Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse
1980/81:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog. 1980/81:1

1 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 1

Norstedts Tryckeri
Stockholm 1980

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten m. m 15

I DOMSTOLAR m. m.

Disciplinansvar för domare som bl. a. underlåtit att meddela dom i

mål angående vårdnad om barn. umgängesrätt m. m 17

Vissa iakttagelser och uttalanden med anknytning till förmynder skapslagstiftningen

Svaranden i ett fastighetsmål har inte fått tillfälle att svara i målet

innan det avgjordes genom tredskodom 35

Kritik mot tingsrätt som i tvistemål om mindre värden ej har
beviljat svaranden anstånd med att ange grunderna för sitt bestridande
39

Handläggning av mål om betalningsföreläggande, mål om lagsökning
samt tvistemål om mindre värde 42

Bristfällig handläggning av tvistemål. Vikten av att tingsnotaries
lämplighet att mottaga förordnande enligt tingsrättsinstruktionen

noggrant prövas i varje särskilt fall 47

Delgivning av betalningsföreläggande 53

Frågor om entledigande av offentlig försvarare och tillåtande av

åberopad bevisning 57

Vårdare på kriminalvårdsanstalt har anhållits och häktats som
misstänkt för att ha fört in narkotika på anstalten. Kritik av förundersökningen
mot vårdaren 59

Klagomål mot polisen i fallet Mullvaden 68

Kritik mot handläggare av förundersökning angående villainbrott.

Bl. a. har omständigheter som talat till den misstänktes förmån ej

tillräckligt beaktats 79

En yngling har felaktigt hämtats till förhör hos polisen. Klagomål
mot polismans uppträdande i samband med hämtningen. Ynglingen
borde ha erbjudits skjuts hem 88

Privat deposition av konst i polishus 97

Avtal mellan polisstyrelse och hundskyddsförening om uppställning
av löslöpande hund 104

Vissa övriga ärenden 108

II FÖRSVARET m. m.

Disciplinär åtgärd mot kapten för oskickligt beteende 136

Disciplinär åtgärd mot kompanichef för oskickligt beteende och

tjänstefel 138

Handläggning i försvarsdepartementet av ärende angående besvär

över beslut om tillsättning av tjänst 155

Motivering av beslut om avslag på ansökan om vapenfri tjänst

m.m 158

Brister i tillämpningen av säkerhetsföreskrifter vid Vaxholms

kustartilleriregemente (KA 1) 162

Värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall 168

Beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan och undanröjande

av beslut i disciplinmål 174

Tillämpningen i disciplinmål vid Skaraborgs regemente (P 4) av
stadgandet om undanhållande. Framställning till regeringen angående
auditörers ansvarsförhållanden 178

Tillämpningen vid Livregementets grenadjärer (1 3) av säkerhetsföreskrifter
för granatkastare 200

Ifrågasatt kamratförtryck m.m. inom sjövärnskåren 205

Omständigheterna i samband med värnpliktigs död m. m 212

Vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöring vid Karlstads flygplats .. 216
Förhållanden vid sammanträden med förbandsnämnd 220

III VÅRDOMRÅDET

Kriminalvård

Förutsättningar för beviljande av korttidspermission. Fråga också

om anstaltsplacering 225

Fråga om bl. a. beviljande av korttidspermission för intagen på

kriminalvårdsanstalt 233

Vid granskningen av ett frivårdsärende har iakttagits bl. a. att
berörda myndigheter inte med tillräcklig kraft ingripit mot villkorligt
frigiven som misskött sig 242

Vissa övriga ärenden 250

Socialvård

Om skyldighet för en social centralnämnd att fullfölja ärende om
ingripande enligt barnavårdslagen sedan barnet har lämnat kommunen
(34 § första stycket barnavårdslagen) 264

Fråga om jäv för ledamöter i en social distriktsnämnd i ett barnavårdsärende.
Dessutom fråga om enskilda ledamöter i nämnden på

egen hand bör komplettera utredningen i ärendet 268

Fråga om god man för underårig på grund av jäv har varit förhindrad
att delta i beslut av arbetsutskott vid social distriktsnämnd . 274

Handläggning av ärende angående omhändertagande för samhällsvård.
Frågor om bl. a. utredning och kommunikation, rätt att bli
hörd inför nämnden och samtycke till beslut om samhällsvård (14,

19 och 24 §§ barnavårdslagen) 276

Om kravet på skyndsamhet vid barnavårdsutredning (14 § barnavårdslagen).
Dessutom fråga om fosterhemsplacering med stöd av

26 § 1. barnavårdslagen 289

Skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter
av betydelse vid prövning av vårdnadsärende. Även fråga om när

samhällsvård upphör 294

Tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare 299

Social centralnämnd har beslutat stänga daghem och fritidshem

under personalens studiedagar 308

Långsam handläggning av ett ärende angående yttrande till domstol
i ett vårdnadsmål 313

Sjukvård m.m.

Kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen)
319

Användningen av tvångsmedel inom omsorgsvården 323

Omsorgsvård — försöksinkrivning i särskola 329

Granskning av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk vård (15 §

lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall) 332

Intagning på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Principer för journalföring 334

Fråga om brevcensur enligt 15 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Dessutom fråga om rätt för läkare att

översända fotokopia av patients brev till polismyndighet 337

Vissa övriga ärenden 340

Socialförsäkring

Barnbidrag under tjänstgöring utomlands som FN-observatör.

Bl. a. fråga om FN-observatör skall anses anställd i statens tjänst . 344

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m.m 353

Offentlighet och sekretess

Begäran hos socialförvaltning att få namn och adressuppgifter ur

daghemskö 357

Brev till kommunalrådet - allmän handling eller inte? 361

Begäran hos myndighet att få upplysning om författningstext ... 372

Exekution

Hur gör man när en gäldenär medger löneutmätning över belopps -

gränsen? 373

Utmätning hos fel person m. m 375

Kronofogdemyndighets självrättelse av felaktig utmätning 379

Förrättningsmans tystnadsplikt i införselmål 381

Utmätning hos omyndig 383

Taxering och uppbörd

Taxering i dataålderna — synpunkter för kommande år m. m. ... 387

Att taxera reseförmåner - än en gång 420

övriga ärenden 426

Tj änstemannafrägor

Återkallelse av tillsättningsbeslut 433

Skolstyrelsens handläggning av ärenden om tillsättning av vissa
lärartjänster. Frågor bl. a. om ansökan kommit in för sent och om

underrättelse om tillsättningsbeslut 446

Avstängning från kommunal tjänst. Frågor bl. a. om tillämpningen

av förvaltningslagen 451

Vissa övriga ärenden 455

Byggnads- och planväsendet

Byggnadsnämnd har meddelat byggnadslov för byggnadsföretag,
som i olika hänseenden stred mot gällande byggnadsplanebestämmelser,
utan att någon prövning av frågan om dispens från dessa
bestämmelser dessförinnan ägt rum. Byggnadsnämndens beslut
har utformats på sådant sätt att man därav kunnat få den uppfattningen
att det innefattat dispens från planbestämmelserna vilket
medfört att fastighetsbildningsmyndigheten vid efterföljande av -

styckningsförrättning ansett sig oförhindrad att tillämpa reglerna i
3 kap. 2 § fjärde stycket fastighetsbildningslagen. Kritik mot byggnadsnämndens
handläggning 457

Vissa övriga ärenden 468

Övrigt

Tystnadsplikt och handlingssekretess i ett hälsovårdsnämnds ärende

rörande djurhållning m. m 473

Lämpligheten av att länsstyrelse använder sina befogenheter enligt
naturvårdslagen för att motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde
479

Förordnande av juridisk person som tillsyningsman enligt djurvårdslagen
487

Vissa andra ärenden 496

BILAGOR

1. Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för
personalorganisationen 499

2. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under tiden 1 juli 1979—den 30 juni 1980 genom skrivelser
från justititeombudsmännen före den 1 juli 1979 500

3. Sakregister 501

4. Summary in English 529

Till RIKSDAGEN

Riksdagens ombudsmän överlämnar härmed sin ämbetsberättelse för
perioden den 1 juli 1979-den 30 juni 1980.

I februari 1980 redovisade vi i en s. k. korrekturupplaga ett antal JObeslut
från andra halvåret 1979 som vi ansett vara av mera allmänt intresse
och därför förtjänta av att publiceras i förtid. De beslut som redovisats i
korrekturhäftet finns med i sin helhet i denna ämbetsberättelse.

Några ändringar i arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
har inte gjorts under det förflutna verksamhetsåret. Fråga om ändring i
arbetsordningen kommer att tas upp med riksdagens JO-delegation under
innevarande verksamhetsår. Arbetsordningen finns intagen i ämbetsberättelsen
1977/78 s. 448 ff.

Beträffande de ärenden som varit anhängiga under perioden antecknas
följande.

Balans från 1.7.1979 709

Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 10

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 211

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 116

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 24

Summa balanserade och nya ärenden 4 070

Härav avgjorda 1.7.1979-30.6.1980 3 103

Balans 30.6.1980 967

Månadsöversikt över ärenden

Nya Avgjorda Balans

Juli 212 174 747

Augusti 234 203 778

September 241 253 766

Oktober 305 314 757

November 329 264 822

December 268 223 867

Januari 314 365 816

Februari 322 301 837

Mars 364 337 864

April 285 249 900

Maj 232 219 913

Juni 255 201 967

3 361 3 103

Antalet nya ärenden under perioden uppgick till 3 361 eller 160 fler än
under närmast föregående verksamhetsperiod. 140 av de nya ärendena var
initiativärenden och 10 var remisser från departement och myndigheter.
Antalet klagoärenden uppgick alltså till 3 211, dvs. en ökning med 188
jämfört med föregående verksamhetsår.

Klago- och initiativärenden under perioden 1.1.1968—30.6.1980

År Klagoärenden Initiativärenden

1968 2 120 494

1969 2 708 393

1970 2 606 457

1971 3 149 346

1972 3 187 357

1973 3 219 445

1974 3 095 566

1975 3 025 410

1976 t. o.m. 30.6 1 622 78

1976/77 1.7-30.6 2 933 204

1977/78 1.7-30.6 2 993 163

1978/79 1.7-30.6 3 023 165

1979/80 1.7-30.6 3 211 140

Under perioden avgjordes 3 103 ärenden. Av dessa var 2 990 klagoärenden
och 100 inspektions- och andra initiativärenden. 13 ärenden avsåg
remisser från riksdag och departement. Dessa besvarades genom följande
utlåtanden.

JO Nilsson

1) Över yttrandefrihetsutredningens debattbetänkande (SOU 1979:49)
Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

2) Över datalagstiftningskommitténs betänkande (Ds Ju 1979:19) Författningsreglering
av SPAK m. m.

JO Wigelius

1) Över betänkandet (1979:4) Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården,
avgivet av utredningen om isolering inom kriminalvården.

2) Över departementspromemorian (Ds Ju 1979:5) om internering.

3) Över domstolsverkets betänkande Översyn av notariemeriteringen.

4) Över betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter, En kartläggande
undersökning om korporativt ansvar och departementspromemorian (Ds
Ju 1979:10) Företagsböter, Förslag till lagtexter.

5) Över betänkandet (SOU 1979:71) Handläggningen av anmälningar
mot polispersonal, avgivet av utredningen om förfarandet i vissa disciplinärenden
m. m.

JO Uhlin

1) Över tjänstereglementsutredningens betänkande (Ds Fö 1979:4) Nytt
tjänstereglemente för försvarsmakten.

2) Över statskontrollkommitténs betänkande (SOU 1980:10) Ökad kommunal
självstyrelse.

JO Holstad

1) Över skoladministrativa kommitténs promemoria 1979-12-14 nr 29
Decentralisering och förenklingar av vissa skoladministrativa frågor.

2) Över betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede, avgivet av
utredningen rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede.

Vidare har JO Nilsson — efter remiss från riksdagens justitieutskott —
yttrat sig över motionen 1978/79:854 om översyn av ansvaret för funktionärer
i offentlig verksamhet samt motionerna 1978/79:311, 688, 1174 och 1176
om ändring av rättegångsbalkens regler om åtal mot ämbetsmän m. m. JO
Wigelius har - efter remiss från Nordiska rådet - yttrat sig över ett
förslag, väckt av en svensk medlem av Nordiska rådet, om enhetliga regler
rörande mut- och bestickningsbrott.

Utlåtandena har inte tagits med i ämbetsberättelsen.

Tablå över utgången i de under perioden den I juli 1979—den 30 juni 1980
hos riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena.

Sakområde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kri-tik	Åtal eller disciplinär bestraff-ning	Framställn. tili riks-dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	i	3			4
Åklagarväsendet	2	1			3
Polisväsendet	1				1
Försvarsväsendet	3	18		1	22
Kriminalvård	1	1			2
Barna- och ungdomsvård	4	17			21
Social- och sjukvård	6	9			15
Exekutionsväsendet	5				5
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	4	8			12
Övriga förvaltningsärenden .	6	9			15
Summa ärenden	33	66		1	100

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1979—den 30 juni 1980 hos riksdagens
ombudsmän avgjorda klagoärendena.

Sakområde	Avvisn.	Överläm-	Avgjorda	Erinran	Åtal el-	Framställ-	Summa
	eller	nande	efter ut-	eller	ler dis-	ning till	ärenden
	avgöran-	enl. 18 §	redn.	annan	ciplinär	riksdagen
	de utan	instr.	utan kri-	kritik	bestraff-	eller re-
	särskild		tik		ning	geringen
	utredning
Domstolsväsendet	97	i	149	35	1		283
Åklagarväsendet	22	10	68	11			111
Polisväsendet	94	4	192	62	2		354
Försvarsväsendet	20	3	26	12	3		64
Kriminalvård	20	6	179	44			249
Bama- och ungdomsvård ...	35	1	85	18			139
Socialhjälp och åldringsvård	14		31	2			47
Nykterhets- och narkoman-
vård	9		14	2			25
Sjukvård	98	6	122	15			241
Allmän försäkring	53		58	8			119
Arbetsmarknaden m. m.	18		23	1			42
Byggnads- och vägärenden . .	56		27	17			100
Exekutionsväsendet	18	1	42	12			73
Kommunal självstyrelse ....	71		35	8			114
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	56	1	38	10			105
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	72		92	22			186
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	50	1	21	3			75
Jordbruksärenden, miljövård.
hälsovård m. m	71	1	62	15			149
Tjänstemannaärenden	66	1	49	20			136
Offentlighetsärenden	25	1	36	22			84
Övriga förvaltningsärenden	79		42	12			133
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden	161						161
Summa ärenden	1 205	37	1 391	351	6		2990

JO Uhlin har — i samband med avgörandet av ett ärende angående
tillämpningen av stadgandet i 21 kap. 11 § brottsbalken om undanhållande
- gjort en framställning till regeringen. I denna har påpekats att auditörerna
efter ämbetsansvarsreformen inte kan åläggas någon påföljd för fel i
tjänsten vilka inte är att bedöma som oriktig myndighetsutövning eller som
allmänt brott.

Under perioden har åtal anställts i tre fall. Åtalen har riktats mot

1) en polisman för misshandel

2) en polisman för misshandel

3) en kapten för hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman.

Vidare har anmälan för disciplinär påföljd gjorts i tre fall, nämligen 1)

med stöd av 83 § militära rättegångslagen mot en kapten för oskickligt
beteende

2) med stöd av 83 § militära rättegångslagen mot en major för tjänstefel i
två fall och oskickligt beteende i ett fall

3) mot en hovrättsfiskal för underlåtenhet att meddela dom i mål
rörande vårdnad om barn efter äktenskapsskillnad m. m.

Med stöd av 18 § instruktionen för justitieombudsmännen har klagomål i
37 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande. 10
ärenden har överlämnats till riksåklagaren eller till annan åklagare, medan
kriminalvårdstyrelsen och socialstyrelsen eller medicinalväsendets ansvarsnämnd
(fr. o. m. den 1 juli 1980 hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd)
övertagit vardera 6 klagomål.

Inspektionsverksamheten under perioden redovisas särskilt.

Den 17 oktober 1979 deltog justitieombudsmännen i ett sammanträde
med riksdagens JO-delegation och diskuterade JO:s anslagsäskanden och
organisatoriska frågor.

Det stora intresset utomlands för det svenska JO-ämbetet resulterar
alltjämt i ett stort antal besök och många brevförfrågningar. Ämbetet har
besökts bl. a. av professor Jack Richardson, Commonwealth Ombudsman
i Australien, dr Ernst Nebenzahl, State Comptroller and Comissioner for
Complaints from the Public i Israel och Karl Wilhelm Berkhan, Wehrbeauftragter
des Deutschen Bundestages.

JO Nilsson och JO Holstad besökte den 23-29 september 1979 det
österrikiska ombudsmannaämbete! (die Volkanwaltschaft) i Wien. JO
Uhlin deltog den 14—15 april 1980 i den danska JO-institutionens 25-årsjubileum i Köpenhamn. JO Nilsson besökte den 5-6 juni 1980 the
Parliamentary Ombudsman for Administration Cecil Clothier, QC, och the
Local Ombudsman Baroness Serota i London.

Som bilagor till denna skrivelse bifogar vi

- en redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring och för personalorganisationen
(Bilaga I)

— en förteckning över ärenden, som har varit anhängiga hos regeringen
under perioden den 1 juli 1970-den 30 juni 1980 genom skrivelser från
justitieombudsmännen före den 1 juli 1979 (Bilaga 2)

- ett sakregister till justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/
77-1980/81 (Bilaga S)

— en kortfattad redogörelse på engelska för innehållet i denna ämbetsberättelse
(Bilaga 4).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1980.

PER-ERIK NILSSON ANDERS WIGELIUS

KARL-ERIK UHLIN SIGVARD HOLSTAD

Ulf Hagström

Inspektionsverksamheten m. m.

De regler sorn gäller för JO:s inspektionsverksamhet återfinns i ämbetsberättelsen
1977/78 s. 15.

Under perioden den 1 juli 1979—30 juni 1980 har följande inspektioner
genomförts.

JO Nilsson har under verksamhetsåret inspekterat länsstyrelsen i Västernorrlands
län, länsstyrelsen i Norrbottens län, lokala skattemyndigheterna
i Gällivare och Klippans fögderier, kronofogdemyndigheterna i
Gällivare, Helsingborg, Sollefteå, Sundsvall och Västerås.

Inspektionerna har varit av rutinkaraktär. Länsstyrelseinspektionerna
har avsett planeringsavdelningens regionalekonomiska enhet och skatteavdelningen
med främst dess uppbördsenhet. Inspektionerna av länsstyrelsernas
skatteavdelningar och de lokala skattemyndigheterna har rört bl. a.
myndigheternas erfarenheter av 1979 års taxering. Vidare har JO Nilsson
vid inspektionerna skaffat sig en överblick av hur de olika berörda
myndigheterna samordnar sin verksamhet när det gäller företag i kris.

JO Nilsson har även företagit en inspektion av fastighetstaxeringsutställningen
i Stockholms kommun. JO Nilssons intryck från denna inspektion,
då bl. a. samtal fördes med handledare och den besökande allmänheten,
redovisades i ett protokoll som överlämnades till riksskatteverket för
kännedom.

Inspektionerna har omfattat 13 dagar.

JO Wigelius har inspekterat Mora, Ludvika, Mariestads och Lidköpings
tingsrätter, länsåklagarmyndigheten i Skaraborgs län, åklagarmyndigheterna
i Södertälje, Mora, Ludvika, Mariestads och Lidköpings åklagardistrikt,
länspolischefen i Skaraborgs län, polismyndigheterna i Mora, Ludvika,
Mariestads och Lidköpings polisdistrikt, kriminalvårdsanstalterna
Hall, Norrtälje, Kumla och Mariestad samt allmänna häktet i Mariestad.

Inspektionerna har huvudsakligen bedrivits på sedvanligt sätt genom
granskning av diarier och akter. Uppmärksamheten har främst varit
inriktad på rättssäkerhetsfrågor. Vid inspektionerna på tingsrätterna har
särskilt intresse ägnats förmynderskapsfrågor samt mål om lagsökning och
betalningsföreläggande. De flesta iakttagelser som gjorts vid inspektionerna
har kunnat klaras upp på platsen utan efterföljande remissförfarande.
Iakttagelserna har då endast redovisats i inspektionsprotokollet.

Inspektionerna har omfattat 20 dagar.

JO Uhlin har inspekterat följande civila myndigheter:
länsstyrelsen och länsrätten i Västmanlands län och länsstyrelsen och
länsrätten i Gotlands län
samt följande myndigheter tillhörande försvarsmakten:
civilförsvarsstyrelsen, värnpliktsverket och Bergslagens värnpliktskontor,
Norrbottens flygflottilj och sektor ÖN 3, Luleå luftvärnsregemente,
Gotlands militärkommando, Gotlands kustartilleriförsvar och Gotlands
kustartilleriregemente, Gotlands regemente, Gotlands artilleriregemente
och Gotlands luft värnsbataljon.

Inspektionerna av civilförsvarsstyrelsen samt värnpliktsverket och
Bergslagens vämpliktskontor var närmast av studie- och informationsnatur.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har på
sedvanligt sätt ägnats uppmärksamhet åt rättsvården, beskaffenheten av
förläggnings- och fritidslokaler, mathållningen och personalvården m. m.
De värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämnderna, kompaniassistenterna
och andra har beretts tillfälle att framföra synpunkter, varjämte upplysningar
inhämtats från personalvårdsofficerare och personalvårdskonsulenter.

Inspektionerna har omfattat 23 dagar.

JO Uhlin, åtföljd av en tjänsteman vid JO-expeditionen, var på inbjudan
av Finlands JO Jorma S. Aalto närvarande vid en av JO Aalto den 2
oktober 1979 förrättad inspektion av Nylands brigad i Ekenäs, Finland.

JO Holstads inspektioner fördelar sig på följande sätt:

Socialvården: Socialförvaltningarna i Gotlands, Hallstahammars,

Landskrona, Ljusdals och Svalövs kommuner, social servicecentral 6 i
Stockholms kommun och socialbyrå 4 i Göteborgs kommun samt Sundbo
yrkesskola.

Sjukvården: Sundsvalls sjukhus.

Allmän försäkring: Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa.
Arbetsmarknad: Yrkesinspektionen i Göteborgs distrikt.

Inspektionerna har i huvudsak varit av rutinkaraktär men har i en del fall
haft samband med anförda klagomål. Vid samtal med förtroendemän och
tjänstemän har JO informerat sig om myndigheternas verksamhet. Vid
inspektionerna har däijämte granskning skett av myndigheternas diarier,
protokoll och andra handlingar. Granskningen har lett till att JO för
utredning har tagit upp ett flertal ärenden.

Inspektionerna har omfattat 18 dagar.

I. Domstolar m. m.

Disciplinansvar för domare som bl. a. underlåtit att meddela dom i
mål angående vårdnad om barn, umgängesrätt m. m.

Förevarande fall - JO:s ärende dnr 207-1979, vari justitieombudsmannen
Anders Wigelius väckt fråga om disciplinpåföljd för hovrättsfiskalen i
hovrätten för Västra Sverige Thomas Rosendahl — refereras här genom
återgivande av statens ansvarsnämnds beslut den 6 maj 1980. Beslutet,
som i allt väsentligt redovisar JO:s utredning och ståndpunkter i ärendet,
har följande innehåll.

1. Bakgrund

1 ett mål vid Göteborgs tingsrätt mellan förutvarande makarna Reine
Jacobsson och Margaret, sedermera omgift Freytag, höll Rosendahl,
såsom tingsfiskal, fortsatt muntlig förberedelse den 2 oktober 1978. Efter
tidigare dom å äktenskapsskillnad mellan parterna förelåg därvid till
behandling frågor angående vårdnaden om parternas barn, umgängesrätten,
underhållsbidrag till barnen och rätten att kvarsitta i hemmet i
Fjällbacka intill dess bodelning skedde eller frågan om fastighetens beskaffenhet
av enskild egendom eller giftorättsgods avgjorts. Reine Jacobsson
inställde sig personligen jämte sitt ombud och biträde enligt rättshjälpslagen
Christer Arnewid. Margaret Freytag företräddes av sitt ombud och
biträde enligt rättshjälpslagen advokaten Peter Egnell.

På parternas begäran företogs målet till huvudförhandling i vårdnadsoch
umgänges- och underhålisfrågorna. Vid förhandlingens slut tillkännagav
Rosendahl att dom eller, beroende på vissa överläggningar i kvarsittandefrågan,
besked om doms meddelande skulle finnas att tillgå den 16
oktober 1978 kl. 14. Rosendahl lät sistnämnda dag underrätta parternas
ombud om att dom inte skulle meddelas den dagen men lämnade inte
besked om när eller hur domen skulle komma att meddelas. Rosendahl
meddelade sedan aldrig dom i målet.

I en skrift som inkom till JO den 23 januari 1979 anförde Reine
Jacobsson klagomål mot tingsrätten med anledning av att dom inte
meddelats.

På grund av klagomålen och vad som förekommit vid behandlingen
därav meddelade JO Wigelius beslut den 28 december 1979. Enligt detta
fann JO Wigelius att Rosendahl dels hållit tiden och sättet för doms
2 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

meddelande svävande, dels underlåtit att i laga tid meddela dom, dels
under flera månader dolt att dom ej heller var att vänta inom kort. Vidare
fann JO Wigelius att Rosendahl på grund av det anförda åsidosatt vad som
ålegat honom i hans tjänst som tingsfiskal, att felen ej kunde anses ringa
samt att det var påkallat att Rosendahl ålades disciplinär påföljd enligt 10
kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.

2. Parternas ståndpunkter vid ansvarsnämnden

Under hänvisning till sitt nyss återgivna beslut har JO Wigelius i
skrivelse den 28 december 1979 till ansvarsnämnden anmält Rosendahl för
disciplinär åtgärd.

Rosendahl har i yttrande till ansvarsnämnden vidgått att han vid
handläggning av målet förfarit felaktigt genom att hålla tiden och sättet för
doms meddelande svävande samt underlåta att meddela dom inom laga tid
men har bestritt vad JO Wigelius i övrigt funnit ligga honom till last.

3. Utredningen hos JO

Rosendahl har i en till JO Wigelius inkommen promemoria redogjort för
förhandlingen den 2 oktober 1978 och sitt handlande därefter.

Lagmannen vid tingsrätten, Jan Johnsson, och chefsrådmannen P. O.
Holmäng har i yttrande till JO Wigelius framhållit att när det gäller
bedömningen av Rosendahl denne fullgjort sina uppgifter på ett förtjänstfullt
sätt sedan han den 31 oktober 1978 flyttat till bötesenheten.

4. JO Wigelius’ bedömning

JO Wigelius har i sitt beslut anfört bl. a. följande. Rosendahls förfarande
står inte i överensstämmelse med stadgandet i 17 kap 9 § rättegångsbalken
att vid huvudförhandlingen underrättelse skall ges om sättet och tiden för
domens meddelande. Har underrättelse om sätt och tid för domens
meddelande lämnats vid huvudförhandlingen och visar det sig sedan att
denna tid inte kan hållas, står det öppet för domstolen att med stöd av
stadgandet i 32 kap 3 § rättegångsbalken utsätta ny tid för domens
meddelande och underrätta parterna därom. Det finns inte något lagligt
stöd för att hålla saken svävande på det sätt som här förekommit. Om det
möter synnerligt hinder att iaktta den allmänna anståndsfristen på två
veckor för doms meddelande kan ytterligare anstånd äga rum. Någon
bestämd längsta tid är i detta fall inte föreskriven. I förarbetena till
rättegångsbalken uttalas att tvåveckorsfristen i regel inte bör få överskridas
med mer än en eller annan vecka. Det är alldeles uppenbart att den i ett
fall som det förevarande inte kan få överskridas med månader. Ju längre
tid domens färdigställande uppskjuts desto svagare blir minnesbilden från

huvudförhandlingen och principen om rättegångens koncentration åsidosätts.
Det verkar också som om det med tiden blev allt svårare för
Rosendahl att besluta dom i målet. Vidare synes Rosendahl hela tiden ha
sökt dölja att situationen blivit ohållbar för honom. Detta torde framgå
bl. a. av vad som framkommit om telefonsamtal som förekom mellan
Rosendahl och Reine Jacobsson. Saken uppdagades ju också först sedan
Reine Jacobsson anmält för lagmannen vad som förevarit i målet. Rosendahl
borde långt tidigare ha tagit kontakt med en erfaren kollega för råd.
Det måste ju ha stått klart för honom att ett avgörande i de delar av målet
som tagits till huvudförhandling inte kunde få anstå under en obestämd tid.

5. Rosendahls yttrande till ansvarsnämnden

Rosendahl har i en till ansvarsnämnden den 17 april 1980 inkommen
skrivelse angett sin ståndpunkt i ärendet på sätt ovan under 2 redovisats
samt vidare anfört bl. a. följande. Mitt beslut vid förhandlingen den 2
oktober 1978 var dikterat av praktiska skäl och med hänsynstagande
framför allt till parterna. Om, såsom då förutsattes, beslut i bodelningsfrågan
meddelats inom kort och dom sedermera meddelats den 16 oktober,
hade detta beslut - ehuru formellt felaktigt - måhända kunnat bedömas
såsom ett i sammanhanget förhållandevis ringa fel. Saken kom onekligen
att bli allvarligare ju längre tid som förflöt. Det bör dock framhållas att
fram till i början av december mitt innehållande av avgörandet skedde i
samförstånd med partsombuden med vilka jag hade ett flertal telefonsamtal.
Det har från min sida ej någon gång varit fråga om att försöka dölja att
dom ej var att förvänta inom kort. Beträffande den olägenhet som
åsamkades part genom att slutligt avgörande ej meddelats, bedömde jag ej
den som särskilt stor. Interimistiska beslut löpte, och enligt min bedömning
fanns ej anledning att i större omfattning ändra dessas innehåll i det

slutliga avgörandet . Jag har ej någon godtagbar förklaring till varför

jag misskött målets handläggning.

Rosendahls yttrande har av ansvarsnämnden överlämnats för kännedom
till JO Wigelius, som förklarat sig icke ha något ytterligare att anföra i
ärendet.

6. Ansvarsnämndens bedömning

Vid förhandlingen den 2 oktober 1978, som ägde rum under Rosendahls
ordförandeskap, tillkännagav Rosendahl att dom skulle komma att meddelas
eller besked om tidpunkten för blivande dom skulle komma att lämnas
den 16 oktober 1978. Sistnämnda dag lät Rosendahl underrätta ombuden
om att dom inte skulle komma att meddelas den dagen. Emellertid lämnade
Rosendahl inte besked om när eller på vilket sätt domen skulle komma att
meddelas och han meddelade över huvud taget aldrig någon dom i målet.

Genom sin underlåtenhet i dessa hänseenden har Rosendahl åsidosatt vad
som ålegat honom i hans tjänst som tingsfiskal. De fel till vilka Rosendahl
gjort sig skyldig är inte att anse som ringa. 1 övrigt finnér ansvarsnämnden
inte visat att Rosendahl förfarit felaktigt.

För vad som ligger Rosendahl till last skall han åläggas disciplinpåföljd.
Strängare påföljd än varning är inte påkallad.

7. Ansvarsnämndens beslut

Rosendahl tilldelas enligt 10 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning varning.

Om Rosendahl vill söka ändring i beslutet, skall han väcka talan inom
fyra veckor från den dag han får del av beslutet. Iakttar Rosendahl inte
detta, är rätten till talan förlorad.

Talan, som avses här, väcks enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Vissa iakttagelser och uttalanden med anknytning
till förmynderskapslagstiftningen

Genom lagstiftning år 1974, som trätt i kraft den I januari 1976, har
omfattande ändringar gjorts i förmynderskapslagstiftningen. De berör
bl. a. grunderna för omyndigförklaring och förutsättningarna för godmansförordnanden,
reglerna om inskrivning av förmynderskap och förmyndares
redovisningsskyldighet samt överförmyndarverksamhetens organisation.
JO Wigelius har under den period denna berättelse omspänner
avgjort ett flertal ärenden, vari sådana frågor behandlats eller som eljest
haft anknytning till förmynderskapslagstiftningen. Vid granskning av överförmyndares
akter och under inspektioner har vidare en del iakttagelser av
mera allmänt intresse gjorts. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse
för en del behandlade frågor m. m. Redogörelsen är huvudsakligen
inriktad på överförmyndarverksamheten och den nya lagstiftningen, men
också annat beröres. De återgivna uttalandena av JO har för vinnande av
större överskådlighet och av andra redaktionella skäl undergått viss
bearbetning.

1. Behandlingen av icke inskrivna förmynderskap

Genom 1974 års lagstiftning ändrades bestämmelserna om inskrivning av
förmynderskap för underåriga. Tidigare regler innebar bl. a. att inskrivning
skulle äga rum när en av föräldrarna avled eller dessförinnan egendom som
skulle stå under förmyndarens förvaltning tillföll den underårige på annat
sätt än genom upptagande av lån. Efter lagändringen gäller att inskrivning
skall ske, förutom när särskild förmyndare förordnas, då den underårige på
annat sätt än genom lån förvärvar egendom som skall stå under förmyndarens
förvaltning och som till värdet överstiger två basbelopp eller när
rätten av annan särskild anledning finner inskrivning böra ske. 1 16 kap. 6 §
föräldrabalken (FB) tillfogades en bestämmelse som öppnade möjlighet för
överförmyndaren att befria förmyndare från att avge årsräkning där det
med hänsyn till det ringa värdet av den omyndiges tillgångar eller deras
beskaffenhet befanns kunna ske utan fara för honom.

I lagstiftningsärendet anförde föredragande statsrådet bl. a. (Jfr prop.
1974:142 s. 130 f) att det givetvis var angeläget att tillsynsorganen -varmed åsyftades domstolar och överförmyndare - inriktade sin kontroll
på sådana förmynderskap där en kontroll är särskilt påkallad med hänsyn
till den omyndiges egendomsförhållanden. Att förmynderskap underkastades
särskild kontroll borde även i fortsättningen komma till uttryck
genom inskrivning hos domstol. Inskrivning borde ske när den underårige
förvärvat egendom av viss omfattning. Gränsen när inskrivning skall ske
borde lämpligen fastställas till två basbelopp. Överförmyndaren borde föra
register med anledning av mottagna anmälningar om att egendom tillfallit
underårig och göra anmälan till rätten när förutsättningar uppkommit för
inskrivning. För att ej överförmyndarna skulle behöva syssla med kontroll
av redovisningar, om den omyndiges ekonomiska förhållanden inte motiverade
detta, borde skapas möjligheter till lättnader i förmyndarens
redovisningsskyldighet. Därom anfördes i propositionen (s. 141) bl. a.
följande. I åtskilliga förmynderskap torde den underåriges tillgångar vara
så ringa, att skyldigheten att avge årsräkning framstod som helt onödig och
disproportionerlig med hänsyn till det arbete som förorsakades förmyndarna.
Även överförmyndarna förorsakades onödigt kontrollarbete. Det
påpekades att dessa dessutom i fråga om nedsatta värdehandlingar erhöll
alla erforderliga uppgifter direkt från banken. Förmyndaren borde därför
av överförmyndaren kunna befrias från skyldighet att avge redovisning
eller medges att avge förenklad årsräkning när detta med hänsyn till
tillgångarnas ringa värde eller beskaffenheten av dessa kunde ske utan fara
för den omyndige. Genom de sålunda föreslagna åtgärderna fick överförmyndarna
större möjlighet att koncentrera sin uppmärksamhet på sådana
förmynderskap där en effektiv kontroll framstod som nödvändig. Någon
särskild beloppsnivå, vid vilken tillgångarna av överförmyndare borde
kunna bedömas som ringa angavs ej i förevarande sammanhang.

Under riksdagsbehandlingen anförde lagutskottet, som även behandlade
en riksdagsmotion med kritik mot den föreslagna gränsen för inskrivning
såsom alltför högt satt, bl. a, följande (LU 1974:38 s. 54): ”Utskottet vill
för sin del anmärka att genom förslaget om en beloppsgräns som utgångspunkt
för inskrivning av förmynderskap tillgodoses kravet på att förmynderskap,
där förmyndaren förvaltar endast obetydliga medel för den
underåriges räkning, skall undantas från samhällets kontroll.”

En beloppsgräns hade vidare fördelen att överförmyndaren fick betydligt
färre förmynderskap att granska och kunde koncentrera kontrollen till
angelägna fall. Vid gränsens bestämmande fick en skälighetsavvägning
göras mot behovet av skydd även för mindre tillgångar. Utskottet fann två
basbelopp, då motsvarande 18 000 kr, vara en lämplig gräns och anförde:
”Utskottet har därvid beaktat att det är vanligt att barn vid förälders
frånfälle erhåller försäkringsbelopp från tjänstegrupplivförsäkring. 1 flertalet
fall uppgår sådant belopp f. n. till 13 000 kronor. Enligt utskottets
mening är det rimligt att den efterlevande föräldern skall kunna använda
detta belopp till barnets olika behov utan att behöva vara underkastad
samhällets kontroll.” Under avsnittet förmyndares redovisningsskyldighet
uttalade lagutskottet ej något som här är av betydelse.

Sedan 1974 års lagstiftning trätt i kraft har ärenden rörande icke
inskrivna förmynderskap hos överförmyndarna blivit mycket vanligare än
tidigare. De bereder uppenbarligen särskilda svårigheter, vilka synes
sammanhänga med att tillämpliga regler i FB utformats med förutsättningen
att inskrivning varit en normal registreringsåtgärd när underårig fått
tillgångar. Vissa problem belyses av följande två klagoärenden.

En kvinna hade vid makens bortgång år 1974 blivit ensam med tre barn.
Vartdera barnet hade på grund av tjänstegrupplivförsäkring erhållit 20 500
kr efter fadern. Medlen hade insatts på bank enligt 15 kap. 12 § 2 st. FB och
böckerna åsatts stämpeln ”omyndigs medel”. Modern hade på fyra år
uttagit och för olika ändamål förbrukat pengarna, beträffande två barn helt
och i fråga om det tredje, som blivit myndigt, till större delen. Det mesta
hade uttagits utan överförmyndarens tillstånd. Att sådana uttag förekommit
blev dock ej känt förrän medlen var förbrukade. Någon närmare
redovisning för användningen hade ej lämnats överförmyndaren. Denne
hade lämnat det inträffade utan åtgärd med en protokollsanteckning av
innebörd att ärendet föll utanför hans kompetens eftersom det inte var
inskrivet vid domstol. Inskrivningen hade upphört efter den 1 janauri 1976
och modern blivit befriad från skyldighet att avge årsräkning. Överförmyndaren
ansåg enligt yttrande till JO att moderns försörjningsbörda varit
sådan att han knappast kunde ha vägrat henne uttag om hon sökt tillstånd.
Kontroll i efterhand av hur medel för vilka beviljats uttag hade använts
borde enligt hans mening inte äga rum. Barnens farmoder, som klagat hos
JO, hade tidigt gett överförmyndaren del av farhågor beträffande moderns
förvaltning av barnens medel och upplyst att denna blivit dömd för

bedrägeri. Detta hade ej givit anledning till särskilda åtgärder från överförmyndaren.
I påminnelser uppgav farmodern att uttagna medel inte kommit
till användning så som varit avsett och hävdade att medelsförbrukningen
varit orimligt hög med tanke på moderns disponibla inkomster m. m. Vid
ärendets avgörande anförde JO, efter en redogörelse för lagstiftningen
ovan, följande.

FB:s regler om förmyndares åligganden och om tillsyn över förmyndares
förvaltning gör i allmänhet inte åtskillnad mellan inskrivet och ej inskrivet
förmynderskap. Att förmynderskap ej är inskrivet betyder inte att förmyndarens
förvaltning är undandragen all kontroll från samhällets sida. Av vad
jag ovan återgivit framgår dock att kontrollen över legala förmyndare, dvs.
föräldrar, i huvudsak är inriktad på fall där barnets tillgångar uppgår till ett
värde överstigande två basbelopp. Inskrivning av förmynderskapet vid
domstol är då obligatorisk.

De nya möjligheter som med 1974 års tillägg till 16 kap. 6 § öppnades för
överförmyndaren att genom särskilt beslut befria förmyndare från att avge
årsräkning, bl. a. då tillgångarna är av ringa värde, har ej anknutits till
någon särskild beloppsgräns, utan ger utrymme för en friare prövning från
överförmyndarens sida. Det kan råda delade meningar huruvida ett så pass
stort belopp som två basbelopp numera motsvarar i allmänhet ses som
ringa. Detta värde framstår likväl med hänsyn till lagstiftarens uttalanden
vid 1974 års reform som den naturliga gränsen för vad som bedöms ringa
vid tillämpningen av 16 kap. 6 § 2 st. FB.

Enligt 15 kap. 12 § 2 st. FB föreligger i vissa fall skyldighet för
försäkringsgivare m. fl. som skall utge penningar till omyndig att insätta
medlen på bank och därom underrätta överförmyndaren. Denna skyldighet
gäller dock ej då värdet är ringa. Sålunda insatta medel får ej uttagas utan
överförmyndarens tillstånd. Enligt vad jag erfarit skiftar visserligen praxis
åtskilligt, men belopp motsvarande två basbelopp brukar i sådana fall ej
anses ringa.

I det fall klagomålen avser har barnens tillgångar varit insatta på bank
enligt den nyss omnämnda bestämmelsen i 15 kap. 12 § FB. Vid uttag
fordrades sålunda överförmyndarens samtycke. Medlen har ej uppgått till
två basbelopp för något barn. Dessutom härrörde de från tjänstegrupplivförsäkring.
Tillgångarnas värde såväl som beskaffenhet gjorde alltså att
överförmyndaren hade fog för sin bedömning att modern utan fara för de
omyndiga kunde befrias från att avge årsräkning. Vad klaganden må ha
meddelat honom angående sina farhågor om modern såsom förmyndare
kan inte föranleda till annan bedömning. Att modern kunnat komma åt och
förbruka medlen i den takt som skett synes ha berott på att banken inte
krävt de för uttagen erforderliga tillstånden. Jag utgår från att överförmyndaren
med anledning därav och till förekommande av upprepanden i andra
liknande fall gjort erforderliga föreställningar hos banken.

Överförmyndaren har uttryckt uppfattningen att någon kontroll i efterhand
av hur de bankmedel för vilka beviljats uttag blivit förbrukade inte
bort ske i detta fall och därvid hänvisat till visst i yttrandet återgivet
uttalande. Uppfattningen står i samklang med lagstiftarens förut berörda
uttalanden och har, försåvitt gäller uttag av medel som bör hållas tillgängliga
för omyndigs underhåll eller vården av hans egendom, stöd också i
lagen om vård av omyndigs värdehandlingar (jämför 11 § och 13 § denna

lag). Omständigheterna i förevarande fall föranleder ej heller i detta
avseende någon kritik mot överförmyndarens handläggning.

Det ovan sagda innebär inte alls att förmyndaren har frihet att helt efter
gottfinnande disponera över underårigs medel när förmynderskapet inte är
inskrivet eller att överförmyndaren då saknar befogenheter att ingripa mot
uppdagade missförhållanden. Detta är tvärtom hans skyldighet. Den
protokollsanteckning överförmyndaren gjort sedan han erhållit besked om
att banktillgodohavandena var förbrukade är alltså inte riktig. Hans
yttrande i detta ärende får emellertid anses ge vid handen att han är
medveten därom.

Lagstiftaren har tydligen åsyftat ett generöst utrymme för förmyndarens
egna bedömningar vid handhavandet av myndlings medel av den storleksordning
varom här är fråga. Att i åtskilliga sådana fall en mindre förståndig
hushållning med medlen leder till att dessa förbrukas i ganska snabb takt är
enligt min mening en ofrånkomlig följd härav. Vid bedömandet av sådana
fall har överförmyndare en mycket svår uppgift. Yttrandet i detta fall får
förstås så att överförmyndaren inte ansett annat klarlagt än att medlens
användning legat inom ramen för vad de varit avsedda för och varit
förenlig med barnens bästa. Hade grund funnits förantagande att modern
tillägnat sig medlen eller att barnen eljest lidit skada hade han bort
föranstalta om att för barnen förordnades god man med uppgift att vidtaga
behövliga åtgärder. Det kunde då blivit fråga bl. a. om skadeståndsanspråk
mot modern eller banken. För min del anser jag mig inte ha underlag för
kritik mot överförmyndaren för den bedömning han gjort.

1 det andra ärendet framkom att tillstånd till uttag från underårigs
spärrade bankbok lämnats av överförmyndaren i O., sedan förmyndaren
bosatt sig där. Förmynderskapet var emellertid inskrivet och stod under
tillsyn av överförmyndaren på annan ort. Tillståndsbeslutet kom att vila på
oriktig grund och borde ej ha lämnats. En anledning till felet var just att
överförmyndaren i O. inte hade tillgång till alla handlingar rörande
förmynderskapet. Den förklaringen lämnades, att ärendet handlagts som
andra icke inskrivna ärenden eftersom på bankboken inte innestod fullt två
basbelopp. JO uttalade att när inskrivning skett av förmynderskap och
detta kommit under tillsyn av viss överförmyndare, annan i princip måste
anses obehörig att befatta sig med ärendet med mindre tillsynen särskilt
överflyttades eller bistånd begärdes. FB:s system för kontroll av förmyndares
förvaltning förutsatte en sådan ordning. Enbart av behållningen på
bankboken kunde inte dragas slutsatsen att förmynderskapet inte någonstans
var inskrivet. När förmyndare begärde tillstånd till uttag från
bankbok och överförmyndaren inte hade kännedom om ärendet var
försiktighet påkallad. Bl. a. med hänsyn till underrättelseskyldigheten i 15
kap. 12 § sista stycket och förmyndarens anmälningsskyldighet enligt 16
kap. 2 § FB fanns anledning räkna med att annan överförmyndare haft
befattning med saken. Överförmyndaren hade därför bort kontrollera
tidigare inskrivningsförhållanden grundligt. Oavsett om ärendet var inskrivet
kunde f. ö. kännedom om tidigare lämnade tillstånd m. m. vara av
betydelse. Det borde sålunda alltid undersökas var sökanden varit bosatt.

Lämpligt var att införskaffa personbevis och med ledning därav företaga
erforderliga förfrågningar.

2. Tillstånd till inteckning och försäljning av fast egendom

Tillståndsgivningen vid försäljning av omyndigs fasta egendom eller
tomträtt, liksom till inteckning däri, numera reglerad i 15 kap. 15 § FB,
överflyttades vid 1974 års lagstiftning till överförmyndaren under motivering
(prop. 1974:142 s. 140) att den tidigare uppdelningen av tillståndsfrågor
på rätten och överförmyndaren knappast var rationell. Vidare anfördes
att med den samtidigt föreslagna förstärkningen av överförmyndarorganisationen
överförmyndarna kom att vara väl kvalificerade att handha
prövningen. Kravet på ”viktiga skäl” slopades samtidigt emedan överförmyndarens
allmänna skyldighet att iaktta den omyndiges bästa ansågs ge
tillräcklig garanti för att tillstånd gavs endast då detta var väl motiverat.
Oförändrad är föreskriften att före besluts fattande bl. a. den omyndige
själv, om han fyllt sexton år, skall beredas tillfälle yttra sig, såframt det
utan märklig omgång och tidsutdräkt kan ske. I fråga om tillstånd till
inteckning kan nämnas att vid tillkomsten av 1970 års jordabalk frågan
uppmärksammades huruvida tillståndet borde knytas till inteckningsärendet,
pantsättningen eller bådadera, men att blott en terminologisk ändring
då företogs med hänsyn till pågående översyn av förmynderskapslagstiftningen
(prop. 1970:145 s. 157).

Sedan klagomål riktats mot en överförmyndare för lämnat tillstånd till
försäljning av omyndigs fasta egendom framkom att tillståndet först
lämnats muntligen på telefon medan överförmyndaren vistades på annan
ort. Efter sin hemkomst hade överförmyndaren låtit beslutet komma till
uttryck endast genom att åsätta ett i vissa avseenden bristfälligt samt
odaterat köpekontrakt påskriften ”Beviljas. N. N., överförmyndare” invid
förmyndarens underskrift. Av handlingarna i överförmyndarens akt
framgick ej något om vilket underlag denne haft för sitt ställningstagande.
Skriftlig utredning om fastighetens värde tillfördes handlingarna i samband
med att yttrande avgavs till JO. Överförmyndaren hade ej hört egendomens
ägare, som var omyndigförklarad på grund av sinnessjukdom.
Därom anförde överförmyndaren med hänvisning till ett kompendium i
överförmyndarfrågor att yttrande av sinnessjuk borde avges av dennes
förmyndare. I detta ärende anförde JO efter en redogörelse för 1974 års
lagändringar bl. a. följande.

Vad som förekom i lagstiftningsärendet leder enligt min mening inte till
annat än att vid handläggningen av förevarande slags ärenden hos överförmyndarna
i stort sett samma anspråk bör ställas på beslutsunderlaget som
förut vid domstolarna (jämför därom bl. a. JO:s ämbetsberättelse 1966 s.
245 f). I samband med ansökningen skall sålunda anges de skäl som
åberopas för tillståndet. Det sagda innebär vidare att utredning om

fastighetens värde i form av taxeringsbevis och värderingsutlåtande i
allmänhet skall förebringas. Tillståndet skall avse en individualiserad
rättshandling (jfr. Walins kommentar till FB 1979 s. 347). Villkoren för
försäljningen bör därför anges så fullständigt som möjligt, helst genom att
färdigt köpekontrakt eller förslag till sådant inges till överförmyndaren.
Överförmyndaren skall ha ett sådant beslutsunderlag att han kan tillse att
priset ej understiger fastighetens värde och att villkoren för betalningen
och i övrigt för försäljningen är till den omyndiges fördel. Vid övervägandet
av skälen för försäljningen skall beaktas den omyndiges såväl ekonomiska
som personliga förhållanden.

JO framhöll sedan att tillstånd enligt 15 kap. 15 § FB skall ges genom
skriftligt beslut med erinran om giltighetstiden. Vidare uttalade JO kritik
mot att tillståndet kommit till stånd under de omständigheter och givits
sådan form som här skett. JO fortfor:

Som förut sagts uppkommer i tillståndsärenden som detta också frågor
som rör personliga förhållanden. Därvidlag spelar de yttranden som kan
komma att avges av den omyndige själv och dennes anhöriga stor roll.
Såsom framgår av lagtexten får ibland sådana yttranden avvaras, men helt
uppenbart är att yttrande från på grund av sinnessjukdom omyndigförklarade
ej generellt kan ersättas av yttrande från förmyndare. Det är viktigt
att den omyndiges egen inställning så vitt möjligt utrönes. Underlåtenhet
att delge ansökan med denne kan därför inte godtagas om det inte är
uppenbart att han saknat förmåga att taga ställning till frågan om försäljningen.
Jag ansluter mig således i denna fråga till vissa uttalanden som
återgivits i JO:s ämbetsberättelse för år 1967 (s. 71 ff). Uttalandena där har
— i relevanta delar — enligt min mening full aktualitet. Måhända har de
även vunnit i vikt under senare år. I detta ärende har inte framkommit
sådant som ger vid handen att den omyndiga inte kunde ange sin
ståndpunkt till fastighetsförsäljningen. Inte heller tyder något på att hennes
hörande kunde vålla märklig omgång eller tidsutdräkt. Det var sålunda
felaktigt att inte bereda henne tillfälle att yttra sig.

Beträffande förutsättningarna för att ge tillstånd till inteckning har JO i
ett särskilt fall anlagt något annorlunda synpunkter. Fyra underåriga ägde
stora tillgångar, väsentligen härrörande från en gåva av fadern. Dessa hade
av fadern några år tidigare placerats i en större, centralt belägen stadsfastighet
med kontor och butiker. Föräldrarna begärde att få uttaga pantbrev i
fastigheten. Denna hade genom inflationen stigit i värde medan lånen
samtidigt amorterats. Därför ämnade föräldrarna för barnens räkning taga
upp nya lån i fastigheten och placera medlen i något realvärde. Uttagandet
av pantbrev och beviljandet av lån brukade ta tid, framhöll de. Det
underlättade ett följande fastighetsköp om den saken var avklarad. Överförmyndarnämnden
tog inte upp ansökan till behandling, utan uppdrog åt
en ledamot att införskaffa kompletterande uppgifter. Längre telefonsamtal
utspann sig, varefter man från nämndens sida uppfattade saken så, att
beslut ej längre påkallades. Tillstånd lämnades efter ett och ett halvt år,

sedan förmyndarna hört av sig med ett konkret projekt. Fadern klagade
hos JO över dröjsmålet och gjorde gällande att nämnden haft dålig
förståelse för hur fastighetsaffärer måste gå till. Nämndens inställning hade
hindrat en god förvaltning av barnens tillgångar. Nämnden yttrade till JO
bl. a. att vid telefonsamtalen hade framhållits att tillståndet självklart
lättare kunde erhållas om det fanns närmare utredning om bakgrunden till
en följande panträttsupplåtelse men inte ”lämnats någon prognos om
innebörden av ett beslut på föreliggande material”. JO godtog uppgifterna
om återkallandet av ansökan och riktade ej någon egentlig kritik mot
nämnden. Dock kunde JO inte frigöra sig från intrycket att dess inställning
med hänsyn till omständigheterna i fallet varit försiktig i överkant och att
det inte varit helt utan grund som sökanden tyckt att han mött bristande
förståelse. JO framhöll att bakgrunden till ansökan var vissa allmänt kända
ekonomiska förhållanden och att det nu endast rört sig om förberedande
åtgärder. Ytterligare tillstånd av nämnden skulle komma att fordras för
upptagandet av lånen och pantsättningen samt för själva placeringen.
Dessförinnan gällde nedsättningsskyldighet beträffande pantbreven enligt
15 kap. 8 § FB. Det stod nämnden fritt att erinra härom i beslutet. Vidare
anförde JO följande.

Tillstånd till inteckning i omyndigs fasta egendom skall helt visst inte ges
utan skäl. Det vore dock enligt min mening att gå för långt om det alltid
skulle fordras att ett fullt utformat, konkret projekt förelägges nämnden. I
detta fall gällde det väl för nämnden i första hand att bilda sig en
uppfattning om huruvida det fanns betryggande utrymme för de krediter
förmyndarna tänkte sig och om ändamålet med dessa allmänt sett tedde sig
förståndigt. Om det framstod som meningslöst att uttaga ytterligare
pantbrev i fastigheten - med de kostnader som därvid skulle uppstå -borde naturligtvis ansökan avslås. Jag förmenar att nämnden ingalunda
stod så helt utan underlag för dessa bedömningar.

JO hänvisade därefter bl. a. till att man av handlingarna i överförmyndarens
akt kunde få en bild av fastighetens värde samt avkastning och av
inteckningsskuldens utveckling. Det kunde av handlingarna att döma
knappast finnas grund för annan uppfattning än att förvaltningen dittills
präglats av insikt och omsorg och att så skulle förbli.

3. Tillsyn av förmyndares förvaltning, dennes redovisningsskyldighet
m. m.

Vid granskning av överförmyndares akter har ibland iakttagits förvånande
brister i fråga om aktens innehåll. Bouppteckning och sådana bevis
rörande värdehandlingar och banktillgodohavanden m. m. som sägs i 16
kap. 8 § FB har exempelvis ej sällan saknats. En icke ovanlig brist, särskilt
i äldre ärenden, är att sådan förteckning som sägs i 16 kap. 2 § FB inte
avgivits. Tydligen har då i regel ansetts tillräckligt med årsräkning för det

år förmyndarens förvaltning tagit sin böljan. JO har med avseende härå
gjort uttalanden av följande innebörd. Förteckning enligt 16 kap. 2 § FB är
ett inventarium över tillgångar och skulder, till vilket den fortsatta
redovisningen genom årsräkningar och sluträkning anknytes. Saknas detta
underlag svävar, som saken uttryckts, överförmyndarens kontroll i luften
(jfr Walin s. 381). Förteckningen skall underskrivas av förmyndaren under
edlig förpliktelse. Detta innebär att straffansvar kan utkrävas enligt 15 kap.
10 § brottsbalken för osann eller vårdslös försäkran om i handlingen
lämnats oriktiga uppgifter. JO har förklarat att en förutsättning för
godkännande av förmyndarens första årsräkning är att förteckning av
föreskrivet slag ingivits.

Anledning har också förekommit till erinran om innehållet i 14 kap. 10 §
och 16 kap. 10 § FB om anmälan till rätten när förmyndare försummat inge
de i lagrummen omförmälda handlingarna.

Om slutredovisning från avgående förmyndare då sluträkning avges
föreskrivs i 16 kap. 12 § FB att överförmyndaren till den redovisningsberättigade
skall överlämna förteckning över den omyndiges tillgångar och
skulder, samtliga avgivna årsräkningar samt sluträkningen. I ett förmynderskapsärende,
där byte av förmyndare för omyndigförklarad ägt rum och
avgående förmyndare avgett sluträkning, framgick inte av handlingarna
huruvida bestämmelserna i 16 kap. 12 § FB om överförmyndares förmedling
av slutredovisning blivit iakttagna. Efter påpekande härom upplyste
överförmyndaren i avgivet yttrande att tillträdande förmyndaren fått
redovisningshandlingarna till låns en tid och att överförmyndaren då haft
en anteckningslapp liggande i akten. Den hade han senare kastat bort. På
begäran hade den nye förmyndaren nu skrivit ett erkännande att han tagit
del av handlingarna. Vid ärendets avgörande uttalade JO följande.

Vill den redovisningsberättigade resa anspråk på skadestånd med anledning
av avgående förmyndares förvaltning skall talan om anspråket väckas
inom ett år från det han mottagit redovisningshandlingarna (13 kap. 10 §
FB). Talefristen boljar sålunda ej löpa förrän slutredovisning förmedlats i
föreskriven ordning. Det är därför viktigt, ej minst från avgående förmyndares
synpunkt, att tvekan ej kan råda om att redovisning ägt rum. För
talefristens avgränsning måste även dagen för avlämnandet vara väl
dokumenterad. Det var sålunda felaktigt av överförmyndaren att ej sörja
härför. När handlingarna överlämnades borde han ha tagit kvitto, varav
dagen för överlämnandet framgick. Genom det särskilda erkännande den
tillträdande förmyndaren i efterhand lämnat saknar dock numera bristen
betydelse. Jag vill därför endast tillfoga att, när ej handlingarna såsom i
detta fall överlämnas personligen, en lämplig rutin är att de tillställs den
redovisningsberättigade i rekommenderat brev med mottagningsbevis och
att beviset sedan bevaras av överförmyndaren.

4. Fråga om god man enligt 18 kap 2 § FB. (Jfr även under 6. nedan)

Enda arvinge i ett dödsbo var en underårig dotter till den avlidne.
Fadern hade testamenterat viss angiven egendom - i realiteten huvuddelen
av tillgångarna — till dottern och ”övrigt lösöre” till en kvinna. I
testamentet gav han tillkänna sin önskan att kvinnan skulle göras till
förmyndare för barnet. Så kom även att ske. Vid bouppteckningen
företräddes flickan av denne förmyndare. Bouppteckningen inregistrerades.
Efter klagomål till JO upptogs i remiss till tingsrätten bl. a. - med en
hänvisning till 18 kap. 2 § 2 st FB - frågan om det inte varit lämpligt att
förordna god man för att företräda flickan vid bouppteckningen. Därom
anförde den notarie som gjort registreringen att förmyndaren uppfattats
som legatarie, varför godmansförordnande enligt lagrummets första stycke
inte erfordrats. Vad sedan angick frågan huruvida tingsrätten ex ofFicio
bort förordna god man enligt andra stycket kunde arvsavstånden, då
förmyndaren avstått visst belopp, utgöra näraliggande exempel. Enligt
stadgad praxis förordnades då inte god man. Refererad rättspraxis utvisade
att andra stycket nästan uteslutande tillämpades vid bördstalan.
Lagmannen i tingsrätten anförde för egen del att när myndlingen var
legatarie och förmyndaren dödsbodelägare som regel ej förelåg stridande
intressen och alltså inte behövdes god man. Detta torde allmänt tillämpas.
Anledning att betrakta frågan annorlunda när ställningen var omkastad
förelåg enligt hans mening knappast. — JO var av annan mening än
tingsrätten och förklarade sig ej kunna se att dess jämförelser med andra
rättsliga situationer var till verklig ledning. Barnet skulle som enda arvinge
ha erhållit hela boets behållning om inte testamentet funnits. Genom detta
hade flickans arv inskränkts till förmån för förmyndaren. Denne hade
sålunda haft ett eget intresse i saken och samtidigt haft att för flickan taga
ställning till frågor i samband med testamentet, bl. a. om det skulle
godtagas. Vid klander av testamentet kom förmyndarens egen lott i fara.
På grund av denna intressemotsättning hade det enligt JO:s mening varit
lämpligt om flickan företrätts av god man.

5. Vissa frågor rörande god man enligt 18 kap. 3 § FB

Enligt 18 kap. 3 § FB skall, där så erfordras, god man förordnas för den
som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd
eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt,
förvalta sin egendom eller sölja för sin person. Utredningen i ärenden om
förordnande av sådan god man har varit föremål för vissa uttalanden.

Förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § FB får enligt uttrycklig
föreskrift inte ges utan samtycke från den det rör. Kravet på samtycke kan
efterges om vederbörandes tillstånd medför hinder mot inhämtandet därav
eller eljest särskilda skäl föreligger. Sistnämnda regel är emellertid, enligt

vad JO i ett ärende uttalat, en undantagsregel som skall tillämpas med
försiktighet. JO uttalade vidare med adress till tingsrätten följande.

Frågan huruvida hinder mot inhämtande av samtycke föreligger är
tydligtvis närmast en medicinsk bedömningsfråga och hindret bör därför i
allmänhet styrkas med läkarintyg. Det kan ibland vara förenat med
svårigheter att erhålla sådant intyg, men möjligheten bör som regel
undersökas. För att överförmyndares eller annan ej sakkunnigs bedömning
skall kunna godtagas fordras uppenbarligen att de skäl varpå bedömningen
grundar sig framläggs och de bör självfallet dokumenteras i akten.

JO har i ett par fall funnit anledning understryka att god man inte skall
förordnas när behovet av bistånd redan är tillgodosett och att utredning på
denna punkt inte får förbises. 1 ett av dessa fall var omständigheterna
speciella. God man hade blivit förordnad för hustrun i ett fyrtioårigt
äktenskap utan att maken, som brukat sköta familjens angelägenheter, haft
någon kännedom om saken. Hustrun var sjukhusintagen, men fick dagligen
besök av mannen och kom hem under helgerna. Det framkom att
överförmyndaren fått uppgifter om att kvinnan fått skador under hembesöken
och skrivit under papper som hon inte förstått. Överförmyndaren hade
inhämtat uppgifter i förtroende från bl. a. kvinnans syster och sedan
bestämt sig för att göra ansökan till rätten utan att höra mannen.
Uppgifterna hade inte antecknats. JO anförde i sitt beslut först allmänt
följande.

God man enligt 18 kap. 3 § FB skall enligt lagrummets lydelse inte
förordnas med mindre det erfordras. Det innebär att förordnande inte skall
meddelas om ett föreliggande hjälpbehov kan bli tillfredsställande tillgodosett
på annat vis. Prövningen huruvida så är fallet ankommer i sista hand
på domstolen. Självfallet skall dock överförmyndare icke till rätten inge
ansökan om god man innan han förvissat sig om att denna är väl grundad.

Makar är skyldiga varandra bistånd och skall i samråd verka för
familjens bästa. Om endast ena maken i ett äktenskap på grund av sjukdom
eller annat sådant förhållande som sägs i 18 kap. 3 § FB är i behov av
bistånd är det, om icke särskilda omständigheter föranleder till annan
bedömning, mest naturligt att detta behov tillgodoses genom andra makens
försorg. I synnerhet då fråga är om ett långvarigt äldre äktenskap ter sig
förordnandet av en främmande person som god man för ena maken med
skyldighet att sörja för dennes person och vidsträckta befogenheter att
bevaka dennes rätt samt förvalta egendom som en utomordentligt ingripande
åtgärd, vilken bör noga övervägas på grundval av en betryggande
utredning.

JO kritiserade överförmyndaren för bristande dokumentation av beslutsunderlag
och för att mannen inte hörts. En objektiv bedömning hade
fordrat att denne fått framföra sina synpunkter. Vidare borde han ha
beretts tillfälle att ge sin syn på valet av god man om sådan skulle
förordnas.

Vid tingsrätten hade ärendet handlagts av notarie. Ansökan hade
omgående bifallits. JO konstaterade att ansökningshandlingarna inte erbjudit
något underlag för någon självständig bedömning från rättens sida
huruvida behovet av bistånd kunde anses tillgodosett på annat vis än
genom god man. Härvidlag måste större krav i allmänhet ställas på
utredningen när det inte går att höra den person ansökan gäller. Domstolen
hade i detta fall varit helt hänvisad till den bedömning överförmyndaren
gjort och som f. ö. inte ens kommit till särskilt uttryck i ansökningen. Det
var självfallet inte tillfredsställande att bedömningar som det ankom på
domstolen att göra i verkligheten gjordes av överförmyndaren.

JO har inte tillsyn över förmyndare och gode män. Fråga bl. a. om god
mans befogenheter uppkom emellertid i ett ärende. Det framkom nämligen
i detta att god man enligt 18 kap. 3 § FB på överförmyndarens inrådan hade
vägrat att utge vissa penningbelopp till sin huvudman. Denne, som en gång
själv begärt god man, hade hos rätten yrkat den gode mannens entledigande.
Han påstod i klagomål till JO bl. a. att överförmyndaren hotat
honom med omyndigförklaring om inte yrkandet återkallades. Detta
bestyrktes inte av JO:s utredning. I övrigt uttalade JO att god man ej
behövde överförmyndarens tillstånd för löpande utbetalningar för huvudmannens
personliga behov, men att överförmyndaren kunde lämna god
man vägledning. Överförmyndarens kontrollerande och rådgivande verksamhet
skulle främja en riktig tillämpning av föräldrabalkens regler.
Principiellt ägde god man varken vägra att ställa huvudmannens medel till
dennes förfogande eller föreskriva vartill de skulle användas. Om överförmyndaren
gav råd att förfara så, gjorde han sig skyldig till fel. Det var
emellertid att märka att institutet god man, utan att förlora sin grundläggande
karaktär, till följd av 1974 års lagstiftning i långt större utsträckning
än tidigare kommit att tillämpas som ett alternativ till omyndigförklaring.
Detta hade också varit ett väsentligt önskemål hos lagstiftaren. Samtidigt
hade denne dock betonat risken för att huvudmannen skulle företaga mot
gode mannens åtgärder kolliderande rättshandlingar såsom det främsta
hindret mot att välja god man. JO fortfor:

Det är därför - vilket kan synas något paradoxalt - i allmänhet på det
sättet att personer som är så handikappade att de alldeles saknar förmåga
till initiativ och självständigt handlande ej kan förklaras omyndiga. (Jämför
rättsfallet NJA 1978 s 350). I andra fall, där psykiska störningar av så
allvarlig art inte föreligger, blir utrymmet för godmansalternativet mera
begränsat, fastän intresset av att ej utnyttja mera ingripande åtgärd än
nödvändigt naturligen samtidigt väger desto tyngre.

Väl i linje med gode mannens uppgifter ligger tydligen många gånger att
genom lämpliga föreställningar söka förmå sin huvudman att inte begagna
sig av sin rättsliga handlingsförmåga till skada för sig själv. Som framhållits
i överförmyndarens yttrande i detta ärende skall den gode mannen också
sölja för huvudmannens person. För gode män och överförmyndare kan
det vara mycket svårt att bedöma hur långt det är lämpligt att gå i strävan

att söka bromsa huvudmannens dispositioner under hänsynstagande till
det förhållandet att han är myndig. Kan huvudmannen inte avhållas från
skadliga dispositioner med mindre han direkt förvägras rådigheten över sin
egendom står dock endast omyndigförklaring till buds. Det är då överförmyndarens
skyldighet att göra ansökan därom, såvitt han bedömer övriga
förutsättningar vara för handen. Det kan inte gärna vara fel av överförmyndaren
att förklara detta för den berörde. Möjligheten att begära omyndigförklaring
får dock inte begagnas som ett hot. Det måste fasthållas att
avgörandet ankommer på domstolen, liksom det är domstolens sak att taga
ställning till en begäran från huvudmannen om att god man ej längre skall
vara förordnad för honom.

JO framhöll sedan att när överförmyndaren, såsom i detta fall så
småningom skett, yrkat omyndigförklaring, domstolens förordnande enligt
10 kap. 14 § FB kunde begäras. Hade sådant förordnande inte meddelats
kunde i princip inte heller i denna situation huvudmannen förvägras
förfoga över sin egendom.

6. Överförmyndares befogenheter m .m.

Underårig hade vid faderns frånfälle erhållit en större försäkringsersättning.
En äldre anhörig till barnet klagade över att överförmyndarnämnden
låtit barnets moder använda medlen för att finansiera uppförandet av
eget hem. Vid granskning av handlingarna i förmynderskapsärendet framkom
att barnets moder hos nämnden ansökt om och fått tillstånd att av
barnets medel på vissa villkor få låna 40 000 kr för sådant ändamål. God
man hade ej varit förordnad för barnet. 1 yttrande till JO anförde nämnden
att förbudet i 13 kap. 2 § FB för förmyndare att företräda myndling vid
rättshandling dem emellan förestavats av den omyndiges behov av särskilt
skydd i en sådan situation. Det skyddet kunde enligt nämnden, när
överförmyndarens medgivande fordrades för rättshandlingen, bli tillfredsställande
tillgodosett genom nämndens prövning. Förordnande av god man
i en situation som den ifrågavarande kunde av förmyndaren lätt uppfattas
som omotiverat byråkratiskt krångel. JO anförde i ärendet bl. a. följande.

I 18 kap. 2 § FB stadgas att god man skall förordnas för omyndig om å
hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken förmyndaren, efter
vad i 13 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige. I regeln uppställs
inte något undantag. Överförmyndares uppgifter, som i det väsentliga
omfattar registrering och kontroll av förmynderskap och godmanskap samt
tillståndsgivning i särskilt angivna fall, är noga reglerade. Åt överförmyndaren
har sålunda ej givits någon allmän befogenhet att företaga rättshandlingar
å omyndigas vägnar. Fastmera ligger det med hänsyn till överförmyndarens
kontrollfunktion i sakens natur att han icke har sådana
befogenheter.

Nämnden hade i förevarande fall bort tillse att god man blev förordnad
för den underårige enligt ovan angivet lagrum. På den gode mannen hade
bort ankomma att för barnets räkning taga ställning till huruvida ifrågava -

rande försträckningsavtal borde komma till stånd och i så fall på vilka
villkor. Därefter hade ett försträckningsavtal kunnat underställas nämnden
för den prövning som kunde ankomma på denna. Det överförmyndarnämnden
företagit sig är sålunda klart felaktigt.

Liknande uttalanden föranledde ett fall där överförmyndare medgivit
förmyndare ett större uttag från underårigs bankkonto på grund av ett
påstått anspråk mot barnet.

7. Organisation av överförmyndardistrikt m. m.

Den omorganisation av överförmyndardistrikt som inom många kommuner
ägt rum i samband med att distrikt sammanslagits och överförmyndarnämnd
inrättats enligt 1974 års lagstiftning torde på sina håll ha
föranlett problem.

I ett klagoärende som rörde långvariga dröjsmål med granskning av
årsräkningar och behandling av framställningar om arvode och annat
redogjorde nämnden i yttrande till JO ingående för svårigheter av organisatorisk
art och hänvisade till bristande resurser. JO ville inte ifrågasätta att
nämnden haft påstådda svårigheter och att detta haft betydelse för
dröjsmålen. JO anförde därefter bl. a. följande.

Nämndens redogörelse för sina svårigheter ger mig anledning att framhålla
vissa uttalanden av lagutskottet vid behandlingen av 1974 års
lagförslag såvitt gällde överförmyndarorganisationen. Utskottet (LU
1974:38 s. 63) underströk vikten av att överförmyndare respektive överförmyndarnämnd
fick tillräckliga kansliresurser. Om distrikten inte var
tillräckligt stora för särskilt överförmyndarkansli borde kommunens kansli
få anlitas. Ej endast i detta ärende, utan också emellanåt i andra har jag
tyckt mig förmärka att överförmyndarnas kansliresurser på sina håll
fortfarande inte är vad de borde vara.

JO förutsatte att nämnden, om inte de senast företagna organisationsåtgärderna
givit påtagliga och bestående resultat, skulle göra de framställningar
till kommunen som var påkallade.

Av utredningen rörande ett förmynderskapsärende framgick att A.,
förutvarande överförmyndare i mindre distrikt, som uppgått i annat den 1
januari 1976, därefter fortsatt att handlägga ärendet trots att han endast
hade ställning av ersättare för överförmyndaren L. Av avgivet yttrande
framgick att detta inte berott på att L. varit förhindrad att fullgöra sitt
uppdrag, utan på att det ansetts praktiskt med hänsyn till att A. varit insatt
i ärendet. L. och A. hade sålunda samtidigt tjänstgjort som överförmyndare
i kommunen. JO anförde att i kommun som saknar överförmyndarnämnd
endast kan finnas en överförmyndare (19 kap. I § och 2 § FB; jfr
även LU 1974:38 s. 65) samt fortfor:

3 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

Överförmyndares ersättare skall, såsom också benämningen ger vid
handen, inträda i tjänstgöring endast då ordinarie förmyndare är ledig eller
har annat förfall. Om, såsom av yttrandet tycks framgå, A. på liknande sätt
handlagt också andra ärenden har man i praktiken närmat sig det tidigare
systemet med flera överförmyndardistrikt. Sådana får inte längre förekomma.
Inrättas överförmyndarnämnd kan ärendena områdesvis delegeras till
ledamöterna. Delegation från överförmyndare till ersättare saknar däremot
lagstöd. A. har alltså inte varit behörig att handlägga förevarande ärende
efter utgången av år 1975.

8. Rättens tillsyn över överförmyndare m. m.

Enligt 19 kap. 18 § FB skall rätten vaka över att överförmyndare fullgör
sina åligganden enligt balken. Frågor rörande denna rättens tillsyn har flera
gånger uppkommit. Den rutinmässiga tillsynen sker numera främst genom
inspektion minst en gång årligen hos ''överförmyndaren enligt vad som
stadgas i 8 § förmyndarvårdskungörelsen (jfr JO 1979/80 s. 107). Brister i
tillsynen har ibland kunnat konstateras. Det har förekommit att ansvarig
domare inte känt till inspektionsskyldigheten. I samband med klagoärenden
har emellanåt inspektionsprotokoll infordrats från tingsrätterna och
granskats. Av bl. a. protokollen att döma sker inspektionerna med ganska
varierande grad av grundlighet. Det torde knappast råda tvivel om att
inspektionerna på de flesta håll har en mycket viktig funktion. De bör
därför ej vara alltför summariska. Värdefulla rekommendationer finns i en
ännu ej fastställd handbok som domstolsverket utgett i mars 1980.

När klagomål riktas mot överförmyndare eller eljest anledning därtill
förekommer bör domstolen vara snar att ingripa. I sådana ärenden som
handläggs hos överförmyndare finns ofta risk för ekonomisk och annan
skada. I ett förmynderskapsärende, där JO:s granskning av överförmyndarens
handläggning med hänsyn till eventuella skadeståndsanspråk kom
att omfatta längre tid tillbaka än brukligt, förelåg grava brister i överförmyndarens
tillsyn. Förmyndaren hade under flera år försummat bl. a. att
ställa sig till efterrättelse anmaningar att inge föreskrivna redovisningshandlingar
m. m. utan att likväl anmälan skett till rätten. Den omyndige
själv och en anhörig till denne hade vid ett stort antal tillfällen förgäves
gjort framställningar till överförmyndaren. I samband med att talan
väcktes vid tingsrätten om myndighetsförklaring påtalades missförhållandena.
Under ett halvt års tid vidtog rätten i huvudsak ej annan åtgärd än att
klagomålen översändes till överförmyndaren och förmyndaren för kännedom.
Omständigheterna var sådana att uppgifterna felaktigt av rätten
bedömdes som inte särskilt alarmerande. Bl. a. var förmyndaren advokat.
I ärendet påpekade JO att rättens ställning i frågor angående ingripanden
mot förmyndare bestämmes av officialprincipen och anslöt sig till ett
uttalande av lagmannen i tingsrätten om att överförmyndarens akt borde
rutinmässigt granskas av rätten då anmärkning som inte kunde lämnas utan
avseende kommit till domstolens kännedom. I det åsyftade fallet torde

sådan granskning genast ha givit anledning vidta åtgärder för förmyndarens
entledigande.

I ett annat ärende framfördes till rätten klagomål över ett beslut av
överförmyndare, varigenom underårig åsamkats skada. Ansvarig domare
lät en notarie under hand hos överförmyndaren företaga förfrågningar.
Klagomålen bestyrktes därvid. Vidare åtgärder från rättens sida kom ej till
stånd förrän efter mer än fyra månader, då rätten infordrade utredning och
yttrande från överförmyndaren. Under denna tid företog sig ej heller
överförmyndaren något i förlitande på något initiativ från rätten. Med
avseende på överförmyndaren anförde JO att tingsrättens förfrågan inte
befriat denne från fortsatt ansvar för ärendet. Vissa åtgärder borde därför
ha vidtagits. JO uttalade vidare i huvudsak följande.

Tingsrätt skall vaka över att överförmyndare fullgör sina åligganden och
riktigt iakttar tillämpliga bestämmelser i FB och annan författning. 1
samband därmed kan - och bör när det erfordras - upplysningar ges i
juridiska frågor samt påpekanden göras om olämplig handläggning. Tillsynsplikten
innebär emellertid icke att tingsrätten kan övertaga handläggning
som ankommer på överförmyndaren eller ge denne bindande direktiv
om hur visst ärende skall behandlas.

JO uttalade vidare i ärendet att rättens tillsyn ej endast borde ha prägel
av kontroll, utan borde vara ett stöd för överförmyndaren i dennes ofta
svåra verksamhet. Från den synpunkten var de åtgärder, vartill tingsrätten
en längre tid inskränkt sig, mindre tillfredsställande. Bäst hade varit om
den ansvarige domaren själv utan dröjsmål trätt i förbindelse med överförmyndaren.

Svaranden i ett fastighetsmål har inte fått tillfälle att svara i målet
innan det avgjordes genom tredskodom

I skrivelser till JO anförde S. följande. I juni 1977 när han befann sig på
semester underrättades han av sin son att han erhållit en försändelse från
kronofogdemyndigheten i Stockholm. S. tog telefonkontakt med kronofogden
och upplystes därvid att det gällde en utmätning i anledning av en
tredskodom i ett lagsökningsärende. S. visste emellertid med stor säkerhet
att han inte delgivits någon ansökan i sådant mål. När S. senare besökte
kronofogdemyndigheten uppgav kronofogden bl. a. att han ej kunde ta
hänsyn till utebliven delgivning. Inför detta hot ansökte S. om återvinning.
Han har därefter genom ombud försökt att ta sig ur den process som nu
pågick vid Stockholms tingsrätt utan att lyckas. S. hoppades att JO skulle
kunna vidtaga erforderliga åtgärder för rättelse i god tid före den huvudförhandling
som skulle äga rum den 2 oktober 1979.

Med anledning av S:s skrivelser infordrades Stockholms tingsrätts akter
i fastighetsmålen F 78/77 och F 297/77.

Av akterna framgick bl. a. följande.

F 78/77

I en ansökan om stämning inkommen till tingsrätten den 25 februari 1977
yrkade G. genom ombud att S. måtte förpliktas att utge ett visst belopp
avseende utebliven hyra jämte ränta därå och ersättning för rättegångskostnader.
I stämning med kallelse dagtecknad den 25 april 1977 och
expedierad samma dag kallades parterna till muntlig förberedelse den 25
maj. Av aktens dagboksblad framgår att bevis om stämningsmannadelgivning
med svaranden inkommit till tingsrätten den 11 maj och att delgivningsdatum
varit den 9 maj. Till förberedelsen inställde sig endast kärandens
ombud som yrkade tredskodom och sådan meddelades samma dag.
Några delgivningsbevis finns inte kvar i denna akt.

F 297/77

Sedan S. begärt återvinning den 17 augusti 1977 och ett inhibitionsbeslut
meddelats påföljande dag kallades parterna till muntlig förberedelse den 20
september samma år. Till denna inställde sig på svarandesidan ett befullmäktiga!
ombud för S. Enligt fullmakten hade ombudet inte rätt att
mottaga delgivning av stämning i målet. Ombudet gjorde bl. a. invändning
om rättegångshinder på grund av att svaranden inte hade mottagit stämning
i målet. Tingsrätten, rådmannen Per Elner, ogillade i beslut vid
förberedelsen invändningen med motiveringen att även om S. inte mottagit
stämningen så utgjorde detta inte något hinder mot att efter hans återvinningsansökan
fortsätta handläggningen av målet. Part som ville föra talan
mot beslutet skulle genast anmäla missnöje. Sedan ombudet gjort detta
beslutade tingsrätten att talan mot beslutet skulle föras i samband med
talan mot dom eller slutligt beslut. Fullföljdshänvisningen innehöll också
en felaktighet som senare tillrättalädes. Den 8 november 1978 inkom en
skrivelse till tingsrätten vari ombudet ånyo gjorde invändning om rättegångshinder
på grund av dels samma fel som tidigare och dels att
svaranden inte heller fått del av tredskodomen samt yrkade att kärandens
talan skulle avvisas. I beslut den 17 november samma år ogillade tingsrätten
även denna gång invändningen med samma motivering och samma
fullföljdshänvisning som tidigare. Huvudförhandling i målet, som senast
utsatts till den 2 oktober 1979, har därefter på svarandens begäran inställts.

S:s klagoskrivelser remitterades till tingsrätten varefter lagmannen CarlAnton
Spak inkom med yttrande till vilket var fogat ett yttrande från
chefsrådmannen Sten Kjellgren vid tingsrättens tionde avdelning jämte
kopia av ett registerkort från vederbörande delgivningscentral.

Kjellgren anförde bl. a. följande.

I stämningsansökningen i målet F 78/77 uppgavs S:s adress vara
Vildmarksvägen 12, 163 60 Spånga. Ansökningshandlingarna utsändes för
delgivning under den adressen genom stämningsman. Enligt uppgift från
delgivningscentralen gick delgivningsuppdraget till stämningsmannen Rolf
Lindgren. Delgivningscentralen meddelar att Lindgren alltjämt är knuten

till centralen men nu tjänstledig till 1979-10-15. På det hos centralen förda
registerkortet har som dag för delgivning noterats 1977-05-09 och därjämte
antecknats att adressaten ”vägrat underskrift”. Kopia av registerkortet
bifogas. Anledning torde saknas till annat antagande än att motsvarande
anteckningar gjorts på delgivningsbeviset. På dagboksbladet har som
delgivningsdag noterats 1977-05-09. Delgivningsbeviset har sedermera
utgallrats ur akten.

Det är numera klarlagt att S. vid tiden för delgivningsuppdraget hade
bostadsadressen Drottninggatan 101 i Stockholm och icke adressen Vildmarksvägen
12. Av uppgifter av S. och hans ombud framgår att ansökningshandlingarna
på den senare adressen utlämnats till hans son V. Jag
har ansett mig inte böra av V. begära redogörelse för hur det tillgick då han
mottog ansökningshandlingarna. Dessa synes i allt fall rätteligen inte ha
bort utlämnas till denne. Att, såsom skett, på grundval av delgivningsbeviset
meddela tredskodom kan dock enligt min mening ej anses oriktigt.

I vilket skede av handläggningen som utgallringen av delgivningsbeviset
företagits har ej kunnat klarläggas. Sannolikt har den väl ägt rum innan
återvinning söktes. Enligt 19 § protokollskungörelsen får emellertid utgallring
av delgivningsbevis ej göras förrän lagakraftägande avgörande
föreligger. Åtgärden att avlägsna delgivningsbeviset ur akten får sålunda
anses vidtagen för tidigt. Lämpligt synes vara att i mål där tredskodom
meddelas låta anstå med utgallring till dess det blivit för rätten känt om
tredskodomen vunnit laga kraft. Så sker numera på avdelning 10.

Om möjlighet skulle ha getts till särskild talan mot besluten om ogillande
av invändningarna om rättegångshinder hade invändningarna tidigt kommit
under hovrättsprövning. Möjligen kunde då, enligt 21 § delgivningslagen,
hovrätten ha förordat nytt delgivningsförsök och eventuellt yttrat sig
även om giltigheten av tredskodomen. Ett överklagande hade emellertid ej
kunnat leda till annat än att handläggningen av det genom stämningsansökningen
anhängiggjorda målet måste fullföljas. S. hade redan då beslutet av
1977-09-20 meddelades genom ombudet kännedom om kärandens yrkanden.
Om någon formell brist skulle anses föreligga i den meningen att han,
såsom han påstår, dessförinnan varken själv eller genom ombudet mottagit
ansökningshandlingarna i huvudskrift, styrkt avskrift eller kopia, kan detta
botas genom att handlingarna delges honom. I den uppkomna situationen
förefaller mig en sådan åtgärd motiverad.

I återvinningsmålet råder tvist om S:s betalningsskyldighet. Först genom
dom eller slutligt beslut blir slutgiltigt avgjort huruvida den meddelade
tredskodomen varit materiellt oriktig. Om det slutliga avgörandet i saken
överensstämmer med tredskodomen synes annan olägenhet av tredskodomen
ej ha kunnat drabba S. än att kännedom om tredskodomen genom i
marknaden förekommande publikationer spritts för tidigt. Och i händelse
av en för honom gynnsammare slutlig utgång torde det vara möjligt att i
publikationerna få rättelse införd.

Spak hänvisade till Kjellgrens yttrande och tilläde att han inhämtat att S.
nu skulle delges vederbörande handlingar och tredskodomen samt att han
erinrat alla tvistmålsavdelningar inom tingsrätten om att gallring inte fick
ske i mål där tredskodom hade meddelats innan denna vunnit laga kraft.

I påminnelser påpekade S. bl. a. det otillfredsställande i att delgivning nu
skulle ske varjämte han ifrågasatte om kronofogden förfarit riktigt när
denne genom hot om utmätning förmått honom att söka återvinning trots
upplysningen att delgivning ej ägt rum.

I beslut den 12 februari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Inledningsvis vill jag nämna att det förhållandet att en JO-anmälan gjorts
av en part i ett pågående mål rörande handläggningen av detta oftast inte är
tillräckligt skäl att låta målet vila.

Vad beträffar utgallringen av delgivningsbevis så får sådan enligt 19 §
protokollkungörelsen ske sedan målet eller ärendet avgjorts och avgörandet
vunnit laga kraft under förutsättning att beviset inte innehåller någon
uppgift av betydelse.

Delgivningsbevisen i målet F 78/77 har i strid mot denna bestämmelse
utgallrats innan tredskodomen vunnit laga kraft vilket är otillfredsställande.
Med hänsyn till vad som upplysts torde emellertid inte något liknande
behöva ske igen och jag lämnar därför ärendet i denna del.

Oaktat ifrågavarande delgivningskvitton inte funnits tillgängliga får det
anses vara klart att svaranden S. inte på formellt riktigt sätt delgivits
stämning i detta mål. Istället synes hans son av misstag ha delgivits i hans
ställe. Vad som närmare förekommit vid delgivningstillfället är fortfarande
höljt i dunkel och händelsen ligger alltför långt tillbaka i tiden för att
ytterligare utredning från min sida skall vara motiverad. Så mycket är
emellertid klart att den person som delgivits har vägrat att skriva på
delgivningsbeviset. Någon namnteckning som kunnat väcka rättens misstankar
om att allt inte stod rätt till med delgivningen har således inte
funnits. Att tingsrätten med stöd av det inkomna delgivningsbeviset ansett
svaranden delgiven kan med hänsyn till föreliggande uppgifter inte föranleda
kritik från min sida. Jag kan endast beklaga att S. inte på vederbörligt
sätt fått tillfälle att svara i målet innan det först avgjordes.

Sedan S. genom kronofogdemyndigheten erhållit kännedom om den
felaktigt givna tredskodomen har han i rätt tid ansökt om återvinning
varefter målet återupptagits. Vid en första inställelse den 20 september
1977 gjorde S. genom sitt ombud bl. a. invändning om rättegångshinder på
grund av den uteblivna delgivningen. I beslut med anledning därav ogillade
emellertid rätten invändningen med motiveringen att även om S. inte hade
mottagit stämning så utgjorde detta inte något hinder mot att efter hans
återvinningsansökan fortsätta handläggningen av målet.

Jag kan i och för sig godta den uppfattning som Elner givit uttryck för i
sitt beslut. En bristfällig delgivning synes inte ha inneburit hinder mot att
fortsätta handläggningen och något utrymme för att - som S. menat - av

denna anledning omedelbart avskriva målet eller avvisa kärandens talan
torde alltså inte ha funnits. Jag är emellertid samtidigt mycket förvånad
över att Elner inte på detta tidiga stadium av handläggningen tog ställning
till hur man skulle förfara och besluta ifråga om delgivningen. Hans
ovannämnda beslut kan ju inte anses innefatta ett ställningstagande till den
saken. Förvånande är också att Elner inte kommit sig för att ta ställning
därtill ens när S. återkom med en liknande invändning senare under
handläggningen. Vilka Elners överväganden varit är oklart eftersom han —
såvitt framgår av Kjellgrens remissvar — endast hänvisat till vad handlingarna
i akterna innehåller och sagt sig inte ha något att tillägga därutöver.
En nära till hands liggande förklaring synes kunna vara att Elner förbisett
delgivningsfrågan. För övrigt håller jag det inte för osannolikt att Elners
båda beslut om de direkt kommit under högre rätts prövning hade kunnat
resultera i ett klarläggande även ifråga om delgivningen. Som fullföljdshänvisningen
emellertid nu blev betogs parterna, särskilt då S., denna
möjlighet till besked genom att talan inte Fick föras annat än i samband med
talan mot dom eller slutligt beslut. Jag vill emellertid inte påstå att den
givna fullföljdshänvisningen varit felaktig eftersom 49 kap. 3 § rättegångsbalken,
vilket lagrum är tillämpligt i detta fall, ger rätten möjlighet att själv
bestämma härvidlag efter vad som kan vara lämpligt i det enskilda fallet.

Utöver vad jag nu sagt vill jag beträffande tingsrättens handläggning
endast tillägga följande. Återvinningsmålet är fortfarande under tingsrättens
prövning. Ifråga om sådana mål eller ärenden som är föremål för
domstols prövning ingriper JO endast om mycket starka skäl talar därför.
Jag har i detta fall inte funnit det motiverat att vidtaga någon ytterligare
åtgärd eller eljest föregripa tingsrättens handläggning och bedömning av
målet med något uttalande från min sida.

Vad slutligen angår S:s klagomål mot kronofogdemyndigheten i Stockholms
distrikt så har dessa inte givit mig anledning att tro att någon åtgärd
från min sida vore påkallad.

Kritik mot tingsrätt som i tvistemål om mindre värden ej har beviljat
svaranden anstånd med att ange grunderna för sitt bestridande

I en den 21 mars 1979 till Växjö tingsrätt inkommen ansökan begärde
ASG Aktiebolag betalningsföreläggande å L. för utfående av ett belopp om
2 280 kr avseende utförd spedition. Delgiven föreläggande bestred L. utan
angivande av skäl ansökningen och ville att tvisten skulle hänskjutas till
rättegång. Hänskjutande ägde rum den 11 april 1979 på begäran av
borgenären, som uppgav att L. aldrig anmärkt mot faktura eller krav.
Borgenären var därför helt oförstående inför bestridandet och ansåg att
detta helt hade tillkommit i förhalningssyfte. Rådmannen Age Frennberg,
som handlade målet, utfärdade den 4 maj 1979 föreläggande för L. att inom

tio dagar efter delfåendet uppge grunderna för bestridandet. Om L. inte
yttrade sig inom den angivna tiden kunde tredskodom komma att meddelas
mot honom. L. delgavs föreläggandet genom särskild postdelgivning den
15 juni 1979, sedan i en tidigare försändelse lagt delgivningskvitto ej
återkommit. I en samma dag daterad skrift, som inkom till rätten måndagen
den 18 juni, anhöll L. om ”förlängt anstånd med ingivandet av
skrivelse och kallande av vittnesmål” under uppgift att han den 16 juni
skulle resa utomlands i affärer och ej återkomma förrän första veckan i juli.
Han anhöll att få inkomma med svaromål före den 20 juli.

Å L:s framställning tecknade Frennberg beslut av följande lydelse.

Vad som anförts i L:s förestående skrift innehåller intet som föranleder
tingsrätten att frångå sitt föreläggande 4.5.1979 i aktbil 8 (tredskodomsföreläggande).
Förestående hemställan av L. lämnas således utan bifall.

Den 29 juni meddelade Frennberg tredskodom, varigenom käromålet
bifölls. Under domskäl anfördes följande.

Tingsrätten översände 4.5.1979 till L. föreläggande vid äventyr av
tredskodom att inom tio dagar från delfåendet ange grunderna för sitt
bestridande. Eftersom mottagningskvitto å föreläggandet ej återkom tillställdes
L. ånyo föreläggandet, nu genom postdelgivning, som verkställdes

15.6.1979. I ett samma dag dagtecknat brev har L. — utan angivande av
något skäl för sitt bestridande — allenast begärt förlängd tid för svar på
tingsrättens föreläggande under åberopande av affärsresa till Europa, som
han uppgav påböijad två dagar innan hans skrift inkom till rätten.

Vad sålunda förekommit talar för att L:s bestridande tillkommit i
förhalningssyfte. Hans underlåtenhet att ställa sig föreläggandet 4.5.1979
till efterrättelse bör därför medföra att tredskodom meddelas mot honom.

L. sökte senare återvinning i målet.

Med översändande av återvinningsansökan, tredskodomen och framställningen
om anstånd med därå tecknat beslut, hemställde L. att JO
måtte utreda om Frennberg handlat riktigt och anförde följande. Han fann
det inte vara i enlighet med lagstiftning att döma en människa på grundval
av svårigheter att hålla reda på veckodagar och i utslag ange detta som skäl
för förhalningssyfte. Vidare hade rådmannen inte trots i skrift ingiven
ansökan om att få kalla vittnesmål hänskjutit ärendet till förhandling, utan
medgivit dom på enbart handlingar.

Sedan L:s klagomål remitterats till Växjö tingsrätt anförde Frennberg i
yttande till JO följande.

Som bekant genomfördes genom SFS 1977:1144 vissa ändringar i den
s. k. småmålslagen med verkan från och med 1.3.1978. Av motiven,
sådana de återfinns i NJA avd. II 1977 sid. 355 ff, torde framgå att
tingsrätten ägt att på sätt som skett utfärda föreläggande för L. vid äventyr
av tredskodom att ange grunden för sitt bestridande av borgenärens
ansökan om betalningsföreläggande, eftersom detta ju inte skett förut (a. a.

sid. 338 y). Den fråga som kan vara föremål för någon tvekan är däremot,
om rätten, sedan L. bevisligen delgivits föreläggandet och inkommit med
sitt bilagda svar bort meddela tredskodom. Svaret kan ju nämligen - som
justitieutskottet uttryckte saken, a. a. sid 341 ö - anses ge ”uttryck för
svarandens inställning till käromålet. .nämligen den att han alltjämt
bestrider käromålet. Och det kan naturligtvis också anses, att skälen
härför angetts ”på sådant sätt att ställning kan tas till frågan om målets
fortsatta handläggning”. Av L:s svar framgår nämligen att han inte vill ha
skriftlig handläggning utan förhandling i saken. Häremot bör dock ställas
departementschefens uttalande, a. a. sid. 338 n: ”Enbart en begäran från
svarandens sida att målet skall sättas ut till sammanträde bör dock inte
hindra tredskodom, om svaranden inte anför något skäl för sin begäran.”
Frågan blir då denna: Räcker det med en enkel begäran om sammanträde,
motiverad med att parten vill föra bevisning, t ex i form av vittnesförhör?
Något entydigt svar på den frågan kan nog knappast givas utan får nog —
som så ofta annars - överlämnas till rättstillämpningen. I det aktuella
fallet ansåg jag sannolikt att L. fått redan det första föreläggandet men i
förhalningssyfte struntat i att skicka tillbaka delgivningserkännandet, att
han i svaret inte uppgivit något enda sakskäl för sitt bestridande (betalning,
ej rätt gäldenär etc.) eller ens en antydan om dess inriktning samt att hans
begäran om anstånd och om vittnesförhör därför framstod som en bekräftelse
på det förhalningssyfte, som redan underlåtenheten att återsända
delgivningserkännandet var ett - erfarenhetsmässigt - tecken på. Kärandens
upgift att L:s bestridande skett i förhalningssyfte syntes mig sålunda
bestyrkt av vad som förekommit under handläggningen av målet i tingsrätten
och på grund därav meddelade jag tredskodomen. Domskälen kunde
väl ha utformats litet bättre, särskilt vad gäller passusen ”under åberopande
av affärsresa till Europa, som han uppgav påbörjad två dagar innan hans
skrift inkom till rätten”. Den outsagda tanken är ju att L:s uppgift om
affarsresan, varigenom kontakt med honom uteslöts för tiden fram till

20.7.1979, föreföll mig mindre trovärdig men väl förenlig med det av mig
antagna förhalningssyftet. L. kom ju också kvickt tillbaka efter tredskodomen.

För övrigt kan jag nämna att den i målet aktuella fordringen synes ha
varit föremål för tvist i Malmö tingsrätt, varom hänvisas till bilagda
yttrande av borgenären i det nu pågående återvinningsmålet.

Vid mitt förnyade studium av tredskodomsmålet kan jag inte finna att jag
handlagt målet på ett oriktigt sätt. Jag tillbakavisar alltså anmälan såsom
obefogad.

L. avgav påminnelser.

1 beslut den 29 oktober 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 14 a § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden får
rätten förelägga svaranden att yttra sig över käromålet vid påföljd att
tredskodom annars kan meddelas mot honom. Om tingsrättens befogenhet
att i förevarande fall utfärda sådant föreläggande råder ej tvivel. Möjligen
bör dock framhållas att det i lagtexten begagnade uttrycket ”yttra sig över
käromålet” på förslag av lagrådet valts i stället för det tidigare föreslagna

”ange grunden för sin talan” så att ej alltför långtgående krav skulle
komma att ställas på svaranden för att denne skulle undgå tredskodom.

Den fråga som klagomålet aktualiserar är emellertid framförallt huruvida
L. ej hade bort erhålla anstånd med att avge yttrandet. Den frågan är att
bedöma mot bakgrund av vad som förekommit i målet fram till den 20 juni,
då L:s begäran om anstånd avslogs av Frennberg. Naturligtvis kunde det
förhållandet att det med den tidigare försändelsen utsända delgivningskvittot
ej kommit rätten tillhanda tänkas bero på att gäldenären avsiktligt
underlåtit att återsända kvittot. Andra förklaringar kunde dock ej på
objektiva grunder uteslutas. Frennberg hade därför bort utgå från att L.
fått del av föreläggandet den dag detta bevisligen delgivits honom,
nämligen fredagen den 15 juni. L. uppgav omgående i sitt brev till rätten att
han stod i begrepp att dagen därpå resa utomlands. Det ligger ju i sakens
natur att brevet inte kunde vara rätten tillhanda tidigare än på måndagen.
Jag kan inte finna att Frennberg haft hållbara skäl för att betrakta uppgiften
om utlandsresan som osann.

Av 32 kapitlet 1 § rättegångsbalken framgår att om någon enligt rättens
beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, så
skall han erhålla skäligt rådrum därtill. Bestämmelsen är tillämplig bl a vid
infordrande av skriftligt svaromål under förberedelse i tvistemål. Den
uttrycker en i och för sig tämligen självklar princip och skall tillämpas
också i mål enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

L., vars uppgift om den förestående resan hade bort tagas för god, kunde
uppenbarligen inte få skälig tid på sig för yttrandet med mindre anstånd
beviljades honom. Vad Frennberg under förbigående av huvudfrågan
huruvida anståndet bort medges anfört som tänkbara skäl att ej avgöra
målet tredskovis utgjorde ytterligare skäl att bevilja det sökta anståndet.

Handläggning av mål om betalningsföreläggande, mål om lagsökning
samt tvistemål om mindre värde

I målet Bf 1555/78 vid Växjö tingsrätt ansökte De-Le Rör AB om
betalningsföreläggande å A. för utfående av en fordran om 3 820 kr. 5 öre
jämte ränta. Fordringen avsåg slutlikvid för vissa installationsarbeten.
Sedan A. förelagts yttra sig över ansökningen hade hon att bestrida denna
senast den 17 juli 1978. Slutbevis meddelades den 18 juli. Enligt anteckning
å dagboksbladet inkom samma dag bestridande. Sedan A. ansökt om
återvinning och käranden återkallat sin talan avskrevs målet.

I klagomål till JO påstod A. att bestridandet i målet om betalningsföreläggande
den 17 juli före tjänstetidens slut lagts i tingsrättens postlåda,
varför slutbevis ej hade bort meddelas.

I målet L 1034/78 ansökte samma bolag den 15.11.1978 om lagsökning å
A. och yrkade förpliktande för henne att betala 4 818 kr. 85 öre, varav

"kapital 3 820:05, ränta 998:80 enligt specifikation, plus årlig ränta som
motsvarar riksbankens diskonto +5 % — enligt avtal - från delgivningsdagen
tills full betalning sker”. Till ansökan fanns fogat, dels entreprenadkontrakt,
vari A. utfäst sig att för vissa installationer betala 27 300 kr.
jämte mervärdeskatt, dels vissa allmänna bestämmelser för anbud och
leverans, utfärdade av rörfirmornas riksförbund. Dessa bestämmelser,
vartill hänvisades i kontraktet, innehöll bl. a. en klausul om ”prisreservation”,
enligt vilken anbudssumman skulle regleras i enlighet med ”entreprenadindex
H63 för VVS-arbeten”. Någon specifikation över räntebeloppet
ingavs ej.

Efter föreläggande bestred A. ansökan och gjorde invändning om att
skiljedomsklausul i entreprenadkontraktet var tillämplig. Vidare förklarade
hon att hon bestred skyldighet att utge ersättning för indexreglering av
anbudssumman. Sedan rätten förelagt bolaget att bemöta svaret med
påminnelser, anförde detta bl. a. att indexberäkning enligt entreprenadindex
H 63 hade tillställts A. Varken beräkningen eller entreprenadindex
H 63 ingavs emellertid i målet.

Tingsrätten (tingsnotarien Inga Bergkrantz), som fann att A:s svar ej
utgjorde hinder för meddelande av utslag, förpliktade den 22.12.1978,
UL 853, A. att till bolaget utge 4 818 kr. 85 öre. Däijämte skulle utges ränta
efter den yrkade räntefoten. Emellertid lämnades en del av den förtryckta
texten i utslaget oifylld, varför det ej framgick från vilken dag räntan skulle
utgå.

I klagoskriften till JO hävdade A. att lagsökningsmålet borde ha hänskjutits
till rättegång.

Sedan A. ansökt om återvinning kallade rätten parterna till sammanträde
den 19 mars 1979. Härvid synes ha beaktats att A. uppgivit sig vara
förhindrad att närvara tidigare än den 15 mars. Anledningen härtill vore
dels sjukdom, dels önskemål om att hinna konsultera advokat m. m. 1
skrivelse, som inkom till rätten den 15 mars, uppgav A. alt hon fortfarande
var sjuk och saknade ombud. Hon hemställde därför att förhandlingen
måtte uppskjutas till den 2 maj. Till rätten inkom vidare den 19 mars en
skrift, vari A. anförde bl. a. att hon ansåg det riktigast att ej heller
motparten deltog i förhandlingen den 19 mars om målet då avgjordes i
hennes frånvaro. Till skriften fanns fogat ett läkarintyg.

Tingsrätten (lagmannen Fredrik Rekke) höll den 19 mars förhandling,
vid vilken ombud för bolaget var tillstädes, men ej A. I protokollet
antecknades inledningsvis att parterna underrättats om att dagens förhandling
endast avsåg frågan om rättegångshinder samt att de i kallelserna till
förhandling utsatta påföljderna för utevaro ej längre gällde och att parternas
närvaro ej erfordrades. Såvitt av protokollet framgår förekom ej annat
än att ordföranden genomgick och redogjorde för handlingarnas innehåll
och att bolaget vidhöll vad det förut anfört i frågan om rättegångshinder.
Genom beslut meddelat den 26 mars 1979 avgjorde rätten frågan om

skiljeklausulens betydelse i målet.

A. klagade hos JO över att förhandlingen ej inställts.

Akterna ovan infordrades till ombudsmannaexpeditionen och granskades.
Med till lagmannen i tingsrätten ställd remiss infordrades därefter
upplysningar och yttrande enligt en vid ombudsmannaexpeditionen upprättad
promemoria, vari återgavs vad som enligt det föregående framkommit
i ärendet. I yttrandet borde behandlas A:s påstående att bestridande i
målet om betalningsföreläggande skett i tid och hennes ståndpunkt att
lagsökningsmålet borde ha hänskjutits till rättegång. Tingsrättens överväganden
i fråga om ränteyrkandet borde redovisas och förklaring lämnas till
lagsökningsutslagets ofullständighet. I den delen borde handläggande
tingsnotarien höras. Besked erfordrades vidare om vilka överväganden
rätten gjort i frågorna huruvida A. visat laga förfall och huruvida förhandlingen
den 19 mars 1979 borde ha inställts. Kunde ej frågan om rättegångshinder
ha avgjorts på handlingarna eller, om så erfordrades, efter ytterligare
någon skriftväxling? Enligt promemorian syntes A. ha blivit anmodad
inge läkarintyg. Frågan upptogs huruvida underhandskontakter förevarit,
som hade bort dokumenteras.

I yttrande till JO redogjorde Rekke inledningsvis för de vid tingsrätten
tillämpade rutinerna för kontroll av i postlådan lagda försändelser. Sådan
kontroll skedde regelmässigt vid tjänstetidens slut. Dock kunde naturligtvis
inte uteslutas att kontroll av postlådans innehåll av förbiseende någon
gång ej skedde vid tjänstetidens slut. A:s påstående att hennes bestridande
lämnats före tjänstetidens slut den 17 juli 1978 kunde därför icke vederläggas.

Rörande handläggningen av lagsökningsmålet hänvisade Rekke först till
en av tingsnotarien Inga Bergkrantz lämnad redogörelse, som innehöll
följande.

Rätten bedömde beloppet 998 kr. 80 öre utgöra upplupen ränta. Av de
anteckningar som var noterade under entreprenadkontraktets § 4 befanns
den upplupna räntan ej överstiga den under ”Allmänna bestämmelser
gällande vid anbud och leverans” punkt 10 avtalade räntan.

Enär gäldenären ej styrkt sin invändning genom skriftligt bevis och ej
heller gjort invändning som hade avseende på vederlaget förelåg ej grund
för att hänskjuta målet såsom tvistigt till rättegång utan utslag meddelades.

Den i utslaget förtryckta texten skall fullständigt ifylld lyda: . . .jämte
årlig ränta å 3 820 kr. 05 öre från 1.12.1978 enligt en räntefot som
motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot
med tillägg av fem procentenheter.

Inga Bergkrantz anförde vidare att förklaringen till att utslaget genom
förbiseende blivit ofullständigt torde vara att finna i hennes arbetsbelastning
den ifrågavarande tiden och redogjorde närmare härför. I anslutning
till denna redogörelse betonade Rekke att tingsnotariernas arbetsbelastning
var mycket stor och påfrestande, särskilt då tingsrätten tidvis

tvingades låta notarie samtidigt fullgöra uppgifter som rotelnotarie och
lagsökningsdomare. Mot den bakgrunden var det förklarligt att ett och
annat mindre förbiseende kunde förekomma. Han framhöll att Inga Bergkrantz
alltid nedlade stor omsorg och synnerlig noggrannhet i sitt arbete.

Angående handläggningen av tvistemålet fortfor Rekke.

Jag har redan 15.3 i anledning av A:s denna dag inkomna brev övervägt
frågan om laga förfall för inställelse förelåg och under telefonsamtal med
henne på eftermiddagen - utan att begära något läkarintyg - vunnit
klarhet i att så var fallet och att hon ej heller hade möjlighet att ställa
ombud för sig. Jag förklarade att därför finge med målets avgörande i
huvudsaken anstå men att jag ansåg mig oförhindrad att på den för
förhandlingen utsatta dagen pröva frågan om rättegångshinder förelåg samt
att parternas närvaro ej erfordrades för prövning av denna fråga. Jag fick
uppfattningen att A. var helt införstådd med mig och att hon fått klart för
sig såväl att endast rättegångsfrågan skulle avgöras som att ingendera
partens närvaro var erforderlig. Kärandeombudet anträffades icke vid
försök att nå honom per telefon samma eftermiddag. På morgonen 16.3
meddelades genom telefonsvarare att kärandeombudet ej var anträffbart
förrän på måndag morgon. Vid telefonsamtal någon timme före den utsatta
förhandlingstidpunkten fick jag kontakt med ombudet och förklarade att
hans närvaro icke behövdes. Han svarade att han överenskommit med sin
huvudman att träffa denne på tingsrätten och att han inte kunde nå honom.
Härav kom sig att ställföreträdare för käranden och dennes ombud var
tillstädes när jag genomgick handlingarna rörande frågan om processhinder.
Det enda som förekom utöver min genomgång av handlingarna var
att kärandeombudet påpekade vad han i ärendet anfört om skiljedomsklausulen.

Jag behöver kanske inte påpeka att jag naturligtvis hela tiden varit helt
klar över att frågan om rättegångshinder kunde prövas på handlingarna.
Anledningen till att jag kallat till förhandling var - vilket torde kunna
utläsas av protokollsingressen — att försöka avgöra på samma gång
processfrågan och huvudsaken eller i vaije fall nå klarhet i parternas
ståndpunkter i huvudsaken.

Någon annan underhandskontakt med A. än telefonsamtalet på eftermiddagen
15.3 har ej förekommit. Jag ansåg att anteckningen i protokollet
utgjorde tillräcklig dokumentation över den kontakt jag haft med parterna.

I avgivna påminnelser framhöll A. att de enligt henne i målen om
betalningsföreläggande och lagsökning begångna felen länt henne till
förfång genom att hon hamnat i kreditupplysningsregister och vid ett par
tillfällen nödgats tillskriva kronofogdemyndigheten samt ansöka om inhibition.
Hon bifogade ett intyg rörande ingivandet av bestridandet i målet om
betalningsföreläggande. A. hade också andra klagomål mot tingsrätten än
de i det föregående upptagna.

I beslut den 29 oktober 1979 uttalade JO Wigelius följande.
Föreskrifter om vilken dag inlaga eller annan handling skall anses

inkommen till rätten finns i 33 kap. 3 § rättegångsbalken. Lagrummet
erhöll nuvarande lydelse efter förebild av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
genom lagstiftning år 1973. (Jämför Prop. 1973:30, sid
79 ff.) Huvudregeln är att handling anses inkommen när den anlänt till
rätten eller kommit behörig tjänsteman tillhanda. Om handling lagts ned i
kansliets brevinkast eller brevlåda har den kommit in till rätten. Därutöver
finns en tolkningsregel, som bl. a. innebär att när det kan antagas att
handlingen viss dag avlämnats i rättens kansli, så skall den anses ha
kommit in den dagen om den kommit behörig tjänsteman tillhanda närmast
följande arbetsdag. Reglerna innebär att rätten kan vara nödsakad att
godtaga en under natten inlämnad handling även om det ej kan avgöras
under vilket dygn den lämnats. Huruvida handlingen lämnats före eller
efter tjänstetidens slut eller viss annan tid på dygnet saknar betydelse,
såvitt ej i författning eller beslut angetts att handlingen skall ha kommit
rätten tillhanda före sådan bestämd tidpunkt.

I målet om betalningsföreläggande, där sedvanliga blankettformulär för
dagbokföring, föreläggande och bevis (Dv 541) begagnats av tingsrätten,
hade A. att bestrida ansökningen senast den 17 juli 1978. Närmare tidpunkt
anges ej. Om - såsom A. hävdat — bestridandet lades i rättens postlåda
någon gång den 17 juli har det alltså saknat betydelse om detta skett före
eller efter tjänstetidens slut. Utredningen medger inte något bestämt
uttalande om när eller hur bestridandet inkom till rätten, men tyder
närmast på att det borde ha betraktats som inkommet i rätt tid. Om det
förhållit sig så, är det högst beklagligt att slutbevis meddelades. Jag utgår
från att lagmannen håller personalen informerad om innehållet i ovan
berörda regler och ser till att rutinerna vid posthanteringen medger en
riktig tillämpning av dessa.

Av ansökningshandlingarna i lagsökningsmålet framgick ej annat än att
av den i kontraktet utfästa betalningen, 27 300 kr. jämte skatt, återstod
oguldet det i målet fordrade beloppet 3 820 kr. 5 öre. Vid sådant förhållande
— och eftersom jag här lämnar åsido andra tänkbara hinder att i
lagsökningsväg behandla bolagets anspråk — riktar jag ej kritik mot att
föreläggande utfärdades för gäldenären att svara på ansökningen. Hade då
gjorts tydlig invändning mot betalningsskyldigheten och invändningen
styrkts med skriftliga bevis, såsom det fordras i lagsökningsmål, hade
något utslag säkerligen inte meddelats. Eftersom bestridandet ej hade
sådan karaktär kunde i och för sig utslag ha meddelats utan vidare
skriftväxling. Av borgenärens påminnelser, sammanställda med bestridandet,
kunde emellertid slutas att den uppgivna fordringen helt eller delvis
utgjordes av ett indexpåslag och således också att den grundades även på
annat än de i målet åberopade handlingarna. Det kan ej ha varit möjligt
vare sig att beräkna fordringens belopp eller att bedöma skäligheten av den
fordrade räntan. Att likväl utslag gavs är mycket beklagligt. Det visar att
målet ej handlagts med tillräcklig omsorg, något som också framgår av det

väl så anmärkningsvärda förhållandet att det meddelade utslaget var
ofullständigt. Vad som upplysts om Inga Bergkrantz’ arbetsbörda kan
dock möjligen tjäna som någon ursäkt.

Vad slutligen angår handläggningen av tvistemålet vill jag anföra följande.
Av Rekkes yttrande framgår att han vid telefonsamtalet med A. den
15 mars fått klarhet i att hon hade laga förfall och inte kunde inställa sig till
något sammanträde den 19 mars. Såsom Rekke också anfört kunde frågan
om rättegångshinder på grund av skiljedomsklausulen prövas av honom på
handlingarna när som helst. Något särskilt sammanträde för behandling av
rättegångsfrågan behövdes alltså inte och borde heller ej utsättas på tid då
A. veterligen hade laga förfall. Rekke borde därför genast ha inställt
sammanträdet den 19 mars och antecknat beslutet därom i akten. Sedan
borde självfallet göras vad som var möjligt för att underrätta motparten om
beslutet. Vid det i protokollet såsom förhandling betecknade sammanträdet
den 19 mars förekom, så vitt framgår, intet annat än att Rekke
genomgick handlingarna i målet och att käranden under hänvisning till sina
tidigare inlagor vidhöll sin inställning i frågan om rättegångshinder. Beslut i
frågan meddelades ej vid sammanträdet. Det synes sålunda ej ha förevarit
något varöver A. behövde yttra sig. Jag har emellertid mycket svårt att
inse vilket ändamål sammanträdet fyllde om meningen inte var att annat
skulle förekomma. Rekkes yttrande på denna punkt finnér jag inte särskilt
klargörande. Jag har förståelse för att A. reagerat. Det finns anledning
understryka att handläggningen av tvistemål ej bör ske i former som kan
skapa misstro mot rättens oavhängighet.

Bristfällig handläggning av tvistemål. Vikten av att tingsnotaries
lämplighet att mottaga förordnande enligt tingsrättsinstruktionen
noggrant prövas i varje särskilt fall

I klagomål till JO hemställde P. om granskning av Stockholms tingsrätts
handläggning av ett mål om avgift för parkering på enskild parkeringsplats.
P. uppgav att han felaktigt ålagts att utge ersättning för rättegångskostnad i
målet.

Vid granskning av den från tingsrätten infordrade akten F 236/77
framkom följande.

I en den 13 oktober 1976 till Stockholms tingsrätt inkommen ansökan
begärde Sveriges Radio Aktiebolag betalningsföreläggande å P. för utfående
av en fordran å 40 kr jämte ränta avseende s. k. extra avgift för
parkering på en bolaget tillhörig parkeringsplats. Sedan P. bestritt ansökningen
under invändning bl. a. att den extra avgiften inte skulle utgå
emedan full avgift erlagts för parkeringsbiljett, varav fotokopia ingavs,
hänsköts målet såsom tvistigt till rättegång.

Vid muntlig förberedelse den 17 augusti 1977 inför Stockholms tingsrätt,

fastighetsdomstolen, utvecklade parterna närmare sina ståndpunkter och
angav bevisning. Tingsrätten (tingsnotarien Björn Börjesson) meddelade
därefter beslut, som innebar att målet sedan käranden ingivit viss ytterligare
utredning skulle utsättas till huvudförhandling på tid som senare skulle
meddelas.

Den 31 augusti ingav Sveriges Radio den kompletterande utredningen
och meddelade samtidigt att P. den 18 samma månad inbetalat 50 kr, varav
bolaget avräknat 40 kr mot parkeringsavgiften och 10 kr mot uppkomna
kostnader. Kravet mot P. nedsattes i motsvarande mån. (Aktbil 15 — 16 i
tingsrättens akt.) Enligt dagboksanteckning samma dag överenskom
Börjesson med käranden att denne skulle inge jämväl återkallelse av
ränteyrkandet samt kostnadsräkning. Så skedde och den yrkade ytterligare
ersättningen för rättegångskostnader uppgick till 531 kr. (Aktbil 17-18.)

Med översändande av aktbil 15-18 föreläde ^tingsrätten (Börjesson och
sedan mottagningsbevis uteblivit tingsnotarien Carl Skarborg) svaranden
att skriftligen yttra sig däröver inom viss tid. Föreläggandet, aktbil 20,
innehöll bl. a.:

”Ni bör främst yttra Er över följande:

1. Enligt aktbil 15 har Ni den 18 augusti till Sveriges Radio inbetalat
50 kr. Är det riktigt att betalningen avser det här målet?

2. Motparten har uppfattat betalningen så att kapitalskulden nu är
betald och att endast rättegångskostnader kvarstår. Om motparten
uppfattat betalningen på rätt sätt bör Ni yttra Er över de yrkade
rättegångskostnadernas storlek. ’ ’

I en den 18 oktober 1977 till tingsrätten inkommen skrift besvarade P.
den första frågan nekande. Därjämte ingav han kostnadsräkning lydande å
tillhopa 465 kr.

Samma den 18 oktober fattade tingsrätten (Skarborg) vid handläggning i
parternas frånvaro slutligt beslut, varigenom målet avskrevs från vidare
handläggning och Sveriges Radio tillerkändes yrkad ersättning för rättegångskostnader.
Beslutet, som upptogs i protokoll, saknade bl. a. skäl. Det
var ej försett med fullföljdshänvisning eller hänvisning till någon sådan. 1
akten förekommer en såsom ”bilaga 1” betecknad fullföljdshänvisning,
enligt vilken besvärstiden utlöpte den 1 november, men det framgår inte
när denna upprättats.

Tingsrätten (Skarborg) avlät sedermera till parterna en den 28 oktober
daterad skrivelse av följande lydelse.

"Rättelse av Slutligt Beslut den 18.10.1977 i mål F 236/77
Genom förbiseende har beslutet ej kommit att innehålla fullföljdshänvisning.
Fullföljdshänvisning bifogas denna skrivelse.”

Skrivelsen hade enligt dagboksbladet expedierats den 31 oktober 1977.
Dagboksbladet utvisade vidare att P. då per telefon underrättats om att
fullföljdstiden utgick påföljande dag.

P. hade inte rättegångsbiträde i målet.

Vad som framkommit vid granskningen av tingsrättens akt upptogs i en
vid ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria, vilken jämte klagoskriften
och övriga av P. ingivna handlingar remitterades till tingsrätten
för upplysningar och yttrande. Enligt remisskrivelsen borde i yttrandet
redovisas de överväganden som föranlett rätten att på det föreliggande
underlaget frångå huvudregeln i 18 kap. 5 § 2 st rättegångsbalken om
återkallande parts ansvar för rättegångskostnader ävensom anledningen
till att dessa överväganden ej redovisats i avskrivningsbeslutet. Vidare
borde uppmärksammas frågan huruvida tingsrätten, särskilt i beaktande av
det sätt varpå föreläggandet utformats och besvarats, förfarit felaktigt
genom att alltför tidigt och på ett sätt som svaranden ej kunnat förutse
skilja sig från målet. Slutligen borde upplysning ges om orsaken till att
tingsrätten förbisett kravet på fullföljdshänvisning och till att tingsrättens
skrivelse till parterna den 28 oktober ej expedierats förrän måndagen den
31 oktober med påföljd att den ej kunnat vara parterna tillhanda förrän
tidigast den sista dagen för fullföljd.

Lagmannen vid Stockholms tingsrätt inkom med, förutom eget yttrande,
bl. a. redogörelser av rådmannen Wilhelm Palmquist, på vars rotel målet
varit lottat, och tingsnotarien Carl Skarborg.

Skarborg anförde:

Då P:s skrivelse av den 15 oktober 1977 inkom till tingsrätten den 18:e
samma månad, rådgjorde jag med innehavaren av den rotel på vilket målet
var lottat. Jag drog härvid den slutsatsen att P:s svar på rättens fråga n:o 1 i
skrivelse av den 27 september 1977 var oriktigt, enär svaret lämnades utan
motivering, och att P:s betalning i själva verket avsåg just den i målet
fordrade avgiften. Käranden hade enligt denna bedömning haft fog för
rättegången och var berättigad till ersättning för sina kostnader.

Anledningen till att beslutsskälen ej återgavs i beslutet var bristande
erfarenhet av doms- och beslutsskrivning. Även förbiseendet av kravet på
fullföljdshänvisning berodde på min bristande erfarenhet.

Jag anser numer att tingsrätten förfarit felaktigt genom att alltför tidigt
och på ett sätt som svaranden ej kunnat förutse skilja sig från målet.

Att tingsrättens skrivelse av fredagen den 28 oktober 1977 till parterna ej
expedierades förrän måndagen den 31 oktober 1977 berodde på att jag ej
förstod tillse att expeditionen fullgjordes genast.

Palmquist anförde inledningsvis rörande handläggningen i allmänhet av
s. k. notarie mål:

Varje mål som lottas på avdelningen tilldelas någon av de befintliga, f. n.
sex, rotlarna, vilka alla förestås av en rådman - ordinarie eller tillförordnad.
Finner rotelinnehavaren efter granskning av handlingarna i akten, att
målet lämpligen kan handläggas av notarie, lämnas målet till någon av
notarierna på avdelningen. Målet tillhör dock alltjämt roteln, och rotelinnehavaren
torde ha det allmänna ansvaret för att målet blir handlagt och
avgjort. Han kan självklart också när som helst själv övertaga handläggningen
av målet.

4 Riksdagen 1980181. 2 sand. Nr 1

När tingsnotarie påböijar tjänstgöring på avdelningen får han för sig
klarlagt, att han vid självständig handläggning av mål bör rådgöra med
innehavaren av den rotel, till vilken målet hör, så snart någon komplicerad
situation inträder eller han eljest blir osäker om hur målet skall handläggas.
Det klargöres också, att han i brådskande fall kan vända sig till vilken som
helst av domarna på avdelningen för råd. Mot bakgrunden av den goda
stämningen på avdelningen samt den stora samarbetsviljan och samarbetsförmågan
hos avdelningens alla domare är jag också övertygad om att
ingen notarie som sökt kontakt för diskussion eller rådfrågning har lämnats
utan hjälp, och jag är också viss om att alla notarier haft klart för sig att de
alltid vid behov kan få diskutera och rådgöra med domarna om handläggningen
av mål.

Angående handläggningen av målet F 236/77 fortfor Palmquist:

Målet, ett till rättegång hänskjutet betalningsföreläggande rörande parkeringsavgift,
tilldelades min rotel. Vid genomgång av handlingarna fann
jag målet vara av enkel beskaffenhet och överlämnade det till tingsnotarien
Björn Börjesson för handläggning. Spontant har jag icke något minne av att
jag senare haft med målet att göra. Vid genomgång av akten känner jag
emellertid igen innehållet i aktbil. 19 och 20. Med hänsyn till att jag var
sjukledig från mitten av augusti till och med vecka 36 förefaller det mest
troligt att Skarborg rådfrågat mig i anledning av det misslyckade delgivningsförsöket
av aktbil. 19 och fått rådet att ge ett nytt föreläggande av
enahanda innehåll. Aktbil. 21 och dess bilaga känner jag däremot inte igen
trots den ovanliga färgen. Handlingarna kom in till avdelningen den 18
oktober 1977 och beslutet aktbil. 22 är dagtecknat samma dag. Jag
betvivlar naturligtvis icke ett ögonblick att Skarborg rådfrågat mig i saken
och därvid fatt ett svar som föranlett den av honom angivna slutsatsen eller
understött en hos honom tidigare bildad uppfattning om tolkningen av
innehållet i aktbil. 21. Rimligtvis måste jag då ha haft en endast ytlig
uppfattning om målet; hade jag gått igenom akten skulle jag givetvis ha
givit Skarborg rådet att kalla till en muntlig förhandling för att få klarhet
om vad det av P. inbetalade beloppet avsåg. Troligt är att jag var jäktad vid
tidpunkten för Skarborgs rådfrågning; dagen ifråga hade jag muntlig
förberedelse i ett par ganska besvärliga tvistemål - de s. k. Gentelemålen.
Av bristen på fullföljdshänvisning i avskrivningsbeslutet eller rättelsen av
beslutet har jag inget minne. Skarborg synes ju ej heller ha rådfrågat någon
innan rättelsen företogs.

Under hänvisning till Skarborgs och Palmquists yttranden anförde
lagmannen Carl-Anton Spak följande.

Uppenbarligen har främst bristande erfarenhet hos Skarborg medverkat
till att felaktigheter har uppstått i hans handläggning av målet.

P. förklarade sig vid ett telefonsamtal den 6 mars 1978 med tingsfiskalen
Anna Mörner, tingsrättens administrativa enhet, vilja komma på besök till
tingsrätten för att få veta hur han skulle kunna få rättelse av ifrågavarande
beslut.

P. har den 9 mars besökt mig och Mörner på mitt tjänsterum. Sedan han
underrättats om vilka rättsmedel som står till förfogande har han bestämt

sig för att anföra besvär över domvilla hos Svea hovrätt. Han har förklarat
att han, om inte hovrätten har fattat beslut i frågan senast i slutet av april,
ämnar reservationsvis begära resning hos högsta domstolen för att även
hålla den möjligheten öppen. Han har förklarat, att saken är en principfråga
för honom och att han vill att domstol ånyo skall pröva vad som
förevarit oaktat att han förstår, att det finns en risk att han kan drabbas av
ytterligare kostnader.

P. har alltså underrättats om att besvär över domvilla måste anmälas och
resning sökas senast inom sex månader sedan beslutet vann laga kraft.

Enligt min mening är det för sent för P. att ansöka om återställande av
försutten tid.

Tingsrätten hade också erbjudit P. hjälp med upprättandet av besvärsinlaga
avseende domvilla.

P. avgav påminnelser.

P. anförde domvillobesvär och gjorde i hovrätten gällande att vid
tingsrätten förekommit grovt rättegångsfel, som bestått däri att tingsrätten
meddelat beslut utan att utreda om jämlikt 18 kapitlet 5 § rättegångsbalken
sådana särskilda omständigheter förelåg, som kunde motivera att beslutet
den 18 oktober 1977 fick det tidigare angivna innehållet. Hovrätten fann
dock ej att detta innefattade grovt rättegångsfel och lämnade domvillobesvären
utan bifall. I beslutet uttalade hovrätten bl. a. att tingsrätten
uppenbarligen bedömt P. som tappande part och alltså lämnat utan
avseende dennes påstående om syftet med sin betalning till käranden. Det
kunde visserligen ifrågasättas huruvida tingsrättens ståndpunkt, att lämna
P:s påstående utan avseende, varit befogad och huruvida tingsrätten inte i
stället bort förordna om fortsatt muntlig eller skriftlig förberedelse för att
få frågan utredd. Detta var emellertid enligt hovrätten i huvudsak en
rättslig bedömning. P. lät beslutet vinna laga kraft.

I beslut den 26 november 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 18 kapitlet 5 § 2 st rättegångsbalken skall part som återkallat sin
talan ersätta motparten hans rättegångskostnader, om ej särskilda omständigheter
föranleder att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes. En
sådan särskild omständighet kan vara att fullgörelse, varom i målet är
fråga, skett först sedan talan anhängiggjorts. I förevarande fall yrkade
käranden på sådan grund ersättning för sina kostnader i målet. Häröver
måste självfallet tingsrätten höra P. Part skall ju erhålla tillfälle yttra sig
över vad motpart yrkat och anfört. I dispositivt tvistemål gäller också att
om käranden återkallar sin talan sedan svaranden ingått i svaromål, målet
likväl skall prövas om svaranden yrkar det. Förberedelsen var sålunda inte
avslutad, om den än bedömdes kunna fortsättas skriftligen. I detta läge
kunde rätten enklast ha till P. översänt de av käranden sist ingivna
handlingarna med föreläggande om yttrande inom viss tid och tillkännagivande
att målet därefter kunde komma att avskrivas. Emellertid hade ju P.

bestämt bestritt kravets riktighet och åberopat bevisning till stöd för sina
invändningar. Jag antar att föreläggandet utformats just med hänsyn härtill
och att meningen var att förberedelsen skulle fortsättas om icke P. vidgick
att den erlagda betalningen avsåg den omtvistade fordringen. Det var ju
endast under denna förutsättning han hade att yttra sig över motpartens
kostnadsyrkande. Så måste P. också ha uppfattat föreläggandet. I hans
svar kunde därför inte gärna inläggas mera än att han medgav att målet
avskrevs om han själv fick ersättning för sina rättegångskostnader. När
tingsrätten utan att ens översända P:s svar till käranden inställde vidare
handläggning och meddelade sitt beslut, som gick P. emot, var detta enligt
min mening i det närmaste likvärdigt med att fatta beslutet utan någon
kommunikation alls med P. Felaktigheten av denna handläggning ligger i
öppen dag.

Det hade givetvis legat nära till hands att P. vid besvarandet av
föreläggandet lämnade någon förklaring till den betalning han ostridigt
hade erlagt till käranden. Att tingsrätten ansett sig kunna lämna P:s svar
utan avseende har enligt Skarborgs yttrande just berott på att svaret
lämnats utan motivering. I och för sig är det naturligtvis en bedömningssak
vilken betydelse man vill tillmäta ett sådant förhållande. Jag vill inte hävda
att just denna bedömning, sedd för sig, innefattade sådant rättegångsfel
som fordras för bifall till domvillobesvär. men jag anser alldeles oavsett det
jag förut anfört att Skarborg förhastade sig. Han hade nämligen också bort
beakta att P. saknade biträde och att det sista uttryckliga besked som
lämnats denne om målets fortsatta handläggning var att det skulle utsättas
till huvudförhandling. Därtill fick P. ju med föreläggandet del av ytterligare,
av käranden ingiven bevisning. Avsaknaden av förklaring till betalningen
var därför inte så egendomlig som den vid ett första påseende kunde
förefalla. Om Skarborg, såsom jag anser att han hade bort göra, något
motiverat sitt beslut i frågan om rättegångskostnaderna, kan det hända att
han hade uppmärksammat att P:s kortfattade svar kunde tolkas på mer än
ett sätt.

Det ovan behandlade visar enligt min mening att Skarborg inte tillräckligt
noga studerat akten i målet och övervägt sitt beslut. Det är därför högst
olyckligt att den rådfrågning han uppger sig ha företagit hos Palmquist
tydligen inte skedde på sådant sätt att denne fick klart för sig vad saken
gällde. Uppenbarligen har jag dock ej underlag för att rikta någon kritik
mot Palmquist härför.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut skall i beslutet ges tillkänna
vad han därvid har att iakttaga. Jag har svårt att fatta att en tingsnotarie,
som betrotts med att på eget ansvar fullgöra domargöromål för vilka krävs
ett och ett halvt års tjänstgöringstid, kan vara okunnig härom. Skarborg
försummade emellertid att i beslutet lämna fullföljdshänvisning och han
har därvidlag hänvisat till bristande erfarenhet. Sedan han på ett sent
stadium kommit till insikt om felet har han skickat ut fullföljdshänvisning

till parterna med en såsom ”rättelse” av beslutet betecknad skrivelse, men
inte förstått tillse att detta expedierades med största möjliga skyndsamhet
så att fullföljdshänvisningen åtminstone kunde nå parterna medan ännu
några dagar återstod av fullföljdstiden. Det är uppenbart att Skarborg här
handlat på eget bevåg. Han hade emellertid bort rådgöra med någon
erfarnare domare, som kunde ha tillsett att adekvata åtgärder i tid blev
vidtagna för att reparera Skarborgs försummelse. De domvillobesvär P. så
småningom anförde gav ju tydligen inte tillräckliga möjligheter.

Vad i ärendet förekommit visar att Skarborg inte varit mogen för de
uppgifter han ställts inför i detta i och för sig ej så komplicerade mål. Jag
vill därför avslutningsvis understryka vikten av att tingsrätten vid meddelande
av förordnanden enligt tingsrättsinstruktionen i vaije särskilt fall
noga prövar vederbörande notaries lämplighet. Jag utgår från att tingsrätten
härvidlag och eljest dragit erfarenhet av vad som förekommit i detta
ärende.

Delgivning av betalningsföreläggande

I en skrivelse till JO från Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet anfördes
följande.

Bolaget får härmed anföra klagomål mot myndigheternas handläggning
av delgivningen av i fotokopia bilagda betalningsföreläggande mot bolaget
(BF 9702/79, Malmö Tingsrätt).

Delgivning i ärendet har skett på följande sätt: Tisdagen den 23 oktober
på kvällen sökte en stämningsman från Lidingö polisdistrikt vår verkställande
direktör Bengt Haak i dennes bostad Östra Allén 7, 181 62 Lidingö,
för att delge honom betalningsföreläggande!. Då herr Haak vid tillfället
befann sig på tjänsteresa skedde delgivningen i stället med hans hustru.
Herr Haak har sedermera fått i kopia bilagda underrättelse om att
delgivningen skett med hans hustru.

Förutom att delgivningen skett i strid mot § 13 sista stycket delgivningslagen,
finnér vi det anmärkningsvärt att delgivningen verkställdes i herr
Haaks bostad under kvällstid utan att — såvitt vi känner till — något försök
dessförinnan gjorts att delge bolaget under vanlig arbetstid. Som framgår
av bilagda kopia av registreringsbevis har bolaget sitt säte i Malmö. Det
borde därför tett sig naturligt att delgivning skett på bolagets kontor i
Malmö vid vilket, enligt vad som kan utläsas ur registreringsbeviset,
firmatecknare finns. Bolaget har dessutom fyra andra förvaltningskontor i
landet vid vilka firmatecknare finns.

Klagomålen remitterades till Malmö tingsrätt och till polisstyrelsen i
Lidingö polisdistrikt.

Lagmannen i tingsrätten, borgmästaren Johan Björling, bifogade till sitt
remissvar av honom den 4 april 1979 utfärdade anvisningar för delgivning
vid tingsrätten. I anvisningarna föreskrevs bl. a. följande.

För gäldenär i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande
lämpar sig delgivning med vitt kort mindre väl. Använd där istället
rekommenderad försändelse med mottagningsbevis eller, i fråga om juridisk
person, särskild postdelgivning.

Björling upplyste i remissvaret att hovrättsfiskalen Bengt Sjövall bade
varit chef för tingsrättens enhet för lagsökning och betalningsföreläggande
när anvisningarna utfärdades. Vidare framhöll Björling att — för den
händelse stämningsmannadelgivning skulle ha använts — uppdraget att
ombesörja delgivningen borde ha tillställts delgivningscentralen i Malmö.
Björling fortsatte:

Emellertid borde enligt min mening, såsom också framgår av de bilagda
anvisningarna 4.4.1979, särskild postdelgivning ha använts. Anledningen
till att dessa anvisningar - som i nu ifrågavarande del helt överensstämmer
med en cirkulärskrivelse 4.4.1977 till tingsnotarier och biträdespersonal —
inte följts har inte kunnat klarläggas. Anvisningarna har enligt här förvarad
utsändningslista utsänts till bl. a. i detta ärende berörd personal samt
fiskalen Sjövall. Denne har erinrat sig att han sett anvisningarna men kan
inte minnas vilka åtgärder han vidtagit med anledning av mottagandet av
anvisningarna. Föreståndaren på biträdessidan Ulla Sporrong och det
biträde Carina Jerverius, som torde ha skött delgivningen i ifrågavarande
ärende, erinrade sig icke anvisningarna, trots att de upptagits på utsändningslistor.

Det skall här anmärkas att tingsrättens enhet för lagsökning och betalningsföreläggande
är placerad utanför rådhuset på c:a 400 m avstånd från
detta, vilket i någon mån försvårar tillsynen över verksamheten.

En anledning till att anvisningarna inte beaktats torde vara den stora
ökningen av antalet betalningsförelägganden, vilket medfört en påfrestande
belastning på personalen. Beträffande enhetschefen måste även beaktas
att trots att samme fiskal i princip skall vara placerad omkring ett halvt år
som chef för enheten har under innevarande år flera kortvarigare förordnanden
förekommit på posten, dessa i sin tur väsentligen föranledda av
personalbrist i hovrätten. De täta bytena gör det naturligtvis svårt för den
kortvarige chefen att sätta sig in i om tillämpad praxis är till alla delar
riktig.

Det är således tydligt att på enheten förekommit en praxis beträffande
delgivning med juridiska personer, som inte är lämplig.

Vad som förekommit i detta ärende har gett anledning till att se till att
anvisningarna angående delgivning verkligen tillämpas på enheten för
lagsökning och betalningsföreläggande.

Av polisstyrelsens remissvar framgick att delgivningsuppdraget hade
verkställts av polisinspektören Olof Lindegren i egenskap av förordnad
stämningsman. I remissvaret anfördes vidare i huvudsak följande.

Av företagen utredning framgår att en begäran från Malmö tingsrätt om
delgivning med AB Skånska Cementgjuteriet inkom till Lidingö polisdistrikt
den 19 oktober 1979. Till ärendet bifogades en kopia av registeruppgifter
ur Kungl. Patent- och Registreringsverket avseende AB Skånska

Cementgjuteriet. Sedan ärendet diarieförts hos polisstyrelsen överlämnades
det rutinmässigt till Olof Lindegren för delgivning. Lindegren har
därefter konstaterat att Bengt Haak, som är VD i bolaget, ensam äger
teckna firman och därför sökt honom i dennes bostad på Lidingö.
Eftersom Haak var bortrest vid delgivningsförsöket 1979-10-23 överlämnades
delgivningen till Haaks hustru, som även undertecknade delgivningskvittot.
Bengt Haak meddelades därefter skriftligen om den verkställda
delgivningen.

Som framgår av Lindegrens redogörelse har han verkställt delgivningen
enligt 12 §, eftersom han uppfattat det som ett önskemål från tingsrättens
sida att AB Skånska Cementgjuteriet skulle delges genom firmatecknare
boende på Lidingö. Denna uppfattning förstärktes genom nämnda kopia på
registeruppgifter ur Kungl. Patent- och Registreringsverket.

Av handlingarna i ärendet framgår att bolaget har kontor i Malmö, där
också firmatecknare finns. Till följd av 13 § sista stycket delgivningslagen
kan således delgivning inte ske enligt de regler som nämns i 12 §.
Lindegren borde därför enligt polisstyrelsens uppfattning ha undersökt
möjligheterna att delge annan person enligt bestämmelserna i 9 eller 13 §§
om delgivningen bedömdes så brådskande att Haaks återkomst inte kunde
avvaktas.

Uppenbarligen har Lindegren bibringats den uppfattningen att Malmö
tingsrätt, genom att inte överlämna ärendet för delgivning med behörig
person bosatt på den ort där bolaget har sitt säte, önskade att någon viss
person på Lidingö skulle delges. Det är därför mot denna bakgrund i någon
mån förståeligt om Lindegren behandlade ärendet som en delgivning med
enskild person.

Med hänsyn till förevarande omständigheter och då det felaktiga delgivningsförfarandet
icke synes ha orsakat några större olägenheter anser
polisstyrelsen att ärendet inte bör föranleda vidare åtgärd.

Polisstyrelsen har med berörda befattningshavare gått igenom aktuell
lagstiftning och särskilt påtalat vikten av att gällande bestämmelser
noggrant följes.

Utredningen tillställdes bolaget, som förklarade sig inte ha något ytterligare
att tillägga i ärendet.

I beslut den 27 februari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1979, infördes regler
som medförde att en ökad satsning skulle ske på de enkla och billiga
ordinära delgivningsformerna samt att större restriktivitet skulle iakttas i
fråga om användningen av stämningsmannadelgivning (se prop.
1978/79:11).

I 1 § delgivningsförordningen föreskrivs sålunda att myndighet skall
sträva efter att använda delgivningssätt som medför så ringa olägenhet och
kostnad som möjligt såväl för myndigheten som för den som skall delges.
Vidare stadgas i 3 § delgivningslagen att, om delgivning inte kan ske på
ordinärt sätt eller genom särskild postdelgivning, delgivning får ske genom
stämningsman.

I den tidigare nämnda propositionen anförde departementschefen (s. 29
f) att stämningsmannadelgivning endast borde tillgripas i kvalificerade fall.
Det framhölls vidare att stämningsmannadelgivning aldrig fick väljas
slentrianmässigt utan måste föregås av en prövning av behovet i det
enskilda fallet.

Av utredningen framgår att tingsrättens enhet för lagsökning och betalningsföreläggande
sedan 1974 regelmässigt anlitat stämningsman vid delgivning
i fall som det nu aktuella. Denna praxis kan inte anses stå i
överensstämmelse med gällande författningar på området och strider även
mot de anvisningar för delgivning som utfärdats vid tingsrätten. Jag
förutsätter att tingsrättens anvisningar för delgivning med gäldenär i mål
om lagsökning och betalningsföreläggande omgående länder till efterrättelse.

I 9 § delgivningslagen ges regler om vem som skall sökas vid delgivning
med annan juridisk person än staten. 1 sådana fall skall handlingen
överbringas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen
eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem.

Av delgivningslagens 12 och 13 §§ framgår att delgivning i vissa fall kan
ske genom att handlingen lämnas till annan än den sökte (s. k. surrogatdelgivning).
Har enskild person som söks för delgivning känt hemvist inom
riket och träffas han ej där, får enligt 12 § handlingen lämnas till vuxen
medlem av det hushåll, som han tillhör. Om handlingen har lämnats på
detta sätt skall meddelande härom sändas med posten till den sökte under
hans vanliga adress. I 13 § ges regler om surrogatdelgivning med annan
juridisk person än staten. Har sådan juridisk person kontor där förvaltningen
förs och där någon som har rätt att ta emot delgivning för den juridiska
personen vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under
vanlig arbetstid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är
anställd där. Har så skett skall meddelande härom sändas med posten till
den juridiska personens vanliga adress. Det anges särskilt i paragrafen att,
om den juridiska personen har sådant kontor som nämnts, delgivning med
företrädare icke får ske enligt 12 §.

Som jag tidigare anfört var det oriktigt av tingsrätten att slentrianmässigt
tillgripa stämningsmannadelgivning i fallet. Det var dessutom en onödig
omgång att översända delgivningsuppdraget till Lidingö, när bolaget hade
sitt säte i Malmö med förvaltningskontor där firmatecknare fanns.

Delgivningsuppdraget kom att verkställas enligt 12 § delgivningslagen.
Som framgått av redogörelsen för innehållet i 13 § delgivningslagen fick
delgivning inte ske enligt 12 § i detta fall. Dessutom kan nämnas att 5 och
24 §§ i lagsökningslagen och 33 kap. 6 § 2 st. rättegångsbalken ger vid
handen att delgivning med gäldenär av ansökningshandlingar och föreläggande
i mål om betalningsföreläggande inte får ske enligt 12 § delgivningslagen
med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest
håller sig undan. Det var alltså i dubbel mening felaktigt att ombesörja

delgivningen enligt 12 §. Jag utgår från att polisledningens genomgång av
den aktuella lagstiftningen med berörd personal medför att reglerna i
fortsättningen noggrant efterlevs.

Frågor om entledigande av offentlig försvarare och tillåtande av
åberopad bevisning

Sedan åklagaren väckt åtal vid Södra Roslags tingsrätt mot S. för
rattfylleri och underlåtenhet att iakttaga stopplikt utfärdade tingsrätten den
10 januari 1979 stämning å S. och kallelse till huvudförhandling den 14
februari 1979. Samtidigt förordnades advokaten Kenneth Lahnborg till
offentlig försvarare för S., som enligt anteckning i förundersökningsprotokollet
önskade offentlig försvarare utan att ha namngivit någon särskild.
Stämningen med kallelse och kopia av förordnandet av Lahnborg expedierades
den 10 januari 1979 till S., som genom delgivningskvitto dagtecknat
den 2 februari 1979 erkände sig ha mottagit handlingarna.

I skrivelse den 2 februari 1979 till Södra Roslags tingsrätt anförde
Agvald följande.

Härmed får jag anmäla mig som privat försvarare för S. och bifogar
rättegångsfullmakt i original samt S:s delgivningskvitto.

S. medger att han brutit mot stopplikten, varför någon bevisning därom
ej behöver förebringas.

Målet är utsatt till huvudförhandling den 14.2 kl 10.15. Jag hemställer att
den förhandlingen inställes och att målet utsätts till ny huvudförhandling
efter närmare överenskommelse angående tiden.

Som skäl får jag meddela att jag redan förut är upptagen den dagen av ett
annat mål och att med dr Mårten Myrhed har meddelat mig att han håller
på med en medicinsk undersökning för att utreda om S. kunnat få onormalt
hög promillehalt med hänsyn till skedd förtäring. Denna utredning kan inte
bli klar före den 14.2.

Agvalds skrivelse inkom till tingsrätten den 5 februari 1979 och samma
dag meddelade Birgitta Adde följande beslut.

Tingsrätten har den 10 januari 1979 förordnat advokaten Kenneth
Lahnborg som offentlig försvarare, vilket beslut S. erhöll den 11 januari
1979.

Huvudförhandlingen den 14 februari 1979 kl 10.15 kommer därför ej att
inställas. Anmäld bevisning avvisas.

Talan mot beslutet får föras allenast i samband med talan mot dom eller
slutligt beslut.

I en den 7 februari 1979 till JO inkommen skrivelse anhöll Agvald om
prövning huruvida Birgitta Adde förfarit riktigt genom att meddela beslutet
den 5 februari 1979.

Efter remiss inkom upplysningar och yttrande från lagmannen i Södra
Roslags tingsrätt Michael von Koch och Birgitta Adde.

Agvald avgav påminnelser.

I beslut den 29 oktober 1979 uttalade JO Wigelius följande.

I 21 kap. 6§ första stycket rättegångsbalken stadgas följande. Förordnande
av offentlig försvarare må av rätten återkallas, om giltigt skäl därtill
förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet
återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Birgitta Adde har i sitt yttrande uttalat att enär Agvald var förhindrad att
närvara vid den sedan flera veckor utsatta huvudförhandlingen bedömde
tingsrätten det vara av synnerlig olägenhet att entlediga Lahnborg (RB
21:6).

Jag tolkar Birgitta Addes uttalande så att det förhållandet att den utsatta
huvudförhandlingen måste ställas in bedömdes vara en synnerlig olägenhet.
Det är givet att uppskov med en utsatt huvudförhandling ofta medför
en oläglig rubbning i domstolens arbetsprogram och att det förorsakar visst
merarbete med kontakter om ny tid, nya kallelser o. dyl. Besvärligheter av
detta inom rättegångsväsendet ganska vanliga slag torde dock inte kunna
anses innefatta synnerlig olägenhet enligt nämnda stadgande. För att detta
skall vara tillämpligt fordras nog avsevärt mera, t. ex. att fråga om
försvararbyte kommer upp under pågående huvudförhandling eller så nära
inpå denna att det är för sent att avstyra att kallade personer inställer sig. 1
von Köchs yttrande har nämnts sådana saker som svårigheter att hålla
bevisningen samlad, om målet måste uppskjutas, samt kostnadsaspekten.
Det har här inte gjorts gällande att det förelegat någon sådan speciell
anledning för rätten att motsätta sig försvararbytet med därav föranlett
behov av uppskov. Jag kan därför inte komma till annat resultat än att den
förordnade försvararen borde ha entledigats och den utsatta huvudförhandlingen
inställts.

Agvald har i sina klagomål hävdat att det är oriktigt att i ett rattfyllerimål
avvisa ännu ej preciserad bevisning av medicinsk natur.

Det av åklagaren ingivna analysbeviset visade en alkoholkoncentration i
S:s blod av minst 1.94 promille något mer än en timme efter körningen. Vid
polisförhöret uppgav S. att han druckit två burkar starköl. Den medicinska
undersökning som docenten Mårten Myrhed höll på med avsåg att utreda
om S. hade kunnat få onormalt hög promillehalt med hänsyn till skedd
förtäring.

Birgitta Adde har i sitt yttrande uppgett att tingsrätten avvisade åberopad
bevisning jämlikt 35 kap. 7 § rättegångsbalken, eftersom den bedömdes
vara utan verkan.

För att åberopad bevisning skall kunna avvisas på denna grund krävs

enligt lagrummet att rätten finnér att erbjudet bevis uppenbart skulle bli
utan verkan. Jag har svårt att förstå att man i ett fall som det förevarande
kan göra den bedömningen på förhand, dvs. innan den medicinska
undersökningen är slutförd och denna eventuellt erbjudits som bevis.
Oavsett synen på försvararfrågan borde således Birgitta Adde enligt min
mening ha medgivit uppskov i förhandlingen i avvaktan på resultatet av
undersökningen. Därefter hade hon — om Agvald skulle komma att
åberopa undersökningen som bevis i målet - att pröva den enligt bestämmelserna
i 35 kap. 7 § rättegångsbalken.

Birgitta Adde har avslutningsvis anfört följande.

Slutligen vill jag påpeka att tingsrätten den 13 februari 1979 beslutat
inställa huvudförhandlingen, sedan läkarintyg samma dag inkommit från
docenten Mårten Myrhed av innehåll att professor Bonnichsen förklarat
sig villig att ställa sitt laboratorium till förfogande för en test.

Vårdare på kriminal vårdsanstalt har anhållits och häktats som
misstänkt för att ha fört in narkotika på anstalten. Kritik av
förundersökningen mot vårdaren

Bakgrund

I mitten av mars 1978 inkom ett brev till polisen i Hallsberg från M., som
var intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla. M. uppgav i brevet att han
önskade göra en anmälan mot en ej namngiven vårdare på anstalten för att
denne vid två tillfällen fört in narkotika på anstalten. En kriminalinspektör
besökte M. den 22 mars 1978. M. ville då inte längre göra någon anmälan,
eftersom uppgifterna i brevet var oriktiga. Den 28 mars 1978 inkom ett nytt
brev från M., vari han refererade till det först skrivna brevet och
förklarade att han nu ville göra en anmälan mot vårdaren H. Dagen efter
besökte en kriminalinspektör M. och anmälan upprättades. Ett första
förhör hölls med M. samma dag. Den 6 april överlämnades handlingarna
till länsåklagaren i Örebro län, som den 20 april 1978 begärde biträde med
förundersökningen hos polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt. Den 31 augusti
1978 hördes M. på nytt. Han vidhöll sina tidigare lämnade uppgifter och
namngav då en medintern S., som skulle ha gett honom tipset att H.
brukade ta in narkotika på anstalten. S. hördes den 21 september 1978. S.
lämnade spontant ej några detaljerade upplysningar, men efter att ha fått
del av M:s uppgifter uppgav han att dessa stämde. Den 13 november 1978
hämtades H. utan föregående kallelse till förhör. H. nekade till brottet och
menade att anmälan var helt oriktig. H. anhölls samma dag och häktningsframställning
ingavs till Hallsbergs tingsrätt dagen efter. Den 17 november
1978 förklarades H. häktad som på sannolika skäl misstänkt för grovt
narkotikabrott. H. överklagade beslutet. Den 23 november 1978 hade

sådana uppgifter framkommit att tilltro inte längre kunde sättas till M:s
uppgifter. Länsåklagaren tog då kontakt med hovrätten, som samma dag
beslöt att H. omedelbart skulle försättas på fri fot. Den 15 december 1978
beslöt länsåklagaren att förundersökningen skulle nedläggas, enär H. var
oskyldig. Målet avskrevs från vidare handläggning.

Klagomålen

Statsanställdas förbund framförde i en skrivelse, som kom till JO den 5
februari 1979, önskemål att JO skulle granska handläggningen av ärendet
främst med utgångspunkt från följande tre frågor.

1. Om ”tidsglappet” mellan anmälan och åtgärder från länsåklagarens
sida är tillfredsställande.

2. Om den undersökning som skedde efter häktningen inte kunde skett
före gripandet.

3. Om det inte finns skäl för att polis, åklagare och domare noggrant
försäkrar sig om att uppgifter och anmälningar från intagna mot kriminalvårdspersonal
är riktiga.

Utredning

Klagoskrivelsen remitterades till länsåklagarmyndigheten i Örebro län,
till polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt och till lagmannen vid Hallsbergs
tingsrätt.

T. f. länsåklagaren Stig L. Age, som tjänstgjorde i länsåklagaren Bert de
Wouls ställe, lämnade en kronologisk redogörelse i ärendet och anförde
vidare.

Inledningsvis vill jag framhålla att jag själv agerat i målet endast vid
tidpunkten för anmälans inkommande och fr. o. m. dagen förförundersökningsprotokollets
inkomst 5.2.79. Däremellan har de Woul själv respektive
Melander* formellt varit undersökningsledare.

Anmälaren har begärt JO:s granskning i tre avseenden, som jag här
behandlar var för sig.

1 ”Tidsglappet” mellan anmälan och åklagarens åtgärder.

Som framgått av redogörelsen ovan inkom anmälan till Hallsbergspolisen
28.3.78. Dagen därpå åkte en utredningsman till kriminalvårdsanstalten
Kumla för förhör med M. 6.4.78 inkom handlingarna till länsåklagarmyndigheten.
17.-21.4.78 vikarierade jag för de Woul. Utöver andra
arbetsuppgifter övervägde jag vilka åtgärder, om alls någon, som skulle
vidtas med anledning av M:s uppgifter. 20.4.78 begärde jag med givande av
direktiv biträde av polisen i Örebro med förundersökning i saken.

Orsaken till att jag övervägde om åtgärd alls skulle vidtas var framförallt,
att med hänsyn till vad som var känt om M. och att han vägrade uppge
namnet på tipsaren och Stockholmskvinnan, man alls kunde sätta tro till
M:s uppgifter om att en vårdare sysslade med knarksmuggling. Det som
fick vågskålen att väga över var dels att M. genom sina uppgifter angav sig

* t. f. länsåklagaren Mats Melander

själv för narkotikabrott och bedrägeribrott dels att det tidigare uttalats
misstankar om att vårdare vid olika kriminalvårdsanstalter sysslade med
knarksmuggling för interners räkning.

Så här långt kan jag inte finna att något ”tidsglapp” alls förelegat mellan
anmälan och åklagarens åtgärder. Vad angår tiden därefter har redan ovan
anmärkts att narkotikaroteln hos Örebropolisen på grund av andra pågående
utredningar saknade resurser att utreda även detta ärende. För
övrigt fanns, så länge M. inte ville namnge de andra personerna, ingenting
att ”ta på”.

Ungefär under tiden 1.6.—31.8. infaller polisens semesterperiod, under
vilken personalstyrkan kan anses ungefär halverad. Efter semesterperioden
hördes M. på nytt 31.8.78, varvid S. namngavs som tipsaren medan
Stockholmskvinnans namn alltjämt förtegs. S. spårades till kriminalvårdsanstalten
i Tidaholm där han hördes 21.9.78. De uppgifter han därvid
lämnade spontant, det vill säga innan han fick del av M:s uppgifter, var
diffusa och innehöll egentligen inga detaljer. Sedan han fått del av M:s
uppgifter bekräftade han dessa och lämnade då några detaljer, av vilka
åtminstone en inte gick ihop med först lämnade uppgifter.

Det fanns alltså fortfarande rum för stor tvekan om sanningshalten i
anmälan mot H. och rimligen bör man här ge undersökningsledaren
rådrum för övervägande om ingripande skall ske. Undersökningsledaren/
länsåklagaren har också andra arbetsuppgifter att handlägga.

Åklagaren bestämde slutligen att H. 13.11.78 skulle hämtas till förhör.
Den tid som då förflutit skall räknas från omkring 21.4.78, då begäran om
biträde med förundersökningen bör ha kommit polisstyrelsen i Örebro
tillhanda.

Enligt min uppfattning kan med hänsyn till ovan angivna omständigheter
inget onormalt ”tidsglapp” anses föreligga.

Vad beträffar slutligen händelseförloppet därefter har enligt min mening
målet handlagts med all den skyndsamhet som varit möjlig.

2 Undersökning före eller efter häktningen?

Detta är delvis en taktisk fråga varom man kan ha delade meningar.
Emellertid har den väsentliga utredningen, det vill säga förhören med M.
och S., gjorts före hämtningen till förhör. Den utredning genom förhör som
i övrigt gjorts har skett medan H. var berövad friheten.

Häktningsgrunden var kollusionsfara. Det är i sådana situationer naturligast,
att man först försäkrar sig om den misstänktes person, innan man
böijar andra förhör. Jag kan inte finna att det kan kritiseras, att en del av
utredningen skedde sedan H. berövats friheten.

3 Försiktighet vid bedömningen av uppgifter och anmälningar från interner
mot kriminal vårdspersonal.

Vi åklagare är synnerligen väl medvetna om denna problematik. Som
framgått av ovanstående redogörelse har också M:s och S:s uppgifter
bedömts med stor försiktighet och just därför spelat en viss roll i vad angår
tidsperspektivet. Det finns inget fog alls för ett påstående att denna aspekt
inte beaktats.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening framhålla att målet ur alla
aspekter handlagts på bästa möjliga sätt.

Avslutningsvis vill jag meddela följande.

Av ett förhör som under förundersökningen hölls med en personalassistent
Tommy Lax (förhörsdag 22.11.78) framgick, att M. redan vid ett
samtal med honom 10 april 1978 erfarit att ”hela anmälningsförfarandet

var en bluff’. Detta behöll emellertid Lax för sig själv fram till förhöret.
Inte ens frihetsberövandet av H. fick honom att träda fram med den
upplysningen. Det förefaller högst troligt att om detta hade bragts till
kännedom för åklagare och/eller polis hela saken hade tagit en annan
vändning.

Polisstyrelsen i Örebro polisdistrikt anförde i sitt yttrande följande.

Den 25.4.1978 överlämnades till kriminalavdelningen länsåklagarens
skrivelse 20.4.1978 med begäran om biträde med förundersökning angående
i handlingarna nämnda brott. Då anmälan avsåg bl. a. misstanke
om grovt narkotikabrott utsågs kriminalinspektör Hans Ericsson vid
narkotikaroteln till förhörsledare, då han är rotelns mest erfarne utredningsman.

Vid denna tidpunkt hade narkotikaroteln en stor arbetsbörda med
spaning och utredning av narkotikabrott. 1 samband med dessa utredningar
anhölls 23 misstänkta gärningsmän varav 11 häktades. På grund härav
kunde utredningsarbetet i aktuellt mål ej omedelbart påböijas. Vidare kan
nämnas att Hans Ericsson beviljats semester under tiden 12.6.1978—
14.7.1978 samt 15-18.8.1978. Han kunde på grund av arbetsbelastningen
påbölja semesterledigheten först den 19.6.1978. Några möjligheter att
ålägga annan utredningsman detta ärende förelåg inte på grund av ärendets
art och arbets- och personalsituationen i övrigt på kriminalavdelningen.

Den 24.7.1978 inkom till polisen en skrivelse från länsåklagaren med
förfrågan om när utredningen beräknades kunna färdigställas. Länsåklagaren
underrättades om narkotikarotelns arbetsbörda, och överenskommelse
träffades att ärendet skulle påböijas senast under augusti månad.

Den 31.8.1978 hördes M. på häktet i Hudiksvall av Hans Ericsson. Vid
detta tillfälle namngav M. S. som uppgiftslämnare. S. eftersöktes och
befanns vara inskriven på kriminalvårdsanstalten i Tidaholm. Den 5.9.1978
kom S., som erhållit permission, till regionsjukhuset i Örebro för att
genomgå en operation. Han hördes samma dag men vägrade att berätta
något före operationen. S. lovade emellertid att omedelbart efter sjukhusvistelsen
kontakta polisen i Örebro för att höras i ärendet. Han infriade ej
löftet utan försvann. Först den 21.9.1978 kunde S. höras på anstalten i
Tidaholm. S. var vid detta tillfälle ej särskilt samarbetsvillig. Han uppgav
att han var rädd att berätta hela sanningen då han befarade att detta skulle
påverka hans överflyttning till Båtshagen.

Beträffande den fortsatta handläggningen av utredningen får polisstyrelsen
hänvisa till t. f. länsåklagarens redovisning.

Med hänsyn till vad som ovan upptagits och till vad som redovisats i t. f.
länsåklagarens yttrande finner polisstyrelsen att dröjsmålet med handläggningen
av utredningen orsakats av ärendets känsliga natur, kriminalavdelningens
arbetsbörda och personalsituation samt flera av de inblandade
personernas obenägenhet att medverka i utredningsarbetet. På grund
härav hemställes att ärendet ej föranleder vidare åtgärd.

Lagmannen Jan Hultgren anförde i sitt yttrande följande.

Vid häktningsförhandlingen gjorde åklagaren, t. f. länsåklagaren Mats
Melander, gällande att H., som var anställd som vårdare på kriminalvårdsanstalten
Kumla, vid två tillfällen på uppdrag av på anstalten intagne M.,
infört narkotika på anstalten. Enligt åklagaren skulle H. ha infört dels i
månadsskiftet november/december 1977 omkring 10 gram heroin, dels i
slutet av februari 1978 cirka 25 gram amfetamin.

Åklagaren lämnade vid häktningsförhandlingen en mycket ingående
redogörelse för vad som dittills framkommit under förundersökningen med
ledning av häktningspromemorian samt de polisförhör som hållits med,
dels M. 1978-03-29 och 1978-08-31, dels likaledes på Kumlaanstalten
intagne S. 1978-09-21, dels H. 1978-11-13. Polisförhörsprotokollen finns
inte intagna i tingsrättens akt B 322/78. Troligtvis på grund av ett
förbiseende ingav inte åklagaren protokollen till tingsrätten vid häktningsförhandlingen.
För kännedom kan nämnas att förhörsprotokollen finns
intagna i tingsrättens akt B 45/79. I sistnämnda mål dömdes M. för bl. a.
falsk angivelse och S. för bl. a. falsk tillvitelse.

Förutom det skriftliga material som presenterades av åklagaren hördes
H. mycket ingående. Som framgår av häktningsprotokollet pågick förhandlingen
under så lång tid som två timmar och tio minuter.

Eftersom det förflutit drygt femton månader sedan häktningsbeslutet
fattades är det givetvis svårt att i dag i detalj redogöra för alla de
överväganden som låg till grund för beslutet. Jag gjorde emellertid i
huvudsak följande överväganden.

H. var misstänkt för allvarliga brott. Han förnekade emellertid dessa och
gjorde gällande att M:s anmälan mot honom var en ren hämndåtgärd,
eftersom H. 1978-03-03 anmält M. till anstaltsledningen på grund av en
kontrovers mellan honom och M. i matsalen på avdelning C 1 H. Vid
polisförhör 1978-03-29 lämnade M. en ingående berättelse om sina kontakter
med H. och hur narkotikapartierna anskaffats och förts in på
anstalten. Då M. 1978-08-31 på nytt hördes av polisen vidhöll han
riktigheten av sin tidigare lämnade berättelse, oaktat han delgavs misstanke
om grovt narkotikabrott. Vid förhöret 1978-08-31 namngav han också
den person, som tipsat honom om H. Denne person, S., hördes av polisen
1978-09-21. Vid förhöret berättade S. om sin kännedom om den påstådda
narkotikasmugglingen samt vitsordade riktigheten av M:s vid polisförhör
lämnade uppgifter. Det kan nämnas att S. vid förhöret även delgavs
misstanke om narkotikabrott. Beträffande vad som förekom i matsalen
1978-03-03 hade M. och H. lämnat olika uppgifter. M:s uppgifter vann visst
stöd av vad en annan intagen berättat.

Även om jag var fullt på det klara med att M:s och S:s uppgifter kunde
vara oriktiga fann jag ändå främst genom vad som framkommit vid
polisförhören med M. och S. H. i vart fall på sannolika skäl misstänkt för
grovt narkotikabrott vid av åklagaren påstådda tillfällen.

Vid häktningsförhandlingen uppgav åklagaren att förundersökningen
ännu inte var avslutad. Flera förhör med intagna och vårdare på anstalten
återstod. Vidare meddelade åklagaren att S. skulle villkorligt friges 1978-11-20 från kriminalvårdsanstalten Båtshagen och att S. för polisen berättat,
att han efter frigivningen skulle lämna ytterligare uppgifter som kunde vara
av betydelse i målet. Därest H. försattes på fri fot förelåg det enligt min
mening en påtaglig risk för att H. skulle taga kontakt med S. och försöka
förmå denne att ändra sina vid polisförhör lämnade uppgifter. Vidare
förelåg det risk för att H. skulle försöka i för honom förmånlig riktning

påverka arbetskamrater, som skulle höras av polisen under förundersökningen.
Som särskild häktningsgrund i häktningsbeslutet angavs därför att
det skäligen kunde befaras att H. genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt kunde försvåra sakens utredning.

Avslutningsvis vill jag nämna att den nu aktuella häktningsfrågan torde
ha varit en av de svåraste som jag i egenskap av domare haft att ta ställning
till.

Statsanställdas förbund bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren
och inkom med påminnelser i anledning av länsåklagarmyndighetens
yttrande.

Kompletterande upplysningar inhämtades från t. f. inspektören Tommy
Lax och anstaltsdirektören Lennart Wilson.

Lax uppgav följande. Han kände på ett tidigt stadium till att M. gjort en
anmälan mot H. Vid ett samtal med M. den 10 april 1978 uppgav M. för
Lax att anmälan var en bluff. Lax utgick ifrån att polisen inte skulle
vidtaga några åtgärder i anledning av anmälan, varför han inte underrättade
vare sig polis, åklagare eller anstaltsledning om samtalet. När han fick
reda på att H. häktats tog han omedelbart kontakt med åklagaren och
begärde att få bli hörd i ärendet.

Wilson uppgav, att någon kontakt inte togs från polisens eller åklagarens
sida med anstaltsledningen före anhållningsbeslutet.

Vid ärendets handläggning hos JO genomgicks länsåklagarmyndighetens
akt BÖLÅ II 9-78, Hallsbergs tingsrätts akt B 322-78 och Svea hovrätts akt
Ö 1893-78.

Av länsåklagarmyndighetens akt framgick att den 13 november 1978
efter anhållningsbeslutet verkställdes husrannsakan i H:s bostad, bil och
klädskåp på anstalten utan att dock något anträffades som kunde äga
betydelse för utredningen.

Härnedan återges ur förhörsprotokollen vad M. och S. närmare uppgav
under förundersökningen.

M. vid förhör den 29 mars 1978:

Någon gång i månadsskiftet november—december månad 1977, fick M.
av en medintagen på Kumla, en person som han inte vill uppge namnet på,
reda på att en viss vårdare var villig att mot ersättning införa narkotika på
anstalten. För att få tipset på vårdarens namn, fick M. betala 2.000 kr och
det var 2.000 kronor som han sedan betalade med narkotika. Efter det att
M. fått vårdarens namn, sammanträffade han med den aktuella vårdaren
och han heter H. och han arbetade på avdelning C 1 höger. Sammanträffandet
skedde någon gång i november—december månad 1977 och det var i
rastgården när det var rastning en halvtimma före innan studielektionerna
skulle börja. Då hade M. frågat den här vårdaren om han mot ersättning
ville ta med sig ett paket knark in på anstalten och detta hade vårdaren inte
någonting emot. M. erbjöd då honom 5.000 kronor för att göra honom den
tjänsten. Därefter tog M. kontakt med en kvinna som han känner i
Stockholm och som han inte vid förhörstillfället vill uppge namnet på. Han

tog kontakt med kvinnan per brev och bad henne att hon skulle åka över
från Stockholm till Örebro central med ett av de två paket som M. hade
liggande hos henne. Detta gjorde hon. Hon åkte tåg från Stockholm till
Örebro central där hon sammanträffade med vårdaren på en speciellt utsatt
tid, där hon överlämnade det här paketet till vårdaren, som sedan tog med
det till Kumla. Det här paketet, kuvertet, tog sedan vårdaren H. med sig
från Örebro in till avdelning C 1 höger och där han personligen överlämnade
detta till M., varvid han då fick mottaga 5.000 kronor, som M. hade
lånat upp för tjänsten. Därefter fick M. betala tillbaka den summa på 2.000
kronor plus ytterligare knark till den intern som hade tipsat honom om
vårdaren. Därefter har M. betalat ytterligare knark till personer som lånat
honom pengar för att han skulle få ihop 5.000 kronor. I övrigt har M. själv
förbrukat det som blev över och han uppskattar att av den första
transporten på uppskattningsvis 10 gr heroin, fick han dela med sig ca 5 gr
medan han själv förbrukade resten. Han har inte själv sålt av partiet i
annan bemärkelse än att han har lämnat ut knark för pengar som han har
lånat. Någon gång i slutet av februari hade M. fått slut på knarket, varför
han beslutade sig för att få en ny sändning från Stockholm av den kvinna
som hade ombesörjt den första transporten. Han hade även nu tagit
kontakt i brev med kvinnan och hon hade åkt till Örebro och på
centralstationen där överlämnat en försändelse som innehöll 25 gr amfetamin.
Även nu hade vårdaren tagit emot detta och han hade även för den
här resan blivit lovad 5.000 kronor. Emellertid införde vårdaren de här 25
gr amfetamin till avdelning C 1 höger. M. hade tidigare kommit överens
med vårdaren om att han skulle lägga paketet i en papperskorg i biljardrummet
på avdelningen och att då skulle M. tidigare ha lagt dit ett paket
innehållande 5.000 kr. Emellertid kunde inte M. låna upp pengar för den
här transporten, varför han bluffade med vårdaren. Han klippte till
tidningspapper i en tjock bunt, varefter han placerade en 10-kronorssedel
på var sida om tidningsbunten samt tejpade hårt ihop densamma, så att det
var omöjligt att utifrån kontrollera om det var pengar eller ej i paketet.
Därefter lade M. på morgonen ner den här bunten innehållande pengar i
papperskorgen och gick till sina studielektioner. Några timmar senare
återvände M. till papperskorgen och han konstaterade då att där låg
kuvertet med 25 gr amfetamin och att penningbunten var borta. Anledningen
till att de hade valt papperskorgen i just biljardrummet var att vårdarna
under dagtid ofta brukar det här rummet för att spela på och då skulle det
inte verka misstänkt att vårdaren gick in i rummet och smög ner paketet i
papperskorgen. Därefter gick det några dagar utan att M. sammanträffade
med vårdaren H. Han undvek att sammanträffa med honom och deras
blickar möttes bara vid något enstaka tillfälle. Vid de tillfällena hade M.
lagt märke till att vårdaren H. såg väldigt arg ut, varför M. inte kunde
undvika utan han skrattade lite åt vårdaren. En kort tid därefter, sannolikt
högst en vecka, hade M. suttit i matrummet på avdelning C 1 höger och
han satt ensam i rummet, förutom att en medintagen B. uppehöll sig i ett
angränsande rum. Då hade vårdaren H. kommit in i matsalen och stängt
dörren efter sig in till den angränsande avdelningen, varefter H. hade gått
fram till en postlåda som han skulle tömma. Då hade M. frågat vårdaren H.
om han kunde notera upp M:s namn för samtal med assistenten och då
hade H. svarat att det är för sent, varefter han gick ifrån matsalen. Någon
mer ordväxling mellan H. och M. förekom inte vid det här tillfället. Kort
därefter, uppskattningsvis några minuter senare, kommer en annan vårdare
in i matsalen och M. sitter fortfarande kvar vid bordet och äter.
5 Riksdagen !980181. 2 sami. Nr I

Vårdaren säger då till M. att han ska följa med för han ska placeras om från
avdelning C 1 höger till isoleringsavdelningen. M. frågar då om anledningen
till detta och då han inte får något riktigt svar av vårdaren, så går han i
stället ut och fram till ett vaktrum, där bl. a. vårdaren H. befinner sig. Där
frågar M. om anledningen till varför han skall placeras om till isoleringsavdelningen
och då hade M. fått reda på att han hade varit otrevlig på
avdelningen. M. blev väldigt irriterad på detta och han ville att vårdarna
skulle ta kontakt med den intagne B. som också uppehöll sig i ett
angränsande rum till matsalen. Ungefär samtidigt kommer städaren B. ut i
gången där M. befinner sig och städaren B. tillfrågas då om han hört någon
ordväxling mellan H. och M. och på detta svarar B. att det har han inte
gjort. Oaktat detta placeras M. på isoleringsavdelningen. M. är av den
uppfattningen att han har placerats om på falska grunder och att H. har i
sin rapport förvanskat något som inte stämmer med verkligheten och detta
anser M. sig ha stöd av genom städaren B. som måste ha hört om det varit
någon ordväxling. Här anser också M. att det är anstaltsledningen som har
handlat godtyckligt eftersom de tagit för givet att vårdaren H:s rapport
stämmer med verkligheten, vilket den inte gör. M. är av den uppfattningen
att han måste ange det inträffade på kriminalvårdsanstalten, eftersom han
anser att han blivit felaktigt behandlad. Han är också själv medveten om
att han själv gjort sig skyldig till narkotikabrott i och med att han har tagit
emot knark på anstalten och sålt och förbrukat den själv. Vidare vill M.
med sin anmälan göra allmänheten uppmärksam på vad som verkligen
försiggår bakom murarna. Han anser att besökare till avdelningarna blir så
noggrant visiterade att möjligheterna att införa narkotika på anstalten är
starkt begränsade, men däremot anser han att det är vårdare som i många
fall hjälper till att införa narkotika på anstalten.

Den 31 augusti 1978 hördes M. på nytt och namngav då S., som den
medintern som gett honom tipset om att H. brukade ta in narkotika på
anstalten.

S vid förhör den 21 september 1978:

På C-avdelningen var bl a M intagen. M var sugen på knark och de kom
att tala om detta och hur problemen skulle lösas. På avdelningen fanns en
vårdare vid namn H, som S kom i kontakt med under 1977 på Kumlaanstalten.
Han kände till att H var vårdare, att det gick att göra pengar på honom
och att det gick att ordna in narkotika genom honom. Det var genom en
annan medintagen, en som S inte vill namnge, som S hade fått höra att H
tog in narkotika på anstalten mot ersättning, en mer än skälig ersättning. S
anser att H:s ersättning var oskälig i högsta grad. Men då situationen var
som den var för de intagna, så anlitades ändock H:s tjänster, då det ansågs
vara den säkraste vägen att få in narkotikan på anstalten. Besökare och
sådana visiterades ju flitigt. Däremot aldrig vårdarna. S tipsade M om H.
Han vet sedan vad som hände i detalj mellan M och H. S vill nu inte nämna
något om vad som hände, men han är villig att återkomma till detta senare.
S vet att M fick narkotika genom H:s medverkan vid tillfällen när ingen
annan människa kunde komma åt att se när överlämnadet skedde. Men
trots allt så var det en två till tre man som visste om det ändå. Strax efter
det att S tipsat M om H, så fick S ersättning för tipset av M. Han fick en

mindre ersättning, en ersättning som han inte vill uttala sig om. Han vill
inte yttra sig om det var i narkotika eller pengar han fick ersättning. S vet
att M tagit in narkotika på anstalten genom H:s försorg vid ett par tillfällen.
Det har gällt heroin och amfetamin vid de olika tillfällena. S vill inte uttala
sig om några mängder narkotika i de olika fallen. S har bara fått ersättning
för tipset av M. Han vill här inte närmare uttala sig, då han vill återkomma
med klarare uppgifter vid en kommande rättegång. S får ta del av M:s
förhörsuppgifter, varefter han uppger följande: M:s uppgifter stämmer så
ordagrant de kan vara. S bekräftar de uppgifter M lämnat. S fick 2 000
kronor av M för tipset. Dessutom fick han ett par doser amfetamin för eget
bruk. Mängden amfetamin kan han inte uttala sig om.

I beslut den 6 maj 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Av 24 kap 1 § rättegångsbalken (RB) framgår bl a att om någon är på
sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller
däröver, han må häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållanden eller annan omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet. Anhållande kan ske om skäl förekommer till häktning (RB
24:5 1 st).

När en åklagare eller en domare har att besluta om en misstänkt skall
anhållas respektive häktas eller inte, står han ofta inför en ren bedömningsfråga
där olika omständigheter får vägas mot varandra och där det kan
finnas utrymme för skilda uppfattningar. Jag anser mig inte böra kritisera
en åklagare eller en domare för hans ställningstagande i en sådan fråga,
med mindre det kan anses klarlagt att åklagaren eller domaren gjort en
felbedömning.

I förevarande fall finner jag att det inte kan påstås att åklagaren eller
domaren handlat felaktigt, även om jag för egen del ställer mig något
tveksam till om brottsmisstanken nått den grad att sannolika skäl kunde
anses föreligga. - Det utredningsmaterial som fanns var två förhör med
M., ett förhör med S. och ett förhör med den misstänkte. Visserligen var
M:s uppgifter så väl utformade att det fanns all anledning att fästa
avseende vid hans berättelse, men därutöver fanns det inte mycket som
talade för att H. begått det påstådda brottet. De uppgifter S. lämnade innan
han fått ta del av M:s förhör var allmänt hållna och kunde därför inte
tillmätas någon nämnvärd bevisverkan. Man kan därför tycka att utredningsmaterialet
var ganska magert, när man tog ställning tili frågan om
anhållande och häktning. Tydligen har det inverkat på åklagarens och
domarens bedömningar att både M. och S. tycktes ta betydande risker för
egen del, när de gjorde sina påståenden mot H.

Beträffande frågan om dröjsmål med handläggningen har det framkommit
att utredningen tagit så lång tid beroende på att polismyndigheten vid

tillfället varit hårt arbetsbelastad. Jag är väl medveten om att polisens
resurser är begränsade. I det här fallet gällde det emellertid en anmälan om
ett mycket allvarligt brott. Det borde därför och med hänsyn till sakens
ömtåliga beskaffenhet ha framstått som ytterst angeläget att utredningen
redan från början bedrevs med största skyndsamhet för att man så snart
som möjligt skulle kunna ta ställning till brottspåståendet och eventuella
tvångsåtgärder. Eftersom den lokala polisens egna resurser tydligen inte
räckte till, borde det ha varit naturligt att polismyndigheten begärt hjälp
från länspolischefen eller rikspolisstyrelsen. Såvitt framgår av utredningen
i detta ärende har någon sådan hänvändelse inte förekommit. Jag finner det
också anmärkningsvärt att länsåklagaren låtit sig nöja med att polismyndigheten
förklarat sig inte ha någon möjlighet att omedelbart ta itu med
förundersökningen.

Vad som därefter slår en, när man går igenom utredningsmaterialet, är
att det inte förekommit någon kontakt mellan länsåklagarmyndigheten och
ledningen för Kumla-anstalten, innan anhållningsbeslutet fattades. Det
framstår för mig som i hög grad anmärkningsvärt att man inte i inledningsskedet
vänt sig till anstaltsledningen för att genom dess medverkan få till
stånd en bättre belysning av brottsmisstanken. En hänvändelse av det här
slaget borde ha framstått som en närmast självklar utredningsåtgärd.

Utöver den allvarliga kritik som jag framfört beträffande förundersökningen
finner jag ej anledning till ytterligare åtgärd i ärendet.

Klagomål mot polisen i fallet Mullvaden1

Under tiden den 18—20 september 1978 pågick en polisaktion i kvarteret
Mullvaden första i Stockholm. Syftet med aktionen, som företogs på
begäran av kronofogdemyndigheten i Stockholm, var att utrymma vissa
bostadshus i kvarteret, nämligen på fastigheterna Krukmakargatan 6,
8, 10 och 12. Husen hade ockuperats av ett antal personer som protest mot
att husen skulle rivas. Krukmakargatan, som går i östvästlig riktning, hade
avspärrats i korsningen med Timmermansgatan och med Torkel Knutssonsgatan.
Det kan nämnas att Hornsgatan är den i norr närmaste parallellgatan
till Krukmakargatan och att Sankt Paulsgatan är närmaste parallellgata
i söder. Under aktionen samlades ett stort antal personer utanför
polisens avspärrningar. Det var såväl sympatisörer till de ockuperande
som allmänt intresserade människor som hade kommit tillstädes. Klagomålen
handlar om vissa händelser som skulle ha inträffat under polisens
aktion. Framför allt riktar sig klagomålen mot polisens agerande i en
situation då polisen på kvällen den 18 september 1978 satte in hästar för

1 Referaten återges med vissa redaktionella ändringar av JO:s beslut.

att skingra demonstranter och andra så att några kravallstaket som stod
en bit in på Krukmakargatan — i närheten av korsningen med Timmermansgatan
— kunde flyttas fram ett stycke. Det har i klagomålen påståtts
att polisen satte in hästarna utan förvarning. Vidare har påståtts att en
del människor blivit trampade och sparkade av hästarna och att andra
fått slag av ridpiskor och batonger.

Efter utredning i saken meddelade JO Wigelius följande beslut den
18 oktober 1979.

Den omfattande utredning som verkställts ger långt ifrån en entydig
bild av vad som har förekommit. Utsagor skiljer sig åt på flera väsentliga
punkter. Det gäller såväl utsagor som lämnats av polismän som berättelser
avgivna av enskilda. Det är med andra ord svårt att bilda sig en säker
uppfattning om händelseförloppet. Jag nödgas därför iakttaga en mycket
stor försiktighet vid min prövning.

Som nämnts har flertalet klagomål anknytning till ett tillfälle då polisen
på kvällen den 18 september 1978 satte in beriden polis. Situationen var
den att polisen skulle flytta kravallstaketet som spärrade av Krukmakargatan.
Staketen skulle flyttas fram några meter i riktning mot de demonstranter
och andra intresserade som uppehöll sig på motsatta sidan av
staketen, ungefär i korsningen mellan Krukmakargatan och Timmermansgatan.

Anledningen härtill har av polisen uppgivits vara att förtöjningarna
mellan staketen hade börjat att brista till följd av ett starkt tryck mot
dessa. Enligt polisen lyckades man inte på en gång flytta staketen på
grund av att många stod i vägen och vägrade att flytta på sig. I detta läge
beslöt platschefen, poliskommissarien Gunnar Haglund, att sätta in polisrytteriet
för att skingra dem som uppehöll sig närmast staketen. De flesta
enskilda som har hörts under utredningen har kraftigt kritiserat denna
åtgärd och även det sätt på vilket ryttaraktionen genomfördes. Många har
påstått att hästarna sattes in utan förvarning.

Haglund har under utredningen uppgivit att han två gånger i sin megafon
uppmanade demonstranterna att dra sig tillbaka och förklarade att
hans avsikt var att låta flytta staketen. Haglund har även uppgivit att han
vill minnas att han en tredje gång sade »att flyttar ni inte på er så kommer
jag att insätta beriden personal».

Även om åtskilliga hörda, både polismän och enskilda, sagt att de inte
hört någon anmaning från Haglund, så finns det andra uppgiftslämnare,
bl. a. flera enskilda, som bestyrker Haglunds uppgift att han beordrat
folk att dra sig tillbaka från staketen därför att dessa skulle flyttas. Jag
godtar Haglunds uppgift på den här punkten. Haglunds uppgift att han
eventuellt skulle ha lämnat även den upplysningen att han kunde komma
att sätta in beriden personal finns det visserligen inte något direkt stöd
för i utredningen. Liksom några uppgiftslämnare vill jag dock inte helt
utesluta att Haglund kan ha lämnat en sådan upplysning. Utredningen

visar tydligt att stämningen på platsen var mycket högljudd och det kan
därför ha förelegat stora svårigheter att uppfatta vad som sades från
Haglunds megafon. Detta är kanske den troligaste förklaringen till att så
många säger sig inte ha hört Haglunds uppmaning till folk att dra sig
bakåt.

Det får vidare anses framgå av utredningen att åtminstone merparten
av dem som uppehöll sig närmast staketen inte frivilligt drog sig tillbaka.

Mot bakgrund av det anförda anser jag mig inte kunna kritisera Haglund
för att han lät kalla fram ryttarna. Dessa stod då ungefär 30—40
meter bort från staketen, ungefär vid Sankt Paulsgatan/Timmermansgatan
(på andra sidan Timmermansgatan i förhållande till Krukmakargatan).
Däremot kan man så här i efterhand tycka att det hade varit lämpligt om
Haglund givit de församlade en »sista varning» innan hästarna sattes in
mot dem.

Åtskilligt i utredningen pekar på att närmast tumultartade scener kommit
att utspela sig under själva ryttaraktionen. Vad som inträffat synes
i korthet ha varit följande. När hästarna gick till aktion satt tydligen en
del människor på gatan och en del andra satte sig ner då hästarna gick
emot dem. Det torde också ha förekommit i relativt stor omfattning att
hästar och ryttare blev utsatta för angrepp av olika slag. En häst, riden
av en kvinnlig ryttare, stegrade sig till följd därav och »gick runt» så att
ryttaren ramlade av hästen. En annan kvinnlig ryttare har berättat hur
hon vid upprepade tillfällen varit tvungen att använda sin ridpiska för att
freda både nyssnämnda häst och sin egen samt sig själv. Också den ryttare
som ramlade av sin häst har uppgivit att hon fått lov att använda sin
piska mot angripare. Det torde vara helt klart att flera enskilda träffats
av piskslagen och det framgår också av utredningen att en del människor
hamnat under hästarna och blivit sparkade eller trampade av dessa. Över
huvud taget får man ett intryck av att läget ett tag var ganska kritiskt på
sina håll och att det förekom en hel del hårda tag från båda sidor.

Sannolikt förhåller det sig på det sättet att bristfälligheter ifråga om
planläggning och samarbete har bidragit till att situationen, som jag uppfattar
det, fick ett väl dramatiskt förlopp med inslag av relativt kraftig
våldsanvändning och med en del olycksfall som följd. Jag stöder mig
härvidlag på några uttalanden från polisryttarna. Chefen för rytteriet,
poliskommissarien S. G. L. Falkenö, har under utredningen uppgivit bl. a.
följande: »Jag ville haft ett närmare samröre med platschefen om vilka
åtgärder vi skulle vidta och hur vi skulle utrymt, alltså och varför vi skulle
utrymma där. Nu hade vi inget som helst samröre, det var bara en order
per radio och då fick man — jag göra så gott jag kunde.» Flera ryttare
har vidare klagat över att de under aktionen inte fick något stöd av de
fotpatrullerande polismännen. En av dem har uppgivit att »fotfolket»
under hela aktionen stod på andra sidan staketet utan att komma till
hjälp och att ryttarna, om det hade varit ett bättre samarbete mellan dem

och »fotfolket», inte hade behövt använda piskorna »på samma sätt som
vi nu blev tvungna till».

De bristfälligheter av detta slag som må ha förekommit är dock enligt
min mening inte av den beskaffenheten att jag finner skäl för något ingripande
mot kommissarie Haglund eller annat befäl. Ej heller anser jag
— med hänsyn till de förhållanden som kom att råda under rytteriets
aktion — att det kan visas att någon av polisryttarna brukat mer våld än
som varit försvarligt för att de skulle kunna skydda sig själva och sina
hästar och bemästra den situation som de ställdes inför under aktionen.

Det viktiga är enligt min mening att polisstyrelsen tar lärdom av erfarenheterna
från detta fall och inför framtida kommenderingar, då det
kan bli aktuellt att sätta in hästar, beaktar de särskilda åtgärder som måste
till för att aktioner från rytteriets sida skall kunna genomföras smidigt
och med användande av så lite våld som möjligt. Det jag då framför allt
tänker på är sådana viktiga saker som samordning mellan rytteri och
polismän till fots.

En klagande, M., har uppgivit att en polisman slagit henne på händerna
med sin batong då hon stod och höll sig i en stolpe på en refug. Vid förhör
har M. förklarat att hon inte kan lämna något signalement på polismannen
och att hon inte skulle kunna känna igen denne om hon fick se honom.
Med hänsyn till dessa uppgifter har jag inte ansett mig ha möjlighet att
gå vidare med anledning av M:s påstående att hon blivit slagen av en
polisman.

