Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1980/81:97

om skolforskning och personalutveckling

beslutad den 12 febmari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredra­gandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

BRITT MOGÅRD

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller vissa förslag om sektorsforskningen inom skol­området. Förslagen syftar bl. a. lill alt skolforskningen i ökad utsträckning skall kunna utgöra underlag för den långsiktiga planeringen av skolans verksamhet.

1 propositionen förordas också att ansvarel för det pedagogiska utveck­lingsarbetet i huvudsak skall ligga regionall och lokall. Skolstyrelserna bör, liksom länsskolnämnderna, tillföras resurser härför. Propositionen innehåller förslag om hur detla skall ske.

1 propositionen behandlas även frågor om personalutbildningen inom skolområdet. Därvid förordas att skolstyrelserna, i stället för som nu länsskolnämnderna, skall besluta om lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier inom ramar som skolöverstyrelsen (SÖ) anger. De nuvarande fortbildningsavdelningarna föreslås avskaffade. Deras uppgifter överförs i huvudsak till högskolan. Den största delen av personalutbildningen före­slås ske i form av enstaka kurser. Till dessa kurser skall lärare äga förelrä­de framför andra sökande. SÖ bör ansvara för sådan fortbildning som inle lämpligen kan bedrivas inom högskolan.

En särskild resurs föreslås för alt täcka kostnader i grundskolan, gymna­sieskolan och den kommunala vuxenutbildningen för lärares tjänstledighet för studier. Vidare föreslås att vissa medel fär disponeras för lokalt utveck­lingsarbete. Detta finansieras genom omdisponeringar inom vissa anslag. I    Riksdagen 1980/81. I saml Nr 97

Prop. 1980/81:97

 

Prop  1980/81:97                                                      2

Förändringarna föreslås i huvudsak bli genomförda fr. o. m. den I juli 1982, beträffande nya former för antagning av lärare fill enstaka kurser så långt möjligt den 1 juli 1982 och i sin helhet den 1 juli 1983.

Förslagen medför inga kostnadsökningar utan fmaniseras inom ramen för befintliga anslag genom omprioriteringar och omdisposilioner.

 

Prop. 1980/81:97                                                                  3

Förslag till

Lag om ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom föreskrivs att 13 § högskolelagen (1977:218) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

I3§ Finns ej plats för alla sökande i fall som avses i 11 eller 12 §§ bestämmes företrädet mellan sökandena enligt föreskrifter som meddelas av regering­en eller myndighet som regeringen utser.

Regeringen eller myndighel som regeringen utser får vidare medde­la särskUda föreskrifter cmt företrä­de för vissa sökande att antas lill ulbildning, .som främst är avsedd för fortbildning eller vidareutbUd­ning.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982.

 

Prop. 1980/81:97                                                      4

Uldrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-12

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Bohman, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson. Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Mogård

Proposition om skolforskning och personalutveckling

1    Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 29 juni 1978 en kommitté (U 1978:09) för att utreda det pedagogiska ulvecklingsarbelet inom skolväsendel m. m. Kommitién antog namnet skolforskningskommii-tén(SFK).

SEK överiämnade i februari 1980 sitt betänkande (SOU 1980:2) Skol­forskning och skolutveckling. En sammanfattning av belänkandel bör fo­gas lill protokollet i della ärende som bilaga I.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgells av stalisliska cen­tralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsverkel (RRV), stålens arbets­givarverk (SAV), delegationen för vetenskaplig och teknisk informations­försörjning (DFI). universilels- och högskoleämbelel (UHÅ) - efler hö­rande av bl.a. berörda högskoleenheler - de pedagogiska insliiulionerna vid högskolan för lärarutbildning i Slockholm och vid universilelen i Stockholm. Uppsala, Linköping, Lund. Göteborg och Umeä. regionslyrcl-serna för Slockholms, Uppsala, Linköpings, Lund/Malmö, Göleborgs och Umeä högskoleregioner, SÖ och SÖ:s pedagogiska nämnd, samtliga läns­skolnämnder, statens instilul för läromedelsinformalion (SIL), arbels­marknadsslyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), forskningsråds-nämnden (FRN), humanislisk-samhällsvelcnskapliga forskningsrådet (HSFR). delegafionen för social forskning (DSF), ulredningen om lärome-ddsmarknaden (ULÅ, U 1976:04), forskningssamverkanskommitlén (FO-SAM, U 1978:01), kommittén om kommunal vuxenutbildning (komviix-ulredningen, U 1978:04), devvärdskommiltén (U 1978:06). inlegi-alionsut-redningen (U 1978:07), huvudmannaskapskommillén (U 1978: 16). Svens­ka kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sveri­ge (LO), Centralorganisafionen SACO/SR (SACO/SR),  Ijänslemänncns

 

Prop. 1980/81:97                                                      5

centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Riks­förbundet Hem och Skola (RHS), Handikappförbundens cenlralkommitlé (HCK), Sveriges folkhögskoleelevers förbund (SFEF), Folkbildningsför-bundel. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges Hantverks- och in­dustriorganisation - Familjeförelagen (SHIO), Föreningen svenska läro­medelsproducenter (FSL), Stockholms, Göleborgs, Uppsala, Norrkö­pings, Linköpings, Västerås, Botkyrka, Eskilstuna, Emmaboda, Karis­hamns, Lunds, Skövde, Karistads, Falu, Gävle, Sundsvalls, Umeå, Skel­lefteå och Luleå kommuner, Skånes bildningsförbund samt Sveriges för­enade studentkårer (SFS).

Yttranden har dessutom kommit in från Nykterhetsrörelsens bildnings­verksamhet. Föreningen för kunskap i skolan (FKS) samt ell antal enskil­da personer.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 2.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet Hjelm-Wallén den 31 maj 1974 en kommitté (U 1974:04) för aU ulreda lärarutbildningens mål, innehåll, struktur m.m. Kommitién anlog namnet 1974 års läramtbildningsutredning (LUT74). Enligt direktiven skulle ul­redningen överväga frågor om bl. a. fortbildningens uppläggning och inne­håll. Utredningen överlämnade i januari 1979 sitt betänkande (SOU 1978; 86) Lärare för skola i utveckling. Jag avser här att ta ställning till utredningens förslag rörande vad utredningen kallar återkommande fort­bildning. En sammanfattning av förslagen i detta avseende bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av överbefälha­varen (ÖB), socialstyrelsen, SCB, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, SAV, UHÄ, centrala studiestödsnämnden (CSN), SÖ, statens kul­turråd, AMS, SIV, samtliga länsskolnämnder, komvux-utredningen, elev­vårdskommittén, SFK, jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), länsstyrel­serna i Östergötlands och Malmöhus län, nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, SACO/SR, TCO. SAF, SFS, Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), SFEF, Samarbetsorganisalionen för Sveriges vuxenstuderande. Moderata ungdomsförbundet (MUF), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Centerns ungdomsförbund (CUF), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), RHS, HCK, Biologilärarnas förening. Förening­en lärare i religionskunskap. Föreningen lärare i samhällskunskap, Geo-grafiläramas riksförening. Historielärarnas riksförening. Riksföreningen för lärare i matematik, fysik och kemi. Riksföreningen för lärare i moderna språk. Svenska gymnastiklärarsällskapet. Svensklärarföreningen, Svenska kemistsamfundet. Samkristna skolnämnden. Svenska föreningen för stu­die- och yrkesvägledning. Kontaktkommittén mellan de teologiska fakulte­terna och deras avnämare. Svenska sällskapet för hörsel- och dövunder­visning. Svenska förbundet för specialpedagogik, LRF, SHIO.

 

Prop. 1980/81:97                                                      6

SÖ har bifogal yttranden frän forlbildningsavddningarna. Flera läns­skolnämnder har bifogal yttranden frän kommuner. UHÅ har bifogat yll­randen från regionslyrdserna samt från ett antal högskoleenheler. SACO/ SR och TCO har bifogat yttranden från berörda förbund.

Yttranden har dessutom kommit in från konsumentverket, inlegralions-ulredningen, finsk-svenska ulbildningsrädet. försvarets skolnämnd (ESN), totalförsvarels upplysningsnämnd (TUN), Svenska språknämnden, Sveri­ges författarförbund (SFF), Musikaliska akademien. Vetenskaps­akademien m.fl., Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA), Svenska dans­pedagogförbundet. Naturkunskapslärarnas förening (NKLF), Ettresju ämnesförening. Lantbrukets yrkesnämnd (LYN), Skogsbrukels yrkes­nämnd (SYN), Sveriges skolkuratorers förening. Föreningen för undervis­ning av rörelsehindrade. Riksförbundet för döva och hörselskadade barn (DHB), Sveriges dövas riksförbund (SDR), Synskadades riksförbund, fal-pedagoggruppen inom Göleborgs förening för foniatri och logopedi, Sveri­ges talpedagogers förening. Svensk förening för foniatri och logopedi (SFFL), Hörselfrämjandets riksförbund (HfR), KUGG (Kontakl-Universi-tel-Gymnasie-Gruppen) för fysik vid universilelel i Linköping, metodik-konferens i Karlstad, Sveriges kristna ungdomsråd (SKU), Svenska kyr­kans utbildningsnämnd, FKS, lärare vid Asplundsskolan i Hagfors, Slor-vrela hem- och skolaförening. Riksförbundet finska föreningar i Sverige samt ett anlal enskilda personer.

En sammanfattning av remissyttrandena i vad de avser LUT 74:s förslag rörande återkommande fortbildning bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 4.

Jag kommer senare denna dag all föreslå regeringen all lägga fram en proposition med anledning av förslag från skoladministrativa kommitién (SAK, U 1978:17) i betänkandet (SOU 1980:5) Förenklad skoladministra­tion. Kommittén har bl.a. behandlat frågor om personalutveckling och forsknings- och utvecklingsarbete (FoU-arbete). Jag tar här ställning lill kommitténs förslag i dessa avseenden.

En sammanfattning av kommitténs förslag liksom av remissinstansernas synpunkter avser jag att redovisa i nyssnämnda proposition.

Vid utbildningsutskottets behandling av propositionen om läroplan för grundskolan (prop. 1978/79; 180) jämte motioner kom utskottet in pä frågan om en översyn av fortbildningen i samband med läroplansreformen (UbU 1978/79:45, s. 68). Från utskottets sida underströks härvid att vid över­synsarbetet borde tas med studiedagarna, personallagsulbildningen, skol­ledarutbildnlngen, speciallärarutbildningen och de fortbildnings- och vida­reutbildningsmöjligheter som finns för skolans personal. Riksdagen hade intet att erinra häremot (rskr 1978/79:422). Till följd härav tar jag nu upp också vidareutbildningsfrägorna.

Jag är däremot inte beredd att i detta sammanhang lägga fram några förslag med anledning av LUT74;s förslag rörande speciallärarutbildning-

 

Prop. 1980/81:97                                                      7

Språkbruket i samband med personalutveckling är skiftande och därför stundtals förvirrande. I denna proposilion har jag vall all använda begrep­pet personalutveckling i vid bemärkelse. Jag avser därmed intro­duktion, fortbildning och vidareutbildning saml de övriga ätgärder som arbetsgivaren vidtar och som bidrar lill personalens utveckling. Som ett sammanfallande begrepp för fortbildning och vidareutbildning använder jag begreppet personalutbildning. Med fortbildning menar jag en återkommande ulbildning för skolpersonalen för all kunskaper och färdigheter skall kunna hållas akluella i den befattning vederbörande har. Med vidareutbildning avser jag sådana studier som den anställde efler vunnen behörighel för viss tjänst bedriver för att bredda eller fördju­pa sin kompetens. Studierna kan därvid leda till annan behörighel.

I mina överväganden och förslag i del följande hämtar jag i första hand exempel från och gör konkretiseringar beträffande ungdomsskolan, dvs. vad som i dagligt tal kallas skolan. I tillämpliga delar avses dock också den kommunala och staliga vuxenutbildningen, grundutbildningen för vuxna, folkhögskolan och folkbildningen. Jag har samrått med chefen för utbild­ningsdepartementet i de frågor som berör hans ansvarsområde.

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i del följande åtskilliga frågor i vilka det ankommer på regeringen eller berörda myndig­heter att besluta. 1 samband med alt jag behandlar sådana frågor som det ankommer på riksdagen att la ställning lill kommer jag för tydlighetens skull att särskilt ange detta förhållande.

Föredragandens överväganden 2    Utgångspunkter

Del finns ett nära samband mellan forskning, utvecklingsarbete och personalutveckling inom skolväsendel. Insatserna inom dessa områden är alla av stor betydelse för alt skolans utveckling skall stå i överensstäm­melse med målen för den. Någon samlad bedömning av hela detta område har emellertid inte tidigare underställts riksdagen. Jag finner det därför angeläget att i ett sammanhang och som ett uttryck för en helhetssyn på skolan behandla förslagen såväl från SFK om forskning och utvecklingsar­bete, som från LUT74 och skoladministrativa kommitién (SAK) om per­sonalutveckling.

Enligt riksdagens uttalande i samband med besluten om läroplan för grundskolan m. m. (prop. 1978/79; 180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422) borde en samlad översyn av personalutbildningen inom skolan också inne­fatta vidareutbildningen, dvs. de studier som lärare med vissa bibehållna löneförmåner kan bedriva enligt arbetsgivarens beslut för att bredda eller fördjupa sin kompetens. Jag kommer därför i det följande att föreslå ett

 

Prop. 1980/81:97                                                      8

samlal program för all den personalutbildning - fort- och vidareutbildning - som samhällel enligl min mening bör anordna föratt främja skolulvcck-ling. Del är enligl min mening av avgörande belydelse ati hela utbildnings­utbudet ges cn klar målinriktning och utgär från klara priorileringar.

Mina förslag här ulgör en väsentlig bakgrund lill de förslag jag senare i dag kommer alt förelägga regeringen om den slalliga skoladminisiralionens ulformning. Jag kommer därvid alt lägga förslag som innebär all SÖ;s och länsskolnämndemas framtida organisation blir bällre anpassad lill den roll de bör spela för skolans och vuxenutbildningens utveckling.

Syftet med de reformer som jag föreslår i det följande är att åstadkomma en omfattande förenkling och decentralisering av beslutsformer och ge­nomförandeansvar vad gäller utvecklingsarbete och personalutveckling. Men de avser också att göra det möjligt för riksdag och regering alt styra personalutbildningens inriktning och omfattning på ett annat sätt än hit­fills.

Innanjag går närmare in pä utredningarnas förslag och mina ställningsta­ganden till dem vill jag kortfattat ange vad jag uppfattar bör vara de principiella utgångspunkterna för en reformverksamhet pä området.

2.1 Decentralisering

En viktig utgångspunkt måsle enligl min mening vara den omfatiande decentralisering av beslutanderätten som följt av reformen om skolans inre arbete (SIA) (prop. 1975/76: 39, UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76; 367), beslu­ten om nytt statsbidragssystem för grundskolan (prop. 1977/78:85, UbU 1977/78:21, rskr 1977/78:260) och ny läroplan för gmndskolan (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422). Decentraliseringssträ­vandena har också präglat besluten om den kommunala vuxenutbildningen och gmndutbildningen för vuxna.

De remissinstanser som yttrat sig över SFK:s betänkande har helt anslu­tit sig lill kommitténs strävan att i enlighet med sina direktiv beakta såväl önskemål om anknytning av FoU-arbetel lill skolans vardagsproblem som behovet av gmndläggande undersökningar om förhållandet mellan skola, yrkesliv och samhälle i övrigt. Decentralisering av FoU-resurser och ökad satsning på regionalt och lokall utvecklingsarbete tiUstyrks också allmänt av remissinstanserna.

Länsskolnämnden i Östergötlands län anser att resurserna för FoU avsevärt mer markerat bör utnyttjas för tillämpad forskning och i skoivar-dagen förankrat utvecklingsarbete. Besluten över betydligt större del av FoU-anslaget bör läggas närmare människorna i det vardagliga skolarbetet och samordnas med den löpande utvärdering som de som arbetar i skolan, skolstyrelser och länsskolnämnd skall bedriva. Rektorsämbetet vid univer-sUetet i Lund delar den principiella syn som bl.a. framförts från förvalt­ningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö, nämligen

 

Prop. 1980/81:97                                                      9

att utvecklingsarbetet måste gmndas på ett lokalt ansvarstagande, som berör såväl den lokala myndigheten som den enskilda skolenheten.

Decentraliseringen syftar till att öka det lokala inflytandet över hur skolarbetet organiseras samt hur resursema används för att nå uppställda mål. Därigenom minskas också behovet av att styra verksamheten genom detaljerade regler. I stället har klarare mål och riktlinjer framträtt som viktiga instmment i statsmakternas arbete med att främja en likvärdig utbildningsstandard i olika kommuner och skolor. Inte minst har detta markerats i besluten om läroplanen för gmndskolan (Lgr 80), där mål och huvudmoment i kursplanema klart getts karaktären av bindande föreskrif­ter.

Genom att skolorna ges ökad frihet att inom relafivt vida ramar forma sin egen verksamhet ökar betydelsen av ett lokalt utvecklingsarbete. Läro­planen för gmndskolan skall därför kompletteras med lokalt utarbetade arbetsplaner. Tillvalskurser och temastudier skall kunna utformas på den enskilda skolan, vilket ställer ökade krav på personalen i skolorna att själva - efter givna mål och riktlinjer — forma den egna arbetsmiljön. Det lokala utvecklingsarbetet blir här nödvändigt för att systematiskt pröva och värdera de bästa och mest ändamålsenliga sätten att nå de uppställda målen.

Med decentraliseringen av besluten t.ex. rörande resursanvändningen får andra typer av instmment ökad betydelse för att upprätthålla principen om likvärdig utbildning i alla kommuner. Det lokala utvecklingsarbetets och personalutvecklingens inriktning och innehåll har därför fått en än mer betydelsefull roll i skolans arbete.

Det bör därför alltjämt ankomma på staten att ha ett övergripande ansvar för personalutbildningens mål, inriktning och innehåll på samma sätt som läroplanernas mål är styrande för del lokala utvecklingsarbetets inriktning. Staten bör emellertid utöva detta ansvar på ett sådant sätt alt kommuner, rektorsområden och skolenheter ges vida ramar för lokala beslut om utformning och genomförande av personalutbildning och lokalt utvecklingsarbete. Detta kan ske genom att betydande delar av de av staten givna resurserna för personalutbildning och utvecklingsarbete dis­poneras lokalt enligt givna riktlinjer och inom givna ekonomiska ramar. Medbestämmandelagen garanterar personalinflytandel även på den lokala nivån. Detta inflytande kan utvecklas ytteriigare genom att avtal om med­bestämmande vid handläggningen av dessa frågor anpassas till lokala för­hållanden.

2.2 Sambandet mellan forskning och planering

Långsiktig och övergripande planering skall enligt SAK;s förslag ge underiag för skolpolitiska beslut samt en allmän kunskapsuppbyggnad om skolsektorn och dess utveckling. Planeringen bör enligt SAK inriktas mot

 

Prop. 1980/81:97                                                     10

dels att analysera nuläget och framtida utvecklingsmönster, dels alt ange alternativa handlingsvägar. SAK betonar således planeringens uppgifi all ta fram just altemativa program, relaterade till oUka framfidsbilder, värde­ringar och ekonomiska fömtsättningar. Enligt SAK bör den centrala slal­liga skoladministrationen (SÖ) ta ett större och mer aktivt ansvar för att planeringen utgår från dessa mer övergripande och långsiktiga perspektiv. SFK understryker också betydelsen av långsiklighel beträffande FoU-arbetets innehåU och genomförande samt betonar att FoU-arbetet mer än hittills bör inriktas mot långsiktig uppföljning av reformerna inom utbild­ningsområdet. En långsiktig uppföljning är bl.a. en av förutsättningarna för en mer övergripande planering.

Jag delar SFK;s och SAK:s syn på sambanden mellan planering, och forskning. Forskning om utbildningsväsendet är av central belydelse för den långsiktiga och övergripande planeringen. Den seklorsanknulna forsk­ningen måste därför planeras och prioriteras så all den ger ett så tillfreds­ställande beslulsunderiag som möjligt för statsmakterna när de skall ta ställning till olika handlingsalternativ. Samtidigt villjag dock understryka det väsentliga i att det finns utrymme för en forskning, som inte behöver underordnas den pågående planeringen utan som fritt prövar mål och fömlsätlningar, som kritiskt granskar pågående verksamhei och som kan leda fram till nya och ibland också okonventionella förslag. Forskningen kommer härvid att spela en roll inte bara när del gäller att belysa problem, utan också när det gäller uppfattningar om vad som är problem. Det finns enligt min mening inte någon motsättning mellan denna uppfallning och den syn SAK ger ullryck för. Snarasl ärdel så alt just genom en god balans mellan en fri kritisk forskning och en forskning relaterad lill planeringen inom sektorn ges de bäsla fömtsättningarna för en aktiv utbildningsplane­ring och skolpolitik.

Tidigare har i olika sammanhang, exempelvis i stalsverksproposilionen 1972 (prop. 1972; I bil. 10 s. 186ff.) betonats aU FoU-arbelel bör utgå från de problem som möter elever och lärare i skolans vardag. Jag vill under­slryka att detta naturiigtvis är en given utgångspunkt för utvecklingsarbe­tet. Forskningen måste emellertid också ses utifrån den långsiktiga plane­ringen och till betydande del la sin utgångspunkt i de. problem beträffande olika alternativa vägval som planeringen aktualiserar. Forskningens bety­delse för en akliv utbildningsplanering är enligl min mening nödvändig alt underslryka. Det finns annars risk att forskningen alllför ensidigt betraktas som en förutsättning för utvecklingsarbete.

2.3 Utvecklingsarbete och personalutveckling

Utvecklingsarbete inom skolan - en kontinueriig verksamhetsutveck­ling i kombinafion med en mer projeklbelonad försöksverksamhel - syfiar lill alt inom givna ramar bättre förverkliga målen för verksamheien och bidra lill alt lösa olika problem som uppkommer i det dagliga arbetel.

 

Prop. 1980/81:97                                                     II

SFK anför bl.a. att spridningen och användandet av resultat och erfa­renheter från utvecklingsarbete inte torde komma att bli effektivt om inte de som skall bmka resultaten engageras i ett eget utvecklingsarbete som en del av den dagliga verksamheten. Utvecklingsprojekt måste därför kunna initieras och genomföras på lokal nivå. Till denna uppfattning ansluter sig samtliga remissinstanser.

Det perspekfiv, utifrån vilket vi sökt förändra skolan i Sverige under en period av stark expansion har, som jag ser det, följt ett likartat mönster som det som gällt för andra samhällssektorer. Utgångspunkten har varit ett centralt ansvar för att utveckla modeller och metoder för att uppfylla skolans mål. Centralt initierad och ledd forskning och försöksverksamhel har därvid varit viktiga hjälpmedel. Det centralt initierade pedagogiska forsknings- och utveckling.sarbetel på skolområdet har således expanderat kraftigt under hela 1960-talet och början av 1970-talet. Med hjälp av peda­gogisk forskning och pedagogiskt utvecklingsarbete har olika förslag lill lösningar utarbetats för att lösa de problem skolreformerna och läroplans­reformerna fört med sig. Forskningen har lill stor del förlagts fill velen­skapliga institutioner, medan utvecklingsarbetet i regel har utförts direkt under SÖ:s ledning eller tidigare inom särskilda försöksskolor, delvis även knutna till den gmndläggande lärarutbildningen, försöks- och demonslra-tionsskolorna. Bl.a. med fortbildningens hjälp i form av feriekurser, stu­diematerial för studiedagar m. m. har forskningens resullal förts ut lill personal och elever i skolorna.

