 procent per år för Norrbottens läns landsting.

Enligt Landstingsförbundets beräkningar kommer en del landsting att
tvingas till nolltillväxt och även volymminskningar redan 1983 om utdebiteringen
skall kunna hållas oförändrad och den ekonomiska ställningen inte
allvarligt försämras.

Följande uppställning visar effekten på konsumtionsstandardens utveckling
inom långtidssjukvården för de landsting som riskerar att tvingas till
nolltillväxt.

Förändring av konsumtionsstandarden inom långtidssjukvården vid nolltillväxt.

Landsting Standardminskning per år

% antal vårdplatser

AB	2,8	299
D	1,9	30
F	2,3	41
L	1,9	32
M	2,0	54
S	2,2	50
T	1,9	32
X	1,9	28

Här har vi bortsett från möjligheterna att omdisponera befintliga resurser.
Dessa möjligheter har hittills varit svåra att utnyttja i praktiken.

Landstingens finansiella utveckling 1980-1984

Genom den s. k. novemberenkäten har Landstingsförbundet inhämtat
uppgift om landstingens ekonomi 1981 och 1982. För åren därefter saknas
emellertid aktuella uppgifter. Beräkningar har därför utförts i räkneexemplets
form för åren 1983 och 1984. Avsikten är, att för de enskilda landstingen
schematiskt belysa de ekonomiska konsekvenserna av aktuella antaganden
om utvecklingen av skatteunderlag, löner och priser m. m.

För åren 1981 och 1982 har uppgifter ur novemberenkäten använts.
Därigenom återspeglas olikheten i utgångsläget för de enskilda landstingen.

Beräkningarna för 1983 och 1984 har utförts med enhetliga antaganden om
volym-, pris- och löneutveckling. Den landstingskommunala konsumtionsvolymen
har antagits öka med alternativt 0 och 1 procent och löner och priser
med 7 procent. Investeringsvolymen har antagits ligga oförändrad på 1982
års nivå såväl 1983 som 1984. Skatteinkomsterna för 1983 och 1984 har
beräknats individuellt för de enskilda landstingen efter 1982 års utdebiteringssats
och skatteunderlag enligt kommunförbundens gemensamma prognos.
(RS-skrivelse 33/82).

FiU 1981/82:20

187

Försämrad ekonomi 1983 vid nolltillväxt

För att kunna jämföra beräkningsresultaten mellan olika landsting har den
ekonomiska ställningen varje år uttryckts som finansieringskapitalet satt i
relation till externa utgifter. I tabell 1 sammanfattas resultaten när
volymutvecklingen sätts till noll. I genomsnitt sjunker relationstalet från 15,1
procent 1982 till 11,1 och 5,7 procent 1983 respektive 1984. Variationerna är
stora. Högst ligger Göteborgs- och Bohus läns landsting med drygt 43
procent 1983. Lägst ner på skalan återfinns Stockholms läns landsting med
noll procent.

Finansieringskapitalet har för åren 1981-1984 beräknats genom att till
finansieringskapitalet enligt bokslut 1980 lägga de ackumulerade differenserna
mellan externa inkomster och utgifter för respektive år. Finansieringskapitalet
förändras således inte om fullständig balans råder mellan inkomster
och utgifter varje år. I tabell 2 redovisas uttryckt per skattekrona storleken på
de inkomstförstärkningar eller utgiftsminskningar som krävs för att detta
villkor skall uppfyllas budgetåren 1983 och 1984.

Som framgår av tabellen uppkommer en obalans mellan utgifter och
inkomster för flertalet landsting även vid ingen volymökning alls. Förklaringen
till detta kan bl. a. sökas i tabell 3. Skatteinkomsterna ökar i
långsammare takt än den löne- och prisutveckling som antagits. (Diagram
1).

Den försämrade finansiella utvecklingen 1983 och 1984 blir naturligtvis än
mer accentuerad om man dessutom antar att landstingens konsumtion skall
öka med 1 procent. Detta framgår sammanfattningsvis av tabellerna 4,5 och
6.

FiU 1981/82:20

188

Tabell 1

Finansieringskapital i procent av externa utgifter
(vid noll procents volymutveckling 1983 och 1984).

Landsting	Bokslut 1980	Utfallsprognos 1981 1982	Plan 1983	Plan 1984
AB	Stockholm	18.8	14.4	6.9	- 0.4	-8.9
C	Uppsala	18.5	17.6	19.0	17.8	14.6
D	Södermanland	9.5	3.2	3.0	1.2	-3.0
E	Östergötland	13.5	15.7	12.0	9.9	5.3
F	Jönköping	7.1	5.5	6.2	4.4	2.2
G	Kronoberg	27.5	26.2	21.8	16.3	10.0
H	Kalmar	14.9	14.0	11.9	11.0	8.2
K	Blekinge	10.1	13.4	12.4	11.9	9.3
L	Kristianstad	11.3	12.7	10.3	6.3	2.1
M	Malmöhus	14.6	12.5	8.9	4.0	-1.5
N	Halland	30.4	31.9	28.1	24.2	19.1
O	Göteborg och Bohus	39.4	44.5	44.0	43.4	41.6
P	Älvsborg	35.2	40.5	41.2	41.2	39.7
R	Skaraborg	47.8	49.6	43.9	39.1	33.2
S	Värmland	6.4	7.1	5.0	2.1	-1.6
T	Örebro	9.9	8.8	7.3	5.4	1.8
U	Västmanland	32.4	29.2	26.3	21.5	15.4
W	Kopparberg	12.2	13.3	11.2	8.4	4.9
X	Gävleborg	12.1	12.5	8.9	6.2	1.9
Y	Västernorrland	12.5	13.3	10.8	7.4	2.6
Z	Jämtland	12.0	15.0	15.2	14.5	13.1
AC	Västerbotten	27.9	29.9	21.9	13.9	5.2
BD	Norrbotten	33.8	30.9	25.0	18.6	9.7
Samtliga	19.7	18.9	15.1	11.1	5.7

FiU 1981/82:20

189

Tabell 2

Nödvändig inkomstförstärkning eller utgiftsminskning per skattekrona för att utgifter
och inkomster skall balansera 1983 och 1984.

Landsting	Kronor per skattekrona
1983	1984
AB	-1,69	-2,07
C	0,02	-0,44
D	-0,37	-1,08
E	-0,34	-0,99
F	-0,30	-0,48
G	-0,88	-1,41
H	-0,03	-0,59
K	0,06	-0,53
L	-0,63	-0,94
M	-0,98	-1,27
N	-0,41	-0,83
O	0,59	0,28
P	0,57	0,28
R	-0,39	-0,89
S	-0,56	-0,99
T	-0,32	-0,83
U	-0,59	-1,03
W	-0,41	-0,73
X	-0,43	-0,98
Y	-0,56	-1,14
Z	0,09	-0,17
AC	-1,47	-2,43
BD	-1,05	-2,33

Samtliga -0,69 -1,19

FiU 1981/82:20

190

Tabell 3

Skatteinkomsternas (inkl. skatteutjämningsbidrag) utveckling 1983-1987. Procentuell
förändring från föregående år.

Landsting	1983	1984	1985	1986	1987
AB	5,5	4,7	2,8	5,2	6,5
C	6,2	4,0	3,5	5,5	6,8
D	5,3	2,7	3,3	4,3	6,6
E	7,1	3,5	3,3	5,2	6,5
F	4,9	6,5	4,2	6,1	6,5
G	4,7	5,2	4,4	5,3	6,6
H	9,2	4,4	5,1	6,0	7,2
K	7,9	4,2	3,5	6,0	7,3
L	6,4	6,4	4,0	6,6	7,8
M	5,9	5,8	2,6	5,5	5,9
N	6,4	5,0	2,4	5,6	6,7
O	6,0	5,0	3,7	5,6	6,9
P	5,0	5,0	3,3	5,1	6,5
R	6,9	5,0	3,6	5,4	6,7
S	5,5	5,7	4,3	5,2	7,3
T	7,8	4,4	3,2	6,0	7,3
U	5,7	4,1	3,1	5,1	6,5
W	6,4	5,9	3,3	6,0	7,3
X	7,9	4,6	3,2	5,9	6,4
Y	6,0	4,8	4,0	5,2	7,3
Z	6,4	5,8	4,4	6,2	7,3
AC	6,1	4,7	3,8	5,6	6,8
BD	5,3	2,5	3,6	5,4	6,6
Samtliga	6,3	4,8	3,6	5,6	6,8

Skatteinkomsterna (inkl. skatteutjämningsbidrag) 1983.
Procentuell förändring från föregående år.