Jag övergår härefter till D:s klagomål att ett polisbefäl slagit henne
i huvudet med batong. Enligt vad D. uppgivit skulle befälet som slagit
henne vara identiskt med den polisman som den 18 september 1978
förde befälet vid Krukmakargatan—Timmermansgatan och som gav order
om att folk utanför avspärrningarna skulle skingra sig för att kravallstaketen
skulle flyttas. I sina klagomål har D. vidare uppgivit att hon
påföljande dag — den 19 september — återvänt till platsen för att ta reda
på »polisofficerens identitet» och att hon då fått syn på honom och frågat
efter hans legitimation. Han svarade inte utan kallade på en polisbil i
vilken hon sedan fördes bort. Vid förhör har D. uppgivit att hon tyckte
att det var det polisbefäl som slagit henne som hon såg dagen därefter,
men att hon inte var hundraprocentigt säker på den saken. D. ändrade
sig sedan vid förhöret och påstod att det var först den 20 september som
hon gick tillbaka till platsen och gjorde sina iakttagelser.

Vid en konfrontation den 5 februari 1979, då D. fick titta på en grupp
om fem polismän, däribland poliskommissarie Haglund, pekade hon ut
poliskommissarien G. som den som slagit henne. Hon vidhöll detta efter
att ha sett på gruppen tre gånger. Efter andra gången uppgav D. på särskild
fråga att hon inte kunde minnas om hon sett någon av de andra i
gruppen under polisaktionen. Efter sista gången förklarade D. att hon sett

även Haglund och en annan av polismännen som ingick i gruppen. Den
19 februari 1979 ringde D. till förhörsledaren och uppgav att den polisman
som vid konfrontationen haft siffran nummer 3 rätteligen var den
som slagit henne. Haglund hade haft detta nummer vid konfrontationen.
Poliskommissarien G., som hade nummer 4, deltog inte alls i poliskommenderingen.

D. infördes på kvällen den 18 september 1978 till Södersjukhusets akutmottagning.
Från ett av underläkaren Rein Palk den 11 oktober 1978 upprättat
rättsintyg återges följande. »På hemställan om rättsintyg som undertecknats
av kriminsp. KG Nyberg, framgår att pat. blivit slagen med
batong, en uppgift som ej framfördes vid ankomsten till Södersjukhuset.
Däremot framkom det via ambulanspersonalen att pat. blivit sparkad i
huvudet av en häst.»

D. har åberopat två vittnen till styrkande av att hon blivit slagen i huvudet.
Det ena vittnet, O., har uppgivit att det polisbefäl, som i megafon
uppmanat folk att flytta på sig för att kravallstaketen skulle flyttas, givit
D. åtminstone ett kraftigt batongslag i huvudet. O. gjorde sina iakttagelser
från 4—5 meters håll.

Vid en fotokonfrontation den 21 december 1978 hade O. inte kunnat
uttala sig om huruvida kommissarie Haglund var identisk med den polisman
som slagit D. O. kallades men inställde sig inte till den förutnämnda
konfrontationen den 5 februari 1979.

Även det andra vittnet, N., har lämnat uppgifter som går ut på att
polisbefälet med megafon skulle ha tilldelat D. åtminstone ett batongslag
i huvudet. N. gjorde sina iakttagelser på ungefär samma avstånd som vittnet
O.

Vid en fotokonfrontation den 11 januari 1979 tyckte sig N. känna igen
kommissarie Haglund som den polisman som talade i megafon. N. förklarade
att det kunde vara samme polisman som hade slagit D. men hon
var ej säker därpå. Vid konfrontationen den 5 februari 1979 uppgav N.
att hon hade svårt för att uttala sig om vem som slog D. Efter att ha tittat
ytterligare en gång på gruppen uppgav N. att det möjligen kunde vara
Haglund som slagit. Hon var dock inte säker på saken.

Haglund har vid förhör uppgivit att han är helt övertygad om att han
är det polisbefäl som D. avser då hon påstår att hon blivit slagen av ett
polisbefäl. Haglund, som hade ett klart minne av D. från händelserna på
kvällen den 18 september 1978, har förnekat att han tilldelat D. något
slag. Enligt Haglund var han aldrig så nära kravallstaketen att han kom
i kontakt med någon demonstrant. Sedan Haglund hade slutat sin tjänstgöring
på morgonen den 19 september 1978 deltog han inte mer i polisaktionen.

Enligt min mening kan Haglund inte pa de uppgifter som föreligger
anses skäligen misstänkt för att ha tilldelar D. ett batongslag i huvudet.
Fortsatt utredning i saken bedömer jag inte som meningsfull.

Slutligen är fråga om ett klagomål som bygger på en artikel i tidningen
Expressen av den 19 september 1978. Artikeln handlar om en kvinna
som tagit ifrån ett par ynglingar en piska som de slagit en polishäst med.
Två poliser hade sedan fått syn på kvinnan med piskan. De drog in henne
i en port där den ene polismannen skulle ha misshandlat henne med batong.
Enligt artikeln hade en tredje polisman kommit in i porten efter en
stund och sagt att det var fel person som slogs.

Den enda egentliga utredning som finns i den här saken är följande
uppgifter som lämnats av poliskommissarien Hans Fredlund. Han tjänstgjorde
under poliskommenderingen som informationsman och hade till
huvudsaklig uppgift att informera press och allmänhet om polisens arbete.
Vid ett tillfälle på Timmermansgatan den 18 september 1978 kom
det fram en okänd person till Fredlund och omtalade att det stod en flicka
i en närbelägen portgång och grät. Fredlund sökte upp flickan. Hon var
uppskattningsvis 15—16 år. Fredlund frågade henne vad som hänt. Hon
berättade då att hon hade blivit indragen i porten och slagen med batong.
Fredlund ville minnas att flickan uppgav att det var en manlig polisman
som slagit henne och att en kvinnlig polisman hade varit med vid tillfället.
Fredlund såg att flickan hade något slags märke kring vänster öga.
Hon berättade vidare att hon hade sett en pojke som slagit en polishäst
med ett spö. Hon hade blivit mycket upprörd och slitit till sig spöet. Antagligen
hade hon sedan av någon blivit utpekad för polisen som den
som slagit hästen för efter en stund hade två poliser kommit och fattat
tag i henne och fört in henne i porten där misshandeln sedan ägde rum.
Flickan uppgav att hon gillade polisen och att hon aldrig trott att hon
skulle kunna bli utsatt för något sådant som nu hade hänt henne. —
Fredlund kunde inte minnas om han frågat flickan efter hennes namn,
men det var inte omöjligt att han hade gjort det och att hon uppgivit att
hon hette Eva. Hon kan även ha uppgivit sitt efternamn. Någon adressuppgift
på flickan tog Fredlund inte. Han försökte att göra en del efterforskningar
på platsen om vem som kunde ha misshandlat flickan, men
på grund av att läget var så pass oroligt fann han det meningslöst att
fortsätta efterforskningarna.

Jag finner det anmärkningsvärt att Fredlund inte vidtog någon egentlig
åtgärd för att få flickans uppgifter närmare utredda. En åtgärd som borde
ha legat nära till hands hade varit att Fredlund tagit med sig flickan ut
och låtit henne försöka peka ut polismännen som skulle ha dragit in henne
i porten. Det är ingalunda uteslutet att en sådan åtgärd kunde ha givit
resultat. Såvitt jag förstår kan det inte ha rört sig om så särskilt många
kvinnliga poliser som varit i tjänst vid tillfället. En annan åtgärd hade
varit att taga med sig flickan och överlämna henne till kriminalpolisen
för skyndsam utredning. Jag vet inte, men det kanske fanns kriminalpolis
på platsen. Under alla förhållanden borde Fredlund naturligtvis ha tagit
så fullständiga personuppgifter som möjligt på flickan och skrivit en

rapport i saken, så att den senare hade kunnat utredas närmare. Fredlunds
underlåtenhet är enligt min mening betänklig. Någon ytterligare åtgärd
finner jag inte skäl till.

Under I ovan har inledningsvis uppgivits att Krukmakargatan under
polisaktionen hade avspärrats i korsningen med Timmermansgatan och
med Torkel Knutssonsgatan. Mellan dessa båda gator ligger på samma
sida av Krukmakargatan som fastigheterna nr 6, 8, 10 och 12 även fastigheterna
nr 2, 4 och 14. På motsatta sidan av Krukmakargatan — mellan
korsningarna med de två andra gatorna — ligger fastigheter med
udda nummer från och med nr 1 till och med nr 13. Fastigheten Krukmakargatan
14 bildar hörnfastighet med fastigheten Torkel Knutssonsgatan
31. Mellan portingångarna till dessa båda fastigheter finns det förbindelse
via trapphusen. Fastigheterna har en gemensam gård, som är
skild från fastigheten Krukmakargatan 12 genom en cirka tre meter hög
mur. Mellan det numera rivna bostadshuset på sistnämnda fastighet och
fastigheten Krukmakargatan 14 synes det inte ha funnits någon förbindelse,
vare sig på vinden eller i källaren.

Författaren Arvid Rundberg, som bor i fastigheten Torkel Knutssonsgatan
31, klagade över att fastigheten under polisaktionen varit »ockuperad»
av polisen. Rundberg uppgav bl. a. följande. Från klockan 11.00
måndagen den 18 september 1978 till sent på eftermiddagen den 20 september
vimlade det av poliser i fastigheten. Styrelsen i den bostadsförening
som äger fastigheten hade någon tid före polisaktionen tagit ställning
till en begäran från polisen om lån av port- och vindsnycklar. Styrelsen
hade dock beslutat att avslå polisens begäran och polisen hade
meddelats om beslutet. Framför allt bevakades porten, men polis fanns
också posterad på gården. På femte våningen i passagen mellan de två
trapphusen i fastigheten nr 31 och fastigheten Krukmakargatan 14 var
två kriminalare utposterade med kommunikationsradio. Troligen fanns
det också polis på vinden. Porthusen kom att fungera som rast- och värmestugor
för polismännen. Porten nr 31 fungerade också som genväg
för poliser som gick mellan den avspärrade delen av Krukmakargatan
och området utanför avspärrningen. — Rundberg har även klagat över
att boende och besökare i fastigheten kontrollerades och avvisades godtyckligt
av polisen. I vissa fall utsattes de för trakasserier från polisens
sida.

Från boende i bl. a. fastigheterna Krukmakargatan 5 och 14 inkom
klagomål, vilka i stort sett, men i något vidare omfattning var av enahanda
innehåll som Rundbergs klagomål.

Efter utredning av klagomålen meddelade JO Wigelius följande beslut
den 18 oktober 1979.

Till polisens uppgifter hör att på begäran lämna kronofogdemyndighet
hjälp med avhysning av den som olovligen rubbar annans besittning. För
att polisen skall kunna fullgöra en sådan uppgift på ett tillfredsställande
sätt — det kan gälla utrymning av en lägenhet eller en hel byggnad — har
polisen, såsom på de flesta områden av sin verksamhet, vissa maktmedel
till sitt förfogande. Förutom att polisen får använda våld för verkställighetens
genomförande måste polisen ha rätt att vidtaga åtgärder till förhindrande
av att utomstående försvårar verkställigheten genom att bereda
sig tillträde till platsen för denna. För sådana åtgärder gäller, liksom för
det våld som kan bli erforderligt, att polisen aldrig får använda strängare
medel än förhållandena kräver. De åtgärder som vidtages får självklart
inte innebära fara för annans liv eller hälsa eller för någons säkerhet i
övrigt. Å andra sidan kan naturligtvis inte alltid undvikas att en åtgärd
inkräktar något på privatlivets område och medför en del olägenheter
för enskilda. Enligt min mening får det t. ex. accepteras, om mindre ingripande
åtgärder inte kan anses tillfyllest, att polisen bevakar tillträden
inte bara till den byggnad där utrymningen skall äga rum utan i förekommande
fall även till angränsande fastigheter, och till och med tager i
anspråk vissa utrymmen i dessa. En sådan rätt torde tillkomma polisen
även om ägare eller nyttjanderättshavare skulle motsätta sig åtgärden.
Jag vill samtidigt understryka vikten av att polisen informerar dessa om
sådana förestående åtgärder liksom att polisen lämnar ersättning för
eventuell skada och för nedskräpning o. dyl. som uppkommit till följd av
det intrång som skett. Över huvud taget är det av stor betydelse att polisen
uppträder smidigt och taktfullt och vinnlägger sig om att skapa förståelse
för sina åtgärder.

Det är mot bakgrund av synpunkter som de nu anförda som man i
förevarande fall har att bedöma klagomålen över att polisen under aktionen
»ockuperat» fastigheten Torkel Knutssonsgatan 31 och några andra
fastigheter i närheten av de fastigheter som skulle utrymmas av polisen.

För polisaktionen gällde en kommenderingsorder av den 12 september
1978. I ordern föreskrevs att avspärrningsåtgärder skulle verkställas för
att förhindra demonstrationer och belägring av Krukmakargatan utanför
de ockuperade fastigheterna samt för att förhindra inpassering till dessa.
Bl. a. skulle Krukmakargatan avspärras vid Timmermansgatan och vid
Torkel Knutssonsgatan för obehörig fordons- och gångtrafik. Vidare
skulle fastigheterna Krukmakargatan 6, 8, 10 och 12 avspärras för all
inpassering, dock med undantag för vissa särskilt angivna fall (punkt 3.1).
För att hindra obehöriga personer att bereda sig tillträde till de ockuperade
fastigheterna eller avspärrat område skulle polismän härjämte avdelas
för bevakning av portar/gårdar i fastigheterna Hornsgatan 39, 41,
43, 45 och 47, Timmermansgatan 18, Torkel Knutssonsgatan 29 och 31
samt Krukmakargatan 2 och 4 (punkt 3.3).

Med hänsyn till utredningen förefaller det som om polisen (platsled -

ningen) under aktionen funnit det påkallat med något mera långtgående
bevakningsåtgärder än som följde av kommenderingsordern och att polispersonal
till följd därav utposterats i exempelvis portgångar och trapphus
samt på vindar. Det är för övrigt också troligt att personalen för annat
än de rena bevakningsuppgifterna tagit utrymmen i t. ex. Torkel Knutssonsgatan
31 i anspråk i viss utsträckning. (Se mera härom nedan.)

Frågan är först om de åtgärder som polisen vidtagit till förhindrande
av att utomstående beredde sig tillträde till de ockuperade husen varit
mera ingripande än som rimligen motiverats av omständigheterna.

Man kan givetvis fråga sig varför polisen inte verkställde utrymningen
i ett tidigare skede utan väntade så länge som man gjorde. Om man »slagit
till» tidigare hade aktionen förmodligen blivit mindre resurskrävande
och ansträngande för polisen, men möjligen hade aktionen också berört
de omkringboende på ett mindre påtagligt sätt. Det är emellertid inte min
sak — annat än mycket undantagsvis — att bedöma rent taktiska överväganden
från polisens sida. Jag har för övrigt inte tillräckligt underlag
för att pröva själva uppläggningen av polisaktionen. Sedan kan man
naturligtvis också fråga sig hur pass överhängande faran för en inbrytning
i de ockuperade fastigheterna skulle ha varit med enbart en viss bevakning
utanför portarna till närliggande hus och med en större styrka av
poliser utposterade inom avspärrningarna på Krukmakargatan och på
gårdarna till nyssnämnda fastigheter, och kanske även inne i dessa.
Gårdarna torde åt alla håll ha varit omgärdade av stenmurar som man
inte kunnat taga sig över utan särskilda redskap. Jag kan helt enkelt inte
ge något svar på den här frågan, nu drygt ett år efter polisaktionen, och
jag finner inte heller anledning att försöka undersöka saken närmare.
Jag stannar vid den bedömningen att — under förutsättning av ett smidigt
och korrekt uppträdande från polispersonalens sida — de åtgärder som
polisen vidtagit för att förhindra utomstående att taga sig in i de ockuperade
fastigheterna knappast kan ha innefattat några mer betydande
olägenheter för boende i de närliggande fastigheter som berörts av åtgärderna
och att det i vart fall är osäkert om polisen kunnat lösa problemet
på ett mindre ingripande sätt.

Jag vill i samband härmed erinra om att det av utredningen framgår
att en del av dem som bodde i fastigheten Krukmakargatan 14/TorkeI
Knutssonsgatan 31 ställt upp och hjälpt polisen med portnycklar och annat
samt att ägare till andra fastigheter runt omkring de ockuperade fastigheterna
på begäran lämnat polisen nycklar och låskoder till portar och
gårdsdörrar.

Innan jag kommer in på enskilda polismäns uppträdande vill jag först
påpeka att, såvitt jag kunnat finna, det inte i förväg lämnats någon underrättelse
till de boende i Torkel Knutssonsgatan 31 angående de åtgärder
i form av bevakning av porten m. m. som kunde bli aktuella under polisaktionen.
Däremot framgår av utredningen att hyresgästerna i fastighe -

terna Krukmakargatan 1—5, 7, 9, 13 och 14 underrättats om avspärrningen
av de ockuperade fastigheterna och om avspärrningen av Krukmakargatan.
Jag anser att polisen borde ha underrättat de boende i Torkel
Knutssonsgatan 31 om att de i viss mån kunde komma att bli berörda
av polisaktionen. Detsamma gäller naturligtvis för andra närliggande fastigheter
som kunnat beröras och som inte blivit underrättade därom.

När det sedan gäller enskilda polismäns uppträdande i samband med
genomförandet av åtgärderna till förhindrande av inbrytning i de ockuperade
fastigheterna knyter sig intresset i förevarande ärenden till två
befattningshavare, polisassistenterna Birgitta Ekelund och Jan Erik Plomén.
Visserligen torde klagomålen avse betydligt fler polismän än dessa
två, men de är de enda som är identifierade genom klagomålen och utredningen.
Jag har inte ansett det meningsfullt att genom ytterligare utredning
försöka få flera polismän identifierade.

Birgitta Ekelund hade måndagen den 18 september till uppgift att bevaka
porten till fastigheten Torkel Knutssonsgatan 31 och se till att inga
obehöriga kom in i fastigheten. Plomén, som tjänstgjorde som t.f. polisinspektör,
var hennes närmaste befäl.

Det framgår av utredningen att Birgitta Ekelund vägrat makarna Rundbergs
13-åriga dotter att taga med sig tre jämnåriga kamrater upp i familjens
lägenhet. Birgitta Ekelund har uppgivit att hon inte ansåg sig själv
kunna taga ställning i saken och att hon därför hänsköt den till Ploméns
bedömande. Rundberg har en något avvikande mening. Enligt Rundberg
hade Birgitta Ekelund en första gång själv fattat beslut att avvisa kamraterna
och senare, då dessa på nytt ville komma in i fastigheterna tillsammans
med Rundbergs dotter, överlämnat till Plomén att besluta i saken.
Det är inte möjligt för mig att med säkerhet avgöra hur det ligger till. Jag
återkommer strax till Birgitta Ekelund, men först vill jag återge följande
uppgifter från ett av polisstyrelsen avgivet yttrande i Rundbergs ärende.

Polisstyrelsen anser att Plomén saknat stöd för sitt beslut att inte tillåta
Rundbergs dotter att ta med sig sina kamrater. Plomén har härigenom
gått utanför sina tjänsteåligganden. Plomén är i ett annat ärende delgiven
misstanke för misshandel den 18 september 1978 klockan 11.45 på Torkel
Knutssonsgatan—Krukmakargatan i Stockholm under tjänsteutövning i
samband med den aktuella kommenderingen. När den straffrättsliga
prövningen skett i detta ärende avser polisstyrelsen att ta slutlig ställning
till eventuellt disciplinärt förfarande vad avser Ploméns åtgärder i samband
med den aktuella kommenderingen.

Jag utgår från att polisstyrelsen därvid kommer att pröva inte bara
Ploméns nyssnämnda beslut utan även Rundbergs klagomål i övrigt såvitt
avser Plomén. Jag tänker då framför allt på frågan om Plomén uttalat
sig nedsättande om makarna Rundberg (om deras politiska åskådning).
Jag hänvisar särskilt till uppgifter som under utredningen lämnats av redaktören
Olle Bengtzon och av Plomén själv. Jag kommer att begära att

få del av polisstyrelsens kommande beslut.

Så åter till Birgitta Ekelund. Hon har vid förhör uppgivit att hon ansett
att gäster till boende i fastigheten Torkel Knutssonsgatan 31 inte borde
bli insläppta. Enligt Birgitta Ekelund var det »ett stort orosmoment att
ha en massa människor springande ut och in i fastigheten». Polisstyrelsen
har i sitt nyssnämnda yttrande framhållit att bl. a. gäster till dem som
bodde i hus belägna i anslutning till de ockuperade fastigheterna självfallet
skulle ha tillåtits att inpassera i husen.

Jag kan väl tänka mig att Birgitta Ekelund med sin inställning avvisat
eller berett svårigheter för somliga som utan tvekan borde ha släppts in i
fastigheten Torkel Knutssonsgatan 31. Detta är givetvis mycket olyckligt
och något som inte borde ha förekommit.

Det har även i övrigt riktats en hel del hård kritik mot Birgitta Ekelund.
Bevisläget är emellertid sådant att jag på grundval av den utredning
som föreligger inte kan överväga ett ingripande mot henne. Ytterligare
utredning finner jag inte anledning till.

Jag vill särskilt framhålla att jag, när det gäller Birgitta Ekelund, har
fäst stort avseende vid hennes ålder (23 år) och underordnade ställning
vid kommenderingstillfället. Dessutom har jag tagit hänsyn till att hon
den 18 september 1978 hade en lång och mycket krävande tjänstgöringsdag
och att hon till sist fann sina arbetsuppgifter så psykiskt påfrestande
att hon begärde och fick avlösning.

Härefter skall jag återge följande uppgifter i polisstyrelsens förut citerade
yttrande.

Frågan om nyttjandet av fastigheten Torkel Knutssonsgatan 31/Krukmakargatan
14 som genomgång vid avlösning av personal och dylikt
beslutades av insatsledningen på platsen. Detta beslut får ses som en
nödlösning som framtvingats av omständigheterna. Att fastigheten skulle
användas som uppehållsrum för polismän har dock inte sanktionerats av
insatsledningen. Därest ett antal polismän uppehållit sig inne i fastigheten
och detta medfört olägenhet för hyresgäster beklagar polisstyrelsen detta.

Till dessa uppgifter fogar jag endast följande kommentar. Om vederbörligt
samtycke saknas bör polisen under en kommendering inte utan
tungt vägande skäl använda en fastighets utrymmen som uppehållsplats
för rast och vila. Det kan enligt min mening betvivlas att några sådana
skäl förelegat i detta fall.

Rundberg har i sina sist avgivna påminnelser uppehållit sig vid två
skrivelser. Den ena, daterad den 18 oktober 1978, är ställd till polischefen
i Stockholms polisdistrikt och avgiven av bostadsföreningen Tellus u. p. a.,
som äger fastigheten Torkel Knutssonsgatan 31. Den andra skrivelsen är
ett svar på föreningens skrivelse. Svaret är avgivet den 27 november 1978
av chefen för ordningsavdelningen i polisdistriktet.

I skrivelsen från föreningen efterhöres grunden för polisens ”intrång”
i fastigheten. Det klagas även över att det nattetid förekommit högljutt

samspråk mellan polismän på fastighetens gård, att det blivit stor nedskräpning
i fastigheten under de aktuella dygnen samt att det gjorts
åverkan på portlåset till fastigheten. I sitt svar framhåller ordningspolischefen
att han inte kunnat finna att de klagomål som föreningen framfört
i sin skrivelse berott på fel eller försummelse från polisens sida. Det
framhölls särskilt i svaret att, såvitt kunnat utredas, någon åverkan inte
gjorts på fastighetens portlås. Om nedskräpning nämndes inte någonting i
svaret.

Jag vet strängt taget inte om polisen efter aktionens slut övertygat sig
om att man inte skräpat ner i de fastigheter som man delvis utnyttjat
under aktionen. Jag kan bara säga att jag tycker det varit naturligt att
göra detta, liksom, om det förekommit nedskräpning, att polisen städat
efter sig eller erbjudit ersättning för städning.

Kritik mot handläggare av förundersökning angående villainbrott.
Bl. a. har omständigheter som talat till den misstänktes förmån ej
tillräckligt beaktats

I en klagoskrivelse till JO omtalade C. att han den 6 januari 1978 gripits
och sedan anhållits för ett villainbrott, vartill han var oskyldig. Fastän
olyckliga omständigheter bidragit, berodde frihetsberövandet enligt C. på
försumlighet hos polisen. Klagomålen återges mera detaljerat i det följande.

En av kriminalassistenten Kurt Bengtsson i Kungsbacka polisdistrikt
den 9 januari 1978 upprättad promemoria, vilken jämte vissa andra
handlingar fanns fogad till klagoskriften, innehåller bl. a. följande. Den 6
januari 1978 ägde inbrott rum i en makarna S. tillhörig villafastighet.
Gärningsmännen, som fanns kvar då makarna S. kom hem efter en bilfärd,
hade parkerat en röd volvobil framför huset. Mannen S. försökte spärra
utfarten med makarnas bil, en grönlackerad Volkswagen. Gärningsmännen
körde emellertid från platsen sedan de berett sig fri väg genom att köra på
volkswagenbilen, som fick vissa skador. Makarna S. såg två av gärningsmännen,
yngre manspersoner, och tyckte sig se en tredje person i bilens
baksäte. Mannen S. talade något med den som satt vid ratten. Medan
mannen S. körde efter gärningsmännen i en bil, som han lånade, ringde
hustrun polisen. Hennes anmälan mottogs klockan 16.58. Hon uppgav vid
samtalet att volvobilens registreringsnummer var EXE 269. Polispatruller
beordrades att söka efter bilen. Kontroll med bilregistret visade emellertid
att det uppgivna registreringsnumret avsåg en gul, ej röd, volvobil av
annan modell än makarna S. uppgivit. - Mannen S., som först tappat
kontakten med volvobilen, tyckte sig efter något sökande ha återfunnit
denna utanför en restaurant i trakten, Restaurant Blomstermåla. När han
sist sett bilen hade den tagit av åt just blomstermålahållet. Den bil han

anträffat tillhörde klaganden C. och hade registreringsnumret DXE 495.
Bilen hade kollisionsskador framtill. Genom sin hustru, som han ringde
upp, kallade S. en av polispatrullerna till platsen. Han uppgav att han
förgäves ropat efter bilens ägare i restauranten. Efter beslut av kriminalassistenten
Kurt Bengtsson togs bilen i beslag och fördes till polishuset i
Kungsbacka. Något senare mottog Bengtsson ett telefonsamtal från en N.
N. fanns på restauranten i C:s sällskap och undrade varför polisen tagit
bilen. Bengtsson gav sig iväg till restauranten och fann att C. företedde
likheter med det signalement som lämnats beträffande en av gärningsmännen.
Han beslöt därför om hämtning av C. till förhör. N. medföljde på egen
begäran till polisstationen.

Beslut om beslag av C:s bil fattades enligt beslagsprotokoll klockan

17.30.

Vid förhör, enligt protokoll inledda klockan 19.00 respektive 19.30,
uppgav C. och N. att de varit tillsammans under hela eftermiddagen och
redogjorde samstämmigt för sina förehavanden. De omtalade bl. a. att de
varit tillsammans med N:s flickvän, som de skilts från omkring klockan
16.20. Denna uppgift bekräftade flickan vid polisens telefonförfrågan
klockan 19.45. C. och N. sade att de sedan begett sig direkt till restauranten.
C. uppgav enligt förhörsprotokollet vidare att kollisionsskadorna på
hans bil uppkommit några veckor tidigare, då han haft en lätt sammanstötning
med en kamrats bil. Vem kamraten skulle vara framgår inte av
förhörsprotokollet. — Vid fortsatt förhör med C. klockan 22.00 hördes
denne om vad som förekommit när S. i restauranten efterlyst ägaren till
bilen. C. uppgav då att S. frågat efter en Volvo 264, ej en Volvo 164, som
han hade. C. hade därför sagt något om att bilen inte var hans. — Dessa
förhör hölls av Bengtsson.

C. anhölls enligt personblad klockan 22.35. Härom innehåller den av
Bengtsson upprättade promemorian följande, där med ”Freddy” torde
avses en bekant som C. träffat på restauranten.

Efter div. förhör och kontroller kunde därefter följande konstateras.

1. Bilens reg. nr. är enligt målsäganden absolut det rätta, fabr. är rätt,
färgen överensstämmer.

2. Skadorna på den aktuella bilen sitter på höger sida utav kofångaren
fram samt på höger framskärm.

3. De uppgifter vilka fru S. kunnat lämna på den person vilken kommer
ifrån villan överensstämmer helt. Han har mörkt tjockt eller burrigt hår är
iklädd skinnjacka.

4. C. har uppgivit att han åker från Högsbo omkring 16.20-16.25. Han
kan alltså innan han anlänt till restaurant Blomstermåla ha hunnit med och
köra upp dom ca. 100 meter ifrån vägen ut till Blomstermåla och utföra
detta inbrott.

5. Om målsägandens uppgifter stämmer att han har frågat efter en Volvo
164 i lokalen så kan man fråga sig varför inte C. svarat på denna fråga.
Varför har vidare denne kamrat till den misstänkte vid namn ”Freddy”

inte upplyst C. om att polisen är ute och tittar på hans bil. Nämnda Freddy
var alltså ute och såg att polisen tittade på C:s bil.

Dessa uppgifter redovisades alltså till DÅ Thorén omkring kl. 22.30.
Thorén ansåg då ett anhållande vara befogat.

Förundersökningen fortfor - allt enligt promemorian - påföljande sätt.

Genom ytterligare slagning på datan framkom vid 23.00-tiden att en röd
Volvo 164 med registreringsnummer EXE 629 anmälts som stulen genom
polisen i Göteborg. Bengtsson hade med anledning därav ringt målsäganden
S., som emellertid bestämt förklarat att i registreringsnumret på den
bil han sett ingått siffran 5 och tre olika bokstäver. S. hade fortfarande
varit övertygad om att numret varit DXE 495. På Bengtssons föranstaltande
hade S. påföljande dag inställt sig vid polisstationen med sin bil. Vid
en jämförelse hade skadorna befunnits stämma helt överens med de på C:s
bil, dock att denna saknade vissa skrapmärken på undersidan av kofångaren,
som borde ha funnits där med hänsyn till skadorna på den andra
bilen. Jämförelsen mellan bilarna dokumenterades med fotografier. På
förmiddagen den 7 januari fick vidare hustrun S. betrakta C. genom en
konfrontationsspegel. Därvid förklarade hon att denne ifråga om klädsel,
hållning, hårfärg och kroppslängd liknade en av gärningsmännen. Om
anletsdragen också var dennes kunde hon inte säga. Bengtsson hade vidare
tagit kontakt med göteborgspolisen och fått veta att bilen EXE 629 blivit
anträffad. Den skulle dock ej förete några kollisionsskador. Trots det
beskedet hade Bengtsson begett sig till den plats där bilen förvarades och
då konstaterat att den faktiskt hade skador, som väl kunde stämma
överens med dem på målsägandens bil. Sedan Bengtsson för åklagaren
föredragit vad som nu framkommit frigavs C. klockan 15.00. Beslaget av
bilen hävdes också.

Enligt promemorian skulle Bengtsson också den 7 januari, innan anhållandet
hävdes, ha kontrollerat C:s uppgifter om hur skadorna på hans bil
uppkommit. Därvidlag hänvisades till ”särskilt förhör samt promemoria”.
De åsyftade handlingarna utgöres av ett av Bengtsson upprättat protokoll
över telefonförhör med en bekant till C., vid namn D., vilken bekräftade
C:s uppgifter om en sammanstötning i december 1977 och nämnde ett
ytterligare vittne härtill, samt en av annan polisman upprättad promemoria
över en den 8 januari — uppenbarligen kort efter telefonförhöret —
företagen undersökning av skador på D:s bil. Promemorian är daterad den
8 januari, förhörsprotokollet den 10 januari.

Den stulna personbilen undersöktes tekniskt den 9 januari. Också denna
undersökning dokumenterades fotografiskt. Över denna undersökning och
den som gjorts den 7 januari av målsägandens och C:s bilar upprättade
annan polisman än Bengtsson ett den 11 januari daterat protokoll. Av detta
protokoll och det fotografiska materialet framgår att det inte varit C:s bil,
men däremot med stor sannolikhet den stulna bilen EXE 629 som vållat
skadorna på målsägandens bil. Det framgår emellertid även att man
6 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr /

mycket lätt vid en första anblick av skadorna på C:s bil kunde missledas att
tro att denna vållat skadorna. Ett den 7 januari påträffat avtryck på marken
utanför makarna S:s villa visade sig kunna vara avsatt av den stulna bilens
däck men ej av dem C:s hade.

Det kan här anmärkas att förundersökningsprotokollet ej innehåller
några på vedertaget sätt protokollerade utsagor av vare sig målsäganden S.
eller dennes hustru. Ej heller själva anmälan innehåller sådana uppgifter.
På anmälningsformuläret finns utöver uppgift om brottet - "inbrott i villa,
samt stöld alt. försök till stöld” — med tid och plats härför blott
redogörelse för brottsplatsundersökningar som Bengtsson gjort den 6, 7
och 8 januari 1978. Alla härovan återgivna utsagor av makarna S. vid olika
tidpunkter är sålunda återgivna endast i den av Bengtsson upprättade
promemorian. Det finns inte heller särskilt protokoll över konfrontationen
den 7 januari. I promemorian återfinns utöver målsägandens utsagor,
Bengtssons egna och andra polismäns iakttagelser, reflektioner över
utredningsmaterialet, redovisningen av konfrontationen m. m. Flerstädes
är oklart varifrån en uppgift härrör och när den lämnats. Protokollen från
förhören med C. och N. innehåller ej anteckning om att de hörda beretts
tillfälle granska de nedtecknade utsagorna.

I klagoskriften framhöll C. särskilt följande omständigheter i samband
med hans gripande som anmärkningsvärda. Det var märkligt att polisen ej
reagerat för att siffrorna på hans bil var annorlunda än de anmälda. De
riktigaste uppgifterna borde ju vara de av målsägandena först lämnade.
Mannen S. hade uppenbarligen gjort en efterhandskonstruktion. Det borde
vidare ha synts skillnad på färska kollisionsskador och sådana som i likhet
med dem på C:s bil var en månad gamla. Polismännen hade ej spanat i
restaurantlokalen efter C. eller passagerare till honom innan C:s bil
bortfördes. De hade överhuvudtaget inte varit därinne innan bilen fördes
bort. Om de talat med C. hade saken kunnat klaras upp genast för dennes
vidkommande. C. hade mot sin vilja tvingats följa med till polisstationen
medan N., som ju om C. varit skyldig kunde ha varit medgärningsman,
”nästan fick be om att få följa med”. Vid förhören hade förhörsledaren
varit obehaglig mot C. Han hade tagit för givet att C. var skyldig och utan
att bry sig om dennes förklaringar helt inriktat sig på att få C. att erkänna.
Bl. a. hade han sanningslöst påstått att det fanns en grönfärgad skrapa på
C:s bil, som stämde med skador på målsägandens. Den enkla åtgärden
hade ej företagits, att kontrollera C:s uppgift om kollisionsskadornas
uppkomst genom att ringa till D. C. hade ej tillfrågats huruvida han
önskade försvarare och hans förhörsutsagor hade ej upplästs för honom.
Han hade i strumplästen ”släpats” utomhus för att se på sin bil.

Till anmälan var också fogad en skrift av N., vari denne förklarade att
han helt instämde i C:s anmälan och anförde följande.

För egen del vill jag peka på att jag inte genomgick något egentligt
förhör. Förhörsledaren frågade mig kortfattat om några saker när han gick
förbi receptionen där jag satt. Det är fel att förhörsplatsen var Ka R 9 som
anges i utskriften. Jag är säker på att jag talade om sammanstötningen
mellan C. och D., vilket ej antecknats. Jag har också uppfattningen att
förhörsledaren helt nonchalerade den upplysningen.

Upplysningar och yttrande inhämtades från polisstyrelsen i Kungsbacka
polisdistrikt. Detta material liksom påminnelser från C. och telefonuppgifter
som en befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen inhämtade
från Bengtsson utelämnas här av utrymmesskäl.

I beslut den 13 december 1979 uttalade J. O. Wigelius följande.

Vid denna polisutrednings böljan förelåg otvivelaktigt omständigheter
som icke utan styrka pekade på C. såsom gärningsman. Det fanns
målsägandens - tydligen med mycket stor bestämdhet — framförda
påståenden om att C:s bil var den som använts av gärningsmännen. Detta
föreföll bekräftas genom att bilen hade skador som kunde ha uppkommit
när gärningsmännen flydde från brottsplatsen. En av dem hade vidare
beskrivits på ett sätt som verkade passa in på C. Denne kunde ha varit på
brottsplatsen vid tiden för brottet. Härtill kom uppgiften om att C. ej velat
ge sig till känna på restauranten. Den uppgiften kunde förefalla bestyrkt av
att han inte framträdde ens när polisen förde bort hans bil. Det kan också
ha tett sig egendomligt att C. sedan i stället för att själv ringa polisen
föredrog att låta N. göra detta samt att han vägrade följa med till förhör.

Mot denna bakgrund kan det uppenbarligen inte riktas någon kritik mot
de inledande åtgärderna att taga C:s bil i beslag och att medtaga honom till
förhör.

Förundersökning skall bedrivas så, att ej blott omständigheter som talar
emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom beaktas
och bevis som är till hans förmån tillvaratages. Detta stadgas i 23 kapitlet
4§ rättegångsbalken och är ett uttryck för den viktiga principen att
förundersökning skall bedrivas med största möjliga objektivitet. 1 enlighet
med denna princip är det, såsom polisstyrelsen bl. a. anfört i sitt yttrande,
naturligt att den misstänkte vid förhören ges tillfälle bemöta vad som talar
emot honom. Att förhörsledaren framlägger för den misstänkte graverande
omständigheter behöver alltså inte betyda att han tar parti mot den
misstänkte. Det krävs dock givetvis att förhörsledaren verkligen lyssnar
till och överväger vad den misstänkte anför. Gör han ej det, kan det med
fog uppfattas så att förhöret endast syftar till att förmå den misstänkte till
ett erkännande.

Förhörsprotokollen i detta fall visar att C. faktiskt på två väsentliga
punkter genast försökt bemöta sådant som pekat mot honom. Han har
nämligen för det första redogjort för sina förehavanden den ifrågavarande

eftermiddagen och nämnt de personer - N. och dennes flickvän — som
kunde bekräfta hans uppgifter. För det andra har han förklarat skadorna på
sin bil. Han har hävdat att han då också vid namn omnämnt D., som ju
kunnat bekräfta uppgifterna om den tidigare sammanstötningen. Detta har
dock Bengtsson bestritt.

Vad gäller C:s alibi, där det väsentliga ju varit vad han haft för sig efter
det han och N. skilts från den senares väninna, så har enligt förundersökningsprotokollet
N. bekräftat C:s uppgifter om sina förehavanden. 1
klagoskriften har N. vidare uppgivit att han känt till att skadorna på C:s bil
uppkommit vid en sammanstötning med D:s samt att han omtalat detta för
Bengtsson, som emellertid nonchalerat vad han sade. Med hänsyn till hur
förhöret med N. tillgått — jag återkommer härtill — förefaller det troligt att
Bengtsson, såsom han förklarat, aldrig uppfattat att N. nämnt D. Bengtsson
har uppenbarligen mer eller mindre bortsett från N:s uppgifter
överhuvudtaget i saken, vilket tydligen bl. a. får ses mot den bakgrunden
att flera gärningsmän varit inblandade i inbrottsförsöket.

Det ligger i så hög grad i sakens natur att C. själv varit angelägen om att
få sin uppgift om den tidigare sammanstötningen bekräftad, att man
närmast skulle vilja hålla för visst att han omtalat D:s namn. Å andra sidan
kan det inte lämnas utan avseende vad Bengtsson anfört om att han, ifall
han känt till namnet, skulle ha ringt till D., liksom han ringde N:s väninna.
Nu tog Bengtsson inte kontakt med D. förrän den 8 januari, enligt sin egen
uppgift sedan han fått namnet av C:s moder. Eftersom det heller inte gärna
kan antagas att Bengtsson med vett och vilja utlämnat en så viktig uppgift
ur förhörsprotokollet, får jag alltså ändå utgå från att han åtminstone inte
uppfattat att C. omtalat vem han haft sammanstötningen med. Det
framstår likväl som anmärkningsvärt att han ej själv frågat C. närmare om
omständigheterna då skadorna skulle ha uppkommit.

Bengtsson måste vid tidpunkten för förhören med C. och N. ha tyckt att
de omständigheter som talade mot i varje fall C. var av sådan tyngd, att de
ej kunde rubbas av vad C. och N. uppgav. Denna inställning hos
Bengtsson kan förklara också att han inte nog intresserat sig för C:s
förklaring om bilskadornas uppkomst. Dessvärre har den, såsom framgår
av hans egen i den delen ovan citerade promemorian, även präglat hans
föredragning i anhållandefrågan.

Vid ett påseende i efterhand framstår de för C. besvärande omständigheterna
som betydligt svagare indicier än de i förstone kunde förefalla vara.
Vad beträffar bilen förhöll det sig tydligen så, att målsäganden fäst sig vid
dess färg och de i och för sig knappast ovanliga skadorna och sedan intalat
sig att också dess registreringsnummer stämde. Beskrivningen av gärningsmännen
var just inte så särskiljande och C. hade faktiskt givit sig
tillkänna för polisen och inväntat dess ankomst till restauranten. Man kan
dock inte rimligen kritisera Bengtsson för att han inte genast förstod att
rätt värdera vad som kommit fram mot C.

Polisstyrelsen har i sitt yttrande framhållit de förhållanden under vilka
en polisutredning ofta måste bedrivas och särskilt betonat att det fordras
tid för att kontrollera uppgifter och företaga undersökningar. Jag har full
förståelse härför och för att det kan vara nödvändigt att göra en prioritering
mellan olika utredningsåtgärder. Det är sålunda i detta fall klart att tid
måste anslås på ett tidigt stadium åt att höra målsägandena och att
säkrandet av spår bl. a. på brottsplatsen inte heller gärna kunde anstå. Det
är också förståeligt att en mera grundlig jämförelse av skadorna på C:s och
målsägandens bilar inte kunde göras genast.

C. har hävdat att Bengtsson hållit timslånga förhör med honom. Denna
uppgift kan omöjligen vara riktig. Bengtsson har under den relativt korta
tid C. varit berövad friheten hunnit nedlägga ett omfattande arbete på
annan utredning i saken. Han har uppgivit att han mottog de första
uppgifterna i sin bostad och där fick fatta beslutet att bilen skulle tagas i
beslag. Till polisstationen kom han kort innan N. omkring klockan 18.00
ringde och fick då bege sig till restauranten. Dessförinnan hade han
tydligen olyckligtvis bibragts uppfattningen att C:s bilnummer var det som
från böljan uppgivits. Det första förhöret med C. påbörjades klockan

19.30. Därefter företog Bengtsson brottsplatsundersökning. Han höll då
även förhör med makarna S. Det är också upplyst att Bengtsson samma
kväll enligt av mannen S. lämnade anvisningar sökt efter vissa bromsspår
på vägsträckan mellan villan och restauranten. Han besiktigade vidare
preliminärt bilarnas skador. C. hördes en andra gång klockan 22.00,
varefter saken föredrogs före anhållandet klockan 22.35. Det är sålunda
helt uppenbart att Bengtsson arbetat under betydande tidspress. Förhören
med C. kan inte gärna ha tagit längre tid än Bengtsson uppgivit. Tiden har
om något varit alltför kort. Otvivelaktigt hade det varit bättre om Bengtsson
hade kunnat avhända sig en del andra utredningsuppgifter eller om
annan personal hade kunnat avdelas för förhören med C. och N. Bengtsson
har själv uppgivit att han var jäktad och blev trött medan utredningen
pågick.

Jag vill sålunda inte rikta någon mera allvarlig kritik mot det sätt, varpå
undersökningen till en böljan lades upp på kvällen den 6 januari. Dock
belyser det som förekommit, att polisutredaren, i synnerhet i förundersökningens
tidiga skede, måste vara öppen för alternativa hypoteser och
därvid vara lyhörd för och noga överväga den misstänktes förklaringar,
också när dessa framstår som mindre sannolika med hänsyn till den dittills
framkomna utredningen. Under inga omständigheter får heller utredningsresultaten
framläggas för anhållningsmyndigheten på sådant sätt att denna
ej får ett fullgott underlag för att bedöma misstankarnas styrka. 1 dessa
avseenden finns grund för kritik mot Bengtsson.

Relativt sent på kvällen den 6 januari framkom uppgiften om att det
fanns en stulen bil, vilken till typen var den rätta och hade ett registreringsnummer
som, sånär som på siffrornas ordningsföljd, stämde överens med

det av hustrun S. först uppgivna. Då måste ju Bengtsson ha varit på det
klara med att de uppgifter mannen S. lämnat om registreringsnumret inte
var de ursprungliga och att de inte var tillförlitliga. Det som framkom
borde därför ha fört tanken till vad C. uppgivit om skadorna på sin bil.
Kunde dessa förklaras vore ju bevisläget helt förändrat. C. borde sålunda
nu ha hörts mera ingående därom. Åtgärden att i stället höra mannen S. var
inte adekvat och tillförde inte heller saken något nytt. Också de åtgärder
som påföljande dag vidtogs kunde ha anstått. De förde visserligen till att C.
frigavs och gav - det bör betonas — i förening med annat klart vid handen
att han ej kunde vara gärningsman. Det var emellertid fel att ej inhämta
anvisningar av åklagaren långt tidigare än som skedde. Redan på kvällen
den 6 januari borde det enligt min mening ha stått klart att det fanns goda
skäl att taga anhållandet under omprövning. Även härvidlag får dock
Bengtssons mindre välbetänkta handlande ses mot bakgrund av tidspress
och av att han nu tydligen kände nervositet.

Den press Bengtsson känt är tydligen också en del av förklaringen till
bl. a. betydande, såväl sakliga som formella, brister i protokollet.

Enligt 23 kapitlet 21 § rättegångsbalken skall vid förundersökning protokoll
föras över vad som förekommit av betydelse för utredningen. Protokollet
skall, såsom särskilt föreskrivs i förundersökningskungörelsen,
avfattas så att det ger en trogen bild av vad som förekommit. Den
promemoria där Bengtsson redovisat det mesta som förekommit i ärendet
är upprättat i efterhand och uppfyller ej heller i övrigt rimliga krav på en
riktig redovisning. I promemorian har fått inflyta, om vartannat, målsägandenas
utsagor vid olika tillfällen, iakttagelser av flera polismän, reflektioner
över utredningsmaterialet, redovisningen av konfrontationen m. m.
Det är svårt och i några fall omöjligt att avgöra från vilken källa en del
uppgifter härrör och tidsföljden mellan olika händelser är ibland oklar.
Utan kompletterande upplysningar ger promemorian en dålig - och alltför
subjektiv — bild av utredningen. Den har också visat sig ej vara till alla
delar korrekt.

1 promemorian har sålunda redovisats detaljerade utsagor av målsägandena.
N:s uppgifter har däremot, förvånande nog, redovisats i särskilt
förhörsprotokoll, vilket ger det intrycket att ett formligt förhör hållits.
Utredningen visar emellertid att detta s. k. förhör, just såsom i klagomålen
hävdats, endast bestått i att N. besvarat några av Bengtsson i förbigående
ställda, kortfattade frågor. Bengtsson är inte ens säker på att han förde
några anteckningar. 1 polisstyrelsens yttrande anföres härom, att Bengtssons
uraktlåtenhet att iaktta rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens
bestämmelser berott på att han enbart sett förhöret som en
kontroll av C:s uppgifter, en förklaring som jag inte riktigt förstår.
Däremot förstår jag väl C:s uppfattning om det anmärkningsvärda i att
Bengtsson avstått från förhör i ordnade former med den person som
faktiskt kunde bekräfta C:s uppgifter om sina förehavanden vid den tid då

brottet begicks, och som för det ändamålet frivilligt medföljt till polishuset.

Sedan utsaga upptecknats och innan förhör avslutas skall enligt det ovan
anförda lagrummet utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att
granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas om han har något att
erinra mot innehållet. Denna bestämmelse synes Bengtsson icke i något
fall ha iakttagit.

Angående anordnandet av konfrontationer saknas författningsbestämmelser.
En felaktigt genomförd konfrontation kan emellertid få till följd att
iakttagelser av vittne eller målsägande blir av ringa eller intet värde som
bevisning. För att bli av värde bör konfrontationen i allmänhet utföras som
s. k. valkonfrontation. (Jämför rikspolisstyrelsens handledning Allmän
Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning-Spaning 3, under avsnitt 3.3.2.)
Förfarandet bör föregås av ingående förhör angående identitetsbeskrivning
och omständigheterna kring varseblivandet. Också noggrann protokollföring
är av stor betydelse. Vid en konfrontation som den Bengtsson
företagit finns uppenbar risk för felaktig positiv identifiering. Såsom
framgår av vad jag uttalat i det föregående, anser jag ej att just denna
åtgärd var brådskande eller att omständigheterna eljest varit sådana att det
i detta fall funnits skäl att frångå vedertaget förfarande för konfrontation.

Med anledning av C:s klagomål i övrigt, och först påståendet att han inte
blivit tillfrågad huruvida han önskade försvarare, vill jag tillägga följande.
Bengtsson har förklarat att han rutinmässigt alltid ställer frågan om
försvarare till misstänkt och att han tar för givet att han gjort det också i
detta fall. I förhörsprotokollet har i därför avsedd ruta markerats att C. ej
önskade försvarare och tillagts ”under förhöret”, vilket måste innebära att
frågan ställts. Jag kan därför inte utgå från annat än att C. på denna punkt
misstar sig. 1 frågan huruvida Bengtsson för att förmå C. att erkänna
lämnat en oriktig uppgift om skadorna på hans bil — vilket vore ett enligt
rättegångsbalken förbjudet förfarande - står uppgift mot uppgift och jag
kan ej heller här utgå från annat än att Bengtsson ej lämnat en sådan oriktig
uppgift. Möjligen kan på denna punkt ett missförstånd ha uppstått. Vad
slutligen beträffar påståendet att C. släpats utomhus i strumplästen — ett
klagomål som inte riktar sig mot Bengtsson — finner jag med hänsyn till
den lämnade förklaringen ej heller skäl till vidare uttalanden.

Sammanfattningsvis har C:s klagomål emellertid väsentligen visat sig
befogade. Bengtsson har uppenbarligen ej i förundersökningens tidigare
skede uppmärksammat och förstått att tillräckligt beakta de omständigheter
som talade till förmån för C. Han bär också ansvaret för viktiga
formella brister i förundersökningsförfarandet. En del av felen kan inte ha
varit utan betydelse i anhållandefrågan. Delvis på grund av olyckliga
omständigheter fanns emellertid åtskilligt som från början ej utan styrka
tydde på att C. var skyldig till gärningen, något som han själv förklarat sig
införstådd med. Jag vill därför inte hävda att anhållandet icke kunde ha
kommit till stånd oavsett Bengtssons försummelser. Jag har även viss

förståelse för att Bengtsson kom in på fel spår och fick svårigheter att
riktigt överblicka utredningen. Under betydande press utförde han energiskt
ett omfattande utredningsarbete efter linjer som faktiskt förde till
resultatet att C. kunde fritagas från de obefogade, från början till synes så
starka misstankar som riktades mot honom. Vid en samlad bedömning har
jag därför funnit mig kunna stanna vid den allvarliga kritik som framförts i
det föregående. Jag har då också beaktat att Bengtsson uppenbarligen i
efterhand insett de begångna misstagen och dragit erfarenhet av dessa.
Med detta är alltså ärendet slutbehandlat.

En yngling har felaktigt hämtats till förhör hos polisen. Klagomål
mot polismans uppträdande i samband med hämtningen. Ynglingen
borde ha erbjudits skjuts hem

I en klagoskrivelse till JO anförde Ulla-Britt R. bl. a. följande. På
morgonen den 9 augusti 1978 infann sig i hennes bostad två polismän. I
lägenheten fanns, förutom hon själv, hennes son Roger och en gäst, J. Det
var den senare som öppnade för polismännen. Dessa hade kommit för att
hämta Roger till förhör. Ulla-Britts klagomål gällde den ene av de två
polismännen. Denne vägrade på anmodan att visa legitimation för J. 1
stället trängde han sig in i lägenheten. Inkommen uppträdde han otrevligt,
bl. a. genom att ryta åt Ulla-Britt. Han påstod — såsom det senare visade
sig oriktigt — att Roger var anhållen. Av J„ som är en helt oförvitlig
person, fordrade han legitimation. Det visade sig sedan att hämtningen av
Roger till förhör var felaktig, förhöret hade hållits tidigare.

Sedan klagoskriften remitterats till polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
för upplysningar och yttrande företogs en omfattande utredning
genom distriktets juridiska avdelning. Därvid klarlades att hämtningen den
9 augusti 1978 hade utförts av kriminalinspektörerna Lars Karlsson och
Håkan Alsbo vid lokala spaningsroteln inom sjätte vaktdistriktet (KSL 6).
Karlsson var förman och den som avsågs med klagomålen.

Bakgrunden till hämtningen var följande. Visby polisdistrikt begärde i
ett till Stockholms polisdistrikt den 2 april 1978 inkommet ärende förhör
med Roger såsom misstänkt för brott. Utredningsman i Stockholm var
kriminalinspektören Ulla Sandberg vid kriminalavdelningens specialrotel
(KK 5). Åklagare i Visby beslöt den 16 maj om hämtning av Roger till
förhöret. Roger inställdes därefter den 19 maj och förhöret hölls av Ulla
Sandberg, som den 22 maj redovisade ärendet till polisen i Visby.
Hämtningen till förhörden 9 augusti var således felaktig. Åtgärden hade ej
dokumenterats på annat sätt än att å en s. k. arbetstalong (se nedan) hos
KSL 6 antecknats "Klar 9/8 -78”.

I utredningen ingick förhör med klaganden, hennes son Roger och J.,
vilkas uppgifter här först återges i sammandrag.

Roger förklarade att han vid hämtningen blivit väckt av den ene
polismannen och fått besked om att han skulle hämtas till förhör. Medan
Roger klädde sig hade polismännen talat med J. i köket. "De skällde och
bråkade”. Roger hade fått uppfattningen att polismännen hade trängt sig in
i lägenheten. Han tyckte att J. blev otrevligt bemött av polismännen.
Dessa hade uppehållit sig i lägenheten ungefär en kvarts timme. När de
kommit ned till polisbilen hade Roger fått frågan huruvida J. "suttit inne”.
När han sedan inställts hos förhörsledaren. Ulla Sandberg, hade hon
förklarat att han redan blivit hörd. Karlsson hade då varit kvar. Karlsson
hade stannat endast några minuter. Ulla Sandberg hade tyckt att det var
egendomligt att hämtningen inte hade kommit ut ur datorn. Hon hade
frågat Roger om han vidhöll vad han förut sagt i saken. Han visste inte om
hon antecknat något. Han ville ej beteckna vad som förekommit som ett
förhör. Han ansåg inte att han själv blivit illa behandlad av någon
polisman.

Ulla-Britt uppgav: Hon hade suttit i telefon i sovrummet när polismännen
kom till lägenheten. Det hade blivit ett sådant förskräckligt oväsen att
hon avslutat samtalet och gått ut för att taga reda på vad det var fråga om.
Hon hade då funnit J. upprörd och vit i ansiktet. J. hade sagt att männen
trängt sig in utan att visa legitimation. Ulla-Britt hade fått se legitimation
och underrättats om att männen var kriminalpoliser, att de skulle hämta
Roger och att denne skulle förhöras. Karlsson hade sagt till henne att
Roger var anhållen. På frågan vad Roger gjort hade hon fått svaret att det
inte fanns anledning att diskutera den saken och att det var bråttom. Att
Roger skulle förhöras hade hon således fått klargjort för sig, men hon var
säker på att han dessutom påståtts vara anhållen. Just detta hade gjort
henne upprörd. Ulla-Britt hade framhållit att Roger varit hemma länge och
varit sjuk. Han kunde inte ha gjort något. När hon frågat om Roger skulle
få komma hem igen hade Karlsson svarat att det berodde på om Roger blev
häktad. J. hade efteråt omtalat för henne att han av Karlsson blivit tillsagd
att följa med till polisbilen och legitimera sig. Detta skulle J. ha vägrat och
det var då det blivit som mest högljutt. Själv hade Ulla-Britt sett att J.
lämnade ifrån sig sin legitimation och att Karlsson stod i köket och
antecknade uppgifter från handlingen. Hon hade förut varit med om att
Roger blivit hämtad av polis, men då hade det gått trevligt till på alla sätt.
Karlsson hade varit aggressiv och ohövlig och behandlat dem som om hela
familjen var brottslig. Eftersom de inte fått reda på vad denna hämtning
avsåg hade de inte kunnat upplysa om att Roger redan varit hämtad till
förhör i saken. Om polismännen sagt vilken händelse förhöret skulle gälla,
hade saken kunnat klaras upp med ett telefonsamtal.

J. uppgav: När han öppnade lägenhetsdörren hade först Alsbo och sedan
Karlsson kommit in. Alsbo hade ”skämtat” lite och undrat hur det stod
till. J. hade blivit förvånad eftersom han inte kände vare sig Alsbo eller
Karlsson. Sedan hade Alsbo direkt fortsatt in i rummet. J. hade då frågat

vilka männen var och vad det var fråga om. Karlsson hade därvid börjat
”skrika och härja” och frågat J. om denne bodde i lägenheten. J. hade
menat att han väl fick taga reda på vem han släppt in. Först så småningom
hade J. fått klart för sig att Alsbo och Karlsson var polismän. Dessförinnan
hade han trott att de möjligen var några bekanta. Karlsson hade bl. a.
yttrat att han inte var tvungen att legitimera sig för någon annan än
lägenhetsinnehavaren. Han hade visat sin legitimation, men därefter på ett
väldigt otrevligt sätt börjat fråga vad J. var för en. J. hade sagt att han ju
kunde lämna över sin legitimation, så kunde Karlsson gå ned till polisbilen
och ”kolla”. Karlsson hade då tyckt att J. var för storordig och skulle få
följa med själv till polisbilen för kontroll. Det var mot Karlssons uppträdande,
inte Alsbos, som J. ville rikta kritik. Karlsson hade varit så
högljudd att Ulla-Britt kommit ut från sitt sovrum och undrat vad det var
fråga om. För sin del hade J. fått klart för sig att det rörde sig om hämtning
av Roger till förhör. Det hade sedan blivit prat i köket mellan Karlsson och
Ulla-Britt. J. hade då varit så upprörd att han inte lyssnat på vad de sade.
Efteråt hade Roger berättat för honom att Karlsson i bilen sagt att J.
”suttit inne” och även inhämtat uppgifter om J. över radion. J. hade aldrig
haft att göra med polisen förut i något sådant sammanhang. Han tyckte att
man inte fick behandla människor så som Karlsson gjort, utan att om man
kommer någonstans och legitimation begärs, så visar man den.

Av A-order för Stockholms polisdistrikt med nr 827 framgår bl. a.
följande. Person som efterspanas för att höras, antecknas i ett spärregister
vid kriminalavdelningens centralregister. Spärregistret består av ett namnregister
och ett födelseregister. Det förra utgöres av ett radregister med
s. k. flexoremsor och det senare av ett kortregister. Uppgifter om den
efterspanade införes också i ett dataregister. När spärregistrering inte
längre behövs skall ärendets handläggare omedelbart anmäla detta till
spärregistret så att spärren tages bort. Registerpersonalen tillställer utredningsmannen
registerkortet, flexoremsan och en från dataterminalens
skrivare uttagen kopia av avlysningen.

Rörande rutinerna vid hämtning till förhör finns i ärendet en av
kriminalkommissarien och chefen för KSL 6, Lennart Aggebrandt, upprättad
promemoria. Av denna framgår bl. a. följande. När beslut fattats om
hämtning skall den utredningsman som handlägger ärendet se till att
spärrning sker samt tillställa hämtningsbeslutet antingen spaningssektionens
centrala enhet (KSC) eller den lokala spaningsrotel (KSL), inom vars
område den sökte bor. Vid KSL insättes hämtningsbeslutet i förvaringspärm.
En s. k. arbetstalong sättes i kortregister och en annan tillställes den
spaningspatrull som får i uppgift att eftersöka den som skall hämtas.
Patrullen skall normalt kontrollera hos spärregistret att hämtning fortfarande
är aktuell innan den verkställs. Någon gång behövs också kontroll med
utredningsroteln. Skulle annan polispersonal anträffa den sökte åligger det

utredningsmannen att meddela detta till KSL eller KSC, beroende på vart
hämtningsbeslutet sänts. Enligt Aggebrandt kunde ansvaret för dokumentationen
av ärendets handläggning knappast anses ligga hos spaningspersonalen.

Utredningen omfattade vidare bl. a. förhör vid ett par tillfällen med
envar av Ulla Sandberg, Karlsson och extra polismannen vid KSL 6 Eva
Wikström samt ett förhör med Alsbo och ett med kontoristen vid spärregistret,
Marianne Svensson.

Ulla Sandberg uppgav bl. a. följande. Samma dag hon fått hämtningsbeslutet
hade hon gjort i ordning registerkort och flexoremsa. Hon hade själv
gått till kriminalavdelningens centralregister och sett till att spärr anordnades
beträffande Roger. Hon hade också skrivit ut en rekvisition, som
tillställdes KSL 6. Roger hade inställts till förhöret den 19 maj av
uniformerad polis från valdistrikt 6. Så snart förhöret hållits hade hon
meddelat centralregistret att spärren skulle hävas. Hon hade sedan fått
tillbaka spärrkortet m. m. Sedan Ulla Sandberg hävt spärr ringer hon
regelmässigt också till vederbörande KSL och meddelar att hämtning inte
längre skall äga rum. Den 9 augusti 1978 hade Roger införts på hennes
tjänsterum av Karlsson. Båda två hade varit tydligt upprörda och hon hade
fått för sig att det varit någon kontrovers eller svårighet vid hämtningen.
Hon hade genast känt igen Roger och därför förklarat att ärendet för
hennes del var avslutat. Efter ett mycket kort samtal om detta hade
Karlsson bett att få tala enskilt med henne i korridoren. Där ute hade hon
föreslagit att Karlsson skulle köra hem med Roger igen, något som
Karlsson emellertid vägrat göra, trots att han fått fullt klart för sig att en
felaktig hämtning skett. 1 stället hade han föreslagit att hon skulle hålla ett
förhör med Roger för skens skull. Sedan hade han gått utan att taga Roger
med sig. Dessförinnan hade Karlsson yttrat något om att någon yngre
polisman kunde ha glömt att taga bort spärren på KSL 6. Han hade också
sagt att han skulle ringa henne på eftermiddagen för att höra hur det gått.
Ulla Sandberg hade fått förklara för Roger att han blivit hämtad på grund
av Visbyärendet och hon hade frågat om han kom ihåg detta, vilket han
gjorde. Hon hade ej hållit något förhör och inte gjort några anteckningar.
Hon mindes att Roger samma dag hade tid för läkarbesök och att han
trodde det skulle gå bra om han tog tunnelbanan. Sedan Roger gått hade
Ulla Sandberg ringt till sin make, som är kriminalkommissarie, och
berättat vad som förevarit. Hon hade också lämnat sin chef, kriminalkommissarien
Rune Wickström, en redogörelse. Karlsson hade ringt henne på
eftermiddagen och hon hade då förklarat att hon inte hållit något skenförhör.
Karlsson hade då sagt att hon kanske inte kände till rutinerna i
Stockholm. När Ulla Sandberg berättade att hon talat med Wickström om
saken hade Karlsson ironiskt sagt att det ju var ”väldigt vänligt” gjort.

Wickström bekräftade i en promemoria att Ulla Sandberg den 9 augusti

lämnat honom en redogörelse för hämtningen, som till alla delar överensstämde
med vad hon uppgivit ovan. Hon hade då också visat honom remsa
och kort från den uttagna spärren beträffande Roger. Wickström menade
att det måste bero på något olycksfall i arbetet att inte beskedet om att
hämtningen blivit verkställd blivit noterat på KSL 6. Han hade ingen
anledning tro att Ulla Sandberg underlåtit att meddela saken till KSL 6
eftersom detta hörde till rutinen.

Också Ulla Sandbergs make, kriminalkommissarien Sten Sture Sandberg,
inkom med en redogörelse som bekräftade hennes uppgifter.

Ulla Sandberg företedde vid första förhöret både spärrkort och s. k.
flexoremsa. Å spärrkortet fanns antecknat ”Ut enligt Sandberg KK5
780519”.

Marianne Svensson uppgav att anteckningen på spärrkortet gjorts av
henne och att hon alltså tagit bort spärren beträffande Roger den 19 maj.
Hon ingav också datautskrift, varav framgick att avlysning skett på datorn
den 19 maj 1978 klockan 12.30. Marianne Svensson uppgav vidare att svar
på förfrågan rörande efterlysning hos centralregistret grundade sig i första
hand på kontroll med datorn och - när det gällde någon i Stockholm bosatt
person — regelmässigt också i radregistret. Vid behov kunde man även
kontrollera i kortregistret.

I ärendet upplystes vidare att telefonförfrågningar hos spärregistret,
bl. a. från lokala spaningsrotlar, registrerades på en s. k. ringlista, vilken
bevarades, samt att någon förfrågan rörande Roger ej noterats på sådan
lista under tiden 8.8.1978 klockan 08.00-9.8.1978 klockan 08.35.

Karlsson kom med anledning av vad Ulla Sandberg uppgivit att höras
också om vad som förekommit bl. a. när Roger inställts på KK5. Han
uppgav följande. Vid KSL 6 hade funnits både arbetstalonger och ”rekvisition"
rörande hämtning av Roger till förhör hos Ulla Sandberg. Före
tjänstens slut den 8 augusti hade kontrollerats att hämtningen fortfarande
var aktuell. Kontrollen hade företagits av Eva Wikström i närvaro av
Karlsson och Alsbo. Kontrollen hade omfattat både spärregistret och
utredningsroteln. Eva Wikström hade förklarat att ärendet stod öppet. 1 en
på spaningsroteln förd liggare var ärendet ej heller avfört. Roger hade i
bostaden fått besked om att det var fråga om hämtning till förhör och ej
invänt att han redan blivit hörd. Polismännen hade legitimerat sig. UllaBritt
hade inte visat sig förrän de redan stod i hallen, i begrepp att lämna
lägenheten. Karlsson hade ej talat med henne. Ingen hade sagt något om
anhållande, vare sig av Roger eller J. Uppgifterna därom var helt ogrundade.
Det var däremot riktigt att J avfordrats legitimation. Detta hade skett
innan Ulla-Britt, som ju var lägenhetsinnehavare, visat sig. Anledningen
var att polismännen inte visste vem J. var och att i lägenheten fanns Roger,
som var ”känd av polisen”. Karlsson hade ensam fört Roger till Ulla
Sandbergs tjänsterum. När de kom hade hon yttrat ungefär: ”Jag tror att
detta ärende möjligtvis kan vara klart”. Om hon påstod att Karlsson bett

henne hålla något skenförhör, måste påståendet grunda sig på någon
missuppfattning. Karlsson kunde inte minnas att det varit tal om att Roger
skulle skjutsas tillbaka. Det fanns inte några bestämmelser om att så skall
ske i ett sådant fall. Enligt Karlssons mening hade det ankommit på
utredningsroteln att på lämpligt sätt dokumentera hämtningsåtgärden.

Sedan Karlsson fått del av Ulla Sandbergs ovan återgivna uppgifter,
tillfogade han bl. a. följande. Varken under transporten eller vid inställandet
på utredningsroteln hade Roger varit upprörd. Han hade heller inte —
lika litet som Karlsson — haft anledning att vara det. Det var riktigt att
Karlsson på eftermiddagen talat i telefon med Ulla Sandberg. Han kunde
inte minnas vem av dem som ringt upp. ”Kontentan av samtalet” var
enligt hans mening att en kvinnlig socialarbetare klagat hos Ulla Sandberg
med anledning av att Roger blivit hämtad.

Alsbo förklarade att han kom ihåg att Eva Wikström den 8 augusti
kontrollerat ett antal hämtningsärenden och uppgav vidare: Alsbo hade
genast visat sitt tjänstekort när dörren öppnades till Ulla-Britts lägenhet.
När han fått klart för sig att Roger fanns i lägenheten hade Alsbo gått in till
denne. Roger hade då inte varit uppstigen. Alsbo hade talat om för Roger
att det var fråga om hämtning till förhör. Vad förhöret skulle avse hade ej
sagts. Roger hade ej på något sätt opponerat sig, utan lugnt klätt sig och
gjort sig beredd att följa med. Karlsson hade för sin del gått ut i köket, där
han sedan haft en diskussion med J. Vad de yttrade vet inte Alsbo. När
Roger i stort sett var färdig att ge sig av hade Ulla-Britt kommit ut från ett
rum innanför köket och undrat vilka Alsbo och Karlsson var. Härom hade
hon fått besked. Någon särskild kontroll av J. hade inte företagits och inte
heller hade denne hotats med anhållande. Alsbo kände inte till att J. skulle
ha blivit anmodad att följa med till tjänstebilen. Karlsson hade själv lämnat
av Roger till förhöret och varit borta i 5-10 minuter. Sedan han kommit
tillbaka till bilen hade Karlsson nämnt att Roger blivit hörd i maj månad.
Det hade just inte blivit mera sagt därom. Alsbo hade inte tänkt närmare på
saken; det kunde ju nu ha gällt ett nytt ärende.

Eva Wikström uppgav vid ett första förhör att hon tagit fram de
hämtningsärenden, sex eller sju till antalet, som skulle verkställas den 9
augusti och att hon kontrollerat att dessa var aktuella, både med ”spärren”
på kriminalavdelningens centralregister och med respektive utredningsrotel.
På utredningsroteln hade hon talat med respektive handläggare
när detta varit möjligt, annars med expeditionspersonal. Till en böljan
mindes hon inte särskilt Rogers namn, men sedan under förhöret den s. k.
rekvisitionen företetts för henne, kände hon igen denna och påstod
bestämt att ärendet funnits bland dem hon kontrollerat. Hon tillhörde
samma patrull som Karlsson och Alsbo och de hade instruerat henne att
göra kontrollen. Hon hade tjänstgjort på spaningsrotel sedan slutet av juni
månad. — Vid ett senare förhör omtalade Eva Wikström att detta var
första gången hon företagit en sådan kontroll som den förevarande. Hon

kunde inte förklara de uppgifter som då framkommit om att spärren hävts
den 19 maj.

Med överlämnande av utredningen anförde polisstyrelsen (polismästaren
Hans Holmér) i yttrande till JO följande.

Kriminalinspektörerna Lars Karlsson och Håkan Alsbo, som utförde
hämtningen, bestrider att de vid tillfället uppträtt olämpligt på sätt UllaBritt
R. påstår. Uppgift står här mot uppgift.

Det är klarlagt att Roger hämtades till förhör 1978-05-19 efter beslut av
distriktsåklagare L O Wallin i Visby och att hämtningen gällde förhör
angående våld mot tjänsteman. Förhöret hade begärts av polisen i Visby
1978-03-14 och redovisades 1978-05-22 tillika med remisshandlingarna.

Ärendet hade i Stockholms polisdistrikt handlagts på kriminalavdelningen,
rotel 5. Handläggare var kriminalinspektören Ulla Sandberg.

Ulla Sandberg har bl a uppgivit att Roger inte hörsammat kallelser att
infinna sig till förhör. I samband med att beslut om hämtning meddelades
hade hon på sedvanligt sätt spärrat Roger genom meddelande till kriminalpolisens
spärregister vid centralregistret på planerings- och registersektionen.
Hon hade dessutom meddelat den lokala spaningsroteln i Vällingby.
Efter det hämtningen verkställts meddelade hon omgående spärregistret
härom. Hon brukar ha för vana att samtidigt meddela aktuell lokal
spaningsrotel och håller för troligt att hon även i detta fall gjort så även om
hon inte är absolut säker på detta.

Polisstyrelsen konstaterar att Roger inte borde ha hämtats till förhör
1978-08-09, eftersom ärendet var avslutat. Den polispersonal, som verkställde
hämtningen, har uppgivit att upplysning erhållits att beslutet om
hämtning fortfarande var aktuellt. Utredningen har inte kunnat klarlägga
orsakerna härtill. Ledningen för kriminalavdelningen har vidtagit åtgärder
för att förebygga liknande händelser.

Den hämtning som ägde rum 1978-08-09 har inte dokumenterats. I
rättegångsbalken är bl a föreskrivet längsta avstånd för hämtning och
längsta tid en person får kvarhållas för förhör. Syftet med dokumentation
är bl a att man i efterhand skall kunna kontrollera att föreskrifterna i
rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen iakttas. Enligt A-order
nr 805, (sakkod HDB/1) för Stockholms polisdistrikt, skall omhändertagandeblad
alltid upprättas då någon omhändertagits enligt LOB, LTO § 1
och 3 eller eljest tillfälligt berövats friheten, t ex hämtats till förhör. Detta
äger i första hand tillämpning vid ordningspolisen. På kriminalavdelningen
dokumenteras vanligen hämtning till förhör, och vissa andra tvångsåtgärder
på personbladet. Kommer personblad av någon anledning inte till
användning kan dokumentation upprättas på annan handling. Det hade
ålegat vederbörande rotelchef att dokumentera ingripandet mot Roger.
Med hänsyn till omständigheterna anser dock polisstyrelsen felet ursäktligt.

1 beslut den 22 januari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Att Ulla Sandberg efter förhöret med Roger den 19 maj 1978 vidtagit
föreskrivna åtgärder för att denne ej längre skulle vara spärregistrerad
framgår alldeles klart av utredningen. Mot att hon också underrättat

spaningsroteln, som hon sagt att hon brukar göra, talar det förhållandet att
ärendet där inte var avfört. Någon säker uppfattning om anledningen
härtill medger dock inte utredningen.

Enligt Aggebrandts promemoria skall emellertid spaningspatrull, som
verkställer hämtning, genom kontroll med spärregistret först förvissa sig
om att åtgärden fortfarande är aktuell. Detta synes vara en god ordning, i
synnerhet när det som i detta fall rör sig om ett inte längre särskilt färskt
ärende. Med sådan kontroll skall inte behöva förekomma att hämtning sker
utan grund.

Av utredningen synes framgå att Eva Wikström fått uppgiften att
kontrollera de hämtningsärenden, som skulle effektueras den 9 augusti och
att hon sysslat därmed på eftermiddagen den 8 augusti. Själv har Eva
Wikström påstått att hon känner igen handlingarna med Rogers namn och
att hon både från centralregistret och specialroteln fått beskedet att
hämtningen fortfarande var aktuell. Det är högst osannolikt att Eva
Wikström fått sådant besked från någotdera stället och enligt min mening
uteslutet att hon fått det från båda. Hennes uppgifter om den företagna
kontrollen måste alltså vara oriktiga. Eftersom det inte kan antagas att Eva
Wikström i ärendet farit med osanning får det hållas för sannolikt att hon,
fastän hon haft handlingarna beträffande ärendet framme för kontroll, av
någon anledning glömt göra denna på det sätt hon avsett.

För min del kommer jag alltså till resultatet att den felaktiga upplysningen
om att hämtningsbeslutet fortfarande var aktuellt berodde på att Eva
Wikström inte nog omsorgsfullt utfört den kontroll hon blivit ålagd. Felet
är beklagligt, men inte av beskaffenhet att föranleda något ytterligare från
min sida.

Karlsson har inte alls velat vidgå att något särskilt ovanligt eller
anmärkningsvärt inträffat i samband med att Roger hämtades i lägenheten.
Någon fullständig klarhet om händelseförloppet går enligt min mening inte
att uppnå. Så mycket står dock klart att Karlssons version inte kan
godtagas. Hämtningen kan inte ha förlöpt friktionsfritt, vilket är så mycket
mera beklagligt som den faktiskt skedde utan grund.

Alsbo har hört en diskussion mellan Karlsson och J. Detsamma har
övriga närvarande beskrivit som ett högljutt ordskifte. Jag anser det därför
klarlagt att det uppstått en dispyt mellan Karlsson och J., som haft sin
upprinnelse i att J. påfordrat att polismännen skulle legitimera sig. Alsbo
har visserligen sagt att han visat sitt tjänstekort så snart dörren till
lägenheten öppnats och jag betvivlar ej att polismännen haft framme sina
legitimationer. Emellertid är det ju tydligt att J. inte sett detta, utan trodde
att han kanske släppt in två obehöriga personer i lägenheten. Att han ville
förvissa sig om att Alsbo och Karlsson var polismän finner jag helt
naturligt. Det är märkligt att J:s begäran att få se legitimation skulle behöva
ge upphov till någon som helst diskussion. Även om Karlsson ansåg att J.
redan fått se legitimation, så hade han ju bara behövt visa tjänstekortet på

nytt. Huruvida J. var lägenhetsinnehavare eller ej hade naturligtvis inte
med polismännens legitimationsskyldighet att göra.

Att Karlsson i sin tur avfordrat J. legitimation är ostridigt. Den förklaring
Karlsson lämnat härtill, nämligen att han inte visste vem J. var och att
Roger - son till lägenhetsinnehavaren — var känd av polisen, innefattar
uppenbarligen ej något godtagbart skäl att fordra legitimation av J. Några
andra skäl har Karlsson ej redovisat. Under rådande omständigheter kan
därför åtgärden knappast uppfattas som annat än rent demonstrativ. Den
tyder på att Karlsson inte uppträtt helt omdömesgillt vid tillfället.

Karlsson måste ha haft klart för sig att Roger endast skulle hämtas till
förhör och ej var anhållen. Ulla-Britt R. har emellertid uppgivit att
Karlsson till henne sagt att Roger var anhållen. Att Ulla-Britt råkat
sammanblanda hämtning till förhör med anhållande framstår med hänsy n
till vad hon uppgivit om replikskiftet som föga troligt. Jag har svårt att
avfärda tanken att det på ett eller annat sätt varit tal om anhållande. En
möjlig förklaring vore i och för sig att frågan om ett eventuellt anhållande
kunde ha berörts i allmänna ordalag. Karlssons uppgifter — han har
förnekat att han överhuvudtaget talat med Ulla-Britt — synes dock utesluta
en sådan möjlighet. Övriga närvarandes uppgifter på denna punkt lämnar
inte underlag för säkra slutsatser. Jag får därför lämna öppet vad som kan
ha sagts.

Att J. blivit tillsagd att följa med till polisbilen eller att ytterligare
kontroll av något slag företagits beträffande J. är heller icke tillförlitligen
ådagalagt.

När Karlsson inställde Roger hos Ulla Sandberg kan han inte ha undgått
att få klart för sig att det beslut som legat till grund för hämtningen inte
längre hade aktualitet och att hämtningen följaktligen berott på att något
misstag begåtts.

Ulla Sandberg har uppgivit att Karlsson i detta läge tagit henne avsides
och framkastat att hon skulle hålla ett förhör med Roger för skenets skull,
medan hon däremot föreslagit att Karlsson skulle se till att Roger hjälptes
hem. Om verkligen Karlsson föreslagit att ett skenförhör skulle hållas för
att dölja det begångna misstaget, vore det synnerligen anmärkningsvärt
och ägnat att draga hans lämplighet för polistjänsten i tvivelsmål. Karlsson
har dock förnekat att han sagt något sådant och förklarat att han måste ha
blivit missförstådd. Utredningen lämnar enligt min mening utrymme för
den möjligheten, även om jag anser det klarlagt att Ulla Sandberg vid
tillfället uppfattat Karlsson så som hon sagt.

När det gäller frågan om att hjälpa Roger åter till bostaden har Karlsson
blott förklarat sig ej kunna minnas att saken aktualiserats samt hänvisat till
att det ej fanns någon föreskrift om att så skulle ske. Enligt min mening är
det självklart att Roger hade bort erbjudas skjuts hem om så kunde ske.
Karlssons invändning om att någon föreskrift härom inte finns är minst
sagt anmärkningsvärd och tyder på en märklig uppfattning om polistjänstens
natur.

Polisstyrelsen har uttalat att det hade ålegat vederbörande rotelchef att
dokumentera ingripandet mot Roger, men att styrelsen med hänsyn till
omständigheterna ansåg felet ursäktligt. Jag har ej i styrelsens yttrande
kunnat finna hållpunkter för att bilda mig en helt bestämd uppfattning om
innebörden av uttalandet och vill därför för min del tillfoga följande.
Såsom det föreskrivs i den av styrelsen citerade A-ordern skall tillfälligt
frihetsberövande bl. a. vid hämtning till förhör dokumenteras. Hur härvid
skall förfaras när hämtningen skett utan grund finns av naturliga skäl
ingenstans angivet. Karlsson, som utövat befälet vid hämtningen, hade
enligt min mening bort kontakta överordnad för klarläggande av hur den
felaktiga hämtningen skulle dokumenteras. Den anteckning, "Klar 9/8 -78”, som gjordes var inte tillnärmelsevis nog såsom dokumentation av ett
frihetsberövande.

Privat deposition av konst i polishus

Länsåklagaren Lennart Eliasson vid länsåklagarmyndigheten i Malmöhus
län anförde följande i en skrivelse till JO.

Ett åtalsärende inom länsåklagarmyndigheten mot bl. a. A. angående
grov varusmuggling m. m. har aktualiserat fråga om riktigheten av att
polismyndigheten i Landskrona för deposition mottagit tavlor, värda
miljoner, av A.

A., som är stor konstsamlare, har för några år sedan deponerat ett flertal
tavlor av Picasso, Chagall och andra kända konstnärer hos polismyndigheten
i Landskrona. Flera av dessa tavlor har upphängts som utsmyckning i
polismyndighetens lokaler. Dessutom har ett särskilt förvaringsrum avskilts
för förvaring av ytterligare deponerad konst.

Det synes tveksamt om det är tillbörligt med hänsyn till polisens
ömtåliga ställning att överhuvudtaget taga mot dylika depositioner av
privatpersoner. Polisen kan lätt, i synnerhet när det gäller så stor förmögenhetsmassa
det här är fråga om, få brottsutredningar i skatte- eller andra
ärenden av ekonomisk art, där polisens ojävighet i en sådan situation kan
ifrågasättas.

Deponenten kan genom inbesparande av dryga försäkringspremier tänkas
ha avsevärd ekonomisk förmån av depositionen.

Med hänsyn till den lokalbrist, som lätt kan uppkomma i ett polishus,
kan diskuteras om icke ett visst "förfång" föreligger genom att ett helt rum
blir avskilt för "privat” ändamål. I samband med omfattande beslag i det
s. k. BT-Kemiärendet uppkom fråga om att disponera rummet för beslaget
men annat utrymme anvisades. Användningen av rummet för depositionen
kan heller icke stå i överensstämmelse med allmänna regler för tjänstelokalers
disponerande.

Det synes även ur arbets- och bevakningssynpunkt tveksamt om det är
lämpligt att i polishus förvara dyrbar egendom, som lätt kan stjälas.

Tavlor ur denna samling har tidigare varit upphängda även i den del av
polishuset som disponeras av åklagarmyndigheten i Landskrona. Denna
7 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

myndighet har emellertid numera återställt tavlorna till polisen.

Oavsett om brottsligt förfarande föreligger bör ärendet likväl prövas ur
lämplighetssynpunkt. Av denna anledning har jag valt att underställa
ärendet Justitieombudsmannens prövning och icke riksåklagarens.

Yttranden inhämtades från polisstyrelsen i Landskrona polisdistrikt,
länspolischefen i Malmöhus län och rikspolisstyrelsen.

I yttrande den 9 mars 1979, undertecknat av polismästaren Hans
Davidson, anförde polisstyrelsen följande.

Polisstyrelsen får inledningsvis beröra något rörande bakgrunden till A:s
deposition av tavlor i polishuset. Strax före inflyttningen i polisdistriktets
nya polishus hösten 1974 erhöll undertecknad kontakt med A., vilken
förklarade sig vara intresserad av att deponera ett flertal tavlor ur sin
samling i polishusets olika lokaler. A. är en i Landskrona och stora delar
av Sverige känd konstsamlare med egna''värdefulla konstföremål varjämte
han gjort sig känd som den drivande kraften i Borstahusens konstförening,
vilken är en av landets största föreningar i sitt slag med medlemmar såväl
inom som utom landet. Depositionen avsåg mellan 250—300 tavlor, vilka
skulle placeras i samtliga utrymmen i polishuset, såväl allmänna som
enskilda. Genom samlingen erhöll polishuset en konstnärlig utsmyckning,
som torde vara unik i landet. Det skall också framhållas att A. gjort ett
flertal depositioner i Landskrona. Han har tavelsamlingar på Landskrona
lasarett, tullmyndigheten, Sjöfartshotellet, Frälsningsarmén och flera skolor.
I samband med polishusinvigningen i november 1974 i närvaro av bl. a.
rikspolischefen Carl G Persson, länspolischefen i Malmöhus län Christer
Horn af Rantzien och en representant för justitiedepartmentet överlämnade
A. depositionen till Landskrona polisdistrikt. Det skall också framhållas
att länsstyrelsen genom länspolischefen företagit årliga inspektioner
av polismyndigheten utan att ha några erinringar mot den deponerade
konsten.

Polisstyrelsen kan icke finna någon omständighet, som generellt skulle
kunna ifrågasätta lämpligheten för en myndighet att mottaga depositioner
av nu nämnt slag. Det torde väl ändock icke vara så att stor förmögenhetsmassa
alltid kan förväntas gå hand i hand med brottsutredningar ”i skatteeller
andra ärenden av ekonomisk art”.

Deponentens positiva inställning att låta sin stora mängd tavlor komma
flera personer dvs. anställda vid myndigheterna i polishuset och framförallt
den besökande allmänheten till del är en sak som polisstyrelsen till
fullo delar.

Deposition innebär, att depositarien för deponentens räkning åtager sig
att förvara och vårda en lös sak och att återställa den i samma skick som
den mottagits. Vid tavlornas mottagande har med deponenten icke gjorts
någon överenskommelse angående försäkring. Såvitt polisstyrelsen kan
finna åligger det icke depositarien någon försäkringsplikt, såvida denna
icke uttryckligen åtagits eller får anses följa av omständigheterna vid
mottagandet av egendomen. Det kan tilläggas, att polisstyrelsen hittills
icke har åsamkats någon kostnad i samband med depositionen.

Anmälarens uppgift om förvaring av tavlor i ett särskilt förvaringsutrymme
är riktig. Då tavlorna upphängdes blev ett antal av dessa över.
Tanken var och är fortfarande att en viss omsättning av tavlorna skall
förekomma. Då det gällt förvaring av beslagtaget gods har härvidlag hittills

icke uppkommit något problem utan förvaringsfrågorna har både i det s. k.
BT-Kemiärendet och andra brottmålsutredningar kunnat lösas på ett
tillfredsställande sätt. Polisstyrelsen har i vart fall icke gjorts underkunnig
om att lokalbrist skulle vara för handen. Det får anses som rimligt att
polisstyrelsen upplåter ett utrymme för förvaring av ”överblivna” tavlor
med tanke på syftet med dessa. Förrådsutrymmets nyttjande på sätt som
nu beskrivits har icke inneburit något ”förfång" för polisverksamheten.

Polisstyrelsen kan icke dela anmälarens uppfattning att det ur ”arbetsoch
bevakningssynpunkt” synes tveksamt att förvara dyrbar egendom av
omnämnt slag. I polishuset tjänstgör polispersonal året runt under dygnets
alla timmar. Besökande allmänhet som skall lämna polishuset passerar
dess reception. I denna tjänstgör under dagtid administrativ personal och
under övrig tid polispersonal. I tjänsterum i omedelbar anslutning till
receptionen finns alltid polispersonal i tjänst. Att olovligen bortforsla
konstegendom från polishuset bedömer polisstyrelsen som utomordentligt
svårt. Polisstyrelsen vill påstå, att ett polishus torde vara en utmärkt
förvaringsplats ur säkerhetssynpunkt.

Avslutningsvis är det polisstyrelsens och dess befattningshavares förhoppning
att den deponerade konstegendomen skall förbliva kvar i polishuset
alldenstund det med bestämdhet kan hävdas att depositionen inte har
påverkat eller kan förväntas påverka polisstyrelsens oväld i dess strävan
att fullgöra sina arbetsuppgifter enligt polisinstruktionen.

I yttrande den 14 maj 1979 anförde länspolischefen Christer Horn af
Rantzien följande.

Beträffande depositionens tillkomst har jag inte något att tillägga utöver
de uppgifter som lämnats i polisstyrelsens yttrande. Genom depositionen
av ett stort antal konstverk erbjuder polishuset i Landskrona en arbetsmiljö
som är ovanligt stimulerande. Här må erinras om de ytterst knappa
anslag som i allmänhet ställes till statliga myndigheters förfogande för
konstnärlig utsmyckning av arbetslokaler. Rent principiellt har jag i frågan
inte någon annan uppfattning än polisstyrelsen, nämligen att det inte kan
ligga något otillbörligt i att en myndighet mottar en deposition av konstverk
från en enskild person, när en sådan deposition inte förbindes med
några särskilda villkor eller belastar myndighetens anslag. Deponenten
äger ju rätt att när som helst återta sin egendom. Därtill kommer i det
aktuella fallet att deponenten vid depositionens tillkomst varit en i riket
mycket känd konstsamlare. Vad angår Eliassons anmälan utgår jag från att
denna är att betrakta som ett uttryck för dennes personliga åsikter. Om
Eliasson avsett att göra anmälan i egenskap av chef för länsåklagarmyndigheten
tillåter jag mig att framhålla det ovanliga i att en myndighet inger
anmälan mot en annan myndighet, utan att i förväg ha haft kontakt med
den senare i frågan. Någon kontakt mellan Eliasson och polisstyrelsen i
Landskrona har inte föregått Eliassons anmälan. Enligt vad jag inhämtat
från polismästaren Davidsson har denne, då utredningen skett genom
tullmyndighetens försorg, inte orienterats om utredningens resultat och ej
känt till att ansökan om stämning ingetts till tingsrätten förrän uppgifter
härom stått att läsa i tidningarna.

Genom det ovan anförda vill jag inte på något sätt ifrågasätta Elisassons
rätt att hysa den uppfattningen att det är olämpligt att A:s konstverk
fortfarande är uppsatta i polishuset i Landskrona. Till stöd för sin

100

uppfattning har Elisasson bl. a. åberopat innehållet i ett intyg av kriminalinspektören
Per Wilhelmsson. Att även annan uppfattning förelegat bland
polispersonalen framgår av bifogade anteckningar vid samtal mellan
distriktsåklagaren Sven-Erik Alhem och kriminalinspektören Alvar Beckman.
Handlingen har av Beckman tillställts polismästaren Davidsson för
kännedom.

Om ovan har hävdats att det i och för sig inte kan anses föreligga något
principiellt hinder för t. ex. en polismyndighet att motta en deposition av
konstverk från en enskild person, uppkommer frågan om situationen blir
förändrad om misstanke uppkommer att deponenten gjort sig skyldig till
lagstridiga gärningar. 1 förevarande ärende har inte påståtts att de deponerade
konstverken åtkommits genom sådana handlingar. Skall det förhållandet
att deponenten över huvud taget misstänks för lagstridiga gärningar
föranleda att depositionen återställes? Är återlämnandefrågan beroende av
gärningarnas beskaffenhet och svårighetsgrad? Dessa frågor torde kunna
bli föremål för olika uppfattningar. Med hänsyn till att förundersökningen
mot A. verkställts under länsåklagarmyndighetens ledning av tullmyndigheten
har frågan, huruvida personal vid polisen i Landskrona kunde ha
omhänderhaft utredningen inte blivit aktuell. Om utredningen skulle ha
handlagts av polisen i Landskrona, varvid undersökningsledaren gjort den
bedömningen att utredningsarbetet inte lämpligen borde anförtros åt
personal vid den lokala polisen, hade ett sådant önskemål lätt kunnat
tillgodoses genom länspolischefens medverkan, t. ex. genom personal från
länets stödgrupp.

Vad angår frågan om förvaringen av de övertaliga tavlorna medfört
intrång i kriminalpolisens förvaringslokaler, hänvisas till bifogade anteckningar
upprättade vid förhör med kriminalassistenten Kurt Johansson och
kriminalkommissarien Bötje Slyte. Innan förhör med dessa polismän
beslutades inhämtade jag besked från vederbörande byråchef vid JO:s
expedition att hinder härför inte förelåg. Vid besök i polishuset har jag
konstaterat att tavlorna förvaras i ett mindre mörkerutrymme i kriminalpolisens
lokaler.

Med hänsyn till vad ovan anförts har jag inte funnit anledning att lämna
polisstyrelsen anvisningar om att nedtaga och återlämna A:s konstverk.
Då frågan blivit aktualiserad genom Eliassons anmälan samt allmänt
uppmärksammad i tidningspressen, radio etc. är det tacknämligt och
önskvärt att problemet får en lösning genom ett vägledande uttalande från
JO:s sida. Polisstyrelsen i Landskrona kommer givetvis att rätta sig efter
den uppfattning som kan komma till uttryck i JO:s beslut.

I yttrande den 22 oktober 1979 anförde rikspolisstyrelsen följande.

I samband med att nytt polishus färdigställs uppkommer i regel frågan
om vilka möjligheter som finns att anskaffa konst eller annan utsmyckning
till de nya lokalerna. Statens konstråd har medel att fördela mellan
ansökande myndigheter. De bidrag som eventuellt kan ställas till förfogande
är dock ytterst begränsade. Rikspolisstyrelsen beviljar därför i förekommande
fall polisstyrelse som flyttar in i nytt polishus medel om 1 000-5 000 kr för enklare utsmyckning.

Nationalmuseum och vissa andra museer har möjlighet att deponera
konstverk hos myndigheter men tillgången understiger kraftigt efterfrågan.
Det förekommer emellertid att enskilda personer och organisationer

101

erbjuder sig att hos myndigheter och offentliga institutioner deponera
konstverk för att på så sätt bereda anställda och besökande tillfälle ta del
av konst som annars inte blivit allmänt tillgänglig.

Vad gäller mottagande av deposition från statliga och allmänna institutioner
kan inga invändningar resas häremot. Då det gäller deposition från
privata företag och enskilda personer till statliga myndigheter bör detta
kunna godtas under vissa förutsättningar. Rikspolisstyrelsen anser sålunda
i princip inga hinder möta mot att polisstyrelse som deposition mottar
tavlor o. dyl. från enskilda deponenter med anknytning till orten om
förvaringen inte medför några kostnader för statsverket. Skriftligt avtal
skall därvid alltid upprättas vari alla rättsliga och praktiska frågor regleras.
Självfallet skall vid mottagandet ingen tveksamhet råda i fråga om ägarens
redbarhet eller hans åtkomst av det som deponerats. Uppkommer under
förvaringstiden fråga om de deponerade föremålens äkthet, lagliga åtkomst
el. dyl. bör de snarast återlämnas.

Enligt styrelsens uppfattning kan det anses tveksamt om en polisstyrelse
som deposition bör motta tavlor från enskild till det stora antal som i
ärendet är fråga om. I det aktuella ärendet gjordes dock depositionen av en
känd konstsamlare som deponerat tavlor hos ett stort antal myndigheter
och institutioner.

Eliasson bemötte polisstyrelsens och länspolischefens yttranden.

Landskrona tingsrätt dömde A. den 26 november 1979 för grov varusmuggling
och valutabrott samt förordnade att han skulle överlämnas till
öppen psykiatrisk vård. Domen vann laga kraft.

I sitt beslut den 10 januari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Det kan ibland förekomma att en myndighet eller institution från privat
håll erbjudes en gåva eller en förmån av annat slag. Något författningsenligt
förbud att taga emot en sådan förmån finns inte. (Beträffande gåvor
hänvisar jag till KK 1964:484 om mottagande för statsverkets räkning av
gåvo- eller donationsmedel.) Huruvida erbjudandet om en förmån bör
accepteras eller inte är en bedömningssak som får prövas med hänsyn till
de särskilda omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Upplåtarens
allmänna redbarhet, arten, omfattningen och värdet av det erbjudna
samt myndighetens (institutionens) uppgifter och ställning i övrigt är
viktiga förhållanden att taga hänsyn till.

Men det finns också andra betydelsefulla faktorer att fästa avseende vid.
Jag tänker på sådana saker som att myndigheten genom ett accepterande
av förmånen helt naturligt kommer i en viss tacksamhetsskuld till upplåtaren
och att detta — liksom önskan att få behålla förmånen, när den är av
det slaget att den när som helst kan återkallas — till äventyrs kan föra med
sig att myndigheten eller en enskild befattningshavare vid myndigheten i
något tjänstesammanhang förledes att taga ovidkommande hänsyn som är
till gagn för upplåtaren eller någon honom närstående. En viktig sak i det
här sammanhanget är hur allmänheten kan tänkas komma att uppfatta ett

102

mottagande av förmånen. Det är högst angeläget att den uppfattningen inte
vinner spridning bland allmänheten att det på grund av förmånen råder ett
sådant speciellt förhållande mellan myndigheten och upplåtaren att denne
eller hans närstående möjligen kan påräkna något slags favör i en given
situation. Förmånen får alltså på intet sätt vara ägnad att rubba allmänhetens
förtroende för att myndigheten fullgör sina uppgifter med oväld och
nit. Eftersom det i förevarande fall gällt en förmån till en polismyndighet
vill jag begagna tillfället att understryka polisens känsliga ställning i
samhället och de höga krav som måste ställas på polisverksamheten. Det
är vidare av stor vikt att försöka bedöma om den erbjudna förmånen kan
komma att medföra några ekonomiska förpliktelser för myndigheten,
exempelvis i form av skadeståndsansvar. Detta skulle närmast kunna bli
aktuellt vid förmåner som för med sig ett särskilt vårdansvar för myndigheten
(lån/deposition). Vad myndigheten har att taga hänsyn till är risken för
stöld, uppsåtlig skadegörelse, brand, vattenläckage, fukt etc samt naturligtvis
värdet av den erbjudna egendomen och hur den kommer att förvaras
hos myndigheten. Risken för en framtida ersättningsskyldighet bör inte
underskattas, och man skall också ha klart för sig att en sådan skyldighet
kan inträda även om egendomen skulle vara försäkrad av upplåtaren.

Det anförda kan enligt min mening inte leda till annan slutsats än att
myndigheter som regel bör vara restriktiva med att acceptera förmåner
från privat håll, i synnerhet när det gäller förmåner som avser betydande
värden.

Kommer en myndighet efter prövning fram till att den kan taga emot en
förmån, som ej innefattar en äganderättsövergång, kan det naturligtvis
senare inträffa någon omständighet som bör föranleda att myndigheten
upptager till prövning huruvida egendomen bör återlämnas till ägaren. Vid
en sådan förnyad prövning torde de synpunkter som jag har framfört i detta
beslut kunna vara vägledande för myndighetens ställningstagande. Rent
allmänt kan väl sägas att myndigheten bör lämna tillbaka egendomen om
den nya omständigheten, därest den förelegat redan när myndigheten
erbjöds förmånen, skulle ha utgjort skäl för myndigheten att då tacka nej.

Av den förutnämnda KK 1964:484 framgår att ärende angående mottagande
för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel skall prövas
och avgöras av den myndighet eller institution vilken blir redovisningsskyldig
för medlen om dessa mottages. Undantag härifrån gäller bia om
medelsbeloppet överstiger 300 000 kronor. I sådant fall skall ärendet
överlämnas till regeringens prövning. Jag skulle vilja ifrågasätta om inte
också vid andra förmåner än gåvor och donationer, t ex vid utlåning och
deposition av egendom, det i vissa fall borde vara så att en annan
myndighet - överordnad i förhållande till den som erbjuds förmånen -prövade om denna kunde mottagas. Jag tänker här i första hand på sådana
fall då förmånen är av betydande värde eller saken eljest är av ömtålig
natur. För polisväsendets del skulle det väl närmast ankomma på länssty -

103

reisen som högsta polismyndighet i länet att pröva erbjudandet. En
ordning som den skisserade skulle i princip kunna tillämpas även när det
på grund av någon senare inträffad omständighet uppkom fråga om att
eventuellt återställa den en gång mottagna egendomen till upplåtaren.

Jag vill poängtera att det under alla omständigheter kan vara lämpligt att
myndigheten samråder med den överordnade myndigheten såväl när det
gäller ett mottagande av en erbjuden förmån som när det ifrågasätts ett
återlämnande.

Polisstyrelsens i Landskrona åtgärd att i november 1974 såsom deposition
mottaga en större mängd värdefull konst från A:s samlingar kan under
inga omständigheter leda till något ingripande från min sida. Jag avstår
därför från att göra något uttalande om åtgärdens lämplighet utan hänvisar
till de principiella synpunkter som jag här ovan har framfört på myndigheters
mottagande av förmåner från privat håll. Beträffande polismyndighetens
fortsatta innehav av konstverken, vilket pågått även sedan A.
misstänkts och sedermera lagförts för bl. a. grov varusmuggling av konst,
är det min uppfattning att tavlorna bör återställas till A. Jag vill dock
understryka att det inte ankommer på mig att ge polisstyrelsen några
direktiv därom. I linje med vad jag förut anfört anser jag att det lämpligaste
är att länsstyrelsen tar ställning till om tavlorna skall återlämnas till A. eller
inte samt hur en avveckling av polisens innehav av tavlorna bör äga rum.

Länsstyrelsen i Malmöhus län fattade den 2 april 1980 följande beslut.

Deposition av tavlor i polishuset i Landskrona

I skrivelse den 18 januari 1980 har polisstyrelsen hemställt om länsstyrelsens
beslut hur skall förfaras med den konstsamling, som A. sedan
hösten 1974 deponerat i polishuset i Landskrona.

Med anledning därav får länsstyrelsen föreskriva.

Landskrona tingsrätt har i dom den 26 november 1979 funnit A. skyldig
till grov varusmuggling och valutabrott. De i polishuset deponerade
konstverken berörs inte av de gärningar, för vilka A. blivit lagförd. Med
hänsyn emellertid till beskaffenheten och omfattningen av de brott, vartill
A. gjort sig skyldig, och med hänsynstagande till konstsamlingens betydande
värde skall de deponerade konstverken återställas till A. Denne bör
beredas skäligt rådrum för att kunna ordna för konstverkens emottagning
och förvaring.

104

Avtal mellan polisstyrelse och hundskyddsförening om uppställning
av löslöpande hund

I en skrivelse till JO hemställde F. om granskning och prövning av tre till
skrivelsen närslutna avtal som upprättats mellan Svenska Hundskyddsföreningen
i Stockholm och polisstyrelserna i Huddinge, Sollentuna och
Jakobsbergs polisdistrikt. Avtalen avsåg handläggningen av ärenden rörande
bl. a. hittegodshundar som genom polisens försorg inackorderas hos
Svenska Hundskyddsföreningen i Stockholm. Avtalstexten hade bl. a.
följande lydelse:

För hund som inlämnats till Svenska Hundskyddsföreningen där ägaren
är okänd skall genom Svenska Hundskyddsföreningens försorg annonsering
om hunden ske två gånger under en tio-dagarsperiod i Dagens
Nyheter. Om någon ägare icke avhörts på tionde uppstallningsdagen skall
äganderätten till hunden övergå till Svenska Hundskyddsföreningen.

För hund som inlämnats där ägaren är känd, skall ägaren omgående
tillskrivas i rekommenderat brev med mb att avhämta hunden inom
föreskriven tid. Om så icke skett tre dagar efter det ägaren mottagit
försändelsen eller högst tio dagar från det hunden inkommit till Svenska
Hundskyddsföreningen, skall äganderätten övergå till Svenska Hundskyddsföreningen.

Bedömningen om hund skall lämnas till försäljning eller avlivas överlämnas
helt till Svenska Hundskyddsföreningen.

F. ansåg att avtalsbestämmelsen om tio dagar stred mot hittegodslagens
bestämmelser. Vidare påtalade han, att det var tvivelaktigt om polismyndigheten
kunde överföra äganderätten till en hund på Svenska Hundskyddsföreningen
i fall där ägaren till hunden var känd. Slutligen fann han
det helt otillfredsställande att det genom avtalet lämnats till Svenska
Hundskyddsföreningen att själv avgöra om en av polismyndigheten inlämnad
hund skall försäljas eller avlivas.

Efter remiss inkom länspolischefen i Stockholms län med yttrande. Till
detta var då yttranden från polisstyrelserna i Huddinge, Jakobsberg,
Märsta, Nacka, Sollentuna, Solna och Södertälje polisdistrikt närslutna.
Länspolischefen anförde därvid följande.

Handläggningen av ärenden rörande omhändertagna hundar har otvivelaktigt
vållat vissa problem för polisdistrikten i länet. De avtal och muntliga
överenskommelser som för att komma till rätta med dessa problem träffats
med Svenska Hundskyddsföreningen har utan tvekan underlättat handläggningen.
Med hänsyn till bestämmelserna i 2 § 2 st. och 4 § hittegodslagen
måste avtalen och överenskommelserna i sak anses stå i överensstämmelse
med hittegodslagens regler. Formuleringen ”äganderätten övergå”
kan eventuellt formellt ifrågasättas. Det väsentliga i detta sammanhang
måste dock vara att polisen enligt de ovan nämnda bestämmelserna i
hittegodslagen har rätt att försälja hundarna ”i förtid”. Om sådana

105

försäljningar görs genom kvittning av kostnader måste vara oväsentligt.
Det viktiga är att ingen hundägare gör någon rättsförlust i förhållande till
bestämmelserna i hittegodslagen. Enligt länspolischefens mening är detta
inte heller fallet.

I flera polisdistrikt regleras handläggningen av omhändertagna hundar i
lokala ordningsstadgor. En lokal ordningsstadga kan givetvis inte sätta
hittegodslagens bestämmelser ur spel. I de fall de lokala ordningsstadgorna
åberopats har också det kungörelseförfarande som anges i hittegodslagen
liksom de tidsfrister som är rimliga med hänsyn till bestämmelserna i 2 § 2
st. och 4 § hittegodslagen tillämpats av polisstyrelserna.

1 fråga om det av anmälaren särskilt påtalade ärendet i Jakobsbergs
polisdistrikt kan konstateras att den ifrågavarande hunden överlämnats till
Svenska Hundskyddsföreningen för förvaring i avvaktan på utredning om
ägarens lämplighet att inneha hunden. Sedan berörd myndighet inte ansett
ägaren olämplig att inneha hunden och fråga uppkommit om att återställa
hunden till ägaren konstaterades att föreningen sålt hunden utan att
dessförinnan kontakta polisen i Jakobsberg för att efterhöra vad som skulle
ske med hunden. Enligt länspolischefens mening finns ingen anledning till
anmärkning mot polisens handläggning av detta ärende.

Sammanfattningsvis anser länspolischefen att handläggningen av ärenden
rörande omhändertagna hundar sker i enlighet med gällande lagstiftning
och på ett i övrigt lämpligt sätt. Av formella skäl bör möjligen någon
formulering i de nu aktuella avtalen ändras.

Efter det att remissvaret från länspolischefen inkommit remitterades
ärendet till rikspolisstyrelsen för yttrande. I sitt svar anförde styrelsen
följande.

Den lagstiftning som reglerar hundhållning är bl a följande:

Förordning (1923:116) ang skatt för hundar m m. lag (1938:274) om rätt
till jakt samt jaktstadga (1938:279),
lag (1943:459) om tillsyn över hundar,
lag (1944:219) om djurskydd,

kungörelse (1968:736) om omhändertagande av djur samt lokala ordningsstadgor.

I den mån inte någon av nyssnämnda författningar reglerar hur det skall
förfaras med tillvaratagen hund, grundar polisstyrelserna sin handläggning
av tillvaratagna hundar på hittegodslagen. Då polisdistrikten inte har
möjligheter att själva förvara sådana hundar mer än någon dag, måste
istället andra praktiska lösningar sökas, exempelvis genom avtal med
Svenska Hundskyddsföreningen.

Klaganden F. har i sin anmälan särskilt ifrågasatt lagligheten av ett avtal
mellan Svenska Hundskyddsföreningen och Jakobsbergs polisdistrikt angående
omhändertagna hundar. Detta avtal som grundar sig på 2 och 4 §§ i
hittegodslagen torde i sak inte kunna anses strida mot denna lag. Däremot
kan det ifrågasättas att polisstyrelsen överlåtit befogenheten att besluta om
eventuell avlivning av hund till Svenska Hundskyddsföreningen och att
frågan om ersättning för hundens vård för det fall ägaren avhämtar djuret
inte reglerats. Beträffande förvaringstiden om ägaren ej hör av sig — 10
dagar - finns anledning erinra om de betydligt kortare förvaringstider — 5
till 7 dagar — som finns stipulerade i lokala ordningsstadgor.

106

För det fall Svenska Hundskyddsföreningen mottar hund med känd
ägare går en särskild anmaning till denne att avhämta hunden. Den som
inte utan giltigt skäl följer en sådan uppmaning får anses ha uppgivit sin rätt
till djuret i fråga. I fallet S. har Svenska Hundskyddsföreningen handlat i
strid mot överenskommelse med Jakobsbergs polisdistrikt, men eftersom
föreningen inte står under tillsyn av riksdagens ombudsmän torde anmälan
i denna del inte kunna tas upp till prövning. Ifrågavarande försäljning har
för övrigt i efterhand godkänts av S.

Härutöver vill rikspolisstyrelsen tillägga följande.

Enligt uppgift från Svenska Kennelklubben finns i dag c:a 650 000
hundar i landet. Den nuvarande lagstiftningen beträffande hundhållning
och tillvaratagande av hundar har inte följt med i utvecklingen. Hundens
ställning har förändrats från att tidigare ha varit en brukshund till att
numera huvudsakligen fungera som sällskap och trygghetsfaktor. Den
sittande fyndlagskommittén torde i sitt arbete komma att beakta problemen
med herrelösa hundar. Föreningen Sveriges polischefer har föreslagit
en översyn av lagen om tillsyn över hundar med syfte bl a att öka
möjligheterna att omhänderta hundar hos olämpliga ägare.

Det föreligger således under rådande omständigheter inte anledning att
rikta någon kritik mot polisstyrelsens i Jakobsberg handlande, men oaktat
resultatet av fyndlagskommitténs arbete är det påkallat med en total
översyn av rättsområdet, vilken även bör inkludera övriga sällskapsdjur,
för att erhålla en modern och ändamålsenlig reglering av ifrågavarande
djurhållning.

F. avgav påminnelser.

I beslut den 15 februari 1980 uttalade JO Wigelius följande: Frågan i
vilken utsträckning lagen (1938:121) om hittegods ska anses tillämplig på
tillvaratagna löslöpande hundar torde vara omöjlig att ge ett generellt svar
på. Att utan vidare påstå att vaije löslöpande hund utan tillsyn ska
betraktas som hittegods är en alltför lättvindig tolkning. Den omständigheten
att en hund är löslöpande vid omhändertagandet behöver nämligen inte
alltid innebära att den är borttappad. Även om hunden inte är under
ägarens omedelbara kontroll kan den i vissa fall ändå anses vara i hans
besittning. Omständigheterna kan därför säkerligen många gånger vara
sådana att det är svårt att avgöra om ärendet ska handläggas som ett
hittegodsärende eller enligt den lagstiftning som reglerar hundhållning. Jag
finner dock inte anledning att i detta ärende gå närmare in på den saken
utan övergår till de fall där hittegodslagens bestämmelser får anses
tillämpliga. Det kan då först konstateras att handläggningen av sådana
ärenden tydligen vållat polisen vissa svårigheter och att de påtalade
avtalen tillkommit för att avhjälpa dessa. I såväl hittegodslagen som
kungörelsen (1938:677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets
befattning med hittegods finns bestämmelser om polisens skyldigheter när
det gäller hittegods. Enligt 1 § hittegodslagen åligger det polismyndighet

107

att, när anmälan om hittegods skett, kungöra fyndet på lämpligt sätt eller,
där ägaren till godset är känd, underrätta honom. I 2 § stadgas bl. a. att
polismyndighet må låta försälja hittegods, när godset ej kan vårdas utan
fara för försämring eller vården är förenad med alltför stora kostnader eller
eljest särskilda skäl till försäljning finns. Av 4 § framgår att i de fall där
ägaren till hittegodset inte blir känd inom tre månader från det fyndet
anmäldes till polismyndighet eller ägaren ej kommer inom en månad från
det han av polismyndighet underrättats om fyndet, eller ägaren eljest kan
anses ha uppgivit sin rätt, så tillfaller godset upphittaren; dock är denne
skyldig gälda polismyndighets kostnader i anledning av fyndet. Beträffande
underrättelse till ägare stadgas följande i 5 § nämnda kungörelse:

Är ägaren till anmält hittegods känd, skall han underrättas om fyndet
med anmodan att inom en månad giva till känna om han vill lösa godset vid
äventyr att han eljest går förlustig sin rätt. Sådan underrättelse bör ske
genom rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis, om icke annat
underrättelsesätt finnes mera lämpligt.

Vad som i lag och kungörelse här ålagts polisen kan givetvis inte genom
avtal överlåtas åt någon annan. Den omständigheten att tillvaratagna
hundar enligt avtal överlämnas till Svenska Hundskyddsföreningen i
Stockholm för uppställning får därför inte samtidigt innebära att polisen
också överför sina lagstadgade skyldigheter på föreningen. Vissa formuleringar
i avtalen är dock sådana att de faktiskt innebär ett sådant överlåtande.
Det finns därför anledning påpeka att det är polisen och inte
Svenska Hundskyddsföreningen som ska låta kungöra fyndet och också
avgöra hur det ska förfaras med det omhändertagna djuret. I de fall där
vården av hunden är förenad med sådana kostnader att en försäljning
måste övervägas är det alltså polismyndigheten som ska fatta beslutet. Det
sätt varpå avtalen nu medger att äganderätten till hunden övergår till
föreningen går således inte ihop med gällande bestämmelser. Det skall
dock påpekas att det i 2 § hittegodslagen inte finns föreskriven någon viss
tid som skall förflyta innan försäljning får äga rum.

När det gäller frågan om eventuell avlivning av djuret torde enligt min
mening bestämmelserna i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar kunna
vara vägledande. Enligt den lagen ska polismyndigheten, innan avlivning
får ske, inhämta yttrande från veterinär, om det ej är uppenbart obehövligt
eller fara i dröjsmål.

Under hänvisning till det anförda kan konstateras att polisens åligganden
vid befattning med hittegods är klart reglerade. De påtalade avtalen strider
dock i vissa delar mot den regleringen och avtalen bör därför snarast ses
över. Av de nämnda avtalen har polisstyrelsen i Jakobsbergs polisdistrikt
numera sagt upp sitt.

108

Vissa övriga ärenden

Fråga om jäv och handläggning av sådan fråga

Vid en tingsrätt hölls den 30 mars. den 6 juni och den 31 augusti 1979
muntlig förberedelse i ett tvistemål. Ordförande i rätten var rådmannen M.

I en skrivelse till JO klagade käranden bl. a. över att M. uppträtt partiskt
till förmån för svaranden i målet och att M. fortsatt att handlägga målet
även efter förberedelsen den 6 juni, trots att han då förklarat sig jävig.
Kärandens make var ombud för henne i målet.

I avgivet yttrande uppgav M. bl. a. följande.

Vid förberedelsen den 6 juni meddelade han beslut om målets fortsatta
handläggning. Efter beslutets avkunnande uttalade M. att han kunde
komma att ifrågasätta om han inte var jävig att handlägga målet. Uttalandet
hade sin grund i vad som förekommit tidigare i målet och vid
förhandlingen den 6 juni. M:s känsla av att käranden och hennes make
hyste misstro till hans opartiskhet hade stärkts. I skrivelse som inkom till
tingsrätten den 9 juli 1979 angav kärandens make den bevisning hon
åberopade, varjämte han anförde: ”Med hänsyn till att rättens ordförande
först vid senaste sammanträdet förklarade sig jävig - ett i sig anmärkningsvärt
förhållande — yrkas att rätten före särskild huvudförhandling
utsätter målet till ytterligare fortsatt förberedelse.” Då käranden och
hennes make uppenbarligen missuppfattat uttalandet rörande eventuellt
jäv vid föregående förhandling kallade M. efter samråd med lagmannen i
tingsrätten parterna till fortsatt förberedelse den 31 augusti 1979. Vid den
förhandlingen började M. handläggningen med att avkräva kärandens
ombud ett besked om han och hans hustru gjorde gällande att de saknade
förtroende för M:s objektivitet som domare, vilket ombudet först förklarade
att de ingalunda gjorde. Senare under förhandlingen blev ombudet
mycket upprört och hävdade att M. måste anses jävig att fortsättningsvis
handlägga målet. Med hänsyn till ombudets inställning och då M. inte ville
äventyra en för båda parter godtagbar lösning av konflikten i målet biföll
M. jävsinvändningen på den grunden att han inte längre åtnjöt kärandens
förtroende som opartisk domare i målet. M. avbröt förhandlingen, som
pågått mellan klockan 9.00 och 9.15, och förklarade för parterna att
förberedelsen efter paus för information av lagmannen som ny ordförande i
målet skulle fortsätta samma dag klockan 10.00. Då det var angeläget att
inte äventyra förberedelsens ändamål och med tanke på motpartens
rättmätiga intresse av att inte åsamkas onödig kostnad samt för att om
möjligt dämpa kärandepartens upprördhet råkade såväl M. som lagmannen
förbise de formella föreskrifterna i 4 kap. 15 § rättegångsbalken för
prövning av och beslut i jävsfrågan.

I beslut den 24 januari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

M. har tillbakavisat kärandens anmärkningar i fråga om hans uppträdande.
Såvitt jag kunnat finna kan M. inte anses ha uppträtt på sådant sätt att
det funnits anledning för käranden och hennes ombud att hysa bristande
förtroende för hans opartiskhet. Mot denna bakgrund framstår det som
tvivelaktigt om någon jävssituation verkligen förelegat. Med hänsyn till

109

vad som upplysts om förhållandena i målet framstår det emellertid under
alla omständigheter som lämpligt att ett byte av ordförande kom till stånd.

I fråga om handläggningen av jävsfrågan vill jag slutligen bara konstatera
att M., sedan frågan om jäv väckts genom kärandeombudets skrivelse,
rätteligen skulle ha överlämnat åt annan domare vid tingsrätten att avgöra
denna fråga (4 kap. 15 § 3 st. rättegångsbalken) samt att M. i avvaktan på
denna prövning inte var berättigad att vidtaga andra åtgärder än som
framgår av 4 kap. 15 § 1 st. rättegångsbalken.

Part har på posten löst ut försändelse med kallelse till förhandling. Själva
mottagningsbeviset har dock kommit i retur till rätten utan att vara
underskrivet av parten. Detta har föranlett rätten att ställa in förhandlingen I

en skrivelse till JO kritiserade N. rådmannen B. för dennes handläggning
av ett tvistemål i vilket N. varit svarande. Bl. a. påstod N. att ett
sammanträde i målet hade inställts utan att han fått meddelande därom.
Detta hade kostat honom 700 kronor i reseutlägg och förlorad arbetsinkomst.

Rådmannen B. förklarade i avgivet yttrande att sammanträdet hade
inställts på grund av att N. ej blivit delgiven kallelse.

Mot detta påstod N. att han den utsatta sammanträdesdagen varit på
tingsrätten och visat B. ”delgivningen” som N. hade löst ut på posten.

Vid granskning av tingsrättens akt framkom bl. a. följande. Den ifrågavarande
kallelsen, till sammanträde på tingsrätten torsdagen den 23
november 1978 kl. 09.30, var utfärdad den 7 november och adresserad till
N. under dennes adress på tingsrättsorten. Nästföljande anteckning på
dagboksbladet hade gjorts den 22 november och löd: ”Inställt p g sdn ej
delg. Kdn und p tel.” På därför avsett utrymme hade vidare på dagboksbladet
beträffande kallelsen antecknats, vid delgivningssätt ”Rek 14.11”
och i kolumnerna för bevisets inkommande, delgivningsdag och anmärkningar
”Ej underteckn. S-grön 14.11”. Anmärkas bör att akten var gallrad
enligt föreskrifterna i 19 § protokollskungörelsen, varför delgivningsbevis
m. m. inte fanns kvar.

Ifrågan om hur N. blivit kallad till sammanträdet den 23 november
hördes N., rotelsekreteraren Q. och rådmannen B. per telefon och uppgav
följande.

N: Han var bosatt på den ort där tingsrätten låg, men arbetade i
Stockholm. Han hade löst ut försändelsen på bostadsortens postkontor.
Han var säker på att han därvid skrivit sitt namn på åtminstone en handling
och nästan säker på att det återstått mera än en vecka till den för
sammanträdet utsatta tiden. Han hade rest särskilt från Stockholm till
tingsrätten för att deltaga i sammanträdet. Han hade senare funderat på om
inte hans underskrift borde ha lämnats på flera ställen än som skett.

110

Q: Hon hade gjort anteckningarna rörande delgivningen. Kallelsen hade
skickats i rekommenderat brev med mottagningsbevis och till den 14
november förkortad liggetid hos posten. Beviset återkom utan att vara
underskrivet av N. Själva försändelsen hade inte kommit i retur. Hon hade
dock varit med om att ej utkvitterade försändelser blivit skilda från bevisen
och kommit senare i retur. Den 14 november utgick ytterligare en kallelse,
nu för delgivning med stämningsman. Denna kallelse återkom med hindersbevis,
varvid det upplystes att N. fanns i Stockholm. Någon personlig
kontakt med N. hade hon inte haft innan sammanträdet blev inställt.
Däremot talade hon med honom den 23 november på tingsrätten.

B: Det var han som den 22 november inställt sammanträdet och
antecknat detta på dagboksbladet. Han kunde inte uttala sig om huruvida
N. faktiskt fått kallelsen. Han kom väl ihåg N. och mindes att han vid
något tillfälle talat med dennes hustru. Han trodde att han kunde ha ringt
upp henne och omtalat att förhandlingen ställdes in. Kanske hade han varit
av uppfattningen att det var hon som hade försändelsen med kallelsen.
Troligen hade mottagningsbeviset kommit i retur på ett ganska sent
stadium. Möjligen borde förhandlingen ha inställts tidigare än som skett,
men man brukade ju i det längsta söka få en utsatt förhandling till stånd.

1 beslut den 29 november 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Vad i ärendet förekommit ger stöd för N:s påstående att han förgäves
inställt sig vid tingsrätten den 23 november 1978 för att deltaga i ett
sammanträde, vartill han blivit kallad, men som inställts utan att han fått
besked därom. Det får vidare anses utrett att han före den 14 november på
posten löst ut försändelsen med kallelsen till förhandlingen, i samband
varmed han mycket väl kan ha kvitterat postens avi till honom om
försändelsen. Själva mottagningsbeviset har emellertid kommit i retur till
tingsrätten utan att vara underskrivet av N. Något fel skulle alltså ha blivit
begånget vid försändelsens utlämnande. Hur detta tillgått och huruvida
mottagningsbeviset möjligen blivit försett med någon anteckning av den
utlämnande postfunktionären har jag inte ansett meningsfullt att söka
utreda, när så lång tid förflutit och mottagningsbeviset inte längre finns i
behåll. Jag har dock inhämtat att liknande fel emellanåt förekommer och
anser inte att man i sådana fall kan lägga den enskilde till last att han inte
uppmärksammar felet. Det finns större anledning att kräva uppmärksamhet
hos tingsrättens personal. Jag anser således att man vid tingsrätten
borde ha räknat med möjligheten av att N. kunde ha mottagit kallelsen och
att man därför när mottagningsbeviset kom i retur skulle ha förhört sig
därom hos postanstalten eller sökt personlig kontakt med N. Om man
förfarit så behövde några ytterligare komplikationer inte ha uppstått. En
annan möjlighet var att genast inställa förhandlingen. Det var i senaste
laget att företaga ytterligare delgivningsförsök även om man beaktar att det
tydligen ännu inte fanns särskild anledning antaga annat än att N. fanns
inom domsagan. Nu fick förhandlingen ändå ställas in dagen innan den

lil

skulle ha ägt rum, vilket var alltför sent. Man måste under alla förhållanden
räkna med att parterna inte genast nås av meddelanden från rätten.
Vad beträffar N. fanns, sedan så pass lång tid förflutit utan att försändelsen
med kallelsen kommit i retur, än större anledning än tidigare att räkna med
att den kommit honom till handa. Det är möjligt att N. överhuvudtaget inte
längre var anträffbar därför att han redan anträtt sin resa från Stockholm.
Såvitt framgår har man emellertid inte ens gjort något försök att nå honom.
Om B., såsom han framkastat, verkligen varit i kontakt med N:s hustru i
samband med att han inställde förhandlingen, hade han bort anteckna detta
i akten. Tingsrätten kan alltså inte undgå kritik för dess handläggning i nu
berörda avseenden.

N. har gjort gällande att han lidit ekonomisk skada på grund av den
förfelade resan till tingsrätten. Jag saknar möjlighet att handlägga skadeståndsfrågor
och vill därför göra N. uppmärksam på att han kan vända sig
till justitiekanslern, JK, Fack, 103 10 STOCKHOLM, som under vissa
förutsättningar kan pröva skadeståndsanspråk som riktas mot staten.

Tilltalad har alltför sent delgivits en tilläggsstämning i målet

Vid en tingsrätt hölls den 20 februari 1979 huvudförhandling i mål mellan
allmän åklagare och häktade L.

Klagomål till JO från L. avsåg bl. a. delgivning med honom av en
tilläggsstämning i målet.

Efter utredning i saken uttalade JO Wigelius följande i beslut den 13
december 1979.

L. har gjort gällande att han först under lunchpausen i huvudförhandlingen
den 20 februari 1979 fick del av den aktuella stämningen med
kallelse till huvudförhandlingen. Något delgivningsbevis, som avser försändelsen
ifråga, har inte kunnat återfinnas i tingsrättens akt. Dagboksbladet
saknar anteckning om att L. skulle ha delgivits försändelsen. Vid
remissförfarande i ärendet har rättens ordförande inte lyckats reda ut hur
och när L. delgavs. Det av L. hit ingivna tjänstekuvertet, avsänt från
tingsrätten, är inkomststämplat på häktet den 20 februari 1979. Dessa
omständigheter medför att jag får lägga L:s uppgifter om när han delgavs
försändelsen till grund för min bedömning i ärendet.

Den aktuella ansökan om stämning inkom till tingsrätten den 15 februari
1979. Tingsrätten utfärdade med anledning därav en stämning med kallelse,
som även upptog ett föreläggande för L. att så snart som möjligt till
rätten uppge eventuella bevis som han ville åberopa i målet.

Det var angeläget att L. blev delgiven stämningen med kallelse snarast
möjligt. Huvudförhandlingen skulle ju äga rum fem dagar senare. L. borde
snarast få reda på vad som lades honom till last, så att han kunde vidta

112

eventuella åtgärder för att förbereda sitt försvar. (Det kan här inskjutas att
åklagaren inte har någon skyldighet att underrätta den misstänkte om att
åtal väckts, utan det förutsätts att denne får kännedom om åtalet genom
delgivning av stämningen.) Om L. önskade åberopa muntlig bevisning
skulle erforderliga kallelser hinna ombesöijas före förhandlingsdagen.
Dessa omständigheter borde enligt min mening ha föranlett tingsrätten att
omgående skicka ett bud till häktet med försändelsen. Om så hade skett,
och budet utan dröjsmål fullgjort uppdraget, skulle L. ha kunnat delges
redan samma dag som stämningsansökan inkom till tingsrätten. Nu blev
det istället så att försändelsen ankom till häktet först samma dag som
förhandlingen hölls. Om detta berodde på dröjsmål med expedieringen
och/eller försening vid befordran av försändelsen är oklart och torde
numera inte kunna redas ut. I viss mån förbryllande är det förhållandet att
det kuvert L. ingett hit saknar poststämpel. Sådan stämpel åsätts normalt
de försändelser tingsrätten avlämnar till postbefordran. Dessa omständigheter
kan tyda på att försändelsen befordrades med bud. Oavsett hur det
förhöll sig därmed, anlände dock försändelsen för sent till häktet.

En granskning av delgivningarna i målet före huvudförhandlingsdagen
hade gett vid handen att L. inte var bevisligen delgiven. Tingsrätten hade
vid sådant förhållande haft att omgående undersöka saken och vidta
åtgärder för att delgivning skulle ske. Tingsrätten handlade dock av allt att
döma inte på detta sätt och L. inställdes till huvudförhandlingen utan att ha
delgivits stämningen med kallelse. I den situation som då förelåg ankom
det i vart fall på tingsrätten att, innan huvudförhandlingen böljade, ta reda
på om L. var delgiven och avhjälpa den brist som då hade uppenbarats.
Vidare borde tingsrätten i samband därmed ha tillfrågat L. och hans
försvarare om den sena delgivningen enligt deras mening utgjorde förhandlingshinder
och i protokollet dokumenterat vad som förekom i frågan.

Av det anförda framgår att tingsrätten enligt min mening inte handlagt
frågan om den aktuella delgivningen på ett tillfredsställande sätt. Om
tingsrätten hade visat större omsorg och noggrannhet vid handläggningen,
hade L. inte blivit delgiven stämningen med kallelse så sent som nu blev
fallet. Klagomålen i denna del föranleder ingen åtgärd utöver den anförda
kritiken.

Felaktigt domsbevis

I en skrivelse, som kom in till JO den 20 augusti 1979, klagade L. över att
han var placerad i häkte trots att han den 14 augusti 1979 dömts till
skyddstillsyn med anstaltsbehandling, som skulle gå i verkställighet omedelbart.
Han uppgav att utskriften av hans dom varit felaktig men rättats i
efterhand.

En t. f. inspektör vid häktet lämnade per telefon bl. a. följande upplysningar.
L. var häktad, och huvudförhandling i målet hölls den 14 augusti

113

1979. När L. kom tillbaka till häktet efter huvudförhandlingen hade han
med sig ett domsbevis, där det stod att han skulle i häkte avbida att domen
på skyddstillsyn med anstaltsbehandling vann laga kraft. Påföljande dag
talade L. i telefon med sin advokat. Även inspektören talade med
advokaten, som förklarade att han hade uppfattat att anstaltsbehandlingen
skulle gå i verkställighet omedelbart. Advokaten uppgav vidare att han
skulle ringa till tingsrätten och kontrollera saken. Tingsrätten meddelade
sedan inspektören per telefon att domsbeviset var felaktigt. Han började
den 15 augusti vidta åtgärder för att få L. överförd till kriminalvårdsanstalt.

Det inhämtades vidare att L. den 20 augusti 1979 placerades på
kriminal vårdsanstalt.

Från rättens ordförande inhämtades följande.

L. dömdes av tingsrätten den 14 augusti 1979 till skyddstillsyn med
behandling i anstalt. I domen förordnades att behandlingen skulle verkställas
utan hinder av att domen å skyddstillsyn ej vunnit laga kraft ävensom
att L. i häkte skulle avbida verkställigheten. Domen avkunnades i parternas
närvaro. Tjänstgörande protokollföraren, en assistent, utfärdade
domsbevis, som överlämnades till den vaktpersonal som åtföljt L. till
förhandlingen. Domsbeviset, som inte kontrollerades av ordföranden, kom
att innehålla två felaktigheter nämligen dels att däri ej angavs omedelbar
verkställighet av anstaltsbehandlingen och dels att L. i häkte skulle avbida
att domen vann laga kraft. Assistenten hade förordnande att underteckna
domsbevis. Hon hade tjänstgjort vid tingsrätten i många år och hade stor
erfarenhet och rutin.

I beslut den 9 januari 1980 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Största noggrannhet måste givetvis iakttas vid upprättande av domsbevis.
Fel i domsbevis kan nämligen medföra allvarliga konsekvenser för den
dömde bl. a. genom att han kan komma att ta ställning till nöjdförklaringsoch
fullföljdsfrågor under oriktiga förutsättningar (jfr JO:s ämbetsberättelse
1979—80 s. 104 f). När domsbevis utfärdas av annan än rättens
ordförande finns det större risk än annars för att domsbeviset inte kommer
att överensstämma med den dom som avkunnats. Den som utfärdar
domsbeviset kan ju t. ex. missuppfatta innehållet i domslutet. Denna risk
måste i möjlig mån motverkas. Detta kan självfallet ske på olika sätt. Även
om det inte finns någon formell skyldighet för rättens ordförande att
granska domsbevis, som utfärdas på eget ansvar av tingsnotarie eller
domstolsbiträde efter förordnande, kan det således ofta vara lämpligt att
rättens ordförande tar del av domsbeviset innan det lämnas ut, när det är
fråga om domslut som är mer komplicerade eller när det annars finns skäl
till det.

8 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

114

Endast del av full avgift för ansökan om betalningsföreläggande har
erlagts. Fråga om återbetalning av beloppet sedan ansökan avvisats

Den 14 juli 1978 inkom till en tingsrätt en ansökan om betalningsföreläggande
från H. Till ansökan hade fogats en ansökningsavgift om 50 kr.
Tingsrätten föreläde H. att inom viss tid erlägga den stadgade ansökningsavgiften
om 100 kr. vid påföljd att ansökan eljest skulle avvisas. H.
svarade med att begära såväl pengarna som ansökningshandlingarna
tillbaka. I en skrivelse den 21 juli 1978 beredde tingsrätten H. tillfälle att
inkomma med en formell återkallelse. I skrivelsen angavs att därest
återkallelse inkom så skulle handlingarna i målet återsändas, med undantag
av ansökningen i original, på vilken handling stämpel å 50 kr. var
anbringad. H. lät sig inte avhöra till tingsrätten.

I skrivelse till JO klagade H. över att tingsrätten vägrat honom att återfå
50 kronor jämte ansökningshandlingarna.

1 anledning av klagomålen infordrades utredning och yttrande från
tingsrätten. Därefter begärdes yttrande från riksskatteverket. Verkets
yttrande hade följande lydelse.

Förutom det som framgår av remitterade handlingar har riksskatteverket
(RSV) vid telefonsamtal med tingsrätten inhämtat att H:s ansökan om
betalningsföreläggande har avvisats den 17 september 1979.

Med anledning av remissen anför RSV följande.

Enligt expeditionskungörelsen (1964:618) skall fr. o. m. den 1 juli 1978
för ansökan varigenom mål anhängiggöres betalas 100 kr. 1 22 § expeditionskungörelsen
regleras vilka åtgärder som skall vidtas om ansökningsavgift
inte erläggs. H. har inte erlagt full ansökningsavgift och har förklarat
sig inte ha för avsikt att göra detta. På grund härav skulle ansökan - såsom
tingsrätten gjort — avvisas.

Enligt expeditionskungörelsen utgår avgift för ansökan vid domstol i de
fall och i den ordning som anges i kungörelsen. Avgift får tas ut endast i
den mån så skall ske enligt kungörelsen och avgiftslistan. 1
expeditionskungörelsen och den därtill fogade avgiftslistan finns ingen
bestämmelse vari stadgas att betalning som skett med anledning av
ansökan varigenom mål anhängiggörs skall tillfalla statsverket i det fall
ansökan avvisats på grund av att full ansökningsavgift inte erlagts. Laga
skäl för statsverket att behålla av H. till tingsrätten inbetalade 50 kr.
saknas därför.

Från tingsrätten inhämtades härefter att 50 kr. återställts till H.. sedan
avvisningsbeslutet vunnit laga kraft.

I beslut den 14 november 1979 förklarade JO Wigelius att han delade den
uppfattning som riksskatteverket givit uttryck för i sitt yttrande. Eftersom
tingsrätten numera avvisat H:s ansökan och till H. återlämnat 50 kr.
föranledde saken inte något ytterligare från Wigelius sida.

115

Handläggning av mål om lagsökning
och betalningsföreläggande

Vid JO Wigelius’ inspektion av en tingsrätt i maj och juni 1979
antecknades i protokollet bl. a. följande.

Mål om lagsökning och betalningsföreläggande

Vid tingsrätten fanns anhängiga från år 1977 eller tidigare 26 mål om
betalningsföreläggande samt 2 lagsökningsmål och från första halvåret
1978 17 mål om betalningsföreläggande samt 15 lagsökningsmål. Vissa av
de äldsta målen om betalningsföreläggande granskades.

I ett flertal mål kunde borgernärens uppgift om de omständigheter,
som betingade rättens behörighet, ifrågasättas.

Efter en kortfattad redogörelse för fakta i de angivna målen anförde JO
Wigelius följande i inspektionsprotokollet.

Enligt 31 § lagsökningslagen skall rätten självmant pröva sin behörighet.
Någon foruminvändning erfordras alltså inte. Vidare stadgas att borgernärens
uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet skall
tagas för god, om anledning ej förekommer att den är oriktig. I de ovan
redovisade målen hade gäldenären enligt borgenärens ansökan sitt hemvist
inom domstolens domkrets. Annan kompetensgrund synes inte ha åberopats.
Vid delgivningen respektive delgivningsförsöken har det sedan
framkommit uppgifter som tyder på att gäldenären hade hemvist på annan
ort. Det har således uppkommit anledning att ifrågasätta borgenärens
uppgift om de omständigheter som betingade rättens behörighet. I detta
läge borde tingsrätten förelagt borgenären att inom viss tid inkomma med
uppgift om de omständigheter som betingade rättens behörighet vid
äventyr att ansökan eljest kunde komma att avvisas. Att under så lång tid
som nu skett hålla målen öppna är oacceptabelt.

Vidare antecknades följande i inspektionsprotokollet under rubriken
Mål om lagsökning och betalningsföreläggande.

Vid granskningen av akterna uppmärksammades att tingsrättens anteckningar
över vidtagna åtgärder var bristfälliga. Det förekom bl. a. att endast
dag och månad angivits medan årtalet saknades. Över huvud taget var det
svårt att med anteckningarna som grund få en klar bild av vad som
förevarit i målen.

I ett flertal fall hade målen under en längre tid inte varit föremål

för någon handläggning.

I protokollet redogjordes sedan för de angivna målen, varefter JO
Wigelius framhöll att handläggningen vid tingsrätten av mål om betalningsföreläggande
syntes vara behäftad med betydande brister, som kunde peka
på att kontrollen av ärendebalansen försummats och att otillräcklig handledning
lämnats personalen. Wigelius beslöt därför att tingsrätten skulle
avge yttrande härom. 1 yttrandet borde redovisas de åtgärder som kom att
vidtagas för att rätta till bristerna. Yttrandet borde vidare innehålla uppgift

116

om antalet den 1 september 1979 kvarvarande mål om såväl lagsökning
som betalningsföreläggande från första halvåret 1978 och tidigare med
redogörelse för ettvart av målen om dittillsvarande handläggning och
kvarstående hinder för målets slutförande.

Sedan lagmannen i tingsrätten avgivit yttrande, uttalade JO Wigelius
följande i beslut den 22 januari 1980.

Av yttrandet från lagmannen framgår att tingsrätten vidtagit åtgärder för
att rätta till bristerna i handläggningen av ifrågavarande mål. Antalet äldre
inte avslutade mål har också kraftigt nedbringats. Jag förutsätter att
tingsrätten även i fortsättningen kommer att kontinuerligt kontrollera
målbalansen och lämna erforderlig handledning åt ifrågavarande personal.

Handläggning av ärende angående barns namnbyte

Gunnar P. klagade på att tingsrätt dröjt med att avgöra en till tingsrätten
ingiven ansökan om namnändring för Charlotte R., född 1966.

Upplysningar och yttrande inhämtades från tingsrätten.

Av handlingarna i ärendet framgick bl. a. följande. Den 21 februari 1979
inkom en ansökan till tingsrätten från Lilian P. om att hennes dotter,
Charlotte, måtte få förvärva sin styvfaders släktnamn P. Till ansökan
medföljde bl. a. en skrivelse från Charlotte vari skälen för namnbytet
angavs. Själva ansökan delgavs med Charlottes biologiske fader, Å.R.,
den 27 april 1979. Sedan Å.R. efterfrågat skälen för namnbytet översändes
Charlottes skrivelse jämte ett av tingsrätten utfärdat föreläggande. Å.R.
delgavs dessa handlingar den 27 juli 1979. I föreläggandet angavs bl. a. att
tingsrätten, om föreläggandet inte besvarades inom 14 dagar från mottagandet,
utgick från att Å.R. godkände ansökningen. Å.R. hörde inte av sig.
Den 8 oktober 1979 meddelade tingsrätten vid skriftlig handläggning beslut
i ärendet. Härvid bifölls ansökningen.

Rättens ordförande lämnade en redogörelse för handläggningen av
ärendet - detta överflyttades den 1 september 1979 till hans rotel på grund
av ändrad arbetsordning — samt för arbetssituationen på berörda rotlar.
Avslutningsvis anförde han följande.

Någon anhopning av ärenden som är klara för avgörande finns inte
längre. För att förkorta ärendenas handläggningstid har skrivbiträdet och
notarien instruerats att i möjligaste mån skärpa bevakningen av delgivningar
och att till rotelinnehavaren anmäla om risk för dröjsmål med beslut
uppkommer. Vidare har ärendenotarien ålagts att månadsvis till varje
rotelinnehavaren lämna en redogörelse för vid vaije tillfälle oavgjorda
ärenden.

I beslut den 22 januari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Tingsrätten borde, när den översände ansökningen till Å.R. för yttrande,
samtidigt ha översänt dotterns skrivelse. Genom att detta inte skedde

117

uppkom en onödig tidsutdräkt i ärendet om cirka tre månader. Ärendet var
färdigberett den 10 augusti 1979. Det är otillfredsställande att det därefter
dröjde nästan två månader innan ärendet, efter påstötning från Gunnar P.,
avgjordes. Dröjsmålet berodde uppenbarligen på att bevakningen av
ärendet varit bristfällig. Tingsrätten har med hänsyn till det inträffade
vidtagit olika åtgärder för att fördröjning av ifrågavarande slag skall kunna
undvikas i fortsättningen. Jag finnér detta tillfredsställande.

I fråga om utformningen av tingsrättens föreläggande till Å.R. vill jag
tillägga, att jag inte anser att tingsrätten var berättigad att, såsom angavs i
föreläggandet, utgå från att Å.R., när han inte besvarade föreläggandet,
därigenom godkände ansökningen. Tingsrätten ägde i denna situation
enligt min mening endast dra den slutsatsen att Å.R. inte avsåg att bestrida
ansökningen. Den kritiserade formuleringen bör därför enligt min mening
inte användas.

Nedläggning av förundersökning mot utländsk medborgare
som inte längre finns kvar i riket.

I en skrivelse till JO framförde Svenska Byggnadsarbetareförbundet
klagomål mot bl. a. en åklagarmyndighet för beslut om nedläggning av en
förundersökning.

Omständigheterna i fallet var följande. Den 10 februari 1978 inkom till
åklagarmyndigheten en anmälan från yrkesinspektionen mot ett tyskt
företag för ifrågasatta överträdelser av 10 § allmänna arbetstidslagen.
Anmälan jämte bilagor innefattade påståenden om övertidsuttag av arbetare
vid en arbetsplats under åren 1976 och 1977. Den 9 maj 1978 redovisades
utredning från polisen bestående dels av en uppställning över ansvarsfördelningen
för arbetsplatsen och dels av en promemoria över telefonsamtal
med personalchefen på företaget. Enligt henne var det närmast byggplatschefen,
som kunde anses vara ansvarig för övertidsuttagen. Denne
hade emellertid återvänt till Tyskland. Huruvida han var utsänd på annat
uppdrag, kände personalchefen inte till. I beslut den 12 maj 1978 antecknade
åklagaren följande:

”Anmält förhållande utgör brott mot arbetstidslagen. Emellertid har
preskription inträtt såvitt avser övertidsuttagen under vecka 1 -19 år 1976.
För resterande övertidsuttag torde företrädare i ledande ställning för
arbetsgivaren göras ansvarig. Någon person i denna ställning finnes ej
inom riket. Vidare utredning kan ej heller förväntas ge något annat
resultat. På grund härav nedlägges förundersökningen.”

Efter utredning av klagomålen mot åklagarmyndigheten uttalade JO
Wigelius bl. a. följande i beslut den 27 maj 1980.

Angående grunden för avskrivningsbeslutet kan rent allmänt sägas
följande. Om en utländsk medborgare lämnat landet och det med fog kan

118

antagas att han inte kommer att återvända hit, torde en förundersökning
mot honom innan preskription inträtt kunna nedläggas med stöd av 23 kap.
4 § rättegångsbalken. Det bör dock betonas att detta förfarande bör
tillämpas med största försiktighet. För att använda sig av denna avskrivningsgrund
bör man ha en ordentlig utredning som visar att inte någon som
kan göras ansvarig för brottet finns kvar i riket och att det saknas
anledning antaga att någon sådan person kommer att återvända hit. Den
som kan misstänkas bör således inte ha någon anknytning hit längre. I
förevarande fall anser jag att utredningen var för mager i dessa avseenden
och jag finner det något förvånande att åklagaren låtit sig nöja med enbart
de uppgifter personalchefen lämnat. Det framgår inte helt klart av utredningsmaterialet
om det tyska företaget fortfarande hade arbetskraft kvar i
Sverige vid tiden för avskrivningsbeslutet. Om så var fallet, är det än mer
anmärkningsvärt att åklagaren lagt ner förundersökningen på ifrågavarande
grund. Jag vill i detta sammanhang erinra om riksåklagarens cirkulär
C 34 som berör aktuella frågor.

Fråga om jäv för polisman

A. hemställde under hänvisning till innehållet i en kopia av en tidningsartikel
att JO måtte undersöka om inte polisman var jävig att handlägga
utredning med anledning av anmälan mot byggnadsnämnd, när hans hustru
hade en chefsbefattning vid nämnden. Enligt tidningsartikeln hade A. som

av byggnadsnämnden i erhållit nekande förhandsbesked rörande

byggnadslov, för åtal anmält nämndens handläggning av ärendet. Artikeln
innehöll uttalanden angående nämndens handläggning av dess sekreterare,
Barbro S. Avslutningsvis stod följande att läsa.

En poäng i sammanhanget är det onekligen att polismannen som har fått
till uppgift att utreda fallet heter Sven-Olof S. Han är gift med bygggnadsnämndens
sekreterare Barbro S. och måste nu ta sin egen hustru i förhör
om vad som hänt egentligen.

Med anledning av klagomålen infordrades upplysningar från polisstyrelsen,
som överlämnade redogörelser av bl. a. t. f. rotelchefen, kriminalinspektören
B. samt kopior av A:s brottsanmälan m.m. Följande framkom.

I anmälan till åklagarmyndigheten begärde A. ”utredning och åtal för

myndighetsmissbruk av någon eller några inom berört organ inom

kommun”. Av anmälan framgick att A. bl. a. åsyftade fråga om byggnadslov.
Han hade också bilagt en tidskriftsartikel. ”Byggnadsnämnder nonchalerar
förvaltningslagen”. Vederbörande distriktsåklagare översände
samma dag handlingarna till polisen med ett till chefen för utredningsavdelningen
ställt meddelande, som innehöll följande.

119

Bilagda skrivelse har bedömts såsom anmälan mot befattningshavare vid
kommun om myndighetsmissbruk såtillvida att best. i förvaltningslagen
om kommunikation m. m. ej alls beaktats — se bl. a. 14 och 15 §§ —
jfr. dock 20 kap. 1 § BrB 3 st. - För klarläggande av vad och vem
anmälaren avser hemställes om utförligt förhör med honom + ev. handlingar
+ uppgift om vem som handlagt ärendena fel, i vilka avseenden
m. m. Ärendet har upptagits i C-diariet med viss ej än namngiven person
såsom misstänkt då ju den felande enligt anmälarens förmenande måste
vara att söka inom en tämligen begränsad krets. Grunderna för A:s
påstående önskas klarlagda + de dokument eller annan bevisning eller
omständigheter han vill andraga och mot vem eller vilka etc. Härefter
torde utr.mannnen taga kontakt med åkl.

Vid ärendets registrering hos polisen antecknades att anmälan riktade
sig mot byggnadsnämnden.

I beslut den 15 november 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Av utredningen framgår att den uppgift Sven-Olof S. tilldelats i huvudsak
bestod i att genom förhör med A. närmare klarlägga vari det myndighetsmissbruk
denne ville påtala skulle bestå och mot vem eller vilka hans
anmälan riktade sig. I uppgiften ingick att av A. införskaffa uppgift om,
eventuellt mottaga bevisning. Det rörde sig med andra ord om åtgärder
som avsåg upptäckande och beivrande av eventuellt brott. På sådan
polisverksamhet saknar förvaltningslagen tillämplighet. (Jämför 2 § 4 p.
förvaltningslagen samt prop. 1971:30, s. 306, 314 och 323.) Frågan om jäv
var i stället att bedöma enligt rättegångsbalken. Enligt 7 kap. 9 § denna
balk skall vad i 6 § samma kapitel är stadgat om allmän åklagare äga
motsvarande tillämpning beträffande polisman, som har att vidtaga åtgärd
enligt rättegångsbalken. I 6 § föreskrivs bl. a. att åklagare ej må taga
befattning med förundersökning beträffande visst brott, när beträffande
detta för honom föreligger omständighet, som skulle utgöra jäv mot
domare. Fråga om jäv för polisman skall prövas av polismyndigheten.

Såsom åklagaren hade framhållit i sitt meddelande till polisen måste den
eller de som enligt A:s förmenande felat vara att söka inom en tämligen
begränsad krets. Denna kan uppenbarligen inte ha omfattat andra än
byggnadsnämndens ledamöter och tjänstemän. Vad Sven-Olof S. anfört
därom, att det inte från början var säkert att just byggnadsnämndens
agerande var satt ifråga kan jag alltså inte godtaga. På grund av Barbro S:s
anknytning till byggnadsnämnden måste jävsfrågan inställa sig. Särskilt på
ärendets dåvarande stadium kunde väl knappast uteslutas att Barbro S.
genom sitt arbete hade sådan anknytning till saken att Sven-Olof S. var
jävig. Under alla förhållanden kunde ju föreligga s. k. delikatessjäv enligt 4
kap. 13 § 9 p. rättegångsbalken. Där sägs att särskild omständighet, som är
ägnad att rubba förtroendet till handläggarens opartiskhet, grundar jäv,
även om inte någon av de förut i paragrafen angivna jävsgrunderna är för
handen. Den situation som uppkom sedan Sven-Olof S:s hustru offentligen
å byggnadsnämndens vägnar kommenterat A:s anmälan och i polemik

120

därmed uttalat sig om byggnadslovsärendets handläggning utgör utan
tvivel exempel på ett sådant fall. Det finns naturligtvis också situationer,
där en tjänsteman helst bör undvika befattning med visst ärende även om
formligt jäv inte kan konstateras.

Jag har inte underlag för någon säker bedömning huruvida ej egentligt
jäv förelåg för Sven-Olof S. redan då det uppdrogs åt honom att verkställa
den av åklagaren begärda utredningen. Till polisstyrelsens uppfattning att
ärendets handläggning varit invändningsfri kan jag emellertid inte ansluta
mig.

Enligt sina avgivna yttranden har kriminalinspektören B. och Sven-Olof
S. ju rätt ingående övervägt jävsfrågan. Om de då hade kommit till
resultatet att någon annan polisman än Sven-Olof S. lämpligen borde
handlägga ärendet kunde man ha sagt att eventuell jävsfråga hade beaktats
redan från början. Frågan hade heller inte behövt underställas polisstyrelsen.
Nu kom de emellertid i stället till resultatet att Sven-Olof S. inte var
jävig att företaga ifrågavarande åtgärder. Denna bedömning hade inte
ankommit på dem, utan på polisstyrelsen.

B. och Sven-Olof S. har tydligen båda fäst särskild vikt vid det sätt, på
vilket utredningen tills vidare skulle vara begränsad. Ett liknande resonemang
har förts av polisstyrelsen, som synes anse att Sven-Olof S.
lämpligen kunde få utreda huruvida A:s anmälan var av sådan innebörd att
Sven-Olof S. själv träffades av formligt jäv. Jag kan inte godta dessa
synpunkter. Jävsreglerna syftar ju till att förhindra att någon tar befattning
med ett ärende, där det typiskt sett kan finnas risk att han brister i
opartiskhet, och avser i princip varje befattning med sådant ärende. En
polisman, som är eller kan antagas vara jävig att handlägga ett ärende, bör
inte annat än i rena undantagsfall (jfr 4 kap. 15 § RB) hålla något förhör i
detta, oavsett med vem, eller införskaffa bevisning. Han kan ju ha
möjligheter att därvid påverka sakens inriktning.

Med hänsyn till jävsreglernas syfte och det angelägna i att allmänhetens
förtroende för rättsvårdande myndigheter vidmakthålles, är det viktigt att
jävssituationer inte tillåtes utveckla sig, utan att eventuellt jäv uppmärksammas
och beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta kan vara
besvärligare vid åklagar- och polismyndigheter, särskilt under det tidiga
utredningsstadiet, än vid domstolarna, där kretsen av de personer som
beröres av en sak i allmänhet är väl avgränsad. Förekommer anledning att
en utredning kan komma att inriktas mot någon som en tjänsteman har
nära anknytning till eller att annan jävsgrundande omständighet föreligger
för denne, bör tjänstemannen enligt min mening undvika att taga befattning
med ärendet tills förhållandena klarlagts.

121

Medtagande av person till polisstation för identitetskontroll

I en skrivelse till JO ifrågasatte en person, J., under hänvisning till
innehållet i en tidningsartikel, om inte polisen förfarit felaktigt vid en

razzia i en park i . Enligt tidningsartikeln hade razzian ägt rum den

19 juli 1979. Därvid hade en kvinnlig tulltjänsteman, R., som tillfälligtvis
uppehöll sig i parken, fått följa med till polisstationen. 1 anslutning till omhändertagandet
hade hon vägrats att låsa sin motorcykel som stod uppställd
i parkens närhet. Inne på polisstationen hade hon fått legitimera sig

och därefter hade hon tillfrågats vad hon gjorde i .På fråga hade

hon upplysts om att polisen ville veta vilka personer som uppehöll sig i
parken. De som var okända för polisen hade tagits med och antecknats.
Efter identitetskontrollen hade hon fått lämna polisstationen.

Efter remiss inkom polisstyrelsen med upplysningar i saken. Av remisssvaret
framgick bl. a. följande. Under sommaren 1979 hade ordnings läget

i försämrats. Det hade exempelvis förekommit att grupper på

ibland upp till 20—25 personer ockuperat centrala parkanläggningar och
därvid allvarligt stört ordningen. Vid av polisen verkställda kontroller i
dessa gäng hade personer, som varit efterlysta av olika anledningar,
anträffats. För att kunna genomföra sådan spanings- och övervakningsverksamhet
hade det i vissa fall varit nödvändigt att verkställa identitetskontroller.
Dessa identitetskontroller hade ibland kunnat genomföras på
platsen för ingripandet medan det i andra fall måst ske på polisstationen.
Det försämrade ordningsläget hade medfört att en skärpt kontroll av
ordningen på allmänna platser hade beordrats liksom en ökad personkontroll
i syfte att eftersöka efterlysta personer.

Den 19 juli 1979 hade det samlats 20—25 personer i parken, som

ligger cirka 75 meter från polisstationen. De församlade uppträdde störande
och det kunde misstänkas att några av dem var narkotikapåverkade.
Med anledning därav beordrades såväl ordnings- som kriminalpolismän till
platsen för att avvisa dem som uppträdde störande samt verkställa
identifieringar av eventuellt okända för att söka efter för brott eller av
annan anledning efterlysta personer. På grund av oron på platsen och för
undvikande av onödig uppmärksamhet medtogs de för polismännen
okända till polisstationen för identitetskontroll. Antalet medtagna uppgick
till sammanlagt fem, varav två kvinnor. R. infördes på polisstationen kl.
15.35, varefter hon frigavs kl. 15.50.

I beslut den 28 september 1979 uttalade JO Wigelius bl. a följande.

Vad först rör frågan om polisens rätt att företaga identitetskontroll bör
följande framhållas. För att kunna fullgöra sina uppgifter måste polisen i
olika sammanhang avkräva den enskilde uppgifter om hans identitet.
Någon generell skyldighet för svensk medborgare att inneha legitimationshandling
eller att kunna styrka sin identitet för polisen finns dock inte.
Inom straffprocessen är frågan särskilt reglerad. När det däremot gäller

122

polisens övriga verksamhet saknas det med några få undantag föreskrifter i
saken. Huvudregeln är dock att det fordras författningsstöd för rätt att
omhändertaga en person i syfte att utröna hans identitet. Utan sådant stöd
anses emellertid polisen vara berättigad att använda detta tvångsmedel i
sådana fall, då det utgör en nödvändig förutsättning för att kunna genomföra
viss tjänsteåtgärd t. ex. i samband med efterspanande av personer som
rymt eller andra likartade verkställighets- och handräckningsåtgärder. Det
är dock att märka att ett medtagande av en person till polisstation för
identitetskontroll endast får ske då tillförlitliga identitetsuppgifter inte kan
erhållas på annat sätt och då åtgärden kan anses försvarlig med hänsyn till
den tjänsteuppgift vars genomförande ingripandet är avsett att tjäna
(Sjöholm, När och hur får polisen ingripa? Andra upplagan s. 227—228).

Lagen den 5 juni 1973 om tillfälligt omhändertagande (LTO) ger polisman
rätt att omhändertaga den, som genom sitt uppträdande stör allmän
ordning eller utgör omedelbar fara för denna, om det är nödvändigt för att
upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall ske även när det
fordras för att avvälja straffbelagd gärning. Lagen ger inte underlag för
tvångsåtgärd i syfte att enbart företaga identitetskontroll.

I det föreliggande fallet har det inte gjorts gällande att R. skulle ha
uppträtt på sådant sätt att ett ingripande mot henne med stöd av 3 § LTO
hade varit motiverat. Det har inte heller gjorts gällande att det skulle ha
förelegat några faktiska omständigheter som innebar att det med fog kunde
misstänkas att hon var efterlyst. Skälet till att hon medtogs var följaktligen
att hon var okänd för polisen och man därför ansåg att hon borde
kontrolleras. Det bör då påpekas att den omständigheten att det vid
tidigare tillfällen anträffats efterlysta personer i de gäng som uppehållit sig i
de centrala parkanläggningarna inte kan anses utgöra en tillräcklig grund
för att i fortsättningen generellt medtaga de personer som i sådana
sammanhang är okända för polisen. Av de i saken lämnade upplysningarna
förefaller det således som om det saknats fullgoda skäl att medtaga R. till
polisstationen. Jag är emellertid medveten om att det vid ingripandetillfället
kan ha varit en svårbedömd situation och att läget tydligen var oroligt.
Med hänsyn härtill vidtager jag inte någon åtgärd utöver här gjort
uttalande. Jag förutsätter då att polisledningen informerar personalen i
saken.

Förälder, som förlorat ett barn i en trafikolycka, har av polisen vägrats att
få taga del av utredningen om olyckan innan förundersökningsprotokollet
färdigställts. Onödiga motsättningar synes ha uppstått mellan föräldern
och polisen

Den 28 juni 1979 omkring kl. 21.40 inträffade en trafikolycka. Vid
olyckan omkom makarna S:s dotter Yvonne medan tre ynglingar skadades.
De fyra ungdomarna hade färdats i en personbil med en av ynglingarna
som förare.

123

I en skrivelse till JO ifrågasatte mannen S., som mistänkte att hans
dotter hade blivit införd i olycksbilen mot sin vilja, om polisen hade rätt att
vägra honom att få taga del av utredningen om olyckan.

Till klagoskrivelsen var en kopia av ett brev från S. till kriminalkommissarien
P. närsluten. Av innehållet i brevet framgick bl. a. följande. S. hade
såväl till de polismän han hade varit i kontakt med den kväll då olyckan
inträffat som till utredningsmannen muntligen framfört att han misstänkte
att Yvonne hade blivit tvingad in i bilen. De framförda misstankarna hade
emellertid nonchalerats. Vid samtal med en annan kriminalkommissarie
hade denne dock lovat att S. skulle få läsa igenom protokollen över de
förberedande förhör som dittills hållits. Genom en kriminalinspektör, som
under utredningsmannens semester handlade dennes ärenden, hade S.
sedan fått läsa igenom protokollen. Senare hade han ringt till den ordinarie
utredningsmannen och begärt att få veta vad som framkommit vid de
fortsatta förhören. Denne hade då vägrat honom att få taga del av
utredningen och hänvisat honom till kriminalkommissarien P. Vid en
följande telefonkontakt med P. hade denne meddelat att S. inte kunde få
del av utredningen förrän den lämnats till åklagare. S., som undrade om
det inte kunde vara av värde för polisen att han fick läsa igenom
handlingarna för att eventuellt kunna komma med kompletterande uppgifter,
begärde ett omgående svar på varför han vägrats få taga del av
utredningen.

Av andra handlingar från S. framgick vidare att polismyndigheten i
skrivelse den 12 september 1979 meddelat S. att handlingarna i ärendet på
grund av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och sekretess
inte kunde utlämnas förrän ärendet var avslutat genom åklagarbeslut
om åtal eller nedläggning (2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen).

Efter remiss inkom polismyndigheten med upplysningar i saken.

I beslut den 26 februari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Av de i klagoärendet lämnade uppgifterna får anses framgå att S. redan i
ett tidigt skede av utredningen muntligen framförde att han misstänkte att
hans dotter på något sätt hade blivit tvingad in i olycksbilen. Han begärde
därför att det skulle utredas under vilka omständigheter hon hade kommit
med i bilen och hur hon hade behandlats under färden. Denna S:s begäran
får väl närmast betraktas som en form av anmälan och borde därför
omgående ha dokumenterats i utredningen. Så synes dock inte ha skett.
Man får närmast den uppfattningen att polisen från början inte ansett det
påkallat att närmare låta utreda de av S. framförda synpunkterna. Istället
förefaller det som om man uppfattade S:s agerande som om han ville
dirigera hela utredningen och det ledde till att det tydligen blev någon form
av motsättningar mellan honom och polisen. Helt naturligt var S:s stora
intresse att i detalj få utrett vad som egentligen förekommit beträffande
dottern. Om han därvid — under trycket av sin stora sorg och med känslan
av att polisen inte riktigt ville lyssna på honom - på något sätt uttryckte

124

sig onyanserat om utredningen eller det sätt varpå den handlades fick man
självfallet inte uppfatta det som om han ville bråka eller på ett obehörigt
sätt lägga sig i utredningen. I en situation som den förevarande bör
nämligen polisen på allt sätt söka bistå och hjälpa den som drabbats hårt.
Större förståelse för och hänsynstagande till S. hade kanske kunnat ge till
resultat att man undvikit motsättningarna och då också fått en smidigare
lösning av saken till stånd.

Beträffande utredningen som sådan har den numera kompletterats med
nya förhör. Tyvärr har det inte helt kunnat klarläggas under vilka
omständigheter Yvonne kommit med i bilen. Det förhållandet är givetvis i
och för sig beklagligt men kan inte tagas till intäkt för att utredningen
därmed skulle vara bristfällig. Den anmärkning man kan rikta mot utredningen
är enligt min mening att man inte redan från början sökte klarlägga
hur det förhållit sig med flickans medåkande i bilen. Därmed vill jag inte
påstå att utredningsresultatet skulle ha blivit ett annat än det nu redovisade.

När det så gäller frågan om S:s möjligheter att utfå kopior av förhörsprotokollen
kan följande konstateras. Vid de tillfällen som han framförde
begäran därom var utredningen inte slutförd. Det är då att märka att
handlingar som upprättas hos myndighet anses upprättade i tryckfrihetsförordningens
bemärkelse först då de fått sin slutliga form (2 kap. 7 §
tryckfrihetsförordningen). I det förevarande fallet innebar det att utredningen
inte blev allmän handling förrän förundersökningsprotokollet blivit
färdigställt, dvs. fått sin slutliga form. Det kan därför inte riktas någon
anmärkning mot att S. inte fick någon kopia av protokollet tidigare än som
nu skedde.

Person, som införts på polisstation för utredning om ratlonykterhetsbrott,
har inte samtidigt hörts om andra brott som han kunde misstänkas för

I en skrivelse till JO gjorde O. gällande bl. a. följande. Den 24 november
1979 omkring kl. 23.00 hade några ungdomar försökt att bryta sig in i hans
lanthandel. De hade därvid krossat ett skyltfönster och en ruta i en
ytterdörr. O., som bodde intill affären, hade identifierat en av ynglingarna
på rösten. Denne hade nämligen tidigare besökt hans affär och det var
dessutom känt för O. att ynglingen gick under namnet "Stockholmaren".
O. hade omgående ringt till polisen och anmält vad som pågick. Den
mottagande polismannen hade därvid uppmanat honom att springa ut och
anteckna registreringsnumret på den bil som ungdomarna kommit i. Direkt
efter samtalet hade han också gått ut och då mötts av "Stockholmaren”
som rusat på och slagit ned honom. Ungdomarna hade därefter åkt från
platsen utan att O. hade hunnit uppfatta registreringsnumret. Han hade
släpat sig in i bostaden och ånyo ringt till polisen, varefter två polismän
anlänt till platsen. Efter information i saken hade polismännen sagt att de

125

kände ”Stockholmaren” och att de snarast skulle försöka få tag på honom.

Den 26 november hade O. på nytt ringt till polisen. Den polisman som
han då talat med hade lämnat en del motstridiga uppgifter rörande
handläggningen av ärendet. Det hade dock klarlagts att polisen inte hade
hållit något förhör med ”Stockholmaren” rörande 0:s anmälan. Däremot
hade han under tiden hörts i ett annat ärende.

O. ifrågasatte om inte polisen hade förhalat ärendet och han hemställde
därför att JO skulle utreda saken.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i distriktet med yttrande. Av remisssvaret
framgick bl. a. följande. Den 24 november 1979 kl 23.25 anmälde O.
den påtalade händelsen per telefon till polisen och två polismän beordrades
till platsen. Vid framkomsten sammanträffade de med O. och de kunde då
konstatera att denne var blodig under näsan samt svullen i ansiktet. Han
föreföll dock inte svårt skadad. Polismännen konstaterade vidare att ett
skyltfönster hade krossats.

Vid samtal med polismännen framkom att ”Stockholmaren”, som
polismännen kände till, var gärningsmannen. De av O. lämnade uppgifterna
antecknades i en konceptanmälan. Samma natt klockan 00.30 stoppades
”Stockholmaren” av en polispatrull vid länstrafikgruppen som misstänkt
för rattfylleri. Den misstänkte hade därefter införts på polisstationen av de
polismän som tidigare varit hos O. Enligt polisinspektör P., som tjänstgjorde
som vakthavande befäl, avrapporterade och diskuterade polismännen
händelsen hos O. Ingenting tydde då på att det varit någon svår misshandel.
Händelseförloppet var dock inte tillfredsställande klarlagt och enligt
P:s uppfattning saknades det således underlag för att nå ett tillfredsställande
resultat vid ett omedelbart förhör med den misstänkte. Dessutom var
inte ärendet rörande det misstänkta rattfylleriet slutbehandlat förrän kl
03.00. Den misstänkte hördes därför inte om misshandeln och skadegörelsen.

I beslut den 29 februari uttalade JO Wigelius följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att O. vid misshandelstillfället erhöll
så svåra skador att han fick vårdas på sjukhus för dem under cirka två
veckors tid. Enligt utfärdat rättsintyg torde våldet kunna betraktas som
grovt med tanke på de skador som blev följden av det. De polismän som
beordrades till O. synes dock inte ha fått den uppfattningen att det rörde
sig om några svårare skador och det synes inte heller som om O. själv vid
det tillfället skulle ha framfört något sådant. Det är givetvis i och för sig
beklagligt att polismännen inte fick arten av skadorna klar för sig, eftersom
de då kunnat tillse att O. omgående kommit under läkarvård. Möjligen
hade då också den inledningsvis gjorda bedömningen av ärendet blivit en
annan.

Ett par timmar efter det att händelserna hos O. hade inträffat blev den
person som enligt O. utfört misshandeln införd på polisstationen som
misstänkt för att i spritpåverkat tillstånd ha framfört en personbil. Vid den

126

avrapportering som då skedde till vakthavande befäl, polisinspektör P.,
meddelades även vad som förevarit hos O. Under det förhör som P.därefter
höll med den misstänkte berördes dock endast rattfylleriet och det
ställdes således inte några frågor rörande misshandeln eller skadegörelsen
såvitt framgår av protokollet. Den av P. lämnade förklaringen att det
saknades underlag för att nå ett tillfredsställande resultat vid ett omedelbart
förhör är något svårförståelig. Jag vill erinra om innehållet i de av
rikspolisstyrelsen utfärdade anvisningarna rörande utredningsarbetet vid
ordningsavdelning (FAP 207-1). Enligt dessa skall person som införts på
polisstation som misstänkt för brott höras så fullständigt som förhållandena
medger. Den omständigheten att det i detta fall helt naturligt inte
kunde förväntas någon fullständig utredning under natten borde inte ha
medfört att P. då helt avstod från att höra den misstänkte om misshandeln
och skadegörelsen. P:s tillvägagångssätt är enligt min mening otillfredsställande
och jag är därför kritisk mot hans sätt att handlägga ärendet.

Förfarandet med konceptanteckningar från förhör

W. skrev till JO och framförde klagomål mot i huvudsak det sätt varpå
förundersökningen mot henne hade bedrivits. Förundersökningen hade
handlagts av kriminalinspektören S.

Efter utredning i saken meddelade JO Wigelius beslut i ärendet den 18
december 1979. Inledningsvis uttalade Wigelius följande.

Efter telefonförhöret med W. har S. - enligt vad han själv uppgivit -läst upp för W. de anteckningar han gjort och hon hade därvid sagt sig inte
ha någon erinran. Jag saknar anledning att ifrågasätta S:s uppgift. Att det
tillgått så borde dock ha framgått av förundersökningsprotokollet. På
första sidan av detta borde dessutom ha ikryssats spalten "ej erinran”.

Beträffande S:s förfarande med konceptanteckningarna från förhöret
uttalade Wigelius härefter följande.

Enligt 23 kap. 21 § 2 st rättegångsbalken må uppteckning av den hördes
utsaga ej ändras efter det att denne tagit del av uppteckningen och framfört
eventuella erinringar mot innehållet och för det fall utsagan först efter
granskningen antecknas i protokollet skall uppteckningen biläggas handlingarna.

S. har uppgivit att han efter utskrift makulerat de konceptanteckningar
som vid förhöret förts med bläck och vars innehåll upplästs för W. Dessa
anteckningar måste emellertid anses ha varit av sådan art att de borde ha
bilagts handlingarna och förvarats så länge ärendet handlades av polismyndighet,
åklagarmyndighet eller domstol (se närmare härom JO:s ämbetsberättelse
1974 sid 131-133 med däri gjorda hänvisningar till Föreskrifter
och anvisningar för polisväsendet, FAP 182-1).

127

Fråga om läkarundersökning oell tillsyn av person som omhändertagits
med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer
m. m. (LOB)

Å. skrev till JO och klagade över att polisen hade omhändertagit honom
enligt LOB, trots att han inte var berusad. Innan han blev tagen av polisen
hade han blivit nedslagen och svårt sparkad av en person. Å. hade bett
polisen att skjutsa honom till lasarettet, men detta hade polisen vägrat
göra. När Å. släpptes efter sex timmar i polisarrest cyklade han till
sjukhuset där han blev inlagd och sedermera opererad i ansiktet.

Utredning verkställdes med anledning av A:s klagomål.

I omhändertagandebladet beträffande A. hade under "Sjukdom/skador”
antecknats: ”Näsblod, skador i ansiktet, sår i huvudet”. Vidare hade i
omhändertagandebladet antecknats att Å. var ur stånd att taga vård om sig
och att han varit i slagsmål. Enligt omhändertagandebladet inlades Å. i
arrest klockan 21.15. Han frigavs klockan 02.30 natten till påföljande dag.

Av rättsintyg från sjukhuset framgick sammanfattningsvis att Å. behandlats
(opererats) för en högersidig okbensfraktur, att skadan kunde ha
uppstått genom knytnävsslag, att skadan vållat Å. sveda och värk samt
arbetsoförmåga i två veckor och att A. hade ett kvarstående känselbortfall
vid utskrivningen men att han knappast skulle komma att få bestående
men.

1 beslut den 29 februari 1980 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Med tillgång till det förut återgivna rättsintyget beträffande Å. torde det
mot bakgrund av gällande föreskrifter och anvisningar vara helt klart att Å.
borde ha blivit föremål för läkarundersökning i nära anslutning till omhändertagandet
av honom (punkt 3.1. i FAP 023-1 jfr. med tidigare gällande
föreskrifter och anvisningar av rikspolisstyrelsen, dnr B-002-5109-76).
Med hänsyn till anteckningarna i Å:s omhändertagandeblad om näsblod,
skador i ansiktet och sår i huvudet kan det enligt min mening också starkt
ifrågasättas om det vid vakthavande befäls prövning huvuvida omhändertagandet
skulle bestå (5 § LOB) verkligen kunde uteslutas att Å. var i
behov av sjukhusvård. Utredningen i ärendet medger inte något bestämt
ställningstagande härvid utan jag får nöja mig med att framhålla vikten av
att det sker en omsorgsfull prövning om den omhändertagnes tillstånd
påkallar en läkarundersökning. Prövningen kan bl. a. ske i samband medi
att den omhändertagne i anslutning till att han införts till polisstationen får
tillfälle eller hjälps med att tvätta bort blod och rengöra sår.

Jag finnér det också angeläget att kraftigt understryka att vakthavande
befäl, om han inte anser att de skador en omhändertagen företer är av den
art att undersökning av läkare är nödvändig, har ett mycket stort ansvar
för den omhändertagne under dennes fortsatta vistelse på polisstationen.
Av vakthavande befäl måste krävas att han ordnar med en fortlöpande,
nära tillsyn av den omhändertagne och vid minsta försämring av eller

128

tveksamhet om dennes tillstånd med en läkarundersökning. Jag kan
visserligen inte uttala mig närmare om Å:s tillstånd när han befann sig på
polisstationen, men om jag utgår från de nyssnämnda anteckningarna i
omhändertagandebladet, så anser jag att det var fel av vakthavande befäl
att inte låta beslutet om Å:s inläggning i arrest åtföljas av direktiv om en
extra noggrann tillsyn av Å. Tillsynen borde ha tillgått på det sättet att man
vid åtminstone vatje antecknat tillsynstillfälle gått in i arresten och
kontrollerat om det förekom något i Å:s tillstånd som tydde på att allt inte
var som det skulle vara utan att Å. borde föras till läkare eller att läkare
borde tillkallas. Jag finnér det synnerligen anmärkningsvärt om det skulle
ha tillgått så att Å. lagts in i arresten blödande näsblod och det sedan inte
undersökts om han hade slutat blöda. Utredningen ger tyvärr inte något
klart besked om hur det förhåller sig på den punkten.

Anhållen har inte fått salva mot klåda. Under vistelse i s. k specialcell
har han inte heller erhållit filt och toalettartiklar.

I ett brev till JO anförde C. ett flertal klagomål över det sätt, på vilket
han hade behandlats av befattningshavare vid en polismyndighet och ett
allmänt häkte.

Efter utredning i saken uttalade JO Wigelius bl. a. följande i beslut den
18 december 1979.

När C. begärde att utfå sin salva mot klåda, borde vaktkonstapeln E.
snarast ha vidtagit åtgärder. Som polisstyrelsen anfört, borde E. antingen
själv per telefon ha inhämtat besked om salvan kunde utlämnas till C. eller
anmält C:s önskemål till föreståndaren för arrestlokalen. Den omständigheten
att C. mera i förbifarten och bara vid ett enda tillfälle berörde saken
kan inte föranleda annan bedömning.

Det är med förvåning jag konstaterar att C. på allmänna häktet inte
erhöll filt och toalettartiklar under sin vistelse i specialcellen. Dessa
föremål borde givetvis ha utlämnats till honom. Någon rimlig förklaring till
varför man underlät detta har inte framförts av vårdaren K. och jag kan
inte frigöra mig från misstanken att det skedde i syfte att bestraffa C. för
hans uppträdande. Jag vill med skärpa framhålla att en intagen, oavsett om
han uppfattas som bråkig och besvärlig, skall behandlas korrekt och i
enlighet med gällande bestämmelser. Det är angeläget att denna grundsats i
fortsättningen noga iakttas. Om så inte sker, får jag överväga att ingripa
med strängare medel än sådan kritik som jag nu uttalat.

Underlåtenhet att hämta anhållens medicin

Den 26 september 1978 kallades jourhavande läkare till S:s bostad,
varvid denne erhöll penicillintabletter mot lunginflammation. S. besökte

129

därefter den 9 oktober 1978 en läkarstation, där han blev undersökt och
erhöll recept på penicillintabletter, som han skulle inta morgon och kväll
14 dagar i följd. Han fick själv hämta ut tabletterna på apotek. Dessutom
skulle han vaije dag besöka läkarstationen för att få antabus och lugnande
tabletter. - Den 19 oktober 1978 kl 08.00 hämtades S. i bostaden av
polismän och överlämnades tio minuter senare till en kriminalinspektör. S.
anhölls därefter kl 10.00 och insattes i arrest. Han häktades den 24 oktober
och fördes 10.50 samma dag till kriminalvårdsanstalt.

M., som tidigare varit gift med S., anförde med anledning av polisingripandet
mot honom följande klagomål.

Polismännen som hämtade S. uppgav att förhöret hos polisen endast
skulle ta cirka 15 minuter i anspråk. Han medförde därför inga personliga
tillhörigheter till polisstationen. Omedelbart efter det han blivit anhållen,
omtalade han för förhörsledaren, vakthavande befälet och arrestantvakten
att han var i behov av medicin. Han visade även upp ett läkarintyg som
styrkte påståendet. Han erhöll dock inte medicinen, trots att han under
följande två dygn bad om den vid ett flertal tillfällen. Sedan hans advokat
kontaktats i saken lät polisen hämta medicinen som fanns att tillgå på
läkarstationen. Däremot brydde man sig inte om att hämta penicillintabletterna,
som förvarades i hans bostad.

Klagomålen remitterades till polisstyrelsen som efter inhämtande av
uppgifter i saken från berörda befattningshavare yttrade följande:

Polisledningen har för såväl vakthavande befäl som för kriminalinspektör
E. påtalat det klart olämpliga i deras sätt att handlägga frågan om S. och
dennes medicinering. Det hade enligt ledningens bedömning framstått som
en såväl enkel som självklar ”procedur” att se till att S. erhöll den medicin
som han så väl behövde. Förevarande ärende har även relaterats vid en av
polismyndighetens morgonsamlingar (all kriminalpolispersonal och företrädare
för ordningsavdelningen) såsom ett exempel på hur vi inte får eller
bör handlägga dylika ärenden. Något härutöver har icke vidtagits från
ledningens sida.

I beslut den 3 augusti 1979 uttalade JO Wigelius följande.

I lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
föreskrivs bl. a. följande. Häktad skall behandlas så att skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas. I den mån det lämpligen kan ske, skall
åtgärder vidtagas för att ge häktad det personliga stöd och annan hjälp som
han behöver. Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans
hälsotillstånd. Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk
skall iakttagas. Vad som i lagen sägs om häktad har motsvarande tillämpning
på den som anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott.

Dessa regler medför att det i ett fall som det nu aktuella åligger
polismyndigheten att se till att den anhållne får de mediciner han behöver.
Det bör i sammanhanget f. ö. beaktas att en penicillinkur, för att få avsedd
verkan, i allmänhet inte bör avbrytas.

9 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

130

Vid handläggningen av ett fall som detta bör någon befattningshavare,
företrädesvis den anhållnes förhörsledare, först klarlägga vilka mediciner
det gäller och var de finns att tillgå. Därefter bör han se till att den anhållne
snarast får dessa mediciner. Det bör med andra ord vara någon befattningshavare
som med fast hand håller i frågan och ser till att den snarast får
sin lösning. Erfarenhetsmässigt kan nämligen sägas att ju längre en dylik
angelägenhet drar ut på tiden och ju fler personer som kopplas in på fallet,
desto större är risken för missförstånd som kan leda till felaktigheter. Detta
besannades tyvärr i S:s fall.

Av det anförda framgår att jag biträder polisstyrelsens mening att frågan
behandlades olämpligt. Polisledningen har vidtagit åtgärder som kan
förväntas medföra en förbättring av handläggningen i framtiden. Saken
föranleder med hänsyn härtill inget ytterligare från min sida.

Omhändertagens möjlighet att underrätta anhörig

I ett klagoärende, som gällde omhändertagande i ett polisdistrikt av en
person med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m. m. (LOB), uttalade JO Wigelius bl. a. följande i beslut den 18
januari 1980.

En omhändertagen enligt LOB kan enligt gällande tjänsteföreskrifter för
polisdistriktet tillåtas att telefonera för att underrätta anhörig om sin
vistelseplats under förutsättning att detta kan ske utan fara ur ordningsoch
säkerhetssynpunkt. Telefonsamtal som tillätes skall ske i närvaro av
polisman och av ordningsskäl tillgå så att önskat telefonnummer slås av
polismannen. Det är vakthavande befäl som prövar om telefonsamtal skall
tillåtas. Jag har förståelse för att det inte sällan kan brista i angivna
förutsättning, så att man inte kan låta den omhändertagne själv få ringa till
anhörig. Jag anser att man i ett sådant fall, alltså om den omhändertagne
bett att få ringa hem men nekats detta, bör fråga om han vill att man från
polisens sida ringer till den anhörige och talar om var han finns. I detta
sammanhang kan jämförelse ske med bestämmelsen i 12 § förordningen
1976:376 om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Bestämmelsen
innehåller att om någon har berövats friheten på annan grund än misstanke
om brott, så skall han efter intagningen i förvaringslokalen få tillfälle att
underrätta närstående om sin vistelseort.

Förfarandet vid hastighetskontroll

B. hade den 8 november 1978 klockan 00.10 rapporterats för hastighetsöverträdelse
på en plats på E 4, där högsta tillåtna hastighet var 70 km i
timmen.

I skrivelse till JO anförde B. följande. Han hade kommit att köra bakom
en Saab-bil, som for långsammare än vad som var tillåtet. Då körbanan
blev bredare med två körfält, tänkte han köra om den framförvarande

131

bilen, varför han ökade farten och styrde över i vänster körfält. När han
sedan skulle återgå till höger körfält fann han att den andra bilens hastighet
ökades, varigenom B. hindrades i sin omkörning. Vägen bildade nu en
högerkurva, i vilken fanns trafikdelare och en refug. På vägen stod vatten.
B. kunde välja mellan en hastig inbromsning eller en ytterligare hastighetsökning
för att snabbt avsluta omkörningen. Han valde det senare alternativet,
som verkade minst farligt. Efteråt var det ju inte möjligt att genast
tvärbromsa. Det visade sig senare att Saab-bilen var en civil polisbil, som
kontrollerat B:s hastighet genom fotografering med s. k. traffipaxkamera.
Bilderna visade hur trafikfarligt polisbilen framförts. B. ansåg att hans
hastighetsöverträdelse provocerats.

Yttrande infordrades först från polisstyrelsen i distriktet och därefter
från rikspolisstyrelsen.

I beslut den 13 december 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt polismännens uppgifter har polisbilens hastighet från böljan varit
70 kilometer i timmen och B:s bil då bakifrån snabbt närmat sig polisbilen.
Polisassistenten W., som förde polisbilen, hade därför i god tid och innan
B. påbörjat omkörningen något ökat farten. Fotografierna visar emellertid
att polisbilens hastighet också i själva omkörningsskedet ökats med minst
20 kilometer i timmen så att den till slut uppgått till 100 kilometer i timmen,
eller 30 kilometer i timmen mera än den för vägsträckan tillåtna. W:s
körsätt i samband med omkörningen står, såsom rikspolisstyrelsen funnit,
i strid med 48 § 1 stycket vägtrafikkungörelsen, enligt vilket förare ej får
öka hastigheten när han uppmärksammar att någon avser att köra om
honom till vänster. Styrelsen har uttalat att W. genom att öka tjänstebilens
hastighet före och under omkörningen förfarit olämpligt. Jag kan ansluta
mig till uttalandet. Beivrandet av hastighetsförseelser tjänar ju trafiksäkerhetens
intresse. Hastighetskontroller synes därför ej böra anordnas i
former som tvärtom onödigtvis skapar fara för trafikolyckor. Utöver de
olycksrisker det i övrigt kan ge upphov till, kan ett körsätt som W:s förleda
en omkörande att ytterligare öka sin bils hastighet. Det kan sålunda varken
gärna rättfärdigas av eller väl tjäna syftet att kontrollera och dokumentera
hastighetsöverträdelse av den omkörande.

Några synpunkter på ett polisingripande mot två minderåriga flickor

Den 17 augusti 1979 omkring klockan 22.00 gick två flickor, Ann-Sofi,
född 1966, och Pia, född 1967, på en länsväg i riktning mot sitt hem. Två
polismän, kriminalinspektören N. och extra polismannen S., som — båda
civilklädda - färdades i en civil polisbil, uppmärksammade flickorna och
beslöt sig för att stanna och bl. a. ta reda på vilka de var, eftersom de antog
att flickorna var ute i olovligt syfte. Polismännen stannade bilen framför
flickorna och N. gick ur bilen och fram mot dem. Flickorna, som inte
trodde att N. var polis, blev rädda för honom och började springa från

132

platsen. Båda polismännen sprang efter flickorna och fick först tag på Annsofi.
Hon skrek och sparkade omkring sig och ville inte följa med till
polisbilen. N. tog tag i henne och bar henne till polisbilen och placerade
henne i baksätet. S. hade under tiden sprungit ifatt Pia och återvände med
henne till polisbilen. Pia gick frivilligt med. Efter det att polismännen talat
med flickorna och fått reda på deras namn, fick flickorna gå. Senare
samma kväll gjorde Christer O., som var far till Ann-Sofi, en anmälan mot
N. för misshandel av Ann-Sofi. Misshandeln skulle ha skett när N. bar
henne till polisbilen och placerade henne där. Förundersökning verkställdes.
Länsåklagarmyndigheten var förundersökningsledare. Den 25
januari 1980 avskrev länsåklagaren ärendet enär brott ej var styrkt.

Christer O. inkom till JO med en klagoskrivelse jämte förundersökningsprotokoll
och länsåklagarens beslut i ärendet. Christer O. ansåg att
länsåklagaren nonchalerat fallet.

Under den förundersökning, som verkställdes i anledning av Christer
0:s polisanmälan om misshandel hade bl. a. N. och S. hörts om händelsen.

I beslut den 31 mars 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Av polismännens uppgifter framgår, att de med hänsyn till flickornas
ålder och beteende velat ha kontakt med dem för att dels ta reda på
flickornas namn och var de kom ifrån dels upplysa dem om att de gick på
fel sida av vägen. När flickorna vid första kontakten uppträdde som de
gjorde, fick polismännen det intrycket att flickorna var ute i olovliga
ärenden, varför det fanns än mer anledning att ta reda på vilka flickorna
var och var de kom ifrån.

För att göra ett ingripande av det här slaget fordras det en konkret
anledning. Polismännen har gjort den bedömningen att anledning till
ingripande förelegat. För egen del har jag svårt att se att det funnits
tillräcklig anledning till ett ingripande. Det förhållandet att flickorna -såsom N. uppgivit — gått och vänt sig om och tittat bakåt behöver ju inte
tyda på att flickorna var ute i olovligt syfte. Vägen de gick på var av allt att
döma inte särskilt trafikerad vid tillfallet och med hänsyn till rådande
mörker är det inte på något sätt förvånande att två ensamma flickor känner
sig osäkra och håller uppsikt omkring sig. Polismännen har uppgivit, att de
uppskattat Ann-Sofis ålder till 8—9 år medan de trott att Pia kunde vara
13-14 år gammal. Det kan enligt min mening inte anses särskilt egendomligt
att en flicka i 13-14 årsåldern är ute vid den aktuella tidpunkten en
fredagskväll. Polismännen borde också ha kunnat ana att deras ingripande
skulle kunna skrämma flickorna med tanke på att det utåt inte fanns
någonting som tydde på att de var poliser. Om nu polismännen trots allt
menade att ett ingripande var nödvändigt, anser jag att de borde övervägt
om de inte kunde väntat med detta till dess att flickorna hunnit längre in

mot där det uppenbarligen fanns bostadshus och bättre belysning.

Flickorna hade med all säkerhet inte känt sig så utlämnade där och hade
kanske heller inte blivit så skrämda. Även om jag således är kritisk mot

133

polismännens ingripande vill jag inte säga att ingripandet varit direkt
felaktigt. Jag vill emellertid poängtera att det i sådana här lägen är
nödvändigt att i förväg noga väga angelägenheten av att göra ett ingripande
mot den effekt ingripandet kan få.

Jag finnér inte någon anledning till något särskilt uttalande angående den
påstådda misshandeln.

Polismän har erhållit rabatt vid inköp i kiosk

S. skrev till JO och anförde bl. a. följande. Vid hans fastighet på Västra
Drottningvägen hade en mindre kiosk byggts ut till ett betydande gatukök.
Besökare till köket iakttog emellertid sällan parkeringsbestämmelser vilket
förorsakade S. betydande olägenheter och hindrade utfart från hans
fastighet. Därjämte förekom rusning av motorer och slående i bildörrar
m. m. Trots upprepade anmälningar till polisen hade inga effektiva åtgärder
vidtagits. Inte sällan hade S. i stället fått avvisande svar. Polispersonalen
utnyttjade dessutom ofta gatuköket och erhöll enligt rykten favoriserad
prissättning. S. frågade sig om det kunde finnas något samband mellan
prissättningen och den uteblivna trafikövervakningen.

Vad angick påståendet om favoriserad prissättning i kiosken för besökande
polismän uttalade JO Wigelius följande i beslut den 26 november
1979.

Rent allmänt bör tjänstemän i stat och kommun undvika att ställa sig i
tacksamhetsskuld till utomstående personer som de har att göra med i
samband med tjänsten. Mottagandet av otillbörlig belöning kan medföra
straff enligt 20 kap. 2 § brottsbalken för mutbrott. Huruvida en belöning är
att anse som otillbörlig måste bedömas från fall till fall. (Se prop. 1975/
1976:176, särskilt s. 36.)