Denna centralistiska förändringsstrategi har i vissa stycken varil nöd­vändig och framgångsrik. 1 andra avseenden har den emellertid inle lett till förväntade resultat. Den har också i allt slörre utsträckning kommit all ifrågasättas. Därmed har också forsknings- och utvecklingsarbetets värde kommit att till en del ifrågasättas.

Den förändrade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun liksom decentraliseringen inom den statliga skoladministrationen innebär att and­ra meioder nu bör prövas för alt förändra skolan och för att utveckla framför allt det inre arbetet i skolan i läroplanernas riktning. Dessa meto­der måsle då utgä från ökad lokal frihet, ökad lokal beslutsrätt i olika avseenden - och därmed ökat lokalt ansvar för skolverksamheten. De bygger därmed på decentralisering till kommuner, enskilda rektorsområ­den och skolenheter. Därmed ökar också möjlighelerna all i skolorna pröva olika lösningar när det gäller skolverksamhetens utformning eller delar av den. Utvecklingsarbetet blir främsi ett lokall utvecklingsarbete som utgör en naturlig del av den normala verksamheien.

"SlA-besluten" med det nya slatsbidragssystemet och den nya läropla­nen för grundskolan saml det tidsbegränsade stödel för genomförandet av grundskolans läroplan har redan inneburit sädana ökade möjligheler för skolstyrelsen och olika skolenheter all bedriva lokall ulvecklingsarbele. De förslag jag aviserat i propositionen om besparingar i statsverksamheten

 

Prop. 1980/81:97                                                     12

m.m. (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81:15, rskr 1980/81:120) om en friare resursanvändning och handledartcsurs inom gymnasieskolan skapar förut­sättningar för motsvarande arbete också inom den skolformen.

Det måste enligt min mening finnas ell nära samband mellan utveck­lingsarbetet på lokal nivä och insalser för personalutveckling. Ddtagande.i utvecklingsarbete är i sig en effektiv och engagerande form av personalut­veckling. Omvänt har personalutbildningen som mäl all bl.a. leda till en lokal utveckling oavsell om den bedrivs i lagarbetets form, såsom stödin­satser av exempelvis länsskolnämnderna eller har formen av individuella, mer ämnes- eller omrädesbundna studier.

Utifrån detta perspektiv är del naluriigt all se utvecklingsarbete och personalutveckling som en enhet. Det är också, med hänvisning till vad jag tidigare har sagt om ett ökat lokalt genomförandeansvar, naluriigt att betona det lokala ansvarel för en planering av såväl ulvecklingsarbele som personalutbildning. På motsvarande säll mäste det statliga ansvarel all ange mål och riktlinjer för skolan och priorileringar mellan olika åtgärder markeras.

Del finns givetvis starka samband mellan forskning och utvecklingsarbe­te. Men med de utgångspunkter jag har angelt ser jag del naluriigare all betona sambandet planering-forskning å ena sidan och utvecklingsarbete-personalutveckling ä den andra. Jag kommer i det följande all disponera min framställning i enlighet med denna uppfallning.

2.4 Resurser

Jag anförde inledningsvis all långsiktig planering, forskning, utveck­lingsarbete och insalser för personalens utveckling är nägra av de väsenili-gaste medel vi förfogar över för alt påverka skolans utveckling. Slalsmak­terna har också avsatt belydande medel härtor. Jag vill korlfaltal redogöra för verksamhetens nuvarande omfallning.

Behovel av pedagogiskt utvecklingsarbete inom undervisningens områ­de blev allt starkare uttalal i samband med de omfallande reformerna under 1960-talet. Anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolvä­sendet, som tillkom i början av 1960-lalet i samband med försöksverksam­heten vid grundskolans införande, utvecklades lill ett anslag för pedago­giskt FoU-arbete, där den naturliga tyngdpunkten läg i fillämpad pedago­gisk forskning. Anslagel har utvecklats frän ell relalivl begränsai anslag på ca 2 milj. kr. till det största enskilda seklorsforskningsanslagcl inom utbild­ningsområdet. SÖ har det cenirala ansvarel för planering och administra­tion av verksamheten inom anslagets ram. Denna verksamhei har omfaliai utvecklingsarbete inom och ulom SÖ saml forskning vid vetenskapliga institutioner. .SY);.v FoU-anslag uppgår budgetårel 1980/81 lill ca 36 milj. kr. I SFK:s belänkande redovisas hur FoU-anslagel har utvecklats, hur det har utnyttjats för exlerna och interna projekt och hur medlen har fördelals på olika skolformer och stadier.

 

Prop. 1980/81:97                                                     13

Belräffande personalutbildning anvisar riksdagen medel under anslaget Fortbildning m.m. Innevarande år uppgår anslaget lill ca 70 milj. kr. Ur della anslag bekostas fortbildning av skolledare, lärare saml personal av olika kategorier för skolans elevvårdande verksamhei m. fl. Verksamheien bedrivs till större delen av länsskolnämnderna saml av de forlbildningsav-delningar som avses i förordningen (1977:536) om fortbildningsavdelning­ar. Ur anslaget bestrids kostnaderna för personal vid fortbildningsavdel­ningarna och länsskolnämndemas fortbildningsorganisation. En viss mind­re del av medlen går direkt till SÖ.

Huvuddelen av anslagna medel används för all bestrida personalkostna­derna för planering och genomförande av centralt och regionall beslutad fortbildning. Vidare förekommer en betydande materialproduklion. Forl-bildningsavdelningarna ger t.ex. ul ett 20-lal periodiska skrifter med en sammanlagd upplaga på över 20000 exemplar. Utgivningen sker delvis i samarbete med Liber/Uthildningsföriaget. Inom ramen för fortbildningsan­slaget anordnas också ett stort antal kurser och konferenser. Fortbild­ningsavdelningarna administrerade under budgetåret 1979/80 ca 120000 deltagardagar. Några av dessa genomförs under terminstid, t. ex. personal-lagsutbildning och skolledamtbiidning, medan andra sker på ferietid. Även vissa studiedagar, främst för gymnasieskolans och den kommunala vuxen­utbildningens lärare, ingår i verksamheten. Under de senaste budgetåren har som ett led i uppföljningen av SIA-reformen en omfattande fortbildning inletts för skolledare inom skolväsendet och för personal inom de enskilda rektorsområdena på gmndskolan. Andra utbildningar som prioriterats inom ramen för fortbildningsanslaget är fortbildning inom naturoriente­rande ämnen och teknik för grundskolan som en konsekvens av den nya läroplanen samt fortbildning rörande jämställdhels-, samlevnads- och alko­holfrågor.

Till detta kommer resurser för att täcka lärarlönekostnader orsakade av tjänstledighet för studier med oavkortad lön och B-avdrag. De samman­lagda vikariekostnaderna på gmnd härav uppgår exempelvis till ett belopp i storleksordningen 300 milj. kr. årligen.

Tjänstledighet med B-avdrag på lönen medges inom ramen för gällande avtal i sådana fall där arbetsgivaren bedömer att studierna är angelägna från tjänstesynpunkt. Regeringen har i vissa fall gett generella medgivan­den om lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier, exempelvis vid genomgång av specialläramtbildning i vissa fall. I andra fall får skolmyn­digheterna bedöma frågan. Antalet B-avdragsdagar för en lärare far, med undantag för de av regeringen beslutade generella medgivandena, uppgå till högst 360 under en tioårsperiod. Det bör observeras att ledigheten för studier beviljas av skolstyrelsen medan ersättningsfrågan prövas av läns­skolnämnden. Det bör vidare betonas att arbetsgivaren ensam, enligt gäl­lande avtal, har att besluta om lön med B-avdrag skall utgå.

Beviljandet av lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier enligt

 

Prop. 1980/81:97                                                     14

AST bygger i princip på den praxis som gällde då AST kom lill år 1966, dvs. en praxis som utvecklats under hell andra förhållanden än de som råder i dag. En viss förändring av praxis har sketl under årens lopp men i slort sett gäller den oförändrad. Den personalutbildning som sker under tjänstledighet med B-avdrag kan i dag sägas vara dåligt anpassad lill skolans aktuella behov.

Under senare år har en viss uppmjukning skell genom att regeringen genom beslut i besvärsärenden har vidgat B-avdragsrätlen i ett anlal ange­lägna fall (l.ex. B-avdrag för studier i idroltspedagogik, vårdergonomi, kunskap om datorer, Waldorfpedagogik, svenska för vuxna analfabeter).

Främst omfattar personalutbildningen under tjänstledighet med B-av­drag i dag, bortsett från speciallärarutbildningen, följande grupper

-    låg- och mellanstadielärare som läser pedagogik under en eller tvä termi­ner,

-    studier i pedagogik för övriga lärarkategorier,

-    mellanstadielärare som studerar till behörighet för tjänst som ämneslära­re på högstadiet,

-    adjunkter som fördjupar sina kunskaper i något av sina ämnen,

-    adjunkter som ökar sin ämnesbredd från två lill tre ämnen,

-    studier som syftar till lektorsbehörighel.

Procentuellt fördelar sig studierna med B-avdrag f.n. pä ämnen så alt studier i pedagogik (20 och 40 poäng) dominerar och ulgör 38%. Speciallä­rarutbildning utgör 25% och övriga teoretiska ämnen utgör 32% av B-avdragsstudierna. Av de teoretiska ämnena dominerar språk och SO-ämnen. Bland övriga ämnen förekommer montessoristudier, miljöpraktik, automatisk databehandling (ADB) och vissa tekniska ämnen.

Oavkortad lön vid tjänstledighet för studier kan utgå enligt beslut av regeringen inom ramen för gällande avtal.

1 vissa fall har regeringen lämnat genereUt medgivande, t. ex. studier på speciallärarlinjen och vid genomgång av fortbildningskurs för lärare i vissa yrkesinriktade ämnen för tjänstgöring i specialklass och särskola. Oavkor­tad lön vid tjänstledighet för studier lämnas annars när det är fråga om "studier som av arbetsgivaren (regeringen) prövas vara synnerligen bety­delsefulla från tjänstesynpunkt". Del rör sig om ca 20 beslut årligen.

Totalt var under budgetåret 1979/80 ca 3 300 lärare tjänstlediga för stu­dier. Av dessa hade ca 2250 ledighet med B-avdrag, 400 ledighet med oavkortad lön medan ca 650 var lediga med C-avdrag.

Huvuddelen av de studier som bedrivs med B-avdrag eller oavkortad lön sker i högskolan inom ramen för högskolans anslag för lokala och individu­ella linjer och enstaka kurser. Den sammanlagda kostnaden för högskolans insatser kan uppskattas till ca 20 milj. kr., dvs. ca 7% av nyssnämnda anslag. Det bör här noteras att i en del fall bedriver lärare dessa studier parallellt med skolarbete genom att högskolan kan erbjuda kvällsunder­visning på s. k. halvfart.

 

Prop. 1980/81:97                                                     15

För vissa speciella lärargrupper medverkar andra myndigheier i studie­dagar, anordnar särskilda kurser och producerar fortbildningsmaterial. 1 viss omfattning tillförs forlbildningsavddningarna och länsskolnämnderna ocksä exlerna medel frän andra myndigheier samt svenska och utländska organisationer. Lärare inom vissa områden får också delta i den fortbild­ning som anordnas för andra personalgrupper av myndigheter och organi­sationer utanför skolsektorn. Resp. huvudman svarar i regel för deltagar­nas koslnader inkl. i förekommande fall koslnader för vikarie. De .samman­lagda kostnaderna för denna lyp av utbildning beräknas lill ca 2 milj. kr.

För lokalt utvecklingsarbete har riksdagen sedan budgetårel 1978/79 under ett särskilt anslag for lokall ulvecklingsarbele inom skolväsendet m.m. anvisat sammanlagl 750000 kr. per är lill fem länsskolnämnder. I årets budgetproposition (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 245) har jag föreslagil en höjning av anslagel till 825 000 kr. Anslagets ändamål är att stimulera till lokalt och regionalt utvecklingsarbete och samverkan med forskning och annat utvecklingsarbete. De försök som ges slöd genom dessa medel, skall avse lokala problem och vara initierade av skolstyrelsen och länsskol­nämnden. Genom tillkomsten av anslagel har nya arbetsformer initierats inom länsskolnämnderna, varigenom de olika arbetsuppgifterna tillsyn, utvärdering och stöd till lokal fortbildning kommit att ingå som integrerade delar i utvecklingsarbetet.

Med medel ur anslaget fi?r pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolvä­sendel finansieras i viss utsträckning lokalt utvecklingsarbete och lokala försök, bl.a. de s.k. utvecklingsblocken. Kostnaderna för verksamheien kan uppskaltas till ca 3 milj. kr. Därtill kommer kommunala kostnader.

Ulöver vad jag hittills har redovisat kommer den genomföranderesurs som ställts till skolornas förtogande under en fyraårsperiod fr. o. m budget­året 1980/81 och som omfattar 0,01 lärarveckotimmar per elev och är avsedd för den nya läroplanens genomförande inom gmndskolan. Resur­sen motsvarar ca 40 milj. kr. per är under fyra år.

Jag övergår nu till alt närmare redogöra för mina förslag belräffande långsiktig planering och forskning.

3   Långsiktig planering och forskning

Mina förslag i det följande rör enbart den sektorsforskning inom skolom­rådet, som finansieras genom särskilt anslag i statsbudgeten.

3.1 Verksamhetens inriktning

SFK anser, som jag lidigare har påpekat, att skolforskningen i fortsätt­ningen mera måste inriktas på att fungera som instmment för en långsiktig Uppföljning av skolreformerna. Kommittén framhåller också att en tids-

 

Prop. 1980/81:97                                                      16

mässig och innehållslig samordning av verksamheien är nödvändig. Vidare bör, anser kommitién, en problemrelaterad projektplanering inledas med syfte alt åstadkomma en verksamhei som är tematiskt uppbyggd och där olika sidor av eti givet tema belyses sä allsidigt som möjligl. Forskningen bör i större utsträckning behandla problem rörande relationen mellan ulbildning och samhälle.

En problemrelaterad projektplanering bör ocksä, säger kommiltén, leda fram till forskningsinsatser inom slörre områden. En sädan utveckling har redan påbörjats och fått sina kanske tydligaste ullryck i SIA-uppföljningen och på invandrarområdet. En uppläggning av projektverksamheten enligt temaprincipen bör, enligt SFK, fä till följd alt de hittills dominerande treåriga projekten blir mindre vanliga i fortsättningen till förmån för en uppdelning, dels på kunskapsöversikter och forskningssynleser av väsent­ligt kortare varaktighet, dels på tidsmässigt längre projekt.

Vad SFK anför beträffande skolforskningens inriktning tillstyrks av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Dessa har framför alll yttrat sig över förslagen till mer långsiktig planering och breddning av FoU-arbetel, vad avser både tvärvetenskaplig uppläggning av projekten och utökat antal forskningområden. Remissinstansema har därvid understrukit angelägen­heten av FoU-projekt kring problem som rör relationen mellan utbildning och samhälle. Ett stort antal remissinstanser anser alt förslaget om en tvärvetenskaplig projektförankring är särskilt positivt. Det bör innebära att flera discipliners kunskap utnyttjas i skolforskningen. Förslaget om lema­projekt stöds bl.a. av rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala, länsskolnämnden i Jönköpings län och SÖ.

Remissinstanserna är också positiva till SFK:s förslag om mer långsiktig planering och breddning av FoU-arbetel. Enligt UHÄ bör en sådan inrikt­ning kunna bidra till att motverka ryckighet och "brandkårsutryckningar" i FoU-arbetet. Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala anknyter till vad SFK anför beträffande långsiktig forskningsutveckling och delar kommit­téns uppfattning att FoU-arbetet måste äga mm i ett långsiktigt perspektiv och även vara inriktat på att kritiskt pröva inte bara medlen för att nä ett givet utbildningspolitiskt och pedagogiskt mål utan också själva mälen. Flera remissinstanser behandlar även i övrigt tidsaspekten i FoU-projekl ten. Rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universitetet i Upp­sala anser att kommitténs förslag om att den tid under vilken ett visst FoU-projekt tilldelas medel skall göras mer flexibel är av särskild vikt.

Såväl SÖ som SFK har pekat på de svårigheter som skapats av den ettåriga medelstilldelningen vad gäller planeringen av forskningen inom skolsektorn. Försvärande för en gmndläggande kunskapsutveckling har naturligt nog också varil de kortsiktiga "brandkårsutryckningar" som företagits vilket i sin tur återspeglar brister i samordningen av forskning och långsiktig planering. Beställningsuppdrag från riksdag och regering har också bidragit till att försvåra planeringen. SFK menar att möjlighetema

 

Prop. 1980/81:97                                                     17

till kontinuitet och långsiktighet i projektarbetet skulle öka högst väsentligt om ramar för medelstilldelning kunde beslutas för en längre period än ett år och föreslår treårsperioder som lämplig omfattning.

För egen del viU jag anföra följande.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de riktlinjer för skolforskningsområdet jag nu kommer att förorda.

Det direkta ansvaret för den konkreta planeringen av skolforskningen bör ligga på sektorsmyndigheten, SÖ, men utgångspunkten måste vara riksdagens och regeringens ställningstaganden och prioriteringar. Plane­ringen måste också ta hänsyn till resursknappheten. Alla områden kan inte täckas in och det fmns bl.a., vilket jag återkommer till, anledning att beakta den forskning som bedrivs i andra länder vid prioriteringarna av verksamheten i Sverige. Enligt min mening kommer den stmklurföränd-ring jag föreslår att underlätta planeringsarbetet. Forskningsverksamheten får en långsiktigare prägel och ett mindre inslag än nu av snabba beslut och åtgärder. Jag anser det därför inte nödvändigt att nu införa ett system med långsiktiga medelsbeslut vad avser forskningsanslaget. Jag vill också hän­visa till att hithörande frågor behandlats av FOSAM och att det blir anledning att återkomma till dem i samband med att ställning tas till dess förslag.

Sektorsforskningen inom skolområdet måste vara inriktad mot problem aktualiserade i skolans och vuxenutbildningens vardag eller i arbetet med den långsiktiga planeringen och uppföljningen av skolreformer. All­män beteendevetenskaplig, samhällsvetenskaplig och pedagogisk-historisk gmndforskning liksom vetenskapsteorefisk gmndforskning bör däremot inte bedrivas med medel ur SÖ:s forskningsanslag.

En tematiskt upplagd forskning i enlighet med vad SFK föreslår bör enligt min mening komma till stånd. 1 likhet med kommittén anserjag att det bör leda till en uppdelning av projekten på tidsmässigt kortare kun­skapsöversikter och forskningssynteser å ena sidan och tidsmässigt längre projekt å andra sidan.

Jag vill lägga stor vikt vid vad SFK kallar del långa perspektivet. Detla rör dels generella frågor om undervisningens innehåll och meioder, dels frågor om relationerna mellan skola, vuxenutbildning och det omgivande samhället - här inte minst den omfattande kunskapsutveckling och ulbild­ning som äger rum vid sidan av undervisningsväsendet i offenllig och privat verksamhet -, dels de samhällsförändringar som kan ligga till grund för omprövning och förnyelse av utbildningens mål, innehåll och organisa­tion. Det är framför allt den senare delen, "förändringsdelen", som jag vill beteckna som den strategiskt viktiga inom det centralt bedrivna forsk­ningsarbetet. Den centralt initierade forskningen bör således inriktas mot långsiktiga frågor och vara ett instrument i utvecklingen av skola och vuxenutbildning på lång sikt. Forskningen kan därvid bidra till strävan­dena att effektivisera utbildningsväsendet. Den skall förse beslutsfattarna 2   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                     18

med bakgmndsmaterial och handlingsalternativ och den skall ge en kun­skapsmässig och metodisk bas för utvärderingen av skolan. Jag viU här särskilt erinra om den betydelse för skolans utveckling som FoU-verksam-heten redan har haft i fråga om de långsiktiga utvecklingslinjerna. Men det finns nu anledning att klarare än tidigare markera forskningens roll att belysa problem i och konsekvenser av olika långsiktiga handlingsalterna-fiv.

SFK pekar på det för Sverige tämligen unika i den samverkan som har sketl mellan forskare och kommittéer i samband med reformarbetet. Det­ta, säger kommittén, har ingalunda inneburit att forskarna tagit över politi­kernas beslutsfattande, men i bästa fall har underlaget för besluten blivit rikare och mer genomarbetat. Den svenska skolforskningen har kanske i större utsträckning än forskningen i andra länder bedrivits i samarbete med skolpolifiker, administratörer och lärare. Jag delar kommitténs uppfattning att den dialog mellan skilda parter som ägt mm varit fmktbärande och jag anser att den ändrade inriktning för den centrala FoU-verksamheten jag nu har förordat kommer att leda lill än bättre förhållanden därvidlag. Åven beträffande de regionala och lokala nivåerna anserjag att de resurser och det ökade ansvar som dessa enligt mina förslag i det följande kommer att tillföras för utvecklingsarbete bör leda till en utvidgad dialog mellan dem och forskarna.

För att markera prioriteringsområden för den långsiktiga planeringen av forskningsresursen vill jag här peka på några områden där forskningen har haft betydelse men där också en fördjupad forskning är nödvändig att stimulera.

Inom Sverige har vi ett internationellt sett unikt datamaterial i indivi-dualstatistiken och s. k. longitudinellt baserade forskningsresultat om hur olika individer utnyttjar utbildningen. Forskningen på dessa områden bör vidgas och fördjupas. Den ger värdefull kunskap om vilka gmpper i sam­hällel som utnyttjar utbildningen och hur utbildningen påverkar individens välfärd. Denna kunskap kan få en avgörande betydelse för kommande beslut i fråga om kopplingen mellan gymnasieskolan och högskolan samt om gymnasieskolans linjestmktur. Den kan också vara av betydelse vid prioriteringar av satsningarna på vuxenutbildning och återkommande ut­bildning. Jag vill här erinra om att jag i årets budgetproposition förordat att delar av SCB:s kostnader för uppläggning av ifrågavarande datamaterial bör bekostas med medel från FoU-anslaget (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 257).

Kunskapsutvecklingen i skolan bör följas kontinuerligt, särskilt med avseende på basfärdighelerna. Detla kräver projekl som sträcker sig över en längre tid och som gör alt man kan utveckla funktionella mätinstrument. En sådan forskning bör kunna ge bl. a. värdefulla kunskaper för att förbätt­ra basfärdigheterna och höja kunskapsstandarden i framför allt grundsko­lan.

Eu viktigt område är forskning kring hur läroplaner ulformas och kan

 

Prop. 1980/81:97                                                     19

utformas liksom deras genomslagskraft i undervisningen. På delta område har Sverige internationellt sett en relafivt avancerad forskning som bör kunna utvecklas och tas lill vara. Häri ingår också uppföljning av skolre­formerna i stort. Problemställningarna kring utbildning — arbetsmarknad - arbetsHv är centrala för långsiktig planering och måste inbegripa de inom vuxenutbildningen prioriterade målgmpperna. Inte minst de senaste årens decentraliseringssträvanden och jämställdhetsmål gör denna forskning värdefull. Utbildningens roll i arbetet att motverka framför allt ungdomsar­betslösheten är ytterligare ett skäl för sådan forskning.