FiU 1981/82:20

191

Diagram 1

FiU 1981/82:20

192

Tabell 4

Finansieringskapital i procent av externa utgifter (vid en procents volymutveckling 1983
och 1984).

Landsting	Bokslut 1980	Utfallsprognos 1981 1982	Plan 1983	Plan 1984
AB	Stockholm	18.8	14.4	6.9	- 1.3	- 11.1
C	Uppsala	18.5	17.6	19.0	16.8	11.9
D	Södermanland	9.5	3.2	3.0	0.5	- 5.0
E	Östergötland	13.5	15.7	12.0	9.0	2.9
F	Jönköping	7.1	5.5	6.2	3.6	- 0.2
G	Kronoberg	27.5	26.2	21.8	15.4	7.5
H	Kalmar	14.9	14.0	11.9	10.1	5.6
K	Blekinge	10.1	13.4	12.4	11.0	6.9
L	Kristianstad	11.3	12.7	10.3	5.4	- 0.5
M	Malmöhus	14.6	12.5	8.9	3.1	- 3.8
N	Halland	30.4	31.9	28.1	23.1	16.2
O	Göteborg och Bohus	39.4	44.5	44.0	42.3	38.7
P	Älvsborg	35.2	40.5	41.2	40.1	36.6
R	Skaraborg	47.8	49.6	43.9	37.9	30.3
S	Värmland	6.4	7.1	5.0	1.3	- 4.0
T	Örebro	9.9	8.8	7.3	4.5	- 0.7
U	Västmanland	32.4	29.2	26.3	20.5	12.7
w	Kopparberg	12.2	13.3	11.2	7.5	2.4
X	Gävleborg	12.1	12.5	8.9	5.3	- 0.7
Y	Västernorrland	12.5	13.3	10.8	6.5	0.2
z	Jämtland	12.0	15.0	15.2	13.6	10.3
AC	Västerbotten	27.9	29.9	21.9	13.0	2.9
BD	Norrbotten	33.8	30.9	25.0	17.7	7.2
Samtliga	19.7	18.9	15.1	10.1	3.2

FiU 1981/82:20

193

Nödvändig inkomstförstärkning per skattekrona för att utgifter och inkomster skall
balansera 1983 och 1984 med 1 procents volymökning.

Landsting	Kronor per skattekrona
1983	1984
AB	-1,89	-2,48
C	-0,15	-0,80
D	-0,56	-1,47
E	-0,53	-1,41
F	-0,49	-0,92
G	- 1,06	-1,85
H	-0,21	-1,08
K	-0,12	-0,99
L	-0,80	-1,37
M	-1,17	-1,67
N	-0,59	-1,24
O	0,40	-0,12
P	0,39	-0,13
R	-0,57	-1,34
S	-0,74	- 1,45
T	-0,50	- 1,25
U	-0,77	-1,40
W	-0,57	-1,15
X	-0,61	-1,42
Y	-0,72	- 1,57
Z	-0,10	-0,74
AC	- 1,66	-2,92
BD	-1,23	-2,82
Samtliga	-0,88	-1,62

Behov av höjd utdebitering 1983 och 1984 vid 1 procents volymökning samt om
finansieringskapitalet i procent av externa utgifter inte skall gå under 7 procent.

Landsting	Förändring	av utdebiteringssatsen
1982-83	1983-84 (vid oförändr. utd. 1983)
AB	+ 2,04	. + 4,52
D	+ 1,62	+ 3,02
E	-	+ 0,97
F	+ 0,76	+ 1,61
H	-	+ 0,30
L	+ 0,32	+ 1,46
M	+ 0,89	+ 2,50
S	+ 1,27	+ 2,43
T	+ 0,56	+ 1,73
W	-	+ 0,92
X	+ 0,36	+ 1.60
Y	+ 0,10	+ 1,42
AC	-	+ 0,98

13 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

194

Framlagda förslag rörande kommunal ekonomi 1983

Tre förslag har lagts fram med avsikt att begränsa landstingens och
kommunernas finansiella utrymme 1983 och samtidigt stärka statens
finanser.

Generella begränsningar

Regeringens förslag

1. Skatteinkomster från eget skatteunderlag begränsas till vad som motsvarar
136 % av medelskattekraften.

2. Skatteunderlaget från juridiska personer begränsas från 80 % till

60%.

3. Återstående skatteunderlag reduceras med 1 % för kommunerna och
med 4 % för landstingen.

Moderaternas förslag

1. Skatteunderlaget från juridiska personer begränsas till 0% för landstingen
och till 40 % för kommunerna.

2. Skattekraftsgarantin sänks med 1 procentenhet för landstingen och med 2
procentenheter för kommunerna.

Socialdemokraternas förslag

Viss andel av skatteinkomstökningen 1983 sätts in på spärrat konto i
riksbanken. Andelens storlek bestäms för varje enskilt landsting respektive
kommun av finansieringskapitalet i procent av externa utgifter multiplicerat
med en faktor. Faktorns storlek fastställs utifrån hur stort belopp som totalt

skall spärras.

De tre förslagens effekter på enskilda landsting framgår av bilaga 1.
Beräkningarna har gjorts inom budgetdepartementet. Som framgår ger
S-förslaget nästan 400 milj. kr. mindre än regeringens förslag totalt sett.
Beräkningarna av S-förslaget är enligt uppgifter från budgetdepartementet
grundade på finansieringskapitalet i procent av externa utgifter multiplicerat
med faktorn 2,4 samt ökningen av taxerat skatteunderlag mellan 1980 och
1981 multiplicerat med 1982 års utdebitering. Slutavräkning har antagits
utgöra 15 % av förskottet.

Landstingsförbundet har gjort en beräkning av S-förslaget med faktorn 2,5
och utifrån antagandet om en skatteinkomstökning 1983 på 10 %. Med dessa
förutsättningar skulle S-förslaget ge totalt 1,9 miljarder kronor för landstingen,
dvs. ungefär lika mycket som regeringens förslag.

Totalt för landsting och kommuner innebär, enligt budgetdepartmentets
beräkningar, regeringens förslag 3,2 miljarder kronor i inkomstbortfall,

FiU 1981/82:20

195

M-förslaget innebär 3,9 miljarder kronor och S-förslaget 2,8 miljarder
kronor.

Neddragningar av specialdestinerade statsbidrag

Regeringen föreslår att de specialdestinerade statsbidragen till den
kommunala sektorn skärs ned med ca 600 mkr. Av dessa kan ca 130 mkr
direkt hänföras till landstingen.

Förändringarna i statsbidragen specificeras i bilaga 2.

Nedskärningen av bidraget till gymnasieskolans vårdutbildningar är
anmärkningsvärt ur den synpunkten att nedskärningen endast omfattar
landstingskommunerna, medan primärkommuner med vårdutbildning inte
berörs. Enligt gällande bestämmelser får såväl landstingskommuner som
primärkommuner anordna vårdutbildning inom gymnasieskolans ram. På
flertalet håll är det landstingen som svarar för den aktuella utbildningen.
Malmö och Gotlands kommuner svarar för motsvarande utbildning inom
sina respektive områden och kommer inte att drabbas av den föreslagna
nedskärningen. I Göteborgs kommun svarar Göteborgs och Bohusläns
vårdskoleförbund för utbildningen. Vårdskoleförbundet är ett kommunalförbund
mellan Göteborgs kommun och Göteborgs och Bohus läns landsting
och kommer därför endast i viss utsträckning att drabbas av de föreslagna
förändringarna. Inom Stockholms läns landsting finns vissa kommuner som
efter överenskommelse med landstinget i egen regi anordnar vårdutbildning.
Landstinget svarar emellertid självt för merparten av all vårdutbildning inom
området.

Socialdemokraterna accepterar flertalet av besparingsförslagen.

Moderata Samlingspartiet accepterar förslagen, samt föreslår ett antal
ytterligare nedskärningar av statsbidrag, av vilka några eventuellt kan
komma att beröra landstingen.