Företagen utredning ger vid handen att polismän erhållit viss rabatt vid
inköp av lagad mat i kiosken. Någon misstanke att den sålunda erhållna
rabatteringen påverkat tjänsteutövningen ger dock inte utredningen grund
för och jag vill heller inte hävda att det skulle vara otillbörligt att på så sätt
som skett mottaga rabatterade varor. Jag finner emellertid anledning att
tillägga följande. En tjänsteman bör undvika att komma i närheten av det
straffbara området för mutbrott. Även om en förmån eller belöning
objektivt sett inte är otillbörlig kan mottagandet av en sådan lätt leda till
ryktesspridning och medföra att tjänstemannens eller hela myndighetens
anseende blir nedsatt i allmänhetens ögon. Jag vill påstå att polisen i detta
avseende intar en särskilt känslig ställning. Det kan därför vara klokt att
visa restriktivitet när det gäller att mottaga förmåner.

134

Klagomål mot allmän advokatbyrå för vägrad konsultation

M. skrev till JO och frågade om en allmän advokatbyrå hade överskridit
sina befogenheter då den vägrat honom biträde i form av konsultation. Av
bilagor som åtföljde M:s skrivelse framgick bl. a att M. i maj 1979 hade
besökt advokatbyrån för en konsultation och att han därvid fått en tid i
slutet av maj. Någon timme före utsatt klockslag hade han emellertid per
telefon av en dam erhållit beskedet att advokatbyrån inte stod till hans
förfogande. M. hade under 1977 i ett ärende biträtts av en vid byrån
anställd advokat som enligt M. inte på rätt sätt hade tillvaratagit hans
intressen och som han därför hade anmält till advokatsamfundet. Denne
advokat hade numera lämnat sin tjänst vid byrån vilket var en av
anledningarna till att M. nu vände sig dit.

Av bilagorna framgick vidare att M., sedan han sålunda vägrats konsultation,
vänt sig till advokatsamfundet och, efter förslag från samfundet,
även till domstolsverket.

Från M. inkom senare ytterligare en skrivelse till vilken var fogad en
avskrift av ett svar från domstolsverket. I sitt svar anförde verket
sammanfattningsvis som sin mening att advokat inte var skyldig att åtaga
sig ett uppdrag men att allmän advokatbyrå inte annat än på grund av
tidsbrist borde avböja att lämna rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Chefen för advokatbyrån anförde bl. a. följande i avgivet yttrande.

Då jag under pågående semester tillfälligt gjorde ett besök å advokatkontoret
den 29 maj 1979 på förmiddagen, erhöll jag meddelande från den å
mottagningsexpeditionen tillfälligt tjänstgörande befattningshavaren att M.
önskade kontakta byrån för konsultation å öppen mottagning mellan kl
12.30—13.30 samma dag. Jag meddelade henne att byrån tyvärr icke kunde
taga emot M. och bad henne omgående informera M. härom. M. kontaktades
per telefon och rekommenderades i stället att vända sig till någon av
stadens övriga advokatbyråer för erhållande av rådgivning enligt rättshjälpslagen.
Vid detta telefonsamtal uppträdde M. ytterst olämpligt.

Särskilda skäl förelåg för att byrån skulle säga ifrån att vi i fortsättningen
icke önskade åtaga oss uppdrag för M. i någon form. M:s grundlösa grava
beskyllningar mot advokatbyråns jurister, bland annat i tidigare anmälan
till Advokatsamfundet, motiverade mina instruktioner.

I beslut den 22 januari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Jag kan dela den uppfattning som domstolsverket givit uttryck för i sitt
svar till M., vilket svar verket även tillställt advokatbyrån. De allmänna
advokatbyråerna harju bl. a. till uppgift att lämna sådan rådgivning enligt
rättshjälpslagen, som det i detta ärende synes ha varit fråga om, och en
sådan byrå bör således inte avböja rådgivning, om inte omständigheter
såsom tidsbrist lägger hinder i vägen eller byrån av en eller annan
anledning genom rådgivningen skulle komma i en intressekonflikt. Man
kan tänka sig exempelvis att byrån redan är engagerad av en motpart eller
det eljest förekommit något som gör lämnande av rådgivning i just det fallet
mindre lämpligt.

135

Med hänsyn till vad som framkommit beträffande M. är jag närmast
benägen att tro att det inte hade varit omöjligt att lämna M. rådgivningen
och därigenom lösa saken på ett smidigt sätt; relationerna mellan M. och
den rådgivande juristen behövde ju rimligtvis inte bli ansträngda. Beslutet
att enbart på grund av vad som tidigare skulle ha förekommit, varom det
f. ö. råder delade meningar, utestänga M. från rådgivning allt framgent har
jag svårt att finna fullt fog för. Jag finner emellertid inte anledning att gå
vidare i den saken utan stannar vid de nu gjorda uttalandena.

Utmätning och kvarstad av belopp som påträffats i intagens bostadsrum
på kriminalvårdsanstalt

Se s. 261

136

II. Försvaret m. m.

Disciplinär åtgärd mot kapten för oskickligt beteende

I en skrivelse, som kom in till JO den 19 december 1978, klagade värnpliktige
Lars-Christer Karlsson, Bodens artilleriregemente (A 8), på kaptenen
Lennart Samuelssons uppträdande. Karlsson anförde i huvudsak
följande. Samuelsson är Karlssons kompanichef. Karlsson är sin plutons
förtroendeman. Den 15 december 1978 ville Karlsson och värnpliktige
Strömquist resonera med Samuelsson om dennes beslut att tillrättavisa
värnpliktige Sandgren med en dags kompaniförbud. De gick därför till
Samuelssons tjänsterum under hans mottagningstid. Samuelsson var inte
där. Ytterligare en värnpliktig, Ström, väntade på Samuelsson. Ström hade
kallats av Samuelsson. När Samuelsson kom frågade Karlsson om han
och Strömquist kunde få ett samtal med Samuelsson. Denne svarade att
han endast kunde ge dem fem minuter och undrade om det gällde resor
eller ledigheter. Karlsson svarade att det inte gjorde det och att fem minuter
inte var lång tid för ett samtal. Samuelsson sade till Karlsson och
Strömquist att han skulle tala med dem senare och att ”det här kommer
att stå er dyrt”. Då Strömquist frågade vad Samuelsson avsåg sade Samuelsson
att han åsyftade deras sjukbesök. Strömquist sade att de inte
gjort något fel. Samuelsson svarade att han nog visste vad de gjort och
att det fanns de som kunde intyga det. Karlsson frågade då om de på liknande
sätt som Sandgren skulle tillrättavisas helt grundlöst. Samuelsson
svarade: ”Ja ja sluta snacka nu, jag har inte tid.” Då Karlsson sade att
det inte var något argument i saken vände sig Samuelsson mot Karlsson
och skrek: ”Ut härifrån.” Karlsson vidhöll att Samuelsson inte lämnat
något argument. Samuelsson skrek: "Nu slutar du med ditt jävla vänstersnack.
” Karlsson replikerade att det är åtalbart att yttra sig på det viset.
Samuelsson kastade sig då över Karlsson och började rycka och slita för
att kasta ut honom, skrikande: ”Gosse jag skall nog visa dig.” — Vid ett
senare tillfälle bad Samuelsson Karlsson om ursäkt för sitt uppträdande.

Efter remiss inkom chefen för A 8 med utredning och yttrande.

Karlsson lämnades tillfälle att avge påminnelser men avhördes inte.

I beslut den 18 september 1979 anförde JO Uhlin följande.

Av utredningen, bestående av förhör med Samuelsson, Karlsson, Strömquist
och Ström, framgår nedanstående.

137

Karlsson uppgav att han hade velat tala med Samuelsson för att han
ansåg att tillrättavisningen av Sandgren var orättvis. Under Karlssons
samtal med Samuelsson hade denne rusat fram mot Karlsson och gripit
tag i Karlssons skjorta och arm och ruskat om honom ordentligt. I övrigt
ansåg Karlsson att hans anmälan täckte händelseförloppet.

Ström och Strömquist förklarade att Karlssons anmälan överensstämde
med händelseförloppet.

Samuelsson medgav att det kan vara riktigt att han sagt: "Nu slutar du
med ditt jävla vänstersnack." Vidare medgav han att han under samtalet
med Karlsson tagit något steg framåt och gripit tag i Karlssons skjorta
och skakat om Karlsson. Samuelsson kan därvid ha sagt: "Gosse jag skall
nog visa dig.” Samuelsson kan inte erinra sig den exakta ordväxlingen
under samtalet. Han hade varit mycket jäktad.

1 sitt yttrande anförde chefen för A 8, översten 1. graden Sven H.
Skeppstedt, i huvudsak följande. Samuelsson hade genom sitt förfarande
gjort sig skyldig till oskickligt beteende. Vid bedömningen härav bör hänsyn
tas till de särskilda omständigheter av psykiskt påfrestande och jäktande
natur som förelegat, till att Samuelsson hade ringa erfarenhet som
kompanichef samt till att Samuelsson hade insett sitt fel och bett om ursäkt
för detta. Karlsson hade inte påfordrat att saken skulle handläggas
vid domstol.

I en skrivelse den 5 juni 1979 till chefen för A 8 anförde jag bl. a. följande.

Såsom Ni anfört har Samuelsson genom sitt beteende gjort sig skyldig
till oskickligt beteende enligt 21 kap. 9 § brottsbalken.

Ni har framhållit bl. a. att Samuelsson hade ringa erfarenhet som kompanichef
och att Samuelsson insett att han hade handlat fel. Ni har också
inhämtat att Karlsson inte påfordrade att saken handläggs vid domstol.

Då vad Samuelsson låtit sig komma till last inte synes förskylla annat
än disciplinstraff eller tillrättavisning får jag härmed jämlikt 83 § militära
rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida Ni vill avgöra
saken.

Sedan underrättelse hade inkommit om att chefen för A 8 hade åtagit
sig att avgöra målet meddelade Skeppstedt i en skrivelse, som kom in hit
den 22 augusti 1979, att han med stöd av 21 kap. 9§ brottsbalken för
oskickligt beteende hade ålagt Samuelsson disciplinbot för tio dagar med
39 kr för dag.

Enligt uppgift från regementet har beslutet vunnit laga kraft.

138

Disciplinär åtgärd mot kompanichef för oskickligt beteende och
tjänstefel

Bakgrund

De värnpliktiga eleverna vid tolkskolan började 1978 sin grundutbildning
vid Livregementets husarer (K 3). De fick där allmän militär utbildning
under tiden den 5juni-den 4 augusti 1978. Därefter fortsatte de tolkutbildningen
vid Arméns stabs- och sambandsskola i Uppsala. Vid K 3 utgjorde
tolkskolan en avdelning av livskvadronen. Skvadronchef var majoren
Bernhard Englund. Chef för tolkskoleavdelningen var kaptenen Torbjörn
Granqvist.

I en skrivelse, som kom in till JO den 5 oktober 1978, begärde 37
tolkelever att JO skulle undersöka om Englund i olika hänseenden hade
följt gällande bestämmelser och handlat i överensstämmelse med vad som
kan fordras av befäl i Englunds ställning. Klagomålen avsåg framför allt
Englunds åtgärder och uppträdande mot sjukanmälda och sjukskrivna
soldater. Tolkskoleeleverna anmärkte också på att Englund inryckningsdagen
hade förklarat att han skulle ge permission för examensfirande om
alla klippte sitt hår kort.

Utredning m. m.

Tjänstemän vid ombudsmannaexpeditionen höll förhör och samtalade
med ett stort antal personer. Därvid inhämtade uppgifter togs in i protokoll
och promemorior. De vid K 3 fast anställda personer från vilka uppgifter
inhämtades var - förutom Englund och Granqvist - följande: Regementschefen
översten Magnus Olson, fanjunkarna Sten Gustafsson, expeditionsföreståndare
vid K3:s sjukhus. Börje Johansson och Henning Nilsson,
sergeanten Arne Svanberg samt översköterskorna Ingrid Arnhall, Sonja
Lindström och Gun-Britt Gunnarsson. Upplysningar lämnades också av
värnpliktige läkaren Håkan Wramsby. Vidare hölls förhör med värnpliktiga
Karl-Johan Ljungström, Carl Mikael Hansson och Håkan Ernklev,
vilka inte var tolkelever utan ingick i jägarplutonen. De klagande tolkelever
som hördes var Anders Boysen, Jörgen Edholm, Johan Frostegård,
Ingemar Hassel, Andreas Sliwinski, Claes Wahlestedt, Håkan Klementsson,
Peder Hammarskiöld och Hans Olsson.

Vidare inhämtades uppgifter från sjukredovisningshandlingar.

Yttrande avgavs av försvarets sjukvårdsstyrelse.

I det följande redovisas klagomålen och utredningen närmare. Redovisningen
sker under de rubriker som klagandena använt i sin klagoskrift.

139

Kontroll av sjukanmälningar

Klagandena har gemensamt anfört bl. a. följande: Englund framhöll
redan inryckningsdagen att han inte ville se något spring på sjukstugan.
Detta innebar enligt vad tjänstgörande läkare hade sagt till Hammarskiöld
under vecka 24 (12—18.6) att Englund ibland "rensade ut” på sjukstugan
på morgnarna. Tolkskolan fick också utskällning efter det att de första
"Ol-orna” hade rapporterats. (Enligt gällande bestämmelser uppfördes
sjukanmälda på s. k. HS-lista. På denna angavs "Ol” då den sjukanmälde
blev avförd ur läkarens redovisning vid första besöket.) Englund hade sagt
till vpl Wendel-Hansen när denne var i sjukstugans väntrum: "Fan ta dig
om du blir avförd.” — Det är viktigt att de värnpliktigas rättigheter att
besöka läkare inte inskränks genom någon skrämseltaktik. Tveksamt är
det också i vilken utsträckning befäl kan ha anledning att känna till skälen
för de värnpliktigas sjukbesök. Enligt kap 21 mom. 43 tjänstereglementet
för försvarsmakten, TjRF, är sjukanmäld och sjukredovisad inte skyldig
att lämna uppgift om arten av sin sjukdom till truppbefäl. Som en följd
av Englunds misstänksamhet mot dem som blev antecknade som ”01”
tvingades emellertid de värnpliktiga att redogöra för sina läkarärenden.

Hammarskiöld har under utredningen uppgivit: Han hade fått ont i ena
knäet efter en terränglöpning. Eftersom menisken kunde vara skadad gick
han till läkaren. Denne trodde att det var en ledbandssträckning. Hammarskiöld
förklarade att han helst inte ville bli sjukskriven. Han avfördes
då som ”Ol”. Senare samma dag sade Englund till Hammarskiöld att han
sett att denne blivit 01:a. Hammarskiöld redogjorde då för skadan och sade
att han frivilligt valt att bli Oka. Englund hade svarat att det var förkastligt
att springa till läkaren för småsaker. Vid en uppställning sade Englund att
två man hade blivit avförda vid första läkarbesöket.

Edholm har uppgivit: Den 19 juni hade han mycket ont i halsen. Han
lade sig tidigt. Han mådde bättre den 20 juni (torsdag) men eftersom
soldaterna skulle ha en krävande marsch gick han till läkaren och frågade
om han kunde delta i marschen utan att tillståndet förvärrades. Läkaren
ansåg att tillståndet inte var så allvarligt men befriade honom från maximal
prestation och avförde honom som Oka. Han hade ansökt om permission
l''/2 tim på fredag eftermiddag för att resa hem. Han fick tillbaka sin
ansökan, på vilken det hade antecknats att han hade besökt läkaren utan
att bli sjukskriven. Edholm gick därför till Englund och denne skällde ut
honom för att han besökt läkaren.

Englund har uppgivit: Han hade sagt till de värnpliktiga att de inte skulle
besöka sjukhuset, om de inte hade anledning att göra det. Han hade bl. a.
framhållit att det var felaktigt att försöka bli sjukskriven för att undvika
en hård övning. Han hade skämtsamt sagt till Wendel-Hansen någonting
sådant som ”se nu för tusan till att du blir sjukskriven”. Han ville därmed
understryka vad han tidigare hade sagt. - När han på HS-listorna såg att
ett par värnpliktiga hade blivit avförda vid första sjukbesöket (01) hade han

140

kallat dem till sig på skvadronexpeditionen och frågat dem vad som föranlett
deras sjukbesök. Han kommer inte ihåg vilket svar han fick. Han
hade emellertid framhållit att man inte skall besöka sjukhuset, om man inte
är sjuk. Det var inte fråga om någon utskällning. Han ansåg inte att de
värnpliktiga hade handlat fel; vem som helst får ju besöka sjukavdelningen.
Englund ville understryka vad han tidigare hade sagt om att man inte
skall gå tili sjukavdelningen utan anledning. Det är möjligt att han också
vid senare tillfällen någon enstaka gång hade frågat värnpliktiga varför de
hade besökt sjukavdelningen utan att bli sjukskrivna.

Beträffande avslaget på Edholms permissionsansökan har Englund uppgivit
att anledningen till avslaget inte var sjukbesöket. Anledningen varatt
regementsledningen förbjudit permission utan särskilt starka skäl just
fredagseftermiddagar. Detta hade han förklarat för Edholm.

Wramsby, som tjänstgjorde som läkare vid K 3 under vecka 24 har uppgivit:
En eller ett par av de värnpliktiga hade frågat honom om det var
riktigt handlat av Englund att i princip ifrågasätta sjukskrivningar.
Wramsby hade tagit upp saken med sjuksköterskorna och sjukvårdsofficeren
och då fått upplysning om att det tidigare förekommit någon
konfrontation mellan Englund och en läkare. Det är möjligt att Wramsby
hade vidarebefordrat denna upplysning till någon av de värnpliktiga.
Däremot hade han inte sagt att Englund hade rensat ut på sjukstugan.
Någon sådan aktion hade inte förekommit under Wramsbys tid på K 3 och
han hade inte heller hört talas om att det skulle ha inträffat tidigare.

Behandlingen av sjukskrivna

Klagandena anförde i klagoskriften bl. a. följande.

Under tiden den 10-19 juli 1978 hade livskvadronen övningar utanför
kasernen med förläggning utomhus och med fysiskt ansträngande moment,
särskilt en patrullfälttävlan. Före och under övningarna insjuknade en del
soldater och blev sjukskrivna i grupp 20. De hade feber i samband med
svåra förkylningar m. m. De ålades uppgifter som inte får åläggas sjukskrivna
i grupp 20. Naturligtvis fick också värnpliktiga med lindrigare
sjukskrivningsklass delta i övningarna, t. ex. Wendel-Hansen och Hassel.
Wendel-Hansen blev så mycket sämre att han fick läggas in på sjukstugan.

Patrullfälttävlan startade i Karlsborg den 18 juli 1978. Englund berömde
inför truppen att en värnpliktig med hälseneinflammation tänkte delta i
tävlingen och försökte övertala andra sjukskrivna att delta. Detta gällde
t. ex. Utbult, som hade skadat armen vid ett fall under cykeltolkning och
som var sjukskriven såväl före som efter tävlingen. Luksep, som hade
blivit sjukskriven på grund av en ryggskada, blev bemött med orden "då
ska jag se till att ni blir omedelbart nedklassad. och då får ni inte komma till
Tolkskolan”. Hans Olsson och Semneby, båda med 38,5° i feber, fick höra
att ”då får du själv avgöra om du ska delta". Såväl vid starten som dagarna

141

dessförinnan hade det saknats möjlighet att träffa läkare. - Sjukvårdspersonalen
var upprörd över att deras sjukskrivningar nonchalerades. Hassel
uppmanades av sjuksköterskan att återkomma om hans sjukskrivning i
grupp 20 inte respekterades. Hassel skulle därvid komma att sjukskrivas i
grupp 50, som innebär att man skall vara sängliggande. Sliwinski och
Frostegård hade den 14 juli 1978 kommenderats ut i fält av Englund trots
att de enligt Granqvists order skulle stanna i kasernen. — Sjukskrivna med
infektionssjukdomar inte bara beordrades att delta i transport av mat utan
fick också vid några tillfällen delta i servering, t. ex. Frostegård och
Wahlestedt på kvällen den 18 juli under patrullfälttävlan och Klementsson
och Hans Olsson på kvällen den 19 juli.

Klagandena ansåg att Englund hade brustit i ansvar för de underlydandes
hälsa dels genom att nonchalera sjukskrivningar och dels genom att
försöka förmå sjukskrivna att delta i patrullfälttävlan.

Av utredningen framgår.

Livskvadronen hade den 10-14 juli övningar på Bjärsjö skjutfält, ca två
mil från regementet. Bjärsjö är ett barackläger. Skvadronen var förlagd i
tält. Skvadronen förflyttades den 14 juli till Stråken i närheten av Mullsjö.
Även där var skvadronen förlagd i tält. Patrullfälttävlan startade i Karlsborg
den 18 juli och avslutades den 19 juli på kvällen i Skövde. Den 20juli
(torsdag) förrättade Englund prisutdelning.

Beträffande sjukvård och sjukredovisning gällde bl. a. följande bestämmelser
(K3:s regementsinstruktion och Provisoriska bestämmelser angående
sjukredovisning vid försvarsmakten, Prov Sjukred F; TKG 448:
690308, 710038 och 770155). En av skvadrondagbefälet upprättad förteckning
över de sjukanmälda (HS-lista) lämnades till sjukhusexpeditionen. Av
HS-listan, upprättad i tre exemplar, återsänds från sjukvårdsavdelningen
ett exemplar med uppgifter om sjukskrivningsklass m. m. Med sjukredovisad
avses delvis tjänstbar och inte tjänstbar personal. Delvis tjänstbar
hänförs till grupp 10 eller 20. Grupp 10 kan delta i tjänstgöring med viss
särskilt angiven inskränkning som antecknas på den värnpliktiges sjukanmälan,
patientkort samt HS-lista. Grupp 10 Å betyder att vederbörande
kan delta i övningarna som åskådare. Grupp 20 kan delta i teoretisk undervisning,
expeditions-, viss vakt- eller motsvarande tjänst, allt inomhus
(kasern och motsvarande). Delvis sjukskriven i grupp 20 får inte utföra
tyngre tjänst. Icke tjänstbar personal hänförs till olika vårdformer, betecknade
med koder. Koden 50 betyder att vederbörande skall vårdas i förläggningen;
han får inte lämna logementet för annat än utspisning och toalettbesök
och skall i regel vara sängliggande.

Med ledning av sjukredovismngshandlingar m. m. har gjorts följande
sammanställning över sjukskrivna värnpliktiga.

142

Namn	Tid	Sjukskrivningsgrupp
Utbult	11-13.7	20
	13-20.7	10 Å
Boysen	10-13.7	20
Wendel-Hansen	10.7	20
	11-19.7	intagen på sjukhus
Sliwinski	10-17.7	20
	17-19.7	50
	19.7	10 Å
Frostegård	11-17.7	20
	17.7	50
	18-21.7	20
Wahlestedt	10-13.7	10 fri tält och fysisk
	14-18.7	20
	18-20.7	10 inomhustjänst
Hassel	12-14.7	10 Å
	14-17.7	20

De värnpliktiga har vid förhör uppgivit följande.

Boysen: Han utskrevs från sjukhuset på morgonen den 10 juli och blev
då sjukskriven i grupp 20. Han fick följa med ut till Bjärsjö. Där fick han
bl. a. hjälpa till med att lasta av en lastbil. På eftermiddagen åkte de
sjukskrivna hem till regementet. Den 11 juli gick han och andra sjukskrivna
upp tidigt för att hinna lasta en lastbil och sedan åka till Bjärsjö för att vara
där kl. 7. Boysen var radiovakt hela dagen vilket innebar inomhustjänst.

Efter utspisning kl. 22 åkte de sjukskrivna tillbaka till kasernen med de
tomma kantinerna och andra saker, som de skulle diska. Diskningen var
inte klar förrän vid midnatt. Den 12 juli fick han också gå upp tidigt. Han
var då åskådare vid övningarna. Han kände sig ganska bra och insåg att det
förmodligen var mera vilsamt att vara med som åskådare än att delta i det
arbete som andra sjukskrivna fick utföra. Han fick på egen begäran stanna
kvar i Bjärsjö och övernatta i tält. — Såvitt han kunde minnas var det
kapten Roth eller löjtnant Areskog som beordrade de sjukskrivna till Bjärsjö,
efter det att Englund hade sagt att det skulle vara så.

Sliwinski: På morgonen den 10 juli anmälde han till Granqvist att han var
sjukskriven i grupp 20. Granqvist meddelade honom att han enligt order av
Englund skulle medfölja truppen till Bjärsjö. Efter ankomsten dit fick
Sliwinski och Wendel-Hansen order av sergeant Svanberg att lasta av
sängar från en bil. De upplyste Svanberg om att de var sjukskrivna men
han ansåg att de kunde utföra avlastningen. Denna, som skedde utomhus,
tog en och en halv timme. På kvällen transporterades de sjukskrivna
tillbaka till regementet, där de fick diska kantiner m. m. Detta arbete
avslutades omkring kl. 23. Den 11 juli fick han stiga upp vid fem-tiden för
att lasta kantiner på den lastbil som skulle köra ut till Bjärsjö. Lastningen

143

pågick utomhus. Den 12 juli var Sliwinski på återbesök på sjukavdelningen.
När han kom tillbaka till skvadronen sade fanjunkare Johansson till
honom att han skulle följa med lunchtransporten till Bjärsjö. Under eftermiddagen
följde han truppens övningar som åskådare. Vidare deltog han
mer eller mindre frivilligt i ett s. k. vaktprov. Den 13 juli tjänstgjorde
Sliwinski som telefonpost i en barack i Bjärsjö. Samma dag förklarade
Granqvist att de sjukskrivna i grupp 20 skulle få stanna på regementet till
den 15 eller 16 juli (lördag eller söndag). På kvällen den 13 juli blev det
återigen sen tjänstgöring med diskning av kantiner o.dyl. Den 14 juli fick
Sliwinski, Frostegård, Hassel och Wahlestedt order av Svanberg att åka
till Stråken, dit skvadronen förflyttats. De omtalade vad Granqvist hade
bestämt och Svanbergs order förföll. Den 15 juli meddelade dock Svanberg
eller Johansson att det var order från skvadronchefen att de soldater som
var sjukskrivna i grupp 20 skulle åka ut till Stråken. Hassel hade då redan
föregående kväll besökt sjukstugan vid P 4 och blivit sjukskriven i grupp
50. När de hade fått reda på detta gick Frostegård och Wahlestedt till sjukavdelningen.
De blev också sjukskrivna i grupp 50. Sliwinski, som inte
gick till sjukavdelningen, fick dock åka med till Stråken, där Granqvist vid
samtal beklagade att hans order hade ändrats. Under eftermiddagen den 15
juli deltog Sliwinski i en del utomhusövningar som åskådare. Vid något
tillfälle under de två dagarna i Stråken talade han med Englund, som då
sade att det var viktigt att alla var med vid övningarna. Det var från
Englunds sida inte något tal om huruvida Sliwinski ville stanna eller ej.

Frostegård: På morgonen den 10 juli togs han in på sjukavdelningen.
Han skrevs ut därifrån dagen därpå såsom sjukskriven i grupp 20. Han
anmälde sig för ett av skvadronbefälen som också erhöll besked om att han
var sjukskriven i grupp 20. Frostegård åkte ut till Bjärsjö med lunchtransporten
enligt order av fänrik Ramhöj. 1 Bjärsjö bestod Frostegårds
arbete i lättare innesysslor. Efter återkomsten till regementet på kvällen
diskade han kantiner m. m. Det arbetet var sådant att det knappast kan
åläggas sjukskriven i grupp 20. Det var fanjunkare Johansson som beordrade
diskningen av kantinerna. — Den 12 juli följde han och andra sjukskrivna
med morgontransporten till Bjärsjö enligt order av Johansson. På vägen
dit hämtades mat vid P 4 och de sjukskrivna lastade provianten på lastbilarna.
I Bjärsjö tjänstgjorde han som telefonvakt. På kvällen återvände
de sjukskrivna till regementet. Liksom föregående kväll diskade de
kantiner o.dyl. Tjänsten slutade omkring kl. 23.30. Den 13 juli hade han
samma uppgifter som dagen innan. De sjukskrivna klagade på förhållandena
hos Granqvist och denne sade att de skulle slippa tjänstgöra i Bjärsjö
fr.o.m. den 14 juli. Fram till den 18 juli varde sjukskrivna kvar i kasern och
tilldelades lättare arbetsuppgifter inomhus. — Den 18 juli följde Frostegård
efter order av Englund och Johansson med lunchtransporten till deltagarna
i patrullfälttävlan. På kvällen hjälpte han till att servera mat ute i skogen.
Han återkom till regementet vid 22.30-tiden och hjälpte till att diska

144

kantiner. Den 19 juli hade Frostegård och några andra sjukskrivna på order
av Johansson lastat av sängar från en lastbil på K 3 och burit dem upp till
tredje våningen. Det var ett ganska krävande arbete.

Hassel: På kvällen den 14 juli blev han av Englund genom Svanberg,
som var vaktchef, beordrad att åka ut till Stråken. Eftersom övernattningen
där skulle ske i tält gick Hassel till sjukmottagningen vid P 4 eftersom
K3:s sjukmottagning var stängd. Sjukvårdspersonalen blev irriterad över
att befälen nonchalerade sjukskrivningsbestämmelsema och sjukskrev
Hassel i grupp 50. Han gick tillbaka till vaktchefens expedition med ett
skriftligt meddelande från P4. Ett befäl som tycktes ha avlöst Svanberg
sade att det var klart och tydligt att Hassel var sjukskriven i grupp 50 och
alltså skulle gå och lägga sig.

Wahlestedt: Den 10-13 juli deltog han i stort sett i flertalet övningsmoment
i Bjärsjö. På kvällen hjälpte han till med diskning av kantiner på
regementet. Den 14-16 juli var han kvar på kasernen såsom sjukskriven i
grupp 20. Vilka uppgifter han hade den 17 juli kan han inte erinra sig. Den
18 juli hade han utomhustjänst. På order av Johansson hjälpte han bl. a. till
att transportera några tunga sängar uppför trappor och att servera mat
utomhus. Den 19 juli var han med och lastade av en lastbil med bagage som
tillhörde dem som deltog i patrullfälttävlan. Den dagen fick han order av
Johansson och Ramhöj.

Hans Olsson: Han och Klementsson hade hög feber när patrullfälttävlingen
skulle starta den 18 juli. Englund skickade därför hem dem till
regementet för tjänstgöring inomhus. De sjukanmälde sig inte på morgonen
den 19 juli utan föredrog att sova ut. Senare på dagen blev de tillsagda av
fanjunkare Johansson att de skulle sköta om utspisning av mat till deltagare
i patrullfälttävlingen. Troligen sade de till Johansson att Englund
hade sagt att de endast skulle tjänstgöra inomhus. De blev dock ålagda
utspisningen under hänvisning till att det inte fanns någon annan personal
för det arbetet. Utspisningen skedde i en träbarack på K 3/P4 övningsfält
en halv mil från staden. Olsson och Klementsson stod vid ingången.
Dörrarna var öppna för att de skulle kunna övervaka de vapen som soldaterna
lade ifrån sig innan de gick in i baracken. Utspisningen ägde rum från
omkring kl. 16 till kl. 22—22.30. Vid återkomsten till K 3 fick de ställa i
ordning bl. a. kantiner.

Englund har vid förhör den 31 oktober 1978 uppgivit följande.

Bjärsjö är ett barackläger. Sjukskrivna i grupp 20 skulle delta i tjänstgöringen
där. De som var svårast däran tjänstgjorde som telefonposter
inomhus. Andra hjälpte till med städning inomhus och utdelning av mat.
Helt klart är att sjukskrivna beordrades fullgöra uppgifter utanför dörren
under korta moment i samband med att någon lastbil lastades av eller på.
Att låta dem utföra sådant arbete var inte helt riktigt och rätt. Det skedde
dock i samförstånd emellan Englund och de sjukskrivna, bl. a. Sliwinski.

145

Dagsrutinerna för de i grupp 20 sjukskrivna var sådan som de hade
beskrivits i klagomålen. De sjukskrivna åkte alltså in till regementet på
kvällen, diskade, lade sig och åkte ut på morgonen till Bjärsjö. De sjukskrivna
användes för att de som var friska skulle kunna vara med på
övningarna. Inomhustjänstgöringen i Bjärsjö var sådant arbete som sjukskrivna
i grupp 20 får åläggas. Det var ett lättare jobb. Det är också lättare
jobb att dela ut mat och att diska. Englund håller dock med om att lastning
och annat arbete utanför barackerna inte är i bestämmelsernas anda men
eftersom en del soldater utförde detta arbete frivilligt och ingen klagade
fann han inte anledning att ingripa mot befäl som beordrade soldaterna till
arbetet. Det förekommer ofta att man tar med sjukskrivna i grupp 20 till
övningsplatser utanför kasernerna för att utföra inomhusjobb. Då kan de
friska soldaterna få en effektiv utbildning. Englund hade beslutat att de
sjukskrivna i grupp 20 skulle tjänstgöra i Bjärsjö. Det är rutin att sjukskrivna
i grupp 20 används som poster inomhus. Det är också brukligt att
man låter dem följa med mattransporterna fram och tillbaka. Englund
visste inte om att en del sjukskrivna av kapten Paulsson hade befriats från
att tjänstgöra i Bjärsjö. Englund kände inte heller till om Frostegård och
Wahlestedt fick hjälpa till med servering på kvällen den 18 juli under
patrullfälttävlan.

Vad gäller påståendet att han hade försökt övertala sjukskrivna att delta
i patrullfälttävlingen ville han framhålla bl. a. följande. Kvällen före starten
ställde han upp hela skvadronen för att soldaterna skulle packa och göra
utrustningen klar till tävlingsstarten nästa dag. Till Utbult sade han att han
skulle få hjälp med att lyfta upp cykeln. Erfarenheten visar att man lättare
ställer upp på en sådan tävling om packning o.dyl. är klar. Englund tänkte
inte så mycket på dem som redan var sjukskrivna utan på dem som eventuellt
hade för avsikt att sjukskriva sig följande dag. Englund talade också
om för soldaterna att en läkare skulle komma ut till starten. Emellertid gick
det inte att få ut någon läkare, eftersom den som skulle ha tjänstgjort vid
K 3 hade fått anstånd med tjänstgöringen. Vid startplatsen ställde Englund
upp hela skvadronen och frågade om det var någon som inte tänkte starta.
4-5 man räckte upp handen. Det var Utbult, Luksep, Olsson och
Semneby samt ytterligare en man, vars namn Englund inte kommer ihåg.
Englund frågade Utbult, som var sjukskriven i grupp 20 för en armskada,
om han ändå inte skulle starta; han kunde bryta när han ville. Utbult ville
emellertid inte starta och då var det inte mera prat om det. Luksep var inte
sjukskriven. Han sade dock att han hade ont i ryggen. Englund framhöll att
det var Lukseps sista chans att visa vad han kunde. Englund betonade att
det gällde att försöka och att det inte var några problem att avbryta
tävlingen om han inte orkade. Luksep vägrade emellertid att starta och
Englund utsåg honom då till funktionär. Olsson, Semneby och den soldat
vars namn Englund inte kan påminna sig hade över 38° i feber. Englund
sade att de fick göra som de ville. Olsson och Semneby tyckte det var
10 Riksdagen 1980/81. 2 saini. Nr I

146

klokast att inte starta. De transporterades hem. Den tredje febrige soldaten
ville tjänstgöra som kontrollant och det fick han också göra.

Vid förhör den 6 december 1978 har Englund uppgivit bl. a. följande.
Värnpliktige Ernklev hade i sin egenskap av skyddsassistent till Englund
framfört klagomål angående det sätt på vilket sjukskrivna i grupp 20
användes. Englund hade då sagt till något befäl att man absolut inte fick
kommendera någon att lyfta något tungt och att detta särskilt gällde en
värnpliktig med knäskada. De sjukskrivna arbetade frivilligt. Englund
kände till att tolkskolans sjukskrivna i grupp 20 användes för utspisning,
diskning av kantiner m. m. i Bjärsjö och i samband med patrullfalttävlan.
han hade sanktionerat detta.

Den övriga anställda personalen har lämnat i huvudsak följande uppgifter.

Granqvist: Det hade bestämts att de som var sjukskrivna i grupp 20 i
huvudsak skulle tjänstgöra som telefonposter inomhus i baracker i Bjärsjö
och att de därför dagligen skulle transporteras mellan regementet och
Bjärsjö. Troligen hade Englund personligen gett order härom. Prostegård,
Hassel, Sliwinski och Wahlestedt begärde hos Granqvist befrielse från
tjänstgöringen i Bjärsjö. Ställföreträdande skvadronchefen, kapten Paulsson,
biföll begäran såvitt avsåg dem som var sjukskrivna i grupp 20.
Englund hade inte underrättats om Paulssons beslut.

Svanberg: Den 11 juli frågade han Sliwinski och Wendel-Hansen om de
trots sjukskrivningen orkade lasta av sängar. Då de svarade ja hade
Svanberg sagt till dem vad de skulle göra. På kvällen den 14 juli beordrade
Svanberg Frostegård, Hassel, Sliwinski och Wahlestedt att i enlighet med
vad Englund hade bestämt följa med till Stråken. Meningen var att de
skulle hjälpa till med kvällsmålet och sedan åka tillbaka till K 3 och diska
kantiner. — Samtliga befäl på livskvadronen som var med på övningen
hade diskuterat vilka arbetsuppgifter som sjukskrivna i grupp 20 kunde
tänkas tilldelas. Man hade kommit fram till att det var beroende på hur
sjuka de var om de kunde användas inomhus på något sätt.

Johansson: Han var chef för handräckningsstyrkan under ifrågavarande
övningar. Huvuddelen av handräckningsstyrkan utgjordes av sjukskrivna
soldater. De friska soldater som ingick i styrkan var bl. a. bilförare.
Johansson hade ålagt Frostegård de arbetsuppgifter som denne utfört den
11-13 juli, alltså att diska kantiner och att lasta mat på lastbilar. Det är
också troligt att Johansson den 18 juli hade ålagt Frostegård att hjälpa till
med utspisning utomhus med patrullfälttävlingen och att den 19 juli lasta
av sängar från en lastbil på K 3. Johansson hade säkert frågat Klementsson
och Olsson, vilka skickades hem till K 3 på grund av feber, vilka krämpor
de hade innan han ålade dem något arbete. - Johansson kunde inte erinra
sig att det var han som hade beordrat Wahlestedt, som den 18—20 juli var
sjukskriven i grupp 10 med tillägget inomhustjänst, att den 18 juli bära

147

tunga sängar uppför trappor, att samma dag servera mat utomhus och att
den 19 juli lasta av bagage från en lastbil. Vissa moment i sjukskrivnas
arbete hade utförts utomhus. Detta visste Englund om.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Grundläggande för den militära hälso- och sjukvården är att den militära
verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att personalen ej utsätts för
onödiga hälsorisker. Insjuknad personal skall ges den vård som hälsotillståndet
kräver.

Vården syftar till att den sjuke skall tillfriskna så fort som möjligt.

Ett förtroendefullt och gott förhållande krävs mellan förman och underställda.
För värnpliktig personal har kompanichefen ett särskilt ansvar, ej
blott för utbildningen, utan även för att det råder de bästa förutsättningar
för att de värnpliktiga skall få god hälso- och sjukvård.

Sjukskrivningsgrupp 20 innebär att den värnpliktige skall erhålla lindrig
tjänst inomhus. Permission är ej generellt tillåten (TKG 150:680077 och
720173).

Den sjukredovisning som tjänsteläkaren åsätter den enskilde patienten
är ej någon rekommendation som befälet kan avstå från att följa utan är att
beakta som en order såväl för patient som befäl (TjRF 21:11).

Det sätt som sjukskrivningsbestämmelserna tillämpats på vid K 3, enligt
utredningen, är ej endast felaktigt utan dessutom mycket beklagligt, då
därigenom de grundläggande strävandena för hälso- och sjukvården ej
följts.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att det sätt på vilket majoren B
Englund utövat sitt förmanskap beträffande de i utredningen angivna fallen
är oroväckande. Negativ påverkan från Englund kan även ha påverkat
andra befäl att tillämpa sjukredovisningsreglerna på ett sätt som ej kan
godtas.

”Innehållen förmån” för sjukskrivna

Klagandena anförde: Den 20 juli 1978 vid prisutdelningen efter patrullfälttävlan
meddelade Englund att livskvadronen för välförhållande i tjänsten
skulle få en dags ledighet. Detta gällde dock inte dem som var sjukskrivna
under tävlingen. Dessa fick alltså tjänstgöra en dag mer än sina
kamrater, trots att de under tävlingen tjänstgjorde som utspisningspersonal
eller annan handräckning med långa arbetsdagar och betungande uppgifter.
Klagandena ifrågasatte om sjukdom under en patrullfäittävlan
kunde betraktas som skäl för extratjänst. De sjukskrivna upplevde förfarandet
som hämnd eller bestraffning.

I kap 21 mom. 33 TjRF föreskrivs att förband (avdelning) får för väl
utförda prestationer beviljas en dags tjänstledighet för varje påböljat tidsskede
om sex månader; sådan ledighet får beviljas av lägst regementschef
(motsvarande).

Englund har uppgivit att ifrågavarande tjänstledighet för dem som deltagit
i patrullfälttävlingen skett i enlighet med den praxis som tillämpades

148

vid regementet. De som inte omfattades av tjänstledigheten utförde ingen
extratjänst utan det vanliga arbetet.

Regementschefen har förklarat att tjänstledigheten hade beviljats i enlighet
med hans medgivande.

Missfirmelse

Klagandena har påstått att Englund den 17 juli 1978 missfirmat vpl
Hassel.

Såsom tidigare nämnts hade Hassel den 14 juli, då han var sjukskriven i
grupp 20, fått order om att han skulle ut till Stråken men i stället gått till
sjukavdelningen på P4 och där blivit sjukskriven i grupp 50. Hassel friskskrevs
den 17 juli och kom då ut till Stråken. Där blev han kallad till
Englund med anledning av att han inte hade följt ordern den 14 juli utan
hade gått till sjukavdelningen.

Hassel har uppgett att Englund efter ett par frågor om hälsotillståndet
den 14 juli sade att Hassel var en stor skit och strax därpå: Stick för fan.

Englund har vidgått att han yttrade sig på ifrågavarande sätt.

Hårklippning

Klagandena anförde i huvudsak följande: Inryckningsdagen den 5 juni
1978 förklarade Englund att han var beredd att ge de soldater som hade
sina studentfester före fredagen den 9 juni permission för detta ändamål.
Förutsättningen härför var dock att alla värnpliktiga var kortklippta
måndagen den 12 juni. Englund sade också att han egentligen var förhindrad
att ge sådana permissioner men att han var beredd att erbjuda ett
”gentlemen’s agreement” — permissioner i utbyte mot klippning — under
förutsättning att alla höll tyst om det. Om någon enda ville behålla långt hår
skulle inte någon permission beviljas. Englunds agerande var en form av
utpressning. ”Vern vill förhindra en kamrat att komma hem till sin studentskiva?” Englund

har uppgivit bl. a. följande: Chefen för armén hade gett samtliga
fritt fredagen den 9 juni för att de skulle kunna fira sin examen. Vid den
ifrågavarande samlingen visade det sig att 30-40 man önskade permission
tidigare dagar i veckan för examensfirande. Englund sade att under den
allmänmilitära utbildningen var jägarlivet detsamma för tolkarna som för
de andra soldaterna och att det var en fördel om de var kortklippta.
Englund förklarade sig inte ha något emot att ge dem permission önskade
dagar om hela skvadronen klippte sig. Han frågade om någon hade något
emot det. Ingen yttrade sig utan alla gick tyst med på överenskommelsen.
Vid en samling nästa dag var det en värnpliktig som frågade om det inte var
så att det bara var de som skulle åka hem som skulle klippa sig. Englund
förklarade att det gällde alla. Om någon hade motsatt sig att klippa håret
skulle ingen ha fått permission.

149

Underrättelse om misstanke

I en skrivelse den 5 december 1979 underrättades Englund om att han
var skäligen misstänkt för brott på sätt som nedan anges. Samtidigt överlämnades
samtliga utredningshandlingar till Englund. Han erinrades också
om sin rätt att anlita försvarare och om att offentlig försvarare under vissa
förutsättningar kunde förordnas för honom.

Englund delgavs misstanke enligt följande.

1. I enlighet med vad Ni i egenskap av chef för livskvadronen vid K 3
bestämt har värnpliktiga tolkelever under tiden den 10-19 juli 1978 ålagts
arbetsuppgifter i strid mot föreskrifter som läkare meddelat med stöd av
Provisoriska bestämmelser angående sjukredovisning vid försvarsmakten
(TKG 448:690308).

I grupp 20 sjukskrivna tolkelever har sålunda i samband med övningar
utom kasernen använts för utdelning av mat, diskning, lastning och annat
handräckningsarbete, bl. a. på övningsfältet i Bjärsjö. En del arbetsuppgifter,
t. ex. diskning av kantiner på regementet sent på kvällen och viss
lastning, måste betecknas som tyngre arbete. Följande tolkelever var
sjukskrivna i grupp 20 under hela eller del av tiden den 10—19 juli och
ålades ifrågavarande arbetsuppgifter: Boysen (10-13.7), Wendel-Hansen
(10.7), Sliwinski (10-14.7) och Frostegård (11-14.7 och 18-19.7). - En
värnpliktig. Wahlestedt, som den 18-19 juli var sjukskriven i grupp 10
”inomhustjänst”, har då utnyttjats för utomhusarbete.

På grund av ovanstående misstänks Ni ha gjort Er skyldig till tjänstefel
enligt 21 kap. 18 § brottsbalken.

2. Den 17 juli 1978 har Ni kallat värnpliktige tolkeleven Hassel en stor
skit och misstänks därför ha gjort Er skyldig till oskickligt beteende enligt
21 kap. 9 § brottsbalken.

3. I anslutning till att tolkeleverna började sin värnpliktstjänstgöring den
5 juni 1978 har Ni utlovat dem permission för examensfirande under förutsättning
att vaije elev klippte sitt hår kort. Ni misstänks för att härigenom
ha gjort Er skyldig till i vart fall tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken.

Englund bereddes tillfälle att avge yttrande senast den 18 januari 1980.

Med anledning därav anförde Englund följande, efter att ha biträtts av
sitt ombud, advokaten Gösta Mellander, i en skrivelse den 15 januari 1980.

De aktuella händelserna inträffade under sommaren 1978 dvs. för ett och
ett halvt år sedan. Det förefaller mig därför helt meningslöst att nu söka
påvisa felaktigheter i de hörda personernas utsagor, även om vilseledande
uppgifter förekommer. Däremot är det angeläget att beskriva ramen inom
vilken händelseförloppet utspelades.

Under sommaren 1978 fanns endast livskvadronen inkallad till K 3. När
livskvadronen var förlagd på övningar vid Bjärsjö och Stråken var sålunda
inte bara skvadronens lokaler på regementet tomma utan hela K 3 var i
princip öde. Expeditionen var tom och stängd. Förutom frånvaron av
värnpliktig personal saknades nästan hela sommaren egen läkare. Sjukvård
och utspisning ombesörjdes via P 4.

Som den fungerande delen av K 3 dvs. livskvadronen var förlagd utom
kasernområdet och som skvadronens befäl och ledning var förlagd i

150

övningsområdet utom vid sporadiska besök på kasern, var det naturligt att
personal såväl frisk som sjukskriven i grupp skulle samlas inom övningsområdets
förläggning.

När det gäller sjukvården så upprätthölls densamma av inkallade läkare
utan erfarenhet av militär rutin, varför sjukskrivningsrutinen inte fungerade
helt tillfredsställande. I stället för sjukskrivningslistor (HS) fick soldaten
vid sjukbesök en "lapp” på vilken hans hälsotillstånd och grup^< var
antecknad. Dessa ”lappar” har i vissa fall överlämnats till fel person vid
förbandet med irritation och osäkerhet som följd. Jag kunde sålunda inte få
något fast grepp över personalen.

För att rätt kunna bedöma läget måste man även beakta att de aktuella
händelserna utspelades sommartid och sålunda med betydligt bättre klimatförhållanden
utomhus än i de oeldade och dragiga kasernkorridorerna.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden är det inte anmärkningsvärt
att ingen soldat någonsin till mig eller mig närstående befäl framfört någon
erinran mot att medfölja skvadronen till övningsområdena, där de inte bara
hade det bättre än i kasernen utan även fick behålla kontakten med sina
kamrater. Andan inom förbandet var sålunda god och stämningen kamratlig Den

4 augusti 1978 förflyttades tolkarna (anmälarna) till Uppsala för
vidare utbildning och den 22 september 1978 är deras anmälan mot mig
dagtecknad.

Den positiva inställningen från tiden i Skövde har förbytts till något helt
negativt. Varför denna omsvängning ägt rum är för mig en gåta, men
kanske finns lösningen i det förhållandet att jag vidhållit min uppfattning
om två av tolkarna, nämligen att de var olämpliga för den tilltänkta
utbildningen. Jag tillåter mig bifoga dåvarande tolkeleven Peeter Lukseps
besvär över avskiljandet från tolkskolan, varav framgår att han redan den 7
september varit väl informerad om den nu aktuella JO-anmälan, som är
dagtecknad först den 22 september. Luksep skriver: ”Händelserna inför
patrulltävlan, inklusive major Englunds uttalanden, finns också återgivna i
den JO-anmälan som en stor grupp tolkelever inlämnat angående major
Englund.”

I tolkarnas anmälan har man påstått att min inställning till sjukvården
var ”allvarligast”.

Jag kan försäkra att min inställning till sjukvården är mycket positiv och
att det för mig i varje situation är angeläget att övervaka och bevara
soldaternas hälsa. För att soldaten skall kunna utbildas på ett riktigt och
rationellt sätt är det nödvändigt att han är frisk och helst stark. Däremot
har jag inte mycket till övers för den soldat som söker undvika obekväma
tjänstgöringspass genom frånvaro på grund av sjukbesök eller annat tillfälligt
förhinder. Detta har jag talat om för soldaterna, vilka — såvitt jag
kunde bedöma - in corpore delade min uppfattning.

I tolkarnas anmälan uppgives helt aningslöst att jag enl. tjänstgörande
läkare ”ibland rensade ut på sjukstugan på morgnarna”. Vederbörande
läkare är hörd under utredningen och har förnekat den påstådda utsagan.
Om denna uppgift är konstruerad av tolkarna torde den vara symptomatisk
för hela anmälan, vilken därför bör ifrågasättas i sin helhet. Är uppgiften
riktig är det uppenbart att tjänstgörande läkare sökt misskreditera mig
inför soldaterna. Han har därigenom lämnat falskt vittnesbörd och åsamkat
såväl mig som soldaterna stor skada. Det är t.o.m. möjligt att det är
läkaren som lagt grunden till tolkarnas i anmälningen negativa inställning.

151

Vidkommande sjukvården och min inställning till densamma är det angeläget
för mig att framhålla att jag inte alltid var informerad om vem eller
vilka som var sjukskrivna, samt att jag aldrig medvetet kommenderat en
sjuk soldat att utföra arbete. Jag har tvärtom alltid bevakat soldaternas
intressen. Det förekom sålunda under den aktuella tiden att skyddsassistenten
vid ett tillfälle anmälde för mig att några sjukskrivna soldater fick
bära alltför tunga föremål. Jag kände inte till sjukskrivningen, men avbröt
omedelbart arbetet.

Till bemötande av tolkarnas (anmälarnas) reflektioner om att mitt uppträdande
skulle vara skadligt för utbildningsresultatet och för försvarsviljan,
vill jag åberopa värderingar av chefen för grundutbildningsdetaljen
Arne Håkansson och dåvarande batch. G Hallquist.

Vidkommande misstanken om att jag gjort mig skyldig till oskickligt
beteende så vitsordar jag händelseförloppet och mitt uttryck. Jag bestrider
emellertid att mitt agerande skall medföra någon påföljd eftersom uttrycket
dels falks i enrum dels ock varit avsett som ett privat personligt omdöme
utan anknytning till Hassels tjänstgöring.

Vidkommande misstanken för tjänstefel i ani. av att jag utlovat permission
för examensfirande under förutsättning att soldaterna klippte sitt hår
så önskar jag framhålla att jag inte rekommenderade eller påfordrade att
soldaterna klippte sitt hår kort. Jag önskade bara att håret skulle klippas
snyggt och icke i någon s. k. fallskärmsjägarklippning. Som jag i denna del
hade befogenhet men icke någon skyldighet att lämna den beviljade permissionen
har den mellan mig och soldaterna träffade uppgörelsen icke
varit anmärkningsvärd. Det faktiska förhållandet var att båda parters
intressen tillgodosågs på ett positivt sätt.

Jag vill vidare framhålla att mitt handlande har präglats av medveten
strävan att uppnå ett godtagbart utbildningsresultat så att soldaten besitter
sådana kunskaper och erfarenheter att han med framgång kan klara sig
under fältmässiga förhållanden. Jag hänvisar i övrigt till det förhör som
hållits med mig den 31 oktober 1978.

Vid Englunds skrivelse fanns fogat dels kopia av Lukseps besvär över
beslut om skiljande från undervisningen vid tolkskolan och Englunds
yttrande däröver och dels de åberopade uttalandena av Håkansson och
Hellqvist angående Englunds utbildningsresultat m. m.

JO:s bedömning

1 sitt beslut den 25 februari 1980 anförde JO Uhlin följande.

Kontroll av sjukanmälningar
Påståendet att Englund ibland hade ”rensat ut” på sjukavdelningen har
inte bekräftats av den hörda sjukvårdspersonalen.

Av utredningen framgår dock att Englund ogärna såg att de värnpliktiga
sjukanmälde sig och att han ifrågasatte om de som hade besökt sjukavdelningen
utan att bli sjukskrivna hade haft tillräckliga skäl för besöket.

152

Chef är skyldig att skaffa sig viss kännedom om underlydandes hälsotillstånd.
För att säkerställa den enskildes integritet är dock, såsom klagandena
har framhållit, sjukanmäld eller sjukskriven enligt kap. 21 mom. 43
TjRF inte skyldig att lämna uppgift om arten av sin sjukdom till truppbefäl.

Att Englund frågade ifrågavarande soldater om anledningen till deras
besök på sjukstugan kan i och för sig inte föranleda någon anmärkning.
Englunds frågor syns dock inte ha präglats så mycket av omtanke om
soldaternas hälsa som av misstanke om att de hade gått till sjukhuset i
onödan. Det finns emellertid inte tillräckliga skäl att anse att Englund har
uppträtt på sådant sätt att soldaterna kände sig tvingade att uppge arten av
sin sjukdom.

Vad som har förekommit i denna del av ärendet ger därför inte anledning
till ytterligare åtgärd från min sida.

Behandlingen av sjukskrivna

Enligt Prov Sjukred F är sjukskriven personal antingen helt arbetsoförmögen
eller delvis arbetsoförmögen. Delvis arbetsoförmögen personal deltar
i tjänst med viss inskränkning och redovisas antingen i grupp 1 (10) eller
grupp 2 (20). Grupp 10 kan delta i tjänst med viss särskilt angiven
inskränkning. Grupp 20 kan delta i teoretisk undervisning samt expeditions-,
viss vakt- elier motsvarande tjänst, allt inomhus. I grupp 20 redovisade
får inte utföra tyngre tjänst (arbete).

Under tiden 10—19 juli 1978 hade livskvadronen övningar utom kasernen.
Den 10-14 juli var skvadronen förlagd i tält på övningsfältet i Bjärsjö.
Sistnämnda dag förflyttades den till Stråken, där den också var förlagd i
tält. Övningarna avslutades med en patrullfälttävlan som startade i Karlsborg
den 18 juli och avslutades i Skövde den 19 juli.

Enligt beslut av Englund skulle sjukskrivna i grupp 20 fullgöra viss
tjänstgöring i Bjärsjö. De skulle dock tillbringa nätterna i kasernen. Sjukskrivna
i grupp 20 under hela eller del av tiden den 10—14 juli var åtminstone
Boysen (10-13.7), Wendel-Hansen (10.7), Sliwinski (10-14.7)
och Frostegård (11-14.7).

I grupp 20 sjukskrivna började arbetsdagen tidigt på regementet. De
ingick i handräckningsstyrkan, vars chef var Johansson. Arbetet bestod
bl. a. i lastning av proviant på transportbilar, med vilka de sjukskrivna
hade körts ut till Bjärsjö. Där sysslade de bl. a. med utspisning. Vid ett
tillfälle, den 10 juli, lastade Sliwinski och Wendel-Hansen av några sängar
från en lastbil på order av Svanberg. Sedan de sjukskrivna på kvällarna
återkommit till kasernen har de där sysselsatts med diskning av kantiner.
Denna tjänstgöring har inte slutat förrän kl. 23—24.

Frostegård var också den 18 och 19 juli sjukskriven i grupp 20. Den 18
juli hade han delvis arbetat utomhus och ganska sent på kvällen diskat
kantiner. Den 19 juli hade han hjälpt till att på K 3 lasta av några sängar

153

från en lastbil och bära dem upp till tredje våningen. Wahlestedt, som var
sjukskriven i grupp 10 ”inomhustjänst” den 18—20 juli, har såväl den 18
som den 19 juli ålagts utomhusarbete av liknande slag som Frostegård.

Av Englunds egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår att
Englund hade bestämt att de i grupp 20 sjukskrivna i samband med
övningarna på övningsfältet i Bjärsjö skulle användas för utdelning av mat,
diskning, lastning och annat handräckningsarbete på övningsfältet och på
regementet. I den mån han inte själv gett order om arbetet hade han
godkänt att de sjukskrivna hade utnyttjats på sätt som skedde. Englund
hade också sanktionerat att de sjukskrivna användes för utdelning av mat
och annat handräckningsarbete i samband med patrullfälttävlingen. Englund
får också anses vara ansvarig för att Wahlestedt den 18 och 19 juli
ålades arbetsuppgifter i strid mot sjukskrivningen.

Det arbete som de sjukskrivna ålagts har delvis utförts utomhus och en
del av arbetet, t. ex. diskning av kantiner, till kl. 23—24 och viss lastning
måste ha varit ganska ansträngande och därför betraktas som tyngre.

Englund har hävdat att åtminstone en del av de sjukskrivna frivilligt åtog
sig vissa uppgifter. Vid bedömningen av om Englund har gjort sig skyldig
till brott förtjänar denna invändning ej avseende. Såsom sjukvårdsstyrelsen
framhållit är såväl den sjukredovisade värnpliktige som hans befäl
skyldig att iaktta de inskränkningar som av medicinska skäl bedömts böra
göras i den värnpliktiges arbete.

Englund har i strid mot bestämmelserna i Prov Sjukred F under tiden
10-19 juli 1978 ålagt eller låtit ålägga i grupp 20 sjukskrivna tolkelever vid
K 3 arbetsuppgifter utomhus och uppgifter som visserligen utförts inomhus
men till en del måste betraktas som tyngre. Englund är också ansvarig för
att en tolkelev som var sjukskriven i grupp 10 ”inomhustjänst” ålagts
arbete utomhus.

Englund har sålunda av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
vad som ålegat honom i tjänsten och har därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel enligt 21 kap 18 § brottsbalken i de avseenden varom han underrättades
om misstanke.

Englunds försök att förmå sjuka soldater att delta i gruppfälttävlingen
var givetvis olämpligt. Utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för
påstående att Englund förfor på sådant sätt att han ådragit sig ansvar för
tjänstefel eller annat brott.

Innehållen förmån för sjukskrivna

Utredningen har inte gett vid handen att Englund gjorde sig skyldig till
något fel genom att inte medge dem som på grund av sjukskrivning inte deltog
i ifrågavarande fälttävlan tjänstledighet för välförhållande i tjänsten.
Klagomålen föranleder därför i denna del ingen ytterligare åtgärd.

154

Missfirmelse

Englund har vid förhör medgivit att han den 17 juli 1978 har kallat Hassel
en stor skit, eftersom Hassel inte åtlytt en order av Svanberg. Englund har
därigenom brustit i anständigt uppförande mot krigsman.

Detta har uppenbarligen skett för dennes tjänst. Således har Englund
gjort sig skyldig till oskickligt beteende enligt 21 kap. 9 § brottsbalken.
Englunds invändning att yttrandet fälldes ”i enrum” föranleder ingen
annan bedömning.

Hårklippning

1 kap 6 mom 14 TjRF föreskrivs att krigsman skall iaktta personlig
hygien och puts samt att hår och skägg skall hållas klippta och vårdade och
exempelvis inte får hindra bärande av skyddsmask. Denna föreskrift innebär
i och för sig inte att krigsmän måste ha håret kortklippt (jfr MO 1967 s.
200 f).

Englund har medgivit att han som förutsättning för att vissa tolkelever
skulle beviljas permission ställde upp det villkoret att alla tolkelever skulle
klippa sig. Det kan inte anses tillåtet att på detta sätt utnyttja vissa
värnpliktigas framställning om en förmån till att förmå samtliga soldater att
utföra en viss prestation, även om denna i och för sig är av sådan natur att
det åligger soldaterna att fullgöra den. Detta sätt att framtvinga en
prestation måste betecknas som otillbörligt. På grund härav finner jag att
Englund har gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken.

Sammanfattande bedömning
Jag har således funnit att Englund är övertygad om att ha gjort sig
skyldig till tjänstefel i två avseenden och till oskickligt beteende i ett fall.
Brotten har begåtts i direkt samband med Englunds utbildning av värnpliktig
personal. På grund härav och då tjänstefelsbrotten inte kan anses vara
av ringa natur finner jag, även mot bakgrund av att ifrågavarande händelser
ligger långt tillbaka i tiden, att Englund inte bör undgå ansvar.

Brottsligheten är av beskaffenhet att, enligt föreskrifterna i 8 § militära
rättegångslagen (MRL), straff därför kan åläggas i disciplinmål. Mina
bedömningar har grundat sig på vad Englund själv har medgivit angående
de faktiska omständigheterna. Brotten är inte allvarligare än att påföljden
kan stanna vid disciplinstraff. På grund härav och då något hinder därför i
övrigt inte synes föreligga kan brottsligheten handläggas i disciplinmål.

1 83 § MRL föreskrivs att, om åklagare finner att den misstänkte förskyller
ansvar men att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål, han, om
inte särskilda skäl föranleder annat, skall underställa bestraffningsberättigad
befattningshavare frågan om denne vill avgöra saken.

På grund av det anförda beslutar jag att underställa chefen för K 3 frågan

155

om han vill avgöra saken angående bestraffning av Englund för de brott,
som jag har funnit honom vara skyldig till.

Chefen för K 3 har meddelat att han genom beslut den 6 mars 1980 ålagt
Englund disciplinbot för 25 dagar med 47 kr per dag för tjänstefel i två fall
och för oskickligt beteende.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Handläggning i försvarsdepartementet av ärende angående besvär
över beslut om tillsättning av tjänst

1 samband med en ändring av organisationen vid Upplands flygflottilj
(F 16) den 1 januari 1977 skulle bl. a. en civil tjänst som chef för flottiljens
redovisnings- och inköpsenhet besättas. Kansliskrivaren Birgit Hedenström
och kontoristen Britt Norén anmälde förstahandsintresse för tjänsten.
För tillsättningen av civila tjänster vid förbandet hade en partssammansatt
arbetsgrupp tillskapats med representanter för personalorganisationer
och myndigheter. Vid behandlingen av ifrågavarande tillsättningsärende
var flottiljintendenten, överstelöjtnanten Gunnar Hultgren, adjungerad
till arbetsgruppen. Denna beslutade föreslå att Birgit Hedenström
skulle förordnas på den aktuella tjänsten. Hultgren reserverade sig
till förmån för Britt Norén. Genom beslut den 10 mars 1977 förordnade
flottiljchefen fr. o. m. den 1 januari 1977 Birgit Hedenström som assistent
med placering som chef för redovisnings- och inköpsenheten vid intendentsenheten.

Britt Norén anförde besvär hos regeringen. I besvärsskrivelsen hemställde
hon bl. a. att Hultgren i dennes egenskap av flottiljintendent och
enhetschef skulle höras i ärendet.

Birgit Hedenström avgav förklaring och flottiljchefen yttrande över
besvären. Båda hemställde att tillsättningsbeslutet skulle stå fast. I påminnelser
häröver anhöll Britt Norén på nytt att Hultgren skulle höras. Därefter
inhämtades yttrande från Hultgren, vilket inkom till departementet
den 7 juli 1977. Regeringen beslutade den 21 juli 1977 på anförda skäl att
upphäva flottiljchefens beslut och föreskrev att Britt Norén skulle förordnas
som chef för redovisnings- och inköpsenheten vid F 16.

I en skrivelse till försvarsdepartementet den 10 april 1978 hemställde
TCO-S Samverkansorgan F 16/F20 att departementet skulle göra en förnyad
prövning av ärendet. Som skäl härför anfördes bl. a. att man hade
uppmärksammat att det i besvärsärendet fanns en skrivelse från Hultgren,
som inte hade kommunicerats och vars innehåll inte heller flottiljchefen
hade haft någon kännedom om. Sedan viss skriftväxling hade förekommit

156

beslutade regeringen den 7 september 1978 att lämna framställningen och
övriga yrkanden i ärendet utan åtgärd.

I en skrivelse, som kom in till JO den 12 februari 1979, anförde Birgit
Hedenström klagomål angående handläggningen av besvärsärendet. Därvid
hemställde hon att JO:s prövning skulle inriktas på bl. a. anledningen
till att handläggaren i försvarsdepartementet, kanslirådet Per Kourtzman,
efter det att flottiljen hade haft besvärsärendet på remiss hade infordrat
ytterligare yttrande från Hultgren som ”privatperson” samt anledningen
till att Kourtzman inte hade följt förvaltningslagens bestämmelser om
parts rätt att före beslut få yttra sig över vad som har tillförts ärendet
genom annan än honom själv.

Efter remiss till expeditionschefen i försvarsdepartementet inkom han
med ett av Kourtzman avgivet yttrande. Däri anförde denne bl. a. följande.

Sedan flottiljchefens yttrande över Noréns besvär hade inhämtats och
Hedenström och Norén hade inkommit med förklaring resp. påminnelser
befanns det att problematiken bl. a. berörde frågan om tjänsten för assistent
efter omorganisationen av intendentsenheten till minst 50 % omfattade
samma arbetsuppgifter som före omorganisationen. Enligt flygvapenchefens
anvisningar för tjänstetillsättningar i samband med omorganisationen
av flygflottiljerna skulle nämligen — om minst 50 % identitet
kunde fastställas för tjänster i gammal och ny organisation — tjänsten
i gammal organisation anses motsvara tjänst i den nya organisationen.
Anvisningen torde närmast ha varit att betrakta som en tumregel och
torde ha tillämpats allmänt vid förbanden. Försvarsdepartementet har
dock aldrig vid prövning av besvärsmål tillämpat denna regel. Däremot
har beaktats uppgift om att full identitet förelåg eller om att arbetsuppgifterna
i gammal organisation i allt väsentligt hade utförts av den tjänsteman
som hade erhållit viss tjänst i ny organisation.

Frågan om 50 % identitet har spelat en nära nog dominerande roll vid
tjänstetillsättningen i förevarande fall. Hultgren hade uttalat sig starkt till
förmån för Norén, som han hade haft sig underställd både före och efter
omorganisationen. Han fick dock inte gehör för sina uttalanden. När
Norén i sina påminnelser hemställde att Hultgren skulle få yttra sig i ärendet
fann Kourtzman det vara helt naturligt att tillmötesgå hennes begäran.
Han vände sig därför till flottilj chefen och begärde att denne skulle
anmoda Hultgren att avge yttrande i ärendet.

Hedenströms påstående att Hultgrens yttrande inte tillställdes henne är
riktigt. Enligt 15 § förvaltningslagen, som enligt statsrådsberedningens PM
den 31 januari 1972 bör följas hos regeringen, gäller att ett ärende inte
får avgöras utan att part har underrättats om det som har tillförts ärendet
genom annan än honom själv och tillfälle har beretts honom att yttra sig
över det. Regeln är dock inte undantagslös. Sålunda kan kommunikation
underlåtas bl. a. om det är uppenbart obehövligt eller om ärendets avgörande
inte kan uppskjutas.

157

Vid sin bedömning om han skulle låta parterna få ta del av Hultgrens
yttrande konstaterade Kourtzman till en början att yttrandet inte innehöll
något för ärendets avgörande väsentligt nytt. Det innehöll i stort sett bara
en något utförligare redogörelse för de synpunkter som Hultgren tidigare
hade anlagt i sin till flottiljchefen ställda reservationsskrivelse i samband
med tjänstetillsättningsförfarandet och som Hedenström också hade bemött
i sin förklaringsskrift. Ett helt nytt kommunikationsvarv skulle dessutom
ha fördröjt ärendets avgörande inemot två månader. Kourtzman
fann därför att det inte var nödvändigt att tillställa Hedenström det av
Hultgren avgivna yttrandet.

Expeditionschefen i försvarsdepartementet Jan Nilsson hade för egen
del inte något att tillägga i ärendet utöver vad som framgick av Kourtzmans
yttrande.

Birgit Hedenström kom in med påminnelser.

I beslut den 29 oktober 1979 anförde JO Uhlin bl. a. följande.

Regeringen och enskilda statsråd står inte under tillsyn av JO. I den
mån klagomålen riktar sig mot regeringens beslut i de ärenden som det
här är fråga om kan därför någon prövning av JO inte ske.

JO:s tillsyn omfattar däremot tjänstemän inom departement. Vid
olika tillfällen har dock JO understrukit att denna omständighet inte får
utnyttjas som ett medel att faktiskt övervältra ansvaret för regeringens
eller enskilt statsråds beslut eller befattning i övrigt med saken på underordnad
tjänsteman (se t. ex. JO 1975 s. 281). Kourtzman har emellertid,
i enlighet med föreskrifter i instruktionen för regeringskansliet och arbetsordningen
för försvarsdepartementet, ombesörjt beredningen av besvärsärendet
med självständigt ansvar. Han har heller inte gjort gällande att
han har inhämtat statsrådets godkännande i någon fas av handläggningen.
Jag finner därför inte att det föreligger något hinder för mig att gå in på
en saklig prövning av Kourtzmans åtgärder därvid.

Birgit Hedenström har ifrågasatt Kourtzmans åtgärd att inhämta yttrande
från Hultgren. Jag anser inte att det finns något utrymme för någon
egentlig kritik mot Kourtzman i detta avseende. Det måste i och för sig
anses naturligt att så skedde med hänsyn till att Britt Norén hade framställt
en uttrycklig begäran därom och att Hultgren var chef för den enhet
där tjänsten var placerad. Emellertid synes det av Kourtzmans yttrande
framgå att han redan före inhämtandet av Hultgrens synpunkter var klar
över att han skulle föreslå en ändring av tillsättningsbeslutet. Det kan på
grund härav och då Kourtzman kände till Hultgrens inställning i saken
synas ha varit överflödigt att höra Hultgren ytterligare i ärendet.

Kourtzman har anfört att han ansåg det vara uppenbart obehövligt att
låta parterna få del av Hultgrens yttrande, eftersom det inte innehöll

158

något för ärendets avgörande väsentligt nytt och då ärendet genom en
sådan åtgärd skulle ha fördröjts inemot två månader. Jag finner Kourtzmans
inställning vara svårförståelig. Det kan nämligen enligt min mening
aldrig vara uppenbart obehövligt att kommunicera ett yttrande som har
infordrats av myndigheten och innehåller ett ställningstagande i sakfrågan.
Detta gäller med särskild styrka när den som yttrar sig pläderar för
en ändring av det överklagade beslutet och handläggaren av besvärsärendet
avser att föreslå en sådan ändring. Det ligger i sakens natur att en
underlåtenhet att kommunicera med den part som yttrandet går emot, om
inte annat, föder misstankar om att myndigheten inte är objektiv i sina
bedömningar.

Vidare vill jag mot vad Kourtzman har anfört om att ärendets avgörande
inte kunde uppskjutas framhålla att tidsfaktorn var något som
han borde ha tagit hänsyn till .vid bedömningen av om yttrande över
huvud taget skulle inhämtas från Hultgren. Det borde redan då ha stått
klart för Kourtzman att yttrandet skulle komma att ha den karaktären
att ett nytt ”kommunikationsvarv” skulle bli nödvändigt. I detta sammanhang
kan jag inte underlåta att framhålla att Kourtzmans beslut att inte
kommunicera Hultgrens yttrande med Birgit Hedenström medförde att
frågan om tillsättandet av assistenttjänsten inte kom att slutligt avföras
från handläggning i departementet förrän mer än ett år efter det att
Hultgrens yttrande hade avgivits.

Det föreligger ingen grund för antagande att Kourtzmans underlåtenhet
har haft någon inverkan på det slutliga beslutet i besvärsärendet. Jag
finner därför inte skäl att vidta ytterligare åtgärd utan stannar vid den
kritik som innefattas i det anförda.

Motivering av beslut om avslag på ansökan om vapenfri tjänst m. m.

Lars Edlund ingav i april 1978 en ansökan om vapenfri tjänst. Efter
föreskriven utredning avstyrkte utredaren Edlunds ansökan med följande
sammanfattande bedömning: ”Även om E:s inställning är av principiell
art, tycks den ändå betyda så mycket för E. att den närmast blir personlig,
men då etiken kring människolivet inte kan anses vara tillräckligt uttalad
för att hans inställning skall kunna jämföras med den övertygelse lagen
talar om, måste jag tyvärr avstyrka E:s ansökan.” Edlund bekräftade, på
sätt som anges i 5 a § kungörelsen (1966: 414) med vissa bestämmelser om
vapenfria tjänstepliktiga (vapenfrikungörelsen) sin inställning till vapenbruk
och förklarade sig villig att fullgöra vapenfri tjänst. Han gav också
in sådant intyg som avses i nämnda lagrum. Genom beslut den 4 december

159

1978 lämnade vapenfrinämnden Edlunds ansökan utan bifall. Som motivering
angavs att nämnden med hänsyn till vad som förekommit i ärendet
ej fann fog för antagande att Edlund hade den inställning till bruk av
vapen mot annan, som anges i 1 § lagen om vapenfri tjänst.

Edlund anförde besvär över vapenfrinämndens beslut. Regeringen beslutade
den 15 februari 1979 att inte ta upp besvären till prövning, eftersom
de var för sent inkomna.

I en skrivelse, som kom in till JO den 22 januari 1979, hemställde Edlund
att JO skulle pröva om vapenfrinämndens sätt att idag meddela en
sökande avslag kan anses riktigt mot bakgrund av den nya lagstiftningen
om vapenfri tjänst. Han hänvisade därvid till vad JO i tidigare beslut och

1 yttrande över vapenfriutredningens betänkande hade anfört om motivering
av avslag på ansökan om vapenfri tjänst.

Edlund ingav sedermera ytterligare skrivelser med klagomål mot regeringen
för att hans besvär hade avvisats och för att regeringens beslut hade
delgivits honom först den 28 mars 1979.

Skrivelsen angående motivering av avslagsbeslut remitterades till vapenfrinämnden
för yttrande. 1 yttrandet, som hade undertecknats av nämndens
ordförande, f. d. justitieombudsmannen Ulf Lundvik, anfördes följande.

Edlunds klagomål till JO avser inte det förhållande att han fick avslag
på sin ansökan utan gäller den principiella frågan om hur utförligt vapenfrinämnden
bör motivera avslagsbeslut. Frågan är förvisso viktig och har
den 28 februari 1979 varit föremål för ingående diskussion mellan undertecknad
Lundvik, vapenfrinämndens ordförande, och mina tre ställföreträdare
som ordförande, hovrättsråden Grönvall, Hedström och Gehlin.

Vid bedömande av förevarande spörsmål är först och främst att beakta
att nämndens arbetsbörda är stor och att varken nämndens ordförande,
ställföreträdarna för ordföranden eller övriga ledamöter är heltidsanställda.
Antalet föredragande är fyra, av vilka en tillika är chef för nämndens
kansli. Förutom ärenden av annat slag (bl. a. rörande Jehovas vittnen)
inkom till nämnden under år 1978 3 128 ärenden innefattande ansökan
om vapenfri tjänst. Under samma år avgjordes 1 963 ansökningsärenden
efter prövning i sak medan 304 ärenden bortföll på grund av frikallelse
från värnpliktens fullgörande eller återkallelse av ansökningen.
Balansen av oavgjorda ansökningsärenden vid utgången av år 1978 var

2 459 mot 1 598 vid utgången av 1977.

Att göra en undersökning av antalet bifall och antalet avslag i ansökningsärenden
under år 1978 synes föga meningsfullt. En lagändring trädde
i kraft den 1 juli 1978. Härtill kommer att nämndens sammansättning
undergått väsentlig förändring fr. o. m. den 1 januari 1979. Under januari
och februari månad 1979 har avgjorts tillhopa 346 ansökningsärenden
efter prövning i sak, därav 277 bifall och 69 avslag.

Mot bakgrund av dessa siffror och vad som framkom vid nyssberörda
diskussion den 28 februari 1979 mellan nämndens ordförande och vice
ordförande får nämnden anföra följande.

Nämnden måste rimligen i första hand sträva efter att nedbringa den
stora balansen av oavgjorda ärenden. Även därefter får nämnden räkna

160

med en kraftig arbetsbelastning. Det är därför inte möjligt för nämnden
att motivera sina avslagsbeslut (beslut om bifall motiveras inte alls) så
utförligt som t. ex. en domstols dom.

Nämndens sammansättning växlar från sammanträde till sammanträde.
Många ärenden är varandra lika och nämnden strävar efter att lika fall
skall behandlas lika även i vad gäller motiveringen. Med hänsyn till växlingarna
i nämndens sammansättning har det därför framstått som lämpligt
att arbeta med ett antal "standardmallar” till beslut.

En annan svårighet som nämnden möter är att sökanden ofta anför
flera olika skäl för sin begäran om vapenfri tjänst och att avslagen ofta,
för att inte säga oftast, grundar sig på den helhetsbild som nämnden kunnat
bilda sig av sökanden och hans inställning. Det kan vara svårt att ge
uttryck härför annat än genom allmänna formuleringar.

Det förtjänar också framhållas, att sådan bekräftelse från sökandens
sida som åsyftas i 5 a § vapenfrikungörelsen och som enligt departementschefsuttalande
i prop. 1977/78: 159 s. 117 bör grunda en presumtion för
bifall till ansökningen, i många fall inte avgivits trots att sökanden fått
särskild underrättelse om innehållet i 5 a § vapenfrikungörelsen.

Det sagda hindrar inte att nämnden åtminstone som regel kan och bör
utforma sina avslagsbeslut på ett mindre stereotypt och mera upplysande
sätt än som skedde i Edlunds fall. Undertecknad Lundvik ägnar frågan
fortsatt uppmärksamhet och avser att återkomma till den vid en ny konferens
med mina ställföreträdare som ordförande. En viss ändring i nämndens
motiveringspraxis har redan inträtt.

Edlund kom därefter in med påminnelser.

I beslut den 19 september 1979 anförde JO Uhlin följande.

Regeringen står inte under JO:s tillsyn. Vad Edlund har anfört om
handläggningen av besvärsärendet kan därför inte bli föremål för någon
åtgärd från min sida.

Förutsättningarna för att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst har förändrats
genom den lagstiftning (SFS 1978: 524) som trädde i kraft den
1 juli 1978. Sålunda anges nu i 1 § lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst
(vapenfrilagen) att värnpliktig kan erhålla tillstånd till vapenfri tjänst om
det kan antagas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med hans
allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplikten.
Avsikten med ändringen var bl. a. att öka möjligheterna för dem,
som av olika skäl är motståndare till att bruka vapen mot annan, att få
fullgöra vapenfri tjänst.

JO har före lagändringarna 1978 vid flera tillfällen haft anledning att
ta ställning till frågan om vapenfrinämnden har varit skyldig att närmare
motivera beslut om avslag på ansökningar om vapenfri tjänst. Den ståndpunkt
som då har intagits är i huvudsak att föreskrifterna i 17 § förvaltningslagen
om skyldighet för myndighet att ange skälen för sina beslut
är tillämpliga beträffande vapenfrinämndens avslagsbeslut. Emellertid har
JO funnit att ifrågavarande ärendetyp måste anses vara sådan att, som det

161

anges i förarbetena till förvaltningslagen (se prop. 1971: 30 s. 482), de
värderingar som äger rum vid avgörandet är oåtkomliga för rationell
motivering. JO har därför tidigare inte funnit skäl till anmärkning mot att
utförligare motivering inte har lämnats.

I mitt remissyttrande (se JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 430 ff) över
1973 års vapenfriutrednings betänkande (SOU 1977: 7) anförde jag bl. a.
följande.

Det vore otvivelaktigt av värde om man i förarbetena närmare kunde
utveckla och precisera beviskravet i vapenfriärenden. När det gäller bedömningen
av om sökandens övertygelse är av ”erforderlig fasthet”, borde
— enligt min mening — sökandens under utredningen lämnade uppgifter
i förening med uppgifter lämnade av personer som sökanden åberopat
som referenser i allmänhet ha sådan tyngd att de bör kunna grunda
rätt till vapenfri tjänst, om man ej kan påvisa särskilda omständigheter
som ger anledning till annat bedömande. Av en sådan inställning följer
att vapenfrinämnden vid avslag har att motivera beslutet med angivande
av dessa omständigheter.

I propositionen till 1978 års ändringar i vapenfrilagstiftningen anförde
departementschefen (prop. 1977/78: 159 s. 117) att man vid prövningen av
ansökan om vapenfri tjänst bör utgå från att ansökan är allvarligt menad
och att en sökande som efter betänketid har bekräftat sin ansökan därför
bör beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar mot detta.
Sådana skäl kan, enligt departementschefen, vara uppenbart organiserade
massansökningar eller att det av omständigheterna klart framgår att vad
sökanden egentligen eftersträvar är ett anstånd med militärtjänstgöringen.

Denna inställning till bevisfrågan synes avspeglas i lagtexten på det sättet
att ett antagande om att förutsättningarna för vapenfri tjänst föreligger
numera är tillräckligt för att ansökan därom skall bifallas.

Departementschefens yttrande att ansökan om vapenfri tjänst skall bifallas
om inte påtagliga skäl talar mot det får anses medföra en utökad
skyldighet för vapenfrinämnden att redovisa skälen för ett avslag. Yttrandet
kan nämligen knappast tolkas på annat sätt än att det i ansökan eller
utredningsmaterialet måste finnas något materiellt och klart urskiljbart
förhållande som visar att det inte finns skäl till ett antagande om att allvaret
i den personliga övertygelsen är tillräckligt stort. Sådana förhållanden
bör kunna redovisas i vapenfrinämndens avslagsbeslut. Även om beslut
om avslag, som nämnden har anfört, ofta grundar sig på den helhetsbild
som nämnden har kunnat bilda sig om sökanden och hans inställning
bör det alltså vara möjligt att peka på vissa förhållanden som främst är
av betydelse för utgången. Om detta inte låter sig göras kan det ifrågasättas
om det är riktigt att avslå ansökningen.

Något uttalande om vilka beviskrav som skall gälla när bekräftelse
enligt 5 a § vapenfrikungörelsen inte har lämnats finns inte i förarbetena.
Det får dock anses vara klart att vapenfrinämnden inte heller i sådana fall
11 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 1

162

är befriad från att ange vilka huvudsakliga omständigheter som har föranlett
ett beslut om avslag. Om det anses vara av betydelse för utgången
i ett visst ärende, att bekräftelse har uteblivit eller att intyg från annan
person än sökanden om dennes inställning till vapenbruk saknas, bör detta
självfallet anges i beslutet.

Edlund har på föreskrivet sätt bekräftat sin ansökan och lämnat intyg
från annan person. Motiveringen till vapenfrinämndens beslut med anledning
av Edlunds ansökan är dock, som nämnden har anfört i sitt yttrande,
stereotyp och föga upplysande. Nämnden borde i stället ha angivit
vilka ”påtagliga skäl” som föranledde avslagsbeslutet.

Jag har förståelse för att vapenfrinämndens organisation och arbetsbörda
gör att en fullständig förändring av praxis när det gäller motiveringar
av avslagsbeslut inte kan genomföras omedelbart. Det är emellertid
av vikt att en sådan förändring kommer till stånd så snart som det är möjligt.
Motiveringen av ett beslut utgör ju inte något självändamål utan skall
tillgodose sökandens berättigade intresse av att få veta varför hans ansökan
inte har bifallits. Upplysande motiveringar kan också ha den effekten
att antalet besvär minskar och att prövningen av anförda besvär underlättas.
Intresset av att nämnden upprätthåller en jämn praxis måste också
främjas av att skälen för avslagsbeslut anges.

Jag är tillfreds med att vapenfrinämnden ägnar motiveringsfrågan fortsatt
uppmärksamhet. När det gäller nyttan av att använda ”standardmallar”
till beslut vill jag dock uttrycka någon reservation. Sådana mallar är
visserligen ägnade att främja en rationell handläggning men de kan också
innebära en fara för en stereotyp bedömning, vilket naturligtvis bör undvikas
i ärenden av sådan personlig art varom här är fråga.

Brister i tillämpningen av säkerhetsföreskrifter vid Vaxholms
kustartilleriregemente (KA 1)

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 19 juli 1979.

Bakgrund

I samband med en övning vid KA 1 den 16 augusti 1977 vid Karskär,
avseende jägarplutons tagande av samt anfall ur brohuvud med understöd
av granatkastarpluton, inträffade en olycka med en övningsgranat,
som slog ned i stäven på en landstigningsbåt. Därvid skadades två värnpliktiga,
varav en allvarligt. Chefen för marinen tillsatte dagen därpå en
skadekommission för utrönande av orsakerna till olyckan. Dessutom inleddes
polisutredning angående ifrågasatta brott mot säkerhetsinstruktioner.

I en skrivelse den 31 oktober 1977 anhöll jag hos länsåklagarmyndig -

163

heten i Stockholms län och Gotlands län att i sinom tid få del av beslutet
i åtalsfrågan och av polisutredningen.

Beslutet och utredningen kom in hit den 20 februari 1979. Därav
framgår i huvudsak följande.

Länsåklagaren Bertil Carrick beslutade den 15 februari 1979 att väcka
åtal vid Södra Roslags tingsrätt mot kaptenen Kristian Hellberg för
tjänstefel, vållande till kroppsskada samt framkallande av fara för annan.

I gärningsbeskrivningen lade åklagaren Hellberg till last att denne i egenskap
av ”övningsledare/skjutledare” vid övningar den 1, 2 och 16 augusti
1977 inte hade iakttagit bestämmelserna i gällande säkerhetsinstruktioner
om riskområde vid övning med övningsvinggranater och därigenom av
försummelse åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten. Detta hade,
enligt åklagaren, medfört att en värnpliktig åsamkats kroppsskada, som
ej var ringa, och att andra värnpliktiga hade utsatts för livsfara eller fara
för svår kroppsskada. I övrigt fann åklagaren att det inte hade framkommit
att någon annan i övningen deltagande personal hade gjort sig
skyldig till fel eller försummelse av beskaffenhet att föranleda straffansvar.

Genom dom den 22 maj 1979 dömde tingsrätten Hellberg för vållande
till kroppsskada och tjänstefel till 100 dagsböter. Åtalet för framkallande
av fara för annan lämnades utan bifall. Domen har vunnit laga kraft.

Inom JO-expeditionen upprättad promemoria

I en den 2 april 1979 inom ombudsmannaexpeditionen upprättad
promemoria upptogs bl. a. följande.

På grund av den prövning som verkställts synes anledning nu saknas
för JO att vidta ytterligare åtgärd för utredning av det direkta ansvaret
för olyckan. Däremot framgår det av skadekommissionens rapport och
av utsagor under förundersökningen bl. a., att osäkerhet har rått angående
den rätta tillämpningen av säkerhetsinstruktionerna i olika avseenden,
att ordergivningen i samband med större övningar kan ha varit oklar
och att andra brister i förberedandet och utförandet av tillämpningsövningar
kan ha förekommit. Några exempel härpå anges i det följande.

Skadekommissionen avgav rapport till chefen för marinen den 10
oktober 1977 angående undersökningen av orsakerna till skjutolyckan. I
sin sammanfattning anförde kommissionen följande.

Planering och ledning

Ledningsansvaret för övningen har varit oklart. Kn Hellberg har fungerat
som övningsledare, men i skriftliga order m. m. kan ej med önskvärd
tydlighet utläsas att kn Hellberg som övningsledare hade det fulla
ansvaret för övningens planering och genomförande. Det måste klart
framgå vem som är övningsledare för att säkerställa att åligganden för
övningsledare enligt säkerhetsinstruktionen för vapen och ammunition
m.m. Försvarsmakten (Säkl F) och säkerhetsinstruktionen för kustartilleriet
(Säkl KA) fullgörs till alla delar.

164

Säkerhetsföreskrifter och tidgivning

Riskområdet vid målet enligt Saki KA har ej beaktats vare sig i den
skriftliga planen för övningen från 19741 eller vid ordergivningen i anslutning
till övningen. Deltagande trupp har uppehållit sig inom riskområdet.
Åtgärder med hänsyn till säkerhetsbestämmelser för den understödjande
granatkastareiden har icke vidtagits i full omfattning.

Vid övning där understöd sker i samband med anfall av trupp måste
det klart framgå i terrängen eller på havet var riskområdets gräns överskrids.
På land kan därvid ofta naturliga terrängavskärningar utnyttjas.
Vid anfall med båt kan gränsen ej alltid fastställas genom enslinjer. Det
är då lämpligt att före övningen lägga ut bojar eller på annat sätt utmärka
var båten går in i riskområdet. Om båten kommer fram innan understödet
lyft måste den kunna stoppas senast vid riskområdesgränsen. Bestämmelser
samt regler hur säkerheten skall ordnas vid övningar av
detta slag saknas för närvarande och bör tillkomma i Säkl KA.

För tidangivning vid eldgivning och annan verksamhet utnyttjas i allmänhet
personalens privata klockor. Klockor är som bekant av högst
varierande kvalitet och utseende, vilket kan försvåra noggrann såväl
inställning som avläsning av sekundtid, särskilt om obekant klocka lånas
tillfälligt. Förhållandet kompliceras genom tillkomsten av digital- och
kvartsur. Enligt uppgift lär kvartsur kunna påverkas i sin gång av strålning,
t. ex. från en radarstation. Klockfrågan bör göras till föremål för
en särskild utredning. Bestämmelser bör tillkomma i Säkl F eller Säkl
KA som reglerar vilka klockor som får användas och hur de får kon
trolleras.

Ovan föreslagna tillägg kan även vara aktuella för säkerhetsinstruktionen
för armén (Säkl A).

I ett den 8 september 1977 vid statens kriminaltekniska laboratorium
upprättat protokoll över en undersökning av två armbandsur, som använts
vid ifrågavarande övning, har avslutningsvis anmärkts att det enligt
laboratoriets mening hade varit synnerligen olämpligt att använda sig av
armbandsur av ifrågavarande typer vid mätningar av tider med så små
intervall som i aktuellt fall.

Enligt förundersökningsprotokollet har bl. a. följande uppgifter lämnats.
Biträdande säkerhetschefen vid granatkastarplutonen har på grund
av order från övningsledaren ansett sig befriad från ansvaret för att
eldförbud utfärdades om båten med jägarplutonen kom in i skjutriktningen
(jfr bl. a. Säkl F mom 45 och 52). — Säkerhetschefen för övningen,
som innefattade skjutning med skarp ammunition från samverkande
förband, var löjtnant i reserven. (Det kan ifrågasättas om han
har haft tillräcklig kunskap och erfarenhet för en sådan ansvarsfull uppgift.
) Han hade dessutom av övningsledaren fråntagits ansvaret för den
inre säkerheten, dvs. säkerheten för de i övningen deltagande förbanden.
Skriftliga instruktioner för säkerhetschefen synes inte ha upprättats (jfr
Säkl KA mom. B. 1.1). — Planen som användes för övningen synes ha

1 Se härom nedan.

165

varit ett elevarbete som hade gjorts 1974 och som var ”fastställd” av
högre chef. Vad denna fastställelse innebar synes oklart. I planen synes
ha använts riskområden omväxlande för fred och för krig. Den plan
som borde ha använts synes ha förkommit. — De grundläggande bestämmelserna
i Säkl F om ”övningsledare/skjutledare” synes inte vara helt
klara ens för högre chefer.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan synes yttrande böra infordras
från chefen för marinen angående vilka generella åtgärder som har vidtagits
eller kommer att vidtas med anledning av de ifrågasatta bristerna
i tillämpningen av gällande säkerhetsinstruktioner m. m.

Yttrande från chefen för marinen

Med anledning av innehållet i promemorian och övriga handlingar i
ärendet infordrades yttrande från chefen för marinen. I yttrandet, som
avgavs den 23 maj 1979. anfördes följande.

I promemorian ifrågasatta brister i tillämpningen av säkerhetsinstruktionerna
synes gälla

1. Planering och ledning

2. Åtgärder för beräkning av riskområde

3. Övervakning av riskområde

4. Materiel för tidtagning

5. Utbildning

Planering och ledning

Gällande bestämmelser, vars grunder återfinns i Säkl F 61—102
samt Säkl KA 1—10, bedöms helt klara och uttömmande. Inga änd
ringar har f. n. bedömts erforderliga.

Med hänvisning till bl. a. olyckan vid Karskär har genom marinstabens
försorg gjorts en särskild genomgång av säkerhetsbestämmelserna
med kustartilleriförsvars- och regementscheferna. Härvid gavs särskild
tyngd åt de bestämmelser i Säkl F och Säkl KA som behandlar chefs
ansvar vid anbefallande av övningar omfattande skarpskjutning.

Vid kustartilleriets skjutskola har anordnats en särskild orientering
rörande skolans utbildning av övningsledare. Orienteringen riktade sig
till regementschefer och handläggare vid regementena och syftade till
att underlätta bedömning av kompetensen avseende säkerhetstjänst hos
den personal som genomgått skjutskolans olika kurser.

I kustartilleriets utbildningsorder för utbildningsåret 1979/80 (mo
K nr 15/79) anbefalls att truppförbandens interna vidareutbildning bör
genomföras bl. a. avseende säkerhetsbestämmelser.

De vidtagna åtgärderna bedöms tillräckliga f. n.

Åtgärder för beräkning av riskområde

Beräkning av riskområde sker enligt bestämmelserna i Säkl F och
Säkl KA. Bestämmelserna bedöms icke i behov av ändring.

166

Vid den aktuella olyckan har viss sammanblandning skett mellan säkerhetsbestämmelser
i fred och vid strid.

I skjutinstruktionen för kustartilleriet vid skjutning mot markmål
(Skjuti KA 2:11) anges under rubriken ”Bestämning av säkerhetsavstånd”: ”Här

redovisade bestämmelser gäller under krigsförhållanden. I fred
gäller Säkl KA”.

På oplatskort, art, grk KA utgåva 1977 (fastställd med CM skr KA
M 1977—11—28 nr 804) anges med särskilt tydligt tryck ”Säkerhetsavstånden
gäller endast i strid”. Oplatskortet är tillsammans med Skjuti
KA 2:11 de enda underlagen för beräkning av säkerhetsavstånd i krig.
De inskränkningar som angivits i de två källorna måste anses vara tillräckliga.
Ytterligare förtydliganden avses inte införas.

Övervakning av riskområde

Som ett ytterligare förtydligande har i 1979 års utgåva av Säkl F införts
i mom 312, Säkerhetspost: ”För att underlätta säkerhetspostens
tjänst utmärks vid behov riskområdets gränser, t. ex. genom märkesstänger
för enslinjer eller genom utbojning”.

Chefen för marinen har hos chefen för infanteriets stridsskola (InfSS)
under hand efterhört om erfarenheterna vid skolan pekar på att bestämmelserna
skulle behöva ytterligare ändras. Chefen för InfSS anser inte
att sådant behov föreligger. Ytterligare åtgärder avses f. n. inte vidtagas

Materiel för tidtagning

Säkerhetsbestämmelserna i fred tillåter inte övningsledare att grunda
säkerhetsåtgärder på tidtagning. Tidssamordningen är däremot en del
av det taktiska händelseförloppet. Endast avspärrning och/eller övervakning
får tillgripas för att förhindra obehöriga att passera in i riskområdet.

Utbildning

Utbildning i säkerhetstjänst vid skjutning ingår i befälsutbildningens
alla stadier. Före vapenslagsskola dock endast vad gäller enskild som
deltagare i övning eller ingående i övningsledning.

Utbildning till övningsledare sker vid vapenslagsskola och för regementsofficerare
som påbyggnad för större övning även vid bataljonschefsskola.
Utbildningens omfattning och innehåll bedöms tillräckligt.

För att repetera meddelad undervisning och för lokala anpassningar
genomförs vid regementena intern befälsutbildning i säkerhetsbestämmelser.
Utbildningen anses alltså tillräcklig. Att erforderlig kunskapskontroll
görs av regementschef (motsv.) vid kommendering av personal
för övningsledning kommer att i utökad omfattning bli föremål för inspektion.

Sammanfattning

En serie kontroller av kunskapsläget har genomförts. Tillägg har gjorts
till Säkl F mom. 312. Oplatskorten har märkts särskilt att de endast
gäller i strid.

167

JO:s bedömning

Syftet med bestämmelserna i säkerhetsinstruktionerna är att i så stor
utsträckning som det är möjligt minska de risker som även i fredstid är
nödvändigt förbundna med hanterandet av vapen, ammunition och
sprängmedel i den militära verksamheten. För att detta syfte skall kunna
uppnås krävs av all personal, som det anges i Säkl F mom. 42, kunskap
om materielen och dess handhavande och om riskerna vid dess hanterande.
Vidare krävs ansvarskänsla gentemot allmänheten, underställd
personal, övriga kamrater och sig själv samt noggrannhet vid all verksamhet.
Även om dessa krav omfattar all personal är det självfallet av
särskild vikt att befälet utgör ett gott föredöme i dessa hänseenden.
Därför är det väsentligt att befälet bibringas och vidmakthåller inte bara
goda kunskaper om säkerhetsföreskrifterna utan också en känsla för att
det av olika skäl är angeläget att dessa efterlevs. Förutom att sådana
kunskaper och sådan ansvarskänsla är ägnade att minska riskerna för att
olyckor skall inträffa, torde det nämligen också finnas beaktansvärda
sidoeffekter av slarv och nonchalans med säkerheten. En överordnad
som beslås med att inte kunna eller inte följa säkerhetsbestämmelserna
kan således knappast påräkna något större förtroende från de under
lydandes sida med åtföljande risker för disciplinen och försämring av
effektiviteten i utbildningen.

Som framgår av handlingarna i detta ärende synes kunskaperna om
och tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna vid KA 1 ge utrymme för
betänkligheter.

Chefen för marinen har meddelat, att vissa generella åtgärder har
vidtagits för att förbättra kontrollen av kunskaperna om säkerhetsbestäm
melserna. Det är tillfredsställande att så har skett. Om dessa åtgärder är
tillräckliga kan endast framtiden utvisa.

Det har inte varit min avsikt att i detta ärende gå in på någon detaljgranskning
av vad som förekommit under utredningen av skjutolyckan
eller av vilka kompletteringar som kan erfordras i säkerhetsinstruktionerna.
På en punkt skall jag dock något kommentera vad chefen för
marinen har anfört i sitt yttrande.

Enligt chefen för marinen tillåter inte säkerhetsbestämmelserna i fred
övningsledare att grunda säkerhetsåtgärder på tidtagning. Tidssamordningen
är däremot en del av det taktiska händelseförloppet. Detta är
naturligtvis riktigt. Den fråga som närmast uppstår vid samverkansövningar
av ifrågavarande slag kan renodlas till att gälla när riskområdet
för den understödjande elden upphör att vara riskområde, dvs. när skjutningen
är avslutad. Först då kan enligt säkerhetsbestämmelserna trupp
bege sig in i detta område. Några särskilda föreskrifter om när ett områdes
karaktär av riskområde upphör synes inte ha givits. För egen del
anser jag att det är den befattningshavare som har säkerhetsansvaret för
den understödjande skjutningen som bör avgöra denna fråga med beak -

168

tande av den tid som går åt till dess sista skottet slår ner och faran för
splitter eller studs upphör. Först efter besked från denne bör annan trupp
tillåtas att gå in i det tidigare riskområdet. [ sådant fall behövs från säkerhetssynpunkt
inga klockor med fullständig precision och synkronisering.
I den mån samverkan grundas på en tidsfaktor, vilket var fallet vid den
aktuella övningen, är det däremot självfallet av vikt att de instrument
som används för tidmätningen är så pålitliga och exakta som det är möjligt.

Med hänsyn till att ansvaret för de grundläggande säkerhetsföreskrifterna
åvilar överbefälhavaren skall ett exemplar av detta beslut överlämnas
till denne för den åtgärd det kan föranleda.

Värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall

I en skrivelse, som kom in till JO den 19 september 1978. anmälde
Einar Fransson under hänvisning till en artikel i Norrtelje Tidning-Ros
lagens Tidning för den 7 september 1978 majoren Tor Burman, Livgardets
dragoner (K 1), för tjänstefel.

I tidningsartikeln uppgavs i huvudsak följande. Fransson skulle ha
ryckt in till K 1 den 21 augusti 1978 för att fullgöra värnpliktstjänstgöring.
Emellertid skulle Fransson läggas in på sjukhus den 19 augusti,
varför han tog telefonkontakt med Burman, som var kompanichef, och
berättade om situationen. Burman sa att ”det var helt okay” men att
Fransson skulle ringa igen på inryckningsdagen om han inte kunde komma.
Den 21 augusti låg Fransson på sjukhuset, varför hans mor ringde
till Burman och påminde att sonen inte kunde komma. Burman förklarade
att han kände till ärendet och att han bara ville ha ett intyg från den
opererande läkaren. Fransson pratade med läkaren och fick då reda på
att det skulle vara en särskild blankett från K 1 som skulle fyllas i. I en
vecka ringde Fransson till K 1 för att få dem att skicka blanketten. Till
slut lovade en sekreterare att skicka över den. — Den 5 september fick
Fransson av sin mor veta att polisen hade kommit för att hämta honom.
När polisen hade hört förklaringen lovade de att avvakta. Morgonen
därpå ringde de hem till Fransson och förklarade att han måste inställa
sig på K 1, vilket han gjorde. När han kom dit skrev läkaren ut ett intyg
om att han inte fick rycka in på två månader.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrades utredning
och yttrande från chefen för armén. Utredningen, som ombesörjdes av
militärbefälhavaren för Östra militärområdet, innefattade bl. a. redogörelser
av Burman och förbandsläkaren vid K 1, O. Kylin.

169

Burman anförde huvudsakligen följande.

Den 14 eller 15 augusti 1978 ringde en fru Fransson till Burman.
Hon talade om att hennes son Einar Fransson skulle rycka in till K 1,
Stockholms stabskompani, den 21 augusti. Emellertid skulle sonen förmodligen
opereras i halsen i samband med inryckningen och hon ville
därför veta hur hon då skulle förfara. Burman svarade att, om Einar
Fransson skulle opereras, det förelåg laga förfall för inställelsen men att
läkarintyg måste sändas för bekräftelse. Burman kontaktade Kylin och
redogjorde för fallet och man kom överens om att, om operation hade
ägt rum och det kom ett intyg, Fransson skulle undantas från tjänstgöringen.

Den 21 augusti ringde fru Fransson och meddelade att sonen hade
opererats. Burman svarade då att förbandsläkaren var informerad och
att det enda som behövdes var ett läkarintyg om att operationen var utförd.
På fråga av fru Fransson om detta räckte svarade Burman jakande.
Inryckningen för mer än 200 man ägde rum planenligt den 21 augusti.
Dagen därpå ringde Burman till sjukavdelningen för att höra sig för om
något intyg hade kommit angående Fransson. ”Nej”, blev svaret, ”men
det kommer nog”. Burman lämnade därefter ärendet Fransson för att
syssla med alla de problem som fanns kring de andra 200 värnpliktiga.

Under vecka 37 blev Burman uppringd av en journalist på tidningen
Värnplikts-Nytt, som ville ha upplysningar bl. a. om varför Fransson
hade hämtats eller hotats till hämtning av polis, när Burman hade lovat
att han inte skulle behöva inställa sig på grund av utförd halsoperation.
Burman, som hade varit övertygad om att fallet Fransson för länge sedan
var uppklarat, blev helt överraskad. Vid efterforskningar fick han veta
att Fransson den 6 september 1978 hade undantagits från tjänst i 60
dagar efter personlig inställelse vid K 1.

Fransson hade blivit efterlyst, sedan värnpliktsdetaljen, K 1, hade noterat
honom som saknad på inryckningshandlingarna. Något läkarintyg
eller annat intyg som kunde styrka Franssons uteblivande fanns inte.
Burman ringde då fru Fransson och fick veta att något läkarintyg angående
Einar Franssons operation aldrig blev avsänt. Den läkare som skulle
utfärda intyget sade sig inte ha de blanketter som en militärläkare fordrade.
Fru Fransson påstod då att hon i den situationen flera gånger hade
försökt nå Burman utan att lyckas. Hon sade också att hon hade talat med
någon på sjukavdelningen och att hon hade bett att få erforderliga blanketter
sig tillsända. Några sådana fick hon emellertid aldrig. Om Burman
hade haft en aning om att Franssons mor efter den 22 augusti hade sökt
honom angående läkarintyget, hade hela historien med säkerhet klarats
upp och inte fått den utveckling som den nu fick.

Kylin anförde bl. a. följande. Burman meddelade per telefon att Fransson
skulle opereras i halsen. Läkarintyg skulle omgående tillställas K 1 för
bestämmande av ett undantagande. Någon kontakt med läkare eller skö -

170

terskor hade Fransson inte. — Den 6 september 1978 på förmiddagen
inställde sig Fransson, medförande intyg av dr Kakossios om halssjukdom
utfärdat på försäkringskassans formulär och ett meddelande om att
Fransson hade genomgått tonsillectomi (op. halsmandlar). Intyget innebar
inte laga skäl för uteblivande från tjänstgöring, men Kylin bedömde
omständigheterna sådana att läkarintyg för undantagande på grund av
sjukdom kunde utfärdas från den 21 augusti 1978 gällande två månader
framåt. Fransson erhöll själv originalexemplaret och en kopia tillställdes
kompaniexpeditionen för vidare befordran till värnpliktsdetaljen. — Kylin
hade inte underrättats om att Fransson den 21 augusti hade varit intagen
på sjukhus. Tonsillectomi brukar göras polikliniskt. Sjukhusvistelse framgick
inte heller av dr Kakossios’ intyg som uppvisades den 6 september
1978. Fransson meddelade ingenting om poliskontakt vid besöket på
mottagningen.

Tjänsteförrättande chefen för K 1, numera översten 1. graden Johan
Palmgren, anförde i yttrande bl. a. att han mycket beklagade det obehag
som hade åsamkats Fransson och hans familj. Det hela hade orsakats
av en serie olyckliga omständigheter, varvid det förhållandet att intyg
om operationen ej hade uppvisats förrän den 6 september 1978 hade
varit avgörande. Om intyg hade inkommit i laga tid skulle inte processen
med kontroll och efterspaning ha satts igång. Palmgren ansåg inte att
något tjänstefel hade begåtts av Burman eller annan befattningshavare
vid K 1.

Militärbefälhavaren yttrade bl. a. att Burman inte syntes ha brustit i
att informera familjen Fransson om vilka bestämmelser som gällde vid
ifrågavarande tillfälle och att hans ansvar inte sträckte sig längre än så.
Militärbefälhavaren anslöt sig till regementschefens yttrande.

I chefens för armén yttrande påpekades att varje värnpliktig får underrättelse
om hur han skall förfara vid ”laga förfall” i dels ”order om militärtjänstgöring”,
dels ”Minneslista Försvarsmaktens personal ”.

Chefen för armén fann inte anledning till kritik vare sig mot informationen
som lämnats eller ärendets handläggning vid K 1.

Fransson kom in med påminnelser.

Med anledning av vad som framkommit under utredningen upprättades
inom ombudsmannaexpeditionen en promemoria av i huvudsak följande
innehåll.

Enligt 2 § hämtningskungörelsen skall, om värnpliktig uteblir från
tjänstgöring av längre varaktighet än 40 dagar och de i 40 § 2 mom.
värnpliktslagen angivna förutsättningarna är för handen, den myndighet
där den värnpliktige är truppregistrerad upprätta efterspaningssedel beträffande
den värnpliktige. I angivna lagrum i värnpliktslagen föreskrivs,
att värnpliktig, som utan anmält laga förfall uteblir från tjänstgöring,
vartill han blivit i laga ordning inkallad, må på egen bekostnad hämtas
till tjänstgöringens fullgörande. Såsom laga förfall anses enligt 41 §
värnpliktslagen bl. a. att den värnpliktige är sjuk. I 42 § värnpliktslagen

171

anges att sjukdom för att vara laga förfall skall styrkas med läkarintyg
som anskaffas av den värnpliktige. Om han inte kan skaffa sådant intyg
får han styrka sjukdomen med intyg av myndighet eller tjänsteman som
regeringen bestämmer.

Den av värnpliktsverket utfärdade personalredovisningsinstruktionen
(PRI) innehåller i mom. 622, 1225 och 1226 bl. a. följande. Snarast efter
inryckning och senast andra dagen efter inryckningsdag insänder utbildningsredovisande
myndighet till truppregistreringsmyndighet rapport angående
värnpliktig som inryckt. För värnpliktig som ej inryckt bifogas
anmälan enligt fastställd blankett. När sådan anmälan skett kontrollerar
truppregistreringsmyndigheten att den värnpliktige blivit i laga ordning
inkallad samt om uppgift som innebär laga förfall enligt 41 och 42 §§
värnpliktslagen har anmälts. Om denna kontroll utvisar att skäl för hämtning
enligt 40 § 2 mom. värnpliktslagen föreligger upprättas efterspaningssedel
om den avsedda tjänstgöringstiden överstiger 40 dagar. Denna
sedel översänds därefter till polisen.

Av den hittills föreliggande utredningen synes framgå att någon direkt
eller indirekt kontakt mellan Franssons kompanichef och truppregistreringsmyndigheten
inte har förekommit, vilket har föranlett att Fransson
trots anmält laga förfall har blivit efterspanad. Det torde före ärendets
avgörande vara erforderligt att inhämta uppgifter om detta ärendes
handläggning vid truppregistreringsmyndigheten och om rutinerna vid
kontroll av om laga förfall föreligger.

Utredning och yttrande i de hänseenden som angavs i promemorian
infordrades från värnpliktsverket.

Angående förfarandet vid inkallelse av värnpliktiga och åtgärder vid
utebliven inställelse anförde verket i sammanfattning följande. Inkallelseorder
utfärdas av truppregistreringsmyndighet. Värnpliktig som mottar
sådan order återsänder ett särskilt mottagningserkiinnande. Uppgift om
utskriftsdatum samt återsänt mottagningserkännande ligger till grund för
eventuell kontroll av att den värnpliktige blivit inkallad i laga ordning.
På inkallelseordern lämnas viss information, bl. a. om vad som skall
iakttas av den som på grund av sjukdom är förhindrad att inställa sig
Omkring 30 dagar före inryckningsdagen översänder truppregistreringsmyndighet
till utbildningsredovisande myndighet (i regel regemente/flot
tilj) handlingar enligt personalredovisningsinstruktionen (PRI) 1. mom.
602, sammanfattat benämnda ”automatiskt servicepaket”. Detta innehåller
bl. a. en kompanivis uppställd förteckning över dem som skall inställa
sig till aktuell militärtjänstgöring — P-tabell inryckning — samt
särskilda individuella ”Rapportkort Inryckning”. Vid utbildningsredovisande
myndighet mottas handlingarna av personal- och värnpliktsdetaljen.
Genom dess försorg fördelas P-tabell inryckning till utbildningskompanierna
vid förbandet (PRI 1 mom. 606). Snarast efter inryckningen
och senast dagen efter inryckningsdagen återställer kompanierna
till personal- och värnpliktsdetaljen ett exemplar av P-tabell inryckning
med anteckning om vilka som inryckt. Utbildningsredovisande myndighet
meddelar truppregistreringsmyndigheten senast andra dagen efter inryck -

172

ningsdagen vilka som inryckt. För denna rapportering används Rapportkort
Inryckning. Värnpliktig som inte inställt sig anmäls på särskild
blankett och inte med Rapportkort Inryckning.

Inkommer från utbildningsredovisande myndighet till truppregistreringsmyndighet
nyssnämnda anmälan om utebliven inställelse och framgår
inte av anmälan, att laga förfall föreligger, har truppregistreringsmyndighet
att vidta åtgärder för efterspaning och hämtning. Samarbetet
i ärende av förevarande slag sker således från truppregistreringsmyndighets
sida med utbildningsredovisande myndighet. Det ankommer på den
senare att klarlägga vilka uppgifter som kan finnas inom myndigheten.

Anmälan om att Fransson uteblivit kom in till Östra värnpliktskontoret
(VKÖ) den 28 augusti 1978. I anmälan upplystes om att skäl för
laga förfall ej var bekant vid K 1. Efter kontroll vid VKÖ om någon
anmälan eller framställning från Fransson ingivits dit utfärdades efterspaningssedel
påföljande dag.

Avslutningsvis anförde chefen för värnpliktsverket, generalmajoren
Bertil Creutzer följande.

Östra värnpliktskontoret har handlagt ärendet enligt till VKÖ utfärdade
föreskrifter och enligt till kontoret lämnat underlag från K 1/Fo 44.

Den direkta orsaken till det inträffade är till del att söka i att läkarintyg
inte insänts trots att kompanichefen informerat härom. Frågan om
formellt riktigt läkarintyg kan dock ha inverkat. Detta borde enligt min
mening lösts genom direkt kontakt mellan opererande läkare och sjukvårdsenheten
K 1/Fo 44 utan att Franssons moder skulle ha behövt
engagera sig som mellanhand.

En enligt min uppfattning väsentlig anledning är emellertid bristande
information inom K 1/Fo 44 och därvid närmast mellan kompanichefen
och chefen för värnpliktsdetaljen. Detta framgår klart av den upplysning
som K 1/Fo 44 lämnat i anmälan till VKÖ om utebliven inställelse nämligen
”skäl för laga förfall ej bekant vid K 1/Fo 44”. Eftersom kompanichefen
inryckningsdagen av Franssons moder underrättats om att operation
ägt rum, borde han i samband med tidigare omnämnd rapportering
med P-tabell inryckning om vilka som inställt sig samtidigt ha lämnat
värnpliktsdetaljen upplysning om anmält hinder för Fransson samt att
läkarintyg avvaktades. Upplysning till VKÖ med denna innebörd hade
icke föranlett efterspaning. Det är således kontakten mellan berörd kompanichef
och chefen för värnpliktsdetaljen som i detta skede av ärendet
är primärt inom K 1/Fo 44 och inte kontakten mellan kompanichefen
och sjukvårdsenheten.

Fransson kom därefter in med ytterligare påminnelser, vari han bl. a.
anförde missnöje med Kylin i visst hänseende och hemställde om utdrag
ur polisregistret för att förvissa sig om att han var struken därur.

På grund av vad som hade anförts i yttrandet från värnpliktsverket
infordrades förnyat yttrande från chefen för armén efter hörande av
Burman.

173

Burman anförde följande. Vid en incident av det slag, som drabbat
Fransson, frågar man sig som chef om man har gjort något fel eller om
man borde handlat på något annat sätt. Normalt sker alltid en kontakt
och en anmälan till värnpliktsdetaljen, då det gäller ändring av en värnpliktigs
tjänstgöringsförhållanden. Att så icke skedde i detta fall kan
medges vara fel, när man så här i efterhand i lugn och ro kan studera
händelseförloppet. En anmälan till värnpliktsdetaljen hade nog ändå inte
ändrat på behandlingen av Franssons fall, då det intyg som skulle ha
styrkt Franssons lagliga frånvaro oturligt nog aldrig sändes till K 1.

Chefen för armén yttrade att de av chefen för värnpliktsverket påtalade
bestämmelserna skulle komma att aktualiseras vid sammanträden
med arméns personalföreträdare i syfte att undvika ett upprepande av
begånget fel.

I beslut den 9 november 1979 anförde JO Uhlin följande.

Den företagna utredningen ger vid handen att Burman handlade felaktigt
när han endast tog kontakt med förbandsläkaren vid K 1 angående
det av Fransson anmälda förfallet. Han borde i stället i enlighet med
fastställda rutiner ha underrättat värnpliktsdetaljen vid K 1 om de av
Fransson och hans mor lämnade uppgifterna för vidare befordran till
truppregistreringsmyndigheten. All handläggning av ärenden, som berör
värnpliktiga som har underlåtit att rycka in till grundutbildning eller
repetitionsutbildning, ankommer till en början på sådan myndighet. Den
information som tas emot vid utbildningsförbandet i sådana ärenden
skall kanaliseras till vederbörande truppregistreringsmyndighet. Burman
har numera medgivit att han kan ha handlat fel. Detta fel kan i och för
sig med hänsyn till de förhållanden som rådde i samband med inryckningen
anses ha varit av mindre allvarlig natur. På grund härav och då
Fransson inte har drabbats av något egentligt förfång låter jag bero vid
en erinran till Burman om vikten av att gällande bestämmelser i dessa
frågor iakttas.

Mitt intryck av att Burman inte bör lastas alltför hårt för det begångna
felet förstärks av det förhållandet att ingen av de myndigheter som
yttrade sig med anledning av den första remissen insåg att något fel
hade begåtts. Det är anmärkningsvärt att man varken vid regementsstaben,
militärområdesstaben eller arméstaben bemödade sig om att ta
reda på gällande bestämmelser innan man avgav yttrande till JO.

Jag finner det också anmärkningsvärt att det i flera yttranden antytts
att händelseutvecklingen, i vart fall delvis, kan skyllas på Franssons eget
handlande. Det finns ingenting i handlingarna som ger skälig anledning
till sådana antydningar. Tvärtom synes Fransson och hans mor ha lagt
ner mer möda på att komma till rätta med problemen än som rimligen
borde kunna begäras. Jag instämmer oreserverat i Creutzers uppfattning

174

att frågan om formellt riktigt läkarintyg, när nu detta spörsmål togs
upp vid K 1, borde ha lösts genom kontakt mellan förbandet och den
opererande läkaren.

Utöver vad som här upptagits vill jag bl. a. med anledning av vad
Burman avslutningsvis har anfört i det senare yttrandet framhålla följande
angående användandet av begreppet laga förfall. Detta brukas i
olika rättsliga sammanhang som en gemensam benämning på sådana
omständigheter som utgör giltig ursäkt för underlåtenhet att exempelvis
iaktta en inställelse. Den grundläggande föreskriften för värnpliktsförhållanden
om vad som är laga förfall finns i 41 § värnpliktslagen. Vid
tillämpningen av de olika bestämmelser som därutöver förekommer är
det av vikt att man iakttar hur den föreskrift som skall tillämpas är
utformad. Ibland fordras att förfallet skall vara styrkt medan det i
andra situationer kan vara tillräckligt att man anmäler förfallet för att
vissa rättsverkningar skall utebli. Den senare situationen föreligger när
det gäller uteblivande från värnpliktstjänstgöring. I 40 § 2 mom. värnpliktslagen
föreskrivs sålunda att värnpliktig som uteblir utan anmält
laga förfall får hämtas till tjänstgöringen. Burmans uppfattning att en
anmälan till värnpliktsdetaljen inte hade ändrat på handläggningen av
Franssons fall, eftersom det aldrig sändes något intyg till K 1, är således
felaktig. Franssons anmälan var tillräcklig för att förhindra att åtgärder
vidtogs för hans hämtande till tjänstgöringen. Frågan om förfallet är
styrkt är främst av intresse vid en eventuellt efterföljande rättslig prövning
av grunden för utevaron. Denna betydelseskillnad är av vikt också i
andra fall som har anknytning till värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden.
Jag vill här allmänt understryka att en underlåtenhet att på ett riktigt
sätt tillämpa dessa föreskrifter kan få allvarligare orättmätiga konsekvenser
för den enskilde än den som drabbade Fransson.

Eftersom hämtningsåtgärder inte lagligen kan bli föremål för anteckning
i polisregister föranleder Franssons begäran om en undersökning
därav ingen åtgärd från min sida. Ej heller i övrigt finner jag skäl att
utreda de övriga förhållanden som Fransson har påtalat.

Beslut om heinförlovning med retroaktiv verkan och undanröjande
av beslut i disciplinmål

Vid JO Uhlins inspektion av Livregementets husarer (K 3) den 25
april och 10 maj 1979 antecknades till protokollet följande angående
disciplinmål med kontrollnummer 5/78.

Vpl. Karlsson ålades den 3 februari 1978 fritidsstraff i 12 dagar för
undanhållande. Beslutet fattades av tjänsteförrättande regementschefen.

175

överstelöjtnanten Karl-Erik Norgren, med kontrasignation av auditören,
advokaten Gösta Mellander. Genom beslut den 6 februari 1978 hemförlovades
Karlsson ”fr.o.m. 1978-01-31”. Med anledning härav fattade
tjänsteförrättande regementschefen, överstelöjtnanten Sven-Hugo Rizell,
den 7 februari 1978 följande beslut i disciplinmålet. ”Beslut 1978-02-03
annulleras enär Karlsson ej var krigsman då beslutet fattades. Beslutet
fattades utan vetskap om att Karlsson kunde bliva hemförlovad. Beslut
om hemförlovning fr.o.m. 1978-01-31 fattades 1978-02-06.” I stället
för beslutet om åläggande av fritidsstraff fattades beslut om målets hänskjutande
till åklagaren på den grund att straff inte kunde åläggas i
disciplinmål.

Yttrande inhämtades från regementschefen dels, efter hörande av
Rizell, närmare angående grunden för undanröjandet av beslutet den 3
februari 1978 om åläggande av disciplinstraff och dels angående grunden
för åtgärden att tillägga beslutet om hemförlovning av Karlsson retroaktiv
verkan.

Angående bakgrunden till angivna beslut upptogs i huvudsak följande

1 en vid K 3 upprättad promemoria. Karlsson ryckte in till grundutbildning
den 13 oktober 1976 men hemförlovades den 8 februari 1977 på
grund av en muskelskada. Den 5 december 1977 ryckte han på nytt in
till K 3 för fullgörande av återstoden av grundutbildningen, 109 dagar.
Härunder var han olovligen frånvarande den 12—19 januari 1978. Sistnämnda
dag införpassades Karlsson till K 3 genom polisens försorg. Anmälan
om frånvaron kom in till chefen för K 3 den 25 januari 1978,
varefter protokollet påföljande dag sändes till auditören. Denna dag
avvek Karlsson på nytt från förbandet. Den 30 januari 1978 kom protokollet
åter från auditören, varefter Karlsson den 3 februari 1978 ålades
ifrågavarande disciplinstraff. Att Karlsson på nytt hade avvikit var inte
känt för Norgren när han ålade straffet och inte heller att Karlsson skulle
bli hemförlovad den 30 januari 1978. De värnpliktiga var lediga den 28
januari—5 februari 1978. Karlsson skulle därför inte kunna nås för delgivning
förrän den 6 februari 1978. Denna dag inställde sig inte Karlsson.
Samma dag kontaktades värnpliktsdetaljen vid P 4, varvid upplystes att
Karlsson skulle hemförlovas enligt 10 %-regeln. Sista tjänstgöringsdag
skulle då bli den 30 januari 1978. Karlssons tjänstgöringsskyldighet ansågs
därför ha upphört från den 31 januari 1978.

I sitt yttrande anförde chefen för K 3, översten Magnus Olson, följande.

Innebörden av begreppet krigsman och tjänstgöringsskyldighet är utklarade.
(MO 1955 sid. 102, 1966 sid. 144, NJA 1976 sid. 364, MO 1966
sid. 182). Begreppet utvecklas i RättsH 1975 sid. 9—11 med ändring nr

2 samt BrB 21:20.

Beräkning av tjänstgöringsdagar och tidpunkt för hemförlovning har
skett riktigt. Omständigheterna gjorde att hemförlovning med retroaktiv
verkan var både korrekt och möjlig. Skäl fanns att fatta beslutet 78-02-06
om hemförlovning 78-01-31.

176

Då tjf regch, övlt Rizell efter föredragning av rättsvårdsbefälet fann
att Karlsson ådömts disciplinstraff 78-02-03 trots att han då faktiskt ej
var krigsman, beslöt han att annulera det som han ansåg ogiltiga beslutet.
Målet hänsköts i stället till åklagare.

— Tjf regch beslut är förståeligt. Jag vill dock ej yttra mig över dess
juridiska halt. Det innebär ej att någon skedde orätt. Disciplinen led
ej skada. Karlsson blev sedermera dömd för brottet.

Handläggning vid K 3 har, vad jag kan förstå, skett grannlaga och i
bästa avsikt att handla riktigt. Jag hemställer om att JO måtte lämna
ärendet utan ytterligare åtgärd.

Med anledning av vad Olson hade anfört infordrades yttrande från
värnpliktsverket i frågan om beslut om hemförlovning kan ges retroaktiv
verkan på sätt som skett vid K 3.

Yttrandet, som avgavs av värnpliktsverkets chef, generalmajoren Bertil
Creutzer, hade följande innehåll.

Av 38 § kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m. m.
(TjK) framgår att värnpliktig skall hemförlovas om han är frånvarande
från tjänstgöring under tid som överstiger eller beräknas överstiga en
tiondel av inkallelsetiden. Stadgandet gäller dock inte om frånvaron
föranletts av skada som uppkommit i tjänsten eller om värnpliktsverket
bestämmer annat. Om inkallelsetiden omfattar flera slag av tjänstgöring
skall varje slag av tjänstgöring bedömas självständigt.

Tid för frånvaro beräknas på sätt som sägs i 41 § TjK. För värnpliktig
som hållit sig undan, rymt eller som berövats friheten räknas tiden därvid
i dagar om 24 timmar (första stycket), medan tiden för frånvaron av
annan anledning räknas i hela kalenderdygn (andra stycket). Det ankommer
på chefen för det kompani till vilket den värnpliktige hör att upprätta
och föra ett s. k. frånvarokort över den värnpliktige. På frånvarokortet
antecknas tidpunkter för frånvaro. Uppgifterna på kortet tjänar
som underlag för bedömning av frågan om den värnpliktige skall hemförlovas.

Bestämmelsen om hemförlovning är av tvingande art och innebär att
den värnpliktige skall skiljas från pågående tjänstgöring så snart förutsättningarna
härför är uppfyllda. Bestämmelsen måste enligt min mening
i det enskilda fallet tillämpas på sådant sätt att beslut inte fattas förrän
förutsättningarna för hemförlovning är tillräckligt utredda. Viss tid kan
därför komma att förflyta mellan den tidpunkt då förutsättningarna för
hemförlovning objektivt föreligger och den tidpunkt då beslut härom
kan fattas. Jag har särskilt föreskrivit att den värnpliktige skall beredas
tillfälle och upplysas om möjligheten att inge ansökan om att få fortsätta
sin tjänstgöring innan beslut om hemförlovning meddelas honom. Anledningen
härtill är att den värnpliktige kan ha haft laga förfall för sin frånvaro
eller att andra särskilda skäl kan framkomma, vilka bör föranleda
att han likväl får fortsätta tjänstgöringen. I de fall där skälen till frånvaron
är uppenbara eller där den värnpliktige svårligen kan nås kan dock
kommunicering underlåtas för att därigenom undvika onödig tidsspillan.

Det förhållandet att viss tid kan åtgå för utredning, eller att sådan
utredning påkallas senare, utgör inte tillräckligt skäl för avsteg från
principen att beslut inte bör ges retroaktiv verkan. Beslut om hemförlovning
bör därför äga giltighet först från beslutsdagen. Som beslutsdag

177

måste enligt min mening anses den dag som i det meddelade beslutet
angivits som beslutsdatum. Jag vill framhålla att beräkningen av tjänstgöringstid
för den värnpliktige är knuten till beslutet om hemförlovning
genom att tjänstgöringen därigenom avbryts (2 och 39 §§ TjK). I detta
avseende är således ett hemförlovningsbeslut förenat med en särskild
rättsverkan för den värnpliktige.

I förevarande ärende har skälen att hemförlova Karlsson uppmärksammats
några dagar efter den tidpunkt då skälen objektivt ansågs föreligga.
Mot bakgrund av min redovisade principiella inställning bör inte
heller denna omständighet medföra att ett beslut om hemförlovning blir
retroaktivt. Det bör observeras att värnpliktig är att anse som krigsman
under den tid då han är tjänstgöringsskyldig. Beslutet att hemförlova
Karlsson fick till följd att hans tjänstgöringsskyldighet upphörde. Karlsson
var därför krigsman intill beslutsdagen 1978-02-06 ''öller intill den
senare tidpunkt som kunnat föranledas av hans avrustning eller av att
beslutet eljest kunnat verkställas.

Med hänvisning till vad jag anfört finner jag att beslut om hemförlovning
icke kan tilläggas retroaktiv verkan på sätt som varit fallet vid
K 3.

I beslut den 9 november 1979 anförde JO Uhlin följande.

Som Creutzer har anfört måste det mot bakgrund av innehållet i gällande
författningar vara oriktigt att tillägga beslut om avbrytande av värnpliktstjänstgöring
retroaktiv verkan. Jag vill också understryka att den
ståndpunkt som har intagits vid K 3 ytterst skulle kunna få orimliga
konsekvenser. Frågan om en värnpliktig är tjänstgöringsskyldig eller ej
har ju avgörande betydelse för bl. a. om han har lydnadsplikt respektive
om befälsrätt kan utövas gentemot honom. Det får inte råda någon
ovisshet om dessa förhållanden på grund av möjligheterna av att ett
retroaktivt hemförlovningsbeslut kan komma att meddelas. En annan
sak är att frågan om tillgodoräknande av tjänstgöringstid kan lösas på
olika sätt. Detta är dock något som jag saknar anledning att beröra här.

Beträffande frågan om undanröjande av beslutet om åläggande av
disciplinstraff vill jag framhålla följande. Enligt vad som tidigare har
anförts var det inte riktigt att tillägga beslutet om hemförlovning retroaktiv
verkan. Då Karlssons egenskap av krigsman inte torde ha påverkats
därav var straffbeslutet lagligt grundat. Emellertid kan det inte ens
med den utgångspunkt som Rizell hade vara korrekt att på sätt som
skedde undanröja ett straffbeslut som, enligt vad handlingarna utvisar,
var definitivt (jfr MO 1950 s. 217). Om man finner att ett meddelat
straffbeslut är felaktigt i något avseende bör åklagaren kontaktas angående
eventuell fullföljd i vanlig ordning till tingsrätt om beslutet inte har
vunnit laga kraft. I annat fall uppkommer fråga om anlitande av något
av de extraordinära rättsmedlen, besvär över domvilla eller resning. Vad
nu har sagts gäller självfallet inte sådana fall av uppenbara oriktigheter
som beror på skrivfel, felräkning eller något annat sådant förbiseende.
I dessa situationer bör rättelse kunna ske med en analog tillämpning av
30 kap. 13 § rättegångsbalken. I sådana fall som nämnts här bör lämpligen
samråd ske med auditören angående vilka åtgärder som skall vidtas.
12 Riksdagen 1980/81. 2 saini. Nr I

178

Tillämpningen i disciplinmål vid Skaraborgs regemente (P4) av
stadgandet om undanhållande. Framställning till regeringen angående
auditörers ansvarsförhållanden

I ett beslut den 21 mars 1980 anförde JO Uhlin följande.

Allmänt

I samband med min inspektion av P 4 den 26 och 27 april samt 22 maj
1979 upprättade en tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen en promemoria
angående de iakttagelser som hade gjorts vid genomgång av rättsvårdshandlingarna
beträffande tillämpningen i disciplinmål av 21 kap. 11 §
brottsbalken (BrB) om undanhållande.

Yttranden inhämtades från de bestraffningsberättigade befattningshavare
och auditörer som var ansvariga för de beslut som hade upptagits i
promemorian.

Sedan yttrandena avgivits underrättades regementschefen, översten P G
Brissman, och ställföreträdande regementschefen, översten Carl-Gösta
Norderup, om att de hade funnits vara skäligen misstänkta för att ha gjort
sig skyldiga till tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken i samband med
avgörandet av vissa närmare angivna disciplinmål. Brissman och Norderup
kom med anledning därav in med ytterligare yttranden.

Inspektionspromemorian

I den i samband med inspektionen upprättade promemorian lämnades
inledningsvis en kortfattad redogörelse för undanhållandebrottet och för
de bestämmelser som reglerar när mål om ansvar för brott skall hänskjutas
till åklagaren med särskilt avseeende på föreskriften i 22 § första stycket 4)
militära rättegångslagen (RL). Därefter upptog promemorian följande
angående de iakttagelser som hade gjorts vid granskningen av disciplinmålsprotokollen
för 1978 och 1979.

Knr 32/78

Vpl A. ålades genom beslut den 22 mars 1978 av stf. regementschefen,
översten C.-G. Norderup, med kontrasignation av auditören, advokaten
Gösta Mellander, fritidsstraff i åtta dagar för undanhållande, bestående i
att A. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring under tiden
2/3—8/3 1978”.

Av utredningen framgår att A. sedan den 27 februari 1978 fullgjorde
sjukhustjänstgöring i Falköping med inkvartering på Rantens hotell.

Vid militärförhör hade A. uppgivit i huvudsak följande. På morgonen
den 2 mars 1978 hade han feber. Han sökte då sin handledare som dock ej
var anträffbar. A. blev kopplad till sin avdelning och meddelade att han var
sjuk och frågade vad han skulle göra mer. Han fick svaret att det inte var
någon idé att han kom till lasarettet eftersom han var sjuk. A. beslöt sig för

179

att ta tåget hem till Uddevalla, dit han kom omkring kl. 13.00. Själv
bedömde han att han hade fått influensa. De första dagarna hade han 39°
feber. Han kontaktade ingen läkare. Den 9 mars hade febern släppt och A.
avsåg att åka till Falköping. Efter kontakt med kompaniadjutanten gick A.
emellertid till jourcentralen i Uddevalla, där han hänvisades till I 17
sjukhus. Expeditionsföreståndaren rekommenderade A. att åka till Falköping,
vilket han också gjorde. Efter samtal med handledaren åkte han till
regementsläkaren i Skövde, dit han kom på förmiddagen den 11 mars. A.
blev sjukskriven till den 13 mars 1978. — A. hade medgivit att han hade
varit borta från sin tjänst utan att ha giltigt läkarintyg. Han hade uppgivit
sig vara medveten om att man vid sjukdom måste ha läkarintyg men hade
trott att förhållandena i Falköping var annorlunda än på P4. Han hade
också i efterhand insett att han hade handlat felaktigt genom att han hade
följt de rekommendationer han hade fått från kirurgiska avdelningen den 2
mars 1978.

Det kan ifrågasättas om utredningen ger stöd för att ålägga A. ansvar för
uppsåtligt brott.

Knr 35/78

Vpl. L. ålades genom beslut den 22 mars 1978 av Norderup med
kontrasignation av Mellander fritidsstraff i åtta dagar för undanhållande,
bestående i att L. »utan laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring den 13
mars 1978».

Vid militärförhör hade L. uppgivit i huvudsak följande. Han vistades i
sitt hem i Tibro över helgen den 11-12 mars 1978. Han hade som vanligt
stämt träff med en kamrat för hämtning den 13 mars kl. 6.45 för färd till P 4.
Kamraten kom ej. L. cyklade hem till kamraten, som stod och reparerade
sin bil. Omkring kl. 9.00 var bilen klar. Den gick emellertid sönder igen på
vägen mot Skövde. Efter bogsering till Tibro företogs ny reparation. Bilen
var klar kl. 13.30. L. tyckte inte att det då var lönt att åka till Skövde varför
han stannade hemma utan att meddela kompaniet. L. inställde sig den 14
mars kl. 7.15 på sin arbetsplats. L. hade erkänt att han hade varit
frånvarande från sin tjänst den 13 mars och att han hade handlat fel genom
att inte åka till Skövde den 13 mars kl. 14.00. Han hade också uppgivit att
han inte tänkte på att ta ordinarie bussförbindelser Tibro-Skövde.

Det kan ifrågasättas om utredningen ger stöd för att ålägga L. ansvar för
undanhållande, i vart fall såvitt avser tiden före det klockslag då L. kunnat
inställa sig vid P4 om han hade åkt buss från Tibro kl. 14.00.

Knr 45/78

Vpl. J. ålades genom beslut den 5 april 1978 av regementschefen,
översten 1 gr. Per Gunnar Brissman, med kontrasignation av Mellander
disciplinbot för 25 dagar för undanhållande, bestående i att J. ”utan styrkt
laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring på Lidköpings lasarett den 23
mars 1978”.

Vid militärförhör hade J. uppgivit i huvudsak följande. Klinikläraren
hade anordnat en obduktion, som skulle börja den 23 mars 1978 kl. 6.45.
När J. vaknade på morgonen hade han ont i öron, hals och huvud. Han
ringde därför till intensivvårdsavdelningen och meddelade att han var sjuk.
J. lade sig därefter och somnade igen. Han steg upp på eftermiddagen,
städade och åkte hem till Vänersborg omkring kl. 17.00. Det var sista
dagen för J:s lasarettstjänstgöring. — J. hade erkänt att han hade varit
borta från tjänsten den 23 mars och att han hade handlat fel genom att ej
kontakta jourcentralen.

180

Det kan ifrågasättas om utredningen ger stöd för att ålägga J. ansvar för
uppsåtligt brott.

Knr 46/78

Vpl L. ålades genom beslut den 5 april 1978 av Brissman med kontrasignation
av Mellander disciplinbot för 25 dagar för undanhållande, bestående
i att L. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring på
Lidköpings lasarett den 23 mars 1978.”

Omständigheterna i detta fall är i huvudsak desamma som i målet med
knr 45/78. Det kan således ifrågasättas om utredningen ger stöd för att
ålägga L. ansvar för uppsåtligt brott.

Knr 47/78

Vpl. N. ålades genom beslut den 17 april 1978 av Brissman med
kontrasignation av Mellander disciplinbot för tolv dagar för undanhållande,
bestående i att N. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från
tjänstgöring den 31/3 1978 kl. 07.30—10.00”.

Vid militärförhör hade N. uppgivit att han natten mellan den 30 och 31
mars var hos en flickvän i Skövde, att väckarklockan inte ringde på
morgonen den 31, att han därför försov sig och inställde sig vid regementet
först kl. 10.00. N. hade erkänt ”att han varit borta från tjänsten 1978-03-31
kl. 07.30-10.00”.

Det kan ifrågasättas om det genom den utredning som förelåg över
huvud kan anses visat att N. hade gjort sig skyldig till brott.

Knr 48 och 49/78

Vpl. J. och S. ålades genom beslut den 17 april 1978 av Brissman med
kontrasignation av Mellander disciplinbot för 15 dagar för undanhållande,
bestående i att de ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring
den 31 mars 1978 kl. 07.30-11.30”.

Vid militärförhör hade J. och S. uppgivit i huvudsak följande. De var den
30 mars 1978 i Stockholm på en ishockeymatch. När de skulle återvända
till Skövde missade de tåget kl. 23.30. Morgonen därpå försov de sig och
kom först med det tredje tåget kl. 8.08. De anmälde sig på kompaniet kl.
11.30. - J. och S. hade erkänt att de hade varit borta från tjänsten den 31
mars kl. 7.30-11.30.

Det kan ifrågasättas om utredningen ger stöd för att ålägga J. och S.
ansvar för uppsåtligt brott.

Knr 50/78

Vpl. S. ålades genom beslut den 17 april 1978 av Brissman med
kontrasignation av Mellander disciplinbot för 18 dagar för undanhållande,
bestående i att S. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring
den 3/4 1978 kl. 07.30-13.00”.

Vid militärförhör uppgav S. i huvudsak följande. Han var hemma i
Göteborg natten mellan den 2 och 3 april 1978. Han var ensam hemma och
hade ställt väckarklockan så att han skulle komma upp i tid. Han vaknade
kl. 10.00 utan att ha hört väckarklockan och tog då nästa tåg kl. 11.15 till
Skövde och inställde sig på regementet kl. 13.00. Som ”förmildrande
omständighet” anförde S. att han hade huvudvärk på kvällen innan han
lade sig vilket bidrog till att han sov hårt. Han erkände att han hade varit
borta från tjänsten den 30 april 1978 kl. 7.30-13.00.

S. anförde besvär över straffbeslutet och yrkade frikännade, eftersom
han hade saknat uppsåt att hålla sig borta från tjänstgöringen. 1 förklaring

181

anförde åklagaren att brottet borde bedömas som tjänstefel och att straffet
var väl avvägt.

Genom beslut den 9 maj 1978 undanröjde Skövde tingsrätt det överklagade
beslutet på grund av följande bedömning.

Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av S:s uppgifter. Av dessa
framgår att S. ej haft för avsikt att utebli från tjänstgöringen. Han har
därför ej gjort sig skyldig till undanhållande. Med hänsyn till att han inte
gått till sängs alltför sent och ställt en dittills alltid fungerande väckarklocka
på ringning och då han ej haft möjlighet att genom telefonväckning
eller föräldrars hjälp säkerställa väckning samt då han ej heller i
övrigt haft anledning befara att han ej skulle vakna av väckarklockans
signal finnér rätten att han ej kan anses ha gjort sig skyldig till
försummelse eller visat oförstånd eller oskicklighet. Rätten anmärker
dock att det under vissa omständigheter kan krävas av en värnpliktig att
han, därest erforderliga åtgärder för att han skall bli väckt ej på annat
sätt kan vidtagas, inställer sig på sitt regemente redan på kvällen innan
tjänstgöring skall påbörjas. På grund av det anförda skall överklagade
beslutet undanröjas.

Åklagaren förde talan mot tingsrättens beslut med yrkande att hovrätten
skulle fälla S. för tjänstefel och bestämma straffet till vad regementschefen
bestämt. Till utveckling av sin talan anförde åklagaren bl. a. följande.
Tingsrättens dom sätter hela det militära regelsystemet i fara. En av
hörnstenarna bakom den militära disciplinen är att inte endast befäl utan
även värnpliktiga skall vara på rätt plats, i rätt tid med rätt utrustning. Om
så ej är fallet skall bestraffning kunna ske såvida ej laga förfall föreligger.
Försovning är ej laga förfall. Skulle tingsrättens dom godtas kan bestraffning
ej komma ifråga vid ”försovning”. Flertalet värnpliktiga kan då
förväntas ”försova sig” en eller flera gånger när de så anser erforderligt.

Genom beslut den 29 december 1978 fastställde hovrätten tingsrättens
beslut.

Det kan mot bakgrund av denna redogörelse ifrågasättas på vilken grund

S. har ansetts kunna åläggas ansvar i disciplinmål för undanhållande.

Knr 51/78

Vpl. M. ålades genom beslut den 17 april 1978 av Brissman med
kontrasignation av Mellander fritidsstraff i åtta dagar för undanhållande,
bestående i att M. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring
28/3-31/3 1978”.

Vid militärförhör hade M. uppgivit i huvudsak följande. Han besökte
den 23 mars 1978 (skärtorsdagen) regementsläkaren för värk i vänster öra
samt förkylning. Regementsläkaren bestämde då att M skulle vistas
inomhus den dagen. När han den 28 mars skulle börja sin tjänst vid P4
kände han sig fortfarande sjuk och ringde därför till P4 för att anmäla
förhållandet. Först omkring kl. 10.30 kom han fram till kompaniadjutanten.
Denne uppmanade M. att, om han inte kunde komma till kompaniet,
söka läkare. M. sökte därefter distriktsläkaren i Grästorp men fick inte
träffa denne, därför att det var för många tidsbeställningar. Han fick
besked att återkomma torsdagen den 30 mars. Vid besöket hos distriktsläkaren
blev han undersökt och läkaren skrev ut medicin. M. bad om ett
läkarintyg, vilket han också fick. Han "trodde att läkaren i Grästorp kunde
sitt jobb” och skrev intyget för hela veckan och inte bara för den 30 mars.

182

M. tittade aldrig på läkarintyget. Han åkte hem och stannade hemma också
under fredagen, eftersom läkaren hade sagt till honom att göra så. M.
inställde sig på P4 måndagen den 3 april 1978. Han medgav att han hade
varit borta från tjänsten den 28—31 mars 1978.

Läkarintyget, som har fogats till disciplinmålsprotokollet, innehåller
endast att M. den 30 mars 1978 undersöktes av t. f. distriktsläkaren i
Grästorp och att diagnosen fastställdes till "Rhinit. — Sinusit” (?).

Det kan ifrågasättas om utredningen kan anses ha varit tillräcklig för att
ålägga M. ansvar för brott.

Knr 58/78

Vpl. U. ålades genom beslut den 24 maj 1978 av Norderup med
kontrasignation av vice auditören, advokaten Bertil Kenne, disciplinbot
för 15 dagar för undanhållande, bestående i att U. den 4 maj 1978 inte hade
inställt sig kl. 10.00 utan först kl. 17.00.

Vid militärförhör hade U. uppgivit i huvudsak följande. Han tjänstgjorde
vid sambandscentralen vid Milo V. Han skulle inställa sig där den 4 maj
1978 kl. 10.00. Han var på permission i Ulricehamn och skulle åka med
buss till Skövde kl. 7.50. Det gick emellertid ingen buss, eftersom det var
Kristi Himmelfärdsdag. I stället tog han nästa förbindelse som var ett tåg
som gick till Skövde kl. 14.54. Han anmälde sig på sin arbetsplats kl. 17.00.
— U. hade inte tänkt på att det var helgdag och hade därför inte
kontrollerat att ordinarie buss och tåg verkligen gick den dagen. Han hade
heller inte ringt till arbetsplatsen och meddelat att han skulle bli försenad.

Det kan ifrågasättas om utredningen har varit tillräcklig för att ålägga U
ansvar för uppsåtligt brott.

Knr 59/78

Vpl. S. ålades genom beslut den 24 maj 1978 av Norderup med
kontrasignation av Kenne disciplinbot för 15 dagar för undanhållande,
bestående i att S. den 16 maj 1978 inte hade inställt sig kl. 6.30 utan först kl.

11.50.

Vid militärförhör hade S. uppgivit i huvudsak följande. Han var under
pingsthelgen i sitt hem i Borlänge och skulle återvända till P 4 med tåg den
15 maj 1978 kl. 22.55. S. gick till sängs omkring kl. 19.30, varvid han ställde
sin väckarklocka på väckning kl. 22.00. Den fungerade dock inte utan S.
vaknade av sig själv omkring kl. 23.00. Han gick då till en telefonkiosk och
ringde kasernvakten P4 och meddelade att han hade blivit försenad. Han
skaffade en annan väckarklocka, övernattade i sin bostad i Borlänge och
tog tåget till Skövde kl. 6.30. Han skulle ha börjat sin tjänstgöring kl. 6.30
men inställde sig först kl. 11.50.

Det kan ifrågasättas om utredningen har varit tillräcklig för att ålägga S.
ansvar för brott.

Knr 67/78

Vpl. H. ålades genom beslut den 21 juni 1978 av Norderup med
kontrasignation av Kenne disciplinbot för 20 dagar för undanhållande,
bestående i dels att H den 4 juni 1978 inte inställde sig till tjänstgöring som
böljade kl. 18.00 utan först kl. 19.15, dels att H den 10 juni 1978 inte
inställde sig till tjänstgöring som började kl. 18.00 utan först 19.15.

Vid militärförhör hade H. uppgivit i huvudsak följande.

Betr. det första tillfället: H. åkte med tåg från Göteborg med ankomst till
Skövde kl. 16.50. Han somnade och åkte förbi Skövde, varför han fick
byta tåg för återfärd. Han inställde sig till tjänstgöring kl. 19.15.

183

Betr. det andra tillfället: H. skulle påbörja tjänstgöring kl. 18.00.
Tidigare hade han åkt med ett tåg från Göteborg kl. 16.15. På grund av
tidtabellsändringar tvingades han dock ta ett tåg med ankomst kl. 18.50.
Han inställde sig till tjänstgöring kl. 19.00.

Det kan ifrågasättas om utredningen i något fall har visat att H. hade
gjort sig skyldig till uppsåtligt brott.

Knr 83/78

Vpl. G. ålades genom beslut den 25 juli 1978 av Brissman med
kontrasignation av tjänsteförrättande auditören, advokaten Henrik
Brandt, disciplinbot för 15 dagar för undanhållande, bestående i att G. den
11,12 och 13 juli 1978 hållit sig borta från sitt förband och vistats på annan
ort.

Vid militärförhör hade G., som var bosatt i Vaxholm, uppgivit i
huvudsak följande. Han hade tidigt på söndagsmorgonen den 9 juli stukat
foten. Han uppsökte genast Danderyds sjukhus för behandling. Efter
röntgen meddelades G. att det var fråga om en ledbandsbristning i foten.
Behandlande läkare rekommenderade sjukskrivning med vila för foten. I
detta sammanhang talades ej om något sjukintyg. Den 10 juli ringde G. till
9. komp. och anmälde sig som sjukskriven i hemmet. Dagkorpralen tog
emot samtalet och lovade vidarebefodra detta till kompaniadjutanten. G.
sökte därefter förbandsläkaren vid KA 1 i dennes privatklinik i Vaxholm.
Denna var stängd och öppnade först kl. 13.00, varför G. åkte tillbaka hem.
Under tiden hade kompaniadjutanten meddelat G:s syster att G. skulle
sända giltigt läkarintyg till kompaniet. Han uppsökte då en annan läkare,
som hänvisade honom till förbandsläkaren vid KA 1. G. åkte till KA 1, dit
han kom omkring kl. 10.30. Förbandsläkaren hade då åkt till privatkliniken.
G. uppsökte honom där och fick besked att anmäla sig på KA 1 den 11
juli kl. 7.30, då han blev undersökt. Därefter blev G. avförd. Han skickade
läkarintyg till 9. komp. men stannade själv hemma. Dagen därpå ringde
kompaniadjutanten och uppmanade G. att inställa sig på kompaniet om
”giltigt intyg” ej kunde företes. G. anlände till kompaniet den 12 juli efter
tjänstens slut och anmälde sig i tjänst den 13 juli kl. 7.00. - G. hade erkänt
att han varit medveten om att han hade avförts av läkaren vid KA 1 och att
han hade uppmanats att inställa sig vid 9. komp. i Skövde. Anledningen till
att han inte hade gjort detta hade enligt G. varit att läkaren på Danderyds
sjukhus hade rekommenderat sjukskrivning en vecka.

Det kan ifrågasättas om utredningen har varit tillräcklig för att ålägga G.
ansvar för brott, i vart fall såvitt avser utevaro den 11 och 13 juli 1978.

Knr 115/78

Vpl. B. ålades genom beslut den 19 december 1978 av Norderup med
kontrasignation av Mellander disciplinbot för 30 dagar för undanhållande,
bestående i att B. ”under påstående att han på grund av sjukdom var
oförmögen att inställa sig vid P 4 tidigare än han gjort undanhållit sig från
tjänsten under tiden 20-25 nov. 1978”.

Vid militärförhör hade B. uppgivit i huvudsak följande. Han var i
Göteborg på normal helgpermission. Han skulle åter inställa sig vid P4
måndagen den 20 november kl. 7.30. Under fredagen kände han sig
krasslig och kontaktade per telefon läkare i hemorten. Överenskommelse
träffades om ett besök hos läkaren tisdagen den 21 november kl. 13.45. På
söndagskvällen kände han sig sjuk, varför han stannade hemma. Samma
förhållande rådde under måndagen, då han omkring kl. 10.00 ringde till sitt

184

kompani och meddelade att han var sjuk i hemmet. B. blev då tillsagd att
skaffa intyg, varvid B. svarade att han skulle ha med sig intyg då han
inställde sig vid kompaniet. På tisdagen gick B. till läkaren. Besöket
resulterade inte i att B. blev sjukskriven. Trots detta var han ej i stånd att
återvända till regementet under hela veckan. B. inställde sig vid sitt
kompani den 27 november kl. 7.00. — B. hade medgivit att han hade
handlat felaktigt genom att vara borta från tjänsten den 20 november kl.
7.30 - den 24 november kl. 16.00.

Det kan ifrågasättas om utredningen har visat att B. gjort sig skyldig till
något brott genom utevaron den 20 och 21 november eller till uppsåtligt
brott genom utevaron den 22, 23 och 24 november. Vidare synes utredningen
inte ge vid handen att någon skyldighet att vistas vid P 4 den 25
november har åvilat B. Gärningsbeskrivningen synes dessutom närmast
innefatta påstående att B. gjort sig skyldig till svikande av försvarsplikt.
Detta brott får ej handläggas i disciplinmål.

Knr 17/79

Vpl. L. ålades genom beslut den 13 februari 1979 av Norderup med
kontrasignation av Mellander fritidsstraff i 15 dagar för undanhållande,
bestående i att L. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring
undertiden 19-29 jan. 1979”.

Vid militärförhör hade L. uppgivit i huvudsak följande. Han befann sig
den 18 januari i Göteborg och skulle inställa sig vid P4 den 19 januari kl.
7.30. På morgonen sistnämnda dag begav sig L. till sitt hem i Stenungsund i
stället för att åka till P4. 1 hemmet gick han till sängs, då han kände sig
dålig. L. kände sig sjuk och låg till sängs till den 23 januari, då han kände
sig bättre. Han hade under tiden inte kontaktat läkare och ej heller
kompaniet. Han besökte läkare i Stenungsund den 24 januari. Denne
meddelade L. att han skulle ringa regementet för att fråga hur han skulle
förfara, varefter han skulle kontakta L. och meddela resultatet. Den 25
januari meddelade läkaren L. att han inte kunde göra något i L:s fall utan
uppmanade L. att återvända till regementet. Läkaren gav inte L. något
intyg vid sjukbesöket utan uppgav att han skulle skicka det till regementet.
L. hade senare försökt kontakta läkaren i fråga men hade inte kunnat träffa
honom. Något intyg hade ännu inte kommit till regementet. L. inställde sig
vid P4 den 29 januari kl. 7.00. Han kände sig så dålig att han ej kunde
inställa sig tidigare trots läkarens uppmaning. — L. hade medgivit att han
handlat felaktigt genom att inte kontakta läkare tidigare än den 23 januari
för att skaffa intyg och genom att inte kontakta kompaniet för att meddela
att han var sjuk och därmed varit borta 01-19-01-29. Han hade också
uppgivit att han hade känt till bestämmelserna då den värnpliktige blir sjuk
i hemmet.

L. fullföljde talan mot beslutet med yrkande att straffet skulle omvandlas
till disciplinbot, alternativt att straffet skulle nedsättas. I besvärsinlagan
uppgav L. bl. a. att orsaken till hans frånvaro hade varit att han hade
svårt att inordna sig i det militära systemet.

Chefsåklagaren Carl-Fredrik Mac Key yrkade i ansökan om stämning
och förklaringsskrift till Skövde tingsrätt att L. för den gärning som avsågs
med överklagade beslutet skulle dömas för rymning och att straffarten
skulle ändras till ”någon form av böter, disciplinböter eller dagsböter”.

I ”dom” den 3 april 1979 dömde tingsrätten med undanröjande av det
överklagade beslutet L. för rymning till disciplinbot 20 dagar.

Det kan ifrågasättas om utredningen har varit tillräcklig för att ålägga L.
ansvar för uppsåtligt brott i disciplinmålet.

185

Knr 30/79

Vpl. L. ålades genom beslut den 26 mars 1979 av Norderup med
kontrasignation av Mellander disciplinbot för 20 dagar för undanhållande,
bestående i att L. ”utan styrkt laga förfall undanhållit sig från tjänstgöring
den 21 februari och den 22 februari kl. 09.45”.

Vid militärförhör hade L. uppgivit i huvudsak följande. Tisdagen den 20
februari 1979 var han hos pv-assistenten för samtal om ekonomiska
problem. Därefter åkte han till sin arbetsplats och var där resten av dagen.
På kvällen reste han till sitt hem i Skara och skulle inställa sig på P 4 dagen
därpå kl. 7.30. L. ansåg sig emellertid vara för sjuk för att åka till Skövde.
Han sökte inte läkare men ringde två gånger under dagen till P 4 men fick
inte tag i någon. Han hade dock inte ringt till dagbefälet när han inte fick
tag på någon på kompaniet. När L. skulle åka till P4 den 22 februari 1979
kl. 6.30 fick han inte igång bilén, varför L. ägnade morgontimmarna till att
arbeta med den. Kl. 8.15 ringde kaptenen Bosved, 10 komp., och gav L.
order att snarast inställa sig vid kompaniet. Samma dag kl. 9.45 anmälde
sig L. på kompaniexpeditionen. — L. hade medgivit ”att han gjort fel
genom att vara frånvarande från tjänsten 1979-02-21 kl. 07.30—02-22 kl.
09.45 utan att ha sjukintyg eller andra giltiga skäl”. - Enligt anteckning i
protokollet över militärförhör hade Bosved vid samtal uppgivit att han
tyckte det var mycket underligt att L. ej hade kommit i kontakt med
kompaniets personal, eftersom det var telefonpassning nästan hela dagen
förutom lunchrast och kafferast.

Det kan ifrågasättas om utredningen har varit tillräcklig för att ålägga L.
ansvar för uppsåtligt brott, såvitt avser den 21 februari 1979, och för brott
över huvud taget, såvitt avser den 22 februari 1979.

Yttranden

På grundval av innehållet i promemorian inhämtades yttranden från de
bestraffningsberättigade befattningshavare och auditörer som var ansvariga
för de olika besluten.

Mellander anförde i sitt yttrande följande.

Enligt kaserninstruktionen åligger det alla värnpliktiga beträffande sjukdom
som inträffar under fritid att den värnpliktige snarast möjligt skall
bege sig till regementets sjukhus.

Enligt rättsfall nr 14 i Svensk Juristtidning 1977 torde underlåtenhet att
ingiva läkarintyg för påstådd sjukdom icke kunna bestraffas som tjänstefel.

Med beaktande av förestående tillåtar jag mig framföra följande kommentarer
till de olika påtalade avgörandena:

Knr 32/78

Vpl A. har uppsåtligen tagit tåget till Uddevalla i stället för att inställa sig
vid sjukhuset i Skövde enligt gällande instruktion. Han har därmed
uppsåtligen uteblivit från den avdelning av försvarsmakten, vid vilken han
skall tjänstgöra eller vistas.

Knr 35/78

Vpl L. ”tyckte inte det var lönt att åka till Skövde” kl 13.30 trots att
bilen då var klar. Ingen utredning om bilen föreligger. Inget meddelande

186

från L. till P4. L. har möjligen gjort sig skyldig till tjänstefel, som
kombinerats med undanhållande från kl. 13.30. Jag har vid ärendets
prövning funnit det vara utrett att undanhållande föreligger från kl 13.30.
Särskild anledning att påtala eventuellt tjänstefel förelåg icke.

Knr 45/78

Vpl J. har uppsåtligen åkt till Vänersborg i stället för till Skövde. Om vpl
J. kunde åka till Vänersborg så kunde han givetvis åka till Skövde. Hans
åtgärd var ägnad att hålla sig undan från förbandet. Han har därmed
uppsåtligen uteblivit från den avdelning av försvarsmakten, vid vilken han
skall tjänstgöra eller vistas.

Knr 46/78
Se Knr 45/78.

Knr 47/78

Vpl N har inte ens påstått att han ställt någon klocka på väckning. Under
alla förhållanden föreligger tjänstefel. Påföljden synes väl avpassad.

Knr 48 och 49/78
Se Knr 47/78.

Knr 50/78

Vpl S har uppenbarligen icke vidtagit tillräckliga åtgärder för väckning.
Vid sådant förhållande föreligger i varje fall tjänstefel. Påföljden är väl
avvägd.

Knr 51/78

Vpl M begärde och erhöll läkarintyg. Detta förhållande jämte omständigheterna
i övrigt gör att frånvaron bedömdes som undanhållande. Vpl M.
kunde besöka läkare i Grästorp. Följaktligen kunde han inställa sig vid P 4.
Han har därmed uppsåtligen uteblivit från den avdelning av försvarsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas.

Knr 115/78

Vpl B reste från Göteborg till hemmet. Hans skyldighet var att inställa
sig vid P4. Efter läkarbesök blev han icke sjukskriven. Därmed förstärktes
hans skyldighet att inställa sig vid förbandet. Han har därmed uppsåtligen
uteblivit från den avdelning av försvarsmakten, vid vilken han skall
tjänstgöra eller vistas.

Knr 17/79

Den 19 januari kl. 07.30 reste vpl L. från Göteborg till Stenungsund.
Eftersom han kunde åka till Stenungsund kunde han givetvis åka till
Skövde. Genom sin resa till Stenungsund har han uppsåtligen uteblivit från
den avdelning av försvarsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller
vistas.

Vid läkarbesök uppmanades L. att återvända till förbandet. Trots denna
uppmaning underlät L. att återvända till P4.

Knr 30/79

Frånvaro 21/2 p. g. a. uppgiven sjukdom. Inget läkarbesök. Ingen närmare
specifikation.

Frånvaron 22/2 berodde på att han mekade med bilen.

Det måste vara uppenbart att vpl L. den 21/2 icke var sjukare än att han
kunde inställa sig vid förbandet. Arbetet med bilen kan icke vara laga skäl
för ute varö.

187

Enligt min uppfattning måste man räkna med att frånvarofrekvensen vid
förbanden kommer att öka okontrollerbart om det blir tillåtet att förlänga
ledighet genom påstådd obestyrkt sjukdom. Är sådan frånvaro icke
straffbar som undanhållande torde det inte heller kunna medföra påföljd
för tjänstefel.

I RättsH sid 42 p. 3 anmärkes att om krigsman, som är sjukredovisad,
avviker från kasemområdet skall förseelsen bedömas enl. 21:11. Om
krigsman påstår sig vara sjuk och reser från Lidköping eller Göteborg till
sitt hem så bör detta handlande bedömas på samma sätt. Syftet med resan
till hemmet är i båda fallen detsamma, nämligen att undvika tjänstgöring
eller vistelse vid förbandet. Det är inte bara avvikandet utan även
uteblivandet som är straffbart.

Som påföljden torde bli densamma vare sig förseelsen rubriceras som
undanhållande eller tjänstefel skall jag i fortsättningen beakta justitieombudsmannens
uppfattning.

Kenne yttrade.

Knr 58/78

Av referatet synes framgå att U. ej kollat att han hade bussförbindelse
med Skövde. Han har därigenom tagit en medveten risk och jag ansåg att
gärningen skulle bedömas som undanhållande.

Jag är emellertid införstådd med att tjänstefel kanske ligger närmare till
hands.

Knr 59/78

S. borde ha kontrollerat att väckarklockan fungerade, varför gärningen i
vart fall är att bedöma som tjänstefel. Jag är emellertid införstådd med att
jag borde ha övervägt att överlämna ärendet till åklagarmyndigheten.

Knr 67/78

Betr. den första gärningen är den enligt min uppfattning undanhållande.

H. har genom att somna på tåget satt sig ur stånd att lämna tåget i Skövde
och har sålunda tagit en medveten risk. 1 vart fall måste gärningen
bedömas som tjänstefel.

Betr. den andra gärningen se knr 58/78

Brandt yttrade följande beträffande mål med knr 83/78. Utredningen
kunde väl ha varit bättre men han ansåg den likväl ha varit tillräcklig för att
ålägga G. ansvar för ute varö den 11 och 12 juli. Av beklagligt förbiseende
hade också den 13 juli tagits med i beslutet. G. måste ha känt till att "giltigt
läkarintyg” erfordrades men sådant intyg hade inte företetts. Eventuellt
uppsåt måste anses ha förelegat.

Brissman anförde att han med beaktande särskilt av mål med knr 45—51
och 83/78 ville framhålla att han helt delade de åsikter som framfördes i
yttrandena. Han uppgav sig också dela Mellanders åsikt om riskerna för att
frånvarofrekvensen vid förbanden skulle komma att öka okontrollerbart
om det blir tillåtet att förlänga ledighet genom påstådd obestyrkt sjukdom.

Norderup uppgav att han delade auditörernas uppfattning och bedöm -

188

ningar. Han tilläde att han vid beslut i de aktuella ärendena inte hade funnit
anledning att närmare analysera auditörernas rubricering av förseelserna.

Brissman och Norderup sade sig därutöver bl. a. nu vara medvetna om
att förseelserna i några fall snarare kunde ha rubricerats som tjänstefel än
som undanhållande.

Underrättelse om misstanke m. m.

I två särskilda skrivelser den 10 januari 1980 underrättades Brissman
och Norderup om att de hade funnits vara skäligen misstänkta för
tjänstefel enligt 21 kap. 18 § BrB i vart fall beträffande de mål som upptogs
i skrivelsen.

Brissman angavs således vara misstänkt för att han i egenskap av
bestraffningsberättigad befattningshavare vid Skaraborgs regemente i disciplinmål
med knr 47, 50 och 51/78 av försummelse, oförstånd eller
oskicklighet hade ålagt värnpliktiga, som tjänstgjorde vid regementet,
disciplinstraff för undanhållande, trots att tillräcklig utredning för åläggande
av straff i disciplinmål ej hade förelegat. Beträffande mål med knr 45
och 46/78 angavs misstanken avse att Brissman i angivna egenskap hade
ålagt värnpliktiga disciplinstraff för undanhållande, trots att tillräcklig
utredning för åläggande av straff för sådant brott ej hade förelegat.

Norderup delgavs på motsvarande sätt misstanke för att han i mål med
knr 59/78 och 30/79 hade ålagt värnpliktiga disciplinstraff för undanhållande,
trots att tillräcklig utredning för åläggande av straff i disciplinmål
inte hade förelegat samt för att han i mål med knr 32, 35 och 115/78 samt
17/79 hade ålagt värnpliktiga disciplinstraff för undanhållande, trots att
tillräcklig utredning för åläggande av straff för sådant brott inte hade
förelegat. Vad avsåg mål nr 30/79 begränsades misstanken till att avse den
värnpliktiges utevaro den 22 februari 1979.

I samband med underrättelsen om misstanke bereddes Brissman och
Norderup tillfälle att lämna uppgift om den ytterligare utredning de ansåg
vara önskvärd och i övrigt anföra vad de ansåg erforderligt.

Brissman och Norderup avgav därefter nya yttranden. Inledningsvis
anförde de var för sig bl. a. följande.

Vad beträffar handläggningen av de mål där JO ifrågasatt om utredningen
varit tillräcklig vill jag framhålla att förslagen till beslut utformats av
tjänstgörande auditörerna Brandt, Kenne och Mellander, vilka alla tjänstgjort
som auditörer under en lång följd av år och utan anmärkning vid
tidigare granskningar av JO. Jag är personligen icke utbildad jurist, utan
har förlitat mig på vederbörande auditör, som med sin utbildning och
erfarenhet som grund lämnat mig de förslag jag prövat och funnit riktiga.

Brissman och Norderup anförde vidare att det enligt deras uppfattning
kunde vara mycket svårt att konstatera om en soldat hade handlat

189

uppsåtligt eller icke och anförde några exempel från de mål, för vilka de
var misstänkta för tjänstefel, för att visa att det torde vara möjligt med
skilda subjektiva uppfattningar. Vad de därvid anförde överensstämde i
huvudsak med de synpunkter som auditörerna hade lämnat i sina yttranden.

Avslutningsvis uttalade Brissman och Norderup att de vid avkunnandet
av sina beslut i ifrågavarande mål hade varit övertygade om att soldaterna
hade haft för avsikt att utöka sin ledighet och därför hade handlat
uppsåtligt. De hävdade också att påföljden för de värnpliktiga sannolikt i
stort blivit densamma om dessa hade dömts för tjänstefel i stället för
undanhållande.

JO:s bedömning

Jag kommer i det följande att först ge min allmänna syn på handläggningen
i disciplinmål av frågor rörande värnpliktigas och andra krigsmäns
utevaro från tjänstgöring för att sedan gå närmare in på handläggningen av
de mål som har upptagits i inspektionspromemorian. Därefter kommer
vissa spörsmål angående bestraffningsberättigade befattningshavares och
auditörers ansvarsförhållanden att beröras. Avslutningsvis görs en sammanfattande
bedömning.

Handläggning i disciplinmål av frågor rörande krigsmäns utevaro från
tjänstgöringen

Om krigsman olovligen avviker eller uteblir från avdelning av försvarsmakten
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall
tjänstgöra annorstädes än vid avdelning av försvarsmakten, från tjänstgöringsstället,
skall han enligt 21 kap. 11 § första stycket BrB dömas för
undanhållande till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Ansvar för undanhållande kan komma ifråga endast när den misstänkte
uppsåtligen har uteblivit eller avvikit (jfr. 1 kap. 2 § BrB). I den svenska
uppsåtsläran brukar man tala om tre slag av uppsåt: direkt, indirekt och
eventuellt. De båda förstnämnda formerna vållar i allmänhet inte några
större svårigheter. Det eventuella uppsåtet har däremot så obestämd
karaktär, att det inom rättsvetenskapen har gjorts till föremål för ingående
studier, varvid i viss mån olika uppfattningar har redovisats (jfr. t. ex.
Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, och Strahl. Allmän straffrätt i vad
avser brotten, 1976).

MO har i ämbetsberättelsen 1950 s. 184 uttryckt det så att eventuellt
uppsåt till undanhållande föreligger, då den bortovarande har försatt sig i
en situation som har inneburit risk för att han skulle komma att olovligen
vara borta från förbandet och det dessutom kan förutsättas att, även om
han hade varit säker på ett sådant resultat av sitt handlande, han likväl inte
skulle ha avstått därifrån.

190

I 22 § första stycket RL föreskrivs i vilka fall bestraffningsberättigad
befattningshavare är skyldig att hänskjuta mål om brott till åklagare. Av
särskilt intresse i detta sammanhang är föreskriften att målet skall hänskjutas
om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet inte skall kunna
åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg. Angående
denna föreskrift anförs i handboken i militär rättsvård (RättsH), 1975, s.
77, följande.

Föreskriften i RL 22 § första stycket punkt 4 får praktisk betydelse
särskilt i det fall att den misstänkte efter att ha närmare hörts i målet
bestrider, att han gjort sig skyldig till någon förseelse. Eftersom den
bestraffningsberättigade inte får anställa förhör under edsansvar med
vittnen och målet, när sådant förhör erfordras, följaktligen måste prövas
av domstol, bör även brottsutredningen övertas av civil myndighet så snart
det visat sig att den misstänkte bestrider förseelsen.

Den omständigheten att vittnesförhör under edsansvar inte får anställas i
disciplinmål innebär i praktiken, att det för att straff skall få åläggas i
disciplinär ordning förutsätts att den misstänkte erkänt att han begått
brottet eller medgivit de faktiska omständigheter som konstituerar detta.
Straff får under inga omständigheter åläggas i disciplinmål, om det är
tvivelaktigt huruvida den misstänkte är skyldig (MO 1950 s. 18 och 1965
s. 118'', jfr. Anv. Rättsvård mom 8 första stycket). Rörande erkännandets
betydelse kan här återges följande uttalande av militieombudsmannen (MO
1950 s. 22): ”Det bör beaktas att erkännandet skall avse de faktiska
omständigheter som äro konstituerande för brottet; ett erkännande som
icke innebär mera än att den lagförde jakande besvarar en till honom med
användande av lagens brottsbeteckning framställd fråga om han gjort sig
skyldig till det brott som lägges honom till last, till exempel fylleri, kan icke
läggas till grund för ett beslut om åläggande av bestraffning. Om den
lagförde däremot vidgår ett påstått faktiskt händelseförlopp men bestrider
att detta är av beskaffenhet att medföra ansvar, utgör å andra sidan detta
bestridande icke hinder för den bestraffningsberättigade att pröva målet.
Det är i detta fall icke fråga om någon bevisprövning utan om ett på
fullständig utredning grundat bedömande huruvida gärningen är att inordna
under brottsbeteckningen i visst straffbud.” Jfr. även MO 1966 s.
149 fT.

Militieombudsmannen har understrukit (MO 1950 s. 23), att det i den
disciplinära rättsskipningen inte är tillåtet att pröva saken på grundval av
indiciebevisning.

Det är inte säkert, att ett mål alltid måste hänskjutas till åklagaren därför
att den anmälde bestrider förseelsen. Om nämligen den bestraffningsberättigade
finnér att förseelsen, även om den erkändes, är av mindre vikt —
saken gäller exempelvis om någon kommit ett par minuter för sent eller om
han inställt sig i rätt tid — kan den bestraffningsberättigade med stöd av RL
22 § fjärde stycket avskriva målet. Härvid förutsätts dock, att ingen annan
målsägande än staten finns eller att målsäganden förklarat att han inte
ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heller i
övrigt begär att målet skall handläggas vid domstol.

''Jfr. JO 1977/78 s. 151.

191

Det bör framhållas att i detta sammanhang är uppsåtet i princip att anse
som en sådan omständighet som skall omfattas av erkännandet för att
straff för undanhållande skall få åläggas i disciplinmål. Det skall således
klart framgå av den misstänktes uppgifter att utevaron har varit uppsåtlig.

Eventuellt uppsåt bör enligt min mening användas med försiktighet,
särskilt i disciplinmål. Konstaterandet av att sådant uppsåt föreligger
innebär att man säger sig vara säker på att den misstänkte skulle ha handlat
på visst sätt i en hypotetisk situation. Det går enligt min mening normalt
inte att dra sådana slutsatser på grundval av uppgifter som antecknas i
disciplinmålsprotokollen. Det bör härför enligt min mening närmast krävas
att den misstänkte uttryckligen förklarar t. ex. att han skulle ha uteblivit
även om han hade känt till att utevaron var att anse som olovlig. Jag kan
möjligen tänka mig att den bestraffningsberättigade chefen och auditören
vid ett förhör skapar sig en sådan bild av den misstänkte och hans
handlande att det otvetydigt framgår att eventuellt uppsåt kan läggas
honom till last. Ett sådant förfaringssätt synes dock vara tämligen opraktiskt.

Jag vill också framhålla att det inte torde föreligga något hinder att den
som är misstänkt för undanhållande i stället åläggs ansvar för tjänstefel,
om det inte är troligt att vidare utredning genom åklagares försorg skulle
medföra att uppsåtet kan styrkas och den misstänkte har medgivit t. ex. att
han har försummat att iaktta någon honom åvilande anmälningsskyldighet
eller, vid påstående om sjukdom, att han har försummat att skaffa
vederbörligt läkarintyg.

Mellander har anfört att man måste räkna med att frånvarofrekvensen
vid förbanden kommer att öka okontrollerbart, om det blir tillåtet att
förlänga ledighet genom påstådd obestyrkt sjukdom. Härtill vill jag endast
säga att sådana farhågor under inga förhållanden får tas till intäkt för en
underlåtenhet att iaktta de rättssäkerhetsgarantier som finns inbyggda i
disciplinmålsförfarandet.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att förfarandet i disciplinmål är
avpassat för enklare förseelser, där den misstänkte erkänner vad som görs
gällande mot honom. Det finns inom detta förfarande inte utrymme för
vare sig ingående utredningar av vad som har inträffat eller djupgående
juridiska resonemang som oftast är obegripliga för den värnpliktige. För
sådana situationer står de allmänna rättsvårdande myndigheterna till
förfogande. Jag vill också understryka att många svårigheter kan undvikas
om förhören i disciplinmålen inriktas på att den misstänkte får yttra sig
angående alla relevanta omständigheter. Därigenom undviker man ofta att
behöva tillgripa antaganden om vad den misstänkte kan ha haft för
inställning eller tolkningar av hans yttranden. Det är således väsentligt att
förhörsledarna har klart för sig vilka förutsättningar som gäller för att ett
visst brott skall anses föreligga. Detta gäller i särskilt hög grad beträffande
undanhållande, som ju är ett av de brott som oftast blir föremål för
handläggning i disciplinmål.

192

Mål som har föranlett anteckning i inspektionspromemorian
Knr 32/78

I promemorian har angetts att A. ålades fritidsstraff åtta dagar. Därutöver
ålades han femton dagars disciplinbot.

Protokollet från militärförhöret ger inte vid handen annat än att A. hade
haft den uppfattningen att det hade varit tillräckligt med anmälan till
sjukhuset och att tillsägelsen att inte inställa sig där hade varit tillräcklig
grund för honom att inte inställa sig till tjänstgöring. Som Mellander har
anfört har han uppenbarligen haft uppsåt att utebli från den avdelning av
försvarsmakten, där han skall tjänstgöra eller vistas. Det framgår däremot
inte att A. skulle ha insett att utevaron var olovlig. Snarare synes han
indirekt ha bestritt uppsåt genom uppgiften om att han ”i efterhand
insett..

Det var således felaktigt att på den utredning som förelåg fälla A. till
ansvar för undanhållande. Däremot kan det möjligen ha funnits skäl att
ålägga honom straff för tjänstefel, bestående i att han hade försummat att
anmäla sjukdom på föreskrivet sätt och att snarast uppsöka läkare. Det
ålagda straffet synes mig vara för strängt för en sådan förseelse.

I övrigt anser jag straffbeslutet vara felaktigt utformat (- utan styrkt
laga förfall —). Det ger närmast intrycket att det åligger den misstänkte att
styrka laga förfall för att undgå ansvar. Så är inte fallet. Ett sådant
uttryckssätt har använts i flera fall men jag kommenterar det inte i
fortsättningen.

Knr 35/78

Av förhörsuppgifterna att döma inträdde L:s uppsåt att olovligen utebli
kl. 13.30. Däremot kunde han inte bestraffas för undanhållande för längre
period än mellan den tidpunkt då han därefter hade kunnat inställa sig vid
förbandet och tjänstetidens slut. Några uppgifter om denna tidrymd finns
inte antecknade. Straffbeslutet omfattar dock enligt ordalydelsen hela
dagen.

Som Mellander har anfört förelåg ingen utredning om bilen. Detta är
emellertid en omständighet som i detta sammanhang bör lända den
misstänkte till fördel. A. hade också enligt protokollet anmält sin situation
till kompaniadjutanten kl. 7.10. Utredningen gav således inte stöd för att
ålägga A. straff för annat än möjligen undanhållande en kortare stund på
eftermiddagen. Påföljden synes vara för sträng för en sådan förseelse.

Knr 45 och 46/78

De värnpliktigas uppgifter till protokollen innehåller inte något medgivande
av att de hade insett att deras utevaro hade varit olovlig. Båda har
endast medgivit att de enligt utfärdade anvisningar borde ha kontaktat
jourcentralen. Det var således felaktigt att bestraffa dem för undanhållande.
De påföljder som har utmätts kan synas vara för hårda i förhållande
till de tjänstefel som de kan anses ha begått.

193

1 detta sammanhang vill jag påpeka att, om man finnér att en värnpliktig
undandrar sig tjänstgöring genom att medvetet lämna felaktiga uppgifter i
en anmälan om sjukdom, det kan ifrågasättas om han inte därigenom gör
sig skyldig till svikande av försvarsplikt enligt 18 kap. 5 § BrB. Ett sådant
brott får inte behandlas i disciplinmål. Mål av den arten torde därför böra
hänskjutas till åklagare oavsett den värnpliktiges inställning till misstanken.

Knr 47/78

Uppgifterna i förhörsprotokollet är i detta fall mycket knapphändiga.
Därav framgår endast att N. hade försovit sig. eftersom väckarklockan inte
ringde på morgonen. Att Mellander och Brissman härav har kunnat dra
den slutsatsen att N. medvetet hade hållit sig undan olovligen finnér jag
närmast häpnadsväckande.

Det torde inte föreligga någon skyldighet för den misstänkte att i
disciplinmålet yttra sig angående det brott han är misstänkt för. Det saknas
skäl att ha en annan inställning här än i vanliga brottmål. Vid vägran av den
misstänkte att uttala sig återstår endast att hänskjuta målet till åklagaren.
Mot bakgrund härav framstår Mellanders yttrande att N. inte ens hade
”påstått att han ställt någon klocka på väckning” som anmärkningsvärt.
Den misstänkte har inte någon skyldighet att åberopa några omständigheter.

Enbart det förhållandet att N. försov sig kan inte anses innebära att han
hade gjort sig skyldig till en försummelse. Utredningen innehåller ingenting
angående anledningen till att väckarklockan inte ringde. Någon grund för
att ålägga N. straff för tjänstefel förelåg således inte heller.

Knr 48 och 49/78

Någon avsikt att inställa sig för sent kan inte utläsas ur förhörsutsagorna
av J. och S. Däremot synes någon allvarligare invändning inte ha kunnat
göras om de hade ålagts straff för tjänstefel. Jag vill dock påpeka att det
varken beträffande kvällen den 30 mars eller morgonen den 31 mars 1978
fanns någon uppgift om anledningen till att de missade tåget respektive
försov sig. Den ålagda påföljden kan inte anses vara uppenbart för sträng
även om rubriceringen ändras till tjänstefel.

I övrigt vill jag anmärka att protokollen från förhören med J. och S. är
exakt likadant utformade. Det synes vara högst osannolikt att de lämnade
helt likalydande redogörelser. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till
föreskriften i 7 § militära rättsvårdskungörelsen om avfattning av protokoll
över militärförhör (jfr. RättsH s. 85).

Knr 50/78

Några uppgifter om anledningen till att S. försov sig förekommer inte i
protokollet från militärförhöret. I enlighet med vad jag har anfört under
knr. 47/48 förelåg inte tillräcklig utredning för att ålägga S. straff i

13 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

194

disciplinmål. Hur Mellander i sitt yttrande har kunnat göra gällande att S. i
varje fall hade gjort sig skyldig till tjänstefel framstår — särskilt mot
bakgrund av domstolarnas beslut - för mig som en gåta.

Knr 51/78

M. gjorde gällande att han hade ringt till kompaniet, att han hade gått till
läkare så snart han hade fått besökstid och att läkaren hade sagt åt honom
att stanna hemma också under fredagen. Dessa uppgifter ger inte tillräckligt
stöd för åläggande av disciplinstraff för något brott. Om berättelsen
ansågs vara så osannolik att det fanns anledning att inte sätta tilltro till den,
borde målet ha hänskjutits till åklagaren.

Knr 58/78

Kenne har bedömt att U. hade tagit en medveten risk genom att inte
kontrollera förbindelserna. Att risken skulle ha varit medveten framgår
inte av förhörsutsagan. Även om så hade varit fallet torde detta inte ha
varit tillräckligt att ålägga U. straff för undanhållande. Kenne har tydligen
ansett att U. kunde läggas till last eventuellt uppsåt. Jag vill i detta
avseende hänvisa till vad jag har anfört i föregående avsnitt.

U. hade uppenbarligen gjort sig skyldig till tjänstefel i två avseenden.
Det straff som han ålades kan inte anses vara uppenbart för strängt för
dessa förseelser.

Knr 59/78

Kenne har anfört att S. borde ha kontrollerat att väckarklockan fungerade,
varför gärningen i vart fall skulle vara att bedöma som tjänstefel. Jag
vill med anledning härav påpeka att det inte finns någonting i förhörsutsagan
som säger att han inte gjorde det. I övrigt hänvisar jag till vad jag har
anfört under knr 47/78.

Förhörsuppgifterna innefattar inte tillräcklig utredning för åläggande av
disciplinstraff för något brott.

Knr 67/78

Kenne har beträffande båda utevarofallen hävdat att H. skulle ha tagit
medvetna risker genom att dels somna på tåget och dels underlåta att
kontrollera tågtidtabellerna. Beträffande frågan om eventuellt uppsåt hänvisar
jag också här till vad jag har anfört i föregående avsnitt. H:s uppgifter
som de redovisades i protokollet kan enligt min mening inte läggas till
grund för att ålägga straff för undanhållande.

Det kan ifrågasättas om de kortfattade berättelser av H. som finns
redovisade över huvud taget konstituerar brottslighet, åtminstone i det
första fallet. Kan det t. ex. anses ligga i sakens natur att det är tjänstefel att
somna på tåg? Enligt min mening kan man konstatera om det har förelegat
en försummelse först sedan man har fått reda på anledningen till det
inträffade. Det grundläggande felet här synes ligga i att förhörsuppgifterna
är alldeles för knapphändiga. De borde ha kompletterats innan beslut hade
fattats om åläggande av straff.

195

Om man ändå accepterar att H. kunde ha ålagts straff för tjänstefel kan
det inte hävdas att straffet var uppenbart för hårt.

Knr 83/78

G. borde snarast ha rest till Skövde efter det att läkaren vid KA I hade
avfört honom. Han synes därvid ha kunnat inställa sig vid P4 på
eftermiddagen den 11 juli 1978. Först efter den tidpunkten kan han anses
göra sig skyldig till undanhållande, då han hade beslutat sig för att stanna
hemma. Som Brandt har medgivit fanns inte något stöd för att ålägga G.
straff beträffande den 13 juli 1978. Han synes således ha gjort sig skyldig
till undanhållande i något mer än en dag. Påföljden kan inte anses
uppenbart för sträng för denna förseelse.

Knr 115/78

B. hävdade att han inte hade varit i stånd att återvända till regementet
under hela veckan. Detta innebar ett bestridande från B:s sida av att
utevaron hade varit olovlig. De formella förutsättningarna för att ålägga
honom straff i disciplinmål för undanhållande saknades således. Målet
borde ha hänskjutits till åklagaren.

Även beträffande detta mål kunde det bli fråga om att döma den
värnpliktige för svikande av försvarsplikt, om man kunde finna att G. i sin
anmälan till P 4 hade lämnat vilseledande uppgifter om sitt sjukdomstillstånd.
Redan på grund härav borde enligt min mening målet ha hänskjutits
till åklagaren.

Varken Mellander eller Norderup har yttrat sig över det förhållandet att
B. ansågs ha gjort sig skyldig till undanhållande den 25 november 1978.
Eftersom det rör sig om en lördag och förhöret med B. enbart avsåg den
20—24 november, utgår jag från att det rör sig om en felskrivning.

Knr 17/79

L. medgav vid militärförhöret att han hade handlat felaktigt genom att
inte kontakta läkare tidigare än som hade skett och genom att inte meddela
kompaniet. Därigenom förelåg det tillräcklig grund för att ålägga honom
straff för tjänstefel. Däremot gjorde han gällande att han kände sig så dålig
att han inte kunde inställa sig tidigare än han hade gjort. Genom detta
påstående hävdade B. att han hade laga förfall för sin utevaro. Visserligen
förelåg starka indicier för att sjukdomen inte hade varit av sådan natur att
det hade varit omöjligt för B. att inställa sig vid P4. Det får dock i princip
inte förekomma att beslut om åläggande av straff i disciplinmål grundas på
indicier och inte heller på någon form av trovärdighetsbedömning. Målet
borde således ha hänskjutits till åklagaren.

Knr 30/79

Mellander har i sitt yttrande anfört att det måste vara uppenbart att L.
den 21 februari 1979 inte var sjukare än att han kunde inställa sig vid
förbandet. Jag kan för min del inte förstå hur man kommer till en sådan

196

slutsats enbart på grund av en protokollsuppgift av innehåll att L. hade
ansett sig vara för sjuk för att åka till Skövde. Däremot erkände L. att han
inte hade följt de föreskrifter som gäller för värnpliktiga som är sjuka i
hemmet. Han kunde således ha bestraffats för tjänstefel.

Beträffande L:s utevaro den 22 februari 1979 har Mellander anfört att
arbetet med bilen inte kunde vara laga skäl för utevaron. L:s uppgifter till
protokollet innehöll emellertid endast att han på morgonen inte hade fått
igång bilén och att han hade använt morgontimmarna för att arbeta med
den. Detta är bara en redogörelse för vad som hade inträffat. Det ger enligt
min mening inte grund för någon slutsats om att L. hade gjort sig skyldig
till brott. Således saknas det t. ex. uppgift om L. hade bort räkna med
startsvårigheter och han därför hade kunnat anses försumlig i det hänseendet.
Mellander synes emellertid grunda undanhållandeansvaret på att L.
hade stannat hemma och arbetat med bilen. Häremot vill jag säga att
utredningen inte visar att L. hade kunnat komma till förbandet tidigare än
han gjorde genom att utnyttja allmänna kommunikationsmedel.

Det förelåg således enligt min mening inte tillräcklig grund att ålägga L.
straff för annat tjänstefel än att han hade underlåtit att kontakta läkare den
21 februari 1979. Påföljden kan måhända inte anses för sträng för denna
förseelse.

Ansvarsförhållanden för bestraffnings berättigade befattningshavare och
auditörer

Genom den s. k. ämbetsansvarsreformen, som trädde i kraft den 1
januari 1976, gjordes stora förändringar i de offentliga tjänstemännens
ansvarsförhållanden. Dessförinnan kunde ämbetsmän ställas till ansvar
enligt 20 kap. BrB för bl. a. tjänstemissbruk och tjänstefel. Sistnämnda
brott förelåg om en ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion eller annan
författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, om gärningen
inte utgjorde tjänstemissbruk eller eljest var straffbelagd. Parallellt med
detta straffrättsliga ansvar fanns det i statstjänstemannalagen föreskrifter
om disciplinär bestraffning. De sakliga förutsättningarna härför överensstämde
med vad som gällde för tjänstefel. Vissa högre befattningshavares
förseelser i tjänsten kunde dock enligt föreskrift i 18 § statstjänstemannalagen
(StjL) endast beivras efter åtal.

Bestraffningsberättigade befattningshavare enligt militära rättegångslagen
var också underkastade ämbetsansvar enligt 20 kap. BrB. De omfattades
emellertid inte av föreskrifterna om disciplinär bestraffning i statstjänstemannalagen
men kunde i militära disciplinmål åläggas disciplinstraff
för krigsmän för tjänstefel enligt 20 kap. 4 § BrB.