Också kursplanernas funktion bör i detalj studeras. Syftet bör vara att analysera olika kunskapsområdens begreppsstrukturer och hur dessa skall förmedlas stegvis under olika stadier i skolan. Inte minst markerar den inriktning mot centrala begrepp, som den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80) har, behovel av en sådan forskning. Denna forskning kan självfal­let få stor betydelse i fråga om skolans innehåll och bör medföra exempel­vis förbättringar beträffande basfärdigheterna och också påverka läromed­lens kvalitet.

Enligt min uppfattning är det vidare av stor vikt att utvärderingen av verksamheten inom skola och vuxenutbildning också innefattar de stöd­jande och styrande åtgärder som samhället sätter in. De förslag jag lägger här om forskning, utvecklingsarbete och personalutveckling bör exempel­vis utvärderas. Frågor av typen vilka styrmedel som är effektivast, vilka former av personalutbildning som har störst genomslagskrafl och hur särskilda resurser fill lokalt utvecklingsarbete påverkar skolans verksam­het bör besvaras med hjälp av skolforskningen. Självfallet har svaren på sådana frågor stor betydelse när vi i framtiden skall välja instrument att förändra skolan.

Forskningen om vuxenutbildningen är ännu alltför litet utvecklad. Sär­skilda ansträngningar måste, enligt min mening, göras för att bygga upp en bättre kapacitet för forskning om vuxenutbildningens olika former och målgrupper.

Jag övergår nu till alt behandla vissa frågor om inlernationellt FoU-utbyte.

3.2 Internationellt forskningsutbyte

Behovet av en bred orientering om den internationella forskningen på skolområdet är ovedersägligt. Många områden som behöver utforskas är inte unikt knutna lill det svenska utbildningssystemet utan lill samhällsför­ändringar gemensamma för industrialiserade länder. Den komplexitet des­sa problem har och de knappa resurser som finns för forskning kräver internationellt forskningssamarbete. DeUa är nödvändigl inle bara för all undvika dubbelarbele ulan också för all berika teori- och metodutveckling. Då forskningsresurserna är begränsade bör prioriteringar göras så alt pro­blem, som på ell tillfredsställande sätt redan har behandlats i forskning

 

Prop. 1980/81:97                                                     20

utomlands, inte blir föremål för "dubbelforskning" i Sverige. Likaså ärdel inle uteslutet att vissa projekl kan bygga vidare på utomlands vunna erfarenheter. En ökad internationalisering av forskningen står dessutom, som SFK framhåller, i överensstämmelse med de mål som angetts för det svenska utbildningsväsendets utveckling. Så anför t.ex. rektorsämbetet vid universitetet i Umeå att betydelsen av att publicera resultat i internatio­nella tidskrifter inte skall underskattas för det internationella utbytet av erfarenheter.

Statens pedagogisk-psykologiska bibliotek har varit föremål för en sär­skild utredning, vars resultat i oktober 1979 överlämnades till chefen för utbildningsdepartementet. 1 propositionen (prop. 1979/80: 104. UbU 1979/ 80:29, rskr 1979/80:341) om vissa högskoleadminislraliva frägor förorda­des alt biblioteket skulle finnas kvar som en självständig enhel. Riksdagen hade inget att erinra mot detta förslag. I likhet med SFK anserjag bibliote­kets insatser särskilt viktiga vad belräffar del internafionella utbytet.

För egen del finner jag del angelägel all analyser och redovisningar av viktigare utländska forskningsprojekt och resultat genomförs i större ut­sträckning än nu. Detta bör vara en uppgift för bl.a. de myndigheter på området som disponerar medel för informationsåtgärder. Jag vill här speci­ellt framhålla vikten av att projekl kan igångsättas där syftet är att ge en översikt av var forskningsfronten gär. Mindre projekl av detta slag bör snabbt komma till slånd i anslulning lill högl prioriterade forskningsområ­den, t. ex. inom de omräden jag lidigare angav.

Åven det internationella utbytet pä personlig nivå kan vara givande enligl SFK, som föreslår all samarbetet mellan anslagsgivande myndighe­ter och högskolan ökas i fräga om finansieringen av koslnaderna för utländska gästforskare, all de anslagsbeviljande organen ökar sitl samar­bete i fråga om deltagande i inlernalionella konferenser saml uppläggning och finansiering av studiebesök i samband med sådana konferenser och slutligen alt det internationella utbytet görs aktivare i sådana projekl där den internationella ulvecklingen är särskill viklig all känna lill.

För egen del anser jag aft sädan verksamhei kan vara av slorl värde. Med de begränsade resurser som slår lill förfogande är del viktigt all kostnadskrävande utlandsresor föreläs med urskillning. Del är ocksä vik­tigt alt ett svenskt deltagande i uiländska konferenser samordnas sä alt representationen blir den mesl ändamålsenliga och minst kostnadskrä­vande. Det ankommer pä berörda myndigheter all se lill all cn sädan samordning kommer till ständ. Jag vill underslryka all de medel som används för iniernaiionelli ulbyte bör inriktas pä sädanl som kan nyttig­göras i den svenska verksamheien, exempelvis, som SFK för fram, i projekl där den inlernationdla utvecklingen är ett särskilt viktigt led i utvecklingsarbetet i Sverige.

Jag övergår nu lill all behandla spridning och användning av FoU-arbelels resultat.

 

Prop. 1980/81:97                                                               21

3.3 Spridning och resultatanvändning

SFK förordar att begreppet resultat vidgas till att omfatta ertarenheler i vid bemärkelse. Även information om de svårigheter man möler i olika utvecklingsprojekt bör t.ex. spridas. Vidare föreslås all de lärarfackliga tidningarna mera systematiskt förses med informalion om FoU-arbetet, alt SÖ prövar möjligheten att sprida information genom FoU-blad i tidningar med skolanknytning och att olika ämnestidskrifter tillförs kvalificerad vetenskaplig information från forskningen. De närmaste åren bör, anför SFK, kunskapsöversikter och synteser av forskningsresultat bli en väsent­lig del av FoU-arbetet. Projektplaneringen bör innehålla såväl plan för resultatuppföljning som medel därför. Om fortbildningsinsatser ingår i resultatuppföljningen bör FoU och fortbildning planeras samtidigt.

Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag beträf­fande FoU-arbetets spridning och resultatanvändning. Pedagogiska insti­tutionen vid universUetet i Uppsala finner, i likhet med många andra remissinstanser, förslaget att resultatuppföljning och medel för detta skall ingå i projektplanen särskilt positivt. Regionstyrelsen i Umeå menar att den bästa garanfin för att resultat skall spridas och användas är alt de som arbetar ute i skolväsendet själva deltar i arbetet redan i begynnelseskedet och vidare i genomförande och uppföljning.

Flera remissinstanser uttalar sig positivt om möjligheterna att sprida information genom särskilda FoU-blad och anser vidare att de kunskaps­översikter och sammanfattningar kommitién föreslår är väsentliga för att göra material av stort omfång tillgängligt för olika intressenter.

Vad gäller innehållet i och utformningen av forskningsinformationen anserjag SFK:s förslag väl avvägda. Det ankommer i första hand på SÖ att svara för dessa frågor. Kommittén föreslår också att läsår- och läsvärdes-undersökningar företas. Det samlade ansvaret härför föreslås ligga på DFI. Liksom kommittén anser jag sådana undersökningar värdefulla. Det bör ankomma på SÖ att närmare undersöka möjligheterna alt genomföra dem. SÖ bör därvid samråda med DFI.

Jag vUl i detta sammanhang framhålla vikten av att enskilda skolor och vuxenutbildningsanordnare ges tillgång till betydelsefull information om forskning och centralt utvecklingsarbete. Detta blir givetvis än viktigare när i framtiden en stor del av framför allt utvecklingsansvaret läggs lokalt. Jag vill understryka att även resultaten av den mera långsiktigt syftande forskningen bör spridas. Dess syfte skall ju inte enbart vara att tjäna ett mindre antal experter på området. Den skall också stimulera till en vid debatt om utbildningens mål och inriktning. Det krävs därför att även icke­fackmannen skall kunna göra sig förtrogen med verksamheten inom skol­forskningen. Resultaten måste, för att kunna nå alla och läsas av alla berörda, spridas på ett sätt som språkligt är lättillgängligt även för andra än fackmännen. Det ankommer naturligen på SÖ och DFI att fortlöpande

 

Prop. 1980/81:97                                                     22

beakta detta och om så behövs la lämpliga initiativ för all förbättra möjlig­heterna att ta del av resultaten.

Många remissinstanser anser alt inte heller resultaten inom utvecklings­arbetet UtnyUjas som de borde. Jag delar denna uppfattning och menar all del är av största vikt att resultaten från utvecklingsarbetet når dem, som de är avsedda för. Jag anser emellertid, som jag lidigare har anfört, alt något sådant knappast kan förväntas förrän lokala skolpolitiker, skolledare, lära­re och elever upplever resultaten som betydelsefulla förden egna verksam­heten. Ansvaret för utvecklingsarbetet bör därför ocksä av den anledning­en i huvudsak förläggas regionall och lokalt. Detla kan givelvis försvåra informationsinsamlingen och utbytet kring utvecklingsarbetet. Samlidigl bör dock med det ökade lokala ansvaret följa ell ökat intresse för informa­tion om utvecklingsarbete inom andra län och kommuner. I fråga om information som anknyter till lokall utvecklingsarbete bör det ankomma på SÖ att även fortsättningsvis se till att värdefulla resultat, där slutsatser och beskrivningar har generell giltighet, ges en omfatiande spridning. En sam­verkan med Kommunförbundet kan därvidlag vara värdefull. SÖ bör i första hand kunna utnyttja kommentarmaterial lill läroplanerna. Man bör också pröva möjlighelen att bekosta metodikbilagor i lärarpressen. Sådana har tidigare förekommit och dä visal sig vara en effektiv form alt sprida resultat och uppslag till en stor läsekrets. Det är i detta sammanhang avgörande att informationen ulformas utifrån den praktiski verksamme skolledarens och lärarens perspekfiv, inte som en intern kommunikafion mellan forskare. SÖ bör också ha ett ansvar för att hålla sig informerad om det utvecklingsarbete som bedrivs av olika vuxenutbildningsanordnare och alt sprida denna informalion vidare.

Vid en decentraliserad verksamhet i fråga om det direkta utvecklingsar­betet är forskarnas deltagande även på det lokala planet viktigt. Dels gäller det naturligtvis all verksamheten skall stimuleras och tillföras kunskaper, dels blir forskarna för sina projekt i slörre utsträckning beroende av beslut på det lokala och regionala planet. Jag anser alt länsskolnämnderna härvid kommer att ha stor betydelse som en förmedlande länk.

Jag övergår nu till att närmare behandla ansvarsfördelningen mellan riksdag, regering, SÖ, högskolan, länsskolnämnderna och skolstyrelserna i fråga om skolforskningen.

3.4 Planeringen av skolforskningen

Med skolforskning avser jag här den verksamhet som initieras av SÖ inom ramen för det forskningsanslag jag kommer att föreslå. Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de riktlinjer beträffande verksam­hets- och planeringsformer för skolforskningen jag nu kommer att redovi­sa.

 

Prop. 1980/81:97                                                     23

Riksdag och regering

Den forskning som del här är fråga om - den sekloriella forskningen -styrs av sektorns behov och problem och av tillgängliga ekonomiska re­surser. Uppdragsgivarna kan formulera frågeställningarna och ställa upp problemen, men det är fortfarande forskarna som väljer metoder och infallsvinklar och del är också de som ansvarar för resultaten. I detla avseende får inte forskningen styras.

Vad gäller riksdagens och regeringens inflytande, innebär ett mera sys­tematiskt ianspråktagande av skolforskningen för den långsiktiga utveck­lingen av skola och vuxenutbildning alt samhällel ges ett belydande infly­tande över skolforskningens inriktning.

SÖ bör - med stöd av utvärderingen av utbildningsverksamheten -kunna ange vilka problem som för tillfället är mesl angelägna att angripa för alt belysa olika handlingsalternativ och ge ett underlag för statsmakter­nas ställningstaganden till olika förslag. Jag kommer i mina förslag om en förändrad statlig skoladministration att förorda att SÖ i samband med sina anslagsframställningar skall redovisa sädana alternativa program eller planer. Det ankommer sedan på riksdag och regering att ta ställning. Del normala tillvägagångssättet härför torde enligt min uppfattning bli uttalauT den i budgetpropositionerna och riksdagens slällningstaganden vid be­handlingen av dem. Jag vill i sammanhanget även erinra om att utbildnings­ministern avser att föreslå regeringen att våren 1982 förelägga riksdagen en proposifion om forskningspolitikens inriktning.

50

SFK har förordat att SÖ alltfort bör disponera särskilda resurser inom ett FoU-anslag och ha det centrala ansvaret för planeringen av dessas användning. Remissinstanserna tillstyrker förslaget att det cenirala ansva­ret för planering och administrafion även fortsättningsvis skall ligga kvar på SÖ. Många länsskolnämnder och kommuner understryker emellertid att det enbart skall gälla det centrala ansvaret.

I det föregående har jag förordat ett ökat lokalt ansvarstagande för utvecklingsarbetet. Jag kommer i det följande att föreslå att särskilda resurser inom ramen för nuvarande anslagsramar genom omfördelning avsätts för det lokala utvecklingsarbetet. 1 övrigt delar jag kommitténs uppfattning att SÖ även fortsättningsvis bör disponera ett särskilt forsk­ningsanslag med den inriktning av verksamheien som jag har förordat tidigare (avsnitt 3.1). Medel från detta anslag bör även användas för visst utvecklingsarbete inom främst vuxenutbUdningsområdet och handikapp­området, exempelvis i form av övergripande utvecklingsarbete kring efter­satta gmppers problem.

I den tidigare nämnda propositionen med anledning av bl.a. SAK;s betänkande kommer jag att redovisa förslag till en ändrad inriktning av den statliga skoladministrationens verksamhet. Förslaget präglas av en ökad

 

Prop. 1980/81:97                                                     24

decentralisering, mindre av kontrollerande och administrafiva funktioner och mera av långsiktig planering, utvärdering och slöd för lokall ulveck­lingsarbele. FoU-arbelel pä central nivå har, som SFK anför, inte varit begränsat till verksamhet inom ramen för FoU-anslagel. En slor del av utvecklingsarbetet har bedriviis inom ramen för SÖ:s övriga medel. Samti­digt har emellertid betydande delar av FoU-anslaget använts för SÖ;s löpande uppgifter. SÖ kommer i enlighet med de förslag jag presenlerar i propositionen om den statliga skoladministrationen m.m. alt i ökande omfattning bli ett utvecklande och utvärderande verk. Det innebär också att en del av det utvecklingsarbete, exempelvis i fråga om läroplansutveck­ling, som bedriviis inom FoU-anslagel bör kunna bedrivas av SÖ med andra medel som står lill SÖ:s förfogande. Forskningsanslaget bör därför fortsättningsvis i huvudsak endast avse forskning som ulförs inom högsko­lan och de informationsinsatser jag tidigare har förordat. Jag kommer senare att föreslå att anslaget bör ha den omfattning på sikl som molsvarar den del av nuvarande FoU-anslag som går till forskning inom högskolan (ca hälften av nuvarande FoU-anslag) jämte vissa medel för utvecklingsar­bete främst inom vuxenutbildningens område och handikappområdet.

FoU-frågorna bereds f. n. inom SÖ av en särskild byrå som svarar för samordning och administration av verksamheten. De olika sakområden som är företrädda i SÖ har normalt tjänstemän som ansvarar för FoU frän deras utgångspunkter. Sedan är 1971 finns i SÖ en pedagogisk nämnd. Den har till uppgift att såsom rådgivande organ bereda frågor om pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete, däri inbegripet utvärdering av utbild­ningsverksamheten samt alt ha insyn vid uppläggningen och genomföran­det av olika FoU-projekt. Nämnden består av företrädare för riksdagspar­tierna, kommunerna, den pedagogiska forskningen, vuxenutbildningen och de studerande. Nämnden har, fömtom sin rådgivande status, på dele­gation varit beslutande i vissa FoU-frägor.

SFK konstaterar att en anledning till att styrelsen i SÖ i dag inte ägnar FoU-frågorna tillräcklig uppmärksamhet torde vara att dessa frågor bereds av den pedagogiska nämnden och att allmänintressenas inflytande därmed anses tillgodosedda. En svaghet i konslmktionen är, menar kommiUén, att nämnden som endast är rådgivande och som sådan endast befattar sig med FoU-frågor inte kan delta i handläggningen av SÖ;s frågor generellt. Här­igenom har nämnden också begränsade möjligheler alt göra de helhetsbe­dömningar som är nödvändiga för dess ställningstaganden i FoU-frägor. För att tillförsäkra breda allmänintressen ett kontinuerligt inflytande över FoU-planeringen och för att möjliggöra för dessa att behandla FoU-frågor i ett helhetsperspektiv föreslår kommittén alt SÖ:s styrelse, under vilken FoU-verksamheten i sista hand sorterar, ges en bredare sammansättning genom en utökning av styrelsen med företrädare för politiska partier. Enligt kommitténs förslag skulle dessa politiska företrädare tillsammans med företrädare för forskningen bilda ett beredningsorgan för FoU-frågor.

 

Prop. 1980/81:97                                                     25

Remissinstanserna är positiva till att SÖ;s styrelse föreslås arbeta direkt med FoU-frågoma och förordar att pedagogiska nämnden avvecklas. FRN tillstyrker fortsatt verksanknytning av FoU-ansvaret och en betoning av FoU-frågomas vikt genom tydlig styrelseanknytning samt pedagogiska nämndens avskaffande. Enligt SÖ:s mening bör styrelsen ha ansvaret för FoU-frågoma likaväl som för andra frågor som skall behandlas i styrelsen. SÖ anför att styrelsen bör ha frihet att själv välja former för beredningen av FoU-frågorna, varför pedagogiska nämnden kan avvecklas. Pedago­giska institutionen vid imiversitetel i Umeå anför att FoU-arbetet sannolikt kommer att tillmätas störte vikt inom SÖ jämfört med vad som hittills har varit faUet genom den direkta kopplingen mellan SÖ:s styrelse och det föreslagna beredningsorganet.

För egen del villjag anföra följande. Jag kommer senare denna dag att i samband med mina förslag om den statliga skoladministrationens utform­ning föreslå att företrädare för de politiska partierna skall ingå i SÖ;s styrelse. Jag vill emellertid här ta upp frågan om behandlingen av FoU inom SÖ från en annan utgångspunkt som SFK berört. Det är enligt min mening inte lyckligt att FoU-arbetet är skilt från SÖ:s övriga verksamhet på det sätt som är fallet i dag och som framgår av kommitténs nulägesbe­skrivning. Ömstmktureringen av såväl den statliga skoladministrafionen i dess helhet som det centralt initierade FoU-arbetet i riktning mot plane­ring, långsikfighet och utvärdering kräver ett samlat grepp från SÖ:s sida över verkets FoU-insatser. I och med att en allt större del av SÖ:s verk­samhet framgent kommer att bli av karaktären långsiktig planering, re­formuppföljning och central utvärdering kommer automatiskt anspråken på samordning att öka. Mot den bakgmnden förordar jag att FoU-frågorna inte längre behandlas separat inom verket och föreslår att den pedagogiska nämnden upphör fr.o.m. budgetårel 1981/82. Däremot föreligger inget hinder för styrelsen att inom sig tillskapa ett beredningsorgan för dessa frågor. Sambandet med den långsiktiga planeringen i övrigl bör dock särskilt uppmärksammas härvidlag. Riksdagens godkännande av mitt för­slag om att den pedagogiska nämnden avskaffas bör inhämtas.

Inom SÖ har inrättats ett s.k. planeringsråd vars uppgift är att bistå verket med vetenskaplig och forskningsteknisk rådgivning. Bland remiss­instanserna anför bl.a. länsskolnämnden i Älvsborgs län alt det inle är tillfredsställande att den högsta skolmyndigheten genom den vetenskapliga representafionen i det föreslagna beredningsorganet endast kommer aU få skolfrågorna belysta ur pedagogisk-samhällsvetenskaplig synvinkel. Nämnden föreslår därför, att den velenskapliga representationen i bered­ningsorganet berikas med en företrädare för kvalificerad medicinsk eller naturvetenskaplig forskning. Även RRV anser all åtminstone en av de tre ledamöterna i det s. k. planeringsrådet bör företräda annan forskning än den pedagogiska.

Någol särskilt beslut om eller strikta regler för planeringsrädels verk-

 

Prop. 1980/81:97                                                     26

samhet finns inte. Det bör även fortsättningsvis ankomma på SÖ att bedöma behovet av ett dylikt planeringsråd. För egen del villjag i samman­hanget understryka vikten av en bred inrikining av forskningsarbetet. Såväl sociologisk och pedagogisk som kulturgeografisk, språkvetenskap­lig, ekonomisk och naturvetenskaplig forskning är av betydelse för ställ­ningstaganden om skolans framtid. Också SFK betonar vikten av en ökad tvärvetenskaplighet beträffande skolforskningen. Skolforskningen får såle­des inte begränsas till rent pedagogisk forskning, men inte heller vidgas så att anknytningen till skolans problem överges.

Vad SFK anför om samordning mellan SÖ och UHÄ i fråga om FoU finner jag i likhet med remissinstanserna angeläget. Det är med tillfreds­ställelse jag konstaterar att ett sådant samarbete redan existerar. En vida­reutveckling därav, liksom bedömningen av angelägenheten däri, ankom­mer på SÖ och UHÅ. Jag utgär ifrån att en liknande samordning liksom hittills sker med forskningsråd och Riksbankens jubileumsfond.

Högskolan m.m.

SFK pekar på att den största delen av FoU-anslaget används till forsk­ning, som antingen bedrivs direkt inom högskolan eller av högskolans forskare på annat sätt.

Högskolan har betydande huvudsakligen fasta resurser som kan använ­das för skolforskning. Därtill kommer de medel som ställs till förfogande via främst SÖ;s FoU-anslag men i någon mån även av forskningsråden och FRN. Högskolans ansvar för den sekloriella forskningen har lagls fast i riksdagens beslut med anledning av propositionen (prop. 1978/79:119, UbU 1978/79:44, rskr 1978/79: 391) om vissa frågor rörande forskning och forskamtbildning. Enligt vad jag tidigare har anförl bör även fortsättnings­vis huvuddelen av de medel som avsätts för forskning inom skolområdet tillfalla högskolan i form av sekloriella forskningsmedel.

SFK har den uppfattningen all de fasta forskningsresurserna för skol­forskning inte är tillräckligl omfattande i förhållande lill den rörliga -sekloriella - forskningens omfattning. Kommittén menar att den fasta bas för forskning som nu finns inom i första hand de pedagogiska institutioner­na inte kan anses tillräcklig för att garantera alt dessa institutioners upp­gifler - grundläggande utbildning och forskarutbildning, forskning och sektoridit FoU-arbete - skall kunna genomföras med de kvalitetskrav som man måste ställa på var och en av dem. Remissinstanserna, framför allt de som representerar universitet och högskolor, instämmer i kommit­téns uppfattning att det måsle råda balans mellan institutionernas fasta resurser och deras åtaganden för sekloriella syften. Utan en tillräckligt dimensionerad basorganisation med fasla forskartjänster kan inte grund­forskning och kompetensuppbyggnad ske i lillfredsslällande omfallning vilket blir till förfång också för den sekloriella forskningen.