FiU 1981/82:20

196

Landstingskommuner Kommuner Län		Regeringen		Moderaterna	Socialdemokraterna
milj. kr.	kr./skr.	milj. kr.	kr./skr.	milj. kr.	kr./skr.
1		2	3	4	5	6	7
1. AB-läns landstingskommun	482,8	0,80	572,6	0,96	283,0	0,46
2. Övriga landstingskommuner	1 390,5	0,67	1421,1	0,69	1 209,9	0,58
3. Samtliga landstingskommuner	1 873,3	0,70	1 993,7	0,75	1492,9	0,55
4. Danderyd	AB	24,0	1,96	3,2	0,23	6,2	0,44
5. Huddinge	AB	6,4	0,26	4,8	0,20	-	-
6. Järfälla	AB	8,6	0,40	10,9	0,51	-	-
7. Lidingö	AB	20,1	1,22	3,1	0,17	6,7	0,38
8. Nacka	AB	5,3	0,23	3,8	0,16	-	-
9. Sollentuna	AB	5,0	0,28	4,5	0,25	5,0	0,28
10. Solna	AB	26,3	1,18	8,3	0,35	6,3	0,27
11. Stockholm	AB	313,7	1,10	223,2	0,77	61,6	0,20
12. Sundbyberg	AB	3,5	0,31	3,6	0,33	1,9	0,17
13. Täby	AB	3,7	0,20	2,8	0,15	2,7	0,15
14. Uppsala	C	13,2	0,27	10,8	0,22	13,7	0,28
15. Oxelösund	D	1,6	0,34	1,7	0,35	-	-
16. Linköping	E	10,1	0,27	8,3	0,22	-	-
17. Lund	M	7,0	0,25	5,7	0,21	19,0	0,71
18. Malmö	M	64,5	0,77	79,4	0,95	-	-
19. Göteborg	O	106,9	0,69	122,1	0,79	39,3	0,25
20. Mölndal	O	4,8	0,30	4,7	0,29	12,4	0,79
21. Trollhättan	P	5,5	0,34	5,7	0,35	9,0	0,56
22. Karlstad	S	7,4	0,30	6,7	0,27	10,2	0,41
23. Karlskoga	T	4,7	0,38	5,0	0,40	9,5	0,76
24. Fagersta	u	1,9	0,37	1,9	0,38	0,3	0,07
25. Västerås	u	11,1	0,28	9,4	0,23	13,3	0,33
26. Gävle	X	10,2	0,34	10,8	0,37	15,6	0,54
27. Jokkmokk	BD	5,8	1,86	6,5	2,14	4,5	1,41
28. Summa rad 4-27		671,3	0,71	546,9	0,56	237,2	0,24
29. Övriga kommuner		696,6	0,34	1 334,5	0,67	1 080,2	0,53
30. Samtliga kommuner		1 367,9	0,45	1 881,4	0,64	1 317,4	0,44

FiU 1981/82:20

197

Effekter för kommuner och landstingskommuner av generella åtgärder enligt partimotion från moderata
samlingspartiet. Effekterna bygger på preliminär utdebitering för år 1982 och skatteunderlaget för taxeringsåret
1981 enligt RSV:s prognos 1981-11-16

Landstingskommuner Kommuner Län		Begränsning av skatteunderlaget från jur. personer till 0 % för lands-tingskommuner och 40 % för kommu-ner	Sänkning av skattekraftsgaran-tin med 1 procent-enhet för lands-tingskommuner och 2 procenten-heter för kom-muner1		Summa
milj. kr.	kr./skr.	milj. kr.	kr./skr.	milj. kr.	kr./skr.
1		O	3	4	5	6	7
1. AB - läns landstingskommun	572,6	0,96	_	-	572,6	0,96
2. Övriga landstingskommuner	1 177,8	0,57	243,3	0,12	1 421,1	0,69
3. Samtliga landstingskommuner	1 750,4	0,66	243,3	0,09	1 993,7	0,75
4. Danderyd	AB	3,2	0,23	-	-	3,2	0,23
5. Huddinge	AB	4,8	0,20	-	-	4,8	0,20
6. Järfälla	AB	10,9	0,51	-	-	10,9	0,51
7. Lidingö	AB	3,1	0,17	-	-	3,1	0,17
8. Nacka	AB	3,8	0,16	-	-	3,8	0,16
9. Sollentuna	AB	4,5	0,25	-	-	4,5	0,25
10. Solna	AB	8,3	0,35	-	-	8,3	0,35
11. Stockholm	AB	223,2	0,77	-	-	223,2	0,77
12. Sundbyberg	AB	3,6	0,33	-	-	3,6	0,33
13. Täby	AB	2,8	0,15	-	-	2,8	0,15
14. Uppsala	C	10,8	0,22	-	-	10,8	0,22
15. Oxelösund	D	1,7	0,35	-	-	1,7	0,35
16. Linköping	E	8,3	0,22	-	-	8,3	0,22
17. Lund	M	5,7	0,21	-	-	5,7	0,21
18. Malmö	M	79,4	0,95	-	-	79,4	0,95
19. Göteborg	O	122,1	0,79	-	-	122,1	0,79
20. Mölndal	O	4,7	0,29	-	-	4,7	0,29
21. Trollhättan	P	5,7	0,35	-	-	5,7	0,35
22. Karlstad	S	6,7	0,27	-	-	6,7	0,27
23. Karlskoga	T	5,0	0,40	-	-	5,0	0,40
24. Fagersta	U	1,9	0,38	-	-	1,9	0,38
25. Västerås	U	9,4	0,23	-	-	9,4	0,23
26. Gävle	X	10,8	0,37	-	-	10,8	0,37
27. Jokkmokk	BD	5,8	1,90	0,7	0,24	6,5	2,14
28. Summa rad 4-27		546,2	0,56	0,7	0,00	546,9	0,56
29. Övriga kommuner		718,6	0,36	615,9	0,31	1 334,5	0,67
30. Samtliga kommuner		1 264,8	0,43	616,6	0,21	1 881,4	0,64

1 Sänkning av skattekraftsgarantin har gjorts utan hänsyn till spärregler.

1981-02-03
Rev. 1982-02-04

14 Riksdagen 1981/82. 5 sami. Nr 20

FiU 1981/82:20

198

Preliminära beräkningar rörande effekter för landstingskommunerna av generella
åtgärder* enligt:

Landsting	regeringens förslag i budgetprop.	moderaternas förslag i partimotion	S-förslaget i partimotion
1 000-tal kr.	kr./ skr.	1 000-tal kr.	kr./ skr.	1 000-tal kr.	kr./ skr.
AB	Stockholm	482 784	0,80	572 600	0,96	283 000	0,46
C	Uppsala	49 229	0,64	51069	0,67	42 300	0,55
D	Södermanland	53 330	0,66	55 123	0,68	21 700	0,26
E	Östergötland	89 749	0,70	92 439	0,72	54 700	0,42
F	Jönköping	71 129	0,71	73 135	0,73	24 300	0,23
G	Kronoberg	39 345	0,66	40189	0,68	66 300	1,15
H	Kalmar	60 989	0,71	61947	0,72	60 900	0,71
K	Blekinge	39 634	0,76	40 549	0,78	20 900	0,39
L	Kristianstad	60 878	0,64	62 185	0,65	38 600	0,39
M	Malmöhus	103 795	0,64	107 284	0,66	70 700	0,42
N	Halland	49 201	0,67	50 855	0,69	62 500	0,85
O	Göteborgs o Bohus	60 769	0,69	63 041	0,72	77 300	0,89
P	Älvsborg	95 419	0,69	98 279	0,71	132 400	0,96
R	Skaraborg	62 310	0,69	63 855	0,71	99 700	1,13
S	Värmland	72 559	0,71	73 590	0,73	33 200	0,32
T	Örebro	63 720	0,69	65 191	0,70	34 900	0,37
U	Västmanland	49 310	0,61	51 154	0,63	59 400	0,73
W	Kopparberg	62 250	0,62	63 291	0,63	41 300	0,40
X	Gävleborg	69 554	0,67	70 717	0,69	44 100	0,44
Y	Västernorrland	65 122	0,65	65 496	0,65	42 100	0,41
Z	Jämtland	41 220	0,73	40 774	0,72	27 700	0,48
AC	Västerbotten	59 902	0,64	60010	0,64	71 700	0,76
BD	Norrbotten	73 478	0,66	72 740	0,65	83 100	0,75
Samtliga landsting	1 875 676	0,70	1 995 513	0,75	1 492 800	0,55

* Räknat på 1982 års förhållanden (1981 års taxering och 1982 års skattesatser)

FiU 1981/82:20 199

4. Regeringen föreslår följande neddragningar av specialdestinerade statsbidrag -

Landsting	Beräknad helårs-effekt 1983 milj. kr.
a) Bidragsminskning som kopplas till minskad
verksamhetsvolym
Minskning av verksamhetsvolymen vid folkhög-
skolorna 1 3	12
b) Övriga bidragsminskningar
Frysning av vagnmilersättningen för stöd till
olönsam busstrafik2	8,6
Bidraget till inbyggd utbildning på gymnasiesko-
lan inom vårdområdet tas bort1	27
Bidraget till gymnasieskolans vårdutbildningar
minskar från 98 % till 80 %*	41
Bidraget till folkhögskolorna minskar1 4	12,5
Bidraget till vårdutbildningen vid kommunala
högskolor minskar från 98 % till 80 %l	28
SUMMA	129,1

1 Fr. o. m. 1982-07-01

2 Fr. o. m. 1983-01-01

3 Verksamhetsvolymen minskas genom att statsbidraget beräknas utifrån det antal
elever som faktiskt påbörjar en kurs. I dag får enligt SÖs anvisningar, som
kursdeltagare räknas den som antagits vid viss tidpunkt före kursens början, dock
högst 14 dagar före.