Auditörerna i försvarsmaktens fredsorganisation var och är inte krigsmän.
De omfattades före ämbetsansvarsreformen i princip av bestämmel -

197

serna i statstjänstemannalagen. I 11 § instruktionen för auditör föreskrevs
dock att bestämmelserna i 18 § StjL ägde tillämpning på den som tjänstgjorde
som auditör. En förseelse som en auditör hade gjort sig skyldig till i
denna sin egenskap kunde således endast beivras efter åtal.

Ämbetsansvarsreformen innebar att det straffrättsliga ansvaret för offentliga
tjänstemän beträffande sådana gärningar som inte utgör allmänna
brott inskränktes till att avse allvarligare fel i tjänsten. Således skapades
två nya brott, myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning, som
finns reglerade i 20 kap. 1 § BrB. För myndighetsmissbruk förutsätts att
någon uppsåtligen i myndighetsutövning åsidosätter vad som till följd av
lag eller annan författning gäller för myndighetsutövningen och gärningen
för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån
som ej är ringa. Samma objektiva rekvisit är föreskrivna för vårdslös
myndighetsutövning men det är tillräckligt att gärningen har begåtts av
grov oaktsamhet.

Samtidigt förändrades det disciplinära ansvaret enligt statstjänstemannalagen,
sedermera lagen om offentlig anställning (LOA). Ansvaret anses
numera vara privaträttsligt grundat, vilket bl. a. innebär att fullföljd av
talan som regel sker till arbetsdomstolen och att kollektivavtal kan träffas
om vilka disciplinpåföljder som skall kunna åläggas. Frågor om disciplinansvar
prövas enligt 15 kap. 3 § LOA av den myndighet som arbetstagaren
lyder under, om inte annat följer av 4 §, av annan föreskrift i lag eller av
föreskrift som regeringen meddelar. I 15 kap. 4 § LOA föreskrivs att bl. a.
fråga om disciplinansvar skall prövas av statens ansvarsnämnd beträffande
dem som innehar vissa angivna högre tjänster eller annan tjänst som
regeringen bestämmer.

Reformen avsåg emellertid inte i sin helhet alla statstjänstemän. Militära
befattningshavare är, med vissa undantag som inte är av intresse här,
fortfarande underkastade straffrättsligt ansvar för tjänstefel. De som
tidigare hade ämbetsansvar har dock nu i stället ansvar för tjänstefel enligt
21 kap. 18 § BrB. I 10 kap. 4§ LOA föreskrivs att disciplinpåföljd enligt
lagen inte får åläggas krigsman som är underkastad ansvar enligt 21 kap.
BrB.

Bestämmelserna i LOA torde i princip vara tillämpliga beträffande
auditörer. Något undantag har inte föreskrivits beträffande disciplinansvaret.
Emellertid har inte ämbetsansvarsreformen medfört någon ändring av
de författningsföreskrifter som närmare reglerar auditörernas tjänstgöringsförhållanden.
Hänvisningen i instruktionen för auditör till 18 § StjL
gäller formellt alltjämt. Detta skulle innebära att förseelser i tjänsten av
auditörer endast kan beivras efter åtal och, följaktligen, att sådana
förseelser som inte utgör allmänt brott och inte heller myndighetsmissbruk
eller vårdslös myndighetsutövning inte kan medföra någon påföljd alls.
Med den ställning och det ansvar som auditörerna har inom den militära
rättsvården är detta enligt min mening inte någon tillfredsställande situation.

198

Eftersom 18 § StjL eller någon motsvarighet därtill inte längre finns kan
man möjligen anse att föreskriften i 11 § instruktionen för auditör är
obsolet, dvs. att den, utan att formellt vara upphävd, på grund av särskilda
omständigheter inte längre gäller. Det synes ändå inte vara möjligt att på
auditörer tillämpa föreskrifterna i LOA. Enligt huvudregeln är det, som
nämnts, den myndighet som arbetstagaren lyder under som har att fatta
beslut om bl. a. disciplinansvar. Auditörernas anställningsförhållanden är
emellertid av sådan art att det inte finns någon myndighet som de
naturligen kan anses lyda under. Enligt 19 § RL förordnas auditörer i
fredsorganisationen av regeringen. Detta skulle möjligen kunna läggas till
grund för åsikten att regeringen skulle pröva frågor om disciplinansvar. En
sådan lösning är emellertid av både formella och praktiska grunder
utesluten. Inte heller skulle det vara förenligt med auditörernas oberoende
ställning som civila rådgivare åt militära chefer att anse dem ”lyda under”
överbefälhavaren eller någon annan militär chef. Det naturliga vore att
statens ansvarsnämnd prövade ansvarsfrågor m. m. beträffande auditörer.
Enligt gällande författningar har inte nämnden någon sådan behörighet.

Slutsatsen måste bli att vissa bestämmelser i LOA, inte bara när det
gäller disciplinansvar, hänger i luften beträffande auditörerna och att
sådant ansvar inte kan utkrävas, eftersom erforderliga tillämpningsföreskrifter
till LOA inte har utfärdats. Vilka konsekvenser detta får i
förevarande ärende skall jag återkomma till i nästa avsnitt. Förhållandet är
dock allmänt sett så otillfredsställande att jag anser att ett initiativ till
författningsändring måste tas. För närvarande arbetar två av regeringen
tillsatta kommittéer med frågor som har anknytning till offentliga tjänstemäns
ansvarsförhållanden. Utredningen angående en översyn av det
militära ansvarssystemet (militäransvarskommittén) är sedan 1977 sysselsatt
med bl. a. auditörernas ställning i framtiden. Dessutom arbetar sedan
kort tid en kommitté med uppgiften att se över straff- och disciplinansvaret
för funktionärer i offentlig verksamhet, varvid enligt direktiven en undersökning
skall göras av hur det nuvarande systemet har utfallit i praktiken.
Jag finnér det påkallat att dessa kommittéer görs uppmärksammade på den
här avhandlade frågan och beslutar att överlämna detta beslut till dem för
kännedom.

Det torde dock vara möjligt att utan någon mera omfattande utredning
anpassa föreskrifterna för auditörer till det nuvarande systemet. Jag
beslutar därför med stöd av 4 § lagen med instruktion för justitieombudsmännen
att till regeringen göra en framställning om en ändring av instruktionen
för auditör så att auditörerna infogas i det ansvarssystem som i dag
gäller för offentliga funktionärer.

199

Sammanfattande bedömning

De felaktigheter som jag har funnit föreligga i handläggningen av mål
med knr 48, 49, 58, 67 och 83/78 är inte av beskaffenhet att föranleda någon
ytterligare åtgärd från min sida.

Brissman och Norderup har fattat det formella beslutet i de övriga mål
som det här är fråga om. De bär således ett ansvar för innehållet i dessa.
De har försvarat sig med att de, som själva inte är jurister, har förlitat sig
på de förslag som auditörerna i sin egenskap av erfarna jurister har avgivit.
Jag kan i viss mån instämma i att de felaktigheter som jag har funnit
föreligga är av juridisk natur och att auditören i sådana hänseenden är den
som främst har att se till att uppställda krav på handläggningen i disciplinmål
blir uppfyllda. Vad som har förevarit i ärendet ger emellertid vid
handen att Brissman och Norderup inte har visat det intresse och den
känslighet som kan begäras i frågor om vad som av militära chefer brukar
betraktas som en naturlig och väsentlig del av ledarskapsfunktionen,
nämligen utövandet av de disciplinära befogenheterna. De förhållanden
som jag har påtalat har dessutom varit av så grundläggande natur att bestraffningsberättigad
befattningshavare bör ha tillägnat sig kunskaper
därom. På grund härav finnér jag att Brissman och Norderup får anses ha
gjort sig skyldiga till tjänstefel i de avseenden, varom de har underrättas
om misstanke.

Beträffande auditörernas befattning med målen vill jag anföra följande.
Enligt 20 § RL är auditör jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för
de beslut som denne fattar på grund av tillstyrkan från auditören. När det
gäller frågor som är av juridisk natur faller givetvis, som tidigare har
antytts, den största delen av ansvaret på auditören. Detta är fallet i de mål,
där jag har funnit att Brissman och Norderup har gjort sig skyldiga till
tjänstefel. I tio av dessa har Mellander avgivit yttrande medan Kenne har
varit ansvarig i ett fall.

Jag finner det vara särskilt anmärkningsvärt att en erfaren auditör som
Mellander tar sitt ansvar för handläggningen av disciplinmål på ett så
lättvindigt sätt. Inte minst det yttrande som han har avgivit i ärendet ger
intrycket av att han inte på ett tillfredsställande sätt tagit del av utredningen
i målen och tänkt över hur de bör bedömas.

Även om de fel som har begåtts i några fall kan betraktas som allvarliga,
har jag inte funnit att den oaktsamhet som ligger de ansvariga till last har
varit grov. Jag kan således inte göra gällande att de har gjort sig skyldiga
till vårdslös myndighetsutövning. Enligt vad jag tidigare har uttalat är det
vid sådant förhållande inte möjligt att beivra de fel som auditörerna har
begått. Jag kan inte finna det vara rätt att väcka åtal mot Brissman och
Norderup medan den som får anses huvudansvarig inte kan nås av någon
påföljd. Därför beslutar jag att inte vidta någon ytterligare åtgärd utan
stannar vid den allvarliga kritik som innefattas i det förut sagda.

200

Tillämpningen vid Livregementets grenadjärer (I 3) av säkerhetsföreskrifter
för granatkastare

I ett beslut den 26 mars 1980 anförde JO Uhlin följande.

Den 2 november 1978 förekom skjutningar med skarp ammunition från
en 12 cm granatkastare på Villingsbergs skjutfält med granatkastarkompaniet
vid I 3. I samband med vård av en av granatkastarna dagen därpå
inom I 3 kasemområde i Örebro avlossades en 12 cm sprängvinggranat,
som briserade på allmän väg omkring fyra km från I 3. Med anledning av
denna händelse inledde åklagarmyndigheten i Örebro åklagardistrikt en
förundersökning.

I en skrivelse den 13 november 1978 anhöll jag hos chefsåklagaren i
Örebro att denne i sinom tid skulle översända utredningen och beslutet i
åtalsfrågan.

Chefsåklagaren Stig L. Age fattade den 11 april 1979 beslut om att inte
väcka åtal mot någon befattningshavare med anledning av granatkastarolyckan.
Skälen härför var i korthet dels att personalen vid ifrågavarande
pjäs hade upplevt det som om samtliga skott hade avlossats, dels att det
inte fanns någon föreskrift om visitation och/eller plundrirfg efter skjutning.
Age ifrågasatte i beslutet om gällande säkerhetsbestämmelser avseende
plundring och/eller visitation av granatkastare kunde anses tillräckliga
och beslutade översända ett exemplar av beslutet i åtalsfrågan m. m.
till ”vederbörliga militära myndigheter” för övervägande om en ändring av
säkerhetsföreskrifterna borde göras.

I en promemoria som därefter upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
anfördes i huvudsak följande.

Åklagaren har vid avgörandet av åtalsärendet utgått ifrån att någon
föreskrift om visitation och/eller plundring av granatkastare efter skjutning
inte fanns. Denna uppfattning synes han ha fått genom förhör som hållits
med kaptenen Jan-Christer Lind, granatkastarlärare vid infanteriets
stridsskola, och majoren Nils Lovang, I 3. Dessa har vid förhören uppgivit
att plundring av pjäs sker efter eldavbrott och vid avslutad skjutning när
pjäsen är laddad samt att visitation efter skjutning ej föreskrivs för
granatkastare.

I säkerhetsinstruktionen för försvarsmakten (Säkl F), 1978 års utgåva,
ges bl. a. följande föreskrifter.

Mom 56

Med plundring och patron ur avses avlägsnandet av ammunition ur
laddat vapen. Ett vapen är plundrat först när alla ammunitionsdetaljer
är avlägsnade ur vapnet. Benämningen ”patron ur” används främst
vid finkalibriga vapen och vid vapen med gasutströmning bakåt,
”plundra” vid övriga vapentyper.

Vapen och utskjutningsanordningar av andra slag skall plundras
(patron ur skall göras) efter skjutning eller annan avslutad övning för
vars genomförande laddning skett.

201

Morn 75

Övningsledare (skjutledare) skall (med biträde av underledare,
stationschef samt säkerhets- och målpersonal) bl. a.

om icke särskild säkerhetschef är beordrad, (låta) kontrollera att
personalen äger kännedom om säkerhetsbestämmelserna och säkerhetsanordningarna
.

låta visitera vapnen före och efter skjutning.

Föreskrifterna i dessa moment har allmängiltig karaktär, d. v. s. de
gäller alla vapentyper inklusive granatkastare. Mot bakgrund härav synes
de uppgifter som Lind och Lovang lämnat om handhavandet av granatkastare
inte stå i överensstämmelse med gällande säkerhetsbestämmelser och
föranlett att åklagarens beslut i åtalsfrågan fattats från delvis felaktiga
utgångspunkter.

Med hänsyn till det anförda synes yttrande böra inhämtas från chefen för
armén dels angående tillämpningen av Säkl F i nu angivna hänseenden,
dels angående de åtgärder han avser att vidta på grund av de gjorda
iakttagelserna.

Yttrande infordrades från chefen för armén i de i promemorian angivna
hänseendena. I yttrandet anfördes i huvudsak följande.

Chefen för armén har tagit del av utredningen och åklagarens beslut i
ärer.det och gör bedömningen att tillbudet inträffat därför att säkerhetsföreskrifterna
inte följts.

Om åklagarens hypotes är riktig att ekoeffekten från 1. pjäsens skott
uppfattats som knallen från 2. pjäsen, innebär detta att sistnämnda skott
avfyrats högst 50/100 sekund efter 1. pjäs. Detta motsvarar inte föreskriften
i Säkl A mom 852 om avfyring med tidsintervall ”så att det klart kan
konstateras att alla skott avlossats”. Utredningen visar att ovisshet rådde
vid 3. pjäsen om detta.

Säkl F mom 75 föreskriver visitation av vapen före och efter skjutning.
Visitation efter skjutning har ej utförts.

Vidare kan noteras att Säkl F mom 56 ej medtagits i förteckningen över
”i målet relevanta bestämmelser” som intagits i förundersökningsprotokollet.
Momentet föreskriver att ammunition skall avlägsnas ur laddat
vapen efter skjutning eller annan avslutad övning för vars genomförande
laddning skett. Hade visitation efter skjutning utförts enligt Säkl F mom 75
skulle därvid ha framkommit att pjäsen var laddad och plundring ha skett.

Sättet för utförande av visitation föreskrivs ej i Säkl. Då innebörden av
Säkl bestämmelser tydligen varit oklar finns motiv för förtydligande
och/eller komplettering.

Förslag till ändring av Säkl i detta syfte remissbehandlas f. n.

Med överlämnande av promemorian och chefens för armén yttrande
infordrades därefter yttrande från åklagarmyndigheten i Örebro angående
de åtgärder som nämnda handlingar kunde komma att föranleda. Yttrandet
avgavs av Age, som däri anförde.

202

1. Betr utelämnandet av Saki F, mom 56, i förundersökningsprotokollet
och dess betydelse för åtalsfrågan

Orsaken till att detta moment ej medtagits kan jag nu ej erinra mig. Jag
vet att jag i initialskedet gick genom Säkl F och Säkl A och för
utredningsmannen angav vad som skulle medtas och att jag vid åtalsprövningen
hade tillgång till båda. Det kan vara antingen så att jag "missat”
detta moment eller så att utredningsmannen gjort det. Med den kännedom
jag sedan nära 25 år har av utredningsmannens noggrannhet är jag mest
benägen att tro, att det är jag som felat.

Under förundersökningen hördes granatkastarläraren kapten Lind och
Major Lovang, båda med lång erfarenhet av grantkastartjänst. Betr
plundring och visitation uppgav Lind, att sådan sker efter eldavbrott och
vid avslutad skjutning, då pjäsen är laddad samt att visitation ej är
föreskriven för granatkastare. Lovang lämnade i sak samma uppgifter. Bitr
säkerhetschefen Hansson sade sig aldrig ha hört talas om visitation under
sin mångåriga tjänstgöring vid granatkastarförband vare sig på centrala
kurser eller eljest.

56 mom 2 st Säkl F föreskriver att bl. a. vapen skall ”plundras (patron ur
skall göras) efter skjutning eller annan avslutad övning för vars genomförande
laddning skett”. Såvitt jag kan förstå har detta allmänt tolkats så
som att lokutionen ”för vars genomförande laddning skett” hänfört sig till
båda ”eller”-lokutionerna och att följaktligen plundring ej var föreskriven,
när det framstod som klart att vapnet var oladdat, vilket, som framgår av
utredningen i målet, åtminstone subjektivt var fallet efter den sista salvans
lossande.

Stycket kan också tolkas så, och det är förmodligen riktigare, att
plundring alltid skall ske efter skjutning. Hade den tolkningen varit allmän,
utlärd och tillämpad här hade ingen olycka skett.

Fråga uppstår då om denna eventuella feltolkning av Säkl F kan
bedömas som ansvarsgrundande för Hansson, vilken som bitr säkerhetschef
enligt Säkl A mom 815 var ansvarig för att plundring skedde. Mot
bakgrunden av vad Lind, Lovang och Hansson själva uppgivit, synes det
mig inte möjligt att i domstol med framgång hävda, att Hansson i detta
hänseende ådagalagt oaktsamhet av beskaffenhet att medföra ansvar enligt
13 kap 6 § brottsbalken eller sådan försummelse eller oskicklighet, som
kan medföra ansvar enligt 21 kap 18 § brottsbalken.

Vid detta ställningstagande har jag även beaktat de tolkningsproblem,
som enligt ovan (i vaije fall för icke-jurister) ligger i utformningen av Säkl
F 56 mom 2 st. Detta problem skulle enkelt undanröjas genom en
omredigering exempelvis sålunda:

”Vapen och utskjutningsanordningar av andra slag skall plundras (patron
ur skall göras) efter skjutning. Så skall ock ske efter annan avslutad
övning för vars genomförande laddning skett.”

Vad åter angår den ej utförda visitationen enligt Säkl F mom 75 efter
skjutningen vill jag först hänvisa till vad Lind. Lovang och Hansson enligt
ovan anfört. Säkl F mom 75 föreskriver att visitation skall ske efter
skjutning. Säkl A mom 815 under huvudrubriken 5. Skjutning med
granatkastare, förebyggande kontrollåtgärder, föreskriver för pjäsgrupp
under 10 olika punkter vilka kontrollmoment, som skall iakttas av bitr
säkerhetschef respektive säkerhetskontrollant, pjäsgrupp. Uppräkningen
avslutas med plundring. Visitation nämns ej alls.

Är det så att 75 mom Säkl F gäller alla vapen, har det varit fel att inte

203

visitera granatkastarna efter skjutningen. Man kan då ställa sig frågan hur
det kan komma sig att erfaret granatkastarbefäl, t. o. m. lärare, har
uppfattningen att visitationskravet ej gäller granatkastare.

Svaret synes enkelt. Oavsett innehållet i Säkl F mom 75 ger Säkl A mom
815 intrycket av en uttömmande uppräkning av de förebyggande kontrollåtgärderna,
detta så mycket mer genom den specificering som där görs
beträffande vem ansvaret för respektive åtgärd åvilar. Ytterligare stöd för
den uppfattningen får man vid jämförelse med plundring, som i motsats till
visitation behandlas både i Säkl F mom 56 och Säkl A mom 815.

Även om formellt vapenvisitation ej utförts kan man dock säga att
infettningen av eldrören efter skjutningen i viss mån ersatt denna. Hade
den förflutit ”normalt”, borde den kvarliggande granaten ha upptäckts.

Med beaktande av det ovan anförda finner jag det på samma grunder
som ifråga om plundringen utsiktslöst att erhålla en fällande dom mot
Hansson, om det nu i brist på närmare bestämmelser om vem som har
detta visitationsansvar är mot honom som ett åtal skulle riktas.

Det förefaller mig uppenbart, att visitationsbestämmelserna är oklara.
Oklarheten undanröjs lätt genom att i Säkl A mom 815 B. Pjäsgrupp, som
punkt 11 tilläggs ”Visitation” och vem som har ansvaret för att den sker.

2. 2. pjäsens avskjutande

Jag har utförligt behandlat detta i motiveringen till mitt beslut. Yttrandet
från chefen för armén ger mig i detta avseende endast anledning till
ytterligare understrykande av att, även om tidsintervallet varit mycket
kort, praktiskt taget alla, inklusive fanjunkarna Hansson och Gutring,
upplevt 3 skott och att Nord varit säker på att hans skott lossats.

3. Sammanfattning

I och för sig synes det vara riktigt som chefen för armén säger, att
olyckan inte skulle ha hänt om säkerhetsföreskrifterna följts. Arméchefen
har enligt min mening vid det uttalandet inte beaktat de tolkningsproblem,
som jag ovan berört, och den praxis som — eventuellt på grund av
feltolkning — utbildat sig såväl på skjutskolan som på förbanden. Av
arméchefens yttrande, de två sista styckena, framgår dock att även han har
en känsla av att Säkl:s bestämmelser är oklara.

1 remissen har begärts besked om de åtgärder, som de översända
handlingarna kan komma att föranleda från min sida. De analyser jag gjort
ovan har lett mig till den slutsatsen, att det översända materialet inte är av
beskaffenhet att ändra mitt negativa åtalsbeslut i målet. Jag avser sålunda
att inte utöver denna skrivelse vidta någon åtgärd. Vad jag ovan anfört är
att betrakta som ytterligare grunder för det negativa åtalsbeslutet.

Säkl F innehåller bl. a. grundläggande föreskrifter om personalens
ansvar och skyldigheter i fråga om säkerhetstjänsten. I det avsnitt som
behandlar detta (kapitel B, avsnitt 1) finns således reglerna om att vapen
skall plundras (patron ur skall göras) efter skjutning eller annan avslutad
övning för vars genomförande laddning har skett (mom. 56) och att
övningsledningen skall låta visitera vapnen före och efter skjutning (mom.

204

75). Dessa föreskrifter gäller i princip handhavandet av alla slags vapen.
De ytterligare säkerhetsbestämmelser som gäller för skjutning med granatkastare
har för arméns del tagits in i Säkl A (kapitel D, avsnitt 5). Däri
finns bl. a. en tabell över vilka moment säkerhetspersonalen fortlöpande
skall kontrollera vid skjutning. Bi. a. anges där att biträdande säkerhetschefen
har att kontrollera att plundring av vapnen sker. Vem som har att
kontrollera att visitation görs finns däremot inte angivet.

Vid sin slutliga bedömning av ansvarsfrågan har Age funnit att Säkl F
mom 56 angående plundring genom sin utformning kan tolkas på sådant
sätt att plundring inte skulle vara obligatorisk när det framstår som klart att
vapnet inte är laddat. Jag har för min del svårt att förstå att sådana
tolkningsproblem skulle föreligga. Uttrycket ”för vars genomförande
laddning har skett" kan enligt min mening endast tolkas på ett sätt. oavsett
om denna sats hänförs till både ”skjutning” och ”annan avslutad övning”
eller endast till det senare ledet. Det kan i uttryckssättet rimligen inte
läggas in någon begränsning i skyldigheten att plundra vapen till sådana
fall, då det är osäkert om det finns någon ammunition kvar.

Beträffande visitationsskyldigheten vill jag framhålla att det i rubriken
till det avsnitt i Säkl A, där tabellen med de förebyggande kontrollåtgärderna
fanns intagna, anges att avsnittet reglerar befattningshavares särskilda
åligganden ”(utöver kapitel B)”. Redan i rubriken finns det således en
påminnelse om att avsnittet endast innehåller de speciella föreskrifter som
gäller för skjutning med granatkastare.

Aven om jag således inte är helt övertygad om att alla de av Age
framförda argumenten för det negativa åtalsbeslutet är helt bärande,
kommer också jag, beträffande personal som står under JO:s tillsyn, till
den slutsatsen att det inte finns tillräckliga skäl att inför domstol lägga fram
frågan om ansvaret för olyckan. Jag vill därvid i första hand framhålla att
ingen av de under förundersökningen hörda personerna, däribland två
sakkunniga på granatkastare, tycks ha känt till att plundring och visitation
skall äga rum efter avslutad skjutning med granatkastare. Detta tyder
enligt min mening på att utbildningen i säkerhetstjänst vid handhavandet
av vapen inte har varit tillfredsställande. Det kan inte vara rimligt att ställa
en befattningshavare till svars för en olycka på grund av att han har
åsidosatt en säkerhetsföreskrift, när det visar sig att det allmänt råder
bristfälliga kunskaper om sådana föreskrifter. Jag kan också, beträffande
underlåtenheten att efter skjutningen visitera ifrågavarande granatkastare,
instämma med Age att det mot bakgrund av gällande bestämmelser är svårt
att ange vem som i första hand skall anses ansvarig för denna underlåtenhet.
Enligt Säkl F mom. 75 faller ansvaret i första hand på övningsledaren.
Eftersom denne inte befann sig på pjäsplatsen torde det dock inte vara
möjligt att hävda att han har gjort sig skyldig till brott i sammanhanget.

Jag har tagit del av ett förslag till nya eller ändrade sidor i Säkl F och
Säkl A, 1980 års utgåva. Därav framgår bl. a. att skyldigheten för

205

biträdande säkerhetschef att kontrollera att plundring av granatkastare
sker i fortsättningen också avses gälla att visitation efter skjutning verkställs.
Det är självfallet tillfredsställande att denna komplettering görs. Jag
vill emellertid framhålla att vad som framkommit i ärendet kan anses tyda
på att utbildningen angående bestämmelserna i Säkl lämnar en del övrigt
att önska. En översyn av utbildningsplanerna och en utökad kontroll av
befälets kunskaper om säkerhetsföreskrifterna skulle därför kanske vara
på sin plats.

Ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjövärnskåren

I en skrivelse, som kom in till JO den 14 maj 1979, hemställde Stig Eek
under hänvisning till artiklar i Dagens Nyheter den II maj 1979 att JO
skulle undersöka om det förekommer övergrepp och pennalism inom
sjövärnskåren i samband med utbildningen på Dalarö Skans.

Efter remiss kom chefen för marinen in med utredning och yttrande.
Utredningen hade genomförts av kommendören 1. gr Alf Berggren. Denne
anförde i sin sammanställning av utredningen följande.

Enligt uppdrag av chefen för marinen (CM) har jag sökt få klarhet i vad
som förevarit på Dalarö Skans somrarna 1977 och 1978 och som kunnat
vara bakgrund till artikeln i Dagens Nyheter 1979-05-11.

Artikeln innehåller, utöver en allmän skildring av skolverksamheten,
påståenden om mer eller mindre oacceptabla förhållanden. Tidsangivning
föreligger inte, men det syns klart att det påtalade bör hänföras till 1978,
men möjligen i kombination med närmast föregående år.

Allvarligast är påstående om att det förekommit våld med tillhyggen
samt sexuellt tvång mellan elever.

Härutöver påtalas tilltag som närmast kan hänföras till störande uppträdande,
ovarsamhet med beklädnad och hårdhänt lek; mer eller mindre
accepterad av de utsatta.

Jag har genom artikelns författare, som själv besökt platsen, hemställt
att de fingerat namngivna Björn och Martin skulle medverka i utredningen
genom ytterligare preciserade upplysningar och ev. formell anmälan. Detta
har emellertid ej medgivits, vilket får beklagas. Endast dessa två personers,
tills vidare inte bestyrkta, uttalanden pekar mot de ovan angivna
särskilt allvarliga förhållandena.

Anmärkningsvärt är att dessa allvarliga anklagelser inte framförts tidigare.
Om utredning kunnat ske medan såväl de utsatta som de ev felande
ännu var samlade på lägret, borde säkrare resultat kunnat nås med mindre
arbetsinsats.

Som underlag för utredning har jag nu haft att inhämta muntliga
uttalanden från sammanlagt c:a 100 elever som deltagit i 1978 års kurser
samt till 35% även 1977 års kurser på Dalarö Skans. Dessa elever har
kunnat nås under innevarande års sommarläger.

Eleverna har hörts dels i grupper dels, ett mindre antal, enskilt. De har

206

direkt tillfrågats om sin kännedom om de allvarliga anklagelserna (våld/
sex) och även beretts tillfälle avge eventuell anmälan.

Ingen säger sig ha iakttagit sådant våld/sex varom talas i artikeln.

Beträffande övriga, som mindre allvarligt betecknade, tilldragelser har
en någorlunda samstämmig bild framkommit enligt det följande. Variationer
ligger främst i att många funnit även vissa besvärande saker vara roliga
eller i varje fall acceptabla medan andra haft mer negativ värdering, utan
att dock vilja beteckna något som kamratförtryck.

Det är sannolikt att elever som slutat SVK kan ha andra värderingar.
Möjlighet att höra dessa föreligger knappast, om inte mer preciserade
anklagelser om brott framläggs t ex av omnämnda Björn och Martin.

Av befäl vid skolorna har ett antal s k aspirantförmän hörts muntligt.
Resp skolchefer har uttalat sig för flottiljchefen samt hörts av mig per
telefon. Vissa upplysningar utöver vad elever känt till har därvid framkommit.

I det följande behandlas de olika i artikeln berörda negativa förhållandena
var för sig. Strikt gräns mellan 1977 och 1978 föreligger inte. Ej heller
syns nämnvärd skillnad föreligga mellan de två skilda kurserna varje år.
Möjligen kan konstateras att perioden 2, som huvudsakligen innehållit
elever med storstadsbakgrund, varit oroligare eller hårdare i kamratbehandlingen.

Egentligt våld

Inget underlag, utöver uttalandet från pressen, bekräftar att detta
förekommit. Slagsmål har förekommit mellan enskilda elever, men betecknas
som mycket ovanligt. Inga rapporter e. dyl. om sådant har handlagts.

Sexuella tvång

Vid ett tillfälle 1977 har en elev (S3) förmått några andra elever till att
blotta sig. Efter anmälan till skolchefen skildes vederbörande från kursen.
Annan åtgärd påfordrades ej av de berörda och ansågs ej heller erforderlig
bl. a. med hänsyn till att den felande var minderårig, ej innehade befälsrätt
och nyligen avslutat en behandling för psykiska problem. På hemställan
från föräldrar och efter kontakter med läkare medgavs eleven att gå om
kursen påföljande år. Han insjuknade emellertid (fysiskt) och har avgått
från SVK. Möjligen ligger denna episod bakom uppgifterna till DN.

Åverkan på beklädnad

Det har under 1977, 1978 och i någon omfattning 1979 förekommit att
elever ur äldre eller samma årskurs skadat annans båtmössa med knivhugg
på öronens plats. Detta kallas då ”kaninhål" (kanin = yngsta elev). Hålen
lagas av innehavaren, varefter mössan är brukbar om än mindre prydlig.

Skada på axelklaffar torde ha förekommit, men i ringa omfattning, 1977
och 1978 (många säger sig inte ha observerat något fall). Denna åverkan är
däremot icke ovanlig bland värnpliktiga.

Mer besvärande har varit ett sannolikt avsiktligt utbyte av persedlar mot
bättre exemplar (eller torra d:o) som förekommit inom förläggningens
gemensamma torkutrymmen på vinden. Sannolikt har elever med tidigare
erfarenhet från platsen passat på och byta till sig de bättre persedlarna från

207

de nya eleverna. Icke sällan har detta också lett till brist, varför det är
tänkbart att ”byten” skett även i avsikt att komplettera upp brister som
den äldre eleven förorsakat sig under tidigare utbildningsperiod. (De
yngsta eleverna utrustas komplett vid kurs SI böljan.) Byten eller avsiktliga
tillgrepp anges ej förekomma när det gäller elevers personligen ägda
utrustning, utan endast beträffande från kronan som lån utlämnade persedlar.

Liknande utbyte av sängpersedlar (äldre gentemot yngre) har även
förekommit t. ex. efter nedsmutsning eller vid behov av torkning.

Vårdslöshet med kronans persedlar är tyvärr inte ovanligt. Nu gällande
regler för avskrivning i förening med den arbetsinsats som utredning av
småförseelser skulle kräva gör att ingripande från skolledningens sida
främst fått kollektiv form. Genom att ökad uppmärksamhet nu riktats mot
problemen och rutinmässigt bärande av sjömanskniv upphört syns för 1979
ha uppnåtts ett bättre,men inte fullgott, tillstånd.

Störande uppträdande i förläggning

Störande eller eljest olämpligt uppträdande syns inte ha förekommit
inom förläggningsområdet annat än inom den gemensamma sovsalen i
tornet. Lokalen rymmer c:a 100 bäddar ringformigt ordnade. Ordningsmän,
i form av s. k. aspirantförmän (dessa innehar ej befälsrätt) har tidvis
varit förlagda till tornet, särskilt under 1979. Normalt övervakas dock
ordningen genom ronder förrättade av instruktörer och skolledning.

Trots förbud har det under 1977 förekommit s. k. kanindans i förläggningen,
innebärande att yngre elever förmås springa runt pådrivna med
kuddar och även med vattenstänk. 1978 torde försök till denna övning ha
gjorts men stoppats av skolledningen. Flertalet elever i kurs 1 under 1977
syns ha varit utsatta för övningen. Flertalet tillfrågade betecknar det hela
som oförargligt men livligt och givetvis ordningsstörande. Det förnekas
bestämt att de springande utsatts för slag med tillhyggen såsom möbler etc.

En annan form av störande uppträdande har varit s. k. ubåtsjakt. Denna
syns i stort ha gått till såsom artikeln anger. Flertalet elever i kurs 1 år 1977
och många från 1978 har genomgått övningen en eller flera gånger. De
tillfrågade betecknar det hela som helt ofarligt och många som ganska
roligt (förutsatt att det går till med gott humör eller varit en lek). Tilltaget
har ej varit känt för skolledningen tidigare. Det är nu förbjudet och anges ej
ha förekommit 1979.

Det har förekommit att någon särskilt välgymnastiserad elev åkt med
huvudet före nedför förläggningens brandstång för att imponera på kamraterna.
Det förnekas att någon tvingats därtill. Sådant tvång kunde innebära
liv sfara.

Vissa elever uppträder individuellt störande högljutt inom sovsalen,
vilket förorsakar mer eller mindre irritation. Även om bättring nås om
ordningsmän förläggs till lokalen är detta en tveksam åtgärd, eftersom det
samtidigt innebär en skärpt övervakning som har en negativ effekt på
trivseln. Med 100 ungdomar i samma lokal torde en viss oordning alltid ta
påräknas. Det gäller dock att hålla den inom rimliga gränser utan att frihet
och trivsel (för flertalet) beskärs alltför mycket. Under 1979 syns inga
försök att anordna ”kanindans” ha förekommit.

Sammanfattat syns ordningsstörande uppträdanden av skilda slag vara
sällan förekommande, särskilt om man beaktar elevernas antal och ålders -

208

läge. Detta utesluter inte att enskilda, som kanske är vana vid egna sovrum
etc., blir störda och får problem med sömnen. Gemensam förläggning är
icke att eftersträva, men annan lösning står inte till buds inom befintliga
byggnader.

Krav på tjänster

Sedan relativt lång tid tillbaka har det förekommit, nästan som regel, att
yngsta elever har vidtalats att bädda åt äldre. Mindre vanligt har förekommit
biträde med skoputsning och smärre ärenden (till marketenteri etc.).
Därvid har en yngre mer regelbundet biträtt en äldre. Den senare har i sin
tur hjälpt den yngre i studier eller andra praktiska frågor som kunnat te sig
svåra. De tillfrågade elevernas uppfattning är att det "fadderskapsförhållande”
som växt fram genom tjänster och gentjänster skapat vänskap och
sammanhållning över årskurserna.

Det framgår dock även att förhållandena kunnat utvecklas ensidigt och
till i huvudsak enbart ett tvång för den yngre. Sannolikt har även
förekommit att yngre känt sig tvungen utföra liknande tjänster åt mer än en
äldre elev, om än inte regelbundet.

Begrepp såsom ”bäddniffel”, ”skoputsniffel" etc. har förekommit som
beteckning på den som utfört uppgifterna.

Det åligger var och en att själv ombesörja bäddning, persedelvård m. m.
Förbud har rått redan före 1977 mot ”niffel-systemet” men det är
uppenbart att det likväl inte upphört mer än till del dessa år. Även 1979 har
några elever varnats för biträde med bäddning. Anledning kan, utöver
begränsade resurser för kontroll, vara att många elever också finner
fördelar genom ökad kontaktyta mellan årskurserna.

Sammanfattat syns de tjänster som äldre elever oberättigat begärt av
yngre inte ha inneburit någon egentlig uppoffring. I många fall kan dock
motvilja ha förekommit och det är svårt att få en helhetsbild av hur enskild
individ kan ha blivit belastad (kanske även mobbad). Systemet med
”nifflar” måste därför, oavsett vissa elevers synpunkter på värdet,
motarbetas kraftigt.

Under 1977 och 1978 biträddes aspirantförmännen av en frivillig yngre
elev vid utspisningen. Denne mottog för detta viss ersättning. Tidsåtgången
kan uppskattas till c:a 40 min per dag. Numera har detta upphört och
förmännens sevice ombesörjs gemensamt med instruktörer och skolledning
i övrigt.

Tiggeri

Det har förekommit 1977 och 1978 men successivt upphört att elever
eller grupper av elever mer eller mindre provocerande förmått annan (inte
nödvändigtvis bara de yngsta) att ”dela med sig” efter inköp på marketenteriet.
Även om nekande inte medfört repressalier, enligt vad de tillfrågade
uppger, syns det vara oacceptabelt att sådant förekommer. Sedan förhållandet
nu observerats torde dock denna ovana kunna anses nedtvingad till
godtagbar nivå. Att helt hindra ungdomar att tigga godsaker av varandra är
sannolikt utsiktslöst.

209

Lokaler

Förläggningen är speciell och i en del avseenden tungarbetad. Den är
inrymd i ett kulturminnesmärke och används c:a 2 månader av året, vilket
begränsar möjligheterna att göra kostsamma moderniseringar. Bl. a. köksarbetet
kräver mer personal än vad ett modernt kök motiverar för samma
portionsantal. Vid hälsovårdsinspektion juli 1978 påpekades en mindre
brist i detta avseende. Bristen är tillrättad (köksfläkt).

Avträdena är av kemisk typ och fullt godkända - även om modern WCanläggning
(motsv) kunde vara önskvärd.

Kontroll av brandsäkerhet har skett.

Sammantaget syns ingen annan erinran kunna riktas mot förrättningarna
än att de är arbetskrävande, vilket förorsakar kostnad och tar tid från
utbildningen.

Bättre telekommunikationer skulle dock avsevärt höja trivsel och kanske
underlätta för elever som känner sig osäkra i ny miljö isolerade från
familjen.

I uppdraget har ingått att granska om det finns anledning misstänka
någon för brott.

Ingen sådan anmälan föreligger för närvarande. Utredning i övrigt har ej
heller gett anledning till sådan misstanke.

De förhållanden som framkommit som olämpliga gäller dels allmän
ordning och kontroll dels förhållanden mellan enskilda.

Det kan konstateras att ett antal åtgärder redan har vidtagits genom
flottiljchefs m. fl. försorg. Bl. a. har genom information och instruktion
ledningen av årets kurser inriktats mot att stoppa ev kvarvarande oskick.
Elever har med skärpa varnats för konsekvenser om misskötsel iakttas.
(Omedelbart avsked.)

Det har framkommit underlag för ett antal ytterligare åtgärder varigenom
trivsel och effektivitet bör kunna höjas och risk för kamratförtryck
undvikas. Dessa åtgärder ligger bl. a. inom personalplacering, målsättning,
ledarskapsutbildning och resurstilldelning.

Jag avser återkomma till detta i en avslutande del av rapporten sedan
frågorna kunnat övervägas med SVFRF. SVK och MS berörda avdelningar.

Under åren 1977—1978 har det förekommit ett påtagligt stort antal
pressbesök m. m. på Dalarö Skans. Dessa har genomgående resulterat i
starkt positiva artiklar i såväl dags- som fackpress (även DN Syd).
Stämningen i år bland eleverna på Dalarö Skans, bl. a. dem som deltagit
åren 77-78, var mycket positiv. Kvarstannandet från 78 till 79 visar
ökning. Studieresultaten 78 var mycket goda.

Det har utan tvekan framkommit att förbättringar varit påkallade här
som på andra ställen, men därifrån är det ett stort steg till den skräckstämning
som artikeln 1979-05-11 ger uttryck för.

I yttrandet från chefen för marinen anfördes i huvudsak följande.

Utan att avvakta utredning har Chefen för Sjövämskåren (CSVK)
genom information och anvisningar sökt förebygga ev upprepningar vid
årets kurser inom Sjövärnskåren.

14 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

210

I för Sjövärnskåren gällande bestämmelser är stadgat: ”Varje form av
kamratförtryck är förbjudet. Vaije aspirant som gör sig skyldig till
kamratförtryck av något slag riskerar omedelbart entledigande”.

Gentemot vad Eek anför i sin anmälan till JO vill CM framhålla att
Sjövärnskåren inte i någon form tillåter övergrepp eller pennalism. Om
sådant ändå förekommit har det skett i direkt strid mot bestämmelser och
CM och CSVK uttalade vilja.

Rimliga åtgärder sätts alltid in för att förhindra olämpligt uppträdande.
Trots detta inträffar i det militära, lika väl som i skolor och civila läger för
ungdomar, tilldragelser som inte observeras i tid eller som först i efterskott
kommer till kännedom.

SVK elever är knutna med kontrakt där de förbinder sig att iaktta givna
ordnings- och säkerhetsregler. I lägerkursen ingår också att ta del i
allmänna sysslor av handräckningsnatur och ombesöija egen städning och
persedelvård m. m. Den enda form av ”bestraffning” som kan ifrågakomma
är avsked under hänvisning till kontraktsbrott, ev föregånget av
varning. Aga i fysisk eller psykisk form har aldrig varit tillåten. Veterligt
har detta ej heller förekommit.

B utredning har i första hand grundats på uttalanden lämnade av ca 100
elever som alla deltagit sommaren 1978 och som även i år varit samlade på
Dalarö Skans. Omkring 1/3 av eleverna hade även deltagit i kurser under
1977.

Rapporten överlämnas som bilaga. CM, som personligen inspekterat
lägret under 1979, anser att rapporten ger en så god bild av det inträffade
som rimligen kan åstadkommas. Bakgrunden utgörs av opreciserade
anmärkningar, riktade långt i efterskott i en tidningsartikel med fingerade
namn.

CM har efter utredning ej funnit anledning vidta åtgärder enligt militär
rättegångslag. Om uppgiftslämnarna eller annan längre fram återkommer
med öppet ingiven anmälan, får frågan prövas på nytt.

De missförhållanden som bekräftades vid utredningen har till stor del
undanröjts redan vid 1979 års skolor. Vidare åtgärder avseende att
förhindra upprepande och skapa gynnsammare studiemiljö kommer att
vidtas med inriktning mot alla SVK lägerskolor.

Sammanfattningsvis framhålls att CM fördömer kamratförtryck och
liknande i den mån detta har förekommit. Något belägg för missförhållanden
vid Dalarö Skans av så allvarligt slag att de kan föranleda rättslig
prövning eller disciplinärt ingripande mot krigsman har ej framkommit
genom utredningen.

Utbildningen på SVK skolor skall vara lockande och stimulerande och
bedrivas med elevers och föräldrars fulla förtroende. Det är därför viktigt
att ungdomsutbildning bedrivs i sådan miljö, med sådana instruktörer och
efter sådana bestämmelser att varje form av kamratförtryck eller liknande
förebyggs. CM och CSVK följer kontinuerligt upp att denna inriktning
iakttas.

Eek kom in med påminnelser.

211

JO Uhlin anförde följande i beslut den 5 maj 1980.

Enligt reglementet för Sjövärnskåren har denna till uppgift att befrämja
rekrytering och utbildning av värnpliktigt befäl vid flottan och att väcka
intresse för sjöförsvaret. Kårens personal utgörs av sjövärnsaspiranter och
sjövärnsmän.

Sjövärnsaspiranterna är ynglingar som genomgår eller har genomgått
aspirantutbildning vid kåren. För att kunna antas till aspirant måste man
under antagningsåret fylla minst 15 år och högst 17 år samt uppfylla de
krav på fysisk status som gäller för fast anställning vid flottan. För
antagning fordras också bl. a. medgivande av målsman.

Under utbildningen är sjövärnsaspiranterna inte att betrakta som krigsmän.
Någon befälsrätt i egentlig mening föreligger således inte för instruktörerna.
Inte heller föreligger sådan lydnadsplikt som krigsmän har. Några
bestraffningar av formell natur kan inte tillgripas mot aspiranter av
instruktörer eller andra som leder utbildningen. Den enda reaktion som
kan användas mot en aspirant som inte följer de föreskrifter som gäller för
tjänsten är att han varnas eller avskiljs från utbildningen.

Tjänstgöringen som sjövärnsaspirant är således helt byggd på frivillighet
och den som inte anser att utbildningen är av det slag som han har tänkt sig
kan på egen begäran entledigas.

De instruktörer och andra militära befattningshavare som leder utbildningen
eller har någon annan uppgift i samband därmed torde dock vara
krigsmän och ansvariga enligt de särskilda föreskrifterna i 21 kap. brottsbalken
och i tjänstereglementet för försvarsmakten.

Den genom chefens för marinen försorg genomförda utredningen har
inte gett vid handen att någon befattningshavare vid sjövärnskåren har
gjort sig skyldig till tjänstefel eller annat brott i samband med sin
tjänstgöring på Dalarö Skans. Ytterligare utredning torde heller inte kunna
leda fram till ett sådant resultat. Jag lämnar därmed den frågan.

Huruvida någon aspirant har gjort sig skyldig till brottslig gärning
ankommer inte på mig att bedöma eftersom aspiranterna inte står under
JO:s tillsyn.

Av de uppgifter som lämnats i tidningsartikeln och av chefens för
marinen utredning framgår emellertid med all tydlighet att förhållandet
mellan aspiranterna normalt - genom ”niffelsystemet” och andra beskrivna
företeelser — är sådant att det utgör en grogrund för vad som måste
betraktas som oacceptabelt kamratförtryck. De flesta ”nifflar” och ”flunkar”
och andra som oavsett benämning hamnar i den situationen att de får
fungera som något slags hjälpredor åt äldre kamrater har sannolikt
ingenting att invända mot den sortens beroendeställning. Tvärtom torde
det därur i somliga fall kunna växa fram ett bestående kamratskap och
ömsesidigt stöd i positiv bemärkelse. Det ligger emellertid i sakens natur
att alla sådana förhållanden inte är av nämnda art. Man måste räkna med
att ett visst antal fall medför att den yngre och ”utnyttjade” parten finner

212

sin situation otrivsam på grund av beroendeförhållandet till den andre.
Ibland kan detta leda till både fysiska och psykiska skadeverkningar.

De fall som leder till otillbörligheter mellan aspiranterna utgör enligt min
mening tillräcklig grund för det förbud som har utfärdats beträffande
"niffelsystem” och andra liknande utnyttjanden av kamrater även om de,
som jag tidigare nämnt, kan ha positiva inslag. Fall av kamratförtryck är
nämligen på grund av bl. a. missriktad lojalitet och rädsla för repressalier
från kamraternas sida ytterligt besvärliga att utreda och leda i bevis. För
att komma tillrätta med dessa avarter återstår därför inte annat än att man
försöker att komma åt roten till det onda. Med god vilja från ledningens
och instruktörernas sida torde det vara möjligt att genom information och,
beträffande upprepade fall, skiljande från utbildningen avskaffa den tradition
som enligt min mening måste vara lätt att avvara.

Jag vill emellertid uttrycka någon förvåning över det faktum att man har
ett hundratal ungdomar förlagda i en gemensam förläggning utan annan
kontroll än genom ronder. Berggren har anfört att förläggning av ordningsmän
till lokalen är en tveksam åtgärd, eftersom det innebär en skärpt
övervakning som har en negativ effekt på trivseln. Jag har svårt att inse att
en kontinuerlig kontroll skulle behöva ha någon sådan effekt. Ambitionsnivån
behöver ju inte ligga högre än att kontrollen får till syfte att motverka
brottslig verksamhet inom förläggningen. En sådan åtgärd måste enligt min
mening snarare vara befrämjande för trivsel och gott kamratskap. Utan en
vidgad kontroll torde också förbudet mot ”niffelsystemet” mer eller
mindre vara ett slag i luften, eftersom sådan verksamhet företrädesvis
torde bedrivas när överordnade inte är närvarande.

Omständigheterna i samband med värnpliktigs död m. m.

Under utbildningsåret 1978/79 genomfördes i februari månad 1979 en
jägarövning vid Livregementets husarer, K 3, i Skövde. Övningen påbörjades
på morgonen tisdagen den 6 februari 1979 och avslutades fredagen
den 9 februari omkring kl. 05.30 då soldaterna som deltog i övningen
återvände till regementet. Syftet med övningen var att öva jägarbataljonens
verksamhet med avseende på kuppförsvar och strid inom av fienden
taget område. Vpl Ove Johansson, född 1958, deltog i övningen och ingick
i 1 jägarpluton, 4 skvadron. Efter skvadronens återkomst till kasern
anbefalldes vila till kl. 10.30, varefter inre tjänst, med avbrott för lunch,
pågick till tjänstetidens slut kl. 16.00. Under fredagen uppmärksammades
vid olika tillfällen att Ove var sjuk. Han hade bl. a. häftiga kräkningar. Ove
uppmanades att kontakta läkare men gjorde inte detta. Efter tjänstens slut
skjutsades Ove av en kamrat till sitt föräldrahem i Ullervad. Efter
hemkomsten blev Oves hälsotillstånd allt sämre. Han fördes av sina

213

föräldrar till sjukstationen i Mariestad, varifrån han remitterades till
infektionskliniken vid Kärnsjukhuset i Skövde. Efter några timmar avled
Ove där natten till lördagen den 10 februari 1979. Dödsfallet orsakades av
en meningokockinfektion, vilken ledde till allmän blodförgiftning.

I klagomålen, som inkom till JO den 30 mars 1979, begärde Oves
morbror, lantmätaren Anders Arvidsson, att JO skulle utreda omständigheterna
kring Oves död och om det fanns något samband mellan dödsfallet
och den aktuella jägarövningens uppläggning och genomförande. Enligt
Arvidsson hade övningen inneburit hårda fysiska påfrestningar för de
värnpliktiga och genomförts under tidvis mycket kall väderlek. Tillfällena
till mat och vila hade varit mycket begränsade varför soldaterna till följd av
utmattning utsatts för onödiga olycksrisker. Ett fall av vådaskjutning hade
inträffat under övningen. Det kunde inte uteslutas att den hårda övningen
påverkat Oves sjukdomsbild. Ett specialistutlåtande borde införskaffas för
att vinna klarhet på denna punkt. Mot bakgrund särskilt av att en annan
värnpliktig vid K 3 under slutet av januari månad 1979 insjuknat i hjärnhinneinflammation
kunde ifrågasättas om ansvariga befäl varit tillräckligt
observanta och aktiva då Ove företedde sjukdomssymptom. Några åtgärder
från befälets sida för att få Ove under läkarvård hade anmärkningsvärt
nog inte vidtagits. JO:s utredning borde också uppmärksamma hur reglerna
om sjukskrivning tillämpades vid regementet. Det kunde med fog antas
att värnpliktiga som till följd av sjukdom borde avhålla sig från tjänstgöring
ändå deltog i övningar. Anledningen härtill var systemet med kompletterande
utbildning. Värnpliktiga som varit frånvarande vid en övning fick
senare ta igen detta då kamraterna var lediga. ”Hotet” om kompletterande
utbildning kunde sålunda förmå dem som egentligen var sjuka att utsätta
sig för onödiga hälso- och olycksrisker. Detta var oacceptabelt. Arvidsson
hemställde mot bakgrund av det anförda att JO skulle företa eforderliga
åtgärder.

Ärendet remitterades till chefen för armén för utredning och yttrande.
Utredningen verkställdes av militärbefälhavaren för Västra militärområdet.
Under utredningen avgavs yttranden av chefen för K 3 och försvarets
sjukvårdsstyrelse. Vid remissens besvarande uttalade chefen för armén att
han efter granskning av företagen utredning funnit att enskilt befäl ej gjort
sig skyldig till straffbar försummelse i ärendet.

Arvidsson fick del av utredningen och kom in med yttrande däröver.

JO Uhlin anförde följande i beslut den 21 maj 1980.

Arvidssons klagomål mot utbildningsverksamheten vid K 3 ger mig
anledning att till närmare behandling ta upp två huvudfrågor som inställt
sig efter Oves död i anslutning till jägarövningen i februari 1979. Den första
frågan avser huruvida - såsom antytts - något samband kan påvisas

214

mellan den aktuella övningen och Oves dödsfall. Överläkaren vid infektionskliniken
vid akademiska sjukhuset i Uppsala, docenten Folke
Nordbring har på uppdrag av försvarets sjukvårdsstyrelse avgivit yttrande
i den frågan och i sitt utlåtande uttalat följande.

Den värnpliktige drabbades efter en hård jägarövning med mycket litet
sömn av en allvarlig form av meningokockinfektion, som inom 24 timmar
ändade med den värnpliktiges död. Det visade sig att han hade meningokocker
av typ C, som var sulfakänslig. Han företedde en typ av reaktion
som är mycket allvarlig, nämligen där septikemin dominerar och endast
ringa reaktion från liquorrummet sker. Prognosen för denna typ av
infektion har studerats och man har tagit fram ett scoresystem (se Scand J
Infect Dis 3:17, 1971) med vilken utgången kan bedömas i förväg. Den
aktuelle värnpliktige patienten hade mycket hög score, dvs. hans utsikter
att överleva var synnerligen små.

I handlingarna finns en antydan om att det skulle vara anhopning av
meningokockinfektioner i Skövde. Det tycks vara så att 11 dagar tidigare
insjuknade en annan värnpliktig som inte hade kontakt med den som avled
(i meningokockmeningit med helt annat sätt att reagera). Det är emellertid
inte bevisat i detta tidigare fall att det verkligen var meningokocker,
eftersom man inte fick någon växt. Man kan sålunda inte på mikrobiologisk
grund bevisa något samband mellan de båda fallen.

Meningokocksjukdom - vilken manifestation den än får - är fortfarande
inte ovanlig i Sverige (drygt 100 fall årligen). Det är en typisk
värnpliktssjukdom. Fallen i Sverige är sedan lång tid tillbaka huvudsakligen
sporadiska med någon enstaka gång inträffande sammankoppling av
fall. Det finns ingen omständighet som på ett definitivt sätt förklarar varför
en person får meningokockinfektion. Minst 25 % av värnpliktiga är bärare
av meningokocker i svalget utan att vara sjuka. Varför man av och till får
sjukdomen kan vi inte yttra oss om. Det finns i varje fall inget säkert och
slutgiltigt samband mellan fysisk ansträngning och debuterande sjukdom.
Förkylningssjukdom kan ibland föregå meningokocksjukdomen, som synes
ha varit fallet vid det nu aktuella insjuknandet.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda framhålla att den värnpliktige
olyckligtvis drabbades av en malign form av sjukdomen. Det finns i dagens
läge inget bevisat samband mellan fysisk ansträngning och debut av
sjukdomen. I vissa fall (typerna A och C) kan skydds vaccination företagas,
vilket också synes ha skett i det aktuella sammanhanget.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, genom försvarsöverläkaren Göran Lagerholm,
har i sitt yttrande anslutit sig till Nordbrings utlåtande.

Mot bakgrund av den medicinska expertisens uttalanden kan det enligt
min mening inte visas att den sjukdom Ove drabbades av hade något
samband med de fysiska strapatser han undergått dagarna före dödsfallet.
Nordbrings utlåtande synes vidare innebära att det för sjukdomens förlopp
saknat betydelse vid vilken tidpunkt under fredagen som Ove kom under
läkarvård. Tanken att Oves liv stått att rädda, om ansvarigt befäl varit
aktivare för att föra Ove till läkare, eller om han själv tagit initiativ därtill,
torde därmed kunna avskrivas. De symptom som Ove företett medan han
ännu var kvar vid förbandet synes heller inte ha varit av sådan art att de

215

borde ha föranlett misstanke om att han hade drabbats av en allvarlig
sjukdom. Det är enligt min mening av vikt att kunna säga att någon
försummelse härvidlag ej ligger militär befattningshavare till last.

Den andra frågan som inställer sig i sammanhanget avser tillämpningen
av det system med kompletterande utbildning som praktiserades vid K 3.
Såsom inledningsvis berörts har det antytts att systemet är ägnat att förmå
värnpliktiga att delta i övningar trots att de egentligen borde avhålla sig
därifrån på grund av sjukdom och att onödiga hälso- och olycksrisker
härigenom uppkommer.

Jag vill först understryka att det beträffande Ove inte framkommit något
som tyder på att hans deltagande i jägarövningen var olämpligt ur
medicinsk synpunkt. Enligt kamrater och befäl synes Ove tvärtom ha varit
i normal kondition under övningen. Några kamrater har uppgivit att han
möjligen var ”förkyld”. Frågan om kompletterande utbildning är emellertid
av principiellt intresse och bör därför beröras något ytterligare i
sammanhanget.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet har i sitt yttrande till
chefen för armén framhållit vikten och nödvändigheten av kompletterande
utbildning. Vid K 3 utbildas jägarförband som i krig skall kunna uppträda
inom av en angripare ockuperat område under lång tid. För att dessa
förband skall kunna lösa sina uppgifter erfordras bl. a. en stor faltvana.
Denna fältvana erhålls främst vid dygnslånga jägarövningar som därför har
stor betydelse. De värnpliktiga som av en eller annan orsak ej kan
tillgodogöra sig denna del av utbildningen måste, enligt militärbefälhavaren,
ges möjlighet att komplettera denna brist både för sin egen och för
förbandets skull.

Utredningen i ärendet får anses ge vid handen att kompletterande
utbildning - åtminstone vid förband av K 3:s typ — inte kan undvaras med
hänsyn till effektiviteten i utbildningen. Samtidigt är det uppenbart att
systemet inte får tillämpas så att värnpliktiga förmås delta i ordinarie
tjänstgöring när detta av medicinska skäl är olämpligt. Om den kompletterande
utbildningen förläggs till tid då huvuddelen av de värnpliktiga som
fullgjort ordinarie tjänst är lediga kan man inte bortse från risken av att
någon enskild värnpliktig inför utsikterna att åläggas kompletterande
utbildning avstår från möjligheten att sjukanmäla sig för att inte gå miste
om fritid. Detta är givetvis inte acceptabelt. Chefen för K 3 har också
uppmärksammat saken och efter samråd med förbandsnämnden ändrat
bestämmelserna för kompletterande utbildning utbildningsåret 1979/80. De
nya reglerna innebär att kompletterande utbildning sker när övriga värnpliktiga
är i tjänst.

Jag har vidare, vid kontakter med försvarsstaben, inhämtat att det inom
kort kommer att utfärdas centrala bestämmelser av innebörd att kompletterande
utbildning huvudsakligen skall ske under tid då ordinarie verksamhet
pågår. De olägenheter som kan ha varit förknippade med den tidigare
brukade ordningen bör därigenom vara undanröjda.

216

Vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöring vid Karlstads flygplats

I en skrivelse, som kom in till JO den 22 augusti 1979, anförde Stanley
Eklind och Per-Inge Larsson i huvudsak följande. De vapenfria tjänstepliktiga
som fullgör sin tjänstgöring i luftfartsverkets flygplatsbrandkår på
Karlstads flygplats har under en längre tid utnyttjats till att utföra
ramptjänst för verkets räkning. Denna tjänst innebär bl. a. lastning och
lossning av gods på flygplan som trafikerar flygplatsen. Eklind och
Larsson ansåg att de härigenom undanhöll den civila marknaden flera
arbetstillfällen och ifrågasatte det riktiga i att de på det sättet utnyttjades
som civil arbetskraft.

Efter remiss inkom arbetsmarknadsstyrelsen med utredning och yttrande.
Däri anförde styrelsen i huvudsak följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har med iakttagande av föreskrifterna i vapenfrilagen
och vapenfrikungörelsen bl. a. till uppgift att tjänstgöringsplacera
vapenfria tjänstepliktiga (vtp) hos olika utbildningsanordnare. För samtliga
tjänstgöringsalternativ gäller att utbildning och tjänstgöring syftar till att
skapa en personalresurs för beredskaps- och krigssituationer.

Vid luftfartsverket utbildas vtp för att krigsplaceras dels vid civila
flygplatser och dels vid civilförsvarets undsättningsstyrkor.

För att säkerställa att huvudinriktningen i vtp:s utbildning överensstämmer
med lagens intentioner kräver arbetsmarknadsstyrelsen att utbildningsanordnaren
dokumenterar tjänstgöringens innehåll i en utbildnings-/
arbetsbeskrivning.

Beträffande detaljerna i den dagliga verksamheten har arbetsmarknadsstyrelsen
föreskrivit att utbildningsanordnaren och berörd facklig organisation
skall träffa överenskommelse om vtp:s arbetsuppgifter.

Utbildnings- och tjänstgöringsinnehållet följs upp genom att utbildningsanordnaren
och berörda vtp gemensamt avlämnar en rapport om vapenfriverksamheten
under varje avslutat budgetår.

Vid flygplatsen i Karlstad har Eklinds och Larssons frågeställning varit
föremål för förhandling mellan luftfartsverket och ST-Luftfart. Parterna
enades därvid om att göra en översyn av brand- och ramptjänstverksamheten.
Översynen var samlad kring följande frågor:

a) inkräktar ramptjänsten på brand- och räddningstjänstens primära
arbetsuppgifter

b) är utbildning av brand- och räddningspersonal i ramp- och tankningstjänst
tillräcklig

c) kan det anses att vtp som används i ramptjänst vid Karlstads flygplats
tar arbetstillfällen från arbetsmarknaden.

Vid MBL-förhandling 1978-01-23 har parterna bl. a. konstaterat att den
ringa omfattning av ramptjänst som utförs av vtp vid Karlstads flygplats
inte kan anses ta arbetstillfällen från arbetsmarknaden.

Luftfartsverket har sedermera genomfört en omorganisation på verkets
flygplatser varvid en utökning med två och en halv tjänst har skett vid
Karlstads flygplats, från 12,1 till 14,6 helårstjänster. Utökningen är inom
områdena ramptjänst/fälttjänst samt inom verkstadstjänsten. Förstärkningen
har medfört att:

endast en till två vtp medverkar i ramptjänst ca 2 tim per dag

217

medverkan utslaget per vecka blir ca 1 l/2 vtp i 10-12 timmar per vecka
fördelat på 14 vtp.

Då ovannämnda arbetsuttag fördelar sig under hela flygplatsens öppethållandetid,
dvs. från 06.30 till 21.30, blir varje tillfälle när vtp gör arbete
inom ramptjänsten mycket kort. Tidsåtgången för arbetsinsatserna varierar
från ca 10 minuter till ca 20 minuter per tillfälle.

I sammanhanget bör nämnas att i den vapenfries utbildning och tjänstgöring
ingår bl. a. flygplanskännedom och handikappservice. Luftfartsverket
har ansett att nämnda utbildning sker bäst genom aktivt deltagande i
ramptjänsten. Då handikappservicen skall utföras av vtp är det också
lämpligt att dessa medverkar i ramptjänsten.

Vid besök på flygplatsen i Karlstad har arbetsmarknadsstyrelsen kontrollerat
att vtp:s utbildning och tjänstgöring i huvudsak fullgörs som
brand- och räddningstjänst. Inslaget av ramptjänst, som förekommer i
Karlstad och vid vissa mindre flygplatser, är sådana arbetsuppgifter som
vtp i en krigssituation med all säkerhet skulle ställas inför i ökad omfattning.

Beträffande Eklinds och Larssons påstående att vtp undanhåller den
civila marknaden flera arbetstillfällen kan för praktiskt taget samtliga
tjänstgöringsaltemativ sägas att om vapenfriverksamheten inte skulle
bedrivas så skulle öppna marknaden tillföras ett antal arbetstillfällen.
Tjänstgöringen i fredstid syftar dock till att utbilda vtp för de arbetsuppgifter
som skall fullgöras i händelse av en krigssituation. Samhället måste
därför acceptera att fredstjänstgöringen medför vissa konsekvenser för
arbetsmarknaden.

I fråga om ramptjänsten vid Karlstads flygplats delar arbetsmarknadsstyrelsen
luftfartsverkets uppfattning att den ringa omfattning av ramptjänst
som vtp utför, ej kan anses ta arbetstillfällen från den öppna
marknaden.

Arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning är därför att vapenfriverksamheten
bör fortgå på det sätt som hittills tillämpats.

I arbetsmarknadsstyrelsens utredning fanns en inom luftfartsverket
under 1977 utarbetad promemoria angående ramp- och brandtjänsten vid
Karlstads flygplats. Däri anges sammanfattningsvis följande. Ramptjänsten
bedrevs på ett för verket och Linjeflyg ekonomiskt sätt. Brand- och
räddningstjänsten fungerade tillfredsställande. Dock skulle en effektivare
utbildning och ett bättre materielunderhåll kunna åstadkommas om brandtjänsten
renodlades. Främst torde avbrott för tankning, som kunde förekomma
när som helst under flygplatsens öppethållningstid, vara det största
problemet för planering av verksamheten. Utbildningen såväl för brandbefäl
som för vtp i bl. a. ramptjänst syntes något tvivelaktig. 1 promemorian
ställdes fyra alternativ upp för en ny lösning av ramptjänsten. De tre första
skulle innebära att luftfartsverket nyanställde en, två respektive fyra
flygplatsmän. Det fjärde avsåg att Linjeflyg skulle svara för ramptjänsten
med egen personal. Fördelarna med samtliga alternativ angavs vara att
brandförmannen under vanlig arbetstid kunde ägna sig åt de primära
arbetsuppgifterna, dvs. utbildning samt underhåll och vård av brandmateriel
och utrustning. Andra fördelar ansågs vara att planläggning och
genomförande av övningar kunde ske utan avbrott.

218

I samband med bedömningen av de olika alternativen uttalades i
promemorian i huvudsak följande. Alternativ 1 innebar den minsta kostnadsökningen.
En tjänst som flygplatsman tillsattes under dagtid måndag
till fredag. Denna lösning innebar dock att vtp fortfarande måste utnyttjas
under dagtid och härigenom kunde sägas ta arbetstillfällen från arbetsmarknaden.
Detta ansågs också få konsekvenser för utbildningen i brandtjänst
för denna vtp. Om vtp:s medverkan under dagtid ej kunde påräknas
innebar det att ytterligare en flygplatsman måste anställas med ökade
kostnader som följd. Detta alternativ skulle dock innebära en sannolikt
behövlig förstärkning av marktjänsten i övrigt, varför kostnadsökningen
för ramptjänsten begränsades. De båda övriga alternativen ansågs medföra
alltför stora kostnadsökningar för att kunna genomföras.

Slutsatsen i promemorian blev att alternativ 2 förordades, dvs. att två
tjänster för flygplatsmän skulle inrättas vid Karlstads flygplats och att
utbildningen i ramptjänst för brandbefäl och vtp skulle ses över.

Eklind och Larsson kom in med påminnelser, vari de anförde bl. a.
följande. Det faktum att luftfartsverket har ett avtal med Linjeflyg och
Swedair, som säger att verket tillhandahåller personal för ramptjänsten
mot en viss summa pengar, och sedan beordrar vtp att utföra arbetsuppgifterna
måste betyda att vtp uthyrs som arbetskraft till företag. Det kunde
ifrågasättas om det är riktigt att så sker. — För närvarande fanns en man
anställd på dagtid som rampförman. Brandförmannen tjänstgjorde på
rampen övriga tider på dygnet vid behov. Vtp svarade för ramptjänsten
med två man vid varje start och landningstillfälle med Linjeflygs plan
Fokker F 28. Normalt förekom 24 starter och landningar med Fokker per
vecka. Vtp var beordrade att inställa sig tio minuter före landning och
skulle efter start lagra upp fraktgods på därför avsedd plats. Fokkern stod
enligt tidtabellen 15 minuter på plattan. Detta innebar en minimitid på
omkring 30 minuter per ramptillfälle. Swedair trafikerade flygplatsen med
sex start- och landningstillfällen per dag måndag och fredag. Ramptjänsten
åt detta företag utfördes av en vtp under de tider då rampförmannen inte
tjänstgjorde, dvs. vid 16 av veckans 30 turer. Den minsta tänkbara
ramptjänst vtp utförde omfattade således 14 timmar 40 minuter. För att få
reda på den verkliga tiden hade vtp fört dagbok under tiden 2—15
november 1979. Denna hade visat att det första veckan hade gått åt 12
timmar 15 minuter och andra veckan 14 timmar 20 minuter, vilket innebar
ett genomsnitt av 35 minuter per ramptillfälle.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen hade yttrat anförde
Eklind och Larsson bl. a. att ramptjänsten inverkade på räddningstjänstens
primära uppgifter genom att övningsverksamheten på grund av
ramptjänsten var starkt begränsad och att utbildningen i sådan tjänst
enbart bestod i att de som nyinryckta vtp fick följa med till rampen som
åskådare några gånger innan de sattes in i arbetet. De ansåg att den
flygplanskännedom som behövdes borde vara inriktad på nödutgångar och

219

liknande säkerhetsaspekter men att ramptjänsten i stället försvårade
praktiska genomgångar i säkerhetsfrågor.

JO Uhlin anförde följande i beslut den 19 mars 1980.

Eklind och Larsson har i sin anmälan främst tagit upp frågan om de
vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöring tar arbetstillfällen från den civila
arbetsmarknaden. Utredningen har i detta hänseende gett vid handen att
luftfartsverket och den närmast berörda arbetstagarorganisationen har
kommit överens om hur ramptjänsten skall bedrivas på Karlstads flygplats.
Från denna utgångspunkt kan det därför inte riktas någon anmärkning
mot de myndigheter som är ansvariga för utbildningen av de vapenfria
vid flygplatsen.

I ärendet har det emellertid tagits upp en annan aspekt som förtjänar
uppmärksamhet, nämligen om det vid bestämmandet av de vapenfrias
utbildning och tjänstgöring får vägas in ekonomiska aspekter som i grund
och botten inte har något samband med utbildningen av de vapenfria. 1 den
promemoria som upprättades inom luftfartsverket i samband med förhandlingarna
med fackföreningen gjordes överväganden av allmän ekonomisk
natur vid bedömningen av de vapenfrias insatser i ramptjänsten. Därav
framgick det också att utbildningen i brand- och räddningstjänst kunde
anses bli lidande genom dessa insatser. Jag vill med anledning härav
understryka att de vapenfrias utbildning skall syfta till att de skall kunna
vara användbara under beredskaps- och krigsförhållanden. Att tjänstgöringen
i viss utsträckning styrs av vad som kan vara lönsamt i den fredstida
verksamheten bör därför som regel inte förekomma.

Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört att det i den vapenfries utbildning
skall ingå bl. a. flygplanskännedom och handikappservice samt att denna
utbildning enligt luftfartsverket bäst sker genom aktivt deltagande i
ramptjänsten. Styrelsen har också uttalat att inslaget av sådan tjänst
innefattar sådana arbetsuppgifter som vapenfria tjänstepliktiga i en krigssituation
med all säkerhet skulle ställas inför i ökad omfattning. Eklind och
Larsson synes dock vara av en annan uppfattning. Efter de personalförstärkningar
som har gjorts, vilka tydligen har reducerat de vapenfrias
deltagande i ramptjänsten, finner jag inte skäl att gå in på någon närmare
undersökning av förhållandena. Jag vill emellertid, utan att ta någon direkt
ställning i saken, mot bakgrund av att de vapenfria inte tycks uppfatta
denna tjänstgöring som meningsfylld ifrågasätta om inte arbetsmarknadsstyrelsen
och luftfartsverket borde göra en förutsättningslös granskning av
utbildningsplanen i angivna hänseende.

220

Förhållanden vid sammanträden med förbandsnämnd

I en skrivelse, som kom in till JO den 6 februari 1979, anförde Hans
Hedström och Harald Nilsonne, vilka då var värnpliktiga ledamöter i
förbandsnämnden vid Svea livgarde (II), i huvudsak följande. De ville
fästa JO:s uppmärksamhet på de felaktigheter som de ansåg att regementsledningen
vid I 1 hade gjort sig skyldig till. Talare hade inte fått yttra sig i
förbandsnämnden. Ordföranden, tillika myndighetschefen, hade censurerat
talare i nämnden. Denna hade inte fått sända skrivelser och yttranden
till högre myndighet. Ordföranden hade vägrat mötesdeltagare att lägga
fram förslag om mötets avslutande och hade uttalat att han hade befälsrätt
över mötet. Ordföranden hade avslutat ett möte och därefter sagt att inget
möte hade förekommit och att således inget protokoll var nödvändigt.
Kompaniassistenterna hade förbjudits att lämna information till kompanierna.
Sekundchefen hade beordrat in de protokollsanteckningar som
hade gjorts och vägrade justeringsmannen att få en kopia av protokollet.

Efter remiss kom sekundchefen vid I 1, översten Bengt Selander, in med
yttrande.

Selander uppgav inledningsvis att yttrandet avsåg förbandsnämndssammanträdena
den 7 december 1978 och den 26 januari 1979. Vid det första
hade ställföreträdande chefen, överstelöjtnanten Max Skoglund, varit
ordförande och vid det andra han själv.

Selander bestred påståendena att han inte låtit talare yttra sig och att han
hade censurerat talare. Han förnekade vidare att nämnden inte hade fått
sända skrivelser och yttranden till högre myndighet. Det förelåg enligt
Selander inget hinder för de värnpliktiga att sända in ett beslut som hade
fattats av en majoritet av nämndens ledamöter som utdrag av protokoll
med reservation från dem som inte önskade delta i beslutet. Däremot hade
han före sammanträdet informerat Hedström och Nilsonne att han omöjligen
i egenskap av ordförande kunde skriva under en anhållan om åtgärder
som gick direkt emot hans egen uppfattning.

Vad gäller påståendena att ordföranden hade vägrat mötesdeltagarna att
lägga fram förslag om mötets avslutande utan uttalat att han hade befälsrätt
över mötet m. m. yttrade Selander i huvudsak följande. Förbandsnämndsmötena
är tjänst till vilken de värnpliktiga ledamöterna är beordrade i
likhet med representanter ur regementsledningen. Ordet befälsrätt är inte
riktigt adekvat i sammanhanget. Förbandschefen är skyldig att ansvara för
ordningen vid sammanträdet enligt fastställda former. Vid mötet i fråga
fick Hedström framföra förslag om mötets avslutande. Selander hade då
bl. a. sagt att detta var tjänst och att han kunde beordra dem att sitta kvar
men att det inte var en form för samarbete som han strävade efter. Han
hade tillagt att om de ville ajournera mötet och avlägsna sig så fick de göra
det. De värnpliktiga hade då begärt att få avsluta mötet. Selander hade
därefter meddelat att han inte medgav mötets avslutande — endast fyra

221

frågor av sexton hade behandlats — men väl en ajournering. Detta hade de
värnpliktiga inte velat godta utan hade krävt att mötet skulle anses
avslutat, dvs. protokoll skulle skrivas. Detta hade förvägrats dem, varefter
nio kompaniers ledamöter hade lämnat salen. Selander hade alltså inte sagt
att inget möte hade förekommit men väl att protokoll inte kunde skrivas för
ett icke avslutat möte. - Det var delvis riktigt att kompaniassistenterna
inte fick informera kompanierna om mötet. Enligt gällande föreskrifter
skall de värnpliktiga ledamöterna ges tillfälle att på tjänstetid ”efter
sammanträdet lämna kortfattad orientering till denna”. Eftersom sammanträdet
inte hade varit avslutat hade Selander inte funnit anledning att
information lämnades vid det tillfället. De värnpliktiga hade dock på
tjänstetid fått orientera om vad som hade förekommit under kommande
vecka. — Selander hade beordrat protokollföraren att till honom överlämna
minnesanteckningarna, vilket han hade gjort. Dessa anteckningar
hade sedan sammanträdet förvarats hos Selander utan att någon hade gjort
anspråk på att få se dem.

Selanders uppgifter bestyrktes i allt väsentligt av bl. a. personal vårdskonsulenten
och Skoglund, vilka hade varit närvarande vid ifrågavarande
sammanträde.

Skoglund anförde beträffande sammanträdet den 7 december 1978, som
efter ajournering avslutades en vecka senare. Han hade avbrutit Hedström,
som inte hade hållit sig till det ämne som hade tagits upp, och
påpekat att han skulle hålla sig till sakfrågan. Vid början av sammanträdet
hade Skoglund föreslagit en ändring av frågornas turordning med hänsyn
till att vissa frågor, som berörde andra medlemmar av regementsstaben,
borde behandlas först. En av de värnpliktiga hade då opponerat sig. Senare
hade denne ställt ordningsfråga angående en ändring av turordningen,
vilket hade bifallits. — Vid ett tillfälle hade Skoglund framfört synpunkter
på och tillrättat en värnpliktig i samband med att denne hade använt ordet
”vansinnigheter” i kombination med bestämmelser utfärdade av central
myndighet.

Överstelöjtnanten L. Andersson vitsordade vad Skoglund hade uppgivit.

Hedström och Nilsonne kom därefter in med vissa förtydliganden av sin
klagoskrivelse.

Yttrande inhämtades från överbefälhavaren. Denne anmodade chefen
för 11 att yttra sig angående klagandenas kompletterande skrivelse.
Selander anförde med anledning därav bl. a. att Skoglund hade avbrutit
värnpliktige Karlsson, när denne på nytt tog upp frågan om en skrivelse
från förbandsnämnden och att Skoglund förut hade meddelat att han som
ordförande inte skulle komma att underteckna skrivelsen. Enligt Selander
hade Skoglund medgivit att han hade brustit något i ledningen av sammanträdet
då han inte frågade nämnden om man kunde gå över till nästa punkt
på föredragningslistan.

222

Överbefälhavaren anförde följande i sitt yttrande.

Överbefälhavaren vill inledningsvis beklaga att förbandsnämndsverksamheten
i angivna fall låst sig i de formaliaresonemang som resulterat i
denna JO-anmälan. Hela grunden för verksamheten måste nämligen vara
ömsesidigt förtroende och vilja till samarbete. ÖB har därför medvetet
undvikit att i de centrala bestämmelserna detaljerat låsa verksamhetens
former. Utgångspunkten har varit, att man i förbandsnämndsverksamheten
skulle arbeta enligt vedertagen mötespraxis. Värnpliktens något specifika
karaktär kan i vissa extrema situationer göra det nödvändigt att frångå
denna praxis. Detta bör emellertid endast undantagsvis vara fallet.

I de relaterade situationerna står nästan regelmässigt myndighetens ord
mot de värnpliktiga anmälarnas. ÖB har inte grund att bedöma den ena
beskrivningen som mer riktig än den andra. Efter en delvis affektladdad
situation är det högst naturligt att olika parter upplever det gångna
händelseförloppet olika. ÖB har därför svårt att fastslå vad som gjorts rätt
resp. fel.

I det följande kommer punktvis att anges vad som enligt ÖB uppfattning
mer allmänt bör gälla. Ordningsföljden följer inlämnad anmälan.

1. Talare ej har fått yttra sig på förbandsnämnden, avser förbandsnämnden
1978-12-07

Enligt vedertagen teknik för sammanträden bör en talare ej avbrytas
annat än i vissa speciella fall. Att en talare gör sig skyldig till upprepning av
vad han själv eller någon annan sagt tidigare anses i vårt land ej höra till
dessa fall. Vpl Karlsson borde därför ha fått tala färdigt, innan ordföranden
kommenterade hans yttrande.

2. Ordföranden tillika myndighetschefen censurerar talare på förbandsnämnden
(1978-12-07)

Ordföranden har att tillse att arbetsordningen/dagordningen följs. Naturligtvis
bör han då också vara observant på att talarna håller sig till rätt
sakområde. Om så icke är fallet, skall detta påtalas. Som ordförande måste
man emellertid besinna sitt ansvar att låta mötesdeltagarna få tid på sig att
komma fram till vad de egentligen vill, dock kan ej hur stora avvikelser
som helst få ske utan påtalan. Ordföranden har ansvar för att mötet kan
genomföras enligt dagordningen och därmed nå sitt syfte. Något fel syns ej
ha begåtts av ordföranden.

I fråga om språkbruk vid möten och sammanträden av olika slag har
praxis numera blivit att man visar stor tolerans mot människors sätt att
uttrycka sig och det gäller även för vana mötesdeltagare. Det kan därför
ifrågasättas om bruk av ordet ”vansinnigheter” (eller ”vansinniga”) är
stötande i föreliggande fall.

3. Förbandsnämnden har ej fått ivägsända skrivelser och yttranden till
högre myndigheter, trots att detta står klar reglementera!

ÖB har tidigare givit uttryck för sin tolkning av gällande bestämmelser.
Detta klargörande gjordes, efter förfrågan 1978-12-20, i ÖB skrivelse till
Sekch I 1 1979-01-17 med saknummer PV 921 (se nedan).

4. Ordföranden förvägrar mötesdeltagarna att lägga fram förslag om
mötets avslutande, utan uttalar att han har befälsrätt över mötet

223

Det är riktigt, så som Sekch I 1 anger i sitt yttrande, att forbandsnämndsmötena
är tjänst till vilken ledamöterna är beordrade. Enligt vedertagen
mötespraxis äger emellertid ett mötes majoritet att besluta om ajournering
eller annan förändring av fastställd dagordning. Ett annat förfaringssätt
skulle inte vara lämpligt, då ett möte skulle te sig som förfelat, om
mötesdeltagarna deltog av tvång. Sekch har heller icke beordrat ledamöterna
att sitta kvar, utan de har fått avlägsna sig. ÖB delar Sekch
uppfattning att ett kvarbeordrande skulle vara en dålig form för samarbete.

5. Ordföranden avslutar mötet och säger efter detta att inget möte
förekommit och således inget protokoll

Allmänt är det ÖB uppfattning att protokoll kan skrivas över behandlade
frågor om mötets majoritet så begär, oaktat att det endast är ajounerat.

6. Kompaniassistenterna förbjöds att informera kompanierna efter mötet
trots att detta är reglementerat enligt TFG 921:770202 bilaga 1 mom 4.7

Grunden för allt samarbete är en bred och öppen informationsverksamhet.
Varje begränsning av information skall ses i relation till detta.
Information enligt bestämmelserna borde ha givits.

7. Sekundchefen 11 beordrade sedan in de protokollsanteckningar som
enligt honom ej fanns. Justeringsmannen förvägrades att få en kopia på
protokollet.

Rubricerade handlingar var icke personliga anteckningar utan möteshandlingar.
De bör förvaras centralt under en ajournering. Justeringsmän
och övriga mötesdeltagare har rätt att på begäran få ta del av handlingarna.

Den i yttrandet nämnda skrivelsen från överbefälhavaren till chefen för
11 angående skrivelser från förbandsnämnd till annan myndighet hade i
huvudsak följande lydelse.

Tillämpning av bestämmelsen, att förbandsnämnd må via förbandschef
föra ärenden vidare till annan myndighet, kan ske efter två huvudlinjer.

1. Förbandsnämnd diskuterar fram en skrivelse ställd till aktuell myndighet.
Denna skrivelse antas (beslutas) i förbandsnämnden och undertecknas
av ordföranden och sekreteraren i nämnden. Denna modell
användes då enighet föreligger i nämnden.

2. En annan modell, då enighet ej råder i nämnden, kan vara följande.
Beslut och eventuell diskussion i den aktuella frågan antecknas i förbandsnämndsprotokollet.
Den som är mot beslutet reserverar sig. Reservationen
antecknas i protokollet. Beslutar majoriteten i förbandsnämnden att ärendet
skall föras vidare till annan myndighet görs i sedvanlig ordning ett
bestyrkt protokollsutdrag över den aktuella frågan. Ev. beslutad skrivelse,
som ej undertecknas, kan bifogas protokollet.

Skrivelse enligt pkt 1 eller protokollsutdrag enligt pkt 2 överlämnas till
egen myndighetschef.

Denne har därefter att, med eller utan eget yttrande, tjänstevägen
vidarebefordra handlingen.

Beträffande den konkreta delfrågan att värnpliktiga skriver efter ärendets
behandling i nämnden till annan myndighet är detta ej reglerat i
ovannämnt TFG. Att värnpliktiga skickar skrivelser till andra myndigheter

224

är fullt möjligt. Dock torde skrivelser av detta slag ej ha samma auktoritet
som om förbandsnämnden skriver. En fördel med skrivelser direkt från
värnpliktiga är att dessa ej belastas med någon reservation.

Klagandena bereddes tillfälle att avge påminnelser men lät inte höra av
sig.

JO Karl-Erik Uhlin anförde följande i beslut den 23 juni 1980.

Även om vissa åtgärder från de chefer som fungerade som ordförande
vid ifrågavarande sammanträden i enlighet med vad överbefälhavaren har
anfört kan anses ha varit mindre lämpliga finner jag inte anledning anta att
någon av dem har gjort sig skyldig till tjänstefel.

Jag instämmer med vad överbefälhavaren anfört i sitt väl övervägda
yttrande om förbandsnämndsverksamheten i allmänhet.

Härutöver vill jag anföra följande. Under mina inspektioner av militära
förband har jag i många fall mött värnpliktiga kompaniassistenter som är
nöjda med förbandsnämndens verksamhet och som anser den fylla en
funktion för de värnpliktigas medinflytande under utbildningstiden. Ibland
har man emellertid uttryckt missnöje från de värnpliktigas sida. Detta kan
någon gång ha sin grund i att man anser att de värnpliktiga har för litet
materiellt inflytande. Denna inställning kan vara naturlig men är självfallet
inte något som utan vidare kan avhjälpas. Men jag har också stött på fall
där kompaniassistenterna har beklagat sig över t. ex. att förbandsledningen
inte lyssnar på vad de värnpliktiga har att säga, att ordföranden är den
ende som talar på sammanträden eller att ordförandens mötesteknik är
sådan att sammanträdena inte blir till någon nytta.

Jag har allmänt sett den inställningen att ordförandens sätt att leda
sammanträdena har mycket stor betydelse för frågan om de värnpliktiga
skall uppfatta verksamheten som meningsfylld. Enligt min mening är det
också väsentligt för de värnpliktigas motivation för tjänstgöringen i
allmänhet att förbandschefen har en positiv inställning till det medinflytande
för de värnpliktiga som förbandsnämndsverksamheten innefattar, även
om detta medinflytande givetvis måste vara begränsat.

Sammanstötningar mellan förbandsledningen och de värnpliktiga av det
slag som detta ärende handlar om kan aldrig vara av godo. Även om det
sällan beror endast på den ena partens uppträdande att sådana uppstår, vill
jag framhålla att det finns anledning att ställa förhållandevis stora krav på
tolerans hos dem som leder verksamheten gentemot de värnpliktiga, som
ofta kan sakna möteserfarenhet och brista i iakttagandet av de etikettsregler
som kan anses gälla vid all mötesverksamhet.

225

III. Vårdområdet

Kriminalvård

Förutsättningar för beviljande av korttidspermission.
Fråga också om anstaltsplacering

I en artikel i Göteborgs-Posten den 17 juli 1979 uppgavs att en intagen
i kriminal vårdsanstalten Mariestad hade knivhuggit tre personer. Den
intagne hade enligt artikeln haft permission men inte återvänt till anstalten
efter permissionstidens utgång. Vidare uppgavs i artikeln bl. a. att
den intagne tidigare gjort sig skyldig till knivdåd.

En person skrev till JO och bad att JO skulle undersöka om grova
brottslingar på detta upprörande sätt kunde få permission och utgöra en
allvarlig fara för var och en.

JO Wigelius verkställde utredning i saken. Först infordrades och
granskades den intagnes behandlingsjournal. Därefter inkom efter remiss
kriminalvårdsstyrelsen med yttrande jämte yttranden av kriminalvårdsdirektören
Erik Alstermark och kriminalvårdsinspektören Stig Jivemar,
båda i kriminalvårdsregionen Borås, samt en promemoria, upprättad av
styresmannen KG Wrangstedt vid kriminalvårdsanstalten Mariestad.

Wigelius meddelade beslut i ärendet den 12 november 1979. Beslutet
har följande innehåll.

Aktuella bestämmelser

I 6 och 7 §§ lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) finns bestämmelser
om anstaltsplacering av intagen. 1 6 § föreskrivs att vid fördelning av de
intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter följande allmänna riktlinjer
skall vara vägledande, nämligen att bl. a. den som undergår fängelse
i högst ett år företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt samt att den
som bl. a. undergår fängelse i mer än ett år företrädesvis placeras i riksanstalt
men får föras över till lokalanstalt, när så behövs för en ändamålsenlig
förberedelse av frigivning. I 7 § föreskrivs som huvudregel att intagen
bör placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad
med hänsyn till bl. a. föreliggande fara för att han avviker eller eljest av
säkerhetsskäl.

Enligt 32 § KvaL kan för att underlätta anpassningen i samhället intagen
beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission)
om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avse15
Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

226

värd fara för annat missbruk föreligger. För korttidspermission får enligt
samma paragraf ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande
vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter rörande korttidspermission
(KVVFS 1979: 1), vilka trädde i kraft den 1 maj 1979. I 108 §
i dessa föreskrifter sägs att återkommande korttidspermission (regelbunden
permission) skall ingå som ett led i behandlingen av intagen som
avtjänar frihetsstraff på sammanlagt tre månader eller mer om inte påtaglig
fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat
missbruk föreligger. Enligt 109 § meddelas beslut om korttidspermission
beträffande intagen i lokalanstalt av regionchefen eller, efter delegation
av denne, styresman. Enligt 110 § skall i den behandlingsplan som skall
upprättas för varje intagen i förekommande fall ingå en plan för regelbunden
permission. Permissionsplanen skall beträffande intagen i lokalanstalt
fastställas av regionchef.

I lil § första stycket i kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter sägs att
regelbunden permission skall förberedas och planeras i den utsträckning
det bedöms erforderligt för att förebygga missbruk och för att permissionen
skall komma att genomföras under sådana förhållanden att den fyller
sitt syfte som ett led i den intagnes anpassning i samhället. Regelbunden
permission får enligt paragrafens andra stycke inte beviljas, om det
inte på ett betryggande sätt är sörjt för den intagnes bostad och ekonomiska
förhållanden under permissionen. I paragrafens sista stycke föreskrivs
vidare att villkor bör ställas beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet,
antialkoholbehandling eller annat, om det med hänsyn till
arten av den brottslighet den intagne dömts för eller hans personliga förhållanden
eller omständigheterna i övrigt bedöms nödvändigt att regelbunden
permission äger rum under särskilt kontrollerade former.

I 113 § i föreskrifterna finns bestämmelser om kvalifikationstider för
regelbunden permission. För intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt
bör enligt punkt 1 i 113 § permission första gången beviljas efter två
månader av verkställigheten om inte särskilda skäl är däremot. I denna
tid skall inräknas den tid den intagne varit häktad i direkt anslutning till
den aktuella verkställighetsperioden. Enligt paragrafens punkt 3 bör för
intagen i sluten riksanstalt som dömts till fängelse som understiger två år
permission första gången beviljas efter sex månader av verkställigheten.

Enligt vad som blivit upplyst planerar kriminalvårdsstyrelsen att meddela
närmare anvisningar till föreskrifterna.

Uppgifter angående den intagne

Den intagne, S., dömdes i mars 1975 för misshandel, grov misshandel
och trafikbrott till ungdomsfängelse samt i oktober samma år för misshandel,
olaga tvång, olaga hot, tillgrepp av fortskaffningsmedel och tra -

227

fikbrott till fortsatt ungdomsfängelse. I augusti 1977 undanröjdes ungdomsfängelsepåföljden
och S. dömdes för grov misshandel, försök till
grovt rån och grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning till fängelse ett
år åtta månader. Påföljden avsåg även brotten i de två tidigare domarna.
S. började avtjäna fängelsestraffet den 1 september 1977. Han beviljades
regelbunden permission den 24 oktober—den 26 oktober 1977 men återkom
inte vid permissionstidens utgång utan greps av polis den 4 november
1977.

Den 28 november 1977 rymde S. från kriminalvårdsanstalten Härlanda,
där han då var intagen. Han greps av polis den 21 december 1977.

S. beviljades regelbunden permission den 13 april—den 15 april 1978
men greps av polis den 14 april 1978 misstänkt för misshandelsbrott.

S. fick frigivningspermission den 28 juni 1978. Han greps av polis
samma dag misstänkt för olaga hot.

I september 1978 dömdes S. för misshandel och olaga hot till fängelse
elva månader. Han beviljades regelbunden permission den 27 december—
den 29 december 1978. Han återvände inte till anstalten efter permissionstidens
utgång utan greps av polis den 3 januari 1979 och anhölls misstänkt
för tillgreppsbrott.

Den 12 april 1979 dömdes S. för häleri, hot mot tjänsteman och narkotikaförseelse
till fängelse tre månader. Han blev den 20 april 1979
villkorligt frigiven från kriminalvårdsanstalten Tidaholm. Verkställigheten
av fängelsestraffen hade då pågått fortlöpande från den 1 september
1977. Under verkställigheten hade S. inte någon permission utöver de nu
angivna.

S. blev den 3 maj 1979 gripen av polis misstänkt för brott. Han anhölls
och häktades och blev den 29 maj 1979 dömd för försök till stöld och
olaga hot till fängelse en månad med avräkning för anhållnings- och
häktningstid, varjämte villkorligt medgiven frihet om tio månader 20 dagar
förklarades förverkad.

S. började avtjäna det senaste fängelsestraffet den 31 maj 1979 på
kriminalvåidsanstalten Mariestad, som är en sluten lokalanstalt. Beslutet
om anstaltsplaceringen fattades av kriminalvårdsinspektören Stig Jivemar.

S. beviljades regelbunden permission under tiden den 9 juli 1979 kl.
08.30—den 11 juli 1979 kl. 12.00. Beslutet om permission fattades av
styresmannen vid anstalten KG Wrangstedt. S. skulle under permissionen
vistas i Falköping och rum hade ordnats på hotell. S. återkom inte vid
permissionstidens utgång. Han greps av polis den 16 juli 1979 som misstänkt
för brott.

Åtal har sedan väckts mot S. för grov misshandel i tre fall, tillgrepp av
fortskaffningsmedel, rattfylleri, olovlig körning och vårdslöshet i trafik
samt stöld och grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning.

228

Remissyttranden

Jivemar anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

S:s övervakare vidtalades. Det framkom att S. med all sannolikhet
skulle återvända till Falköping — vid domens avkunnande 1979-05-29
hade han alltjämt kvar sin arbetsanställning vid AMS arbetsplats Ullene
utanför Falköping — han hade också personliga kontakter i Falköping.
Övervakaren hade fått god kontakt med S. och förordade en placering vid
kva Mariestad. S:s eget önskemål var i första hand Mariestad, i andra
hand anstalten i Tidaholm. Samråd skedde med styresmannen vid kva
Mariestad före beslutet. På grundval av vad som framkom vid föredragningen
och i övrigt vid det samråd som föregick beslutet beslöt jag att S.
skulle placeras vid kva Mariestad.

S:s sammanlagda strafftid understeg ett år och med den avräkning som
skett i domen (26 dagar) skulle S:s 2/3 tid (tid för villkorlig frigivning)
infalla efter ca 7 månader varför hinder tidsmässigt ej förelåg för en placering
på lokalanstalt. Mariestadsanstalten har ju inom sig såväl sluten
som öppen »avdelning» — med resp. 69 och 40 platser (annexet Rödjan).
Nyintagningar sker på den slutna anstalten. Överförande till annexet
Rödjan (öppenplacering) sker först efter individuell bedömning av styresmannen
och behandlingskollegium.

I övrigt framkom intet som gjorde att en placering på riksanstalt ansågs
erforderlig, vare sig uppförandemässigt eller med hänsyn till säkerhetsgrad.
Beslutet om placering vid kva Mariestad är jag ensam ansvarig
för.

Wrangstedt anförde i sin promemoria följande.

Efter nöjdförklaring placerades S. 1979-05-31 i kriminalvårdsanstalten
Mariestad, som är en sluten lokalanstalt med en öppen avdelning (annexet
Rödjan). Med hänsyn till S:s relativt långa sammanlagda verkställighet
placerades han i den slutna huvudanstalten. Flan arbetsplacerades i anstaltens
trähusfabrik vid Rödjan.

I sammanhanget kan nämnas att även de i den slutna huvudanstalten
intagna på arbetstid sysselsätts utanför anstalten under helt öppna förhållanden.
Undantag utgör det fåtal intagna som är sysselsatta med ekonomiarbete
samt under skolterminerna de som deltar i studier i anstaltens
grundskola.

Enligt bestämmelserna i kriminalvårdsverkets författningssamling,
KVVFS 1979: 1 var S. berättigad till sin första regelbundna permission
fr. o. m. 1979-07-09.

Vid prövningen av S:s permissionsansökan beaktades att han sedan
1979-06-01 varit arbetsplacerad i den öppna trähusfabriken och inte
visat sig rymningsbenägen. Även i övrigt hade han fungerat utan anmärkning.
Eftersom han var hemmahörande i Falköpings kommun men saknade
fast bostad ordnades med rum åt honom under permissionen på
Rantens hotell. Han hade själv tjänat in medel till uppehället under permissionen.

Mot bakgrunden av att det vad rör S. — liksom fallet är med många
andra intagna — ingår våldsinslag i beteendet efter intag av alkohol eller
narkotika övervägdes huruvida ”påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet
eller avsevärd fara för annat missbruk” förelåg. Detta är en svår

229

bedömning att göra men eftersom S. fått förtroendet att vara placerad
på lokalanstalt och dessutom skött sig utan anmärkning under förhållanden
där han på arbetstid när som helst kunnat avvika, ansågs inte tillräckligt
starka skäl föreligga för ett avslag på permissionsansökan.

Följande må vidare anföras.

Efter kriminalvårdsreformens genomförande 1974 skedde en väsentlig
försämring vad gäller differentieringsmöjligheterna av de intagna. Uppdelningen
i riksanstalter och lokalanstalter — de senare lydande under
små regioner med ett i allmänhet mycket ofullständigt anstaltsbestånd —
har splittrat resurserna för en adekvat anstaltsplacering. Därtill kommer
att alla kategorier av intagna blandas om vartannat på anstalterna. I motsats
till vad som var fallet under den gamla räjongindelningen, som innebar
helt andra möjligheter att differentiera, delas nu klientelet i stort upp
i två grupper, dels de med strafftider upp till ett år, lokalanstaltsklientel,
dels de med strafftider därutöver, riksanstaltsklientel. Till detta kommer
förflyttningar från riksanstalter av sådana intagna som för frigivningsförberedelser
anses böra placeras nära hemorten. Systemet innebär att särskilt
slutna lokalanstalter får ett ofta alltför starkt inslag av hårt kriminaliserade
eller svårbehandlade intagna som vid placering på lokalanstalt erhåller
de för lokalanstalterna gällande förmånerna bland annat i permissionshänseende.
Man har med andra ord lagt strafftidens längd till grund
för differentieringen, vilket på intet sätt garanterar lämplighet för lokalanstaltsplacering.

I fallet S. kan slutligen anföras att han — såvitt jag kunnat bedöma —
på inget vis beträffande sin livsföring under permissioner eller annan vistelse
i frihet utgör något undantag från ”normalpopulationen” av kriminalvårdsklientel
i motsvarande åldersgrupp. Det hör till vanligheten att
de under permissioner berusar sig med alkohol eller narkotika. Mängden
av förhör efter missbrukade permissioner talar sitt tydliga språk om frekvensen
av stora alkoholintag eller missbruk av narkotika under tiden för
vistelse utom anstalt. För den händelse man mera i detalj lyckas klara
ut deras förehavanden handlar det om lägenhetsbråk, slagsmål och andra
kontroversiella situationer. Att utfallet av den aktuella permissionen blev
så olyckligt anser jag mig inte formellt kunna lastas för, däremot känner
jag mig moraliskt ansvarig för att jag beviljade permissionen.

Kriminalvårdsdirektören Erik Alstermark har i sitt yttrande förklarat
att han anser att anstaltsplaceringen skett helt med stöd av de allmänna
riktlinjerna i KvaL och att beslutet om permission har fullt stöd i 32 §
samma lag och i kriminalvårdsstyrelsens anvisningar KVVFS 1979: 1.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

För differentieringen av intagna mellan lokal- och riksanstalter är
strafftidens längd av stor betydelse vilket inte hindrar att viss betydelse
också måste tillmätas utfallet av en intagens tidigare verkställighet, såväl
i mildrande som i skärpande riktning, särskilt när strafftidens längd endast
på en eller annan månad när åt någotdera hållet avviker från ettårsgränsen.
Så t. ex. bör en intagen som visat sig rymningsbenägen och oförmögen
att genomföra permission utan att återfalla i brottslig verksamhet
eller eljest missbruka permission inte automatiskt placeras i lokalanstalt,
även om han har kortare strafftid än ett år. 1 förevarande fall har placering
av en intagen med strafftid ungefär 11 månader skett i sluten

230

lokalanstalt, dock med arbetsplacering i öppen avdelning, något som inneburit
att verksamma hinder mot en eventuell avvikelse ej kan sägas ha
funnits. Ett visst faktiskt samband mellan anstaltsplacering av intagen
och bedömningen av förutsättningar för permission kan anses föreligga
i ett fall som det aktuella där, såsom Wrangstedt påpekat, den intagne
placerats under sådana förhållanden att han i händelse av avslag på permissionsansökan
utan vidare kunnat ta saken i egna händer och lämna
anstalten utan tillstånd. Emellertid föreligger ej något formellt samband
av den antydda arten och det måste hävdas att oavsett vilka möjligheter
en intagen i praktiken har att avlägsna sig från anstalten de förutsättningar
för medgivande till intagen att lämna anstalten som fastställts i
lag och andra bestämmelser noga skall iakttas av beslutsfattaren. I S:s
fall kan sägas att såväl faran för fortsatt brottslig verksmhet som faran
för annat missbruk dokumenterats under tidigare verkställighet. Styrelsen
gör för sin del bedömningen, att begränsningarna för permission enligt
32 § lagen om kriminalvård i anstalt fullt ut förelegat och att således
permission ej bort beviljas. Styrelsen vill dock inte hävda, att en annan
bedömning inte kan ha varit försvarlig, särskilt som S. skött sig utan
anmärkning i kriminalvårdsanstalten Mariestad. Dock borde, enligt styrelsens
mening, noggrannare ha övervägts huruvida permissionen inte
lämpligen borde ha ägt rum under särskilt kontrollerade former av slag
som exemplifieras i 111 § sista stycket styrelsens föreskrifter eller i vart
fall, mot bakgrund av innehållet i andra stycket samma bestämmelser,
ytterligare ha övervägts lämpligheten av att bevilja permission till ett
hotellrum. För S:s vidkommande skulle utan tvekan en första utan missöden
genomförd permission ha varit av vikt för hans anpassning i samhället.
Härvidlag skulle då formerna för permissionen och inte minst
bostadsförhållandena ha varit av stor betydelse.

Styrelsen kommer att ytterligare understryka vikten av en noggrann
permissionsplanering i de kommande anvisningarna till permissionsföreskrifterna.

I det föreliggande fallet borde sammanfattningsvis enligt styrelsens
mening noggrannare än som synes ha skett ha övervägts huruvida en
placering vid lokalanstalt och då en anstalt som Mariestadsanstalten varit
det lämpligaste alternativet, eftersom anstalten, ehuru formellt sluten,
ändå är förhållandevis öppen. Enligt styrelsens uppfattning har i förevarande
fall övervägande skäl talat för en placering i sluten riksanstalt.
Vidare borde, då placering ändå skett vid anstalten, från regionledningen
ha förutsetts att frågan om permission borde ägnas särskild uppmärksamhet
innan beslutskompetensen delegerades. Framförallt borde en permissionsplan
ha fastställts. Permissionen borde vidare, om sådan nu bedömts
böra beviljas, ha förberetts och planerats noggrannare än som
skett. Styrelsen avser, som nämnts, att genom ytterligare anvisningar
söka ge ledning för en permissionspraxis som står i bättre överensstämmelse
med lagens intentioner.

JO:s bedömning

Som jag inledningsvis angivit finns i 6 § KvaL bestämmelser om fördelningen
av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter. Av paragrafen
framgår bl. a. att den som undergår fängelse i högst ett år företrädesvis
skall vara placerad i lokalanstalt. I samband med bestämmelser -

231

nas tillkomst framhöll såväl departementschefen som justitieutskottet att
de ifrågavarande lagbestämmelserna enbart hade karaktären av vägledande
anvisningar som det i många fall kunde finnas anledning att
göra undantag från. Vidare anfördes att avsteg från de angivna huvudprinciperna
i själva verket borde kunna göras i rätt betydande omfattning.
Departementschefen påpekade också att möjligheterna till flexibilitet vid
valet mellan riksanstalt och lokalanstalt givetvis påverkades även av det
förhållandet att graden av slutenhet och öppenhet kom att variera inom
båda typer av anstalter.

Även om alltså strafftidens längd är av väsentlig betydelse vid valet
mellan lokalanstalt och riksanstalt får man inte låta den ensam vara avgörande.
Vikt måste tillmätas också t. ex. hur tidigare verkställigheter
har avlöpt. En faktor av betydelse vid valet kan också vara om den intagne
kan beviljas permissioner i den utsträckning som är normal vid
vistelse på lokalanstalt.

I förevarande fall har S., vars strafftid endast obetydligt understeg ett
år, placerats i lokalanstalten Mariestad. Det förefaller som om Jivemar,
som beslutade om placeringen, i alltför hög grad sett till strafftidens längd
och inte tillräckligt beaktat erfarenheterna från S:s tidigare verkställighet.
Inte heller tycks Jivemar ha övervägt om S. kunde ges permissioner i den
utsträckning som är vanlig på en lokalanstalt. Eftersom det här rör sig
om en bedömningsfråga, vill jag inte påstå att beslutet att placera S. i lokalanstglt
var felaktigt. Jag anser emellertid för min del i likhet med
kriminalvårdsstyrelsen att övervägande skäl talat för en placering av S.
i sluten riksanstalt. I vart fall kan en placering av S. på Mariestadsanstalten
knappast anses ha varit lämplig, eftersom S. där var arbetsplacerad
under öppna förhållanden. Jag har från kriminalvårdsstyrelsen inhämtat
att det inom styrelsen pågår arbete med att utforma anvisningar
angående differentieringen av intagna. Förevarande ärende visar hur angeläget
det är att sådana anvisningar meddelas. Med dessa uttalanden
lämnar.jag frågan om S:s anstaltsplacering.

De regelbundna korttidspermissionerna utgör ett led i strävandena att
anpassa de intagna till samhället och motverka allvarliga skadeverkningar
av frihetsberövandet. Att permissioner missbrukas i viss omfattning är
ofrånkomligt bl. a. på grund av att många intagna har alkohol- och narkotikaproblem.

32 § första stycket KvaL fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring
som trädde i kraft den 1 januari 1979. Enligt paragrafens tidigare
lydelse kunde intagen beviljas korttidspermission, om ej avsevärd fara
för missbruk förelåg. Fr. o. m. den 1 januari 1979 gäller att korttidspermission
kan beviljas, om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet
eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Genom lagändringen
har särskilt markerats möjligheten att vägra permission vid risk för fortsatt
brottslighet. Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet att

232

det genom kravet på att faran för fortsatt brottslig verksamhet skulle vara
påtaglig klargjordes att tillägget tog sikte främst på den begränsade grupp
av kriminellt aktiva intagna som mera regelmässigt utnyttjade permission
för ny brottslighet. Vidare framhölls att någon allmän skärpning av möjligheten
för de intagna att få permission inte var avsedd. När det gällde
prövningen av missbruksfaran underströk föredraganden att det av hänsyn
till rättssäkerheten givetvis var nödvändigt att kriminalvårdsmyndigheterna
gjorde en så noggrann prövning av det individuella fallet som var
möjlig varvid samtliga relevanta faktorer fick vägas mot varandra. Han
förklarade också att det därvid låg i sakens natur att man tog särskild
hänsyn till vad som hade förekommit i samband med tidigare permissioner.

Som framgått avtjänade S. fängelsestraff under tiden den 1 september
1977—den 20 april 1979. Under denna verkställighet hade han tre regelbundna
permissioner och en frigivningspermission. Samtliga permissioner
missköttes. S. begick nya brott under två av de tre regelbundna permissionerna
och under frigivningspermissionen. Brotten som omfattas av den
senaste domen begick han tio dagar efter den villkorliga frigivningen.
Därtill kommer att S. vid ett tillfälle under den tidigare verkställigheten
rymde från Härlandaanstalten. Visserligen skall viss risk för fortsatt
brottslig verksamhet eller annat missbruk inte medföra att permission
inte beviljas. I S:s fall kan jag dock inte finna annat än att det förelegat
sådan påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara
för annat missbruk att den ifrågavarande permissionen inte borde ha beviljats.
Att S. placerats på lokalanstalt medför inte att permissionen likväl
borde ha beviljats. Till förmån för ett bifall till S:s permissionsansökan
kan givetvis inte heller åberopas att S. i händelse av ett avslag skulle ha
haft möjlighet att avvika från anstalten. Om det ansågs föreligga risk för
ett avvikande, borde det snarare ha lett till att frågan om S:s placering på
Mariestadsanstalten togs upp till omprövning.

I kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter KVVFS 1979: 1 finns i 110 §
bestämmelser om fastställande av permissionsplan. Såvitt framgår av
journalen har någon permissionsplan inte fastställts beträffande S. En
sådan plan, i vilken ställning alltså hade kunnat tas till tidpunkten för den
första permissionen och sättet för dess genomförande, borde givetvis ha
fastställts av regionchefen. Vidare borde även i övrigt — som kriminalvårdsstyrelsen
har påpekat — regionledningen ha agnat permissionsfrågan
särskild uppmärksamhet.

I samband med ändringen av 32 § KvaL framhölls betydelsen av att
permissioner förbereds ordentligt för att minska risken för missbruk.
Bestämmelser om förberedelse och planering av regelbundna permissioner
finns i lil § i kriminalvårdsstyrelsens nyss nämnda föreskrifter. I paragrafen
sägs bl. a. att regelbunden permission inte får beviljas, om det
inte på ett betryggande sätt är sörjt för den intagnes bostad. Att i S:s fall

233

acceptera hotellrum som permissionsbostad anser jag vara mindre lämpligt.
Om nu förutsättningar ansågs föreligga att bevilja S. permission,
borde man i vart fall ha väntat med permissionen tills man kunnat ordna
en lämpligare bostad för S. Vidare anser jag med hänsyn till utfallet av
S:s tidigare permissioner att permissionen borde ha ägt rum under sådana
särskilt kontrollerade former som avses i 111 § sista stycket. Närmast till
hands hade enligt min mening varit att som villkor för permissionen föreskriva
att S. vid vissa tidpunkter skulle anmäla sig till anstalten eller polismyndigheten
i Falköping.

Jag är alltså kritisk till att permissionen överhuvudtaget beviljades och
dessutom till det sätt på vilket permissionsfrågan skötts i övrigt. Jag konstaterar
att kriminalvårdsstyrelsen skall utfärda anvisningar till permissionsföreskrifterna
och därigenom ge närmare vägledning för en tillämpning
av dessa. Jag finner därför inte påkallat att för egen del företa något
ytterligare i den här saken.

Fråga om bl. a. beviljande av korttidspermission för intagen på
kriminalvårdsanstalt

Bakgrund och klagomål

Den 23 november 1979 begick två personer ett rån mot en postanstalt i
Stockholm. Efter rånet avvek gärningsmännen i en personbil. Några
kvarter från postanstalten mötte de en polisbil. De besköt polisbilen,
varvid tre polismän skadades. Lars Inge Svartenbrandt och Per Benny
Lilja anhölls i sin frånvaro som misstänkta för rånet. De greps senare i
Göteborg.

Svartenbrandt och Lilja avtjänade båda interneringspåföljd och hade
varit intagna i kriminalvårdsanstalten Hall. Svartenbrandt hade den 19
oktober 1979 mellan kl 07.00 och 17.00 särskild permission för att besöka
Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Han återkom inte till anstalten vid permissionstidens
utgång. Lilja hade med stöd av 14 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) fått tillstånd att den 2 november 1979 mellan
kl 12.30 och 16.00 vistas på badhuset i Södertälje. Under besöket där, som
skedde under tillsyn av anstaltspersonal, avvek Lilja.

I en skrivelse till JO hemställde Östermalmspolisens fackliga sektion att
JO skulle utreda om något fel eller någon försummelse begåtts av kriminalvårdsmyndigheterna
i samband med att gärningsmännen, som rånade
posten, beviljades permission alternativt frigång. I skrivelsen anfördes
vidare bia att sektionen fann det djupt stötande att grova våldsverkare
lättvindigt och inte sällan fick möjlighet att vistas i frihet utanför kriminalvårdsanstalt
trots långa frihetsstraff.

234

Ytterligare två klagomål i saken framfördes till JO.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttrande jämte kopior
av Svartenbrandts och Liljas behandlingsjournaler.

Aktuella bestämmelser

I 7 § tredje stycket KvaL föreskrivs följande. Den som dömts till
fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller
mer skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar
fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan
befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig
verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej,
om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående
frigivning eller överföring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

För att underlätta anpassningen i samhället kan enligt 32 § första stycket
KvaL intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid
(korttidspermission), om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet
eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Korttidspermission får
också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill. 1 paragrafens
andra stycke sägs att intagen som avses i 7 § tredje stycket och på skäl som
där anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast
om synnerliga skäl föreligger därtill. Enligt 32 § tredje stycket får för
korttidspermission ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande
vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn
behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara
ställd under bevakning.

Enligt 14 § andra stycket KvaL bör intagen, om det lämpligen kan ske,
beredas tillfälle att utom anstalten på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet
eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta
anpassningen i samhället, varvid kan föreskrivas att den intagne skall stå
under tillsyn.

Uppgifter angående Svartenbrandt och Lilja.

Svartenbrandt

Svartenbrandt har upprepade gånger dömts för allvarlig brottslighet. Han
har undergått interneringspåföljd sedan november 1967. Senast dömdes
han den 2 september 1976 för bl a grovt rån, rån och vållande av
kroppsskada till fortsatt internering med en minsta tid för anstaltsvård om
tio år.

Under början av verkställigheten av den senaste domen bedömdes
Svartenbrandt tillhöra den kategori intagna som avses i 7 8 tredje stycket
KvaL. Vid kriminalvårdsstyrelsens permissionskollegium den 4 maj 1979

235

på Hallanstalten fastslogs att Svartenbrandt alltjämt måste anses tillhöra
den nämnda kategorin intagna men att han det oaktat kunde beviljas
särskilda permissioner för att delta i laborationer i fysik och kemi, vilka var
ett led i studier som han bedrev på heltid. Utfallet av dessa permissioner
och regeringens bedömning av en nådeansökan, som Svartenbrandt skulle
inge, skulle senare läggas till grund för en omprövning av frågan om 7 §
tredje stycket alltjämt skulle vara tillämpligt på honom.

Svartenbrandt gifte sig den 12 juni 1979 och fick då under några timmar
en särskild permission, som var bevakad. Enligt uppgift av medföljande
personal skötte sig Svartenbrandt mycket väl under permissionen.

Enligt beslut av kriminalvårdsstyrelsen i augusti 1979 beviljades Svartenbrandt
särskilda permissioner två gånger i veckan under erforderlig tid
för att delta i laborationer i naturkunskap i Södertälje. Sedan dessa
permissioner löpt friktionsfritt under drygt en månad beviljades Svartenbrandt
regelbunden permission under 48 timmar jämte restid för vistelse i
hemmet hos hustrun med början tidigast den 5 oktober 1979. Beslutet om
regelbunden permission innebar också att Svartenbrandt fr o m den 2
september 1979 fick delta i den 14 §-aktivitet som ägde rum söndagar -motionspromenad utanför anstalten. Det beslöts också att Svartenbrandt,
innan de särskilda permissionerna tog sin början, skulle med beledsagning
av en tjänsteman åka fram och tillbaka till utbildningslokalen i Södertälje. I
kriminalvårdsstyrelsens beslut låg att Svartenbrandt inte längre ansågs
tillhöra den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL.

Den 20 augusti 1979 underrättades polismyndigheten i Södertälje om
Svartenbrandts kommande permissioner under höstterminen. Påföljande
dag hade Svartenbrandt en särskild beledsagad permission för att besöka
skolan i Södertälje. Han hade sedan from den 23 augusti tom den 18
oktober 1979 särskild permission till skolan två gånger i veckan. Vidare
hade han i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens beslut regelbunden permission
den 5—7 oktober 1979. Från dessa permissioner återkom han utan
anmärkning. Han deltog också med början den 2 september 1979 i 14 §-aktiviteter. Dessa vistelser utom anstalten skötte han utan anmärkning.

Svartenbrandt fick sedan en särskild permission den 19 oktober 1979 för
att besöka Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Han skulle där sammanträffa med
en läkare beträffande ett intyg till sin nådeansökan. Det var under denna
permission som Svartenbrandt avvek.

Lilja

Lilja dömdes i mars 1979 för rån till internering. Minsta tid för
anstaltsvård bestämdes till fyra år. Domen omfattade även brott enligt två
domar från 1976.

Vid prövning av frågan om Lilja skulle bedömas tillhöra den kategori
intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL fann kriminalvårdsstyrelsen
att Lilja måste betraktas som ett gränsfall men att det med hänsyn till att nu

236

aktuell brottslighet ej begåtts under avvikelse från anstalt syntes föreligga
skäl att ännu inte hänföra Lilja till den nämnda kategorin. Med hänsyn till
Liljas dokumenterade rymningsbenägenhet skulle han dock inte beviljas
permission förrän ett år förflutit från häktningsdagen, som var den I
december 1978.

Enligt beslut av kriminalvårdsstyrelsen skulle Lilja fr o m den 1 november
1979 få delta i ”14 §-motion”. Han fick sedan tillstånd att den 2
november 1979 mellan kl 12.30 och 16.00 vistas på badhuset i Södertälje.
Personal från anstalten medföljde. Under besöket i badhuset avvek Lilja.

Kriminalvårdsstyrelsens yttrande

Kriminalvårdsstyrelsen anförde följande.

Inledningsvis bör beträffande Svartenbrandt noteras att han avtjänar
internering 10 år för bl a grovt rån, rån och vållande av kroppsskada, vilka
brott begicks under permissionsavvikelse våren 1976. Verkställigheten
påbörjades 1976-09-05 och minsta tiden utgår enligt nu gällande resolution
1986-09-05. Med hänsyn till Svartenbrandts tidigare dokumenterade rymningsbenägenhet
— han deltog bl a i två uppmärksammade rymningar från
Kumlaanstalten åren 1972 och 1973 - befanns Svartenbrandt tillhöra den
kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket lagen i kriminalvård i anstalt
(KvaL) och placerades, efter en initial vistelse i enrum jämlikt 20 § andra
stycket KvaL, på specialavdelning. Placeringen där, växlande mellan
avdelningarna vid Norrköpingsanstalten och Hall, pågick till den 14 mars
1979, då Svartenbrandt överfördes till Hallanstaltens förutvarande psykiatriska
avdelning, numera utnyttjad som s k narkotikafri enhet.

Vad Lilja beträffar kan konstateras att han undergår sin fjärde domverkställighet.
Sedan han 1978-05-09 av kriminalvårdsnämnden beviljats halvtidsfrigivning
och vistats på fri fot, häktades han 1978-12-01 och dömdes
sedermera av Svea Hovrätt till 4 års internering för upprepade rån, vilken
dom dock även innefattade brott för vilka Lilja lagförts redan hösten 1976.
Lilja började att avtjäna påföljden vid Hallanstalten och var där ursprungligen
placerad på den s k C-avdelningen in till dess han, på egen begäran och
efter särskild prövning, överfördes till den narkotikafria avdelningen vid
slutet av april 1979.

I ärendet är tolkningen och tillämpningen av 7 § tredje stycket KvaL av
central betydelse. Som följer av lagtexten ska tre rekvisit, nämligen
strafftidens längd, brottets art och den intagnes rymningsbenägenhet, vara
uppfyllda för att lagrummet ska vara tillämpligt. Här bör erinras om vad
som sägs i proposition 1978/79:68, sidan 22, rörande nödvändigheten av att
med stor försiktighet tillämpa lagrummet samt beträffande angelägenheten
av att stadgandets tillämplighet inte låses i en automatik, knuten till
brottstypen, utan istället avgörs efter en noggrann prövning av rymningsoch
återfallsrisken i det individuella fallet.

Tillämpningen av permissionsinstitutet innebär i praktiskt taget varje
enskilt fall ett visst, större eller mindre mått av risktagande. Omfattningen
av denna risk måste emellertid vägas mot den av erfarenheterna omvittnade
positiva betydelse som en kortare vistelse utom anstalt kan ha för den
intagne inte bara såsom ett sätt att motverka skadeverkningar av ett
frihetsberövande utan också såsom ett värdefullt led i behandlingsarbetet.

237

En avvägning måste alltid ske mellan, å ena sidan, rehabiliteringssträvandena
såvitt rör den enskilde intagne och, å andra sidan, intresset av att
skydda samhället mot fortsatt allvarlig kriminalitet av personer som
ådömts frihetsstraff. Den intressekonflikt som härvidlag kan uppstå återspeglas
i utformningen av 7 § tredje stycket samt 32 § andra stycket KvaL,
särskilt med den ändrade lydelse som lagtexten erhållit efter den 1 januari
1979.

Vad först gäller Lilja har styrelsen efter omsorgsfullt övervägande funnit
att han inte var att rubricera som ”7:3-a” (se journalanteckningar 1979-05-21, del B). Avgörande härför har varit att Lilja under sin cirka halvårslånga
tid i frihet till synes gjort uppenbara försök att ändra sin situation i positiv
riktning, intill dess han återföll i kriminalitet, och att han, trots sin tidigare
allvarliga brottslighet, inte kunde anses helt kriminellt identifierad samt att
tecken till en psykisk eftermognad tycktes kunna spåras. På grund av vad
Lilja tidigare låtit sig komma till last i brottsligt avseende ansågs emellertid
en regelbunden permission böra anstå intill dess han fullgjort den maximala
kvalifikationstid — 12 månader — som enligt det s k vårdcirkulärets
(KVVFS 1979:1, § 115 a) allmänna riktlinjer skall anses normerande för
intagna med dom på 4 års frihetsberövande. Däremot fanns enligt styrelsens
mening, mot bakgrunden av den bedömning som gjorts av Liljas
personlighetsutveckling under senare tid, inte tillräckligt fog för att under
åberopande av villkorsbestämmelsen i 32 § första stycket KvaL göra
gällande att det i den aktuella situationen förelåg påtaglig fara för fortsatt
brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Det bör i
sammanhanget nämnas att Lilja inte avvek under permission i egentlig
mening utan i samband med en enligt 14 § KvaL anordnad aktivitet, som
skedde under tillsyn av deltagande personal och som var avsedd såsom en
förberedelse inför en kommande permission på egen hand. Det finns
anledning förmoda att avvikandet var planerat och att Svartenbrandt
därvid medverkat.

Ifråga om Svartenbrandt var det under verkställighetens initialskede
uppenbart att samtliga förutsättningar för att hänföra honom till ”7:3-kategorin”, var för handen. Emellertid bör observeras att rekvisitet
»särskilt benägen att avvika och fortsätta en allvarlig brottslighet» enligt
lagstiftarens intention inte kan anses beskriva något statiskt tillstånd utan
innebär en på tidigare förhållanden grundad värdering, som måste kontinuerligt
omprövas, varvid sådana faktorer som ändrad sinnesinriktning,
mognads- och begåvningsutveckling liksom social förankring blir av betydelse
för att bedöma prognosen och därmed även rymningsrisken..

Svartenbrandt har under hela den pågående verkställigheten visat ett
påfallande studieintresse och kunnat redovisa utomordentliga studieresultat,
ett förhållande som i och för sig självfallet inte får tillmätas större
betydelse än välförhållande i annat avseende men som i det aktuella fallet
kunde tolkas som utslag av en uppriktig rehabiliteringsföresats och som en
strävan till positiv planering inför en kommande frigivning. Av betydelse i
sammanhanget är även Svartenbrandts känslomässiga engagemang som
resulterat i ett äktenskap, ingånget under sommaren 1979, en omständighet
som kunde vara ägnad att främja sådan social förankring som inte sällan
visat sig kunna vända en dålig prognos i en postiv utveckling.

Inför en med tanke främst på den fortsatta studiegången erforderlig
revidering av den följande behandlingsplanen för Svartenbrandt skedde
inför höstterminens böljan 1979 ingående överläggningar mellan anstalts -

238

ledningen vid Hall och studierektorn vid KOM VUX i Södertälje. Därvid
framgick att Svartenbrandts fortsatta utbildning skulle betydligt försenas,
ifall han inte bereddes tillfälle att fullgöra vissa laborationer i naturvetenskapliga
ämnen, laborationer som av praktiska skäl inte kunde förläggas
till anstalten. På grund härav och med hänsyn till den positiva utveckling
som enligt vad som antytts i det föregående Svartenbrandt syntes ha
undergått - en bedömning som delades av den personal som kontinuerligt
följt honom - fann styrelsen det rimligt att medge Svartenbrandt i första
hand sådana särskilda permissioner som ansågs vara erforderliga för
tillgodoseende av här berörda studieändamål och som i övrigt låg i linje
med den fortsatta behandlingsplaneringen. I samband därmed bemyndigades
styresmannen vid Hall även att medge Svartenbrandt tillstånd till
deltagande i de 14 §-aktiviteter som under personalens tillsyn och medverkan
normalt ingår i verksamheten vid anstaltens narkotikafria avdelning
liksom att bevilja honom en obevakad 48 timmars permission. Några som
helst anmärkningar mot Svartenbrandts sätt att sköta de kortvariga
vistelserna utom anstalt fram till den 19 oktober 1979, då Svartenbrandt
avvek, förelåg inte. Snarare förstärktes enligt vad den understundom
medföljande personalen uppgett intrycket av att Svartenbrandt allvarligt
eftersträvade en anpassning till socialt accepterade normer.

Av betydelse för beslutet att medge Svartenbrandt permissioner har
även varit den omständigheten att han sedan en tid förberett en ansökan
om att av nåd få interneringstiden avkortad. Det syntes inte orealistiskt att
anta att en sådan ansökan kunnat resultera i viss nedsättning av påföljdens
längd mot bakgrunden av ett tidigare nådebeslut rörande annan intagen,
som dömts till en likartad påföljd och vilkens kriminalitet påminde om
Svartenbrandts. Det är också omvittnat att Svartenbrandt knöt stora
förhoppningar till det väntade nådebeslutet. En sammantagen bedömning
av Svartenbrandt och av hans dåvarande situation ger enligt styrelsens
mening vid handen att den aktuella risken för permissionsmissbruk vid
beslutstillfället framstod som föga uttalad.

Kriminalvårdsstyrelsen hemställer att ärendet inte måtte föranleda
någon justitieombudsmannens vidare åtgärd.

I beslut den 14 maj 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Förevarande ärenden gäller frågan om Svartenbrandt och Lilja borde ha
beviljats permissioner respektive vistelse utom anstalt enligt 14 § KvaL.
Ärendena rör också mera allmänt frågan om permissioner för intagna som
gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet. Jag tar här först upp den
sistnämnda frågan.

Permissioner, särskilt de regelbundna korttidspermissionerna, anses
vara ett värdefullt inslag i behandlingen av dem som är intagna i anstalt.
Bortsett från intagna med mycket korta strafftider och intagna som avses i
7 § tredje stycket KvaL ingår regelbundna korttidspermissioner som ett
normalt led i anstaltsvården. Det är ofrånkomligt att permissioner missbrukas
i viss omfattning. Det torde mycket sällan vara möjligt att i förväg med
säkerhet bedöma om en permission kommer att missbrukas eller inte.
Beviljande av permissioner innebär därför - som kriminalvårdsstyrelsen

239

har påpekat — i de flesta fall ett visst mått av risktagande. Detta får dock
inte leda till att samhällets krav på skydd eftersatts på ett oacceptabelt sätt.
Vid utformningen av de nuvarande permissionsbestämmelserna har man
velat bättre än förut tillgodose samhällsskyddet i fråga om vissa intagna.
Beträffande dessa bestämmelser kan följande sägas.

I anledning av vissa uppmärksammade rymningar och fritagningar från
kriminalvårdsanstalter inleddes under sommaren 1976 en debatt, i vilken
gjordes gällande bl a att permissionsbestämmelserna var alltför liberala
och att permissionerna missbrukades i stor utsträckning. Det påstods
också att den vidgade användningen av permissioner inom kriminalvården
kunde vara en av orsakerna till den stigande brottsligheten. Mot denna
bakgrund tillsattes i augusti 1976 inom justitiedepartementet en arbetsgrupp
med representanter även från kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen.
Gruppen fick i uppdrag att kartlägga permissionsbestämmelsernas
tillämpning och effekt och pröva behovet av åtgärder för att begränsa
eventuellt permissionsmissbruk. Gruppen avlämnade i december 1977 en
promemoria, i vilken föreslogs bl a ändringar i 7 och 32 §§ KvaL.

Efter remissbehandling lades promemorieförslaget till grund för propositionen
1978/79:62, som riksdagen antog 1978. Ändringarna i 7 och 32 §§
KvaL trädde i kraft den I januari 1979.

Enligt den tidigare lydelsen av 32 § första stycket första punkten KvaL
kunde intagen beviljas korttidspermission, om ej avsevärd fara för missbruk
förelåg. From den 1 januari 1979 gäller att korttidspermission kan
beviljas, om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd
fara för annat missbruk föreligger. Genom lagändringen har möjligheten att
vägra permission vid risk för fortsatt brottslighet särskilt markerats. Enligt
arbetsgruppens undersökningar hade det vidgade permissionsinstitut som
infördes genom KvaL för de flesta intagna visat sig fungera väl. Omkring
90% av permissionerna sköttes. Däremot visade materialet att en mindre
grupp intagna, som tidigare var starkt kriminellt belastade, i mycket stor
utsträckning begick nya brott under permissioner. Departementschefen
uttalade i lagstiftningsärendet att det genom kravet på att faran för fortsatt
brottslig verksamhet skulle vara påtaglig klargjordes att tillägget tog sikte
främst på den begränsade grupp av kriminellt aktiva intagna som mera
regelmässigt utnyttjade permission för ny brottslighet. Vidare framhölls att
någon allmän skärpning av möjligheten för de intagna att få permission inte
var avsedd. När det gällde prövningen av missbruksfaran underströks att
det av hänsyn till rättssäkerheten givetvis var nödvändigt att kriminalvårdsmyndigheterna
gjorde en så noggrann prövning av det individuella
fallet som var möjlig, varvid samtliga relevanta faktorer fick vägas mot
varandra. Enligt departementschefen låg det därvid i sakens natur att man
tog särskild hänsyn till vad som hade förekommit i samband med tidigare
permissioner.

I bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten KvaL om särskild

240

permission - permission som kan ges av särskild anledning - uppställs
inte något krav på att fara för missbruk inte föreligger. 1 stället gäller att en
avvägning får göras mellan syftet med den särskilda permissionen och
faran för missbruk. Bestämmelsen ändrades inte i samband med ändringen
av första punkten. I lagstiftningsärendet framhölls emellertid att särskild
permission inte borde beviljas med mindre den verkligen fyllde en väsentlig
funktion som inte kunde tillgodoses på annat sätt. Vidare angavs att
man framför allt när det förelåg fara för missbruk av permission borde
undersöka om inte ändamålet med permissionen kunde tillgodoses på
annat sätt.

Särskilda inskränkningar i rätten till korttidspermission gäller för sådana
intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL. Fr o m den 1 januari 1979 har
tillämpningsområdet för den bestämmelsen utvidgats något. Bakgrunden
till lagändringen var att bestämmelsen i praxis getts ett snävare tillämpningsområde
än som torde ha varit avsett. Genom lagändringen gjordes
tydligt att bestämmelsen omfattar inte enbart personer som har ägnat sig åt
grov narkotikabrottslighet eller brott med internationell anknytning utan
även lagöverträdare som har ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt
allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa
eller särskild hänsynslöshet. Som exempel på den senare typen av
brottslighet har nämnts väpnade bank- eller postrån. Det framhölls i
propositionen att lagrummet även i fortsättningen borde tillämpas med stor
försiktighet och att prövningen huruvida en intagen skulle hänföras till den
nu angivna kategorin brottslingar liksom hittills förutsatte en noggrann
individuell bedömning av samtliga relevanta faktorer.

Fastän de paragrafer i KvaL som jag nu har redogjort för varit i kraft
endast något mer än ett år har regeringen ansett att det är motiverat att nu
skaffa underlag för en bedömning av om gällande föreskrifter innefattar en
ändamålsenlig lösning på problemen bl a i fråga om avvägningen av
permissionernas betydelse från behandlingssynpunkt mot behovet av
samhällsskydd. Chefen för justitiedepartementet har därför den 20 mars
1980 bemyndigats att tillkalla en utredare med uppdrag att undersöka vissa
frågor rörande permissioner från kriminalvårdsanstalter m m. Undersökningen
är begränsad till att avse intagna som har dömts till fängelse i lägst
två år eller till internering med en minsta tid av lägst två år. Utredningsarbetet
skall bedrivas skyndsamt.

Med hänsyn bl a till den undersökning rörande permissioner m m som
sålunda skall göras finns nu ej skäl för mig att ta något initiativ i saken eller
företa mig något annat beträffande den allmänna frågan om permissioner
för vissa intagna.

Jag övergår nu till att behandla frågan om Svartenbrandt och Lilja borde
ha beviljats permissioner respektive vistelse utom anstalt enligt 14 § KvaL.

När det gäller Svartenbrandt bör påpekas att min prövning i första hand
avser frågan om Svartenbrandt överhuvudtaget borde ha beviljats permis -

241

sioner, varvid jag dock bortser från den bevakade permissionen i juni 1979.
Prövningen begränsar sig alltså inte till frågan om det var fel att bevilja
Svartenbrandt den särskilda permissionen som han hade den 19 oktober
1979 och under vilken han avvek.

Svartenbrandt hade under många år ägnat sig åt en brottslighet av
allvarlig art. Han var senast dömd till tio års internering för bl a grovt rån
och vållande av kroppsskada. Brotten hade han begått i samband med
permissionsavvikelse. Han hade en lång återstående verkställighetstid.
Minsta tiden för anstaltsvård utgick ju inte förrän i september 1986. Dessa
omständigheter talade för att Svartenbrandt tillhörde den grupp av intagna
på vilken 7 § tredje stycket KvaL kan tillämpas.

I böljan av verkställigheten ansågs också 7 § tredje stycket KvaL vara
tillämpligt på Svartenbrandt, vilket medförde bl a att särskilt restriktiva
permissionsbestämmelser gällde för honom. Frågan om en intagen skall
hänföras till den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL
måste - som kriminalvårdsstyrelsen har framhållit - kunna omprövas när
det föreligger skäl därtill. En sådan omprövning skedde också i Svartenbrandts
fall. Kriminalvårdsstyrelsens beslut i augusti 1979 grundade sig
nämligen på bedömningen att 7 § tredje stycket KvaL inte längre var
tillämpligt på Svartenbrandt.

Även om Svartenbrandt inte längre omfattades av bestämmelsen i 7 §
tredje stycket KvaL — en fråga som givetvis kan vara föremål för skilda
uppfattningar - var det därmed inte i och för sig givet att han skulle
beviljas permissioner. Härför krävdes ju att förutsättningarna för permission
förelåg enligt 32 § första stycket KvaL. I Svartenbrandts fall synes
dock samma omständigheter ha legat till grund för bedömningen att denne
inte längre tillhörde den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket
KvaL och för att något hinder mot permission enligt 32 § första stycket
samma lag inte förelåg.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt yttrande nämnt åtskilliga omständigheter
som talade för att permissioner borde kunna beviljas Svartenbrandt.
Denne syntes ha undergått en utveckling i positiv riktning och gav enligt
vad som uppgivits intryck av att själv eftersträva en rehabilitering och
anpassning i samhället. Det intrycket förstärktes av att Svartenbrandt
under hösten hade ett stort antal permissioner från vilka han återkom utan
anmärkning. Han deltog också vid ett flertal tillfällen i fritidsverksamhet
utom anstalten med stöd av 14 § KvaL.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit rörande Svartenbrandt
och hans situation och med hänsyn till vad kriminalvårdsstyrelsen anfört
om sina överväganden vill jag inte rikta kritik mot att Svartenbrandt
beviljades permissioner i den omfattning som skedde, även om man nu i
efterhand, när man ser vad som har hänt, lätt kan säga att permissionerna
inte borde ha beviljats.

När det gäller den särskilda permissionen den 19 oktober 1979 under
16 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

242

vilken Svartenbrandt avvek vill jag särskilt nämna följande. Avsikten med
permissionen var att han skulle besöka en läkare på Ulleråkers sjukhus i
Uppsala med anledning av den nådeansökan Svartenbrandt skulle inge.
Läkarbesöket måste antas har varit en angelägenhet som var av väsentlig
betydelse för honom och som motiverade en särskild permission. Han
hade ju då också haft ett stort antal särskilda permissioner till skolan och
även en regelbunden permission. Det kan därför inte gärna påstås att just
denna permission inte borde ha beviljats.

Jag lämnar med dessa uttalanden frågan om Svartenbrandts permissioner.

Beträffande Lilja bör framhållas att han inte avvek i samband med en
permission utan när han tillsammans med andra intagna och under tillsyn
av en vårdare besökte badhuset i Södertälje. Det var här frågan om sådant
deltagande i fritidsverksamhet utom anstalt som avses i 14 § andra stycket
KvaL. Deltagandet i fritidsverksamheten var avsett som en förberedelse
inför en tillämnad permission.

Bestämmelsen i 14 § andra stycket KvaL har motiverats med de
behandlingsmässiga fördelar som inte sällan kan nås genom att en intagen
redan under anstaltstiden kan beredas tillfälle att delta i sådan idrotts- och
föreningsverksamhet som bedrivs utanför anstalten. Mot dessa fördelar
måste dock vägas risken för att vistelsen utom anstalt missbrukas.

I Liljas fall anser jag att det inte finns fog för kritik av att han - under
tillsyn av vårdpersonal — fick besöka badhuset i Södertälje. Jag har därvid
beaktat att utredningen inte visar att man haft anledning anta att Svartenbrandts
avvikande en tid dessförinnan inneburit någon särskild risk för att
också Lilja skulle avvika. Vad som förevarit i denna del ger inte anledning
till något ytterligare från min sida.

Vid granskningen av ett frivårdsärende har iakttagits bl. a. att
berörda myndigheter inte med tillräcklig kraft ingripit mot villkorligt
frigiven som misskött sig

T., född 1950. avtjänade under tiden den 19 april 1977—den 23 januari
1978 fängelsestraff. Sistnämnda dag frigavs han villkorligt med en återstående
strafftid om tre månader och en prövotid om ett år. Övervakningsnämnden
i Haparanda beslutade den 23 oktober 1978 att T:s villkorligt
medgivna frihet skulle förverkas på grund av att han allvarligt åsidosatt
sina åligganden. Den 20 november 1978 förpassades T. till kriminalvårdsanstalt
för att verkställa straffåterstoden.

1 ett brev till JO anförde T. vissa klagomål mot myndigheternas
handläggning av frågan om förverkande av hans villkorligt medgivna
frihet. Vid utredningen av klagomålen framkom sådana omständigheter att

243

det kunde ifrågasättas om berörda myndigheter hade ingripit med tillräcklig
kraft mot den misskötsamhet som T. hade visat. På grund härav
företogs en omfattande utredning av handläggningen av T:s frivårdsärende.
Bl. a. inhämtades remissyttranden från skyddskonsulenten i Luleå
distrikt och från övervakningsnämnden i Haparanda.

Omständigheterna i ärendet framgick av T:s behandlingsjournal. I
daganteckningarna hade för år 1978 införts uppgifter, varav bl. a. följande
framgick.1

Vid frigivningen den 23 januari var T. anmäld till en svetskurs vid AMUcenter
i Gällivare. Övervakningsnämnden i Gällivare hade hand om
övervakningen. Till övervakare var förordnad en assistent hos skyddskonsulenten
i Gällivare. T. bosatte sig efter frigivningen hos sina föräldrar i
Nouksujärvi. Han påbörjade aldrig svetskursen. Under våren och sommaren
gick han arbetslös i stort sett hela tiden och uppbar ersättning från
arbetslöshetskassa. Det framkom redan i början av februari att T. missbrukade
alkohol och att hans åldriga föräldrar inte orkade med honom. Missbruket
fortsatte under hela den tid som T. kom att befinna sig på fri fot.

Den 19 april beslutades att T:s ärende skulle översändas från skyddskonsulenten
i Gällivare till skyddskonsulenten i Luleå för utredning. T. f.
assistenten Gun Tjärner fick hand om ärendet. Den 19 juni antecknades att
T:s ersättning från arbetslöshetskassan uppgick till 160 kr. om dagen och
att det mesta av pengarna föreföll gå till alkohol. Det anmärktes vidare att
det förekom att T. under rusets inverkan misshandlade sina föräldrar. Den
3 juli inhämtade Gun Tjärner att en socialassistent i Pajala skulle påbörja
en utredning om tvångsintagning av T. på nykterhetsvårdsanstalt. Vid ett
besök hos T. i dennes föräldrahem den 24 juli underrättades T. därom. Han
uppgav då att han kunde hålla sig undan om det blev aktuellt med
tvångsintagning. Det framkom vidare vid besöket att T. ägde en bil, som
han brukade köra, trots att han saknade körkort.

Den 7 augusti tog polismästaren i Haparanda kontakt med Gun Tjärner.
Polismästaren uppgav att T. hade omhändertagits av polisen enligt nykterhetsvårdslagen
sedan han bråkat med sina föräldrar. Enligt polismästaren
var omständigheterna sådana att T. var i trängande behov av psykiatrisk
vård. Vidare upplyste polismästaren att T. var misstänkt för att ha begått
brott vid olika tillfällen. Polismästaren framförde som sin mening att, om
vårdintyg inte skulle utfärdas beträffande T., denne borde omhändertas
och eventuellt få sin villkorligt medgivna frihet förverkad. Efter samtalet
med polismästaren inhämtade Gun Tjärner att övervakningsnämnden i
Gällivare samma dag skulle besluta dels att T:s ärende skulle överflyttas
till övervakningsnämnden i Haparanda, dels att arbetsförmedlaren Henrik
Ylinenpää i Korpilombolo skulle förordnas som övervakare för T. Gun

1 Den i JO:s beslut intagna redogörelsen för omständigheterna återges här av
utrymmesskäl i en något förkortad version.

244

Tjärner rådgjorde dessutom samma dag med vice ordföranden i övervakningsnämnden
i Haparanda. Hon erhöll beskedet att omhändertagande av
T. och förverkande av hans villkorligt medgivna frihet kunde komma ifråga
om vårdintyg inte utfärdades. Vårdintyg blev emellertid utfärdat och T.
vårdades under tiden den 8—22 augusti vid psykiatriska kliniken i Gällivare.
När T. skrevs ut hade övervakaren ordnat ett arbete för honom vid
AMS:s specialarbetsplats i Gällivare. T. blev efter en månad uppsagd på
grund av alltför stor frånvaro. Under slutet av augusti och i september
framkom att T. vid ett flertal tillfällen framfört sin bil, troligtvis i berusat
tillstånd. Övervakaren uppgav att frågan om tvångsintagning av T. på
nykterhetsvårdsanstalt skulle prövas av sociala centralnämnden i Pajala i
slutet av september.

Den 12 oktober sammanträffade- Gun Tjärner med polismästaren i
Haparanda. Denna ansåg att något måste göras, då det förelåg fara för att
T. skulle begå nya brott. Hos polisen fanns antecknat att T. var misstänkt
för följande. Misshandel av fadern den 18 juni, rattfylleri och olovlig
körning den 21 juli, olaga hot i bostaden den 31 juli — den 3 augusti,
rattfylleri och olovlig körning den 16 september, rattfylleri och olovlig
körning samt grov vårdslöshet i trafik den 22 september, skadegörelse och
ofredande den 23 september samt skadegörelse den 7 oktober. Gun Tjärner
erhöll den 15 oktober besked från vederbörande åklagare att utredningen
av brotten inte var klar. Sedan Gun Tjärner erhållit denna uppgift
diskuterade hon T:s fall med sin chef. Därvid beslutades att ärendet skulle
föredras inför övervakningsnämnden för ett eventuellt beslut om förverkande.
Gun Tjärner lät meddela detta till T:s övervakare. Sedan ärendet
föredragits beslutade nämnden (ordförandebeslut) den 23 oktober att T:s
villkorligt medgivna frihet skulle förverkas och att han omedelbart skulle
återintas i anstalt.

I beslut den 15 februari 1980 behandlade JO Wigelius de i ärendet
uppkomna frågorna var för sig. Han redogjorde därvid för tillämpliga
bestämmelse i den lydelse de hade vid den aktuella tidpunkten samt för
vad remissvaren givit vid handen. — I det följande återges beslutet endast i
vad avser vissa av de behandlade frågorna.

1. Den som villkorligt frigivits från ett fängelsestraff skall under
prövotiden iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt
ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt brottsbalken (BrB)
eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav (26
kap. 14 § BrB). Om den frigivne inte iakttar vad som sålunda åligger
honom, äger övervakningsnämden bl. a. besluta att varning skall meddelas
honom. Har villkorligt frigiven allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan
det antas att han inte skall låta sig rätta genom annan åtgärd som
övervakningsnämnden äger vidta, må nämnden förklara den villkorligt
medgivna friheten förverkad (26 kap. 18 och 19 §§ BrB).

245

I 25 § fri vårdsförordningen stadgas bl. a. följande. Finner skyddskonsulenten
på grund av rapport från övervakaren eller av annan anledning, att
fråga som rör den dömde bör tas upp av övervakningsnämnden, skall han
anmäla det till nämnden. Anmälan skall alltid göras, om den dömde
undandrar sig övervakningen eller på annat sätt försvårar den eller om
hans sociala situation är sådan att allvarlig och överhängande risk för ny
brottslighet föreligger.

Fråga har i ärendet uppkommit om skyddskonsulenten i Luleå distrikt i
erforderlig utsträckning fullgjort sina skyldigheter enligt 25 § frivårdsförordningen
i T:s fall.

Skyddskonsulenten Arnold Sparrman i Luleå har i denna fråga anfört i
huvudsak följande:

Efter assistent Tjärners samråd med inspektören Kyller den 7 aug. 1978
informerade Tjärner övervakningsnämndens vice ordförande rådman
Berglund i ärendet och förutsatte, att om vårdintyg för psyk-vård ej
utfärdades samma dag, ”kan det bli fråga om omhändertagande och
förverkande”. Dagen därpå samtalade Tjärner på nytt med vice ordföranden
och meddelade då att vårdintyg utfärdats - alltså kunde åtgärder av
övervakningsnämnden anstå tills vidare.

Härefter följde en tids vård av T. på sjukhuset i Gällivare. Sedan
ordnade övervakaren honom ett beredskapsarbete på specialarbetsplats i
Gällivare, vid utskrivningen 22 aug. T. misskötte anställningen något, fick
varning och började åter arbeta. I slutet av sept. meddelade övervakaren
att T. avskedats från anställningen. Men då var det aktuellt med beslut om
tvångsåtgärd enligt NvL och sociala nämnden i Pajala skulle i sitt
arbetsutskott pröva därom 26 sept. Det blev dock inget beslut om att
föreslå sociala nämnden att söka tvångsintagning av T. denna dag,
läkarundersökning skulle ske först. 1 väntan på denna kom polismästaren
och åklagaren in i bilden - de många brotten borde kanske föranleda
begäran om häktning. Den 15 okt. fick assistent Tjärner besked från
åklagaren att han inte avsåg att begära T. häktad. Detta föranledde henne
att på nytt dra ärendet för inspektören/tf skyddskonsulent Kyller den 17
okt. och sedan anmäla ärendet för sammanträdet med övervakningsnämnden
den 19 okt. Av denna redogörelse vill jag dra slutsatsen dels att
skyddskonsulenten fullgjort anmälan till övervakningsnämnden enligt 25 §
frivårdsförordningen, dels att övervakningsnämnden/skyddskonsulenten
ej haft stor anledning att ingripa tidigare med hänsyn till andra myndigheters
åtgärder eller förväntade sådana.

Av handlingarna framgår att T. vid tidigare tillfällen hade fått villkorligt
medgiven frihet förverkad av övervakningsnämnd, sedan han allvarligt
åsidosatt sina skydligheter. Det fanns således anledning att vara särskilt
observant på hur T:s förhållanden skulle utveckla sig efter frigivningen i
januari 1978. Det visade sig ganska snart att T. skötte sig mindre väl. Den
24 april erhöll skyddskonsulenten i Luleå distrikt T:s ärende för utredning.
Under juni och juli framkom sådana uppgifter om T:s sociala situation att
Gun Tjärner enligt min mening borde ha föranstaltat om anmälan enligt

246

25 § frivårdsförordningen i slutet av juli. T. hade inte påbörjat svetskursen
han var anmäld till, utan hade alltsedan frigivningen i stort sett varit
sysslolös. Han missbrukade alkohol i stor omfattning. Det förekom att han
i berusat tillstånd misshandlade föräldrarna. Han ägde en bil som han
brukade framföra, trots att han saknade körkort. T:s sociala situation
kunde med hänsyn härtill onekligen betecknas som sådan, att allvarlig och
överhängande risk för ny brottslighet förelåg. Det hade visserligen också
framkommit att de sociala myndigheterna i Pajala skulle påbörja en
utredning om tvångsintagning av T. på nykterhetsvårdsanstalt, men det
var osäkert om och när han skulle bli föremål för sådan åtgärd. Om
anmälan hade skett till vederbörande övervakningsnämnd under slutet av
juli hade nämnden kunnat vidta lämplig åtgärd, t. ex. meddela varning, för
att hos T. allvarligt inskärpa vikten av skötsamhet.

När T. den 22 augusti skrevs ut från psykiatriska kliniken i Gällivare,
hade övervakaren ordnat ett arbete åt honom. T. misskötte anställningen
och blev uppsagd efter en månad. Av allt att döma ansåg Gun Tjärner i
denna situation att det var lämpligare att avvakta att T. blev tvångsintagen
på nykterhetsvårdsanstalt än att han fick sin villkorligt medgivna frihet
förverkad. Fär att kunna fatta ett väl underbyggt beslut i en sådan
valsituation, bör man så noggrant som möjligt ta reda på hur länge det kan
dröja tills den förväntade tvångsintagningen kommer till stånd. Därefter får
man bedöma om omständigheterna är sådana att man lämpligen kan avvakta
till dess. Om man beslutar sig för att avvakta, bör man fortlöpande
bevaka hur ärendet om tvångsintagning fortskrider och pröva om nytillkomna
omständigheter bör föranleda en omprövning av beslutet att
avvakta. Behandlingsjournalens anteckningar ger inte vid handen att Gun
Tjärner närmare försökt ta reda på hur länge det kunde dröja tills den
förväntade tvångsintagningen skulle komma till stånd. Enligt min mening
hade det legat närmast till hands att, i den situation som förelåg när T. hade
blivit uppsagd, omgående ha anmält saken till övervakningsnämnden och
begärt omhändertagande av T. och förverkande av hans villkorligt medgivna
frihet.

Jag vill i anslutning till det nu anförda framhålla följande. Nuvarande
påföljdssystem bygger på tanken att kriminalvården i största möjliga
utsträckning bör ske i form av frivård. Förverkande av villkorligt medgiven
frihet bör därför inte tillgripas annat än i anledning av allvarlig
misskötsamhet och i så fall först när frivårdens resurser kan anses
uttömda. Det bör dock beaktas att grundförutsättningarna för kriminalvård
i frihet är att den dömde skall söka anpassa sig i samhället och avhålla sig
från nya brott. En alltför släpphänt praxis ifråga om skötsamhetskravet på
en villkorligt frigiven gagnar inget förnuftigt ändamål. Vad beträffar T:s fall
synes Gun Tjärner i stort sett ha reagerat först sedan polismästaren i
Haparanda gjort påstötningar. Över huvud taget ger handlingarna i saken
det intrycket att T:s ärende hos skyddskonsulenten inte har skötts med den
fasthet som varit påkallad.

247

2. T. har i sitt klagobrev gjort gällande att förvaltningslagens regler om
kommunikation inte följts i ärendet om förverkande av hans villkorligt
medgivna frihet.

I 15 § förvaltningslagen föreskrivs att ärende inte får avgöras utan att
sökande, klagande eller annan part underrättas om det som tillförts ärendet
genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över
det. Myndighet får dock avgöra ärende utan att så skett, bl. a. om det kan
befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt
försvåras eller om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

Sparrman har i denna fråga anfört följande:

Den 26 juni 1978 talade assistent Tjärner per telefon med T. om bl. a.
hans alkoholmissbruk och framhöll att om han missköter sig kan åtgärder
vidtas bl. a. i form av omhändertagande.

Övervakaren Henrik Ylinenpää, som förordnades den 7 aug. i samband
med att ärendet flyttades över till övervakningsnämnden i Haparanda, var
mycket aktiv och hade kontakt med T. liksom han stod i kontakt med
skyddskonsulenten i Luleå, assistent Tjärner.

Övervakaren hade till assistent Tjärner föreslagit åtgärd av övervakningsnämnden
och han visste om att nämnden skulle behandla frågan den
19 okt. Även om det inte fanns någon notering i journalen därom, är det
enligt assistent Tjärner klart att T. underrättades av övervakaren om vad
som var på färde, när T. den 19 okt. besökte övervakaren. Upplysningsvis
kan nämnas att T:s föräldrar bara talar finska och att samtal med dem
därför är besvärliga. Till detta ska framhållas, att skyddkonsulenten gick
miste om den möjlighet till kommunikation som ett omhändertagande
medför.

Ordföranden i övervakningsnämnden i Haparanda, lagmannen Irvis J.-Scheynius, har i denna del anfört i huvudsak följande.

Vid övervakningsnämndens sammanträde 19.10.1978 informerades
nämnden genom en assistent vid skyddskonsulentexpeditionen i Luleå om
T:s förhållanden. Det framkom bl. a. att T:s åldriga föräldrar, som vid flera
tillfällen av sonen utsatts för våld och hot om våld, inte längre orkade ta
hand om honom. Assistenten hemställde, att nämnden skulle besluta om
förverkande av T:s villkorliga frigivning. Nämnden fann, att den misskötsamhet
som låg T. till last i och för sig skulle motivera ett förverkandebeslut.
Sedan det konstaterats att formella förutsättningar för ett sådant
beslut ej förelåg, ärendet var nämligen ej överflyttat till Haparanda från
övervakningsnämnden i Gällivare där fallet tidigare varit anhängigt, bestämdes
att ifrågavarande skyddsassistent skulle företa erforderliga föranstaltningar
för att ett beslut så fort som möjligt skulle kunna fattas.

23.10.1978 förelåg de formella förutsättningarna för ett nämndens beslut
beträffande T. Från skyddskonsulentens sida hemställdes då åter att T:s
villkorliga frigivning skulle förklaras förverkad. Däremot begärdes ej att T.
dessutom skulle omhändertas. Nämnden beslutade samma dag i överensstämmelse
med skyddskonsulentens hemställan. Det är i och för sig riktigt,
att T. före beslutets fattande ej genom nämndens försorg bereddes tillfälle
att yttra sig. Emellertid antog nämnden dels att skyddskonsulentens

248

beredning av ärendet inbegrep en viss kommunikation mellan skyddskonsulenten
och T., dels föreföll ärendet — när det sent omsider nådde
nämnden - tämligen brådskande och dels ägde nämnden kännedom om att
T. åter skulle ställas inför rätta som misstänkt för omfattande brottslighet
(huvudförhandling ägde sedan rum i Pajala 11.12.1978; T. dömdes då till 6
månaders fängelse för bland annat misshandel och flera fall av rattfylleri;

). Det ansågs även föreligga en uppenbar risk för att beslutet om

förverkande ej skulle kunna genomföras om T. fick tillfälle att yttra sig i
saken före beslutets fattande.

Övervakningsnämnd är att anse som förvalningsmyndighet. Reglerna i
förvaltningslagen äger därför tillämpning i ärende hos övervakningsnämnd.
Vad Gun Tjärner anfört om att övervakaren underrättade T. om
vad som var å färde, kan inte anses uppfylla kravet på kommunikation. T.
skulle ju dels ha underrättats om vad som tillförts ärendet genom annan än
honom själv, dels ha beretts tillfälle att yttra sig över det. Utredningen ger
alltså vid handen att kommunikation med T. inte skedde i ärendet om
förverkande.

Scheynius har anfört att övervakningsnämnden antog att skyddskonsulentens
beredning av ärendet inbegrep viss kommunikation med T. Enligt
min mening torde det i vissa fall vara en lämplig ordning att skyddskonsulenten
ombesöijer kommunikationen vid beredningen av ett ärende hos
övervakningsnämnd. Det ankommer dock på nämnden att förvissa sig om
att kommunikation skett, innan man avgör ärendet. Vidare bör nämnas att
om den dömde begär att bli muntligen hörd i ärende som handläggs av
övervakningsnämnd, så skall tillfälle därtill beredas honom (37 kap. 6§
BrB). För att den dömde skall kunna utnyttja denna möjlighet krävs att han
får vetskap om att en fråga som rör honom skall avgöras av nämnden.
Detta förhållande utgör ytterligare ett skäl för övervakningsnämnd att
förvissa sig om att kommunikation har skett.

De argument Scheynius i övrigt anfört mot kommunikation är enligt min
mening inte bärkraftiga. Ärendet var onekligen brådskande men detta
borde snarare ha talat för ett omhändertagande av T. än för underlåtenhet
att kommunicera. Detsamma kan sägas om argumentet om risk för att
förverkandebeslutet inte skulle kunna genomföras om T. fick yttra sig. Det
bör vidare beaktas att frivårdsförordningens regler medför att förverkandebeslutet
utan dröjsmål skulle ha delgivits T. när det meddelats i hans
utevaro. Konsekvensen av Scheynius resonemang på denna punkt blir att
man skulle ha väntat med att delge T. förverkandebeslutet tills han inte
längre kunde försvåra eller förhindra verkställighet. Vad slutligen gäller
den omständigheten att T. skulle lagforas för nya brott, så kan jag inte inse
hur detta skulle kunna påverka kommunikationsskyldigheten i förverkandeärendet.

Jag finner med hänsyn till det anförda att övervakningsnämnden förfarit
felaktigt när man förverkat T:s villkorligt medgivna frihet utan att kommu -

249

nikation dessförinnan skett. Det var dock av allt att döma riktigt i sak att
meddela förverkandebeslutet och jag företar med hänsyn härtill ingen
åtgärd utöver den kritik som nu framförts.

3. I 26 kap. 22 § BrB stadgas bl. a. följande. Uppkommer fråga om att
förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, må övervakningsnämnden,
såframt omständigheterna föranleder därtill, förordna att den frigivne skall
på lämpligt sätt omhändertas i avbidan på vidare förordnande.

I ärendet har fråga väckts om inte T. borde ha omhändertagits.

Sparrman har anfört huvudsakligen följande i frågan:

Vid övervakningsnämndens sammanträde den 19 okt. föredrogs ärendet
T. av assistent Tjärner. Även assistent Gunilla Söderlund var närvarande
och hade varit inblandad i den förberedande diskussionen. Tyvärr hade
ingen skriftlig promemoria upprättats av assistent Tjärner. Numera sker
detta alltid. Enligt samstämmiga uppgifter från assistent Tjärner och
Söderlund innefattade skyddskonsulentens förslag omhändertagande av T.
i syfte att hans villkorligt medgivna frihet skulle förverkas. Då man
emellertid inte fått skriftlig bekräftelse på att övervakningsnämnden i
Gällivare den 7 aug. flyttat över ärendet till övervakningsnämnden i
Haparanda, kunde beslut inte fattas, även om nämnden var enig om vad
som skulle ske. När så överflyttningsbeslutet kommit fram, var assistenten
Tjärners telefonsamtal med övervakningsnämndens ordförande den 23
okt. bara en fortsättning på övervakningsnämndens sammanträde 19 okt.
Samtalet var kort och innehöll i princip bara: nu är det överflyttat, nu kan
övervakningsnämnden handla. Gun Tjärner hade då inte fått övervakningsnämndens
protokoll från 19 okt. och såg alltså inte att detta bara
talade om förverkande, inte om omhändertagande först.

När T. en gång tidigare, den 6 nov. 1975, fick sin villkorligt medgivna
frihet förverkad av övervakningsnämnden i Haparanda, föregicks beslutet
av omhändertagande. Beslutet om förverkande utan föregående omhändertagande
väckte viss uppmärksamhet på skyddskonsulentexpeditionen.
Det stred mot rekommendationerna i brottsbalkskommentaren, mot vår
erfarenhet/praxis och innebar svårighet att verkställa och därmed risk för
att T. under väntetiden skulle ådra sig nya brott och andra svårigheter. Vid
fri vårdsdagar i Lövånger 15-16 nov. 1978 till vilka även övervakningsnämnderna
i regionen var inbjudna för att överlägga om frivårdsförordningen,
använde jag i diskussionen detta beslut som belysning på olämpligheten
att förverka utan föregående omhändertagande. Från övervakningsnämnden
i Haparanda deltog dock i nämnda studiedagar/konferens endast
en lekmannaledamot. Jag var även närvarande vid övervakningsnämndens
sammanträde den 23 nov. och rapporterade då från Lövånger, med
synpunkter på skyddskonsulentens och övervakningsnämndens sätt att
hantera frivårdsförordningen. Vid sammanträdet anmäldes ordförandebeslutet
om T. den 23 okt. § 264/78 och styresmannen Synnerström meddelade
att T. den 20 nov. intagits på kriminalvårdsanstalten i Haparanda. Jag
framhöll även då att ärendet blivit olämpligt handlagt, därigenom att T. ej
omhändertagits före förverkandebeslutet. Övervakningsnämndens ordförande
replikerade att det inte från skyddskonsulenten föreslagits något
omhändertagande. Någon vidare diskussion i ärendet förekom inte då och
ej heller senare.

250

Scheynius har i denna fråga anfört att det knappast kunde anses
erforderligt för sakens utredande och klarläggande att låta förverkandebeslutet
föregås av ett omhändertagande. Han har vidare tillagt att det var
beklagligt att beslutet inte kom att verkställas så snabbt och smidigt som
övervakningsnämnden avsett.

Enligt min mening var omständigheterna i T:s fall uppenbart sådana att
förverkandebeslutet borde ha föregåtts av ett omhändertagande. Det fanns
all anledning att snarast förvissa sig om T:s person. Han missbrukade
alkohol och begick nya brott fortlöpande. Han kunde antas vara benägen
att hålla sig undan. Det hade vidare varit fördelaktigt från utredningssynpunkt
om T. hade omhändertagits. Dessutom hade verkställigheten av
förverkandebeslutet kommit igång omgående. Jag hänvisar i övrigt till vad
som anförts under punkten 2.

I remissvaren har berörts frågan om huruvida Gun Tjärner framställde
någon begäran om omhändertagande av T. Det kan inte anses utrett hur
det förhöll sig därmed. Rent allmänt kan dock framhållas att skyddskonsulenten
givetvis bör framställa en begäran om omhändertagande i de fall en
sådan åtgärd bedöms vara påkallad. Övervakningsnämnden är dock skyldig
att självmant överväga om ett omhändertagande bör ske. även om inte
skyddskonsulenten begärt detta. Nämnden får med andra ord inte begränsa
sin prövning till de ”yrkanden” som framställs av skyddskonsulenten.
utan har att av egen kraft verka för att lämpliga och ändamålsenliga
åtgärder vidtas i saken.

Vissa övriga ärenden

Fråga om intagen får deltaga i fritidsverksamhet utom anstalten
i samband med sjukskrivning

Enligt 14 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) bör. om
det lämpligen kan ske. intagen beredas tillfälle att utom anstalten på fritid
deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som
är ägnad att underlätta anpassningen i samhället.

En lokalavdelning inom KRUM skrev till JO och klagade över att
intagna på en kriminalvårdsanstalt inte fick delta i de 14 §-aktiviteter som
förekom vid anstalten när de var sjukskrivna.

Efter inhämtande av yttranden från anstalten och kriminalvårdsstyrelsen
uttalade JO Wigelius följande i beslut den 9 juni 1980.

Som kriminalvårdsstyrelsen har framhållit är den omständigheten att en
intagen är sjukskriven inte i och för sig ett hinder mot att han medges att
deltaga i fritidsverksamhet utom anstalten enligt 14 § andra stycket KvaL.

251

Naturligtvis kan emellertid den sjukdom som lett till sjukskrivningen
medföra att förutsättningar saknas för ett deltagande i sådan fritidsverksamhet.

Placering av intagen i avskildhet

S. och ett antal medintagna till honom skrev till JO och framförde
klagomål enligt följande. Vid 24-tiden den 2 december 1979 återvände
intagne N. till anstalten från en permission. N. var vid återkomsten i
psykisk obalans. Han fick dock tillbringa natten i sitt ordinarie bostadsrum.
Under förmiddagen påföljande dag berättade N. spontant för en
befattningshavare att han rökt hasch under permissionen. Denna upplysning,
sammantagen med det sätt på vilket N. uppträdde, medförde att han
ombads att lämna urinprov. När N. vägrade detta placerades han i
avskildhet från andra intagna. Övriga intagna på avdelningen protesterade
mot detta. De upplyste därvid personalen om att N. var i dålig psykisk
balans och att han tidigare haft psykiska problem och vårdats på psykiatrisk
klinik. Trots detta blev inte N. läkarundersökt förrän dagen efter. Han
överfördes då till anstaltens psykiatriska avdelning. — Klagandena gjorde
gällande att placeringen i avskildhet varit onödig och att N. omgående
borde ha läkarundersökts.

Klagomålen remitterades till anstalten. T. f. styresmannen L. framhöll i
remissvaret att placeringen av N. i avskildhet hade beslutats av tillsynspersonalen
och att detta varit formellt felaktigt, eftersom beslutanderätten
tillkom styresmannen. L. fortsatte:

N. har skriftligen rapporterats, men rapporten har p. g. a. en rad
olyckliga omständigheter (lunchtid, personal förlitade sig på varandra,
avdelningens övertillsynsman var sjukfrånvarande) inte kommit till styresmannens
kännedom förrän på morgonen dagen efter, då N. f. ö. omplacerades
till anstaltens psykiatriska avdelning för observation, sedan han visat
sig vara mycket lugnare.

Dock framgår med all tydlighet att personalen gjort en korrekt bedöming
av situationen och jag hade som tjänsteförrättande styresman med största
sannolikhet gjort samma bedömning och beslutat om placering jml 20 §
första stycket i lagen om kriminalvård i anstalt.

I beslut den 14 mars 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Vad inledningsvis angår frågan om det förelåg grund för att avskilja N.
kan följande framhållas. I 23 § kriminalvårdslagen stadgas bl. a. att
intagen, som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
att han kan befaras störa ordningen på anstalten, får tillfälligt
hållas avskild från andra intagna tills påverkan har upphört. Utredningen
får anses ge vid handen att det förelåg laga grund att avskilja N. på grund
av störande berusning vid tillfället. L. har dock i remissvaret anfört att
han, om han hade beretts tillfälle att besluta i saken, skulle ha avskilt N.
enligt 20 § 1 st. kriminalvårdslagen. I denna bestämmelse stadgas att

252

intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med
hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens egen eller annans
säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens
egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt inflytande på andra
intagna. Företagen utredning ger dock ingen antydan om att det skulle ha
förelegat grund för att avskilja N. enligt 20 § 1 st.

Jag vill i anslutning till det anförda rent allmänt framhålla vikten av att
rätt lagstadgande tillämpas vid avskiljande av intagen; detta inte minst med
tanke på att det fortsatta förfaringssättet i hög grad beror på vilket
stadgande som tillämpats. Ett avskiljande enligt 20 § 1 st. kan komma att
bestå under en förhållandevis lång tid och skall omprövas minst en gång i
månaden. Däremot är ett avskiljande enligt 23 § tänkt att vara helt tillfälligt
och skall hävas så snart exempelvis påverkan av berusningsmedlet har
upphört. Avskildhet under utredning av disciplinärende, varom stadgas i
50 § kriminalvårdslagen, är också tänkt att vara tillfällig och får inte bestå
längre än vad som är oundgängligen nödvändigt av utredningsskäl, dock
längst fyra dagar.

Vad sedan angår frågan huruvida läkarundersökning av N. borde ha
skett omgående är följande att beakta. Avskiljs intagen enligt 23 §
kriminalvårdslagen på grund av störande berusning, krävs läkares yttrande
över åtgärden om särskilda skäl härför föreligger. Detta torde innebära att
läkarundersökning av berusad intagen bör komma till stånd i alla de
situationer då den berusades tillstånd är sådant att det inte kan uteslutas att
den intagne är i behov av läkarvård (jfr JuU 1975/76:43 s. 13). 1 anslutning
till avskiljandet fick N. samtala med en sjuksköterska och en psykolog.
Ingen av dessa ansåg av allt att döma att omedelbar läkarundersökning av
N. var påkallad. Jag finner inte skäl att på föreliggande material nu i
efterhand kritisera denna bedömning. Av utredningen framgår att N.
påföljande morgon överfördes till anstaltens psykiatriska avdelning för
observation. Han kom därmed under sakkunnig tillsyn.

Slutligen återstår frågan om beslutsfattandet vid avskiljandet. Vid en
riksanstalt, som det här varit fråga om, meddelas beslut om avskildhet av
styresmannen. Någon befogenhet för tillsynspersonalen att besluta i sådan
fråga föreligger inte. Det var alltså som L. konstaterat formellt felaktigt att
tillsynspersonalen beslutade i frågan. Anmärkningsvärt är att styresmannen
inte omedelbart underrättades om avskiljandet, utan först påföljande
morgon informerades i saken. Som tidigare anförts var det dock av
utredningen att döma riktigt i sak att avskilja N. Jag nöjer mig därför med
att kritisera vederbörande befattningshavare för att gällande beslutsordning
åsidosattes.

253

Placering av intagna enligt 50 § lagen f1974:203) om kriminalvård i anstalt
Ö. och J., som var intagna i kriminalvårdsanstalten Hall, skrev till JO
och anförde klagomål över placering i enrum enligt 50 § lagen om
kriminalvård i anstalt (KvaL) av samtliga intagna på anstaltens C-avdelning.

I klagoskrivelsen uppgavs bl. a. följande. Förtroenderådet hade varslat
om strejk vid Hallanstalten som en sympatiåtgärd för de intagna vid
Kumlaanstalten. Strejken på Hall skulle börja den 31 oktober 1977, som
var en måndag. På söndagskvällen upptäcktes att det pågick förberedelser
för rymning. Ett gallerförsett fönster i ett gemensamhetsutrymme på Cavdelningen
hade delvis genombrutits. Fr. o. m. måndag morgon t. o. m.
torsdag kl. 11.00 hölls de intagna på avdelningen isolerade enligt 50 §
KvaL. Enligt klagandena hade isoleringen företagits utan att tillräckliga
skäl förelegat. Det genombrutna gallret var reparerat på måndag förmiddag
och då hittades också vid visitation ett bågfilsblad. Visitationen av de
intagnas bostadsrum var avslutad på tisdag förmiddag. Isoleringen användes
som kollektiv bestraffning och i utpressningssyfte. Det hotades
med att isoleringen inte skulle upphävas förrän man fått besked från någon
vilka verktyg som använts och var de fanns gömda. Inga telefonsamtal,
besök eller permissioner skulle medges innan man kommit till rätta med
saken.

- Isoleringen användes för att förhindra den varslade strejken. Under
måndagen fick de intagna inte gå ut på promenad. Anhöriga till de intagna
fick inte tala med dessa i telefon. J:s hustru ringde till anstalten och
förklarade att hon ville underrätta sin man om ett dödsfall men fick inte
tala med honom, och J. fick inte heller något meddelande.

Efter remiss inkom anstaltsdirektören Anders Lindholm med yttrande.
Ärendet remitterades senare till kriminalvårdsstyrelsen med begäran om
kompletterande utredning och yttrande.

Enligt 50 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) får under utredning av
disciplinärende intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den
mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen ej
skall äventyras.

I beslut den 21 augusti 1979 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

I ett gemensamhetsutrymme på C-avdelningen hade skadegörelse skett
på ett fönstergaller och det får antas att det rörde sig om förberedelser till
rymning. Efter upptäckten hölls samtliga intagna på avdelningen avskilda
enligt 50 § KvaL under drygt tre dygn för att undersökning skulle ske av de
intagnas bostadsrum och avdelningens gemensamhetsutrymmen.

I ärendet är inte utrett annat än att enrumsplaceringen skedde för att
visitationen skulle genomföras. Utredningen ger därför inte stöd för
klagandenas påstående att åtgärden vidtogs för att hindra de intagna från
att strejka.

Som framgår av kriminalvårdsstyrelsens yttrande har jag i ett tidigare

254

ärende (dnr 3172-1975) uttalat mig angående förutsättningarna för tillämpningen
av 50 § KvaL. Som jag anförde gäller som förutsättning för beslut
om avskildhet enligt 50 § KvaL liksom vid enrumsplacering enligt 20 §
KvaL att föreliggande omständigheter pekar i riktning mot viss eller vissa
intagna.

Det förelåg inte, såvitt utredningen ger vid handen, misstanke mot någon
viss person eller grupp bland de intagna på C-avdelningen. Även om det
kunde befaras att ett flertal intagna på avdelningen var inblandade i det
som skett kunde misstanke om rymningsförberedelser knappast avse
samtliga intagna på avdelningen, vilka då var fler än femtio. Jag kan därför
inte finna att det funnits förutsättningar att tillämpa 50 § KvaL i den
situation som det här var fråga om. Inte heller någon annan bestämmelse i
KvaL om enrumsplacering synes ha varit tillämplig.

Ärendet ger anledning att ställa frågan om det inte möjligen finns ett
behov av att kunna hålla intagna i avskildhet i vissa akuta situationer utan
att det föreligger misstanke i någon bestämd riktning. Ett sådant behov får
tillgodoses genom lagändring och inte genom en extensiv tillämpning av de
nuvarande bestämmelserna i KvaL. Det torde i första hand ankomma på
kriminalvårdsstyrelsen att överväga om initiativ till en sådan lagändring
skall tas.

Kritik kan — förutom mot att enrumsplaceringen alls skedde — riktas
också mot att enrumsplaceringen kom att pågå så länge som här var fallet.

De intagna hölls avskilda under mer än tre dygn, och enligt Lindholm
pågick visitationen under hela den tiden. Lindholm har upplyst att det vid
undersökningen av bostadsrummen påträffades en mängd otillåtet gods,
bl. a. civila persedlar och elektriska apparater. Det framgår däremot inte
om några rymningsverktyg hittades. Eftersom de intagna hölls avskilda för
utredning av rymningsförberedelserna, borde man under visitationen ha
inriktat sig på föremål som kunde ha använts vid skadegörelsen på
fönstergallret. Syftet med visitationen måste ju ha varit att få tag på
sådana. Att man nu omhändertog en mängd annan egendom måste ha
medfört att visitationen tog längre tid än vad som annars skulle ha varit
fallet. Detta gods borde man ha kunnat omhänderta vid senare tillfälle.

Enligt min mening borde i vart fall enrumsplaceringen ha hävts för de
intagna som blivit visiterade. Eftersom visitationen synes vara den enda
utredningsåtgärd som vidtogs, kan det knappast av utredningsskäl ha varit
motiverat att hålla en intagen avskild sedan han blivit föremål för visitation.

Enligt klagomålen hade J:s hustru ringt till anstalten och velat underrätta
maken om ett dödsfall, men hon hade inte fått tala med honom och J. hade
inte heller fått någon underrättelse. Lindholm har förklarat att det inte gått
att utreda när och på vilket sätt J. blivit underrättad om dödsfallet. För min
del vill jag framhålla att en anhörig till en intagen om möjligt bör få tala med

255

denne, när han eller hon ringer till en anstalt i ett sådant ärende sorn det här
var fråga om. Givetvis skall den intagne underrättas.

Placering av intagen i s. k. hårdisoleringscell utan normal rumsinredning

Ö., som var intagen i en kriminalvårdsanstalt och tillfälligt placerad i
avskildhet jämlikt 20 § lagen om kriminalvård i anstalt, skrev till JO och
klagade över att det rum som han tilldelats endast hade en säng men ej
bord och stol m. m. som enligt gällande bestämmelser skall finnas i
intagens bostadsrum.

Utredning verkställdes.

I beslut den 14 maj 1980 uttalade JO Wigelius följande.

Av utredningen framgår att ett flertal intagna skulle hållas avskilda efter
skadegörelse på en av anstaltens avdelningar och att man därvid på grund
av platsbrist varit tvungen att placera några av de intagna i celler med fast
inredning och närmast avsedda att komma till användning i andra sammanhang.

Det är givet att det i en situation som den föreliggande kan uppstå
svårigheter när man måste placera om samtliga berörda intagna. Det får
därför godtagas att isoleringsceller av det slag som Ö. placerades i får tas i
bruk tillfälligtvis, om ej något bättre alternativ står till buds. Jag vill
emellertid betona att en sådan placering endast bör vara kortvarig. En
förutsättning måste också vara att cellens inredning kompletteras så att
den mera liknar vad som är normalt för intagens bostadsrum.

1 detta fall har Ö. varit placerad i en s. k. hårdisoleringscell under
anmärkningsvärt lång tid och utan tillgång till mera normal rumsinredning
som kunde underlätta vistelsen där. Redan själva placeringen framstår då
som en form av bestraffning som inte står i överensstämmelse med
gällande regler. Det kan ifrågasättas om inte anstaltsledningen, när den
efter en kortare tid måste ha insett att det var omöjligt att bereda Ö. annan
plats på anstalten, skulle ha tagit kontakt med kriminalvårdsstyrelsen för
att diskutera en förflyttning av honom till annan anstalt.

Jag är således kritisk mot det sätt varpå anstalten handlat i Ö:s fall. Jag
stannar emellertid vid de nu gjorda uttalandena.

Brevgranskning

Enligt 9§ lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. skall brev från häktad till svensk myndighet vidarebefordras utan
föregående granskning.

I en skrivelse till JO uppgav L. bl. a. följande. Han var intagen i
allmänna häktet i Göteborg och hade fått ett häfte ”Anhållen eller
häktad”, som var utgivet av justitiedepartementet. I häftet stod bl. a. att

256

intagen kunde skriva brev till svensk myndighet utan att dessa brev
granskades. Han skulle via postgiro betala vissa räkningar och hade lagt
inbetalningskorten i ett av postgirot tillhandahållet kuvert. Han hade sedan
klistrat igen kuvertet och postat det. Brevet hade emellertid blivit stoppat.
Han hade inte fått någon motivering till åtgärden och inte heller fått veta
vem som var ansvarig för beslutet. Han undrade nu vad som menades med
begreppet svensk myndighet.

Efter remiss inkom anstaltsdirektören Rolf Ström vid allmänna häktet i
Göteborg med yttrande. Ärendet remitterades därefter till kriminalvårdsstyrelsen.

I beslut den 29 augusti 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Förevarande ärende aktualiserar tolkningen av begreppet svensk myndighet
i 9 § häkteslagen. Som kriminalvårdsstyrelsen anfört angavs i
motsvarande bestämmelse i föregående häkteslag vissa myndigheter till
vilka häktad utan föregående prövning fick sända skrift. I det utredningsförslag
som låg till grund för den nya häkteslagen fanns en liknande
uppräkning av myndigheter. Under remissbehandlingen föreslogs att även
vissa andra myndigheter skulle omfattas av bestämmelsen. I propositionen
med förslag till den nya häkteslagen förordade föredragande statsrådet att
den granskningsfria kretsen av brev från häktad skulle - i överensstämmelse
med lagen om kriminalvård i anstalt — omfatta brev till varje svensk
myndighet. Som framgått fick 9 § häkteslagen det av föredragande statsrådet
förordade innehållet. Varken i förarbetena till häkteslagen eller i
förarbetena till kriminalvårdslagen berörs postverket eller jämförbara
organ.

Enligt min mening måste man vid tillämpningen av 9 § häkteslagen i
första hand utgå från att begreppet myndighet har samma innebörd som i
t. ex. regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Här används begreppet
för den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen med
undantag för riksdagen och de beslutande kommunala församlingarna (jfr
bl. a. prop. 1975/76:160 s. 134). Det får emellertid antagas att myndighetsbegreppet
i häkteslagen har en något vidare innebörd än i regeringsformen
och tryckfrihetsförordningen och inbegriper även t. ex. riksdagen (jfr 2
kap. 5 § tryckfrihetsförordningen).

Postverket ingår i den offentligrättsliga statliga organisationen och måste
därför vid en tillämpning av 9 § häkteslagen vara att betrakta som svensk
myndighet.

Även om det sålunda är tydligt att postverket är svensk myndighet,
måste man enligt min mening ställa sig frågan om avsikten med 9 §
häkteslagen har varit att brev till postgirot skall vara helt undantagna
granskning. På en postgiroblankett kan ju lämnas meddelanden till betalningsmottagaren,
vilka av postgirot vidarebefordras till denne. Sådana
meddelanden borde från granskningssynpunkt vara likställda med brev

257

från en intagen direkt till någon utanför häktet. Det skulle kunna hävdas att
med ordet ”brev” skall förstås inte ”försändelse” utan ”meddelande”. I
så fall skulle mottagardelen av en postgiroblankett inte vara helt undantagen
från granskning. Jag är för egen del mycket tveksam beträffande en
sådan tolkning men vill med hänsyn till den ovisshet som kan anses råda
inte kritisera häktet för att L:s brev till postgirot granskades.

Det är givetvis otillfredsställande att 9 § häkteslagen är oklar i det här
behandlade hänseendet. Jag anser att den aktuella frågeställningen bör
komma till justitiedepartementets kännedom och överlämnar därför till
departementet ett exemplar av detta beslut jämte avgivna remissyttranden.

Intagen härföre permission fått genomgå antialkoholbehandling
utan att läkare tillfrågats därom

I ett brev till JO anförde B. följande. Han hade ansökt om permission
under julhelgen 1978. Permissionen hade beviljats av kriminalvårdsstyrelsen
med föreskriften att B. före permissionen borde genomgå antialkoholbehandling
om läkare ansåg så vara lämpligt. Utan att läkare hade
konsulterats fick han genomgå en antabuskur under tre dagar före permissionen.
Behandlingen medförde att han fick problem med sitt sexualliv
under permissionen.

Ärendet remitterades till kriminalvårdsanstalten där B. var intagen.

I beslut den 20 september 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Av kriminalvårdsstyrelsens beslut i permissionsärendet framgick att B.
före permissionen borde genomgå antialkoholbehandling om läkare ansåg
så vara lämpligt. Detta torde innebära att läkare skulle uttala sig i frågan
innan behandlingen sattes in. Anstaltens remissvar ger vid handen att
anstaltsläkaren inte konsulterades, eftersom B. inte motsatte sig behandlingen.

Den gjorda utredningen visar således att anstaltsledningen inte följde
kriminalvårdsstyrelsens direktiv. Man förfor därigenom felaktigt och kan
inte undgå kritik för detta. Det kan i sammanhanget nämnas att en
antabusbehandling kan medföra vissa biverkningar och inte lämpar sig för
exempelvis personer med hjärtsjukdomar.

Sjukvårdare på kriminalvårdsanstalt har ordinerat penicillin åt intagen

L., som var intagen i kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och klagade på
anstaltens sjukvårdare, O. I klagomålen påstod L. att O. på eget bevåg gett
honom penicillin i stället för att se till att han kom under läkarkontroll.

Efter utredning av klagomålen uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Intagen som är sjuk har samma rätt till sjukvård som andra medborgare.
Kriminalvården har ansvaret för att han får adekvat vård. Personal som
saknar läkarkompetens skall inte, utom i enkla fall där de egna kunskaper17
Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

258

na är tillräckliga, taga ställning till behovet av behandling och formerna
härför utan snarast hänskjuta frågan till läkare. Ordination av medicin
innefattar för en lekman vanskliga bedömningar. Ett felaktigt val kan
ibland få allvarliga konsekvenser på grund av förekommande kontraindikationer,
interaktion med annat eller uppkomsten av biverkningar. Det kan
inte godtas att sjukvårdare genom att själv ordinera behandling med
antibiotikum eller annan receptbelagd medicin sätter sig i läkares ställe
som läkemedelsbedömare. På denna punkt har alltså O. handlat felaktigt.

Med hänsyn till omständigheterna och som jag förutsätter att O.
fortsättningsvis beaktar det sagda finnér jag ej skäl till vidare åtgärd.

Dröjsmål med att besvara framställningar från intagen

A. dömdes den 9 september 1975 till interneringspåföljd med en minsta
tid för anstaltsvård om två år och sex månader. Från den 22 december 1977
till dess han beviljades frigivningspermission den 26 augusti 1978, var A. —
med undantag för tillfälliga vistelser på Malmöanstalten — intagen i
kriminalvårdsanstalten Kumla.

I ett brev till JO framställde A. klagomål över att kriminalvårdsmyndigheter
hade underlåtit att besvara framställningar från honom. Det gällde
sex framställningar. Här behandlas endast två av dessa.

I en framställan av den 16 juli 1978 hemställde A. att få ta del av
journalanteckningarna från behandlingskollegiet den 20 december 1977
samt de handlingar i akten som rörde vad som hade behandlats vid
tillfället. A. angav att han hade att yttra sig till JO om en fråga som hade
behandlats vid kollegiet. I en framställan av den 21 juli 1978 begärde A. att
få svar på sin tidigare framställan av den 16 juli och framhöll att tiden för
att yttra sig till JO skulle gå ut den 31 juli. T. f. inspektören Tommy Lax vid
anstalten tillstyrkte A:s begäran om att få ta del av handlingar och
överlämnade frågan till kriminalvårdsstyrelsens prövning. Ärendet inkom
till styrelsen den 27 juli 1978.1 beslut den 9 augusti 1978 lämnade styrelsen
A. tillstånd att ta del av innehållet i handlingarna genom fotostatkopior.
Styrelsen lät samma dag per telefon underrätta en t .f. assistent på
Kumlaanstalten om beslutet med anmaning att underrätta A. därom.
Handlingarna utlämnades till A. under vecka 33 (14-20 augusti).

I remiss till kriminalvårdsstyrelsen ifrågasattes om anstaltens och styrelsens
handläggning av frågan skett med tillräcklig skyndsamhet.

I beslut den 3 augusti 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen skall allmän handling som får
lämnas ut på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan
avgift tillhandahållas den som önskar ta del därav, så att handlingen kan
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. I samma kapitels 14 § stadgas
att begäran att få ta del av allmän handling görs hos den myndighet som
förvarar handlingen. Normalt prövar även denna myndighet begäran, men

259

om särskilda skäl föranleder det får i en sekretessbestämmelse föreskrivas
att prövningen av bestämmelsens tillämpning skall ankomma på annan
myndighet. I dylika fall skall begäran om utlämnande genast hänskjutas till
behörig myndighet. I 12 § sekretesslagen, som behandlar kriminal vårdssekretessen,
föreskrivs att fråga om utlämnande av handling hos myndighet
inom kriminalvården prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen har i FAK 1978:9 meddelat anvisningar beträffande
tillämpningen av den aktuella sekretessbestämmelsen. Där föreskrivs
bl. a. att, då fråga uppkommer att till intagen utlämna handlingar
som rör hans eller hennes person, styresmannen skall med eget yttrande
skyndsamt insända kopia av den handling varom fråga är till kriminalvårdsstyrelsens
rättsvårdssektion för styrelsens prövning.

Föreskriften i tryckfrihetsförordningen att handling skall tillhandahållas
”genast eller så snart det är möjligt” torde innebära att handlingen skall
lämnas ut så snart detta kan ske utan åsidosättande av andra lika viktiga
tjänsteåligganden. A:s första begäran om att få ta del av handlingarna
gjordes den 16 juli och tillstyrktes av en t. f. inspektör påföljande dag.
Handlingarna utlämnades sedan någon gång under tiden den 14-20
augusti. Det tog alltså i stort sett en månad innan handlingarna utlämnades.
Denna tidsutdräkt får anses oförenlig med kravet på skyndsam handläggning
av frågor om utlämnande av allmän handling. Dröjsmålet är att
hänföra både till anstaltens och styrelsens handläggning. Jag riktar därför
min kritik mot båda dessa myndigheter. Enligt styrelsen har handläggningstiden
för utlämnandefrågor numera avsevärt nedbringats. Saken
föranleder med hänsyn härtill ingen ytterligare åtgärd från min sida. Jag vill
dock i sammanhanget påpeka att man i förslaget till ny sekretesslag, som
den 7 december 1978 remitterades till lagrådet, föreslår att nuvarande
ordning, som innebär att utlämnandefrågor inom kriminalvården prövas av
kriminalvårdsstyrelsen, skall avskaffas. Orsaken anges vara att denna
ordning har visat sig medföra vissa praktiska svårigheter.

I det yttrande som i ärendet inhämtats från kriminalvårdanstalten Kumla
hade bl. a. följande uppgifter lämnats om A.