Bland remissinstanserna är del framför allt UHÅ och flera av dess

 

Prop. 1980/81:97                                                     27

underremissinstanser som behandlat frågan om högskolan och den seklo­riella utbildningsforskningen. Rektorsämbetet vid universUetet i Uppsala betonar att uppgiften för högskolan att påta sig uppgiften att svara för den sektoriellt initierade uppdragsforskningen inte får inkräkta på högskolans möjligheter att fullgöra sina två primära uppgifter, att meddela undervis­ning och bedriva obunden forskning. Rektorsämbetet vid universitetet i Lund betonar starkt betydelsen av en grundläggande pedagogisk utbildning och en fristående kritisk utbildningsforskning inte minst med tanke på möjligheterna att finna långsikliga lösningar på skolans problem.

Enligt min mening kan man inte dra någon skarp gräns mellan fasta och rörliga resurser i detta avseende. En avsevärd del av resurserna kan exempelvis användas i flera projekt. Även om vart och ett av dessa har en begränsning i tiden kan den sammantagna effekten dock bli att resurserna får en betydande fasthet. Med den mera långsiktiga inriktning jag har förordat beträffande den skolforskning som bedrivs inom FoU-anslaget borde detta bli fallet i än större utsträckning än nu. Detta innebär också att forskare kan anställas för en längre tid med en viss uppgift. Många korta, treåriga projekt kommer att ersättas av längre projekt. Med detta följer en annan möjlighet för den individudle forskaren att planera sill arbete. Kommittén pekar på den olägenhet för grundutbildningen del innebär att kvalificerade lärare åtar sig uppdrag inom forskningen och genom sin frånvaro orsakar undervisning av lägre kvalitet, något som enligt kommit­tén blir följden av korttidsvikarier o.d. Så behöver emellertid, enligl min mening, inte nödvändigtvis bli fallet med en mera långsiktig planering och uppläggning av de sekloriella forskningsinsatserna. En relativt kontinuer­lig förekomst av sektorsforskning vid en institution, om än skiftande från individ till individ, innebär rimligen att man på relativt fast basis kan anställa andra lärare. Deltagandet i dylika forskningsprojekt av lärare verksamma inom grundutbildningen bidrar dessulom lill kompetensupp­byggnaden inom grundutbildningen och skapar en bredare bas av kompe­tent personal med forskningserfarenhet, vilket också torde komma for-skamtbildningen till godo. Jag vill i delta sammanhang erinra om alt särskilda medel för universitetslektorernas m.fl. tjänstledighet för forsk­ning numera anvisas i enlighet med förslag i propositionen (prop. 1978/ 79; 119, UbU 1978/79:44, rskr 1978/79: 391) om vissa frågor rörande forsk­ning och forskarutbildning. Vidare vill jag erinra om all hithörande pro­blem behandlats i FÖSAM;s betänkande (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. Betänkandet remissbehandlas f.n. Del kan finnas anledning att återkomma till dessa frågor i samband med att ställning las lill FO-SAM:s förslag.

Länsskolnämnderna

SFK anser att länsskolnämnderna för all fylla en mera utvecklingsstöd-jande roll måste ha fillgång till pedagogisk kompetens i vid mening. Kom-

 

Prop. 1980/81:97                                                                   28

mitten anser att detta bör beaklas vid personalrekryteringen. SFK nämner att länsskolnämnderna i större utsträckning än nu måste förse SÖ med information om läget i skolan, om behov av centrala insatser och därmed också om behov av centrala FoU-åtgärder. Vidare anser kommitién att ett planerings- och utvärderingsarbete kan komma att kräva tillgång till exper­ter för kortare uppdrag, varför nämnderna måste disponera resurser som inte i förväg är låsta i fasta tjänster.

Flertalet remissinstanser, bl.a. institutionen för pedagogik vid högsko­lan för lärarutbildning i Stockholm, pedagogiska institutionerna vid uni-versUeten i Uppsala och Umeå. högskolan i Jönköping och regionstyrel­sen i Uppsala högskoleregion, betonar vikten av att den pedagogiska kompetensen förstärks på länsskolnämnderna.

Jag delar kommitténs uppfattning all det är väsentligt att länsskolnämn­derna besitter pedagogisk kompetens.

1 skolforskningssammanhang kommer av naturliga skäl länsskolnämn­demas insatser alt bli relativi begränsade. Nämnderna bör givelvis följa utvecklingen inom sitt område och fungera som kontaktlänkar mellan den lokala nivån å ena sidan och SÖ och högskolan å den andra. Redan denna uppgift kräver enligt min mening all länsskolnämnderna bör ha tillgång lill personal som. för att kunna sköta sina kontaktuppgifter, är orienterad inom aktuell forskning.

1 det centrala utvecklingsarbetet är länsskolnämnderna en resurs som hittills använts i alltför liten ulslräckning. Mol bakgrund av alt jag i propositionen om den statliga skoladministrationen m. m. kommer att an­föra alt SÖ och länsskolnämnderna bör betraktas som en enhet, finns del anledning att understryka att SÖ bör kunna lägga ut en del av arbelel med den centrala utvärderingen på länsskolnämnderna. Den kunskap nämn­derna besitter gör dem emellertid också specielll lämpade för del renl utvecklande arbetet. Jag kommer all närmare beröra länsskolnämndemas belydelse härvidlag i samband med mina förslag om lokalt utvecklingsar­bete och personalutveckling. Det kan finnas anledning alt, i slällel för alt som nu sker i viss utsträckning hyra in länsskolnämndspersonal lill SÖ, lägga ut uppdrag pä nämnderna.

Även enligt min åsikt bör nämndernas nya organisafion ges möjlighet alt disponera resurser som inle i förväg lästs till fasla tjänster. Jag återkommer tili delta. Vidare kommer jag all i propositionen om den statliga skoladmi­nistrationen m.m. närmare utveckla mina förslag om nämndernas perso­nalorganisation.

Skolstyrelserna

Skolstyrelserna kommer, om mina förslag i del följande bifalls, alt genom omfördelning av medel tillföras resurser för lokalt ulvecklingsarbe­le och personalutveckling. De har redan tidigare fåll ell ökal inflytande över skolverksamheten över huvud laget. Jag kommer i del följande all närmare utveckla mina förslag om del lokala ulvecklingsarbelel.

 

Prop. 1980/81:97                                                     29

Enligt min mening är det naturligt all skolstyrelserna intar en positiv attityd till skolforskning. Det är givetvis väsenlligl att skolstyrelserna i sin planering är medvetna om aktuella forskningsrön och kan la lill vara dessa, för alt skolan skall bli så bra som möjligt.

Mitt ställningstagande för ett ökat lokalt inflytande över utvecklingsar­betet får infe tolkas som ett ställningstagande mot det utvecklingsarbete som bedrivs på central nivå. Det grundar sig, vilket jag har framhållit, i stället på den övertygelsen att ett vidgat lokall inflytande över del egna utvecklingsarbetet snabbare leder fill att forskningens och det centrala utvecklingsarbetets resultat slår igenom i skolans vardag.

Men en lokal utvecklingsresurs och ett ökat lokalt inflytande över ut­vecklingsarbetet får inte begränsas till att endast ge spridning åf centralt uppnådda forskningsresultat. Skolstyrelserna bör också känna ett ansvar för att forskning kommer till stånd. Skolforskning utan kontakter med fältet torde bli tämligen meningslös. Skolstyrelserna bör därför inta en positiv attityd också till att kommunens skolor deltar i olika forskningspro­jekt. Skolstyrelsernas medverkan kan också ske genom att de med en del av sina utvecklingsresurser stöder projekt som initieras från högskolan dier SÖ.

3.5 Vissa tjänster

Chefen för utbildningsdepartementet angav i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81; 100 bil. 12) att vissa frågor rörande tjänster i ämnet pedago­gik skulle behandlas i samband med förevarande proposilion.

Som en följd av riksdagens behandling av anslagen till högskolan för budgetåret 1978/79 (UbU 1978/79; 25. s. 19, rskr 1978/79: 244) fick UHÄ i uppdrag att kartlägga behovet och omfattningen av vuxenpedagogisk forskning samt undersöka möjligheterna att nu och i framtiden tillgodose kraven på en fast organisation för forskning med vuxenpedagogisk inrikt­ning. Med anledning härav föreslår nu UHÅ att forskningsorganisationen inom området vuxenpedagogik bör byggas ut med en ordinarie professur vid högskolan för läramtbUdning i Stockholm. Finansieringen bör delvis ske genom indragning av en lektorstjänst. Som ytterligare ett led i uppbyg­gandet av denna forskningsorganisation föreslår UHÅ att den för Ewe Malmquist personliga professuren (L 20) i praktisk pedagogik vid universi­tetet i Linköping permanentas i samband med Malmquists pensionering under budgetåret 1981/82.

UHÄ har vidare i skrivelse i febmari 1980 föreslagit att benämningen på den efter Torsten Husen ledigblivande professuren (L 22) i pedagogik vid universitetet i Stockholm i samband med återbesättandet ändras till profes­sur i pedagogik särskilt intemationell och jämförande pedagogik.

Rektorsämbetet vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm har i skrivelse framfört synpunkter angående den av UHÄ föreslagna tjänsten som professor i pedagogik med iiuiktning mot vuxenpedagogik vid högsko­lan för lärarutbildning i Stockholm.

Prop. 1980/81:97                                                     30

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet får jag anföra följande.

Behovet av en förstärkning av forskningen inom det vuxenpedagogiska området är numera väl belagt. Jag biträder därför UHÄ;s förslag att en tjänst som professor i vuxenpedagogik bör inrättas. Jag kan dock inte biträda förslaget att tjänsten bör vara placerad vid högskolan för läramt­bUdning i Stockholm. F.n. bedrivs läramtbUdning med inriktning mot tjänstgöring inom vuxenutbildning vid universitetet i Linköping. Jag anser att det är väsentligt att den gmndläggande läramtbUdningen med inriktning mot vuxenutbildning kan anknytas till forskning inom området. Jag föror­dar därför att den för Ewe Malmquist personliga professuren (L 20) i praktisk pedagogik vid universitetet i Linköping vid Malmquists pensione­ring ersätts av en tjänst som professor (L 22) i vuxenpedagogik. Samtidigt bör en lektortjänst vid högskolan för läramtbUdning i Stockholm dras in.

I Stockholm finns f.n. fem tjänster som professor i pedagogik, tre vid högskolan för läramtbUdning och två vid universitetet, varav den ena som nyss nämnts innehas av Torsten Husen. Enligt min mening bör dessa tjänster ses som en samlad resurs för den pedagogiska forskningen i Stockholm oavsett att de är förlagda till skilda högskoleenheter. Det är angeläget att denna gmndsyn präglar forskningsplaneringen inom pedago­gikområdet i Stockholm. Detta är av särskild betydelse för alt läramtbUd­ningen i Stockholm skall få den bredare forskningsanknytning till universi­tetsforskningen som den har vid de högskoleenheler där den utgör en del av ett universitet. Mot denna bakgmnd är det också angeläget att universi­tetet i Stockholm får tillräcklig kapacitet för att kunna utveckla den gmnd­läggande pedagogiska forskning som måste utgöra bas för såväl kunskaps­förnyelsen som forskamtbildning och sektorsforskning. Jag förordar där­för att den efter Husen ledigblivande professuren i pedagogik vid universi­tetet i Stockholm behålls som en professur i pedagogik.

Den internationellt orienterade forskningsverksamhet som vuxit fram under Husens tid som professor är av stor betydelse i detta sammanhang. Det är viktigt att denna verksamhet kan fortsätta och anknytas till både läramtbUdning och övrig gmndläggande pedagogisk utbildning samt fors­kamtbildning. Enligt min mening är det också angeläget att de internatio­nella erfarenheterna av skol- och pedagogisk utveckling snabbt kan för­medlas fill lärarnas utbildning och fortbildning och till forsknings- och utvecklingsarbetet rörande den svenska skolan. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om samverkan mellan insfitutionerna med pedagogisk forskning i Stockholm utgår jag från att så kan ske även om detta slags forskning är föriagd till universitet i Stockholm och inte högskolan för läramtbUdning i Stockholm. Mot denna bakgrund biträder jag UHÄ:s förslag och förordar att den efter Husen ledigblivna tjänsten som professor i pedagogik vid universitetet i Stockholm ändras till en tjänst som profes­sor i pedagogik, särskilt internationell och jämförande pedagogik.

Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att, i enlighet med vad jag har förordat, en tjänst som professor (L 22) inrättas och benäm­ningen på en tjänst som professor (L 22) ändras.

Jag övergår nu fill att behandla utvecklingsarbetet på lokal nivå.

Prop. 1980/81:97                                                               31

4   Lokalt utvecklingsarbete

Decentraliseringen på skolområdet har inneburit att ell ökal ansvar för driflen av skolan lagts på kommunerna. Kommunerna, rektorsområdena, skolenheterna och personalen har därigenom fält ett ökal ansvar för ul­vecklingen och för att genomföra förändringar och fortlöpande förbättra och effektivisera arbetet i den egna skolan. Delta bör enligt min mening ske genom ett lokalt utvecklingsarbete som omfattar såväl själva verksam­heten .som ramarna för den.

Flera remissinstanser har med anledning av SFK;s och LUT 74;s betän­kanden diskuterat innebörden av begreppet lokall utvecklingsarbete. Länsskolnämnden i Blekinge län definierar det lokala utvecklingsarbetet som sådant arbete med förändring av verksamheten, som personalen -och ibland även elever — i enstaka skolor tar initiativ lill och genomför. Länsskolnämnden i Östergötlands län anför i sitl yttrande alt del undersö­kande arbetssätt som nu påbjuds i gmndskolans läroplan bör stimuleras att slå igenom från forskarna via skolstyrelsen, den lokala skolledningen och lärarlagen till eleverna. Uppsala kommun uttrycker sig så, all det lokala utvecklingsarbetet är en form av utveckling av den reguljära verksamhe­ten, en förnyelseprocess som läroplansreformerna avses ge upphov till.

Jag använder begreppet lokalt utvecklingsarbete som en sammanfat­tande beteckning på alla de åtgärder på en skola, som syftar till att utveckla den egna verksamheten. Det viktiga i denna verksamhetsutveckling är att de som skall genomföra arbetet själva berörs och får ta ansvaret för förändringar och förbättringar. Åven om de synpunkter jag framför här exemplifieras med gmndskolan anser jag att samma tankegångar kan till­lämpas inom andra utbildningsformer.

4.1 Arbetets inriktning

Lokalt utvecklingsarbete inom gmndskolan, gymnasieskolan och vux­enutbildningen är det arbele med försök till förändringar av verksamheten i den egna skolan, som enskilda och grupper, personal, elever och föräldrar själva tar initiativ till, driver och följer upp. Lokalt utvecklingsarbete syftar således inte i första hand till att få fram generella lösningar, modeller och erfarenheter med avsikt att förmedla dem till andra. Det är enligt min mening viktigt att det lokala utvecklingsarbetet får sin kraft och sin inrikt­ning utifrån de behov och problem som man har i den enskilda skolan.

Det lokala utvecklingsarbetet får emellertid inte vara villkorslöst. För­utom begränsningar i form av de ekonomiska restriktioner skolstyrelsen beslutar om måste det ske i den riktning som läroplanerna och målen i övrigt anger. Det lokala utvecklingsarbetet bör vara ett förändringsarbete som växer fram i ett samspel mellan läroplanens riktningsangivelser och de ambifioner och värderingar som finns hos människor i den enskUda skolan

 

Prop. 1980/81:97                                                     32

och de tolkningar och priorileringar som dessa gör. Arbetet bör kunna utnyttjas för att uppnä ökad effektivitet och ett rationellare resursulnyU­jande.

Del lokala ulvecklingsarbelet kan självfallet gälla alla områden av utbild­ningsverksamheten. Det kan gälla det vardagliga inre arbetel

-    undervisningen: innehåll, kunskapssyn, arbetsformer, arbetssätt, an­vändning av läromedel etc,

-    förebyggande elevvård,

-    fritidsverksamhet osv.,

olika verksamhetsgrenar i skolan

- studie- och yrkesorientering, praktisk arbetslivsorienlering,

-    samverkan hem-skola,

-    skolmåltider, -joursystem osv.,

en del av organisationen -en skolenhet,

-    ett stadium,

-    en eller flera arbetsenheter,

-    en eller flera klasser/gmpper,

de adminislrativa mfinerna i vid bemärkelse, de dagliga mtiner som "hål­ler hela organisationen samman"

-    arbetsledning,

-    information, kommunikation,

-    mtiner för inflytande och samråd,

-    former för beslutsfattande,

-    former för resursfördelning,

-    läromedelshantering (inköp m. m.) osv.

Det lokala utvecklingsarbetet hänger, som jag inledningsvis har framhål­lit, nära samman med insatser för personalens utveckling, i form av intro­duktion på arbetsplatsen, fortbildning och vidareutbildning.

Inriktningen av det lokala utvecklingsarbetet kan variera mellan skolor

- liksom lösningarna kan variera inom ett och samma område. Åven om
det lokala utvecklingsarbetet bedrivs olika på olika håll - med olika
inriktning och olika ambitionsgrad - bör det ha vissa gemensamma drag.
Det måste ske med en viss grad av systematik utifrån medvetna moliv,
med medvetna syften och med en medveten planering. För gmndskolans
del finns här således en nära relafion lill den pedagogiska planering som
sker i samband med framtagningen av arbetsplaner.

I läroplanen för gmndskolan (Lgr 80) sägs beträffande arbelsplanema (s. 59):

"Planeringen vid rektorsområdet skaU redovisas i en arbetsplan. Skyl­digheten att göra upp en arbetsplan markerar den lokala skolans ansvar. Arbetsplanen skall ge uttryck för den enskilda skolans mål och ambifioner

 

Prop. 1980/81:97                                                     33

och därigenom vara ett utvecklingsprogram och en form av lokalt läro­plansarbete. Den bör utgå från en probleminventering. Tyngdpunkten i programmet kan därigenom komma att läggas olika i olika skolor. Någon standardiserad utformning, lika vid alla skolor, bör inte eftersträvas."

Vidare sägs om arbetsplanen (s. 60) att den inte enbart skall vara beskri­vande utan dessutom så långt möjligt uttrycka en ambitionsnivå, som man lokalt kommit överens om att söka uppnå.

Ett gemensamt drag för det lokala utvecklingsarbetet, var det än be­drivs, måste vara att det inte görs för sin egen skull eller för all förändring skall ske fill varje pris utan av omsorg om eleverna och med en ambition att förbättra och effektivisera skolan.

Men motiven för lokalt utvecklingsarbete måste också sökas i persona­lens bedömning av sin arbetssituation. Det som kommer ut av utvecklings­arbete måste i någon mening göra deras situation bättre, ge dem ett utbyte - tillfredsställa en ambition, en vilja, ge ett annat förhållande till eleverna, ge möjligheter att själv lära något nytt om omvärlden eller om barn och ungdom, skapa trygghet och stöd i förändrade relationer till andra vuxna, få störte utrymme för personlig förmåga och intressen, ge stimulans i form av ökat ansvarstagande etc. I denna del knyter det lokala utvecklingsarbe­tet således an till personalutvecklingen.

Det lokala utvecklingsarbetet inbegriper de element av förnyelse som i allmänhet ligger i den enskilde lärarens uppläggning av den dagliga under­visningen - men går samtidigt utöver detta. Det lokala utvecklingsarbetet bör också ges formen av ett kollektivt arbete. Det blir då ofta fråga om alt bearbeta mål och problem som skär genom flera årskurser, ämnen och stadier. För vuxenutbildningens del gäller det ofta frågor som är gemen­samma för hela den sektorn. Lokal samverkan mellan olika vuxenutbild­ningsanordnare blir därmed betydelsefull.

1 det lokala utvecklingsarbetet handlar det ofta om en problemlösning som kräver engagemang från flera i skolan. Arbetet fömtsätter många gånger gemensamma beslut om l.ex. resursanvändning, organisafion eller ekonomi. Del kan vara fråga om att behöva arbeta i en gmpp för att kunna slödja varandra när utvecklingsarbetet möter svårigheter och kriser.

Lokalt utvecklingsarbete bör vara en naturlig del av verksamheten i varje skola. Det blir då också ett arbete som visserligen någonslans har en början - men egentligen aldrig någol tydligt urskiljbart slut, eftersom erfarenheterna används för att hela tiden gå vidare. Lokalt utvecklingsar­bete är därigenom inte något avgränsat, något särskilt i skolans verksam­het - vare sig i tid eller till sin form. Det är en verksamhet som fömtsälls ständigt pågå.

Att det lokala utvecklingsarbetet bygger på lokala initiativ utesluter inte att man också i sådant arbete kan ha nytta av både initiativ, stimulans och stöd utifrån. I själva verket tror jag all detta ofta är en nödvändig fömtsäll-

3    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                     34

ning för att man lokalt skall kunna hålla utvecklingsarbetet vid liv och fömya det. Men det innebär också, att det ställs särskilda krav på hur stödet och sumulansen ufifrån utformas. Till det återkommer jag längre fram.

En viktig uppgift för skolstyrelsen och skolledningen bör vara just att skapa fömtsättningar för det lokala utvecklingsarbetet. Detta kan främst ske genom en behovsinriktad fördelning av de medel till förstärkning och utveckling, som skolstyrelsen enligt mina förslag i det följande genom omprioriteringar kommer att förfoga över. Andra åtgärder bör vara att skapa effektivitetsbefrämjande former för samråd och för en mer rationell planering av personalens utbildning.

Jag anser att det också är angeläget att i kommuner och skolor skapa ett ökat intresse för att lösa mer långsikfiga och generella problem. Lösningar­na kan ge perspektiv på den egna verksamheten men också bidra fill att hjälpa andra. Ett sådant mer systemafiskt utvecklingsarbete är angeläget för att finna lösningar på många problem. Detta slag av verksamhet kan givetvis initieras lokalt, av skolor och skolstyrelser, men också utgöra gemensamma projekt på initiativ av länsskolnämnderna. Jag räknar med att kommuner och nämnder härvid också kommer att efterlysa forskar-medverkan från högskolan i detta arbete.

Det är också nödvändigt att på andra ställen kunna utnyttja de kunska­per och erfarenheter som finns lokalt. Inte minst erfarenheterna från de s.k. utvecklingsblocken pekar på detta, samtidigt som det självfallet är stimulerande att få fillfälle att bedriva eller medverka i olika typer av försök som ingår i ett vidare sammanhang. För många små kommuner vars resurser för utvecklingsarbete kommer att vara begränsade, trols de för­slagjag i det följande framför, kommer en sådan samverkan inom länen all ha stor betydelse.

Jag övergår nu till att behandla vissa av SFK;s förslag rörande den regionala samordningen av det lokala utvecklingsarbetet.

4.2 Regional saniordning

RegionskoUegierna har funnits sedan år 1974. De har till uppgift alt initiera och främja pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete saml grundutbildning och fortbildning av lärare. Regionskollegierna finns ett i varje lärarutbildningsregion och består av en representant för varje hög­skoleenhet med lärarutbildning och länsskolnämnd samt en representant för de pedagogiska institutionerna inom regionen och en representant för fortbildningsavdelningen. I samband med högskolereformen gjordes vissa justeringar i regionindelningen, varefter SÖ ombad intressenterna i kolle­gierna alt lämna synpunkter på deras framtida verksamhei. 1 slorl sett samtliga ansåg att kollegierna i deras dåvarande form borde avvecklas. Huvudsakligen tre skäl anfördes nämligen:

 

Prop. 1980/81:97                                                     35

högskolereformen hade ändrat fömtsättningarna för arbetet och det var naturligt att söka samarbete med regionstyrelserna, regionskollegiet var otympligt, särskilt i relation till dess begränsade re­surser,

det ansågs i vissa regioner att kollegiet inte hade sysslat med helt menings­fulla uppgifter.