4 Det allmänna bidraget utgår till större delen i form av ett schablonbidrag som
beräknas på grundval av följande formel: 0,0038 x antalet elever x lärarlön inkl.
sociala avgifter enligt lönegrad L 12:4. Genom att minska koefficienten 0,0038 till
0,0037, dvs. med ca 2,6 %, uppnås besparingen.

Lärartätheten får enligt gällande bestämmelser inte understiga 2,2 lärartimmar per
elevvecka för att fullt statsbidrag skall utgå. Detta ändras så att lärartätheten inte
behöver uppgå till mer än 2,15 lärartimmar per elevvecka.

FiU 1981/82:20

200

Kommuner	Beräknad helårs-effekt 1983 milj. kr.
a) Bidragsminskning som kopplas till minskad
verksamhetsvolym
Bidrag till förstärkningsresurs i grundskolan
genomförs inte1	50
Bidraget till hemspråksundervisning begrän-
sas1	73
Neddragning av verksamhetsvolymen inom
kommunvux och tak för grundvux1	34
Minskat bidrag till familjepedagogisk verksam-
het för zigenare1	2
Krav på långtidsförordnande av handledare
inom lärarutbildning slopas	20
b) Övriga bidragsminskningar
Frysning av vagnmilersättning för stöd till olön-
sam busstrafik2	8
Ändrade utbetalningsregler för bidrag till drift
av kommunala vägar1	20,5
Införande av avgifter för kommuner som har
elever i statliga specialskolor1	5
Slopande av investeringsbidrag till elevhem1	9
Införande av särskilt veckotimpris för hem-
språksundervisning2	86
Minskning av bidrag till miljöskyddsteknik1	8
SUMMA	315,5
1 Fr. o. m. 1982-07-01
2 Fr. o. m. 1983-01-01

FiU 1981/82:20

201

Neddragning av statsbidrag som berör både lands-ting och kommuner	Beräknad helårs-effekt 1983 milj. kr.
Bidraget till beredskapsarbeten sänks från 20 till 15
procent1	58
Bidraget till omplacering och omskolning av lärare
minskar2	94
SUMMA	152
TOTALT	596,6

1 Fr. o. m. 1982-07-01

2 Fr. o. m. 1983-01-01

FiU 1981/82:20

202

Bilaga 5

Svenska kommunförbundet

Kommunalekonomiska avdelningen
PM 1982-02-10

Kommunernas ekonomiska situation

Kommunförbundet informerar nedan om den kommunalekonomiska
utvecklingen 1982-84 i huvudsak vad avser konsumtions- och finansiell
utveckling.

Den kommunala konsumtionen

Enligt Kommunförbundets beräkningar ökade den kommunala konsumtionen
med drygt 4,5 % 1979 och med knappt 3 % 1980. Båda åren hade
kommunerna planerat för en dryg 4-procentig verksamhetsökning. Utvecklingen
1980 avvek från tidigare mönster då det normala varit att den faktiska
konsumtionsökningen överstigit den planerade. 1981 planerade kommunerna
att öka sin konsumtion med knappt 2,5 %. Enligt våra preliminära
beräkningar över bokslutet för år 1981 kommer den faktiska ökningen att
understiga 2 %. För andra året i rad tycks alltså kommunerna ha dragit ned
på sin planerade verksamhet under pågående budgetår. Enligt vår preliminära
sammanställning för 1982 planerar kommunerna att detta år ytterligare
begränsa ökningen av konsumtionen. Den planerade konsumtionsökningen
uppgår till drygt 1 %. Utvecklingen av den kommunala konsumtionen under
början av 80-talet avviker således markant från den tidigare utvecklingen av
den kommunala verksamheten. En sammanfattande bild av detta ges i
följande tabell.

Konsumtionens volymutveckling

			Genomsnitt per år
	1970-79	1979	1980	1981	1982
Budget	-	4,1	4,1	2,4	1,2
Bokslut	4,6	4,6	2,8	1,8

Förbundskansliets beräkningar över den kommunala konsumtionens
utveckling de senaste åren avviker från den utveckling som redovisas i
nationalräkenskaperna. Enligt nationalräkenskaperna ökade tillväxttakten
från knappt 3 % 1980 till drygt 3 % 1981. Ingen annan information stöder
emellertid den utvecklingsbild som nationalräkenskaperna ger. Bl. a. är det
helt klart att sysselsättningsökningen i kommunerna dämpats kraftigt under

FiU 1981/82:20

203

1981. Orsakerna till avvikelserna mellan nationalräkenskaperna och våra
egna beräkningar måste emellertid undersökas närmare.

Utvecklingen åren 1981 och 1982 enligt våra egna beräkningar redovisas
mera i detalj i följande tabell.

Bidrag till kommunal konsumtionsförändring (procentenheter)

	1981			1982
Bas-1		Prel	Bas-1
kalkyl	Budget	bokslut	kalkyl	Budget

Utbildning	1,2	0,7	./. 0,1	0,6	./. 0,1
varav
grundskola	0,2		./. 0,3	./. 0,1	./. 0,5
gymnasieskola	1,0		0,2	0,7	0,4
Barnomsorg	1,5	1,1	1,2	1,3	0,6
Äldreomsorg	0,3	0,4	0,3	0,3	0,3
Arbetsbefrämjande
åtgärder	0,0	./. 0,4	0,1	0,0	0,3
Övrigt	0,8	0,6	0,3	0,5	0,1
Summa	3,8	2,4	1,8	2,7	1,2

1 Volymförändringar till följd av ändrad befolkningsstruktur och av riksdagen fattade
beslut.

Till tabellen kan följande översiktliga kommentarer göras.

o Grundskolan har genom minskat statsbidrag tvingats till besparingar
utöver vad som följer av minskat elevantal.

o Gymnasieskolan har inte byggt ut sin kapacitet i den utsträckning
statsmakterna planerat.

o Barnomsorgsutbyggnaden halveras jämfört med planerna,
o Kommunerna utökar sina insatser vad avser beredskapsarbeten. Många
kommuner planerar emellertid insatser som går utöver de ovan redovisade.
Om de kommunala beredskapsarbetena 1982 når samma nivå som 1980 -som relativt sett var mindre än både 1978 och 1979 - innebär detta en total
nivåhöjning av den kommunala konsumtionen med 0,7 procentenheter.

Under perioden 1982-1984 kan man enligt den baskalkyl som KEA2
upprättat räkna med en successiv nedtrappning av ökningstakten för den
kommunala konsumtionen från 2,7 procent år 1982 till 1,9 år 1983 och 1,2 år
1984. Den minskande ökningstakten hänger främst samman med reformerna
inom skolområdet och förändringarna i elevunderlaget som i största
omfattning påverkar konsumtionen' i början av treårsperioden. Barnomsorgsplanerna
- som i genomsnitt tar ca 1 % av konsumtionsökningen -innefattar på liknande sätt en något större utbyggnad i periodens början.

2 Särskilda arbetsgruppen för kommunernas ekonomi.

FiU 1981/82:20

204

Baskalkylen för 1983 omfattar inte konsekvenserna av det ändrade
huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter.