A. förflyttades under juli och augusti 1978 ett flertal gånger mellan D, G
och H-husen på anstalten. Varje hus har en självständig administration och
akten följer den intagne vid förflyttning. A. lät under den aktuella tiden
bokstavligen bombardera anstaltsiedning och assistenter med ansökningar,
framställningar och liknande. Anstaltsdirektören Lennart Wilson anförde
att den något fördröjda beslutstiden huvudsakligen berodde dels på
A:s ambivalenta tillvaro på olika avdelningar, som i sin tur berodde på
hans uppförande, dels på att vikarier tjänstgjorde vid tidpunkten och att
dessa hade svårt att hinna med och hantera en person som A.

Med anledning av dessa uppgifter gjorde JO Wigelius följande tillägg.

Vid förflyttning av intagen måste kontinuiteten i anstaltsarbetet tillgo -

260

doses genom rapportering mellan berörda befattningshavare och genom att
de befattningshavare, som i fortsättningen skall handha den intagnes
angelägenheter, i erforderlig utsträckning tar del av den intagnes akt. Det
är dock inte ägnat att förvåna om tillfälliga vikarier på assistenttjänster gör
sig skyldiga till misstag om de överhopas med arbetsuppgifter. I många fall
krävs erfarenhet av arbetet för att i rätt ordning kunna prioritera arbetsuppgifterna.
Det är därför väsentligt att vikarierna vid behov får handledning
och stöd av någon mer erfaren kollega. Jag vill i sammanhanget fästa
uppmärksamheten på 3 § i anvisningscirkuläret (FAK 1974:2). Där framgår
bl. a. att intagnas förfrågningar, framställningar eller klagomål, som inte
omedelbart kan besvaras eller eljest föranleda åtgärd, skall behandlas så
skyndsamt som omständigheterna kräver och att beslut eller besked i
ärendet skall meddelas den intagne utan dröjsmål.

Dröjsmål med att vidarebefordra intagens passansökan

A. — samme klagande som i föregående notis - anförde följande i ett
brev till JO av den 11 juli 1978. Drygt sex månader tidigare hade han fyllt i
passansökningshandlingar och lämnat dem till en assistent för att denne
skulle vidarebefordra handlingarna till polismyndigheten. Detta hade dock
inte ombesöijts, trots ett flertal skriftliga och muntliga påminnelser från
A:s sida under de gångna månaderna. — A. bifogade kopior av två
framställningar rörande passansökningen och hemställde att JO skulle
utreda saken och se till att handlingarna blev inlämnade till polisen.

Klagomålen remitterades till Kumlaanstalten.

I beslut den 3 augusti 1979 uttalade JO Wigelius följande.

Den gjorda utredningen har inte klarlagt vilka befattningshavare som vid
olika tidpunkter hade hand om Ars angelägenheter under den tid han var
intagen på Kumlaanstalten. Jag finnér det dock inte erforderligt att utreda
saken i vidare mån än som skett.

Ars påstående om att han fortlöpande under vistelsen på Kumlaanstalten
uppmärksammade anstaltspersonalen på passansökningen vinner stöd av
omständigheterna i ärendet och får godtas.

Wigelius hänvisde härefter till 3 § anvisningscirkuläret och fortsatte.

A. ankom till Kumlaanstalten den 22 december 1977. Passansökningen
inlämnades till polismyndigheten först den 24 juli 1978. Detta är enligt min
mening en otillfredsställande lång tidsutdräkt. Anstalten har anfört att Ars
förflyttningar inom Kumlaanstalten och hans tillfälliga vistelser på Malmöanstalten
försvårade handläggningen av hans ärenden. Denna omständighet
kan dock inte godtas som en ursäkt för tidsutdräkten. speciellt som
A. fortlöpande fäste uppmärksamheten på passansökningen.

Wigelius avslutade med att upprepa vad han i föregående notis anfört om
kontinuiteten i anstaltsarbetet vid förflyttning av intagen.

261

Vägran att bistå häktad med införskaffande
av röstkort.

Söndagen den 9 september 1979 företogs poströstning i en tillfällig
postlokal på ett allmänt häkte. N., som vid tidpunkten var intagen på
häktet, anförde följande klagomål. Han hade inte underrättats om att han
var tvungen att införskaffa sitt röstkort för att få delta i poströstningen.
Först två timmar innan det var dags att poströsta erhöll han information
om att röstkortet krävdes för att få delta. N. önskade då ringa sin hustru
för att be henne omgående komma och avlämna röstkortet på häktet men
nekades ringa av t. f. assistenten L. Denne vägrade även att själv ringa N:s
hustru och be henne komma till häktet med röstkortet.

Sedan klagomålen remitterats till häktet inkom anstaltsdirektören med
ett remissvar, till vilket var fogat ett yttrande av L.

I beslut den 8 februari 1980 uttalade JO Wigelius följande.

N. har i klagomålen gjort gällande att han först två timmar innan det var
dags att poströsta erhöll information om att röstkort krävdes för deltagande
i poströstningen. Av utredningen framgår dock att häktet inför valet
hade vidtagit åtgärder för att samtliga berörda intagna i god tid skulle
erhålla information om valproceduren. N:s klagomål på denna punkt
vinner med hänsyn härtill inte stöd av utredningen och jag finner inte skäl
att vidare uppehålla mig vid frågan.

Oavsett om N. i god tid hade underrättats om vikten av att införskaffa
röstkort inför valet, borde L. ha bistått N. därmed under den aktuella
söndagen. I kriminalvårdsverkets författningssamling K.VVFS 1977:1
(häktescirkulär I) föreskrivs i 96 § att styresmannen, om så erfordras, skall
ombesörja att intagen lämnas bistånd med införskaffande av röstkort. L.
borde således ha ringt till N:s hustru och bett henne komma och avlämna
makens röstkort på häktet. En sådan åtgärd kunde inte rimligen ha
inverkat på utredningen av de brott N. var misstänkt för. Jag finner med
hänsyn till det anförda att L. handlade felaktigt när han vägrade bistå N.
med att införskaffa röstkortet. Av utredningen framgår emellertid att
häktet vid senare tillfälle hjälpte N. att rösta genom valsedelsförsändelse
och jag nöjer mig med den kritik jag anfört mot L.

Utmätning och kvarstad av belopp som påträffats i intagens bostadsrum
på kriminalvårdsanstalt

I en skrivelse till JO anförde J. följande. Under en permission från
anstalten i början av november 1979 blev han anhållen av polisen. Han bad
då polisen kontakta anstalten och be kamrern skicka 1 100 kr., som han
förvarade i ett värdeskåp i sitt bostadsrum, till hustrun. Både skåpet och
rummet var låsta. Pengarna var besparingar för behov efter frigivningen

262

och var lön för arbete vid anstalten. Pengarna skickades emellertid till
åklagaren och blev sedan utmätta. J. ansåg att fel begåtts i flera olika
avseenden. Pengarna utgjorde arbetsersättning och borde sålunda ha
kontoförts. Pengarna var inte utmätningsbara eftersom det ej var fråga om
inkomst i lagens mening. Det borde vidare inte vara möjligt att rekvirera
pengar enbart genom ett telefonsamtal. Anstalten borde åläggas gottgöra J.
förförlusten och det borde också prövas om åklagaren inte överskridit sina
befogenheter.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet den 9 juni 1980. I beslutet
redogjordes inledningsvis för följande författningsbestämmelser.

Enligt 45 § andra stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) får arbetsersättning som för intagens räkning innestår hos kriminalvårdsmyndighet
ej utmätas.

65 och 66 §§ utsökningslagen innehåller bestämmelser om förbud mot
utmätning av egendom som tillhör existensminimum eller är nödvändig för
gäldenärens uppehälle den närmaste tiden samt vissa andra speciella
utmätningsförbud. 183 § andra stycket samma lag föreskriver att kvarstad
för fordran inte får läggas å egendom som ej får tagas i mät.

26 kap. rättegångsbalken reglerar kvarstad och skingringsförbud i brottmål.
Kapitlets 1 § innehåller förutsättningarna för kvarstad, som beslutas
av rätten. 3 § anger att undersökningsledaren eller åklagaren får ta lös
egendom i förvar i avvaktan på rättens beslut.

Härefter redogjordes i JO:s beslut för följande omständigheter vilka
framgick av den utredning som företagits i ärendet.

Vid en preliminär visitation av J:s bostadsrum i kriminalvårdsanstalten
påträffades den 5 november 1979 1 100 kronor. Det var inte fråga om av
anstalten för J:s räkning kontoförda medel. När polisen på begäran av J.
ringde anstalten frågade styresmannen efter åklagarens inställning i frågan.
Senare fick han besked per telefon att pengarna tagits i förvar av åklagaren
och han sände då pengarna till denne.

J. häktades den 12 november 1979. Åklagaren yrkade vid häktningsförhandlingen
kvarstad till säkrande av skadeståndsanspråk i brottmålet.
Rätten beslutade också om kvarstad på så mycket av J:s lösa egendom som
svarade mot 15 000 kr. 1 domen den 29 november 1979 förordnades att
kvarstaden skulle bestå. Protokoll angående förvarstagandet sattes inte
upp förrän pengarna kommit åklagaren till handa. Det kom därför att
dateras felaktigt den 21 november 1979.

Kronofogdemyndigheten fick av åklagaren tingsrättens beslut om kvarstad
för verkställighet jämte ett meddelande att åklagaren tagit 1 100 kr i
förvar hos J. Kronofogden fick den uppfattningen att pengarna fråntagits J.
vid gripandet och ansåg sig därför sakna skäl att beakta bestämmelsen i
45 § KvaL. J. hade, som kronofogden bedömde saken, sin försörjning
tryggad minst en månad framöver. Kronofogden fann alltså ingen anledning
att undanta beloppet från utmätning på den grund att pengarna kunde

263

fordras för underhåll åt J. Denne hade ej för kronofogdemyndigheten
uppgett att hustrun skulle ha behov av underhåll.

Efter besvär av J. prövade länsstyrelsen kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut
med avseende på beloppet om 1 100 kr. Länsstyrelsen
anförde följande i beslut: "Den omständigheten att det belopp som
omfattas av överklagade beslutet intjänats under straffavtjänande utgör
enligt 66 § och 183 § 2 st utsökningslagen inte hinder att för fordran belägga
det med kvarstad. Besvären skall därför lämnas utan bifall.”

Kriminalvårdsstyrelsen, som prövat styresmannens förfarande och som
därvid haft tillgång till anstaltens bokföring av J:s medel, meddelade i
skrivelse till J. att styresmannen inte handlat i strid med gällande lagstiftning
eller föreskrifter.

JO Wigelius gjorde följande bedömning.

Såvitt framgått har beloppet på 1 100 kr. anträffats i J:s bostadsrum i
kriminalvårdsanstalten. Det är ej klarlagt om beloppet har utgjort sparad
arbetsersättning. Under alla förhållanden har beloppet emellertid inte
förvarats på sådant sätt att det kan anses ha innestå» hos anstalten för J:s
räkning. Enligt min mening har därför 45 $ andra stycket KvaL inte hindrat
att beloppet utmättes. På grund härav torde inte heller hinder mot kvarstad
ha förelegat enligt 183 § andra stycket utsökningslagen. Att något annat
hinder mot utmätning och kvarstad funnits har ej påståtts vare sig i
exekutionsärendet eller hos JO. Länsstyrelsen har prövat frågan utifrån
bestämmelsen i 66 § utsökningslagen och kronofogdemyndigheten har
bedömt att 65 § 7 p. utsökningslagen ej var tillämplig. Jag saknar anledning
att utöver det sagda ingå i vidare prövning av frågan huruvida beloppet
varit undantaget från utmätning eller ej.

Att styresmannen gjorde åklagaren uppmärksam på att beloppet 1 100
kr. anträffats i J:s bostadsrum kan inte föranleda någon kritik från min
sida.

Jag finnér ej heller något anmärkningsvärt i att kontakten mellan
åklagaren och styresmannen skett muntligen per telefon i stället för
skriftligen. Kontroll av att kontakt tas med rätt myndighet och befattningshavare
är lätt att göra telefonledes och något annat skäl kan knappast
anföras för ett skriftligt förfarande i ett fall som det förevarande, där det
endast varit fråga om att rekvirera beloppet i fråga. Åklagarens åtgärd att
ta beloppet i förvar har ju sedan dokumenterats, låt vara med en viss
fördröjning.

Anhållen har inte fått salva mot klåda. Under vistelse i s. k. specialcell har
han inte heller erhållit filt och toalettartiklar

Se s. 128

264

Socialvård

Om skyldighet för en social centralnämnd att fullfölja ärende om
ingripande enligt barnavårdslagen sedan barnet har lämnat kommunen
(34 § första stycket barnavårdslagen)

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 18 oktober 1979.
Klagomålen

I ett brev i september 1978 har makarna G. och S. S. begärt att JO
skall undersöka socialbyråns i Örnsköldsvik agerande i ett barnavårdsärende.
De har i huvudsak uppgivit följande. En syster till G. S. och
systerns make, som bor i Örnsköldsvik, har en son, som är född i september
1977. I början av mars 1978, då makarna S. bodde på en ort tio
mil från Örnsköldsvik, ombads de av pojkens mor att ta hand om
honom. Modern var ur balans och fadern hade avvikit från hemmet.
Makarna S. gick med på att ta hand om barnet och tog kontakt med
socialbyrån i Örnsköldsvik. Därifrån kom den 15 mars 1978 tre tjänstemän
till deras hem. Det utlovades att en utredning skulle färdigställas
inom fyra veckor och att makarna påföljande dag, då de skulle avflytta
till Skåne, skulle få besked i saken. När de inte fick något besked blev
de tvungna att ta med sig pojken till Skåne. Sex veckor senare fick de
vid telefonkontakt med socialbyrån i örnsköldsvik besked om att utredningen
ännu inte var klar och att det behövdes ytterligare två veckor
för ett beslut. Efter tio veckor fick de beskedet att socialbyrån i Örnsköldsvik
inte mera befattade sig med ärendet. De frågar nu JO bl. a.
om kommunens ansvar kan upphöra utan vidare, när föräldrarna uppenbarligen
inte kan ta hand om sin son. Klagomålen synes avse främst att
man på socialförvaltningen i Örnsköldsvik underlåtit att föranstalta om
att ett beslut om omhändertagande fattats och att detta lett till att makarna
S. gått miste om bidrag för vården av pojken.

Utredning

Klagomålen har remitterats till socialförvaltningen i Örnsköldsviks
kommun för upplysningar. En likadan remiss har gått till socialförvaltningen
i Ystads kommun, där makarna S. är bosatta.

Med anledning av remissen har socialförvaltningen i örnsköldsvik
lämnat bl. a. följande upplysningar.

I mars 1978 kom det till socialbyråns kännedom att det var misshälligheter
mellan föräldrarna och att modern lämnat makarnas son till sys -

265

tern G. S. och hennes man i Tegelträsk. Modern hade vidtagit denna
åtgärd utan att maken visste något om detta.

När socialbyrån fick kännedom om att makarna S. inom de närmaste
dagarna ämnade flytta till Skåne och ta pojken med sig, försökte vi förmå
makarna S. att lämna pojken hos farföräldrarna. Makarna S. förklarade
att man inte tänkte lämna tillbaka pojken utan ta honom med
sig till Skåne och åka tillbaka med honom, när föräldrarnas situation
blivit bättre. Makarna S. nämnde inte vid denna tidpunkt något om
att man önskade att barnet skulle omhändertas eller att ekonomisk ersättning
skulle utgå.

Med anledning av den utveckling ärendet tog ansåg vi inte att det
fanns något akut skäl för utredning. Då makarna S. så småningom önskade
få fosterlön, hänvisades de att ta kontakt med de sociala myndigheterna
i den kommun där dc bor, för att dessa skulle godkänna hemmet
som fosterhem samt upplystes de om att det måste bli ett omhändertagande
av barnet från vistelsekommunens sida för att fosterlön skulle
utgå. Vi har haft den uppfattningen att sociala centralnämnden i Ystad
på begäran av barnets föräldrar borde överväga ett omhändertagande
jml. 31 § bvl. Efter många turer är det enligt de uppgifter som nyligen
lämnats oss nu klart att ovannämnda åtgärd har vidtagits.

Med hänvisning till att sociala centralnämnden i Ystad numera har
omhändertagit pojken för samhällsvård jml. 31 § barnavårdslagen och
utbetalar fosterlön till makarna S., får socialförvaltningen i Örnsköldsvik
hemställa om att justitieombudsmannen låter det bero med vad som
förevarit i ärendet.

Socialbyrån i Ystad har i huvudsak uppgivit följande.

Makarna S. tog 1978-04-11 kontakt med socialbyrån i Ystad med anledning
av att de i sin vård hade fru G. S:s systerson. Familjen S. är
tidigare känd av sociala centralnämnden då de under 1976 fram till sin
flyttning till Norrland i oktober 1976 hade ett fosterbarn om hand.

Makarna berättade vid besöket på byrån vad de i sin skrivelse uppgivit.
Handläggande assistent överenskom med familjen att kontakt med
socialbyrån i örnsköldsvik skulle tas och att familjen därefter skulle få
besked om hur ärendet där behandlades. Av den beskrivning familjen
gav fick handläggande assistent uppfattningen att pojken var omhändertagen
av Örnsköldsviks sociala centralnämnd. Då kontakt togs med
Örnsköldsviks socialförvaltning visade det sig att så inte var fallet.
Pojkens föräldrar var aktuella på socialbyrån och deras assistent uppgav
att det troligen kom att bli så att föräldrarna skulle begära ett omhändertagande
jml. Bvl § 31. Därefter var det ett flertal kontakter telefonledes
mellan de två socialbyråerna. Läget var ljUt då föräldrarna
inte hade för avsikt att hämta hem pojken men samtidigt inte var motiverade
för ett omhändertagande.

I juli månad meddelades från Örnsköldsviks socialbyrå att föräldrarna
ämnade begära ett omhändertagande av pojken och att handlingarna
skulle sändas till Ystads socialbyrå. Då handlingarna dröjde togs åter
kontakt med Örnsköldsviks socialbyrå och det visade sig då, att föräldrarna
var tveksamma beträffande beslutet. I början av oktober kom
föräldrarnas ansökan om ett omhändertagande jml. Bvl § 31. Pojken
omhändertogs därför 1978-10-02 för samhällsvård jml. Bvl § 31 och makarna
S. har från detta datum erhållit fosterlön.

266

Från Ystads socialbyrås sida har vid kontakterna med Örnsköldsviks
socialförvaltning betonats vikten av att föräldrarna på något sätt skulle
komma till ett beslut i frågan ang. pojkens vistelse hos familjen S.

Pojken har utvecklats mycket fint hos makarna S. och får god vård
och fostran i hemmet.

Socialbyrån i Ystad har varit i kontakt med socialvårdskonsulenten
vid länsstyrelsen i Malmöhus län och har fått stöd i att det inte funnits
möjlighet att agera ytterligare i ärendet förrän ansökan om omhändertagande
av pojken inkommit från föräldrarna i Örnsköldsvik.

Makarna S. har därefter fått tillfälle att yttra sig. De har anfört bl. a.
att det inte kan ha varit sociala centralnämndens i Ystad sak att överväga
omhändertagandet av pojken.

Akterna i barnavårdsärendena hos båda kommunerna har inlånats hit.

Såvitt framgår av akten från Ystads socialförvaltning omhändertogs
pojken för samhällsvård jämlikt 31 § andra stycket barnavårdslagen i
oktober 1978, sedan föräldrarna den 2 oktober undertecknat en skriftlig
begäran härom. Beslutet fattades av en tjänsteman hos socialförvaltningen
i Ystad. 1 journalanteckningarna finns för tiden mellan makarna
S:s besök i april 1978 på socialbyrån och till dess omhändertagandet
beslöts uppgifter om den kontakt som har förekommit med socialförvaltningen
i Örnsköldsvik. I april 1978 är sålunda antecknat att handläggaren
i Örnsköldsvik uppgivit att pojken inte var omhändertagen
men att hon trodde att det kunde komma att bli ett omhändertagande
enligt 31 § barnavårdslagen. Emellertid tog de det lugnt med föräldrarna
än så länge. Handläggaren skulle höra av sig till Ystad innan man
där gjorde något ytterligare beträffande fosterhemsgodkännande och
liknande. I juni 1978 är antecknat att mannen S. vid kontakt med socialbyrån
i Örnsköldsvik fått besked att frågan om omhändertagande var ett
ärende för socialförvaltningen i Ystad, som var pojkens vistelsekommun.
Handläggaren i örnsköldsvik uppgav enligt anteckningar vid samma
tid till tjänstemannen i Ystad att hon tyckte att det var mycket
svårt att gå vidare i ärendet. Föräldrarna syntes inte lämpliga att ta hand
om pojken men gick inte med på ett omhändertagande enligt 31 § barnavårdslagen.
Tjänstemännen kom överens om att söka ordna ett sammanträffande
mellan makarna S., föräldrarna och socialpersonal i Örnsköldsvik.
Sammanträffandet blev inte av. Enligt nästa journalanteckning
uppgav handläggaren i Örnsköldsvik vid samtal med handläggarna
i Ystad i juli 1978 att hon inte kunde göra något så länge pojken
vistades i Ystad. I en i oktober 1978 gjord sammanfattning är antecknat
bl. a. att Örnsköldsviksförvaltningen tydligen tagit kontakt med
socialvårdskonsulenten i länet och fått uppgift om att det var i Ystad
som omhändertagande skulle beslutas. En vecka senare är antecknat att
Ystadsförvaltningen åter fått besked från Örnsköldsvik att man där inte
kunde göra något i ärendet. Socialförvaltningen i Ystad vände sig då till
socialvårdskonsulenten i Malmöhus län och fick meddelande att Ystads -

267

förvaltningen hade att invänta handlingarna med begäran om omhändertagande.

Av journalanteckningarna från socialförvaltningen i Örnsköldsvik
framgår att fråga om utredning för eventuellt omhändertagande för
samhällsvård enligt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen var aktuell, til!
dess pojken i mars 1978 flyttade till Skåne. I ärendet hade redan dessförinnan
fattats beslut om råd och stöd enligt 26 § 1. bamavårdslagen.
Den 28 april är antecknat att mannen S. vid telefonsamtal samma dag
framförde krav på fosterlega. Enligt anteckningen lämnades besked om
att fosterlega inte kunde utgå, eftersom placeringen av pojken skett utan
socialvårdens medverkan, men att det var vistelsekommunen som fick
avgöra detta. Av anteckningar under perioden juli—september 1978
framgår bl. a. att pojkens föräldrar under juli månad var positiva till
ett omhändertagande enligt 31 § barnavårdslagen men att man senare
för någon tid ändrade uppfattning.

Bedömning

Som jag redan har nämnt tycks klagomålen i första hand avse att
socialförvaltningen i Örnsköldsvik underlåtit att se till att ett beslut om
ingripande enligt barnavårdslagen blev fattat. Ett sådant beslut var
nämligen en förutsättning för att makarna S. skulle få rätt till fosterlega
av vederbörande kommun.

Regler om vilken barnavårdsnämnd som är behörig att fatta beslut om
ingripande enligt 4 kap. barnavårdslagen finns i lagens 34 §. Det föreskrivs
där som huvudregel att ett sådant ingripande skall göras av
nämnden i den kommun där den underårige vistas. Lämnar han kommunen
efter det att fråga om ingripande väckts är nämnden enligt samma
paragraf skyldig att fullfölja ärendet, såvida inte annan barnavårdsnämnd
ingriper. Enligt en särskild regel får ärendet överflyttas till annan
barnavårdsnämnd, om den andra nämnden samtycker till en överflyttning.
Enligt 14 § barnavårdslagen skall inledd utredning åsyfta att
allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets
bedömning. Bestämmelsen föreskriver också att utredningen skall genomföras
så skyndsamt som förhållandena betingar.

Av handlingarna i ärendet framgår att nämnden i Örnsköldsvik genom
bl. a. besöket hos makarna S. har inlett en utredning om behovet
av åtgärder enligt 4 kap. barnavårdslagen. Omständigheterna har enligt
vad journalanteckningarna utvisar varit sådana att omhändertagande för
samhällsvård har kunnat övervägas. Fråga om ingripande enligt 4 kap.
barnavårdslagen har alltså väckts. Innan den inledda utredningen har
slutförts har emellertid barnet av modern, utan faderns medgivande,
placerats hos makarna S. Dessa har kort därefter flyttat till Ystad och
tagit med sig barnet.

268

I den uppkomna situationen hade det på grund av bestämmelserna i
34 § barnavårdslagen ålegat nämnden i örnsköldsvik att fullfölja ärendet
genom att fortsätta utredningen och därefter ta ställning till om
ett ingripande var motiverat och i så fall vilket. Utredningen borde
självfallet ha omfattat bl. a. makarna S:s vilja och förmåga att ta hand
om barnet även i fortsättningen. I den delen hade utredningen kunnat
bedrivas med biträde av personal från socialförvaltningen i Ystad. Ett
alternativ till att fullfölja utredningen och fatta beslut i frågan om ingripande
hade varit att efter överenskommelse med nämnden i Ystad
flytta över ärendet dit.

Nu gjorde man varken det ena eller det andra. Mycket talar för att
denna underlåtenhet ledde till att beslut i fråga om barnets vård fattades
senare än vad som annars hade varit möjligt. Det anförda visar på
ett åskådligt sätt vikten av att bestämmelserna i 34 § barnavårdslagen
iakttas. Jag vill betona att även ett beslut om att avstå från vidare åtgärder
skulle ha haft sitt värde. Av ärendet berörda enskilda personer och
socialförvaltningen i Ystad hade då kunnat få ett klart besked om att
ytterligare utredningsåtgärder eller beslut av nämnden i örnsköldsvik
inte längre var att påräkna.

Enligt min mening har man alltså på socialförvaltningen i örnsköldsvik
förfarit felaktigt genom att inte fullfölja den inledda utredningen
och därefter ta ställning till om åtgärder skulle vidtas eller ej. Omständigheterna
i ärendet har emellertid inte varit sådana att det finns skäl
för mig att gå vidare i saken.

Fråga om jäv för ledamöter i en social distriktsnämnd i ett barnavårdsärende.
Dessutom fråga om enskilda ledamöter i nämnden på
egen hand bör komplettera utredningen i ärendet

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 16 november
1979.

Bakgrund

Dåvarande JO Lundvik meddelade den 28 november 1978 beslut i
ett ärende med anledning av klagomål av makarna A. mot bl. a. socialförvaltningen
i Stockholm (dnr 1489-1978). Vid ett besök på JO-expeditionen
uppgav makarna A. att de vid tiden för ett sammanträde
den 17 februari 1977 med sociala distriktsnämnden 5 i Stockholm, där
fråga om åtgärd enligt barnavårdslagen (BvL) beträffande makarnas
barn skulle prövas, bjudit in de socialdemokratiska ledamöterna och
suppleanterna till sitt hem. Makarna uppgav vidare bl. a. följande.

269

Kurt A. är medlem i socialdemokratiska partiet. I denna egenskap har
han tidigare varit ledamot i socialvårdsstyrelsen. Han är väl bekant med
de socialdemokratiska ledamöterna och suppleanterna för dessa i sociala
distriktsnämnden 5. Redan i början av utredningen samtalade han med
dem om sin sak. Vid tiden för nämndens sammanträde den 17 februari
1977 bjöd han också in dem till sitt hem. Avsikten härmed var att visa
dem hemmet för att de själva skulle få bilda sig en uppfattning om hemmet
samt för att prata med dem. Han bjöd inte in de övriga ledamöterna
i nämnden eftersom ”borgarna redan tagit ställning”. Kurt A. har ej
haft några tankar om att be nämnden som sådan genom hembesök företa
syn på platsen.

Med anledning av makarna A:s uppgifter anmodade Lundvik sociala
centralnämnden att låta verkställa utredning om vad som faktiskt förekommit
och att, efter hörande av nämnda ledamöter och suppleanter,
till JO inkomma med yttrande i fråga om dessa förfarit på sätt som
kunnat sätta deras opartiskhet i fara.

Utredning

Sociala centralnämnden har med hänvisning till ett av Stockholms
socialförvaltning den 9 mars 1979 avgivet tjänsteutlåtande jämte därvid
fogad utredning från stadskansliets juridiska avdelning till JO:s bedömande
överlämnat frågan om vederbörande ledamöter och suppleant
förfarit på sätt som kunnat sätta deras opartiskhet i fråga.

Av stadskansliets utredning framgår bl. a. följande.

Sociala distriktsnämnden nr 5 bestod under år 1977 av nio ledamöter,
varav fem borgerliga och fyra socialdemokratiska ledamöter. De ledamöter,
som inbjudits till makarna A:s hem, är socialdemokraterna Jan
Forsell, Else-Marie Bjellqvist och Inga Svensson. Dessutom har socialdemokratiska
suppleanten Eva Fagerström inbjudits. Besöket torde ha
skett några dagar före ett nämndsammanträde den 17 februari 1977.

Den 14 januari 1977 beslöt nämndens borgerliga ordförande att makarna
Ars barn skulle omhändertas för utredning enligt 30 § BvL. Vid
nämndsammanträde den 20 januari 1977 beslöt nämnden med fem röster
mot fyra bl. a. att upphäva ordförandens beslut om omhändertagande
och att utredning, även innefattande barnpsykiatrisk utredning, skulle
fortsätta utan omhändertagande. Av protokollet framgår inte hur envar
röstat. Enligt lämnade uppgifter har majoriteten utgjorts av nämndens
socialdemokratiska ledamöter Jan Forsell, Kerstin Ahlbom, ElseMarie
Bjellqvist och Inga Svensson och av en borgerlig ledamot, medan
minoriteten utgjorts av fyra borgerliga ledamöter. Vid sammanträdet
var även suppleanten Eva Fagerström närvarande. Nästa nämndsammanträde
hölls den 17 februari 1977. Av nämndens socialdemokratiska
ledamöter var Jan Forsell, Kerstin Ahlbom, Else-Marie Bjellqvist och
Inga Svensson samt suppleanten Eva Fagerström närvarande.

Vid sammanträdet fattades inget annat beslut än att vid ärendets avgörande
om möjligt få berörd personal från Stockholms Läns Landstings
psykiska barna- och ungdomsvård (PBU) att närvara. Beslutet var enhälligt.

270

Vid sammanträde den 26 maj 1977 beslöt nämnden omhändertaga barnen
för samhällsvård. Som grund härför åberopades bl. a. den psykiska
barna- och ungdomsvårdens rekommendation till åtgärden. Mot nämndens
beslut reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna Jan
Forsell, Kerstin Ahlbom, Else-Marie Bjellqvist och Inga Svensson.
Suppleanten Eva Fagerström var inte närvarande vid detta sammanträde.

Slutligen behandlades ärendet vid sammanträde den 10 november
1977. Nämnden beslöt då, med hänvisning till en av biträdande överläkaren
Berndt Petersson, PBU, den 3 oktober 1977 dagtecknad utredning,
dels upphäva tidigare beslut om omhändertagande för samhällsvård,
dels förordna om övervakning jämlikt 25 § a) och 26 § punkt 4 BvL.
Nämndens beslut var enhälligt. Vid sammanträdet var socialdemokraterna
företrädda av Kerstin Ahlbom, Inga Svensson och tjänstgörande
suppleanten Inga Eriksson. Jan Forsell, Else-Marie Bjellqvist och Eva
Fagerström var ej närvarande.

Vid samtliga nu nämnda sammanträden har makarna A. hörts inför
nämnden.

Vid samtal som stadsadvokaten Yngve Lindh haft med Jan Forsell,
Else-Marie Bjellqvist, Inga Svensson och Eva Fagerström har dessa
uppgivit bl. a. följande.

Jan Forsell: Han kände väl till makarna A. eftersom dessa liksom han
själv är medlemmar i samma socialdemokratiska stadsdelsförening. De
har ofta pratat med varandra vid föreningsmöten. Han började tjänstgöra
i distriktsnämnden den 1 januari 1977. Kurt A. hade vid nämndsammanträde
den 20 januari 1977 uttryckt sig på sådant sätt, att Forsell
fick den uppfattningen att Kurt A. kände sig illa behandlad av utredaren
i ärendet. Utredningen skulle ej ha varit objektiv och inte ha tagit fram
det som var positivt för makarna. Kurt A. hade haft svårt att uttrycka
sig inför nämnden. Då Kurt A. bjöd hem Forsell uppfattade Forsell
detta som om Kurt A. inför en mindre grupp kanske hade lättare att
redogöra för sin situation. Då Forsell ville få en bättre inblick i ärendet
bestämde han sig för att lyssna på vad makarna A. hade att säga. Han
ansåg också detta vara ett tillfälle för den enskilde att på ett enkelt
sätt få kontakt med de förtroendevalda. Han visste att det bara var
socialdemokratiska nämndledamöter som var inbjudna. Besöket påverkade
inte hans bedömning i ärendet, eftersom han redan tidigare
intagit den ståndpunkten att barnen inte skulle skiljas från föräldrarna.

Else-Marie Bjellqvist: Hon var inte alls bekant med makarna A. Hon
hade inte ens sett dem tidigare. Hon hade fått den uppfattningen vid
sammanträdet den 20 januari 1977, att förhållandet mellan makarna A.
och utredaren var mycket spänt. Kurt A. hade vid sammanträdet haft
mycket svårt att uttrycka sig. När hon genom förmedling av Jan Forsell
inbjöds till makarna A. tänkte hon genast att nu får makarna möjlighet
att i en mindre grupp lättare prata ut om sin situation. Hon ansåg
sig ha en moralisk skyldighet att bereda makarna A. detta tillfälle att i
lugn och ro få berätta. Hon reflekterade ej närmare över att endast de
socialdemokratiska ledamöterna i nämnden inbjudits. För henne var
avgörande att omständigheterna i ärendet kunde utredas så fullständigt
som möjligt. Hon påverkades inte av besöket hos makarna A. Hon hade
redan tidigare intagit den ståndpunkten att barnen inte skulle skiljas
från föräldrarna.

Inga Svensson: Hon kände makarna A. till utseendet, eftersom de är

271

medlemmar i samma stadsdelsförening. Hon har inte haft någon närmare
kontakt med dem. Vid sammanträdet den 20 januari 1977 hade

Kurt A. haft mycket svårt att klart redogöra för vissa frågor.

Vidare hade Inga Svensson av Kurt A:s uttalanden fått den uppfattningen
att A. ansåg sig felaktigt bedömd av utredaren. När Forsell förmedlade
A:s inbjudan tvekade Inga Svensson inte att gå hem till A.
för att höra vad han hade att säga. Hon fann det naturligt att A. vände
sig till dem han politiskt sympatiserade med. Hon anser det närmast
som en skyldighet att i egenskap av vald förtroendeman ställa upp när
en väljare begär enskilt samtal. Hon fäster därvid inte någon vikt vid
att vederbörande tillhörde samma politiska parti som hon själv. Hon
skulle ha handlat på samma sätt vem som än gjort framställningen. A.
försökte inte påverka henne och hennes besök hade ingen betydelse för
hennes ställningstagande i ärendet. Hon ser i varje fall till vad som är
bäst för barnen.

Eva Fagerström: Hon var ej bekant med makarna A. men kände dem
till utseendet, då de är medlemmar i samma stadsdelsförening. Hon fann
det inte egendomligt att makarna A. bjöd hem sina partivänner. Hon
uppfattade det inte som om makarna A. ville påverka henne i ärendet.
Hon fick det intrycket att makarna ville prata ut och att de inte hade
någon annan att prata med.

I stadskansliets utredning anförs sammanfattningsvis bl. a. följande.

Av vad som framkommit i ärendet framgår att de socialdemokratiska
ledamöterna vid sammanträdet den 20 januari 1977 och innan de besökte
makarna A. intagit den ståndpunkten att utredningen i ärendet skulle
ske utan att barnen skiljdes från hemmet och föräldrarna. Vid sammanträdet
den 26 maj 1977 har de intagit samma ståndpunkt och reserverat
sig mot majoritetens beslut om omhändertagande för samhällsvård.
Nämnden har den 10 november 1977 enhälligt beslutat upphäva tidigare
beslut om omhändertagande för samhällsvård. Suppleanten Eva Fagerström
har inte deltagit i något beslut i ärendet.

Vidare framgår av utredningen att det enligt juridiska avdelningens
mening knappast synes ha förekommit sådana omständigheter att vederbörande
ledamöters och suppleants opartiskhet kunnat sättas i fara.

Bedömning

Såvitt framgår av deras egna uppgifter har två av ledamöterna i
nämnden som motiv till att de accepterade makarna A:s inbjudan haft
att de ville skaffa sig ett bättre underlag för kommande beslut i barnavårdsärendet.
Med anledning därav kan det finnas skäl att något beröra
hur man i BvL sett på frågan hur utredning skall bedrivas i barnavårdsärenden.

Enligt 14 § BvL skall erforderlig utredning i barnavårdsärende alltid
inledas utan dröjsmål. Lagen bygger på att det är vederbörande nämnd
som har ansvaret för att detta sker. Skulle nämnden senare finna att utredningen
i någon del är ofullständig, åligger det nämnden att låta verkställa
kompletterande utredning. Som regel ombesörjs utredningen av

272

någon tjänsteman hos nämnden, men hinder föreligger inte mot att
nämnden uppdrar åt en ledamot av nämnden att vidta en viss utredningsåtgärd.
Nämnden kan också själv vidta en utredningsåtgärd, t. ex.
ett hembesök, även om detta av praktiska skäl inte är vanligt.

Det är alltså nämnden som har ansvaret för att ärendet blir allsidigt
utrett. I linje med detta ligger att nämnden är skyldig att på begäran
av den som ärendet rör ta upp frågan om en eventuell komplettering
av utredningen. Jag vill här särskilt erinra om bestämmelserna i 19 §
BvL om rätt för den som ärendet rör att bli muntligen hörd inför
nämnden. Han har rätt att utveckla sin talan och förebringa bevisning.
Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall
förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antas att åtgärden
skulle få betydelse (19 § 2 st. BvL).

Frågan i vad mån en enskild ledamot av nämnden kan eller bör på
egen hand komplettera utredningen, t. ex. genom att begära upplysningar
av enskild eller genom att göra hembesök, är oreglerad. Ett sådant
informationsinhämtande kan i och för sig i en del fall ha ett visst
värde. Givetvis måste den ledamot som på detta sätt skaffat information
delge övriga ledamöter den aktuella informationen. Men som regel
bör ledamöterna enligt min mening undvika att på egen hand ta sådana
initiativ. Inte minst kravet på planmässighet i utredningen talar för
detta. Skulle en ledamot finna att utredningen på någon punkt är bristfällig,
bör han därför normalt anmäla detta för nämnden. Därefter får
det ankomma på nämnden att besluta i fråga om komplettering av utredningen.

I den mån syftet med besöket hos makarna A. varit att skaffa utredning
i barnavårdsärendet ställer jag mig alltså tveksam till besöket. Däremot
har jag mer förståelse för om besökarna hörsammat makarnas inbjudan
därför att de inte har velat avvisa en begäran om samtal med
dem i deras egenskap av valda förtroendemän.

Det är emellertid tydligt att direkta kontakter mellan de förtroendevalda
och kommunmedlemmarna ibland kan leda till vissa problem.
Sålunda kan sådana kontakter ibland leda till att förtroendemannen
på grund av gällande jävsregler blir förhindrad att delta i beslut som
rör kommunmedlemmen. Man kan därför fråga sig bl. a. om inte besökarna
med tanke på jävsreglerna hade bort avstå från vidare befattning
med ärendet.

Enligt 7§ sista stycket BvL skall förvaltningslagens (1971:290, FL)
jävsregler tillämpas i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. I 4 § FL
anges när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende.

I 4 § första stycket 1. har sammanförts tre jävstyper: sakägar-, intresse-
och släktskapsjäv. Sakägarjäv föreligger om den som har att handlägga
ett ärende är part i ärendet eller på annat sätt har del i saken.
Kan ärendets utgång väntas medföra synnerlig nytta eller skada för
handläggaren, föreligger intressejäv. Släktskapsjäv slutligen föreligger

273

då ärendet angår handläggarens make, föräldrar, barn eller syskon eller
annan honom närstående. Punkt 2 omfattar de fall då den som handlägger
ärende eller någon honom närstående är ställföreträdare för den
som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller
skada av ärendets utgång (ställföreträdarjäv). Tvåinstansjäv föreligger
enligt punkt 3 om handläggare i högre instans tagit sådan befattning
med saken redan i lägre instans att hans objektivitet kan sättas i fråga.
Ombuds- eller biträdesjäv enligt punkt 4 föreligger om den som har
att handlägga ärende i saken fört talan som ombud eller mot ersättning
biträtt någon.

I 4 § första stycket 5. slutligen finns en allmänt avfattad bestämmelse
som avser sådana jävssituationer (grannlagenhets- eller delikatessjäv)
som inte täcks av övriga jävsgrunder. Den som har att handlägga ärende
är enligt denna punkt jävig om annars särskild omständighet föreligger
som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Med
ledning av denna punkt får enligt förarbetena bedömas t. ex. sådana
fall, där någon är uppenbar vän eller ovän med eller ekonomiskt beroende
av part eller intressent eller direkt lyder under honom, liksom fall då
den handläggande är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke
lätt kan uppkomma om att det brister i förutsättningarna för en objektiv
bedömning (jfr prop. 1971: 30 s. 343, 356).

Den som känner till att omständighet som kan antas utgöra jäv mot
honom föreligger, skall enligt 5 § andra stycket FL självmant ge det till
känna. Uppkommer fråga om jäv är det vanligtvis inte nödvändigt att
beslut meddelas i jävsfrågan. Normalt överlämnar den som är jävig
ärendet till annan. Har emellertid fråga om jäv mot någon uppkommit
och har annan inte trätt i hans ställe, skall enligt 5 § tredje stycket FL
myndigheten snarast besluta i jävsfrågan.

När det gäller frågan om de tre ledamöterna och suppleanten genom
hembesöket blivit jäviga och således förhindrade att delta i ärendets
fortsatta handläggning vill jag först betona att det är av väsentlig betydelse
för den enskildes rättssäkerhet och för förtroendet för de beslutande
organen att reglerna om jäv iakttas. Mot den bakgrunden kan det
många gånger finnas anledning för den som överväger om han är jävig
att tolka jävsreglema förhållandevis vidsträckt.

Den jävsgrund som är av intresse i förevarande fall är uppenbarligen
den som finns i 4 § första stycket 5. Enligt min mening ger emellertid
utredningen inte tillräckliga belägg för att omständigheterna varit sådana
att jäv har förelegat. Att besökarna var medlemmar i samma politiska
parti som makarna A. och att tre av dem därför var något bekanta
med dem kan uppenbarligen inte anses ha varit jävsgrundande.
Mer tveksamt kan det möjligen anses vara om inte ledamöterna genom
besöket engagerat sig så i saken att bestämmelsen blivit tillämplig. Men
inte heller på den grunden finner jag alltså utredningen visa att jäv har
uppkommit.

18 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

274

Fråga om god man för underårig på grund av jäv har varit
förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid social distriktsnämnd JO

Holstad anförde i beslut som meddelades den 7 januari 1980 bl. a.
följande.

Bakgrund

N. är förmyndare för sin dotter Margareta, som är född den 31 juli 1964.
I skrivelse till Lunds tingsrätt begärde överförmyndarnämnden i Lund att
tingsrätten skulle utse en god man för Margareta, eftersom modern på
grund av sjukdom var ur stånd att utöva förmyndarskapet. Den 21 juli 1976
förordnade rätten Gun Hellsvik som god man att bevaka Margaretas rätt
och förvalta hennes egendom under moderns sjukdom.

I brev till socialförvaltningen i januari 1979 begärde N. att Margareta,
som vistades i ett fosterhem, skulle omplaceras till ett annat fosterhem.
Arbetsutskottet vid sociala distriktsnämnden söder i Lund beslöt den 3
april 1979 att lämna N:s framställning utan åtgärd. 1 arbetsutskottets beslut
deltog Gun Hellsvik.

Klagomål

N. har i sina klagomål begärt att JO prövar om gode mannen Gun
Hellsvik, som dessutom är ledamot i distriktsnämnden, förfarit felaktigt
genom att delta i arbetsutskottets överläggningar och beslut med anledning
av N:s begäran om omplacering av Margareta till annat fosterhem.

Yttrande

Efter remiss till sociala distriktsnämnden söder i Lund har nämnden som
yttrande åberopat en vid socialförvaltningen upprättad skrivelse, vari
anförs bl. a. följande.

Gun Hellsvik anser inte att det föreligger ställföreträdarjäv för henne,
eftersom godmanskapet innebär rätt att företräda i ekonomiska frågor.
Modern harju kvar den rättsliga vårdnaden. Även om man skulle kunna
anse att ställföreträdarjäv eller delikatessjäv skulle föreligga, måste man
kunna bortse från det i detta fall, eftersom det uppenbarligen saknar
betydelse att Gun Hellsvik som god man deltagit i beslutet. Oberoende av
vilket beslut som hade fattats, hade förhållandet mellan den gode mannen
och Margareta varit oförändrat.

Nämnden bör i yttrande till JO framhålla

att den inte anser att ställföreträdarjäv eller delikatessjäv förelegat vid
beslutet den 3 april 1979 då ärendet gäller vård- och behandlingsansvar och
ej ekonomiska angelägenheter, men

att Gun Hellsvik ändå fortsättningsvis inte kommer att delta vare sig i
handläggningen av eller beslut i ärende som rör Margareta.

275

Makarna N. har, sedan de har fått del av nämndens yttrande, i brev hit
anfört ytterligare synpunkter.

Bedömning

Förordnandet av god man för Margareta synes vara grundat på bestämmelserna
i 18 kap. 1 § föräldrabalken. Där sägs att god man skall förordnas
att i förmyndarens ställe vårda den omyndiges angelägenheter, om förmyndaren
på grund av sjukdom eller av annan orsak är ur stånd att utöva
förmyndarskapet. Förordnande av detta slag får anses avse alla förmyndares
uppgifter beträffande den omyndiges förmögenhet och person. Den
gode mannens representationsrätt är inte begränsad till vissa på förhand
bestämda angelägenheter. (Jfr Walin, Föräldrabalken, 1979, s. 400.)

Jag vill mot bakgrund av nämndens yttrande särskilt framhålla att den
gode mannen företräder den omyndige inte bara i angelägenheter som rör
den omyndiges förmögenhet utan även i angelägenheter som rör hans
personliga förhållanden. Kräver den omyndiges intressen åtgärd från den
gode mannens sida har denne således både skyldighet och befogenhet att
vidta åtgärden.

Bestämmelser om jäv finns i förvaltningslagen (1971:290, FL). Av 4 § 2.
FL framgår att den som har att handlägga ärende är jävig om han eller
någon honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår. Av
förarbetena (prop. 1971:30 s. 341) framgår att bestämmelsen motsvarar 4
kap. 13 § 4. rättegångsbalken, där det sägs att domare är jävig om han eller
någon honom närstående är förmyndare eller god man för part eller annars
parts ställföreträdare.

Gun Hellsvik, som i egenskap av god man företräder den omyndiga, har
således varit jävig på grund av bestämmelserna i 4 § 2. FL.

Enligt 4 § andra stycket FL skall från jäv bortses om frågan om
opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse. I propositionen (s. 343 f)
erinras om att behovet av garantier för opartiskhet inte är detsamma i alla
ärenden, där de föreslagna jävsbestämmelserna blir tillämpliga. En väsentlig
skillnad föreligger mellan ärenden som avgörs med beslut utan rättslig
verkan, framförallt serviceärenden, och de ärenden som innefattar myndighetsutövning
mot enskild. Bland de förra finns många där frågan om
opartiskhet är av underordnad betydelse eller helt betydelselös. Det kan
emellertid också i ärenden av den senare typen inträffa att frågan om
opartiskhet saknar betydelse. Att i sådana fall upprätthålla ett krav på att
ingen jävsgrund får vara för handen, skulle enligt propositionen vara en
onödig formalism och dessutom i många fall ganska opraktiskt. Detta
gäller exempelvis beträffande sådana ärenden som är helt rutinartade och
inte kräver några överväganden av den art att fråga kan uppkomma om
partiskhet eller opartiskhet. Vid avgränsningen av de fall, i vilka det bör
vara tillåtet inom förvaltningen att bortse från det som formellt utgör jäv,
bör enligt uttalandena i propositionen stor försiktighet iakttas. I alla

276

tveksamma fall bör jäv beaktas. Endast om det är uppenbart att frågan om
jäv saknar betydelse, bör det vara möjligt att bortse från ett förhållande
som konstituerar jäv.

I det aktuella fallet har Gun Hellsvik i egenskap av god man haft att
bevaka barnets intressen och behov. Som ledamot av arbetsutskottet har
hon haft att pröva sakfrågan från i huvudsak samma utgångspunkter. I och
för sig kan man därför säga att risken för henne att hamna i en intressekonflikt
varit mycket liten. Emellertid uppbärs jävsreglerna också av intresset
av att allmänhetens förtroende för förvaltningen upprätthålls. En förutsättning
för detta förtroende är att utrymme inte ges för tvivelsmål rörande
beslutsfattarnas objektivitet. I en situation av det slag som det har varit
fråga om här kan man enligt min mening inte bortse från risken för sådana
tvivelsmål. Gun Hellsvik hade alltså bort avstå från att delta i arbetsutskottets
beslut.

Nämnden har förklarat att Gun Hellsvik fortsättningsvis inte kommer att
delta vare sig i handläggningen av eller beslut i ärende som rör Margareta.
Bl. a. på grund därav ser jag ingen anledning till ytterligare uttalanden i
denna del.

JO Holstad anförde följande i beslut den 20 februari 1980.

Bakgrund

X. har en dotter Y., född 1963, för vilken hon är ensam vårdnadshavare.
År 1973 flyttade hon tillsammans med Y. från Stockholm till Ljusdal. X.
sammanbor sedan dess med R. De har gemensamt en son, född 1974. De
och sonen är numera bosatta i Ystad. Y. är omhändertagen för samhällsvård
och placerad i fosterhem i Ljusdalstrakten. Ärendet gäller hennes
omhändertagande m. m.

Av klagomålen och socialförvaltningens i Ljusdals kommun barnavårdsakt
beträffande Y. framgår bl. a. följande.

Ärendet aktualiserades i mars 1976. Vid besök på socialbyrån framförde
Y. att hon ingenting hellre ville än att komma till ett fosterhem. Socialförvaltningen
gjorde hembesök hos R. och X. Dessa var då förtvivlade över
den förändring i olika hänseenden som Y. hade genomgått under det
senaste året. Det antecknades i barnavårdsakten att Y:s beteende verkade
vara en oppositionell pubertetskris. Remiss skedde till barnpsykiatrisk
klinik. Kort tid senare antecknades att förhållandena i hemmet under den
senaste tiden gått utan större störningar.

277

Ärendet aktualiserades återigen i november 1976. Då och vid senare
tillfällen framförde Y. åter önskemål om att få komma till fosterhem. Vid
något tillfälle framförde hon emellertid att hon ville bo kvar hemma. 1
februari 1977 kom socialförvaltningen överens med X. om att annonsera
efter ett fosterhem för Y. I samband därmed fick X. en blankett för frivillig
ansökan om samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen. Annonsering genomfördes.
Efter några dagar meddelade emellertid X. att Y. hade ändrat
sig.

Ärendet återkom därefter i december 1977. Skolkuratorn meddelade då
att Y. återigen ville bli placerad i fosterhem. I början av januari 1978
vägrade Y. att överhuvudtaget återvända till hemmet. Kanslisten Ingrid
Skyttner, som skötte handläggningen av ärendet, lät från och med trettondagshelgen
Y. bo hemma hos sig. I slutet av januari och i början av februari
1978 förklarade X. att hon inte var villig att göra ansökan om att Y.
omhändertogs för samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen. Y. flyttade
den 5 februari 1978 från Ingrid Skyttner och placerades hos en familj i
Ramsjö. Hon begav sig därifrån den 7 februari och placerades påföljande
dag hos en familj i Ljusdal.

Sociala centralnämnden i Ljusdals kommun hade sammanträde den 16
februari 1978. Vid sammanträdet informerades nämnden muntligen om de
under januari och februari 1978 vidtagna åtgärderna. I protokollet över
ärendets behandling vid sammanträdet uppgavs att de vidtagna åtgärderna
hade vidtagits med stöd av 12 § lagen om socialhjälp och att placeringarna
från och med den 5 februari skett efter samråd med Y. och X. Protokollet
hade i övrigt följande lydelse.

Någon begäran om samhällsvård jäml. § 31 st 2 bvl. har ej gjorts av Y:s
vårdnadshavare. Y. har uttalat att hon själv önskar bli omhändertagen för
samhällsvård. Y. fyller 15 år den 19 april och kan då enligt barnavårdslagen
samtycka till samhällsvård jäml. §31 st 2 barnavårdslagen.

P. g. a. att Y. under avsevärd tid vidhållit att hon icke vill återvända till
hemmet synes det sannolikt att hennes vistelse i annat enskilt hem torde
bestå under så lång tid att ett fosterhemsförhållande måste anses föreligga.
Nämnden finner att ett omhändertagande av Y. för närvarande bör bäst
gagna henne enär även de som vårdar henne därigenom kan få ett bättre
stöd.

Det noterades att barnpsykiatriska avdelningen vid Gävle sjukhus
tidigare varit i kontakt med Y. och hennes föräldrar och att man har för
avsikt att återupptaga kontakterna inom den närmaste tiden.

Med stöd av vad som framgår enligt ovan finner nämnden att det
föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen
är påkallat. I anledning därav beslutar sociala centralnämnden
att med stöd av § 30 och § 25 barnavårdslagen omhändertaga Y. för
utredning i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras enär nämnden finner
det nödvändigt p. g. a. förefintliga risker för den underårigas hälsa eller
utveckling om nämnda åtgärd icke vidtages eftersom Y. icke återvänder till
sitt hem.

278

Den 23 februari 1978 undertecknade X. en handling, som återgav
bestämmelserna i 6, 15 och 16 §§ förvaltningslagen. Enligt handlingen
erkände hon att hon i samband med delgivning av ärende hos nämnden
även delgivits de nämnda paragraferna och deras innebörd. Samma dag
undertecknade hon också en handling med rubriken ”Delgivningserkännande”.
I den handlingen angavs bl. a. att "de i protokollet beskrivna
förhållandena överensstämmer” och att ”samtycke lämnas till föreslagen
åtgärd”.

I en utredning, dagtecknad den 7 mars 1979, föreslog Ingrid Skyttner att
sociala centralnämnden skulle besluta att med stöd av 25 § och 29 §
barnavårdslagen omhänderta Y. för samhällsvård med motiveringen att
hennes hälsa eller utveckling inte skulle utsättas för fara. Utredningen,
som omfattade knappt tre sidor text, beskrev inledningsvis Y:s kontakter
1976 och 1977 med socialförvaltningen och skolan och hennes då framförda
önskemål om fosterhemsplacering. Det uppgavs att vistelsen under
januari och februari 1978 hos Ingrid Skyttner skett enligt överenskommelse
med Y. och X. Härefter beskrevs den avbrutna vistelsen hos
familjen i Ramsjö. Utredningen innehöll i övrigt följande.

Y. har nu vistats hos makarna L. sedan den 8 februari och hon trivs
mycket bra hos dem. A.L. har tidigare arbetat som hemma-hos-ass inom
socialvården i Ljusdal och har god erfarenhet av ungdomar i olika åldrar
och med olika problem. Hon ger sig god tid att prata med Y. och ställer
krav att även hon måste ta sitt ansvar. A.L. tycker att Y. på den korta tid
hon vistats i familjen har förändrats och mera försöker rätta sig efter vad
man kommit överens om. Från början hände det att man kom överens om
en viss sak och sedan gjorde Y. tvärs om.

Undertecknad är av den uppfattningen att Y. fått ett gott förtroende för

A.L. och att A.L. kan hjälpa Y. att komma underfund med vad det är som
ligger bakom hennes envetna vägran att återvända till hemmet.

Vid tel.samtal med klassförest, framkommer att Y. efter det att hon
placerades i klinik har endast någon timmes frånvaro. Elevassistenten,
som har mesta kontakten med Y. i skolan, säger att det har gått bra och att
Y. var postitivt inställd redan från början. Hon arbetar självständigt och
verkar mogen för sin ålder.

Barnpsyk har även kontaktats och ett första besök skall göras den 7
mars 1978.

Önskemålet är att Y. skall få ett gott förhållande till sin familj igen, men
då det f. n. förefaller omöjligt att ordna inom hemmet synes det vara en god
lösning med placering hos makarna L. A.L. diskuterar även detta med Y.
men f. n. kan hon inte tänka sig att återvända hem.

Sammanfattning

Av utredningen framgår

att Y. fortfarande håller fast vid sitt beslut att icke återvända till
hemmet,

att hon har funnit sig väl tillrätta i fosterhemmet och

att Y. som fyller 15 år i april 1978 är väl mogen för sin ålder.

279

Utredningen tillställdes R. den 7 mars. X. undertecknade den 8 mars en
handling, rubricerad "Delgivningserkännande”. Handlingen har följande
utseende (överstrykningarna och tillägget ”se bilaga” gjorda med kulspetsskrift).

De i utredningen beskrivna förhållandena överensstämmer ej. Ändring
eller komplettering göres enligt nedan med av nedan tecknades berättelse.
Se bilaga.

Samtycke lämnas till föreslagen åtgärd.

Delgivning av förvaltningslag 7 juni 1971 (nr 290) §§6, 15 och 16
erkännes.

Ljusdal den
78 03 08
Bevittnas:

Lilian Svensson Ingrid Skyttner

I ett den 8 mars 1978 dagtecknat brev till sociala centralnämnden uppgav
X. att hon skulle komma att göra erinringar och förtydliganden beträffande
utredningen och att hon emotsåg att få företräde inför nämnden på dess
sammanträde den 9 mars 1979.

Nämnden mottog härefter dels ett brev från R. och ett brev från X. Båda
breven var daterade den 8 mars.

X. gjorde i sitt brev allvarliga erinringar mot innehållet i utredningen och
mot utredningens förslag att Y. skulle omhändertas för samhällsvård. Hon
menade att utredningen inte motsvarade de krav, som enligt 14 § barnavårdslagen
kunde ställas på en utredning i ärende om omhändertagande för
samhällsvård. Sådana missförhållanden, som anges i 25 § barnavårdslagen,
hade inte påvisats genom utredningen. Denna innehöll enligt hennes
mening värderingar — ”åter kris”, ”gått ganska bra", ”åter blivit besvärligt"
— utan att det angavs vad som gått bra etcetera. Utredningen saknade
härigenom beskrivning och analys av problemen. Bl. a. saknades helt och
hållet uppgifter och analys av Y:s situation i förhållande till sin biologiska
far. Enligt X:s mening var det oundgängligt att Y. blev föremål för en
ordentlig barnpsykiatrisk undersökning. Utredningen borde vidare kompletteras
med uppgifter från skola, kamratkrets, vän- och släktkrets för att
spegla Y:s och familjens vardagsliv. Hon själv, R. och Y. borde vidare bli
föremål för utredningens intresse i avsevärt större utsträckning än som
skett. Uppgifter borde vidare inhämtas från sex namngivna personer, bl. a.
skolans rektor och en tidigare skolpsykolog. X. förklarade uttryckligen att
hon krävde komplettering av utredningen i angivna hänseenden och att
hon inte kunde godkänna den gjorda utredningen och beslutsförslaget.

I läkarintyg från barn- och ungdomspsykiatrisk klinik, dagtecknat den 8
mars 1978, anfördes följande.

Undertecknad har i dag gjort en barnpsykiatrisk läkarundersökning.
Utifrån denna vill jag rekommendera en fosterhemsplacering för Y. Det är
angeläget att byrån aktivt stöder denna placering i nuvarande läge.

280

Sociala centralnämnden behandlade ärendet vid sammanträde den 9
mars 1978. I protokollet över sammanträdet upptogs som förekommande
handlingar Ingrid Skyttners utredning den 7 mars, fosterhemsutredning
den 8 mars samt breven den 8 mars från X. och R. Vidare upptogs följande.

Före nämndens handläggning av ärendet är Y:s moder närvarande och
utvecklar sin talan varvid jämväl nämndens ledamöter beredes tillfälle till
informationsutbyte.

I ärendet föreligger samtycke från Y:s moder X. till föreliggande förslag
om omhändertagande av Y. för samhällsvård jäml. § 25 och § 29 barnavårdslagen.

Anmäles att Y. och hennes fostermoder tisdagen den 7 mars 1978 besökt
barnpsykiatriska avdelningen vid Gävle sjukhus och att doktor Jonsson vid
barnpsyk, vilken tog emot dem, meddelat att han tillstyrker föreliggande
förslag om omhändertagande för samhällsvård. Vidare rapporteras att det
är planerat fortsatta kontakter med barnpsyk.

Sociala centralnämnden beslöt vid sammanträdet att med stöd av 25 §
och 29 § barnavårdslagen omhänderta Y. för samhällsvård med samma
motivering som i utredningsförslaget. Nämnden förordnade om omedelbar
verkställighet. Protokollet justerades den 16 mars 1978. Enligt anteckning
på protokollet skedde delgivning med X. den 17 mars 1978.

Vid telefonsamtal den 14 mars 1978 upplystes R. av avdelningschefen
vid socialförvaltningen Helge Gunnarsson om att det var för sent för X. att
ändra på att hon samtyckt till samhällsvården, men att det dock fanns
möjlighet att klaga till länsstyrelsen över utredningen.

Klagomålen

Den 5 februari 1979 klagade X. till JO. I klagoskrivelsen begärde hon att
JO skulle pröva huruvida de sociala myndigheterna i Ljusdals kommun vid
omhändertagandet av Y. förbrutit sig mot gällande bestämmelser i barnavårdslagen
och åsidosatt socialstyrelsens råd och anvisningar till lagen.
Hon hemställde vidare om att prövningen skulle innefatta huruvida hennes
enskilda rätt kränkts. Hennes anmälan avsåg i första hand Helge Gunnarsson,
Ingrid Skyttner och sociala centralnämndens ordförande Willy Eriksson.

Till X:s anmälan var fogat ett brev från R. och tolv bilagor om
sammanlagt drygt sjuttio sidor. Bilagorna omfattade, förutom kopior av
delar ur barnavårdsakten, preciseringar av klagomålen i skilda hänseenden.
Bl. a. påtalades att Ingrid Skyttner var kanslist utan utbildning vid
socialhögskola och utan direkt erfarenhet av kvalificerat utredningsarbete.
Det ifrågasattes om hon bort förordnas att handlägga ärendet. Dessutom
påtalades att Ingrid Skyttner fått förordnande som socialassistent först
fr. o. m. den 5 mars 1978 men att hon dessförinnan handlagt ärendet.
Ytterligare kritik riktades mot utredningen i barnavårdsärendet, bl. a. att
tidigare kontakter i ärendet inte redovisats. Kritik riktades också mot att

281

utredningen färdigställts och delgivits X. så sent att hon korn i tidsnöd för
att kunna bemöta utredningen. Beträffande det i ärendet den 8 mars 1978
avgivna läkarintyget påtalades att detta inte förelegat när utredningen
föregående dag färdigställts. Beträffande sammanträdet den 9 mars 1978
framhöll X. att nämndens ledamöter knappast haft tid att grundligt läsa
igenom hennes i breven till nämnden gjorda invändningar mot utredningen.
Enligt klagomålen hade X. efter sammanträdet kallats in i ett tjänsterum
där Ingrid Skyttner och Gunnarsson uppehöll sig. Dessa hade förespeglat
henne att nämnden just beslutat att den allsidiga utredning, som hon
begärt, skulle företas. Hon hade därför gått med på att ändra i sitt den 8
mars 1978 undertecknade delgivningserkännande, i vilket hon strukit ordet
”lämnas” så att ordalydelsen blivit ”Samtycke lämnas icke till föreslagen
åtgärd”. Efter sammanträdet ströks nu ordet ”icke” så att ordalydelsen
blev ”Samtycke lämnas till föreslagen åtgärd”. Hon blev vid tillfället inte
underrättad om att det skedda medförde att nämndens beslut inte skulle
underställas länsrättens prövning. I bilagorna till sin JO-anmälan påtalade
hon vidare att Y. inte fått lämplig behandling. Så t. ex. hade hon inte blivit
föremål för barnpsykiatrisk utredning och behandling och hon hade
placerats på fem olika ställen utan att få den vård och tillsyn som hon
behövde. Placeringarna hade inte föregåtts av föreskrivna fosterhemsutredningar.

Utredningen

Med anledning av klagomålen inlånades och granskades barnavårdsakten
med socialvårdsanteckningar. Härefter begärdes utredning och yttrande
av sociala centralnämnden i Ljusdals kommun. Yttrandet skulle enligt
en vid ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria beträffande omständigheterna
i samband med nämndens beslut den 16 februari 1978
omfatta svar bl. a. på frågorna

1) om orsaken till att skriftlig utredning inte förekommit och kommunicerats
med X. före nämndens sammanträde,

2) huruvida och, vid nekande svar, orsaken till att X. inte bereddes
tillfälle att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet innan detta
avgjordes vid sammanträdet.

Remissyttrandet skulle vidare enligt promemorian omfatta svar på vilka
bedömningar och omständigheter, som föranlett att omhändertagandebeslutet
den 9 mars 1978 trots gjorda erinringar från X:s sida inte underställts
länsrättens prövning.

Yttrandet skulle slutligen enligt promemorian avse handläggningen i
övrigt av barnavårdsärendet med anledning av klagomålen, vilka tillställdes
sociala centralnämnden.

Sociala centralnämnden avgav härefter såsom remissyttrande en av
Gunnarsson avfattad tjänsteskrivelse. Denna hade beträffande omständigheterna
kring beslutet den 16 februari 1978 följande lydelse.

282

Fråga 1:

Som framgår av nämndens protokoll 1978-02-16, § 96, st. 5 hade Y. inte
varit hemma sedan den 4 januari 1978. I synnerhet under januari och
början av februari 1978 nedlades mycken tid på detta ärende av handläggare
vid socialkontoret. Av protokollsutdrag från nämndens sammanträde
1978-02-16, § 96, framgår att åtgärderna till nämnda datum verkställts med
stöd av socialhjälpslagen. Av nämnda paragraf framgår att X. kände till de
faktiska förhållandena. Enligt de rutiner som råder bör vid flera tillfällen
före nämndens sammanträde, 1979-02-16, ha getts muntlig information om
lagbestämmelser och handläggningsförfarande. Handläggarna vid socialkontoret
var övertygade om att X. emottagit informationen och därigenom
var införstådd med att hon när som helst kunde ta hem flickan och från
handläggarnas sida hade man sökt samverka till det. Bl. a. hade vik. socialass.
Ingrid Skyttner, hos vilken flickan vistades, vid flera tillfällen genom
samtal sökt förmå flickan att återvända till hemmet genom Ingrid Skyttners
förmedling.

Med hänsyn till de förhållanden som rådde ansågs ej föreligga skäl för att
vidtaga en formell barnavårdsutredning enligt § 14 BVL före anmälningen
av ärendet vid nämndens sammanträde 1978-02-16.

Till handledning vid ingripande enligt BVL användes huvudsakligen Råd
och anvisningar från socialstyrelsen. I nämnda anvisningar BVL nr 6
november 1969 anges på sidan 32 spalt 2 st 1 följande: ”den ärendet rör
skall underrättas om vad som framkommit vid utredningen och beredas
tillfälle att yttra sig däröver. Undantag från denna regel medges endast vid
fall, där sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet
kräver så snabbt avgörande, att yttrande icke kan avvaktas.” I slutet av st
2 samma sida anges följande: ”med ''avgöra’ menas här slutligt avgöra.

Omhändertagande för utredning jml 30 § kan, vilket för övrigt ligger i
sakens natur, beslutas redan innan den ärendet rör beretts tillfälle att yttra
sig.” På sidan 33 samma Råd och anvisningar spalt 1 st 2 (mitten) anges
följande: "där yttrandet inte kan avvaktas, bör omhändertagande för
samhällsvård icke i första hand beslutas, utan den unge bör i stället tills
vidare omhändertagas för utredning.”

Nämndens beslut 1978-02-16 att omhändertaga Y. för utredning och
därmed fastställelse från nämndens sida att ärendet var ett barnavårdsärende,
synes ej ha stått i strid med vare sig Y:s eller hennes vårdnadshavares
önskemål. Nämnden ansåg att beslutet gagnade Y. i jämförelse
med ett uppskjutande av beslutet.

Barnavårdslagens bestämmelser har tolkats så att de i den situation som
rådde tog över förvaltningslagens principer om formell delgivning och
beredande av tillfälle att närvara vid sammanträdet. I synnerhet som
beslutet ej innebar något avgörande av ärendet och dess omfattning i tiden
begränsas av barnavårdslagen.

Fråga 2:

Frågan har delvis besvarats under svar på punkt 1) ovan. Ärendet togs
upp som ett extra ärende på sammanträdet för anmälan av vidtagna
åtgärder. Det hade sålunda icke presenterats i föredragningslistan i samband
med kallelsen till sammanträdet. Nämnden informerades muntligen
med stöd av förda socialvårdsanteckningar. Enligt tidigare citat från
Socialstyrelsens Råd och anvisningar "avgjordes” inte ärendet 78-02-16.

283

När det gäller beslutet den 9 mars 1978 att omhänderta Y. för samhällsvård
besvarades remissen enligt följande.

Delgivningserkännande föreligger från X. daterat 78-03-08 enligt vilket
samtycke lämnas till föreslagen åtgärd.

Enligt rutinen tillfrågas vid förhör inför nämnden, om samtycke lämnas
till föreslagen åtgärd. X. var närvarande vid nämndens sammanträde i
ärendet 78-03-09 och utvecklade därvid sin talan varvid nämndens ledamöter
bereddes tillfälle till informationsutbyte. I protokollet från sammanträdet
har noterats att X. lämnat samtycke till föreslagen åtgärd och
nämnden beslöt i enlighet därmed.

I socialaktens socialvårdsanteckningar blad nr 5 datum 78-03-14 har
följande noterats: ”R. ringer. Han säger att det är på uppdrag av X. som är
på kurs några dagar. Han säger att hon haft tel. samtal med någon person
en kväll (3 timmar långt) och att hon vill att ärendet skall gå till Länsrätten.
Han menar att en bättre utredning skall göras som allsidigt belyser
förhållandena. Jag menar att det enda vi framfört är hennes hälsa och att
barnpsyk. är experterna på området. Han pratar även om JO-anmälan.

R. samtalar även med Gunnarsson. Han menar att det är för sent för X.
att ändra på att hon samtyckte till samhällsvården men att de alltid har
möjlighet att klaga till Länsstyrelsen över utredningen.”

Om ärendet underställts Länsrättens prövning genom att sociala myndigheten
underställt det inom 10 dagar från beslutet eller om X. inom
samma tidsrymd ombesörjt anmälning av ärendet till Länsstyrelsen torde
ärendets handläggning blivit densamma. Det vill säga att det hamnat i rätt
instans, det vill säga hos Länsstyrelsen som ett underställningsärende
(eventuellt blivande tillsynsärende) alternativt Länsrätten för prövning av
beslutet.

Det kan här åter noteras att det i sammanhanget enligt socialvårdsanteckningarna
upplystes om att ”de alltid har möjlighet att klaga till
Länsstyrelsen över utredningen”. Det var nämligen så att X. under
handläggningen av ärendet koncentrerade sig på utredningen som hon
ansåg vara bristfällig.

Handläggarna hade den uppfattningen att X. eftersträvade att samhällsvården
i ett längre perspektiv skulle upphöra, men att den skulle bestå
inom den närmaste tiden. Därvidlag rådde ingen motsättning mellan
sociala myndigheten och vårdnadshavaren. Från båda hållen var man
överens om att det på kort sikt var omöjligt att återföra Y. till hemmet
under lagliga former och att det därför ej heller skulle gagna henne. Hon
var alltför bestämd i sin uppfattning att hon ej ville återvända till hemmet
för att det skulle kunna ha genomförts utan fysiskt och psykiskt våld.

Y. har alltsedan hon aktualiserade sin begäran om omhändertagande för
samhällsvård med placering i fosterhem velat att den skall fortgå. Verkställigheten
har pågått och pågår fortfarande sedan nämnden beslutade om
samhällsvården 1978-03-09.

Slutord:

Ärendets handläggning synes inte ha varit till men för barnet eller
samhällsvården som sådan och det kan noteras att ärendet ur Y:s synpunkt
ser förhoppningsfullt ut mot bakgrund av hennes utveckling och nuvarande
förhållanden.

284

X. bemötte sociala centralnämndens remissvar. Hon uppgav bl. a. att
ändringen i handlingen avseende samtycke skedde medan sammanträdet
den 9 mars 1978 ägde rum.

På grund av vad som dittills framkommit i ärendet beslöt jag att låta
komplettera utredningen rörande det ifrågasatta samtycket till nämndens
beslut den 9 mars 1978 att omhänderta Y. för samhällsvård. Med anledning
härav hölls förhör i Ljusdal med Ingrid Skyttner och Gunnarsson. I
samband därmed granskades tillämpade rutiner angående underställning
av nämndens beslut i ärenden om omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen. Granskningen omfattade åren 1978 och 1979.
Över granskningen upprättades ett särskilt inspektionsprotokoll. Där
antecknades bl .a. iakttagelsen att länsstyrelsen i ett ärende påtalat att
underställning skett för sent. Granskningen föranledde vidare remiss i ett i
inspektionsprotokollet beskrivet ärende med begäran om yttrande rörande
anledningen till att underställning inte skett inom föreskriven tid. I
samband med granskningen iakttogs att det slags blankett avseende
samtycke, som X. undertecknat i förevarande barnavårdsärende, fanns
upptagen i en förteckning över socialförvaltningens blankettstock. Blanketten
fanns dock inte i blankettskåpet på socialförvaltningen.

Vid förhören med Ingrid Skyttner och Gunnarsson uppgav båda att de
hade dålig minnesbild av omständigheterna vid sammanträdet den 9 mars

1978. Enligt Gunnarsson hade X. inte varit närvarande inför nämnden när
nämnden fattade sitt beslut. Ingrid Skyttner uppgav bl .a . att ändringen på
blanketten om samtycke ägde rum sedan det beslutats att Y. alltjämt skulle
vara placerad hos familjen i Ljusdal. X. hade haft erinringar mot utredningen
men däremot godtagit själva placeringen.

Uppgifter inhämtades vidare från sociala centralnämndens ordförande
Willy Eriksson och från ledamoten Erik Eriksson, som justerade nämndens
protokoll över sammanträdet den 9 mars 1978. Båda uppgav att
beslutet inte avkunnats medan X. varit närvarande vid sammanträdet.

X. fick del av Ingrid Skyttners och Gunnarssons förhörsutsagor och
yttrade sig med anledning därav. Hon anförde bl .a.: Hon och Ingrid
Skyttner uppsökte Ingrid Skyttners tjänsterum när nämnden skulle fatta
beslutet i ärendet. Sedan beslutet fattats och nämnden gått till lunch,
inträdde Gunnarsson. Därefter gjordes ändringen i blanketten för samtycke.
Hon framhöll att hon vid tillfället godkände omhändertagandet
utifrån den enda aspekten att, som Gunnarsson utlovade, nämnden
bestämt, att en allsidig utredning skulle göras. Hon hade således gått med
på ett omhändertagande tills vidare, inte minst för Yrs bästa, då det
äntligen förelåg möjlighet att med hjälp av barnpsykiater utröna orsakerna
r till Yrs beteende i olika hänseenden. “

285

Bedöming

X:s klagomål aktualiserar många moment i sociala centralnämndens
handläggning av ärendet angående hennes dotter Y. Klagomålen rör till
stor del vad som förekom vid eller i samband med nämndens sammanträden
den 16 februari 1978 och den 9 mars 1978. I det följande behandlar jag
först frågor som har anknytning till sammanträdet i februari, därefter
frågor som rör sammanträdet i mars och slutligen övriga frågor.

Sammanträdet den 16 februari 1978

Som framgår av det föregående vistades Y. under tiden 4 januari-5
februari hos Ingrid Skyttner. Placeringen hade kommit till stånd sedan Y.
vägrat att återvända till sitt dåvarande hem. Samråd hade skett med X.
Under tiden den 5—7 februari vistades Y. hos en annan familj och därefter
under några månader hos ytterligare en annan familj. Vid nämndens
sammanträde den 16 februari prövades frågan om att omhänderta Y. för
utredning enligt 30 § bamavårdslagen. I protokollet från sammanträdet är
antecknat bl .a. att Y. under avsevärd tid vidhållit att hon inte ville
återvända till hemmet. Nämnden beslöt omhändertagande enligt 30 §
barnavårdslagen.

Av 14 § barnavårdslagen framgår bl .a. att erforderlig utredning alltid
skall inledas utan dröjsmål i fall där åtgärd av nämnden kan antas vara
påkallad. Vad som kommer fram vid utredningen av betydelse skall
antecknas i protokoll eller tillvaratas på annat betryggande sätt.

Det framgår av handlingarna i ärendet att utredningsinsatserna under
tiden från den 4 januari till sammanträdesdagen varit mycket begränsade.
Utöver samtal med de närmast berörda förekom kontakter med skolpsykologen
och de familjer där Y. vistades. Men i övrigt tycks ingen utredning ha
förekommit. De samtal som förekom dokumenterades inte på annat sätt än
genom mycket kortfattade aktanteckningar. Enligt min mening har man
här från de handläggande tjänstemännens sida eftersatt sina skyldigheter
enligt 14 §. Något godtagbart skäl till detta har inte kommit fram.

Innebörden av 19 § första stycket barnavårdslagen och 15 § förvaltningslagen
är bl .a. att den som ärendet rör, innan ärendet avgörs, i princip alltid
skall underrättas om vad som framkommit vid utredningen och beredas
tillfälle att yttra sig över det. Han har också som regel rätt att bli hörd inför
nämnden. Vidare framgår av 19 § andra stycket barnavårdslagen bl .a. att
den som ärendet rör har rätt att utveckla sin talan och förebringa
bevisning. Begär han att viss utredning skall förebringas, skall detta göras,
om det kan antas att åtgärden skulle vara av betydelse.

Reglerna i 19 § barnavårdslagen förutsätter uppenbarligen att parterna
underrättas om när nämnden skall sammanträda för att besluta i ärendet.
Det framgår av handlingarna att X. inte fick någon sådan underrättelse.
Visserligen har det ansetts att bestämmelserna inte är tvingande vid
prövning av frågor om omhändertagande för utredning. Det är emellertid

286

uppenbart att man även när det gäller sådana frågor i görligaste mån bör se
till bl .a. att parten får kännedom om det beslutsunderlag som är tillgängligt
och får tillfälle att vara närvarande vid sammanträdet i nämnden (jfr. t. ex.
Norström-Sverne: Social sekretess, s. 78 och Krantz: Rätt och rättsskydd
i den sociala barna- och ungdomsvården, s. 162). Härigenom främjas
rättssäkerheten och nämnden kan vid sin prövning beakta eventuella
invändningar. En sådan ordning kan också bidra till att stärka partens
förtroende för nämndens bedömning av ärendet. Enligt min mening borde
alltså X. ha underrättats om sammanträdet i förväg.

Sammanträdet den 9 mars 1978

Klagomålen beträffande detta sammanträde gäller i huvudsak tre frågor.
Det görs gällande att den utredning som förelåg vid sammanträdet var
bristfällig, att X. fick för kort rådrum att förbereda sig inför sammanträdet
och att man från nämndens sida felaktigt underlät att underställa beslutet
länsrättens prövning.

Vad först beträffar utredningen har jag redan nämnt att det i 14 § anges
att erforderlig utredning skall inledas utan dröjsmål i fall där åtgärd av
nämnden kan antas vara påkallad. Enligt paragrafen skall utredningen
åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse i
ärendet.

X. har i klagomålen kritiserat utredningen i åtskilliga hänseenden. Hon
menar att den inte motsvarar de krav lagen ställer bl .a. genom att den inte
innehåller någon antydan till analys av de problem som förelåg. Det anges
bara att Y. ville flytta hemifrån men inte varför. Vidare menar hon att en
ordentlig barnpsykiatrisk undersökning borde ha gjorts. Hon namnger
också ett antal personer som borde ha hörts.

För min del vill jag till en början framhålla att det ofta kan vara mycket
svårt för vederbörande nämnd att avgöra vilka åtgärder som kan vara
påkallade när det gäller tonårsflickor som kommit i konflikt med sina
familjer. För den som handlägger sådana ärenden är det angeläget att
komma fram till bl .a. om flickans beteende ingår som ett led i en normal
frigörelseprocess vid puberteten eller om det vittnar om konflikter av
svårare slag. Detta kräver uppenbarligen en allsidig utredning. I fall när det
är aktuellt att fatta beslut om omhändertagande för samhällsvård är det
naturligtvis särskilt viktigt att utredningskravet inte eftersätts.

Enligt min mening är det uppenbart att den i ärendet verkställda
utredningen inte uppfyller de krav på allsidighet som barnavårdslagen
ställer. En viktig brist är att orsakerna till att flickan inte ville bo hos sin
mor inte alls berörs. Den bristen är betänklig eftersom just dessa förhållanden
torde ha varit av särskild betydelse för den bedömning nämnden hade
att göra. En likartad brist är att det inte anges vilken punkt i 25 §
barnavårdslagen som borde tillämpas, a) eller b). Men det är också
anmärkningsvärt att det inte redovisas några uppgifter från personer som

287

hade kännedom om familjens förhållanden. Inte ens vad de närmast
berörda personerna själva hade att säga framgår av utredningen.

Även i 16 § barnavårdslagen finns regler som rör vilken utredning som
skall göras i barnavårdsärenden. Av paragrafen framgår bl .a. att läkarintyg
skall föreligga innan nämnden beslutar att omhänderta någon för
samhällsvård enligt 29 §, om inte särskilda skäl föranleder till annat.
Stadgandets syfte är naturligtvis att tillföra nämnden sakkunskap.

Det läkarintyg som avgavs i ärendet blev tillgängligt först samma dag
som nämnden fattade beslut och var utomordentligt kortfattat. Det anges
bara av vederbörande läkare att han den 8 mars 1978 gjort en barnpsykiatrisk
läkarundersökning, att han utifrån den vill rekommendera fosterhemsplacering
och att det är angeläget att nämnden aktivt stöder denna
placering i nuvarande läge. Vad som har förekommit i denna del ger mig
anledning att understryka att bestämmelsen i 16 § inte är att se som en
formalitet. Avsikten är att nämnden skall få ett tillförlitligt beslutsunderlag.

När det gäller frågan om X. fick tillräckligt rådrum för att förbereda sig
inför sammanträdet har jag redan nämnt att reglerna i 19 § första stycket
barnavårdslagen förutsätter att parterna underrättas om när nämnden skall
sammanträda för att besluta i ärendet. Jag vill här tillägga att det är givet
att underrättelsen bör sändas så tidigt att mottagaren får en praktisk
möjlighet att tillvarata sina intressen. Det framgår av handlingarna att X.
underrättades först två dagar före sammanträdet. Det är uppenbart att det
rådrum hon därigenom fick var mycket knappt. Någon godtagbar anledning
till detta har inte kommit fram. Även på denna punkt måste alltså
handläggningen kritiseras.

Reglerna om när beslut om omhändertagande för samhällsvård skall
underställas länsrätten finns i 24 S barnavårdslagen. Av paragrafens första
stycke framgår till en början att beslut som fattas med stöd av 29 §
ofördröjligen skall delges den omhändertagne, om han fyllt femton år, och
hans föräldrar. Vidare gäller enligt samma stycke att den som delges
beslutet samtidigt skall anmodas att skriftligen förklara om han samtycker
till att beslutet verkställs. Av andra stycket framgår att beslutet skall
underställas länsrättens prövning, om samtycke inte lämnas. För detta
ändamål skall beslutet och samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och
senast inom tio dagar från beslutet tillställas länsrätten. Sedan länge är det
fastslaget i praxis att endast samtycke som är lämnat efter beslutet är
giltigt.

Det är utrett att någon underställning inte har ägt rum av det beslut som
fattades den 9 mars 1978. Frågan är alltså om X. lämnade giltigt samtycke
enligt 24 § barnavårdslagen till verkställighet av beslutet. I denna del har
det varit svårt att få fram en helt klar bild av vad som verkligen
förekommit.

Som framgår av det föregående undertecknade X. redan den 8 mars

288

1978, dvs. dagen före beslutet, en handling som efter olika överstrykningar
innehöll bl .a. meningen ”Samtycke lämnas till föreslagen åtgärd”. Den i
ärendet gjorda utredningen får emellertid anses ge vid handen att blanketten
fick sin slutliga utformning först omedelbart efter sammanträdet den 9
mars. Vidare måste antas att X. innan samtycket avgavs hade underrättats
om innehållet i beslutet. Jag har inte funnit tillräckliga belägg för att
omständigheterna varit sådana att samtycket skall anses ogiltigt. Att
beslutet inte underställdes kan alltså försvaras. Därmed har jag inte sagt att
handläggningen i denna del varit godtagbar.Tvärtom präglas den av en
anmärkningsvärd brist på överensstämmelse med gällande regler. Detta
har bl .a. lett till den osäkerhet som måste anses föreligga angående det
avgivna samtycket.

Det finns skäl att framhålla att avfattningen av samtycket är olämplig;
det avser ”föreslagen åtgärd”. Den blankett för delgivning och samtycke
som använts är enligt uppgift upprättad inom socialförvaltningen. Någon
förklaring till avfattningen kunde man från förvaltningens sida inte ge vid
inspektionen. Jag förutsätter att sociala centralnämden omedelbart rensar
bort blanketten från sitt förråd. Det är uppenbart att den kan leda till
missförstånd och rättsförluster för berörda enskilda personer.

I socialstyrelsens Råd och anvisningar till barnavårdslagen (RoA 1969:6)
rekommenderas användning av andra blanketter för delgivning och förklaring
om samtycke. Vid inspektionen konstaterades att sådana blanketter
fanns tillgängliga hos socialförvaltningen. Givetvis bör dessa användas.
Nämnden bör också se till att de skriftliga ”Upplysningar” som socialstyrelsen
utarbetat kommer till användning. Om de sålunda (RoA 1969:6 s. 38
och 100) gjorda rekommendationerna följs torde bättre förutsättningar
föreligga för att föreskrifterna i delgivningslagen och i 24 § barnavårdslagen
blir korrekt iakttagna. Det torde vara lämpligt att socialförvaltningens
ledning går igenom berörda lagregler och socialstyrelsens rekommendationer
med berörd personal.

Övriga frågor

Det är utrett att Y. vid besök på socialkontoret den 4 januari 1978
förklarade att hon vägrade att återvända till sitt hem hos X. Vidare framgår
av utredningen att hon då med X:s samtycke flyttade hem till Ingrid
Skyttner. Vistelsen var uppenbarligen avsedd att vara av provisorisk natur
men kom att vara till den 5 februari. Därefter vistades Y. under två dagar
hos en annan familj och sedan under några månaders tid hos ytterligare en
annan familj. Placeringen av Y. i de olika hemmen ombesörjdes av Ingrid
Skyttner. X. har i klagomålen ifrågasatt om Ingrid Skyttner var behörig att
vidta dessa åtgärder. Vidare har hon kritiserat att hemmen inte var
godkända som fosterhem.

Vad först gäller behörighetsfrågan ger den föreliggande utredningen inte
full klarhet angående vad som har förekommit. Jag får därför begränsa mig

289

till att understryka vikten av att förvaltningsledningen och tjänstemännen
alltid gör klart för sig vilken lagstiftning som är den rättsliga grundvalen för
deras åtgärder och ser till att gällande delegationsregler iakttas.

Enligt 47 § barnavårdslagen får barn inte tas emot i enskilt hem som
fosterbarn utan att vederbörande nämnd har meddelat tillstånd. Undantag
gäller för det fall barnet omhändertagits för samhällsvård och av nämnden
placeras i fosterhem. Uppenbarligen hade nämndens tillstånd bort inhämtas
till placeringarna den 5 och den 7 februari. Mot bakgrund bl .a. av att
placeringarna skedde i väntan på nämndens prövning av frågan om
omhändertagande och av att denna prövning skulle ske inom mycket kort
tid ser jag ingen anledning att uppehålla mig vidare vid denna fråga.

Vad X. i övrigt anfört föranleder inga särskilda uttalanden av mig.
Detsamma gäller vad R. har anfört.

Sammanfattningsvis vill jag säga att barnavårdsärendet i flera enskildheter
handlagts på ett högst otillfredsställande sätt. Särskilt den bristfälliga
utredningen och handläggningen av frågorna om delgivning av beslut och
om samtycke ger anledning till betänkligheter. Med den kritik som ligger i
de uttalanden jag har gjort med anledning av klagomålen avslutar jag
ärendet. Jag avser att tillställa länsstyrelsen i Gävleborgs län i dess
egenskap av ordinarie tillsynsmyndighet för barnavården inom länet en
kopia av beslutet.

Om kravet på skyndsamhet vid barnavårdsutredning (14 § barnavårdslagen).
Dessutom fråga om fosterhemsplacering med stöd av
26 § 1. barnavårdslagen

JO Holstad anförde i beslut som meddelades den 17 mars 1980.
Klagomålen

F. är gift och har i äktenskapet fyra barn. I beslut den 16 maj 1979 beslöt
sociala distriktsnämnden nr 9 i Stockholm att med stöd av 25 § a) och 29 §
barnavårdslagen omhänderta de tre äldsta barnen för samhällsvård. Som
underlag för sitt beslut hade nämnden en av biträdande sektionschefen I.-B.N. den 2 maj 1979 dagtecknad utredning jämte därtill fogade utlåtanden
av psykolog och läkare.

I skrivelse, som kom hit den 20 februari 1979, riktade F. klagomål mot
I.-B.N. och gjorde därvid sammanfattningsvis gällande att hon terroriserade
barnen och familjen genom sitt agerande under utredningen i ärendet
och genom att ständigt förhala utredningen. Han preciserade inte klagomålen
närmare men hänvisade till en särskild redogörelse. I redogörelsen
uppges bl .a. att det ännu den 30 januari 1979 inte funnits några skriftliga
19 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

290

beslut om barnens omhändertagande trots att dessa då redan vistats i tre
olika fosterhem. Under denna tid hade kontakten mellan barnen och
föräldrarna försvårats på alla tänkbara sätt.

I redogörelsen anförs vidare bl .a.

Jag vill göra gällande att hon bedriver psykisk terror mot familjen
genom att fördröja och förhala utredningen i ärendet. Våren -78 sade I.-B.
N. att utredningen var påbörjad och skulle slutföras inom en vecka.
Familjen hotades i detta sammanhang att bli satt under övervakning. Vi
har också ombetts att skaffa referenser. Trots en stor bekantskapskrets har
vi inte gjort detta. Insp. I.-B. N. lämnar mer eller mindre regelbundet
besked om att utredningen håller på att avslutas. I september fick jag
mottaga ett sådant besked (1978). Så sent som vecka 4 innevarande år
meddelade insp. I.-B. N. att utredningen skulle tillställas oss under vecka
5. En psykiskt svag person skulle bli knäckt av denna terror.

Utredningen

Yttrande infordrades från sociala distriktsnämnden nr 9 i Stockholm.
Nämnden åberopade som yttrande bl .a. en promemoria den 11 maj 1979
av I.-B. N. I promemorian anförs bl .a. följande.

Den utredning som avses i klagomålen inleddes i januari 1978. Under
denna har hon flera gånger försökt få ett sammanträffande till stånd men F.
har avböjt samtal såväl i hemmet som på sociala servicecentralen. Kontakterna
har därför fått ske per telefon. I juni 1978 bytte familjen även till nytt
hemligt telefonnummer och hon kunde därefter nå F. endast per telefon på
hans arbetsplats och på sådana tider då hon själv i allmänhet var upptagen
av klientbesök. Under sommaren 1978 var föräldrarna bortresta och hon
kom åter i förbindelse med dem först i september. De begränsade
möjligheterna att diskutera med dem försvårade och fördröjde utredningen
och det komplicerade samspelet mellan främst fadern och pojkarna samt
föräldrarnas ovilja att ha kontakt med fosterhem och institution medförde
att avsevärd tid ägnades dessa frågor. Hon har strävat efter att lära känna
barnens situation och att söka lösa familjens konflikt på sådant sätt att
barnen inte avvisas av föräldrarna. Utredningen har dock tagit längre tid i
anspråk än vad som var acceptabelt och hon beklagar detta.

F. bemötte yttrandet. Han vände sig därvid mot I.-B. N:s uppgift om att
det var hans agerande som var orsak till att hennes utredning kunnat
slutföras först efter ett och ett halvt år. Han hade tvärtom vädjat till henne
vid flera tillfällen att om möjligt avsluta utredningen då dröjsmålet därmed
var psykiskt belastande för dem. Han gjorde också gällande att I.-B. N.
medvetet sökt hindra kontakten mellan barnen och föräldrarna genom att
placera dem i fosterhem på långt avstånd från föräldrahemmet. Slutligen
framhöll F. att han den 7 maj 1979 skriftligen underrättades om att saken
skulle behandlas i sociala distriktsnämnden den 9 maj. Hans möjlighet att
förbereda sitt försvar var således ringa. Han lyckades dock få avgörandet

291

uppskjutet i sju dagar men det innebar stora svårigheter att med så kort
varsel informera sin advokat och att utforma ett yttrande. Nämnden
avkunnade sin dom utan att beakta ett skriftligt yttrande av honom.

I sitt svar på F:s bemötande åberopade distriktsnämnden ett av distriktschefen
Maja Meurling avfattat yttrande. Meurling framhöll häri bl .a.
följande.

F. klagar vidare över den korta tid han haft till sitt förfogande för att
förbereda sitt yttrande till sociala distriktsnämnden och hävdar också att
nämnden fattade sitt beslut utan att beakta hans yttrande.

Beträffande dessa påståenden förhåller det sig så att meddelande till
makarna F. att ärendet skulle behandlas på sammanträde den 9 maj 1979
lämnades i makarna F:s brevlåda 1979-05-04.

F. begärde uppskov med ärendets behandling 2 månader men en veckas
uppskov bedömdes som rimligt. Sammanträde ägde rum 79-05-16. Vid
nämndens sammanträde var fru F. närvarande och advokat Bengt Zetterberg
såsom ombud, vilka framförde sina synpunkter muntligt. Fru F. hade
också med sig ett skrivet yttrande som överlämnades. Efter det att fru F.
och advokaten lämnat sammanträdet upplästes det inlämnade yttrandet i
sin helhet och detta jämte hela ärendet i övrigt var föremål för en ingående
diskussion.

Med anledning av klagomålen har jag tagit del av distriktsnämndens akt.
Av akten framgår följande. Familjen F. är känd i socialdistriktet sedan
1974. Den 2 januari 1978 ringde makarna F. till I.-B. N. och berättade att
makarnas två söner, N., född 1965, och P., född 1967, rymt hemifrån.
Fadern antydde att pojkarna borde omhändertas. Någon tid därefter eller
den 17 januari begärde ordföranden i sociala distriktsnämnden nr 9 i
Stockholm med hänvisning till att de nämnda barnen avvikit från hemmet
och eftersökts av polis att deras hemförhållanden skulle undersökas. Den
22 februari samma år lämnade de båda pojkarna hemmet på nytt. De sökte
därvid upp den enes lärare och förklarade att de vägrade att återvända till
föräldrarna. Pojkarna placerades därför samma dag genom socialjourens
försorg i upptagningshem. Jourpersonalen antecknade om detta bl. a.: "Vi
ska undvika en § 30 genom att ta kontakt med föräldrarna och försöka få
dem att gå med på en frivillig placering.”

Föräldrarna tycks ha gått med på en då föreslagen placering i institution
och även medgivit att de två barnen under den fortsatta utredningen
placerades i fosterhem i närheten av deras hemort. 1 en den 9 mars 1978 av
I.-B.N. dagtecknad utredning återgavs bl. a. ett beslut, fattat av henne
själv med stöd av delegation om att pojkarna skulle inackorderas på
institution från och med den 22 februari 1978 och tills vidare under
pågående utredning och i avvaktan på fosterhemsplacering. Detta beslut
synes ha anmälts för distriktsnämnden den 15 mars 1978. Om barnens
belägenhet skrev I.-B.N. i denna utredning att hon för dem inte såg något
alternativ till en lång tids vistelse i fosterhem.

292

Den 6 april 1978 placerades pojkarna i fosterhem i Jämtland men redan
den 28 i samma månad omplacerades N. till ett skolhem. Den 2 november
1978 flyttades P. till annat fosterhem.

I samband med skolavslutningen den 9 juni 1978 sökte makarna F:s
äldsta barn, som är född 1964, upp I.-B.N. och förklarade att hon sedan
länge övervägt att lämna hemmet och att hon nu beslutat sig för att göra
det. Genom I-B.N:s försorg placerades flickan först i upptagningshem,
därefter i jourfosterhem och från och med den 19 juli 1978 i fosterhem.
Även beträffande detta barn antecknade I-B.N. (27 juni 1978) att hon inte
såg något alternativ till en lång tids fosterhemsplacering. Beslutet om
flickans placering, som i huvuddragen överensstämmer med motsvarande
beslut om N. och P., är daterat den 27 juni 1978 och anmält för nämnden
den 5 juli 1978.

Med anledning av F:s klagomål om att han inte beretts tillräckligt
rådrum att utföra sin talan inför nämndens avgörande på grundval av I B.

N:s utredning kan följande skrivelse från henne återges. Den är dagtecknad
den 4 maj 1979 och ställd till makarna F.

Översänder härmed barnavårdsutredningen. Ärendet behandlas på sociala
distriktsnämndens sammanträde här på Munkforsplan 37, 5 tr onsdagen
den 9 maj kl. 15.00.

Ni har rätt att bli hörd inför nämnden, om Ni önskar, och rätt att anlita
biträde, som Ni vet. Är tacksam att få veta om Ni eller Ert ombud önskar
närvara eller om Ni anser att det föreligger några hinder för att ärendet
behandlas då.

F. riktade även klagomål mot länsstyrelsen i Stockholms län med
anledning av att han i skrivelse den 11 oktober 1978 klagat på behandlingen
inom socialförvaltningen av hans sak. Han gjorde utan att närmare
precisera klagomålen i denna del gällande att länsstyrelsen uppenbarligen
inte utrett hans sak.

Med anledning av dessa klagomål har jag genom telefonsamtal med
länsstyrelsen fått veta att klagomålen upptagits som tillsynsärende enligt 4
§ barnavårdslagen och att ärendet avgjorts genom beslut den 28 november

1979. I beslutet anför länsrätten bl. a. följande.

Länsstyrelsen ifrågasätter slutligen om inte förutsättningar för ett omhändertagande
för samhällsvård av främst N. och P. förelegat redan i
februari 1978. Utredningen synes nämligen ge vid handen att så varit fallet.
I vart fall måste — trots att ärendet varit svårhanterligt - alltför lång tid
anses ha förflutit innan distriktsnämnden meddelade beslut om omhändertagande
för samhällsvård. Länsstyrelsen vill i sammanhanget understryka
att om förutsättningar för ett omhändertagande för samhällsvård enligt 25 §
a) och 29 § barnavårdslagen föreligger lagliga förutsättningar för frivillig
placering saknas.

Med gjorda uttalande föranleder F:s klagomål inte något vidare uttalande.
Länsstyrelsen lämnar klagomålen utan åtgärd.

293

Slutligen har jag från länsrätten i Stockholms län inhämtat att frågan om
barnens omhändertagande underställts länsrättens prövning enligt 24 §
barnavårdslagen och att länsrätten genom beslut den 6 februari 1980
fastställt nämndens beslut.

Bedömning

När det gäller tidsåtgången innan utredningen färdigställdes kan inledningsvis
konstateras att det enligt 14 § barnavårdslagen åligger barnavårdsnämnd
— varmed i sammanhanget även förstås social distriktsnämnd — att
utan dröjsmål inleda utredning så snart nämnden fått kännedom om sådant
som kan antas påkalla någon nämndens åtgärd. Det ligger i sakens natur att
denna utredning skall syfta till en sådan kartläggning av det som tilldragit
sig nämndens uppmärksamhet att den kan tjäna som underlag för en
bedömning av om åtgärder är påkallade och i så fall vilka åtgärder. Enligt
samma lagrum skall utredningen genomföras skyndsamt. Det är givet att
kravet på skyndsamhet gör sig särskilt starkt gällande när det framstår som
klart att beslut om omhändertagande kan bli aktuellt.

Trots att utredningen i ärendet påbörjades i januari 1978 har den inte
färdigställts förrän i början av maj 1979, dvs. ungefär ett år och fyra
månader efter det att misstankar om missförhållanden uppstått och drygt
ett år efter det första ingripandet. Någon egentlig tvekan om valet av
åtgärder tycks knappast ha funnits eftersom 1-B.N. redan i mars månad
1978 angående de sedermera omhändertagna pojkarna och i juni samma år
angående flickan antecknat att hon inte såg något alternativ för dessa barn
till en lång tids placering i fosterhem. Uppenbarligen har F. vid flera
tillfällen uppmanat henne att slutföra utredningen. Vad I-B.N. anfört om
svårigheterna att färdigställa utredningen kan inte rättfärdiga ett så långt
dröjsmål som det varit fråga om. Enligt min mening har dröjsmålet varit
helt oacceptabelt.

Dröjsmålet med utredningen har uppenbarligen haft ett visst samband
med vilken rättslig grundval som förelegat för placeringarna av barnen
utom föräldrahemmet. Som framgår av det föregående placerades barnen
på andra håll när de inte längre ville vistas i hemmet. Det får antas att
placeringarna kom till stånd som hjälpåtgärd med stöd av 26 § 1. Först
ungefär ett år senare omhändertogs de för samhällsvård med stöd av 25
och 29 §§.

Enligt min mening framstår tillämpningen i detta fall av 26 § som i hög
grad diskutabel. Visserligen är det inte uteslutet att tillämpa 26 § 1 för
placering i familje- eller anstaltsvård. Emellertid är en sådan tillämpning
avsedd främst för kortare sådana placeringar. Det är också att märka att
placeringar som görs med stöd av 26 § 1 för sitt genomförande och
fortbestånd förutsätter att föräldrarna är införstådda med åtgärderna.
Mycket tyder på att denna förutsättning inte har förelegat under hela den
aktuella tidsperioden. Omständigheterna i ärendet talar enligt min mening

294

för att man redan på ett tidigt stadium bort fatta beslut om omhändertagande
för utredning enligt 30 § barnavårdslagen. Därigenom hade den
bestämmelsens korta tidsfrister blivit tillämpliga och ärendet hade kommit
att prövas av nämnden betydligt tidigare än vad som nu blev fallet.

Som framgår av 15 § förvaltningslagen får ärende inte avgöras utan att
sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts
ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra
sig över det. Att detta gäller även i barnavårdsärende framgår av 14 §
fjärde stycket barnavårdslagen. Det är givet att part skall ha skäligt rådrum
för att tillvarata sin rätt enligt 15 § förvaltningslagen men någon föreskrift
om vad som är skälig tid finns inte. Detta får avgöras från fall till fall och i
allmänhet har för grupper av frågor en fast praxis utvecklat sig. Inför
beslut om åtgärder enligt barnavårdslagen tillämpas ofta så korta tidsfrister
som några dagar eller någon vecka.

Den för makarna F:s yttrande ursprungligen bestämda tiden var visserligen
mycket knapp. Men det måste beaktas att de skriftligen tillfrågades om
det från deras sida fanns något hinder mot att ärendet behandlades på den
först bestämda dagen och att deras synpunkter i saken också ledde till ett
visst uppskov. Härigenom blev remisstiden omkring tio dagar. Av handlingarna
framgår slutligen att ärendet avgjordes i nämnden efter muntlig
förhandling där föräldrarna var företrädda. Med hänvisning till det sagda
finner jag inte anledning till anmärkning i denna del.

Vad F. i övrigt anfört om utredningen föranleder ej något uttalande från
min sida. Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag härmed ärendet
såvitt det avser klagomål mot socialförvaltningen.

F. har i sin klagoskrift inte närmare angett varigenom länsstyrelsen i
Stockholms län enligt hans åsikt handlat felaktigt eller varit försumlig. Han
har inte heller under beredningen av detta ärende berört detta spörsmål.
Jag tar därför inte upp klagomålen i den delen till prövning.

Skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter
av betydelse vid prövning av vårdnadsärende.

Även fråga om när samhällsvård upphör

Bakgrund

I ett brev till JO anförde A. klagomål mot social servicecentral 13 i
Stockholms kommun. Klagomålen avsåg handläggningen av ett ärende
angående upphörande av samhällsvård.

Med anledning av klagomålen begärde JO att få in bamavårdsakten från
Stockholms socialförvaltning. Av handlingarna i akten framgår bl. a.
följande.

295

A. har tillsammans med K.S. barnen C. och D. som är födda 1972
respektive 1973. A. och K.S. har sammanbott från år 1971 till i början av år
1978. Den 4 oktober 1978 beslöt social distriktsnämnd 13 att omhänderta
barnen för utredning enligt 30 § barnavårdslagen med placering i enskilt
hem. Den 25 oktober beslöt nämnden med stöd av 25 a) och 29 §§
barnavårdslagen att omhänderta barnen för samhällsvård. Detta beslut
fastställdes den 28 november samma år av länsrätten i Stockholms län.
Den 10 november ansökte A. och K.S. gemensamt hos Stockholms
tingsrätt om att vårdnaden skulle överföras från K.S. till A.

Den 18 december biföll tingsrätten ansökan om att vårdnaden skulle
överföras. Därefter begärde A. den 8 januari 1979 att få hem barnen och att
samhällsvården skulle upphöra.

Klagomålen

A:s klagoskrift kom hit den 25 januari 1979. Den innehåller bl. a.
följande. När barnen placerades i enskilt hem i oktober 1978, skulle detta
vara en tillfällig lösning tills han själv skulle kunna ta hand om barnen. För
att kunna göra detta begärde han hos tingsrätten att få vårdnaden. Men
sedan började valserna gå över hans förstånd. Distriktsnämnden bad
tingsrätten att vänta med överförandet. Nämnden hade invändningar och
ville precisera dessa i en vårdnadsutredning. Nämnden höll sammanträde
om saken och A. fick vara närvarande. Nämndens utredning innehöll
allvarliga felaktigheter. Ärendet bordlädes och ett nytt sammanträde hölls.
Något beslut att göra en vårdnadsutredning fattades inte heller den gången.
Det hade pratats om att en vårdnadsutredning skulle begäras bara för att
man ville hindra att A. fick hand om barnen. Efter olika turer hit och dit
gav nämnden upp och tingsrätten tillerkände A. vårdnaden. Han känner
sig motarbetad av de tjänstemän som är till för att hjälpa honom.

Utredning

Av barnavårdsakten framgår att frågan om att avge yttrande till tingsrätten
diskuterades av distriktsnämnd 13 den 29 november och 6 december
1978. Vidare framgår att nämnden vid det senare sammanträdet beslöt att
inte begära vårdnadsutredning genom tingsrätten.

Även tingsrättens akt i vårdnadsärendet har lånats in till JO. Av
handlingarna framgår att socialförvaltningen den 11 december meddelade
tingsrätten att man avsåg att föreslå socialdelegerade att hos tingsrätten
begära att överflyttandet av vårdnaden skulle föregås av vårdnadsutredning.
Samma dag fick tingsrätten en kopia av nämndens beslut den 6
december att vårdnadsutredning inte skulle begäras. Den 13 december
meddelade socialförvaltningen tingsrätten att någon framställning till socialdelegerade
inte skulle göras.

Mot bakgrund av bl. a. dessa uppgifter infordrades yttrande från socialdelegerade
och distriktsnämnd 13 om socialförvaltningens respektive

296

distriktnämndens ställningstagande i tingsrättens vårdnadsärende.

Nämnden besvarade remissen genom att åberopa ett yttrande av sektionschefen
Maria Larsson. 1 det yttrandet anförs till en början.

När barnen omhändertogs för utredning och placerades i jourfosterhem
medverkade fadern genom att i sin bil köra barnen och socialassistenterna
till jourfosterhemmet. Han förhörde sig då om vad han kunde göra för att
själv få hand om barnen. Socialassistenterna informerade honom om att
han hos tingsrätten kunde begära överflyttning av vårdnaden.

Det har senare visat sig, att fadern tolkade denna information som
uttryck för en uppfattning, att han borde få hand om barnen. Socialassistenterna
ansåg sig emellertid vid denna tidpunkt inte ha underlag för att
ö. h. t. göra någon bedömning på den punkten, men gav honom givetvis
begärd information.

Sedan barnen placerats kom föräldrarna överens om att begära överflyttning
av vårdnaden till fadern och ingav gemensamt en sådan ansökan
till Stockholms tingsrätt. Vid kontakt med tingsrätten framkom, att
tingsrätten var beredd att någon dag senare fatta beslut om överflyttning av
vårdnaden utan vårdnadsutredning.

Socialassistenterna och undertecknad var å vår sida oklara över vad ett
sådant beslut skulle innebära med avseende på samhällsvården. som avsåg
förhållanden hos modern. Då vi först i januari 1979 underrättades om att
länsrätten den 28 november 1978 fastställt beslutet om samhällsvård,
utgick vi dessutom från att det gällde ett ärende som fortfarande var
underställt länsrättens prövning. Vi bedömde det emellertid väsentligt, att
faderns förhållanden med avseende på barnens behov utreddes, innan han
eventuellt fick vård om dem rent praktiskt. Olika befattningshavare inom
socialförvaltningen medverkade vid våra försök att få klarhet om huruvida
samhällsvården skulle upphöra, om fadern fick vårdnaden om barnen.
Med hänsyn till handläggningen vid tingsrätten arbetade vi under stor
tidspress och ingen kunde ge något entydigt svar på frågan.

Mot bakgrund av ovanstående inklusive de formella oklarheterna rörande
vårdnadsfrågan-samhällsvården bedömdes att en vårdnadsutredning
var nödvändig. En utredning med förslag om att distriktsnämnden hos
tingsrätten skulle hemställa om vårdnadsutredning behandlades därför i
sociala distrikstnämnden den 29 november 1978.

Av yttrandet framgår vidare att Maria Larsson under den följande
veckan fick besked att det — oavsett om vårdnaden överflyttades — skulle
göras en bedömning på vanligt sätt av huruvida ändamålet med vården var
uppnått. Det framgår också att hon fick veta att en utredning i ett
vårdnadsmål kunde beräknas ta minst ett år.

I yttrandet anförs därefter att man nu hade följande förutsättningar för
sin bedömning.

- Barnen måste med det snaraste omplaceras från det jourfosterhem
där de vistades (som endast var tänkt för en rel. kortvarig vistelse), såvida
det inte mycket snart blev klart att de inom snar framtid skulle ”tas hem”
— och i så fall var det inom överskådlig tid endast fadern som kunde
komma ifråga, då det inte skett någon förbättring av moderns förhållanden.

297

För att undvika en ev. onödig omplacering av barnen borde man alltså
snarast möjligt komma fram till ett ställningstagande rörande vården av
barnen.

Behovet av en utredning om faderns möjligheter, ställda i relation till
barnens behov, skulle alltså tillgodoses på ett ur barnens synpunkt klart
bättre sätt om vårdnadsfrågan snabbt avgjordes, varvid vi förutsatte att
fadern skulle bli vårdnadshavare och sedan begära hemtagning av barnen,
varefter en hemtagningsutredning skulle ske på vanligt sätt, i detta fall
även innefattande barnpsykiatrisk bedömning. Inför ärendets behandling i
distriktsnämnden den 6 december 1978 föreslogs därför, att vårdnadsutredning
ej skulle begäras.

Socialdelegerade har besvarat remissen genom att åberopa ett tjänsteutlåtande
av chefen för familjevårdsbyrån Birgitta Traung. I utlåtandet
anförs bl. a.

1 ämbetsberättelsen år 1962 finnér JO att en ändamålsenlig ordning vore
att rätten, när eniga föräldrar ansöker om överflyttning av vårdnaden eller
när de vid en skilsmässa enats om vem som skall ha vårdnaden, underrättar
barnavårdsnämnden och lämnar denna viss kortare tid att påkalla
utredning i vårdnadsfrågan.

Socialförvaltningens erfarenhet är att många domstolar regelmässigt
förfar på detta sätt. Under år 1978 inkom till förvaltningen 47 sådana
underhandsförfrågningar eller underrättelser om viss tidsfrist för påkallande
av utredning. Merparten (34 ärenden) kom från tingsrätter i Stockholms
närhet och 9 ärenden från olika tingsrätter ute i landet. Stockholms
tingsrätt svarade endast för fyra fall. Hittills i år (79 06 25) har Stockholms
tingsrätt sänt en förfrågan.

Med kännedom om Stockholms tingsrätts praxis har socialdelegerade
och sociala distriktsnämnder i enstaka fall påkallat uredning redan innan
eller i samband med att ärenden aktualiserats hos rätten. Som regel saknar
dock förvaltningen kännedom om att en vårdnadsöverflyttning begärts,
även i fall där familjen sedan länge är föremål för åtgärder. Uppgift om att
ett vårdnad särende är aktuellt måste därför leda till omedelbar kontakt
med rätten, om någon anledning finns att ifrågasätta vederbörandes
lämplighet. Det annars självklara kravet på samråd med andra behöriga
representanter för barnavårdsnämnden, vare sig det gäller socialdistrikt
inom Stockholm eller sociala centralnämnden i andra kommuner, får här
vika för kravet på snabbhet i handläggningen.

Av de avgivna yttrandena i det nu aktuella ärendet framgår, att
socialförvaltningen vid tiden för vårdnadsöverflyttningen bedömde det
som väsentligt att undvika att dessa störda barn utsattes för flera omplaceringar.
Om fadern snabbt blev vårdnadshavare skulle hans begäran om
hemtagning kunna prövas inom sådan tid att barnen kunde stanna i
jourfosterhemmet i avvaktan på avgörandet. Däremot måste barnen, inför
en sannolikt långvarig vårdnadsutredning och en eventuellt därpå följande
hemtagningsutredning, placeras om, trots att en ytterligare omplacering
(till fadern) inte kunde uteslutas. Med tanke på den pressande ovisshet
som barn, fosterföräldrar och föräldrar under sådana förhållanden skulle
leva under, fann man att barnens bästa i den uppkomna situationen varatt
socialförvaltningen accepterade att fadern erhöll vårdnaden. En medver -

298

kande faktor var också att man inte hade fog för att påstå att fadern skulle
vara en sämre vårdnadshavare än modern.

Det är förståeligt att fadern funnit de olika momenten i ärendet förvirrande
och motsägelsefulla. Någon anledning till anmärkning mot socialförvaltningens
tjänstemän torde dock inte föreligga.

Av barnavårdsakten framgår att socialdelegerade den 8 mars 1979 beslöt
att avslå A:s begäran att få hem barnen och att länsrätten den 29 maj 1979
fastställde det beslutet.

Bedömning

Vid ärendets avgörande den 30 maj 1980 anförde JO Holstad följande.

Som framgår av det föregående går A:s klagomål ut på att man från
socialförvaltningens sida i stället för att hjälpa honom har motarbetat
honom och att man uppträtt inkonsekvent och obegripligt.

Jag har gått igenom socialförvaltningens akt bl. a. för att pröva påståendet
att man skulle ha motarbetat A. Vid denna genomgång av handlingarna
har jag emellertid inte funnit några belägg för att de åtgärder som
förekommit i ärendet vidtagits under inflytande av ovidkommande hänsyn.
Jag finnér alltså inget fog för klagomålen i den delen.

När det gäller frågan om man uppträtt inkonsekvent och obegripligt har
jag liksom socialdelegerade en viss förståelse för A:s uppfattning. Bl. a.
kan det framstå som egendomligt att nämnden inte motsätter sig att
vårdnaden överförs men ändå uttrycker tveksamhet när det gäller frågan
om A. borde få ta hand om barnen. Med anledning av klagomålen i den
delen kan det vara anledning att först något beröra förutsättningarna för
tingsrättens prövning av ärendet där.

Den bestämmelse tingsrätten hade att tillämpa var 6 kap. 8 § föräldrabalken.
När föräldrarna som i detta fall är ense om att vårdnaden skall
överföras, skall rätten enligt paragrafen besluta i enlighet med deras
överenskommelse, om det inte är uppenbart stridande mot barnens bästa.
Bestämmelsen innebär att rätten i regel kan godta parternas överenskommelse
utan att göra någon närmare undersökning. Däremot betyder den
inte att rätten till vårdnadshavare får förordna någon som man bedömer
vara olämplig för uppgiften.

Har vederbörande nämnd kännedom om omständigheter som tyder på
att den tillämnade vårdnadshavaren är olämplig, bör den mot den nu
angivna bakgrunden underrätta tingsrätten om detta. Av utredningen
framgår att nämnden kände stark tveksamhet angående A:s förmåga att ta
hand om barnen. Nämnden hade alltså bort verka för att tingsrätten
underrättades om den tveksamhet man kände, lämpligen genom att föreslå
att en vårdnadsutredning kom till stånd. En sådan åtgärd hade givetvis inte
behövt hindra en snabb prövning av A:s önskemål om att få ta hand om
barnen.

299

En annan fråga som uppenbarligen vållat bekymmer vid handläggningen
är vilken effekt ett beslut att vårdnaden skall överföras från en person till
en annan har på ett beslut om samhällsvård. Jag har nyligen haft anledning
att behandla den frågan i ett annat ärende. Jag anförde då bl. a.

Frågan när och under vilka betingelser samhällsvård skall upphöra
regleras uttömmande i barnavårdslagen. De grundläggande reglerna i
ämnet finns i 42—44 §§. För fall där omhändertagandet grundats på 29 § är
föreskriften i 42 § första stycket första meningen av särskilt intresse. Det
sägs där att barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så
snart ändamålet med vården får anses uppnått. Föreskrifterna i 43 §
innebär att nämnden, om så anses lämpligt, kan meddela beslut om
villkorligt upphörande av samhällsvård som beslutats med stöd av 29 §. De
innebär vidare bl. a. att det villkorliga upphörandet kan förknippas med
vissa föreskrifter. Av 44 § framgår att nämnden när den beslutar om slutligt
eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall se till att den omhändertagne
kommer i tillfredsställande levnadsförhållanden.

De regler i 42 och 43 §§ som jag nu återgivit bygger på principen att
samhällsvården upphör först efter beslut av vederbörande nämnd. Även
om grunden för beslutet om samhällsvård faller bort består samhällsvården
till dess nämnden har beslutat att den skall upphöra. En förändring av den
rättsliga vårdnaden medför alltså inte någon rätt för den nye vårdnadshavaren
att utan prövning av nämden få barnet överlämnat till sig.

Det åligger emellertid nämnden att kontinuerligt följa vården av den
omhändertagne och, när förutsättningar för detta föreligger, förklara
samhällsvården upphörd - villkorligt eller slutligt. Självfallet kan en
förändring av den rättsliga vårdnaden vara en omständighet som bör
föranleda omprövning av beslutet om samhällsvård. Har beslutet föranletts
av den tidigare vårdnadshavarens olämplighet (25 a § barnavårdslagen)
bör en omprövning alltid ske.

För prövningen av frågan om samhällsvårdens upphörande åligger det
givetvis nämnden att ta fram den utredning som behövs. Utredningen bör
inledas utan dröjsmål och bedrivas skyndsamt.

Tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare

Bakgrund

Dåvarande JO Leif Ekberg inspekterade den 12-13 mars 1979 statens
vårdanstalt för alkoholmissbrukare vid Östersunds sjukhus, i det följande
kallad SVA. Enligt det vid inspektionen upprättade protokollet lämnades
vid tillfället bl. a. följande uppgifter om anstalten.

Anstalten var formellt en statlig vårdanstalt men var organisatoriskt
inordnad i Östersunds sjukhus. Landstinget svarade för driften av anstalten
i enlighet med ett särskilt avtal med staten. Personalen var anställd av
landstinget. En gång i veckan besöktes anstalten av överläkaren på
psykiatriska kliniken på Östersunds sjukhus. Somatisk tillsynsläkare var
en underläkare på medicinkliniken vid sjukhuset.

300

Anstalten skulle ta emot svårskötta manliga patienter. Cirka 90% av
patienterna var tvångsintagna enligt nykterhetsvårdslagen. De patienter
som kom hit var mycket nedgångna. Prognosen var ofta mycket dyster. En
klar överdödlighet förelåg. Anstalten utgjorde något av en slutstation inom
alkoholistvården och kunde sägas vara ett mellanting mellan alkoholistoch
mental vårdsinstitution.

Vissa patienter kunde i berusat tillstånd bli mycket aggressiva. Om det
inte gick att tala en sådan patient till rätta blev personalen tvungen att
tillgripa tvångsåtgärder. Den vanligaste åtgärden var att placera patienten i
ett sjukrum. Ofta lades då också patienten i bälte under några timmar. Om
det var nödvändigt fick patienten också en injektion truxal. Det hade vid
något tillfälle hänt att injektion givits även för att det skulle bli möjligt att
lägga patienten i bälte. Injektionen gavs alltid av en därtill kompetent
person. Det fanns inga praktiska möjligheter att före varje bältesläggning
eller injicering inhämta läkares samtycke. De alternativ som fanns till
bältesläggning och lugnande injektioner var att låsa in patienterna eller att
kalla på polis. Patienterna var mera negativa mot injektioner än mot
bältesläggning.

Fyra patienter framförde klagomål till JO rörande användningen av bältesläggning
och sprutor. Två av dessa vände sig särskilt mot bruket att med
tvång ge oroliga patienter lugnande injektioner.

Överläkaren Magne Smith uppgav för JO att truxalinjektioner bara
skulle ges om patienten var bråkig och slog omkring sig. I vissa fall kunde
det räcka med att använda bälte. I andra fall var detta otillräckligt för att
lugna patienten och då fick man tillgripa truxal. Ibland gavs injektionen
innan patienten lades i bälte. Åtgärden hade inget annat syfte än att vara
akut dämpande. Beslutet om injektion fattades av den som var sjukvårdsutbildad
och svarade för avdelningen. Några skriftliga direktiv fanns inte.
men det var i princip fråga om ett slags fullmakt från Smith. Han hade till
följd av sin arbetsbelastning ingen möjlighet att ta emot telefonsamtal för
samråd i varje enskilt fall där tvångsåtgärder kunde komma i fråga. Han
granskade isoleringsrapporterna i efterhand. Grunden för truxalbehandling
utan patientens samtycke var det nödläge som patienten försatt sig i genom
alkoholförtäring. All annan medicinering var frivillig.

Utredning

Med anledning av vad som framkommit vid inspektionen beslöt Ekberg
att inhämta socialstyrelsens yttrande i frågan om den förekommande
truxalmedicineringens laglighet och lämplighet. Därvid skulle särskilt
beaktas den vid anstalten tillämpade ordningen att ge injektioner utan i
förväg inhämtat medgivande från läkare i varje särskilt fall.

Socialstyrelsen har den 16 oktober 1979 avgett ett utförligt yttrande i
frågan. Styrelsen anför till en början i huvudsak följande.

Bestämmelser som kan vara tillämpliga i de frågor som här är aktuella är

301

43 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård (NvL) och 30 § stadgan (1956:551)
för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare (anstaltsstadgan). 1 43 §
NvL anges bl. a. att varje intagen är pliktig att följa de för anstalten
gällande ordningsföreskrifterna. 1 30 § anstaltsstadgan ges bestämmelser
om avskildhet (isolering) av intagen.

Enligt socialstyrelsens uppfattning kan 43 § NvL inte utan vidare anses
utgöra grund för en tvångsvis genomförd medicinsk behandling. Om det
finns ett psykiatriskt vårdbehov som motiverar medicinering utan samtycke
bör vederbörande i stället tas in på sjukhus med stöd av bestämmelserna
i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV).

Därefter anför styrelsen följande.

Av JO:s inspektionsrapport framgår emellertid att användningen av
truxalmedicinering inte hade annat syfte än att vara akut dämpande vid
orostillstånd. Truxalmedicinering kunde också förekomma som alternativ
till att använda bälte eller för att undvika en isolering. Medicineringen
synes således primärt ha vidtagits för att säkerställa ordningen och
säkerheten inom SVA. Enligt 43 § NvL är intagen - som angivits ovan -skyldig att följa ordningsföreskrifterna för anstalten. Frågan är då om
denna bestämmelse är tillämplig i detta fall.

Utan särskild föreskrift i lag innebär 43 § NvL att intagen tvångsvis kan
hållas avskild från övriga intagna. Detta framgår av 30 § anstaltsstadgan.
43 § NvL anses också medge att intagen hålles fastlåst i bälte (jfr 30 § första
stycket anstaltsstadgan i dess lydelse före 1970). 1 propositionen till NvL
anges beträffande 43 § (prop 1954:159 s 210) att föreskriften om skyldigheten
att följa ordningsföreskrifter är ett tillägg gentemot då gällande
bestämmelser (34 § alkoholistlagen) utformat i överensstämmelse med ett
förslag från 1946 års alkoholistvårdsutredning. I det betänkande (SOU
1948:23) som framlagts av denna utredning och som utgör grunden för
nuvarande NvL har bestämmelsens räckvidd behandlats,

1 betänkandet föreslås (s 139-141) olika åtgärder beträffande ordningsstörande
intagna. Utredningen finner först att ”behovet av sådana medel
kommer säkerligen i en framtid att minska högst avsevärt, då ju det svårskötta
psykopatklientelet kommer att kunna överföras till en speciell
vårdorganisation och genom inrättande av en sluten paviljong å Venngarn
möjligheter öppnas att på ett ändamålsenligare sätt omhändertaga andra
bråkiga eller störande vårdtagare”. Trots detta finner utredningen skäl
införa särskilda åtgärdsmöjligheter i nykterhetsvårdslagstiftningen. 1 detta
sammanhang anför utredningen (s 140):

Vid fastställande av disciplinbestämmelserna för anstalterna torde
man ha utgått från att de intagna i allmänhet äro normalt utrustade
personer. Som i det föregående visats företedde dock många av dessa
svåra psykiska brister. Ordningsstörande uppträdande från någon
intagen torde som regel bero på bristande psykisk jämvikt i följd av
psykiska abnormiteter av olika slag. I likhet med socialstyrelsen anser
utredningen därför åtgärder, som till sin idé äro av straffkaraktär, icke
vara ändamålsenliga medel att motverka dylikt uppträdande. Utredningen
delar också helt socialstyrelsens uppfattning, att en åtgärd med
anledning av en intagens störande uppträdande bör anknyta icke till

302

förseelsen utan till det sinnestillstånd, som är dess egentliga orsak. 1
den utsträckning, som är möjligt och lämpligt, böra dessutom yttre
orsaker till beteendet undanröjas. Såsom socialstyrelsen framhållit
böra de särskilda åtgärder, vilka härutöver kunna behöva vidtagas,
syfta till att lugna ordningsstöraren och hindra det övriga klientelet att
efterfölja hans beteende. Han bör därför kunna isoleras. I en del fall
kan det vara tillräckligt, att han lägges till sängs å sjukrum och erhåller
lugnande medicin. I andra fall kan ett avskiljande från det övriga
klientelet i särskilt isoleringsrum bli erforderligt.

Frågan är då om utredningen avsett att den angivna lugnande medicineringen
skall kunna ges tvångsvis. Härvid får först framhållas att förslaget
om medicinering skulle ses som ett alternativ till en tvångsvis vidtagen
isolering. Vidare kan påpekas att utredningen enligt sina direktiv hade i
uppgift att utreda behovet inom alkoholistvården av en specialanstalt med
medicinska och psykiatriska vårdmöjligheter. Utredningen föreslog också
inrättandet av ett särskilt alkoholistsjukhus som juridiskt skulle inta
ställning av en allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och där intagning
skulle kunna ske tvångsvis enligt nykterhetsvårdslagstiftningens
bestämmelser (betänkandet s. 29—30 och 109). Mot den bakgrunden är det
sannolikt att utredningen ansett att bestämmelsen om intagens skyldighet
att följa ordningsföreskrifterna jämväl skulle innebära skyldighet för
intagen att t. ex. följa läkares ordination. Kontakt har under hand tagits
med ledamöterna i utredningen professorn Gunnar Lundqvist och direktören
Nils Sundberg. Enligt Lundqvists uppfattning hade utredningen avsett
att lugnande medicinering undantagsvis skulle kunna ske tvångsvis som
alternativ till en isolering. Sundberg uppger att såvitt han kan erinra sig
fanns grunden för den i betänkandet angivna medicineringen om den
skedde oberoende av uttryckligt samtycke närmast i det förhållandet att
missbrukaren genom intagningen på vårdanstalt hade att följa läkares
ordinationer.

Av 43 § NvL kan inte direkt utläsas hur långt bestämmelsen sträcker sig
i fråga om möjligheter att vidta tvångsvisa åtgärder. Bestämmelsen får
anses utgöra grunden för vad som anges i 30 § anstaltsstadgan om
avskildhet. Vidare anses 43 § NvL innebära möjlighet att lägga intagen i
bälte. Dessa två åtgärdsmöjligheter torde numera i ett normalt språkbruk
inte utan vidare kunna innefattas i en allmän skyldighet att följa ordningsföreskrifter.
I propositionen till NvL har beträffande innebörden av 43 §
NvL i fråga om ordningsföreskrifter direkt hänvisats till utredningsförslaget.
Det kan därför inte uteslutas att 43 § kan tolkas på så sätt att tvångsvis
medicinsk behandling undantagsvis kan få ske av ordnings- och säkerhetsskäl
som alternativ till tvångsåtgärderna bälte eller avskildhet (isolering).
En sådan tolkning får också begränsas till att avse sådana intagna som
förutom missbruket uppvisar djupgående beteendestörningar och av den
anledningen kan betecknas som särskilt vårdkrävande. Till SVA hänvisas i
första hand missbrukare med sådan problematik. SVA är numera också
det enda kvarstående resultatet av tidigare förslag och strävanden att inom
vårdanstaltssektorn tillskapa särdkilda psykiatriska behandlingsmöjligheter.

Det är självfallet vanskligt att lång tid i efterhand söka uttolka vad som
ursprungligen avsetts kunna innefattas i 43 S NvL. Vid en tolkning måste
också beaktas äldre tiders rättsuppfattning i och formella reglering av
frågor som rör intagens personliga integritet. Det förhållandet att någon

303

tvångsvis varit intagen på en institution har i vart fall tidigare ansetts
innebära omfattande inskränkningar i den intagnes personliga frihet och
integritet utan att inskränkningen ifråga uttryckligen reglerats i lag. Mot
vad som anförts kan anföras bestämmelserna om medborgarnas fri- och
rättigheter i den nuvarande regeringsformen. Enligt 2 kap 6 § regeringsformen
är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl. a.
kroppsligt ingrepp såvida inte annat jämlikt 12 § samma kapitel är angivet i
lag. Ett kroppsligt ingrepp i form av t. ex. en tvångsmedicinering skulle
således kräva uttryckligt stöd i lag. Enligt övergångsbestämmelserna till
regeringsformen äger emellertid äldre författning eller föreskrift giltighet
utan hinder av att den inte tillkommit i den ordning regeringsformen
föreskriver. Den ovan redovisade tolkningen av NvL skulle därför vara
möjlig med stöd av nämnda övergångsbestämmelser.

Enligt socialstyrelsens uppfattning har vidare den tvångsmedicinering
som förekommit av allt att döma vidtagits under sådana omständigheter att
bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken om nödvärn och annan nödhandling
eventuellt skulle vara tillämpliga. I det sammanhanget erinrar styrelsen
även om ett JO-uttalande, varav styrelsen anser det framgå att nödbestämmelserna
ibland kan användas i förebyggande syfte innan nödsituationen
ännu uppkommit men väl kan förutses.

Ur medicinsk synpunkt kan enligt socialstyrelsen inga invändningar
riktas mot det vid SVA använda lugnande medlet truxal. Om åtgärder som
bälte eller avskildhet kan befaras medföra allvarlig skada för den intagne
finns vidare i många fall inget reellt alternativ till medicinering. Det är
visserligen allmänt sett önskvärt att den tvångsmedicinering som eventuellt
kan vara nödvändig ges på sjukhus med stöd av LSPV. Det kan dock
vara förenat med praktiska svårigheter att på ett enkelt sätt få till stånd
sådan vård. Personalen vid SVA är vidare i stor utsträckning sjukvårdsutbildad.
Det tekniska handhavandet av medicineringen bör därför enligt
styrelsen inte erbjuda några mer betydande problem. Styrelsen finnér
därför inte skäl att allmänt sett ifrågasätta lämpligheten av truxalmedicineringen
vid SVA.

När det gäller den ansvarige läkarens agerande konstaterar socialstyrelsen
att det vid SVA förekommer två former av stående ordinationer. Den
första gäller redan tidigare kända patienter. I sådana fall finns i regel
ordinationer upptagna på medicinkorten att användas vid behov. Den
andra formen gäller patienter som inte är på detta sätt kända sedan tidigare
och som i avgiftnings- eller abstinensfas uppträder hotfullt och störande
mot personal och medpatienter. Här gäller enligt styrelsen att läkaren noga
gått igenom med sjukvårdspersonalen vilken behandling som skall ges och
vilka preparat som får användas för att lösa problemen i den akuta
situationen.

Enligt socialstyrelsen ankommer det på den ansvarige läkaren att ta
ställning till vem eller vilka bland personalen som kan anförtros att vidta
viss medicinsk åtgärd, t. ex. att ge en injektion. I vilken utsträckning detta

304

kan ske blir beroende av vilken kompetens vederbörande besitter för
uppgiften. Läkares medgivande till medicinering skulle således inte erfordras
i varje särskilt fall om det i och för sig finns tillräckliga förutsättningar
för att delegera uppgiften. Enligt styrelsen har detta varit fallet beträffande
truxalmedicineringen vid SVA.

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen följande.

SVA är en statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare där landstinget
svarar för driften. Till SVA hänförs särskilt vårdkrävande missbrukare
som också uppvisar djupgående beteendestörningar eller likartade problem.
Av förarbetena till NvL framkommer att det inte kan uteslutas att
lagen medger att tvångsvis medicinering i vissa speciella fall av ordningsoch
säkerhetsskäl får vidtas. I vart fall kan stöd för sådan medicinering vid
akuta orostillstånd eller liknande nödsituationer erhållas av bestämmelserna
om nödvärn och annan nödhandlirtg i 24 kap brottsbalken. Om lugnande
medicinering skall insättas finns ingen invändning av medicinsk natur mot
användning av truxal. Förhållandena vid SVA är sådana att det inte kan
undvikas att i vissa fall insätta lugnande medicinering. Ansvaret för och
verkställigheten av medicineringen åvilar medicinskt utbildad personal.
Det yttersta ansvaret för medicinering åvilar läkare. Från denne delegerade
beslutsfunktioner i fråga om medicineringen följer normala delegeringsprinciper.

På grund av vad ovan anförts finner socialstyrelsen inte skäl rikta kritik
mot de allmänna principer som tillämpas vid SVA i fråga om truxalmedicinering.

Bedömning

JO Holstad anförde i beslut den 16 juni 1980 följande.

Enligt 2 kap. 6§ regeringsformen gäller att varje medborgare gentemot
det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Han är också
skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan m. m. Användningen av
bälte och tvångsmedicinering är att anse som påtvingade kroppsliga
ingrepp. Enligt 2 kap. 12 § kan rättigheterna enligt bl. a. 6§ i viss
utsträckning begränsas genom lag eller - i visst fall - genom annan
författning efter bemyndigande i lag. En begränsning av detta slag får göras
endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle och den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett den.

Den nya regeringsformen trädde i kraft den 1 januari 1975. Skyddet för
de grundläggande rättigheterna har därefter utökats och förstärkts i olika
omgångar. Den nuvarande utformningen av de aktuella bestämmelserna
gäller från den 1 januari 1977. Enligt de olika övergångsbestämmelserna till
regeringsformen och till de senare ändringarna i den gäller vidare att äldre
författning eller föreskrift äger fortsatt giltighet utan hinder av att den inte
har tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av
regeringsformen.

Såvitt gäller kroppsliga ingrepp mot den enskildes vilja innebär detta att

305

sådana ingrepp inte får företas utan uttryckligt stöd i lag. Författningsbestämmelser
som tillkommit före år 1975 gäller dock fortfarande även om de
inte har karaktär av lag, dvs. är beslutade av riksdagen. En äldre
sedvanerätt, dvs. en praxis som utbildat sig utan stöd av särskilda
författningsbestämmelser, kan däremot inte åberopas som stöd för ingrepp
i de rättigheter som garanteras i den nya regeringsformen.

Frågan är mot denna bakgrund om det finns författningsbestämmelser
som medger användning av vissa tvångsmedel gentemot intagna på allmänna
vårdanstalter för alkoholmissbrukare. De tvångsmedel som i första
hand är aktuella i ärendet är användning av bälte och tvångsmedicinering.
Men det kan också vara skäl att något beröra de rättsliga förutsättningarna
för att vid behov isolera en intagen från övriga intagna.

Socialstyrelsen tycks mena att 43 § NvL medger att en intagen hålls
fastlåst i bälte. Beträffande tvångsmedicinering menar styrelsen att det inte
kan uteslutas att 43 § kan tolkas så att denna åtgärd undantagsvis kan få
vidtas av ordnings- och säkerhetsskäl. Även beträffande isolering anser
styrelsen att 43 § kan åberopas. Man menar nämligen att bestämmelsen får
anses utgöra grunden för vad som anges i 30 § anstaltsstadgan om
avskildhet.

Av bestämmelserna i 43 § NvL torde endast den som finns i andra
stycket vara av omedelbart intresse i detta sammanhang. Det föreskrivs
där att envar intagen skall vara pliktig att följa de för anstalten gällande
ordningsföreskrifterna samt att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av
en ändamålsenlig vård åläggs honom. Någon annan bestämmelse i NvL
som ger stöd för användning av något av de nu diskuterade tvångsmedlen
finns inte.

I 30 § stadgan (1956:551) för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare
(anstaltsstadgan) finns tämligen utförliga bestämmelser om s. k.
avskildhet för intagen, dvs. isolering. Den som är intagen får sålunda
isoleras om det oundgängligen behövs till skydd för person eller egendom
eller för att upprätthålla ordningen inom anstalten. Beslut meddelas av
föreståndaren. Intagen får inte hållas avskild mer än 48 timmar. Om det är
möjligt skall föreståndaren samråda med anstaltens läkare innan beslut
meddelas. Läkaren skall så snart som möjligt underrättas om beslutet.
Vidare finns föreskrifter om utevistelse m. m. Anstaltsstadgan innehåller i
övrigt ingenting angående de tvångsåtgärder som är aktuella i ärendet.

Uppenbarligen är det mycket svårt att i ordalagen i 43 § NvL finna något
stöd för att tvångsvis använda bälte eller att genomföra tvångsmedicinering.
När det gäller förarbetena är situationen densamma. Det är tydligt att
de kommittéuttalanden som socialstyrelsen har hänvisat till inte ger något
egentligt belägg för att kommittén velat förorda användning av dessa
tvångsmedel. Till detta kommer att det i propositionen inte finns något
uttalande som klart visar att föredragande statsrådet avsåg att dessa
uttalanden skulle vara vägledande vid tillämpningen av 43 § NvL.

20 Riksdagen 1980181. 2 samt. Nr I

306

När det gäller 30 § anstaltsstadgan är det klart att bestämmelserna där
kan åberopas som stöd för att hålla en intagen isolerad. Paragrafens
räckvidd sträcker sig emellertid inte längre. Tidigare innehöll paragrafen
visserligen bestämmelser som gav föreståndaren på anstalten befogenhet
att vidta inskränkningar i friheter eller förmåner som den intagne åtnjöt.
Denna befogenhet utmönstrades emellertid redan år 1970 på framställning
av socialstyrelsen (SFS 1970:191).

Det anförda leder till slutsatsen att det inte finns några författningsbestämmelser
vare sig i N vL eller i anstaltsstadgan som tillåter användningen
av bälte eller tvångsmedicinering. I vad mån det före regeringsformens
ikraftträdande utvecklats en praxis som bl. a. innebär att dessa tvångsåtgärder
trots avsaknaden av författningsstöd ansetts tillåtna saknar betydelse,
eftersom en sådan sedvanerätt givetvis inte kan få ställning av lag på
grund av övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Socialstyrelsen har som alternativ rättslig grund för de aktuella tvångsåtgärderna
hänvisat till bestämmelserna i 24 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken.
Utan tvekan kan visst våld undantagsvis få tillgripas för att avvärja fara för
liv eller egendom m. m. Detta följer av bestämmelserna om nöd och
nödvärn (24 kap. 4 § resp. 1 § brottsbalken). Vidare kan våld i viss
utsträckning vara tillåtet när det krävs för att förhindra rymning eller för
att upprätthålla ordningen inom anstalten (24 kap. 2 § brottsbalken).
Gemensamt för dessa situationer är att man inte får använda mera våld än
som kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet.

Jag delar styrelsens uppfattning att det kan tänkas fall när det på grund
av de aktuella bestämmelserna i brottsbalken är försvarligt att tvångsvis
använda bälte. Mer tveksamt är det om man kan försvara tvångsmedicinering
med hänvisning till dessa bestämmelser. Jag vill dock inte utesluta att
det kan förekomma fall där detta kan ske.

För vårdanstalternas del innebär det sagda att man i varje särskilt fall
måste ta ställning till om situationen är sådan att någon av de aktuella
bestämmelserna i brottsbalken kan vara tillämplig. Att rutinmässigt använda
våld t. ex. för att upprätthålla ordningen kan däremot inte anses tillåtet.
En sådan tolkning skulle urholka det skydd mot kroppsliga ingrepp utan
särskilt stöd av lag som regeringsformen vill garantera. Med anledning av
vad socialstyrelsen anfört vill jag vidare framhålla att nödsituation verkligen
måste föreligga innan våldsanvändning kan anses försvarlig. Våld blir
således inte tillåtet bara för att man befarar att en nödsituation kan uppstå.
En annan sak är att det ibland kan vara svårt att dra gränsen för när en
nödsituation i lagens mening har uppstått.

Kravet på att man inte använder mera våld än som kan anses försvarligt i
det individuella fallet innebär vidare att användandet av tvångsmedel inte
får pågå längre än vad som är betingat av nödsituationen. Användandet av
t. ex. bälte måste således avbrytas så snart det kan ske utan fara för nya

307

våldsamma uppträden. Vidare får man inte använda mer ingripande
tvångsmedel än som är nödvändigt för att lösa den uppkomna situationen.
Gällande regler medger sålunda knappast att man, när man lyckats lägga
en våldsam intagen i bälte, dessutom ger honom en lugnande injektion mot
hans vilja.

Vilket tvångsmedel som är minst ingripande kan kanske diskuteras. Ett
allmängiltigt svar på den frågan kan knappast ges. Mycket talar dock för
att tvångsmedicinering bör undvikas om det finns andra sätt att lösa den
uppkomna nödsituationen. 1 det sammanhanget vill jag framhålla att
klagomålen från de intagna på den aktuella vårdanstalten främst riktade sig
mot att man gav lugnande injektioner tvångsvis. Däremot tycks de intagna
inte i samma utsträckning ha reagerat mot användning av bälte. Uppenbarligen
bör man försöka ta hänsyn till den intagnes egen inställning. Det
tvångsmedel bör undvikas som han upplever som mest ingripande.

Jag vill här något beröra förhållandet mellan vård enligt NvL och vård
enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV). Det kan ju förekomma fall där en intagen vid allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare drabbas av sådan psykisk sjukdom att LSPV kan
bli tillämplig. Vid akuta förvirringstillstånd kan då fråga om lugnande
medicinering uppkomma. Jag vill med tanke på sådana fall erinra om att
LSPV:s bestämmelser som bl. a. medger medicinering med tvång, givetvis
inte kan åberopas annat än då intagning på sjukhus har skett med stöd av
denna lag. Om man i annat sammanhang bedömer någon vara så psykiskt
sjuk att LSPV i och för sig skulle kunna tillämpas innebär detta alltså inte
större befogenheter att genomföra tvångsmedicinering än vad som följer av
brottsbalkens bestämmelser för nödsituationer.

Det är givetvis inte alltid möjligt att samråda med läkare innan man
vidtar åtgärder för att avvärja en akut nödsituation, t. ex. för att hindra en
intagen från att skada sig själv eller annan. Jag ställer mig visserligen
tveksam till att den inte läkarutbildade personalen själv fattar beslut om
injektioner mot den intagnes vilja utan att samråd med läkare dessförinnan
skett även om det rör sig om nödsituationer. Jag anser mig emellertid inte
ha tillräcklig anledning att frångå socialstyrelsens bedömning av denna
fråga såvitt avser förhållandena vid den aktuella vårdanstalten. Där tycks
ju i och för sig ha funnits personal med tillräcklig kompetens för sådana
uppgifter.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det inte finns något stöd i lag för
att använda tvångsmedel som bälte eller tvångsmedicinering mot intagna
på allmänna vårdanstalter. Dessa tvångsmedel kan emellertid få användas i
sådana nödsituationer som anges i 24 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken.
Denna rätt är dock begränsad till nödsituationen, dvs. tvånget måste
upphöra så snart det kan ske utan att ny fara uppkommer. Vidare får våldet
inte vara kraftigare eller mer ingripande än vad som är absolut nödvändigt.
Den åtgärd bör väljas som den intagne upplever som minst ingripande.

308

Särskild återhållsamhet är enligt min mening påkallad när det gäller
tvångsmedicinering, med hänsyn till att många människor kan uppleva
denna åtgärd som mer ingripande än andra. Det kan inte alltid krävas att
läkares medgivande skall inhämtas till tvångsmedicinering. om det i och
för sig finns personal tillgänglig som kan ge sådan behandling och
tvångsmedicinering dessutom framstår som det uppenbart bästa sättet att
lösa den föreliggande nödsituationen. Om det finns möjlighet bör givetvis
samråd ske med läkare även i dessa fall.

Den omständigheten att våld i vissa särskilt angivna situationer kan vara
straffritt enligt brottsbalken kan vidare aldrig utgöra grund för en långt
gående eller rutinmässig användning av våld mot de intagna. Jag har fått
intrycket att man vid den aktuella vårdanstalten använder sig av såväl
bältesläggning som tvångsmedicinering i en utsträckning som från denna
synpunkt inger betänkligheter. Detta tycks bero på att man haft en annan
uppfattning om rättsläget än den som jag här har gett uttryck för. Jag anser
mig kunna utgå från att man nu från såväl socialstyrelsens som anstaltens
sida vidtar åtgärder för att informera berörd personal om de mycket
begränsade förutsättningarna för att använda bälte och tvångsmedicinering
för att lösa problem med de intagna.

Jag vill erinra om att riksdagen i dagarna har beslutat att bl. a. NvL skall
upphävas den 1 januari 1982 (prop. 1979/80:1, Sou 1979/80:44, rskr 1979/
80:385). Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att mot
bakgrund av iakttagelserna i detta ärende nu överväga ändring eller
komplettering av den lagen. Riksdagsbeslutet innebär emellertid att frågan
om en ny lagstiftning om tvångsvård av vuxna missbrukare skall utredas
särskilt. Det kan i det sammanhanget finnas skäl att beakta vad som har
förekommit i detta ärende. Jag översänder därför en kopia av detta beslut
till socialdepartementet.

Social centralnämnd har beslutat stänga daghem och fritidshem
under personalens studiedagar

Klagomålen

I klagomål till JO anfördes bl. a. följande.

Vallentuna kommun beslöt att under hösten 1979 hålla sina barnstugor
och fritidshem stängda i vardera två dagar för att genomföra studiedagar
för personalen inom barnomsorgen. Vi föräldrar med barn inom Vallentunas
kommunala barnomsorg anser att vi i och med att barnen blev
antagna på daghem och fritidshem med kommunen har ingått ett avtal som
innebär att kommunen mot fastställd avgift har omsorg om våra barn
medan vi fullföljer vårt avtal med våra arbetsgivare. Genom att stänga
daghem och fritidshem under två dagar har kommunen brutit sin del av
överenskommelsen.

309

Klagandena begärde att JO skulle granska Vallentuna kommuns myndighetsutövning.

En annan klagande ifrågasatte om kommunen hade lagligt stöd för
beslutet att stänga daghem och fritidshem på grund av personalens
utbildning utan att kommunen ordnade alternativ barnomsorg. Han gjorde
gällande att det avtal om barnomsorg som finns mellan kommunen och
föräldrar inte inrymmer personalens utbildning som force majeure.

Denne klagande anförde vidare bl. a. följande.

Eftersom kommunen har genomfört stängningen har vi blivit tvungna att
själva på egen bekostnad ordna barnomsorgen under de dagar som
daghemmet varit stängt. Den kommunala dagbarnvårdaren till vårt yngsta
barn förklarade sig villig att omhänderta också vårt äldre barn som är
placerat på daghemmet under de dagar som daghemmet höll stängt.
Kommunen har emellertid inte velat medverka till detta med den motiveringen
att ingen skall få erbjudas denna alternativa barnomsorg eftersom
kommunen inte kan erbjuda samtliga barn detta alternativ.

Klaganden ifrågasatte om kommunens bedömning var riktig och undrade
om han fick debitera kommunen för sina utlägg för privat dagbarnvårdare
under de dagar som daghemmet var stängt.

Utredning

Sedan klagomålen remitterats till sociala centralnämnden i Vallentuna
kommun, har nämnden som svar åberopat ett vid socialförvaltningen
upprättat yttrande. I yttrandet anförs bl. a. följande.

Bakgrund till beslutet.

Socialstyrelsens fortbildningsprojekt "Särskild information och fortbildning
inom barnomsorgen" aviserade 1976 ett studiematerial kring barn
med behov av särskilt stöd och stimulans. Detta studiematerial "Samverkan
i barnomsorg” syftar till att genom gemensam fortbildning stärka
samarbetet mellan personalgrupper inom kommun och landsting som
arbetar med barn och barnfamiljer. Sociala centralnämnden äskade medel
för genomförande av studiedagar i 1979 års budget. Kommunfullmäktige
har sedan i budget för 1979 beslutat att fortbildningsprogrammet "Samverkan
i barnomsorg” skall genomföras inom ramen för gällande personalstat.
Således har medel för vikarier ej beviljats.

Barnomsorgsavdelningen utarbetade ett fortbildningsprogram för all
personal inom förskola och fritidshem (ca 150 st). Två alternativa kostnadsförslag
för vikarier presenterades, 57 600 kronor respektive 81000
kronor. Fortbildningen planerades att genomföras i studiecirkelform.

Sociala centralnämnden tog ställning till förslaget 1979-05-08, §88,
varvid man ansåg fortbildningen vara mycket värdefull för verksamheten.
Konstaterades att fortbildningen endast kunde genomföras genom att
a daghem—fritidshem stängdes under två dagar, eller
b tilläggsanslag beviljades, eller

c pengar omfördelades inom socialförvaltningens budget.

Då kommunfullmäktiges anslag för oförutsedda utgifter (tilläggsanslag)

310

var förbrukat och löneanslaget inom dag- och fritidsverksamheten var
överskridet förkastades alternativ b och c. Sociala centralnämnden beslöt
således att under två dagar stänga institutionerna.

Sedan 1975 har ett flertal studieprojekt genomförts inom kommunens
förskolor och fritidshem. Studiedagar har anordnats dels genom insättande
av vikarier, särskilda tilläggsanslag har beviljats vid dessa tilfällen, dels
genom att lördagar och söndagar tagits i anspråk. I det senare fallet har
personalen kompenserats genom extra ledighet i anslutning till semester

o.dyl.

Ovan angivna beslut att stänga förskolor och fritidshem under två dagar
är enligt sociala centralnämndens uppfattning inte någon juridisk fråga
utan enbart en politisk sådan. I lagen om barnomsorg ges nämligen inte
några sådana detaljbestämmelser att det nu aktuella beslutet kan anses
direkt lagstridigt. Då en form av offentligrättsligt avtal torde föreligga
mellan kommunen och föräldrarna må beslut av aktuellt slag inte kunna
fattas annat än i undantagsfall. Beslutet bör då rätteligen meddelas
föräldrarna i så god tid att föräldrarna hinner vidta erforderliga åtgärder.
Beslutet om stängning expedierades till berörda föräldrar ca två månader
innan stängningen genomfördes.

Aven beslutet att inte tillåta kommunala dagmammor att rycka in torde
vara av övervägande politisk natur och sålunda inte en fråga, som direkt
reglerats i lagstiftningen.

Sammanfattningsvis torde beslutet vara av sådant slag att det inte kan
medföra juridiskt ansvar för beslutsfattarna utan enbart politiskt sådant.

Klagandena bereddes tillfälle att yttra sig över nämndens yttrande.

Kommunförbundet har i en av sociala centralnämnden i Vallentuna
kommun väckt fråga uttalat sig om kommunens rätt att stänga dag- och
fritidshem under studiedagar. Förbundet har sålunda i yttrande till kommunen
den 25 januari 1980 anfört följande.

Stängning av dag- och fritidshem för studiedagar.

Sociala centralnämnden i Vallentuna kommun har begärt att Kommunförbundet
i överläggningar med regeringen verkar för att studiedagar för
barnomsorgspersonalen får anordnas på samma villkor som gäller för
personal inom skolan och alt föräldrapenning från försäkringskassan skall
kunna utgå när förskolan håller stängt för fortbildningsverksamhet.

Framställningen till Kommunförbundet har skett mot bakgrund av
svårigheterna att på ett smidigt sätt genomföra barnomsorgspersonalens
fortbildning.

Enligt lagen om barnomsorg (SFS 1976:381) är kommunerna skyldiga att
bedriva förskole- och fritidshemsverksamhet för de barn som är kyrkobokförda
i kommunen eller som stadigvarande vistas där. Kommunen är
dessutom skyldig att erbjuda alla barn plats i förskola det år då barnet
fyller sex år samt bygga ut dag-, familjedaghems- och fritidshemsverksamheten
så att barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar får en
tillfredsställande omvårdnad.

När det gäller frågan om det är lagligt eller ej att stänga barnomsorgens
institutioner för fortbildning av personalen ger varken lagen om barnomsorg
eller dess förarbeten något besked. Frågan har heller inte varit

311

föremål för rättslig prövning eller för prövning i annat sammanhang.
Bedömningen av kommunens handlande måste därför bygga på allmänna
förvaltningsrättsliga principer. Enligt dessa föreligger s.k. ”driftplikt" när
det är fråga om uppgifter som är obligatoriska för kommunerna. Kommunen
är således skyldig att driva verksamheten förutsatt att den inte helt
omöjliggörs genom exempelvis brand, epidemi eller annat som kommunen
inte råder över. Utöver barnomsorgsverksamheten kan sjukvården och
skolväsendet ses som exempel på obligatoriska uppgifter.

Med det ovan förda resonemanget som grund är Kommunförbundets
styrelse tveksam till om en -stängning av barnomsorgsverksamheten är
juridiskt hållbar med motiveringen att personalen behöver fortbildning.
Det förhållandet att verksamheten är avgiftsbelagd och föräldrarna således
räknar med att kunna tillgodogöra sig den samhällsservice som de erlägger
en avgift för torde också bidra till att stängningen får bedömas juridiskt
tveksam. Styrelsen ställer sig dessutom avvisande till att införa regler för
fortbildningen av det slag som finns för skolans personal (5 kap. 31 §
skolförordningen) eftersom det organisatoriskt låser fortbildningen till en
viss form.

Förbundsstyrelsen har i yttrande över utredningen om barnomsorgspersonalens
utbildning och fortbildning (Utbildning i samspel SOU 1975:67)
understrukit vikten av att fortbildningen inte låses i form och omfattning
utan att kommunerna själva i samverkan med de fackliga organisationerna
får avgöra hur fortbildningen skall läggas upp.

Ytterligare skäl till, att för barnomsorgsverksamhetens del, avvisa den
ordning för personalfortbildningen som gäller inom skolan är enligt styrelsens
mening de svårbemästrade sociala konsekvenserna för barn och
föräldrar som en stängning av verksamheten leder till. Styrelsen vill också
peka på att dag- och fritidshemsverksamheten har som en av sina
huvuduppgifter att tillgodose behovet av omsorg under den tid föräldrarna
förvärvsarbetar eller studerar.

Förslaget att föräldrarna med ersättning från föräldraförsäkringen själva
skall ta hand om sina barn de dagar personalen genomgår fortbildning är
enligt styrelsens mening inte någon framkomlig väg eftersom reformen har
som utgångspunkt att det är föräldrarna själva som skall avgöra när de vill
utnyttja den möjlighet som föräldraförsäkringen ger.

Mot given bakgrund föranleder inte sociala centralnämndens i Vallentuna
skrivelse till Kommunförbundet någon styrelsens åtgärd. Styrelsen
vill istället peka på möjligheten att via interna organisatoriska lösningar
genomföra fortbildningen. Som exempel på alternativ kan nämnas ett
genomförande av fortbildningen under en längre tidsperiod eller att
vikarier går in som ersättare.

Bedömning

I beslut den 25 juni 1980 anförde JO Holstad följande.

Den fråga som är aktuell i ärendet är om gällande lag medger att en
kommun utan samtycke av berörda föräldrar och utan att erbjuda alternativa
barnomsorger stänger daghem och fritidshem under två dagar för att
låta personalen delta i utbildning.

Genom tillkomsten av 1973 års förskolelag förvandlades kommunernas
verksamhet inom barnomsorgen från en fakultativ, på kommunallag och
barnavårdslag grundad verksamhet till en obligatorisk uppgift. Förskolela -

312

gen ersattes fr. o. m. den 1 januari 1977 av barnomsorgslagen (1976:381).
Barnomsorgslagen har närmast karaktären av en ramlag. Den saknar
detaljstyrning och kommunen ges inom lagens ram en viss frihet vid
verksamhetens utformning.

De bestämmelser som närmast är av intresse är 1, 4, 5, 6 och 8 §§
bamomsorgslagen. I 1 § anges att förskole- och fritidsverksamheten har till
syfte att i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barnen.

Enligt 4 § skall kommunen bedriva förskole- och fritidshemsverksamhet
för de barn, som är kyrkobokförda i kommunen eller stadigvarande vistas
där. Av 5 § första stycket framgår att barn skall anvisas plats i förskola från
och med höstterminen det år då barnet fyller sex år. Sådan förskola skall
omfatta minst 525 timmar om året. Enligt 6 § skall barn, som av fysiska,
psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin
utveckling, anvisas plats i förskola tidigare än som anges i 5 § första
stycket eller anvisas plats i fritidshem med förtur, om inte barnets behov
av sådant stöd tillgodoses på annat sätt.

Det föreligger alltså en ovillkorlig skyldighet för kommunen att anvisa
vissa barn plats i förskola. Denna skyldighet för kommunen svarar mot en
rätt för den enskilde att erhålla en plats i förskola. Tas den angivna rätten i
anspråk åligger det kommunen att bereda barnet omsorg enligt barnomsorgslagen.

I 8 § barnomsorgslagen sägs bl. a. att kommunen genom en planmässig
utbyggnad av förskola, familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och
fritidshemsverksamhet skall sörja för att de barn som på grund av
föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver
omvårdnad utöver vad som följer av 5 och 6 §§ får sådan omvårdnad, om
inte behovet tillgodoses på annat sätt.

Dessa bestämmelser ger inte den enskilde någon ovillkorlig rätt att få en
plats i förskola eller fritidshem. Men om kommunen har anvisat en plats
och den enskilde har tagit platsen i anspråk är kommunen skyldig att
bereda barnet sådan omsorg som regleras i barnomsorgslagen.

Gentemot den som har tagit en plats i förskola i anspråk har kommunen
alltså en skyldighet att tillhandahålla barnomsorg enligt barnomsorgslagen.
Vad denna skyldighet omfattar framgår inte annat än delvis direkt av
lagens bestämmelser. Som jag redan har nämnt har lagen närmast karaktären
av en ramlag. Närmare regler om hur verksamheten skall bedrivas
finns inte i lagen. Bl. a. saknas detaljföreskrifter angående öppethållandet
när det gäller förskolan och fritidshemmen.

När lagen har utformats på det sättet torde en av de bärande tankarna ha
varit att ge kommunerna en viss frihet att utforma verksamheten så att den
blir anpassad till de lokala behoven. Men det är givet att man inte har
avsett att denna frihet skall vara obegränsad. En väsentlig begränsning
framgår av 8 § barnomsorgslagen. Det framgår av den bestämmelsen bl. a.

313

att daghemmens och fritidshemmens uppgift är att svara för barnomsorgen
under den del av dagen då föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar. Det
ligger i sakens natur att denna uppgift kan lösas endast om man ställer höga
krav på öppethållandet.

När det gäller öppethållandet torde lagstiftarens mening ha varit att
barnomsorg i princip skall tillhandahållas åtminstone varje dag då flertalet
förvärvsarbetande föräldrar är i arbete. Vidare torde avsikten ha varit att
garantera föräldrar och barn trygghet att denna service inte dras in utan
mycket starka skäl. Lagen torde också ha tillämpats på det sättet i
praktiken (jfr Socialstyrelsen anser 1978: 2 s. 81 ff).

Redan mot bakgrund av det nu sagda ger stängningen av daghemmen
och fritidshemmen anledning till allvarliga invändningar. Till den bedömningen
bidrar givetvis att en stängning som genomförs på detta sätt i regel
torde ställa åtminstone en del av de föräldrar som berörs inför svårlösta
praktiska problem. Det måste också beaktas att det här är fråga om ett
rättsförhållande som i princip kan sägas bygga på ömsesidiga prestationer
från kommunen och barnens föräldrar. Även av det skälet framstår
kommunens åtgärd att utan samtycke av föräldrarna stänga daghem och
fritidshem som anmärkningsvärd. Med hänvisning främst till det sagda
finnér jag att det inte kan anses förenligt med grunderna för gällande lag att
man stänger dag- och fritidshem på det sätt som har skett. Beslutet om
stängning var allsta enligt min mening felaktigt.

Den bedömning jag nu har redovisat innefattar även ett svar på den
särskilda fråga som en av de klagande har framställt. Således har det enligt
min mening ankommit på kommunen att, om en stängning av förskolan
framstått som nödvändig, erbjuda omsorg i andra former. Men jag vill
tillägga att beslutet att förvägra klaganden den alternativa barnomsorgen
ter sig som försvarligt om man utgår från nämndens synsätt. Ett beslut att
gå med på klagandens önskemål skulle sålunda - alltjämt från nämndens
utgångspunkt - ha varit oförenligt med principen om att alla kommunmedlemmar
skall behandlas lika.

Det ankommer inte på mig att ta ställning till frågan om rätt till ersättning
för utlägg för privat dagbarnvårdare under tid då ett daghem har varit
stängt.

Långsam handläggning av ett ärende angående yttrande till domstol
i ett vårdnadsmål 1

I klagomål till JO anförde A. bl. a. följande.

Den 18 maj 1979 dömde tingsrätten i Stockholm till hemskillnad mellan
makarna A. Rätten tilldömde interimistiskt modern vårdnaden om barnen.
Man uppdrog samtidigt åt sociala centralnämnden att göra en vårdnadsut -

314

redning. Ännu fem månader efter skillnadsdomen har någon vårdnadsutredare
inte tillsatts.

A. har vid flera tillfällen skrivit till nämnden för att få konkreta svar på
frågor som rör vårdnadsutredningen, men han har bara fått undanglidande
formuleringar till svar.

Det mest upprörande är dock enligt Ars uppfattning att man på nämnden
nonchalerar den svåra situation som barnen befinner sig i. Den sociala
servicecentralen har konstaterat att barnen far illa i hemmet. Trots detta
gör man inte något för att tillsätta en vårdnadsutredare.

A. anser att om sociala centralnämnden handlar på detta sätt så är det en
katastrof inte bara för Ars egna barns möjligheter att få rätt utan också för
många andra barn som säkert också befinner sig i samma svåra situation.

Vid klagomålen hade A. fogat avskrifter av brev mellan honom och
familjerättssektionen vid socialförvaltningen.

JO beslöt med anledning av klagomålen att infordra yttrande från
socialdelegerade i Stockholms kommun. Till remissen fogades en promemoria
i vilken det framhölls att de uppgifter som förelåg i ärendet gav
anledning till antagande att dröjsmål med igångsättande av vårdnadsutredningar
förekom i flera fall. Socialdelegerades yttrande borde därför enligt
promemorian innefatta förklaring om hur läget allmänt sett är beträffande
handläggningstiderna för utredningar i vårdnads- och umgängesmål. Vidare
borde uppgift lämnas om huruvida åtgärder har vidtagits eller kommer
att vidtas i syfte att minska dröjsmålen.

Socialdelegerade har till besvarande av remissen åberopat ett tjänsteutlåtande
från chefen för familjevårdsbyrån Birgitta Traung.

I yttrandet anförs bl. a. följande.

Socialförvaltningen har därefter i budgetförslaget för åren 1980-1984,
som tilläggsäskande utöver de anvisade ramarna, tagit upp bland annat
behovet av ytterligare personal inom familjerättssektionen och därvid
angivit att dröjsmålen med vårdnads- och umgängesrättsutredningar påtalats
av Stockholms tingsrätt och JO. Den av avdelningschefen medgivna
förstärkningen med extra personal har medfört att familjerättssektionen
redovisat underskott i budgetrapporterna, vilka senare godkänts. Däremot
har inga ytterligare tjänster tillkommit. Sociala avdelningen har i planen för
åren 1981-1885, daterad 1980-02-04 och överlämnad till planeringsavdelningen,
placerat en utökning av utredare inom familjerättssektionen på
andra plats i en omfattande prioriteringslista .

Antalet oremitterade ärenden, dvs där utredare ännu ej utsetts, var vid
årsskiftet 1979-1980 56 till antalet .

Antalet tjänster som vårdnadsutredare är sedan 1976 oförändrat 4,5. Det
genomsnittliga antalet anställda och extra utredare, omräknat till heltidstjänster,
var under 1977 6,6 under 1978 8,1 och under år 1979 7,8 (varken
semestertider, kortare sjukledigheter eller vikariat på högre tjänst har
frånräknats).

En anledning till nedgången under år 1979 är att de extra anställda

315

utredarna ej kunnat erbjudas fast anställning. Två välkvalificerade utredare
har slutat under de senaste två åren av denna anledning. Den ena fick ej
förlängd tjänstledighet från sin statliga tjänst och den andra fick anställning
i annan kommun. Det bör framhållas att arbete som vårdnadsutredare
kräver, utöver teoretisk utbildning, lång erfarenhet av socialt arbete och en
viss personlig mognad. De personer som kan komma ifråga är således i den
situationen att de ställer berättigade krav på tryggad anställningsform.

En annan anledning är bristen på tjänsterum. Utredare har tvingats att
byta rum mycket ofta, då de endast kunnat erbjudas plats i olika deltidsarbetande
kollegors rum. Ibland har de placerats långt ifrån handledare och
kollegor. Både effektiviteten och trivseln påverkas negativt, samtidigt som
klienterna funnit det irriterande och förvånande att behöva söka samma
utredare på olika telefonnummer och rum, beroende på vilken veckodag
det är.

Vid årsskiftet 1979—1980 var 149 vårdnads- och umgängesrättsärenden
aktuella. Av dessa var tre ärenden (2%) från år 1977. Fyra ärenden —
hade inkommit under första halvåret 1978. Två av dessa ärenden hade
dock avslutats av utredarna, men ännu ej behandlats i socialdelegerade.
Ett tredje ärende vilade i avvaktan på PBU-utlåtande.

Som framgår av de nämnda statistiska uppgifterna är det endast ett
mycket litet antal fall där handläggningstiden överstiger 6 kvartal. 80 % av
ärendena är, trots den långa väntetiden, avslutade inom ett år efter
domstolens remissdatum.

Beträffande handläggningen av de två aktuella ärendena får jag hänvisa
till och åberopa bifogade promemorior av socialinspektör Kerstin Bandmann
.

Av Kerstin Bandmanns promemoria framgår, att föräldrar och barn
erbjudits och erhållit det bistånd som i avvaktan på vårdnadsutredning är
möjligt att ge.

Sammanfattningsvis har härmed den begärda redovisningen av arbetsoch
ärendesituationen inom gruppen för vårdnads- och umgängesrättsutredningar
samt av socialförvaltningens hittillsvarande åtgärder lämnats.

I tjänsteutlåtandet har hänvisats till vad som förekom i ett av dåvarande
JO Leif Ekberg den 16 maj 1978 avgjort ärende (dnr 3084/79), som gällde
långsam handläggning av ärenden rörande vårdnadsutredningar. Hänvisning
har särskilt skett till socialförvaltningens yttrande i det ärendet.

I den i tjänsteutlåtandet nämnda promemorian av Kerstin Bandmann
anförs om ärendenas handläggning bl. a. följande:

Efter registrering vid familjevårdsbyrån, kopiering och aktbeställning
överlämnas remissen till en av handledarna inom vårdnadsgruppen, som
granskar den och begär ev. komplettering av handlingarna. Handledaren
planerar därefter uppläggningen av arbete med hänsyn till innehållet,
varvid även behov av förtur beaktas. Remisserna fördelas senare så att de
utredare som står i begrepp att avsluta ärenden erhåller nya. I möjligaste
mån fördelas ärendena efter längsta väntetid, men undantag görs, exempelvis
vid snabbt behov av förmyndare efter dödsfall, då ensam vårdnadshavare
är missbrukare eller då föräldrarna kidnappar barnet fram och åter.

316

I vissa fall tas hänsyn till om en utredare har tidigare kännedom om
familjen.

I dagens läge (den 26 november 1979) är 53 av de hittills i år inkomna 123
ärendena icke utdelade eller påbörjade. Antalet utredare är fem heltidsoch
fem deltidsanställda. Väntetiden är 5,5-6 månader i flertalet ärenden.
Det äldsta — ett turkiskt ärende, som måste utredas med hjälp av tolk —
inkom i maj. Fem ärenden, inkomna i juni månad, är ännu icke utdelade.
Vi är medvetna om att barnen i nästan alla våra ärenden far illa av
föräldrarnas konflikter och kan endast beklaga att vi med här anställd
personal inte har möjlighet till snabbare handläggning av ärendena. Under
tiden från remissens ankomst till dess utredare utses håller handledarna
mestadels kontakt med parterna och hänvisar, som i det aktuella fallet, till
servicecentral och PBU, om situationer skulle inträffa som kräver hjälp
under väntetiden.

Jag vill vidare nämna att de flesta av våra ärenden är synnerligen
komplicerade och tidskrävande. Antalet invandrare med andra värderingar
och kulturmönster än våra uppgår numera till cirka 30 % av våra ärenden
och missbruksfamiljer och multiproblemfamiljer har ökat i antal. Det
numera behandlingsinriktade förfaringssättet har visserligen lett till att
parterna i ett stort antal ärenden Finnér samförståndslösningar och återkallar
sin talan i rätten, men även dessa ärenden kräver stora insatser av
utredarna.

Beträffande det nu aktuella ärendet A. kan jag meddela följande:

Remiss från Stockholms tingsrätt, daterad 1979-05-31, inkom till Stockholms
socialförvaltning 1979-06-01 och registrerades efter pingstledighet
1979-06-06. Härefter överlämnades denna med kopior och begärt aktmaterial
till undertecknad. Den 29/6 sändes till båda parter en bekräftelse på
mottagande av remissen samt uppgift om att vi på grund av stor arbetsbelastning
först om någon tid kunde påbörja ärendet. Samma dag ringde
fadern och fick besked om detta av undertecknad. Jag nämnde samtidigt,
att vi hade ett stort antal expektanter, som alla befann sig i kris och i svåra
konfliktsituationer och vars barn för illa av den rådande situationen och att
endast i undantagsfall förtur kunde beviljas. Jag nämnde att sociala
servicecentralen kunde hjälpa till om barnen for illa och att även PBU
kunde ställa upp i svåra situationer. Av den senare korrespondensen
framgår, att fadern tagit kontakt med såväl servicecentral som PBU och att
båda försökt hjälpa familjen. Undertecknad hade ett par telefonsamtal med
servicecentralen om läget i familjen. Det ansågs därifrån att föräldrarnas
konfliktsituation var svår för barnen och att de led av den. Barnen bodde
hos modern och fadern hade hand om dem under ett par perioder på
sommaren.

Fadern inkom senare under augusti och september med de till JO
översända skrivelserna och även med skrivelser från en vän och en
psykolog. I mina svar uppmanades han avvakta utredarens kontakter. Då
vi icke kunde bedöma, att detta ärende var mera akut än andra väntande
ärenden, meddelades fadern att han måste avvakta ytterligare. Den 19
november blev ärendet utdelat på en utredare, som omedelbart tillskrev
parterna för överenskommelse om sammanträffande.

I det förut berörda tjänsteutlåtandet föreslås att socialdelegerade beslutar
att uttala bl. a., till besvarande av frågan om planerade åtgärder, att
sociala centralnämnden vid behandlingen av budgeten kommer att allvar -

317

ligt beakta den rådande arbetssituationen inom gruppen för vårdnads- och
umgängesrättsutredningar.

Socialdelegerade har därefter beslutat att överlämna ärendet till sociala
centralnämnden för kännedom och beaktande.

Med anledning av vad som förekommit i ärendet beslöt jag att inhämta
yttrande från sociala centralnämnden.

Av nämndens svar framgår att socialdelegerades beslut har anmälts i
nämnden vid sammanträde den 25 mars 1980 samt att nämnden därvid
beslutat att lämna anmälan utan erinran.

Bedömning

I beslut den 27 juni 1980 anförde JO Holstad följande:

Vårdnadsutredningen och nämndens därpå grundade yttrande utgör ett
betydelsefullt beslutsunderlag för domstolen när den prövar mål och
ärenden rörande vårdnad och umgänge. En noggrann och omsorgsfull
vårdnadsutredning är en viktig förutsättning för att rätten skall kunna
besluta i överensstämmelse med vad som är bäst för barnet.

Mot bakgrund av de krav som alltså ovillkorligen måste ställas på
vårdnadsutredningar är det ofrånkomligt att sådana utredningar är ganska
tidskrävande. I vissa situationer kan det också finnas anledning att avvakta
med att färdigställa en utredning. Visar det sig under en pågående
utredning att det finns förutsättningar för en överenskommelse mellan
föräldrarna kan det finnas anledning att med deras medgivande låta anstå
med den fortsatta utredningen.1

För den som berörs av vårdnadsutredningen framstår det emellertid som
regel som mycket angeläget att utredningen genomförs utan dröjsmål. Den
tid av osäkerhet som föregår domstolens avgörande kan av såväl föräldrar
som barn upplevas som mycket påfrestande. Ju längre tid barnet får bo hos
den ene föräldern med stöd av ett provisoriskt beslut desto större
svårigheter ställs barnet också inför vid ett eventuellt uppbrott med
anledning av domstolens slutliga ställningstagande. Dröjsmål med utredningen
kan därigenom också medverka till att det materiella rättsläget
förändras.

De handläggningstider som framgår av de avgivna yttrandena svarar
uppenbarligen inte mot de krav på skyndsamhet som måste ställas på en
vårdnadsutredning. Vad som framstår som särskilt anmärkningsvärt är att
vårdnadsutredning över huvud taget inte kan inledas förrän nära ett halvt
år efter det att yttrandet har begärts. I det föreliggande ärendet har
utredningen inletts först mer än fem månader efter det att domstolens
remiss har kommit in till socialförvaltningen.

'') Barnets rätt. 2. Om föräldraansvar (SOU 1979:63) s. 93 o. f.

318

Av yttrandena i ärendet framgår att man från socialförvaltningens sida
finnér situationen i hög grad otillfredsställande. Det framhålls att personalen
inte har några möjligheter att handlägga utredningarna snabbare trots
att de väl vet att nästan alla barn far illa av föräldrarnas konflikter.

Att personalsituationen inte medger en snabbare handläggning av vårdnadsutredningarna
kan inte läggas någon enskild tjänsteman till last.

Det åligger vederbörande nämnd att på begäran av domstol avge
yttrande i vårdnadsmål. Självfallet måste nämnden se till att den förfogar
över sådana utredningsresurser att den kan fullgöra sina åligganden på det
sätt som lagstiftningen förutsätter. Ytterst har kommunen ansvaret för att
verksamheten får de resurser som behövs.

Frågan om de konsekvenser personalsituationen vid familjevårdsbyrån
har fått beträffande vårdnadsutredningarna har tidigare förts till sociala
centralnämnden i Stockholms kommun. Dåvarande JO Leif Ekberg fann i
beslutet den 16 maj 1978 anmärkningsvärt att sociala centralnämnden, som
en förklaring till de utdragna handläggningstiderna, åberopat resursbrist
när denna syntes bero på nämndens eget ställningstagande att inte begära
ytterligare resurser. JO fann emellertid i det ärendet, med beaktande av att
tillfälliga resursförstärkningar hade satts in, inte anledning att gå vidare i
saken.

Utredningen i det nu föreliggande ärendet visar att dessa förstärkningar
inte har varit tillräckliga. Frågan om en resursförstärkning har på nytt
väckts i sociala centralnämnden. Jag utgår från att detta leder till att
nämnden genom egna beslut eller framställningar verkar för att verksamheten
tillförs de resurser som behövs för att få ned handläggningstiderna
till en rimlig nivå.

319

Sjukvård m. m.

Kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 § lagen (1967: 940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) JO

Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 21 december 1979.
Bakgrund

Vid dåvarande JO Leif Ekbergs inspektion av Västra Marks specialsjukhus
i Örebro den 11 december 1978 antecknades till inspektionsprotokollet
bl. a. följande.

L. var född i juni 1931 och stod under förmyndare. Han intogs på sjukhuset
den 26 mars 1975 enligt 34 § omsorgslagen. Av läkarintyg och
social utredning i samband med intagningen framgick emellertid att L.
ibland var aggressiv och våldsam. På det vårdhem där han dittills vistats
var man rädd för honom. Enligt läkarintyget var 35 § a) och b) tillämplig
på L. Det fanns ingen uppgift om förmyndarens inställning till L:s intagning
på specialsjukhus. Det syntes över huvud taget inte ha förekommit
någon kontakt med den då fungerande förmyndaren. Enligt anteckning
i akten hade emellertid L. själv den 25 mars (1975?) lämnat sitt
samtycke till intagning enligt 34 § omsorgslagen.

I ett annat fall hade E., född i april 1934 och sedan 1967 med fadern
som förmyndare, inskrivits vid sjukhuset den 4 mars 1975 enligt 34 §.
E. hade tidigare vårdats på Salberga sjukhus och var där inskriven enligt
1 § mom. c LSPV (SFS 293/66).

Det läkarutlåtande som låg till grund för inskrivningen hade utfärdats
på sådan blankett som används vid intagningar enligt 35 §. Däremot hade
närmare indikation för inskrivningen inte angivits. Inte heller i detta
ärende fanns någon anteckning om förmyndarens inställning till intagningen
på specialsjukhus. Anteckning om E:s egen inställning eller hans
förmåga att själv lämna samtycke saknades också.

JO Ekberg anförde följande: I fråga om den som efter fyllda 18 år
förklarats fortfarande skola vara omyndig måste samtycke till intagning
lämnas av vederbörande förmyndare. Dessutom krävs att den utvecklingsstörde
själv samtycker till vården om han nått sådan mognad att hans
vilja bör beaktas. Båda dessa förutsättningar måste vara uppfyllda för att
en sådan person skall kunna intagas på specialsjukhus enligt 34 § omsorgslagen.
Av handlingarna framgår inte att L:s och E:s förmyndare
lämnat det samtycke som erfordrats för en tillämpning av 34 §. Vad gäller
E. saknas också anteckning om hans eget samtycke.

320

Av handlingarna i ärendet framgår vidare att L. av den intygsutfärdande
läkaren ansetts farlig för annans personliga säkerhet. Även efter intagningen
på sjukhuset förekom det att L. blev aggressiv och våldsam. Detta
aktualiserar även frågan om tillämpningsområdet för 34 § — det vill säga
s. k. frivillig intagning, som är beroende av patientens samtycke till att
kvarstanna på sjukhuset och underkasta sig vård — i fall när en patient
kan antagas vara farlig för annans personliga säkerhet. Att medgivande
till inskrivning föreligger innebär nämligen inte något absolut hinder mot
att i undantagsfall tillämpa 35 § när förutsättningar härför föreligger (se
härom prop. 1967: 142 s. 147 samt prop. 1966: 53 s. 154, jfr socialstyrelsens
cirkulär den 6 mars 1970, Medicinalförfattningar MF nr 14/1970
s. 13—14).

Yttrande om de överväganden som gjorts vid inskrivningen av L. och
E. bör i enlighet med det anförda inhämtas från sjukhuset.

Utredning

Efter remiss inkom yttrande från Västra Marks specialsjukhus. I yttrandet
anfördes följande.

Överläkare Karin Bensch, tf. chefläkare vid L:s intagning vid Västra
Marks sjukhus 26.3.75, anger vid förfrågan om anledning till att L. ej
intogs enligt 35 §, att förutsättningar för en inskrivning enligt 35 § ej ansågs
föreligga p. g. a. Västra Marks stora personella resurser och goda
möjligheter att klara av L:s aggressivitet jämfört med L:s tidigare vårdform,
Hagbyhemmet. L. lämnade sitt medgivande till intagning enligt 34 §
enligt anteckning i journalen. Den vidare utvecklingen av L:s vårdtid på
Västra Marks sjukhus visar också att överläkarens bedömning vid intagningen
var korrekt. L. har successivt blivit mer stabil och trygg med
minskat aggressivt beteende. Det framkommer inte i journalen att L. vid
något tillfälle önskat avvika från sjukhuset. Vi har inte kunnat få fram
några uppgifter som förklarar varför förmyndaren ej tillfrågades vid inskrivning
av L.

Angående indikation för intagning vid Västra Marks sjukhus av E.

E. intogs i enlighet med den allmänna principen inom omsorgsvården
att den intagne bör vårdas så nära sin hemort som möjligt. Beträffande
förmyndarens samtycke står angivet i läkarintyget att föräldrarna förklarat
sig positiva till en flyttning av E. närmare hemmet dock ej preciserat
till Västra Marks sjukhus. Fadern är E:s förmyndare. 1 JO:s utlåtande
står angivet att ”anteckning om E:s egen inställning eller hans
förmåga att själv lämna samtycke saknades”. I intagningshandlingarna
framgår dock klart att E. vårdas under diagnos ”idiotia” = IQ under 20
och att han inte har någon talutveckling och av dessa data bör för JO
framstå helt klart att E. var oförmögen att både förstå innebörden av en
förflyttning och att själv kunna ge sitt medgivande.

Bedömning

Den första fråga som aktualiserats i remissen till sjukhuset gäller de
formella krav på samtycke vilka måste vara uppfyllda för att inskrivning

321

skall kunna ske med stöd av 34 § omsorgslagen, dvs. den frivilliga formen
av intagning på specialsjukhus.

I fråga om vuxna men omyndigförklarade utvecklingsstörda gäller
därvidlag enligt 34 § omsorgslagen att samtycke till intagning skall lämnas
av vederbörande förmyndare. Dessutom krävs att den utvecklingsstörde
själv samtycker om han nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas.
Som framhållits i inspektionsprotokollet måste båda dessa förutsättningar
vara uppfyllda för att en sådan person skall kunna tas in på specialsjukhus
med stöd av 34 § omsorgslagen. Inskrivning av en omyndigförklarad kan
således aldrig ske enbart efter samtycke av den utvecklingsstörde själv.
Inte heller kan inskrivning ske efter enbart samtycke av förmyndaren i
fall när den utvecklingsstörde är i stånd att ha en egen uppfattning i saken.

Såväl L. som E. var omyndigförklarade och kunde således över huvud
taget inte skrivas in enligt 34 § omsorgslagen annat än med samtycke av
deras respektive förmyndare.

I L:s fall synes man att döma av sjukhusets svar till JO över huvud taget
inte ha haft kontakt med hans förmyndare och ännu mindre inhämtat
förmyndarens formella samtycke till att L. skulle skrivas in på specialsjukhuset.
Man har alltså vid inskrivningen av L. enligt 34 § omsorgslagen
klart åsidosatt lagens formella förutsättningar för beredande av
sådan vård. Jag utgår emellertid från att sjukhuset nu omgående undersöker
om det finns laglig grund för att ha L. inskriven vid specialsjukhuset.

Vad gäller förmyndarens samtycke till inskrivningen av E. enligt samma
lagrum synes uttryckligt samtycke från förmyndarens sida inte heller
här ha lämnats. Sjukhuset anför att det i läkarintyget för inskrivning antecknats
att föräldrarna var positiva till en flyttning av E. närmare hemmet,
detta dock ej preciserat till Västra Marks sjukhus. Fadern var E:s
förmyndare.

Oavsett de närmare omständigheterna i E:s fall anser jag det emellertid
orimligt att som formell grund för inskrivning på specialsjukhus lägga
ett i andra hand återgivet allmänt uttalande om att föräldrarna är positiva
till att barnet flyttas närmare hemmet. För att ett samtycke enligt 34 §
skall kunna godtas måste den som lämnar ett sådant samtycke ha klart för
sig vad saken gäller. Det måste alltså klargöras för den som skall samtycka
vad det är för åtgärd som är aktuell och också att samtycket är en formell
förutsättning för åtgärden. I annat fall kan den som företräder den utvecklingsstörde
lätt missuppfatta sina lagliga möjligheter att påverka
beslutet om vård. Man får naturligtvis inte tänja formuleringar eller omtolka
allmänna omdömen så att man lägger snart sagt vilka positiva
uttalanden som helst till grund för beslut om så ingripande åtgärder som
det här är fråga om. Det är t. ex. självklart att de flesta föräldrar skulle
vara positiva till att barnet flyttas närmare hemmet. Lika klart är att ett
sådant uttalande inte utan vidare kan användas som ett formellt samtycke
21 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

322

till inskrivning på specialsjukhus. Det är därför uppenbart att även inskrivningen
av E. måste prövas på nytt såvitt gäller samtycke från förmyndare.

I JO-remissen antecknades vidare att det i inskrivningshandlingarna
saknades uppgift om E:s inställning till frågan om intagning på specialsjukhus.
Sjukhuset har i sitt svar hit gjort gällande att man av de olika
medicinska uttalandena om E.hitan vidare skulle kunna utläsa att E:s
mognad inte var sådan att han skulle kunna lämna sitt medgivande.

Jag har i och för sig ingen anledning att ifrågasätta sjukhusets bedömning
av Ers mognad. Jag vill emellertid betona att handfingarna rörande
E. är omfattande och knappast ger ett så entydigt besked om möjligheterna
att ta reda på hans inställning som sjukhuset gjort gällande. Vad som
har förekommit i denna del ger mig anledning att framhålla att det inte
kan anses tillfredsställande om det krävs studier av olika intyg och sjukhusjournaler
för den som vill avgöra om man vid inskrivningen prövat
frågan om i vad mån patientens vilja bör beaktas. Enligt min mening bör
det klart framgå av inskrivningshandlingarna att denna fråga har prövats
i samband med inskrivningen. Om inte patientens samtycke finns, bör
det således finnas en anteckning om att patienten bedömts inte ha nått
en sådan mognad att hans vilja bör beaktas. Frånvaron av en sådan anteckning
kan innebära att man har förbisett att patienten eventuellt bort
tillfrågas. Även förmyndarens samtycke bör föranleda en särskild notering.
Särskilt med hänsyn till att inskrivning på specialsjukhus är en för
den enskilde djupt ingripande åtgärd bör vad som har förekommit i samband
med inskrivningen angående samtycke dokumenteras i inskrivningshandlingarna.
Jfr socialstyrelsens cirkulär den 29 juni 1976 (SOSFS
1976: 42) om in- och utskrivning i vårdhem och specialsjukhus enligt
omsorgslagen m. m.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att det av inskrivningshandlingarna
bör klart framgå att de formella krav som lagen uppställer för inskrivning
enligt 34 § omsorgslagen är uppfyllda när inskrivning sker. Endast därigenom
får man en tillräcklig garanti för att dessa krav verkligen beaktas
och tillgodoses.

Den andra fråga som togs upp i remissen till sjukhuset gäller tillämpningsområdet
för den fria intagningsformen enligt 34 § omsorgslagen i
fall när det rör sig om patienter som bedöms vara farliga för andras personliga
säkerhet. Frågan väcktes med anledning av att det av läkarintyg
rörande L. framgick att denne bedömts farlig och hänförlig under 35 §
a) och b) omsorgslagen. L. hade emellertid efter eget samtycke skrivits in
enligt 34 § omsorgslagen.

Sjukhuset har i denna del anfört bl. a. att förutsättningar för inskrivning
enligt 35 § inte ansetts föreligga på grund av att sjukhuset hade stora
personella resurser och goda möjligheter att klara av L:s aggressivitet
jämfört med vad som varit fallet på den vårdinstitution där L. tidigare
vistats.

323

För min del vill jag inte ifrågasätta sjukhusets bedömning att inskrivning
borde ske enligt 34 § omsorgslagen. Det kan inte anses föreligga någon
skyldighet att bereda vård enligt 35 § omsorgslagen om saken går att
lösa redan med tillämpning av 34 §. Tvärtom bör man i regel inte tillämpa
35 § när ett samtycke enligt 34 § föreligger (jfr prop. 1966: 53 s. 154,
prop. 1967: 142 och socialstyrelsens cirkulär den 6 mars 1970, MF nr 14).

Det avgörande vid bedömningen av om 34 § eller 35 § bör tillämpas i
fall när båda är tillämpliga är givetvis i vad mån det kan antas bli nödvändigt
att tillgripa tvångsåtgärder mot patienten. Jag har för avsikt att
i ett annat ärende1 mera allmänt ta upp frågan om den lagliga grunden för
olika slag av tvångsåtgärder mot patienter som beretts vård med stöd av
omsorgslagen.

Användningen av tvångsmedel inom omsorgsvården

JO Flolstad anförde i ett beslut som meddelades den 28 december 1979.
Bakgrund

Vid dåvarande JO Leif Ekbergs inspektion den 11 december 1978 av
Västra Marks specialsjukhus i Örebro antecknades till inspektionsprotokollet
bl. a. följande.