Flera svarande talade dock om behovet av fortsatt samarbete i vissa avseenden, bl.a. för en viss samordning av lärarfortbildningen och för skapandet av samband mellan FoU-arbetet och vardagsarbetet i skolan.

I likhet med SFK och remissinstanserna förordar jag att regionskolle­gierna avskaffas.

Regionstyrelsernas uppgifter innefattar samordnande planering i fråga om utveckling och utbyggnad inom regionen av den grundläggande hög­skoleutbildningen med sikte pä ett allsidigt utbildningsutbud och ett effek­tivt resursutnyttjande, sammanhållande ansvar för anknytningen mellan högskoleenheter med och utan fasta forskningsresurser saml organisa­fions- och förvaltningsfrågor som berör i första hand två eller flera statliga högskoleenheter.

SFK ser det som angeläget att regionstyrelserna kan ingå som en dd i ett regionalt samarbete på utbildningsområdet. De har redan en samordnande och sammanhållande funkfion och har kontakter såväl med högskolan som det omgivande samhället. De disponerar betydande resurser. Kommitién anser att det skulle kunna ligga en vinst i att låta regionslyrdserna få ett sammanhållande ansvar för ett regionalt samarbete på utbildningsområdet.

SFK är medveten om alt ett regionall samarbete med så många intres­senter som det här är fråga om kan komma att möta samma svårigheier som regionskollegierna.

Flertalet remissinstanser avstyrker eller är tveksamma till regionslyrel­sen som sammanhållande instans, bl. a. UHÅ. rektorsämbetet vid universi­tetet i Uppsala, förvaltningsnämnden vid lärarhögskolan i Malmö, SÖ, SACO/SR och flera länsskolnämnder. Remissinstanserna erinrar om att regionstyrelsernas ansvarsområde primärl är högskolan och att del före­slagna samarbetet med så mänga intressenler lorde stöta på många svårig­heter. Från flera remissinstanser, bl.a. länsskolnämnderna i Blekinge. Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län, understryks önskvärdheten av att det regionala samarbetet byggs upp ulan centrala regler och anvis­ningar.

Jag delar i hög grad remissinstansernas farhågor i detla avseende. Jag anser de uppfattningar som framkommit om regionskollegierna mer än väl motivera att man inte nu försöker tillskapa ell nylt organ med allmänt samordnande uppgifter utan preciserade arbetsområden och utan styrande funktioner. Jag utgår från att de som anser att behov av samordning föreligger i något avseende också tar de nödvändiga kontakterna för att ett sädant skall komma till stånd.

 

Prop. 1980/81:97                                                     36

Regeringen bör bereda riksdagen tiUfälle att ta del av vad jag nu har anfört om den regionala samordningen av FoU-arbetet.

5   Personalutveckling

5.1 Utgångspunkter

Mina förslag rörande personalutveckling grundar sig på den övertygel­sen att en förändring av skolan och vuxenutbildningen inte kan bli fram­gångsrik med mindre än att personalen ges möjlighet till utbildning och annan personlig utveckling. Jag har haft fyra utgångspunkter för mina förslag.

En första utgångspunkt för mig är alt det finns ett starkt samband mellan de åtgärder som vidtas för skolväsendets utveckling och för personalens utbildning. Det är därför skolväsendets - och därigenom samhäUets -behov som inom ramen för begränsade ekonomiska resurser måsle styra inriktningen av personalens ulbildning.

En andra utgångspunkt är att jag anser att nuvarande resurser för perso­nalutbildning inom skolväsendel inte är väl använda. Delta beror enligl min mening bl. a. på att ansvaret för beslul, planering och genomförande är splittrat på för många organ. Splittringen gör det svårt all samordna och effektivt utnyttja tillgängliga resurser. Därtill kommer all innehållet i hög­skolans olika kurser, som utnyttjas av personal inom skola och vuxenut­bildning, i allmänhel inle är särskill väl anpassal lill skolans utveckling och nuvarande behov. Någon samlad behandling av personalutbildningens in­nehåll har lidigare aldrig gjorts. Riksdagens ställningstaganden har i hu­vudsak gällt den fortbildning som bedrivs inom ramen för SÖ:s forlbild-ningsanslag. Enligt riksdagens uttalande i samband med besluten om grundskolans läroplan (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/ 79:422) borde emellertid även vidareutbildningen behandlas. Statens eko­nomiska insatser för denna är betydligt slörre än för fortbildningen inom fortbildningsanslagel. Jag kommer därför aft i det följande lämna förslag som innebär en helhetssyn på samtliga insatser.

En tredje utgångspunkt för mina ställningstaganden är, som jag tidigare har framhållit, att decentraliseringen pä skolväsendels område har gjort personalutbildningens inriktning och innehåll lill ett mer belydelsefulll instrument än tidigare för all söka förverkliga dess mål. Samtidigt bör ett ökat ansvar kunna läggas pä kommunerna, skolorna och de enskilda män­niskorna för planering och genomförande av personalutbildning.

En fjärde utgångspunkt är den utformning som lärararbetet har. 1 delta ingår ett slort mått av lid för lektionsförberedelser, enskild fortbildning, konferenser och samråd. Lärarnas genomgäng av läroplanen, val av läro­medel, inläsning av material före lektioner, förberedelser av studiebesök

 

Prop. 1980/81:97                                                     37

m.m., diskussion med kolleger och elever under arbetsenhets- och klass­konferenser och i klassråd utgör en kontinueriig personalutveckling. Den organiserade personalutbildning jag kommer alt behandla i det följande utgör endast en kompletterande insats til) det enskilda och kollektiva lärararbetet som utgör en skyldighet för varje lärare inom den normala arbetstidens ram.

Personalutbildningsfrågorna har nyligen behandlats av LUT 74 i dess betänkande (SOU 1978:86) Lärare för skola i utveckling. Jag övergår nu till att redogöra för LUT 74:s förslag angående fortbildning och vidareut­bildning av skolväsendets personal och mina ställningstaganden till dessa. Jag behandlar också kortfattat introduktion av nyanställd personal.

5.2 En helhetssyn på lärarutbildningen och behovet av personalutveckling

LUT 74 har i enlighet med sina direktiv lagt ett helhetsperspektiv på läramtbUdningen, där grundutbildningen och åtgärder för personalens ut­veckling efter yrkesdebuten skall samspela. 1 likhet med LUT 74 och flertalet remissinstanser vill jag understryka betydelsen av detta helhets­perspektiv. Jag är emellertid inle nu beredd att ta ställning till frågor som har att göra med grundutbildning av lärare.

LUT 74 anser att behovet av personalutbildning är myckel slort, dels med hänsyn till att genomsnittsåldern för de nu verksamma lärarna är låg och att därför lärare med ny grundutbildning under lång tid kommer att vara i minoritet, dels därför att enligt utredningens uppfattning en väsentlig del av lärarnas totala yrkesutbildning bör utgöras av återkommande utbild­ning. Det stora behovet av personalutbildning och annan personalutveck­ling stryks också under av remissinstanserna.

För egen del är jag inte beredd att nu ta slällning till frågan om avväg­ningen mellan grundutbildning och utbildning efter yrkesdebuten. Det­samma gäller LUT 74:s förslag rörande introduktion och inskolning på arbetsplatsen för i första hand nyutbildade lärare. Jag nöjer mig därför här med att belysa behovet av introduktion och inskolning i ett mer allmänt perspektiv.

Det bör vara en självklarhet att all nyanställd personal får en genomgång av sina arbetsuppgifter och informeras om förhållanden av skUda slag på den nya arbetsplatsen. Utredningen om skolans inre arbete (SIA) riktade uppmärksamheten på dessa frågor och underströk vikten av systematiskt genomförda introduktionsprogram vid varje skola. Utredningen gav i sitt huvudbetänkande (SOU 1974:53) Skolans arbetsmiljö förslag på moment som kan ingå i en sådan systematiskt genomförd introduktion på arbets­platsen.

Ansvar för att introduktion till nyanställd personal ges vUar på skolhu-vudmannen. I sin egenskap av huvudman har kommunen samma arbetsgi­varansvar beträffande lärare med statligt reglerad tjänst som belräffande

 

Prop. 1980/81:97                                                     38

övriga arbetstagare i kommunens tjänst. Kommunerna måsle därför, så­som Kommunförbundet uttalade i sitt yttrande över 1969 års personal­vårdsutredning, sörja för erforderiiga personalvårdsinsalser även för lärar­personalen. Kommunförbundets principuttalande beträffande huvudman­nens arbetsgivaransvar i här nämnl avseende är en avgörande utgångs­punkt för uppbyggnaden av en fungerande personalvård för lärare. Utbildningsutskottet har särskilt erinrat om uttalandet och anser alt del är angelägel att kommunerna ser över hur de ordnat sill ansvar för samtliga inom skolväsendet anställda (UbU 1973:44 s. 5, rskr 1973; 311).

Som LUT 74 påpekar är det emellertid väsentligt att därutöver överväga vilka ytteriigare åtgärder av mer pedagogisk arl som behöver vidtas i inskolningssyfte främst för att ge slöd åt nyutbildade lärare under deras första tjänstgöring.

5.3 Personalutbildningens uppgifter

Den snabba förändringen av samhället, kunskapstillväxlen och ständigt nya krav på skolan förutsätter, som LUT 74 framhåller, en fortlöpande omprövning av skolpersonalens utbildningsbehov. LUT 74 pekar därvid på tre motiv för en återkommande utbildning av skolpersonalen;

-    Behovet av att ha beredskap inför förändringar.

-    Behovet av samspel mellan teori och praktisk tillämpning.

-    Behovet av personalutbildning som stöd för ett lokalt utvecklingsarbete och för personlig utveckling.

LUT 74 menar att man kan lägga tre olika aspekter på personalutbild­ningens uppgifter; en med betoning på gemensamma uppgifter på arbets­platsen och en andra med betoning på det individuella. LUT 74 kallar dessa uppgifter skol- resp. individinriktad fortbildning. En iredje uppgift för personalutbUdningen är att fungera som ett styrmedel att utveckla skolan mot centralt uppställda mål. Denna del av utbildningen kallar LUT74 samhällsbestämd fortbildning.

LUT 74 använder sig av denna indelning när det gäller att beskriva innehåll, form, målgmpper, organisation och behov av resurser för perso­nalutbildning.

LUT74;s indelning kan underlätta analysarbetet. Många remissinstan­ser har också uttryckt sin tillfredställelse med indelningen. Det bör emel­lertid enligt min mening understrykas ati det i realiteten ofta inte går att särskilja fortbildningens skilda uppgifter. Till syfte och innehåll torde man således inte alltid lokalt komma att se några tydliga gränser mellan skolin-riktad och individinriktad fortbildning. Den samhällsbestämda utbildning­en bör enligt min mening ses som ett utslag för samhällets intresse att ange mål och inriktning för såväl den skol- som den individinriktade utbildning­en.

 

Prop. 1980/81:97                                                     39

5.3.1 Skolinriktad personalutbildning

Jag har lidigare redogjort för hur jag ser på del lokala utvecklingsarbetet och sambandet mellan detta och åigärder för personalens utveckling (av­snitt 4). Jag har därvid betonat alt lill ulvecklingsarbelet i en enskild skola måsle räknas alla de åtgärder som individer eller grupper i skolan företar i syfle alt utforma den dagliga verksamheten så att den successivt i alll slörre utsträckning svarar mot de mäl samhället ställt upp för skolan.

Del ökade lokala ansvaret för skolans utveckling kan bidra till att ut­vecklingsprocesser kommer igång eller intensifieras i de enskilda skolorna. Den förändrade ansvarsfördelningen kan dock inte ensam förväntas leda till ett lokalt förändrings- och utvecklingsarbete.

Del är mol denna bakgrund man bör se LUT74:s förslag rörande skolin­riktad personalutbildning. De krav som bör ställas på denna bör enligt LUT 74:s uppfattning bl. a. vara att

—skapa tillfällen till diskussioner om skolans mål och deras innebörd,

—ge information om de förutsättningar som den enskilda skolan arbetar med,

-      ge enskilda skolor eller grupper av personal inom dessa stöd och hjälp i
det fortlöpande arbetet med att granska och värdera den egna verksam­
heten,

—     ge personalen i enskilda skolor stöd och hjälp all successivt öka sin
kunskap om utvecklingsprocessers natur etc,

-    möta de konkreta behov av stöd och hjälp som enskilda skolor eller grupper inom dessa behöver,

-    förmedla information mellan skolor.

Det är uppenbart, vilket jag tidigare har betonat, att gränserna mellan vad som är att betrakta som utbildning, utvecklingsarbete, informations-och konferensverksamhet samt vad som är normala planeringsuppgifter är flytande.

I det dagliga arbetet blir således ofta utvecklingsarbete och skolinriktad fortbildning en helhet. Det fmns således en stark koppling mellan personal­utbildning i dess skolinriktade form och det lokala, skolinriktade utveck­lingsarbetet. Bokstavskombinationen FbU - fortbildning och utvecklings­arbete — är på den lokala nivån från denna synpunkt mer relevant än den traditionella FoU - forskning och utvecklingsarbete - för att beskriva samspelet i skolutvecklingen. Inte minst framträder detta om man jämför personallagsulbildningen (PLAG) och skolledarutbildningen (SLUG) äena sidan med den utveckling av arbetsplaner som sker med stöd av den lokala genomföranderesursen å den andra sidan.

PLAG, som endast berör gmndskolan, skall särskUt bidra till en utveck­ling av skolans samlade verksamhet inom det egna rektorsområdet. Speci­ellt intresse riktas därvid mot arbetssätt och arbetsformer i skolan. Alla aktiviteter i skolans samlade verksamhet bör bidra tiU elevernas allsidiga utveckling. Innehållet i de olika verksamheterna bör därför bestämmas

 

Prop. 1980/81:97                                                     40

utifrån skolans mål. PLAG syftar just till ett ökal målinriktat samarbele mellan skolans olika yrkesgrupper.

Jag anser alt personalutbildning av det slag PLAG representerar bör planeras och i princip ocksä genomföras lokalt. Lokall känner man bäsl förutsättningarna. Man vel hur långl man har kommit i förändringsarbelel. vilka problem som finns, elc. Lokall kan man också i regel bäst bedöma vilka utvecklingsinsatser som i ett vissl läge är mesl angelägna. Med förslagen i den s.k. besparingsproposilionen och riksdagens ställningsta­gande därtill (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81: 15, rskr 1980/81: 120) samt i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) har dessa fortbild­ningsinsatsers karaktär av fortbildning för lokalt utvecklingsarbete med ett starkt lokall inflytande än tydligare markerats. Bl.a. blir del därmed inle längre nödvändigl att bedriva fortbildningen i lagarbetets form. Jag har därför i budgetpropositionen anförl alt fortbildningen framgent bör kallas fortbildning för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan.

Behovet av utbildning kan variera starkt från rektorsområde lill rektors­område. 1 någon skola kan del vara naturligl att lägga tyngdpunkten på planering eller små försök av olika slag, medan det i en annan skola är angelägnare med en mer tradilioneU utbildningsinsats. På vissa häll kan del vara lämpligl att alla i skolan redan från början deltar i utvecklingsproces­sen. Utbildningsinslag kan behöva varvas med andra arbetsuppgifter. Pä andra håll kan det vara bättre att någon mindre personalgmpp försl tar itu med frågorna och kanske genomgår någon externt arrangerad kurs. Utbild­ningstidens längd och förläggning kan således behöva variera liksom ut­bildningsformerna i övrigt.

Många gånger kan det vara naluriigt att knyta utbildningen lill någol mer specifikt aktuellt problem i skolan som t.ex. hur alkohol-, narkotika- och tobaksfrågorna skall behandlas eller hur undervisningen i de naturoriente­rande ämnena skall kunna förbättras. Skolans skyldighet alt verka för jämställdhet fömtsätter att dess personal får kunskaper och hjälp alt bear­beta attityder till kvinnligt och manligt. Jämställdhetsfrågorna skall därför enligt min mening ingå i fortbildningen för lokall utvecklingsarbete i gmnd­skolan.

Kommunen och rektorsområdet behöver ha stimulans, stöd och hjälp på olika sätt. Sådan stimulans i fråga om utvecklingsprocessen ges genom informations- och kommenlarmalerial till läroplanerna. Därvid bör olika exempel och problem presenteras. Dessulom behövs en betydande per­sonalinsats på olika rektorsområden. Enligt min mening bör del ankomma på länsskolnämndema att i samarbele sinsemellan och med skolstyrdsema svara för detta. SÖ bör därvid ha en gentemot länsskolnämndema samord­nande uppgift.

Som jag tidigare har nämnt har PLAG enbart berört gmndskolan. Jag anser det emellertid angeläget att förbättra fömtsättningarna för del lokala utvecklingsarbetet även inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Ut-

 

Prop. 1980/81:97                                                     41

vecklingsinsatser med PLAG;s inriktning bör därför snarast initieras också för dessa utbildningsformer. Möjlighetema till samverkan härvidlag mellan kommunens vuxenutbUdning och andra former av vuxenutbildning bör beaktas.

5.3.2 Individinriktad personalutbildning

Den individinriktade utbildningen skall enligt LUT 74 ge den enskilde tillfälle att vidga och fördjupa erfarenheter, kunskaper och insikter inom de områden som gmndutbUdningen omfattat. Den skall därvid bl. a. - utöver den skolinriktade utvecklingsstödjande fortbildningen - ge den enskilde möjlighet att utveckla den problemlösande förmågan, förmågan att analy­sera och motivera sitt agerande, den reflekterande inställningen till sitt ämne eller sina ämnen, förmågan att söka och bearbeta kunskap samt vanan vid och förmågan till samverkan och samarbete med andra. Den individinriktade personalutbildningen skall vidare, enligt LUT 74, ge den enskilde tillfälle att söka och bearbeta kunskaper samt göra erfarenheter och upplevelser på områden som befingas av yttre förändringar i samhälle, arbetsliv, yrken och ämnen eller av förändringar av värderingar och syn­sätt inom samhälle, arbetsliv och forskning; av väsentlig betydelse är här också det internationella perspektivet. Den enskilde skall också ges tillfälle att komplettera sin utbildning i de fall centrala beslut förändrar skolan som institution och ta del av kunskaper och erfarenheter som görs genom forskning och utvecklingsarbete på undervisningsområdet, att fördjupa den specialisering mot ämnesområden (ämnen), åldersgrupper eller funk­fioner, som gmndutbildningen omfattat, att vidga eller komplettera denna specialisering samt att utbilda sig för nya funktioner inom sin tjänst. Den enskilde skall också få tillfälle till olika slag av personlig utveckling.

Det stora och variationsrika behovet av personalutbildning understryks av remissinstanserna. Generellt sett anses möjligheterna till komplettering av ämneskunskaper och yrkesfärdigheter f. n. alltför dåliga och för ojämnt fördelade på de olika personalkategorierna. Behovet av ämnesmetodisk fortbildning bör också enligt remissinstanserna tillgodoses bättre. Några remissinstanser förordar således en förskjutning av insaiserna från mer allmänpedagogiskt slag till sådana som i högre grad direkt berör ämnen och metodik.

Den individinriktade personalutbildningen sker i dag genom olika utbild­ningar som anordnas av fortbildningsavdelningarna och i viss mån av länsskolnämnderna under ämneslnriktade studiedagar. Den för samhäUet totalt sett i kostnadshänseende mest omfattande utbildningen sker emeller­tid inom högskolan med tjänstledighet för studier med B-avdrag på lönen eller med bibehållen lön. Det är angeläget att denna utbildning ger så stort utbyte som möjligt. En annan reglering än den nuvarande bör därför göras av vilken utbildning i högskolan som bör få genomgås med B-avdrag. Del ankommer på regeringen eller den myndighet som regeringen beslutar att

 

Prop. 1980/81:97                                                     42

bestämma om vilka fömtsättningar som skall gälla för att studier skall berättiga tiU tjänstledighet med helt eller delvis behåUna löneförmåner.

Jag övergår nu till att redogöra för mina förslag i detta avseende och behandlar sedan också frågorna om ansvarsfördelning och om målgmpper för utbildningsinsatsema. Jag tar också upp frågan om tidsresurser för den lokala skolutvecklingen och för den individinriktade utbildningen.

5.3.3 Angelägna personalutbildningsbehov

Som jag fidigare har framhållit bör även inriktningen av den individinrik­tade personalutbUdningen bestämmas utifrån skolväsendets behov och utformas så att utbildningsinsatserna om möjligt knyter an till del lokala utvecklingsarbetet.

Personalutbildningen måste således enligt min mening primärt syfta till att personalens kompetens skall kunna bibehållas eller förbättras. Utbild­ningen måste därför tillgodose såväl behovet av komplettering och fördjup­ning som breddning av kunskaperna och vidareutvecklingen av arbetssätt och metodik i olika ämnen.

Innehållet i skolans skilda ämnen förändras olika snabbt. Inom t.ex. vissa tekniska ämnen sker utvecklingen i en takt som gör all lärarnas kunskaper redan efter några år kan vara föråldrade. Inom andra ämnesom­råden är kunskapsmassan mer statisk. 1 sammanhanget villjag emeUertid ännu en gång framhålla att förändringar av innehållet i ett ämne inte behöver innebära att det uppstår behov av formaliserade utbildningsinsat­ser. Det är ett naturiigt inslag i lärarens förberedelse- och uppföljningsar­bete att han eller hon fortlöpande informerar sig om nyheter och föränd­ringar på samma sätt som det för alla andra yrkesgmpper i samhället är nödvändigt att följa med i utvecklingen inom sitt yrkesområde. En syste­matisk planering av verksamheten i skolan lillsammans med kolleger är enligl min mening härvid av slor betydelse.

Vid sidan av de utbildningsbehov som uppstår på grund av förändringar i ämnesinnehåll är det angelägel att också uppmärksamma behov som beror på brister i lärarnas grundutbildning.

Del är här inte möjligt att göra en heltäckande beskrivning av de utbild­ningsbehov som kan bli aktuella i framliden. Det måste ankomma på SÖ att som en del av den långsiktiga och övergripande planeringen också analysera och presentera behoven av personalutbildning samt lägga fram förslag till innehåll i och inriktning av sådan utbildning. Jag kommer därför under förutsättning av riksdagens bifall till mina förslag senare alt föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att i samband med anslagsframställningarna med början för budgetåret 1982/83 kartlägga behovet av personalutbildning inom skola och vuxenutbildning samt framlägga förslag till erforderliga åtgärder och priorileringar. SÖ bör därvid utgå från vad jag i det följande anför om angelägna behov.

En stor del av utbildningsbehoven bör som jag har sagt tidigare, tillgo-

 

Prop. 1980/81:97                                                     43

doses inom högskolan. SÖ bör undersöka vUka möjligheter det finns alt anlita andra utbildningsanordnare i de fall högskolan inte kan svara för utbildningen. Sådana utbildningsanordnare kan vara branschorganisatio­ner för yrkesteknisk utbildning, olika organisationer m. fl. Jag vill här peka på några särskilt angelägna behov.

Regeringen bör bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu anför om angelägna fortbildningsbehov.