Det har vidare inte varit möjligt att i baskalkylen beräkna samtliga
konsekvenser av beslutade reformer. Förslag föreligger dessutom bl. a. om
ändrat ansvar för väghållning, lokalt omhändertagande av flyktingar samt
svenskundervisning för invandrare. Genomförs förslagen beräknas nivån på
den kommunala konsumtionen öka med ca 0,5 procentenheter utöver
baskalkylen sammantaget under åren 1983 och 1984.

Sysselsättningen

Under slutet av 70-talet ökade den primärkommunala sysselsättningen
med cirka 25 000 personer per år. Konsumtionsökningen 1980 svarar mot en
sysselsättningsökning på knappt 20 000 och 1981 på cirka 15 000 personer.
Den genomsnittliga sysselsättningsökningen mellan 1981 och 1982 kan
uppskattas till mellan 6 och 7 000 personer.

Finansiell utveckling

När man bedömer kommunernas likvida situation måste man beakta såväl
kapitalets bundenhet som skillnader kommunerna emellan. Sammansättning
av kapitalet enligt senaste bokslut framgår nedan.

Finansieringskapitai 1980-12-31

Disponibelt stamkapital Mnkr

Kapitalfonder 5 642

Kapitalbudgetens reservationer 11 752

Kapitalbudgetens förskott ./. 12 026

Därav beslutad ej verkställd upplåning ./. 5 656

Kapitalbudgetens underskott ./. 274

Summa 5 094

Driftkapital

Driftfonder 4177

Driftbudgetens överskott 2 950

Driftbudgetens reservationer 1 711

Driftbudgetens förskott ./. 740

Driftbudgetens underskott ./. 276

Summa 7 882

Summa finansieringskapitai

12 976

FiU 1981/82:20

205

Vid en bedömning av finansieringskapitalets bundenhet kan delposterna
sammanföras i tre grupper.

	Mnkr	%-andel
1 Fonder	9 800	75 %
2 Över-respektive underskott	2 400	20%
3 Reservationer och förskott	700	5%
	12 900	100%

Fonderna innehåller budgeterade avsättningar för framtida ändamål.
Pensionsfond är den största driftfonden. Bland kapitalfonderna är allmän
investeringsfond mest betydelsefull.

Över- respektive underskott på drift- och kapitalbudgeten är resultatposter
som enligt kommunallagen skall regleras i den budget som följer två år efter
bokslutsåret. Överskott 1980 t. ex., tas i anspråk i 1982 års budget. Den
förbättring i finansieringskapitalet som uppstod i och med överskottet 1980
följs av en lika stor försämring 1982 då överskottet ianspråktas. Överrespektive
underskottsposterna är således av tillfällig natur.

Reservationer och förskott förekommer framför allt i kapitalbudgeten.
Reserverade medel i ett bokslut innebär att en av kommunfullmäktige
beslutad utgift för visst ändamål inte i sin helhet har verkställts före
bokslutstillfället. Detta är mycket vanligt då det gäller investeringar, vilkas
byggnadstid ofta utsträcker sig över en längre period än ett år. Den vanligaste
formen av förskott är att budgeterade inkomster inte har influtit. Dessa
förskott står ofta i ett direkt samband med reservationer på utgiftssidan.
Investeringarna finansieras nämligen i allmänhet delvis med lån. Till vissa
investeringar erhålles även investeringsbidrag, vilka normalt erhålls efter det
att investeringen utförts.

En genomgång av finansieringskapitalets olika beståndsdelar visar att
kapitalet till helt övervägande del är ändamålsbestämt genom kommunala
budgetbeslut. Det bör uppmärksammas att det sålunda endast är en mindre
del av finansieringskapitalet som fritt kan användas av kommunen.

Finansieringskapitalets storlek bör relateras till omfånget på de kommunala
utgifterna för att möjliggöra jämförelser mellan olika år och mellan olika
kommuner. Utvecklingen av finansieringskapitalet för samtliga kommuner
framgår av följande tabell. Finansieringskapitalet i bokslutet uttrycks i
procent av de externa utgifterna under året.

FiU 1981/82:20

206

År	%	Därav balanserade budgetöverskott (%)
1971	6,4	0,5
1972	9,0	2,2
1973	12,6	3,9
1974	11,4	3,2
1975	10,5	1,9
1976	8,6	0,7
1977	7,3	0,5
1978	11,9	2,7
1979	13,1	3,5
1980	12,0	3,7
1981 t 1982 )	ca 12,0 (prognos)	3,2

Det är stora skillnader mellan de enskilda kommunerna. Genomsnittsvärdet
för samtliga kommuner kan inte användas vid en bedömning av de
enskilda kommunernas finansiella ställning. Av följande tabell framgår den
stora spridningen bland kommunerna. Tabellen visar läget 1982 beräknat
utifrån 1980 års bokslut korrigerat med beräknade förändringar 1981 och
budget för 1982. Uppgifter saknas från 30 kommuner.

Finansieringskapital i % av externa utgifter 1982

	Antal kommuner	Relativ andel
17 % eller mer	61	24
13-16 %	46	18
9-12 %	56	22
5- 8 %	44	18
0- 4 %	31	13
Mindre än 0 (negativt)	11	5
	249	100

De angivna gränserna är valda utifrån det förhållandet att 8 % kan sägas
motsvara en månads utbetalningar. De tre lägsta grupperna som omfattar
36 % av landets kommuner har således ett finansieringskapital som
motsvarar högst en månads utbetalningar. De kommuner som har ett
negativt finansieringskapital är helt beroende av möjligheterna att uppta
kortfristiga lån för att klara sina löpande utbetalningar.

Vid en utblick mot 1983 skulle primärkommunernas finansiella sparande
enligt KEA:s finansiella kalkyl uppgå till ca 3 miljarder kronor. Förutsättningarna
för kalkylen var och är fortfarande mycket osäkra. Så t. ex. skulle
1 % snabbare pris- och löneökning försämra det finansiella sparandet i
kommunerna med ca 600 Mnkr.

För såväl 1984 som 1985 blir förutsättningarna betydligt ogynnsammare än
för 1983. Med antagande om 7 procents prisökning och 1 procents
volymökning (samma antaganden som KEA hade för 1983) fås för 1984 ett
finansiellt sparande i kommunerna runt ± 0, en försämring med 3
miljarder.

FiU 1981/82:20 207

Bilaga 6

Beräknade effekter för kommunerna av generella åtgärder (1982-02-04) enligt:

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
Stockholms län
1. Botkyrka	9 809	0,35	18 498	0,67	-	-
2. Danderyd	24 012	1,96	3 207	0,23	6172	0,44
3. Ekerö	1 893	0,32	3 528	0,61	2 467	0,42
4. Haninge	6 978	0,33	13 158	0,63	-	-
5. Huddinge	6 393	0,26	4 772	0,20	-	-
6. Järfälla	8 570	0,40	10 859	0,51	-	-
7. Lidingö	20 094	1,22	3 099	0,17	6 677	0,38
8. Nacka	5 347	0,23	3 769	0,16	-	-
9. Norrtälje	4 593	0,32	8 808	0,63	10 224	0,73
10. Nynäshamn	2 314	0,33	4 456	0,65	3 521	0,50
11. Sigtuna	3411	0,35	6 542	0,68	3 093	0,31
12. Sollentuna	5 008	0,28	4 532	0,25	4 968	0,28
13. Solna	26 257	1,18	8 331	0,35	6 324	0,27
14. Stockholm	313 679	1,10	223 210	0,77	61601	0,20
15. Sundbyberg	3 468	0,31	3 631	0,33	1930	0,17
16. Södertälje	9 001	0,32	17 332	0,64	-	-
17. Tyresö	3 787	0,33	7114	0,64	2 492	0,22
18. Täby	3 672	0,20	2 768	0,15	2 725	0,15
19. Upplands-Bro	2 331	0,35	4 397	0,67	-	-
20. Upplands-Väsby	3 836	0,33	7 204	0,63	-	-
21. Vallentuna	2 037	0,32	3 827	0,61	6 564	1,06
22. Vaxholm	3 699	0,33	6 949	0,64	-	-
23. Värmdö	2 158	0,34	4 102	0,66	-	-
	472 347		374 103		118 758
Uppsala län
24. Enköping	3 579	0,32	6 952	0,64	-	-
25. Håbo	1 676	0,34	3 lil	0,64	-	-
26. Tierp	2 672	0,36	5 080	0,71	4 777	0,64
27. Uppsala	13 172	0,27	10 811	0,22	13 745	0,28
28. Älvkarleby	1214	0,35	2 319	0,69	1713	0,50
29. Östhammar	2 763	0,37	5 254	0,72	3 327	0,45
	25 076		33 527		23 562
Södermanlands län
30. Eskilstuna	10 927	0,36	21 325	0,72	6179	0,20
31. Flen	2194	0,35	4 244	0,69	3 428	0,55
32. Katrineholm	3 645	0,34	7 114	0,67	6 549	0,61
33. Nyköping	7 022	0,33	13 704	0,65	6 561	0,30
34. Oxelösund	1 671	0,34	1688	0,35	-	-
35. Strängnäs	2 618	0,33	5 086	0,65	7101	0,91
36. Vingåker	1 067	0,31	2 044	0,61	3 977	1,22
	29 144		55 205		33 795

x) Räknat på 1982 års förhållanden (1981 års taxering och skattesatser 1982)