I flera fall observerades att man i inte obetydlig utsträckning använt
tvångsmedel mot patienter i form av s. k. bälte.

I. var född 1925 och intagen enligt 35 § b) och d) omsorgslagen. Hon
hade under 1977—78 haft bälte enligt följande, mars 1977— ca 37 timmar,
juli — 153 timmar, oktober — 56 timmar, november — 301 timmar,
december — 10 timmar, januari 1978 — 33 timmar, februari — 21 timmar,
april — 274 timmar, juni — 12 timmar och augusti — 22 timmar.
Som orsak hade oftast angivits ”Orolig” eller liknande.

S. var född 1942 och intagen enligt 35 § b) omsorgslagen. Han hade
sedan intagningen i september 1977 belagts med bälte några timmar varje
månad under större delen av tiden. Som orsak angavs bl. a. ”Våldsam”,
”Hotar personal” och ”Slåss”.

B. var född 1952 och intagen enligt 35 § b) omsorgslagen. Hon hade
ända sedan 1969, då hon intagits på sjukhuset, vid ett mycket stort antal
tillfällen belagts med bälte några timmar i taget. Under våren 1977 hade
hon haft bälte sammanlagt 44 timmar i januari, 52 timmar i februari, 25
timmar i mars och 4 timmar i april. Under de närmast föregående två
månaderna av 1976 hade tiden uppgått till 57 respektive 46 timmar. I
samtliga fall angavs som orsak till åtgärden ”Insomningsbälte”.

'' Se nedan

324

JO Ekberg anförde följande: Omsorgslagen saknar motsvarighet till de
i 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall givna
bestämmelserna om rätt att i vissa fall hindra patient från att lämna sjukhuset
och att underkasta patient det tvång som är nödvändigt med hänsyn
till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.
Frågan har inte heller diskuterats i omsorgslagens förarbeten,
men behandlas i socialstyrelsens tidigare nämnda cirkulär den 6 mars
1970 med vissa rättsliga synpunkter på den slutna vården av psykiskt utvecklingsstörda.
I cirkuläret hänvisas i huvudsak till bestämmelserna om
nödvärn och annan nödhandling i 24 kap. brottsbalken.

De vid inspektionen uppmärksammade fallen utgör exempel på vitt
skilda skäl för användande av tvångsmedel. Enligt min mening kan man
emellertid inte utan vidare acceptera användandet av tvångsmedel för att
t. ex. upprätthålla ordningen eller för att lämna vård som patienten motsätter
sig i samma utsträckning som tvångsmedel i syfte att avvärja direkt
fara för personer i patientens omgivning eller för honom själv.

Yttrande bör därför inhämtas från sjukhuset dels i fråga om i vilken
omfattning tvångsmedel används mot patienter, och dels i fråga om de
principer som tillämpas för att tillgripa tvångsmedel.

Med anledning av dessa anteckningar infordrades yttrande från sjukhuset.
I yttrande den 28 februari 1979 anförde sjukhuset bl. a. följande.

Som en generell regel gäller att tvångsmedel endast används efter läkarordination.

Avd. A 1 vid Västra Marks sjukhus — den somatiska avd. där doktor
Åke Nygren är överläkare — använder bälte endast på somatisk indikation
dvs. när patienterna är så somatiskt skröpliga att de faller ur sängen
på nätterna eller ur stolen på dagarna om man inte fixerar dem med bälten.
Bältet är så fixerat att pat:na själva kan lossa dem. Inga andra
tvångsmedel eller andra indikationer förekommer på denna vårdavdelning.

På övriga vårdavdelningar är orsaken till bälte de situationer där patientens
beteende medför skada eller fara för patienten själv, för medpatienter
eller personal som inte kan förebyggas på annat sätt.

Ang. pal. I. född 1925: indikationen till tygbälte var pat:s starka oro,
vilken uppfattas betingas av en manodepressiv sjukdom, där psykofarmaka
tidvis haft otillräcklig effekt. Vid de svåraste sjukdomsperioderna
har pat. varit aggressiv mot medpatienterna och t. ex. knuffat omkull
dem. Övriga patienter på avdelningen är svårt sjuka och försvarslösa. Det
har även hänt att patienten själv fallit och slagit sig kraftigt. Bälte har
alltså på läkarordination tillämpats, då man på något annat sätt inte kunnat
skydda patienten själv eller medpatienterna.

Äng. pat. S. född 1942, var pat. vid intagningen ytterligt trotsig, hänsynslös
och aggressiv mot både personal och medpatienter. För att kunna
kontrollera hans aggressiva utbrott tillämpades på läkarordination bälte
vid några tillfällen, sista gången 21.4.78. Därefter har samarbetet mellan
patient och personal varit tillfredsställande och parterna har diskuterat
oklarheter och bälte har icke förekommit.

325

Alif;, pal. B. född 1952, vilken haft ”insomningsbälte" p. g. a. att hon
gick uppe på nätterna, besökte medpatienternas rum och rev sönder deras
filtar och prydnadsföremål, vilka hon stoppade i munnen. Åt det mesta
hon kom över på avd. P. g. a. otillräcklig personal på kvällstid kunde
man inte tillfredsställande skydda pat. att komma till skada och på läkares
ordination tillämpades insomningsbälte under en period. Sedan personal
på kvällstid utökats har pat. kommit in i andra rutiner och sedan
april -77 har hon inte haft bälte.

Gällande regler m. m.

Som framhölls i remissprotokollet finns i 13 § lagen (1966: 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) en regel om användning
av tvång inom den lagens tillämpningsområde. Det föreskrivs
där att den som är intagen får hindras att lämna sjukhuset och i övrigt
underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med
vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Någon motsvarande
regel finns inte i lagen (1967: 940) om omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (omsorgslagen).

I den proposition som föregick LSPV (prop. 1966: 53) kommenterar
föredragande statsrådet den aktuella bestämmelsen i LSPV på följande
sätt (s. 185).

Jag har likaledes föreslagit att patienter som tagits in på egen begäran
inte i något fall skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Inte heller när det
gäller möjligheten till tvångsåtgärder anser jag att dessa patienter skall
vara underkastade andra regler än dem som gäller för kroppsligt sjuka.
Detta är en naturlig konsekvens av min inställning till frågan om kvarhållningsrätten.
Att den slutna vården gör det nödvändigt att patienterna
följer ordningsföreskrifterna för sjukhuset torde vara klart, men detta
behöver inte särskilt regleras.

Möjligheten att bereda sluten psykiatrisk vård oavsett deras samtycke
kräver som komplement att patienten kan få adekvat vård, även om
detta måste ske mot hans vilja. 1 annat fall skulle vistelsen på sjukhuset få
karaktären av skyddsförvaring och möjligheterna till utskrivning skulle
kunna avsevärt försämras. Jag förordar att nuvarande regler om att det
tvång får tillgripas, som erfordras med hänsyn till ändamålet med intagningen
eller till skydd för den sjuke själv eller omgivningen, bibehålls.

Anledningen till att omsorgslagen saknar motsvarighet till 13 § LSPV
har inte berörts i förarbetena.

Rätten att tillgripa tvångsmedel gentemot utvecklingsstörda som är intagna
på vårdhem eller specialsjukhus diskuteras emellertid i socialstyrelsens
cirkulär den 6 mars 1970 (MF nr 14) med vissa rättsliga synpunkter
på den slutna vården av psykiskt utvecklingsstörda. Cirkuläret berör såväl
dem som är intagna enligt 34 § omsorgslagen (den frivilliga intagningsformen,
grundad på eget eller förmyndares samtycke) som dem som är
intagna enligt 35 § (intagning oberoende av samtycke). I cirkuläret anförs
bl. a. följande.

326

I omsorgslagen saknas motsvarighet till de i lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall givna reglerna om rätt att hindra den
som intagits med stöd av lagen att lämna sjukhuset och om tvång för att
genomföra vårdåtgärder eller för att skydda patienten själv eller omgivningen
samt om möjligheten att taga del av innehållet i brev eller annan
handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända och
om kvarhållande av sådana handlingar i vissa fall.

För att kunna bemästra de situationer som uppkommer i samband med
t. ex. rymningsförsök kan tvång inte alltid undvikas och rättsligt stöd härför
får alltså sökas i lagstiftning utanför omsorgslagen. I 24 kap. 2 § andra
stycket brottsbalken finns bestämmelser meddelade av innebörd att om
den som är berövad friheten rymmer eller med våld eller hot om våld
sätter sig till motvärn mot någon under vars uppsikt han står, när denne
skall hålla honom till ordningen, då må till rymningens hindrande eller
ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Brottsbalkens nu refererade bestämmelse
kan, såsom ordalydelsen ger vid handen, endast tillämpas på den
som intagits oberoende av samtycke enligt omsorgslagens 35 §. Men även
patient som intagits enligt lagens 34 § och som är myndig eller som fyllt
15 år och nått sådan mognad att hans vilja beträffande vården bör beaktas
— frivilliga fall alltså — kan undantagsvis behöva underkastas visst tvång.
Tvånget kan t. ex. vara nödvändigt i en akut situation för att skydda patienten
eller omgivningen. Även för sådana åtgärder finns stöd i brottsbalken,
nämligen i 24 kap. 4 § som behandlar nödrätten. Enligt sistnämnda
lagrum är nämligen den fri från ansvar som handlar i nöd för att avvärja
fara för liv eller hälsa, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses
försvarlig. Självfallet gäller denna bestämmelse även beträffande den som
intagits oberoende av samtycke.

Även frivilligt intagna patienter måste som en följd av att de vårdas
tillsammans med patienter, som kan kvarhållas mot sin vilja, av praktiska
skäl underkastas inskränkningar i den personliga friheten. Om en frivilligt
intagen vägrar att underkasta sig nyssnämnda inskränkningar eller konsekvent
motsätter sig de för vårdens meddelande givna föreskrifterna bör
man i första hand genom lämpor och övertalning söka tillrättaföra honom.
Går ej detta torde man få tolka hans beteende som ett önskemål om att
han ej längre vill kvarstanna i inrättningen, och den adekvata åtgärden
bör därför bli utskrivning. Härvid skall det enligt 52 § omsorgslagen prövas
om den utvecklingsstörde bör beredas andra omsorger än vård i ifrågavarande
inrättning. Sedan utskrivning skett av sådan patient finns som
tidigare anförts vissa möjligheter till beredande av vård oberoende av
samtycke enligt 35 § omsorgslagen.

För patienter intagna enligt 35 § måste anses gälla att de även mot sin
vilja kan beredas adekvat vård. I annat fall skulle vistelsen på inrättningen
få karaktären av ren skyddsförvaring och möjligheterna till utskrivning
skulle avsevärt försämras. Givetvis måste dock stor restriktivitet iakttas
vid användande av tvång för att genomdriva åtgärder för medelande av
vård, t. ex. medicinering. Vägrar patient att intaga medicin — det kan
från patientens sida vara fråga om en demonstration i närvaro av medpatienter
— torde mera vara att vinna på att avstå från medicineringen
vid detta tillfälle och i stället senare genom övertalning försöka förmå
patienten att underkasta sig erforderliga åtgärder för erhållande av

327

adekvat vård. Tillspetsade situationer bör undvikas och prestigehänsyn
får aldrig spela in då det gäller att genomföra vårdåtgärder. Under inga
som helst omständigheter får tvång tillgripas mot patienterna eller inskränkningar
i deras frihet göras som bestraffning.

Som allmän regel bör gälla att, innan tvång tillgripes mot en patient,
den för vården ansvarige läkaren underrättas. Om besked från läkaren
inte kan avvaktas bör meddelande om vidtagna tvångsåtgärder omedelbart
därefter lämnas honom.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall innehåller
även som ovan nämnts bestämmelser om rätt för vederbörande överläkare
att — om särskilda skäl föreligger — ta del av innehållet i brev eller annan
handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända
samt att under vissa förutsättningar besluta, att sådana handlingar skall
kvarhållas. Då bestämmelser motsvarande dessa helt saknas i omsorgslagstiftningen,
finns ingen sådan rätt beträffande psykiskt utvecklingsstörda,
vare sig dessa är intagna med stöd av 34 eller 35 §.

Bedömning

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot
det allmänna skyddad bl. a. mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta
skydd får enligt 2 kap. 12 § RF begränsas bara genom lag. Användningen
på specialsjukhus av bälte är utan tvekan ett sådant kroppsligt ingrepp
som avses i 2 kap. 6 §. Tvångsmedicinering är ett annat som också träffas
av bestämmelserna. Dessa och liknande tvångsmedel får alltså inte användas
utan lagstöd.

Som framgår av det föregående finns det i omsorgslagen inte någon
motsvarighet till bestämmelsen i 13 § LSPV att den som är intagen på
sjukhus med stöd av lagen får underkastas det tvång som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv
eller omgivningen. Det finns inte heller någon annan bestämmelse i omsorgslagen
som ger uttryckliga regler om användning av tvång av det
slag som avses i bestämmelsen i 2 kap. 6 § RF om påvtingat kroppsligt
ingrepp. Vidare saknas stöd i förarbetena till lagen för att anta att man
vid lagens tillkomst avsåg att genom någon bestämmelse i lagen göra det
möjligt att använda sådant tvång. Det finns alltså i omsorgslagen inte
något stöd för att man under pågående vård på specialsjukhus använder
tvång mot patienterna.

Som framgår av socialstyrelsens cirkulär finns däremot visst stöd för
tvångsåtgärder i olika bestämmelser i 24 kap. brottsbalken. Jag kan i olika
enskildheter ansluta mig till redogörelsen i de delar som jag har återgett
i det föregående. Men jag vill tillfoga några kommentarer. För det första
vill jag slå fast att avsaknaden av särskilda regler om tvångsåtgärder i
vården betyder att man inte har någon rätt till rutinmässig användning
av tvångsmedel. Det stöd för användning av tvång som finns i olika bestämmelser
i brottsbalken är nämligen begränsat till situationer där faran
för våld m. m. är överhängande. För det andra vill jag göra en reserva -

328

tion. I cirkuläret sägs att det för patienter intagna enligt 35 § måste anses
gälla att de även mot sin vilja kan beredas adekvat vård. Det framgår av
fortsättningen att man med detta menar att tvång kan användas. Man
tycks också mena att tvånget i sådana fall kan användas även när ingen
av bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken om nödvärn m. m. är tillämplig.
En sådan ståndpunkt är enligt min mening inte förenlig med gällande
rätt. Det saknar lagstöd och bygger på ett rent ändamålsresonemang.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja bedöma rättsläget när det gäller
användning av tvångsmedel på specialsjukhus så att tvång inte får utövas
mot patienter som är intagna enligt 34 ij omsorgslagen på grund av eget
samtycke annat än i de undantagssituationer som avses med reglerna om
nödvärn och nöd (24 kap. 1 och 4 §§ BrB). När det gäller patienter som
är intagna efter samtycke av enbart förmyndare eller vårdnadshavare har
man möjligen en något längre gående befogenhet att använda visst tvång
givetvis under förutsättning att den som svarar för den utvecklingsstörde
inte motsätter sig sådana åtgärder. När det gäller patienter som är intagna
enligt 35 § omsorgslagen torde tvång kunna utövas på grund av bestämmelserna
i 24 kap. 1, 2 eller 4 § BrB. Utöver vad jag nu har sagt kan
tvångsmedel inte användas i vården av patienter på specialsjukhus.

När det gäller de fall som har uppmärksammats vid inspektionen av
Västra Marks sjukhus kan konstateras att de tre patienterna tidvis har
underkastats tvångsmedel i form av bälte i en utsträckning som inger
tveksamhet. Sjukhuset har förklarat åtgärderna med att de ifrågavarande
patienterna antingen kunnat skada medpatienter eller själva komma till
skada. Enligt sjukhuset har det sålunda rört sig om situationer där såväl
nödvärnsrätt som nödrätt kan föreligga. Eftersom samtliga patienter
dessutom var intagna enligt 35 § omsorgslagen hade man möjligen också
i en del fall kunnat åberopa 24 kap. 2 § brottsbalken om rätt att begagna
erforderligt våld för att upprätthålla den allmänna ordningen på sjukhuset.
Man har alltså haft ett visst lagstöd för att använda tvång mot
patienterna. Men jag har svårt att befria mig från känslan av att tvång
här kan ha kommit till användning i alltför hög utsträckning. Som jag
redan framhållit medger inte gällande lagstiftning en rutinmässig användning
av tvångsmedel gentemot oroliga och besvärliga patienter. Enligt
min mening måste man varje gång man överväger att använda tvångsmedel
noga överväga behovet och de rättsliga förutsättningarna i just den
aktuella situationen. Jag finner emellertid inte tillräckliga skäl att gå vidare
med en undersökning av de fall som jag nu har berört. Dels kan
rättsläget anses i viss mån oklart och dels torde det vara förenat med betydande
svårigheter att nu långt i efterhand få klarhet i hur omständigheterna
gestaltat sig i de olika fallen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör sjukhuset enligt min uppfattning
mera allmänt undersöka i vilka situationer bälte eller andra
tvångsmedel kommer till användning morn sjukhuset och överväga olika

329

möjligheter att nedbringa sådant tvång mot patienterna. Jag vill här särskilt
framhålla vikten av att inte tvångsmedlen används under längre tid
än vad som anses oundgängligen nödvändigt. Så snart det omedelbara
behovet av tvångsmedel upphört måste också användningen därav avbrytas.

Avslutningsvis konstaterar jag att rättsläget när det gäller möjligheten
använda tvång i vården av patienter, som vårdas på specialsjukhus, är
oklart och svårtillgängligt. Enligt min mening är detta högst otillfredsställande.
Det rör sig ju om åtgärder som kan innebära långtgående intrång
i patienternas personliga frihet och integritet. Att döma av vad som
framkommit i detta ärende tycks dessutom användningen av tvång i vården
inte vara någon ovanlig företeelse. Min slutsats är att det finns starka
skäl att överväga om inte omsorgslagen bör kompletteras med bestämmelser
som reglerar möjligheten att använda tvång i vården av patienterna
på specialsjukhusen. Det kan vara lämpligt att samtidigt överväga
om inte lagen bör förtydligas även med tanke på andra fall av tvångsanvändning
som kan förekomma inom omsorgsområdet.

Jag vill fästa socialdepartementets uppmärksamhet på de frågor som
jag nu har berört. Jag kommer därför att tillställa departementet en kopia
av detta beslut.

Omsorgsvård —
försöksinskrivning i särskola

Vid dåvarande JO Ekbergs inspektion av omsorgsstyrelsen i Uppsala län
den 26-27 och den 29 september 1978 antecknades till inspektionsprotokollet
bl. a. följande.

1 en elevakt (rörande P.R., född 69-11-07) iakttogs följande. På journalbladet
hade den 27 augusti 1977 antecknats "Börjar på försök i åk 7 vid
Sverkerskolan, klasslärare NN". Något beslut om att eleven skulle
försöksinskrivas i särskola fanns inte i akten. Inte heller kunde eleven
återfinnas bland de elever som behandlats vid elevvårdskonferenser under
1977. På fråga upplyste särskolchefen att eleven behandlades såsom
försöksinskriven i särskolan från och med höstterminen 1977.

JO beslöt inhämta omsorgsstyrelsens yttrande dels i fråga om hur beslut
om försöksinskrivning bör utformas och dokumenteras, dels i fråga om
innebörden av uttrycket ”kortare tid” i 48 § fjärde och femte styckena
omsorgsstadgan.

Efter remiss avgavs yttrande av omsorgsstyrelsen. Till yttrandet var
fogat ett särskilt yttrande av särskolchefen.

I särskolchefens yttrande anfördes följande.

330

Elev mottages på försök i särskolan efter anmälan från förskola eller
grundskola. Beslut om försöksinskrivning och placering i klass fattas av
vederbörande rektor och föregås bl. a. av samtal mellan vårdnadshavare
och blivande klasslärare samt besök i tilltänkt klass. Beslutet införes i
personakten. Sedan 1978-01-01 föres även försöksinskrivningar in i protokoll
vid inskrivningskonferenserna.

Under tiden, som eleven är försöksinskriven har målsman, lärare,
skolledare och skolsköterska täta kontakter för att utröna om eleven är i
behov av särskolans resurser eller ej. Att besluta detta kan ta längre eller
kortare tid. Kortare tid än en termin är svårt att tänka sig, inte minst med
tanke på att eleven ofta har misslyckats i en tidigare skolsituation och
måste få tid att anpassa sig i den nya miljön. Läraren måste också ges
möjlighet att lära känna eleven. Oftast behövs en något längre tid innan ett
ställningsstagande kan ske. Bedöms eleven vara i behov av undervisning i
särskolan anmäls eleven till Barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen
vid Akademiska sjukhuset för medicinsk utredning. Väntetiden där är
ibland upp till 4-5 månader. Försöksinskrivningen förlängs automatiskt
tills utredningen är klar.

Samtycke från vårdnadshavarna krävs innan inskrivning i särskola sker.
Vi försöker låta övergången från grundskola till särskola ske på ett
naturligt sätt. Gränsen mellan de bägge skolformerna ska vara så omärklig
som möjligt.

Beträffande elev "PR född 69-11-07” var hon försöksinskriven i åk I och
inte i åk 7. Protokoll från elevvårdskonferens 77-12-21 finns inskrivet i
akten. Eleven bedöms vara ett s. k. MBD-barn och har av klasslärarna
ansetts svårplacerad.

Omsorgsstyrelsen anförde för sin del följande.

När en elev mottages för försöksinskrivning vid särskola är bakgrunden
nästan alltid den att tveksamhet råder om eleven på sikt verkligen skall
tillhöra särskolan. Diskussioner äger alltid rum mellan föräldrar och
grundskolans lärare (om eleven undervisats i sådan skola), skolpsykolog,
skolläkare, särskolchef och mottagande särskollärare. När man är överens
sker överflyttningen så informellt och enkelt som möjligt. Föräldrarnas
medgivande är en naturlig förutsättning. Ett skriftligt beslut till dem från
särskolchefen skulle lätt understryka särskolans (och elevens) särställning
i skolväsendet. Å andra sidan är det viktigt att föräldrarna är medvetna om
vilken tid försöksplaceringen omfattar. Kortare tid än en termin förekommer
sällan. Eleven bör få tid att komma in i gruppgemenskapen och
utveckla sina resurser innan ett avgörande sker. Ibland göres parallellt en
barnpsykiatrisk bedömning. Kontakterna mellan särskolan och hemmet är
ofta rätt intensiva under försökstiden. Det är inte ovanligt att föräldrar
upplever det som lättare att acceptera en fortsatt försöksinskrivning under
längre tid än en regelrätt inskrivning trots att de är medvetna om att barnet
har det bäst i särskolan.

Med hänsyn till nuvarande bestämmelser syns det rimligt att försöksinskrivningen
begränsas till två terminer.

Bestämmelserna om in- och utskrivning respektive försöksinkrivning
vid särskola bör enligt omsorgsstyrelsens uppfattning ses över och ändras
så att de får en mjukare utformning. Barn som saknar förutsättningar att
följa med i grundskolan bör ha rätt att få en motsvarande undervisning som

331

tillhandahålles i särskola. Skolgång i särskola är mera att anse som en
rättighet och inte som ett tvång. Det formella regelsystemet bör ändras i
enlighet härmed.

Betr. dokumentationen rörande försöksinskrivningen anser omsorgsstyrelsen
det motiverat att av anteckningarna bör framgå att eleven
försöksinskrivits och tiden därför samt att föräldrarna är införstådda med
placeringen.

Vid ärendets avgörande den 19 december 1979 anförde JO Holstad
följande.

Enligt 48 § femte stycket stadgan (1968:14) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda (omsorgsstadgan) får elev inom det allmänna
skolväsendet på försök mottagas i särskola under kortare tid utan att
inskrivas där, om vårdnadshavaren medger det och eleven, om han fyllt 15
år, inte motsätter sig det.

Uttrycket kortare tid har inte preciserats i förarbetena till omsorgslagstiftningen.
Avsikten med bestämmelsen är att man på ett så informellt sätt
som möjligt skall kunna pröva om eleven passar i särskolan. Enligt tidigare
lagstiftning fanns för liknande fall s. k. intagning för observation. En sådan
intagning skulle i allmänhet vara avslutad inom sex månader.

I propositionen till omsorgslagen (prop. 1967:142) framhölls betydelsen
av att gränsen mellan särskolan och grundskolan skulle bli så omärklig som
möjligt. Man borde enligt departementschefen i görlig mån utan formaliteter
smidigt kunna pröva olika undervisningsformer för att så fort som
möjligt finna den som passade den enskilde eleven bäst (nämnda prop. s.
131).

Även om det alltså inte finns några klara regler för vad som bör förstås
med uttrycket ”kortare tid" i 48 § femte stycket omsorgsstadgan förefaller
det bl. a. mot bakgrund av de tidigare gällande reglerna, tveksamt om man
i normalfallet bör låta en elev gå på försök under längre tid än sex månader.
Jag har emellertid i stort sett förståelse för de praktiskt betingade synpunkter,
som anförts av omsorgsstyrelsen. Jag kan sålunda ansluta mig till
styrelsens ståndpunkt att man bör begränsa den tid då eleven går på försök
till två terminer. Men jag vill samtidigt framhålla att två terminer inte får
ses som en huvudregel. Givetvis bör frågan om inskrivning i särskolan i
regel avgöras så snart den kan bedömas tillförlitligt.

Några krav på utformningen av beslut att ta emot elev på försök i
särskola uppställs inte i omsorgsförfattningarna. Enligt min mening bör
skolan allt efter omständigheterna kunna meddela beslutet antingen muntligen
eller skriftligen.

Beträffande kravet på dokumentation i de fall elever tas emot på försök
framgår av 50 § omsorgsstadgan att en elevakt skall finnas för varje elev.
Skolöverstyrelsen har också fastställt en huvudblankett för elevakt och ett
flertal blanketter för bilagor till akten. Dessa blanketter är emellertid

332

avsedda att användas inom hela skolområdet och ger ingen närmare
vägledning för vilka krav som bör ställas när det gäller elever som tagits
emot på försök i särskola. Som ett allmänt krav bör enligt min mening gälla
att elevakten bör ge en översiktlig bild av elevens situation. Det bör
sålunda framgå att eleven har tagits emot på försök, när detta har skett och
i vilken klass eleven har börjat. Vidare bör någon anteckning finnas om
föräldrarnas synpunkter och önskemål. Även sådana beslut eller överväganden
angående eleverna som har förekommit i samband med elevvårdskonferenser
bör noteras.

I det vid inspektionen uppmärksammade ärendet uppfyllde anteckningarna
vid inspektionstillfället inte de nu angivna kraven annat än delvis.
Uppenbarligen gav de en alltför fragmentarisk bild av elevens situation.

Granskning av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk vård (15 §
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall)

I ett brev till JO anförde A., som var intagen för vård på S:t Sigfrids
sjukhus i Växjö, att han varit tvungen att öppna ett brev från sin advokat i
närvaro av en överskötare.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande från överläkaren vid
S:t Sigfrids sjukhus Frantz Hancke

På ombudsmannaexpeditionen upprättades härefter en promemoria med
följande innehåll.

I 15 § lagen om sluten psykiatrisk vård anges i första stycket att
överläkare har rätt att ta del av innehållet i försändelser till och från
patienter om det föreligger särskilda skäl. Det sägs vidare i bestämmelsen
att om en handling som ankommer till en patient kan medföra fara för
ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämplig med hänsyn till
syftet med vården så kan överläkaren besluta att handlingen inte skall
överlämnas till patienten.

Med anledning av klagomålen har yttrande inhämtats från överläkaren
Frantz Hancke vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Hancke har därvid anfört
att försändelser till de intagna får dessa själva öppna på avdelningsexpeditionen
under överinseende av ansvarig personal. 1 det aktuella fallet fick
A. öppna brevet inför en överskötare och en skötare. Någon kontroll av
skrivelsens innehåll företogs inte men däremot kontrollerades att försändelsen
inte innehöll sådant som kunde äventyra ändamålet med vården
eller säkerheten på avdelningen.

Hanckes yttrande tyder på att all post till de intagna kontrolleras på det
ovan beskrivna sättet, således även post från t. ex. myndigheter. Det
framgår inte av yttrandet om någon prövning av om det förelegat särskilda
skäl företagits, och, om sådana skäl befunnits föreligga, vari dessa bestått.

JO Bexelius uttalade i JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 304 ff bl. a. att en

333

förutsättning för att granskningen skulle kunna överlåtas från överläkaren
till underordnade befattningshavare var att överläkaren, under beaktande
av gällande bestämmelser, meddelade närmare föreskrifter om granskningens
omfattning. Av Hanckes yttrande framgår inte om sådana föreskrifter
meddelats eller om det i övrigt finns särskilda regler inom sjukhuset för hur
brevöppningen skall tillgå.

Yttrande från Hancke bör inhämtas beträffande dels frågan om all post
till de intagna öppnas, dels om det sker någon prövning av om särskilda
skäl föreligger, dels vilka särskilda skäl som förelegat i A:s fall och dels om
några föreskrifter rörande hanteringen av post till och från intagna har
utfärdats.

Promemorian remitterades till Hancke som därefter avgav följande
yttrande.

Då undertecknad tillträdde tjänsten som överläkare och klinikchef för
klinik 6 S:t Sigfrids sjukhus Växjö hörde det till rutinerna vid kliniken att
all post till och från patienter censurerades i den omfattning detta medges
enligt 15 § LSPV. Rätt snart ändrades rutinerna därhän att censur av
inkommande brev helt upphörde. Däremot beslöts att försändelser till
patienterna skulle öppnas av patienterna själva under överinseende av
personal som hade att säkerställa att det inte via försändelsen insmugglades
exempelvis narkotika, vapen eller verktyg, det vill säga sådant som
skulle kunna medföra fara för ordningen och säkerheten eller äventyra
syftet med vården.

Undantag från ovan nämnda bestämmelser är brev från myndigheter.
Brev från Kronofogdemyndigheten och försäkringskassan får patienterna
emellertid ofta öppna hos en av klinikens kuratorer för att säkerställa att de
från klinikens sida får erforderlig hjälp i aktuella ärenden från dessa
myndigheters sida.

Det aktuella brevet som A. beklagat sig över att han måste öppna på
avdelningsexpeditionen var enl tryck utvändigt på kuvertet avsänt av en
advokat. Med hänsyn till att vi här på kliniken har erfarenhet av falsarier
och insmugglingsförsök av alla tänkbara slag var det fullt korrekt av
personalen att kontrollera att det i brevet ej fanns annat än ett skriftligt
meddelande. Med hänsyn till att A. har en karriär som kriminell missbrukare
och långvariga anstaltsvistelser bakom sig skulle man ha kunnat tänka
sig att en dylik försändelse kunde innehålla LSD.

Vi kan tyvärr konstatera att särskilda skäl alltid finns för att förhindra att
bl. a. narkotika insmugglas på kliniken. Även sådana patienter som inte är
missbrukare fungerar tidvis som transportörer eller mottagare av narkotika
under påtryckning från missbrukande medpatienters sida.

Så vitt jag kan bedöma är behandlingen av post till och från patienterna
på klinik 6 mera liberal än på någon annan specialklinik. A. är också den
ende som har framfört klagomål beträffande detta under den tid jag har
tjänstgjort härstädes.

I ett tillägg till sitt yttrande anförde Hancke att större paket till och från
patienterna öppnas och kontrolleras på föreståndareexpeditionen.

334

Vid ärendets avgörande den 18 april 1980 anförde JO Holstad följande.

Enligt 15 § lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall har överläkare
rätt att, om särskilda skäl föreligger, ta del av innehållet i brev eller annan
handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända.

Som skäl för att en viss rätt till brevcensur skulle föreligga angavs under
förarbetena (prop. 1966:53 s. 188) bl. a. att patienten inte lämpligen borde
få del av brev som oroade honom eller försämrade hans tillstånd och att
narkotikaförsändelser borde kunna stoppas innan de nådde adressaten.

Av Hanckes yttrande framgår att brev till klinikens patienter - utom
brev från myndigheter - rutinmässigt öppnas av patienterna själva men
under överinseende av vårdpersonal. Syftet med kontrollen är att säkerställa
att det inte via breven smugglas in t. ex. narkotika. Någon genomläsning
av breven ingår däremot inte i rutinerna.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena på kliniken får enligt min
mening de angivna rutinerna godtas. A:s brev tycks ha hanterats helt i
enlighet med dessa rutiner. Jag finner alltså inte fog för klagomålen.

Intagning på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Principer för journalföring

I en skrivelse till JO begärde X. att JO skulle utreda huruvida gällande
rättsregler följts i samband med att han i september 1978 togs in på sjukhus
för sluten psykiatrisk vård.

Vid ärendets avgörande den 30 april 1980 anförde JO Holstad bl. a.
följande.

Utredning

Med anledning av X:s skrivelse har intagningshandlingar och journalen
beträffande X. lånats in från sjukhuset. Av dessa framgår bl. a. följande.
Den 27 september 1978 omhändertogs X. av polisen enligt 7 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).
Vårdintyg utfärdades samma dag av en distriksläkare som förklarade att
han funnit sannolika skäl föreligga för att X. på grund av psykisk sjukdom
var i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han var farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv.

Den 28 september 1978 togs X. in på sjukhuset. Vederbörande läkare
noterade bl. a. följande angående X.: ”lugn och stillsam, välbalanserad.
Ingen affektlabilitet. Huruvida paranoida drag finns får utredas via ytterligare
samtal. Lätt grovpsykotisk”. Läkaren fann att X. skulle beredas
sluten psykiatrisk vård med stöd av 1 § b LSPV. Som diagnos angavs
observatio.

335

Den 4 oktober 1978 prövade överläkaren jämlikt 9§ LSPV om vård
kunde beredas patienten med stöd av LSPV. Läkaren antecknade bl. a.
följande angående X:s uppträdande vid samtal samma dag. ”Lugn och
stillsam, inget psykotiskt, upplever att omgivningen motarbetar honom,
vill honom illa.” Läkaren bedömde att X. behövde kvarstanna för vård
och att man fick avvakta resultatet av olika testningar och undersökningar.
Under rubriken Diagnos antecknades observatio och beslutet om intagning
fattades med stöd av 1 § c LSPV. I journalen antecknade läkaren den 10
oktober bl. a.: ”att avgöra huruvida pat. är sjuk eller frisk går inte. Det går
inte heller att avgöra om sjukdomsinsikt och sjukdomskänsla finnes.”

Utskrivningsnämnden sammanträdde den 18 oktober 1978 och fann då
att det inte kunde anses klarlagt att X. numera led av psykisk sjukdom vars
art och grad medför att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.
På grund därav utskrevs X.

Med anledning av klagomålen har utredning och yttrande infordrats från
socialstyrelsen.

Efter remiss har läkaren i yttrande till JO bl. a. redogjort för den diagnos
han ställde på X. och anledningen till att han inte antecknade diagnosen i
sjukjournalen.

Bedömning

Vad först gäller omständigheterna i samband med intagningen den 28
september 1978 på psykiatriska kliniken har jag inte funnit anledning till
anmärkning. Jag lämnar alltså klagomålen i den delen utan åtgärd.

Vad gäller överläkarens beslut den 4 oktober 1978 att X. även i
fortsättningen skulle vara intagen för sluten psykiatrisk vård vill jag anföra
följande. Överläkarens prövning enligt 9 § LSPV har till syfte att utröna
om det finns ”grundad anledning anta” att förutsättningarna för tvångsintagning
föreligger (prop. 1966:53 s. 269). Vid denna prövning räcker det
således inte som vid prövningen enligt 8 § med sannolika skäl. För att
prövningen enligt 9 § skall leda till tvångsintagning krävs att det finns
grundad anledning att anta att patienten lider av psykisk sjukdom, att det
föreligger ett vårdbehov och att någon av de i 1 § LSPV angivna s. k.
specialindikationerna är för handen.

Av journalhandlingarna framgår inte vilken psykisk sjukdom som läkaren
funnit X. lida av den 4 oktober 1978. Som diagnos har endast angivits
observatio. I journalen har emellertid antecknats att patienten bedöms
behöva kvarstanna för vård i avvaktan på resultatet av olika testningar och
undersökningar. Vidare har angivits att specialindikationen enligt 1 § c)
föreligger.

I sitt yttrande har läkaren uppgivit den diagnos som han ställde på X.
Han har dessutom uppgivit att beslutet om intagning egentligen borde ha
kompletterats med den specialindikation som finns angiven i 1 § a LSPV,
dvs. att patienten dels till följd av sjukdomen saknat sjukdomsinsikt och

336

dels kunde få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt
försämrat om vården uteblev. Jag ser inte något skäl att betvivla de
uppgifter läkaren lämnat i sina yttranden. Mot den nu angivna bakgrunden
finnér jag inte anledning att kritisera beslutet den 4 oktober 1978.

En särskild fråga är om X:s patientjournal för den aktuella tiden förts på
ett tillfredsställande sätt. Som framgår av det föregående har någon
egentlig diagnos inte antecknats i journalen. Under rubriken diagnos har
endast antecknats observatio. Inte heller i övrigt har det noterats några
iakttagelser eller bedömningar från läkarens sida som ger närmare vägledning
i frågan vilken psykisk sjukdom han ansåg att X. kunde antas lida av.

Några regler som ger generella riktlinjer för hur patientjournaler skall
föras finns visserligen inte. Men det finns vissa mer detalj betonade
föreskrifter i 2 § kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av LSPV.
Det framgår av dessa föreskrifter bl. a. att journalen, utöver erforderliga
medicinska uppgifter, skall innehålla beslut enligt 8 och 9 §§ LSPV. Av
17 § förvaltningslagen (1971:290) följeratt åtminstone beslut enligt 9 § skall
vara försedda med motivering. En viss begränsning i motiveringsskyldigheten
är föreskriven i 34 a § LSPV men den är såvitt framgår av utredningen
utan intresse i förevarande fall.

Mot bakgrund av de regler jag nu har nämnt får det anses åligga
vederbörande läkare att i samband med beslut enligt 9 § LSPV i journalen
anteckna den diagnos han ställt eller åtminstone iakttagelser eller bedömningar
som han gjort och som i någon mån förklarar beslutet. Journalen
skall ju utgöra ett hjälpmedel i vårdarbetet, inte bara för den som för
journalen utan också för andra som deltar i detta arbete. Vidare skall den
bl. a. tillgodose behovet av insyn och därmed rättssäkerhet i verksamheten.

I yttrandet har läkaren som förklaring till att någon diagnos inte noterats
i journalen angett att tanken varit att förhindra att X. skulle bli stämplad
som gravt psykiskt sjuk och att det därmed skulle bli omöjligt för honom
att efter vård återgå i tjänst. Enligt min mening är denna förklaring inte
godtagbar. Gällande regler om sekretess torde ge fullt tillräckliga möjligheter
att hemlighålla uppgifter av det här slaget.

Jag anser alltså att journalföringen varit bristfällig i det hänseende som
jag nu har berört. Jag vill dock tillägga att bristen till viss del kompenseras
av att journalen i övrigt är mycket utförlig.

337

Fråga om brevcensur enligt 15 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Dessutom fråga om rätt för läkare att
översända fotokopia av patients brev till polismyndighet

I klagomål till JO uppgavs bl. a. att en vid Karsuddens sjukhus intagen
patient O. förbjudits att använda telefon och att ta emot telefonsamtal.
Vidare hade ett brev som var adresserat till O. inte kommit denne till
handa.

Med anledning av klagomålen inlånades sjukjournalen beträffande O. till
JO. Av journalen framgår bl. a. följande. O. försöksutskrevs den 8
september 1977 från sjukhuset. Den 8 maj 1978 framkom uppgifter som
tydde på att O. misshandlat en kvinnlig bekant. Det beslöts därför att O.
skulle återintas på sjukhuset. Han återintogs den 9 maj 1978. Den 11 maj
hade överläkaren vid sjukhuset Albert J. Boerman ett samtal med O.
varunder O. meddelades att totalcensur (tel. och brev) skulle införas under
den tid förundersökningen pågick, även med hänsyn till det virriga
intrycket breven dittills hade gjort. O. kunde skada sina egna intressen och
störa förundersökningen.

1 journalen har vidare antecknats vid fyra tillfällen att ingående och
avgående post stoppats och att fotokopior av breven översänts till förhörsledaren
vid polisen i Stockholm.

Från förhörsledaren inhämtades under hand att något beslut om beslag
av breven inte fanns och att initiativet till översändandet kom från
Boerman.

Med anledning av uppgifterna i klagomålen och de gjorda iakttagelserna
inhämtades yttrande från Boerman. I yttrandet anfördes sammanfattningsvis
bl. a. följande.

Det kan härmed kategoriskt förklaras att sjukhuset efter bästa förmåga
försökt sköta frågan om censur av patientpost etc enl LSPV 15 § och att
kontakt med advokat eller myndighet inte hindras eller avstyrs utan istället
uppmuntras i förekommande fall.

Boerman har under hand kompletterat sina uppgifter och anfört att
skälet till att han beslöt att försändelser till och från O. skulle kvarhållas
var att innehållet i vissa försändelser kunde tyda på fortsatt brottslig
verksamhet från 0:s sida. Någon begäran från polisen eller åklagaren om
att få se breven förekom inte men Boerman ansåg att han borde vidta
åtgärder för att om möjligt förhindra brott som kunde innebära risk för att
någon person kom till skada. Översändandet av brev på detta sätt var inte
brukligt på sjukhuset utan en engångsföreteelse. O. upplystes inte om att
breven översändes till förhörsledaren.

Yttrande inhämtades därpå från socialstyrelsen angående översändandet
av patienten 0:s post. Styrelsen anförde därvid sammanfattningsvis
följande.

22 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

338

Socialstyrelsen finnér sammanfattningsvis att omständigheterna i ärendet
- såsom de uppgivits av Boerman - varit sådana att han inte kan anses
ha brutit mot sin tystnadsplikt genom att lämna ut uppgifter om att risk
förelåg för att annan person kunde komma till skada. Vad gäller kopiering
av brev som omhändertagits enligt 15 § LSPV finner styrelsen att detta i
princip inte bör ske. Det har i ärendet inte styrkts att förfarandet skulle
vara nödvändigt. Om åklagaren haft behov av breven hade en bättre väg i
detta fall kanske varit att pröva utlämnandet genom bestämmelserna om
beslag i 27 kap RB och företeende av bevis i 38 kap samma balk. Vid
tillämpning av dessa bestämmelser hade också förelegat möjligheter för
patienten att genom besvär ta till vara sin rätt.

Vad nu sagts i principfrågan om överlämnande av brev kan dock om det
gäller särskilt grova brott (jfr RB 36:5 fjärde stycket) eller brott som avses i
23 kap BrB eller brott som hänför sig till ordningen eller säkerheten på
sjukhuset ge anledning till annat ställningstagande. I sådana fall bör - om
det i det enskilda fallet visar sig nödvändigt — översändande av brev eller
kopia av brev till polis eller åklagare anses tillåtligt.

Vid ärendets avgörande den 5 maj 1980 anförde JO Holstad följande.

I 15 § LSPV anges under vilka förutsättningar en patients brev får läsas
av överläkaren och när beslut får meddelas att brev till eller från en patient
skall hållas kvar. Enligt första stycket gäller till en början att överläkaren,
om särskilda skäl föreligger, får ta del av innehållet i brev eller annan
handling som ankommer till en patient eller som en patient önskar
avsända. Kan vidarebefordrande av en handling som ankommer till en
patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara
olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan en handling, som en
patient önskar avsända, föranleda betydande olägenhet för honom eller
någon annan, får överläkaren vidare, enligt första stycket, besluta att
handlingen skall hållas kvar.

Utredningen i ärendet ger mig inte tillräcklig grund för att anta att
Boerman saknat skäl för sitt beslut att hålla kvar försändelser till och från
O. Jag finner inte skäl att utreda den saken vidare. Med anledning av
journalanteckningen om ”totalcensur” vill jag endast erinra om att en
noggrann prövning enligt 15 § LSPV alltid måste göras i fråga om varje
enskild försändelse.

Beslut om förbud för en patient som tagits in enligt LSPV att använda
telefon och ta emot besök kan meddelas om vård- eller skyddsskäl
motiverar det. Den verkställda utredningen visar inte att det beslut som
klagomålet avser har varit ogrundat. Jag finner inte anledning att uppehålla
mig vid den frågan vidare.

Jag vill i stället till en något närmare granskning ta upp Boermans åtgärd
att kopiera breven och sända över kopiorna till förhörsledaren. Syftet med
åtgärden tycks ha varit att om möjligt förhindra brott som kunde innebära
risk för att någon person kom till skada.

339

Till en början kan man fråga sig om Boerman på grund av gällande regler
om tystnadsplikt för läkare bort avhålla sig från att till polismyndigheten
förmedla den information om förestående brott som breven kunde innehålla.
Dessa regler om tystnadsplikt återfinns i 3 § lagen (1975:100) med vissa
bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Av paragrafen
framgår bl. a. att den för vilken bestämmelserna gäller inte får obehörigen
uppenbara vad han i verksamheten har erfarit om någon enskilds hälsotillstånd
eller personliga förhållanden i övrigt. Vidare framgår att det sagda
inte medför någon inskränkning i den skyldighet att lämna uppgifter som
kan följa av andra författningar.

Som exempel på när tystnadsplikten får vika för föreskrifter i en annan
författning kan nämnas bestämmelserna i 23 kap. 6§ brottsbalken som
bl. a. föreskriver skyldighet att anmäla vissa grövre brott som är »å färde».
När syftet med att lämna uppgifter är att förhindra mindre grova brott,
beror det på omständigheterna i det enskilda fallet om uppgiftslämnandet
skall anses obehörigt.

I det aktuella fallet är det inte möjligt att av den tillgängliga utredningen
dra några säkra slutsatser angående vilken brottslighet som kunde förhindras
genom att undersökningsledaren underrättades om brevens innehåll.
Det får emellertid antas att det rört sig om brott av sådan beskaffenhet att
tystnadsplikt inte förelegat. Det kan anmärkas att O. vid tidpunkten var
misstänkt för grov misshandel.

Jag vill alltså inte göra gällande att det varit felaktigt att till undersökningsledaren
lämna uppgifter ur breven i syfte att förhindra brott. Frågan
är emellertid om detta fick ske genom att breven kopierades och sändes
över till honom. Enligt min mening måste den frågan besvaras nekande. I
15 § LSPV anges uttömmande vilka ingrepp i brevhemligheten som får
göras av vederbörande överläkare. Varken där eller i någon annan paragraf
i LSPV finns stöd för en sådan åtgärd. Om undersökningsledaren haft
behov av att få tillgång till de aktuella breven hade den saken i stället bort
prövas enligt reglerna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag. Dessa regler
innehåller de rättssäkerhetsgarantier som lagstiftaren har avsett för situationer
av detta slag. Boerman hade alltså, i stället för att sända över kopior
av breven, bort underrätta undersökningsledaren om de delar av innehållet,
som kunde vara av intresse från brottsförebyggande synpunkt, och
överlåtit åt denne att ta ställning till om ett beslut om beslag eventuellt var
påkallat.

Det kan tilläggas att den möjlighet som har förelegat att trots gällande
tystnadsplikt lämna uppgifter givetvis har varit begränsad till sådana
uppgifter som verkligen kunde antas ha någon betydelse för undersökningsledaren
i hans arbete. 1 den mån breven innehållit andra uppgifter har
tystnadsplikt alltså förelegat. Den valda metoden att förmedla informationen
har alltså inrymt en påtaglig risk för att tystnadsplikten blivit åsidosatt.

Sammanfattningsvis finner jag alltså att Boerman förfarit felaktigt ge -

340

nom att kopiera och sända över de aktuella breven till polismyndigheten.
Det inträffade ger mig anledning att starkt understryka vikten av att
gällande regler om brevcensur tillämpas med omsorg. Med hänsyn bl. a.
till att det inträffade uppgetts ha varit en engångsföreteelse ser jag inte
tillräckliga skäl till vidare åtgärder från min sida.

Vissa övriga ärenden

Utskrivnings nämndernas verksamhet

JO Holstad har i protokoll den 16 april 1980 över en inspektion av en
utskrivningsnämnd tagit upp bl. a. följande.

Dokumentation av beslut och beslutsmotivering.

För statsförvaltningen finns den centrala föreskriften om hur beslut skall
dokumenteras i 11 § allmänna verksstadgan. Det föreskrivs där i fråga om
varje beslut av myndigheten att det hos myndigheten skall finnas en
handling varav framgår vern som har fattat beslutet, vem som i övrigt har
varit närvarande vid den slutliga handläggningen av ärendet och vem som
har varit föredragande samt beslutets dag och dess innehåll.

Allmänna verksstadgan har visserligen inte gjorts tillämplig på utskrivningsnämnderna.
Härav kan man emellertid inte dra slutsatsen att nämnderna
är undantagna från kravet på att i skrift nedteckna besluten och att
bevara handling som anger beslutens innehåll. Tvärtom förutsätter vissa
bestämmelser i instruktionen för utskrivningsnämnderna (1966:566) att
nämndens beslut föreligger i skriftlig form. Enligt instruktionen skall t. ex.
beslut utan dröjsmål skriftligen delges den beslutet avser och annan som
för talan i ärendet. För övrigt torde av allmänna förvaltningsrättsliga
grundsatser följa att alla förvaltningsbeslut i formaliserade förfaranden
skall nedtecknas i skrift. Följer av föreskrift eller av praxis att beslut skall
innehålla de skäl som bestämt utgången skall naturligtvis även skälen
anges i skrift. Beslutet kan tas in i ett protokoll eller i en särskild urkund. 1
vissa sammanhang kan det vara tillräckligt att beslutet tecknas på akten i
ärendet eller i ett diarium e. d. Det väsentliga är att det hos myndigheten
finns bevarat ett bevis om beslutets innehåll. Därigenom får bl. a. parter
och andra myndigheter, t. ex. besvärsmyndigheter, ett auktoritativt bevis
om beslutets innehåll (jfr Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 1978, s.
128).

En särskild fråga är hur exakt den hos nämnden bevarade handlingen
skall återge ett fattat beslut. Någon bestämmelse om detta finns inte. På
många områden kan det med hänsyn bl. a. till vad beslutet gäller sammantaget
med arkiveringssvårigheter vara tillräckligt att göra en kort anteck -

341

ning om ett expedierat besluts innehåll. Emellertid rör flertalet av de frågor
nämnderna har att befatta sig med i vilken utsträckning patienterna skall
vara berövade friheten. Enligt min mening bör det därför alltid hos
nämnden finnas en handling som fullständigt återger det fattade beslutet.

Beträffande frågan om beslutsmotiveringarna framgår av bestämmelserna
34 a § LSPV att 17 § förvaltningslagen om beslutsmotivering i princip
äger tillämpning i utskrivningsnämnds ärenden och att nämndens beslut
alltså med vissa undantag skall innehålla de skäl som bestämt utgången.
Av bestämmelserna framgår emellertid också att skälen får utelämnas även
i andra fall än som sägs i förvaltningslagen, om ändamålet med vården
annars skulle motverkas. Jag är medveten om att det ofta kan vara svårt att
formulera skälen för ett avslagsbeslut på ett tillfredsställande sätt utan att
ändamålet med vården motverkas. Men det är enligt min mening mycket
viktigt att ansträngningar verkligen görs för att motivera ett avslagsbeslut
då detta är möjligt och då det behövs för att patienten skall kunna förstå
vad som har bestämt utgången i ärendet. Man måste alltså hålla i minnet att
huvudregeln är att motivering skall lämnas.

Läkares och övrig personals närvaro vid överläggning till beslut

I förarbetena till LSPV har uttalats att man skall undvika att förfarandet
i nämnden får en rättegångsliknande prägel. En informell handläggning är
således att föredra. Detta får givetvis inte leda till att handläggningen tar
sådana former att patienternas förtroende för nämndens opartiskhet rubbas.
Beträffande överläkarens närvaro vid nämndens sammanträde framhåller
Bertil Wennergren i sin kommentar till 30 § LSPV (s. 134) att det
givetvis inte är meningen att läkaren skall delta vid nämndens överläggning
till beslut. Detta gäller givetvis också för kurator och annan personal.
Enligt min mening kan det ibland också ifrågasättas om det är lämpligt att
personer som inte är ledamöter i nämnden över huvud taget är närvarande
under överläggningen. För patienten kan t. ex. läkarens närvaro vid
nämndens överläggning framstå som tvivelaktig om nämndens prövning
avser ett av patienten överklagat beslut som är fattat av den närvarande
överläkaren.

Förfarandet med ett i nämnden anhängiggjort ärende när patienten flyttas
över till annat sjukhus

I nämndens protokoll hade påträffats ett ärende rörande en patients
ansökan om försöksutskrivning alternativt permission som avskrivits med
motiveringen att patienten överförts till annat sjukhus. Det uppgavs att
patienten i fall av detta slag upplystes om att han fick söka på nytt då han
kom till det nya sjukhuset.

Enligt förordningen om utskrivningsnämndernas verksamhetsområden
m. m. (1966:565) behandlar utskrivningsnämnd frågor rörande patienter

342

som är intagna på eller utskrivna på försök från sjukhus inom verksamhetsområdet.
Nämnden är således inte behörig att slutligt behandla framställningar
från patienter, som vid tidpunkten för nämndens beslut inte är
intagna på eller försöksutskrivna från sjukhus inom verksamhetsområdet.
Någon bestämmelse som reglerar hur nämnden - som i föreliggande fall —
skall förfara när nämnden under tiden för ärendets beredning förlorar sin
behörighet att träffa avgörande i själva saken finns inte. Nämndens
åtgärder i ett sådant fall bör enligt min mening vara beroende av om den
fråga som patienten har väckt är aktuell även efter förflyttningen. En
ansökan om permission kan t. ex. avse några timmar för besök på den ort
där sjukhuset är beläget. Har patienten då förflyttats till ett sjukhus långt
ifrån den orten torde det vara rimligt att anse att permissionsansökan
förlorat aktualitet. Ansökan torde då inte kräva någon nämndens vidare
åtgärd och bör därför i regel avskrivas. En ansökan om permission som
avser en längre tids besök hos anhöriga torde däremot inte förlora
aktualitet enbart därför att patienten förflyttats till ett annat sjukhus. Inte
heller en ansökan om försöksutskrivning torde på grund av förflyttning
kunna bli inaktuell. I de fall den fråga patienten väckt är aktuell även efter
patientens överflyttning tili ett annat sjukhus bör man enligt min mening
inte avskriva ärendet och hänvisa patienten att söka på nytt. Patienten har
ju en gång fullgjort vad på honom ankommer för att få sin sak prövad.
Nämnden bör i dessa fall överlämna ärendet till den nämnd som är behörig
att pröva ärendet i sak. I det aktuella fallet hade patienten begärt bl. a. att
bli försöksutskriven. Utskrivningsnämnden borde därför ha överlämnat
ärendet till rätt nämnd.

Bordläggning

I nämndens protokoll hade uppmärksammats ärenden där nämnden
beslutat att tills vidare bordlägga en fråga om bl. a. patients försöksutskrivning.
Nämndens ordförande uppgav att en förutsättning för försöksutskrivning
i dessa fall hade varit att patienten hade ett arbete ordnat då han
lämnade sjukhuset. Vid nämndens sammanträde hade emellertid frågan
om arbetsanställning inte varit fullständigt löst. Med hänsyn till olika
osäkra faktorer hade nämnden i beslutet inte kunnat ange vid vilket
sammanträde frågan om försöksutskrivning skulle tas upp på nytt.

Någon bestämmelse som förbjuder nämnden att besluta om bordläggning
av ett ärende finns inte. I ett fall av det slag som nu har berörts kan ett
sådant beslut också vara motiverat. Patienten har emellertid rätt att inom
rimlig tid få svar på sin framställning. Detta med hänsyn till bl. a. att
patienten skall ha möjlighet att utnyttja besvärsrätten. Ett ärende bör
därför kunna bordläggas endast för en kortare tid. 1 bordläggningsbeslutet
bör också anges vid vilket sammanträde nämnden kommer att pröva den
aktuella frågan. Beslut som innebär att nämndens prövning av ett anhängiggjort
ärende skjuts på en obestämd framtid kan inte godtas.

343

Kroppsvisitering av kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk vård

I en anmälan framfördes klagomål med anledning av att en kvinnlig
patient vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö visiterats av två manliga vårdare på
så sätt att de lät henne ta av sig kläderna efter ett besök.

I beslut den 28 april 1980 anförde JO Holstad bl. a. följande.

Bestämmelser som gör det möjligt att utföra kroppsvisitation finns bl. a.
i rättegångsbalken och lagen om kriminalvård i anstalt. 1 bestämmelserna
regleras bl. a. frågan vilka personkategorier som får utföra visitationen när
det är en kvinna som skall undersökas. 1 28 kap. 13 § tredje stycket
rättegångsbalken föreskrivs sålunda att kroppsvisitation av en kvinna inte
får verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. 1 52 c § lagen
om kriminalvård i anstalt anges att annan kroppsvisitation än viss ytlig
sådan av kvinna inte får utföras eller bevittnas av annan än kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska.

Även enligt lagen (1966:293) om sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) är det möjligt att företa kroppsvisitation. Det anges nämligen i 13 §
LSPV att den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen får underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller
för att skydda honom själv eller omgivningen. Men varken i 13 § eller i
någon annan bestämmelse i lagen finns det någon föreskrift som innebär att
en kvinna inte får visiteras av andra än kvinnor eller vissa kategorier av
män. Någon sådan regel finns inte heller i tillämpningskungörelsen till
lagen eller i någon annan anslutande författning. Något krav på att ingrepp
av det aktuella slaget med stöd av LSPV mot kvinnliga patienter alltid skall
utföras av kvinnor eller vissa kategorier av män torde alltså inte kunna
upprätthållas. Men de överväganden som ligger till grund för de särskilda
reglerna i rättegångsbalken och lagen om kriminalvård i anstalt är naturligtvis
av betydelse även när ingreppen utförs med stöd av LSPV. Enligt min
mening bör man därför i sådana fall i görligaste mån låta dessa särskilda
regler vara vägledande.

När det gäller det fall som föranlett klagomålet hit är det tydligt att
åtgärden mot den kvinnliga patienten har företagits med stöd av LSPV. Jag
har inte funnit skäl att anta att åtgärden skulle ha varit obefogad. Den
förklaring som har lämnats till att visitationen utförts av manliga vårdare
får enligt min mening godtas.

344

Socialförsäkring

Barnbidrag under tjänstgöring utomlands som FN-observatör.
Bl. a. fråga om FN-observatör skall anses anställd i statens tjänst

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 31 januari 1980.
Klagomålet

I en skrift, som kom hit den 1 juni 1978, anhöll Rolf Bergström att JO
skulle granska om riksförsäkringsverkets cirkulär nr 6/1973 punkt 3 b)
angående FN-personal strider mot 1 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag (barnbidragslagen). Han anhöll också om granskning av myndigheternas
handläggning av frågan om barnbidrag till hans två barn under
en tid som han tillsammans med sin familj tillbringade som FN-observatör i
Mellersta Östern.

Gällande regler m. m.

Enligt 1 § barnbidragslagen skall för barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, utgå allmänt barnbidrag med visst belopp i enlighet med
vad i lagen närmare stadgas. Av 2 § framgår att barnbidrag utgår från och
med kvartalet efter det, varunder barnet fötts till och med det kvartal,
varunder barnet fyller 16 år. Enligt 3 § skall barnbidrag dras in när sådan
omständighet inträffar på grund varav barnbidrag inte längre får utgå för
barnet. Barnbidraget skall dras in från och med kvartalet efter det
varunder förändringen ägde rum. Bestämmelsen i 3 § syftar bl. a. på den
situationen att bosättningen i riket upphör på grund av utlandsvistelse. I
11 § föreskrivs att barnbidrag utbetalas kvartalsvis genom riksförsäkringsverket.
I samma paragraf har också överlämnats till regeringen att meddela
närmare bestämmelser angående sättet och tiden för utbetalningen. 1 14 §
andra stycket finns en mer vidsträckt delegationsbestämmelse. Det anges
där att de närmare föreskrifter, som behövs för tillämpningen av lagen,
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Med stöd av delegationsreglerna i 11 och 14 §§ har regeringen utfärdat
kungörelsen (1973:452) om tillämpningen av barnbidragslagen. Där finns -förutom regler om utbetalningssättet för barnbidrag — även en bestämmelse
(3 §), enligt vilket det åligger den, som uppbär bidraget, att ofördröjligen
göra anmälan till försäkringskassan bl. a. då bidragsmottagaren eller
barnet lämnar Sverige för en tid, som kan antas komma att överstiga sex
månader. Regeringen har vidare i 6 § kungörelsen överlämnat åt riksförsäkringsverket
att meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av
barnbidragslagen. Med stöd av den bestämmelsen har verket utfärdat

345

cirkulär nr 6/1973. Cirkulärets innehåll går till största delen tillbaka på de
anvisningar som den tidigare tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har
meddelat.

De delar av cirkuläret som är av särskilt intresse i ärendet är följande.

2. Bosättning

Den grundläggande förutsättningen för rätt till barnbidrag är sålunda att
barnet anses bosatt i riket. Vid bedömningen av om bosättning skall anses
föreligga, skall i princip samma regler tillämpas som vid bedömningen av
bosättning inom den allmänna försäkringen. Betraktas ett barn som bosatt
i Sverige vid bedömningen inom den allmänna försäkringen skall det
således i regel även betraktas som bosatt vad gäller rätten till barnbidrag.

1 vissa speciella fall kan emellertid bosättning i riket enligt barnbidragslagens
mening föreligga trots att barnet inte anses bosatt vid tillämpning av
lagen om allmän försäkring (AFL). I ett sådant fall kan alltså barnbidrag
utgå. En redogörelse för dessa fall lämnas här nedan under punkt 3 b—d.

3. Utlandsvistelse

b) Barn till anställda i statens tjänst på utländsk ort

Den som är anställd i statens tjänst på utländsk ort skall vara kyrkobokförd
med sin familj och sin svenska tjänstepersonal i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm. Vad ovan sagts om barn, som stadigvarande vistas
utomlands, har inte avseende på barn, tillhörande denna kategori utlandssvenskar.
Dessa barn skall anses vara bosatta i Sverige hur långvarig deras
utlandsvistelse än är.

Samma regler gäller även för svensk personal vid SJ:s resebyråer
utomlands, svenskar tillhörande svenska representationerna vid EFTA
och liknande organisationer samt fältpersonal hos SIDA i bilaterala
projekt. Däremot gäller inte den nyssnämnda regeln FN-personal.

För här nämnda utlandssvenskars barn, som medföljer föräldrarna
under utlandsvistelsen, skall barnbidrag utbetalas fortlöpande såsom om
de vore bosatta inom landet.

Det förekommer att personer som är anställda i statens tjänst på
utländsk ort inte blir kyrkobokförda i Storkyrkoförsamlingen utan står
kvarskrivna i den församling där de var kyrkobokförda före avresan. För
barn som tillhör familj, som på grund av anställning i statens tjänst vistas
utomlands, men är kyrkobokförda i annan församling än Storkyrkoförsamlingen
skall barnbidrag fortlöpande utgå under utlandsvistelsen i likhet
med vad som sker för barn, som är kyrkobokförda i Storkyrkoförsamlingen.
Ifrågavarande fall är sällan förekommande och avser som regel militär
personal. Militär personal kan bli kommenderad till sådan tjänstgöring på
utrikes ort som bör betraktas som ”i statens tjänst” utan att deras
kyrkobokföring ändras. Viss tveksamhet kan tänkas uppstå vid avgörande
i fråga om vederbörandes tjänstgöring utrikes skall anses vara ”i statens
tjänst” eller inte. Här kan nämnas att tjänstgöringen inte ansetts vara ”i
statens tjänst” i fall då läkare och universitetslärare med viss bibehållen
lön från svensk statlig anställning bedriver studier eller forskning i
utlandet; så har ej heller ansetts vara fallet ifråga om personer i FNuppdrag
utomlands eller personer anställda i SIDA:s multilaterala projekt.

346

Även dessa kategorier kan emellertid i vissa fall få barnbidrag retroaktivt
för den tid som utlandsvistelsen omfattar efter återkomsten till Sverige,
nämligen om utlandsvistelsen bedöms som tillfällig.

d) Tillfällig utlandsvistelse

En tillfällig utlandsvistelse skall vanligtvis — liksom vid tillämpningen av
AFL — inte anses innebära att bosättningen i riket avbryts och skall
således inte heller inverka på rätten till barnbidrag. Bidragsrätten kvarstår
under utlandsvistelse, som varar högst fyra kalenderkvartal efter det
kvartal, varunder utresan ägt rum.

Under utlandsvistelse som beräknas vara mer än 6 månader får bidraget
- utom för ”i statens tjänst” anställda — inte utbetalas löpande utan skall
indras till dess barnet återkommer till riket. Efter barnets återkomst får
försäkringskassan återuppta ärendet för prövning av bidragsrätten under
hela den tid, för vilken bidrag inte utgått. Konstateras vid denna prövning
att barnets bosättning i Sverige är avsedd att bli stadigvarande och att
utlandsvistelsen varit av sådan tillfällig natur att bortovaron inte skall
inverka på bidragsrätten skall försäkringskassan utbetala förfallna kvartalsbelopp
retroaktivt.

Får försäkringskassan kännedom om att ett barn lämnat landet för längre
tid än 6 månader skall kassan således upphöra med utbetalningarna av
barnbidrag samt avvakta barnets återkomst, innan frågan om bidragsrätten
prövas och eventuellt retroaktiv utbetalning görs.

Handläggningen av frågan om barnbidrag till makarna Bergströms barn
Med anledning av Bergströms klagomål upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria som innehöll bl. a. följande.

Rolf Bergström tjänstgjorde under tiden 5 oktober 1976—10 oktober 1977
som FN-observatör i Mellersta Östern. Hustrun Britt-Marie och makarnas
två barn, födda 1970 och 1972, medföljde. Familjen var under bortovaron
kyrkobokförd på hemorten (Boden). Försäkringskassan innehöll genom
beslut den 29 september 1976 de för barnen utgående allmänna barnbidragen
från och med den 1 januari 1977. Britt-Marie Bergström yrkade i
besvär hos riksförsäkringsverket att barnbidragen skulle utbetalas fortlöpande.
Hon åberopade därvid en dom den 5 februari 1975 av kammarrätten
i Göteborg, dnr 6533-1974, rörande barnbidrag till Monika A. för en son
under tid då maken var anställd som FN-observatör i Mellersta Östern.
Anställningen varade mer än ett år. Kammarrätten yttrade bl. a. följande i
sin dom.

Vid tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag bör enligt
grunderna för densamma bosättningsbegreppet så långt som möjligt
ha samma innehåll som i de skatterättsliga författningarna. Vid
bedömningen om Ronny A kan anses ha varit bosatt i riket trots
utlandsvistelsen bör därför hänsyn tas till samtliga relevanta omständigheter.
Till dem hör i första hand ändamålet med utlandsvistelsen.

Kammarrätten finner med hänsyn till vad ovan anförts att Ronny A
får anses ha varit stadigvarande bosatt i riket och att utlandsvistelsen

347

varit av sådan natur att bortovaron inte skall inverka på rätten till
allmänt barnbidrag.

1 yttrande till riksförsäkringsverket över Britt-Marie Bergströms besvär
framhöll försäkringskassan att kammarrättsdomen avsåg ärende för prövning
av rätt till barnbidrag i sådant fall där utlandsvistelsen varat längre tid
än fyra kalenderkvartal (tiden var 26 juni 1973-16 juli 1974).

I beslut den 30 november 1976, dnr F 70:76, fann riksförsäkringsverket
ej skäl göra ändring i försäkringskassans beslut. Verket hänvisade bl. a. till
verkets cirkulär nr 6/1973.

Britt-Marie Bergström fullföljde sin talan till kammarrätten i Sundsvall.
Hon anförde därvid bl. a. att maken var anställd av arméstabens FNkassaavdelning
och att han betalade svensk skatt. Hon åberopade vidare
1 § barnbidragslagen och sista stycket av punkt 3 b) i nämnda cirkulär. I
dom den 31 mars 1977, dnr 4069-1976, anförde kammarrätten följande.

Av riksförsäkringsverkets cirkulär nr 6/1973 framgår att personer i
FN-uppdrag utomlands ej anses vara i statens tjänst. För personer
som ej anses vara i statens tjänst får, enligt vad som framgår av
nämnda cirkulär, barnbidraget ej betalas ut löpande, utan skall indras
till dess barnen återkommer till riket. Efter barnens återkomst får
försäkringskassan återuppta ärendet för prövning av bidragsrätten
under hela den tid, för vilken bidrag inte utgått, förutsatt att utlandsvistelsen
ej varat mera än fyra kalenderkvartal utöver utresekvartalet.
Om det vid försäkringskassans prövning konstateras att vistelsen
utomlands var tillfällig och att barnens bosättning i Sverige är avsedd
att bli stadigvarande skall försäkringskassan utbetala förfallna belopp
retroaktivt.

Britt-Marie Bergström fullföljde sin talan hos regeringsrätten och anförde
därvid bl. a. följande.

Min make är anställd av staten genom arméstabens FN-avdelning
som FN-observatör. Han betalar full skatt i Sverige. Det synes mig
orimligt att riksförsäkringsverket i sitt cirkulär nr 6/1973 har kunnat
”anse att personer i FN-tjänst utomlands ej anses vara i statens
tjänst”. De som är FN-observatörer är anställda av staten och borde
därför anses vara i statens tjänst. Att Rfv:s cirkulär nr 6/1973 inte
omarbetats, och skillnader gjorts mellan olika sorters FN-uppdrag
tidigare är förmodligen kärnpunkten i de fel som enligt min mening
gjorts i handläggningen av detta ärende tidigare. Ett skäl till att detta
inte gjorts kan vara att ingen observatör tidigare fört målet till högsta
instans. - Vissa försäkringskassor i Sverige går på en kammarrättsdom
från Göteborg den 1975-02-05 i mål nr 6533-1974 och utbetalar
barnbidragen fortlöpande under hänvisning till att barnen anses
stadigvarande bosatta i riket och därför är berättigade till barnbidrag.
— Vidare förekommer att observatörer inte anmäler att dom åker
utomlands och dessa får barnbidrag fortlöpande. Det synes mig
orimligt att de som är ärliga och uppfyller de krav samhället ställer ska
råka sämre ut än de som bara åker ut. — Ett skäl till att detta inte förut
förts upp i högsta instans kan vara att observatörstjänsten är på ett år
och det framstår för den enskilde som besvärligt och tidsödande att
besvära sig. Förmodligen hinner även vi hem till Sverige innan detta

348

är slutbehandlat men för kommande observatörer (ca 35 st/år) kan det
vara värdefullt med ett prejudikat i fallet.

Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd den 18 maj 1977.

Efter remiss avgav riksförsäkringsverket yttrande den 2 augusti 1977. I
påminnelser hävdade Britt-Marie Bergström bl. a. att verket borde ha
omarbetat cirkulär nr 6/1973 i enlighet med den av henne åberopade
kammarrättsdomen från Göteborg. 1 punkten 3 b) gav man SJ:s resebyråpersonal,
EFTA-personal och SIDA-personal barnbidrag som om de var
bosatta i riket. FN-personal diskvalificerades emellertid oavsett hur den
var anställd. Britt-Marie Bergström framhöll att det rimligtvis inte fanns
någon skillnad i graden av ”i statens tjänst på utländsk ort” mellan en
tjänsteman hos SJ och en tjänsteman anställd av chefen för armén. Hon
påstod vidare att försäkringskassorna handlade denna ärendetyp på tre
olika sätt, nämligen 1) enligt cirkuläret, dvs. barnbidraget innehölls,
2) barnbidraget ubetalades fortlöpande med hänvisning till nämnda kammarrättsdom
samt 3) barnbidraget utbetalades fortlöpande men sattes in på
s. k. barnbidragskonto. I påminnelseskriften uppgav Britt-Marie Bergström
att familjen nu (den 10 oktober 1977) återkommit till Sverige och att
hon skulle begära retroaktiv utbetalning av barnbidragen. Hon ändrade sitt
yrkande till att avse ränta på innehållna medel.

I beslut den 16 maj 1978, dnr 2310-1977, anförde regeringsrätten
följande.

Britt-Marie Bergström, som i besvären fullföljt sin i kammarrätten
förda talan, har sedermera — under uppgift att hon i alla fall
förväntade snar utbetalning retroaktivt av innehållna bidragsbelopp -ändrat sin talan att avse endast ränta på nämnda belopp efter viss
angiven beräkningsgrund.

Regeringsrätten beslutar följande.

Vid Britt-Marie Bergströms återkallelse av talan i huvudsaken låter
regeringsrätten bero.

Britt-Marie Bergströms nu framställda yrkande om ränta på innehållna
belopp innefattar anspråk på gottgörelse för förlust i anledning
av påstådd felaktighet i myndigheternas handläggning av hennes
ärende. Anspråk av denna art utgör ej ämne varmed regeringsrätten
har att ta befattning. Regeringsrätten avvisar yrkandet.

De innehållna barnbidragen utbetalades efter beslut av försäkringskassan
den 18 oktober 1977.

Efter denna redogörelse framhölls i promemorian att JO-ärendet aktualiserar
flera frågor. För det första diskuterades om inte cirkulärets direktiv
till försäkringskassan om att i vissa fall innehålla barnbidrag tills vidare
innefattar en längre gående inskränkning i rätten till bidrag än som är
förenligt med barnbidragslagens bestämmelser. För det andra framhölls att
det inte kan uteslutas att försäkringskassorna behandlar frågor om barnbidrag
åt FN-militärers barn olika. För det tredje ifrågasattes om behandlingen
av FN-personal enligt cirkuläret är tillräckligt differentierad. Enligt
promemorian borde riksförsäkringsverket yttra sig i de tre nu nämnda
frågorna.

349

Promemorian remitterades i enlighet med förslaget och riksförsäkringsverket
avgav följande remissvar.

1 § barnbidragslagen uppställer för rätt till barnbidrag kravet att barnet
är bosatt i riket. Barnbidragslagen anger ej i vilka situationer detta krav
skall anses uppfyllt. I prop. 1947:220 (s. 100) uttalade departementschefen
att man vid tolkningen av begreppet bosättning bör följa samma praxis som
vid tillämpningen av folkbokföringsförordningen. I tillämpningskungörelsen
till barnbidragslagen, som med undantag av 5 § närmast utfärdats med
stöd av bemyndigandet i 14 § andra stycket nämnda lag, har regeringen ej
meddelat några närmare bestämmelser i frågan. 16 § tillämpningskungörelsen
har regeringen med stöd av 14 § andra stycket barnbidragslagen
bemyndigat riksförsäkringsverket att utfärda tillämpningsföreskrifter till
lagen.

1 samband med att riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna
övertog administrationen av barnbidragsverksamheten utfärdade
verket cirkulär nr 6/1973. Däri föreskrivs att vid bedömning av frågan om
bosättning skall anses föreligga skall i princip samma regler tillämpas som
vid bedömningen av bosättningsbegreppet inom den allmänna försäkringen.
Vidare pekas på vissa undantag enligt vilka barnbidrag kan utgå trots
att bosättning inte kan anses föreligga enligt bosättningsbegreppet i lagen
om allmän försäkring. Dessa undantagsregler har, liksom cirkulärets
bestämmelser i övrigt, övertagits i stort sett oförändrade från den tidigare
tillsynsmyndighetens, socialstyrelsen, anvisningar.

På grund av det anförda anser riksförsäkringsverket att verkets cirkulär
nr 6/1973, som utfärdats med stöd av vederbörliga bemyndiganden, icke
inskränker den rätt till allmänt barnbidrag som följer av barnbidragslagens
och tillämpningskungörelsens bestämmelser.

Vad härefter gäller försäkringskassornas tillämpning av cirkulär
nr 6/1973 har riksförsäkringsverket vid inspektioner på kassorna icke haft
anledning att rikta några anmärkningar mot handläggningen av barnbidragsärenden
av ifrågavarande slag.

Försäkringskassorna följer cirkulärets bestämmelser och innehåller bidraget
vid barnets utresa om vistelsen skall vara längre än 6 månader,
såvida inte cirkulärets undantagsbestämmelser är tillämpliga. Vid barnets
återkomst prövar kassorna rätten till barnbidrag för hela perioden. Bosättningen
bedöms då med ledning av det skatterättsliga bosättningsbegreppet
till följd av den kammarrättspraxis, som domen 1975-02-05 av kammarrätten
i Göteborg är ett uttryck för. Britt-Marie Bergströms påstående inför
regeringsrätten om olika behandling av FN-militärer har riksförsäkringsverket
således inte kunnat finna belägg för, vilket dock inte helt utesluter
att något enstaka ärende bedömts på annat sätt än det cirkuläret föreskriver.

Frågan om behandlingen av FN-personal enligt cirkuläret är tillräckligt
differentierad har uppmärksammats av riksförsäkringsverket på våren
1978 i samband med översyn av verkets cirkulär. Mot bakgrund av det
ökande antalet utlandsanställda kan bestämmelserna inte anses motsvara
det behov av differentiering som föreligger i dag. Verket har därför funnit
anledning att överväga förändringar av cirkulärets bestämmelser. Frågan
gäller dock inte endast FN-personal utan även anställda vid internationella
organisationer m. m. Bosättningsbegreppet är vidare föremål för överväganden
från verkets sida även när det gäller bestämmelserna i lagen om

350

allmän försäkring. Riksförsäkringsverket anser det önskvärt med en
samlad bedömning av frågan inom verkets hela verksamhetsfält och
kommer att ta ställning till frågan i samband med den pågående cirkuläröversynen.

Riksförsäkringsverket hänvisade avslutningsvis — för att belysa sin
allmänna inställning i fråga om bosättningsbegreppet — till det yttrande
som verket den 11 februari 1977 avgivit över Hemvistsakkunnigas betänkande
Hemvist (SOU 1976:39).

Rolf Bergström fick del av remissvaret och anförde ytterligare synpunkter.
Han uppgav bl. a. att fyra av nio FN-familjer på Cypern under
hans tid där hade barnbidraget indraget enligt cirkulär nr 6/1973. Två
familjer hade inte anmält utresan utan fick barnbidrag fortlöpande. En
familj hade anmält utresan men fick barnbidrag fortlöpande med hänvisning
till kammarrättsdomen i mål 6533-1974 (den som inledningsvis nämnts
i detta beslut). En annan familj passade på att hämta ut barnbidragen vid
ett tillfälligt besök i Sverige. Slutligen fick en familj barnbidrag under
förutsättning att det sattes in på barnbidragskonto i bank. Bergström ansåg
systemet vara felaktigt när över hälften av fallen hade handlagts felaktigt,
både från enskildas och från myndigheters sida.

Bedömning

Som framgår av det föregående gäller enligt 1 § barnbidragslagen som en
grundläggande förutsättning för att allmänt barnbidrag skall utgå att barnet
skall vara bosatt här i landet. I lagen anges inte när denna förutsättning
skall anses vara uppfylld. I 14 § bemyndigas emellertid regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att utfärda tillämpningsföreskrifter
till lagen. Med stöd av detta bemyndigande och en bestämmelse i kungörelsen
(1973:452) om tillämpningen av barnbidragslagen har riksförsäkringsverket
utfärdat cirkuläret nr 6/1973. Cirkuläret innehåller bl. a. föreskrifter
angående tillämpningen av regeln i 1 § barnbidragslagen att barnet skall
vara bosatt här i landet. Vidare innehåller det direktiv om att barnbidrag
under vissa betingelser skall dras in tills vidare.

Bergström har i sina klagomål kritiserat dessa föreskrifter i cirkuläret.
Han har också begärt JO:s granskning av om hans fall blivit handlagt på ett
riktigt sätt.

Vad först gäller kritiken mot cirkuläret kan den ge anledning att
diskutera bl. a. följande frågor. För det första kan ifrågasättas om cirkulärets
avsnitt 3 b) och 3 d) i de delar som har återgetts i det föregående strider
mot 1 § barnbidragslagen. En andra fråga är om inte den ordning som
cirkulärets föreskrifter i dessa delar innebär för FN-anställd personal bör
ändras av sakliga skäl. För det tredje kan det vara motiverat att överväga
om det finns risk för att föreskrifterna såvitt gäller FN-observatörer kan
tolkas på ett oenhetligt sätt.

351

Bergström har inte närmare utvecklat i vilket hänseende föreskrifterna i
cirkuläret skulle strida mot 1 § barnbidragslagen. I den frågan kan till en
början konstateras att riksförsäkringsverket haft formellt stöd för att
utfärda tillämpningsföreskrifter. Det kan möjligen diskuteras om verket på
grund av bemyndigandena i lagen och kungörelsen varit berättigat att
utfärda föreskrifter rörande bosättningsbegreppet. Jag vill emellertid inte
göra gällande att behörighet saknades när cirkuläret utfärdades. När det
sedan gäller det materiella innehållet i föreskrifterna tar kritiken främst
sikte på att FN-personal har undantagits från den kategori utlandssvenskar
som vid tillämpningen av 1 § barnbidragslagen skall anses vara bosatta i
Sverige hur långvarig deras utlandsvistelse än är. För min del kan jag inte
se att cirkuläret i den delen strider vare sig mot lagen eller dess förarbeten.
En annan sak är om den ordning som den kritiserade föreskriften innebär
är rimlig och lämplig. Jag återkommer till den frågan i det följande.

Inte heller när det gäller föreskrifterna om att bidrag i vissa fall inte får
utbetalas löpande anser jag att det med fog kan göras gällande att de strider
mot barnbidragslagen. Syftet med föreskrifterna är uppenbarligen att
förhindra att barnbidrag utbetalas i fall där någon utbetalning inte bör ske.
Någon begränsning i den rätt till barnbidrag som framgår av lagen kan
denna reglering inte anses utgöra.

Som framgår av det föregående har kammarrätten i Sundsvall funnit att
föreskrifterna i 3 b) och d) för Bergströms del inneburit att barnbidragen
inte fick betalas ut löpande under utlandsvistelsen. Som skäl för detta har
kammarrätten anfört att personer i FN-uppdrag utomlands enligt cirkuläret
inte anses vara i statens tjänst. Avgörandet torde i sak harmoniera med
cirkulärets föreskrifter.

Avgörande för den ordning som cirkuläret innebär i denna del tycks vara
att man utgått från att svensk FN-personal inte anses anställd i svenska
statens tjänst. För denna uppfattning finns stöd i praxis angående tillämpningen
av 20 § folkbokföringsförordningen (ett kammarrättsavgörande från
år 1957, KÅII 1957 ref 12, och ett beslut av regeringsrätten den 1
november 1973 angående vägrat prövningstillstånd). Det finns emellertid
anledning att ställa sig tveksam till om denna praxis bör vara utslagsgivande
för alla kategorier av svensk FN-personal när det gäller rätten till
barnbidrag. Sålunda talar flera omständigheter för att FN-personal av det
slag som det är fråga om i detta ärende bör anses vara anställd i statens
tjänst. Bl. a. gäller att personalen anställs genom avtal med chefen för
armén och uppbär lön från svenska staten. Vidare anses lagen (1976:600)
om offentlig anställning tillämplig på anställningsförhållandet. Det kan
tilläggas att kammarrätten i Stockholm i ett taxeringsmål beträffande en
person med likartade anställningsförhållanden uttalat att han fick anses
vara anställd i statens tjänst (RRK 1973 K73 1:21). Det kan under alla
förhållanden göras gällande att cirkulärets regler innebär en diskutabel
särbehandling av FN-observatörer jämfört med andra liknande kategorier
utlandssvenskar.

352

På grund av det anförda finns det enligt min mening skäl att överväga om
inte den ordning som nu gäller bör ändras.

Beträffande frågan om risk finns för en oenhetlig tillämpning av cirkulärets
föreskrifter såvitt gäller FN-observatörer saknas närmare utredning i
ärendet. Enligt min mening är det inte osannolikt att en viss sådan risk
föreligger. Även detta kan utgöra ett skäl att överväga ändring i nuvarande
regler.

Det framgår av det föregående att riksförsäkringsverket vid en pågående
översyn av verkets cirkulär uppmärksammat att ändring kan behövas i de
regler som har aktualiserats i ärendet. Med anledning därav ser jag ingen
anledning att göra något ytterligare uttalande i denna del.

Bergström har också hemställt om en granskning av om hans fall har
blivit handlagt på ett riktigt sätt. I den delen nöjer jag mig med att
konstatera att jag inte har funnit att de i ärendet träffade besluten varit
behäftade med fel som motiverar något ingripande från min sida.

353

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

I likhet med vad som varit fallet tidigare i år — alltsedan 1970 års
ämbetsberättelse — lämnas en översikt över justitieombudsmännens ställningstagande
i frågor om tillsynskompentensen under det förflutna verksamhetsåret.

Klagomål mot Sjöfartens haverikommission med kritik mot utredningen
av en sjöolycka i Göteborgs skärgård har upptagits till prövning. JO Uhlin
anförde följande i sitt beslut.

Klagande N:s hänvändelse till JO aktualiserar först frågan om JO:s
tillsynskompetens kan anses omfatta det med N:s klagomål avsedda
organet Sjöfartens haverikommission. Enligt 2 § i den för ombudsmännen
gällande instruktionen (1975:1057) omfattar tillsynen, med vissa undantag
varom nu ej är fråga, statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän vid
dessa samt annan som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning.

En förutsättning för JO:s agerande i ärendet är alltså att haverikommissionen
kan betraktas som en myndighet eller om så inte skulle vara fallet
att ledamöternas i kommissionen verksamhet kan anses innefatta myndighetsutövning.
Till belysning av frågeställningen kan följande anföras
beträffande bakgrunden till kommissionens inrättande.

Ett väsentligt inslag i sjösäkerhetsarbetet är att utreda inträffade sjöolyckor.
Sjöförklaringsinstitutet enligt 301 § sjölagen har emellertid visat sig
otillräckligt i vissa fall för att klarlägga orsakerna till timade olyckor. 1
samband med en revision av sjölagen år 1967 infördes därför en möjlighet
för regeringen att vid vissa allvarligare olyckor, då utredningen kan väntas
bli synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, förordna om
tillsättande av särskild undersökningskommission (se 314 § sjölagen).

För att säkerställa behovet av utredningsresurser i personellt, administrativt
och tekniskt avseende vid förordnande av särskild undersökningskommission
förordades i 1975/76 års budgetproposition bl. a. att ett
lämpligt antal personer med juridisk, teknisk och nautisk utbildning och
erfarenhet i förväg borde finnas utsedda för att ingå i sådan kommission,
(prop. 1975/76:100, bilaga 8 s. 142—144). Förslaget godkändes av riksdagen
(TU 1975/76:11, Rskr 1975/76:253) och medel anvisades till verksamheten.

Genom beslut den 23 juni 1976 tillkallade regeringen vissa angivna
personer att från och med den 1 juli 1976 stå till förfogande att ingå i
särskild kommission enligt 314 § sjölagen. Det ankommer på sjöfartsverket
att föreslå vid vilka olyckor kommission behöver förordnas. Efter framställning
av verket förordnar sålunda regeringen vid vaije särskilt tillfälle
23 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

354

ett antal av de personer som står till förfogande enligt beslutet den 23 juni
1976 att ingå i särskild undersökningskommission med uppgift att utreda
speciell sjöolycka.

Den med N:s klagomål avsedda kommissionen Sjöfartens haverikommission
tillsattes genom beslut av regeringen den 30 mars 1978. Dess
arbete torde numera vara fullföljt i och med att kommissionen i juni 1979
presenterat sin slutrapport i anledning av m/s Skagern m/s Finnsailor
olyckan.

Bakom den sammanfattande beteckningen Sjöfartens haverikommission
framträder alltså en särskild grupp av personer med ett för vaije tillfälle
specifikt utredningsuppdrag grundat på ett beslut av regeringen.

Mot bakgrund av det här anförda kan det framstå som tveksamt om
Sjöfartens haverikommission kan anses utgöra en myndighet i strängt
formell mening. Någon instruktion som reglerar verksamheten finns t. ex.
inte. Av förarbetena till den för justitieombudspiännen gällande instruktionen
(KU 1975/76:22 s. 68) torde emellertid framgå att begreppet myndighet
i 2 § avsetts omfatta vaije organ som ingår i den offentligrättsliga statliga
eller kommunala organisationen. Kommittéer med utredningsuppgifter
likartade dem som ankommer på haverikommission anses sålunda omfattas
av tillsynen (JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 208). Härtill kan fogas att
begreppet myndighet ej bör ges en snäv tolkning i förevarande sammanhang
med hänsyn till de rättssäkerhetsintressen som JO:s tillsyn avser att
tillgodose. Jag intar därför den ståndpunkten att Sjöfartens haverikommission
faller under ombudsmännens tillsynsområde. Tilläggas kan att det i ett
nyligen framlagt betänkande (SOU 1979:44, ”Ren Tur”-program för
miljösäkra sjötransporter s. 463) föreslagits att Sjöfartens haverikommission
i framtiden skall inordnas i statens haverikommissionen som är en
statlig myndighet med uppgift att utreda olyckor inom civil och militär
flygverksamhet. Med den inställning jag här redovisat är jag alltså i och för
sig oförhindrad att uppta N:s klagomål mot Sjöfartens haverikommission
till prövning.

Vidare har prövats klagomål mot närradiokommittén för dess fördelning
av sändningstider över Stockholms innerstadssändare för år 1980. Naturvetenskapliga
forskningsrådet (NFR) och Nämnden för energiproduktionsforskning
(NE) står under JO:s tillsyn, däremot inte Advokatsamfundets
disciplinnämnd.

I ett ärende begärdes JO:s utredning i vad mån övergrepp och pennalism
förekommit inom sjövärnskåren i samband med utbildning på Dalarö
Skans. JO Uhlin anförde följande.

Enligt reglementet för sjövärnskåren har denna till uppgift att befrämja
rekrytering och utbildning av värnpliktigt befäl vid flottan och att väcka
intresse för sjöförsvaret. Kårens personal utgörs av sjövärnsaspiranter och
sjö värnsmän.

355

Under utbildningen är sjövärnsaspiranterna inte att betrakta som krigsmän.
Någon befalsrätt i egentlig mening föreligger således inte för instruktörerna.
Inte heller föreligger sådan lydnadsplikt som krigsmän har. Några
bestraffningar av formell natur kan inte tillgripas mot aspiranter av
instruktörer eller andra som leder utbildningen. Den enda reaktion som
kan användas mot en aspirant som inte följer de föreskrifter som gäller för
tjänsten är att han varnas eller avskiljs från utbildningen.

Tjänstgöringen som sjövärnsaspirant är således helt byggd på frivillighet
och den som inte anser att utbildningen är av det slag som han har tänkt sig
kan på egen begäran entledigas.

Huruvida någon aspirant har gjort sig skyldig till brottslig gärning
ankommer inte på mig att bedöma eftersom aspiranterna inte står under
JO:s tillsyn.

Ett stort antal klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, fackliga och
politiska organisationer och deras funktionärer m. fl. har ej sakligt prövats
såsom liggande utanför området för JO:s tillsyn. Klagomål mot Blå
Stjärnans djursjukhus (privat stiftelse), Sveriges Turistråd (stiftelse bildad
av Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet), Stockholms
läns utvecklingsfond, Barnens Dags Förening i Stockholm, Eldbegängelseföreningen,
Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, Maskinbefälsförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SIF-klubben vid
Sveriges Radio, Statsanställdas Förbund (SF), Socialdemokratiska Arbetarpartiets
partidistrikt i Malmö, Kommunistiska Partiet (KPMLr) och
facklig företrädare och huvudskyddsombud på arbetsplats har ej prövats.

Utan saklig prövning har avskrivits klagomål mot Konsortiet för Patientförsäkring
och Patientskadenämnden. Konsortiet har bildats efter avtal
mellan fyra försäkringsbolag. Konsortiets beslut i skadefall kan överprövas
av patientskadenämnden, vars ordförande är utsedd av regeringen.
Arbetsordningen för patientskadenämnden har fastställts av Landstingsförbundet
och Svenska Kommunförbundet. Vidare har avskrivits klagomål
mot Övertorneå jaktvårdskrets och Risböle by samfällighet.

Folkomröstningen i kärnkraftsfrågan i mars 1980 föranledde klagomål
till JO i skilda hänseenden. Klagomålen var ofta riktade mot organ, som ej
står under JO:s tillsyn t. ex. Kampanjledningarna för linje I och 2,
Folkkampanjen Nej till kärnkraft, Näringslivets Energiinformation och
Centrala driftledningen CDL, som är ett samarbetsorgan (ideell förening)
för kraftproducenterna med Statens vattenfallsverk som medlem.

356

Klagomål mot statliga aktiebolag, kommunala bostadsaktiebolag, renhållningsaktiebolag,
trafikaktiebolag och andra kommunala aktiebolag
samt mot privata aktiebolag, banker, sparbanker och försäkringsbolag har
förekommit i stor utsträckning men avvisats utan prövning i sak. Som
exempel kan nämnas Svenska Varv AB, Götaverken Arendal AB, Svenska
statens språkresor AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Television AB,
Malmö kommunala bostadsaktiebolag, Kalmar Energiverk AB, Göteborgsregionens
Fritidshamnar AB (GREFAB), Fastighets AB Förvaltaren,
Förvaltningsbolaget Sydbostäder i Malmö, Norrköpingsföretagens sjukoch
hälsovårdscentral, Trygg-Hansas Försäkringsnämnd, Sydkraft AB.
Bjäre kraft ek. förening och rederiet Baltic Star.

Slutligen kan nämnas att anmälningar avseende förhållanden som ligger
mer än två år tillbaka i regel ej upptas till utredning av JO. Enligt 20 §
instruktionen för justitieombudsmännen bör ombudsman ej till utredning
uppta förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden om det ej är från
allmän synpunkt väsentligt att saken utreds. Bakgrunden till detta är
reglerna om två-årspreskription beträffande disciplinpåföljder och för
vissa brott i tjänsten, t. ex. oaktsamhet i myndighetsutövning. I ett ärende
fann JO Wigelius skäl att företa utredning hur det hade förfarits med en
större penningsumma som beslagtagits hos klaganden av polis sex år innan
anmälan gjordes till JO. Klagandens egna undersökningar i saken hade
varit resultatlösa.

357

Offentlighet och sekretess

Begäran hos socialförvaltning att få namn och adressuppgifter ur
daghemskö

JO Nilsson anförde i ett beslut den 18 oktober 1979.

Bakgrund

Ansökan om daghemsplats i Täby kommun görs skriftligen på en
särskild blankett. På blanketten finns även utrymme att motivera önskemål
om förtur och om placering. Blanketterna med ansökan uppgår
till ca 2.500. De förvaras i pärmar på socialförvaltningen. Under hösten
1978 lades ansökningarna över på data. Numera går det att på socialförvaltningens
dataterminal få fram uppgift om namn och adress
och vissa andra uppgifter på dem som står i daghemskön.

Anmälan och utredning

I anmälan till JO anförde Aktionsgruppen för bättre barnomsorg i
Täby genom Inger Zetzell huvudsakligen detta. I början av år 1977
hade man hos avdelningschefen Hans Magnusson vid socialförvaltningen
i Täby frågat om det var möjligt att få uppgift om namn och adress
på de föräldrar som stod i kö till kommunal barnomsorg. Magnusson
meddelade att detta inte var möjligt men att det gick att komma upp
på kommunalkontoret och själv skriva av uppgifterna. I april 1977
skrev aktionsgruppen till Magnusson och begärde förslag på tidpunkt
som kunde vara lämplig att göra detta. Något svar kom inte. Aktionsgruppen
gjorde därefter påstötningar per telefon. Först i mars 1978
kom ett brev från Magnusson. Där förklarades att uppgifter då inte
kunde lämnas ut på grund av pågående omorganisation och diskussion
om att eventuellt lägga kön på data. Begärda uppgifter kunde därför
lämnas först vid slutet av vårterminen 1978. Inga kölistor kom emellertid.
Aktionsgruppen sände den 12 juni 1978 ett nytt brev till Magnusson
med begäran att få ta del av kön. Denna gång svarade Magnusson
snabbt och förklarade att arbetet pågick för att överföra de distriktsvisa
köerna till ett centralt register. Arbetet skulle vara slutfört i
slutet av juni månad, varefter utdrag ur registret skulle översändas till
aktionsgruppen. Då det i mitten av augusti ännu inte hade kommit
några uppgifter sändes på nytt en påminnelse till Magnusson. Denna
påminnelse besvarades inte. I november 1978 togs åter kontakt per telefon
med Magnusson. Denne förklarade då att man fortfarande höll
på med omläggningen till ett centralt register men att han skulle ta upp
ärendet till diskussion på förvaltningen. Dä det fortfarande inte kom

358

några kölistor sökte aktionsgruppen Magnusson per telefon. Efter ytterligare
två veckor och ett otal försök lyckades gruppen nå honom.
Magnusson förklarade då att han inte haft tid att göra något åt listorna
och att det inte fanns några möjligheter att lämna ut dem. Magnusson
informerades då om att aktionsgruppen ämnade göra en JO-anmälan i
ärendet. Dagen därpå återkom Magnusson per telefon och uppgav att
ärendet kommit längre än vad han hade trott och att aktionsgruppen
nu kunde få listorna mot en avgift om 80 kr per timme. Tre timmars
arbete beräknades åtgå för att få fram listorna.

Avslutningsvis förklarades i anmälan att man ansåg ärendet ”miserabelt
skött” av Magnusson och begärde att JO skulle granska dennes
handläggning av aktionsgruppens begäran att få ta del av de aktuella
uppgifterna.

Aktionsgruppen sände också med kopia av brevväxlingen mellan
gruppen och Magnusson.

Med anledning av klagomålen begärdes yttrande från Magnusson
som svarade följande.

Registret över köande för barnomsorg har fram till hösten 1978 varit
fördelat pä sex olika assistenter, ansvariga för var sitt distrikt. Antalet
ansökningshandlingar är ca 2.500. På ansökningshandlingarna har
gjorts anteckningar som betecknats som personliga. I handlingen har
också förvarats framställningar och intyg om förtur, vilka direkt är av
enskild natur och därför enligt socialförvaltningens bedömning är skyddade
enligt sekretesslagen. Socialförvaltningen har därför tagit den
ståndpunkten att utomstående ej kan ta del av handlingarna för att
själva göra avskrifter. Den arbetsbelastning som rått har också medfört
att sedvanliga arbetsuppgifter prioriterats framför avskrift av registret.

Den otymplighet som rått och den svåröverskådlighet som varit rådande
medförde att socialförvaltningen i samband med en organisationsförändring
under 1978 koncentrerade arbetet med allt placeringsarbete
till en funktion inom barnomsorgsavdelningen och överförde kön
för automatisk databehandling. En effekt av detta har även blivit att
kunna få fram ett kö-register för offentligt bruk.

Det kan sägas att optimismen varit större än verkligheten medgivit
vad avser tidsåtgången att lägga över det manuella systemet för automatisk
databehandling och få detta att fungera. Det gäller även förutsättningen
att erhålla anslag under löpande budgetår för personal till
den nya placeringsfunktionen. Först 78-08-15 anställdes heltid kanslist
som tidigare under sommaren varit extra anställd för arbetet. Övrig
personal, en inspektör och en halvtids kanslist, har anställts från 79-02-15.

Först i slutet av september var hela registret inmatat. Därefter har
skett kompletteringar och kontroll av hur programmets olika delar fungerar
och över huvud taget en viss osäkerhet och anpassning till ett
nytt system. Under hösten var alla programdelar ej testade, exempelvis
så att alla åldersgrupper ej kom ut och att könummer kunde bli överhoppade
vid körningen. Ej heller var programmet för ”kö-listan” tes -

359

tat. Sektionen hade under hösten besök av det konsulterade dataföretaget
WANG för olika översyn. Även här var det under större delen av
hösten en prioritering av arbetsuppgifter, gällande dels uppföljning av
programmen och dels att belägga de platser på daghem och fritidshem,
som ännu ej var belagda.

Framställningen om registerutdrag har tidigare under 1978 diskuterats
mellan socialförvaltningen och drätselkontoret, som handlagt kontakterna
med dataföretaget under upphandlingsskedet. Detta har gällt
dels frågor om offentlighet och prioriteringar och dels avgiften för registerutdrag.
Att ärendet inte diskuterats är därmed en egen tolkning
av aktionsgruppen.

Timpriset har beräknats av drätselkontoret i enlighet med bifogade
sammanställning. Arbetstiden har utgjort tre timmar. Några redan
upprättade ”kö-listor” fanns inte, som anges i Aktionsgruppens brev.
Däremot fanns listor av delar av kön framkörda som underlag för arbetet
med att besätta lediga platser. Dessa är dock ingalunda register av
det slag som Aktionsgruppen efterfrågat och innehåller dessutom uppgifter
om förturer.

Avslutningsvis kan sägas, att socialförvaltningen helt klart ser köregistret
som sådant som offentlig handling och ej heller ifrågasatt detta.
Tidpunkten för upprättande av listorna har betingats av ett tidigare
otympligt system med sammanblandning av offentliga och sekretessskyddade
uppgifter, en kontinuerligt hög och jämn arbetsbelastning på
avdelningens tjänstemän samt övergång till ett nytt ADB-baserat system
med åtföljande initialsvårigheter.

Det kan därutöver sägas, att systemet nu till dessa delar är i funktion
och att ytterligare ”kö-listor” distribuerats till andra intressenter under
februari 1979 på samma villkor.

Bedömning

Aktionsgruppens påståenden om vad som har hänt i ärendet stöds i
stor utsträckning av de handlingar som gruppen har gett in samtidigt
med anmälan. De har f. ö. inte heller bestritts av Magnusson. Jag lägger
därför aktionsgruppens redogörelse för händelseförloppet till grund
för min bedömning.

Aktionsgruppen har bett att få reda på namn och adress på dem som
stod i daghemskön och att få del av de på socialförvaltningen förvarade
ansökningsblanketter med bl. a. dessa uppgifter. Med sin begäran har
gruppen anhängiggjort ett ärende om utbekommande av allmänna
handlingar. För sådant ärende gäller reglerna i tryckfrihetsförordningen
och sekretesslagen.

Då aktionsgruppen första gången — dvs. i början av år 1977 — begärde
att få del av efterfrågade uppgifter fanns dessa uppgifter endast
på själva ansökningsblanketterna.

Bestämmelserna i sekretesslagen har som jag ser det i detta fall inte
hindrat att uppgifter om namn och adress på dem som stod i daghemskön
lämnades ut.

På vissa ansökningsblanketter hade emellertid också lämnats uppgif -

360

ter som skulle motivera placering på ett visst daghem och/eller förtur
i kön. Sådana uppgifter torde i många fall ha varit sekretesskyddade
enligt 14 § sekretesslagen.1 Dessa uppgifter har aktionsgruppen dock
inte efterfrågat.

Sammanfattningsvis innebär detta att de uppgifter som aktionsgruppen
ville ha inte skyddades av sekretess och följaktligen kunde lämnas
ut men att de i vissa fall förvarades på samma handling som sekretessskyddade
uppgifter. Hur myndigheten skall göra i en sådan situation
regleras närmare i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen (TF). Där
sägs bl. a. följande: ”Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran
genast eller så snart det är möjligt på stället tillhandahållas den

som önskar ta del därav. Kan handling ej tillhandahållas utan

att sådan del därav som inte får lämnas ut, röjes, skall den i övriga delar
göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.”

Frågan om utlämnande av allmänna handlingar då offentliga uppgifter
förvaras tillsammans med sekretesskyddade har för några månader
sedan prövats av regeringsrätten i ett mål som gällde begäran att få ta
del av vissa handlingar hos en polismyndighet. I dom den 25 januari
1979 (4993—1978) uttalade regeringsrätten att den tidigare nämnda bestämmelsen
i 2 kap. 12 § (TF) är ovillkorlig. Regeringsrätten förklarade
vidare att arbetet med att avskilja handlingar och uppgifter som inte
får lämnas ut, kan kräva en inte obetydlig arbetsinsats och ta läng tid
i anspråk. Detta kan påverka tidpunkten och sättet för tillhandahållande
av handlingarna men får inte åberopas som stöd för att inte lämna
ut dessa.

I stället för att som 2 kap. 12 § TF förutsätter plocka ut de ”öppna"
delarna av uppgifterna på ansökningsblanketterna och lämna dem till
aktionsgruppen, har socialförvaltningen valt att vänta med att lämna ut
uppgifterna tills de hade förts över på data. När så hade skett kunde
namn- och adressuppgifter utan större svårighet utskiljas från sekretesskyddade
uppgifter och skrivas ut.

TF föreskriver att offentliga handlingar skall lämnas ut ”genast eller
så snart det är möjligt”. I ett fall som detta hade man visserligen fått
acceptera att det tagit tid med att avskilja det sekretesskyddade materialet.
Socialförvaltningen har handlagt ärendet så att sökanden fick
vänta närmare två år. Detta är en orimligt lång väntetid. Jag anser
därför att det var fel att vänta med utlämnandet tills de uppgifterna hade
förts över på data.

I en av skrivelserna från aktionsgruppen har man begärt besvärshänvisning
om att begärda uppgifter inte lämnades ut. Detta ger mig
anledning att säga detta. Begäran om utlämnande av allmän handling

1 14 § föreskriver sekretess på bl. a. ”handlingar i ärenden rörande

samhällets barnavård, och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds verksamhet
— — i vad de angår enskilds personliga förhållanden”.

361

skall i första hand prövas av den som har värden om handlingen. Vägrar
denne att lämna ut handlingen skall saken om sökanden begär det
hänskjutas till myndighetens prövning. 1 detta fall hade alltså Magnusson
haft att hänskjuta aktionsgruppens begäran till sociala centralnämnden
när han inte ansåg sig kunna lämna ut uppgifterna från ansökningsblanketterna.
Genom att underlåta detta har Magnusson berövat
aktionsgruppen möjlighet att få frågan om utlämnandet prövad av
domstol. Hade nämligen också nämnden menat att uppgifterna inte
kunde lämnas ut så hade gruppen kunnat klaga till kammarrätten och
— i sista hand — till regeringsrätten. Jag finner således att det även i
detta avseende har begåtts ett fel vid handläggningen.

Jag finner handläggningen av aktionsgruppens begäran att få ta del
av efterfrågade uppgifter vara felaktig i flera avseenden.

Brev till kommunalrådet — allmän handling eller inte?

JO Nilsson meddelade den 20 november 1979 två beslut som båda
gällde om ett brev som hade ställts till kommunalråd vöre att anse som
allmän handling. De två besluten innehåller detta.

Bakgrund

1 Örnsköldsviks kommun finns fyra kommunalråd. Kommunen har
inte genom ett reglemente eller andra föreskrifter bestämt hur arbetsuppgifterna
skall fördelas mellan dem. Tre av råden företräder den politiska
majoriteten i kommunfullmäktige. De har delat upp arbetet mellan
sig så att en av dem ägnar sig åt övergripande frågor, en åt tekniska
och en åt personal- och informationsfrågor. Barbro Nilsson är det kommunalråd
som svarar för personal- och informationsfrågor. Hon är ledamot
av kommunstyrelsen och ordförande i dess informations- och
konsumentutskott och dess personalutskott. Det fjärde kommunalrådet,
Carl Edblom, representerar minoriteten i kommunfullmäktige.

I Örnsköldsvik finns ett tingshus som inte längre används för sitt ändamål.
Såväl i kommunens olika organ som i pressen har man intensivt
diskuterat vad som skulle ske med detta gamla tingshus. Frågan var formellt
anhängig hos kommunstyrelsen när den händelsen inträffade som
anmälan till JO gäller.

På våren 1977 tog Barbro Nilsson per telefon kontakt med länsantikvarien
vid länsstyrelsen i Västernorrlands län Bengt Häger. Hon ville
ha information om det gamla tingshuset i örnsköldsvik. Det hör till saken
att Häger tidigare hade uttalat sig i frågan i pressen. Häger svarade

362

i ett brev som var daterat den 3 maj 1977. Brevet var ställt till ”kommunalråd
Barbro Nilsson, Örnsköldsviks kommun” och rubricerat
”Några korta uppgifter om gamla tingshuset i örnsköldsvik”. Det var
undertill försett med Hägers och länsarkitektens vid samma länsstyrelse
Birger Åströms namn i maskinskrift och undertecknat av en annan
tjänsteman vid länsstyrelsen. Brevet hade denna lydelse.

Kring sekelskiftet byggdes flera offentliga byggnader i staden. En
bland dessa var tingshuset, vilket uppfördes 1905—06 efter ritning av
arkitekt Fredrik Lilijekvist, Stockholm. Byggnaden fick en jugendutformning
av god kvalitet. Tyvärr blev huset under 1930-talet föremål
för en mycket genomgripande ombyggnad varigenom jugendarkitekturen
förvanskades och huset fick släta fasader. Senare har också takfallet
byggts ut med fönster åt söder.

Byggnaden saknar inte kulturhistoriskt intresse. Den har hanterats illa
ur arkitekturhistorisk synpunkt men utgör ändå ett tillskott i stadsbilden.
En fullständig restaurering kan bli mycket kostsam. Det torde
väl dock inte vara helt omöjligt att återge den något av sin forna glans.
Byggnaden har utan tvekan ett mycket känsligt läge i stadsbilden. Den
ger från söder en presentation av staden. Det är viktigt att bebyggelsen
vid stadskärnans entré ägnas särskild omsorg.

I 1973 års stadsplan för centrumområdet upptas fastigheten för garageändamål.
Planen är fastställd och formellt hinder mot rivning föreligger
således inte f. n. Samma plan visar emellertid på fem olika platser
i centrum garageområden med byggnadsrätt i tre till fyra våningar.
Det kan ifrågasättas om samtliga dessa inom överskådlig tid kommer att
utnyttjas för parkeringshus. I första hand bör en omprövning av stadsplanen
övervägas varvid jämsides med parkeringsbehovet även de tekniska
och ekonomiska förutsättningarna för tingshusbyggnadens bevarande
bör klarläggas.

Anmälan och utredning

I en anmälan som kom till JO den 20 juni 1978 klagade Edblom på
Barbro Nilsson för att hon inte hade registrerat brevet från Häger och
Åström. Edblom anförde i sin anmälan vidare att ärendet om det gamla
tingshuset i Örnsköldsvik ännu inte var slutligen avgjort och att brevet
från Häger och Åström hade registrerats hos kommunen först den 13
juni 1978 och då inte på initiativ av Barbro Nilsson. Edblom förklarade
att det var hans uppfattning att ”handlingar som inkommit under ett
ärendes handläggning och som varit avsedda att påverka ärendet skall
vara allmän handling”. Han önskade att JO skulle undersöka om Barbro
Nilsson hade åsidosatt sina åligganden.

Yttrande begärdes från Barbro Nilsson. Hon svarade:

Handlingen är en skrivning som tillställts mig från länsantikvarie Häger
och länsarkitekt Åström. Jag hade vid ett tidigare telefonsamtal
med länsantikvarie Häger fått samtliga uppgifter muntligt.

Eftersom frågan om ej beaktad diarieföring lagts mig till last, vill jag
beskriva hanteringen av post som kommer till kansliet.

363

All ingående post går till kansliets sekretariat, där kommunens försändelser
instämplas och diarieförs. 1 de fall ett brev har något av kommunalrådens
namn gar detta till var gemensamma sekreterare. Hon
distribuerar skrivelser etc. till oss i vära postpärmar. Vi kan sedan lata
diarieföra försändelserna, om så ej redan skett.

De uppgifter, som jag således fick per telefon av Häger, kom denne
senare att tillställa mig i skriftlig form. Då skrivelsen i sak inte innebar
något nytt för mig. ägnade jag den inte större uppmärksamhet. Dagligen
tillställs jag ett stort antal skrivelser av allehanda slag, som givetvis efter
genomläsning — om de inte är av rent personlig art — återgår för
diarieföring. Av förbiseende kom inte den ifrågavarande skrivelsen att
följa gängse rutiner, vilket jag beklagar. Någon medveten tanke att undanhålla
den fanns inte.

Edblom fick tillfälle att yttra sig över remissvaret och anförde då
bl. a. detta.

För att förstå betydelsen av den aktuella handlingen fran länsarkitekten
och länsantikvarien, måste man känna till bakgrunden till skrivelsen.
Det har under flera år varit politisk strid om det gamla tingshusets
vara eller inte vara i Örnsköldsviks centrum. Uppgifterna om byggnadens
värde har varierat beroende på i vilket politiskt läger man stått.
Den aktuella handlingen från länsstyrelsetjänstemännen var den första
officiella och sakkunniga uppfattning som redovisats av länsmyndigheterna
och skulle alltså ha utgjort ett mycket tungt argument vid ärendets
behandling i kommunfullmäktige. Skrivelsen frän Häger och Åström innehåller
ju faktiskt en uppmaning till kommunen att ändra stadsplanen
för att kunna bevara det gamla tingshuset.

Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför den aktuella
skrivelsen inte diarieförts, men samtidigt gör det underlåtenheten att
diarieföra skrivelsen så mycket allvarligare, eftersom uppgifterna inte
saknade betydelse .

Föredraganden hos JO har vidare muntligen hört Barbro Nilsson och
Edblom.

Barbro Nilsson uppgav då i huvudsak:

Hon tillträdde sin befattning som heltidsanställt kommunalråd den 1
januari 1977. Hon var ej med i byggnadsnämnden eller kulturnämnden.

Hon var ledamot av kommunstyrelsen och ordförande i dess informations-
och personalutskott. Då hon var nyanställd som kommunalråd
var hon angelägen om att informera sig om vad som hände i kommunen
och hon ansåg att hon borde titta på allt som var mer uppseendeväckande.
Hon ansåg att det ingick i hennes allmänna politiska skyldigheter.
Med anledning av tidningsartikeln om Tingshuset vände hon
sig till länsantikvarien Häger och frågade denne vilka kulturhistoriska
fakta som han stödde sig pä då han i tidningsartikeln framförde den
synpunkten att huset borde stå kvar. Syftet med hennes telefonförfrågan
till Häger var blott att informera sig i saken. Häger lämnade då vid
telefonsamtalet muntliga uppgifter i saken. Han frågade även om Bar -

364

bro Nilsson ville ha upplysningarna dokumenterade. Vad som i slutet
på brevet rörde stadsplanen hade Barbro Nilsson aldrig begärt att fa
veta.

Edblom uppgav detta: Museichefen hade ringt till länsstyrelsen med
anledning av att han skulle skriva ett yttrande om tingshuset. Han fick
då till svar av Häger att länsstyrelsen redan hade skrivit till kommunen
i saken. Det var då det upptäcktes att Hägers brev till Barbro Nilsson
inte var diariefört.

Per telefon har inhämtats upplysningar från Häger, som uppgett följande.

Häger hade blivit intervjuad angående Tingshuset. Han hade citerats
i tidningen. Det förekom vissa felaktigheter i artikeln. Barbro Nilsson
hade ringt upp honom och frågat vad han hade menat med artikeln.
Häger förstod av samtalet med Barbro Nilsson att artikeln ej rätt återgav
Hägers uppfattning. Häger hade då fattat det så att Barbro Nilsson
ringde med anledning av någon kommande diskussion förmodligen i
politiskt sammanhang, i en partigrupp eller dylikt. Det fanns i vart fall
inte något ärende i saken hos länsstyrelsen. Barbro Nilsson ville ha dokumenterat
vad Häger ansåg om det kulturhistoriska värdet av Tingshuset.
Häger gjorde en sammanställning härom i brevet till henne. Häger
visste att debatten gällde rivning av huset och att hans uppfattning
åberopades i denna sak, som gällde frågan att bevara ungdomsgården.
Häger kontaktade länsarkitekten Åström, därför att han visste att stadsplanefrågan
skulle komma upp i sammanhanget. Han hade även fragat
Åström huruvida brevet skulle sändas privat eller inte. Åström och han
ansåg emellertid att det skulle gå som tjänste eftersom det gällde deras
verksamhetsområde som länsantikvarie och länsarkitekt. Museichefen
Hedstrand hade sedan ringt till Häger för att få synpunkter från denne
i samband med att Hedstrand skulle skriva ett yttrande i saken. Häger
nämnde då att han berört denna fråga i ett brev till Barbro Nilsson.

Kanslichefen i Örnsköldsviks kommun Karl-Eric Axenström har också
lämnat upplysningar i ärendet. Edblom och Axenström har överlämnat
visst skriftligt material. Bland det materialet finns ett brev från
Svenska kommunförbundet till Axenström där förbundet sammanfattningsvis
konstaterar att länsantikvariens brev ”anses som allmän offentlig
handling”.

JO har också remitterat ärendet till Svenska kommunförbundet. Förbundet
fick tillfälle avge yttrande över principfrågan i vilken utsträckning
handlingar som överlämnas till kommunalråd och andra kommunala
förtroendemän skall betraktas som allmänna handlingar enligt
tryckfrihetsförordningen.

Kommunförbundet redogör i sitt svar för kommunalrådens rättsliga
ställning och tryckfrihetsförordningens gränsdragning mellan allmänna
handlingar och privatbrev. Kommunförbundet säger vidare:

Brev som ställs till ledamot i kommunalt organ vilken saknar särskilt
uppdrag, kan ofta antas syfta till att ledamoten skall utnyttja sina på

365

kommunallagen grundade befogenheter att ta upp ärendet som kommunalt
genom att väcka motion i fullmäktige eller väcka ärendet i
nämnd. Här ligger en jämförelse med brev till riksdagsledamöterna nära
till hands. Sådana brev får normalt antas vara ställda till de förtroendevalda
endast i deras egenskap av partifunktionärer och bör därför
betraktas som privatbrev. En enskild ledamot har ju ganska små möjligheter
att påverka beslutet i ett ärende. Annorlunda kan fallet vara
om ledamoten får ett brev i ett ärende, där vederbörande tillerkänts beslutanderätt
med stöd av kommunallagens delegationsregler. Denna bedömning
överensstämmer också väl med det förhållandet att ledamot
som här avses i regel inte har någon särskild mottagningslokal hos kommunen
utan får sin post till bostaden eller annan adress utan anknytning
till kommunalförvaltningen.

Ett brev som ställs till ledamot som är ordförande i kommunalt organ
och vars innehåll rör detta organs verksamhetsområde kan i och
för sig vara att hänföra till privatbrev enligt de allmänna principerna
härför. Utrymmet för vad som skall anses som privatbrev torde dock
vara mindre för denna kategori av förtroendevalda. Detta har att göra
med att ordföranden har en annan position än enskild ledamot och därmed
större möjlighet att påverka handläggningen av ett ärende. Ordförandens
befogenheter och möjlighet att exempelvis få till stånd sammanträde
med kommunalt organ tyder på att gränsdragningen mellan
allmän handling och privatbrev här blir annorlunda. Ordförandefunktionen
kan alltså tänkas ha betydelse som en faktor av flera vid tolkning
av regeln i 2 kap. 4 § TF.

En ordförande, som tillika är kommunalråd, kan antas intaga en sådan
position att utrymmet för vad som skall anses som privatbrev blir
ännu snävare. Å andra sidan utgör skriftväxling ett sådant viktigt inslag
i dessa förtroendevaldas politiska verksamhet att även här bör kunna
få förekomma meddelanden som ej är hänförliga till allmänna handlingar.
En omständighet som här kan tänkas påverka bedömningen är
huruvida brevet eller meddelandet berör den rotel eller det ansvarsområde
som det ankommer på kommunalrådet att svara för. Utrymmet
för privatbrev bör rimligtvis vara större om handlingen faller utanför
detta område. Är detta fallet torde även frågan om handlingen av någon
anledning ställts till fel adressat böra övervägas av mottagaren.
Finner mottagaren att någon annan befattningshavare är rätt adressat
bör handlingen enligt vår mening överlämnas till denne.

I fråga om post till s. k. oppositionsråd eller andra minoritetsföreträdare
torde utrymmet i allmänhet vara större för vad som skall anses
som privatbrev. Bedömningen kan här tänkas påverkad av huruvida
funktionen är förenad med ordförandeuppdrag eller inte. I den mån
oppositionsråd inte har någon myndighetsfunktion bör utgångspunkten
enligt vår bedömning vara att post som är ställd personligen till vederbörande
är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan
ställning.

För de tre sistnämnda kategorierna av förtroendevalda, liksom för
annan ledamot med särskilt uppdrag, t. ex. som delegat, torde gälla att
de normalt får sin post till någon kommunal expedition. Hur man skall
se på frågan om post som sänds till deras bostad, och denna omständighets
betydelse för offentlighetsprincipens tillämpning, är en särskild
fråga som ej skall analyseras närmare i detta sammanhang. Vägledande
bör dock enligt vår mening vara, huruvida handlingen rör ett konkret

366

ärende som finns anhängiggjort hos myndigheten och övriga omständigheter
som kan inverka på gränsdragningen mellan allmän handling och
privatbrev. Pä bedömningen av om en handling skall anses som allmän
eller privat inverkar rimligen även vem som är ingivare av handlingen.
Härrör handlingen exempelvis från en myndighet torde det vara svårare
att beteckna den som ett privat meddelande än om avsändaren är en
privatperson.

Här kan erinras om bestämmelsen i 2 kap. 15 § kommunallagen enligt
vilken länsstyrelsen har rätt att väcka ärende i kommunfullmäktige.
Det är givetvis i ett sådant fall angeläget att detta görs i vederbörlig
ordning och inte genom korrespondens med exempelvis ett kommunalråd.

Sammanfattningsvis menar vi att tolkningen av bestämmelsen i 2 kap.
4 § TF inte enbart kan bero på handlingens innehåll. Av betydelse måste
också vara sådana omständigheter som handlingens avsändare, syftet
med handlingen, huruvida ett konkret ärende i frågan finns anhängiggjort
hos myndigheten samt vilken juridisk och praktisk position den
förtroendevalde intar i förvaltningen.

Kommunförbundet avslutar med att förklara att förbundet står fast
vid den bedömning av rättsläget som hade redovisats i det tidigare brevet
till Örnsköldsviks kommun.

Bedömning

Myndigheterna är inte i dag enligt lag skyldiga att registrera (diarieföra)
sina allmänna handlingar. Av tryckfrihetsförordningens (TF:s)
bestämmelser om offentlighet för allmänna handlingar följer dock att
dessa på något sätt måste registreras så att allmänheten och massmedia
kan utnyttja sin rätt att ta del av dem. Åtskilliga myndigheter har också
antagit särskilda föreskrifter för att säkra att allmänna handlingar
diarieförs. För kommunförvaltningen i örnsköldsvik gäller sådana föreskrifter.
Det bör här tilläggas att det förslag till ny sekretesslag som
nu ligger på riksdagens bord innehåller bestämmelser som tvingar myndigheterna
att registrera sina allmänna handlingar.

TF:s bestämmelser om offentlighet gäller — som redan har sagts —
myndigheternas allmänna handlingar. Allmänna är enligt TF handlingar
som finnas hos en myndighet och har kommit in dit eller upprättats
där (2 kap. 3 § TF). Handling anses ha kommit in till myndighet ”när
den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare
till handa” (2 kap. 6 § TF). Är en handling ställd till en namngiven
tjänsteman vid myndigheten så anses den handlingen som allmän om
den ”gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten
och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning”
(2 kap. 4 § TF). TF räknar alltså med att en tjänsteman hos en
myndighet kan ta emot och förvara handlingar som inte är allmänna
och som följaktligen inte heller skall registreras. Bestämmelsen i 2
kap. 4 § tillkom när TF senast ändrades och den trädde i kraft den 1

367

januari 1978. Någon saklig nyordning betydde den inte. Snarast innebar
den att vad som tidigare hade ansetts gälla i praxis nu kom till uttryck
i lagtext.1

Den omständigheten att man i praxis sedan länge hade räknat med
en ”privat” sektor för tjänstemännen vid myndigheterna hindrade inte
att det utbröt en livlig debatt i riksdagen och på andra håll när den föreslagna
bestämmelsen i 2 kap. 4 § presenterades i prop. 1975/76: 160.
I motioner (1975/76: 2373 och 2379) gjordes bl. a. gällande att den föreslagna
utformningen gav möjlighet till inte önskvärda inskränkningar
i offentligheten. I sitt betänkande över propositionen och motionerna
betonade konstitutionsutskottet (KU 1975/76: 48) hur viktigt det var
att offentlighetsprincipen inte urholkades genom att korrespondens vid
myndighet fick form av till befattningshavare personligen ställda meddelanden.
En grundlagsregel som avsåg handlingsbegreppets tillämplighet
på post som hade adresserats till viss befattningshavare personligen
måste därför nödvändigtvis utformas på ett sätt som inte gav upphov
till stora tolkningssvårigheter eller kunde leda till orimliga resultat.
Samtidigt måste en sådan grundlagsbestämmelse tillgodose i första hand
kravet pä insyn i den offentliga verksamheten men också den enskilde
befattningshavarens möjligheter att bedriva annan verksamhet än den
som var en omedelbar följd av hans tjänst eller uppdrag. Det blev därför
nödvändigt att acceptera en lagregel som kunde leda till gränsdragningsproblem.
Utskottet anförde vidare:

Huvudregeln måste självklart vara, att lill befattningshavare vid myndighet
personligen ställt brev eller meddelande som avser ett ämne inom
myndighetens verksamhetsområde skall vara allmän handling. Det
förekommer emellertid att politiker och representanter för fackliga och
andra organisationer i ökad omfattning har uppgifter inom den offentliga
förvaltningen. Det ligger i sakens natur att en befattningshavare
skall kunna motta brev som t. ex. facklig eller politisk förtroendeman
utan att brevet under alla omständigheter måste ges offentlighet. En
riktlinje bör enligt utskottet vara att skrivelser rörande myndighets
verksamhet i visst konkret fall skall behandlas som allmänna handlingar
men däremot inte skrivelser som uppenbart avser partipolitiskt eller
fackligt agerande. I vissa fall kan uppgift om avsändaren av brevet vara
vägledande för bedömningen av brevets karaktär av allmän handling
i detta avseende. Så t. ex. bör ett personligt brev till ett statsråd från en
verkschef i en fråga som rör verkets ämnesområde enligt utskottets
mening vara att anse som allmän handling.

Var då det brev som Barbro Nilsson mottog frän länsantikvarien ett
”meddelande som är avsett för mottagaren endast som innehavare av

1 Jfr prop. 1948: 230, där departementschefen (s. 130) närmare utvecklar varför
det borde vara rättspraxis uppgift att liksom dittills dra upp gränsen mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden/brev till befattningshavare
vid en myndighet.

368

annan ställning” eller var det en ”allmän handling” som hade bort registreras
så snart som möjligt efter det att det hade anlänt? Svaret är
inte utan vidare givet.

Den analys av situationen som alltså måste till bör göras utifrån uppfattningen
att ”offentlighetsprincipen skall gälla om inte starka skäl talar
emot det”.2 Finns det sådana skäl i detta fall? Barbro Nilsson har
sagt — och det finns ingen anledning att betvivla hennes uppgift — att
hon hade begärt att få de upplysningar som finns i brevet därför att
hon som privatperson och politiker ansåg dem vara intressanta. Häger
har ju inte heller uppfattat Barbro Nilssons begäran ”sorn gjord i tjänsten”.
Till detta kommer att brevet inte gällde ett ämne som Barbro
Nilsson svarade för enligt den uppgiftsfördelning, som rådde mellan
kommunalråden. Det bör här inskjutas att det exemplar av brevet som
förvarades hos länsstyrelsen otvivelaktigt var allmän handling där. Men
den omständigheten medför inte att brevet automatiskt också blev allmän
handling när det kom till Barbro Nilsson.

De skäl som alltså kan anföras för uppfattningen att det aktuella
brevet inte bör klassas som allmän handling utan behandlas som ett privat
meddelande har onekligen en betydande styrka. Men de är enligt
min mening dock inte så starka att de bryter presumtionen. Min slutsats
blir alltså att brevet hade bort behandlas som en allmän handling. Det
hade följaktligen bort lämnas över för diarieföring.

Jag har emellertid svårt att kritisera Barbro Nilsson för att hon inte
behandlade brevet som en allmän handling när det kom till henne. Att
tolka den aktuella bestämmelsen i TF (2 kap. 4 §) är avgjort inte någon
lätt uppgift och omständigheterna i detta fall gjorde tolkning extra
besvärlig. Bestämmelsen är ny och någon klar ledning kan inte hämtas
vare sig i förarbeten eller praxis. Barbro Nilsson har i sitt remissvar
sagt att hon borde ha låtit diarieföra brevet. Det har också senare diarieförts.
Jag anser mig därför kunna avsluta ärendet med de uttalanden
som jag nu har gjort.

Bakgrund

Anund Hedberg är kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande
i örnsköldsvik. Han har som kommunalråd att svara för den översiktliga
planeringen av kommunens ekonomi, örnsköldsviks kommun och

2 Prop. 1975/76:60 (s. 127).

369

företaget Mo och Domsjö har i olika sammanhang diskuterat att kommunen
skulle förvärva mark från företaget. Hedberg och en direktör
vid företaget hade vid ett sammanträffande i Kempehallen ( = Örnsköldsviks
ishall) talat om dessa saker. I ett brev, som var daterat den
19 januari 1979 och ställt till ”Anund Hedberg örnsköldsviks kommun
Stadshuset” erinrade direktören om detta samtal och sände med en promemoria
med olika synpunkter på marktransaktioner mellan kommunen
och företaget.

Carl Edblom är även han kommunalråd i örnsköldsvik. Han företräder
den politiska oppositionen i kommunfullmäktige.

Anmälan och utredning

I en anmälan till JO begärde Alf Wigren att JO skulle undersöka om
Hedberg hade gjort rätt då han lät bli att diarieföra brevet och promemorian
från Mo och Domsjö.

Yttrande begärdes från Hedberg som bl. a. svarade detta.

Kommunens fastighetskontor har sedan en tid fört förhandlingar om
markförvärv för bostadsbebyggelse med Mo och Domsjö. Det rör sig
om en areal om 300 till 350 hektar till ett värde av cirka fem miljoner
kronor.

I bilden finns också Mo och Domsjös planer att utbygga sin trähusfabrik
och förutsättningarna att säkra en kontinuerlig småhusproduktion
under iakttagande av den nya lagstiftning om kommunalt markvillkor
och konkurrensvillkor vid upphandling som gäller.

Vid genomläsandet av brevet stod det genast klart för mig att avsändaren
ville ge underlag för fortsatta förhandlingar och knappast önskade
få innehållet offentliggjort. Jag bedömde också att ett offentliggörande
skulle försvåra affärens fortsatta handläggning och vara av
allvarligt men för kommunen. I det läget tog jag kontakt med avsändaren
och efterhörde hans åsikt. Direktör G. hävdade bestämt att brevet
ej skulle offentliggöras utan menade att missivskrivelsens utformning
klart visade vilken mottagare han avsåg. Jag skickade därför tillbaka
skrivelsen till honom.

Jag hade emellertid dessförinnan gjort två avskrifter av handlingen
och den 24 januari 1979 sänt dem jämte kallelse till sammanträde till
fastighetschefen. Först den 2 februari 1979 nådde denna försändelse
adressaten.

Beträffande anmälarens fråga om det var rätt av mig att ej diarieföra
direktör G:s brev vill jag hävda att så är fallet, eftersom ett offentliggörande
otvivelaktigt skulle skada parterna både nu och i framtiden.
En skada som ytterst skulle drabba kommunen ekonomiskt och skada
tilltron till kommunens förmåga till affärsmässigt handlande.

Föredraganden hos JO har dessutom hört Hedberg samt Carl Edblom
och fastighetschefen Bengt Lindholm i örnsköldsvik.

Hedberg har till komplettering av sitt skriftliga remissvar uppgett
bl. a.: Sedan han hade fått del av handlingarna ringde han till direk 24

Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

370

tören och frågade om denne ville att de skulle bli offentliga. Denne
hade då svarat att så inte fick ske och man kom överens om att handlingarna
skulle sändas tillbaka. Under tiden hade Hedberg låtit göra två
kopior av brevet och skickat över till fastighetschefen. Dessa kopior
hade sedan makulerats av fastighetschefen på Hedbergs begäran. Enligt
Hedbergs mening var vissa i promemorian förda resonemang framställda
på ett sådant sätt att de kunde missförstås av den som inte kände
till de bakomliggande förhållandena och han bedömde uppgifterna
som ”känsliga”.

Fastighetschefen Lindholm har bekräftat Hedbergs uppgifter om att
kopior av handlingarna har förstörts på dennes begäran. Han har vidare
upplyst att det förts kontinuerliga förhandlingar med örnsköldsviks
kommun och Mo och Domsjö rörande överlåtelse av mark och fastigheter
på grund av Mo och Domsjös stora markinnehav.

Edblom har bl. a. uppgett att han frågat efter handlingarna och att
Hedberg då genom en tjänsteman förklarat att dessa inte angick Edblom.
Edblom hade därefter fått kopia av handlingarna från fastighetskontoret.

Bedömning

Tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser gäller allmänna handlingar.
En allmän handling är enligt TF offentlig — dvs. var och en
har rätt att ta del av den — om den inte till följd av särskilda bestämmelser
i den s. k. sekretesslagen (SFS 1937: 249, ändrad senast 1979:
682) skall hållas hemlig.

TF definierar allmänna handlingar som handlingar som ”förvaras”
hos en myndighet och har kommit in till myndigheten eller ”behörig
befattningshavare” vid denna resp. har upprättats hos myndigheten.
TF förutser emellertid också att en befattningshavare vid en myndighet
där kan ta emot personliga meddelanden. För att kunna klassas
som personligt får emellertid meddelandet inte gälla ”ärende eller annan
fråga som ankommer på myndigheten” och meddelandet måste
vara avsett för mottagaren ”endast som innehavare av annan ställning”.
Det krävs enligt förarbetena till bestämmelsen starka skäl för
att den presumtionen skall brytas att ett skriftligt meddelande som
kommer in till en myndighet eller tjänsteman vid denna är en allmän
handling.

Detta om regelsystemet. Ser vi till det nu aktuella ärendet kan konstateras
att brevet är adresserat till Hedberg personligen. Det ger alltså
ett första intryck av att vara ”privat”. Men adresseringen är som jag
ser också den enda omständigheten som talar för att brevet var avsett
för privatmannen Hedberg och inte för kommunalrådet Hedberg. Övriga
omständigheter talar snarast för att det var i den senare egenskapen
som Hedberg fick brevet. Brevet och den PM som åtföljde det

371

gällde tänkbar utformning av marktransaktioner mellan Mo och Domsjö
och kommunen. Hedberg var den inom kommunen som hade ansvaret
för de översiktliga frågorna om kommunens ekonomi. Det pågick
sedan någon tid förhandlingar — eller i varje fall diskussioner —
om marköverlåtelser mellan Mo och Domsjö och kommunen. Enligt
min mening måste handlingarna anses som allmänna, dvs. de föll under
TF:s bestämmelser. Jag vill dock betona att jag med detta inte har
sagt att de också var offentliga. Som jag ser det har de kunnat sekretessbeläggas
med stöd av 34 § sekretesslagen.

JO har vid tidigare tillfällen uttalat (se t. ex. JO:s ämbetsberättelse
1971 s. 348 ff) att TF:s bestämmelser inte får kringgås på det sättet att
handlingen lämnas tillbaka till ingivaren. Det var följaktligen fel av
Hedberg att sända tillbaka handlingarna.

TF:s bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet förutsätter
att dessa registreras (diarieförs). Görs inte det, förlorar allmänhet oell
press i praktiken möjligheten att ta del av dem. F. n. finns inga generella
bestämmelser om diarieföring.1 Men statliga och kommunala myndigheter
har i regel tagit fram egna föreskrifter i ämnet och detta gäller
även ofta kommunala myndigheter. Så har även skett i örnsköldsviks
kommun. Oavsett detta föreligger till följd av TF:s bestämmelser
om allmänna handlingar att dessa på något sätt skall registreras. Enligt
min bestämda mening var Hedberg skyldig att registrera handlingarna.
Jag vill i sammanhanget understryka att skyldigheten att registrera gäller
även sekretesskyddade handlingar. I själva verket är det särskilt
viktigt att sådana handlingar diarieförs. För låter man bli det, berövar
man i praktiken allmänheten och pressen möjligheten att få den frågan
prövad om handlingen verkligen var sådan att den skulle sekretessbeläggas
och på så sätt undandras offentligheten. För fullständighetens
skull bör kanske tilläggas att även anteckningar i diarier kan hållas
hemliga med stöd av sekretesslagen.

Jag konstaterar vidare att Hedberg beordrat fastighetschefen att förstöra
de kopior av handlingar som Hedberg skickat över till honom.
Detta var fel av Hedberg.

Sammanfattar jag vad som har kommit fram finner jag alltså att
Hedberg gjort fel genom att

— underlåta att diarieföra eller på annat sätt registrera handlingarna —

sända tillbaka handlingarna till ingivaren

— beordra förstöring av de kopior av handlingarna som han hade
tillställt en tjänsteman vid kommunförvaltningen.

Hedbergs handlande är anmärkningsvärt och kan inte undgå allvarlig
kritik från min sida.

‘I det förslag till sekretesslag (prop. 1979/80: 2) som nu ligger på riksdagens
bord föreslås tvingande bestämmelser om diarieföring (se 15 kap. i förslaget).

372

Begäran hos myndighet att få upplysning om författningstext

Anmälan och utredning

I en anmälan till JO uppgav en person, E. P., att han hade besökt
budgetdepartementet och begärt att få se vissa angivna författningar.
Detta hade han inte fått.

Vid utredningen hos JO upplyste berörda tjänstemän vid departementet
att det inte hade framställts någon bestämd begäran att få se
vissa angivna författningar.

JO Nilsson gjorde i sitt beslut bl. a. följande principiella uttalanden.

Bedömning

E. P. har i sin anmälan hit sagt att han frågat efter vissa angivna författningar.
De tjänstemän vid budgetdepartementet som han varit i
kontakt med har för sin del angett att E. P. inte närmare preciserat
vilka författningar det gällde. Uppgift står alltså mot uppgift av vad
som faktiskt inträffat. Det är inte särskilt troligt att ytterligare utredning
skall bringa klarhet på den punkten. Jag nöjer mig därför med att
göra dessa principiella uttalanden.

Det s. k. servicecirkuläret ålägger myndighet att pä begäran lämna
upplysningar från akter samt diarier, register och andra handlingar som
är tillgängliga för allmänheten i den mån det kan ske med hänsyn till
arbetets behöriga gång. Myndighet skall också i övrigt i lämplig utsträckning
gä allmänheten tillhanda med upplysningar i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Tar man exemplet att någon vänder
sig till en myndighet och frågar efter en författning som ligger
inom myndighetens verksamhetsområde så innebär rimligen cirkuläret
att myndigheten bör hjälpa den som frågar med att hitta författningen
och låta honom ta del av den ur t. ex. Svensk författningssamling (SFS).
En förutsättning är givetvis att hinder inte föreligger på grund av andra
mer angelägna arbetsuppgifter och att servicen således kan lämnas
”med hänsyn till arbetets behöriga gång”.

Servicecirkuläret lägger däremot inte någon skyldighet på myndigheten
att lämna avskrift eller fotokopior ur SFS. SFS ingår normalt i
myndighetens bibliotek. Enligt 2 kap. 11 § 3. tryckfrihetsförordningen
är handling som ingår i myndighets bibliotek inte allmän. Någon på
tryckfrihetsförordningen grundad rätt att få fotokopia ur Svensk författningssamling
föreligger således normalt inte.

Finns författningstexten i original eller kopia i myndighetens arkiv
är läget ett annat. Under förutsättning att det inte rör sig om en hemlig
handling så skall myndigheten på begäran och mot föreskriven avgift
lämna kopia av handlingen.

373

Exekution

Hur gör man när en gäldenär medger löneutmätning över beloppsgränsen? JO

Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 15 november
1979.

Vid min inspektion av kronofogdemyndigheten i Handens distrikt i
maj 1979 antecknades vid granskningen av handlingar i mål om löneutmätning
detta om ett fall i inspektionsprotokollet.

UD nr 3046/79. Utmätning hade begärts i bl. a. gäldenärens lön till
betalning av en skuld om 2.806 kr jämte ränta och avgifter. Kronofogdemyndigheten
beräknade visserligen att gäldenären inte hade något belopp
disponibelt för utmätning. Gäldenären hade emellertid medgett att
527 kr/mån under sex månader fick dras från hans lön tills skulden var
betald. Målet redovisades till borgenären med uppgift att utmätning i
lön inte hade kunnat ske.

Jag begärde kronofogdemyndighetens yttrande över betydelsen av att
gäldenären hade medgett att löneutmätning fick ske. I remissen hänvisade
jag till JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 345 och protokoll från JO:s
inspektion av kronofogdemyndigheten den 26 januari 1970. Detta protokoll
fogades till remissen.

Kronofogden Torsten Storck svarade:

Enligt förrättningsmannens beräkningar hade gäldenären inte något
belopp disponibelt för utmätning. Om man endast tog hänsyn till hyra,
resekostnader samt kostnader för livsmedel och övriga förnödenheter
för gäldenären och hans familj saknades det 488 kronor till beloppsgränsen
för löneutmätning.

Gäldenären, född 1954, var sammanboende med en flicka, född 1959,
och hade ett barn, fött 1978. Han var anställd hos SL och hade en bruttoinkomst
av 5.500 kronor inklusive alla tillägg. Det var sålunda fråga
om en ung familj på tre personer med mycket begränsade inkomster.
Gäldenärens medgivande hade skett genom ifyllande av kronofogdemyndighetens
svarsblankett varvid utmätning medgivits med 527 kronor
27 öre med kryssmarkering för ”tills skulden är betald” samt under sex
månader (kryssmarkering saknades). Samtidigt med svaret pä blanketten
ingav gäldenären ett brev till kronofogdemyndigheten. I detta brev redogjorde
gäldenären för sin ekonomiska situation. Det framgick bl. a. att
han hade följande månatliga avbetalningar: 130 kronor för tvättmaskin,
80 kronor för dammsugare, 100 kronor för stereoanläggning, 50 kronor
för barnsäng m. m. samt 115 kronor för kläder m. m. Vidare uppgav
gäldenären, att han hade en hyra av 140 kronor i kvartalet för del i
hobbyrum, 50 kronor i månaden för parkeringsplatser, skuld på 1.500

374

kronor för köp av bil, skuld till föräldrar ca 3.000 kronor samt en hedersskuld
till ”granntjej” på 400 kronor.

Brevet avslutades med en förklaring, att gäldenären med sin skrivelse
ville ge kronofogdemyndigheten ”delaktighet” i sina ”s. k. problem”.
Gäldenärens medgivande i förevarande mål skall ses mot bakgrunden av
brevet med sin underton av förtvivlan och vädjan.

Vid granskningen av målet framtonar en ung familj under stor ekonomisk
press — ett inte helt ovanligt fall i det moderna förortssamhället.
Vederbörande förrättningsman har gjort den bedömningen att gäldenärens
medgivande inte kunde godtas och att löneutmätning således inte
borde ske på grund av gäldenärens hopplösa situation och då en utmätning
direkt skulle försvära gäldenärens möjlighet att hjälpligt försörja
familjemedlemmarna.

Jag delar förrättningsmannens bedömning i det föreliggande fallet.

Upplysningsvis må framhållas att gäldenären avled den 22 april 1979.

Storck fortsatte:

Kronofogdemyndigheten godtar i regel ett medgivande till löneutmätning.
I de fall myndigheten inte accepterat gäldenärens medgivande har
det för förrättningsmannen varit mer eller mindre uppenbart att gäldenären
inte insett konsekvenserna av medgivandet eller avsiktligt givit
ett orimligt medgivande.

Myndighetens praxis överensstämmer med JO Lundviks uttalande i
JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 345. När JO Lundvik gjorde sitt uttalande
var löneutmätningsinstitutet relativt ungt och antalet utmätningar i
lön ringa. Under senare år har antalet mål med begäran om löneutmätning
mångdubblats. Detta innebär att myndigheten fått större erfarenhet
av löneutmätningsmål med medgivande från gäldenären. I dessa mål
har ofta uppkommit svåra bedömningsfrågor som fått lösas från fall till
fall, ofta genom att flera befattningshavare givit sin syn i ärendet. Myndigheten
har därvid kunnat konstatera att medgivande ofta kommit från
gäldenärer som inte varit insatta i bestämmelserna och att blankettens
kryssrutor fyllts i för att gäldenären trott att de ”skulle fyllas i”. Många
gånger har myndigheten långt efteråt fått kännedom om att gäldenären
inte skulle ha medgivit löneutmätning om han känt till att inkomsten i
annat fall varit för låg för löneutmätning. Medgivandet har således givits
under oriktiga förutsättningar. De gäldenärer som blir föremål för
löneutmätningar saknar i regel kunskaper i ämnet. På grund härav kan
det ifrågasättas om inte blankettens utformning helt enkelt i många fall
lurar gäldenären att lämna ett för honom och hans familj ofördelaktigt
medgivande.

Ett samtal med gäldenären kan i många fall lösa problemen. I de fall
jag personligen samtalat med gäldenärerna har dessa så gott som alltid
vägrat att lämna ett medgivande när detta skulle medföra ett högre avdrag
än vad myndigheten kommit fram till. När medgivandet i dessa
fall lämnats har medgivandet nästan alltid inneburit ett mindre uttag
under sex månader i stället för ett större under tre månader.

JO Lundvik har i sitt uttalande 1972 framhållit, att man normalt bör
kunna gå på gäldenärens medgivande. Denna princip tillämpas vid myndigheten.
Myndigheten ställer sig dock numera tveksam till att godta
gäldenärernas medgivande i så stor omfattning som hittills. Med hänsyn
till vad ovan anförts och då det är relativt ovanligt att personer med låg

375

inkomst och betalningssvårigheter plötsligt skulle vilja och ha möjlighet
att betala mer än vad kronofogdemyndigheten kan ta ut genom löneutmätning
bör enligt min mening dessa fall prövas än noggrannare än vad
JO Lundviks uttalande må föranleda.

Jag kan godta den bedömning i det aktuella löneutmätningsmålet som
kronofogdemyndigheten har gjort. Jag vill tillägga att jag i allt väsentligt
kan ansluta mig till kronofogden Storcks uttalanden om betydelsen
av gäldenärs medgivande till löneutmätning.

Utmätning hos fel person m. m.

JO Nilsson anförde i ett beslut den 30 januari 1980.

1. Anmälan

I ett brev till JO berättar Ann-Marie Johansson och Leif Adolfsson bl. a.
detta: De bor tillsammans i en lägenhet 3 trappor upp (= våning 4) på
Havsörnsgatan i Jönköping. När de den 6 mars 1979 kom hem från arbetet
upptäckte de utmätningslappar på TV:n och en stereoanläggning. Eftersom
de inte hade några skulder blev de upprörda över att utmätningsmännen
hade tagit sig in i lägenheten och värderat och utmätt hemmet. — När
de undersökte saken närmare visade det sig att utmätningen egentligen
skulle ha gjorts hos en person med samma efternamn som Ann-Marie
Johansson men boende på 5:e våningen.

Ann-Marie Johansson och Leif Adolfsson betonar att de har blivit
utsatta för intrång i hemmet av kronofogdemyndigheten och de vill att JO
skall utreda om myndigheten har handlat ”enligt gällande förordningar”.

De har samtidigt med anmälan sänt in kopior av dels bevis om
utmätning, dels kronofogdens beslut (daterat 1979-03-09) att upphäva
utmätningen.

I sin anmälan ställer Ann-Marie Johansson och Leif Adolfsson några
konkreta frågor kring utmätning. Jag återkommer till dem i senare avsnitt i
detta beslut (avsnitt 3.2).

2. Utredning

2.1 Remissyttrande m. m.

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten i Jönköpings distrikt för
yttrande. Myndighetens svar är undertecknat av kronofogden K. A.

376

Broddvall. I en bilaga till svaret redogör förrättningsmannen vid denna
utmätning — Christer Jörliden — för händelseförloppet.

Kronofogden säger bl. a.

Gäldenären i det aktuella målet1 och klaganden är bosatta i stadsdelen
Råslätt, som ägs och administreras av den kommunala stiftelsen Bostadshus,
Jönköping. Området är bebyggt med höghus, där många av hyresgästerna
har svag ekonomi. På grund härav är exekutiva förrättningar mycket
vanliga i detta område. Flertalet betalningsskyldiga underlåter att höra av
sig i anledning av utsänt krav på betalning eller underrättelse om utsatt
förrättning. På grund härav måste i många fall fastighetsskötare med
huvudnyckel anlitas för genomförande av förrättningar i gäldenärernas
bostäder.

Enligt rådande uppfattning anses förrättningsman äga rätt att i gäldenärs
frånvaro ta sig in i dennes bostad för att undersöka huruvida där finns
egendom som kan utmätas (jfr SOU 1973:22, s 103, 214, 544 ff). I det
aktuella utsökningsmålet hade underrättelse om sökt utmätning och underrättelse
om utsatt förrättning sänts till gäldenären under angiven adress.

I förevarande ärende är klaganden och gäldenären bosatta i samma
trappuppgång på våningsplan 4 (=3 trappor) resp plan 5 (=4 trappor).
Adressangivelsen är ej entydig. I fastigheten anges våning 1-7 i stället för
bottenvåning, 1 tr o. s. v. Gäldenären har samma tilltals- och efternamn
som klaganden Ann-Marie Johansson. Med hänsyn till namnskyltarnas
utseende har A-M Johansson framstått som lägenhetsinnehavare och
Adolfsson som inneboende.

Jörlidens förklaring innehåller detta:

Den 19 februari 1979 fick jag för verkställighet ett enskilt mål (UD 353/
79) mot rubr gällande en skuld till Televerkets Centralförvaltning å rest
kapital 1.301:20 kr jämte ränta och lagsökningskostnad. Av handlingarna
framgick att underrättelse om sökt utmätning i målet utsänts till gäldenären
den 15 februari. Den 21 februari sände jag till gäldenären underrättelse om
att utmätningsförrättning skulle äga rum hos henne den 6 mars.

Då brevet ej kom i retur och då gäldenären ej hörde av sig inställde jag
mig den 6 mars på den uppgivna adressen. På namntavlan i trappuppgången
fanns ej upptagen någon hyresgäst med namnet Oskarsson. Däremot
fanns två hyresgäster med namnet Johansson, nämligen på våning 4
”Johansson” och på våning 5 ”K O Johansson”. Då gäldenären angetts bo
på våning 4 tog jag hissen dit. På en av de tre dörrarna stod som
huvudnamn ”A M Johansson”. Ovanför detta namn hade med en tejpremsa
angetts namnet ”L Adolfsson”. Då jag antog att ”A M Johansson”
var identisk med gäldenären ringde jag på dörrklockan. Då ingen öppnade
lämnade jag huset för att verkställa andra mål inom samma område.

Sedan jag verkställt övriga mål inom området vände jag mig till Stiftelsen
Bostadshus lokalkontor och begärde hjälp av fastighetsskötare med öppnande
av dörren till gäldenärens lägenhet. Jag återvände därefter till den
tidigare uppsökta adressen, där jag ånyo ringde på dörren. Då ingen
öppnade dörren anmodade jag en fastighetsskötare att öppna med huvudnyckel.
I lägenheten utmätte jag en färg-TV, en skivspelare, ett kassett ''Signe

Katarina Ann Marie Oskarsson, gift Johansson - JO:s anm.

377

däck och två högtalare. Utmätningsmärken klistrades på de utmätta
föremålen. Bevis om utmätningen lades på ett soffbord. Efter verkställd
utmätning låstes dörren till lägenheten.

Eftersom jag sen tidigare vet att namntavloma i trappuppgångarna ute
på Råslätt är uppdelade i våningar utgick jag ifrån att siffran 4 i adressen
avsåg våning 4 och ej 4 trappor. Då initialerna på namnskylten överensstämde
med gäldenärens tilltalsnamn antog jag att gäldenären hade sin
bostad i den aktuella lägenheten.

Kronofogden avslutar sitt svar med att konstatera att myndigheten hade
rättat den felaktiga utmätningen så snart felet upptäckts. Han fortsätter:

Det inträffade har diskuterats med den exekutiva personalen i syfte att
förhindra ett upprepande. Klagandena synes ej ha lidit någon skada genom
det inträffade. Med hänsyn till omständigheterna anser jag det begångna
felet vara ursäktligt. Jag anhåller därför att anmälan ej föranleder vidare
åtgärd.

2.2 Bemötande av remissyrkandet

Ann-Marie Johansson och Leif Adolfsson bemötte kronofogdemyndighetens
yttrande. De säger där bl. a. att adresser inom hela området anges
med våning 1 —7 vilket enligt deras mening är entydigt. Om det är så - som
antyds i remissyttrandet - att kronofogden ofta har förrättningar i detta
område så borde han ha lärt sig hur adresser anges där. De menar också att
Jörliden borde ha tagit reda på vilken ”Johansson” det gällde när han
upptäckte att det fanns två. Det kunde han ha gjort när han ändå vände sig
till lokalkontoret. Avslutningsvis säger de att de anser sig ha lidit onödig
skada och de tycker inte heller att felet är ursäktligt.

3. Bedömning

3.1 Den aktuella utmätningsförrättningen

I den fastighet (den trappuppgång i fastigheten) där det angetts att
utmätningsgäldenären (dvs. den som utmätning skulle göras hos) skulle bo
fanns en person till med efternamnet Johansson. I sin ansökan om
utmätning hade televerket uppgett att gäldenären var ”gift Johansson”.
Såväl gäldenären, som i ansökan hade angetts bo ”Havsörnsgatan -, 4”,
och den andra ”Johansson” hade förnamn med initialerna ”A M”.

Att gå in i någons bostad utan innehavarens medgivande är redan i sig en
allvarlig sak även om det är fråga om en tjänsteåtgärd. Den första fråga
som utmätningsmannen rimligen måste ställa sig när han skall bestämma
sig för att ta sig in i en bostad är om det är här som gäldenären bor. I detta
fall var omständigheterna sådana att Jörliden borde ha tvekat att besvara
den frågan med ”ja”. Den kvinna han sökte var gift Johansson, det

378

framgick av papperen. Var det troligt att hon var den av makarna som hade
sitt namn på dörren? Vad betyder "4” på tingsrättens bevis - 4:e våningen
eller 4 trappor?

En kontroll till att boija med hos Johansson på 5:e våningen var sällsynt
motiverad. Och om den förfrågan inte gav något besked kunde han ju ha
frågat fastighetsskötaren eller någon annan på lokalkontoret. Jörliden
underlät detta.

Min slutsats blir att Jörliden handlade förhastat och felaktigt. Kronofogdemyndigheten
har emellertid kunnat snabbt återkalla utmätningen och
beklagat att den gjordes. Man har också övervägt rutiner för att förhindra
att sådana här händelser upprepas. Även jag beklagar det obehag som
Ann-Marie Johansson och Leif Adolfsson har drabbats av. Men jag ser
ingen anledning att driva saken vidare.

3.2 Frågor om utmätning i allmänhet

3.2.3 Utmätning hos tredje man

När en utmätningsman kommer till en person för att utmäta för någon
skuld som denne har, har utmätningsmannen rätt att räkna med att den
egendom som finns i den personens besittning också tillhör honom eller
henne (gäldenären). Normalt rår ju den som har en sak i sitt hem eller på
annat sätt i sin besittning också faktiskt om den saken. Lagen (69 §
utsökningslagen) kräver därför att den som säger att han och inte gäldenären
äger en sak som finns i gäldenärens besittning också måste bevisa sin
äganderätt. Kan han inte det men verkar det sannolikt att han äger det som
har utmätts då skall - säger lagen — utmätningsmannen eller länsstyrelsen
uppmana honom att inom en månad stämma både gäldenären och den som
har begärt utmätning (= borgenären) för att få betalt för sin fordran. Då får
domstolen avgöra vem som egentligen rår om den sak som har utmätts.
Innan den månaden har gått eller - om stämning har skett — domstolen
har sagt sitt får den utmätta saken inte säljas. Om stämning inte sker inom
en månad skall det utmätta säljas och borgenären få betalt ur försäljningssumman.
Blir det pengar över av försäljningssumman när skulden och
kostnaderna har betalts så får gäldenären dem.

Reglerna är desamma när det är fråga om utmätning hos den som bor
tillsammans med en annan och denna andra person vill göra gällande att
viss egendom tillhör honom. Den som är gäldenär antas alltså äga det som
finns i det gemensamma boet. För att en utmätning skall kunna förhindras
måste den som påstår att egendomen är hans eller hennes och inte
gäldenärens kunna visa upp en skriftlig handling som visar hans/hennes
ägenderätt.

379

Denna regel kan synas väl hård. Den har emellertid motiverats med att
det nästan alltid är omöjligt att avgöra om viss egendom skall anses vara i
makars eller samboendes gemensamma besittning eller uteslutande i
enderas och att makar eller samboende därför skulle kunna i samförstånd
ändra besittningsförhållandet mellan sig om någon av dem hotas av
utmätning.

Kronofogdemyndighets självrättelse av felaktig utmätning

JO Nilsson anförde i ett beslut den 20 mars 1980.

Bakgrund

Kronofogdemyndigheten i Jönköpings distrikt utmätte den 23 maj 1979
en stereoanläggning hos Lennart Larsson i Jönköping. TV-Centrum ( =
Lars-Erik Larsson) hade levererat anläggningen den 9 februari 1979. LarsErik
Larsson tog efter utmätningen kontakt med kronofogden och gjorde
gällande att anläggningen fortfarande tillhörde TV-Centrum eftersom den
hade sålts med ägareförbehåll och Lennart Larsson bara hade betalt en
liten del av priset. Den 14 juni skrev kronofogden till TV-Centrum och
föreslog att man skulle överklaga utmätningen ”då egendomen kan antas
tillhöra Er”. Kronofogden avslutar brevet med att säga att myndigheten på
grund av ”tidsbestämmelsen i 77 § 3 stycket utsökningslagen är förhindrad
att vidtaga självrättelse”1. TV-Centrum följde förslaget och överklagade.
Länsstyrelsen (överexekutor) upphävde utmätningen av stereoanläggningen
den 2 augusti 1979.

Anmälan

I ett brev till JO (1979-06-25) begär Lars-Erik Larsson för TV-Centrum
att JO skall pröva om ”kronofogdemyndigheten i Jönköping eller handläggare
hos myndigheten förfarit felaktigt” i något avseende. Han pekar
särskilt på vad kronofogden säger som avslutning på sitt brev av den 14
juni. Larsson säger sig också vara tacksam för besked hur han skall kunna
få ersättning för de extrakostnader som kronofogdemyndigheten har vållat
honom.

1 Har egendom som t. ex. tillhör annan än gäldenären utmätts kan utmätningsmannen
rätta till detta inom 2 veckor från det utmätningen skedde.

380

Utredning

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten. I sitt yttrande uppger
myndigheten (genom kronofogde Christer Pettersson):

Vid utmätningsförrättningen uppgav gäldenären, att stereoanläggningen
tillhörde TV-Centrum i Jönköping. Enär gäldenären inte kunde styrka sitt
påstående, verkställdes utmätningen.

Genom förrättningsmannen underrättades TV-Centrum om den verkställda
utmätningen. Någon dag efter utmätningen uppvisade TV-Centrum
den åberopade leveransnotan för förrättningsmannen, som på myndighetens
kontor lät fotokopiera den. Fotokopian blev inte inkomststämplad.
Förrättningsmannen visade notan för mig, efter det han hade fått den.
Eftersom jag inte ansåg att jag kunde vidta rättelse endast med fotokopian
till grund, förklarade jag detta för förrättningsmannen, som ombads
meddela mitt beslut för TV-Centrum. Till grund för mitt ställningstagande
låg även viss tveksamhet huruvida äganderättsförbehållet fortfarande ägde
giltighet. Företrädare för TV-Centrum hade nämligen uppgett för förrättningsmannen,
att anläggningen hade sålts till gäldenären, men att denne
hade fått anstånd med betalningen till maj 1979. då han väntade momsåterbäring.
Någon betalning hade emellertid inte ägt rum. Jag är numera av den
uppfattningen, att äganderättsförbehållet äger giltighet. Alltnog vidarebefordrade
förrättningsmannen mitt muntliga beslut till TV-Centrums företrädare,
Larsson, vid deras kontakt den 1 juni 1979, dvs. inom 14-dagarsperioden. Förrättningsmannen uppmanade Larsson att kontakta
mig, om han inte var nöjd med det besked han hade fått. Larsson
kontaktade mig per telefon den 13 juni 1979. Efter viss diskussion oss
emellan angående äganderättsförbehållet förklarade jag för honom, att jag
på grund av tidsbestämmelsen i 77 § 3 st utsökningslagen nu var förhindrad
vidta självrättelse. Jag hänvisade honom till överexekutor. Larsson svarade,
att han inte tänkte göra det, utan myndigheten fick sälja anläggningen.
Larsson skulle efter försäljningen ställa myndigheten till svars för dess
agerande. Jag delgav därför TV-Centrum en underrättelse enligt 44 §
utsökningskungörelsen.

Det är riktigt att jag under samtalet med Larssson uppgav, att det på
grund av tidsbrist inte var säkert att rättelse alltid kunde ske då sådan hade
aktualiserats inom 14-dagarsfristen. Bland annat skall sökanden i målet där
så ske kan beredas tillfälle att yttra sig. På grund av arbetsbördan måste
dessutom i vissa fall prioritering ske.

Mål av detta slag fordrar i regel inte någon prioritering, emedan den
påstådda ägaren alltid före en försäljning underrättas om möjligheten att
anföra besvär hos överexekutor.

Lars-Erik Larsson fick tillfälle att svara på kronofogdens yttrande. Han
hörde dock inte av sig.

Bedömning

Möjligheten till självrättelse infördes på förslag av lagberedningen (SOU
1961:53 s. 96 f). Genom att göra det möjligt för kronofogden att inom två
veckor rätta en felaktig utmätning ville man underlätta för en avbetalnings -

381

säljare som annars ”mäste klaga hos överexekutor för att komma till sin
uppenbara rätt”.

Pettersson har förklarat att han inte ansåg sig kunna rätta utmätningen
enbart på grund av den fotokopia av ”leveransnotan” som förrättningsmannen
visade upp för honom någon dag efter utmätningen. Skall Petterssons
inställning tolkas så att han menar det var TV-Centrums och inte hans
sak att klara ut om utmätningen var riktig eller inte, så är det betänkligt.
Pettersson borde ha försökt få tag i den eller de handlingar som han ansåg
sig behöva för att kunna pröva TV-Centrums påstående om äganderätt till
stereoanläggningen och - om det var motiverat - rätta utmätningsbeslutet.
Nu tvingades TV-Centrum vända sig till länsstyrelsen för att få
utmätningen hävd. Jag anser således att Pettersson inte har handlat i
överensstämmelse med de intentioner som ligger bakom rättelseinstitutet i
77 § utsökningslagen: att på ett enkelt sätt lösa uppenbart felaktiga
utmätningar.

Larsson har önskat fa veta hur han skall bära sig åt för att få ersättning
för de kostnader som han har fått genom det sätt som kronofogdemyndigheten
har handlagt utmätningsmålet. Svar: Det är justitiekanslern (JK) och
inte JO som prövar frågor som gäller skadestånd på grund av fel eller
försummelse av statliga myndigheter. JK:s adress är: Box 2308, 103 17
Stockholm.

Förrättningsmans tystnadsplikt i införselmål

JO Nilsson anförde i ett beslut den 21 mars 1980.

Anmälan

I ett brev till JO berättar N:

Jag ligger efter med underhållsbidrag som kronofogde I Eriksson här i
Sandviken ska driva in. Vi bor i ett nybyggt villaområde och Eriksson har
frågat våra grannar om de vet vilken arbetsgivare jag har. Vid telefonsamtal
som jag haft med honom, påstår han att han får göra så. Får han
verkligen göra så? Var i lagboken kan jag läsa om det?

Utredning

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten i Sandvikens distrikt. I
sitt yttrande uppger myndigheten (genom kronofogde L-O Rydlinge) att
grannar inte kopplats in i ärendet. Rydlinge fortsätter:

382

Enligt 16 § utsökningskungörelsen gäller att förrättningsman vid förrättning
skall tillse att enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
inte obehörigen yppas. 1 görligaste mån bör därför grannar, arbetskamrater
och arbetsgivare hållas utanför. Myndigheten har i första hand att inhämta
erforderliga uppgifter från andra myndigheter t. ex. bilregister, lokal
skattemyndighet och pastorsämbete för att nämna några. Något förbud
mot att kontakta grannar föreligger dock inte. Detta bör dock i görligaste
mån undvikas.

Rydlinge hänvisar i övrigt till en utförlig förklaring som förrättningsmannen,
kronokommissarien Eriksson, har lämnat. Eriksson uppger att N.
endast haft kortvariga anställningar. Han har enligt Eriksson inte ”visat
någon särskilt stor samarbetsvilja med myndigheten”. Eriksson fortsätter:

Jag vill emellertid inte förneka, att jag härunder1 kan ha upplyst N. om,
att om jag ville begagna mig av möjligheten att vända mig till vissa i hans
grannskap bosatta, hos sådana statliga verk och myndigheter anställda
personer som jag sedan många år känner och vet att de besitter sans,
omdöme, ansvarskänsla och förmåga att tiga om vad som anförtros dem,
så vore jag oförhindrad att göra det. Det finns också sådana i hans närhet
bosatta som innehar betydelsefulla förtroendeuppdrag inom folkrörelser
och liknande organisationer till vilka jag kunnat vända mig, om jag så
önskat. - Jag vill heller inte förneka, att jag kan ha upplyst N. om att jag
frågat hans två närmast föregående arbetsgivare, som känner N. väl, och
inte är bosatta långt från honom, om dessa känt till om N. efteråt erhållit
någon annan anställning, när de var för sig per telefon anmält, att N. slutat
sin anställning hos dem.

N. svarade på vad Eriksson hade sagt. Han säger i sitt svar bl. a.: Han är
i första hand hemmapappa. Med sin sammanboende, som är lärare med 2/3
tjänstgöring, delar han vårdnaden om fyra barn. Han kan endast ta
småjobb som ämneslärare. N. fortsätter:

Eriksson hade skickat införselbeslut till en god vän, Ulf R., som jag lånat
traktor av. Vännens fästmö hörde sig för hos Eriksson om varför detta
införselbeslut kom till dem och fick då av Eriksson veta, att denne hade
frågat våra grannar om jag hade något arbete. Dessa grannar hade uppgivit
att de sett mig i Ulf R.:s traktor.

N. slutar:

Vad beträffar 33 § kronofogdeinstruktionen så inser var och en som
besitter någorlunda sunt förnuft att kronofogdar inte får sprida ut i sin
umgängeskrets det han hör och ser i sitt yrkesutövande. Har det blivit
praxis att använda sig av sin umgängeskrets? Eriksson framhåller sin
lämplighet att bedriva efterforskningar. Men jag anser inte att det är någon

1 (vid ett telefonsamtal med N., JO:s anmärkning)

383

större trygghet för min personliga integritet när efterforskningar bedrivs
medelst grannar, vänner och bekanta. I vad består egentligen kronofogdars
lämplighet?

Bedömning

Det finns inga föreskrifter om hur en kronofogdemyndighet skall gå till
väga för att skaffa sig de upplysningar om en gäldenär som myndigheten i
vissa situationer behöver. Omdöme, takt och hänsyn till gäldenärens
person och personliga förhållanden sätter emellertid givna gränser för
myndighetens undersökande verksamhet. Att fråga grannar om en gäldenärs
inkomst och anställningsförhållanden får nog i flertalet fall räknas som
överskridande av de gränserna.

Det är inte klart om Eriksson faktiskt har kontaktat N.:s grannar.
Uppgift står mot uppgift på den punkten. Fortsatt utredning kommer
säkert inte att bringa klarhet om hur det förhöll sig. Jag vill dock tillägga.
Jag får av Erikssons yttrande det intrycket att han mera regelmässigt
utnyttjar personer i en gäldenärs grannskap som informationskällor. Är det
så tycker jag att det finns anledning för honom att ompröva sina rutiner och
endast när andra vägar är stängda använda grannar eller bekanta till
gäldenären för att få de uppgifter han behöver.

Kronofogdemyndigheten har för sin del sagt att kontakter med grannar
och andra utomstående personer i görligaste mån skall undvikas i indrivningsarbetet.
Den inställningen stämmer överens med min egen. Jag kan
därför nöja mig med vad jag här har sagt. Jag avskriver ärendet.

Utmätning hos omyndig

JO Nilsson anförde i ett beslut den 26 mars 1980.

Anmälan

I ett brev till JO berättar Mary K. i sammandrag detta: Hennes 17-årige
son Thomas hade tecknat sig för en körkortsutbildning. Han avbröt den
nästan innan han hade börjat. Trafikskolan har skickat krav på betalning
men hon och hennes make har inte betalat, eftersom de anser att avtalet
inte gällde mot Thomas som var omyndig när det ingicks. Inget har hänt
därefter men nu har kronofogden sökt Thomas. — Mary K. har kontaktat
kronofogdemyndigheten och undrat varför hon som vårdnadshavare för
Thomas inte hade underrättats om målet tidigare och fått tillfälle att ge sin
syn på avtalet med trafikskolan. Samtalet med kronofogdemyndigheten
gav henne inte svar på de frågorna.

384

Mary K. avslutar sitt brev med att ställa några frågor. Bl. a. vill hon veta
om ”det är rätt att ha rättegång mot en omyndig utan att kontakta dennes
vårdnadshavare”. Hon frågar också: ”Varför är det gräns för myndighet
vid 18 år, när de faktiskt är myndiga långt innan, som kanske i det här
fallet?”

Utredning

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten i Värnamo distrikt. I sitt
yttrande säger myndigheten (genom kronofogde Hellgren).

Exekutionsurkund är Värnamo tingsrätts slutbevis i mål om betalningsföreläggande
1979-02-12 varigenom utmätning omedelbart får äga rum hos
Thomas K. för Handelsbolaget Rolfs Trafikskolas, Gislaved, fordran hos
K. å kapital 225 kr, ränta härå enligt räntelagen samt moms å ränta
ävensom kostnader i målet 260 kr, tillhopa omkr. 620 kr inklusive
exekutionsavgift. K. underrättades i vederbörlig ordning om målet mot
honom och förrättningsdag utsattes till den 20.3.1979. Samtidigt begärdes
uppgifter av honom angående hans ekonomiska förhållanden, civilstånd
m. m. för utredning av möjligheten till löneutmätning, eftersom sådan
begärts av sökanden. Något svar har emellertid inte inkommit och å utsatt
förrättningsdag var ingen hemma hos K., som bor i sitt föräldrahem. K.
söktes ytterligare tre gånger i sin bostad - den 22, 27 och 29 mars - utan
att någon anträffades. För att slippa s k låssmedsförrättning beslöts att i
stället söka indriva skulden genom löneutmätning, sedan det visat sig, att
K. hade inkomst av anställning. Efter beräkning på grundval av de
uppgifter, som kunnat erhållas, beslöt kronofogdemyndigheten 1979-04-06
att 350 kr. skulle innehållas av K:s lön var fjortonde dag och att 774 kr.
skulle förbehållas honom såsom utmätningsfritt belopp under samma
tidsperiod samt att detta skulle pågå i tre månader, dock längst tills det
fordrade beloppet innehållits. Några pengar har arbetsgivaren ännu ej
redovisat till kronofogdemyndigheten.

Mary K. fick tillfälle att yttra sig över kronofogdens svar. Hon hörde
dock inte av sig.

Bedömning

1. Några inledande anmärkningar

Den som är under 18 år är omyndig. Den som är omyndig får normalt
inte bestämma över sin egendom. Denna regel har emellertid sina undantag.
Har t. ex. den omyndige fyllt 16 år så får han själv disponera över det
som han tjänar genom eget arbete.

Den omyndige kan vara part i en rättegång eller ett utmätningsärende
men han får inte själv föra sin talan. I konsekvens med regeln att den
omyndige själv får disponera över vad han tjänar genom eget arbete så får
han dock föra sin talan i mål som gäller arbetslönen eller vad han köpt för

385

den. När den omyndige inte får handla själv företräds han av förmyndaren.

Den som har fordran på en annan kan anlita kronofogdemyndigheten för
att få betalt. En förutsättning är då i regel att den som vill ha betalt
(=borgenären) kan visa upp en handling som visar att denne andre person
(=gäldenären) är skyldig att betala. En sådan handling kallas för exekutionstitel.
Man brukar skilja mellan offentliga och enskilda exekutionstitlar.
Exempel på de förra är domar och andra beslut från en domstol. Ett
skriftligt avtal om underhållsbidrag är ett exempel på en enskild exekutionstitel.

En borgenär kan använda sig av betalningsföreläggande för att få ut en
fordran. Har gäldenären inte förnekat att han är skyldig borgenären något
eller av andra skäl inte skyldig att betala utfärdar domstolen ett s. k.
slutbevis. Detta slutbevis är en offentlig exekutionstitel.

Domstolen skall även när det är fråga om betalningsförelägganden pröva
om det finns något hinder mot att ta upp målet. Omyndighet hos gäldenären
är ett sådant hinder. Dess existens kan dock komma att förbises
eftersom det inte finns någon föreskrift om att t. ex. personnummer skall
anges på ansökan om betalningsföreläggande. Till bilden hör ju också att
omyndigheten inte är ett absolut rättegångshinder: en omyndig kan ju i
vissa fall vara part i en rättegång.

2. Kronofogdemyndigheten och prövningen av exekutionstiteln

Utsökningslagen och utsökningskungörelsen reglerar förfarandet hos
och verksamheten vid kronofogdemyndigheten. Inte någonstans i dessa
eller andra författningar finns bestämmelser som förbjuder eller tillåter
kronofogdemyndigheten att pröva exekutionstitelns materiella innehåll,
dvs. att den är riktig och korrekt i alla avseenden. Men detta betyder inte
att rättsläget skulle vara oklart. Principen ligger fast: Kronofogdemyndigheten
bör inte göra någon sådan prövning. När det gäller offentliga
exekutionstitlar bör några avsteg från principen inte förekomma. Sådana
kan däremot tänkas när det är fråga om en enskild exekutionstitel. Ibland
kan omständigheterna vara sådana att en kontroll eller undersökning av
t. ex. partsbehörigheten är klart motiverad. Konstateras en brist i det
hänseendet bör borgenären få tillfälle att komplettera ansökan med ett
godkännande från exempelvis förmyndaren.

En offentlig exekutionstitel kan naturligtvis vara felaktig i något väsentligt
hänseende. Även om kronofogdemyndigheten inte kan vägra att
verkställa den kan myndigheten bidra till att den rättas genom att tala om
för gäldenären vad han skall göra. Är exekutionstiteln ett slutbevis i ett mål
om betalningsföreläggande blir återvinning den åtgärd som bör vidtas.

25 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

386

3. Kronofogdemyndigheten och Thomas K.

Jag varken kan eller bör här ta ställning till frågan om Thomas var
bunden av sitt avtal med bilskolan. Vad jag kan göra är att pröva om
kronofogdemyndigheten har handlat felaktigt eller olämpligt när myndigheten
fick tingsrättens slutbevis för verkställighet.

Det fanns, såvitt jag förstår, i det material som kom till kronofogdemyndigheten
ingenting som ens antydde att Thomas var omyndig. Någon
invändning om detta kom inte heller när Thomas fick underrättelse om den
sökta utmätningen. I detta läge kan jag knappast klandra myndigheten för
att man inte forskade i frågan utan drev ärendet enligt normala rutiner.

Innan jag avslutar ärendet vill jag tillägga en sak. Jag kan inte se av
handlingarna om någon hos myndigheten talade om för Mary K. eller
Thomas vilka möjligheter det fanns att få rättelse i saken. Mary K. har sagt
att hon ringt till kronofogdemyndigheten den 6 april 1979, dvs. samma dag
som löneutmätning beslutades. Kronofogdemyndigheten vitsordar att den
har haft flera telefonsamtal med henne. Vid något av dessa borde företrädare
för myndigheten ha erinrat Mary K. om att hon kunde ansöka om
återvinning i målet om betalningsföreläggande, även om det framgår av
tingsrättens föreläggande. Att lämna sådana upplysningar måste rimligen
falla inom ramen förden service som myndigheten bör lämna allmänheten.

387

Taxering och uppbörd

Taxering i dataåldern — synpunkter för kommande år m. m.

I ett beslut den 26 juni 1980 om erfarenheterna från 1979 års taxering av
den nya taxeringsorganisationen i första instans anförde JO Nilsson
följande.

1 INLEDNING

1.1 Bakgrund

Fr. o. m. 1979 års taxering har vi en ny taxeringsorganisation i första
instans. I den nya organisationen har bl. a. taxeringsnämndernas organisation
och arbetsformer ändrats.1 Taxeringsperioden, som tidigare avslutades
med utgången av juni månad under taxeringsåret, har förlängts till
utgången av oktober månad.2 Länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna
medverkar i stor omfattning i taxeringsnämndernas arbete, bl. a.
genom att ställa granskningspersonal till nämndernas förfogande. Ett
mycket stort antal nya tjänster inom skatteväsendet har också inrättats.
Taxeringsarbetet bedrivs med ett omfattande ADB-stöd. Ett nytt ADBsystern
har därför tagits i bruk.

Den nya organisationen skall

- ge ökad effektivitet och rationalitet åt taxeringsarbetet i första instans

- medföra ökad likformighet och rättvisa i taxeringsarbetet

- ge de skattskyldiga förbättrad service och information

- leda till ett bättre taxeringsresultat som bör ”öka de skattskyldigas
förtroende för skattemyndigheterna och minska antalet skatteprocesser”.
3

1.2 JO:s tillsyn av skatteväsendet

JO har under 1960- och 1970-talen i ökande utsträckning ägnat sig åt
skattemyndigheternas verksamhet. Särskilt taxeringnämndernas arbete
har granskats. Orsaken till detta ligger i öppen dag. De skattskyldiga har
ålagts en straffsanktionerad skyldighet att lämna taxeringsmyndigheterna
ett stort antal uppgifter. Taxeringsnämnderna har att fatta avgöranden som

- med de skatteuttag som sker på grundval av besluten - är av stor
betydelse för medborgarnas ekonomiska förhållanden. De enskilda måste

1 Prop 1977/78:181, Skatteutskottets (SkU) betänkande 55, riksdagsskrivelse 362.

2 Denna tidpunkt gäller övergångsvis. Perioden skall senare förlängas till och med
utgången av november månad.

3 SkU 1975:31 s. 6.

388

därför kunna ställa stora krav på taxeringsnämnderna. Formella fel hos
taxeringsnämnderna kan ofta leda också till materiellt felaktiga resultat.
En - bland flera — effekter av detta är en ytterligare belastning av redan
tidigare arbetstyngda myndigheter och domstolar. Taxeringsnämnderna
och övriga skattemyndigheter måste vidare bedriva ett aktivt arbete mot
skatteundandragande i olika former. Skattebrottsligheten är ett växande
samhällsproblem som måste mötas med effektiva åtgärder. Det är alltså
betydelsefulla enskilda och samhälleliga intressen som berörs av taxeringsnämndernas
arbete.

JO behandlar numera cirka 300 skatteärenden om året. Flertalet av dem
gäller taxeringsnämndernas verksamhet. Omkring 20% eller vart femte
ärende ger anledning till kritik eller erinran mot ansvariga funktionärer.

JO:s uttalanden på skatteområdet förs ut till taxeringsmyndigheterna på
olika sätt. Särtryck av de avsnitt av JO:s ämbetsberättelser som rör
taxering distribueras sedan 1970 till länsstyrelserna i ett så stort antal
exemplar att vaije taxeringsnämnd skall kunna få ett eget exemplar. JO:s
uttalanden uppmärksammas i skattetidskrifterna och i andra publikationer.
De frågor JO uppmärksammat har vanligen rört taxeringsnämndernas
formella handläggning av ärendena. Det kan gälla bl. a. följande typer av
fel

— olämplig utredningsteknik hos taxeringsnämnd

— underlåtenhet att bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig över
företagen utredning eller ifrågasatta avvikelser från självdeklaration

— för korta eller inte iakttagna svarsfrister

— bristande motivering

— underlåtenhet att expediera beslut.

1.3 Taxeringsfunktionäremas ansvarighet
Sedan gammalt har taxeringsfunktionärema haft ett mera begränsat
straffrättsligt ansvar än andra tjänstemän. Taxeringsnämndernas ledamöter
hade enligt en föreskrift i 1809 års regeringsform inte något
straffrättsligt ansvar för beslutade taxeringar. JO:s tillsyn kom därför att
inskränkas till att avse taxeringsnämndens ordförandes och kronoombudets
formella handläggning av taxeringsärendena. Dessa funktionärer hade
nämligen i det hänseendet det ”vanliga” tjänstefelsansvaret. 1975 års
ämbetsansvarsreform innebar i fråga om taxeringsbesluten att ansvaret
inskränktes till det uppsåtliga brottet myndighetsmissbruk. Ledamöterna,
inklusive nämndens ordförande, kan, enligt en ännu gällande övergångsbestämmelse,
i sådana fall inte som tjänstemän på andra områden fällas till
ansvar för vårdslös myndighetsutövning. Även efter 1975 års ämbetsansvarsreform
intar alltså taxeringsfunktionärema en undantagsställning i
svensk förvaltning.

Funktionärerna står emellertid under JO:s tillsyn. Vad JO kan göra —
vid sidan av att åtala i mycket allvarliga fall - är att kritisera eller komma

389

med påpekanden och erinringar. Uttalanden av den innebörden är emellertid
inte utan betydelse för den enskilde funktionären. De leder nämligen
ibland till att han eller hon inte får ett nytt förordnande.

JO:s tillsyn över och ingripande mot taxeringsfunktionärer får — av lätt
insedda skäl - karaktär av punktinsatser. En mera kontinuerlig tillsyn
över dessa funktionärer bör utövas av skattecheferna ute i länen. Skattechefernas
tillsynsverksamhet är viktig för likformighet och rättvisa i
taxeringsarbetet.

1.4 RS-systemets genomförande

Reformen av taxeringsorganisationen i första instans har sin tyngdpunkt
i ett nytt administrativt system, RS-systemet. Förkortningen RS står för
”rationalisering av skatteadministrationen”. I administrativt hänseende är
RS-reformen utomordentligt genomgripande. Taxeringsarbetet skall bedrivas
i en ny organisation med i stor utsträckning nyrekryterad personal.
Nya tekniska hjälpmedel skall användas. De problem som de systemansvariga
har stått inför har varit betydande. Detta var emellertid väntat. I
prop 1977/78:181 (s. 175) säger departementschefen detta.

Det finns helt naturligt många arbetsmoment och rutiner som inte har
kunnat prövas i förväg. Först när reformen har varit i kraft en tid vet man
effekten av dem. Det kan då bli nödvändigt att göra justeringar i organisationen
av taxeringsarbetet.

1979 års taxeringsarbete blev föremål för ett betydande intresse i den
allmänna debatten. Massmedierna bevakade under några skeden av taxeringsarbetet
myndigheternas verksamhet mycket noga. Det förekom uppgifter
om att taxeringsarbetet i starten under våren 1979 hade blivit
allvarligt försenat. Det uppgavs också att granskningsarbetet på sina håll
inte höll den önskade kvaliteten. Senare rapporterades att skattemyndigheterna
hade stora svårigheter att slutföra arbetet med beslutsredovisning,
längdföring och utsändande av skattsedlar.

Under hösten 1979 diskuterades taxeringsarbetet i riksdagen. I samband
med ett interpellationssvar den 20 november 1979 redogjorde budgetministern
för de preliminära erfarenheterna av årets taxeringsarbete. Flan
förklarade att budgetdepartementet skulle utvärdera utfallet av arbetet. 1
sammanhanget tog interpellanten och budgetministern också upp de
följdverkningar som problemen i taxeringsarbetet kunde medföra för andra
samhällsfunktioner, som riksrevisionsverkets inkomststatistik och kommunernas
budgetplanering.

Diskussionen i massmedierna gällde frågan om och i så fall hur de
enskildas rättstrygghet och ekonomiska planering kunde komma att påverkas
av skattemyndigheternas sätt och möjligheter att sköta sitt arbete. Man
tog också upp den registrering av uppgifter om de skattskyldiga, som är en
grundläggande beståndsdel i och förutsättning för RS-systemet. Allmänhe -

390

tens intresse för den frågan kan illustreras av att tidningen Expressen
införde en kupong som de skattskyldiga kunde skicka in till riksskatteverket
(RSV) med begäran om utdrag ur skatteregistret. RSV fick enbart
under januari månad 1980 ta emot ca 26 000 sådana ansökningar. Det kan
anmärkas i sammanhanget att detta intresse för skatteregistrens innehåll
inte avsatte några anmälningar med klagomål hit. Inte heller datainspektionen
kunde notera mer än enstaka klagomål.

1.5 De skattskyldigas JO-anmälningar och syftet med detta beslut.

I den allmänna debatten om 1979 års taxeringsarbete fanns åtskilliga
kritiska röster. Man kunde därför ha väntat sig att de skattskyldiga i
märkbart ökad utsträckning skulle vända sig till JO. De har de emellertid
inte gjort. Antalet anmälningar har ökat något men inte mycket i förhållande
till tidigare år. Jag har fått ta emot ett hundratal ärenden. Av dessa har
jag haft anledning att närmare utreda ca 70. Alla utredningar är visserligen
ännu inte klara, men det material som jag nu har - dvs. vad jag har fatt
reda på genom gjorda utredningar, genom inspektioner av ett par länsstyrelser
och lokala skattemyndigheter - och ett avslutande samtal med
företrädare för RSV - gör det möjligt för mig att uttala mig om hur dessa
ärenden skall bedömas och i vilket allmänt sammanhang de bör sättas in.

De förhållanden som på sina håll rådde under taxeringsarbetets slutskede
i september och oktober 1979 är i många fall upphovet till klagomålen
hit. Ett driftstopp som drabbade ADB-apparaturen under inledningsskedet
och olika inkörningssvårigheter på bl. a. det tekniska planet som ledde till
förseningar i systemet med programmering, registrering och leveranser är
de viktigaste orsakerna till att taxeringsnämnderna fick forcera slutförandet
av taxeringsarbetet under former som en del skattskyldiga har kommit
att reagera mot - och det med rätta. Jag kommer närmare att gå in på detta
i det följande. I övrigt har klagomålen gällt hur nämnderna har bedrivit
utredningsarbetet. Kontakten mellan skattskyldiga och myndigheter har
inte heller i andra hänseenden varit problemfri. I några fall har man klagat
över uppenbart felaktiga taxeringar. Däremot har endast något enstaka
klagomål rört frågan om utsändandet av slutskattesedlarna.

De skattskyldiga har ofta varit indignerade över att de själva endast fått
kort tid på sig för att avge svar till taxeringsnämnden, medan taxeringsnämnden
själv har dröjt länge med att besvara förfrågningar eller expediera
beslut eller helt låtit bli att svara. Många skattskyldiga har reagerat mot det
sätt som utredningsarbetet har bedrivits på. Jag tror mig kunna sammanfatta
denna reaktion från olika skattskyldiga som klagat hit på följande sätt:

De skattskyldiga måste svara myndigheterna inom en kort angiven tid
och lämna deklarationer inom angivna frister annars drabbas de av
påföljder. Men myndigheterna har inga motsvarande förpliktelser gentemot
allmänheten. Taxeringsnämnden fattar beslut utan att först ta kontakt
med den skattskyldige och bryter på så sätt mot regeln att ingen skall
dömas ohörd.

391

Taxeringsnämnden har fattat ett beslut som är felaktigt, men det är ingen
mening med att försöka få någon rättelse av det därför att köerna i
länsrätterna är så långa att det tar många år innan ett ändrat beslut fattats
och då resignerar man.

Jag vill inte påstå att dessa refererade reaktioner har den generella
räckvidd som ordalagen antyder. Det material som jag har - det vill jag
redan här slå fast - ger inga belägg för att det allmänt sett skulle råda
bristande rättstrygghet inom taxeringsväsendet. Materialet är ganska
bräckligt men så mycket är säkert att dessa reaktioner återger grundläggande
krav som medborgarna alltid måste ha rätt att ställa på skattmyndigheterna,
liksom på varje administration med så vida befogenheter.

Som jag nämnde har budgetministern sagt att erfarenheterna av 1979 års
taxering skall utvärderas. Detta är bra, ja, nödvändigt. Jag är beredd att
medverka vid den utvärderingen genom detta beslut och på andra sätt.

De uttalanden som jag i det följande kommer att göra är - som jag redan
har antytt - i viss utsträckning preliminära. Jag har ansett det viktigt att
lägga fram detta beslut redan nu för att det i någon mån skall kunna vara till
nytta redan under det taxeringsarbete som pågår nu. Jag avser emellertid
att även i fortsättningen uppmärksamt följa arbetet inom taxeringsorganisationen
och RS-systemets följder för de enskilda skattskyldiga.

2 DE SÄRSKILDA FRÅGORNA

2.1 Avsnittets uppläggning

I detta avsnitt tar jag upp mina intryck av 1979 års taxeringsarbete i
belysning av de klagomål som skattskyldiga anfört hos JO och av de
inspektioner som jag har gjort. Jag diskuterar de olika frågorna på ett
generellt plan och illustrerar min framställning med en del exempel.
Framställningen kompletteras med ett antal bilagor, bilaga 1—7, som
består dels av fem beslut i enskilda ärenden, dels av två promemorior med
redogörelser för klagomål och hos JO gjord utredning i vissa ärenden som
jag ännu inte har fattat beslut i. De bifogade besluten har redigerats så att
vissa namnuppgifter m. m. utelämnats.1 De båda redogörelserna har gjorts
i ordning av föredraganden i detta ärende.2 Slutligen skall nämnas att jag i
några fall endast har hänvisat till vissa ärenden som är under handläggning
hos JO utan att ärendena refererats i dessa redogörelser.