I skilda sammanhang har jag framhållit behovet av att förbättra under­visningen i basfärdigheterna i skolan. Jag anser därför att det är ytterst angeläget att låg- och mellanstadiets lärare ges möjligheter till en ämnes-och metodinriktad utbildning i svenska och matematik. En motsvarande utbildning med vuxenpedagogisk inriktning är angelägen för lärarna inom grundutbildningen för vuxna.

1 enlighet med beslut om läroplan för grundskolan m. m. (prop. 1978/ 79; 180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422) har en omfattande fortbildning inletts för klasslärare i naturorienterande och tekniska moment. Utbild­ningen som omfattar sammanlagt fem dagar skall vara samordnad med ett lokalt utvecklingsarbete varvid möjlighelerna till en stadieövergripande metodisk fortbildning som också omfattar högstadiets lärare skall beaktas. Den ämneslnriktade fortbildningen för låg- och mellanstadiets lärare skali enligt beslut av riksdagen (prop. 1979/80; 100 bil. 12, UbU 1979/80; 21, rskr 1979/80:233) genomföras under en femårsperiod med början 1980/81 och omfatta var tredje lärare. Som ett komplement till denna fortbildning anser jag del angelägel alt utbildningsmöjligheter av skilda slag skapas inom högskolan.

För flera lärargrupper på högstadiet finns behov av en kompletterande utbildning. Jag vill här särskilt peka på de behov som de nya kursplanerna för högstadiet leder till. Uppgiften att orientera om olika ämneskunskapers betydelse för skilda yrken och studier har förts in som moment i grundsko­lans kursplaner i avsikl att förstärka studie- och yrkesorienteringen och göra den till en angelägenhet för alla i skolan. Som ell ytterligare exempel vill jag framhålla de förändringar som har skett i kursplanerna vad gäller den allmänbildande undervisningen om datorer. De nya huvudmomenten berör i första hand undervisningen i samhälls- och naturorienterande äm­nen samt i matematik. Många lärare med äldre grundutbildning behöver komplettera sina kunskaper. Utbildningsbehovet är enligt min mening störst för lärare i samhällskunskap och matematik. Behovet av fortbildning på detta område är stort också för gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens lärare.

För högstadiets del anser jag det vidare angelägel att få fler lärare med en bred kompetens. 1 slor ulslräckning har lärarna pä högstadiet bara utbildning i två ämnen. Utbildningsinsatser som breddar kompetensen hos högstadiets lärare bör därför få hög prioritet. Jag vill i sammanhanget peka på bristen på lärare med utbildning i teknik inom den naturorienterande

 

Prop. 1980/81:97                                                     44

sektorn och i religionskunskap inom den samhällsorienterande sektom. För dessa grupper bör kompetenshöjande insatser sällas in. Jag vill härvid betona att utbUdning som leder fill ny behörighet lill annan tjänst inle, utöver vad som hittills har gällt, bör bedömas vara angelägen.

Jag har tidigare påtalat behovet av en skolinriktad fortbildning för gym­nasieskolans och vuxenutbildningens lärare. När del gäller den mer indi­vidinriktade personalutbildningen bör den enligt min mening ha sin tyngd­punkt i komplettering och fördjupning. Som jag lidigare har påpekat med­för den snabba tekniska ulvecklingen att ämneskunskaperna för vissa lärargrupper snabbt föråldras. Jag vill här speciellt framhålla de behov som utvecklingen inom elektronik- och dataområdet föranleder för vissa lärar­kategorier. Den tekniska utvecklingen liksom ulvecklingen inom dataom­rådet får följder för ett flertal ämnen. Sä t.ex. påverkas innehållet i de ekonomiska ämnena på ett avgörande säu. Andra konsekvenser av den tekniska utvecklingen inom dataområdet är att problem som lidigare har betraktats som alltför komplexa för all kunna behandlas i undervisningen nu ofta kan tas upp. Med den nya tekniken kan också olika processer och fenomen lättare åskådliggöras i undervisningen varigenom metodiken i många ämnen förändras. Jag anser det angeläget all personalutbildningen planeras så att berörda lärargrupper får möjligheler all snabbt ta del av olika nyheter.

Jag vill i sammanhanget underslryka betydelsen av all lärarna i de yrkesinriktade ämnena ges uiökade möjligheler att kontinueriigt komplet­tera sina yrkeskunskaper. Detla behov av utbildning betingas i första hand av de tekniska och produktionsmässiga förändringarna inom näringslivet. Jag ser del därvid som angelägel alt utnyttja kurser och andra utbildnings­arrangemang inom näringsliv, industri och förvaltning. För lärare i yrkes­inriktade ämnen kan del många gånger vara ändamålsenligt all direki i yrkeslivet fä komplettera sina kunskaper. Jag anser därtor all de möjlighe­ter lill yrkesstudier som nu finns skall finnas kvar. Beslul om yrkessludier fattas i dag av länsskolnämnderna. Trots all eflertVågan pä yrkessludier är slor utnyttjas inte hela den avsatta resursen. Jag anser att delta till någon del beror pä en alllför omständlig beslutsprocess. Del är därför angelägel alt finna sådana former för planering och beslul om yrkesstudierna all de kan på ett enkelt sätl planeras in i lärarnas arbele. Jag anser därför all i fortsättningen kommunen utifrån generella riktlinjer och inom ramen för de bidrag till lokal skolutveckling och personalutbildning som jag kommer att föreslå bör få besluta om yrkesstudier för lärare. Inom yrkesinriktade studievägar på gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen är det vidare angeläget att fackteori och arbetsteknik kan integreras. Delta kräver för många lärare grundläggande utbildning inom. exempelvis matematik. Olika kurser, bl.a. inom komvux, kan vara lämpliga i della sammanhang.

Jag vill framhålla alt del är väsentligt att lärarna inom vuxenutbildningen ges samma möjligheter lill personalutbildning som lärarna i grundskolan

 

Prop. 1980/81:97                                                     45

och gymnasieskolan. De förslag jag här lägger fram för grundskolans och gymnasieskolans lärare gäller i tillämpliga delar således även för vuxenut­bildningens lärare. Sistnämnda lärargruppers speciella behov och förut­sättningar måste emellertid också särskilt uppmärksammas.

De utbildningsbehov som aktualiseras för vuxenutbildningens lärare men också i många fall för lärarna inom gymnasieskolan berör små mål­grupper. Jag anser det därför angeläget aft utbildningen arrangeras så att den kan samordnas för de olika lärargrupperna. Möjligheterna till samord­ning med personalutbildningen för arbetsmarknadsutbildningens lärare måste därvid beaktas. En samordning av utbildningarna kan vara ända­målsenlig även av rent pedagogiska skäl. Lärarna inom de olika slagen av utbildning har ofta olika utbildningsbakgrund och olika erfarenheler vilket kan utgöra en stimulans i utbildningen.

Bristen på speciallärare är fortfarande stor i skolväsendet. Behovet av personal med någon form av specialpedagogisk kompetens visar relativt ringa tecken till att minska. Enligt min uppfattning utgör därför det special­pedagogiska området alltjämt ett område som bör prioriteras. Här står beträffande anordnandet av utbildningen flera vägar öppna. Dels finns de gängse speciallärarutbildningarna, vilka ger en förhållandevis såväl bred som djup utbildning. De bör anordnas även fortsättningsvis i enlighet med vad jag har föreslagit i propositionen om besparingar inom statsverksam­heten, m. m. (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81: 15, rskr 1980/81; 120). Det är emellertid enligt min mening angeläget att skolans personal i betydande utsträckning ges specialpedagogisk kompetens även på andra sätt. Från resurssynpunkt är det inte rimligt alt slora delar av lärarkåren går igenom en så lång och dyrbar utbildning som speciallärarlinjerna. Sådan utbildning bör i första hand förbehållas lärare som på grund av sin tjänstgöring har särskilt stora behov av specialpedagogiska färdigheter. Därför måste ut-bUdningsbehovet inom specialpedagogik tillgodoses även på andra sätt. De flesta kommuner har tUlgång till egen specialpedagogiskt utbildad perso­nal. Jag anser att det bör vara möjligt att den personalen engageras i lokalt anordnad utbildning i specialpedagogik. Samverkan med högskolan är härvidlag viktig vid anordnandet av kortare kurser inom olika områden. Jag vUl här också aktualisera behovet av fortbildning för lärare inom specialskola och särskola. Jag ser det angeläget att berörd personal bereds tillfälle att delta i den fortbildning som ordnas för skolväsendets personal i övrigt. Det är emellertid nödvändigt att de också får möjligheter att i takt med den pedagogiska och tekniska utvecklingen fortlöpande komplettera sina kunskaper inom resp. specialområde. Jag vill här särskilt nämna behovet av fortbildning i teckenspråk.

Jag vUl här också något behandla behoven av fortbildning på gmnd av invandringen. Ett problem därvidlag utgör bristen på behöriga hemspråks­lärare, vUket jag något berört vid min presentation av förslagen i 1981 års budgetproposition. Det är angeläget att sätta in kompetenshöjande åtgår-

 

Prop. 1980/81:97                                                     46

der också i fråga om den obehöriga delen av lärarpersonalen, särskill för dem som kan bedömas komma alt tjänstgöra en längre tid i skolväsendet. Så långt möjligt bör också de behöriga hemspråkslärarnas behov av fort­bildning beaktas, varvid jag anser att specialpedagogiska moment bör ges särskild uppmärksamhel. Utbildningen kan utgöra en dd av det lokala utvecklingsarbetet och knyta an lill personallags- och skolledarutbildning-arna.

Skolan har ett stort ansvar för att invandrarbarnen inte endast lär sig sitl hemspråk utan även svenska. Särskilda och mer omfattande utbildningsin­satser bör sättas in för att förbättra lärarpersonalens förmåga all undervisa i svenska som främmande språk. Del lorde här bli fråga om relativi sett längre kurser inom högskolans ram. Denna utbildning bör vända sig till alla kategorier av lärare i svenska och främmande språk i skolväsendet. Sty­rande vid urvalet måsle givetvis vara det lokala behovet av personal med särskilda kunskaper på området.

SLUG ingår vid sidan om PLAG, numera fortbildningen för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan, i det personalutbildningsprogram som utgör ett led i SIA-reformen. Utbildningen startade 1976 och föregicks av en försöksutbildning. Målgruppen består till ca 60% av skolledare i grund­skolan. De resterande 40 procenten utgörs av skolledare i gymnasieskola, kommunal och statlig vuxenutbildning m.fl. skolformer. Avsikten är att samtliga skolledare skall genomgå utbildningen. Huvudsyftet med SLUG är att skapa instmment för att ändra skolans arbetssätt. Utbildningen syftar också fill att utveckla skolledarfunktionen men är inte någon tradi­tionell ledamtbildning. Den skall i stäUet vara en hjälp för den enskilde och hans skola att i högre grad än nu nå fram lill skolans mål. Skolledarnas ansvar för jämställdheten leder fiU att dessa frågor bör beaktas i SLUG. En fjärde inte Uka klart uttalad ambition är att enskilda skolledare skall fördju­pa sin självkännedom och sin kunskap om relationer mellan människor. I regeringens proposition om besparingar i statsverksamheten, m.m., har jag föreslagit besparingar avseende denna utbildning.

SLUG är i huvudsak en grundutbildning för alla i tjänst varande skolle­dare. Jag anser det angeläget att denna utbildning kan fuUföljas enligt de ursprungliga planerna trots besparingarna. Det är också viktigt att nytill­kommande skolledare kan få del av utbildningen. Som jag har framhållit i besparingspropositionen bör det vara möjligt alt genom höjd effekfivitet och viss samordning med PLAG minska kostnaderna för SLUG. Jag har fidigare föreslagit en förändring av PLAG som innebär alt utbildningen planeras och genomförs som en skolinriktad lokal fortbildning och som stöd för det lokala utvecklingsarbetet. Det är därför nödvändigt att SLUG organiseras på ett sådant sätt att möjligheterna att genomföra delar av utbildningen i anslutning tUl det lokala utvecklingsarbetet fillvaratas.

 

Prop. 1980/81:97                                                               47

5.4      Ansvarsfördelning mellan stat och kommun för personalutveckling

Jag har lidigare föreslagit riktlinjer för innehållet i den framlida personal­utbildningen inom skola och vuxenutbildning. Jag övergår nu lill alt sam­manfatta min syn på ansvarsfördelningen mellan stat och kommun för personalutbildningen.

Jag anser att det alltjämt bör ankomma på staten att ha det övergripande ansvarel för personalutbildningen. Men planering av personalutveckling bör också ses som ett led i den lokala verksamhetsplaneringen. Det bör vara en lokal angelägenhet att bedöma vilka utvecklingsinsatser som kan vara aktuella mot bakgrund av bl.a. de mål och riktlinjer för personalut­bildning som staten anger samt de utbildningar för skolpersonalen som anordnas inom högskolan, av SÖ eller av andra utbildningsanordnare. Staten bör ekonomiskt stödja kommunernas verksamhet på detla område.

Sammanfattningsvis anserjag således att staten bör

-    svara för den övergripande planeringen och samordningen av personal­utbildningarna,

-    ange mål och riktlinjer för samt göra en prioritering av personalkategori­er och innehåll i personalutbildningen,

-genom olika arrangemang erbjuda möjligheter till en återkommande utbildning för skolväsendets personal saml

-      ge allmänt stöd åt skolutvecklingen i kommunerna dels genom att kom­
munerna ges en samlad resurs för lokalt utvecklingsarbete och personal­
utbildning, dels genom personalinsatser för stöd till lokalt utvecklingsar­
bete och medverkan i personalutbildning som arrangeras lokalt.
Kommunen bör inom ramen för det lokala utvecklingsarbetet ansvara

för planering, organisation och i en del fall även genomförande av perso­nalutbildning enligt de av staten givna riktlinjerna men med anpassning till lokala behov och fömtsättningar.

Kommunerna får därmed ansvaret för att centralt beslutade utbildnings­insatser planeras in i ett lokalt utbildningsprogram.

Regeringen bör inhämta rikdagens godkännande av de riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om personalutbild­ningen för skolväsendet som jag nu har redovisat.

5.5      Målgrupper

De statliga insatserna inom ramen för det s. k. fortbUdningsanslaget riktade sig ursprungligen i första hand tiU skolledare och lärare. Efter hand har i viss utsträckning även annan skolpersonal men även förtroendevalda i skolstyrelser kommit att omfattas av åtgärder, som bekostas från ansla­get. De möjligheter till lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier som regleras genom AST avser i princip enbart arbetstagare med statligt regle­rad anställning.

LUT 74 har i sitt arbete med fortbildningsfrågor haft som utgängspunkt

 

Prop. 1980/81:97                                                     48

all samarbetet mellan olika grupper med anknylning lill skolan skall ökas. LUT 74 menar att alla yrkesgrupper inom skolan och inom kommunens sektor för barn- och ungdomsarbete har ett ansvar för skolans utveckling. Genom att olika personalgrupper möts i gemensamma fortbildningsaklivi-teter ökar förutsättningarna för att skolan skall fungera som en samordnad helhet. En naturlig följd av den ökade betoningen av kontakten mellan skola och samhälle är, enligt LUT74, ocksä att föräldrar och andra grup­per utanför skolan bereds tillfälle att delta i skolans utbildnings- och utvecklingsprogram. LUT 74 förutsätter därför att all personal utifrån den egna skolans bedömning skall kunna delta i de fortbildningsaklivileter, som LUT 74 benämnt "skolinriktad" fortbildning. Däremot har LUT 74 begränsat sitt förslag rörande den s. k. individinriktade fortbildningen till att gälla enbart lärare.

De remissinstanser som yttrat sig i fråga om målgmpperna ansluler sig till utredningens uppfattning.

Några remissinstanser framhåller emellertid betydelsen av alt man vid planeringen av personalutbildningen tar hänsyn till att personalen har olika funktioner i skolan och därför behöver olika utbildningsmöjligheter. Beslul om personalutbildning har hitfills i många fall fattats av olika myndigheter för olika personalkategorier. Detta har, som några remissinstanser påpe­kat, ibland lett till oklarhet om vem som har ansvaret för beslut i del enskilda fallet.

Jag har tidigare i samband med mina förslag rörande åtgärder för lokal skolutveckling framhållit betydelsen av att alla i skolväsendel verksamma deltar i ulvecklingsarbelet. Kommunen har ocksä arbetsgivaransvar för all sin personal i vad avser personalutveckling.

Jag kommer senare alt föreslå att statsbidragen för stöd lill lokall ut­vecklingsarbete och för personalutveckling för personal med statligt regle­rade tjänster skall samlas under särskilda anslagsposter. Del bör då vara möjligt för skolhuvudmannen att samordna det statUga bidraget med kom­munala medel för personalutveckling. Planeringen av lokalt utvecklingsar­bete och personalutveckling bör härigenom underlättas.

5.6 Tidsresurser

LUT 74 föreslår att varje kommun och skola skall disponera en fast tidsresurs årligen då undervisningen stäUs in för att tillgodose skolinriktade behov, dvs. lokalt utvecklingsarbete och viss personalutbildning.

I dag far i flertalet skolformer undervisningen inställas under fid som motsvarar högst fem dagar per läsår för planering av skolarbetet eller fortbildning av lärare - s. k. studiedagar.

För gmndskolans del har bl.a. de förändrade statsbidragsbestämmel­serna medfört ökade möjligheler fill att arrangera arbetet i skolan så au det underlättar förändringar. Den s. k. genomföranderesursen, som ulgår un-

 

Prop. 1980/81:97                                                     49

der den tid den nya läroplanen introduceras, skall också underlätta olika utvecklingsinsatser. Den planeringsdag som man i gmndskolan har möjlig­het att ta ut för att lärare och elever gemensamt skall kunna planera sin verksamhet är också en resurs i sammanhanget.

Delar av den undervisningsfria tiden i lärarens arbetstid utnyttjas också för konferenser, information, utbildning etc. Flera av de centrala fortbild­ningsprojekt, som nu genomförs, såsom personallagsutbildning, skolledar-utbildning och fortbildning av lärare i naturorientering och teknik, har en uppläggning som innebär att personalen vid skolan arbetar samtidigt med sin egen utveckling och skolans utveckling.

Det finns således redan i dag ett antal olika möjligheter att ordna perso­nalutbildning. Detta förhållande, liksom det faktum, att det är svårt att skilja kollekfiva behov från individuella gör att jag inte är beredd att föreslå att en viss fast tid utöver studiedagstid åriigen avsätts för att täcka vissa på förhand angivna behov av utbildning. Däremot anser jag att det även i framtiden är nödvändigt att kunna ställa in den ordinarie undervisningen för att inom ramen för det lokala utvecklingsarbetet bereda personalen möjligheter till utbildning, planering eller arbete som inte går att genomföra på annan fid. Antalet sådana studiedagar bör vara detsamma som nu. Planeringsdagar av samma slag som i gmndskolan enligt Lgr 80 bör kunna förekomma också i gymnasieskolan. Genom att den ordinarie undervis­ningen är inställd ökar också möjligheterna till kontakt med företrädare för samhället utanför skolan -myndigheter och näringsliv.

Vid sidan av behovet av tid i skolan för gemensamt kollektivt arbete med utveckling och utbildning på arbetsplatsen pekar LUT74 på behov av tid för individuell utbildning. 1 samband med sina förslag rörande individinrik­tad fortbildning menar LUT74 således att individen själv, ensam eller i samråd med andra, är den som bäst kan avgöra vilken utbildning som vid en given tidpunkt i skolarbetet är mest angelägen. Med denna utgångs­punkt finner LUT74 det naturiigt att låta den enskilde ansläUde få ett större inflytande över formerna för och innehållet i personalutbildningen. LUT74 slår således fast ett antal principer för hur den enskilde skall förfoga över utbildningsresurserna;

-    Den enskilde bör regelbundet kunna förfoga över viss tid för egen fortbildning.

-    Den enskilde bör i princip ha rätt att själv avgöra vilket innehåll som hans eller hennes egen fortbildning bör omfatta.

-    Den enskilde bör i princip ha räU aU själv välja vilka utbildningstillfällen i samhället han eller hon önskar utnyttja för sin egen fortbildning och i anslutning härtill också den form i vilken han eller hon önskar genomfö­ra denna fortbildning.

-    Den enskilde bör i princip ha rätt att själv avgöra på vilket sätl han eller hon önskar ta ut den tid för egen fortbildning som den enskilde dispone­rar.

4   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                     50

Flertalet remissinstanser understryker det angelägna i att ge personalen ett stort inflytande över den egna utbUdningen. EU stort antal remissin­stanser, bland dem SAV, Kommunförbundet och Landstingsförbundet, ställer sig dock tveksamma tiU att den enskilde själv skall "förfoga över" utbildningen på det saft LUT 74 föreslår. Personalutbildningen måste pri­märt utgå från verksamhetens behov, säger Landstingsförbundet. SAV menar att det inte går att bestämma någon viss tidsvolym i förväg eller årligen för personalutbildning.

Jag delar de båda kommunförbundens och SAV;s synpunkter på den utformning av den individinriktade fortbildningen som LUT74 föreslagit. Som jag tidigare har framhållit får personalutbildningen i det decentralise­rade skolväsendet stor betydelse som ett statligt styrmedel av verksamhe­ten. Det innebär att samhäUet/arbetsgivaren måste kunna utnyttja den personalutbildning samhället bekostar för att främja skolväsendets utveck­ling i enlighet med läroplanen. Jag är därför inte beredd aft biträda LUT 74;s förslag rörande ett ökat enskilt inflytande i fråga om personalutbild­ningen. Jag vill dock erinra om att lärararbetet f.n. är så konstruerat att den enskilde fömtsäUs utbilda sig också inom ramen för den enskUda lärararbetstiden. Vidare villjag erinra om det personalinflytande som följer av medbestämmandelagen och de avtal som träffas på lagens gmnd liksom om de möjligheter studieledighetslagen (1974:981) ger.

6   En förändrad organisation för lokal skolutveckling

Som jag har sagt tidigare innefattar lokal skolutveckling såväl utveck­lingsarbete som personalutbildning. Gränserna dem emellan är flytande och vid lösningen av ett problem kan bådadera komma till användning. Jag ser emellertid en väsentlig skillnad mellan utvecklingsarbete och personal­utbildning.

Det lokala utvecklingsarbetet måste redan på gmnd av sin karaktär vara lokalt också i den meningen att den lokala nivån har det avgörande infly­tandet över hur det skall utformas. Statens styrning sker här i form av mål och riktlinjer, tim- och kursplaner o.d. Inom den ramen ankommer det på den lokala nivån att utforma sitt eget lokala utvecklingsarbete, med det stöd som staten enligt vad jag tidigare har föreslagit kan ge genom främst länsskolnämnderna. Genom utformningen och inriktningen av detta stöd kan staten främja en viss prioritering och önskvärd utveckling.

Med personalutbildningen bör det i viss mån förhålla sig annoriunda. Utvecklingen mot ramstyrning i stället för detaljreglering innebär i viss mån att staten avhänder sig medel att direki påverka verksamheten i skolväsendet och att reformera innehållet, liksom den kan sägas försvaga möjligheterna att uppräuhålla en likvärdig utbildningsstandard i landet. Sett i det perspektivet får personalutbildningen en ökad betydelse. Ett av

 

Prop. 1980/81:97                                                     51

dess främsta syften blir att tjäna som ett indirekt styrmedel i fråga om skolväsendets verksamhet och utveckling. Det blir därför mer angeläget än tidigare att staten utövar ett direkt inflytande över personalutbildningens innehåll. Så är inte fallet i dag. Den stora del av personalutbildningen för lärare som i dag bedrivs under tjänstledighet med B-avdragslön styrs av gammal praxis. Utbildningarnas innehåll är normalt föga inriktat mot de olika skolformernas mål och styrs av beslut inom högskolan. Det ökade samhälleliga behovet att påverka verksamheten via personalutbildningen ökar också angelägenheten av att utjämna de stora skillnaderna kommu­nerna emellan i fråga om att utnyttja utbildningen.