FiU 1981/82:20

208

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
Östergötlands län
37. Boxholm	713	0,34	1 347	0,65	-	-
38. Finspång	3 040	0,36	5 904	0,72	3 336	0,40
39. Kinda	1 204	0,32	2 300	0,63	2 480	0,68
40. Linköping	10 117	0,27	8 270	0,22	-	-
41. Mjölby	2 954	0,32	5 664	0,63	7 788	0,88
42. Motala	5 064	0,36	9 838	0,70	-	-
43. Norrköping	15 109	0,37	29 093	0,72	19 042	0,46
44. Söderköping	1 345	0,34	2 591	0,67	2 745	0,70
45. Vadstena	886	0,33	1707	0,66	2 836	1,11
46. Valdemarsvik	1 211	0,37	2 313	0,72	-	-
47. Ydre	522	0,33	981	0,63	2 374	1,59
48. Åtvidaberg	1 507	0,34	2 901	0,66	3 016	0,69
49. Ödeshög	722	0,34	1 389	0,66	2 978	1,46
	44 394		74 298		46 595
Jönköpings län
50. Aneby	804	0,33	1 525	0,63	2 366	0,99
51. Eksjö	2 166	0,34	4 156	0,67	1936	0,31
52. Gislaved	3 167	0,32	6126	0,64	9157	0,97
53. Gnosjö	1 034	0,33	1 998	0,66	4 946	1,71
54. Jönköping	11 668	0,33	22 980	0,66	9 889	0,28
55. Nässjö	3 574	0,34	7 039	0,69	2 281	0,22
56. Sävsjö	1 303	0,32	2 510	0,62	4 843	1,24
57. Tranås	2 054	0,33	4 010	0,66	-	-
58. Vaggeryd	1 400	0,33	2 684	0,65	3 744	0,91
59. Vetlanda	3 229	0,33	6 272	0,66	6 140	0,66
60. Värnamo	3 500	0,35	6 861	0,69	8 687	0,88
	33 899		66 161		53 989
Kronobergs län
61. Alvesta	2 259	0,34	4 389	0,68	6 371	1,00
62. Lessebo	1 120	0,33	2 077	0,63	1 292	0,38
63. Ljungby	3 075	0,33	5 972	0,65	7 233	0,79
64. Markaryd	1 360	0,33	2 608	0,64	2 072	0,51
65. Tingsryd	1 840	0,34	3 453	0,65	-	-
66. Uppvidinge	1 408	0,35	2 654	0,68	2 976	0,76
67. Växjö	7 456	0,34	14 549	0,68	21983	1,05
68. Älmhult	1 739	0,33	3 364	0,64	7171	1,42
	20257		39 066		49 098
Kalmar län
69. Borgholm	1 170	0,32	2 283	0,63	1679	0,45
70. Emmaboda	1 251	0,33	2 443	0,65	2 238	0,59
71. Hultsfred	2 030	0,33	3 928	0,66	2 893	0,48
72. Högsby	923	0,33	1 749	0,64	1 497	0,54
73. Kalmar	5 875	0,34	11571	0,68	5 909	0,34
74. Mönsterås	1 539	0,35	3 005	0,69	3 097	0,71
75. Mörbylånga	1421	0,33	2 748	0,65	2 667	0,63
76. Nybro	2 305	0,32	4 520	0,64	5 088	0,72
77. Oskarshamn	3 233	0,33	6 199	0,65	4 478	0,46

FiU 1981/82:20

209

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
78. Torsås 79. Vimmerby 80. Västervik Gotlands län 81. Gotland	855 1 810 4 742	0,32 0,33 0,34	1655 3 533 9 212	0,62 0,66 0,67	1929 1 513 3 040	0,72 0,28 0,22
27 154 12 817	0,61	52 846 23 572	1,14	36 028 24 722	1,19
	12 817		23 572		24 722
Blekinge län
82. Karlshamn	3 638	0,34	7101	0,68	2 268	0,21
83. Karlskrona	6 967	0,34	13 535	0,68	15 174	0,76
84. Olofström	1720	0,33	3 355	0,65	4 297	0.84
85. Ronneby	3 164	0,30	6 093	0,60	1860	0,18
86. Sölvesborg	1 749	0,33	3 429	0,67	2 565	0,49
	17 238		33 513		26164
Kristianstad län
87. Bromölla	1 159	0,29	2 282	0,59	3 970	1,04
88. Båstad	1262	0,31	2 484	0,64	3811	0,99
89. Hässleholm	5 235	0,32	10 067	0,62	10 006	0,61
90. Klippan	1 820	0,32	3 536	0,64	2 805	0,50
91. Kristianstad	7101	0,31	13 921	0,62	15 433	0,69
92. Osby	1522	0,32	2 943	0,64	2 643	0,57
93. Perstorp	824	0,33	1616	0,66	2 732	1,13
94. Simrishamn	2196	0,32	4 306	0,65	4 243	0,64
95. Tomelilla	1 344	0,32	2 622	0,63	2 798	0,67
96. Åstorp	1446	0,33	2 796	0,64	2 858	0,65
97. Ängelholm	3 028	0,31	5 961	0,62	6733	0,70
98. Örkelljunga	1011	0,32	1962	0,63	2 673	0,87
99. Östra Göinge	1 814	0,33	3 466	0,65	4 958	0,94
	29 762		57 962		65 663
Malmöhus län
100. Bjuv	1581	0,31	3 044	0,61	3 318	0,66
101. Burlöv	1 587	0,34	3 124	0,68	2 346	0,50
102. Eslöv	3 030	0,34	5 914	0,67	9 528	1,10
103. Helsingborg	11375	0,34	22 403	0,68	15 389	0,46
104. Höganäs	2 369	0,32	4 601	0,63	6 366	0,87
105. Hörby	1 387	0,33	2 708	0,65	4 876	1,20
106. Höör	1 176	0,32	2 285	0,63	5 080	1,46
107. Kävlinge	2 416	0,33	4 595	0,64	7 270	1,02
108. Landskrona	4 255	0,35	8 341	0,70	4 823	0,40
109. Lomma	1 871	0,32	3 589	0,63	2194	0,38
110. Lund	7 015	0,25	5 700	0,21	18 952	0,71
lil. Malmö	64 485	0,77	79 387	0,95	-	-
112. Sjöbo	1 515	0,30	2 957	0,60	3 430	0,69
113. Skurup	1 477	0,34	2 845	0,67	-	-
114. Staffanstorp	1 828	0,31	3 461	0,60	-	-
115. Svalöv	1 521	0,34	2 928	0,66	5 439	1,27
116. Svedala	1909	0,35	3 629	0,67	4 078	0,75