2.2 De lokala skattemyndigheternas berednings- och registreringsfunktion
1979 års taxering innebar en mängd nya arbetsuppgifter för de lokala

skattemyndigheterna. De måste dessutom, bl. a. av orsaker som jag har
redovisat tidigare, tidvis arbeta under mycket stark tidspress. Taxeringsnämnderna
har ställts inför hårda krav när det gäller att fullgöra leverans 1

Besluten redovisas i ämbetsberättelsen i notisform.

2 Redogörelserna återges inte i ämbetsberättelsen.

392

planer. Vad detta har betytt för kvaliteten på arbetet är givetvis svårt att
säga. Företrädare för några lokala skattemyndigheter har emellertid i
yttranden till mig talat om denna härda arbetspress och varit oroliga för att
myndigheterna inte har tillräckligt med personal för att kunna klara de nya
arbetsuppgifterna.

Situationen kan kanske till en del förklaras av att det nya databaserade
systemet producerar information som kan behöva bearbetas vidare bl. a.
för att det fortsatta arbetet skall kunna avgränsas på ett rimligt sätt. Ett
exempel: I ett län fick man i början av september (och inte i maj som var
planerat) ett dataframställt underlag för framställning av anmaningar att
avge deklaration för 26 000 skattskyldiga. De lokala skattemyndigheterna
och länsstyrelsen gallrade enligt sina instruktioner i detta material och fann
att endast 8 000 anmaningar borde skickas ut. Detta gallringsarbete tog 200
persondagar.

Fördelningen av ansvaret för de olika arbetsmomenten inom systemet
har vållat problem. Detta gäller fördelningen såväl mellan lokal skattemyndighet
och taxeringsnämndernas ordföranden som mellan granskare och
taxeringsnämndsordförande. Förklaringen till att skattskyldiga har fått
sina beslut väl sent eller inte har fått begärd omprövning verkställd ligger i
flera fall i att granskaren eller lokala skattemyndigheten har dröjt med att
iordningsställa och expediera de skrivelser som har beslutats av taxeringsnämnden
resp. att lokala skattemyndigheten har haft svårigheter att sända
tillbaka deklarationen till taxeringsnämnden, jfr bilaga 7.

Ett annat moment i beredningsförfarandet som jag har uppmärksammat
är arbetsuppgiften att komplettera ofullständiga kontrolluppgifter inför
registreringen, jfr mitt beslut i ett sådant fall, bilaga 1. Några mer
grundläggande brister i beredningsförfarandet hos lokal skattemyndighet
har jag inte kunnat iaktta. Det är, som jag ser det, berättigat att anta att de
lokala skattemyndigheternas medverkan i berednings- och granskningsarbetet
av deklarationsmaterialet på sikt kommer att visa sig betydelsefull
och verksamt bidra till hög kvalitet även på den formella handläggningen
av ärendena.

2.3 Utredningsförfarandet

2.3.1 Allmänt

Taxeringsnämnderna har länge haft bestämda rutiner för det utredningsarbete
som lagstiftningen förutsätter. Särskilda mallar för olika typer av
förfrågningar finns utarbetade. Taxeringsnämnderna och de skattskyldiga
har vant sig vid att taxeringsbesluten, med undantag för några få specialfall,
alltid skall föregås av åtminstone en kontakt mellan nämnden och den
skattskyldige, dvs. genom s. k. ”underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration". Genom en sådan underrättelse har den skattskyldige
fatt möjlighet att inom en angiven tidsfrist, normalt åtta dagar, utveckla
sina synpunkter och förebringa den utredning som talar för hans yrkande i
deklarationen.

393

Detta system fungerade i huvudsak bra. I ett avseende kunde det dock
ge anledning till irritation. Taxeringsnämnden formulerade ibland sin
preliminära underrättelse så att saken framstod som redan avgjord.
Underrättelsen om den slutliga avvikelsen från deklarationen var sedan
ofta i stort sett identisk med den preliminära underrättelsen även om den
skattskyldige yttrat sig i saken. Detta uppfattade den skattskyldige som att
saken varit avgjord på förhand och att det inte spelat någon roll vad han
hade sagt. I de fall där den skattskyldige inte hade haft något att erinra mot
underrättelsen om ifrågasatt avvikelse verkade den slutliga underrättelsen
onödig och förvirrande.

Systemet med underrättelsen om ifrågasatt avvikelse är övergivet i det
nya förfarandet. I 65 § taxeringslagen (TL) föreskrivs att taxeringsnämnden
skall se till att utredning görs och den skattskyldige får tillfälle att yttra
sig när det behövs för nämndens beslut. Genom denna bestämmelse har
taxeringsnämnderna nu fått möjlighet att fatta beslut direkt i fall där saken
är sådan att ett yttrande från den skattskyldige inte behövs för frågans
bedömande.

I propositionen (1977/78:181) med förslaget till det nya systemet har
departementschefen gjort en del uttalanden om hur han menar att utredningsförfarandet
skall bedrivas. Han erinrar där bl. a. att taxeringsnämndens
skyldigheter att företa utredning och kommunicera med de skattskyldiga
måste ses mot bakgrunden av den övergripande bestämmelsen om
kommuniceringsplikt i 15 § förvaltningslagen. Där föreskrivs det att en part
alltid har rätt att få ta del av utredningsmaterial som annan har tillfört
ärendet (om det inte är uppenbart obehövligt). Departementschefen fortsätter
(s. 218-219).

Jag vill (härvid först) framhålla att taxeringsnämnden självfallet skall
tillse att de frågor som uppkommer vid deklarationsgranskningen blir
utredda i den utsträckning som behövs och är möjlig att åstadkomma. I
utredningen bör ingå att när så är påkallat ge den skattskyldige tillfälle att
förklara sig och ge sina synpunkter. Frågan om skattskyldigs rätt att få
tillfälle yttra sig innan nämnden beslutar frångå hans deklaration i ett eller
annat avseende bör dock enligt min mening ses mot den ordning som enligt
mitt förslag skall gälla för taxeringsnämndens beslut. Taxeringsnämnden
har enligt denna inte bara möjlighet utan också skyldighet att under hela
taxeringsperioden ompröva beslut när skattskyldig begär det eller skäl för
omprövning annars visar sig föreligga.

Att under här angivna förehållanden behålla nuvarande bestämmelse, att
kommunicering med den skattskyldige får underlåtas bara om yttrande av
denne uppenbarligen inte behövs, skulle enligt min mening få deklarationsgranskningen
att framstå som onödigt tungrodd för både skattskyldiga och
taxeringsmyndigheter. Den skattskyldige bör självfallet alltid få tillfälle att
yttra sig när det behövs för att frågan skall bli utredd och tillräckligt belyst.

Jag förutsätter att nämnden lämnar den skattskyldige tillfälle att yttra sig
i enlighet med vad som är föreskrivet och meddelar beslut först sedan
ärendet har utretts på ett i vaije särskilt fall tillfredsställande sätt.

394

Av intresse i detta sammanhang är också detta uttalande av JO i ett
remissyttrande.

För att förfrågningar som ställts till den skattskyldige skall bli effektiva
så måste först och främst fordras att den skattskyldige förstår vad som
begärs av honom för att deklarationen skall godkännas och att han får
tillräckligt rådrum för att kunna svara.

Utredningsarbetet bör enligt min mening i större utsträckning än för
närvarande ske genom förfrågningar, genom skrivelser med begäran om
viss utredning och genom anmaningsförfaranden. Nu är alltför ofta den
första och enda utredningsåtgärden taxeringsnämndens underrättelse till
den skattskyldige om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration. Bortsett
från att underrättelsen merendels skickas för sent framstår förfarandet ofta

även i sak såsom mindre lämpligt. I ett framtida system med

förlängd taxeringsperiod bör enligt min mening utrymme finnas att bättre
än för närvarande tillgodose de skattskyldigas behov av skäligt rådrum för
att inge utredning eller avge yttrande till taxeringsnämnden.

De nya reglerna har, efter vad jag har kunnat se, inte slagit igenom helt
på sina håll. Jag har sett för många fall där taxeringsnämnderna utan
föregående kommunikation sänt ut beslut till de skattskyldiga. Många
skattskyldiga har också reagerat kraftigt mot detta förfaringssätt i sina
klagomål hos mig. De företrädare för skatteförvaltningen, som jag talat
med, har också bekräftat att taxeringsnämndsordförandena och granskningspersonalen
känner en viss osäkerhet om hur bestämmelserna på
denna punkt skall förstås.

Det tidigare systemet var tidsbesparande för taxeringspersonalen. I
många fall behövde de inte lägga ned arbete på att formulera särskilda
förfrågningar eller begära särskilda uppgifter. De kunde använda sig av
underrättelsen om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration för att bereda
ärendet. De skattskyldiga är uppenbarligen vana vid den metoden - även
om den av flera skäl har varit diskutabel — och de har nu haft svårt att
förstå den nya ordningen. RSV:s anvisningar om underrättelse om avvikelse
från självdeklaration m. m. (RSV Dt 1979:7) har inte skingrat den
oklarhet som råder om vad bestämmelserna egentligen innebär eller hur de
skall tillämpas.

Det finns enligt min mening, trots bestämmelsen i 65 § TL, en risk för att
funktionärerna - med tillgång till det utbyggda omprövningsförfarandet -frestas att låta bli att utreda ärendena i kontakt med den skattskyldige
innan underrättelse om avvikelse från självdeklaration, dvs. nämndens
grundbeslut i ärendet, sänds ut. Särskilt allvarligt kan det bli om taxeringsnämnden
sedan, som i flera fall har inträffat vid 1979 års taxering, inte gör
någon omprövning eller inte hinner ägna omprcvningsfrågan den tid som
den kräver. Metoden med ett omprövningsförfarande har säkerligen
många förtjänster. Men den kan också leda till att kvaliteten i grundbesluten
försämras, att det går prestige i handläggningen och att omprövnings -

395

förfarandet därefter för den skattskyldige kommer att framstå som en
meningslös formalitet.

I bilaga 6 till detta beslut har jag med en del fall velat belysa bl. a. olika
brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnderna. I följande avsnitt
skall jag med bilagan som utgångspunkt belysa bl. a. de frågor som jag här
har berört i mer allmänna termer.

2.3.2 Utredningsmetodiken i stort

Det är en självklar grundsats att taxeringsnämnden i sitt utredningsarbete
skall iaktta kommunikationsregeln i 15 § förvaltningslagen och informera
den skattskyldige om det som har tillförts ärendet genom annan än
honom själv. Vad regeln i dessa ärenden i praktiken innebär och vilka krav
den ställer på nämnden har dock inte närmare berörts i förarbetena eller i
RSV:s anvisningar. Enligt min mening måste bestämmelsen förstås på så
sätt att den skattskyldige skall få besked om innehållet i kontrolluppgifter,
taxeringsrevisionspromemorior och andra uppgifter som har förts till
ärendet av annan än honom själv innan beslut fattas. Vad han skall få del
av är med andra ord uppgifter som har utarbetats inom taxeringsadministrationen
eller kommit ifrån tredje man, i de fall där dessa uppgifter inte
stämmer överens med uppgifterna i deklarationen eller om de annars är av
betydelse för ett beslut i ärendet. Jag anser att detta är själva kärnan av
bestämmelsen i 65 § TL.

I bilaga 6 finns några fall som belyser detta. Se också mitt beslut bilaga 1,
som rör ett fall där taxeringsnämnden utan närmare utredning och i förlitan
på att en kontrolluppgift, som var dataaviserad, var riktig beslöt att taxera i
enlighet med uppgiften. Om bestämmelsen i 65 § TL hade tillämpats hade
den feltaxering, som nu skedde, inte behövt inträffa.

Man kan vidare fråga sig om det som regel är förenligt med 65 § TL att en
taxeringsnämnd utan föregående utredning fattar beslut i fall där den
skattskyldiges olika typer av avdrag sätts ner till ett lägre som skäligt
ansett belopp. Ett generellt svar är det inte möjligt att ge. Men det finns
åtskilliga situationer där taxeringsnämnden inte rimligen kan bedöma
skäligheten av ett avdrag i det enskilda fallet utan att ha gett den
skattskyldige tillfälle att komplettera sina deklarationsuppgifter. De skattskyldiga
lämnar sina uppgifter under straffansvar och under risk för att, om
uppgiften är oriktig, drabbas av sanktioner i form av skattetillägg. Mot den
bakgrunden måste nämnderna ta seriöst på de lämnade uppgifterna och ge
den skattskyldige en chans att utveckla sin ståndpunkt närmare innan
beslut fattas. Ett exempel: Den skattskyldige har yrkat avdrag för kostnader
för resor i egen bil mellan bostad och arbetsplats. Avdraget är på ett
betydande belopp. Rätten till avdrag skall prövas genom en jämförelse av
tidsåtgången för resa med bil och allmänna kommunikationsmedel. Detta
är - som jag ser det - ett fall där den skattskyldige regelmässigt bör fa
tillfälle att yttra sig innan taxeringsnämnden fattar sitt beslut. I en del fall

396

som jag har sett har nämnden dock fattat beslut utan att den skattskyldige
fått tillfälle att yttra sig.

En annan fråga är om taxeringsnämnden skall ge den skattskyldige
tillfälle att yttra sig i rent juridiska frågor, dvs. frågor om rättstillämpningen.
Här finns utan tvekan många situationer där taxeringsnämnden bör
kunna fatta beslut utan föregående kontakt med den skattskyldige. Men
rättstillämpningsfrågorna är inte alltid rena utan i ärenden är de ofta också
kombinerade med skälighetsfrågor. Utredningen kan också innehålla oklara
punkter i sådana ärenden. I sådana fall måste givetvis kommunikationsregeln
tillämpas. Vidare kan nämndens bedömning av en rättsfråga grunda
sig på utredning som har inhämtats och som den skattskyldige enligt 65 §
TL bör få ta del av innan beslut fattas (jfr dnr 134-1980 i bilaga 6).

I JO:s ämbetsberättelser har under senare år förekommit några ärenden
där taxeringsmyndigheternas utredningsmetoder ifrågasatts på vissa punkter.
Det har här rört frågan om lämpligheten av att i taxeringsarbetet
utnyttja uppgifter från tredje man eller använda taxeringspersonalens
egna, för den skattskyldige dolda, iakttagelser, jfr JO:s ämbetsberättelse år
1976/77 s. 236, 1977/78 s. 281 och 310, 1978/79 s. 318 samt 1979/80 s. 427
och 452.

Även bland de klagomål som kommit till JO i samband med 1979 års
taxering finns ett ärende som belyser det här känsliga problemet (jfr dnr
450-1980 i bilaga 6).

Jag har visserligen ännu inte tagit slutlig ställning till detta ärende. Men
jag vill ändå som min bestämda mening uttala att taxeringsnämnderna inte
som grund för sina beslut bör använda sig av sådana uppgifter från tredje
man som de inte kan presentera öppet för den skattskyldige - i varje fall
inte på någon sikt. Att taxeringsmyndigheterna under pågående taxeringskontroll
kan vägra den skattskyldige insyn i materialet är en annan sak.
Principen om partsinsyn och öppenhet i förvaltningsmyndigheternas arbete
är en hörnpelare bland våra regler. Den bör inte urholkas på sätt som har
skett i det aktuella ärendet. Det är därför bra att skattechefen i sitt yttrande
hit har markerat sin restriktiva syn på den utredningsteknik som kommit i
bruk i det ärendet.

Jag vill i sammanhanget tillägga att det är en skyldighet för taxeringsnämndens
personal att dokumentera de uppgifter de skattskyldiga muntligen
lämnar t. ex. i telefon med en taxeringsfunktionär. Detsamma gäller
givetvis upplysningar som de skattskyldiga lämnar vid ett taxeringsbesök
eller i samband med en personlig inställelse inför taxeringsnämnd (angående
taxeringsbesöken och personlig inställelse se avsnitt 2.3.4). Mitt
intryck av det taxeringsmaterial som jag har sett i samband med granskningen
av klagoärendena är att taxeringsnämnderna emellanåt brister på
den här punkten. Ibland har inga anteckningar alls gjorts, ibland är de
endast lösligt utförda och ger ett mycket slarvigt intryck. På denna punkt
vill jag inskärpa vikten av god ordning, vilket innebär bl. a. att anteckning -

397

arna bör dateras och signeras innan de läggs till deklarationshandlingarna.
Dessutom vill jag erinra om att skyldigheten att dokumentera muntligt
lämnade uppgifter står direkt i lag. I 16 § förvaltningslagen stadgas
nämligen att parts muntliga uppgift i ett ärende skall antecknas genom
myndighetens försorg i den utsträckning som det behövs. Bestämmelsen är
tillämplig på taxeringsnämnderna.

Det finns sammanfattningsvis - som jag ser det - ett klart dokumenterat
behov av klargörande råd och anvisningar om hur 65 § TL bör tillämpas
av taxeringsmyndigheterna. Detta är primärt en uppgift för RSV.

2.3.3 Svarsfristerna m. m.

Flera av dem som har skrivit hit klagar på att taxeringsnämnderna sätter
ut alltför korta svarsfrister i sina skrivelser till de skattskyldiga med
begäran om utredning. Detsamma gäller för omprövningsfristen (jfr avsnitt
2.5).

När nu taxeringsnämnderna har fått längre tid på sig för att arbeta med
de årliga taxeringarna förefaller det ganska rimligt att de skattskyldiga får
något mer generösa svarsfrister än tidigare. Detta är en sak. En annan är
att fristerna knappast generellt kan bestämmas i ett fixt antal dagar. Några
allmänna riktlinjer bör dock kunna uppställas.

Enligt min uppfattning bör svarsfristen normalt vara 14 dagar. Längre
frister kan dock vara motiverade när det är fråga om mera komplicerade
utredningar, liksom under normal semesterperiod eller i samband med att
en skattskyldig synes vara sjuk eller av allt att döma kan ha vissa
svårigheter att svara snabbt, t. ex. därför att han eller hon vistas på anstalt
eller på anläggningsarbete långt från hemorten. 1 sådana situationer bör
den skattskyldige givetvis också vid behov kunna påräkna ett generöst
anstånd från taxeringsnämndens sida. Det är också ett intryck jag har fått
av årets taxeringsarbete att de skattskyldiga, när de väl begär anstånd med
att lämna begärda uppgifter, ofta bemöts på ett generöst sätt av taxeringsnämnderna.

Endast i undantagsfall bör svarsfristerna vara kortare än 14 dagar.
Minimifristen, som tidigare har angivits till fem dagar (jfr 52 § TL) bör
bibehållas, men den bör användas med stor försiktighet. När den används
bör taxeringsnämndens funktionärer verkligen försöka att få kontakt med
den skattskyldige per telefon för att närmare klargöra behovet av ett
snabbt svar. Om svarsfristen någon enstaka gång måste göras ännu
kortare, måste också en direkt kontakt med den skattskyldige komma till
stånd. Kan inte någon sådan kontakt etableras, måste deklarationen följas
av taxeringsnämnden, som får ta ut ärendet för eftergranskning hos
länsstyrelsen.

Jag menar — rent allmänt — att man genom ökad användning av
telefonkontakter med de skattskyldiga troligen kan slippa många missförstånd
och oklarheter under utredningsarbetet. Saken kan då i stället ofta

398

lösas enkelt och på ett sätt som i längden bör kunna stärka de skattskyldigas
förtroende för taxeringsfunktionärema. Det är viktigt att de skattskyldiga
inte får intrycket att de har hamnat i ett opersonligt, tekniskt
maskineri utan att myndighetsuppgifterna sköts av människor som har eget
ansvar, låt vara att de har hjälp av tekniken.

En kategori skattskyldiga som generellt sett bör fa väl tilltagna tidsfrister
för att svara är de som av deklarationshandlingarna att döma vistas
utomlands. Tidsfristen måste ju då också täcka den tid som går åt för att
den skattskyldiges svar skall kunna skickas hem till Sverige. Bor den
skattskyldige utomlands är det vidare, som jag ser det. självklart att
taxeringsnämnderna skickar sina brev med flygpost (jfr servicecirkuläret,
SFS 1972: 406, som innehåller en sådan rekommendation i fråga om post
till de utomeuropeiska länderna).

Det bör också observeras att tidsfristen inte får tas till för snålt. Fristen
gäller tiden från den skattskyldiges mottagande av en skrivelse till dess ett
svar lämnats in hos en behörig myndighet eller funktionär. Detta innebär
att tidsåtgången för expediering och postbefordran av skrivelsen till den
skattskyldige, liksom för ev. befordran av svaret internt hos behöriga
myndigheter, ligger utanför svarsfristen. I detta sammanhang vill jag
tillägga, att, när ett svar från den skattskyldige kommer in till skattemyndigheterna,
datum för mottagandet bör antecknas på handlingen. Att så
sker kan vara av betydelse för den fortsatta handläggningen hos taxeringsnämnden.

Jag har kunnat notera att RSV tillsammans med delegationen för
företagens uppgiftslämnande (DEFU) och i samråd med länens skattechefer
redan har beslutat att vid 1979 års taxering rekommendera taxeringsnämnderna
att i regel tillämpa en svarsfrist på 14 dagar. Man har
också uttalat att om den skattskyldige har svarat på en förfrågan och
lämnat kompletterande uppgifter och taxeringsnämnden därefter funnit att
den lämnade deklarationen skall godtas så skall den skattskyldige normalt
också få ett besked om detta inom tre veckor från det att svaret kom in.
Det kommer nu an på taxeringsnämnderna att leva upp till dessa rekommendationer.
Jag anser emellertid att RSV bör överväga att göra närmare
vägledande uttalanden om de frågor om svarsfrister etc. som jag här
behandlat.

2.3.4 Taxeringsbesök och personlig inställelse hos taxeringsnämnd.

Om jag bortser från taxeringsrevisionerna kan taxeringsnämnderna och
dess granskningspersonal och de skattskyldiga komma i nära personlig
kontakt med varandra på två sätt: Dels vid taxeringsbesöken och dels när
de skattskyldiga inställer sig vid taxeringsnämndens sammanträden.

Taxeringsbesöken är en nyhet, medan rätten till personlig inställelse vid
taxeringsnämndens sammanträden för de skattskyldiga har funnits länge.
Dessa former av personlig kontakt mellan den enskilde och myndigheten

399

ligger i linje med modern myndighetsutövning och de bör uppmuntras även
om de ställer krav inte minst på nämnderna och dess funktionärer.

Taxeringsbesöken har inte detaljreglerats. De kan närmast ses som en
utveckling av den befogenhet att göra syn hos den skattskyldige som
taxeringsnämndens ordförande redan tidigare har haft. Departementschefen
har i prop. 1977/78:181 (s. 256) sagt, att det bör höra till ordningen att
ett företaget besök alltid redovisas för nämnden och antecknas i dess
protokoll, jfr även 26 § taxeringskungörelsen. Jag anser att den granskare
som gör besöket också som regel bör föra ordnade anteckningar om sina
iakttagelser. Annars kan resultatet av besöken inte rimligen läggas fram för
nämnden på ett fullständigt och rättvisande sätt.

Hittills har jag fått ta emot endast två anmälningar som gäller taxeringsbesök.
— I det ena ärendet (dnr 2995-1979) klagade den skattskyldiga över
att hon inte, som hon hade begärt, fått inställa sig inför taxeringsnämnden,
utan att nämndens ordförande i stället hade gjort ett taxeringsbesök hos
henne. Därvid hade ordföranden uttalat sig till den skattskyldigas förmån i
en beskattningsfråga. Senare hade emellertid nämnden och dess ordförande
beslutat i frågan i negativ riktning för den skattskyldiga. Hon ansåg att
det inträffade var anmärkningsvärt och menade att hon borde ha fått
inställa sig personligen inför nämnden. - I det andra fallet (dnr 320—1980)
skrev den skattskyldige till taxeringsnämnden och begärde att nämnden
skulle göra ett besök hos honom. Hans brev besvarades inte, än mindre
gjordes något besök.

Taxeringsbesöken ställer utan tvekan stora krav på granskarnas omdöme
och uppträdande. Det är möjligt att denna arbetsmetod på sikt bör
regleras ytterligare i något avseende. Om jag i mitt fortsatta arbete kommer
på generella brister och problem när det gäller taxeringsbesöken kommer
jag överväga att ta initiativ i sådan riktning.

I 61 § 4 mom TL finns en regel som lyder: ”Skattskyldig är berättigad att
företräda inför taxeringsnämnd (min kurs.) för att meddela upplysningar
till ledning vid taxering, som berör honom. Om det kan ske utan hinder för
förrättningens fortgång, bör nämnden på stället meddela den skattskyldige
begärd upplysning rörande hans taxering.” Bestämmelsen är undantagslös
och ger därmed den skattskyldige en ovillkorlig rätt att företräda inför
taxeringsnämnden. Bestämmelsen går alltså längre än regeln i 16 § förvaltningslagen
enligt vilken en part har rätt att muntligen lämna uppgift i
ärende om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång.

I flera ärenden hos mig har skattskyldiga klagat över taxeringsnämndens
sätt att handlägga frågor om personlig inställelse hos nämnden, jfr för
övrigt det nyss redovisade ärendet (dnr 2995—1979). I ett fall vägrade
nämnden den skattskyldige att inställa sig inför nämnden (se bilaga 2).

I ett annat ärende (dnr 2752-1980) uppkom ett missförstånd mellan den
skattskyldiga och taxeringsnämnden. Den skattskyldiga begärde att få
inställa sig inför taxeringsnämnden. Taxeringsnämndens ordförande kalla -

400

de henne också formlöst till ett sammanträde. Före detta sammanträde gav
hon dock in en skriftlig erinran i saken. Men hänsyn till att granskningsperioden
led mot sitt slut satte taxeringsnämmden in ett extra sammanträde
och behandlade den skattskyldigas ärende mot bakgrund av de ingivna
erinringarna vid detta sammanträde utan att den skattskyldiga var närvarande
eller hade underrättats om denna ändring.

I ytterligare ett annat fall (dnr 3225 — 1980) blev den utsända kallelsen till
taxeringsnämndens sammanträde av misstag oklar på så sätt att någon
exakt gatuadress inte angavs. Den skattskyldige kunde trots kontakter
med såväl kommunalkontoret som lokala skattemyndigheten inte få ett
besked om var sammanträdet ägde rum. Han fick dock denna information
på annat sätt och kom till sammanträdet.

En annan person har klagat (dnr 1318-1980) över att han inte utan
vidare fick rätt att inställa sig till nämndens sammanträde genom ombud —
en rättighet som emellertid följer av 6 § förvaltningslagen (jfr prop.
1977/78:181, s. 210).

En allmän iakttagelse som jag gjort i vissa ärenden är att man i
taxeringsnämnderna inte alltid på ett tillfredsställande sätt dokumenterar
vad som hände när den skattskyldige kom till nämnden. Som jag redan har
sagt är det nödvändigt att taxeringsnämnden här, liksom i de andra fall som
jag tidigare berört, för ordnade anteckningar om vad som upplysts av den
skattskyldige.

Dessa ärenden illustrerar de brister som kan förekomma i samband med
tillämpningen av 61 § 4 mom. TL. I flera ärenden har taxeringsnämndens
ordförande sagt att man ägnat lång tid åt att ge den skattskyldige tillfälle att
utveckla sin mening i samband med besöket. Man har menat att ärendet
genom den personliga inställelsen kommit att ta oproportionerligt lång tid,
en tid som bort användas även för andra skattskyldigas ärenden. Även om
jag kan ha förståelse för dessa synpunkter så vill jag upprepa att inställelser
inför nämnden är ett förträffligt komplement till nämndens övriga utredningsmetoder.
De kan också bidra till att stärka förtroendet för nämndernas
arbete. Det skulle därför enligt min mening vara olyckligt om det skulle
bli så att taxeringsnämnden genom en lagändring fick rätt att vägra
inställelse om det behövdes för ”arbetets behöriga gång”. För att minska
de problem som inställelser onekligen kan föra med sig bör taxeringsnämndens
ordförande i samband med den skattskyldiges inställelse för denne
inskärpa syftet med inställelsen. Meningen är ju att den skattskyldige skall
få tillfälle att lämna upplysningar i ärendet. Avsikten är däremot inte att
inställelsen skall ägnas åt utförlig argumentation eller ren plädering från
den skattskyldiges sida.

Har taxeringsrevision gjorts hos den skattskyldige skall denne underrättas
om tid och plats för det sammanträde vid vilket redovisning skall
lämnas för revisionen. Det kan förväntas att skattskyldiga i sådana fall
också kommer att utnyttja sin rätt att inställa sig inför taxeringsnämnden. I

401

dessa ärenden blir det av särskild vikt att saken sköts på ett riktigt sätt av
taxeringsnämnden. Jag tror att de frågor som jag har tagit upp i detta
avsnitt bör uppmärksammas noga i samband med utbildningen av taxeringsfunktionärerna.
Kanske bör RSV också utfärda råd och anvisningar i
dessa frågor.

2.4 Beslutsmotiveringarna

Taxeringsnämnderna måste självklart motivera sina beslut så att den
skattskyldige förstår varför nämnden har intagit den ena eller andra
ståndpunkten. Gör han inte det vet han ju inte säkert hur han - i samband
med en begäran om omprövning — skall argumentera för att övertyga
nämnden om det riktiga i den egna ståndpunken. Inte heller får han någon
bra utgångspunkt för sina eventuella besvär i länsrätten. Samtidigt måste
man emellertid konstatera att det här är fråga om en massärendeprocess
och kraven på motiveringarna måste ställas därefter. Men även en
beslutsmotivering från en taxeringsnämnd måste uppfylla vissa minimikrav.

Jag har fått åtskilliga klagomål på beslutsmotiveringarna. I en del fall har
de skattskyldiga klagat över att de inte fått någon som helst motivering till
det fattade beslutet — i andra fall över att motiveringen varit bristfällig eller
oklar i olika avseenden. Särskilt vanliga är klagomål mot hur taxeringsnämnderna
motiverat sina beslut att avvika från självdeklaration vad gäller
olika vanliga avdrag under inkomstslaget tjänst.

Jag kan inte uttala mig bestämt i frågan om beslutsmotiveringarna
generellt sett har blivit bättre eller sämre vid 1979 års taxering jämfört med
tidigare år. En iakttagelse är dock att den nya granskningspersonalen
många gånger tycks ha ambitionen att göra motiveringarna mera utförliga
och öppna än tidigare. Mycket tyder därför på att utvecklingen går åt rätt
håll.

Men det finns också en hel del fall där jag har sett att taxeringsnämnden
har formulerat sin underrättelse om grundbeslutet i ärendet på ett sätt som
liknar de formuleringar som användes i underrättelserna om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration i det tidigare systemet. I sådana fall kan de
skattskyldiga ha berättigad anledning att reagera. Detta skrivsätt — där ju
den intagna ståndpunkten i hög grad hängs upp på olika antaganden i stället
för att bygga på utredning i kontakt med den skattskyldige — lämpar sig
som regel definitivt inte för egentliga beslut där en myndighet i princip
skall skilja sig från ett ärende.

Problemet med beslutsmotiveringarnas utformning hänger alltså nära
samman med de krav som bör ställas på ett förbättrat utredningsförfarande
(jfr avsnitt 2.3). Bristande beslutsmotiveringar kan också medföra att
skattskyldiga i onödan begär omprövning eller besvärar sig hos länsrätten
därför att de inte förstått besluten. En sådan effekt skulle strida mot en av
grundtankarna bakom RS-systemet.

26 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

402

2.5 Omprövningsförfarandet

I ett tjugotal av de klagomål som anförts här har de skattskyldiga klagat
över hur taxeringsnämnderna skött omprövningsförfarandet. I huvuddelen
av dessa ärenden har taxeringsnämndens åtgärder kommit först i slutet av
taxeringsperioden, i huvudsak under oktober månad. Taxeringsarbetet har
forcerats mycket hårt under denna period med resultat som i flera fall
framstår som helt oacceptabla. När en taxeringsmämnd först sent under
taxeringsperioden ställs inför frågan om en deklaration skall frångås trots
att man inte hinner med någon närmare utredning bör nämnden inte avvika
från deklarationen utan i stället taxera i enlighet med denna och lämna över
saken för eftergranskning hos taxeringsintendenten. Enligt min mening
borde så ha skett i flera av fallen.

Det är mycket viktigt att taxeringsnämnderna sköter omprövningarna på
ett riktigt sätt och med stora ambitioner. Risken är annars att de skattskyldiga
tappar tilltron till detta förfarande och att prövningen förfaller till en
formell pappershantering som gagnar varken de skattskyldiga eller myndigheterna.

Det bör vidare understrykas att det inte är taxeringsnämndernas sak att
avgöra om ett ärende bör omprövas eller inte, när den skattskyldige begärt
omprövning. I sådana fall skall omprövning göras under hela taxeringsperioden.
Detta är skälet till att man kunnat avstå från den tidigare använda
metoden att utfärda underrättelse om ifrågasatt avvikelse (prop.
1977/78:181 s. 219).

I bilaga 7 till detta beslut finns några fall där olika brister i tillämpningen
av omprövningsförfarandet belyses.

Det har hänt att skattskyldiga, trots att de begärt omprövning i god tid,
överhuvudtaget inte fått sina yrkanden om omprövning besvarade, än
mindre att någon omprövning verkställts av taxeringsnämnden. Det har
förekommit fall där taxeringsnämnden börjat utreda ärendet i kontakt med
den skattskyldige tidigt under taxeringsperioden men där beslut i ärendet
har fattats först så sent i oktober att någon omprövning sedan inte har
kunnat äga rum. I ett fall har en skattskyldig erhållit ett beslut om en
höjning av sin taxering med 155 000 kr med en svarstid för omprövning av
endast fyra dagar, varav två varit helgdagar. I några fall har taxeringsnämnden
inte gjort någon omprövning trots att begäran om detta framställts
inom 14-dagarsfristen. Taxeringsnämnderna har också på grund av
förseningarna i taxeringsarbetet i en del fall inskränkt omprövningstiden
från den 14-dagarsfrist som angivits på de tryckta beslutsblanketterna till
några få dagar. Vad gäller dessa senast nämnda fall vill jag säga att 14-dagarsfristen inte är föreskriven i lag. Samma principer som jag tidigare
har diskuterat (se avsnitt 2.3.3) bör dock gälla även vid denna typ av
svarsfrist.

Många av de problem som dyker upp i dessa ärenden kan undvikas om

403

— taxeringsnämnden slutför granskningen av deklarationerna senast under
början av oktober

— nämndens beslut skrivs ut omgående och expedieras snabbt

— nämnden därefter har ett sista sammanträde någon gång under de sista
dagarna i oktober där de sent inkomna omprövningsfallen tas upp till
behandling.

Det är enligt min mening mycket viktigt att omprövning av ärendena kan
ske med goda tidsmarginaler. Jag har i ett fall (jfr bilaga 3) sett att
taxeringsnämnden avslutat sitt arbete med ett sista sammanträde redan i
mitten av oktober. Någon omprövning av ärendena därefter har inte
kunnat ske. En sådan ordning är betänklig. Jag anser att det hör till god
ordning att taxeringsnämnderna sätter ut ett avslutande sammanträde i
omedelbar anslutning till taxeringsperiodens utgång.

För att omprövningsförfarandet skall fungera bättre kommande år krävs
också att samspelet mellan lokala skattemyndigheten och taxeringsnämnden
blir bättre än det var vid 1979 års taxering. Rutinerna måste utformas
så, att taxeringsnämnden under huvuddelen av taxeringsperioden verkligen
får möjligheter att ”ligga på” deklarationerna efter sina beslut så länge
att underrättelserna hinner utskrivas, expedieras, postbefordras och nå de
skattskyldiga. Vidare måste de skattskyldiga som regel få sina 14 dagar på
sig för att utforma och skicka över sina skrivelser med begäran om
omprövning. I de fall där dessa skrivelser kommer in till lokala skattemyndigheten
skall de också hinna vidarebefordras till nämnden och dess
granskare. Allt detta fordrar att deklarationerna ligger kvar betydligt
längre än 14 dagar hos taxeringsnämnden efter det att beslut har fattats
eller också att rutinerna för att begära återleverans av en redan tidigare
inlämnad deklaration blir mera betryggande än vad de, av några fall att
döma, verkar ha varit vid 1979 års taxering.

Taxeringsnämnden kan ompröva ett beslut när den skattskyldige begär
det ”eller skäl annars föreligger”. Nämnden har alltså rätt att på eget
initiativ ta upp en beslutad taxering till omprövning. Gör den det skall
reglerna i 65 § TL om utredningsförfarandet tillämpas, vilket betyder att
det nya beslutet kan behöva föregås av kontakt med den skattskyldige etc.
Brister i handläggningen av dessa omprövningsfall är enligt min mening
särskilt allvarliga. Jag kan illustrera vad jag avser med detta fall (dnr 2813—
1979).

Den skattskyldige, som bodde i Linköping och arbetade i Norrköping,
hade i sin deklaration yrkat avdrag för kostnader för resor mellan bostaden
och arbetsplatsen i egen bil. Vidare hade han yrkat avdrag för facklitteratur
m. fl. kostnader för intäkternas förvärvande. I sitt första beslut i
ärendet gjorde taxeringsnämnden inte någon ändring vad gäller reseavdraget
men avvek ifrån deklarationen vad gäller de övriga yrkade kostnadsavdragen.
Den skattskyldige begärde omprövning av taxeringsnämndens
beslut.

404

Taxeringsnämnden tog vid sammanträde den 24 oktober upp den
skattskyldiges begäran om omprövning och beslöt — utan att ta kontakt
med den skattskyldige — att vägra avdraget för resor med egen bil mellan
bostaden och arbetsplatsen och i stället medge avdrag för kostnader för
resor med allmäna kommunikationsmedel. Beslutet motiverades bl. a. med
att ”användning av allmänna kommunikationsmedel skall eftersträvas”.

I sitt yttrande över klagomålen skrev taxeringsnämndens ordförande till
JO bl. a. att yrkandet om reseavdraget inte hade blivit diskuterat i
nämnden vid den första föredragningen av deklarationen. Han tilläde, att
den skattskyldige hade begärt omprövning av taxeringsnämndens beslut
beträffande avdraget för kostnader för facklitteratur och att taxeringsnämnden
vid den andra föredragningen samtidigt hade uppmärksammat
det yrkade reseavdraget.

I sitt svar reagerade den skattskyldige mot att hans resekostnadsavdrag
hade godkänts av nämnden vid den första granskningen men underkänts
vid den andra och detta utan att han fått tillfälle att yttra sig i saken.

Fallet är inte unikt. En liknande situation föreligger i ett annat ärende
hos mig, dnr 2790-1979.

En handläggning som denna rubbar enligt min mening den enskildes
tilltro till objektiviteten och kvaliteten i taxeringsnämndens arbete i stort.
JO har uttalat i ett remissyttrande (JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 374) bl. a.
att medvetandet om att ett beslut får omprövas kan leda till att taxeringsnämnden
slarvar och att en obegränsad omprövningsrätt också kan fresta
taxeringsnämnden och den skattskyldige till en olämplig köpslagan om
taxeringens storlek.

Det refererade fallet belyser just detta förhållande. Jag anser mot denna
bakgrund att taxeringsnämnderna måste vara ytterst restriktiva med att på
eget initiativ utnyttja omprövningsrätten. Så bör ske endast då nya fakta i
ärendet kommit till efter det att grundbeslutet har fattats. Om nämnden i
andra fall senare konstaterar brister i sitt eget grundbeslut bör den normala
ordningen vara att ärendet inte omprövas utan överlämnas till länsstyrelsen
för eftergranskning. Handläggningen får inte vara sådan att den ger de
skattskyldiga intryck av att, om de begär omprövning i något avseende,
deras deklarationer blir föremål för en extra granskning i taxeringsnämnden
i andra avseenden - en granskning som aldrig kommit till stånd om de
inte velat tillvarata sin rätt.

2.6 Felaktiga taxeringar

Som redan tidigare har framgått (avsnitt 1.5) gör jag inte med stöd av
klagomålen hit någon allmän bedömning av kvaliteten vid 1979 års
taxeringsarbete. Den får anstå till dess att länsrätterna har prövat besvären.

Den iakttagelsen kan dock göras att taxeringsnämnderna på sina håll
haft bekymmer med beslutsredovisningen. Denna innebar delvis en nyhet
för nämnderna. Antalet längdföringsfel och övriga uppenbara fel som fått

405

rättas av de lokala skattemyndigheterna genom särskilt beslut enligt 72 a §
TL har ökat mycket kraftigt vid 1979 års taxering. Till viss del har detta
dock varit en förutsedd effekt av de nya reglerna (prop. 1977/78:181 s.
221). Antalet besvär från de skattskyldigas sida till länsrätterna verkar inte
avvika så mycket från förhållandena under tidigare år. En viss nedåtgående
tendens kan emellertid märkas. Detta är givetvis glädjande med hänsyn
till att länsrätterna nu arbetar med mycket stora målbalanser.

Jag har tidigare understrukit vikten av att taxeringsnämnden gör en
ordentlig utredning innan grundbeslut i ärendena fattas. Om taxeringsnämnden
brister i dessa avseenden föreligger risk att nämndens
beslutsmotivering inte blir tillfresställande. Detta kan försvåra för den
skattskyldige att lägga fram sin sak på bästa sätt i samband med en begäran
om omprövning. Detta ökar givetvis risken för materiellt felaktiga taxeringar.
Denna risk blir naturligtvis än större om nämnden fattar sitt beslut
så sent att någon omprövning inte hinns med. Om sedan taxeringsnämnden
överhuvudtaget underlåter att lämna den skattskyldige någon underrättelse
om sitt beslut att avvika från självdeklarationen uppkommer en allvarlig
risk för att ett materiellt fel aldrig blir rättat, om inte den skattskyldige är
noggrann i samband med att han kontrollerar sin skattsedel.

Dessbättre är det endast i några få fall av klagomålen hit som jag direkt
har kunnat konstatera uppenbart materiellt felaktiga taxeringar. Jag hänvisar
till två ärenden i vilka jag har fattat beslut, se bilaga 1 och 4, och till två
andra fall, dnr 3215 — 1979 och 321 — 1980, i bilaga 6. I tre av dessa fall har
taxeringsnämnden i strid mot gällande bestämmelser i 69 § 1 mom. TL låtit
bli att underrätta den skattskyldige om att nämnden hade avvikit från klara
och beloppsmässigt betydelsefulla yrkanden i deklarationen. Klara regler i
skattelagstiftningen och fast praxis har gett anvisning om hur dessa
yrkanden borde ha behandlats. I det fjärde fallet (se bilaga 1) har
kommunikation med den skattskyldige underlåtits och underrättelse om
avvikelse från deklarationen sänts ut så sent att en omprövning av de
felaktiga besluten inte varit möjligt att göra.

Det är taxeringsnämndens ordförande som är ansvarig för det som har
inträffat i dessa fall. Jag kan självklart inte undgå att skarpt kritisera
sådana förfaranden. Att förhållandena vid 1979 års taxeringsarbete i vissa
viktiga hänseenden inte var normala är visserligen något som talar i
förmildrande riktning. Men i principiellt sett är det oacceptabelt att
tjänstemän sätter sig över uttryckliga bestämmelser som är till skydd för
den enskilde.

I mitt fortsatta arbete med tillsynen av skatteväsendet kommer jag
därför att se mycket allvarligt på fall som de nu redovisade. Jag anser att
taxeringsnämndernas ordförande, som andra tjänstemän och förtroendemän
inom den offentliga förvaltningen, i sista hand bör bära ett straffrättsligt
ansvar för beslut genom vilka de utsätter en eller flera skattskyldiga i
ett taxeringsdistrikt för vårdslös myndighetsutövning av detta slag. Detta

406

är särskilt viktigt när det inträffade blottar systematiska brister eller en
otillbörligt nonchalans mot en eller flera skattskyldiga, jfr ett JO-ärende
med fällande dom mot en taxeringsnämndsordförande för tjänstefel, JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 459. Jag återkommer till saken i det följande.

2.7 Beslutsbehörighet, protokollföring, jäv m.m

I samband med ändringarna av taxeringsorganisationen har i 63 § TL
bestämts vilka ärenden som skall avgöras av fullsutten taxeringsnämnd
och när taxeringsnämnden är beslutsför med ordföranden ensam.

I ett par ärenden har jag kunnat se brister i taxeringsnämndsordförandenas
sätt att handlägga ärendena i fråga om beslutsbehörigheten.

I ett fall (dnr 1013—1980) har taxeringsnämndens ordförande formulerat
underrättelsen om avvikelse på ett sådant sätt att det ger intryck av att det
är han själv och inte nämnden, som tagit ställning till ett yrkande som
avsett mer än 500 kr. Nämndens ordförande har nämligen formulerat
underrättelsen så: ”Jag tycker att det är rimligt att förutsätta att arbetsgivaren
i Ditt fall tillhandahåller den facklitteratur och de facktidskrifter som
är nödvändiga för inkomsternas förvärvande.” Trots påpekande från en
taxeringsdirektör i länet om det olämpliga i denna formulering och om
lämpligheten av att ta upp beslutet för omprövning och trots den skattskyldiges
begäran om sådan omprövning fick den skattskyldige inte del av
något beslut om omprövning i ärendet. Problemet belyses också av ett
annat ärende, i vilket jag har meddelat beslut (se bilaga 5).

En annan allvarligare sak som jag iakttagit i samband med mina
länsstyrelseinspektioner är att det i två fall har förekommmit att taxeringsnämndsordförande
och kronoombud i stor utsträckning upprättat självdeklarationer
för skattskyldiga som skall taxeras i det egna distriktet. I det
ena fallet hade funktionärerna vanligen fått ersättning för sina tjänster. De
hade sedan avträtt från sina funktioner under nämndens sammanträden i
samband med att de aktuella deklarationerna behandlades. 1 sammanhanget
har jag dock kunnat konstatera att protokollföringen varit bristfällig, jfr
26 § taxeringskungörelsen. Av protokollen har nämligen inte, genom
anteckning om de berörda deklarationerna, framgått i vilka fall den
berörda taxeringsfunktionären avträtt på grund av jäv. I det andra fallet,
som skall ha rört omkring 70-100 deklarationer, hade taxeringsnämndens
odförande, som hjälpt till att upprätta deklarationerna — i några få fall mot
ersättning — själv varit med och fattat beslut i ärendena utom vad gäller
hans egen och två andra personers deklarationer.

Det förfaringssätt som jag nu har beskrivit strider mot uttryckliga
författningsbestämmelser (jfr dock det undantagsfall som regleras i 23 §
taxeringslagen). Saken har också tidigare uppmärksammats av JO (JO:s
ämbetsberättelse 1975/76 s. 355). Förfarandet kritiserades allvarligt i det
ärendet. Det skulle knappast behöva påpekas att en taxeringsfunktionär

407

inte får försätta sig i en så uppenbar dubbelställning som det här är fråga
om. De aktuella funktionärerna har nu inte kvar sina befattningar i
taxeringsarbetet.

2.8 Eftersläpningseffekterna

De förseningar som drabbade taxeringsarbetet när det satte igång år 1979
fick, som jag har nämnt, följdverkningar för taxeringsnämndernas arbete.
Förseningarna fick emellertid också andra följder. Forceringen av taxeringsarbetets
avslutning ledde till att frekvensen av längdföringsfel blev
ovanligt stort. De lokala skattemyndigheterna tvingades till ett betydande
efterarbete med behandling av fellistor m.m. De skattsedlar som skulle
sändas ut fick eftergranskas och makuleras och besked till de skattskyldiga
om orsaken till makuleringen fick utfärdas. Omfattningen av detta efterarbete
blev på sina håll mycket stor. I ett fögderi kunde hundratals beslut om
skattetillägg och förseningsavgift, trots att de levererades redan den 15
september och enligt planerna, inte registreras så att besluten kunde
beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. 1 stället måste lokala skattemyndigheten
debitera avgifterna på skattsedlar för s. k. tillkommande skatt.

Dröjsmål med leverans av skattelängder och med programmet för
upprättande av besvärsakter till länsrätterna har också medfört en del
problem i bl. a. länsrätternas arbete. Först långt efter utgången av besvärstiden
för de skattskyldiga, den 29 februari 1980, har besvärsakterna kunnat
läggas upp. Ännu i slutet av april månad fanns besvärsärenden som inte
hade lagts upp och därmed inte heller hade kunnat remitteras till taxeringsintendenten
för yttrande. Dessa eftersläpningseffekter har också märkts i
mitt eget arbete där leveranserna hit av självdeklarationer m. m., som
behövs för utredningsarbetet här, i en del fall har varit anmärkningsvärt
försenade. De enskilda deklarationerna tycks för övrigt många gånger vara
svåra att lokalisera under de många arbetsmomenten. Detta synes vara ett
problem med det nya systemet som måste bemästras bättre.

2.9 Service och kontakterna mellan den skatteskyldige
och taxeringsnämnden

Ett av motiven för taxeringsreformen var att den skulle förbättra
myndigheternas service till de skattskyldiga och kontakterna mellan
myndigheter och enskilda. I flera av de klagomål som anförts här har
skattskyldiga reagerat mot vad de menat vara brister från myndigheternas
sida i kontakterna. Man har anmärkt på att den egna taxeringsnämndsordföranden
inte lämnat uppgift om sitt telefonnummer i skrivelser från
nämnden, att han varit mycket svår eller omöjlig att nå per telefon eller
inte besvarat förfrågningar.

I ett fall har en skattskyldig anmärkt mot att språket i en skrivelse från
taxeringsnämnden varit svårt att förstå (dnr 3083-1979). Taxeringsnämndens
ordförande hade i detta fall, i en i och för sig utförlig och klart

408

formulerad skrivelse, avslutningsvis skrivit följande: "Taxeringsnämnden
hemställer förty, att Ni ville avgiva det yttrande vartill handlingarna i
ärendet må giva anledning.”

I ett ännu inte avgjort ärende (dnr 2430-1979) är förhållandena dessa.

Den skattskyldige klagade hos JO och sade följande. Den 21 juli mottog
han en underrättelse om avvikelse från sin självdeklaration daterad den 17
juli. Han befann sig då på semester och skrev till taxeringsnämndens
ordförande den 24 juli med begäran om uppskov med att få yttra sig till den
31 augusti, därför att han inte skulle återvända hem förrän den 21 augusti.
När han återkom hem den 21 augusti hade inte något svar på brevet
kommit honom tillhanda. Under tiden den 22 augusti till den 31 augusti
försökte han upprepade gånger per telefon nå taxeringsnämndens ordförande
i bostaden. Efter kontakt med länsstyrelsen nådde han nämndens
kronoombud, som lovade att ta fram deklarationen. Han fick inte något
besked från kronoombudet och besökte därefter den 6 september taxeringsdirektören
hos länsstyrelsen och redogjorde för vad som hänt. Taxeringsdirektören
lovade att söka rätt på handlingarna och att uppmana
taxeringsnämndens ordförande att kontakta den skattskyldige. Den skattskyldige
begärde dessutom att få del av den utredning som taxeringsnämndens
ordförande hänvisat till i sin underrättelse om avvikelse från självdeklarationen
den 17 juli. Den 18 september ringde den skattskyldige till
taxeringsdirektören igen, då han inte hört något i saken. Taxeringsdirektören
hade inte gjort något åt ärendet men lovade att återkomma. Den 26
september ringde den skattskyldige än en gång till taxeringsdirektören.
Denne lovade att återkomma med besked.

Den 3 oktober ringde den skattskyldige än en gång till taxeringsdirektören.
Denne hade då fått fram deklarationen. Den skattskyldiges skrivelse
av den 24 juli fanns inte med bland handlingarna och inte heller den
utredning som taxeringsnämndens ordförande hänvisat till i underrättelsen
av den 17 juli. Senare samma dag ringde taxeringsdirektören upp den
skattskyldige och sade att han varit i kontakt med taxeringsnämndens
ordförande som sagt att han inte fått något skrivelse av den 24 juli från den
skattskyldige.

Den skattskyldige klagade över att han under ca sju veckor per telefon
och genom personligt besök försökt få kontakt med taxeringsmyndigheten
men under denna tid inte nått den ansvarige handläggaren.

I sitt svar till JO i ärendet anförde skattechefen i länet bl. a. följande.
Underrättelsen av den 17 juli var ofullständig och inte ägnad att bereda den
skattskyldige reell möjlighet till bemötande. Det kunde synas egendomligt
att taxeringsdirektören inte fick tillgång till deklarationen tidigare än den 3
oktober. Det hade vid 1979 års taxeringsarbete emellertid varit svårt att
snabbt få tag på deklarationer eftersom materialet varit uppdelat i ett stort
antal buntar med hänsyn till de olika arbetsmomenten. Den skrivelse som
den skattskyldige avsände den 24 juli med begäran om anstånd hade inte
kunnat återfinnas.

Den skattskyldige begärde sedan i en ny skrivelse omprövning av
taxeringsnämndens beslut. Den 17 oktober omprövade taxeringsnämnden
ärendet men ändrade inte sitt tidigare beslut.

409

I en del av remissvaren hit från taxeringsfunktionärer har jag kunnat
märka att man intar en ganska prestigebunden attityd och visar en
bristande vilja till förståelse för den uppfattning som de skattskyldiga,
kanske mångordigt och inte alltid så diplomatiskt, gett uttryck för i
skrivelser till taxeringsnämnden eller i klagomål hos mig.

Jag kan ha stor förståelse för att positionerna ibland kan bli ganska låsta i
relationen mellan skattskyldig och taxeringsnämnd. Taxeringsnämnderna
harju att utöva en myndighet gentemot medborgare som inte alltid är så
populär och som fordrar både fasthet och gott omdöme. Jag tror emellertid
att taxeringsadministrationen har mycket att vinna på en öppen och
språkligt enkel attityd i förhållande till de skattskyldiga. Fel och brister i
taxeringsarbetet kan aldrig undvikas i den massärendeprocess det är
frågan om. Särskilt viktigt är därför att en funtionär, när han gjort en
felbedömning som drabbar den skattskyldige, har en stark ambition att
själv lägga saken till rätta och att förklara det hela för den skattskyldige.

Att en sådan attityd bör kunna skapa ökad förståelse för funktionärerna
och de villkor under vilka myndigheterna arbetar framgår av följande
replik från en skattskyldig i ett ärende (dnr 10-1980) där han tidigare
klagat hit över taxeringsnämndens handläggning.

Jag är positivt överraskad över att taxeringsnämndsordförandens svar
innehåller ett så oförbehållslöst erkännande av det jag uppfattade som
ytterst besvärande i min kontakt med taxeringsmyndigheten. Under snart
20 års anställning i offentlig tjänst tror jag inte att jag någon gång träffat på
en tjänsteman eller offentlig person som utan bortförklaringar och på ett så
rakt och rejält sätt erkänt ett misstag. Det är vederbörande all heder värd.

Jag har intrycket att det hos RSV, liksom hos länens skattechefer, finns
en betydande vilja att verka för förbättrad service för de skattskyldiga och
smidigare kontakter med taxeringsfunktionärerna och de enskilda. Jag
anser därför att jag kan utgå ifrån att de här frågorna kommer att ägnas
fortsatt uppmärksamhet från de berörda myndigheternas sida. Jag har goda
förhoppningar om att det i den nya taxeringsorganisationen skall kunna
göras betydande framsteg i dessa avseenden på några års sikt.

3 AVSLUTNING

Myndigheterna har vid 1979 års taxering utan tvekan ställts inför
betydande problem. En lokal skattemyndighet har sammanfattat förutsättningar
för arbetsklimatet under 1979 års taxering genom att peka på att
man ställdes inför

— nytt datorsystem

— ny registreringsteknik

— nya fält- och arbetsrutiner inom många arbetsområden

— blankettlängder och skattsedlar av nytt utseende och nya format

— ständiga förseningar av olika produkter

410

— anbefallt rekryteringsstopp för biträdespersonal

— flera klagomål än vanligt från skattskyldiga

— många artiklar i pressen om ”missar” i det nya datorsystemet.

Jag kan hålla med om att förutsättningarna för ett i alla avseenden lyckat
genomförande av 1979 års taxeringsarbete kunde ha varit bättre. Vad som
förevarit vid 1979 års taxering kan i vissa enskildheter ge anledning till
kritik från min sida. Att bedöma taxeringsreformen enbart på grundval av
ett års erfarenheter är emellertid givetvis förhastat. Och detta särskilt när
den utredning som jag har gjort i vissa ärenden inte visat på några sådana
generella brister i systemet som inte bör kunna avhjälpas till kommande år.
De förseningar som har inträffat är det viktigaste skälet till många av felen
och bristerna. Till en del har förseningarna berott på en oförutsedd —
”osannolik” — olyckshändelse, nämligen det inledningsvis nämnda driftstoppet
i centraldatorn.

Jag har inte funnit anledning att uppehålla mig närmare vid de generella
orsaker som kan föreligga till vissa av de problem som skattemyndigheterna
ställts inför och som drabbat en del skattskyldiga i samband med 1979
års taxeringsarbete. Jag har inte heller sett det som särskilt meningsfullt att
nu i första hand inrikta mig på att i klagoärendena kritisera enskilda
taxeringsfunktionärer. De har nog sökt genomföra 1979 års taxeringsarbete
efter bästa förmåga och de fel som de kan ha begått får nog inte så sällan
tillskrivas omständigheter som de inte kunnat råda över. Jag har i stället
sökt att på ett mer allmänt plan anföra en del synpunkter på hur de
skattskyldigas intresse bör tillgodoses i det fortsatta taxeringsarbetet. Jag
har därför valt att behandla saken i denna form. Denna uppläggning kan
föra med sig att en del av dem som har klagat till JO över hur de blivit
behandlade av sin taxeringsnämnd kommer att finna att jag inte går in i en
detaljgranskning av just deras fall.

Jag går nu vidare och följer 1980 års taxering. Genom inspektioner av
lokala skattemyndigheter tänker jag också att genom stickprovsvis gjorda
kontroller i deklarationsmaterialet hos olika taxeringsnämnder själv söka
skapa mig en bild av hur taxeringsfunktionärerna sköter sitt arbete. Låt
mig i detta sammanhang bara tillägga att 1980 års taxeringsarbete - bl. a.
tack vare en noggrann planering i ljuset av erfarenheterna från år 1979 -hittills verkar löpa utan några mera betydande komplikationer. Det finns -såvitt jag kan bedöma av de informationer som jag har tillgång till - goda
förutsättningar för ett väl genomfört taxeringsarbete.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 1.3 och 2.6) gäller speciella straffrättsliga
undantagsregler för taxeringsfunktionärerna. När ämbetsansvarsreformen
genomfördes 1975 undantog man taxeringsnämndernas ledamöter
från den krets av tjänstemän som kan göras ansvariga för vårdslös
myndighetsutövning genom sina beslut. I samband med att riksdagen tog
detta beslut förutskickades att frågan om taxeringsfunktionärernas straffrättsliga
ansvarighet skulle överses i samband med arbetet på en ny

41 I

taxeringsorganisation i första instans (skatteutskottets betänkande 1975:31
och justitieutskottets betänkande 1975:22). Någon sådan översyn har
hittills inte gjorts.

Jag anser inte att det finns någon anledning att taxeringsnämndernas
ordförande, liksom för övrigt inte heller övriga ledamöter, skall särbehandlas
i straffrättsligt hänseende. Skälen för att göra så väger betydligt lättare
än de som talar emot. Inte minst betänkligt skulle det vara om den i dag
inte ovanliga uppfattningen, att taxeringsfunktionärerna kan göra hur de
vill och inte är ansvariga för sina beslut, skulle få en vidare spridning. Jag
har under hand fatt reda på att tjänsteansvarskommittén (Ju 1979:13)
tänker ta upp frågan om taxeringsfunktionärernas straffrättsliga ansvar.
Jag är givetvis beredd att ge kommittén mina synpunkter.

Jag överlämnar detta beslut till budgetdepartementet, riksskatteverket,
skattecheferna i samtliga län, statskontoret, riksrevisionsverket, datainspektionen
och tjänsteansvarskommittén.

(Bilagal)

En person har blivit taxerad för en annan persons löneinkomst

Lena Killander klagade hos JO över att hon först den 5 november 1979
hade fått en underrättelse om avvikelse från sin självdeklaration. Enligt

underrättelsen hade hon blivit beskattad för lön från Reklambyrån

med 1 500 kr. Hon hade inte uppburit beloppet och firman i fråga var henne
helt obekant. Hon undrade varför taxeringsnämnden inte hade bett henne
om några upplysningar om orsaken till att inkomsten inte deklarerats.

I ärendet inhämtades yttrande från taxeringsnämndens ordförande och
upplysningar från två lokala skattemyndigheter. Den ena lokala skattemyndigheten
upplyste.

Byrån Reklam hade lämnat in en kontrolluppgift för inkomståret

1978 avseende 1 500 kr utbetalt till Lena Killander, Jesp. Digsmedsg. 19,
X-stad. Arbetsgivaren hade inte angivit arbetstagarens debetsedelnummer
eller personnummer på kontrolluppgiften. Lokala skattemyndigheten hade
fyllt i arbetstagarens personnummer med ledning av namnuppgiften på
kontrolluppgiften och med hjälp av dataregister. Personnumret hade då
felaktigt kommit att anges till Lena Killanders (dvs. klagandens) nummer.
Med anledning av JO:s begäran om upplysningar hade nu efterforskningar
gjorts hos lokala skattemyndigheten. Därvid hade det kommit fram att den
person kontrolluppgiften avsåg hette Lena Tjellander. Lena Tjellander
bodde på den aktuella gatuadressen i X-stad och hade blivit taxerad för
beloppet i enlighet med uppgifterna i sin självdeklaration.

JO Nilsson kompletterade sedan utredningen och antecknade följande.

Vid ett besök hos riksskatteverket den 2 juni 1980 fick jag se hur arbetet
med terminal ansluten till skatteregistret går till. Man gjorde då, enligt min

412

önskan, några sökningar i skatteregistret. Först gjordes sökning genom
”transaktionskod 901”, som används för sökning av personnummer i fall
då bara namnet på personen och ev. postadress är kända. Vid sökning på
namnet Lena Killander (utan någon adress) visade det sig att det nu fanns
13 möjliga personer. Dataprogrammet är så konstruerat att sökningen i
detta fall sker efter namnet Killander stavat på varierande sätt, med ”y” i
stället för ”i” eller med ett eller två ”1”. Den Lena Killander som har
klagat till mig är den vars namn nu stod först bland de möjliga personerna.
En sökning efter någon Lena Killander bosatt på den angivna adressen i Xstad
gav svaret att någon sådan person inte fanns. Slutligen gjordes en
sökning på namnet ”Lena Kellander” på den aktuella adressen i X-stad. I
denna sökning redovisades — på grund av att dataprogrammet medgav
vissa variationer i stavningen — den Lena Tjellander, som ju också
deklarerat inkomsten, som den enda möjliga personen.

Från riksskatteverket har vidare under hand följande upplysningar
inhämtats. För de lokala skattemyndigheternas beredning av kontrolluppgifter
gäller en s. k. fältrutin med beteckningen UKLF70.

Vid 1979 års taxering gällde enligt denna rutin i fråga om arbetet med att
komplettera kontrolluppgifter med ofullständiga personnummer följande.

Rätt personnummer borde i första hand sökas på terminal. Därvid skulle
bl. a. den nyss nämnda transaktionskoden 901 användas. I de fall en
person för vilken kontrolluppgift hade avlämnats inte återfanns i skatteregistren
borde lokala skattemyndigheten i mån av tid kontakta arbetsgivaren
för att om möjligt få hjälp med identifieringen. Om rätt personnummer
inte kunde erhållas skulle lokala skattemyndigheten sätta ett streck i rutan
för personnummer på kontrolluppgiften. Sådan kontrolluppgift blev inte
registrerad.

Numera, inför 1980 års taxering, har denna fältrutin kompletterats och
lyder i det aktuella avsnittet på följande sätt.

Kan rätt personnummer ej erhållas sätter LSM ett streck i rutan för
personnummer på KU (kontrolluppgift). Detta gäller också när flera
tänkbara personer kan vara rätt arbetstagare. Sådan KU blir inte registrerad.

I beslut den 19 juni 1980 anförde JO Nilsson följande.

Det här fallet handlar om en person (= klaganden) som felaktigt har
blivit beskattad för en inkomst som en annan person har haft och som
denna andra person också har deklarerat och blivit beskattad för. Orsaken
till det inträffade är dels att personalen hos lokala skattemyndigheten i Xstads
fögderi kommit att komplettera en ofullständig kontrolluppgift med
just klagandens personnummer dels att taxeringsnämnden inte berett
henne tillfälle att yttra sig i ärendet innan taxeringsbeslutet fattades.

Händelser av det här slaget tycks dessbättre vara ovanliga. Under
förutsättning att den skattskyldige får vetskap om det inträffade genom en

413

beslutsunderrättelse eller — om underrättelse felaktigt inte skickas ut —
genom en egen noggrann kontroll av slutskattesedeln kan saken rättas till
genom besvär till länsrätten. Men feltaxeringar av detta slag kan, som
framgår av ett tidigare liknande JO-ärende, se JO:s ämbetsberättelse
1975/76 s. 361, även om de kan rättas till, ändå få olika omedelbara
ekonomiska konsekvenser. En risk för att den drabbade aldrig upptäcker
felet finns ju också. Jag måste därför se mycket allvarligt på fel av detta
slag.

Kompletteringen av kontrolluppgiften

Personalen hos lokala skattemyndigheten i X-stads fögderi har kompletterat
en ofullständig kontrolluppgift och hänfört den till klaganden. Klaganden
har - som min egen utredning visar uppenbarligen blivit ”utvald”
som den bland flera möjliga personer till vilken kontrolluppgiften hänfört
sig. Det är visserligen sant att riksskatteverkets då gällande fältrutin inte
gav någon ledning för hur man skulle göra när mer än en person var s.a.s.
”möjlig”. Men det måste givetvis höra till god ordning att en myndighet i
en sådan situation först gör en utredning i kontakt med arbetsgivaren för
att kontrollera att man ”träffat rätt”. Alternativet är att inte alls registrera
uppgiften för någon person.

Genom lokala skattemyndighetens åtgärd kom en felaktig kontrolluppgift
att produceras. Orsakerna till detta har nu i stort sett kunnat klarläggas.
I den fältrutin som riksskatteverket numera har utfärdat för 1980 års
taxering finns också en regel som direkt tar sikte på att förhindra sådana
här fel. Jag nöjer mig med att konstatera detta och finner inte anledning att
driva utredningen i denna del längre. Jag skall dock tillägga detta. Det är,
enligt vad riksskatteverket under hand har upplyst mig, fullt möjligt för
verket att genom körning av de s. k. loggbanden få besked om den exakta
tidpunkten då sökningen på Lena Killanders namn skedde hos lokala
skattemyndigheten, på vilken terminal och med vilket behörighetskort
detta gjordes. Med sådana uppgifter kan det också som regel klarläggas
vilken tjänsteman som är direkt ansvarig för åtgärderna i ett fall som detta.
Jag kan alltså konstatera att det är fullt möjligt för mig att, om jag bedömer
det nödvändigt, göra ytterligare utredning i ärenden av detta slag.

Utebliven kommunikation

Ett förvaltningsärende får inte avgöras utan att parten underrättats om
det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det. Denna s. k. kommunikationsplikt behöver
dock inte iakttas i fall där åtgärderna är uppenbart obehövliga (15 §
förvaltningslagen).

Förvaltningslagen kompletteras för taxeringsförfarandets del med bestämmelsen
i 65 § taxeringslagen. Där sägs det att taxeringsnämnden skall
se till att utredning görs och att den skattskyldige får tillfälle att yttra sig
när det behövs för nämndens beslut.

414

Departementschefen har i propositionen med förslag till ny taxeringsorganisation
i första instans m. m. (prop. 1977/78:181 s. 218) sagt, att den
skattskyldige även i fortsättningen själfallet skall ha rätt att få ta del av och
yttra sig över nytillkommet utredningsmaterial. Detta uttalande har gjorts
mot bakgrund av just de bestämmelser i förvaltningslagen resp. taxeringslagen
som jag nyss nämnde.

Jag delar departementschefens uppfattning. Detta betyder att taxeringsnämnden
regelmässigt är skyldig att låta den skattskyldige ta de av
uppgifter som har tillförts ärendet från tredje man eller genom myndigheternas
försorg. Kontrolluppgifter är den vanligaste typen av tredjemansuppgifter.
Taxeringsnämnden är följaktligen skyldig att ge den skattskyldige
möjlighet att yttra sig innan ett beskattningsbeslut tas på grund av en
kontrolluppgift. Det finns f. ö. en särskild blankett som riksskatteverket
utarbetat (jfr. blankett RSV 3528) och som kan användas för frågor av
detta slag.

Fel kan aldrig uteslutas vid registrering i ett ADB-system. Det är viktigt
att myndigheterna inte utgår från att en uppgift som de fått från datorn via
terminal eller på annat sätt alltid är riktig. Det ärende som jag här har
redovisat illustrerar just detta. Fallet belyser också hur viktigt det är att de
formella reglerna för taxeringsarbete noga följs. Hade bestämmelsen om
kommunikationsplikt i 65 § taxeringslagen tillämpats i det här fallet hade
någon feltaxering inte behövt inträffa.

I Lena Killanders fall sändes underrättelsen om taxeringsnämndens
beslut ut först den 31 oktober 1979, dvs. på den sista dagen för 1979 års
taxeringsarbete. Det förhållandet att kontrolluppgiften kom till taxeringsnämnden
så sent som i oktober månad utgör dock inte någon godtagbar
ursäkt för att underrättelsen sändes ut på detta sätt. Kronoombudet eller
taxeringsnämndens ordförande borde givetvis ha försökt komma i kontakt
med Lena Killander för att ge henne tillfälle att yttra sig innan beslutet
fattades. Eftersom det var ont om tid hade den kontakten gärna kunnat ske
per telefon.

Taxeringsnämndens ordförande är nu medveten om att taxeringsnämnden
inte borde ha fattat beslutet att höja Lena Killanders taxering. Hon har
medgett att nämnden i stället borde ha överlämnat ärendet för eftergranskning.

Taxeringsnämndens ordförande har beklagat det inträffade. Jag nöjer
mig med att allvarligt erinra henne om vikten av att bestämmelserna om
kommunikationsplikt i taxeringsnämndernas arbete tillämpas korrekt.

415

(Bilaga 2)

Taxeringsnämnden har inte låtit en skattskyldig företräda inför nämnden
trots att han begärt det

En skattskyldig, P., bad att JO skulle pröva frågan om taxeringsnämnden
hade handlat lagligt när den vägrade honom att komma till nämndens
sammanträde. Yttrande i saken från taxeringsnämndens ordförande, H.,
inhämtades.

I beslut den 29 maj 1980 anförde JO Nilsson följande.

P. har begärt att få komma till nämndens sammanträde för att lämna
upplysningar till ledning för hans taxering. Nämnden har tagit ställning till
hans taxering utan att låta honom göra det. Nämndens ordförande har
försvarat sig med att det inte kan ha varit lagstiftarens mening att den
skattskyldige skall ha rätt att få företräde inför nämnden när denne i en så
enkel fråga som det gällde mycket väl hade kunnat lämna upplysningarna
skriftligen.

Skattskyldig har rätt att företräda inför sin taxeringsnämnd för att
meddela upplysning till ledning vid taxering som berör honom (61 § 4 mom.
taxeringslagen). Genom att förvägra P. denna rätt har taxeringsnämnden
försummat sig på ett synnerligen betänkligt sätt. Saken blir än betänkligare
om det är så — som H:s yttrande över anmälan verkar antyda — att
nämnden inte har känt till att de skattskyldiga har denna rätt. Jag utgår
emellertid från att nämndens vägran inte bottnar i okunnighet om gällande
regler utan i ett förbiseende vid deras tillämpning. Jag stannar därför vid
att allvarligt erinra H. om vikten av att taxeringslagens föreskrifter
efterlevs.

(Bilaga 3)

Lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens sista sammanträde m. m.

En skattskyldig, F., klagade över hur taxeringsnämnden skött utredningen
av hans deklarationsärende. Han ifrågasatte även om taxeringsnämnden
fick förlägga sitt sista sammanträde så tidigt som till den 16
oktober.

Av utredningen framgick bl. a. följande.

F. redovisade på en särskild bilaga till deklarationen förhållandevis
utförligt för sina inkomster och de avdrag som han yrkade. Han värderade
förmån av fri bil till 3 000 kronor och angav att det avsåg en ”MB 220 D 74-års modell”. Förmånen avsåg bara 8/12 av året. Han lämnade också viss
motivering för detta.

Taxeringsavin visar bl. a. att arbetsgivaren i en första kontrolluppgift
angav att bilförmånen avsåg bil i klass lil.

416

Efter en kontrolluppgiftsrevision hos arbetsgivaren, skrev man ut en
andra kontrolluppgift som sändes den 26 april 1979 till lokala skattemyndigheten
i Stockholms fögderi från länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt
den nya kontrolluppgiften skulle bilförmånen avse bil i klass V. Någon
uppgift om begränsning i tiden för förmånen verkar inte ha lämnats.

Taxeringsnämnden sände den I juni 1979 en underrättelse om avvikelse
från självdeklaration till F. I denna antecknades bl. a. "Värdet av bil för
privat bruk har värderats till kr. 10 000 kl. 3 1 000 mil, mot dekl. kr
3000... + 7 000.”

F. hade inte fått del av resultatet av revisionen hos arbetsgivaren i den
del som berörde honom.

Yttrande inhämtades från taxeringsnämndens ordförande G. I svaret
anfördes bl. a. att det inte hade varit möjligt att hålla ytterligare sammanträde
med taxeringsnämnden på grund av taxeringsperiodens förlängning,
svårigheten att få nämnden beslutsför och lokala skattemyndighetens
arbetsbörda.

1 beslutet den 23 juni 1980 anförde JO Nilsson bl. a. följande.

Utredningsförfarandet hos taxeringsnämnden m. m.

TN skall se till att utredning görs och att den skattskyldige får tillfälle att
yttra sig när det behövs för nämndens beslut (65 § taxeringslagen - TL).

I detta fall har en arbetsgivare lämnat två olika uppgifter om värdet av en
bilförmån. När det gäller omfattningen av förmånen har den skattskyldige
— F. - lämnat en särskild uppgift. Redan dessa omständigheter borde ha
fått TN att kontakta F. innan man fattade sitt beslut, som ju också rörde
andra frågor. G. har sagt att F. borde ha känt till revisionen hos
arbetsgivaren. En kontakt var därför enligt nämnden inte nödvändig. Den
förklaringen till underlåtenheten kan jag inte godta. TN har enligt min
bestämda mening handlat på ett sätt som inte kan undgå kritik.

Nämnden har dessutom formulerat sitt beslut rörande bilförmånen på ett
sätt som avgjort inte kan undgå kritik. Där talas om prisklass lil trots att
riksskatteverkets föreskrifter klart säger att Mercedes 220 D hör till
prisklass V. Den reducering av förmånsvärdet som G. talar om i sitt svar
hit nämns inte alls i beslutet.

Jag har vid åtskilliga tillfällen betonat hur viktigt det är att nämnderna
motiverar sina beslut så att den skattskyldige begriper vad en nämnd
bygger sina beslut på. Utan en klarläggande motivering - och en klargörande
motivering är inte med nödvändighet en lång motivering! - får den
skattskyldige svårt att begripa beslutet och kan anse det oriktigt i sak. Den
motivering som nämnden i detta fall har lämnat fyller inte ens lågt ställda
anspråk i detta hänseende.

417

Tidpunkten för nämndens sista sammanträde

TN höll sitt sista sammanträde redan den 15 oktober 1979. Det kan
diskuteras om en nämnds arbete bör få avslutas redan i mitten av oktober.
TN:s arbete med ett visst års taxering skall vara avslutat före utgången av
november månad under taxeringsåret (71 § TL)1. Någon regel om när TN
får avsluta sitt arbete finns inte (jfr också 29 § 1 mom. taxeringskungörelsen).
TN skall under taxeringsperioden ompröva ett beslut när den
skattskyldige begär det eller det annars finns skäl för en sådan åtgärd (69 §
3 mom. TL). Om nämnden bestämmer sig för att avsluta sitt arbete långt
före taxeringsperiodens utgång kan bestämmelsen om skyldigheten att
ompröva beslut komma att bli innehållslös. Och att det skulle bli så var
förvisso inte avsikten.

En nämnd som i en första omgång tidigt blivit färdig med besluten i
samtliga ärenden måste följdaktligen vara beredd att sammanträda på nytt
någon av de sista dagarna under taxeringsperioden om anledning uppkommer,
och detta även om det bara skulle röra sig om omprövning av någon
enstaka deklaration. Varje TN bör därför konsekvent alltid lägga in ett
sammanträde någon av de sista dagarna under taxeringsperioden.

1 detta fall har G. förklarat varför han inte ansåg det möjligt att hålla
ytterligare ett sammanträde. Jag tycker personligen inte att hans skäl
håller. Om ett extra sammanträde hade hållits hade F:s ärende kanske
kunnat slutbehandlats av TN på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till
att detta skedde det första året som den nya taxeringsorganisationen
tillämpades, är jag dock beredd att inte gå vidare i saken. Jag delar F:s
uppfattning att, när nu nämnden avsåg att hålla sitt sista sammanträde så
pass tidigt, detta borde ha framgått av det brev som sändes till honom den
1 oktober 1979. Att lämna sådana upplysningar bör höra till god ordning i
taxeringsarbetet.

Med den kritik som ligger i de uttalanden som jag här har gjort avslutar
jag ärendet.

(Bilaga 4)

Feltaxering och underlåtenhet att utsända beslutsunderrättelse

En skattskyldig, A. S., klagade till JO och berättade.

När han i december 1979 fick skattsedeln på slutlig skatt enligt 1979 års
taxering upptäckte han till sin förvåning att taxeringsnämnden hade avvikit
med 3 000 kr. från den taxerade inkomst som han hade uppgivit i
deklarationen. Han hade inte fått någon underrättelse om avvikelse från
deklarationen. Han kunde följdaktligen inte i sina besvär till länsrätten

1 Under en övergångstid gäller att arbetet skall vara avslutat före oktober månads
utgång.

27 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

418

ange någon bestämd grund för sitt yrkande om nedsättning av taxeringen.
Beloppet 3 000 kr. motsvarade vad han hade yrkat i avdrag för underhåll
till sin dotter. Han fann det inte uteslutet att taxeringsnämnden hade ogillat
det yrkandet. Detta var fel eftersom han var skyldig att utge underhåll på
grund av dom. Domen och kvitton hade han skickat in till taxeringsnämnden.

Yttrande inhämtades från taxeringsnämndsordföranden X.

I beslut den 17 juni 1980 anförde JO Nilsson följande.

Taxeringsnämnden har vägrat A. S. ett i hans deklaration yrkat avdrag
om 3 000 kr. för underhållsbidrag. Detta bidrag har A. S. enligt dom varit
skyldig att utge och han har av allt att döma materiellt sett haft rätt att göra
avdrag för vad han betalat. Någon underrättelse om denna avvikelse från
deklarationen har inte sänts till A. S. Han fick därför inte reda på
avvikelsen förrän i december 1979, då han tog emot skattsedeln för slutlig
skatt. Taxeringsnämndens ordförande X. har sagt, att han vid deklarationsgranskningen
varit medveten om att A. S. varit berättigad till avdraget
men att han ändå av någon oförklarlig anledning har fört ut ändringen i
deklarationen. Detta misstag, liksom att underrättelse inte sänts ut,
upptäckte han inte vid den kontroll som han gjorde innan han levererade
deklarationen till lokala skattemyndigheten.

Om taxeringsnämnden inte följer en självdeklaration vid taxeringen skall
deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och skälen för denna.
Dessutom skall taxeringsnämnden sända underrättelse till den skattskyldige
om de punkter på vilka deklarationen har frångåtts. I underrättelsen
skall anges skälen för att deklarationen inte har följts. Den skattskydlige
skall dessutom erinras om att han har möjlighet att få taxeringen omprövad
av nämnden (jfr 69§ taxeringslagen). Någon sådan underrättelse har A. S.
inte fått. Att han inte fick det beror på att X. inte kontrollerade deklarationerna
tillräckligt noga. Det är givetvis ett önskemål att fel av denna typ,
där taxeringspersonalen antecknat en avvikelse på deklarationen men inte
skrivit ut någon underrättelse till den skattskyldige, uppmärksammas av
lokala skattemyndigheten vid beredningen inför registreringen av taxeringsnämndens
beslut. Detta fritar dock inte taxeringsnämndens ordförande
från ansvar i fall som detta.

X:s bristande kontroll av ärendet har försatt A. S. i ett ogynnsamt läge.
Han fick reda på att taxeringsnämnden gått ifrån hans deklaration först
genom slutskattesedeln. Hade han inte kontrollerat den hade felet inte
upptäckts. A. S. fråntogs rätten att begära omprövning hos taxeringsnämnden
och blev i stället tvungen att anföra besvär hos länsrätten. Dessutom
fick han svårigheter att argumentera för sin sak, eftersom han inte visste av
vilka skäl eller på vilken eller vilka punkter som taxeringsnämnden hade
avvikit från hans deklaration.

X. har ensam handlagt A. S:s deklaration. Det har varit hans sak att se
till att beslutsredovisningen blivit riktig så att antingen deklarationen följts

419

eller att en avikelse från deklarationen lett till att en underrättelse om
avvikelse skickats ut till A. S. X. har beklagat det inträffade. Han har
också sagt att han i framtiden inte vill åta sig taxeringsuppdrag. Jag nöjer
mig därför med att återigen erinra X. om hur allvarligt jag ser på denna typ
av försummelse. Saken är med detta slutbehandlad för min del.

(Bilaga 5)

Taxeringsnämndsordförandes behörighet att fatta beslut ensam

En skattskyldig, S., ifrågasatte i sina klagomål om inte taxeringsnämndens
ordförande, L., i strid mot 63 § taxeringslagen (TL) ensam hade fattat
beslut vid omprövning av taxeringsnämndens tidigare beslut i ärendet
angående hans yrkande om avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel
bosättning.

Taxeringsnämndens protokoll lånades in. Yttranden inhämtades från L.

I beslut den 23 juni 1980 redovisade JO Nilsson sin bedömning av
ärendet. På angivna skäl utgick JO från att L. själv hade fattat beslutet och
expedierat det och först därefter inhämtat övriga ledamöters godkännande.
JO fortsatte.

TL innehåller regler om i vilka fall ordföranden ensam får besluta i ett
taxeringsärende (63 § andra stycket TL). Där står det bl .a.

Om det ej är påkallat av särskild anledning att ärendet prövas av
fullsutten nämnd, är taxeringsnämnd beslutför med ordföranden ensam vid
1) beslut som ej innefattar prövning av ärendet i sak,

3) beslut om taxering med avvikelse från självdeklaration eller annan av
den skattskyldige till ledning för egen taxering lämnad uppgift, om
avvikelsen uppgår till högst 500 kronor taxerad inkomst,

5) beslut i ärende i vilket saken är uppenbar

S. har överklagat beslutet att vägra honom avdrag på betydligt mer än
500 kr. Vid omprövning i TN i en sakfråga får ordföranden - dvs. L. -ensam fatta beslut endast om saken är uppenbar. Utan att föregripa
länsrättens prövning, så kan jag konstatera att frågor om avdrag för ökade
levnadskostnader endast undantagsvis kan sägas vara uppenbara. Om
något sådant undantagsfall var det här inte fråga.

L. har alltså satt sig över TL:s bestämmelser. För detta kan han
självklart inte undgå allvarlig kritik. L. avvaktade inte med att sända det
nya beslutet till efter nästa sammanträde. Med en sådan felaktig handläggning
ställs nämndens övriga ledamöter inför fullbordat faktum, och dessa
ledamöter kanske låter bli att hävda en annan ståndpunkt i ärendet av
solidaritet med en arbetstyngd ordförande. Om det materiella taxeringsresultatet
i detta speciella fall har påverkats genom det inträffade kan jag
dock inte uttala mig om.

420

Att taxera reseförmåner — än en gång

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 3 december 1979.

1. Bakgrund

1.1 Aktuella författningsbestämmelser

32 § Kommunalskattelagen

1 moni. Till intäkt av tjänst hänföres: avlöning, arvode, traktamente,
sportler och annan förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått
för tjänsten;

3 mom. Såsom intäkt upptages ej såsom intäkt.

Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i
annat än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att
utgöra direkt vederlag för utfört arbete.

Anvisningar. 3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat,

21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av andra utav

den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit berättigad
att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande folden
händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall således,
under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri
kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som
arbetsgivaren betalat för den anställdes räkning (jfr dock punkt 8 här
nedan). Arbetsgivares den anställde.

8. Understöd intäkt. Har skattskyldig på grund av anställning

eller särskilt uppdrag åtnjutit förmån av fria resor, skall, försåvitt ej sagda
förmån är att anse såsom ersättning för kontant avlöning, förmånen
ej utgöra skattepliktig intäkt; och må följaktligen, om nämnda förmån
utnyttjats för resor i tjänsten eller resor till och från arbetsplatsen, däremot
svarande avdrag för resekostnader ej äga rum (jfr punkt 3 här
ovan).

1.2 Några tidigare uttalanden m. m. i den aktuella frågan.

I JO:s ämbetsberättelse 1978/79, s. 344, finns en redogörelse för vissa
ärenden som hade sitt ursprung i det förhållandet att flera reseföretag
— bl. a. SAS — arbetade med ett system med fria eller rabatterade resor,
ett förhållande som hade uppmärksammats särskilt år 1977. Redogörelsen
lämnas av dåvarande JO Lundvik och består av två olika avsnitt.
Det första har rubriken "Fråga om systemets lämplighet” och det
andra ”Den skatterättsliga frågan; en redogörelse för fakta”.

Skatteavsnittet föranleddes närmast av att taxeringsnämnden i Oscars
första taxeringsdistrikt i Stockholm vid 1977 års taxering hade taxerat
en skattskyldig (S. A.) för förmånen av fria resor med SAS.

S. A. överklagade taxeringen till dåvarande länsskatterätten i Stockholms
län. Det allmännas talan fördes i målet av skattechefen som i yttrande
över besvären hade anfört att laglig grund saknades för inkomst -

421

beskattning av den förmån som S. A. haft. Länsskatterätten biföll S. A:s
besvär och undanröjde taxeringen.

Det kan i detta sammanhang erinras om att dåvarande l:e taxeringsintendenten
Sven Holdo vid dåvarande överståthållarämbetet i november
1956 meddelade på förfrågan från SAS:s sida, att uppgift tills vidare
inte behövde lämnas till taxeringsmyndigheterna om fria eller rabatterade
resor med SAS. JO Lundvik framhåller i sin redogörelse (s. 350)
att meddelandet inte rimligen kan ha grundats på annan uppfattning än
den att förmånerna inte var skattepliktiga.

Regeringen bemyndigade den 19 januari 1978 chefen för budgetdepartementet
att tillkalla en kommitté för att göra en översyn av reglerna
om beskattning av traktamenten, m. m. I direktiven (Dir 1978: 9)
till kommittén säger föredragande statsrådet bl. a. detta:

Ett visst samband föreligger också mellan de spörsmål jag nu har berört
och beskattningen av olika slags reseförmåner som medges utan
att fråga är om tjänsteresor i vanlig mening. Jag avser här fria eller prisnedsatta
resor som arbetsgivare, särskilt inom resesektorn, tillhandahåller
anställda och uppdragstagare samt deras familjer. I vissa fall medges
sådana reseförmåner även då anställningsförhållande inte föreligger.
F. n. är vissa sådana reseförmåner skattefria enligt en särskild bestämmelse
i kommunalskattelagen (1928: 370). Jag anser emellertid att rättviseskäl
talar för att man skattemässigt bör behandla dessa förmåner
efter samma principer som gäller för naturaförmåner i övrigt. Förmånerna
bör alltså enligt min uppfattning göras skattepliktiga i den mån
deras värde är någorlunda betydande och möjligt att fastställa med
tillfredsställande säkerhet. Kommittén bör pröva även dessa frågor.

2. Anmälan

Vid besök på ombudsmannaexpeditionen den 27 augusti 1979 överlämnade
S. Ö., som var anställd hos SAS, kopior av de brev som dittills
vid 1979 års taxering hade växlats mellan honom och Margareta Norhagen,
som var kronoombud i taxeringsnämnden i Oscars första distrikt.
S. Ö. klagade vid besöket över att nämnden trakasserade honom
genom att framhärda i att begära upplysningar om sådan förmån som
nyligen av högre instans hade förklarats vara inte skattepliktig. S. Ö.
ville att JO skulle ingripa.

Detta hade hänt i ärendet enligt de handlingar som S. Ö. gav in.

Norhagen ställde i brev (dat. 1978-07-23) denna fråga till S. Ö.:

— Vart och när har Ni och Er familj åkt med SAS rabatterade resor
under år 1978?

S. Ö. svarade bl. a. detta:

— Er fråga enl. rubr. förbryllar mig, eftersom jag aldrig tidigare i deklarations/taxeringssammanhang
har redovisat eller blivit ombedd att

upplysa om mina och min frus rabatterade flygresor med SAS. Därför är
jag intresserad av att veta om det är fråga om en upplysning som underlag
för utredning gällande framtida taxering eller om det rör sig om en
försummelse från min sida att uppge/deklarera en skattepliktig post.
Den senare reflexionen har föranlett mig att efterhöra hos kollegor
inom SAS, om de ställts inför samma fråga som jag och vidare har jag
tagit kontakt med vår juridiska avd. inom SAS ang. synpunkter på detta
ärende.

I det förstnämnda fallet har jag inte träffat på någon kollega, som berörts
av frågan. I det andra fallet har jag däremot fått taga del av kommentarer
till ett tidigare ärende av samma slag. Eftersom det framgår,
att det f. n. saknas laglig grund för beskattning av ifrågavarande flygresor,
citerar jag därför nämnda kommentarer i väntan på ev. meddelande
om bakgrunden till Er anmodan.

”. . . enligt punkt 8 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen utgör
förmån av fribiljetter från trafikföretag skattepliktig intäkt endast
om förmånen är att anse som substitut för kontant avlöning (jmf. bl. a.
Geijer-Rosenqvist-Sterner — Skattehandbok del 1 8:e upplagan sid.
377).

Av riksskatteverkets anvisningar rörande beskattning av vissa naturaförmåner
framgår att förmån av exempelvis fria resor för järn vägspersonal
och deras familjer över huvud taget inte bör anses som skattepliktig.
Exemplifieringen får anses gälla företag som själva ”producerar” resor
t. ex. inom luftfarts-, sjöfarts- och landsvägstrafikens områden.

Av riksskatteverkets handledning för taxering framgår dessutom att
anställda inom kommunikationsföretag och liknande företag utöver löneförmåner
ofta har förmånen av fria resor. Denna förmån tillkommer
ofta, framgår vidare, inte endast den anställde själv utan även medlemmar
av hans familj. Värdet av sådan förmån utgör inte — trots att det
här kan röra sig om betydande belopp — skattepliktig inkomst.

S. Ö. redogjorde i sitt svar också för förarbetena till den aktuella bestämmelsen.
Han hänvisade dessutom till de kommittédirektiv som har
nämnts i avsnitt 1.2.

Norhagen återkom och förklarade att de frågor som tidigare hade
framställts kvarstod. Hon utvecklade sin ståndpunkt på detta sätt:

— Er skrivelse innefattar icke svar på nämndens förfrågan huruvida
Ni 1978 utnyttjat förmån av rabatterade flygresor för Er själv och/eller
hustrun. De i Er skrivelse åberopade uttalanden under förarbeten m. m.
är tax.-nämnden väl bekanta. Enligt nämndens principiella ståndpunktstagande
i frågan, är frågan om reseförmåns skatteplikt beroende av förmånens
värde. Bedömning härav kan endast ske under beaktande av i
hur stor utsträckning förmånen utnyttjats. Uteblivet svar hind rar

ej nämnden att ändå pröva ärendet i form av skönstaxering.

S. Ö. svarade:

— Eftersom de efterfrågade uppgifterna berör förmåner som enl. gällande
lag icke är skattepliktiga, anser jag mig icke skyldig att inkomma
med svar på ovannämnda förfrågan.

3. Utredningen hos JO

S. Ö:s anmälan (se avsnitt 2) skickades till taxeringsnämndens ordförande
Sven Beling som ombads att komma in med upplysningar sedan
han hade hört Norhagen. Det hör till bilden att Beling var ordförande i
nämnden också vid 1977 års taxering.

Beling svarade med denna skrivelse:

— Remiss Dnr 2097—1979

Rubricerade remiss har föredragits vid dagens sammanträde i taxeringsnämnden.

Därvid konstaterades att kronoombudets skrivelser till direktör S. Ö.
såväl till innehåll som ordalydelse beslutats vid tidigare sammanträden
med nämnden efter föredragning av Ö:s deklaration.

Taxeringsnämnden fattade vid dagens sammanträde jämväl vidfogade
taxeringsbeslut beträffande Ö.

Kronoombudet Margareta Norhagen, som var närvarande vid sammanträdet,
förklarade sig icke ha ytterligare upplysningar att ge i anledning
av JO:s remiss.

Icke heller undertecknad har härutöver något att tillägga i ärendet.

Taxeringsbeslutet som omnämns i Belings skrivelse har denna lydelse:

— Naturaförmåner som utgå på grund av tjänst är som regel skattepliktiga.
Ett par undantag finns emellertid från denna regel. De avser dels
förmåner av mindre värde dels åtnjutna reseförmåner (32 § 3 mom. sista
st. kommunalskattelagen respektive punkt 8 av anvisningarna till denna
paragraf).

Därefter påpekas att skattefrihet för sådan reseförmån som omnämns
i punkt 8 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen var helt utesluten
”därest reseförmånen är att anses utgöra ett med lön jämförbart
vederlag”. Som ett exempel på ”strängheten i rättstillämpningen” redogörs
därefter utförligt för rättsfallet RÅ 1968 ref. 7.

Nämnden fortsätter:

— De reserabatter SAS erbjuder sina anställda och deras familjer på
konsortiets flyglinjer representerar betydande värden. Det är känt att
tämligen fasta regler utbildats för deras åtnjutande. Under rådande resekonjunkturer
måste dessa rabatter anses innebära en direkt inbesparing
av normala levnadskostnader. De utgör således med lön jämförbart vederlag.
Skattefrihet för dessa förmåner föreligger således icke enligt
punkt 8 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen. Reserabatterna
skall därför beskattas i den mån de utnyttjats.

I skrivelse 1.8.1979 till kronoombudet har Ni anfört en rad auktoritativa
uttalanden till stöd för reseförmåners skattefrihet. Intet av dessa
uttalanden gäller emellertid då reseförmånen bedöms utgöra med lön
jämförbart vederlag. I sådant fall medger lagen — som ovan påpekats
— icke något undantag från skatteplikten

Det tidigare avgörande Ni hänsyftar på gällde en person som i länsrätten
befanns icke inneha något uppdrag hos SAS; av skälen för beslu -

424

tet kan utläsas att beskattning skulle ha skett, därest rätten funnit anställningsförhållande
föreligga.

Utredningssvårigheter dispenserar icke från tillämpning av något lagrum;
särskilt icke från skattebestämmelser, där sådana svårigheter nästan
regelmässigt är för handen. Värderingsfrågan framstår för övrigt
ej heller som svårare än åtskilligt annat en taxeringsnämnd har att
pröva.

Emellertid framtvingar Edert uteblivna svar en skönsmässig bedömning.
Nämnden utgår därvid från att Ni 1978 utnyttjat reseförmånen för
Eder själv och Er hustru. Värdet av förmånen skall emellertid anpassas
till vad Ni kan antagas ha utgivit, därest förmånen ej åtnjutits. Även om
resorna företagits i första klass bör därför resa i turistklass läggas till
grund för värderingen.

Med den kännedom om biljettpriser nämnden äger avseende reguljärt
flyg har Er reseförmån hos SAS beskattningsåret 1978 uppskattats till
skäligen 12 000 kronor.

S. Ö. bemötte vad Beling hade anfört. Han sa i bemötandet bl. a.
detta:

— Taxeringsnämnden synes först nu ha insett att undantag finnes från
regeln att naturaförmåner är skattepliktiga. Riktigt nog — och det är
just detta jag har hävdat — är ett av undantagen just reseförmåner av
nu aktuellt slag. I stället för att som tidigare i underrättelse ange att förmånen
är skattepliktig, har nämnden nu hängt upp skatteskyldigheten
kring frågan om förmånen utgör med lön jämförbart vederlag. Av anvisningar
till aktuellt lagrum framgår att ”har skatteskyldig på grund av
anställning eller särskilt uppdrag åtnjutit förmån av fria resor, skall
försåvitt ej sagda förmån är att anse såsom ersättning för kontant avlöning,
förmånen ej utgöra skattepliktig intäkt”. Så länge ifrågavarande
förmån inte är ett substitut för kontant avlöning är den således skattefri.
Nämndens resonemang om ”med lön jämförbart vederlag” är inte
bara oklart utan också felaktigt. Det måste stå klart för envar att nu
ifrågavarande förmåner inte utgör ersättning — substitut — för kontant
avlöning som tillkommer anställda i SAS.

Det av nämnden åberopade rättsfallet, vilket relaterats i bland annat
Svensk Skattetidning är heller icke relevant, enär det i angivna situation
ej rörde sig om anställd i reseföretag. Att detta enkla faktum synes förbigått
nämnden är beklagligt.

4. Bedömning

Först några konstateranden av principiell natur. JO kan inte upphäva
eller ändra taxeringsnämnds beslut eller ge nämnden direktiv att ändra.
Den väg till rättelse som står den skattskyldige till buds är att överklaga
taxeringen hos länsrätten.

JO är visserligen oförhindrad att göra uttalanden i sakfrågorna, dvs.
uttalanden om rättstillämpningen. JO använder sig emellertid mycket
sällan av denna rätt. När någon klagar och menar att en beskattningsåtgärd
är felaktig så hänvisar JO som regel honom att begära prövning

425

hos ordinarie besvärsinstans. Sitt ställningstagande motiverar JO då
med att en kommande prövning i skattedomstolen inte bör föregripas.
Det finns emellertid fall där omständigheterna är sådana att ett uttalande
i sakfrågan är motiverat. Detta är ett sådant fall.

Taxeringsnämndens i Oscars första distrikt beslut under försommaren
år 1977 att taxera en skattskyldig för förmånen av fria (alt. rabatterade)
resor hos SAS ledde till en livlig debatt. Den skattskyldige klagade över
beslutet och taxeringen undanröjdes i högre instans. Det bör noteras att
skattechefen i Stockholms län hade tillstyrkt bifall till besvären. En översyn
av reglerna på området framstod emellertid som motiverad. Den
kommitté som våren 1978 tillkallades för att se över beskattningsreglerna
när det gäller traktamenten fick också i uppdrag att pröva frågan
om beskattningen av sådana förmåner som är aktuella i detta ärende.
Budgetministerns uttalanden i direktiven till kommittén ger tydligt och
klart vid handen att han — liksom åtskilliga andra experter — anser
att dessa förmåner hittills har varit och fortfarande är skattefria.

Taxeringsnämnden i Oscars första distrikt ger sig emellertid inte. Man
framhärdar i uppfattning att det här är fråga om en beskattningsbar
förmån som S. Ö. fått av sin arbetsgivare, reseföretaget SAS. Årets
taxering av hans resor har gjorts skönsmässigt, sedan S. Ö. — med
hänvisning bl. a. till det uttalande som jag nyss nämnde — hade vägrat
att besvara nämndens förfrågningar om hur mycket han hade utnyttjat
förmånerna.

S. Ö. vände sig i sina klagomål till JO mot att nämnden hade börjat
utreda frågan. När kronoombudet i sin andra, förnyade anhållan till
S. Ö. om vissa uppgifter talar om att frågan om reseförmånens skatteplikt
skulle vara beroende av förmånens värde, får man närmast det
intrycket av att nämnden haft 3. i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
i åtanke och inte bestämmelsen i andra stycket 8. i samma
anvisningar, där reseförmåner specialregleras. När nämnden sedermera
fattade sitt taxeringsbeslut så byggde man — om jag rätt har förstått
dess motivering i beslutsunderrättelsen till S. Ö. — detta på uppfattningen
att förmånen skulle vara ett med lön jämförbart vederlag.

S. Ö. hade onekligen utomordentligt starka skäl för sin ståndpunkt
att förmånerna inte var skattepliktiga och att han följaktligen inte behövde
lämna de begärda uppgifterna. Förtroendet för taxeringsväsendet
ökas förvisso inte om en taxeringsnämnd på så svaga grunder som i
detta fall ger sig på en skattskyldig och hotar med skönstaxering om
inte begärda uppgifter lämnas. Skönstaxering får inte tillgripas som en
bestraffning mot den skattskyldige.

För min del har jag emellertid svårt att förstå varför nämnden överhuvudtaget
började syssla med dessa förmåner än en gång. Men när
man nu bestämde sig för att på nytt ta upp saken hade man kunnat
välja andra och smakligare möjligheter än skönstaxering. Man hade

426

t. ex. kunnat utnyttja taxeringslagens möjligheter och begärt kontrolluppgift
enligt 39 § från S. Ö:s arbetsgivare. Man hade också kunnat
godta S. Ö:s deklaration men samtidigt uttagsmarkerat den för eftergranskning.
Det kan enligt min mening inte vara rimligt att en skattskyldig
skall få bära hela bördan med taxeringsbesvär och anståndsansökning
i ett fall där rättsläget talar till hans förmån så klart som här.

Jag stannar vid att på detta sätt ha uttryckt mitt ogillande av nämndens
agerande i S. Ö:s fall.

Vissa övriga ärenden

Jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet

I samband med JO:s inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades
att en taxeringsdirektör och en taxeringsintendent, samtidigt som de
regelmässigt förde det allmännas talan i fastighetstaxeringsmål, var förordnade
som ordförande i särskild fastighetstaxeringsnämnd. Vidare iakttogs
att en förste byråsekreterare varit protokollförare i länsskatterätten när
denna avgjort ett mål rörande taxering som åsatts av den taxeringsnämnd, i
vilken han varit kronoombud.

Saken togs upp till behandling i ett ärende i vilket länsstyrelsen avgav
yttrande. Av länsstyrelsens svar framgick bl. a. att taxeringsdirektören
resp. taxeringsintendenten inte i något fall fört talan i något mål om
fastighetstaxering som de tidigare tagit befattning med i taxeringsnämnden.
Länsstyrelsen diskuterade i svaret även frågan hur en länsstyrelse
skall skapa och bibehålla kompetens hos vissa befattningshavare i fråga
om fastighetstaxering.

De här redovisade frågorna har behandlats i JO:s ämbetsberättelse 1960
s. 371, 1961 s. 388 och 1969 s. 343. Vidare meddelade dåvarande
ställföreträdande JO Sverne den 28 oktober 1975 ett beslut i fråga om
taxeringsintendents bisyssla som taxeringsnämndsordförande inom länet
(dnr 3545/73).''

Under behandlingen hos JO av det nu redovisade ärendet skrev riksskatteverket
den 21 september 1979 till landets skattechefer om ”Vissa
tjänstemäns deltagande i taxeringsarbetet”. I skrivelsen gjorde riksskatteverket
för egen del följande bedömning.

Som RSV framhöll i sitt svar till JO bör det inom den nya organisationen
vara möjligt att i allt mindre omfattning utnyttja intendenter m. fl. i
taxeringsarbetet i första instans. Det måste för allmänheten vara helt
otillfredsställande att möta samma tjänstemän i olika funktioner inom
taxeringsprocessen.

''Jfr även departementschefens uttalande i prop. 1977/78: 181 s. 196.

427

Efter övervägande finnér RSV att följande kategorier tjänstemän inte
bör förordnas som taxeringsnämndsordförande vare sig vad beträffar
inkomsttaxering eller fastighetstaxering.

Skattechef

Byråchef på skatteavdelningen

Taxeringschef

Revisionschef

Taxeringsdirektör

Revisionsdirektör

Taxeringsintendent (inom egna länet)

Förste taxeringsintendent

Fögderichef (dock endast vad gäller uppdrag inom eget fögderi).

Med denna skrivelse avses inte att införa något absolut förbud mot att
förordna intendenter som taxeringsfunktionärer. Det bör emellertid vara
en strävan att utfärda förordnande endast då annan lösning ej står till buds.

Betr övriga tjänstemän inkl. förste taxeringsintendent bör dock länsstyrelse
enligt RSV:s mening undvika förordnanden av nämnt slag.

I beslut, meddelat den 12 oktober 1979, förklarade JO Nilsson att den
uppfattning som riksskatteverket redovisat i sina citerade rekommendationer
stämde överens med hans egen. Han tilläde bl. a. att iakttagelserna vid
inspektionen belyste behovet av de rekommendationer som riksskatteverket
nu hade arbetat fram. Eftersom ärendet vad gäller protokollföraren i
länsskatterätten numera rörde befattningshavare, som inte längre sorterade
under länsstyrelsen utan hörde till den fristående länsdomstolen, sände
JO över sitt beslut också till domstolsverket.

Laga förfall med att lämna självdeklaration i rätt tid

I JO:s ämbetsberättelse 1979/80 s. 447 behandlade JO Leif Ekberg bl. a.
frågan hur en taxeringsnämnd borde förfara när den i slutet av taxeringsperioden
konstaterade att deklaration inte hade kommit in från en skattskyldig
om vilken man visste att han på grund av laga förfall var förhindrad att
deklarera. JO uttalade vissa rekommendationer i frågan och menade att
anvisningar borde utfärdas om förfarandet. JO:s beslut sändes därför över
till riksskatteverket.

I en skrivelse till riksdagens ombudsmän har riksskatteverket numera
meddelat att verket anser det angeläget att taxeringsnämnderna ges råd om
förfarandet i det aktualiserade fallet. Riksskatteverket anser att råd av
detta slag lämpligen bör tas in i verkets ”Handledning för taxering”.
Riksskatteverket har till sitt svar bifogat en skrivelse (1980-06-24, dnr 652/
80-309) till skattecheferna och lokala skattemyndigheterna med en promemoria
”Åtgärder då den deklarationsskyldige uppgivit sig ha laga förfall
med att lämna självdeklaration”.

428

Inhibitionsyrkande i taxeringsmål har inte uppmärksammats1

En skattskyldig, S., besvärade sig över taxeringsnämndens beslut hos
länsskatterätten, numera länsrätten, i slutet av juni 1978. S. yrkade
samtidigt att rätten i avvaktan på slutligt beslut särskilt skulle förordna att
taxeringsnämndens beslut inte skulle föranleda åtgärder för indrivning av
skatt. S. fick inte något svar på sin begäran. I sina klagomål hos JO
ifrågasatte S. rättens handläggning av ärendet, som rörde hennes taxering
år 1978.

I sitt yttrande till JO anförde ordföranden i länsskatterätten bl. a.
följande.

1 28 § förvaltningsprocesslagen stadgas att domstol, som har att pröva
besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle
lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall gälla. I 2 § samma
lag stadgas att, om i lag eller författning som beslutats av regeringen,
meddelats bestämmelse, som avviker från denna lag, denna senare bestämmelse
gäller. Sådan bestämmelse finns i 87 § uppbördslagen som säger
att besvär över taxering inte inverkar på skyldigheten att erlägga den skatt
som besvären rör. Länsrätten (före den 1 juli 1979 länsskatterätten) kan
sålunda inte besluta om inhibition när det gäller skatter.

Om detta förhållande skulle S. ofördröjligen ha underrättats av länsskatterätten
om de arbetsrutiner som tillämpades vid länsskatterätten fungerat
som avsett var. De innebar att den tjänsteman, som handhade registrering
och klassning av nyinkomna besvär, rutinmässigt skulle ta kopia av
besvärshandlingen och eventuella bilagor och sända till vederbörlig myndighet
för åtgärd, om besvärsskrivelsen upptog fråga som länskatterätten
inte var behörig att avgöra. Anteckning härom skulle göras på besvärsskrivelsen
och dessutom skulle klaganden underrättas. Någon anteckning av
sådant slag finns inte på nu ifrågavarande besvärsskrivelse.

Efter det att taxeringslängdutdrag (aktomslag) utskrivits och innan
besvärsakten översändes till vederbörande taxeringsintendent för yttrande
granskades enligt gällande rutin nyupplagda besvärsakter i formellt hänseende
på den avdelning, där de senare skulle avgöras. Senast vid denna
kontroll borde S:s yrkande ha uppmärksammats. Så har tyvärr inte skett.
Inte heller av diariet framgår att några åtgärder vidtagits för att taxeringsnämndens
beslut ej skulle föranleda indrivning av skatt.

Lokala skattemyndigheten meddelade den 12 juli 1979 S. anstånd med
hela det aktuella beloppet.

I beslut, meddelat den 17 april 1980, konstaterade JO Nilsson att en
allmän förvaltningsdomstol som regel kände sig hindrad att meddela beslut
om inhibition i taxeringsmål. JO anförde vidare bl. a. följande.

Detta inhibitionsyrkande observerades inte när målet kom in till rätten.
Det har inte uppmärksammats senare heller. Detta är lika uppseendeväckande
som allvarligt. Att länsrätten vid denna tidpunkt hade en pressad

''Jfr bl. a. ett uttalande av departementschefen i prop. 1971:30 s. 576 och RÅ 1974
ref. 74.

429

arbetssituation kan kanske förklara men aldrig ursäkta försummelsen.
Länsrätten har beklagat det inträffade. Jag utgår från att sådana här
försummelser inte upprepas. Mot denna bakgrund anser jag mig kunna
nöja mig med den kritik som jag här har uttalat.

Taxeringsintendentens skyldighet att svara på den skattskyldiges yttrande
i taxeringsmål.

En skattskyldig, H., besvärade sig hos länsskatterätten över att taxeringsnämnden
hade vägrat henne ett visst avdrag för kostnader för fosterbarn.
När H. fick del av taxeringsintendenten B:s yttrande över besvären,
svarade hon i ett brev följande.

Då jag ej fattar din byråkratiska formulering, ber jag dig vänligt skriva ett
nytt yttrande som en vanlig människa begriper.

Länsskatterätten gav taxeringsintendenten del av H:s brev. Taxeringsintendenten
svarade endast ”Vidhålles".

1 beslut, meddelat den 30 april 1980, anförde JO Nilsson bl. a. följande.

H. har skrivit till B. och sagt att hon inte förstått vad han skrivit i sitt
yttrande över hennes besvär till länsskatterätten. Oavsett vilken uppfattning
B. hade om begripligheten av det egna yttrandet, så borde han ändå ha
svarat H. och försökt förtydliga det som hon uppfattade som svårbegripligt.
Detta hade varit desto angelägnare som hennes avdragsyrkande hade
bedömts enligt andra regler vid tidigare taxeringar.

B. är medveten om att han borde ha gett H. en förklaring till sitt
yttrande. Jag nöjer mig med att konstatera detta.

Både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett sig vara förhindrade att
pröva besvär i uppbördsmål.

1 85 § 1 mom. första och andra stycket uppbördslagen stadgas.

Den, som icke åtnöjes med beslut enligt denna lag av lokal skattemyndighet,
äger i beslutet söka ändring hos länsrätten1 genom besvär.

I fråga om preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt,
debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatteavdrag
och anstånd med inbetalning av skatt föres dock talan hos länsstyrelsen.

En person, A., begärde hos JO undersökning om den preliminära skatt
som han hade betalt under år 1976 hade blivit riktigt bokförd. Lokala
skattemyndigheten i Lycksele fögderi hade avslagit A:s skattereklamation.
I beslutet, som avfattats på en blankett, RSV 4593, hade lokala skattemyndigheten
meddelat besvärshänvisning till länsskatterätten. A. anförde

1 Tidigare "länsskatterätten”

430

besvär hos länsskatterätten i Västerbottens län. Allmänna ombudet i
uppbördsmål avgav yttrande och viss skriftväxling förekom. I beslut
meddelat den 30 maj 1978 yttrade länsskatterätten följande.

Av handlingarna framgår att fråga är om ärende angående skattereklamation.
Enligt 85 § uppbördslagen skall besvär över sådant ärende
handläggas av länsstyrelsen.

Vad A. anfört föranleder därför ingen annan länsskatterättens åtgärd än
att handlingarna i målet överlämnas till länsstyrelsen (uppbördsenheten)
för handläggning.

1 beslut den 8 september 1978 anförde länsstyrelsen (uppbördsenheten)
följande.

Länsstyrelsen har tagit handlingarna i ärendet under övervägande. Då
besvären avser avräkning av preliminär skatt vid debitering av slutlig
skatt, är icke fråga om sådant ärende beträffande vilket talan enligt 85 § 1
mom. 2 st. uppbördslagen skall föras hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger sålunda inte handlägga ifrågavarande ärende och
beslutar därför att inte upptaga besvären till prövning.

I länsstyrelsens beslut gavs besvärshänvisning till kammarrätten. A.
överklagade dock inte beslutet.

Saken togs upp i ett ärende hos JO. I ärendet yttrade sig länsstyrelsen i
Västerbottens län och åberopade särskilda yttranden avgivna av cheferna
för skatte- resp. förvaltningsavdelningen.

I beslut, meddelat den 21 november 1979, anförde JO Nilsson bl. a.
följande.

Vad det nu gäller är vad som hände när A. överklagade lokala skattemyndighetens
beslut om avslag på hans skattereklamation. Han följde den
besvärshänvisning som han hade fatt av lokala skattemyndigheten men
hans besvär blev inte prövade vare sig av länsskatterätten eller av
länsstyrelsen. Ingen av dessa instanser ansåg sig nämligen behörig. Det är
från flera synpunkter mycket otillfredsställande att en sådan situation skall
behöva uppstå. Det måste ha varit förvirrande för A. att finna att ingen
myndighet ville eller ansåg sig kunna pröva hans sak.

A. överklagade inte länsstyrelsens beslut att avvisa hans besvär. Jag
lämnar här den frågan därhän vilken av de båda inblandade myndigheterna
som hade bort pröva A:s besvär. Jag uppehåller mig enbart vid hur det
kompetensproblem som uppkom lämpligen borde ha lösts.

I uppbördsmål kan både skattedomstol (numera länsrätten) och förvaltningsmyndighet
(länsstyrelsen) vara behörig instans för prövning av besvär
över lokal skattemyndighets beslut (85 § 1 mom. uppbördslagen). De
besvärsregler som ges i uppbördslagen grundar sig huvudsakligen på
praktiska överväganden. Det har ansetts önskvärt att vissa typer av
uppbördsmål avgörs relativt snabbt. Talan mot lokal skattemyndighets

431

beslut i sådana mål skall därför föras hos länsstyrelsen, där handläggningen
ansetts kunna ske på ett smidigare sätt än hos skattedomstolen.
Länsstyrelsens beslut som innebär att besvär prövats i sak, får inte
överklagas (86 § uppbördslagen).

Uppbördslagens besvärsregler kan dock som A:s fall visar vålla problem
när det gäller att i ett konkret fall bestämma vilken av de två myndigheterna
som är behörig. En sådan kompetenstvist kan givetvis lösas inom
instansordningens ram, dvs. genom att ett beslut att inte ta upp besvären
till prövning överklagas till närmast högre instans. Uteslutet är väl inte
heller att extraordinära rättsmedel kan komma i fråga. Båda dessa metoder
har dock den nackdelen att de är tidskrävande och de uppfattas båda
säkert också som svårbegripliga av den enskilde.

En betydligt snabbare och smidigare metod för att lösa hotande konflikter
är att myndigheterna genom kontakter under hand med varandra
söker komma överens om vilken av dem som skall handlägga ett ärende.
Jag tycker att detta är ett vettigt och rimligt sätt att ordna det hela. Det
torde för övrigt vara ganska ovanligt att en myndighet beslutar att lämna
över ett ärende till annan myndighet för handläggning utan att först ha
förvissat sig om att ärendet verkligen kommer att bli handlagt där, dvs.
överlämnandet sker först efter överenskommelse.

Skulle saken emellertid ställas på sin spets genom att den andra
myndigheten vid underhandskontakten förklarar att man också där anser
sig obehörig, återstår inget annat för den första myndigheten än att
meddela ett formligt avvisningsbeslut och förse detta med besvärshänvisning.
Jag har sett att länsskatterätten i A:s fall inte lämnade någon
besvärshänvisning.

JO avslutade ärendet med det nu sagda och överlämnade beslutet för
kännedom till förvaltningsrättsutredningen.

Arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande mot arbetstagare i
stället för att återkräva ett skattebelopp i den ordning som stadgas i 76 §
uppbördslagen. Kritik av en statlig myndighet för dess handläggning i
egenskap av arbetsgivare.

Om en arbetsgivare utan skälig anledning låter bli att göra skatteavdrag
för arbetstagare kan han av lokala skattemyndigheten förklaras solidariskt
betalningsskyldig med arbetstagaren för skattebeloppet, jfr 75 och 75 a §§
uppbördslagen. I sist nämnda bestämmelse sägs avslutningsvis.

Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall, om indrivningskvitto
överlämnas till arbetsgivaren, nämnda förhållande anmärkas på
indrivningskvittot.

Det är arbetstagaren som slutligen skall stå för skatten. Arbetsgivarens
regressrätt mot arbetstagaren regleras i 76 § uppbördslagen, där det stadgas.

432

Arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 §, äger söka
skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till
vederbörande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må hava
överlämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen
styrka, att han erlagt skatten.

Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma
ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må
beviljas. Därvid är arbetstagaren skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

I ett ärende hade en statlig myndighet, en högskola, som enligt nämnda
bestämmelser hade ett återkrav på skatt hos en arbetstagare, R., inte krävt
beloppet åter enligt bestämmelsen i 76 § uppbördslagen utan i stället
ansökt om betalningsföreläggande för att få ut beloppet.

I beslut, meddelat den 9januari 1980, anförde JO Nilsson bl. a. följande.

Högskolan har inte använt sig av uppbördslagens klara och entydiga
bestämmelser om arbetsgivares regressfordran för skatt hos arbetstagare.
För att utöva denna regressrätt skall arbetsgivaren antingen ge in det
indrivningskvitto han har fått eller på annat sätt visa för utmätningsmannen
att han har betalt skatten. Mer behöver utmätningsmannen inte ha för
att han skall kunna driva in beloppet (plus restavgiften) hos arbetstagaren.
I stället för att använda sig av denna enkla och snabba metod har
högskolan ansökt om betalningsföreläggande. Detta var ju fullständigt
onödigt eftersom högskolan inte behövde slutbeviset i det ärendet som
exekutionsurkund. En sådan hade man ju redan — kvittot som visade att
högskolan hade betalt skatten.

Högskolan har sagt att man handlat som man gjorde därför att det var
mindre dramatiskt för R. än de rutiner för återkrav som anges i 76 §
uppbördslagen. Självfallet kan myndigheten inte kritiseras för att man
inledningsvis valde att gå mjukt fram. Men nog kan det diskuteras om det
var ”mindre dramatiskt” att använda betalningsföreläggande! framför att
utnyttja återkravsreglema i 76 § uppbördslagen. Under alla förhållanden
var det, som jag nyss sade, fullständigt onödigt. Högskolan har också sagt
att preskriptionstiden för skatt som anges i 71 § uppbördslagen inte skulle
komma att gälla, när man följde rutinerna för andra krav än skattekrav.
Den förklaringen duger inte. Den preskriptionstid som gäller i fråga om
skatt gäller givetvis bara i fråga om krav från det allmänna, inte för krav
mellan arbetsgivare och arbetstagare. I sådant fall gäller vanlig tioårspreskription,
se prop. 1967:130 s. 128—129.

Högskolan säger sig ha följt gällande rutiner i ärendet. Jag föreslår att
högskolan ser över dem.

433

Tjänstemannafrågor
Återkallelse av tillsättningsbeslut

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 6 juli 1979.
Anmälan

I ett brev som kom in till JO den 27 september 1978 anförde Sven
Essie i huvudsak följande:

Ett vikariat som studierektor i Landvetters rektorsområde i Härryda
kommun ledigkungjordes som korttidsvikariat i avvaktan på att ett
ärende om ordinarie studierektorstjänst slutgiltigt hade avgjorts.

Vid ansökningstidens utgång hade två sökande anmält sig. Enligt delegationsreglementet
som fastställts av skolstyrelsen 1976 ålåg det skolchefen
i kommunen att besluta om vikariatsförordnande.

Den 8 februari 1978 sammanträdde skolstyrelsens beredningsutskott
med skolchefen närvarande och förordnade Otto Fredriksson på tjänsten
fr. o. m. den 9 februari 1978. Protokollet upprättades och paragrafen
förklarades omedelbart justerad. Samråd med berörda fackliga organisationer
enligt medbestämmandelagen hade ägt rum.

Den 21 februari 1978 ändrade skolstyrelsen delegationsreglementet.
Från skolchefens beslutanderätt undantogs skolledarförordnanden.

Vid samma sammanträde behandlades på nytt förordnandet som vikarierande
studierektor. I protokollet från sammanträdet finns antecknat
dels att skolchefen vid sammanträdet den 8 februari 1978
hade ombetts av ledamot i skolstyrelsen att vid denna tjänstetillsättning
inte utnyttja sin delegationsrätt utan överlåta beslutet åt skolstyrelsens
beredningsutskott, dels att ”på grund av att en ledamot i beredningsutskottet
i efterhand meddelat att han ej kan stå bakom beredningsutskottets
beslut då han ej fått del av viktiga yttranden från ett par personalorganisationer,
begär skolchefen att ärendet tas upp av skolstyrelsen
i plenum”, och dels att skolstyrelsen efter votering beslutade förordna
Stefan Jakobsson i stället för Otto Fredriksson.

Fredriksson anförde besvär hos länsskolnämnden, som vid sammanträde
den 18 augusti 1978 behandlade ärendet som ett besvärsmål med
anledning av skolstyrelsens beslut den 21 februari 1978 och därmed
betraktade beslutet den 8 februari 1978 som en nullitet. Essie, som var
ledamot av länsskolnämnden, reserverade sig mot beslutet då han hade
28 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

434

den uppfattningen att Fredrikssons tillsättning, genom att skolchefen
var närvarande vid sammanträdet den 8 februari 1978, var laglig.

Med hänvisning till det anförda anhöll Essie att JO skulle utreda
om skolmyndigheten hade ”förfarit enligt gällande lag och författning
i utnämningsärendet samt om inte enskilds rätt kränkts på grund av
myndighetens handläggningsförfarande”.

Till skriften fogade Essie ett antal handlingar, däribland protokollen
den 8 och den 21 februari 1978. Det första visar — utöver vad Essie
har sagt — bl. a. att berörda fackförbund hade fått yttra sig i ärendet.
I den delen antecknades i protokollet att Sveriges Lärarförbund konstaterade
att de två sökandena var väl och lika meriterade och att en
majoritet av LR-lärarna och Svenska Facklärarförbundet förordade
Stefan Jakobsson. Av det senare protokollet framgår bl. a. att Jakobssons
förordnande skulle gälla fr. o. m. den 1 mars 1978.

Remissyttrande m. m.

Länsskolnämnden yttrade sig efter remiss sedan den dessförinnan
hade hört skolstyrelsen.

I sitt remissyttrande lämnade länsskolnämnden en kronologisk redogörelse
för vad som hade hänt i ärendet. Av denna framgår bi. a. att
beslutet den 8 februari 1978 hade fattats av beredningsutskottets tre
ledamöter vid ett s. k. telefonsammanträde och att skolchefen (som inte
ingick i beredningsutskottet) hade ombetts att inte utnyttja sin delegationsrätt
”eftersom ett reviderat delegationsreglemente var under fastställande”.

Till sitt eget beslut den 18 augusti 1978 säger nämnden.

Nämnden upptar Fredrikssons besvär i plenum. Nämnden finner vid
behandling av ärendet att beredningsutskottet ej hade rätt att 1978-02-08 förordna vikarie på studierektorstjänsten och att beslutet därför
är en nullitet. Att bl. a. skolchefen, som hade beslutsrätten, enligt protokollet
är ”övrig deltagande” (dvs. närvarande) i sammanträdet ändrar
enligt nämndens mening ej detta förhållande. Nämnden prövar därför
skolstyrelsens beslut 1978-02-21 med avseende på klagandens och den
förordnades meriter. Nämnden lämnar besvären utan bifall. Ledamoten
Essie reserverar sig mot beslutet.

Länsskolnämnden utvecklar på detta sätt skälen för sitt beslut:

Som framgår av nämndens ställningstagande 1978-08-18 anser nämnden
att skolstyrelsens beredningsutskott förfor felaktigt vid handläggning
av tillsättningsärendet 1978-02-08. Skolchefen hade rätt och även
skyldighet att besluta, men då arbetet med det nya delegationsreglementet
hade framskridit så långt att detta kunde fastställas 1978-02-21,
anser nämnden att skolchefen hade visst fog för att vänta med sitt
beslut. Den fördröjning av tillsättningen som skolchefens uraktlåtenhet
att utnyttja sin delegationsrätt medförde, är ej av sådan omfattning
att den bör läggas honom till last.

435

Nämnden anser för sin del att det inte finns något annat att invända
mot skolstyrelsens beslut 1978-02-21, att dels fastställa nytt delegationsreglemente,
dels fatta beslut i tillsättningsärendet, än att det sistnämnda
ärendet hade bort uppföras på föredragningslistan.

Essie bemötte remissyttrandet.

Bedömning

Fram till den 21 februari 1978 var det skolchefen i Härryda kommun
som förordnade vikarie för bl. a. rektorer och andra skolledare.
Genom ändring i delegationsreglerna den dagen återgick beslutanderätten
i sådana ärenden till skolstyrelsen. Skolstyrelsens beredningsutskott
har aldrig haft den rätten.

Länsskolnämnden har — även om det hade kunnat uttryckas klarare
i protokollet från den 18 augusti 1978 — synbarligen ansett att beredningsutskottets
beslut den 8 februari 1978 då Fredriksson förordnades
på vikariatet var utan verkan eftersom det hade fattats av ett organ
som inte kunde besluta i sådana frågor. Den ståndpunkten har
onekligen fog för sig enligt min mening. Jag har då vid min bedömning
inte bortsett vare sig från att det måste vara fråga om allvarliga och
lätt konstaterbara fel för att ”verkningslöshet” skall inträda (jfr JO:s
ämbetsberättelser 1969 s. 412, 1970 s. 406 och 1972 s. 391) eller det förhållandet
att skolchefen fanns med bland dem som betecknas som ”övriga
deltagande” i beslutet.

Skolstyrelsen däremot har — om jag har förstått dess handlande rätt
— inte tagit sitt beslut den 21 februari 1978 därför att det beslut som
utskottet fattade ansågs vara utan verkan. Att saken togs upp till behandling
i styrelsen hade andra orsaker än rent formal-juridiska. Styrelsens
handlande inbjuder till en diskussion kring problemet om rättskraft
i förvaltningsrätten. Jag skall emellertid inte fördjupa mig i den
frågan. Jag har redan sagt att jag tycker att länsskolnämndens bedömning,
att det beslut i vikarieärendet som utskottet tog var utan verkan,
har fog för sig. Nu tog visserligen skolstyrelsen inte sitt beslut för att det
förhöll sig så — resultatet blev dock ett beslut fattat av det formellt
behöriga organet. Och en diskussion kring rättskraftproblematiken behövs
därför sakligt sett inte. Låt mig bara säga att om inte utskottets
beslut hade varit utan verkan så hade enligt min mening styrelsen inte
kunnat på de skäl som förelåg ändra det beslutet.

Om jag ser till resultatet har jag ingen anledning att kritisera skolstyrelsen.
Däremot är det klart att beredningsutskottet gjorde fel när
det fattade sitt beslut den 8 februari. Fredriksson har emellertid genom
att klaga på skolstyrelsens beslut den 21 februari fått sakfrågan —
nämligen om han och inte Jakobsson skulle ha fått förordnande som
vikarie för studierektorn — prövad som förvaltningsbesvär. Han har

436

alltså inte kommit att lida någon egentlig skada genom beredningsutskottets
oriktiga beslut.

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 11 december
1979.

Bakgrund

Sociala centralnämndens planeringsutskott i Åtvidabergs kommun
beslöt den 3 januari 1978 att utse en person J. till biträdande socialchef
i kommunen. I protokollet antecknades bl. a. att utskottets ”val
bygger på rådande förhållanden på socialförvaltningen vilka medfört
ställningstagandet att vederbörande bör rekryteras externt”. J. avsade
sig senare tjänsten. Den utannonserades på nytt. Den 4 april 1978 beslöt
utskottet att utse socialassistenten i kommunen Wide Hellman på
tjänsten med tillträde snarast möjligt. Det blev alltså en ”internsökande”
som fick tjänsten.

Vid sammanträde den 2 maj 1978 tog utskottet på nytt upp ärendet
och beslöt nu (med tre röster mot två) att upphäva sitt beslut från den
4 april 1978 att tillsätta tjänsten. Majoriteten ansåg — enligt protokollet
— att ärendet inte hade handlagts formellt riktigt den 4 april. En
ledamot hänvisade också till att utskottet vid april-sammanträdet hade
trott att man var i tidsnöd och handlat därefter. Ordföranden vid aprilsammanträdet
skulle nämligen enligt denne ledamot ha sagt att Hellman
måste underrättas följande dag om vem som hade fått tjänsten.
Hellman hade också sökt en tjänst i Kumla och enligt ordföranden
måste han den dagen meddela Kumla om han ville ha tjänsten. Men
senare hade det enligt samme ledamot kommit fram att Hellman vid
tidpunkten för april-sammanträdet inte var aktuell för befattningen i
Kumla. Den tidsnöd som sagts föreligga fanns alltså i realiteten inte.

Hellman besvärade sig hos länsstyrelsen i Östergötlands län över utskottets
maj-beslut. Han sade bl. a. att han omedelbart hade tackat ja
till tjänsten som biträdande socialchef och att han hade tillträtt den, då
återkallelsebeslutet fattades.

Utskottet yttrade sig över besvären och uppgav då bl. a.: Två av utskottets
ledamöter hade efter den 1 maj 1978 varit i kontakt med socialchefen
i Kumla, som hade meddelat att Hellman efter anställningsintervjun
inte ansågs aktuell för tjänsten i Kumla. Eftersom utskottet
hade fått vilseledande uppgifter, hade det inte vid sammanträdet den 4
april 1978 kunnat handlägga ärendet formellt riktigt och med rättvis
bedömning.

437

Den 11 december 1978 upphävde länsstyrelsen utskottets beslut den
2 maj 1978. Länsstyrelsen sade i beslutet: ”Enär rättelse av det först fattade
beslutet, vid det förhållandet att Hellman delgivits detsamma, endast
kan vinnas genom anförande av besvär i laga ordning och förty
planeringsutskottet genom nu klandrade beslutet måste anses ha överskridit
sin befogenhet, upphäver länsstyrelsen klandrade beslutet.”

Utskottet överklagade länsstyrelsens beslut till regeringsrätten. Regeringsrättens
dom kom den 24 september 1979. Den innebar att länsstyrelsens
beslut skall gälla (”regeringsrätten gör ingen ändring i länsstyrelsens
beslut”).

Anmälan

I ett brev som kom in till JO den 26 maj 1978 anhöll Hellman att
JO skulle utreda ”förhållandena som föranlett sociala centralnämndens
planeringsutskott att den 2 maj 1978 upphäva ett tidigare fattat beslut
att utse mig till en nyinrättad tjänst som bitr. socialchef i Åtvidabergs
kommun”. I sin anmälan sade han bl. a.:

Genom en omorganisation på socialkontoret i Åtvidaberg 1976/77
inrättades en administrativ/kameral tjänst som bitr. socialchef. Han
sökte tjänsten som utannonserades flera gånger. Sista gången gick ansökningstiden
ut den 13 mars 1978. Samtidigt sökte han en tjänst som
gruppledare inom äldre- och handikappomsorgen i Kumla kommun.
Han kallades till anställningsintervju i Kumla i början av mars 1978.
På fråga vid intervjun uppgav han att han i första hand var intresserad
av tjänsten i Åtvidaberg men att han, om han inte fick denna, var
högst intresserad av tjänsten i Kumla. Han meddelade vidare att tjänstetillsättningsärende!
i Åtvidaberg skulle tas upp vid sammanträde den 4
april 1978. Sociala centralnämndens ordförande och socialchefen i
Kumla uppgav då att de skulle avvakta med tjänstetillsättningen i
Kumla för att se om han blev utsedd till tjänsten i Åtvidaberg. Det
beskedet lämnade han också till socialchefen i Åtvidaberg när han berättade
för denne vad som hade passerat vid anställningsintervjun. Socialnämndens
ordförande, som också var ordförande i planeringsutskottet,
fick också så småningom vetskap om detta. Planeringsutskottet
beslöt den 4 april enhälligt att utse honom till tjänsten som bitr. socialchef
i Åtvidaberg med tillträde snarast. Han tackade ja omedelbart.
Utskottet upphävde sedan tillsättningsbeslutet från den 4 april med motiveringen
att ärendet inte hade handlagts formellt riktigt den 4 april.
Men vad hade det med saken att göra vad angick honom? Fick det beröva
honom tjänsten att utskottet inte handlagt ärendet riktigt?

Remissyttrande

Planeringsutskottet yttrade sig till JO den 4 juli 1978. Utskottet anförde
i huvudsak:

438

Vid sammanträde den 4 april i år, § 98, beslutade sociala centralnämndens
planeringsutskott frångå sitt den 3 januari i år gjorda ställningstagande
att tjänsten som biträdande socialchef borde tillsättas med
extern sökande och i stället tillsätta tjänsten med någon av de båda intemsökande.
Ingen av de i sammanträdet deltagande reserverade sig
mot beslutet men ledamoten Olof Lagerlöf önskade att till protokollet
få antecknat som sin personliga motivering till ställningstagandet, att
han anslöt sig till förslaget ”på grund av förestående brist på tid och i
anledning av den pressade situation som uppstått”.

Ledamoten Thyra Andersson anslöt sig till Olof Lagerlöfs motivering.

Härefter beslutade planeringsutskottet enhälligt att utse socialassistenten
Wide Hellman, Åtvidaberg, till biträdande socialchef.

Vid planeringsutskottets sammanträde den 2 maj 1978 begärde ledamoten
Arne Nilsson, vilken ej var närvarande pä april-sammanträdet,
att frågan om biträdande socialchef skall upptas till förnyad behandling.
Ärendet var ej upptaget på föredragningslistan för sammanträdet.

Arne Nilsson redogjorde härefter för hur tjänsten tillkommit genom
ledningsgruppens för socialkontorets organisation arbete med lösning av
socialkontorets ledningsfrågor. Härvid uttalades klart nödvändigheten
av extern rekrytering.

Efter livlig diskussion i ärendet yrkade Arne Nilsson att planeringsutskottet
skulle upphäva sitt beslut den 4 april 1978, § 98, och återgå
till den tidigare uttalade principen att tjänsten som biträdande socialchef
skulle tillsättas genom extern rekrytering eller på annat sätt försöka
lösa frågan. Som motiv för ett upphävande av beslutet anför han,
med instämmande av Olof Lagerlöf:

”Vid behandlingen av de sökande har formellt ej iakttagits att samtliga
sökande var med i bedömningen vid sammanträdet. En komplettering,
som en av sökandena lämnat, hade undanhållits hela planeringsutskottet.
Formellt riktig handläggning har därför ej skett vid sammanträdet.
”

Vidare ansåg han, med instämmande av Olof Lagerlöf, att beslutet
den 4 april tillkommit under press, då ledamöterna bibringats uppfattningen
att Hellman fått en sökt befattning på annan ort och därför
måste lämna besked angående om han önskade tillträda densamma eller
om han hellre valde tjänsten i Åtvidaberg, om han också erhöll
denna.

Härefter övergick planeringsutskottet till omröstning. Vid företagen
votering avgavs tre röster för ett upphävande av beslutet den 4 april
1978 och två röster mot ett upphävande. Ordföranden Göran Pettersson
och tjänstgörande suppleanten Ingvar Mattisson reserverade sig
mot beslutet.

I sammanträdet den 2 maj deltog följande med beslutsrätt: Ordförande
Göran Pettersson, ledamöterna Olof Lagerlöf och Arne Nilsson
samt suppleanterna Karl-Erik Malm och Ingvar Mattisson.

439

Till sammanträdet 1978-04-04 drev ordföranden uppfattningen, att
tjänsten måste tillsättas med Wide Hellman, eftersom han måste lämna
besked i Kumla nästföljande dag och då den mest aktuelle externsökanden
önskade en veckas betänketid. Beslutet om interntillsättning
grundades på tidspressen, då nytt sammanträde ej kunde avvaktas.

Från Kumla har ^erfarits, att Wide Hellman efter anställningsintervjun
ej ansågs aktuell för tjänsten. Detta och att alla ansökningar ej
behandlats på lika och rättvist sätt vid sammanträdet 1978-04-04 motiverade
ett upprivande av beslutet.

Ordföranden och en ledamot sade i en reservation till remissyttrandet
bl. a. att ordföranden aldrig hade drivit uppfattningen att tjänsten
måste tillsättas med Hellman, men att han vid sammanträdet den 4
april hade redogjort för de svårigheter som kunde uppstå inom förvaltningen
om Hellman fick den tjänst han hade sökt i Kumla.

Hellman bemötte remissyttrandet. Han bifogade ett yttrande som
Svenska kommunförbundet hade avgett till kommunen den 24 maj
1978. Yttrandet har rubriken ”Utskotts rätt att omgöra beslut om
tjänstetillsättning”.

Från Hellman och utskottet har därefter kommit in ytterligare brev
och annat material till JO.

Ärendet hos JO har vilat i avvaktan pä regeringsrättens dom.

Jag har tagit del av regeringsrättens akt i målet.

Bedömning

Ett kommunalt organ anses enligt allmänna kommunalrättsliga
grundsatser alltid kunna fatta ett nytt beslut i en sak som tidigare har
avgjorts, om beslutet är sådant att kommunalbesvär kan anföras mot
det (ang. kommunalbesvär se 7 kap. kommunallagen).

Principen att beslut som kan överklagas genom kommunalbesvär
kan göras om är emellertid inte utan sina undantag. Ett sådant gäller
beslut om tillsättning av tjänst. Det är en allmän uppfattning såväl att
kommunen blir avtalsrättsligt bunden av ett tillsättningsbeslut, när
detta har delgetts den som utsetts på tjänsten genom beslutet, som att
kommunen efter denna tidpunkt inte får fritt återkalla beslutet (se
Kaijser, Kommunallagarna II 1975 s. 196, 377, JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 389 f och Svenska kommunförbundets förutnämnda yttrande).

Principen om tillsättningsbeslutets oåterkallelighet anses dock inte
heller den vara undantagslös. Den kan genombrytas t. ex. då någon lurat
till sig en tjänst genom falska uppgifter (se Westerberg, Om rättskraft
i förvaltningsrätten, 1951, s. 315 f). Jag nämner detta exempel
eftersom det har antytts i det aktuella tillsättningsärendet att Hellman
har fått tjänsten i Åtvidaberg genom att lämna vilseledande uppgifter
om tjänsten i Kumla.

440

Jag vill här skjuta in att det inte finns någonting i utredningen i
ärendet som tyder på att Hellman skulle ha handlat så att ett sådant
”principgenombrott”, som jag nyss talade om, kunde försvaras.

Jag kan inte heller anse att de skäl som planeringsutskottet har anfört
till stöd för återkallelsen har innefattat saklig grund för uppsägning
av Hellman.

Länsstyrelsen och regeringsrätten har kommit fram till att planeringsutskottet
överskred sin befogenhet då utskottet den 2 maj 1978
upphävde tillsättningsbeslutet den 4 april samma år. Den uppfattningen
har jag också.

Jag konstaterar alltså att det var fel av planeringsutskottet (majoriteten)
att den 2 maj 1978 återta sitt beslut att utse Hellman till biträdande
socialchef. Sedan rättsläget nu har klarlagts, räknar jag med att
utskottet inte kommer att göra samma fel en gång till. Hellman har
efter besvär blivit tillförsäkrad tjänsten. Jag anser mig därför kunna
lämna saken med de uttalanden jag här har gjort.

III

JO Nilsson anförde i ett beslut som meddelades den 14 maj 1980.
Bakgrund

Den 4 januari 1978 beslöt skolstyrelsen i Botkyrka att fr. o. m. den 6
januari tills vidare dock längst t. o. m. den 11 juni 1978 förordna Hanna
Wadecki till innehavare av en ledigförklarad tjänst som icke ordinarie
lärare 22 i hemspråk vid grundskolan i Botkyrka. Beslutet anslogs i
styrelsens kansli samma dag.

Wieslaw Zalichta, som också hade sökt tjänsten, överklagade beslutet
hos länsskolnämnden i Stockholms län, med begäran bl. a. att hela
förfarandet i samband med tillsättningen skulle utredas. Hans överklagande
kom in till länsskolnämnden den 30 januari 1978.

Länsskolnämnden fann i beslut den 12 juni 1978 att Zalichta i fråga om
dokumenterad utbildning i Polen samt på grund av sina studier i svenska
var mer meriterad förtjänsten än Wadecki. Han borde därför ha förordnats
på tjänsten före Wadecki. Med hänsyn till att förordnandetiden redan hade
gått ut föranledde Zalichtas besvär ingen ytterligare åtgärd från länsskolnämndens
sida.

Zalichta överklagade nämndens beslut hos regeringen och yrkade att
förfarandet i samband med tillsättningen av ifrågavarande och vissa andra
tjänster skulle undersökas.

441

Regeringen säger i ett beslut den 15 mars 1979 att länsskolnämnden inte
borde ha prövat Zalichtas besvär eftersom de hade anförts för sent.
Regeringen lämnade därför besvären och vad i övrigt Zalichta hade yrkat
”utan åtgärd”.

Anmälan

I ett brev till JO säger Zalichta bl. a. följande:

Till den annonserade tjänsten som hemspråkslärare i polska (Lärarlistan
nr 28/77) anmälde sig 6 sökande. På grund av ett misstag har skolkontoret
förordnat denna tjänst till den minst meriterade sökande Hanna Wadecki.

Skolkontorets beslut fattades 1978-01-04 och samtidigt upplystes undertecknad
samt övriga sökande att undertecknad fått denna tjänst. Meddelandet
angående detta misstag med Wadecki och hennes tillsättande av
tjänsten fick jag 1978-01-30 och från detta datum kunde jag tidigast således
överklaga hos länsskolnämnden.

Skolstyrelsen i Borkyrka ansåg sig förpliktad att stå fast vid sitt beslut
trots sitt misstag.

Länsskolnämnden dröjde med sitt beslut så att förordnandetiden utlöpte
och lämnade därför mina besvär utan åtgärd.

Utbildningsdepartementet lämnade besvären utan åtgärd eftersom de
inkommit efter besvärstidens utgång, dvs. 21 dagar efter att beslutet
fattades på skolkontoret. Ingen av de tidigare nämnda instanserna ansåg
tidigare att besvären inkommit efter besvärstidens utgång, men ändrade
sin uppfattning då jag reste mina besvär hos regeringen.

1 mina besvär till skolmyndigheterna krävde jag dessutom att skolkontorets
agerande i samband med tillsättandet av invandrarlärare inom
Botkyrka kommun skulle undersökas. Ingen av dem har svarat på detta.

Zalichta sände med ett antal handlingar.

Ärendet remitterades till skolstyrelsen för yttrande.

Utredningen

Skolstyrelsen översände ett tjänsteutlåtande av t. f. skoldirektören L.
Höglind som sitt yttrande. I utlåtandet säger Höglind bl. a.:

Skolkontoret har i sitt yttrande 1978-04-12 till skolstyrelsen redogjort för
omständigheterna kring den tillsättning av hemspråkslärare i polska som
gjordes 4 januari 1978. Skolkontoret medgav i yttrandet att man gjort ett
misstag som ledde till att Zalichta inte fick det förordnande för del av
vårterminen 1978 som han fått muntligt förhandsbesked om.

Beslut om tillsättning av icke ordinarie lärare fattas enligt av skolstyrelsen
fastställd delegationsordning av chefen för skolkontorets personalsektion
(personalsekreteraren). Innan beslut fattas, bereds vederbörande
rektor enligt 17 kap 35 och 46 §§ skolförordningen tillfälle att yttra sig.
Rektor brukar dessutom ofta medverka i tillsättningsarbetet genom att
besvara frågor från de sökande beträffande tjänstens innehåll och omfattning,
schema m. m. Särskilt gäller detta tjänster inom det särskilda

442

rektorsområdet för invandrarundervisning. där både organiserandet av
tjänster och rekrytering av lärare är svårare än inom den övriga undervisningen.
Rektor biträder ofta skolkontoret när det gäller att bedöma
blivande hemspråkslärares kunskaper i svenska och när det gäller att
förvissa sig om att den skolstyrelsen avser förordna är beredd att motta
förordnandet (17 kap 48 § skolförordningen).

Den aktuella tjänsten, en icke ordinarie tjänst som lärare 22, ledigkungjordes
29 november 1977. Ingen sökande med behörighet anmälde sig.
Tjänsten kunde därför bara tillsättas med förordnande som tidsbegränsats
till att avse högst vårterminen 1978 (17 kap 47 § skolförordningen).

Av de obehöriga sökandena bedömde skolkontoret Zalichta som den
bäst meriterade. Han kunde emellertid inte tillträda tjänsten förrän ungefär
en månad efter det att vårterminens undervisning skulle börja. Skolkontoret
informerade då muntligen Zalichta om att han skulle förordnas på
tjänsten från den dag han kunde tillträda och för resten av terminen.
Skolkontoret avsåg att förordna en av hans medsökande. Hanna Wadecki,
på tjänsten från terminens början intill dess Zalichta skulle tillträda.

Personalsekreteraren utfärdade därefter förordnande för Wadecki. Av
misstag fick förordnandet delvis ett annat innehåll än det avsedda. Det
kom att avse hela vårterminen 1978 (6 januari t. o. m . II juni) i stället för
att begränsas till och med 3 februari. Tillsättningsbeslutet anslogs på
skolstyrelsens anslagstavla 4 januari, från vilken dag besvärstiden började
löpa. Besvärstiden utgick därmed 25 januari. Något förordnande för
Zalichta utfärdades inte vid detta tillfälle. Det fick med hänsyn till
arbetsbelastningen på skolkontoret inför skolstarten anstå några dagar.

Enligt 17 kap 48 § andra stycket skolförordningen skall, samma dag som
uppgift om tillsättningsbeslut anslås, skriftligt meddelande avsändas till de
sökande och till arbetsförmedlingen. Av meddelandet skall framgå själva
tillsättningsbeslutet och vilken dag anslag därom uppsatts.

I detta ärende utsändes det skriftliga meddelandet först den 18 januari.
Av detta framgick felaktigt att Zalichta fått tjänsten för hela vårterminen i
stället för att Wadecki fått den för en del och Zalichta för en annan del av
terminen.

Felaktigheterna upptäcktes först när förordnandet för Zalichta skulle
skrivas ut mot slutet av januari. Personalsekreteraren (Lena Nilsson)
gjorde då, efter samråd med mig, den bedömningen att förordnande inte
kunde utfärdas eftersom Wadecki genom det innehåll förordnandet för
henne av den 4 januari fått var innehavare av tjänsten för hela vårterminen.
Tjänsten var inte längre ledig. Förordnandet kunde med hänsyn till
Wadeckis rätt inte upphävas eller ändras av skolstyrelsen. En sådan
ändring bedömdes bara kunna göras av länsskolnämnden efter besvär från
någon av de medsökande. Besvärstiden hade emellertid utlöpt. Zalichta
informerades trots detta om vem som var besvärsmyndighet. Personalsekreteraren,
som genom delegation från skolstyrelsen också har att besluta
om uppsägning m. m. av lärare, bedömde, likaså efter samråd med mig, det
omöjligt att säga upp Wadecki från tjänsten. Det förhållandet att förordnandetiden
blivit felaktig kunde knappast utgöra saklig grund för uppsägning.

Anmärkningar kan på flera punkter riktas mot skolkontorets hantering
av detta ärende:

1 Förordnandet för Wadecki kom att uppta annan förordnandetid än den

avsedda

443

2 Skriftligt meddelande om tillsättningsbeslutet utsändes inte förrän den

18 i stället för den 4 januari

3 Det skriftliga meddelandet fick ett felaktigt innehåll (se ovan)

Det första felet (förordnandetiden för Wadecki) var ett rent misstag som
smög sig in i processen någon gång mellan det att personal sekreteraren
fattat sitt beslut och det att det skriftliga förordnandet skrevs ut och
undertecknades av henne. Hur det gått till kan inte klarläggas nu.
Sannolikt råkade personalsekreteraren i sina direktiv till den som skrev ut
förordnandet helt enkelt ange den tid för vilken övriga obehöriga lärare
förordnades (anställningar för kortare tid än hel termin gjordes vid denna
tid normalt av rektor). Möjligen glömde hon att ange förordnandetiden
varvid den som skrev ut förordnandet antog att det skulle avse samma tid
som övriga förordnanden. En tredje möjlighet är att felet uppstod vid
själva utskriften.

Att personalsekreteraren inte upptäckte felet när hon undertecknade det
utskrivna förordnandet kan bara förklaras genom den arbetsbelastning
som då förelåg (se nedan). Arbetsbelastningen vid personalsektionen var
också orsaken till att skriftligt meddelande inte utsändes till de medsökande
förrän den 18 januari (det andra felet) och till att meddelandet fick
ett felaktigt innehåll (det tredje felet). Förordnanden och nämnda meddelanden
skrivs f. ö. ut av olika personer.

Personalsektionen har inför varje terminsskifte mycket stor arbetsbelastning.
Utöver de månatliga personaladministrativa rutinerna skall ett
mycket stort antal lärare anställas. Inför en ny vårtermin utfärdades före
1979, efter föreskriven lediganmälan till arbetsförmedlingen och behandling
av inkomna ansökningar, mellan 350 och 400 förordnanden (antalet har
senare ökat eftersom personalsekreteraren numera också anställer lärare
för kortare tid än en termin). Antalet sökande är flerdubbelt högre. Det är
alltså ett mycket stort antal ansökningar som skall behandlas.

Det stora flertalet av anställningarna görs i brist på behöriga sökande
med obehöriga sökande. Ansökningar från obehöriga är normalt betydligt
svårare och mer tidskrävande att behandla än övriga sökandes, för vilka
klara regler för meritvärdering m. m. finns. Särskilt gäller detta sökande till
hemspråkslärartjänster, där svårigheter föreligger att bilda sig en uppfattning
om och sinsemellan kunna jämföra värdet av olika utbildningar från
de sökandes hemländer samt att bedöma de sökandes kunskaper i svenska
och om den svenska skolan och det svenska samhället. Det bör observeras
att hemspråksundervisningen är mycket omfattande i Botkyrka. Vi bedriver
f. n. hemspråksundervisning på 40 olika språk med elever från ett 90-tal nationer. Antalet hemspråkslärare (hel- eller deltidsanställda) är ca 150.
Flertalet av dessa är obehöriga.

Särskilt inför en ny vårtermin är arbetsbelastningen stor för personalsektionen.
En väsentlig del av arbetet måste göras under julferien som är
sönderstyckad av helgdagar. För att hinna göra alla anställningar i så god
tid att alla elever har lärare när undervisningen börjar har personalsektionen
ibland tvingats prioritera bland uppgifterna. Man har därvid bedömt
det viktigare att fatta själva anställningsbeslutet, skriva ut förordnanden
och att anslå beslutet på skolstyrelsens anslagstavla, medan utsändandet
av skriftliga meddelanden till de medsökande fått anstå några dagar. Man
har dock sänt ut meddelandena i så god tid att de bort komma fram innan
besvärstiden. som räknas från anslagsdatum. löpt ut.

444

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att det förordnande som
utfärdades för Wadecki den 4 januari 1978 genom missförstånd kom att
ange en annan förordnandetid än den avsedda. Zalichta blev därmed utan
den anställning han fått preliminärt besked om att han skulle få. Skolkontoret
har också medgett detta i sina yttranden med anledning av de besvär
Zalichta tidigare anfört hos länsskolnämnden och regeringen. Felet får
skyllas på den inför terminsstarten pressade arbetssituationen inom personalsektionen.
Någon avsikt att utmanövrera Zalichta från tjänsten till
förmån för Wadecki har inte funnits. Avsikten har tvärt om varit att
Zalichta som den mest meriterade skulle få tjänsten från den dag han
kunde tillträda den.

Upplysningsvis bör nämnas att personalsektionen numera förstärkts
med bl. a. en assistent. Assistenten har som en av sina viktigaste uppgifter
att biträda sektionschefen (personalsekreteraren) med handläggning av
tillsättningsärenden, ärenden som personalsekreteraren tidigare handlade
ensam jämsides med sina övriga arbetsuppgifter. Detta i kombination med
en översyn av rutinerna gör att risken för misstag i hanteringen bör ha
minskat.

Zalichta bemötte remissyttrandet. Han uppger i sitt bemötande att han
den 4 januari fått muntligt besked att han fått tjänsten, att han den 25
januari hade fått reda på att han inte skulle få tjänsten "som felaktigt blivit
tilldelad Hanna Wadecki”. Vid denna tidpunkt — 25.1. — var det för sent
för honom att söka annan lärartjänst. Han fick därför gå arbetslös en tid
efter det han den 3 februari avslutat en kurs. Han anser "att skolkontoret i
Botkyrka kommun bör ta sitt ansvar och ekonomiskt ersätta mig för denna
tid”.

Bedömning

Tillsättningsbeslutet den 4 januari 1978

Zalichta klagar på skolkontorets handläggning av tillsättningsärendet.
Skolkontoret medger att ”anmärkningar kan på flera punkter riktas mot
skolkontorets hantering av detta ärende”.

Tillsättningsbeslutet den 4 januari 1978 har obestridligen blivit oriktigt
såvitt gäller längden av Wadeckis förordnande. Den första fråga som
inställer sig är då om skolstyrelsen hade kunnat rätta till saken när man
insåg vad som hade hänt. M. a. o. kunde skolstyrelsen upphäva ellerandra
Wadeckis förordnande eller rätta beslutet enligt reglerna i förvaltningslagen
(19 §) om s. k. självrättelse.1 Skolstyrelsen anser att ingetdera var
möjligt. Jag delar den uppfattningen. Beslutet att förordna Wadecki hade

1 19 § lyder: ”Innan myndighet rättar beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller
annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall tillfälle lämnas part
att yttra sig, om det ej är obehövligt.”

445

vunnit laga kraft, dvs. möjligheterna att överklaga beslutet och på så sätt få
det ändrat fanns inte längre. Hade man ändå ändrat beslutet, hade man
brutit mot grundsatsen att ett förvaltningsrättsligt beslut som har vunnit
laga kraft inte får ändras till nackdel för den som gynnats genom beslutet,
dvs. i detta fall Wadecki.2 Att säga upp eller på annat sätt få Wadeckis
anställning att upphöra enligt reglerna i lagen om anställningsskydd var
uppenbarligen också uteslutet.3 Förutsättningar för självrättelse saknades
också — det var ju inte här fråga om sådana ”tekniska” fel som den
föreskriften är tillämplig på.

Personalsekreteraren vid skolkontoret är den som enligt gällande delegationsordning
fattar besluten om tillsättning av icke-ordinarie lärare. Den
tillsättning som är aktuell i detta avseende var en sådan. Personalsekreteraren
får alltså ta på sig ansvaret för att beslutet blev som det blev. Hon har
försummat sig genom att skriva under och lämna ut ett beslut som felaktigt
återgav vad som faktiskt hade beslutats. För detta måste hon kritiseras.

Nu hade följderna av denna hennes försummelse inte behövt bli så
allvarliga: beslutet hade kunnat ändras utan större omgång om de rutiner
som gäller för hanteringen av besluten i dessa ärenden hade tillämpats. Nu
gjorde de tyvärr inte det. Meddelandet om vem som hade förordnats på
tjänsten gick ut först 14 dagar efter beslutet. Men inte nog med att det gick
ut för sent, det var felaktigt eftersom det innehöll upplysningen att Zalichta
och inte Wadecki hade fått tjänsten. Genom dessa ”misstag” kom Zalichta
att förlora möjligheten att överklaga och skolstyrelsen chansen att ändra
beslutet. Varför ”misstagen” inträffade har inte gått att säkert utreda. Att
personalsektionen (som personalsekreteraren leder) hade mycket att göra
och arbetade under stark stress vid denna tidpunkt har tveklöst varit en
bidragande orsak.

Det inträffade har lett till att sektionen har förstärkts. Arbetsrutinerna
har också setts över för att förhindra ett upprepande.

I detta läge anser jag mig - om än med någon tvekan — kunna avstå från
vidare åtgärder i denna sak. Jag stannar alltså här men vill kraftigt stryka
under att så här får det bara inte gå till. Myndigheterna måste ha rutiner
som reducerar riskerna för att händelser av detta slag skall inträffa till ett
absolut minimum. Jag räknar med att skolstyrelsen i Botkyrka nu har tagit
fram sådana.

Kvar står det faktum att Zalichta har vållats ekonomisk skada genom
skolstyrelsens felaktiga handläggning av det aktuella tillsättningsärendet.
Om han har rätt till skadestånd och i så fall till vilket belopp är ytterst en
fråga för domstolen och inte för JO. Om jag skulle tillåta mig att uttala en
personlig uppfattning i den frågan så skulle det vara att Zalichtas anspråk
på ersättning för utebliven lön under den aktuella tiden förefaller väl
grundade.

2 Jfr Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten 1951 s. 253.

3 Jfr JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 442 f.

446

Skolstyrelses handläggning av ärenden om tillsättning av vissa lärartjänster.
Frågor bl. a. om ansökan kommit in för sent och om
underrättelse om tillsättningsbeslut

JO Nilsson anförde i ett beslut den 14 januari 1980.

1. Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 15 september 1978 sade Ulf
Arvidson bl. a. 1 juni 1978 hade han sökt vissa tjänster vid den kommunala
vuxenutbildningen i Huddinge, nämligen dels ”företagsekonomi, samhällskunskap”,
dels ”svenska, historia” och dels ett antal tjänster i
samhällsorienterande ämnen. Han hade emellertid inte innan höstterminens
kurser startade fått reda på vilka som hade förordnats på tjänsterna
och vart ev. besvär över tillsättningsbeslutet skulle skickas.

2. Remissyttrande 1

Ärendet remitterades till skolstyrelsen. Styrelsen svarade i yttrande den
15 november 1978 bl. a.

Tjänsterna i ”Företagsekonomi-Samhällskunskap”, ”Svenska-Historia”
och ”Företagsekonomiska ämnen” (några tjänster därutöver i samhällsorienterande
ämnen har inte ledigkungjorts) var införda i Lärarlistan
nr 9, 1978-06-09. Ansökningstiden utgick 1978-06-23. Ulf Arvidsons ansökningshandlingar
är instämplade på skolförvaltningen 1978-07-10 och kom
alltså skolstyrelsen tillhanda efter ansökningstidens utgång. Av de ovannämnda
tre tjänsterna tillsattes tjänsten i samhällskunskap och företagsekonomi
med behörig sökande.1 Tjänsten i företagsekonomiska ämnen
användes för omplacering av övertalig lärare (se författning Skolförordningen
17: 49 b).

Till tjänsten i Svenska-Historia fanns en behörig sökande som dock
återtog sin ansökan då vederbörande erhållit tjänst vid annan skola. Denna
tjänst infördes på nytt i Lärarlistan Del II nr 15 1978-07-21.

Ingen behörig sökande anmälde sig; Ulf Arvidson är behörig till tjänst i
ämnena Samhällskunskap och Historia.

Eftersom ingen behörig sökande anmälde sig beslöt rektorn att dela upp
tjänsten i två timarvodestjänster varvid den ena tjänsten kom att omfatta 4
veckotimmar historia och den andra 11 veckotimmar svenska.

Av de i historia behöriga sökandena Arvidson och Edlund bedömdes
den senare mest meriterad och erhöll förordnandet. Arvidson erhöll
meddelande härom. Detta meddelande innehöll också besvärshänvisning.

Arvidson svarade på remissyttrandet. Han bestred i svaret bl. a. skolstyrelsens
påstående att hans ansökningshandlingar skulle ha kommit in till
skolstyrelsen först efter ansökningstidens utgång den 23 juni 1978:

'' Den som fick tjänsten hette Sune Gustafsson.

447

Enligt de kvitton jag har från posten i Stånga inlämnade jag tre
rekommenderade brev 1978-06-21. Försändelserna ankom till posten i
Huddinge 1978-06-22 och lades samma dag i skolstyrelsens box, vilken
torde tömmas av skolstyrelsen vaije dag. Skolstyrelsen väntade dock till

1978-07-10 innan man utkvitterade breven. Såvitt jag kan förstå är

1978-06-22 det datum då mina ansökningshandlingar inkom till skolstyrelsen.

Arvidson sände med kopior av 3 kvitton på rekommenderade brev
ställda till skolstyrelsen och inlämnade på posten i Stånga. Han bifogade
också en kopia av ett meddelande från postkontoret Huddinge 1 om
resultatet av den reklamationsundersökning som hade gjorts. Enligt denna
hade 3 av de rekommenderade brev som Arvidson hade lämnat in den 21
juni 1978 kommit till posten i Huddinge den 22 juni. De hade utkvitterats
av Huddinge skolstyrelse den 10 juli 1978.

Arvidson gjorde i svaret också gällande att Bertil Edlund2 aldrig hade
kommit in till skolstyrelsen med någon formell ansökan inom laglig tid.

3. Remissyttrande 2

Arvidsons svar på remissyttrandet föranledde en ny remiss till skolstyrelsen.
Skolstyrelsen sade i sitt andra svar den 19 mars 1979 bl. a.:

Enligt gällande rutiner vid uthämtning av post - som handläggs av andra
avdelningar inom förvaltningen än personalavdelningen - påtecknas och
uthämtas värdepost samma dag som den ankommer till skolstyrelsen. När
aktuell avi kom till skolförvaltningen kan ej redovisas eftersom avier ej
diarieföres. Personalen vid skolförvaltningen kan ej bland över 2 000
anställda hålla reda på enskilda anställdas sommaradresser, varför någon
medveten fördröjning av uthämtningen ej föreligger.

Tjänsten i företagsekonomi och samhällskunskap tillsattes av

behörig sökande (Arvidson obehörig) och tjänsten i företagsekonomiska
ämnen av övertalig lärare. Här bör påpekas att Arvidson är ordinarie lärare
(kat. 16) vid grundskolan och skall alltså enligt gällande turordningsbestämmelser
först tjänsteplaceras på sin placeringsskoia.

Bertil Edlund inlämnade 1978-03-20 ansökan till tjänst i historia/samhällskunskap,
varför den har inkommit i laga tid.

Eftersom ingen behörig sökande inkom med ansökan till tjänsten i
svenska och historia före ansökningstidens utgång (Arvidson obehörig)
måste enligt gällande regler tjänsten utannonseras på nytt i Lärarlistan del

II. Det är då helt klart att Arvidsons ansökan skall kvarstå även under
denna annonsering.

Arvidson svarade även på detta remissyttrande.

Arvidson har den 18 juni 1979 begärt att JO skall utreda om Bertil
Edlund verkligen hade sökt en tjänst vid vuxenutbildningen. Han sände

2 Bertil Edlund hade i augusti förordnats till lärare i historia - se skolstyrelsens
remissyttrande.

448

bl. a. med ett formulär undertecknat ”Bertil Edlund” den 30 mars 1978
och där ”undertecknad" anhöll om förordnande som timlärare vid vuxenutbildningen
i historia och/eller samhällskunskap. Arvidson ifrågasatte
dels om handlingen var en ansökan om tjänst eller ”blott en anmälan om
önskemål vid tjänstefördelningen inför läsåret 1978-1979” och dels om
den var avfattad av Edlund personligen samt om Edlunds namn var hans
egen namnunderskrift. Denna begäran har lagts upp och behandlats som
ett särskilt ärende.

4. Länsskolnämndens tre beslut

Arvidson har överklagat de tillsättningsbeslut som är aktuella i ärendet
här. Länsskolnämnden har avgjort besvären genom 3 beslut den 13
november 1979. Jag har haft tillgång till skolstyrelsens och länsskolnämndens
akter.

4. 1. Beslut 1 (tjänsterna i svenska och historia)

Den först utlysta tjänsten i ”svenska-historia” hade, som har nämnts
tidigare, inte lockat någon behörig sökande. Rektorn hade därför beslutat
att dela upp tjänsten i två timarvodestjänster i svenska (9,1 veckotimmar)
och historia (4 veckotimmar). Skolstyrelsen hade den 23 augusti 1978
förordnat Bertil Edlund på tjänsten i historia. I september 1978 förordnades
en person — N. G. Lax — på tjänsten i svenska.

Beträffande tjänsten i svenska konstaterade länsskolnämnden att Arvidsons
besvär inte hade kommit in till länsskolnämnden inom besvärstiden.
Nämnden tog därför inte upp besvären till prövning i den delen.

I fråga om tjänsten i historia fann länsskolnämnden att Edlund i laga tid
hade sökt tjänsten. Enligt 78 § vuxenutbildningsförordningen (1971:424)
med hänvisning till 17 kap. 45 § skolförordningen (1971:235) kunde
nämligen enligt nämnden även sökande som hade anmält sig på annat sätt
än genom offentlig arbetsförmedling ifrågakomma till icke-ordinarie tjänst
som lärare. Nämnden uttalade vidare att Edlund enligt meritvärdering,
gjord av nämnden, hade fått högre meritpoäng än Arvidson. Nämnden
fann därför att Edlund borde ifrågakomma före Arvidson till förordnandet
och lämnade Arvidsons besvär utan bifall.

4. 2. Beslut 2 (tjänsten i samhällskunskap och företagsekonomi)
Länsskolnämnden säger i beslutet bl. a. detta:

Skolstyrelsen förordnade den 14 juli 1978 Sune Gustafsson till innehavare
av denna deltidstjänst. Beslutet tillkännagavs samma dag genom anslag.
Enligt Arvidson hade han inte fått meddelande per post om tjänsten.

I fråga om tid för anförande av besvär över skolstyrelsens beslut om
tillsättning av icke-ordinarie tjänst som lärare gäller att besvärstiden - tre

449

veckor — börjar löpa från den dag beslutet tillkännagivits genom anslag.
Tillkännagivande genom anslag är den s. k. obligatoriska kungörandeformen
medan postmeddelande har karaktär av s. k. stödjande kungörande.

Underlåtenheten att sända postmeddelande påverkar inte tidpunkten när
beslutet vinner laga kraft. Beslutet att förordna Gustafsson på tjänsten
anslogs som redan nämnts 1978-07-14 och vann därför laga kraft 1978-08-05.

Arvidsons besvär har inkommit till länsskolnämnden 1978-09-15 således
efter besvärstidens utgång. Länsskolnämnden upptar därför inte besvären
till prövning.

4. 3. Beslut 3 (tjänster i samhällsorienterande ämnen)

Länsskolnämnden uttalade i beslutet bl. a.:

Bitr. skoldirektören A. Nilsson har upplyst att lärartjänster i samhällsorienterande
ämnen inte hade ledigkungjorts. Arvidson har vid telefonsamtal
med nämnden bekräftat riktigheten härav och samtidigt återkallat
besvären. Länsskolnämnden låter vid återkallelsen bero.

5. Bedömning

5. 1. Har Arvidson sökt tjänsterna för sent?

Skolstyrelsen har uppgett att ansökningstiden för de aktuella tjänsterna
(svenska-historia, samhällskunskap-företagsekonomi, samhällsorienterande
ämnen) gick ut den 23 juni 1978 dvs. på midsommarafton. Enligt lagen
om beräkning av lagstadgad tid blev därför den 26 juni 1978 ansökningstidens
sista dag.

Handling anses ha kommit in till myndighet den dag ”då handlingen eller
avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till
myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till handa" (7 § l:a stycket
förvaltningslagen — SFS 1971:290). I paragrafens andra st föreskrivs
vidare att om ”det kan antas att handling eller avi om denna viss dag
avlämnats i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på postanstalt
anses den ha kommit in till myndigheten den dagen, om den kommit
behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag”.

Postens reklamationsundersökning visar att Arvidsons ansökningshandlingar
kom till posten i Huddinge den 22 juni 1978. Senast den 26 juni 1978
— sannolikt betydligt tidigare - bör handlingarna eller avi om dem ha
funnits i skolstyrelsens postbox. Hade skolstyrelsens posthämtnings- och
interna sorteringsrutiner fungerat som de skulle ha gjort (trots att det var
semestertid!), då hade någon diskussion inte behövt uppstå om handlingarna
kommit in i rätt tid eller inte. Men nu fungerade inte de rutinerna.
Handlingarna kvitterades ut först den 10 juli 1978.

Men även i detta läge borde skolstyrelsen ändå ha tagit med Arvidsons
ansökan när man gick att tillsätta tjänsterna. Det var obestridligen skolsty29
Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

450

relsens fel att Arvidsons ansökningshandlingar hade noterats som ”för
sent inkomna”. Desto större anledning hade det därför funnits för styrelsen
att ta fasta på de särskilda bestämmelser, som skolöverstyrelsen
utfärdat (se Undervisningsväsendets författningshandbok 1977/78 del 2 s.
303 f) och som ger styrelsen rätt att ta upp även ansökan till tjänst som
icke-ordinarie lärare som har kommit in för sent.

Skolstyrelsen har alltså handlat fel i mer än ett avseende i sin hantering
av Arvidsons ansökan. Detta är i och för sig allvarligt. Och detta skulle -om styrelsens handlande kunde antas ha skadat någon - ha krävt ett
kraftigt ingripande. Nu har dessa följder inte inträtt. Jag saknar nämligen
anledning att ifrågasätta skolstyrelsens uppgifter att Arvidson inte var
behörig till flera av tjänsterna och att han därför ändå inte kunde komma i
fråga. Jag kan därför nöja mig med den kritik som jag här har uttalat.

5. 2. Skulle Arvidson ha underrättats om besluten?

Skolförordningen föreskriver (17 kap. 48 §) att myndighets beslut att
tillsätta icke-ordinarie lärartjänst skall anslås; även besvärshänvisning
skall anslås (17 kap. 2 §). Dessutom skall sökande som inte har fått tjänsten
få en underrättelse om beslutet.

Jag har utgått från att Arvidson med sin anmälan i denna del har menat
att han borde ha underrättats om att Sune Gustafsson hade fått tjänsten
som lärare i samhällskunskap och företagsekonomi. Det beslutet anslogs
samma dag som det fattades, dvs. den 14 juli 1978. När Arvidson senare
fick veta att han inte hade fått tjänsten klagade han till länsskolnämnden.
Han kom emellertid för sent med sina besvär eftersom besvärstiden räknas
från den dag då beslutet anslogs (19 kap. 3§ skolförordningen, jfr
länsskolnämndens beslut).

Jag vill inte utesluta att det förekommer situationer där en personlig
underrättelse till sökande framstår som överflödig. Någon sådan situation
förelåg dock inte här. Omständigheterna var snarare sådana att en personlig
underrättelse framstod som särskilt motiverad: skolstyrelsen hade ju
ansett såväl att Arvidson kommit in med sin ansökan för sent som att han
inte var behörig till tjänsten. Och sådana omständigheter bör det rimligen
ha varit speciellt intressant för Arvidson att få prövade. Den uteblivna
underrättelsen bidrog säkert till eller var rent av den direkta orsaken till att
han missade den möjligheten. Jag konstaterar därför att skolstyrelsen
gjorde fel då den inte sände ut någon underrättelse till Arvidson.

Jag har tidigare sagt att jag inte har någon anledning ifrågasätta uppgiften
att Arvidson inte var behörig till den aktuella tjänsten. Skolstyrelsens fel
har alltså inte lett till någon rättsförlust för Arvidson. Jag kan därför även
på denna punkt nöja mig med den kritik som jag nu har framfört. Jag har då
givetvis utgått från att skolstyrelsen drar de nödvändiga slutsatserna av
vad som har inträffat i detta ärende och iakttar sin underrättelseskyldighet.

451

5. 3. Hade Bertil Edlund verkligen sökt tjänsten i historia?

Länsskolnämnden har i sitt beslut den 13 november 1979 (beslut 1),
kommit fram till att Edlund hade sökt tjänsten i historia ”i laga tid”. Jag
har samma uppfattning.

Avstängning från kommunal tjänst. Frågor bl. a. om tillämpningen
av förvaltningslagen

JO Nilsson anförde i ett beslut den 20 februari 1980.

1. Anmälan

1 ett brev till JO har advokaten Anders U Bergkvist som ombud för C.
klagat på Stenungsunds kommun för dess handläggning av ett ärende om
avstängning av C. Han sade: Utredningen hade inte varit objektiv. C. hade
inte fått del av utredningsrapporten. Han hade inte fått någon underrättelse
om skälen till avstängningen och inte heller någon besvärshänvisning.

2. Utredning

2.1 Remissyttrande 1

Ärendet remitterades till kommunstyrelsen. Kommunstyrelsen svarar:

C. anställdes hösten 1976 som föreståndare för kommunens idrotts- och
simhall. Under 1977 framfördes klagomål över C:s sätt att sköta sin
uppgift. Efter åtskilliga turer kom kommunen och facket (samt C.) överens
om en tillfällig omplacering av C. till fritidsnämndens kansli för tiden juniseptember
1978. Vid förnyade förhandlingar, och sedan C. lovat att inte
vidare draga upp de konflikter som varit på idrottshallen, överenskoms
mellan facket och kommunen att placera C. som assistent på kansliet med
oförändrade löneförmåner, räknat från 1 okt 1978. Överenskommelsen
godkändes av C.

Efter någon månad kontaktades kommunen av C:s ombud Anders U.
Bergkvist med begäran om personligt samtal. Ombudet begärde uppgift om
de olika konflikter och beskyllningar som förekommit i idrottshailskonflikten
med personalen. Kommunen påpekade att man kommit överens om att
låta det gamla vara glömt och att C. nu skulle få en start utan belastning av
något slag. Eftersom ombudet trots detta krävde redovisning av begärda
uppgifter lämnades uppgifterna muntligt.

Efter någon tid kom ombudet med begäran om utredning av idrottshallskonflikterna
och under hand överenskoms att anlita kommunförbundets
personal för nämnda utredning.

På kvällen den 8 mars 1979 redovisades revisionsrapporten. Den 9 mars
togs kontakt med facket och redovisades, att arbetsutskottet skulle komma
att besluta i ärendet den 12 mars.

452

Revisionsrapporten utmynnade i förslag att ärendet skulle överlämnas
för polisutredning och att tillräckliga skäl förelåg för avstängning av C. enl.
TST § 14.

Vid sammanträdet den 12 mars beslutade kommunstyrelsens arbetsutskott
att begära polisutredning samt att avstänga C. t. o. m. 1979-04-10,
samt uppdrog åt kommunaldirektören att omedelbart vidtaga åtgärden.

I böljan av april begärde C. semester den 11 och 12 april, men eftersom
kontakt ännu icke erhållits med polisutredaren meddelades han att han
skulle få semester om avstängningen upphävdes den 10 april. Eftersom
kontakt icke kunnat nås med utredaren den 10 april beslutade arbetsutskottet
att förlänga avstängningen för C. intill dess kontakt erhölls med
polisutredaren dock högst 30 dagar.

Den 18 april fick kommunen kontakt med utredaren (mindre än 1/2
timme sedan han fått ärendet sig tilldelat) som icke ansåg att utredningen
skulle försvåras om C. återinkallades i tjänst. Med anledning härav togs
omgående telefonkontakt med C. varvid överenskoms att han skulle
återinträda i tjänst den 23 april 1979.

Det är riktigt som anmälaren påstår att C. ej lämnats besvärshänvisning.
Kommunen har dels låtit C. behålla utgående lön utan avdrag och har velat
ha utredarens bedömning av avstängningsbehovet.

Kommunen räknade hela tiden med att polisutredaren skulle avgöra
frågan om fortsatt avstängning.

Bergqvist bemötte remissyttrandet. Han vidhöll då bl. a. att C. inte hade
fått ta del av utredningsrapporten, att besvärshänvisning inte hade lämnats
och att den skrivelse där C. underrättas om beslutet inte innehöll uppgift
om grunder för beslutet.

Vad Bergqvist anfört föranledde ytterligare en remiss till kommunstyrelsen.

2.2 Remissyttrande 2

I sitt andra remissyttrande säger kommunstyrelsen bl. a.:

Att remissförfarande ej förekom vid avstängningen har tidigare besvarats.
Utredarens synpunkter på avstängning eller ej, beräknades erhållas
så snabbt att remissförfarande till följd av besvärshänvisning ej skulle
förkorta avstängningstiden.

Länsåklagarens beslut att ej väcka åtal bilägges.

Kopia av protokoll från MBL-förhandling enligt § 11, bilägges.

I enlighet med begäran bilägges kopia av den utredning som utförts av
Svenska Kommunförbundets revisionsavdelning.

Anmälaren utnyttjar på ett försåtligt sätt kommunens/arbetsgivarens
personliga omtanke om C. och försök att undvika ryktesspridning och
offentlighet.

Utredningen gjordes på C:s begäran. I samråd mellan parterna överlämnades
utredningen till kommunförbundets revisionsavdelning och utfördes
på kommunens bekostnad. Någon styrning av utredningen har icke
förekommit från kommunens sida.

453

Ombudet och C. har haft möjligheter att påverka utredningen.

Sammanfattningsvis vill kommunen framhålla:

a) kommunen har icke krävt den utredning som utmynnar i en rekommendation
om polisutredning och avstängning

b) kommunen har förutsett att en utebliven avstängning av C. kunnat
vändas mot kommunen med påstående om försvårande av utredning

c) kommunen har räknat med att utredningen skulle kommit igång
snabbare än som skedde

d) även om besvärshänvisning lämnats vid avstängningen hade C:s
återinträde i tjänst ej skett tidigare

e) kommunen har hela tiden haft C:s bästa för ögonen i handläggningen
av ärendet

f) C. underrättades muntligen om grunden för avstängningen och även
om skälet till att avstängningen förlängdes. Att avstängningen skulle kunna
förlängas fick C. besked om över en vecka innan beslutet fattades.

Bergkvist bemötte också det andra remissyttrandet. Han hävdar där
fortfarande att kommunen har handlat fel. Han tillägger att den ”i ärendet
redovisade MBL-förhandlingen har rent arbetsrättsligt intresse men eftersom
den fackliga organisationen ej var C:s ombud i saken friar ''förhandlingen’
ej kommunen från ansvar”.

3. BEDÖMNING

3.1 Inledning

I sitt beslut att avstänga C. hänvisar kommunen till 14 § i sin tjänstemannastadga,
TST 75. Denna paragraf lyder:

14 § Mom 1 Är tjänsteman på sannolika skäl misstänkt för eller beträdes
med svårare fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan
medföra fängelse eller svårare förseelse utom tjänsten, äger myndigheten i
avvaktan på ärendets avgörande avstänga honom från tjänstgöring för
högst 30 kalenderdagar i sänder. Har utredning angående förseelse upptagits
av polis- eller åklagarmyndighet, gäller dock avstängningen intill dess
beslut i åtalsfrågan eller lagakraftägande dom föreligger.

Mom 2 Föreligger eljest vägande skäl att avstänga tjänsteman från
utövning av honom anförtrodda arbetsuppgifter, äger myndigheten besluta
därom för högst 30 kalenderdagar i sänder.

Regler om lön vid avstängning finns i det kommunala kollektivavtalet
”Allmänna bestämmelser för tjänstemän”.

C. avstängdes från en rent kommunal tjänst. I fråga om sådana tjänster
finns det vid sidan av de föreskrifter som jag nu har nämnt inga bestämmelser
om avstängning.

Ett beslut om avstängning från en rent kommunal tjänst - dvs. en tjänst
som den som C. hade - kan överklagas av vaije medlem i kommunen, dvs.
genom vad man kallar kommunalbesvär. Ett ärende som kan överklagas på

454

det sättet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde.1 De regler
som finns där om kommunikation, motivering av beslut och fullföljdshänvisning
gäller alltså inte i ett ärende som det som är aktuellt här.
Förhållandet är det att det — om man undantar de föreskrifter som jag
nämnde i inledningen — saknas regler om hur sådana ärenden skail
handläggas.

3.2 Objektiviteten i utredningen

När jag har gått igenom utredningsrapporten och övriga handlingar i
ärendet har jag inte funnit något tecken på att kommunen brustit i
objektivitet vid utredningens bedrivande.

3.3 Underrättelse om skälen till avstängningen

Bergkvist har påstått att C. inte underrättats om skälen till avstängningen.
Kommunen hävdar att detta skedde muntligen. Uppgift står mot
uppgift. Fortsatt utredning skulle med all sannolikhet inte sprida ljus i den
saken. Jag lämnar den därför.

3.4 Kommunicering av utredningsrapporten och besvärshänvisning

Som jag har sagt inledningsvis finns det inga bestämmelser som kommunen
brutit mot genom att inte kommunicera utredningsrapporten med
C. och genom att inte ge honom besvärshänvisning. Jag har därför svårt att
kritisera kommunen härför, särskilt som JO:s tillsyn över kommunerna
enligt JO-instruktionen (SFS 1975:1057) är begränsad. I varje fall kan jag
inte finna stöd för kritik mot underlåtenheten att ge besvärshänvisning.

När det gäller kommunicering av utredningsmaterialet skulle man däremot
möjligen kunna påstå att kommunen genom sin underlåtenhet brutit
mot den allmänna och sedan länge erkända principen att ingen får dömas
ohörd (jfr t. ex. JO.s Ämbetsberättelse 1978/79 s. 370 0. Jag skall inte gå in
på en analys av frågan om principen gäller även förberedande beslut av typ
avstängning. Låt mig bara säga att jag tycker att det hade varit lämpligt att
C. fått del av utredningsrapporten och tillfälle att bemöta den innan
avstängningsbeslutet meddelades. Ärendet kan inte rimligtvis anses ha
varit så brådskande, att det varit nödvändigt att fatta beslut omedelbart.

1 Att den tjänsteman, som har blivit avstängd, kan sakna besvärsrätt enligt lagen
(1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut
är en sak för sig och inverkar inte på vad jag nu sagt. se JO:s Ämbetsberättelser 1973
s. 426 foch 1974 s. 539 f.

455

Vissa övriga ärenden

Myndighets skyldighet att besvara brev

I ett brev som kom in till JO den 30 maj 1979 klagade B. på att statens
personalpensionsverk inte hade svarat på tre skrivelser från henne (daterade
den 2 februari, 11 april och 5 maj).

Statens personalpensionsverk yttrade sig efter remiss.

Vid ärendets avgörande den 18 september 1979 anförde JO Nilsson.

Brev bör besvaras — även av myndigheter. Statens pesonalpensionsverk
besvarade inte B:s brev och bröt alltså mot den regeln. Detta var desto
betänkligare som handläggningen av det ärende som hennes förfrågningar
gällde hade dragit ovanligt långt ut på tiden, något som hon givetvis hade
intresse av att få veta anledningen till. Pensionsverket har nu sagt att man
kommer att underrätta sökandena i ärenden där handläggningstiden kan
beräknas bli lång om detta förhållande. Det är bra att så sker. Jag räknar
dessutom med att verket i fortsättningen kommer att så snart som möjligt
besvara förfrågningar under pågående handläggning av sådana och andra
ärenden. Med dessa uttalanden avslutar jag detta ärende.

Motivering av beslut i anstållningsurende

I ett brev till JO talade en klagande om att han hade sökt återanställning
hos Göta hovrätt och att hovrätten i beslut den 10 september 1979 hade
uttalat att ”hovrätten finnér ej skäl bifalla framställningen". Först efter
särskild begäran från honom hade hovrätten, den 8 oktober 1979, tillställt
honom skälen för beslutet. Han påtalade att hovrätten inte hade motiverat
sitt avslagsbeslut. Han hävdade att hovrättens underlåtenhet att motivera
sitt beslut stred mot lag (förvaltningsprocesslagen 30 § 2 st.) och rättspraxis.

JO Nilsson sade i sitt svar den 13 november 1979.

Ert ärende avsåg domstolens förvaltande verksamhet. Förvaltningslagen
(1971: 290) var alltså tillämplig. Enligt 17 § 2 p. i den lagen får skälen
för ett beslut utelämnas helt eller delvis ”om beslutet rör tillsättning av
tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av
forskningsbidrag eller jämförbar sak”. Någon ovillkorlig skyldighet för
hovrätten att i sitt beslut motivera varför man avslog Er ansökan om
återanställning förelåg alltså inte.

Har skälen utelämnats så bör myndigheten, enligt 17 § sista stycket
förvaltningslagen, på begäran av part om möjligt upplysa honom om dem i
efterhand. Ni uppger själv att hovrätten efteråt på begäran av Er har
tillställt Er skälen för sitt beslut.

Hovrätten har alltså handlat enligt gällande bestämmelser. Det finns
ingen grund för Er kritik.

456

Skoldirektörs redovisning inför skolstyrelse av inhämtade upplysningar om
sökande i tjänstetillsättningsärende

En person klagade hos JO bl. a. på skolstyrelsen i Malung för dess
handläggning av ett ärende om tillsättningen av en tjänst som skolkurator.

Utredning gjordes. Vid denna uppgav skoldirektören Thorsten Andersson
bl. a.:

Det förekom att referenter som han vände sig till i tillsättningsärenden
inte ville att han förde vidare vad de kom att meddela honom om en
sökande. Generellt gällde att han — om han blev tillfrågad av någon
ledamot om referenser i fall då referenten inte ville att hans uppgifter skulle
lämnas ut - i stället för att lämna ut negativa uppgifter svarade genom att
argumentera för annan sökande som främst borde komma i fråga. Sådana
förfrågningar hade dock inte varit aktuella här.

Vid ärendets avgörande den 22 februari 1980 anförde JO Nilsson bl. a.:

Jag kan i detta sammanhang inte undgå att säga detta i fråga om
redovisningen av referensuppgifter. Det är säkert många gånger nödvändigt
att den som bereder ett tillsättningsärende tar kontakt med utomstående,
särskilt med sökandenas chefer på andra arbetsplatser för att få en bild
av sökandenas lämplighet. Det är också viktigt att de uppgifter, som då
lämnas, antecknas (dokumenteras). Anteckningarna bör emellertid då, i
den mån de kan ha någon betydelse för avgörandet, tillföras akten och inte
av föredraganden behållas som något slags eget arbetsmaterial. Föredraganden
bör inte lova ut diskretion och undanhålla beslutsfattarna vad
referenten har sagt. Definitivt förkastligt handlar en föredragande om han
inte delger beslutsfattarna referentens förtroliga uppgifter men ändå själv
indirekt använder sig av dem genom att i stället argumentera starkare för
annan sökande. Jag vill här hänvisa till JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s.
268 f.

Andersson har sagt att han i allmänhet gör på det sätt som jag har
betecknat som förkastligt. 1 detta fall säger han sig inte ha gjort så. Jag kan
inte göra annat än att ta hans uppgift för god. Men jag förutsätter att
Andersson ändrar sig när han återger referensuppgifter och i fortsättningen
följer de rekommendationer jag här har lämnat.