Olika myndigheter beslutar f. n. om deltagande och förmåner vid delta­gande i utbildning. Vissa utbUdningar är obligatoriska, andra frivilliga. Någon klar och entydig princip för vilka förutsättningar som skall gälla i det ena och andra fallet existerar inte. Systemet har växt fram under en lång och reformrik tid och kännetecknas av en mängd improvisationer.

Lärarnas riksförbund (LR) säger i sitl remissvar med anledning av LUT 74 att den nuvarande fortbildningens organisation ger anledning till flera kn°tiska kommentarer. Den uppvisar - inle minsl efler högskolereformen — en splittrad bild med olika myndigheter som ger och fördelar anslagen till fortbildning. Resurserna splittras på en rad aktiviteter med risk för mindre effektivt utnyttjande. Den hierarkiskt uppbyggda organisationen är svår att anpassa till kraven på medinflytande från berörd personal. An­svarsfördelningen mellan myndigheterna ger ett oklart intryck. Allmänt sett tycks de inbördes kontakterna fungera mindre väl. Dessutom är den återkoppling med berörda lärargrupper, som fortbildningsorganen kan eta­blera, obetydlig.

Jag anser att LR;s kritik är berättigad. Flera andra remissinstanser bekräftar denna uppfattning. LUT 74 föreslår en bättre samordning och ett mer systematiskt utnyttjande av tillgängliga personella och ekonomiska resuser för personalutbildning och utveckling av skolan. En utgångspunkt för SAK;s förslag rörande personalutveckling är att en ökad samordning av och ett mer sammanhållet ansvar för och inflytande över befintliga resurser för fortbildning av skolans personal kommer till stånd.

Mina förslag till en ändrad organisation av den lokala skolutvecklingen innebär, mot bakgrund av vad jag nyss har anförl, i huvudsak följande.

Riksdag och regering gör efter förslag från UHÄ och SÖ de övergri­pande prioriteringarna rörande personalutbildningens resurser och inrikt­ning. Den individinriktade personalutbildningen för skolväsendel bör så långt möjligt ske som fortbildning och vidareutbildning inom högskolan. Inom högskolan anordnas utbildning av delta slag främst i form av enstaka kurser. Åven den personalutbildning jag föreslår för skolan bör ske i form av enstaka kurser. Eftersom ifrågavarande utbildning är specifikt avsedd för skolans personal bör medlen genom centrala beslut destineras lill anslaget Utbildning för undervisningsyrken. Medlen bör fördelas mellan

 

Prop. 1980/81:97                                                     52

högskoleenheter på samma sätt som medlen för övriga enstaka kurser. Eftersom regionstyrdserna fördelar medel till enstaka kurser regionvis inom ramen för anslaget till enstaka kurser och lokala och individuella linjer bör regionstyrelserna även fördela medlen till enstaka kurser för personalutbildning för skolväsendet. Under det nyssnämnda sektorsansla­get bör således beräknas en anslagspost till personalutbildning för skolvä­sendet för varje högskoleregion.

I propositionen (1979/80:104. UbU 1979/80:29, rskr 1979/80:341) om vissa högskoleadministrativa frågor anslöt sig chefen för utbildningsdepar­tementet till uppfattningen att medelsfördelningen till högskoleenheterna inom anslaget till lokala och individuella linjer och enstaka kurser är förenad med en rad problem och framhöll att han avsåg att återkomma till regeringen beträffande en utredning av frågan (s. 13). Jag vill framhälla att förslagen i det föregående belräffande medelstilldelningen till högskoleen­heterna för enstaka kurser för personalutbildning för skolväsendel inte avser att föregripa en sådan utredning. Enligl vad jag har erfarit avses denna ske i anslutning till en samlad utvärdering och översyn av den institutionella organisationen i högskolan.

SÖ bör besluta om vilka utbildningar som skall berättiga till lön med B-avdrag. Detla kan gälla såväl utbildningar inom högskolan som utbildning­ar bedrivna på annat sätt och med andra utbildningsanordnare. Beslutan­derätten belräffande oavkortad lön vid ledighet för studier bör ligga kvar hos regeringen. Skolstyrelserna bör däremot falla de individuella besluten rörande lön med B-avdrag resp. oavkortad lön vid tjänstledighet för studier inom de riktlinjer regeringen eller SÖ fastställt. Skolstyrelserna får en avgränsad ekonomisk resurs lill grundskolan som lill en del skall användas för all anställa ersättare för lärare som genomgår personalutbildning med någon form av behållna löneförmåner inom de gränser SÖ och regeringen faslslälll och till en del får användas fritt av skolstyrelserna för lokall utvecklingsarbete. Molsvarande införs i gymnasieskolan och den kommu­nala vuxenutbildningen. Av tekniska skäl är det dock lämpligare att bidra­get till dessa skolformer får användas som ell bidrag fill den tjänstlediges lön.

Jag övergår nu till alt i detalj redovisa mina förslag. Jag behandlar därvid först vissa instansers funktioner inom den förändrade organisationen för den lokala skolutvecklingen.

6.1 Riksdag och regering

Styrningen av det lokala ulvecklingsarbelet från central nivå lorde vad gäller innehållet bli indirekt. Den tar sig uttryck i ekonomiska beslul och beslut om hur tilldelade medel får användas. Den innehållsliga styrningen sker främsi därigenom alt målen för de olika skolformernas verksamhei anges. Enligl min mening är den nya läroplanen för grundskolan härvidlag

 

Prop. 1980/81:97                                                     53

ett användbart instrument. Den anger inriktning och ramar, men ger samti­digt så stort lokalt .självbestämmande att ett lokalt utvecklingsarbete grun­dat på lokala initiativ inte hindras. 1 fråga om gymnasieskolan skapas bättre förutsättningar genom mina förslag om fri resursanvändning och projektstudier i propositionen om besparingar i statsverksamheten, m.m. (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81: 15, rskr 1980/81: 120) vilka jag utföriigare kommer att behandla i ett förslag till proposition om gymnasieskolans timplaner. För den kommunala vuxenutbildningen har komvux-ulredning-en utarbetat ett förslag till ny läroplan, vilket f. n. remissbehandlas.

Som jag nyss har nämnt är ett ökat inflytande över personalutbildningen från statsmakternas sida närmast en nödvändighet i det decentraliserade skolväsendet. Riksdagens och regeringens beslul rörande personalutbild­ningen bör vara direkta utflöden av den inriktning man vill ge skolväsen­dets utveckling. Detta kräver en helhetssyn på personalutbildningen. Ett framtida personalutbildningsprogram bör innehålla klarare priorileringar och fastare förankras i en helhetssyn på skolväsendets utveckling som fastställs av riksdag och regering. Jag har tidigare (avsnitt 5.3.3) angett de prioriteringar som bör gälla för den närmaste tiden. Förändringar i pro­grammet bör ske fortlöpande. Jag vill betona vikten av kontinuitet på detla område. Programmen måste ges tid att slå igenom och utbildningsanord-narna ges rimlig tid att genomföra programmen och möjlighet att med någorlunda säkerhet planera sin verksamhet.

Det system jag här förordar ger betydande möjligheter att variera graden av statlig styrning. Man kan nöja sig med allmänt hållna uttalanden om att en eller annan inriktning bör ges, men man kan också klart ange målen vad beträffar innehåll, omfattning, hur många som bör genomgå utbildningen, under vUken tid den bör fullföljas osv. Självfallet kan man också välja olika detaljeringsgrad för olika inslag i verksamheien. Jag vill framhålla att della samlade grepp på personalutbildningen måste innefatta ett medvetande om att de totala ekonomiska resursema är begränsade. Riksdagens och rege­ringens styming skaU därför givetvis också innefatta de totala statliga resurser som avsätts för lokalt utvecklingsarbete och personalutbildning.

6.2 Skolöverstyrelsen

1 mina förslag senare i dag i en proposition om den statliga skoladminis­trationen m. m. kommer jag att förorda SÖ:s omvandling i riktning mot ett utvecklande och långsiktigt planerande verk. Detta skapar ändrade fömt-sättningcU' för SÖ i dess relation till det lokala utvecklingsarbetet. SÖ måste ha breda kontaktytor mot faltet, främst genom länsskolnämndema. Tidigare (i avsnitt 3.3) har jag behandlat SÖ;s roU som informationssamlare och -förmedlare. Det är en viktig uppgift i fråga om det lokala utvecklings­arbetet. SÖ bör också kunna pröva i vad mån ett lokalt utvecklingsarbete kan komma tiU användning inom skolforskningen.

 

Prop. 1980/81:97                                                     54

Som central myndighel för skolväsendel har givelvis SÖ också ett an­svar för personalutbildningen. En viktig uppgift för SÖ är att kartlägga utbildningsbehovet. Detla bör tillsammans med SÖ;s förslag till priorite­ringar årligen presenteras regeringen som ett underlag för dess och riksda­gens ställningstaganden. Det bör också kunna vara utbildningsanordnarna till hjälp i deras planering. Ett led i SÖ:s kartläggningsarbete blir självfallet uppföljningen av beslutade reformer i fråga om såväl skolan och vuxenut­bildningen som lärarutbildningen. Som jag tidigare har sagt bör exempelvis brister i fråga om ämnesteoretiska kunskaper bland lärarna beaktas, lik­som behovet av personal med särskild utbildning av skilda slag.

Den modell jag här har förordat fömtsätter givetvis att samarbetet mel­lan SÖ och utbildningsanordnarna, främst högskolemyndigheterna, vidgas betydligt. Högskolemyndigheternas planering kommer i hög grad att un­derlättas om man inom högskolan i god tid får kännedom om angelägna behov eller förändringar. På samma sätt kommer SÖ;s verksamhet att underlättas om verket besitter kunskaper om resurser och möjligheter inom högskolan.

Vissa typer av personalutbildning passar inte in i högskolan eller saknar högskolan resurser att genomföra. 1 fråga om sådan utbildning bör SÖ ha ett ansvar för att den kommer till stånd. Jag har tidigare berört behovel av personalutbildningsinsatser för lärare inom yrkesutbildningsområdet. Så­dan utbildning saknar högskolan i stor utsträckning möjligheter att anord­na. Detta område kommer enligt min mening att bli ett av de viktigaste för SÖ att ansvara för. Huvudprincipen bör vara att SÖ arrangerar utbildning­en och finansierar den, men så långt möjligt överlåter genomförandet på andra genom "uppdragsutbildning". Givetvis bör SÖ, om det är lämpligt, ställa personella resurser till förfogande. Jag vill dock här framhålla att SÖ inom sig inte bör bygga upp en egen utbildningskapacitet för skolväsendets personalutbildningsbehov. SLUG får ses som ett rent undantag från denna princip.

Vid utbildningsplaneringen måste kvantitativa mål noga avvägas mot kvalitativa. Utformas utbildningen som en 20-poängskurs i högskolan mot­svarar varje årssludieplats två utbildade per år. Utformas den som en 4-poängskurs blir antalet utbildade per årssludieplats tio.

Jag har tidigare understmkit personalutbildningens funktion av styrme­del visavi skolväsendet. Det är bl.a. därför angeläget att personalen ge­nomgår den utbildning som är den från samhällets utgångspunkt mest angelägna. Ett medel att åstadkomma detta är att medge någon form av behållna löneförmåner vid genomgång av angelägen utbildning. Som jag har nämnt tidigare har hittUls utbildad praxis när det gäller tjänstledighet för studier med B-avdragslön inte varit tillfredställande, kanske främst därför att den i så ringa utsträckning anpassats till skolväsendets föränder­liga behov. Denna praxis varierar också i viss mån från länsskolnämnd till länsskolnämnd. Jag ser ingen möjlighet att inom nuvarande organisafion med länsskolnämndema som B-avdragsbeviljande myndighet förändra

 

Prop. 1980/81:97                                                     55

detta. Enligt min mening bör därför SÖ i framtiden bestämma vilka utbild­ningar som skall berättiga till lön med B-avdrag. Delta bör ske pä så sätl alt SÖ varje år, med utgångspunkt i de priorileringar regering och riksdag angivit, ger ut en förteckning över utbildningar vilka SÖ funnit angelägna för de olika lärarkategorierna inom grundskola, gymnasieskola och vuxen utbildning och utifrån vilken skolstyrelserna kan fatta sina individuella beslut om lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om prövningen av lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier. 1 denna förteckning bör vidare anges vilka utbildningar regeringen beslutat skall berättiga till oavkortad lön.

En sådan förteckning kan givetvis inte täcka in alla länkbara utbildning­ar, även om strävan måste vara att den är fullständig. En skolstyrelse kan t. ex. bedöma att det i kommunen föreligger behov av att en lärare genom­går en speciell utbildning som inte finns i SÖ:s förteckning. Det kan exempelvis gälla ämnesteoretisk utbildning eller yrkessludier för en lärare vid en gymnasieskola med någon "udda" specialkurs. Skolstyrelsen bör därför helt självständigt, dvs. även för utbildningar som inte är upptagna i SÖ:s förteckning, få medge lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier inom en viss ram. Denna ram bör vara tio procent av den totala omfatt­ningen av tjänstledigheten med B-avdrag och oavkortad lön.

I det föregående (under avsnitt 3.1) har jag förordat att forskningsre­surser inom SÖ avsätts för utvärdering av personalutbildningen. Det är angeläget att denna utvärdering sker fortlöpande så att kurser inom hög­skolan eller i annan form till sitt innehåll och sin uppläggning motsvarar skolväsendets behov och deltagarnas önskemål.

6.3 Högskolan

Beträffande det lokala utvecklingsarbetet bör högskoleenheterna kunna göra betydande insatser. De förfogar över expertis som rimligen kommer att efterfrågas av de enskilda skolorna, skolstyrelserna eller länsskolnämn­dema. HittiUs har skolutveckling i stort sett varit en angelägenhet för personal enbart vid de pedagogiska insfitutionerna. Jag anser det betydel­sefullt att också övriga institutioner, med anknytning fill skolans värld, kommer med i arbetet. Det kan gälla andra beteendevetenskapliga och sociala discipliner, men också, och i stor utsträckning, institufioner som svarar för ämnesteoretisk utbUdning i olika skolämnen. Ett sådanl samar­bete bör leda tUl att ämnesteoretiska landvinningar snabbare sprids i skol­väsendet och mera omedelbart kan komma till användning. En uppgift för högskolan blir att presentera den forskning som finns och dess resultat. Men högskolan bör också kunna ta emot direkta uppdrag från lokal nivå inom skolan för att tillföra det lokala utvecklingsarbetet sin kompetens. I och med att nuvarande FoU-anslag enligt mina förslag begränsas till i huvudsak ett forskningsanslag, medan skolstyrelserna och länsskolnämn-

 

Prop. 1980/81:97                                                                   56

derna lillförs motsvarande resurser för utvecklingsarbete, blir della i hög grad önskvärt.

Ett lokalt utvecklingsarbete får en i viss mening relalivl begränsad inrikining. Det kommer att bli ell arbele i slort inom gällande organisato­riska ramar, inriktat pä skolans mera omedelbara problem. Del kan gälla störningar i skolarbetet, undervisningens uppläggning och organisation, men också dess innehåll. Den kritik som riktats mol FoU-verksamhelen på skolområdet har till stor del gällt just detta. Vilken nytta har vi i skolans vardag av FoU? Svaret har ofta varit negativt. Med denna nya modell, dvs. ett ökat regionalt och kommunall ansvar för utvecklingsarbetet, bör de fakiorer som har orsakat denna negativa attityd kunna undanröjas. Man kommer lokalt att upptäcka de resurser och den kompetens högskolan representerar och forskningsresultaten kommer snabbare och i större ut­sträckning verksamheten tillgodo. Detla förutsätter dock ett slarkl engage­mang och en stor öppenhet från forskarnas sida.

SFK föreslår att särskilda resurser avsätts vid de pedagogiska institutio­nerna i Linköping, Malmö, Mölndal, högskolan för läramtbUdning i Stock­holm, Umeå och Uppsala för forskningsstöd och uppföljningsstöd i det lokala utvecklingsarbetet. Detta stöd skulle ges försöksvis under en sex­ärsperiod och i första hand avse tjänster för ändamålet.

Här villjag först erinra om att ett myckel stort antal av remissinstanser­na i olika sammanhang uttalal sig mot all resurser enbart förbehålls peda­gogiska institutioner. Både remissinstanser som representerar universitet och högskolor, såsom rektorsämbetena vid universUeten i Lund och Umeå, planeringsnämnden för lärarutbildning vid universitet i Linköping och regionsiyrelserna i Linköping, Lund/Malmö och Göteborg och andra, såsom RRV, FRN och HSFR, anför att skolforskningen i ökad omfattning bör engagera forskare från andra områden än de rent pedagogiska. I anslutning till diskussionen om hur stöd för forskning och uppföljning i det lokala utvecklingsarbetet skall fördelas anför likaledes ett myckel stort antal remissinstanser att detla stöd bör ges direkt till länsskolnämnder och kommuner. Jag har redogjort för en dd av remissynpunkterna fidigare. Närheten till fältet, kännedomen om skolverksamheten i länet resp. kom­munen och anknytningen till det lokala utvecklingsarbetet ger länsskol­nämnd och skolstyrelse bättre fömtsättningar för detta arbete än de peda­gogiska institutionerna anför remissinstanserna.

Jag har nyss framhåUit att högskolan enligl min mening har en viklig uppgift att fylla i det lokala utvecklingsarbetet. Min uppfattning är emeller­tid, som jag tidigare har deklarerat, att ansvarel för denna verksamhet i huvudsak bör ligga lokalt och att också resursema i betydande omfattning bör disponeras lokalt. Jag är därför inte beredd att biträda SFK;s förslag att tillföra de pedagogiska institutionerna ytterligare resurser för forsk­ningsstöd och uppföljningsstöd i det lokala utvecklingsarbetet.

Detta bör inte nödvändigtvis vara ett hinder för högskoleenheterna att

 

Prop. 1980/81:97                                                     57

successivt bygga upp resurser för det ändamål kommittén nämnt. Jag räknar med att skolstyrelserna och länsskolnämndema kommer att re­pliera på högskolan i det lokala utvecklingsarbetet. Något hinder för skol­styrelserna att använda en del av sina resurser för uppdragsverksamhet kommer inte att finnas. Också länsskolnämndemas röriiga medel bör kun­na användas för sådan uppdragsverksamhet. Fömtsatt att skolstyrelser och länsskolnämnder bedömer högskolans insatser i fråga om utvecklings­arbete som värdefulla, kommer högskolan att genom uppdragsverksamhet få tillgång till icke oväsentliga resurser för utvecklingsarbete inom skolom­rådet.

Av vad jag tidigare har anfört följer att en väsentligt större del än hitfills av personalutbildningen för skolväsendet kommer att bedrivas inom hög­skolan. Vidare har jag förordat att personalutbildningen blir mera målstyrd och inriktad mot de olika skolformernas verksamhet. 1 första hand kom­mer denna styming att åstadkommas genom de prioriteringar som riksdag och regering gör. Enligt min mening är det naturligt att överenstämmelse kommer att råda mellan kursernas innehåll och omfattning och vad som anges i SÖ;s förteckning över utbildningar som berättigar till lön med B-avdrag och oavkortad lön.

Den personalutbildning som enligt mina förslag skall bedrivas inom högskolan bör, som jag tidigare har framhållit, studieorganisatoriskt ha form av enstaka kurser. Medlen bör anvisas under anslaget Utbildning för undervisningsyrken under en särskild anslagspost för varje högskolere­gion. Regionstyrelserna bör fördela medlen mellan högskoleenheterna.

De föreskrifter som enligt högskoleförordningen (1977:263) gäller be­träffande enstaka kurs bör i huvudsak kunna gälla även enstaka kurs som helt eller delvis avser personalutbildning för skolväsendet och planeras enligt den angivna modellen. Antagningen till sådana kurser för personal­utbildning måste emellertid ske så att alla eller ett visst antal platser i en kurs tillsätts med sådana sökande, som av vederbörande skolstyrelse bedömts ha behov av utbildningen. Med nuvarande utformning av 13 § högskolelagen (1977; 219) är det emellertid inte förutsalt att en viss katego­ri sökande till högskoleutbildningen kan få förtur till utbildningsplatser i den utsträckning som här kan bli aktuell. Därför bör paragrafen ändras så att regeringen eller, efter beslut av regeringen, högskolemyndighet får möjlighet att meddela sådana närmare föreskrifter om antagningen att platser garanteras för skolans personalutbildning. Ändringen bör träda i kraft den I juli 1982. Förslag fill ändring bör fogas lill detla protokoll.

Jag anser att antagningsförfarandet till de enstaka kurser som utnyttjas för personalutbildning för skolväsendels personal närmare bör utredas. Jag avser aft återkomma till regeringen med förslag om ett uppdrag till UHÅ därvidlag. Uppdraget bör fullgöras i samarbete med SÖ och Kommunför­bundet. Ett ändrat antagningsstystem avseende lärarpersonalen i skolan bör syfta till att besked om antagning, eller åtminstone preliminära sådana

 

Prop. 1980/81:97                                                     58

besked, kan lämnas i så god fid att personalplaneringen i'skolan inte onödigtvis störs. Det innebär, enligt min bedömning att beskeden bör lämnas senast den 1 april för utbildning som börjar på höstterminen och senast den 15 oktober för utbildning som böljar efterföljande vårtermin. Vidare bör en urvalsgmnd vid antagningen vara att skolstyrelsen tillstyrkt och gett förhandsbesked om att lön med B-avdrag eller oavkortad lön kommer att lämnas vid tjänstledighet för studierna i fråga.

En del av de särskUda resurserna för lokal skolutveckling jag förordar i detta sammanhang bör skolstyrelserna ha mycket fri förfoganderätt över. Bl. a. skall de kunna användas för utbildningsinsatser i den enskilda kom­munen. Jag fömtsätter att högskolan visar beredvillighet att ställa upp även i de sammanhangen. Medverkan kan ske i sådan form att kommuner­na i detta sammanhang står för kostnaderna. Jag erinrar om att högsko­leenheterna, efter medgivande från regionslyrdserna, kan förlägga enstaka kurser till orter utanför högskoleorterna. Jag räknar med att detta från samhällsekonomiska utgångspunkter i många fall kan vara fördelaktigt belräffande utbildning för skolväsendets personal. De merkostnader för högskolan, som kan uppstå i sådana fall, bör skolstyrelserna hell eller delvis kunna täcka med resurserna för lokal skolutveckling.

1 sitt betänkande (SOU 1980; 5 s. 234) Förenklad skoladministration -principer för ny organisation, anför SAK att fortbildningsavdelningarna inte längre passar in i en statlig organisation för fortbildning eller personal­utveckling.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet att fortbildningsavdelningarna i sin nuvarande form avvecklas. Däremol är de splittrade i fråga om vart resurserna skall föras. Några förordar att de fördelas på länsskolnämnder­na. Kommunförbundet förordar att resurserna förs till kommunerna. Uni­versitetet i Linköping anser att de bör inordnas i högskolans organisation.