FiU 1981/82:20

210

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
117. Trelleborg 118. Vellinge 119. Ystad	3 638 2 612 2 513	0,32 0,32 0,32	7198 4 986 4 950	0,65 0,62 0,64	5 189 7 571 2 049	0,46 0,96 0,26
	119 560		178 645		107 898
Hallands län
120. Falkenberg	3 686	0,32	7 226	0,63	7 993	0,70
121. Halmstad	7 829	0,32	15 489	0,64	19 888	0,82
122. Hylte	1224	0,31	2 348	0,61	4 324	1,15
123. Kungsbacka	4 469	0,31	8 722	0,61	6 299	0,43
124. Laholm	2 398	0,34	4 678	0,67	5 832	0,84
125. Varberg	4 674	0,32	9164	0,64	16115	1,14
	24 280		53 762		60 451
Göteborgs o Bohus län
126. Göteborg	106 864	0,69	122 108	0,79	39 347	0,25
127. Härryda	2 522	0,32	4 924	0,64	9 810	1,32
128. Kungälv	3 398	0,34	6630	0,68	10 320	1,07
129. Lysekil	1935	0,38	3 743	0,74	2 433	0,47
130. Munkedal	1 163	0,33	2 279	0,65	3009	0,87
131. Mölndal	4 836	0,30	4 660	0,29	12 425	0,79
132. Orust	1494	0,35	2 875	0,69	3 794	0,91
133. Partille	3 057	0,34	6023	0,69	4 414	0,50
134. Sotenäs	1066	0,34	2 059	0,66	4 142	1,37
135. Stenungsund	1 970	0,36	3 844	0,73	818	0,15
136. Strömstad	1067	0,33	2 073	0,65	1424	0,44
137. Tanum	1 344	0,34	2 578	0,66	2 482	0,63
138. Tjörn	1290	0,33	2 540	0,67	2 350	0,62
139. Uddevalla	5 590	0,38	11116	0,76	2 766	0,18
140. Öckerö	1244	0,34	2 328	0,65	4 845	1,41
	138 840		179 780		104 379
Älvsborgs län
141. Ale	2 753	0,34	5 302	0,67	6 341	0,80
142. Alingsås	3 330	0,33	6 498	0,65	6 178	0,63
143. Bengtsfors	1397	0,33	2 701	0,66	1391	0,33
144. Borås	11 258	0,33	21971	0,65	15 305	0,45
145. Dals-Ed	710	0,37	1338	0,71	828	0,43
146. Färgelanda	877	0,33	1 661	0,64	2 716	1,06
147. Herrljunga	978	0,31	1916	0,63	3 154	1,05
148. Lerum	3 349	0,32	6 420	0,63	3 631	0,35
149. Lilla Edet	1 406	0,35	2 721	0,68	1 475	0,36
150. Mark	3 547	0,33	6 861	0,65	9 690	0,93
151, Mellerud	1083	0,30	2123	0,61	3 184	0,93
152. Svenljunga	1288	0,34	2 478	0,66	4 099	1,12
153. Tranemo	1328	0,32	2 579	0,62	3 906	0,96
154. Trollhättan	5 526	0,34	5 683	0,35	8 951	0,56
155. Ulricehamn	2 566	0,34	4 985	0,68	9 236	1,30
156. Vårgårda	1045	0,33	2 020	0,65	3 176	1,04
157. Vänersborg	4 006	0,35	7 854	0,70	3 921	0,34
158. Åmål	1 474	0,33	2 904	0,66	-	-
	47 921		88 015		87 182

FiU 1981/82:20

211

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
Skaraborgs län
159. Falköping	3 473	0,32	6 778	0,65	8 868	0,85
160. Grästorp	613	0,32	1 196	0,63	1 902	1,03
161. Gullspång	870	0,37	1 660	0,72	360	0,15
162. Götene	1 409	0,32	2 714	0,62	5 725	1,36
163. Habo	925	0,31	1 739	0,60	4 213	1,52
164. Hjo	994	0,33	1 923	0,65	803	0,27
165. Karlsborg	1 002	0,35	1 938	0,70	3 385	1,25
166. Lidköping	3 938	0,33	7 686	0,67	9 538	0,83
167. Mariestad	2 761	0,34	5 412	0,68	6039	0,76
168. Mullsjö	811	0,33	1 504	0,63	-	-
169. Skara	2 006	0,33	3 881	0,65	4 642	0,77
170. Skövde	4 803	0,31	9417	0,63	13 536	0,91
171. Tibro	1 189	0,31	2 298	0,61	2 770	0,74
172. Tidaholm	1 370	0,31	2 664	0,61	3 504	0,81
173. Töreboda	1 130	0,32	2 205	0,64	3 318	0,98
174. Vara	2 454	0,31	4 767	0,62	4 507	0,58
	29 748		57 782		73110
Värmlands län
175. Arvika	3 191	0,35	6 201	0,69	1 712	0,19
176. Eda	1 129	0,35	2181	0,68	1 884	0,58
177. Filipstad	1767	0,34	3 373	0,67	1566	0,30
178. Forshaga	1636	0,36	3 036	0,69	2 882	0,65
179. Grums	1 300	0,35	2 503	0,68	2 278	0,62
180. Hagfors	2 061	0,34	3 970	0,67	4 217	0,71
181. Hammarö	1 462	0,36	2 864	0,72	3 945	1,01
182. Karlstad	7 434	0,30	6 735	0,27	10 239	0,41
183. Kil	1 372	0,34	2 599	0,66	2 603	0,66
184. Kristinehamn	3 104	0,35	6 139	0,71	1904	0,21
185. Munkfors	645	0,36	1233	0,69	590	0,32
186. Storfors	640	0,34	1245	0,68	2 496	1,41
187. Sunne	1 576	0,34	3 046	0,68	1 610	0,35
188. Säffle	2 255	0,34	4 321	0,66	1603	0,24
189. Torsby	1 968	0,35	3 696	0,66	2 349	0,41
190. Årjäng	1 209	0,35	2 308	0,68	2 723	0,80
	32 749		55 450		44 601
Orebro län
191. Askersund	1 474	0,36	2 861	0,72	-	-
192. Degerfors	1 457	0,35	2 844	0,70	3 380	0,84
193. Hallsberg	2 146	0,36	4 152	0,72	3 657	0,62
194. Hällefors	1 249	0,33	2 375	0,64	2 702	0,73
195. Karlskoga	4 733	0,38	4 998	0,40	9 487	0,76
196. Kumla	2 040	0,33	3911	0,64	1 178	0,19
197. Laxå	1 022	0,35	1 992	0,70	1 175	0,40
198. Lindesberg	3 147	0,36	6 010	0,70	2 155	0,24
199. Ljusnarsberg	875	0,35	1 671	0,69	870	0,35
200. Nora	1261	0,34	2 386	0,66	-	-
201. Örebro	15 050	0,37	28 980	0,73	8 656	0,21
	34 454		62 180		33 260

FiU 1981/82:20

212

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
Västmanlands län
202. Arboga	1751	0,35	3 432	0,70	1276	0,25
203. Fagersta	1 846	0,37	1 914	0,38	346	0,07
204. Hallstahammar	2 123	0,35	4 163	0,70	1912	0,31
205. Heby	1465	0,33	2 857	0,65	3 710	0,85
206. Kungsör	1043	0,35	2 008	0,69	928	0,31
207. Köping	3 367	0,37	6 602	0,74	4 643	0,51
208. Norberg	850	0,36	1 628	0,69	1587	0,67
209. Sala	2 516	0,36	4 911	0,71	8 826	1,31
210. Skinnskatteberg	657	0,35	1 249	0,67	1 920	1,04
211. Surahammar	1 349	0,34	2 595	0,67	3 726	0,97
212. Västerås	11064	0,28	9 539	0,23	13 288	0,33
	28 031		40 898		42 162
Kopparbergs län
213. Avesta	3 217	0,36	6 277	0,72	1 778	0,20
214. Borlänge	5 933	0,38	11 633	0,76	8,657	0,56
215. Falun	5 805	0,35	11 431	0,70	2 489	0,15
216. Gagnef	1 317	0,37	2 492	0,72	2 854	0,82
217. Hedemora	2 225	0,38	4 284	0,74	-	-
218. Leksand	1 717	0,36	3 266	0,69	1 910	0,40
219. Ludvika	4 178	0,38	8 046	0,75	2 809	0,25
220. Malung	1 559	0,35	2 917	0,67	1 237	0,28
221. Mora	2 572	0,38	4 910	0,73	-	-
222. Orsa	967	0,36	1816	0,69	1 388	0,52
223. Rättvik	1401	0,36	2 674	0,69	2 898	0,75
224. Smedjebacken	1 722	0,38	3 329	0,74	779	0,17
225. Säter	1 320	0,35	2 531	0,68	2 502	0,67
226. Vansbro	1 067	0,35	2 029	0,68	3 212	1 10
227. Älvdalen	1228	0,37	2 222	0,68	1 528	0,46
	36 228		69 857		34 041
Gävleborgs län
228. Bollnäs	3 538	0,35	6 646	0,66	10 627	1,08
229. Gävle	10 178	0,34	10 771	0,37	15 620	0,54
230. Hofors	1 712	0,38	3 296	0,74	1955	0,43
231. Hudiksvall	4 325	0,32	8 123	0,60	6161	0,45
232. Ljusdal	2 896	0,37	5 439	0,70	3 385	0,43
233. Nordanstig	1 499	0,34	2 816	0,66	2 525	0,58
234. Ockelbo	825	0,36	1 588	0,70	1461	0,64
235. Ovanåker	1 663	0,33	3 125	0,63	2 894	0,58
236. Sandviken	5 318	0,37	10 378	0,73	5 673	0,39
237. Söderhamn	4 012	0,35	7 535	0,67	7 030	0,62
	35 966		59 717		57 331