457

Byggnads- och planväsendet

Byggnadsnämnd har meddelat byggnadslov för byggnadsföretag,
som i olika hänseenden stred mot gällande byggnadsplanebestämmelser,
utan att någon prövning av frågan om dispens från dessa bestämmelser
dessförinnan ägt rum. Byggnadsnämndens beslut har utformats
på sådant sätt att man därav kunnat få den uppfattningen att
det innefattat dispens från planbestämmelserna vilket medfört att
fastighetsbildningsmyndigheten vid efterföljande avstyckningsförrättning
ansett sig oförhindrad att tillämpa reglerna i 3 kap. 2 § fjärde
stycket fastighetsbildningslagen. Kritik mot byggnadsnämndens handläggning 1

en den 16 maj 1978 till JO inkommen skrivelse, vid vilken var fogade
ett antal handlingar, anförde Dani Liebenfeld följande. Han äger fastigheten
Gåsåker 2:14 om 1 645 m2 i Jonsbergs församling och Norrköpings
kommun. Fastigheten är bildad genom avstyckning från Gåsåker 2:1. Avstyckningen
är fastställd den 18 mars 1947. Samtidigt som Liebenfelds
fastighet avstyckades frånskildes från Gåsåker 2:1 ett område om 1 218 m2
beläget söder om hans fastighet. Länsarkitekten i Östergötlands län medgav
att Liebenfelds tomt fick avstyckas trots att den hade mindre areal än
vad för området gällande planbestämmelser fordrade ”under villkor att
ett samtidigt söder om detta beläget och avstyckat område” (dvs. området
om 1 218 m2) ”icke finge bebyggas”. Köparen av sistnämnda område,
konsul Lars Ringborg, förband sig inför förrättningsmannen distriktslantmätare
Nils Rasmuson att uppfylla länsarkitektens villkor, dvs. att
det söder om Liebenfelds fastighet belägna området icke skulle bebyggas.
Området sammanlades med fastigheterna Kälebo Oppgård 2:8 och 2:17,
som också ägdes av Lars Ringborg. Den nybildade fastigheten åsattes
fastighetsbeteckningen Gåsåker 5:1. Liebenfelds fastighet och det samtidigt
avstyckade området om 1 218 m2 av Gåsåker 5:1 är beläget inom
område, för vilket gäller byggnadsplan fastställd av länsstyrelsen i östergötlands
län den 30 november 1942 och som på planen betecknats med
bokstaven F. I byggnadsplanebestämmelserna anges, att tomt inom detta
område icke må givas mindre areal än 2 000 m2 och icke bebyggas med
mer än en fristående byggnad upptagande en areal av högst 150 m2. Byggnadsplanebestämmelserna
innehåller vidare föreskrift om att byggnad
inom F-området ej får uppföras närmare än 6 meter till gräns mot granntomt.
Liebenfeld erhöll lagfart å Gåsåker 2:14 den 21 maj 1947. Lars Ringborg
erhöll vilande lagfart å det från Gåsåker 2:1 avstyckade området den

458

16 april 1947 och lagfart å hela den nybildade fastigheten Gåsåker 5:1
den 14 maj 1947. Sammanläggningen av det från Gåsåker 2:1 avstyckade
området om 1 218 m2 med fastigheterna Kälebo Oppgård 2:8 och 2:17
till Gåsåker 5:1 har givetvis icke medfört ändring av beslutet om förbud
för bebyggelse av området från Gåsåker 2:1 även om övrig del av Gåsåker
5:1 ej omfattas av planen. Utan att ens tillfråga Liebenfeld därom
meddelade byggnadsnämnden i Norrköpings kommun den 28 juni 1977
Lars Ringborgs son Karl Ringborg rätt att å det område av Gåsåker 5:1.
som härrörde från Gåsåker 2:1 och ingick i det planlagda området, uppföra
ett ”enbostadshus”. I granskningsutlåtande hade påpekats, att förslaget
om byggnadslov ”avviker från nybyggnadsförbudet enl 110 § byggnadsstadgan”
och att dispens tillstyrks ”enl 67 § byggnadsstadgan jämte
länsstyrelsens beslut 1973 04 09”. Området var då icke avskilt från Gåsåker
5:1. Den 3 augusti 1977 avstyckade fastighetsbildningsmyndigheten
i Norrköpings lantmäteridistrikt likaledes utan Liebenfelds hörande området
om 1 218 m2 till en för sig bestående fastighet, som åsattes jordregisterbeteckningen
Gåsåker 5:2. Av fastighetsbildningsmyndighetens
protokoll framgår bl. a. att ”för det berörda området gäller byggnadsplan
fastställd 1942-11-30”, att ”byggnadslov är meddelat 1977-06-28” samt
att ”fastighetsbildningen överensstämmer med planen med undantag av
tomtstorleken”. Byggnadens areal uppgår till 182 m2 (jfr planbestämmelserna).
Sedan Liebenfeld fått uppgift om att byggnadslov för att uppföra
en byggnad intill hans fastighet begärts och han befarade att den skulle
komma att ligga så nära villan på hans fastighet att den skulle komma att
störa utsikten, hemställde han till byggnadsnämnden den 15 juni 1977 att
få del av nämndens beslut i ärendet. Nämnden tillställde honom en kopia
av sitt beslut postat den 11 juli 1977. Han har alltså icke före det byggnadslovet
lämnades i strid mot gällande byggnadsplan tillfrågats om hur
han ställde sig till ansökan om lov att bygga å Gåsåker 5:2 i strid mot
1946 given utfästelse och inte heller till att det område som 1947 icke ansågs
böra utgöra en för sig bestående fastighet skulle avstyckas till sådan
fastighet. Stadsarkitekten i Norrköping Sven Tynelius har i anledning av
en av advokaten C. W. Du Rietz för Liebenfelds räkning till byggnadsnämnden
avlåten skrivelse förklarat att byggnadslovet å Gåsåker 5:2
”tillkommit i laga ordning och har inte funnit att byggherren Carl Ringborg
vid påbörjat uppförande av nybyggnaden frångått byggnadslovet”
samt att det inte fanns skäl för byggnadsnämnden att förbjuda byggnadsarbetets
fortsättande. Detta trots att den nybildade fastigheten innehåller
mindre areal än den som gäller enligt fastställd byggnadsplan, avstyckningen
av området 1947 fått ske sedan ägaren förbundit sig att uppfylla
villkoret att området icke fick bebyggas och att byggnaden förlagts 4,5
meter från Liebenfelds tomtgräns i stället för i byggnadsplanen angivna
minsta avstånd 6 meter. Liebenfeld fann också innehållet i ett av stadsingenjörskontoret
den 6 april 1978 utfärdat kontrollbevis anmärknings -

459

värt. I beviset hade först utsagts att det ej upprättats nybyggnadskarta för
byggnadsföretaget och därefter att byggnadens planläge den 8 mars 1978
utstakats av stadsingenjörskontoret ”i enlighet med redovisningen på nybyggnadskartan”.
— Avslutningsvis hemställde Liebenfeld att JO måtte
genomgå handlingarna och pröva om byggnadsnämnden och/eller lantmätaren
Edde Mandalh vid fastighetsbildningsm; ndigheten handlagt
ifrågavarande ärenden med iakttagande av gällande bestämmelser och
med tillbörlig hänsyn till Liebenfeld.

Klagomålen remitterades till byggnadsnämnden och fastighetsbildningsmyndigheten.
Byggnadsnämnden åberopade som svar på remissen en av
stadsarkitekten upprättad tjänsteskrivelse av följande innehåll.

Dani Liebenfeld, ägare till fastigheten Gåsåker 2:14, har i skrivelse
varav kopia bilägges hos Riksdagens justitieombudsmän begärt prövning
om byggnadsnämnden i Norrköping handlagt byggnadslovsärendet
Bd 244/77 Karl Ringborg med iakttagande av gällande bestämmelser och
med tillbörlig hänsyn till honom som ägare av grannfastigheten.

Till Liebenfelds skrivelse har fogats kopia av plankarta, bestämmelser,
avstyckningsakt avseende Gåsåker 2:14, byggnadsnämndens protokoll avseende
det aktuella byggnadslovet och stadsingenjörskontorets kontrollbevis.

Stadsarkitektkontoret har tagit del av handlingarna, som ganska väl
redovisar föreliggande förutsättningar för byggnadslovet före nämndbeslutet
1977-06-28.

Att Dani Liebenfeld med protokollsutdrag från byggnadsnämnden den
11 juli 1977 underrättats om byggnadslovet på Gåsåker 5:1 erkännes i
skrivelsen. Stadsarkitektkontoret kan tillägga att Liebenfeld tillsammans
med teknisk rådgivare fick tillfälle före den 15 juni ta del av byggnadslovshandlingarna
och besked från stadsarkitektkontoret att beredningen
av ärendet lett till ett tillstyrkande av byggnadslovet då ärendet skulle
föreläggas byggnadsnämnden den 28 juni.

Konsul Lars Ringborgs förbindelse 1947 inför förrättningsmannen att
inte låta bebygga nuvarande Gåsåker 5:2 innebar inte upphävande av
byggnadsplanen eller begränsning av byggnadsrätten enligt fastställda bestämmelser
och byggnadsnämnden kan således inte på den grunden vägra
byggnadslov för en nybyggnad enligt planbestämmelserna.

Vad gäller byggnadsföretaget Karl Ringborg ligger i byggnadsnämndens
beslut om byggnadslov en samlad bedömning innebärande egentligen
endast en avvikelse från planbestämmelserna som anger 6 m avstånd till
tomtgräns. Gåsåker 5:2 är starkt kuperad och plats för nybyggnaden finns
enbart på en berghylla framför och cirka 3 m under Liebenfelds tomt.
Det medgivna avståndet 4,5 m innebar ingen begränsning av Liebenfelds
rätt att bebygga Gåsåker 2:14 enligt gällande plan. Byggnadsnämndens
befogenhet att medgiva undantag från föreskrivna avståndsmått har intagits
i planbestämmelserna § 5 mom. 4. I sammanhanget påpekas att om
prövning avsett ett avstånd mindre än 4,5 m skulle Liebenfeld ha hörts
enligt sista stycket, 39 § byggnadsstadgan.

Nybyggnaden har enligt stadsarkitektkontorets beräkning 179 m2 byggnadsyta,
är löst i ett plan utan källare och med förråd, pannrum m. m. i
anslutning till bostaden. Byggnadsplanen tillåter 180 m2 sammanlagd
byggnadsyta, 150 m2 för huvudbyggnad och 30 m2 för uthus.

460

Byggnadslovet beviljades på fastigheten Gåsåker 5:1 som har en areal
betydligt överstigande planbestämmelsernas 2 000 m2 varför undantagsprövning
för tomtstorleken inte erfordrades vid byggnadslovstillfället.
Byggnadsnämnden hade inte anledning motsätta sig att distriktslantmätaren
senare vid begärd förrättning begränsade den nya tomten Gåsåker 5:2
till den yta som omfattades av byggnadsplanen. Det hade varit möjligt att
öka arealen t. o. m. till 2 000 m2 genom överföring av ytterligare mark
från Gåsåker 5:1, mark som utgöres av en bergslänt, till ingen nytta för
Gåsåker 5:2 mer än att planbestämmelsernas eftersträvade areal uppnåtts.

Nybyggnadsförbudet enligt 110 § byggnadslagen. Byggnadsnämnden
har begärt och länsstyrelsen har förordnat om nybyggnadsförbud inom
byggnadsplaneområdet till dess vattenförsörjning och avlopp för området
anordnats i erforderlig mån.

Enligt särskilt beslut 1973-04-09 har länsstyrelsen enligt 67 § byggnadsstadgan
förordnat befogenhet för byggnadsnämnden bl. a. att i länsstyrelsens
ställe medgiva undantag från nybyggnadsförbudet enligt 110 S byggnadsstadgan.

Undantagsprövningen föregick byggnadslovsärendet i samband med av
Karl Ringborg begärt förhandsbesked. Kopia av sammanträdesprotokoll
§ 110/77 från hälsovårdsnämndens arbetsutskott bilägges. Till protokollet
hörande bilagor lämnar besked om de särskilda bevekelsegrunder som föranledde
byggnadsnämnden att genomföra undantagsprövningen.

Nybyggnadskarta har inte begärts i detta ärende då bedömning ändå
kunnat ske med tillgänglig avstyckningskarta, byggnadsplan och bestämmelser.
Anmärkningen på stadsingenjörskontorets kontrollbevis att byggnaden
utstakats i enlighet med redovisning på nybyggnadskarta förbryllar
men får skyllas på den förtryckta blanketten som avser den vanligast
förekommande utstakningssituationen. Stadsingenjören har i skrivelse
1978-05-18 meddelat Liebenfeld, att felskrivningen på kontrollbeviset rättats.
”Redovisningen på nybyggnadskartan” har ändrats till ”redovisningen
på situationsplanen". Samtidigt har påpekats att eftersom situationsplanen
använts vid utstakningen, felskrivningen ej orsakat något fel
vid utstakningen.

Byggnadsplanen i Gåsåker innehåller inte sådan detaljreglering att utsikten
för de enskilda tomterna skyddas speciellt. Stadsarkitektkontoret
försöker normalt rädda vad som går av utsikt vid bedömning av nya huslägen.
I det aktuella fallet har Karl Ringborg själv medverkat av hänsyn
till Liebenfeld främst genom att nöja sig med en envåningsbyggnad i stället
för i byggnadsplanen tillåtna två våningar. Nybyggnaden har försetts med
minimilutning på tak, den ligger som tidigare nämnts på en hylla cirka
3 m under Gåsåker 2:14 och det minskade avståndet 4,5 m från tomtgräns
medverkar dessutom till att den på hyllan indragna byggnaden lämnar
större fritt synfält. Foto taget från Liebenfelds tomt under byggnadstid
bifogas.

Fastighetsbildningsmyndigheten (distriktslantmätaren Edde Mandalh)
yttrade.

Förrättningen handlades utan sammanträde efter ansökan av fastighetsägaren.
Inom fastighetsbildningsmyndigheten utreddes att ansökan skett
av behörig person,

att fastigheten enligt uppgifter från inskrivningsmyndigheten icke besvärades
av servitut eller nyttjanderätt som påverkade ärendet,

461

att fastigheten till den del den berörde det till avstyckning föreslagna
området utgjorde kvartersmark enligt fastställd byggnadsplan,

att det till avstyckning föreslagna området understeg minimiarealen för
tomtplats enligt byggnadsplanen,

att byggnadslov beviljats för enfamiljshus med föreslagen styckningslott
som tomtplats,

att gränserna på marken var ostridiga.

Förrättningsmannen bedömde därefter att avsteget från planbestämmelserna
kunde ske enligt FBL 3 kap. 2 § 4 st.

Fastighetsbildningsbeslut meddelades och expedierades i vanlig ordning.
Utöver de frågor som ovan berörts innehåller skrivelsen dels förmodanden
om att även granne skulle vara sakägare i fastighetsbildningsärendet,
dels att vissa anteckningar i redogörelse till avstyckning, verkställd 1946,
skulle vara för framtiden bindande till förmån för ägare till grannfastighet.

Under förarbetena till FBL har man funnit sig böra avstå från att definiera
sakägarebegreppet. Man ansåg emellertid att de principer som hittills
gällt skulle i fortsättningen tillämpas vid tolkningen av sakägarebegreppet.
Sakägare skulle således vara ägare eller besittningshavare till
de fastigheter som vid fastighetsbildningen får sina ägor förändrade.
Servitutshavare och nyttjanderättshavare är icke sakägare vid avstyckning
eller klyvning av den tjänande fastigheten. 1 beskrivningen till dessa förrättningar
antecknas emellertid vilken verkan fastighetsbildningen får på
dessa rättigheter (i dessa fall huvudsakligen ny tjänande fastighet).

I ifrågavarande ärende är det uppenbart att ägaren till Gåsåker 2:14
icke är sakägare och således ej erhåller underrättelse om förrättningen.

Den för området gällande byggnadsplanen har upprättats enligt reglerna
i 1931 års stadsplanelag. Länsstyrelsen var vid denna tidpunkt huvudman
för byggnadsplanen. Rent praktiskt utfördes arbetet så att länsarkitekten
i tjänsten var planförfattare och länsstyrelsen var fastställelsemyndighet.
Planbestämmelserna innehåller i § 3 mom. 1 bestämmelser att tomt
inom med F betecknat område (varom nu är fråga) icke får givas mindre
areal än 2 000 m2 och i mom. 2 en bestämmelse att detta även skulle gälla
tomtplats. Detta beror på att enligt 1931 års stadsplanelag tomtindelning
kunde fastställas även inom byggnadsplanelagt område icke såsom nu endast
inom stadsplanelagt område. Mom. 2 avsåg därför det fall att bebyggelse
skedde utan tomtindelning. Någon bestämmelse om hur dispens
från denna bestämmelse kunde erhållas finns ej i bestämmelserna, men
normalt ansågs fastställelsemyndigheten ha dispensbefogenheter. Avstyckningen
fastställdes av länsstyrelsen, varvid länsarkitekten var föredragande.
Förrättningsmannen hade tydligen samrått med länsarkitekten angående
tomtplatsens storlek, varvid denne varit av den uppfattningen att
avstyckningen kunde fastställas men att konsekvensen skulle bli att återstående
del av kvarteret ej skulle få bebyggas. Markägaren godtog detta.

Sedermera har 1931 års stadsplanelag ersatts med 1948 års byggnadslag
vilken erhållit en principiell ändring 1960 med innebörden att numera
kommunerna är huvudmän för detaljplanerna. Under 1960—70-talen har
dessutom tillkommit bestämmelser som överfört dispensgivningen i byggnadsärenden
till kommunernas byggnadsnämnder. Under senare tid har
skrivits mycket om samspelet mellan byggnadslagstiftningen och fastighetsbildningslagstiftningen.
I ett fall som ifrågavarande torde principen
vara att beyggnadslagstiftningens regler skall åberopas för att säkerställa
grannfastighetens rättigheter och fastighetsbildningslagstiftningen för att
behandla den direkt berörda fastigheten. Hur samspelet skall ske framgår

462

av 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen. Förrättningsmannen i fastighetsbildningsärendet
torde ha rätt att antaga att grannfastigheternas rätt bevakats
vid fastställelse av detaljplan, vid dispensgivning eller vid byggnadslovsprövning.

Advokat Du Rietz har såsom ombud för Liebenfeld yttrat sig över de
inkomna remissvaren och därvid åberopat bl. a. av arkitekten SAR Ebbe
Borg upprättade promemorior. Du Rietz har även vid skilda tillfällen ingivit
fotografier. I sitt yttrande över fastighetsbildningsmyndighetens remissvar
anförde Du Rietz bl. a. Det synes kunna ifrågasättas om det område,
som nu utgör Gåsåker 5:2, inte skall anses besvärat av ett förrättningsservitut
eftersom distriktslantmätaren Rasmuson i sin till förrättningsakten
avseende avstyckningen av Gåsåker 2:4 hörande redogörelse
antecknat att ”tomten” (dvs. Gåsåker 2:14) ”finge givas mindre areal, än
vad bestämmelserna fordrar, under villkor att ett samtidigt söder om detta
beläget och avstyckat område” (nuvarande Gåsåker 5:2) ”icke finge bebyggas”
samt att ”Detta villkor har köparen av sistnämnda område” (dvs.
konsul Lars Ringborg) ”förbundit sig att uppfylla”. Även om Gåsåker 5:1
och nu Gåsåker 5:2 inte skulle anses belastad med ett negativt förrättningsservitut
avseende byggnadsförbud så måste ändock Liebenfeld, som
alltjämt är ägare av Gåsåker 2:14, anses vara sakägare som skolat höras
vad beträffar tillskapandet och utnyttjandet av Gåsåker 5:2 såväl när det
gäller att avgöra frågan om frångående av planbestämmelser (dispensärende)
som vid åsidosättande av en mellan två fastighetsägare träffad
överenskommelse och till en avstyckningsakt av förrättningsmannen fogad
handling om överenskommelsen. — Avslutningsvis sade Du Rietz att han
tillät sig ifrågasätta om inte statens lantmäteriverk borde höras i fastighetsbildningsdelen
av ärendet.

Sedan JO Uhlin härefter genom remiss infordrat yttrande från statens
lantmäteriverk angående fastighetsbildningsmyndighetens handläggning,
anförde verket följande.

Lantmäteriverket har kompletterat handlingarna i ärendet med en kopia
av förrättningsakten som bifogas yttrandet.

Klaganden, Dani Liebenfeld, anser att han borde ha betraktats som
sakägare vid förrättningen och av den anledningen beretts tillfälle att
yttra sig. Han grundar sin inställning dels på att styckningslotten enligt
hans uppfattning var belastad av ett servitut eller i vart fall av en överenskommelse
som borde ha beaktats vid förrättningen, dels på att fastighetsbildningen
innebar avvikelse från gällande planbestämmelser.

Det som antecknades i förrättningsprotokollet år 1946 som ett villkor,
att den nu aktuella styckningslotten inte skulle få bebyggas, är enligt lantmäteriverkets
mening inte ett servitut. Av den anledningen är Liebenfeld
inte heller sakägare vid förrättningen i egenskap av servitutshavare. Om
Lars Ringborg, dåvarande ägaren till området, som anteckningen ger vid
handen har förbundit sig att uppfylla ett sådant villkor kan detta möjligen
betraktas som en personlig överenskommelse mellan fastighetsägarna. Det
kan enligt lantmäteriverkets mening inte riktas befogad anmärkning mot

463

fastighetsbildningsmyndigheten (FBM) för att klaganden inte blev behandlad
som sakägare med utgångspunkt från anteckningen i 1946 års
protokoll.

Det är för övrigt ovanligt och inte ändamålsenligt att föreskrift, villkor
eller rekommendation rörande byggandet meddelas i ett avstyckningsprotokoll.
Lämpligare hade i stället varit att i någon form rikta byggnadsnämndens
uppmärksamhet på den åsyftade riktlinjen rörande byggandet.

För fastighetsbildning inom fastställd plan gäller reglerna i 3 kap. 2 §
fastighetsbildningslagen (FBL). Fastighetsbildning skall enligt huvudregeln
ske i överensstämmelse med planen. FBM kan emellertid om det finns
särskilda skäl avvika från planen. Reglerna finns i paragrafens tredje
stycke och innebär bl. a. att FBM i vissa fall skall inhämta planmyndighetens
medgivande till sådan avvikelse. Vidare finns bestämmelse i fjärde
stycket som innebär att om medgivande, t. ex. dispens enligt byggnadslagen,
redan lämnats så att nybyggnad får företas i strid mot plan eller
bestämmelse får också den fastighetsbildning ske som behövs för att medgivandet
skall kunna utnyttjas. FBM behöver då inte inhämta särskilt
medgivande i fastighetsbildningsärendet enligt det nyss rtämnda tredje
stycket. Regeln är till för att undvika onödig dubbelprövning.

Vid förrättningen avstyckades en styckningslott med mindre areal än
den minimiareal som anges i byggnadsplanebestämmelserna. När ansökan
om fastighetsbildning inlämnades fanns redan beviljat byggnadslov för ett
bostadshus. Byggnadslovet innebar att byggnadsnämnden hade gett annan
än markägaren lov att uppföra ytterligare ett bostadshus på fastigheten
lokaliserat till plats på den aktuella styckningslotten. Byggnadsnämndens
beslut innefattade uttryckligen också dispens från gällande nybyggnadsförbud
enligt 110 § byggnadslagen. FBM har angett att reglerna i 3 kap.
2 § fjärde stycket tillämpats vid förrättningen. Uppenbarligen har FBM
ansett att byggnadsnämnden genom att meddela byggnadslov också hade
dispenserat från planbestämmelsen om viss minimiareal. Enligt lantmäteriverkets
mening är en sådan tolkning av situationen ganska naturlig. Att
FBM prövade fastighetsbildningen med tillämpning av 3 kap. 2 § fjärde
stycket FBL ger därför enligt lantmäteriverkets uppfattning inte anledning
till erinran.

I förrättningsakten finns ingen anteckning om samråd med byggnadsnämnden.
Lantmäteriverket har emellertid inhämtat per telefon att FBM
och byggnadsnämnden tillämpar den rutinen att man med jämna mellanrum
tillsammans går igenom nya ansökningar om byggnadslov och avstyckning.
I det aktuella fallet har denna gemensamma genomgång skett
redan på byggnadslovsstadiet. FBM fann därför ingen anledning att på
nytt samråda i fastighetsbildningsärendet. Mot denna bakgrund måste
anses att den i 4 kap. 25 § FBL föreskrivna samrådsskyldigheten är uppfylld.

Lantmäteriverket har sammanfattningsvis den uppfattningen att det
inte finns fog för erinran mot FBM:s handläggning av förrättningen.

I yttrande över lantmäteriverkets remissvar åberopade Du Rietz en av
Borg upprättad ytterligare promemoria samt ifrågasatte om inte yttrande
borde inhämtas jämväl från statens planverk.

JO Uhlin beslöt härefter att genom remiss infordra yttrande från statens
planverk, som anförde följande.

464

För området i vilket Gåsåker 5:2 ingår gäller byggnadsplan, fastställd
av länsstyrelsen 1942-11-30. Enligt byggnadsplanebestämmelserna §3
mom. 1 får tomt inte givas mindre areal än 2 000 m- inom med F betecknat
område. Enligt § 4 mom. 2 får inom sådant område tomt bebyggas
med endast en byggnad, uppförd fristående och innehållande högst tre
bostadslägenheter samt upptagande en areal av högst 150 m2. Jämlikt
mom. 3 får, under förutsättning att byggnadsnämnden finner detta lämpligt
och med tomtens och kvarterets enhetliga bebyggande förenligt, även
uthus och därmed jämförlig byggnad uppföras, dock icke till större areal
än 30 m2. Byggnad får vidare jämlikt § 5 mom. 1 inte förläggas närmare
än 6 m till gräns mot granntomt. Jämlikt mom. 4 må undantag medgivas
från bl. a. nämnda avståndsmått för uthus eller dylik byggnad där så med
hänsyn till byggnads ringa storlek och andra inverkande omständigheter
samt utan men för brandsäkerhet, ett ändamålsenligt bebyggande och
trevnad prövas kunna ske.

För området gäller nybyggnadsförbud enligt 110 § BL.

Anmälarens fastighet Gåsåker 2:14 bildades genom avstyckning
1946-05-02 och 1946-05-24, fastställd av länsstyrelsen 1947-03-18. Då
arealen endast uppgick till ca 1 600 m2 och alltså underskred den i bestämmelserna
föreskrivna minimiarealen 2 000 m2 medgavs detta av länsarkitekten
under villkor att ett samtidigt söder om detta beläget och avstyckat
område (på 1 218 m2) icke finge bebyggas, ett villkor som köparen
av sistnämnda område förband sig att uppfylla.

1977-06-28 meddelade byggnadsnämnden i Norrköpings kommun byggnadslov
för nybyggnad av en bostadshus på Gåsåker 5:1, bildad av nämnda
område om 1 218 m2 och två områden utanför den aktuella byggnadsplanen.

1977-08-03 avstyckades ett område på 1 218 m2 från Gåsåker 5:1 som
fick beteckningen 5:2. Det är på denna fastighet som den nu aktuella
byggnaden uppförts.

Av beslutet om byggnadslov framgår att ”dispens meddelas enligt 67 §
BS jämlikt länsstyrelsens beslut 1973-04-09”. Innebörden härav torde vara
att dispens lämnas från det som avvikelse betecknade nybyggnadsförbudet
enligt 110 § BL. Frågan om byggnadens byggnadsyta har emellertid inte
tagits upp. Byggnadsytan uppgår till ca 180 m2 mot i bestämmelserna angivna
150 m2.

Byggnadens avstånd till tomtgränsen uppgår till 4,5 m mot i bestämmelserna
föreskrivna 6 m.

Fastighetens (Gåsåker 5:2) areal uppgår till 1 218 m2, vilket väsentligt
underskrider bestämmelsernas minimiareal. Fråga är alltså här om överexploatering
i förhållande till planen.

Av beslutet om byggnadslov framgår inte att dispens lämnats i nu angivna
tre avseenden.

Det bör understrykas vad som sägs i länsstyrelsens delegationsbeslut
1973-04-09 enligt 67 § 2 mom. BS.

”Frågan om betydande frångående av fastställd plan särskilt beträffande
exploateringsgrad skall prövas genom planändring och ej
genom dispens” samt

”Jämlikt 67 § 3 mom. byggnadsstadgan skall granne, vars rätt kan
påverkas av tillstånd enligt nämnda paragraf, erhålla tillfälle att yttra
sig innan tillstånd gives. Det är angeläget att nämnda beslut ej ges en
snäv tolkning.”

465

JO Uhlin yttrade i beslut den 20 september 1979.

Vid den i byggnadsnämndens yttrande omnämnda undantagsprövningen,
vilken ”föregick byggnadslovsprövningen i samband med av Karl
Ringborg begärt förhandsbesked”, hade byggnadsnämnden den 22 mars
1977 beslutat att i enlighet med stadsarkitektens förslag inhämta hälsovårdsnämndens
yttrande i ärendet. I förenämnda förslag hade anförts bl. a.

Gåsåker 5:1 består numera inte enbart av området 14 på kartkopian
utan omfattar efter sammanläggning även delar av fastigheter inom Kälebo
Nedergård, tillsammans lite över 4 100 m2.

Styckningsdelen med beteckning 14, den nu aktuella blivande tomten,
är 1 218 m2 och ligger inom fastställd byggnadsplan, vilket resten av Gåsåker
5:1 inte gör. Karta bilägges.

Inom byggnadsplaneområdet har byggnadsnämnden begärt förbud enligt
110 § byggnadslagen; utanför planområdet råder byggförbud enligt
56 4) byggnadsstadgan och 15 § naturvårdslagen (strandskyddsområde).

Ringborgs förfrågan måste besvaras med besked om dispens kommer
att lämnas från förbudet enligt 110 § BL.

Med hänvisning till innehållet i Ringborgs skrivelse anser stadsarkitektkontoret
att sådana särskilda skäl redovisats, som bör föranleda dispensprövning,
sannolikt innebärande att någon tillfällig anordning för uppsamling
av avloppsvatten får utföras. Planbestämmelserna tillåter annars
att åretruntbostad får uppföras, byggnadsrätten är generöst tilltagen.

Stadsarkitektkontoret föreslår byggnadsnämnden att som underlag för
dispensprövning inhämta hälsovårdsnämndens yttrande.

Det av byggnadsnämnden begärda byggnadsförbudet avsåg förbud enligt
110§ andra stycket byggnadslagen och länsstyrelsen har den 11 maj
1977 med stöd av nämnda lagrum förordnat att inom ifrågavarande byggnadsplaneområde
nybyggnad ej får företagas utan särskilt tillstånd innan
vattenförsörjning och avlopp anordnats i erforderlig mån.

I byggnadsnämndens protokoll den 28 juni 1977, enligt vilket byggnadsnämnden
biföll Karl Ringborgs ansökan om byggnadslov samt meddelade
dispens enligt 67 § byggnadsstadgan jämte länsstyrelsens beslut den 9 april
1973, hade under rubriken ”Granskningsutlåtande” antecknats bl. a.

Förslaget avviker från nybyggnadsförbudet enl. 110 § byggnadsstadgan.
V A-frågan är löst enligt hälsovårdsnämndens beslut § 110/77.

Av vad sålunda upptagits framgår, att byggnadsnämndens dispensprövning
enligt 67 § byggnadsstadgan endast avsett det särskilt meddelade
byggnadsförbudet enligt 110 § andra stycket byggnadslagen (att man i
granskningsutlåtandet angivit ”byggnadsstadgan” måste uppenbarligen
bero på ett skrivfel).

Vidare framgår, att byggnadsnämnden varit väl medveten om att såsom
tomt för den tilltänkta byggnaden skulle ianspråktagas ett område
om 1 218 m2, vilket var avsett att avstyckas till självständig fastighet. Av
30 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

466

statens lantmäteriverks yttrande framgår f. ö. att samråd ägt rum mellan
byggnadsnämnden och fastighetsbildningsmyndigheten redan på byggnadslovstadiet.

Byggnadsnämnden har i sitt yttrande till JO hävdat att någon undantagsprövning
för tomtstorleken icke erfordrades vid byggnadslovstillfället,
eftersom byggnadslovet beviljades på fastigheten Gåsåker 5:1 som har en
areal betydligt överstigande planbestämmelsernas 2 000 m2. En sådan inställning
kan jag ej förstå. Byggnadslovshandlingarna, bl. a. situationsplan,
gav ju otvetydigt vid handen att som tomt för byggnadsföretaget ej
skulle ianspråktagas annan del av Gåsåker 5:1 än det för avstyckning avsedda
området om 1 218 m2. Det kan även framhållas att det av utredningen
framgår, att ägaren till Gåsåker 5:1 vid tidpunkten för byggnadslovsbeslutet
avhänt sig äganderätten till området i fråga. Enligt min mening
borde det ha stått helt klart för byggnadsnämnden att det för att
byggnadsföretaget skulle få komma till utförande erfordrats dispens från
byggnadsplanens bestämmelser om minimiareal för tomt.

Hur byggnadsnämnden kan hävda att någon dispens ej skulle ha krävts
för byggnadens yta framstår för mig som svårförståeligt. Att byggnaden
var avsedd att uppföras i ett plan utan källare samt att den skulle inrymma
förråd och pannrum m. m. kan ju omöjligen påverka det faktum att byggnadens
yta med cirka 30 m2 skulle komma att överskrida den enligt byggnadsplanebestämmelserna
tillåtna byggnadsytan. En annan sak är att
byggnadsnämnden varit oförhindrad att beakta nämnda förhållanden som
särskilda skäl vid en dispensprövning.

Byggnadsnämnden har uppgivit, att i dess beslut om byggnadslov ligger
”en samlad bedömning innebärande egentligen endast en avvikelse från
planbestämmelserna som anger 6 m avstånd till tomtgräns”. Man har
vidare uppgivit, att ”byggnadsnämndens befogenhet att medge undantag
från föreskrivna avståndsmått har intagits i planbestämmelserna § 5
mom. 4.” Genom denna hänvisning får väl antagas att byggnadsnämnden
menat att det ej rört sig om en dispens enligt 67 § byggnadsstadgan. Det
är i och för sig riktigt att om befogenhet för byggnadsnämnd att medge
avvikelse från plan finns inskriven i planbestämmelserna så är ett beslut
av nämnden som innefattar utnyttjande av denna befogenhet ej att anse
som en dispens enligt 67 § byggnadsstadgan. Den av byggnadsnämnden i
förevarande fall åberopade planbestämmelsen innefattar dock ingen befogenhet
för byggnadsnämnden att beträffande huvudbyggnad medge
mindre avstånd från gräns mot granntomt än 6 meter utan byggnadsnämndens
befogenhet att medge undantag från detta avståndsmått är inskränkt
till att — därest vissa villkor är uppfyllda — avse uthus eller dylik
byggnad.

Jag kan i likhet med statens planverk inte finna annat än att den av
Karl Ringborg uppförda byggnaden i tre hänseenden strider mot byggnadsplanebestämmelserna.
Byggnadsnämnden hade därför icke ägt med -

467

dela byggnadslov med mindre dispens från ifrågavarande bestämmelser
dessförinnan meddelats.

Byggnadsnämndens felaktiga handläggning har medfört att byggnadsnämnden
underlåtit att jämlikt 67 § 3 mom. byggnadsstadgan bereda
Liebenfeld tillfälle att yttra sig före byggnadsnämndens beslut om tillstånd
till byggnadsföretaget samt att jämlikt 58 § 1 mom. andra stycket första
punkten byggnadsstadgan självmant underrätta honom om byggnadslovet.
Det är nämligen enligt min mening alldeles uppenbart att de avvikelser
från byggnadsplanebestämmelserna varom här är i fråga är av beskaffenhet
att kunna påverka Liebenfelds rätt.

Man kan visserligen även med utgångspunkt från byggnadsnämndens
uppfattning att någon dispens enligt 67 § byggnadsstadgan ej varit erforderlig
i fråga om byggnadsplanebestämmelserna göra gällande att Liebenfeld
bort erhålla tillfälle till yttrande, eftersom byggnadsnämndens beslut
innefattade dispens från det särskilt meddelade förbudet att företaga nybyggnad
innan vattenförsörjning och avlopp anordnats i erforderlig mån.
Det kan dock diskuteras huruvida nämnda dispens var av beskaffenhet
att kunna inverka på Liebenfelds rätt och jag vill därför inte göra gällande
att byggnadsnämnden haft ovillkorlig skyldighet att höra Liebenfeld angående
denna dispensfråga.

Liebenfeld hade dock tydligen innan byggnadsnämndens beslut meddelades
av eget initiativ tagit del av byggnadslovshandlingarna samt hemställt
om att få del av nämndens beslut, vilket även sändes till honom den
11 juli 1977. Jag vill i detta sammanhang säga att det med tanke på det
missnöje med beslutet som Liebenfeld givit uttryck för i sin JO-anmälan
synes något förvånande att han ej utnyttjade sin möjlighet att överklaga
beslutet så att det kunnat bli föremål för överprövning i ordinär ordning.

Nu har visserligen beslutet om byggnadslov vunnit laga kraft gentemot
Liebenfeld men kvar står dock att något formellt beslut om dispens från
byggnadsplanebestämmelserna ej föreligger och det kan därför i och för
sig göras gällande att byggnaden oaktat det meddelade byggnadslovet är
olagligt uppförd. Detta är givetvis högst otillfredsställande och jag anser
att byggnadsnämnden har gjort sig skyldig till försummelse av allvarlig
art. Försummelsen kan ej ursäktas med att planbestämmelserna varit invecklade
eller eljest svårtolkade. Jag förutsätter att byggnadsnämnden nu
snarast till prövning upptar frågan huruvida dispens från byggnadsplanebestämmelserna
kan meddelas i efterhand. Om en sådan prövning utmynnar
i ett dispensbeslut är Liebenfeld givetvis oförhindrad att överklaga
detta.

Jag förutsätter även att byggnadsnämnden i fortsättningen vid handläggning
av ärenden rörande tillstånd till byggnadsföretag noga tillser att
dispensprövning äger rum i alla de hänseenden där sådan är erforderlig
samt att berörda grannars rätt till yttrande därvid beaktas. Jag vill vidare
rekommendera byggnadsnämnden att utforma sina beslut på sådant sätt

468

att det klart framgår i vilka hänseenden dispens meddelats. I förevarande
fall har ju i det till byggnadsnämndens beslut hörande granskningsutlåtandet
angivits att förslaget avviker från nybyggnadsförbud enligt 110 §
byggnadslagen. Det borde dock rätteligen ha stått 110 § andra stycket
byggnadslagen. I lagrummets första stycke föreskrivs nämligen att nybyggnad
ej må företagas i strid mot byggnadsplan och någon prövning av
fråga om dispens från sådant förbud har ju som ovan närmare utvecklats
ej ägt rum.

Vad angår handläggningen av avstyckningsärendet ger utredningen vid
handen att Liebenfeld formellt ej varit att anse som sakägare i detta
ärende. Det kan därför icke läggas fastighetsbildningsmyndigheten till last
som fel att man ej beredde Liebenfeld tillfälle att yttra sig över ansökningen
om avstyckning. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan
man på grund av utformningen av byggnadsnämndens beslut få den uppfattningen
att beslutet innefattade dispens från nybyggnadsförbud enligt
såväl första som andra stycket i 110 § byggnadslagen. Med hänsyn härtill
kan jag ha förståelse för att fastighetsbildningsmyndigheten ansåg sig ha
anledning utgå ifrån att byggnadsnämnden redan lämnat medgivande till
undantag från byggnadsplanens bestämmelser om tomtstorlek och att
myndigheten därför varit oförhindrad att vid avstyckningsförrättningen
tillämpa reglerna i 3 kap. 2 § fjärde stycket fastighetsbildningslagen.

Vissa övriga ärenden

Byggnadsnämnd är skyldig att behandla begäran från fastighetsägare om
ingripande mot byggnadsåtgärder på grannfastighet

Hos JO klagade M. över att av honom gjorda framställningar rörande
olovligt byggande på en grannfastighet ej föranlett någon åtgärd från
byggnadsnämndens sida.

Byggnadsnämnden anförde i yttrande över klagomålen att påtalade
byggnadsarbeten ej var av beskaffenhet att kräva byggnadslov.

JO Uhlin yttrade i beslut den 25 oktober 1979.

M:s framställningar måste anses innefatta en begäran om att byggnadsnämnden
skall vidtaga åtgärd enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI). Enligt min mening hade det
varit byggnadsnämndens skyldighet att upptaga denna begäran till behandling
som särskilt ärende samt meddela beslut i detta. Så har emellertid ej
skett, vilket jag finnér anmärkningsvärt. Den omständigheten att byggnadsnämnden
förmenar att byggnadslov ej varit erforderligt för det utförda
och att LPI därför inte skulle vara tillämplig utgör ej något skäl för att
byggnadsnämnden skall kunna underlåta att meddela beslut i ärendet. Om
något beslut ej meddelas betages ju M. möjlighet att genom besvär få

469

frågan huruvida vidtagna åtgärder är av beskaffenhet att kräva byggnadslov
överprövad i ordinär ordning, vilket är betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Jag måste således konstatera att byggnadsnämndens handläggning varit
onöjaktig. Jag anser mig emellertid kunna förutsätta att byggnadsnämnden
nu snarast meddelar beslut i det av M. hos nämnden anhängiggjorda
ärendet. Med hänsyn härtill och då en överprövning i ordinär ordning
härefter kan komma till stånd anser jag att någon ytterligare åtgärd från
min sida ej är motiverad.

Underrättelse om beslut innefattande föreläggande enligt lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. (LPI) bör ske genom
delgivning

I en skrivelse till JO framförde A. klagomål mot en byggnadsnämnd och
anförde därvid bl. a. Byggnadsnämnden hade tillställt honom förelägganden
enligt LPI som vanliga brev och nämnden hade därför inte haft
möjlighet att kontrollera att han fått del av besluten. Det måste betraktas
som synnerligen angeläget att ett beslut enligt LPI bevisligen delges den
det berör.

I yttrande över klagomålen anförde byggnadsnämnden bl. a. att delgivningslagen
inte torde vara tillämplig.

I beslut den 30 augusti 1979 uttalade JO Uhlin bl. a.

Vad angår formen för underrättelse om beslut av hithörande slag anges i
18 § förvaltningslagen inte närmare hur myndighet skall fullgöra sin
underrättelseplikt gentemot part. Det finns dock ett uttryckligt stadgande
om att underrättelse får ske genom delgivning. Detta stadgande ger
myndigheten rätt att tillämpa delgivningslagen. Med hänsyn till att
besvärstiden enligt 12 § förvaltningslagen skall räknas från den dag då
klaganden fick del av beslutet är det angeläget att beslut som uppenbarligen
går part emot överbringas till denne på sådant sätt att man får en klar
och otvetydig utgångspunkt för beräkning av besvärstiden. Jag finner det
därför naturligt att beslutet bringas till partens kännedom genom delgivning
och den delgivningsform som väl härvid i allmänhet ligger närmast till
hands är översändande med rekommenderat brev mot mottagningsbevis.
Det är vidare att märka att ett beslut om föreläggande inte kan anses vara
bindande för adressaten förrän denne underrättats om detsamma varför
det beträffande sådant beslut finns ytterligare skäl för att underrättelse
skall ske bevisligen.

470

Den som misstänks för olovligt byggande bör innan saken upptages vid
sammanträde med byggnadsnämnden ha erhållit uttömmande information
om reglerna i lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byggande
m. m. (LPI)

Sedan en bostadsbyggnad skadats genom brand påbörjades omedelbart
arbete med att återställa byggnaden till förutvarande skick. När arbetet
härmed i huvudsak avslutats uppmärksammades saken av en befattningshavare
hos vederbörande stadsarkitektkontor i samband med besiktning
på en annan fastighet. Stadsarkitektkontoret tillställde då fastighetsägaren
en skrivelse av följande lydelse.

Vid besiktning den 10 augusti 1979 har konstaterats att byggnadslovspliktiga
åtgärder gjordes å Er fastighet trots att lov ej sökts.

Enligt LPI (lag om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande) § 4
utgår byggnadsavgift: 4 x byggnadslovsavgiften samt enligt § 7 tilläggsavgift
=500:— x våningsytan minus 3 m2.

Vidare enligt § 9 meddelas att om återställande av det olovligt utförda
göres innan ärendet tages upp till behandling i byggnadsnämnden utgår ej
nämnda avgifter.

Ni beredes härmed tillfälle att inkomma med yttrande samt byggnadslovsansökan
före den 7 september 1979, då ärendet kommer upp till
behandling i byggnadsnämnden.

Fastighetsägaren lät härefter återställa det utförda varför något ingripande
enligt LPI ej blev aktuellt. Byggnadslov söktes sedan den 4 september
1979.

Sedan ärendet uppmärksammats av dagspressen skrev en person C. till
JO och bad om granskning av byggnadsnämndens handläggning.

Utredning verkställdes.

I beslut den 7 mars 1980 yttrade JO Uhlin bl. a.

Vad gäller det nu ifrågavarande ärendet hade de utan byggnadslov
vidtagna åtgärderna avsett återställande i förutvarande skick av en brandskadad
enfamiljs bostadbyggnad. Beträffande omfattningen av de genom
branden uppkomna skadorna är utredningen icke helt klarläggande men
tydligt är att byggnadens tak skadats så svårt att det måste rivas. Vidare
synes minst en yttervägg ha skadats.

Det kan vara vanskligt att avgöra huruvida de åtgärder som krävs för
återställande av en endast delvis brandskadad byggnad skall betraktas som
icke byggnadslovspliktig reparation eller om de skall anses innefatta
nybyggnad eller av annan anledning bedömas som byggnadslovspliktiga.
Det rör sig här således om bedömningsfrågor, som kan ge utrymme för
olika meningar och vilka det närmast ankommer på rättstillämpningen att
ta ställning till. Att stadsarkitektkontoret i förevarande fall hävdat den
uppfattningen att utförda återställningsarbeten varit byggnadslovspliktiga
föranleder med hänsyn till det anförda inget uttalande av mig.

Stadsarkitektkontoret hade väl ingen anledning antaga annat än att dess

471

uppfattning att byggnadslov erfordrats skulle delas av byggnadsnämnden
och det var vid sådant förhållande ofrånkomligt att byggnadsnämnden
måste besluta om byggnadsavgift såvida det utförda ej rättades innan fråga
om påföljd eller ingripande enligt LPI upptagits vid sammanträde med
nämnden. Att stadsarkitektkontoret i detta läge tillskrev fastighetsägaren
för att informera om reglerna i LPI ger mig i och för sig ingen anledning till
erinran. Jag vill dock beträffande utformningen av stadsarkitektkontorets
skrivelse säga följande.

C. har i påminnelser särskilt vänt sig emot att det i skrivelsen ej lämnats
upplysning om möjligheten att få byggnadslov i efterhand för vidtagna
åtgärder. Vad härom föreskrivits i 18 § första stycket LPI hänför sig till den
situationen att fråga om påföljd eller ingripande enligt LPI redan upptagits
vid sammanträde med byggnadsnämnden. Så var visserligen inte fallet här
men eftersom det tydligen var uppenbart att byggnadslov skulle komma att
meddelas hade det varit lämpligt om möjligheten att få byggnadslov i
efterhand omnämnts redan i den information som utgick innan byggnadsnämnden
tagit befattning med saken. Jag måste även eljest konstatera att
skrivelsen icke kan anses ha givit en med hänsyn till de i ärendet
föreliggande omständigheterna tillfredsställande information och jag kan
förstå om fastighetsägaren genom skrivelsens utformning fick den uppfattningen
att såväl byggnadsavgift som tilläggsavgift skulle utgå om han ej lät
riva de efter branden återställda byggnadsdelarna innan ärendet behandlades
av byggnadsnämnden. Jag anser att det varit på sin plats att
fastighetsägaren blivit upplyst om den möjlighet han hade att under
åberopande av särskilda skäl hos länsstyrelsen begära nedsättning eller
eftergift av den byggnadsavgift som byggnadsnämnden utifrån den uppfattningen
att byggnadslov erfordrats måste besluta om därest det utförda ej
rättades. Informationen från stadsarkitektkontoret måste även anses vara
alltför kortfattad och kategorisk beträffande tilläggsavgift. Enligt min
mening kan det ifrågasättas om reglerna om tilläggsavgift överhuvud taget
kunnat bli tillämpliga. Att göra gällande att ett omedelbart återställande av
skada på någon vägg samt ett likaledes omedelbart återställande av tak i
enlighet med tidigare utförande skulle innebära att byggnaden utökats i sideller
höjdled ter sig nämligen för mig något främmande. Men även om
vederbörande åklagare och domstol skulle ha ansett att det rört sig om tilleller
påbyggnad har jag med hänsyn till föreliggande omständigheter svårt
att föreställa mig att någon tilläggsavgift skulle ha utgått.

Om stadsarkitektkontorets skrivelse utformats med beaktande av vad
jag ovan anfört är det väl troligt att fastighetsägaren inte funnit det
försvarbart att verkställa rivning av de återställda byggnadsdelarna för att
sedan efter erhållet byggnadslov ånyo återställa desamma.

Vad som framkommit i ärendet ger således vid handen att tillämpade
informationsrutiner ej varit tillfyllest. Av stadsarkitektens av byggnadsnämnden
antagna yttrande till JO framgår att man numera blivit medveten

472

härom och att avsikten är att den som i fortsättningen misstänks för
olovligt byggande skall erhålla en mer detaljerad information om reglerna i
LPI. Jag kan med beaktande härav inte finna att någon ytterligare åtgärd
från min sida är motiverad utan avskriver ärendet från vidare handläggning.

473

Övrigt

Tystnadsplikt och handlingssekretess i ett hälsovårdsnämndsärende
rörande djurhållning m. m.

Makarna Rolf och Birgitta Kimnäs bedriver uppfödning av och handel
med perserkatter i sin bostad, ett kedjehus i Norsborg, Botkyrka kommun.
Katthållningen var efter anonyma anmälningar föremål för inspektion
från hälsovårdsnämndens sida genom djurtillsyningsmannen Annica Boström
den 16 februari 1977 och den 17 april 1978. Vid det sistnämnda tillfället
var Boström åtföljd av en journalist och en fotograf från tidningen
Dagens Nyheters sydvästbilaga, där en artikel om makarna Kimnäs’ katthållning
publicerades den 19 april 1978. Tidningsartikeln hade rubrikerna
”31 sjuka katter trängs i radhus” och ”Hälsovårdsnämnden kritisk mot
kattuppfödning i radhus”. I artikeln redogjordes bl. a. för kritiska synpunkter
som Annica Boström framfört dels under själva besöket, dels i
sin rapport efteråt.

I en anmälan till JO riktade makarna Kimnäs klagomål mot bl. a. Annica
Boström och anförde i huvudsak följande.

Annica Boström anlände till makarna Kimnäs’ bostad vid 10-tiden den
17 april 1978 och uppgav som anledning till besöket att Dagens Nyheter
hade velat att hon skulle följa med till familjen Kimnäs. Rolf Kimnäs
svarade att åtminstone Boström var välkommen såsom hälsovårdsnämndens
representant. Dagens Nyheters personal tog emellertid ”huset i besittning”
med Boströms hjälp. Boström höll inför journalisterna ett förhör
med makarna där hon anklagade dem för att inte ha givit in någon ansökan
om tillstånd till yrkesmässig katthållning. De hade emellertid aldrig
fått något föreläggande att inkomma med sådan ansökan. Varför skulle
de bli förnedrade och förhörda på detta sätt inför Dagens Nyheter och
därmed inför allmänheten? I Boströms rapport i efterhand från inspektionen,
daterad den 2 maj 1978, uppgav hon bl. a. att anledningen till att
kattantalet hos familjen Kimnäs nu var så högt som 30 var att hela kattbeståndet
smittats av ringorm och därför inte kunde försäljas, att även
fru Kimnäs och en dotter smittats, att bostaden var i ett osnyggt skick och
att kattantalet borde reduceras till högst sex vuxna djur. Denna rapport
delade hon sedan ut till olika intressenter. Uppgifterna om ringormssmittan
och om trångboddhet bland katterna återfanns i Dagens Nyheters
artikel den 19 april 1978. I artikeln kritiserades familjen Kimnäs för att

474

man inte rapporterat sjukdomen. Redan samma dag som inspektionen
ägde rum översände SVERAK, Sveriges Raskatters Riksförbund, en skrivelse
till föreningen Perserkatten, där man med hänvisning till rapport
från Annica Boström uppmanade till avstängning av Rolf och Birgitta
Kimnäs och deras djur från all utställnings- och tävlingsverksamhet till
dess att ringormssmittan upphört. Dessa upplysningar måste SVERAK
ha fått muntligen från Boström. För övrigt blev makarna Kimnäs inte
medvetna om att besöket haft karaktär av inspektion förrän efteråt. Med
hänvisning till bifogade kopior av skriftväxling med hälsovårdsnämnden
i Botkyrka hemställde makarna Kimnäs att JO skulle undersöka om inte
personalen vid hälsovårdskontoret brutit mot gällande lagstiftning vid
handläggningen av ärendet. Detta gällde särskilt Boströms åtgärder att ta
med journalister på inspektion och att till obehöriga lämna ut inspektionsrapporter.

Efter remiss inkom hälsovårdsnämnden i Botkyrka med upplysningar
i form av en skrivelse från hälsovårdschefen Sahlman till nämnden. Handlingarna
i katthållningsärendet bifogades. Sahlman gjorde gällande bl. a.
att makarna Kimnäs givits möjlighet att själva avgöra tidningsreportrarnas
närvaro vid inspektionen den 17 april 1978 samt uttalade sammanfattningsvis
som sin bedömning att Annica Boström uppträtt helt korrekt vid
de båda inspektionerna. Av handlingarna framgick att hälsovårdsnämnden
den 5 oktober 1978 beslutat godkänna de av Annica Boström och
hälsovårdskontoret dittills vidtagna åtgärderna i ärendet. Sahlman redogjorde
vidare för de administrativa rutinerna i ifrågavarande slag av
ärenden och uppgav bl. a. att inspektionsrapporter i sin helhet infördes
på ett journalblad tillsammans med övriga uppgifter av betydelse för ärendet.
Journalbladet betraktades av hälsovårdskontoret som en allmän offentlig
handling. Slutligen uppgav Sahlman.

1 samband med ordförandens beredning av ärendet upprättades en föredragningspromemoria
av konsulent Annica Boström 1978-05-02. Eftersom
ärendet ej togs upp i hälsovårdsnämnden vid detta tillfälle noterades
skrivelsen ej på journalbladet utan betraktades som minnesanteckningar.
Tyvärr kopierades denna skrivelse och lämnades ut till två utomstående
personer.

Makarna Kimnäs inkom med yttrande över remissvaret där de bl. a.
bestred att de skulle ha haft möjlighet att vägra släppa in journalisterna.
De gjorde vidare gällande att Annica Boström brutit mot lagstadgad tystnadsplikt
och att hon borde åtalas för det.

Yttrande inhämtades från länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen,
som begränsade sitt yttrande till själva djurskyddsärendet, överlämnade
en PM upprättad av biträdande länsveterinären Hans Edlund. Från de
synpunkter länsstyrelsen hade att beakta enligt djurskyddslagen föranledde
Boströms åtgärder följande erinran.

475

Enligt Lantbruksstyrelsens råd och anvisningar för djurskyddstillsyn
(1974: 30 Vb 25) kan vid definition av begreppet yrkesmässig då det gäller
katt användas samma normer som används för hund. Därav kan enligt
länsstyrelsens mening inte följa att något tillståndstvång — vilket för
hund gäller enligt 8 a § djurskyddslagen — skulle föreligga beträffande
yrkesmässig katthållning.

Beträffande uppgifterna i den aktuella tidningsartikeln om ringorm
och rapporteringsskyldighet ville Edlund slutligen göra följande klarläggande.

Lantbruksstyrelsen har ej upptagit ringorm bland de anmälningspliktiga
sjukdomarna. Varken djurägare eller hälsovårdsnämnd eller fjänsteveterinär
har därför skyldighet att rapportera fall av denna sjukdom. I den
mån SVERAK ålagt sina medlemmar rapportera fall till sin styrelse så är
detta därför uteslutande en angelägenhet mellan den enskilde medlemmen
och SVERAKs styrelse.

Makarna Ramnäs inkom med påminnelser.

Handlingarna översändes därefter till hälsovårdsnämnden med begäran
om nytt yttrande efter hörande av Annica Boström, särskilt i vad avsåg
åtgärden att låta journalister medfölja vid inspektion. Hälsovårdsnämnden
ingav därefter en tjänsteskrivelse, upprättad av Annica Boström, och
bifogade ett protokollsutdrag, enligt vilket nämnden beslutat ställa sig
bakom skrivelsen. Boströms skrivelse hade i huvudsak följande innehåll.

Upprinnelsen till besöket i fråga var följande. Måndagen den 17 april
1978 blev hon uppringd av en reporter vid DN-Sydväst, Ulla Hagberg,
som berättade att tidningen fått in en anmälan avseende familjen Kimnäs’
adress om att ”hela huset var fullt med katter”. Hagberg undrade vad
hälsovårdskontoret tänkte göra. Boström svarade att hon hade för avsikt
att snarast åka och titta. Hagberg berättade att även hon tänkte besöka
familjen Kimnäs och undrade om de kunde göra sällskap eftersom hon
hade en del frågor som hon ville ställa till Boström. Boström informerade
henne om att hon inte kunde räkna med Boströms hjälp om familjen
Kimnäs avvisade henne. Främsta anledningen till att Boström samma
dag som anmälan inkom gjorde en inspektion var att hon bedömde
”trångboddhet” bland djur som en allvarlig företeelse av följande skäl:
Alltför många katter tillsammans på en liten ytan kan medföra men för
katterna. Katten är inte ett flockdjur och det strider starkt mot kattens
naur att vistas många katter på en liten yta. Konflikter med slagsmål
som följd uppstår lätt. Sanitär olägenhet för omgivningen är inte heller
främmande. Andra anledningen till inspektionen var att slippa kritik från
tidningen såsom ”kommunen tar alltid så god tid på sig — varför mal
alltid kvarnarna så långsamt”.

Boström gjorde vidare gällande att innan någon gick in i huset informerade
hon Rolf Kimnäs om att han inte var skyldig att släppa in tid -

476

ningens representanter. Rolf Kimnäs svarade emellertid efter att ha talat
med sin fru: ”Vi har ingenting att dölja, Ni är välkomna in.” På eftermiddagen
samma dag hade hon blivit uppringd av ordföranden i
SVERAK, Björn Hertzman. Hertzman omtalade att han i sin tur blivit
uppringd av Dagens Nyheters journalist som undrat om SVERAK ansåg
det rätt att ha 9 katter instängda i ett badrum och 18 katter i ett annat
rum. Hertzman frågade om denna uppgift och om uppgiften att samtliga
katter var smittade av ringorm stämde. Boström hade svarat Hertzman
att uppgifterna var riktiga.

Av till JO inkomna handlingar i ärendet framgick bl. a. att makarna
Kimnäs hos hälsovårdsnämnden yrkat dels sekretessbeläggning av handlingar
i katthållningsärendet, dels skadestånd, men att nämnden i beslut
den 5 oktober 1978 avslagit båda kraven.

Vid ärendets avgörande den 7 december 1979 anförde JO Uhlin.

Makarna Kimnäs har framfört kritik mot hälsovårdskontoret på flera
punkter än de för vilka redogjorts här. Jag begränsar emellertid min bedömning
till dels Annica Boströms åtgärd att låta journalister följa med
på inspektion, dels utlämnandet av handlingar i ärendet till allmänheten.

Annica Boström har uppgivit att främsta anledningen till att hon företog
inspektionen den 17 april 1978 var att en anonym anmälan, som antydde
”trångboddhet” bland katter, vidarebefordrats till henne. Inspektionen
som sådan har stöd i både hälsovårdsstadgan — beträffande den
eventuella sanitära olägenheten från katterna — och djurskyddslagen och
föranleder ingen erinran från min sida. Däremot ställer jag mig kritisk till
åtgärden att ta med journalister på inspektionen. Hälsovårdsstadgan föreskriver
i 82 § 1 st. att ”tillsynen skall utövas på sådant sätt att den vållar
minsta möjliga olägenhet för allmänheten”. Det är knappast någon tvekan
om att tidningsartikeln vållat familjen Kimnäs stort obehag och det
borde Annica Boström ha kunnat förutse att den skulle kunna göra. Annica
Boström har visserligen gjort gällande att hon givit Rolf Kimnäs
möjlighet att vägra släppa in journalisterna. Enligt makarna Kimnäs
uppfattning hade de dock inget annat val än att släppa in journalisterna.
Oavsett hur det förhåller sig härmed, torde det inte ha varit någon svårighet
för Annica Boström att genom ett telefonsamtal förvarna Kimnäs om
sin och journalisternas ankomst. Då hade makarna Kimnäs givits rådrum
och inte låtit sig överrumplas som nu skedde. Detta hade också stått i
överensstämmelse med lantbruksstyrelsens anvisningar för djurskyddstillsyn
(LS 1974: 30, Vb 25), enligt vilka underrättelse om inspektion
skall lämnas före eller vid besöket. Jag tolkar dessa anvisningar så att
underrättelse bör lämnas före besöket om så är möjligt och om inte särskilda
skäl talar mot det. En del av den kritik som Annica Boström fram -

477

förde vid inspektionen och som togs in i tidningen är för övrigt ogrundade.
Som länsstyrelsen funnit i remissvaret föreligger inte tillståndstvång
för kattuppfödning. Inte heller är ringorm en anmälningspliktig sjukdom.

Annica Boström kan alltså inte undgå kritik för sitt handlande vid den
ifrågavarande inspektionen.

Makarna Kimnäs har bett JO väcka åtal mot Annica Boström för brott
mot tystnadsplikt. Nu innehåller emellertid djurskyddslagen ingen bestämmelse
om tystnadsplikt. Hälsovårdsstadgan vilken, som framgått
ovan, berör de sanitära förhållandena vid djurhållning, föreskriver däremot
i 82 § 2 st. tystnadsplikt för ”den som har eller har haft att utöva
tillsyn (över allmänna hälsovården) eller anlitats som biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande”. Den personen ”må ej röja eller obehörigen
utnyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa annat förhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt”. Då inspektionen får anses
ha skett med stöd även av hälsovårdsstadgan skulle tystnadspliktsbestämmelsen
i stadgan således vara tillämplig. När det gäller omfattningen av
tystnadsplikten ger uttrycket ”annat förhållande” inte mycket ledning,
men det har ansetts vara fråga om en långtgående tystnadsplikt, utan
några bestämda gränser. (Rune Lavin i FT 1974, s. 11.) I brist på motivuttalanden
i annan riktning delar jag denna uppfattning.

Brott mot tystnadsplikten enligt hälsovårdsstadgan skall alltså innebära
att tillsyningsman opåkallat yppar ”annat förhållande” som denne fått
vetskap om under inspektion.

Åtgärden att inför journalisterna ”hålla förhör” med makarna Kimnäs
anser jag inte vara liktydig med något obehörigt yppande. Det skulle vara
att ge innebörden av ”yppa” en alltför vidsträckt tolkning. I detta sammanhang
bör också framhållas att eftersom hälsovårdsstadgan inte tillkommit
genom samfälld lagstiftning, åtnjuter Annica Boström s. k. meddelarskydd
enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen jämfört med 1 § 2 p.
lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för
brott mot tystnadsplikt. Det innebär att hon inte kan fällas till ansvar för
brott mot tystnadsplikt avseende något hon meddelat journalisterna.

Däremot torde det ha varit fråga om obehörigt yppande av ”annat förhållande”
då Annica Boström talade om för ordföranden i SVERAK hur
många katter som var instängda hos familjen Kimnäs och att dessa var
smittade av ringorm. Bedömningen av hur straffvärt yppandet är kompliceras
av att tystnadspliktens omfattning är större än omfattningen av
handlingssekretessen i ärendet. Tystnadspliktsregeln i detta ärende förbjuder
nämligen yppande av omständighet som får röjas genom utlämnande
av allmän handling, dvs. journalanteckningarna. Enligt 14 § lagen
(1937:249) om allmänna handlingars offentlighet, sekretesslagen, är
handlingar rörande hälso- och sjukvård hemliga ”i vad de angår enskilds
personliga förhållanden”. Den verksamhet som sekretesslagen avser är

478

dock sådan hälso- och sjukvård som är individuellt inriktad, inte omgivningshygien
och hälsovård av mera allmän karaktär. Det enda som skulle
omfattas av handlingssekretess i makarnas Kimnäs’ ärende torde vara
uppgiften i inspektionsrapporten om att fru Kimnäs och en dotter smittats
av ringorm.

Rapporten har av hälsovårdschefen förklarats utgöra minnesanteckningar,
som ännu inte tillförts ärendet och den skulle därför inte vara att
betrakta som en allmän handling. Även om utlämnandet av rapporten på
grund härav inte skulle kunna vara brott mot sekretesslagen, finns stöd
för att betrakta åtgärden som brott mot tystnadsplikt. Ett yppande torde
nämligen kunna ske skriftligen. JO har t. ex. ansett en socialtjänsteman
bryta mot tystnadsplikt då denne spritt ett tjänsteutlåtande i ett ännu ej
slutbehandlat ärende. (JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 328.)

I journalbladsanteckningarna, som är allmänna handlingar och som
lämnats ut till olika privatpersoner, fanns enligt min mening inga uppgifter
som skulle omfattas av sekretess enligt 14 § sekretesslagen.

Sammanfattningsvis anser jag starka skäl tala för att Annica Boström
brutit mot tystnadsplikt dels då hon lämnade muntliga upplysningar till
SVERAK:s ordförande, dels när hon lämnade ut minnesanteckningarna
från inspektionen till vad hälsovårdschefen i remissvaret kallar ”två utomstående
personer”.

Med hänsyn till att det i det förstnämnda fallet varit fråga om uppgifter
som kunde återfinnas i allmän offentlig handling, dvs. i journalanteckningarna,
och till att det i det sistnämnda fallet gällt en enstaka uppgift
av medicinsk karaktär i en rapport, vars övriga innehåll överensstämt
med innehållet i allmän handling, anser jag mig kunna låta saken bero
med den kritik som ligger i vad ovan uttalats. Jag finner alltså ej tillräckliga
skäl föreligga för att väcka åtal mot Annica Boström för brott mot
tystnadsplikt.

Upplysningsvis kan jag här nämna att i departementspromemorian
(Ds Ju 1977: 11) med förslag till sekretesslag m. m. föreslogs i ett särskilt
undantagsstadgande att i hälsovårdsnämndernas verksamhet eller tillsyn
över sådan verksamhet skulle varken tystnadsplikt eller handlingssekretess
gälla i hälso- och sjukvårdsärenden rörande enskildas hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Motivet härför var att handläggningen i
hälsovårdsnämnderna inte i onödan skulle undandras offentligheten och
att det praktiska behovet av sekretessbestämmelser på området ansågs
vara ringa. Mot detta förslag invände lagrådet dels att undantaget torde
vara obehövligt såvitt avsåg huvuddelen av hälsovårdsnämndernas verksamhet,
eftersom verksamheten i regel inte gäller sådan hälso- och sjukvård
som är individuellt inriktad utan omgivningshygien m. m., dels att
undantaget skulle föra för långt i fråga om vissa uppgifter som hälsovårdsnämnderna
har att fullgöra enligt särskild lagstiftning, t. ex. ärenden
enligt smittskyddslagen, vilka däremot måste sägas falla inom ramen för

479

individuellt inriktad hälso- och sjukvård (prop. 1979/80: 2 s. 468—469).
Departementschefen anslöt sig till vad lagrådet anfört och i propositionen
har därför bestämmelsen om undantag från sekretessen för hälsovårdsnämndernas
del utgått.

Makarna Kimnäs’ yrkande om skadestånd kan inte prövas av JO.
Klagomålen i övrigt ger inte anledning till vidare uttalande.

Lämpligheten av att länsstyrelse använder sina befogenheter enligt
naturvårdslagen för att motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde I

en till JO den 20 juli 1978 inkommen skrivelse, vartill fogats kopia av en
karta och vissa andra handlingar, uppgav Inge och Mary Nilsson samt
Harry och Guli Ekman i huvudsak följande. De äger sommarhus på
Östergarnslandet på Gotland. Tomterna gränsar till strandskyddsområde
med 100 meters bredd. Området berör Sandvikens sandstrand. I den västra
delen ligger naturreservatet Strandridaregården. Bland områdets ägare
ingår fem samfälligheter. Området är sedan gammalt populärt som badoch
strövområde men med husvagnarnas ökande antal och långtidsparkering
april—oktober håller området på att förlora sin egenart.

Sedan fem år har klagandena förgäves försökt få en ändring till stånd,
som skulle hindra motorfordon och husvagnar att utnyttja området på
nuvarande helt okontrollerade sätt. De skrev, jämte andra husägare,
hösten 1975 till kommunen och begärde att skyltar, angivande förbud mot
obehörig motorfordonstrafik och mot camping, skulle sättas upp vid de två
tillfartsvägar som finns. De anvisade härvid alternativa platser för husvagnsuppställning
och camping i närheten. Från kommunens sida svarades
att olika utredningar pågick. Men i realiteten har ingenting hänt sedan
dess, efter vad klagandena märkt, annat än att husvagnarna ökat i antal år
från år. Fordonen har åstadkommit nya vägar över ängen. Somliga tycks
alltid försöka komma så nära strandkanten som möjligt, definitivt hindrande
människor som vill ströva omkring. Påpekanden om det otillåtna i att
köra och ställa sig med husvagn på strandområdet möts ofta av oförskämda
svar.

Klagandena har varit i kontakt med samtliga ledande politiker och
tjänstemän i berörda kommunala nämnder samt med tjänstemän hos
länsstyrelsen och polismyndigheten. Alla har gång på gång hänvisat till att
annan myndighet skall göra någonting. För att bryta den rådande handlingsförlamningen
och då de många ägarna till den samfällda marken inte
tar något initiativ, anmäler klagandena saken till JO. Härvid betonar de
emellertid att de inte på något sätt vill hindra badande att komma till

480

stranden. Vad klagandena vill åt är i stället den okontrollerade husvagnsuppställningen
och campingen inom ett känsligt strövområde.

Klagomålen remitterades till länsstyrelsen för yttrande efter hörande av
kommunen. I kommunstyrelsens på kommunens vägnar avgivna yttrande
uppgavs till en böljan att det i det aktuella området belägna naturreservatet
ägs av kommunen, medan marken öster därom är samfälld. Kommunstyrelsen
anförde vidare.

Området är ytterst attraktivt för husvagnscamping genom den långa
sandstranden nära väg. Ur kommunal synpunkt är det angeläget att
samtliga turister får tillgång till stranden. Det är naturligtvis ej tillfredsställande
med okontrollerad camping och husvagnsuppställning. Det är också
beklagligt med de friktioner som nu finns mellan campare och fritidsboende.
Det synes dock som det råder oenighet mellan markägare och
affärsidkare på orten om lämplighet av camping inom strandområdet. För
kommunens del är det därför viktigt att agera så att ett markområde som
kan accepteras av samtliga inblandade parter kan upplåtas för husvagnsuppställning
och camping.

Vidare redogjordes i yttrandet för hur kommunen genom fritidskontoret
försökt ordna platser för husvagnsuppställning. Camparna hade dock visat
sig ovilliga att frivilligt flytta från stranden. Kommunstyrelsen hade år 1976
uppdragit åt en arbetsgrupp med representanter från fastighets- och
stadsarkitektkontoren samt fritidsnämndens campingkommitté att kartlägga
problemen med bl. a. den okontrollerade campingen och att föreslå
åtgärder som ansågs nödvändiga. Förordnande enligt 15 § naturvårdslagen
hade diskuterats. Om beslut härom meddelades, borde dock helst en
alternativ uppställningsplats kunna erbjudas. — Med anledning av i juli
1978 inkomna klagomål från fritidsboende hade nämnden kallat till samråd
med fritidsnämnden, kommunstyrelsen, hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen
och polisen. Till sist anförde kommunstyrelsen.

Avslutningsvis vill kommunen peka på att Gotland i den fysiska riksplaneringen
har utlagts som primärt område för turism och rörligt friluftsliv.
Stora investeringar i turistanläggningar såsom stugbyar, campingplatser
m. m. kommer att ske inom hela kommunen. De är emellertid kostsamma
och måste prioriteras mot andra behov. Kommunen vill därför i sammanhanget
peka på statens ansvar för att medel ställs till förfogande för
kommunen så att intentionerna i den fysiska riksplaneringen kan förverkligas.
Detta skulle också kunna medverka till att lösa sådana konflikter som
detta ärende behandlar.

Länsstyrelsen yttrade.

Gotland uppvisar enastående naturkvaliteter som lockar turister i ökande
skaror till ön. Den ökande fritiden medför att människor i större
utsträckning vistas i attraktiva områden inte enbart under semestertid utan
även under kortare ledigheter. Rörligheten har ökat tack vare bilismens

481

utveckling. Boendemöjligheterna inom attraktiva områden är i regel små i
förhållande till efterfrågan vilket delvis har lett till att enklare anordningar
har vuxit fram. De campingplatser som finns på Gotland är ändå helt
otillräckliga för att rymma alla campare under den stora semestermånaden
juli. För att svara mot de behov som finns under högsäsong skulle så stora
utbyggnader och förbättringar erfordras när det gäller stugbyar och
campingplatser att det inte torde vara realistiskt att räkna med att kunna
lösa denna fråga inom de närmaste åren såvida staten inte är beredd att
göra mycket stora satsningar på detta. En måttlig utbyggnad tillsammans
med ökad semesterspridning bör dock kunna förbättra nuvarande förhållande.

Ett särskilt besvärligt problem är uppställningen av husvagnar längs
stränderna. Flera faktorer har lett till att antalet husvagnar f. n. snabbt
ökar. Dels har myndigheterna starkt begränsat möjligheterna att få bygga
fritidshus längs kuster och stränder av sjöar och vattendrag dels har
priserna på tomter och fritidshus ökat så snabbt att husvagn för många
blivit ett lämpligt alternativ. Dessutom är friheten att kunna välja olika
uppställningsplatser beroende på årstid åtminstone för vissa människor
inte utan betydelse.

Allt fler husvagnsägare ställer upp husvagnen på något strandområde
redan i maj månad och utnyttjar vagnen som ett fritidshus under hela
sommaren och tar inte bort den förrän under hösten. Myndigheternas
faktiska möjligheter att hindra detta är starkt begränsade.

Med anledning av de växande problemen framför allt med sommaruppställning
av husvagnar har länsstyrelsen inventerat förekomsten av husvagnar
i kustområdet sommartid. Inventeringen som pågått under flera år
visar att omfattningen av den så kallade vilda campingen ökar och att
konflikterna mellan husvagnsägare och främst ägare av fritidshus i vissa
strandnära områden ökar. Allmänhetens möjligheter att utnyttja stranden
för bad och friluftsliv begränsas dessutom av husvagnsuppställning i något
enstaka område.

Gotlands kommun och länsstyrelsen har vid återkommande samråd och
diskussioner med de två organisationer för husvagnsägare som finns på
Gotland försökt lösa upp dessa konflikter genom att tillskapa små provisoriska
uppställningsplatser runt om på Gotland. Detta har endast lyckats i
några fall och förhållandena har där förbättrats. I stort kvarstår dock
svårigheten att finna lösningar som tillfredsställer husvagnsägarnas önskemål
utan åsidosättande av allmänhetens eller fritidshusägarnas berättigade
anspråk på del i strandutnyttjandet.

Resurserna är helt otillräckliga inom kommunen både när det gäller
översiktlig planering av campingplatser och för uppförande och förbättring
av anläggningar. Dessutom är driften av anläggningarna inte lönsam,
varför utökningar blir allt mer betungande för kommunen.

Inom nu aktuellt strandområde vid Sandviken i Östergarn gäller strandskyddsförordnande
enligt 15 § naturvårdslagen. Väster härom ligger ett
naturreservat som avsatts för bad och friluftsliv. Innanför naturreservatet
ligger en f. d. barnkolonianläggning som föreslagits bli utnyttjad som
campingplats men inte befunnits vara helt lämplig för detta ändamål.
Innanför aktuellt strandområde ligger en rad av fritidshus parallellt med
stranden och drygt 100 m från vattnet. Av bifogad promemoria upprättad
av länsstyrelsens husvagnsinventerare framgår att antalet husvagnar i
området ökat språngartat 1977.

31 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

482

Länsstyrelsens naturvårdsenhet har vid flera tillfällen påtalat missförhållandena
för kommunen och föreslagit olika provisoriska lösningar för
att minska utnyttjandet av stranden som oreglerad campingplats. Den
största svårigheten att lösa campingplatsfrågan i Östergarnsområdet är
bristen på vatten.

Länsstyrelsen anser att förhållandena i området är helt otillfredsställande
och överväger att med stöd av gällande strandskyddsförordnande
förbjuda utnyttjandet av stranden för husvagnsuppställning. Detta medför
dock ett ökat tillsynsansvar som länsstyrelsen har knappa resurser till. Ett
förbud utan hänvisning till lämplig campingplats i närheten skulle enligt
länsstyrelsens uppfattning sannolikt dessutom öka konflikten mellan husvagnsägare
och fritidshusägare. Länsstyrelsen har därför trots medvetande
om att provisoriska lösningar kan medföra stora problem av annat slag
ändå uppmuntrat kommunen att arbeta med enklare lösningar längre från
stranden dit hänvisning vid ett förbud skulle kunna ske.

Länsstyrelsen vill också framhålla det översiktliga planeringsarbete som
av kommunen påbörjats i samarbete med länsstyrelsen. Det avses resultera
i områdesplaner för de i den fysiska riksplaneringen särskilt utpekade
områdena av riksintresse däribland Östergarnslandet. För dessa finns ett
speciellt framträdande planeringsbehov på grund av de många delvis
oförenliga anspråken på markens användning. Arbetet bedrivs enligt en
viss tidplan. Den genomförda områdesplaneringen avses kunna ge ett mer
detaljerat underlag för beslut om markanvändning, lokalisering av bebyggelse
och anläggningar bl. a. för det rörliga friluftslivet.

Motorfordonstrafik i terräng utgör ett växande problem. Länsstyrelsen
konstaterar att allmänhetens efterlevnad av bestämmelserna är dålig. 1
synnerhet i strandnära områden förekommer överträdelser i en omfattning
som medfört att lagen får anses vara i det närmaste verkningslös. Strandområdet
i Östergarn är varken mer eller mindre utsatt för detta vid
jämförelse med många andra välbesökta stränder. Polisen har ännu inte
gjort något ingripande mot terrängkörning på Gotland. Länsstyrelsen har
till polisen anmält en mycket allvarlig överträdelse i ett strandområde på
södra Gotland. Vid besvarandet av en förfrågan från statens naturvårdsverk
rörande erfarenheter av tillämpningen av terrängkörningslagen har
länsstyrelsen påtalat vad som anförts ovan samt föreslagit informationsoch
kampanjverksamhet för att öka den allmänna förståelsen för problemen
med förslitning av attraktiva naturområden.

Sammanfattningsvis konstaterar länsstyrelsen att konflikt föreligger
främst mellan fritidshusägare och husvagnsägare inom ett attraktivt
strandområde i Östergarn. Situationen är otillfredsställande främst med
hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk på att stränderna skall vara
fria för rörligt friluftsliv. Länsstyrelsen överväger därför att med stöd av
strandskyddsförordnande förbjuda husvagnscamping men avvaktar kommunens
arbete med att få fram lämplig campingplats längre från stranden.
Terrängkörningslagen efterlevs knappast av allmänheten någonstans på
Gotland, varför detta strandområde inte kan anses vara särbehandlat i
detta avseende.

I den nämnda promemorian, dagtecknad den 26 september 1978 och
rubricerad ”Tillsynsverksamhet vid camping på samfälld strandmark i
Sysne, Östergarns socken”, uppgavs bl. a. att skador i markvegetationen
uppstått genom biltrafik till och från husvagnarnas uppställningsplatser.

483

Enligt promemorian kunde sammanfattningsvis sägas att husvagnsägarna
privatiserat samfälld strandmark de två senaste åren.

Yttrande inhämtades också från statens naturvårdsverk, som anförde
följande.

Naturvårdsverket har förståelse för både länsstyrelsens och kommunens
svårigheter med att tillgodose den snabbt expanderande husvagnscampingens
behov av iordningställda campingplatser. Enligt verkets uppfattning
får det emellertid inte ursäkta att allmänna badstränder tillåts bli privatiserade
av husvagnar. Verket ser särskilt allvarligt på den ökande tendensen
att långtidsparkera husvagnar. Sådan oreglerad camping försliter en ofta
ömtålig strandnatur och förfular området till nackdel för alla som vill nyttja
stranden för bad och det rörliga friluftslivet. Inte minst blir miljön
försämrad för dem som bor i närbelägna fritidshus.

Det torde inte vara svårt att medelst informations- och förbudsskyltar
samt strategiskt placerade fysiska hinder hålla stränderna fria från icke
önskvärda fordon. Efterlevnad av förbuden bör kunna skötas av polisen
utan alltför betungande övervakning.

Naturvårdsverket förmodar att en sådan sträng hållning får vissa konsekvenser:
trycket på redan anlagda campingplatser torde öka. Befintliga
campingplatser blir antagligen i högre grad fullbelagda under hela sommaren.
Därutöver kan, särskilt under högsäsong, resultatet bli att för camping
missbrukas parkeringsfickor och rastplatser utefter vägar samt gator inom
bostadsområden. Behov att iordningställa fler campingområden kommer
att bli ännu mera akut och förhoppningsvis tvinga fram (om än provisoriska)
lösningar. Möjligen hejdas den snabba ökningen av husvagnssemester
på Gotland något.

Med hänvisning till vad ovan anförts anser naturvårdsverket att de
berörda myndigheterna bör tillse att den oönskade husvagnscampingen
beivras utan att avvakta iordningställande av alternativa campingområden.
I förevarande ärende torde camparna redan nu kunna hänvisas till platser
som är behäftade med färre nackdelar för camping från naturvårdssynpunkt
och från omgivningshygieniska synpunkter än strandområdena.

Klagandena yttrade sig över vad som genom nämnda remisser tillförts
ärendet.

På begäran erhöll länsstyrelsen med anledning av naturvårdsverkets
remissvar tillfälle till nytt yttrande. Därvid anfördes följande.

Länsstyrelsen har efter att ha blivit delgiven statens naturvårdsverks
yttrande i ärendet hemställt om tillfälle till genmäle. Anledningen därtill är
att länsstyrelsen funnit anledning att kommentera det avsnitt i naturvårdsverkets
skrivelse som på ett ytligt och oinitierat sätt anger förslag till
åtgärder för att komma till rätta med den oönskade husvagnscampingen.

Statens naturvårdsverk anser att ”informations- och förbudsskyltar
samt strategiskt placerade fysiska hinder hålla stränderna fria från icke
önskvärda fordon”. Man anser dessutom att det "torde inte vara svårt”
att med föreslagna åtgärder nå åsyftat resultat.

Statens naturvårdsverk har i ett avsnitt på fem rader klarat av det
problem som kommun och länsstyrelse ägnat flera år. Om frågeställningen
kunnat lösas på det av naturvårdsverket skisserade sättet hade detta varit

484

tacknämligt. Emellertid är verkligheten helt annan och gjorda erfarenheter
visar att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga. Därför har ytterligare
ansträngningar gjorts vilket närmare utvecklats i länsstyrelsens tidigare
yttrande.

Länsstyrelsen vill således starkt invända mot naturvårdsverkets inställning
beträffande möjligheterna att inom ett län med en kuststräcka på ca 45
mil på ett tillfredsställande sätt lösa ett i och för sig angeläget problem.

Slutligen lämnade länsstyrelsen i en skrivelse den 9 november 1979
ytterligare uppgifter enligt följande.

Under många år har uppställning av husvagnar förekommit vid Sandviken
i Östergarn. Länsstyrelsen har genom stickprovsmässiga besiktningar
under senare år kunnat följa utvecklingen. Allt större antal vagnar har
ställts upp t. o. m. sommaren 1978 då vid ett tillfälle 37 husvagnar och 25
tält noterades. Redovisning av tillsynsverksamheten 1979 bifogas. Konflikter
mellan stugägare nära stranden och campare på stranden har ökat
fram till och med sommaren 1978.

Kommunen och länsstyrelsen har målmedvetet arbetat med att finna en
långsiktig lösning av detta problem som även förekommer inom andra
strandområden.

Husvagnsklubbarna på Gotland har visat stor tålmodighet och förståelse
för de gotländska myndigheternas svårigheter att med ytterst knappa
resurser planera för den anstormning av campare sommartid som Gotland
utsätts för. I samarbete med klubbarna har myndigheterna tagit fram enkla
uppställningsplatser för husvagnar inom flera kustavsnitt dit i första hand
gotlänningar sökt sig.

Vid Sandviken har kommunen under sommaren 1979 färdigställt en
provisorisk campingplats relativt nära stranden. Tack vare det utmärkta
samarbetet med husvagnsklubbarna har önskemålet om att stranden skall
hållas fri från husvagnar respekterats på ett glädjande sätt och under hela
säsongen har länsstyrelsens ambulerande tillsynsman för naturreservat vid
flera besiktningar endast iakttagit en husvagn som dessutom ägdes av en
av markägarna.

Kommunen har under 1979 låtit upprätta ett länsomfattande förslag till
husvagnsuppställningsplatser som skall användas som underlag vid fortsatt
arbete med framtagande av lämpliga områden för camping. Förslaget
bifogas.

Länsstyrelsen anser inte att förbud mot camping längs avsevärda
kustavsnitt är ett bra sätt att lösa problemen med oreglerad camping.
Tillskapandet av dylika förordnanden och framför allt tillsynen av efterlevnaden
av eventuella förbud är mycket resurskrävande och skapar hos
allmänheten en negativ attityd mot myndigheterna. I stället bör arbetet
inriktas på att skapa enkla campingplatser som kan vidareutvecklas till bra
anläggningar för det rörliga friluftslivet.

Utvecklingen i Östergarn visar att även i mycket konfliktladdade
områden kan lösningar som tillgodoser olika intressen komma fram genom
samarbete och målmedvetet arbete.

Länsstyrelsen finner med anledning härav inte längre att behov föreligger
att förbjuda camping på stranden vid Sandviken i Östergarn.

Om situationen förändras och oreglerad camping åter sker i besvärande

485

omfattning på stranden har dock länsstyrelsen förberett förordnande om
utökat strandskydd med förbud mot husvagnsuppställning.

Klagandena yttrade sig därefter på nytt.

Vid ärendets avgörande den 21 januari 1980 anförde JO Uhlin följande.

Naturvårdslagens inledande bestämmelser innehåller i 1 — 2 §§ bl. a.
Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Den är
tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Naturvården är en såväl statlig
som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården
i länet.

1 förevarande ärende dras intresset därutöver närmast till lagens och den
därtill anslutande naturvårdsförordningens särskilda bestämmelser till
skydd för friluftslivet. Sålunda gäller enligt 15 och 16 §§ i lagen och 20 § i
förordningen bl. a. följande. För att åt allmänheten trygga tillgången till
platser för bad och friluftsliv råder strandskydd vid havet, insjöar och
vattendrag. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100
meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Länsstyrelsen får utvidga strandskyddsområdet under vissa i lagen
angivna förutsättningar. Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad
uppföras. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras
anläggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt
eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda
område där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Länsstyrelsen får meddela
sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde
som behövs för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Av det anförda och av nedan närmare berörda bestämmelser i 39 § i
lagen framgår att, även om också kommunen har ett ansvar för naturvården,
det dock är länsstyrelsen som tillagts huvuddelen av de särskilda
befogenheter som kan behöva utnyttjas i de avseenden som förevarande
klagomål aktualiserar.

Enligt vad både klagandena, som talat om ”byggnadsnämndens definitiva
ingripande”, och länsstyrelsen uppgivit har de påtalade förhållandena
under det senaste året avsevärt förbättrats. Detta är i och för sig tillfredsställande.
Jag vill ändå dröja vid den situation som tidigare förelåg och som
ju - vilket länsstyrelsen förutsett — kan inträda på nytt. Den är ju enligt
det insända materialet fortfarande aktuell på andra ställen i länet.

Länsstyrelsen har ansett att förhållandena i det aktuella strandområdet
varit helt otillfredsställande. Länsstyrelsen gör inte gällande att dess
rättsliga befogenheter skulle vara otillräckliga utan har förklarat sig
överväga att förbjuda utnyttjandet av stranden för husvagnsuppställning.
Å andra sidan anför länsstyrelsen dock bland annat att tillsynen över att

486

eventuella förbud efterlevs kräver mycket resurser och hos allmänheten
skapar en negativ attityd mot myndigheterna. Enligt länsstyrelsen är
vidare myndigheternas faktiska möjligheter att hindra husvagnsuppställning
som varar hela sommaren starkt begränsade.

Detta utgör dock enligt min mening inte hållbara skäl mot att ens rättsligt
ingripa genom att fatta de beslut som faktiska åtgärder förutsätter —
information därom inte att förglömma. Vad angår efterlevnaden torde det
förhålla sig så att de här främst aktuella långvariga uppställningarna
bereder mindre svårigheter vid myndigheternas tillsyn än helt kortvariga.
Även om man kan hysa respekt för sådana svårigheter, har länsstyrelsen
inte övertygat mig om att ett utnyttjande av lagstiftningens instrument
skulle ge obetydliga resultat eller eljest vara olämpligt.

Till den ovan lämnade redovisningen av grundregler i naturvårdslagen
vill jag här knyta en hänvisning till bestämmelserna om påföljder och
rättelse. Sålunda gäller enligt 37 och 39 §§ bl. a. följande. Den som bryter
mot det i 16 § första stycket angivna förbudet angående uppförande av
byggnad eller utförande av anläggning m. m. eller mot föreskrift som
länsstyrelsen meddelat med stöd av 16 § andra stycket kan - med visst
undantag för ringa gärning - straffas med böter eller fängelse. Vidare kan
länsstyrelsen vid vite förelägga den att vidtaga rättelse som har begått
sådan gärning som avses med de nämnda ansvarsbestämmelserna. För
samma ändamål kan överexekutor meddela handräckning. Ansökan härom
får göras av bl. a. länsstyrelsen och den kommunala myndighet som
handhar naturvårdsfrågor.

Länsstyrelsen har på olika sätt framhållit att den sökt finna lösningar
som tillfredsställer husvagnsägarnas önskemål. Länsstyrelsen har härvid
emellertid enligt min mening kommit att till förmån för nämnda grupp
åsidosätta de intressen som 15 § naturvårdslagen avser att säkerställa och
som länsstyrelsen själv betecknar som allmänhetens berättigade anspråk
på att stränderna skall vara fria för rörligt friluftsliv. Min bedömning
innebär att ingripande mot vad som utgör olaga eller eljest icke godtagbart
ianspråktagande av strandskyddsområde bör - i likhet med vad naturvårdsverket
anfört — ske oberoende av när och var i och för sig önskvärda
campinganläggningar kommer till stånd.

Länsstyrelsen har något berört terrängkörningslagen. På denna kan ju
grundas ingripande mot körning med motorfordon såväl inom strandskyddsområden
som eljest. Jag finner inte skäl att i förevarande ärende
uppehålla mig vid de särskilda problem som tydligen är förenade med
tillämpningen av denna lag.

487

Förordnande av juridisk person som tillsyningsman enligt djurskyddslagen I

ett av JO den 6 september 1978 avgjort ärende (dnr 1909-1977)
angående djurplågeri uppkom frågan om lagligheten och lämpligheten av
att juridisk person förordnades som tillsyningsman enligt 14 § 1 mom.
djurskyddslagen (1944:219). I ärendet hade vederbörande hälsovårdsnämnd
utsett konsultföretaget AB VIAK i Malmö som tillsyningsman. JO
ansåg spörsmålet kräva ytterligare utredning och övervägande och upptog
särskilt ärende (dnr 2055-1978) rörande frågan.

I ärendet dnr 1909-1977 hade lantbruksstyrelsen yttrat i remiss: ”Lantbruksstyrelsen
ifrågasätter det riktiga i att som tillsynsman förordna VIAK
i stället för en bestämd fysisk person, vilket får anses vara förutsatt, se
exempelvis prop. 1958: 35 s. 14 med remissinstansernas redovisning och s.
17 departementschefens skrivning. Om tillsynen sker på ett ändamålsenligt
sätt, har lantbruksstyrelsen, utöver det formella, inget att erinra mot
förordnande för VIAK.”

Hälsovårdsnämnden i Sjöbo kommun hade i yttrande uppgivit bl. a. att
nämnden sedan ett flertal år tillbaka uppdragit åt AB VIAK att å nämndens
vägnar utföra djurskyddsinspektioner inom kommunen. Vidare var
VIAK:s besiktningsman utbildad hälsovårdsinspektör med mångårig erfarenhet
av dylika inspektioner, varför nämnden, liksom många andra
hälsovårdsnämnder i södra och mellersta Sverige, funnit denna form av
besiktningsverksamhet på konsultbasis helt acceptabel.

Med hänsyn till att länsstyrelsen enligt 14 § 1 mom. 2 st. djurskyddslagen
skall vaka över att bl. a. tillsyningsmän fullgör sina åligganden beslöt JO
inhämta yttrande från länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen ingav yttrande till vilket fogats följande PM upprättad av
länsveterinären.

Några hälsovårdsnämnder i södra Sverige som saknade egen hälsovårdsinspektör
började år 1963 för sin tillsyn över djurskyddet anlita hos
K-konsult, Lund, anställd hälsovårdsinspektör som genomgått fastställd
kurs för hälsovårdsinspektörer. Detta för att därigenom intensifiera sin
tillsynsverksamhet. Efter det att viss personal från K-konsult tagit anställning
vid konsultföretaget AB VIAK i Malmö började detta hyra ut
liknande tjänster.

Tillsynen över djurskyddet har alltefter arbetsbelastningen varit anordnad
på olika sätt i hälsovårdsnämnderna. Antingen är det en med djurhållning
väl förtrogen privatperson eller ledamot i nämnden som utses som
tillsyningsman eller också utses hälsovårdsinspektören till sådan. Någon
enstaka kommun har anställt särskild tillsyningsman för djurskyddet och
därvid i enlighet med lantbruksstyrelsens anvisningar även kunnat samordna
tillsynen med sådan enligt miljöskyddslagen och hälsovårdsstadgan.

Konsultföretaget AB VIAK utför service med tillsyn åt kommunala
nämnder även beträffande bostäder, livsmedelslokaler, livsmedelshante -

488

ring, byggnader, miljöskydd etc. Annat företag som på liknande sätt ger
service åt hälsovårdsnämnderna är t. ex. AB Svensk Laboratorietjänst
(Svelab), som utför tjänster med uthyrning av stadsveterinärer för uppgifter
rörande livsmedelskontroll och djurskydd. AB VIAK:s avtal med
hälsovårdsnämnd om tillsyn över djurskyddet kan ha olika uppläggning,
antingen ersättning per objekt, dagarvode eller s. k. paketavtal om det rör
sig om mera omfattande service. Frågan om lämpligheten av hälsovårdsnämndernas
anlitande av konsult och företaget K-konsults djurskyddstillsyn
anmäldes av undertecknad och andra länsveterinärer under 1960-talet
till dåvarande veterinärstyrelsen, sedermera lantbruksstyrelsen, och diskuterades
även med denna myndighet vid av dem i landet anordnade
länsveterinärkonferenser. Enligt vad jag erfarit kallade svenska kommunförbundet
i mitten av 1960-talet bl. a. dåvarande veterinärstyrelsen och
arbetarskyddsstyrelsen till överläggning i frågan.

Då hälsovårdsnämnderna anlitar tillsyn av AB VIAK har undertecknad
förvissat mig om att hälsovårdsinspektör utför uppgifterna. AB VIAK har
under en lång följd av år haft uppgiften tilldelad samma personer, vilka
därigenom fått stor erfarenhet. För hälsovårdsnämnderna har problemet
med ökad arbetsbelastning givit upphov till fråga om anställande av
tillfällig eller fast personal för arbetsuppgifterna. I de fall man ej haft full
användning för fast anställd personal är möjligheten till anlitande av
konsult ett alternativ.

Anlitande av konsult för tillsyn över djurskyddet får anses såsom ett
komplement till den samlade bild över tillståndet som hälsovårdsnämnden
själv måste ha. Konsulten kan i allmänhet ej kontinuerligt följa hela
djurskyddsarbetet i kommunen men kan utföra den planerade regelbundna
tillsyn över objekt som beslutats av hälsovårdsnämnden. Genom att såsom
i detta fall AB VIAK haft samma personal för uppdragen under flera år
finns det dock en viss kontinuitet i verksamheten till gagn för denna. AB
VIAK avger rapport efter varje tillsyn och efter beredning behandlas
denna i nämnden på samma sätt som rapporter från egna tjänstemän.

Frågan om den regelbundna djurskyddstillsynens anordnande har varit
föremål för myndigheternas uppmärksamhet under flera år och lantbruksstyrelsen
har vid flera tillfällen under senaste åren meddelat att man
arbetar med frågan. Senast har hälsovårdsstadgeutredningen, SOU
1978: 44, tagit upp densamma och föreslår att den regelbundna tillsynen
utmönstras ur lantbruksstyrelsens anvisningar och ersätts med ökad
information. Länsstyrelsen i Malmöhus län har dock ej tillstyrkt sådan
ändring.

Djurskyddslagens syfte att också vara förebyggande torde bäst uppfyllas
med personlig rådgivning i samband med regelbunden tillsyn kompletterad
med allmän information. För att ernå en samlad meningsfull överblick över
djurens vård och behandling och kunna tillrättalägga ej lämpliga avvikelser
är det värdefullt med en regelbunden tillsyn. Den mycket väsentliga
rådgivande funktionen i denna tillsyn måste utföras av välutbildad och
erfaren personal helst väl förtrogen med djurägarna. Därest sådan tillsyn
utföres av konsultföretag är det angeläget att detta har nära samråd med
hälsovårdsnämnden om uppgiften. Det torde ur ansvarssynpunkt också
vara lämpligt att den person i konsultföretaget som utför tillsynen utses
som tillsyningsman i hälsovårdsnämnden.

Utöver vad som framgått av innehållet i länsveterinärens PM ville
länsstyrelsen lämna följande synpunkter.

489

I det aktuella fallet har, som hälsovårdsnämnden i Sjöbo uppgett, AB
VIAK:s besiktningsman utbildning som hälsovårdsinspektör och dessutom
mångårig erfarenhet av inspektionsverksamhet. Under förutsättning
just att nämnden har kännedom om vem - vilken fysisk person — som
konsultbolaget avser använda för speciellt uppdrag, och det dessutom kan
åstadkommas en kontinuitet genom att samma person fungerar under en
längre tid behöver möjligen inga allvarliga invändningar riktas mot arrangemanget,
som ju onekligen kan vara praktiskt med tanke på det uttalade
behov kommunerna synes ha av sådana tjänster. Länsstyrelsen vill dock
framhålla att det principiellt måste anses som betänkligt att en juridisk
person utses som konsult i dessa sammanhang. Länsstyrelsen förutsätter
att lagstiftaren menat att hälsovårdsnämnd som tillsyningsman enligt 14 §
första mom. djurskyddslagen skall utse en bestämd fysisk person, som av
nämnden befunnits lämplig och kompetent för uppdraget.

Frågor om personligt ansvar för utförda besiktningar då t. ex. redovisningen
till nämnden sker i bolagets namn, tystnadsplikt etc. får givetvis
den allra största betydelse när juridisk person anlitas som konsult.
Visserligen har dessa spörsmål förhoppningsvis reglerats genom konsultavtal
i det enskilda fallet. Någon principiell lösning på hithörande problem
synes dock inte finnas. En komplikation som enligt länsstyrelsens mening
bör nämnas som den kanske mest påtagliga uppstår när djurhållare vägrar
tillträde till besiktning. Där hälsovårdsnämnden överlåtit på konsultbolag
att utföra djurskyddsinspektioner torde en av bolaget utsedd fysisk person
inte lagligen kunna påfordra tillträde till fastigheten eller handräckning
enligt 15 § andra stycket djurskyddslagen. I alla de fall där djurhållarens
vägran till tillträde kan befaras bör inspektionen enligt länsstyrelsens
mening därför företas av ledamot, suppleant eller särskilt utsedd tjänsteman
i nämnden för att undvika sagda konflikt. Konsultens användbarhet
reduceras i dessa, förmodligen talrika fall, betydligt. Med tanke på
formuleringen av 15 § första stycket i lagen är det tveksamt om vederbörande
ens kan betraktas som sakkunnigt biträde åt nämndens representant.

Länsstyrelsen anser generellt att ett utövande av uppdrag som tillsyningsman
enligt 14 § första mom. djurskyddslagen i vart fall latent innebär
myndighetsutövning inte minst genom det förhållandet att man i kraft av
sin ställning t. o. m. kan påfordra polishandräckning enligt lagens 15 §.

Hälsovårdsnämnd har att utöva tillsyn över djurens vård och behandling,
något som måste innefattas under begreppet myndighetsutövning.
Den enda form härav nämnden torde kunna överlåta på annan är osjälvständiga
verkställighetsuppdrag som i enlighet med direktiv ges åt fysisk
person. Oavsett om kommun eller nämnd överlåter visst uppdrag till
utomstående fysisk eller juridisk person måste ansvaret för skador som
kan uppstå i samband med myndighetsutövning fortfarande anses vila på
sagda kommun eller nämnd. Den som åsamkas skada till följd av t. ex.
tillsynsverksamhet enligt djurskyddslagen måste därför alltid i första hand
kunna rikta sitt skadeståndsanspråk mot kommun. Att sedan kommunen i
sin tur generellt bör ha större möjligheter att utöva eventuell regressrätt
gentemot en juridisk person, vars ansvar inte är på samma sätt som fysisk
persons begränsat, torde sakna relevans i sammanhanget.

1 konsekvens med vad som förut sagts om begränsningarna i rätten att
överlåta myndighetsutövning menar länsstyrelsen att hälsovårdsnämnds
förordnande för konsultbolag att utföra besiktningar inte bör kunna
medföra att av bolaget för sådant uppdrag anställd personal kan ådömas
straff för myndighetsmissbruk.

490

Som det synes råda ett utbrett behov bland hälsovårdsnämnderna att
använda sig av konsulttjänster för t. ex. djurskyddstillsyn. framstår det
som synnerligen angeläget att denna problematik närmare utreds och
regleras.

Vid ärendets avgörande den 25 april 1980 anförde JO Uhlin.

1 specialmotiveringen till 14 § djurskyddslagen (prop. 1944:43 s. 59)
uttalade departementschefen bl. a. följande angående tillsynen över djurs
vård och behandling.

”Då det kan visa sig lämpligt att hälsovårdsnämnden för denna tillsyn
anlitar särskilt biträde har nämnden i paragrafen även erhållit befogenhet
att, om erforderliga medel finnes anslagna därför, anställa tillsyningsman
för ändamålet. En motsvarighet till denna befogenhet meddelas i hälsovårdsstadgan
såvitt angår den där avsedda sanitära tillsynen. Något hinder
att anlita en och samma person för tillsyn enligt hälsovårdsstadgan och
djurskyddslagen torde icke föreligga. Särskilda kompetensvillkor för tillsyningsman
synes icke böra uppställas.”

Första lagutskottet, där 14 § fick slutlig lydelse, anförde (L’U 1944 nr
28):

”Skulle kommun underlåta att anslå medel till anställande av tillsyningsman
men någon för djurskyddet intresserad person vara villig att tjänstgöra
utan ersättning, synes möjlighet böra förefinnas att utse denne. Utseendet
av tillsyningsman synes därför icke böra göras beroende av att medel
anslagits för ändamålet. Utskottet förordar för den skull sådan ändring i
14 § första stycket, att orden ”om erforderliga medel äro anslagna därtill”
utgår. I samband härmed torde ordet "anställa” böra utbytas mot ”utse."

Från att från början ha varit ett frivilligt åtagande ändrades bestämmelsen
är 1958 till att innebära en skyldighet för hälsovårdsnämnderna att utse
djurtillsyningsman. I förarbetena till ändringen (prop. 1958: 35) underströk
departementschefen hur angeläget det var att detta skedde och uttalade:

”En fullt effektiv tillsyn torde emellertid icke kunna utövas av hälsovårdsnämnden
med mindre alltid en av denna utsedd person har att svara
för den omedelbara övervakningen.”

Departementschefen anförde vidare, att det inte borde vara något hinder
mot att två eller flera hälsovårdsnämnder utsåg gemensam tillsyningsman.

En utveckling med konsultföretag på området för hälsovårdsnämndernas
tillsyn förutsågs uppenbarligen inte vid djurskyddslagens tillkomst.
Som framgått av utredningen i förevarande ärende fyller dock
konsulttjänsterna ett utbrett behov hos kommunerna, inte bara på området
för djurskyddstillsynen utan även beträffande exempelvis tillsynen enligt
hälsovårdsstadgan och livsmedelslagen. Systemet att anlita konsultföretag

491

har också använts länge; enligt vad länsveterinären uppgivit i Skåne sedan
1963.

Mot verksamheten med fristående konsulter restes redan på 60-talet
invändningar från bl. a. länsläkar- och länsveterinärhåll. Man menade att
kommunerna i stället borde låta kvalificerade heltidsanställda tjänstemän
utföra de aktuella uppgifterna. Förbundsjuristen Riberdahl vid kommunförbundet
lämnade i anledning av diskussionerna synpunkter på förfarandet
i en artikel i tidskriften Hygienisk Revy 1971 nr 3. Artikeln, som till att
börja med fastslog att kommunerna allmänt kommunalrättsligt sett var
kompetenta att ingå avtal om konsulttjänster av aktuell typ, utmynnade i
följande slutsatser: Förekomsten av konsultavtal tydde på ett reellt behov
hos kommunerna. Det var dock givet att konsultverksamheten inte fick ges
sådan spridning att den ersatte de egentliga hälsovårdstjänstemännen. Som
komplettering i de fall där en kommun hade behov därav fanns emellertid
inga invändningar mot anlitande av privata konsulter. Problem kunde dock
uppkomma beträffande frågor som ämbetsansvar och tystnadsplikt. Sammanfattningsvis
framhölls att det enklaste och lämpligaste sättet att lösa
frågan om anlitande av konsult för hälsovårdsinspektioner vore att vidta
erforderliga ändringar i hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen. Några
sådana ändringar har dock inte företagits. Artikeln berörde inte de problem
som kunde uppstå då en juridisk person som sådan utsågs till tillsyningsman.

När en juridisk person — som i det aktuella ärendet ett aktiebolag -förordnas att utöva tillsyn, inger det enligt min mening betänkligheter av
bl. a. det skälet att tillsynsuppdraget innebär myndighetsutövning. Den
som har djur i sin vård är nämligen enligt 15 § djurskyddslagen skyldig att
låta av hälsovårdsnämnden utsedd tillsyningsman besiktiga djuret. Tillsyningsmannen
kan påfordra polishandräckning för besiktningen och den
som vägrar tillsyningsman tillträde kan dömas till böter (21 §). Samma
befogenhet respektive skyldighet föreligger enligt 82 § hälsovårdsstadgan
och - för hälsovårdsnämnd — enligt 26 § livsmedelslagen. Myndighetsutövning
tar sig, enligt motiven till brottsbalken, (prop. 1975: 78 s. 180)

”...uttryck i beslut eller faktiska åtgärder som ytterst grundas på
samhällets maktbefogenheter. De kommer till stånd och får i förekommande
fall rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga
regler, inte på grund av avtal eller i övrigt regler av privaträttslig
natur.”

Som exempel på myndighetsutövning har i förarbetena till lagen om
offentlig anställning m. m. (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 194) nämnts . . . ”beslut
som utgör led i obligatorisk offentlig kontrollverksamhet beträffande
byggnader, fartyg, livsmedel, läkemedel osv.”

Med tillsynsuppdraget följer således myndighetsutövning och därmed
också straffansvar för bl. a. myndighetsmissbruk. En juridisk person har

492

emellertid som bekant inte något straffansvar enligt svensk rättsordning.
Problemet med avsaknaden av straffrättsligt ansvar för konsult som är
juridisk person uppmärksammades även vid remissbehandlingen som
föregick den sekretesslag, SFS 1980:100, som nyligen antogs av riksdagen
och som träder i kraft den 1 januari 1981. Sekretesslagen har nämligen
gjorts tillämplig även avseende uppdragstagare (konsulter). I lagens 1 kap.
6 § sägs:

”Förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet
där uppgiften är sekretessbelagd samt för person som på grund av
anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på
annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i
myndighetens verksamhet och därvid har fått kännedom om uppgiften.”

Enligt specialmotiveringen till det ursprungliga lagförslaget, departementspromemorian
DsJu 1977:11, skulle endast sådana uppdragstagare
som var fysiska personer (understruket här) i sekretesshänseende jämställas
med arbetstagare hos myndighet (promemorian s. 235). A andra sidan
sades (s. 236) att om myndighet träffat avtal med enskild, det i undantagsfall
kunde te sig naturligt att arbetstagare hos motparten fick lyda under
bestämmelse i sekretesslagen. Vad som åsyftades var fall då arbetstagaren
ställdes till myndighetens förfogande och deltog i dess verksamhet på
samma sätt som om myndigheten hade ingått uppdragsavtal med vederbörande
själv. Vid remissbehandlingen av promemorieförslaget fann riksrevisionsverket
(RRV) den ovan återgivna framställningen oklar, vilket RRV
antog bottna i just det förhållandet att straff inte kan utkrävas av juridiska
personer utan bara av personer inom företaget. RRV fortsatte i sitt
remissyttrande.

RRV vill i detta sammanhang framhålla att flertalet kvalificerade konsulter
inom området för tjänster såsom redovisning, revision, rationalisering,
verksamhetsplanering o. d. är anställda hos juridiska personer med
vilka kontrakt tecknas. Så är exempelvis numera oftast fallet beträffande
auktoriserade revisorer, sedan möjlighet öppnats för dessa att bedriva
verksamheten i aktiebolagets form. Även om motparten i kontraktsförhållandet
är juridisk person, är de tjänster som avses personligt präglade. En
förutsättning för erhållande av sådana uppdrag som här avses är därför
ofta, att viss person ställs till förfogande för uppdragets utförande. Detta
kommer till uttryck genom att namnet på medarbetare hos konsulten som
avses sysselsättas med uppdraget anges i kontraktet. Utbyte av ifrågavarande
personal får ske först efter särskild överenskommelse. Vidare
erinras om gällande tystnadsplikt enligt RRV:s instruktion för den som är
eller varit verksam hos verket och om påföljden enligt 20 kap. 3 § BrB.
Konsulten förbinder sig att göra de medarbetare som sysselsätts med
uppdraget uppmärksamma härpå.

Användningen av konsulter som är arbetstagare hos juridiska personer
ökar i statsförvaltningen. Det avtalsreglerade skadeståndet är som sanktion
inte jämförbart med påföljd enligt BrB. Osäkerhet rörande ansvarsreg -

493

leringen för konsulter kommer att minska deras användbarhet för offentliga
uppdrag och föranleda särskilda problem för myndigheter som i likhet
med RRV måste anlita deras tjänster. För RRV:s del har frågan särskild
betydelse vid revision av affärsverken.

Sammanfattningsvis ansåg RRV att det i specialmotiveringen klart borde
anges att förbud att röja sekretessbelagda uppgifter också träffade anställda
hos juridiska och fysiska personer som personligen var bundna till
uppdraget genom kontrakt mellan uppdragsgivaren (myndigheten) och
arbetsgivaren.

I propositionen 1979/80: 2 s. 127 anknöt departementschefen till RRV:s
remissyttrande och anförde bl. a.

Sekretesslagen blir . . . tillämplig på dem som har uppdrag hos myndighet
och som har sådan anknytning till myndighet att de kan sägas delta i
dennas verksamhet. Huruvida uppdraget är författningsreglerat eller rent
civilrättsligt baserat är därvid i och för sig utan betydelse. Med myndighets
verksamhet avser jag den egentliga verksamheten, den som framgår eller
kan utläsas av myndighetens instruktion eller av annan författning. Inte
sällan finns föreskrift om att viss befattning i myndighets organisation skall
vara besatt med uppdragstagare. Är så inte fallet måste det i allmänhet
likväl antas att en uppdragstagare har den behövliga anknytningen till en
viss myndighet, om den uppgift som han utför vanligen ankommer på
tjänsteman eller annan befattningshavare vid myndigheten eller i varje fall
naturligen skulle kunna handhas av en sådan befattningshavare. Den
kategori av uppdragstagare som nu har beskrivits är enligt min mening i
allmän tjänst i den bemärkelse som detta uttryck har i 8 kap. 7 § första
stycket 7 RF. Givetvis är det endast uppdragstagare som är fysiska
personer som i sekretesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos
myndighet.

Som exempel på uppdragstagare som enligt det sagda skulle komma att
omfattas av sekretesslagen nämndes bl. a. konsulter av skilda slag. Departementschefen
fortsatte.

"Sekretesslagen gäller i princip inte den som är anställd hos privat
rättssubjekt. Om myndighet har träffat avtal t. ex. med enskilt företag, kan
det emellertid som framhålls i promemorian i undantagsfall te sig naturligt
att arbetstagare hos motparten får lyda under bestämmelse i sekretesslagen.
Jag syftar här bl. a. på sådana fall som riksrevisionsverket tar upp i
sitt remissyttrande, nämligen då arbetstagaren ställs till myndighetens
förfogande och deltar i dess verksamhet på samma sätt som om myndigheten
hade ingått uppdragsavtal med vederbörande själv. Med tanke på
sådana och liknande fall gäller 7 § (numera 1 kap. 6 §, JO:s anm.) även den
som på "annan liknande grund” deltar i myndighets verksamhet.”

För närvarande gäller att djurskyddslagen saknar bestämmelser om
tystnadsplikt, medan t. ex. 82 § 2 st. hälsovårdsstadgan och 28 § livsmedelslagen
föreskriver tystnadsplikt för tillsyningsman. Den 1 januari 1981

494

träder som jag nyss nämnde sekretesslagen i kraft. Lagens 7 och 8 kapitel
föreskriver sekretess för uppgifter rörande enskilds personliga respektive
ekonomiska förhållanden. De tillsyningsman varom är fråga i detta ärende
kan vid sin tillsyn få kännedom om sådana förhållanden. Det är därför
angeläget att tillsyningsman som är anställda hos juridisk person kommer
att omfattas av sekretesslagen och därmed av straffansvar enligt BrB 20: 3.
För att så skall bli fallet bör kontrakten mellan kommunen och vederbörande
konsultföretag utformas så att sådan personlig anknytning till uppdraget
uppstår som åsyftats ovan. Formlösa avtal bör inte få förekomma. Det
torde också överensstämma med djurskyddslagens förebyggande syfte om
man genom kontraktens utformning alltid kom att anlita samma person för
tillsynsuppdragen i ett visst område. (Jämför de inledningsvis citerade
uttalandena ur motiven till 14 § i lagen.) Önskemålen om personlig kontakt
och kontinuitet i uppdragen kommer fram också i lantbruksstyrelsens råd
och anvisningar för djurskyddstillsyn, LS 1974: 30 Vb 25. Däri föreskrivs
att tillsyningsmannen bör eftersträva ett förtroendefullt samarbete med
djurägarna och genom rådgivning verka för förbättrad djurhållning. Den
rådgivande funktionen understryks även av länsveterinären i hans yttrande
till JO.

Länsstyrelsen har i sitt remissvar uttryckt viss tveksamhet inför att
hälsovårdsnämnden överhuvudtaget överlåter myndighetsutövning till ett
privaträttsligt subjekt. Med anledning härav vill jag anföra följande. Enligt
11 kap. 6 § 3 st. regeringsformen kan förvaltningsuppgift överlämnas till
bolag, förening, samfällighet eller enskild individ. Innefattar uppgiften
myndighetsutövning skall det ske med stöd av lag. Något hinder mot att
hälsovårdsnämnd med stöd av djurskyddslagen delegerar myndighetsutövning
till privaträttsligt subjekt anser jag därför inte föreligga.

För att en konsult, som är anställd hos en juridisk person skall kunna
fällas till ansvar för oriktig myndighetsutövning förutsätts dock att uppdragsavtalet
utformas så att konsulten handlar i hälsovårdsnämndens
namn, inte i bolagets och så att personligt ansvar för konsulten uppkommer.

Vad beträffar skadeståndsansvaret för åtgärd som tillsyningsmannen
vidtagit gäller enligt 3 kap. 2 S skadeståndslagen (1972: 207) att stat eller
kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada,
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. I motiven till
lagrummet (prop. 1972: 5 s. 506) anfördes:

”Myndighetsutövning kan ha anförtrotts andra offentliga eller enskilda
rättssubjekt än staten och kommunen. Även för skada som vållas i deras
verksamhet för det allmännas räkning skall staten eller kommunen svara
. . .”

495

Motiven nämner att kommun svarar för bl. a. byggnadsinspektör och
hälsovårdsinspektör, även om dessa inte är anställda hos kommunen,
såvida felet begåtts i myndighetsutövande verksamhet (prop. s. 511). I
”Skadestånd vid myndighetsutövning, I” menar Bertil Bengtsson att det
torde sakna betydelse för ansvarsfrågan om myndighetsutövningen delegerats
till enskild juridisk eller enskild fysisk person (a. a. s. 116). Bengtsson
pekar vidare på möjligheten för staten eller kommunen att i samband med
delegation av myndighetsutövning genom privaträttsligt avtal förbehålla
sig rätt att återkräva skadestånd som det allmänna nödgas utge jämlikt 3
kap. 2 §. (s. 127).

Hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter har ökat väsentligt under senare
år. Skyldighet för nämnderna att utöva tillsyn föreligger enligt hälsovårdsstadgan,
lagen om hälso- och miljöfarliga varor, naturvårdslagen, livsmedelslagen.
arbetsmiljölagen och djurskyddslagen. Behovet av sakkunnig
personal härför är uppenbart. Samtidigt råder brist på hälsovårdsinspektörer.
Tillsynen av just djurskyddet lär prioriteras lågt. Det är förståeligt om
nämnderna anser sig ha svårt att anställa kompetent personal för alla
uppgifter utan tar konsulter i anspråk i stället. Jag anser det för min del
bättre att tillsynen sker genom konsulter än att den eftersätts.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att hälsovårdsnämnderna även i
fortsättningen kan anlita konsultföretag, som är juridisk person vid djurskyddstillsynen.
Förutsättningen härför bör dock vara att det i kontraktet
mellan nämnden och företaget anges namnet på den person som skall
sysselsättas med uppdraget, att denne utses till tillsyningsman av nämnden
och att tillsynen företas i hälsovårdsnämndens namn. Arbetstagaren hos
företaget skall alltså ställas till hälsovårdsnämndens förfogande och delta i
nämndens verksamhet på samma sätt som om nämnden ingått uppdragsavtal
med vederbörande själv.

Såsom länsveterinären påpekat har hälsovårdsstadgeutredningen (SOU
1978: 44) föreslagit att den nuvarande fortlöpande djurskyddstillsynen
utmönstras och ersätts med bl. a. ökad information. Förslaget har mött
kritik från flera remissinstanser. Något lagförslag har ännu ej avgivits. Det
torde emellertid vara tveksamt om rutinkontrollen bibehålls i sin nuvarande
form. I det lagstiftningsarbete som pågår kunde måhända de synpunkter
på tillsyn genom konsultföretag som framkommit i detta ärende vara av
intresse. Jag översänder därför en kopia av detta beslut till socialdepartementet
för kännedom.

496

Vissa andra ärenden

JO:s tillsyn över kommunal verksamhet

Enligt 3 § 2 st lag (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
skall ombudsman vid tillsyn över kommunala myndigheter beakta de
former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Anmälningar avseende
icke specialreglerad kommunal förvaltning föranleder därför endast
undantagsvis uttalande eller annan åtgärd av JO. I nedanstående fall
avseende klagomål mot en kommunal fritidsnämnd fann sig JO dock
oförhindrad att pröva anmälan i sak. Bakgrunden var i korthet följande.

Enligt förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m. får vid offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning)
ej förevisas film som inte dessförinnan godkänts av statens
biografbyrå (1 och 2 §§). Ej heller får barn under femton år lämnas tillträde
till biografföreställning där förevisning äger rum av annan film än sådan
som biografbyrån godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör (4 § 1 morn.).

Statens biografbyrå godkände den 9 maj 1974 filmen ”Exorcisten” för
offentlig förevisning i Sverige, med den inskränkningen att filmen inte fick
förevisas för barn under 15 år.

1 anmälan påtalade klaganden att fritidsnämnden i kommunen på kvällstid
anordnat visning av filmen Exorcisten i en fritidsgård och att elever i
grundskolans högstadium, 13-15 år gamla, hade tillåtits att närvara vid
visningen.

JO Uhlin gjorde 10 januari 1980 följande uttalande.

Utredningen i ärendet ger vid handen att den aktuella förevisningen av
filmen Exorcisten varit offentlig. De inledningsvis återgivna reglerna i
”biografförordningen” har därmed varit tillämpliga på visningen. Enligt
statens biografbyrås beslut av den 9 maj 1974 får filmen Exorcisten ej
förevisas för barn under 15 år. Fritidsförvaltningen har i sitt yttrande till JO
medgivit att så ändå skett i detta fall. Förfarandet står i strid mot 4 §
”biografförordningen”. Jag finnér det anmärkningsvärt att en kommunal
förvaltning på detta sätt åsidosatt gällande författningsbestämmelser.
Särskilt anmärkningsvärt framstår förfarandet mot bakgrund av att svenska
kommunförbundet i cirkulärskrivelse till landets fritidsnämnder så sent
som den 22 augusti 1979 redogjort för och erinrat om vikten av att gällande
bestämmelser på området iakttages. Jag utgår från att kommunen fortsättningsvis
allvarligt bemödar sig om att tillse att av statens biografbyrå
uppställa åldersregler efterföljs vid filmförevisningar på kommunens fritidsgårdar.
Jag låter bero med den allvarliga kritik som innefattas i det
sagda.

Med anledning av klagomål från domänverket mot fyra hälsovårdsnämnder
angående förbud mot flygbesprutning med bekämpningsmedel uttalade
JO Uhlin i beslut den 23 januari 1980 följande.

497

I fyra avgöranden den 30 juni 1978 har regeringsrätten prövat frågan om
en hälsovårdsnämnds befogenhet att förbjuda spridning av bekämpningsmedel
som är registrerat av produktkontrollnämnden (RÅ 78 referat 2:25
och notiserna Ab 292—294). Tre av avgörandena avsåg flygbesprutning.
Till stöd för förbuden hade hälsovårdsnämnderna åberopat bl. a. bestämmelser
i hälsovårdsstadgan. I de så gott som likalydande domarna anförde
regeringsrätten bl. a. följande.

De bekämpningsmedel som avsågs komma till användning vid besprutningarna
var registrerade av produktkontrollnämnden. Detta innebär att
deras farlighetsgrad auktoritativt prövats och erforderliga skyddsföreskrifter
för hanteringen fastställts i därför föreskriven ordning att lända till
efterrättelse såväl vid hanteringen som vid tillsynsmyndigheternas kontroll.
Skäl har ej funnits att anta att medlen skulle komma att användas i
strid mot dessa föreskrifter. Vid nu angivna förhållanden och då, såvitt
framkommit i målet, icke förekommit någon omständighet som rubbat
förutsättningarna för produktkontrollnämndens ställningstagande, har hälsovårdsnämnden
inte haft grundad anledning att befara att sanitär olägenhet
skulle uppkomma vid användningen av medlen. De meddelade förbuden
har följaktligen saknat stöd i hälsovårdsstadgan.

Utredningen i förevarande ärende ger vid handen att de bekämpningsmedel
som det varit fråga om är registrerade hos produktkontrollnämnden.
Såvitt framgår av handlingarna har hälsovårdsnämnderna inte haft anledning
att anta att bekämpningsmedlen skulle komma att användas i strid
mot i sammanhanget tillämpliga författningar och föreskrifter. Hälsovårdsnämnderna
synes för övrigt inte ens ha gjort detta gällande. De meddelade
förbuden har sedermera upphävts av högre instans.

Prejudikat anses enligt svensk rätt inte ha någon bindande kraft. Starka
lämplighetsskäl talar emellertid för att en lägre instans i största möjliga
utsträckning rättar sig efter de bedömningar som gjorts av högre myndighet.
Det medför ju bl. a. att onödiga och kanske kostnadskrävande
besvärsprocesser kan undvikas. Rent faktiskt förhåller det sig också på det
sättet att lägre myndigheter som regel följer högre myndigheters praxis.
Jag rekommenderar att de berörda hälsovårdsnämnderna i fortsättningen
beaktar det jag nu sagt. Jag vill emellertid samtidigt tillägga att jag har
noterat att vissa ledamöter i två av hälsovårdsnämnderna har reserverat
sig mot besluten.

Servicecirkulärets tillämpning i arbetet hos allmänna förvaltningdomstolar
En person, W, hade fört en skatteprocess. I sina inlagor i målet till
domstolarna hade han ställt några uttryckliga frågor som hade viss
anknytning till processen men saknade ett direkt samband med saken i
målet. Domstolarna hade avgjort målet utan att ha svarat på frågorna. W
klagade över detta.

32 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr I

498

I beslut meddelat den 5 maj 1980 anförde JO Nilsson följande.

Den som vänder sig till en myndighet med en fråga skall självklart få ett
svar. Redan vanlig allmän hövlighet säger detta. Men dessutom har ju
myndigheterna att följa regeringens servicecirkulär (1972:406) som ålägger
dem att inte bara på begäran lämna uppgifter från diarier, register och
andra handlingar »som är tillgängliga för allmänheten» hos myndigheten
utan också att »i lämplig utsträckning gå allmänheten till handa med
upplysningar i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde». När det
gäller egna angelägenheter så är alltså svarsskyldigheten författningsmässigt
förankrad. Men serviceambitionen måste rimligen sträcka sig längre än
så. Skulle det vara så att myndigheten inte alls har med den sak att göra
som frågan gäller, så bör den frågande upplysas om detta - och helst
naturligtvis också få besked om vilken myndighet som kan svara på frågan.

Med detta vill jag inte ha sagt att en myndighet måste besvara alla
förfrågningar skriftligt. Det räcker inte sällan med ett telefonsamtal -ibland kan ett sådant samtal rent av vara att föredra.

Principen är alltså klar och oomstridd. Utredningen i detta ärende visar
att inte alla myndigheter har levt upp till den. Jag utgår dock från att de
misstag som skett har berott på förbiseende och inte på ett medvetet
åsidosättande av givna regler, skrivna och oskrivna. Jag anser mig därför
kunna avsluta ärendet. Men jag vill dock lägga till två saker för W:s
information. För det första. Deklarationer och bilagor till deklarationer är
klart och tveklöst hemliga enligt sekretesslagen. Domstolarnas domar och
protokoll i skattemål är däremot normalt offentliga. Besvärsinlagor i
taxeringsmål anses allmänt också vara offentliga. Offentliga handlingar har
var och en rätt att ta del av hos den myndighet där handlingen finns. - För
det andra. Skatten skall betalas även om taxerings- eller debiteringsbeslutet
inte har vunnit laga kraft, dvs är beroende på eller även kan komma
under högre instans prövning (87 § uppbördslagen).

499

Bilaga I

Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen Justitieombudsmännens

semestrar
Justitieombudsmannen Nilsson

12-13 juli, 30 juli-17 augusti, 20 december 1979-4 januari 1980 och 21
februari 1980.

Justitieombudsmannen Wigelius
2-27 juli, 6—10 augusti, 20-21 december 1979, 18-21 januari, 19-21
februari, 10 mars, 12-13 mars, 1-2 april och 23-30 juni 1980.
Justitieombudsmannen Uhlin
23 juli—10 augusti, 18 oktober, 1-2 november, 17—21 december 1979,
17 mars, 8—9 april, 28-30 april och 12-14 maj 1980.
Justitieombudsmannen Holstad
2 juli—3 augusti 1979, 29 februari—3 mars och 2-3 april 1980.

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström

Byråchefen Karl Åke Lundin

Byråchefen Carl Carlsson Norström

Byråchefen Lars Levin

Byråchefen Torsten Johansson

Byråchefen Hans Sandberg

Byråchefen Sten Englund (t. o. m. 30 april 1980)

Byråchefen Jörgen Bengtsson (t. o. m. 5 december 1979)

Byråchefen Marja Regner

Byråchefen Johan Hirschfeldt (fr. o. m. 7 januari 1980)

Byråchefen Anders Thunved (fr. o. m. I juni 1980)

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (tji.)

Avdelningsdirektören Ulla Erlandsson (tji.)

Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Avdelningsdirektören Dan Fernqvist

Avdelningsdirektören Hans Schedin (t. o. m. 17 februari 1980)
Avdelningsdirektören Annette Hansson (t. o. m. 30 april 1980)
Byrådirektören Birgitta Hallström.

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1979/80
tjänstgjort:

Kammarrättsfiskalen Olle Stenman (fr. o. m. 1 januari 1980), kammarrättsfiskalen
Olof Hedberg (fr. o. m. 25 februari 1980), hovrättsfiskalen

500

Christer Haraldsson Fallenius, hovrättsfiskalen Anders Wikström, hovrättsfiskalen
Sten Pålsson (t. o. m. 6 januari 1980), kammaråklagare Birgit
Thunved (fr. o. m. 1 oktober 1979), hovrättsassessorn Lars Hesser
(fr. o. m. 17 december 1979), byrådirektören i kriminalvårdsstyrelsen Ulla
Björkman (fr. o. m. 25 februari 1980), hovrättsassessorn Ulf Lindgren
(fr. o. m. 1 mars 1980), hovrättsfiskalen Håkan Rustand, kammarrättsassessorn
Annika Sandström, kammarrättsfiskalen Ulf Ljungström, kammarrättsassessorn
Björne Sjökvist, kammarrättsassessorn Kerstin Nyström,
försäkringsrättsassessorn Arne Edström, kammarrättsfiskalen Johan
Lengquist och kammarrättsassessorn Christer Sjödin (fr. o. m. 1
november 1979).

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under tiden den 1 juli
1979-den 30 juni 1980 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den I juli 1979.

1. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956),

angående förtydligande av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen
om rätt för borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Frågan om en reform av den summariska betalningsprocessen kommer
att tas upp i justitiedepartementet, när resultatet av rättegångsutredningens
(Ju 1977:06) arbete föreligger (Justitiedepartementet).

2. 1975 den 24 oktober (nr 2836175),

angående översyn av reglerna rörande kungörande och delgivning av
beslut som rör en större persongrupp.

De av JO aktualiserade problemen kommer att tas upp av kommittén (Ju
1978:09) för översyn av förvaltningslagen m. m. (Justitiedepartementet).

3. 1976 den 21 januari (nr 1569175),

angående vissa kostnader i ärenden om återtagande av avbetalningsgods.

Ärendet kommer att tas upp i samband med följdlagstiftningen till
utsökningsbalken (Justitiedepartementet).

501

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77—1980/81

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81: 134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80: 304.

Allmän ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt — kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial: tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara
allmän handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78: 259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271; —
promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna ej
ansetts som allmän handling, 78/79:224; — fråga om memorialanteckningar
och koncept till dom är allmänna handlingar, 77/78:272; - till
myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen och därmed
allmän handling, 79/80:366; - brev till kommunalråd, 80/81:361; -polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när
någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten
ej har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan
och fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till
regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den
som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/
78:250, 253; — den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas
sitt namn eller tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; -

502

utlämnande av uppgifter ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade,
79/80: 384; — inkommen post bör diarieföras och vara
åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten, 77/
78:270; — om diarieföring av en rapport om luftförorening, 79/80:377; -bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till tjänsteman, som
var på semester, 78/79: 222; — ordningen för prövning av framställning
om att utfå allmän handling, 77/78: 273; - rutinerna vid utlämnande av
allmänna handlingar, 79/80:355, 364, 367; — till myndighet inkommen
framställning, som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte
heller strykas ur diariet, 79/80:361; — myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; -socialförvaltnings skyldighet att lämna ut namn- och adressuppgifter ur
daghemskö, 80/81:357; — handläggning av begäran att få del av författningstext,
80/81:372.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattningen av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning
att utfå handlingar, 78/79: 216; - sekretess för handlingar i ärende
om stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79: 330; - fråga om skyldighet för
länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på den som anmält
honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265;
— länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister, 78/
79: 220; — utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister,
79/80:370; — felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig, 79/
80:452; - se även Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag
till ny sekretesslag m. m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/
79:501.

Se även Videoteknik. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78: 83; — skyndsamhetskravet
i 24 kap. 8 § RB, 79/80: lil; — disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/
80:23; — anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; - se även
Förundersökning, Tvångsmedel.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte. 80/81: 128; —
underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81: 128.

Anhörig, se Underrättelser.

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård.

503

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80: 304.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär.

Arkiv, se Videoteknik.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81: 178.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; — fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222.

Avgift, se Expeditionskungörelsen.

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/
79:492; — fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från
ärende rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; — stadsarkitekt
har utan sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då
sökanden inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har
han underrättat sökanden härom, 79/80:466; — se även Rättegångskostnad.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451.

Avvisning, se Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning
inte få förekomma, 79/80: 359.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/
79: 167, 80/81: 313; — kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; - fråga om vilken kommun som har tillsyn över
övervakning, 78/79:177; — skyldighet att fullfölja utredning i ärende om
ingripande sedan barnet har lämnat kommunen, 80/81:264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81:268; - muntligt förhör inför social
centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör, 77/
78: 216; — rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81: 276; - jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81: 268; — fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81:274.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79: 130; — fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78: 196, 78/79: 130, 144; - kraven på bar -

504

navårdsutredning när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning
om faderskap till barn, 79/80:310; - utredning och uppföljning
vid s.k. hemma-hos-terapi, 78/79:171; — vid utredning och åtgärder
måste också beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169, 79/
80:219; — barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett
om förebyggande åtgärder vidtas, 78/79: 144, 167; — kravet på skyndsamhet
vid barnavårdsutredning, 80/81:289; — omotiverade uttalanden i
barnavårdsutredning, 78/79: 173; — dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende,
78/79: 130; — fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas,
79/80:273; - anmälares anonymitet, 78/79:178; - uppgiftslämnares
anonymitet, 79/80:275; — fråga om utredning och kommunikation,
80/81:276.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke
har lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80: 271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77: 140; — fosterhemsplacering
med stöd av 26 8 1 BvL, 80/81:289.

Omhändertagande för samhällsvård: förhållandet i barnmisshandelsfal!
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 8 BvL
och placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 8
BvL, 78/79: 127; — fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa
inriktning kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79: 152; - handläggning
av ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a.
fråga om samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; - socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat
familjerättslig anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta
barnen för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare
och vårdnadshavare (318 första st. och 98 tredje st. BvL), 79/
80: 250; — förutsättningar för samhällsvård enligt 31 8 andra st. BvL, 78/
79: 174.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik. 79/80: 278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79: 159, 177, 79/80: 230; — prövning av begäran om upphörande
av samhällsvård, 79/80:272; — fråga om när samhällsvård skall
upphöra, 80/81: 294.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211; — som fosterbarnsinspektör
bör ej utses en anonym innehavare av viss tjänst, 79/
80: 278; — fosterhemsplacering med stöd av 26 8 I BvL, 80/81: 289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan
inte längre är aktuell, 78/79: 169; - långsam handläggning av ärende
angående yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79: 167, 80/81:313; -skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter av betydelse
vid prövning av vårdnadsärende, 80/81: 294.

505

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77: 148; - beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308.

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77: 100; — socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78:207.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör.
Jfr Tryckfrihet.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81: 344;
— se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72; - omhändertagande av berusad i annan persons bostad,
79/80:132; — läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB, 80/81:127; - insulin åt diabetiker, 79/80:134; - registrering
hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse för körkortsprövning,
79/80:259; - se även Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - se även
Husrannsakan. Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81:115; - delgivning av betalningsföreläggande, 80/
81:53; — se även Expeditionskungörelsen.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146; -kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot

506

allmänt barnbidrag, 79/80: 308; - begynnelsetiden för bidragsförskott
skall beräknas med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott
inträtt, 79/80:310.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag
i enskilt företag, 79/80:145. Jfr Taxering.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80: 326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Brevgranskning, se Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78:55.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § I. lagen
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - se även
Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning, 77/
78: 325; — fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78: 371; -kritik mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov,
som stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan
ägt rum. Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457 - se även
Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Byggnadsavgift.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Data, se Efterlysning, Införsel, Uppbörd.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende, 78/
79: 130; — se även Kommunal kompetens.

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78: 137; - av förundersökningsmaterial,
78/79:63; — olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av

507

nybyggnadsförbud, 78/79:386, 79/80:473; - beslut om körkortsåterkallelse
skall delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79:449; — underrättelse om beslut innefattande föreläggande
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
bör ske genom delgivning, 80/81:469; - se även Betalningsföreläggande,
Rättegångsbalken.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93: —
se även Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, se Anhållande, Dom, Domstolshandlingar, Läkare, Militär
övning. Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; -myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/
80: 454; - tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande,
80/81:178; — undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/81:174; - se
även Kommunicering. Jfr Avstängning, JO, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; — hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; — frågan
om lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78: 122; —
dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga skulle kunna upptas
som i rätt tid inkommen, 78/79:34; — tolkning av dom rörande handikappersättning,
78/79:452; - disciplinansvar för domare som underlåtit
att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81: 17; - se även Beslag, Ränta.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/
80: 104; - felaktigt domsbevis, 80/81: 112.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; — framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; — legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Dom, Vittne,
Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av
part ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80: 18.

508

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78: 124.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn, 79/
80:482.

Dröjsmål, se Allmänna handlingar. Bostadslån, Brottmål, Handläggning.
Införsel, Omsorgsvård, Tjänstetillsättning, Åtal.

Dödsfall, se Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80: 139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras, 77/78: 313.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; —
handikappersättning till blind med ledarhund; 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78: 158.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; - se
även Utsökningsmål.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81: 114.

Faderskap, se Barnavård.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/
79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad.
76/77:296.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967: 420) om flyttning av fordon, 77/
78: 276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket. 77/78: 398; - se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av, 78/79:60, 79/80: 127.

509

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77: 114; - förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126; — mer än en konfrontation mellan
samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61; — se även Häktad, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78: 153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall. 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i
1501 byggnadslagen, 78/79:383, 389: — utgångspunkt för beräkning av
besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79:386; — fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats 78/79:495; - besvär över beslut att ej ge
tillstånd till inköp enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/
80: 331; — se även Dom, Handläggning, Kommunalbesvär.

Fängsel, användningen av, 79/80:94, 129.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529;
- person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hordom andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81:126; — se även Anhållande, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78: 162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80: 105: - uttalanden
med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20; - se även
Barnavård.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst; rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Taxeringsprocess.

Försäkringsrätt, se Socialförsäkring.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; - skyldighet att inleda förundersökning,
79/80: 58; — kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; — omständigheter som talat till den

510

misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; - nedläggning
av förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81: 117; — se även Allmänna handlingar. Bandspelare, Brottmål, Delgivning,
Fotokonfrontation, Förhör, Personlig integritet, Polismyndighet,
Tryckfrihet.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i
7§, 80/81:446; — vägledningsplikt enligt 8§ i massärenden hos intagningsnämnd,
78/79:397; - i besvärsärende hos länsbostadsnämnd. 78/
79:492; — i tillståndsärende hos riksskatteverkets alkoholbyrå, 79/
80: 331; — tillämpningen av 17 § i ärende om återanställning hos hovrätt,
80/81:455; - självrättelse enligt 19 § av beslut i tjänstetillsättningsärende,
80/81:440; — fråga om förvaltningslagen är tillämplig i ärende
om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas genom kommunalbesvär,
80/81:451; — se även Fullföljd av talan. Myndighetsutövning mot
enskild.

FörvandlingsstrafT, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80: 167.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom.
77/78: 110.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80: 106.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79: 56; - se även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/
77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av
vissa föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar,
79/80: 507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; — felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisorer i ekonomisk förening, 77/78: 389; —
dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79:390; — i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; —
handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80: 328;
— länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvis -

511

ning), 78/79:492; — felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå
av visst tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; — statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav. 76/
77:265; — fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; -bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; — brister i
skolstyrelses posthämtnings- och sorteringsrutiner, 80/81:446; — myndighets
skyldighet att besvara brev, 80/81:455; — byggnadsnämnd är
skyldig att behandla begäran från fastighetsägare om ingripande mot
byggnadsåtgärder på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning av
ärende rörande tillämpningen av lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m., 80/81:469; - kommunal fritidsnämnd har anordnat
filmförevisning för minderåriga i strid mot bestämmelserna i
”biografförordningen” (1959:348). Kritik häremot. 80/81:496; — se
även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Bostadsbidrag, Byggnadslov,
Disciplinmål, Domstolsärende, Ersättning, Flyttningsanmälan,
Tjänstetillsättning, Vapenvägrare.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man ; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80: 388.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/81:
174.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hund, se Polismyndighet.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77: 112; — i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78: 129; —
felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande
av pass, 79/80: 48; - se även Provokation, Tvångsmedel.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara, 78/
79:40; — tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; — stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80: 137; - förvaring av häktad som undergått
rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80: 170.

Häktning, se Förundersökning, Tvångsmedel.

Häktningstid, avräkning av, 76/77: 40, 77/78:60.

512

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465: — se även Djur, Fullföljd av
talan. Tystnadsplikt.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48:
— värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall, 80/81: 168; - se även Polismyndighet.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, se Tjänstetillsättning.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/
77:220.

Information, se Pension.

Införsel, framställning angående ändring i 15 S andra stycket införsellagen.
76/77:211; — dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/
79: 233; - redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom införsel
har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner, 79/
80: 399; - fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga gäldenärs
grannar om dennes personliga förhållanden, 80/81:381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/
78:415; — se även Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Insulin, se Berusad.

Integritet, se Personlig integritet.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205 , 76/77:263 (taxering), 77/78:242, 78/
79:193, 79/80:315, 80/81:353; — omfattningen av JO:s prövning av riktigheten
i sak av beslut i disciplinärende, 78/79:370; — utrymmet för
JO:s ingripande i arbetstvist inom den offentliga sektorn, 78/79:377; —
JO:s prövning av kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; — begäran om disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare
när kommunen redan upptagit och sedermera avgjort eget ärende
om disciplinåtgärd, 79/80: 456.

Jäv, i tjänstetillsättningsärende, 79/80:320; - se även Barnavård, Polismyndighet,
Rättegångsbalken. Jfr Taxering.

513

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78: 347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär, 79/80:458: - se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommun att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; — skolstyrelses befogenhet att till
avgående studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79:336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79: 370;
- i ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; - se även
Pensionsgrundande inkomst. Renskötsel, Upphandling. Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Polismyndighet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning;
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före
edsavläggelsen, 79/80; 107.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advokatbyrå.

Koppleri, se Förundersökning.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77: 125; - klagomål
från fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78: 165; - beviljande av särskild korttidspermission för
intagen, 77/78; 172; - avvikande under bevakad permission från anstalt,
77/78: 182; — permission i samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter,
78/79: 108; — förutsättningar för permission, 78/
79: lil, 80/81: 233; — uttalande om viss kvalifikationstid för permission,
78/79:122; — transportpermission, 79/80:209; - permission och anstaltsplacering,
80/81:225; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat,
76/77:129, 77/78: 194: — kostnad för telefonsamtal till JO, 78/
79: 126; — intagens rätt till samtal med styresman eller annan tjänste 33

Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr I

514

man, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/78: 194, 79/80:211;

— avbrytande av besök hos intagen, 78/79:125; - avvisande av besökande,
77/78: 193; - brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt, 76/
77: 131, 77/78:191, 78/79:120; - brevgranskning, 80/81:255: - tillämpningen
av bestämmelserna om disciplinär bestraffning av intagen, 76/
77: 134; — fråga om disciplinär bestraffning av intagen för försenad
återkomst efter permission, 78/79: 121; - fråga om polisanmälan från
kriminalvårdsanstalt rörande där förövat brott, 77/78: 195; - besvärshänvisning
i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt, 76/77; 138; -”missnöjesförklaring”, 77/78:191; - behandlingen av intagen i anledning
av dennes klädsel, 78/79: 115; — enrumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen,
79/80:200; - placering av intagen i avskildhet (23 § kriminalvårdslagen),
80/81:251; — spännbältesläggning, 79/80:205; - enrumsplacering
enligt 50§ kriminalvårdslagen, 78/79: 124, 79/80:205, 80/
81:253; - placering i s.k. hårdisoleringsceil utan normal utrustning, 80/
81:255; - fråga om intagen som överförts till sjukhus får vistas i hemmet
nattetid, 78/79: 122; - kritik mot beviljande av frigång, 79/80: 198; —
kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt namn, 79/80:211; -läkare ej tillfrågad om antialkoholbehandling av intagen före permission,
80/81:257; - sjukvårdare har ordinerat penicillin åt intagen, 80/81:257;

— dröjsmål med att besvara framställningar från intagen, 80/81:258; -dröjsmål med att vidarebefordra intagens passansökan, 80/81:260; -vägran att bistå häktad med införskaffande av röstkort, 80/81:261; —
otillräckligt ingripande mot villkorligt frigiven. Kritik mot skyddskonsulent
och övervakningsnämnd. 80/81:242; - deltagande i fritidsverksamhet
utom anstalt vid sjukskrivning, 80/81:250; - se även Anhållen,
Förundersökning, Häktad, Straffverkställighet, Utmätning, Visitering.

Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, gränsdragningen mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80: 194; - se även Varusmugglingslagen,
Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78: 347; - se även Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,
78/79:54.

Kvarstad, se Beslag. Utmätning.

Kvittning, se Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79: 462.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s.k. villkorat körkort, 77/78:392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77:286; — omfattningen av social centralnämnds
uppgiftsskyldighet i samband med personutredning i körkortsärenden,
79/80:259; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

515

Laga förfall, se Hämtning, Taxering.

Laga kraft, se Fullföljd av talan.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108, 78/79:38, 80/
81:42, 80/81: 115.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss, 78/
79: 180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel, 78/79: 182.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, se Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid. 78/79:377.

Medicin, se Anhållen.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,
76/77: 280.

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 S, 79/80: 169.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick,
79/80: 143; — se även Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; — länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd, 79/80:497.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap, 76/
77:117.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78: 138.

Morjärvsfallet, 77/78: 62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77: 146; - underlåten motivering av hälsovårds -

516

nämnd i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; — se även Ersättningsmål,
Taxeringsnämnd, Vapenfri tjänst.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80: 334; —
upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80:514.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78: 123; —
underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; — se även
Ränta.

Namn, handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81: 116.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, hos tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av

nykterhetsanmärkningar av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259;

- tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81: 299.

Nåd, betydelsen av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78: 106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid villkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77: 19; — se även Kriminalvård.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81: 57.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79: 175.

Ombud, se Delgivning.

Omsorgsvård, dröjsmål med utskrivning av elev från särskola, 79/80: 302;

- kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 § omsorgslagen, 80/
81:319; - användningen av tvångsmedel inom omsorgsvården, 80/
81: 323; — försöksinskrivning i särskola, 80/81: 329.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Utmätning

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138; - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; - disciplinär
åtgärd mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel,
80/81: 138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; — fråga om lämpligheten av att

517

tjänstemän i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som
verket anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete,
77/78: 396; — se även Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80: 464.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola,
78/79:474; - besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas
sammanlevandeförhållanden, 79/80:489; - se även Införsel, Nykterhetsvård,
Opartiskhet, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Barnavård, Kriminalvård.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter,
76/77:104; — frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116, 79/80; 98; — klagomål mot polis angående
förfarande vid dödsfall, 76/77: 110; - dödsfall i polisarrest, 77/78: 134; —
hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid hastighetskontroll,
80/81: 130; - landning med polishelikopter på parkeringsplats i
bebyggt område, 77/78:106; - handhavande av ärende angående förpassning
för verkställighet av fängelsestraff, 77/78: 106; - handläggning
av hittegodsärenden, 77/78: 115, 132; - ingripande mot bussförare efter
anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/78: 131; - polisrazzia har
företagits i fel lokal, 77/78:131; - utlåning av s.k. spaningsfoto på
misstänkt, 77/78:127; - utredning i anledning av ansökan om anställning
som vaktman, 77/78: 137; — anteckningar om medicin till den som är
omhändertagen av polisen, 77/78: 137; — mindre tillfredsställande identitetskontroll
hos polismyndighet, 76/77: 113; - medtagande av person till
polisstation för identitetskontroll 80/81: 121; - anhållande efter bristfällig
identifiering, 79/80: 114, — polismans skyldighet att uppge sitt namn,
78/79:69; - kritik mot att polisman inte legitimerat sig, 79/80:98; -jourhavande befäl skyldig att uppge namn på polismän som vidtagit
ingripande, 77/78: 135; - polismän i tjänst skall kunna styrka sin identitet,
77/78:136; — utredning av polisanmälan från omhändertagen om att
polisen bestulit honom på pengar, 78/79:66; - försäljning av förverkade
vapen till polisman, 78/79:74; - efterlysning av mentalsjukhuspa -

518

tient,78/79:76; — obehörig inblandning i ärende som handläggs av annan
polisman, 78/79: 77; — åtgärder för fastställande av underårigs ålder, 79/
80:94; - förhör med polismän och anordnande av konfrontation efter
anmälan om övergrepp mot enskild, 79/80:121; - kontroll av körkort
och fordon, 79/80:127; — tjänstefri polismans möjlighet att frivilligt
ingripa utanför det egna distriktet, 79/80:131; - bristfällig bevakning av
utredning som remitterats till annan polismyndighet, 79/80: 118; - fallet
Mullvaden (insättande av polisrytteri, biträde med vräkning m.m.), 80/
81:68; - felaktig hämtning av yngling till förhör. Ynglingen borde ha
erbjudits skjuts hem, 80/81:88: - privat deposition av konst i polishus,
80/81:97; — uppställning av löslöpande hund,80/81: 104; - jäv för polisman,
80/81: 118; — onödiga motsättningar mellan förälder, som förlorat
en dotter i en trafikolycka, och polisen som utrett olyckan,
80/81:122; - synpunkter på polisingripande mot två minderåriga flickor,
80/81: 131; — polisman har erhållit rabatt i kiosk, 80/81: 133; - se även
Anhållen, Barnavård, Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer,
Djur, Efterlysning, Fordon, Fotokonfrontation, Frihetsberövad, Frihetsberövande,
Förhör, Förundersökning, Förvisning, Gripande, Husrannsakan,
Häktad, Rättsmedicinsk undersökning. Tillfälligt omhändertagande,
Underrättelse, Valuta, Vapentillstånd. Visitering, Översättning.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Prejudikat, 80/81:496.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation. 77/78: 101;
— fråga om provokation till brott, 77/78: 126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet,
76/77: 156; — kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - rätt för
läkare att översända fotokopia av patients brev till polismyndighet,
80/81:337; — granskning av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk
vård, 80/81:332; - intagning på sjukhus med stöd av LSPV. Principer
för journalföring, 80/81:334; - kroppsvisitering av kvinnlig patient på
sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:343; - utskrivningsnämndernas
verksamhet, 80/81:340; - se även Sjukvård. Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Remiss, se Utsökningsmål.

519

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; — omfattningen av myndighets skyldighet att
höra samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m. m. inom renskötselns
åretruntmarker, 79/80; 514.

Reseförbud, 76/77: 108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77: 277.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80: 322.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80: 104; — ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga,
80/81: 108; - part har på posten löst ut kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset
kom dock i retur till rätten utan att vara underskrivet.
Förhandlingen inställdes, 80/81: 109; - tilltalad för sent delgiven tilläggsstämning,
80/81: lil; — se även Bevisning, Offentlig försvarare. Tvistemål.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77: 105.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78: 126.

Rättshjälpsnämnd, se Rättshjälp.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80: 140.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Tjänstetillsättning.

Sekretess, se Allmänna handlingar.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort,
76/77:165; - utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; — socialstyrelsens befogenhet att
ingripa mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; — nedlagt
åtal mot läkare för vållande till annans död, 77/78:233; — befogenheten

520

för läkare på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ
företa undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235;
— omhänderhavandet av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; -fråga om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid
permission eller frigång, 78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik,
79/80:278; — se även Psykiatrisk vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Utmätning.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport "Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79:517.

Skatt, se Mervärdeskatt, Taxering, Taxeringsnämnd. Taxeringsprocess.
Taxeringsrevision, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skiljaktig mening, se Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning. Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78:332; — felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en
lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; -ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen, 77/78:344; — visitation av elevskåp, 78/79:396; —
skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och
ingripa när ordningen i skola störs, 78/79:391. Jfr Kommunal kompetens.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet "Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977:40), 78/79:503; — se även Allmän försäkring. Arbetsmarknadsstöd,
Bidragsförskott, Ersättning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel,
77/78:221; — socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses,
77/78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79: 166.

Socialtjänst, se Socialförsäkring.

521

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268.

Stadsplan, se Fullföljd av talan.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78: 55.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad,
78/79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; — lämpligheten av att
länsstyrelse använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att
motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; — se
även Fullföljd av talan.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79:80; - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79; 87, 80/81:200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81:162; — se även Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49; - samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorgsvård.

Taxering, delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift,
76/77:249; — innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - sjukdom
är laga förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna
självdeklaration; fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid
taxeringsperiodens slut, 79/80:447, 80/81:427; - betydelsen av att taxeringsnämnd
och skattedomstol klargör om ett frångående av självdeklaration
grundar sig på en skönsuppskattning enligt 21 § taxeringslagen
eller endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift; jfr reglerna om
skattetillägg, 76/77:228; - misstag från taxeringsmyndighetens sida bör
rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige vänt sig till JO,
76/77:254; — yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering
av skatteadministrationen”, 77/78:417; - yttrande över

skattetilläggsutredningens betänkande (SOU 1977:6), 77/78:436; - utnyttjande
av uppgifter från utomstående vid taxering, 78/79:318; —
underlåtenhet att utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige,
78/79:325; - beskattning av förmån av fria flygresor med bl. a.

522

SAS, 78/79:344, 80/81:420; — tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; —
felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet av ofullständig kontrolluppgift,
80/81:411; — jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet,
80/81: 426. Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringsnämnd, bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306. 78/79:317, 79/80:

440; — skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse
kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; — taxeringsnämndsordförande
har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en
bild av deklaranten — som begärt skattelindring på grund av sjukdom —
spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av
lokala skattemyndighetens vägran att ge deklaranten begärd fotokopia
av bilden m.m., 76/77:236; — 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande
beslutsmotivering i vissa fall, 77/78:288; - bristfällig motivering,
77/78:304, 79/80:442, 80/81:387; — bedömning av kontrollmaterial, 77/
78: 307; - taxeringsfunktionär har ansett sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial
som erbjudits av den skattskyldige, 78/79:
320; — brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder, 79/80: 443,
80/81: 387, 80/81: 411, 80/81: 416; — skattskyldig som haft vissa avdragsgilla
kostnader har helt vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från
arbetsgivaren uteblivit, 78/79:322; — skattskyldig vägrad att företräda
inför taxeringsnämnd, 80/81:415; - feltaxering och underlåtenhet att
utsända beslutsunderrättelse 80/81:417; — beslutförhet, 77/78:308; —
taxeringsnämndsordförandes behörighet att fatta beslut ensam, 80/81:
419; — tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; — taxeringsnämnd
har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter,
78/79: 320; — obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd
har lagts till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan
fått ordentlig möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens,
79/80:427; — erfarenheterna från 1979 års taxering av den nya taxeringsorganisationen
80/81:387; - lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens
sista sammanträde, 80/81:415.

Taxeringsprocess, formerna för expediering av länsskatterätts beslut,
76/77:256; — befogenheten att granska deklarationer för skattskyldiga,
som anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering, 76/77:246; —
utformning av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga,
76/77:263; — underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från
eftergift av sådan avgift, 77/78: 309; - olägenheter på grund av tidsnöd i
vissa eftertaxeringsmål, 78/79:323; — tillämpningen av 76 § tredje st.
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79:324; -inhibitionsyrkande i taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428;

— taxeringsintendents skyldighet att svara på den skattskyldiges yttrande
i taxeringsmål, 80/81:429; — skattskyldigs begäran om muntlig förhandling
med vissa vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som
samtidigt bifallit intendentens eftertaxeringsframställning med motivering
att den skattskyldige inte kunnat styrka sina påståenden, 79/80:422;

— tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat utredning i
form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens utgång,
79/80:407; — samordning vid behandling av taxeringsärenden som rör

523

samma person eller sak eller på annat sätt har något inbördes samband,
79/80:446; - skrift från skattskyldig med klagomål över taxering har ej
vidarebefordrats från lokal skattemyndighet till länsskatterätten,
79/80: 433. Jfr Delgivning.

Taxeringsrevision, olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision,
77/78:281; - förfarande vid taxeringsrevision, 77/78:310; - fråga om
taxeringsmyndighet får ta del av läkares patientkort, 76/77: 259; — fråga
om handlingar upprättade av bolags internrevisorer skulle hållas tillgängliga
för granskning, 78/79:315; - affären Ingmar Bergman,
78/79: 242.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78: 134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78: 133; —
ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48: — gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 5 LTO, 78/
79:58; — registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80: 259; — se även Alidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78: 156.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79: 399. Jfr Stiftelse.
- Se även Berusad, Djur.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268. 78/79:366, 80/81:456: - redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/
81:456; — fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande
av hans lämplighet, 77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser
i sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning
(personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet),
78/79:357; — den omständigheten att en person figurerat i pressen
i samband med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att återanställa
henne i telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79: 372; - myndighet
får inte låta utfråga sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning,
79/80: 459; — fråga om ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/81: 446;
— underrättelse om tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463, 80/
81:446; - dröjsmål med handläggningen av besvärsärende om tillsättning
av tidsbegränsad tjänst, 79/80:465; — handläggning i försvarsdepartementet
av ärende angående tillsättning av tjänst, 80/81: 155; — frågor
om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433, 436, 440: — se
även Förvaltningslagen, Jäv.

524

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80:154.

Traflkvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn,
77/78: 259.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; - förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband,
78/79:103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler,

79/80:217; - utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare
om vem som författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift,
79/80:344.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 78/79: 528.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80:94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom. 80/81:35; - svaranden har ej fått anstånd med att
ange grunderna för sitt bestridande, 80/81:39; — handläggning av bl. a.
tvistemål om mindre värden, 80/81: 42; - bristfällig handläggning av mål
om parkeringsavgift, 80/81:47.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78: 19; - se även Beslag, Husrannsakan, Hämtning, Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:275; - ledamot av
styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200: - åtal mot
ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80: 340;
- tystnadsplikt i införselmål, 80/81:381; - tystnadsplikt och handlingssekretess
i hälsovårdsärende rörande djurhållning m. m.. 80/81: 473.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande. 78/79: 68, 80/81: 130; - se
även Handräckning. Målsägande, Rättsmedicinsk undersökning. Tjänstetillsättning.
Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola. 79/80:213; - användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80:241.

525

Uppbörd, lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för
visst belopp som bort innehållas av lönen som preliminär skatt. Fråga
om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet, 76/77:239, 77/78:293;
- ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.
Göres ansökan långt före inkomstårets början kan dock hinder
möta häremot, 76/77:253; - lokal skattemyndighet har meddelat ”interimistiskt
beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning, 78/79: 327; —
fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra grund för anstånd med
skattebetalning, 79/80:430; - fråga om preliminär taxering och debitering
av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av löpande inkomstår,
78/79: 328; - oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund av ett
flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har visat
olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse. Ändring
enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80: 409; — frågor om debitering
och betalning av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; handläggning
av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt, 79/
80:431; — olikartad bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i
ärenden om nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum,
79/80: 434; - både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett sig vara
förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429; - arbetsgivare
har ansökt om betalningsföreläggande mot arbetstagare i stället för att
återkräva ett skattebelopp i den ordning som stadgas i 76 § uppbördslagen.
Kritik av en statlig myndighet för dess handläggning i egenskap av
arbetsgivare, 80/81:431.

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334.

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81: 212.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55.

Utlänning, avvisning av, 79/80: 135; — se även Barnavård, Förundersökning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230: - underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; — förutsättningar för pantbrevsutmätning,
78/79:238; - utmätning och kvarstad av belopp påträffat i
intagens bostadsrum på kriminal vårdsanstalt, 80/81:261; — löneutmätning,
80/81:373; - utmätning hos fel person, 80/81:375; — hos tredje
man, 80/81:375; — hos omyndig, 80/81:383; — självrättelse av utmätning,
80/81: 379; — se även Införsel, Utsökningsmål.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78: 310; — se även Barnavård, Brottmål, Polismyndighet.

526

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81:340.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79:236; — kommunikation med borgenär; tillika fråga om
inhämtande av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/
79:237; — dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/
79: 239; - talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av
fastighet, 78/79:241.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78:363; - fråga om politiskt parti vid
beställning av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknats, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; - vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; — motivering av beslut
om avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81: 158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77: 109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare, 76/
77:122, 77/78:160, 79/80:151; — klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78: 144; — värnpliktigs
vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han
tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80: 502.

Verkställighet, se Straffverkställighet.

Videoteknik, användningen av videoteknik i den psykiatriska sjukvården,
79/80:285.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering, 78/79:65; — visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - se även Kroppsvisitation.
Kroppsbesiktning, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77: 107; — vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande

527

för samhällsvård; även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3
och 6 §§RB, 79/80:282.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i
vissa vägtrafikskatteregler, 79/80:451; — se även Utredning.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - se även Polismyndighet.

Vårdare, se Förundersökning.

Värnpliktig, se Fritid, Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg, Utbildning.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; - rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; -öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten
i målet (Bergman-affären), 78/79:242; - presskonferens anordnad av
riksskatteverket i Bergman-affären, 78/79:242.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån, 77/78:123; - se även Häktad, Utlämning, Valuta.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78: 386; - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet,
som har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80: 375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78: 55.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80:107; -uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79: 78.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

529

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Report for the period July 1, 1979 to June 30, 1980
Summary in English

Holders of the office of Parliamentary Ombudsman during the current
period havé been Mr. Per-Erik Nilsson, Mr. Anders Wigelius, Mr. KarlErik
Uhlin and Mr. Sigvard Holstad.

Mr. Per-Erik Nilsson, who is also Administrative Director of the Office,
is in charge of matters conceming the access of the general public to
official documents, problems caused by data processing, the way state and
municipal authorities treat their personnel, taxation cases, and the execution
of judgments. He also deals with matters of principle or of political
interest e.g. cases concerning general elections. Mr. Anders Wigelius
supervises the courts of justiee, the public prosecutors, the police and the
prisons. Mr. Karl-Erik Uhlin supervises the armed forces and all matters
conceming civil administration not supervised by the other Ombudsmen.
Mr. Sigvard Holstad supervises the field of social welfare and social
insurance.

During the current period 3 361 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3 211 of them were complaints received and 140 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information
contained in newspaper articles, observations made during inspections or
on other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during the period July 1, 1979 — June 30, 1980

Activity concemed	Result
	Closed	Admonitions	Prosecutions	Proposals	Total
	without	or other	or discipli-	to Parlia-
	final	criticism	nary procee-	ment or the
	criticism		dings	Government
Courts	1	3			4
Public prosecutors	2	1			3
Police authorities	1				1
Armed forces	3	18		i	22
Prison administration	1	1			2
Child welfare	4	17			21
Social and medical care	6	9			15
Execution	5				5
Taxation	4	8			12
Miscellaneous	6	9			15
Total	33	66		i	100

34 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 1

530

Schedule of complaint cases finished during the period July I, 1979 — June 30, 1980

Activity concemed	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or state organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia-ment or the Govern-ment	Total
Courts	97	i	149	35	1		283
Public prosecutors	22	10	68	11			111
Police	94	4	192	62	2		354
Armed forces	20	3	26	12	3		64
Prison administration	20	6	179	44			249
Child welfare	35	1	85	18			139
Social welfare	14		31	2			47
Care of alcoholics	9		14	2			25
Medical care	98	6	122	15			241
Social insurance	53		58	8			119
Labour märket etc	18		23	1			42
Plänning	56		27	17			100
Execution	18	1	42	12			73
Local govemment	71		35	8			114
Communications	56	1	38	10			105
Taxation	72		92	22			186
Education, eulture,
State Church	50	1	21	3			75
Agriculture, environmental
management, public health	71	1	62	15			149
Civil service	66	1	49	20			136
Publicity of official
documents	25	1	36	22			84
Miscellanous	79		42	12			133
Complaints outside jurisdiction and
complaints of obscure meaning	161						161
Total	.... 1 205	37	1 391	351	6		2990

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Cases relating to courts of law

First it may be mentioned that in one case Parliamentary Ombudsman
Wigelius raised the question of disciplinary offence on the part of a young
judge who, after pretrial hearing in a case of custody, omitted to pronounce
judgment in the case. The National Disciplinary Offences Board
issued an admonition to the judge.

The Report also refers to a number of other cases of statements
concerning the formal handling of cases and matters at ordinary courts of
law. By way of example may be mentioned two cases in which the
Ombudsman criticized lower courts which did not grant the defendants in
civil actions the opportunity of rejoinder or of indication of their grounds
for denial before the case was decided. In another case a district court was
criticized for having served on the accused altogether too late — during the
main hearing — a supplementary writ of summons in the case. During the

531

fiscal year Wigelius has also devoted particular attention to the application
of the guardianship legislation, espescially relating to the work of chief
guardians. The Report includes a lengthy article containing observations
and statements relating to this legislation. Otherwise Wigelius presents
cases concerning chiefly the police and the penal system.

A warder at a correctional facility has been apprehended and committed for
trial on the suspicion of having brought drugs into the facility

A man undergoing sentence of imprisonment reported to the police in
March 1978 that on two occasions a warder had brought drugs into the
prison. An interrogation was held with the prisoner and later with another
intemee. On November 13, 1978, the warder was interrogated. He denied
the charge but was apprehended and committed for trial. He appealed
against the committal, and at about the same time it emerged that credence
could not be given to the reporter’s statement. The warder was set at
liberty and the prosecutor stayed the preliminary proceedings.

The warder’s trade union made a written complaint to the Ombudsman.
An investigation was made. Ombudsman Wigelius did not consider that it
could be maintained that the prosecutor or the committing judge had acted
wrongly in, respectively, apprehending and committing the warder for
trial. He was, however, somewhat doubtful as to whether the suspicion of
crime was of such a degree that presumptive grounds could be considered
to havé existed.

Against the actual preliminary investigation Wigelius directed serious
criticism in two respects. It had taken a long time owing to the heavy
burden of work on the police. Having regard to the fact that the complaint
related to a very serious crime and that the matter was of a delicate nature,
it should, in Wigelius’ opinion, havé appeared extremely urgent that the
investigation be conducted with the greatest dispatch from the outset so as
to be able as quickly as possible to arrive at a decision in respect of the
assertion of crime and of the necessity for coercive measures. Wigelius
stated that, as the local police resources were manifestly inadequate, it
should havé been natural to request assistance from the County Administrative
Board or the National Police Board. No such request, it seemed,
had been made. Wigelius also found it remarkable that the prosecutor had
been content with the police’s statement that they had no possibility of
immediately arranging for a preliminary investigation.

Wigelius also criticized the fact that no contact had taken place between
the prosecuting authority and the prison management before the decision
to apprehend was made. It appeared highly remarkable to Wigelius that, in
the initial phase of the preliminary investigation, no approach had been
made to the prison management in order, with their assistance, to obtain a
clearer view of the suspiscion of crime. An approach of this kind should
havé been a virtually self-evident step, Wigelius maintained in conclusion.

532

Private deposition of work of art in police station

After complaint by a county prosecutor Ombudsman Wigelius made a
statement concerning the appropriateness of public authorities accepting
benefits from private persons. The county prosecuting authority had a case
for prosecution of an art collector on suspicion, inter alia, of gross
smuggling of works of art. In conjunction with the opening of the police
station in his home-town in 1974 the art collector had deposited 250-300
pictures for decoration of the premises. According to the county prosecutor
the pictures were “worth millions”. It was not the police but the
customs authority that conducted the preliminary investigation into the
suspicion of crime. The art collector was thereafter convicted of gross
smuggling of goods and infringement of the foreign exchange legislation.

Wigelius procured statements from the police, the County Administrative
Board and the National Police Board.

In his report he pointed out, in the first place, that there is no statutory
prohibition for a public authority to receive a gift of benefit of other kind
from a private person. On grounds set forth in his decision, however, he
considered that public authorities should be restrictive in their acceptance
of such benefits, especially when of considerable value. An important
point, in his opinion, is how the public may view the reception of a benefit.
It is highly important, he emphasized, that the view does not gain ground
among the public that, by reason of the benefit, a special relation exists
between the authority and the conveyor of the benefit, such that the latter
or his kin might possibly count upon some kind of favour in a given
situation. The benefit should, accordingly, in no way be calculated to
undermine public confidence in the impartiality and uprightness of the
authority.

Wigelius emphasiazed in that context the delicate position of the police
in the society and the strict demands that must be placed upon them. He
pointed out, too, that if, after examination, an authority decides that it can
accept a benefit not comprising a transfer of ownership, some circumstance
may of course occur later which should cause the authority to reexamine
whether the property should be handed back to its owner. In
general Wigelius considered that the authority should hand back the
property if the new circumstance, in the event that it already existed at the
time when the authority was offered the benefit, would havé constituted a
reason for the authority to refuse the offer. He also questioned whether in
certain cases it should not be incumbent upon another authority — superior
to that offered the benefit — to examine whether it could be accepted. He
had in mind especially such cases as when the benefit was of considerable
value or the matter otherwise of a delicate nature. As far as the police are
concerned, it would be incumbent chiefly on the County Administrative
Board as highest police authority in the county to examine the offer. Under

533

all circumstances Wigelius considered it appropriate that an authority
should consult its superior authority on the matter.

As regards the present case he stated - while remarking that the police’s
possession of the works of art continued after the art collector had been
suspected and lanter sued, inter alia, for gross smuggling of works of art -that, in his view, the pictures should be restored to the art collector. He
emphasized at the same time that it was not incumbent upon him to give
any directives thereon to the police board. He considered it most appropriate
that the County Administrative Board should decide whether the
pictures should be handed back or not.

The County Administrative Board later notified Wigelius of its decision
that the works of art deposited in the police station should be restored to
the art collector.

A parent who had löst a ehild in a traffic accident was refused insight into the
investigation of the accident by the police. Unnecessary antagonism appears
to havé arisen between the parent and the police

In a traffic accident a girl was killed and three young people injured. The
girl’s father, S., wrote to the Ombudsman, suspecting that his daughter
had been taken into the car against her will. He questioned whether the
police had the right to deny him insight into the investigation of the
accident. After investigation Ombudsman Wigelius made the following
statement:

“From the representations made in the complaint it appears evident that
at an early stage of the investigation S. had stated verbally that he
suspected that his daughter had in some way been forced into the car
involved in the accident. He therefore requested that an investigation
should be made of the circumstances under which she had entered the car
and how she had been treated during the drive. This request by S. must be
regarded virtually as a form of report and should therefore havé been
immediately documented. This does not appear to havé been done. One
gets the impression, indeed, that from the outset the police did not
consider it necessary to investigate the points of view put forward by S.
Instead it appears as though they considered he wished to direct the entire
investigation, so that some form of antagonism dearly arose between him
and the police. S.’s main interest was, quite naturally, to discover in detail
what had happened to his daughter. If in that connection — under the
pressure of his great sorrow and with the feeling that the police did not
wish to listen to him - he in any way expressed himself indiscriminately
about the investigation or the manner of conducting it, it should of course
not havé been considered that he wished to make difficulties or improperly
to interfere in the investigation. In such a situation the police should do all
they can to assist a person who has been hard hit. A greater understanding

534

and consideration for S. would perhaps havé resulted in avoidance of the
antagonism and in an easier solution to the matter.”

Complaint against police conduct in conjunction with evacuation of “occupied”
houses awaiting demolition

Some blocks of flåts in the Söder area of Stockholm had been “occupied”
by a number of persons in protest against a decision that the houses
should be demolished. At the request of the Enforcement Office the police
were called upon to evacuate the buildings. The Ombudsman received
several complaints against the conduct of the police. In some cases
Ombudsman Wigelius made statements in response to complaints that, in
the course of the evacuation, which took three days, the police had made
use of certain parts of blocks of flåts adjoining those to be demolished.
Tenants in the former blocks had lodged complaints. Wigelius made the
following statement of principle in the matter:

“Among the police’s duties are, on request, to assist the Enforcement
Office in the eviction of anyone who unlawfully obstructs possession by
another. For the police to be able to perform this duty in a satisfactory
manner — whether evacuation of a flat or of a whole building - they havé,
as in most spheres of their work, certain means of enforcement at their
disposal. Apart from the fact that the police may use force for execution of
their duty, they must be entitled to take measures to prevent outsiders
from impeding execution by gaining access to the site thereof. For such
measures, as in respect of the force that may be necessary, the police shall
never use severer means thån the situation demands. The measures taken
may naturally not involve danger to the life or health of another, nor to
anyone’s safety in other respects. On the other hand, of course, it cannot
always be avoided that a measure encroaches to some extent on the sphere
of private life and causes certain disamenities for individuals. In my
opinion it must be accepted, for example, if less interfering measures are
considered inadequate, that the police keep a watch on entrances not only
to the building to be evacuated, but, when necessary, also to neighbouring
buildings, and that they even make use of certain parts of the latter. The
police should havé this right even if the owner or beneficial user opposes
the measure. I wish at the same time to emphasize how important it is that
the police inform the latter of such forthcoming measures and that they pay
remuneration for any damage, soiling or the like caused through their
occupation. In general it is of great importance that the police conduct
themselves in a reasonable and tactful manner and take pains to create
understanding for their actions.”

535

Serious crimes committed by persons undergoing sentences of imprisonment
who had escaped during period of leave

In November 1979 two persons committed a robbery against a post
offlce i Stockholm. After the robbery they fired at a policecar, injuring
three policemen. The two culprits, S. and L., were later arrested in
Gothenburg. Both were serving sentences at a correctional facility. In
October 1979 S. had had leave but not returned on its expiry. L. had
escaped when visking public baths with some other prisoners under
supervision of a warder.

The case aroused wide attention in the press and the Ombudsman
received several complaints asking that he investigate whether the correctional
administration authorities had acted wrongly in allowing S. and L.
out of prison.

The Ombudsman’s investigation revealed the following facts. S. had
repeatedly been convicted of serious crime. On the last occasion, in 1976,
he had been sentenced for, inter alia, robbery with violence to a minimum
period of imprisonment of ten years. During his imprisonment S. pursued
studies with very good results. According to report S. appeared to havé
developed favourably and he gave the impression of himself striving for
rehabilitation and social adaption. From August 23 until October 18, 1979,
S. had leave twice a week to attend teaching at a school near the prison. In
June 1979 he had been married and in October 1979 he received 48 hours’
leave to spend at home with his wife. He returned from all these leaves
without fault. During the autumn he was permitted also to participate in
recreational activities outside prison, which again he did without fault. To
visit a doctor he received an additional leave in October. It was during this
leave that S. absconded.

In view of the reports concerning S., Ombudsman Wigelius did not wish
to criticize the fact that he had been granted leave to the extent that had
occurred. After the event, however, it could easily be said that leave
should not havé been granted.

Nor, in respect of L., did Wigelius find reason for criticism.

Medical treatment of prisoners

A man in a correctional facility wrote to the Ombudsman and complained
that the sick attendant at the facility had on his own authority given
him penicillin instead of seeing to it that he camé under medical care.
Ombudsman Wigelius established that a prisoner who is ill has the same
right to care as other citizens and that the correctional administration shall
ensure that he receives adequate care. Wigelius also stated that only in
simple cases, when their knowledge suffices, may staff without medical
qualification decide on the need for treatment and the forms thereof. Other
cases shall be promptly referred to a doctor. The prescribing of medicine

536

involves judgment that is difficult for a layman, and faulty prescription
may havé serious consequences. In Wigelius’ opinion, therefore, it is
unacceptable that a sick attendant himself arranges for treatment with
prescription medicine.

In another case a man in a correctional facility complained that, prior to
leave, he had been subjected to preventive medication against abuse of
alcohol without any doctor having been consulted. Leave had been
granted by the National Correctional Administration. From the decision in
response to the application for leave it appeared that, prior to leave, the
prisoner should receive antialcoholic treatment if a doctor considered this
advisable. No doctor was consulted, however, before the prison management
decided that such treatment should be given, as the prisoner made no
objection thereto. Wigelius stated that the prison management had acted
wrongly in not following the directives of the National Correctional
Administration. He added that antialcoholic treatment may cause certains
side-effects and is not suited, for example, for persons with heart disease.

Question of oppression of comrades in the Auxiliary Naval Corps

The Nävy contains an institution called the Auxiliary Naval Corps. Its
function is to promote recruitment and training of conscripted commissioned
and non-commissioned naval officers and to arouse an interest in
naval defence. The personnel of the Corps consist of auxiliary naval cadets
and auxiliary seamen. The cadets are youths undergoing or having
undergone cadet training in the Corps. To be accepted as cadet the
candidate must havé attained at least 15 and at most 17 years in the year of
admission. He must havé the physical status required for permanent
employment in the Nävy. The permission of his guardian is also required.
During the training the instructors havé no actual right of command. Nor
can disciplinary punishment of a formal nature be imposed on cadets
during their training. The only measures allowed against a cadet who does
not follow the current regulations are a waming or dismissal from the
training.

By reason of a newspaper article, in which it was asserted that acts of
cruelty and bullying occurred in the Auxiliary Naval Corps in conjunction
with training at a camp on a small island outside Stockholm, the Commander-in-Chief
of the Naval Forces instituted an investigation into the
asserted abuses. Ombudsman Uhlin thereafter concluded that no officer of
the Auxiliary Naval Corps had been guilty of any irregularity or other
offence in conjunction with service at the camp.

Ombudsman Uhlin went on to make the following statement. It is clear
from the newspaper article and from the investigation that the relations
between the cadets are normally such as to constitute a breeding ground
for unacceptable oppression of comrades. Most who find themselves in the

537

situation that they havé to act as a kind of “help” to older comrades
probably havé no objection to this position of dependency. On the
contrary, in some cases a lasting comradeship and mutual support in a
positive sense may grow up. All such relations, however, are not of this
kind. The younger and “exploited” party may find his situation unpleasant.
This may sometimes lead both to physical and mental injury. The
cases leading to improprieties between cadets constitute a sufficient basis
for the prohibition that has been issued concerning various kinds of
exploitation of comrades, even if they may contain positive elements. For,
owing for instance to misdirected loyalty and fear for reprisals, cases of
oppression are extremely difficult to discover and prove. With good will on
the part of the command it should be possible to put an end to the tradition,
which it must be easy to do without.

Uhlin also expressed some surprise at the fact that a hundred or so
young men were stationed in a cantonment without other control thån
through rounds of inspection. He considered that extended control, aimed
merely at counteracting criminality in the cantonment, must promote
satisfaction and good comradeship. Without such control, in his opinion,
the aforementioned prohibition would be no more thån an empty gesture,
since oppression of comrades, etc., takes place chiefley when superiors
are not present.

Conditions at meetings of Joint Unit Council

A Joint Unit Council has been established at every unit of the defence
forces. Its object is, through mutual exchange of information and increased
influence for the conscripts, to attain greater efficiency, to promote the
interests and well-being of the personnel, and to contribute to a good
relationship between employees and conscripts. The Council deals with
questions affecting the conscripts of the unit and decides on the use of
funds for personnel welfare purposes. The Council may also, inter alia,
pronounce an opinion on general matters relating to training of conscripts.
The members of a Joint Unit Council are two conscripts from each
company, the Personnel Welfare Officer, and a number of officers of the
unit. The conscripts, however, shall be in the majority. The unit commander
is chairman of the Council. It normally meets once a month.

By reason of complaints from two conscripts concerning the chairman’s
conduct of meetings of the Joint Unit Council at a regi mont, Ombudsman
Uhlin made the following statement. During my inspections of military
units I havé often met representatives of the conscripts who are satisfied
with the work of the Council and consider it fulfils a function in giving
them a greater influence. Sometimes, however, the conscripts havé
expressed dissatisfaction because they feel they havé too little material
influence. This attitude may be natural, though of course there is no

538

immediate remedy. But I havé also encountered cases of complaint by
conscripts that, for example, the unit command do not listen to them, that
the chairman is the only speaker at meetings, or that the forms and
procedure he adopts are such that the meetings are of no value.

I consider that the chairman’s manner of conducting meetings must be of
very great significance if the conscripts are to feel them to be meaningful.
It is also essential for conscripts’ motivation for the service in general that
the unit commander has a positive attitude to the co-influence of conscripts
as envisaged in the joint unit council scheme, even if this influence
must of course be limited.

Conflicts between unit command and conscripts of the kinds that havé
occurred can ne ver be beneficial. Even if they are seldom due to the
behaviour of one party alone, I would emphasize that there is a reason to
expect a comparatively wide measure of tolerance on the part of those who
are leading the activities vis-å-vis conscripts, who may often lack experience
of procedural questions and fail in their observation of the rules of
etiquette that may be considered necessary at all meetings.

Defective application of safety regulations in military exercises

Ombudsman Uhlin has on some occasions had reason to be critical in
respect of the application of safety regulations in the handling of weapons
and ammunition.

In a demonstration exercise at a coast artillery unit - the capture by a
commando platoon of a bridgehead and attack from it with the support of a
mortar platoon — an accident occurred with practice ammunition which hit
a landing eraft, injuring two conscripts, one of whom seriously. The
accident led to the commander of the exercise being sentenced by an
ordinary court of law to a fine for causing bodily injury and for breach of
duty, in that he had failed to observe the safety regulations conceming the
area of risk for exercises with mörtars and thus caused injury of a
conscript. As, from the investigation, it appeared that safety regulations
might be presumed to havé been disregarded also in other respects, a
statement was requested from the Commander-in-Chief of the Naval
Forces.

In his decision Ombudsman Uhlin made the following statement. The
object of the regulations in the Safety Instructions is as far as possible to
reduce the risks that, even in peacetime, are necessarily associated with
the handling of weapons, ammunition and explosives in military operations.
For this object to be attained, knowledge of the equipment, its
handling, and the risks in vol ved in its handling, is required of all personnel.
Also required are a sense of responsibility towards the public, subordinate
personnel, other comrades and oneself, and care in all respects. Even if
these requirements affect all personnel, it is naturally of special impor -

539

tance that commissioned and non-commissioned officers constitute a good
example. It is therefore essential that the latter should receive and
maintain not only a good knowledge of the safety regulations, but also a
sense of the urgency of their observance. For, apart from the fact that such
knowledge and sense of responsibility are calculated to reduce the risk of
accidents, appreciable side-effects of carelessness and nonchalance in
safety matters are also likely. A superior who is convicted of ignorance or
failure to follow the safety regulations can therefore hardly count on any
great confidence on the part of his subordinates, with the attendant risks
this involves of indiscipline and deterioration of the efficiency of training.

Another case related to an accident after firing with live mortar
ammunition. In connection with maintenance of one of the mörtars a live
shell had been fired from the regimente barracks area and exploded on a
public road 4 km away. The investigation of the accident reveaied that
none of the persons questioned, among whom two mortar experts,
appeared to havé known that a mortar must be stripped and inspected on
completion of firing. Ombudsman Uhlin interpreted this to the effect that
the safety training in handling of weapons had been inadequate. Owing,
inter alia, to the fact that it could not be reasonable to hold an officer
responsible for neglect of a safety regulation when it proved that there was
a generally deficient knowledge of the regulations. Uhlin agreed with the
public prosecutor’s view that legal proceedings should not be taken by
reason of the accident. On the other hand he considered that the findings in
the case indicated that the training in respect of safety regulations left
much to be desired and that a review of the training plans and a strider
check of the knowledge possessed by commissioned and non-commissioned
officers concerning the regulations might perhaps be desirable.

Enforced medication at a public institution for alcoholics

Ombudsman Holstad has examined the question whether it may be
considered permissible that the staff at a public institution for alcoholics
forcibly give them medicine in order to quieten them. He points out that
under the Constitution every citizen is assured certain liberties and rights
vis-å-vis public authorities. Among these are protection against enforced
physical interference. Enforced medication is to be considered to constitute
such interference. The fundamental liberties and rights can in principle
only be restricted by law. This may be done only in order to ensure a
purpose that is acceptable in a democratic society and the restriction may
ne ver be greater thån is necessary with regard to the purpose concerned.

Holstad states that there exists no support in the statutes regulating
institutional care for enforced medication of patients. He draws attention
to the fact, however, that in certain emergency situations some force may
be necessary to ävert danger to life or property. This follows from the

540

provisions conceming necessity and self-defence in the Penal Code. Only
in these situations is it permissible forcibly to give medicine to a patient in
a public institution in order to quieten him. The object of the measure must
then be to ävert danger to life or health.

Other cases within Ombudsman Holstad’s sphere of supervision

Ombudsman Holstad has in several instances had reason to consider the
question as to what coercive measures may be used against a person who,
with or without his own consent, has been assigned to closed psychiatric
care. Among the questions he has examined in this respect is the
implication of the letter censorship regulations in the Act on Provision of
Psychiatric Treatment in Detention in Certain Cases.

The right to use of compulsion on a person undergoing treatment under
the Act on Treatment of Certain Mentally Retarded Persons has also been
examined in one instance.

In ehild care Ombudsman Holstad has in several cases reminded ehild
care committees of the formal requirements posed by the Child Care Act
on the handling of cases of taking into charge for investigation or social
care. He particularly emphasized that boards should not reach a decision
in a matter until the person concemed has had the opportunity to express
an opinion on what has been reported in the case. He has also pointed to
the importance of a party being afforded the opportunity to attend
meetings of a board committee. In two cases he has examined questions of
impartiality of a member of a child care committee.

Tax assessment in the Computer åge

In the 1979 assessment a new assessment organization of first instance
was adopted for the first time. Assessment work is now done with
extensive ADP support. Delays in the work occurred owing, among other
reasons, to a breakdown caused by fire in the Computer installation and
other running-in difficulties. The assessment boards were hard put to it to
get through their work. The result was that certain taxpayers got into
trouble in different ways.

During the fiscal year the Ombudsman received a hundred or so
complaints from taxpayers conceming the way in which they had been
treated. Ombudsman Nilsson chose to make an overall assessment of
these complaints. The investigation of the individual cases was supplemented
by material and points of view collected by him in conjunction with
inspections of tax authorities.

In his report Nilsson confmed his conclusions to the investigations made
by the assessment boards and their manner of handling them. He criticized
boards which had not given taxpayers

541

— the opportunity to comment on the figures received by the board

— the possibility to supplement figures presented in their income tax

retums

— sufficient time to reply to the board.

Many misunderstandings and uncertainties could often be cleared up,
said Nilsson, if the official were to ring up the taxpayers. The National Tax
Board should, in his opinion, give the assessment boards more detailed
ad vice on how to perform their investigations.

Nilsson called, in general, for better contact with and better service to
taxpayers in the form, among others, of more telephone contact and
simplicity of language. He said, too, that it is especially important that,
when a fault has been committed, the tax authorities make every effort to
correct it and to explain the whole matter to the taxpayer.

In his decision Nilsson also brought up certain cases of directly faulty
assessments. In one case criticized, a person in Stockholm was taxed for
an income she had not had. Her name had been confused with that of a
person in Southern Sweden. The latter had declared and been taxed for
that income.

Nilsson pointed out, finally, that members of assessment boards still
occupy an exceptional position in respect of the legal liability for their
work. When wrong decisions are made they cannot, like other civil
servants, be punished for negligence in exercise of authority but only for
malfeasance. He considered that no such distinction should be made and
that the law should be amended.

Nilsson’s report was submitted to, among others, the Budget Ministry
and the National Tax Board.

Criticism of assessment board for taxation of SAS employee’s travel benefits

An employee of Scandinavian Airlines System (SAS) visited the Parliamentary
Ombudsman and complained that the assessment board was
pestering him by insisting in requesting information about travel benefits
which had recently been declared by a higher instance to be non-taxable.
The board had decided to tax him for a travel benefit from SAS which it
estimated at kr. 12,000.

In his decision Ombudsman Nilsson stated initially that he could not
annul or alter the decision of a taxation board, nor direct the board to alter
it. The remedy open to the taxpayer was appeal to the County Audit Court.

He went on: “The Ombudsman is admittedly free to make statements on
issues of fact, i.e. on the application of law. He very seldom makes use of
this right however. When anyone complains and considers that a taxation
measure is erroneous, the Ombudsman usually counsels him to appeal to
the ordinary court of appeal. He justifies his attitude with reference to the
fact that a future examination in the taxation court should not be

542

anticipated. But there are cases when the circumstances are such that a
statement on the issue of fact is justified. This is such a case.”

Nilsson considered that in this case the taxpayer had extremely strong
reasons for his standpoint that the benefits were non-taxable and that
consequently he should not be required to furnish information about them.
The confidence in the taxation system will, in Nilsson’s opinion, by no
means be improved if an assessment board, on such weak grounds as in
this case, sets upon a taxpayer and threatens him with reconstructed
assessment by a tax commissioner unless he furnishes the requested
information. Reconstructed assessment may not be adopted as punishment
of a taxpayer. Nilsson pointed to other courses open to an assessment
board desirous of bringing up such a matter. His opinion was that it could
not be reasonable that a taxpayer bears the entire burden of appeal and
application for respite in a case when the juridicial position is so dearly in
his favour as in the present one. Nilsson took no further action thån to
express in this way his disapproval of the board’s action in the case.

Criticism of Health inspector who took journalists with her on inspection of a
cat-breeder’s premises

Mr. and Mrs. K. bred and traded in Persian cats in their home. After
anonymous reports the house was inspected on two occasions by one of
the female inspectors of the public health committee. At the second
inspection she was accompanied by a journalist and newspaper photographer.
Two days later the newspaper contained an artide on the cat farm
under the heading “31 sick cats crowded together in terrace house”. The
article contained critical remarks made by the inspector during her
inspection and in her subsequent report.

Mr. and Mrs. K. lodged a complaint with the Ombudsman against the
female inspector on the following grounds. The inspector camé to their
home at 10 o’clock in the morning, giving as reason that the newspaper
reporters wished that she should accompany them on a visit to Mr. and
Mrs. K. Mr. K. replied that the inspector at least was welcome as
representative for the public health committee. With the inspector’s
assistance, however, the journalists took possession of the house. She also
interrogated Mr. and Mrs. K. in the journalists’ presence. Not until
afterwards were Mr. and Mrs. K. aware that the visit had the character of
inspection.

Ombudsman Uhlin made the following comments in his report.

The inspector has stated that her main reason for making the inspection
was an anonymous report she had received of overcrowding of cats. The
inspection as such has support both in the Public Health Statute — as
regards the possibility of the cats causing a sanitary nuisance — and in the
Prevention of Cruelty to Animals Act and calis for no comment on my

543

part. On the other hand I ani critcal of the measure of taking journalists on
the inspection. The Public Health Statute States that inspections shall be
made in such a way as to cause the least possible disamenity to the public.
There is hardly any doubt that the newspaper article caused great
unpleasantness for Mr. and Mrs. K., and this the inspector should havé
foreseen. She maintains, admittedly, that she gave Mr. K. the opportunity
to refuse admission to the journalists. In the opinion of Mr. and Mrs. K.,
however, they had no choice in the matter. Regardless of whether this was
so or not, there should havé been no difficulty for the inspector to notify
Mr. and Mrs. K. of the arrival of herself and the journalists by telephone.
Mr. and Mrs. K. would then havé had time for reflection and not been
taken unawares as now happened. This would also havé been in accordance
with the directives.

Uhlin also noted that, as had appeared, some of the criticism advanced
by the inspector during the inspection, and reported in the newspaper, was
unjustified.

Uhlin concluded therefore that the inspector could not avoid criticism.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980