FiU 1981/82:20

213

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.
Västernorrlands län
238. Härnösand	3 770	0,37	7 082	0,71	3 451	0,34
239. Kramfors	3 628	0,36	6 734	0,69	6 415	0,65
240. Sollefteå	3 506	0,34	6 342	0,62	3 532	0,34
241. Sundsvall	11618	0,34	21 822	0,64	9 324	0,27
242. Timrå	2 313	0,34	4 345	0,64	-	-
243. Ånge	1 724	0,34	3 201	0,65	593	0,12
244. Örnsköldsvik	7 398	0,33	13 896	0,64	17 251	0,80
	33 957		63 422		40 566
Jämtlands län
245. Berg	1 273	0,35	2 297	0,65	2 266	0,63
246. Bräcke	1 381	0,37	2 485	0,68	2 677	0,73
247. Härjedalen	1 920	0,37	3 462	0,67	4 781	0,93
248. Krokom	1972	0,36	3 597	0,67	1 771	0,33
249. Ragunda	1088	0,35	1950	0,64	1 073	0,35
250. Strömsund	2 734	0,39,	4 901	0,71	2 630	0,37
251. Åre	1 470	0,39	2 652	0,71	-	-
252. Östersund	6 866	0,34	12 896	0,64	15 589	0,78
	18 704		34 190		30 787
Västerbottens län
253. Dorotea	678	0,40	1 188	0,71	1 503	0,90
254. Lycksele	2 155	0,35	3 777	0,62	1 354	0,22
255. Nordmaling	1 076	0,35	1 982	0,65	4 269	1,45
256. Norsjö	1471	0,37	2 661	0,68	2 676	0,68
257. Robertsfors	981	0,34	1822	0,64	2 448	0,86
258. Skellefteå	10 136	0,37	18 888	0,70	17 841	0,65
259. Sorsele	648	0,38	1 132	0,68	1472	0,88
260. Stomman	1 314	0,37	2 303	0,65	767	0,21
261. Umeå	11 511	0,39	21 620	0,74	24 437	0,84
262. Vilhelmina	1 346	0,36	2 356	0,64	885	0,23
263. Vindeln	903	0,32	1633	0,59	1 130	0,40
264. Vännäs	1 577	0,35	2 856	0,64	-	-
265. Åsele	779	0,38	1363	0,68	629	0,31
	34 575		63 581		59 411
Norrbottens län
266. Arjeplog	604	0,34	1053	0,61	457	0,26
267. Arvidsjaur	1 156	0,32	2 012	0,56	917	0,25
268. Boden	4 118	0,33	7 217	0,59	8 913	0,73
269. Gällivare	3 889	0,37	6811	0,65	6 075	0,58
270. Haparanda	1413	0,34	2 475	0,60	1 390	0,33
271. Jokkmokk	5 795	1,86	6 567	2,14	4 541	1,41
272. Kalix	2 428	0,29	4 254	0,51	2 906	0,35
273. Kiruna	4 486	0,35	7 861	0,62	3 075	0,24
274. Luleå	9 478	0,36	17 148	0,66	22 620	0,87
275. Pajala	1 370	0,33	2318	0,57	2 620	0,65
276. Piteå	5 548	0.36	10 038	0,67	5 712	0,37
277. Älvsbyn	1 421	0,34	2 489	0,61	2 495	0,61

FiU 1981/82:20

214

	regeringens förslag i budgetprop. 1 000-tal kr. kr./skr.	moderaternas förslag i partimotion 1 000-tal kr. kr./skr.	S-förslaget i partimotion 1 000-tai kr. kr./skr.
278. Överkalix	801	0,35	1 382	0,62	639	0,28
279. Övertorneå	956	0,33	1 630	0,57	1 505	0,52
	43 463		73 255		63 885
Samtliga kommuner	1 370 564	0,45	1 890 787	0,64	1 317 443	0,44

FiU 1981/82:20 215

Tabell förteckning

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1982 18

Tabell 2 Bytesbalans 1980-1982 18

Tabell 3 Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg) till

OECD-området 1975-1982 20

Tabell 4 Besparingarna fördelade på huvudtitlar 42

Tabell 5 Vpk:s samlade budgetalternativ: Utgiftssidan 49

Tabell 6 Vpk:s samlade budgetalternativ: Inkomstsidan 50

Tabell 7 Av regeringen och av moderata samlingspartiet föreslagna
besparingar för budgetåret 1982/83 59

Tabell 8 Budgetunderskottets utveckling 61

Tabell 9 Budgetunderskottet i procent av BNP 61

Tabell 10 Den statsfinansiella utvecklingen 61

Tabell 11 Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande
61

Tabell 12 Utvecklingen av statsutgifter och statsinkomster 62

Tabell 13 Sammanställning av de departementsvisa besparingarna

budgetåret 1982/83 65

Tabell 14 Sammanställning av budgetmässiga förslag i partimotio ner

från m och s i förhållande till förslag i budgetpropositionen
66

Tabell 15 Effekter för kommuner och landsting av generella

åtgärder 90

Tabell 16 Effekter för kommuner och landstingskommuner av

skilda förslag till generella åtgärder 99

FiU 1981/82:20 216

Innehåll

Inledning 1

A. EKONOMIDEPARTEMENTET

Finansplanen 4

Propositionen 5

Motionerna 8

Utskottet 14

Den internationella utvecklingen 14

Utvecklingen i Sverige 18

Den ekonomisk-politiska strategin 23

Skattepolitiken 28

Övriga motioner 31

Hemställan 36

B. BUDGETDEPARTEMENTET

B 1. Budgetförslaget 38

Propositionen 38

Motionerna 46

Utskottet 60

Bakgrunden till de statliga budgetunderskotten 60

Budgetalternativen *. 64

Riktlinjer för budgetpolitiken 1982/83 68

Övriga frågor 72

Hemställan 74

B 2. Den kommunala sektorn 75

Propositionen 86

Motionerna 91

Utskottet 97

Riktlinjer för den kommunala konsumtionsutvecklingen . . 97

Åtgärder för att begränsa kommunernas finansiella överskott

1983 97

Förslag till generella åtgärder inom kommunsektorn 98

Sammanfattande bedömning och förslag 100

Övriga motioner 103

Hemställan lil

B 3. Särskilda frågor 113

Utskottet 113

Översynsprojekt 113

Vissa budgettekniska förenklingar 113

Det statliga kommittéväsendet 115

Statliga kreditgarantier 117

Hemställan 117

FiU 1981/82:20

217

RESERVATIONER
Avsnitt A Finansplanen:

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (s) ... 118

2. Riktlinjerna för skattepolitiken (m) 138

3. Riktlinjerna för skattepolitiken (motiveringen) (c, fp) 140

4. Upphävande av bilkreditförordningen och avbetalningstiden vid

köp av begagnade bilar (m) 141

5. Ökad byggnadsverksamhet (s) 141

Avsnitt B 1. Budgetförslaget:

6. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (c, fp) 142

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (m) 147

Avsnitt B 2. Den kommunala sektorn

8. Den kommunala sektorn (c, fp) 153

9. Den kommunala sektorn (m) 156

10. Lag om begränsning i kommuns rätt att ta ut skatt och utredning

om kommunalt skattetak (m) 159

11. Tilläggsdirektiv till grundgarantiutredningen och översyn av

skatteutjämningssystemet (s) 160

Särskilt yttrande (m) 162

Bilagor:

1. Utskottets lagförslag vid avsnitt B 2. Den kommunala sektorn 163

2. Reservanternas lagförslag vid reservation 9 (m) till avsnitt B 2.

Den kommunala sektorn 171

3. Konstitutionsutskottets yttrande 1981/82:6 y 178

4. Landstingsförbundet PM 1982-02-08 184

5. Svenska kommunförbundet PM 1982-02-10 202

6. Beräknade effekter för kommunerna av generella åtgärder ... 207

Tabellförteckning 215

GOTAB 70547 Stockholm 1982