För egen del villjag anföra följande.

1 och med att större delen av ansvaret för personalutbildning föriäggs till högskolan bör fortbildningsavdelningarna upphöra som organ inom skol­väsendet. Deras personal bör i huvudsak överföras till högskolan med placering på de orter där de nu är föriagda. Det är enligt min mening oundgängligt att denna betydande personella resurs även fortsättningsvis tas till vara i personalutbildningssammanhang. Jag bedömer att större delen av fortbildningsavdelningarnas uppgifter väl passar ihop med hög­skolans. Huvuddelen av fortbildningsavdelningarnas uppgifter bör därför fortsättningsvis utföras inom högskolan. Därför bör också större delen av de resurser fortbildningsavdelningarna förfogar över för att anordna utbild­ning tillföras högskolemyndigheterna. Återstoden bör SÖ disponera för sådan utbildning som inte lämpligen kan bedrivas inom högskolans ram. Ett exempel på en personalutbildningsinsats, som enligt min mening f. n, inle bör inordnas i högskolan, är SLUG.

Med den ordning jag förordat blir det en uppgift för högskolemyndighe­terna att initiera personalutbildning med utnyttjande av högskolans re-

 

Prop. 1980/81:97                                                     59

surser, följa behovet av personalutbildning och medverka till att högsko­lans resurser utnyttjas rationeUt i fråga om personalutbildningen. Det ankommer således på högkolemyndigheterna att planera personalutbUd­ningen så att skolväsendets behov fillgodoses. Det är enligt min mening av största betydelse för genomförandet av mina förslag alt den betydande personella resurs som högskolan tillförs från fortbildningsavdelningarna verkligen disponeras för de ändamål den är avsedd för. Den personal som anställs måste även i fortsättningen ha omfattande erfarenheter från skol­väsendet. Jag vill understryka den funktion av kontaktlänk mellan högsko­lan och skolväsendet dessa befattningshavare bör utgöra i fråga om både personalutbildning och lokalt utvecklingsarbete.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de riktlinjer jag har redovisat i fråga om planering och genomförande av enstaka kurser som är avsedda som personalutbildning för skolväsendet. Vidare bör riksdagens godkännande inhämtas i fråga om mitt förslag rörande avveckling av fortbildningsavdelningarna och fördelningen av deras uppgifter.

6.4 Länsskolnämnderna

SFK anför beträffande länsskolnämndemas roll i skolans utvecklingsar­bete bl. a. att de kan behöva initiera och driva viss försöksverksamhet som underlag för beslut om åtgärder av större räckvidd. Nämnderna bör också ha möjlighet att stödja och stimulera sådant utvecklings- och förändrings­arbete som kan följa av övergripande utvecklingsinsatser av den lyp PLAG, SLUG och fortbildningen för klasslärare i naturorienterade och tekniska moment nu utgör. SFK föreslår därför att 4 milj. kr. avskils från FoU-anslaget och tillförs länsskolnämnderna. 1 och med att samtliga läns­skolnämnder enligt förslaget kommer att disponera en flexibel resurs anser kommittén att det särskilda anslagel lill lokalt utvecklingsarbete, vilket fördelas på fem länsskolnämnder, inte längre behövs.

En klar majoritet av remissinstanserna stöder de av SFK framlagda förslagen vad beträffar länsskolnämndemas vidgade ansvar och förändra­de arbetsuppgifter, att det inom varje nämnd skall finnas en grupp anställ­da med särskild kompetens för pedagogisk planering och utvärdering samt den ekonomiska resurs om 4 milj. kr. som föreslås lillföras nämnderna.

Jag delar SFK;s uppfattning och avser att i budgetpropositionen för budgetåret 1982/83 lägga förslag i enlighel härmed. Detla bör finanseras genom omfördelning av medel.

Som en följd av mina förslag här och i propositionen om den statliga skoladministrationen m. m. kommer länsskolnämnderna att disponera be­tydande resurer för lokalt utvecklingsstöd m. m. Dessa resurser bör inrik­tas mot en stödjande och initierande funktion i fråga om det lokala utveck­lingsarbetet och den personalutbildning som anknyter till detta. Framför allt de mindre kommunerna har behov av ett sådant stöd. Enligt min

 

Prop. 1980/81:97                                                     60

mening bör emellertid resurserna inte dimensioneras för en fast tjänsteor­ganisation i egentlig mening. Resursema bör kunna utnyttjas flexibelt, exempelvis genom anställning av olika experter för kortare tid och beroen­de på vilka uppgifter som är aktuella under olika år. Nämndema bör också periodiskt rapportera det inom länet pågående utvecklingsarbetet. I fråga om särskilt resurskrävande projekt och sådana som ställer anspråk på särskild expertis bör nämnderna också kunna ha en samordnande funk­tion.

6.5 Statsbidrag till lokal skolutveckling

Utöver den tidsbegränsade genomföranderesursen på grundskolan sak­nar kommunerna i dag särskilda statliga medel till sitt utvecklingsarbete.

1 fräga om personalutbildningen är bilden nägol annorlunda. Kommu­nerna förfogar själva över hur studiedagarna används. Studiedagsresursen bekostas av staten i den meningen all statsbidrag utgår till lärariöner. Detta statsbidrag är emeUertid låst till sin användning. Den flexibilitet syslemet faktiskt medger används inte i särskill stor utsträckning. Kommunen står för genomförandekostnaderna för sina egna studiedagar, medan länsskol­nämnder och fortbildningsavdelningar står för genomförandekostnaderna för de s. k. läns- och rikssludiedagarna, vilka är ett mindretal. Även belräf­fande de senare står kommunen för-resekostnadsersällningar och trakta­menten för sin egen deltagande personal.

Beträffande lärare som är tjänstlediga för studier med behållna löneför­måner i någon form saknar kommunen på det hela taget inflytande. Del gäller sludieval, vilka som skall genomgå ulbildning av olika slag, liksom hur många som skall göra del. De beslulen fallas i dag av den enskilde, högskolans antagningsmyndigheter, länsskolnämnderna, SÖ och regering­en. Gymnasieskolans slatsbidrag är relaterat lill de faktiska lärariönekosl-naderna och utgär med 100 % (efler den 1 juli i år med 98 % enligl förslag i budgetpropositionen 1981, prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 320). Delsamma gäller den kommunala vuxenutbildningen och grundutbildningen för vuxna (i sistnämnda fall har ingen stalsbidragsminskning föreslagits). På grund­skolan täcks vikariekoslnaderna i dag för studielediga lärare genom till-läggsbidragel. Statsbidraget lill grundskolan är emellertid schabloniserat, vilket får till följd att vissa kommuner - exempelvis med ett stort antal lärare som är tjänstlediga med B-avdrag för studier - får en betydligt lägre statsbidragstäckning av sina lärariönekostnader än andra. 1 vissa fall får dock kommunerna full ersättning för sina koslnader via fortbildningsansla­gel och i vissa andra betalar slalen den tjänstledige direki. Detla gäller dock en mindre del av koslnaderna för tjänstlediga lärare.

Nuvarande konstrukfion av statsbidragen till grundskola, gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning har vissa negativa konsekvenser. Den leder till att stalsbidragsdden av de kommunala skolkoslnaderna varierar.

 

Prop. 1980/81:97                                                     61

vilket dels är orättvist, dels kan leda till ekonomiska problem i ekonomiskt svaga kommuner. Det leder vidare till att kommunerna får svårigheter med sin planering av skolans verksamhet och sitl eget utvecklingsarbete, var­medjag också avser personalutbildning. En annan nackdel är att de samla­de resurserna för skolutveckling kommer att variera från kommun till kommun. Därtill tvingas kommunen att avsätta större resurser för skolvä­sendet genom den del av lönerna kommunen själv betalar. Det saknas undersökningar som visar hur detta slår mellan kommuner som har ett stort behov av skolutvecklande insatser och kommuner vars behov inte är så stora. Styrmedel från samhällets sida saknas med undanlag för antag­ningen till speciallärarlinjen som till en del är behovsstyrd.

Jag har tidigare förordat att skolstyrelserna själva skall få avgöra vilka lärare som skall få vara lediga för studier med någon form av behållna löneförmåner och jag har också förordat att kommunerna tillförs resurser via statsbidragssystemet för sitt lokala utvecklingsarbete. Detta förutsät­ter, enligt min mening, ändringar av det nuvarande statsbidragssystemet. Ett ökat kommunalt inflytande i dessa frågor och över statsbidragens disposition fömtsätter ett ökat kommunalt ekonomiskt ansvar. Den nuva­rande statsbidragskonstmktionen ger för gymnasieskolan och den kommu­nala vuxenutbildningen en automatisk kostnadshöjning för staten om anta­let lediga lärare med någon form av behållen lön ökar. På gmndskolan blir förhållandet likartat, eftersom filläggsbidragets storlek är relaterat till bl. a. de kommunala kostnadema för ersättare av studielediga lärare föregående verksamhetsår. Av de skälen anser jag att statsbidragen för att täcka kostnadema för studieledig personal eller ersättare för dem bör ges via särskilda för såväl kommunen som staten klart identifierbara och avgrän­sade anslagsposter. Resursema bör för varje enskild kommun bestå av en del som utgår med en viss procent av statsbidraget till lärariöner för resp. gmndskolan, gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Vidare bör det bestå av en del som fördelas av länsskolnämnderna fill kommunerna efter samma principer som den resurs för Särskilda åtgärder på skolområ­det som jag föreslagit i budgetpropositionen 1981. Detta föratt kommuner med stora skolproblem skall få störte resurser till sin skolutveckling och därför att de kommuner som får ett stort bidrag för särskilda åtgärder därmed också kan få ökade personalkostnader, bl. a. för lön under tjänstle­dighet för studier.

I fråga om användandet av resursema inom dessa anslagsposter anser jetg att kommunema bör ges stor men inte obegränsad frihet. Som jag tidigare har framhållit innebär övergången till ramstyming av det lokala skolväsendet att frantför aUt personalutbUdningsinsatsernas betydelse som styrinstmment för samhället ökar. Det är därför angeläget att det statliga utbudet av personalutbUdning verkligen utnyttjas. Å andra sidan är det viktigt att en del av bidraget verkligen används för det lokala utvecklings­arbetet.

 

Prop. 1980/81:97                                                     62

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag all 60-80% av bidragen till den lokala skolutvecklingen skall användas för att anställa ersättare för lärare som genomgår utbildning resp. i gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen användas för lön till studielediga lära­re. Liksom hittills bör det ankomma på regeringen eller en statlig myndig­het att bestämma vilka utbildningar som skall ge tjänstledighet med B-avdrag på lönen resp. oavkortad lön. Däremot bör kommunerna sköta det individuella urvalet. Skolstyrelsen bör också, som jag har sagl lidigare, inom ramen för denna resurs helt självständigt få medge lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier inom en ram om 10% av den totala omfatt­ningen av tjänstledighet för studier med B-avdrag och oavkortad lön. Dessa 60-80% av bidraget bör också kunna användas ull ersättning åt högskolan för dess merkostnader för lokalt initierad personalutbildning som SÖ eller regeringen beslutat skall berättiga till någon form av behållen lön. Det bör också i förekommande fall kunna användas till att täcka kurskostnader och koslnader för resor och traktamenten. 20-40% av bidraget bör kommunerna disponera i stort sett fritt. Den delen kan använ­das för finansiering av lagutbildning med anknytning till det lokala utveck­lingsarbetet, arbetsavlastande åtgärder för skolledare och lärare på grund av utökade arbetsuppgifter för lokalt utvecklingsarbete, anställning av experthjälp för det lokala utvecklingsarbetet o. d.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om en ny statsbidragskonstmktion för lokal skolutveckling.

6.6 Skolstyrelserna

Det decentraliserade skolväsendet ger större förutsättningar för ett lo­kall utvecklingsarbete. Hur detta arbete skall läggas upp, planeras och styras, liksom innehållet i det, bör skolstyrelsen avgöra inom de ramar som anges av skolförfattningar och läroplaner. Personalens inflytande över verksamheten följer av medbestämmandelagen och de avtal som träffas med lagen som gmnd.

Enligt min mening finns redan nu ett stort utrymme för kommunaU självbestämmande i fråga om det lokala utvecklingsarbetet. Genom de resurser jag här föreslår ökar de lokala möjligheterna ytterligare.

Beträffande personalutbUdningen har jag redovisat skälen för ett fortsatt relativt starkt statligt inflytande. Även därvidlag bör dock det kommunala inflytandet stärkas. Skolstyrelsen bör framgent, som jag fidigare har an­fört, fatta de individueUa besluten om förmåner vid tjänstledighet för studier inom de ramar SÖ och regeringen fastställer med vissa undantag. Skolstyrelsen får också möjligheter att ordna intern utbildning därigenom att viss del av resurserna för lokal skolutveckling fritt står till dess disposi­fion och alltså även kan användas för att anordna utbildning.

Vidare får skolstyrelsen med nämnda resurser och inom av staten givna

 

Prop. 1980/81:97                                                     63

gränser möjlighet att avgöra hur stor dd av resurserna som skall satsas på utbildning resp. utvecklingsarbete. Verksamheten kommer således att be­drivas på en jämfört med nuläget i stort sett oförändrad total utgiftsnivå. Någon kommunal volymexpansion kommer förslaget alltså inte att leda fill. Genom den flexibilitet och de valmöjligheter mellan olika åtgärder som kommunerna ges i mitt förslag ökar möjligheterna att bedriva verksamhe­ten effektivare än tidigare.

Den fria delen bör, enligt vad jag lidigare har anförl, få variera mellan 20 och 40% av hela resursen lill lokal skolutveckling. Det är skolstyrelsen som enligt min mening skall besluta därom. Att bidragsdelen är fri innebär inte att jag förordar ett helt ostyrt bidrag av karaktären ospecificerad förstärkningsresurs. Det bör enligt min mening inte få användas för att inrätta fasta tjänster. Det får inle heller användas så att en koslnadsöver-vältring sker från kommunerna till staten eller för att finansiera kommuna­la angelägenheter utanför det lokala utvecklingsarbetet. Del bör vidare inte användas för arbetsavlastande åigärder av längre varaktighet. Däremot bör experter kunna anställas för kortare perioder och skolpersonalen bere­das möjligheter till tillfäUiga engagemang i samband med det lokala utveck­lingsarbetet och den skolinriktade fortbildningen. I huvudsak bör resur­sema fördelas på de enskilda rektorsområdena och skolenheterna, för att bidragsdelen verkligen skall bli skolinriktat utvecklingsfrämjande. Fördel­ningen bör göras av skolstyrelsen och vara behovsorienterad. 1 vissa fall, där svårigheterna att åstadkomma ett meningsfullt lokalt utvecklingsarbete och behoven därav är särskilt stora, kan skolstyrelsen bli tvungen att själv inifiera och styra verksamheten. Detta bör enligt min bedömning ske endast undantagsvis. Ett annat skäl för skolstyrelsen att inte dela ut hela den fria delen kan vara behov av personalutbildning i skolstyrelsens regi som täcker större områden än ett rektorsområde eller en skolenhet. Det­samma kan gälla utvecklingsarbete av liknande karaktär, exempelvis i anknytning tiU invandramndervisning eller företagsförlagd gymnasieut­bildning. Jag vill emellerfid ånyo betona att den fria delen av bidraget inte är avsedd för fasta tjänster eller för permanent förstärkning av kommunens skoladministration.

Den bundna delen av resursen tUl lokal skolutveckling bör, som jag har sagt tidigare, få variera mellan 60 och 80%. Skolstyrelsen avgör fördel­ningen meUan den bundna och den fria delen inom nämnda ramar. Från den bundna delen bestrids kostnader för lärares tjänstledighet med lön med B-avdrag resp. oavkortad lön vid studier. Även resekostnadsersättningar och trakamenten betalas med dessa medel utom för speciallärarlinjens studerande.

Jag viU betona att skolstyrelsen endast får medge bibehållna löneförmå­ner i överensstämmelse med SÖ;s förteckning. Jag anser dock, som jag tidigare har sagt, att skolstyrelsen själv, utan SÖ;s medgivande, bör få fatta beslut om lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier inom en ram som uppgår till 10% av den totala omfattningen inom kommunen av

 

Prop. 1980/81:97                                                     64

tjänstledigheter för studier med B-avdrag och oavkortad lön inom denna tioprocentiga ram får sålunda skolstyrelsen exempelvis medge lön med B-avdrag även för sådana studier som ger behörighel till annan tjänst utöver vad jag tidigare (avsnitt 5.3.3) anfört.

Eftersom skolstyrelsens beslut skall utgöra en samlad bedömning av det lokala behovet av personalutbildning och dess innehåll bör, enligl min mening, skolstyrelsens beslut om löneförmåner vid personalutbildning inte kunna överklagas. En sådan samlad bedömning lorde, enligt min mening inte säkrare och bättre kunna göras av någan annan instans.

Genom mina förslag kommer olägenheter av byråkratiskt slag att minska för den enskilda läraren. I dag söker han plats i högskolan hos UHÅ eller den enskilda högskoleenheten. Han ansöker hos länsskolnämnden om lön med B-avdrag och han ansöker hos skolstyrelsen om tjänstledighet för studier. Han är alltså beroende av tre myndigheters icke samordnade beslut innan han kan börja utbildningen. Genom de förslag jag nu har framlagt minskar detta krångel.

Jag vill också nämna att jag har övervägt andra lösningar grundade på ett renodlat individuellt förfarande utan skolstyrelsens inblandning. Ett fort­satt sådant system leder emellerfid enligl min uppfattning till belydande nackdelar för framför allt skolstyrelserna, men också för de enskilda.

Skolstyrelserna skulle i stort sett inte få ett störte inflytande över angelä­genhetsbedömningen än i dag. Exempelvis skulle en invandrartät kommun inte kunna främja personalens utbildning i invandrarkunskap eller in-vandramndervisningens metodik. Kommuner med stor brist på speciallä­rare kommer att sakna möjligheten att prioritera ulbildning i specialpeda­gogik. En kommun med yrkeslärare som saknar betydelsefuUa kunskaper för undervisningen i fackteori får mycket små möjligheter att vidta åtgär­der däremot. Såväl enskilda som skolstyrelser och företrädare för persona­len har framfört att nuvarande antagningssystem med myckel sena antag­ningstider fill de enstaka kurserna har betydande olägenheter. Del kan inträffa att en lärare kommer med på en utbildning mycket sent. Det medför svårigheter för den enskilde och för kommunen, exempelvis att anskaffa vikarie. Å andra sidan kanske lärare som sökt tjänstledighet för studier inte blir antagna. Det kan få såväl kostsamma som svårlösta följder för den kommun som i god tid försäkrat sig om en ersättande lärare, liksom det givetvis är besvärligt för de enskilda. Ett system med antagning enligt vad jag fidigare (avsnitt 6.3) har redovisat borde i betydande grad minska alla dessa olägenheter.

7   Vissa genomförandefrågor

7.1 Anslagsfrågor

Mina förslag får vissa konsekvenser av anslagsleknisk natur. För över­blickens och sammanhangets skull redovisar jag i det följande vad jag

 

Prop, 1980/81:97                                                     65

avser att föreslå regeringen att i 1982 års budgetproposition förelägga riksdagen.

SÖ bör, som jag har nämnt tidigare, även fortsättningsvis disponera ett anslag för skolforskning. Anslaget skall huvudsakligen användas för upp­dragsforskning inom högskolans ram men också för visst centralt utveck­lingsarbete. F. n. används ungefar hälften av anslaget Pedagogiskt utveck­lingsarbete inom skolväsendet tdl forskning och ca 5 milj. kr. används för centralt utvecklingsarbete. På sikt bör anslaget ligga på ungefar den sam­mantagna nivån, men för att möjliggöra en avveckling av annan verksam­het, som nu bekostas från anslaget, bör en nedskärning ske successivt. Som jag har redovisat i avsnitt 3.4 bör det läroplansarbete, som f.n. bekostas med medel från FoU-anslaget, i fortsättningen bedrivas med andra medel inom SÖ. Dessa resurser skall också täcka rese- och trakta-mentskostnader för de experter som deltar i läroplansarbetet.

De medel som frigörs bör fr. o. m. budgetåret 1982/83 med 4 milj. kr. via ett nytt anslag filiföras länsskolnämndema som ett stöd för regionalt ut­vecklingsarbete. Även återstoden av de frigjorda medlen bör över detta nya anslag fördelas på länsskolnämndema som fördelar dem vidare till kommunerna enligt de principer som jag har förordat för anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet. Hit förs också medlen från nuvarande anslag Lokalt utvecklingsarbete inom skolväsendel m. m. vilkel sålunda bör av­vecklas i sin nuvarande form.

Det nuvarande anslaget Fortbildning m.m. består av anslagsposterna Skolöverstyrelsens fortbildningsverksamhet. Fortbildningsavdelningarnas verksamhet och Länsskolnämndemas fortbildningsverksamhet.

Som jag tidigare har nämnt bör verksamheten vid länsskolnämnderna inriktas på ett stöd till den lokala skolutvecklingen och olika lagutbildning­ar som sammanhänger därmed. I propositionen om den statliga skoladmi­nistrationen m.m., som jag kommer att föredra senare i dag, kommer jag att lämna förslag till en ändrad tjänsteorganisation för nämnderna. De resurser under fortbildningsanslaget under anslagsposten Länsskolnämn­demas fortbildningsverksamhet, vilka används fill genomförande av fort­bildning och löner till fortbildningsledare och fortbildningskonsulenter bör överföras till länsskolnämndemas anslag och därvid bilda underlag för dels vissa fasta tjänster, dels rörliga medel för anställning av experter, m.m. Den totala summan, inkl. kostnaderna för tjänsterna, är f. n. ca 33 milj. kr. Den del av anslagsposten som använts för yrkesstudier m. m. bör tUlföras det föreslagna bidraget Ull den lokala skolutvecklingen.

Fortbildningsavdelningarna disponerar drygt 35 milj. kr. för sin verk­samhet. Jag har tidigare förordat att delar av deras verksamhet successivt skall överföras till högskolan, vilket får till följd att anslaget Fortbildning m. m. kan minskas mot en ökning av anslagen till högskolan. Som jag tidigare har nämnt kan emellerfid inte all personalutbildning inom skolvä­sendet lämpligen bedrivas inom högsko/an. SÖ bör därför fortsättningsvis 5   Riksdagen 1980/81. 1 .saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                     66

disponera medel för den typ av utbildning som högskolan inte kan åta sig. SÖ och UHÄ bör i samråd inkomma med förslag i samband med anslags­framställningarna för budgetåret 1982/83 om hur medlen skall fördelas på anslagen till resp. Utbildning för undervisningsyrken. Fortbildning m.m. och Skolöverstyrelsen. Vissa medel från fortbildningsavddningarna kan också behöva föras till länsskolnämnderna för fortbildningen för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan.

Som jag har förordat i besparingspropositionen, (prop. 1980/81:20, UbLf 1980/81; 15, rskr 1980/81; 120) bör numera PLAG, eller med den nya be­nämningen fortbildningen för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan, be­drivas på undervisnlngsfri tid. I 1981 års budgetproposition.(prop. 1980/ 81; 100 bil, 12 s. 260) har jag närmare utvecklat detta. PLAG har redan genomförts i ett antal rektorsområden. De kommuner och rektorsområden som ännu inte fått del därav bör enligt min mening få särskilda medel för att genomföra en utbildning med PLAG:s inriktning. Jag anser att länsskol­nämnderna bör svara för denna medelsförddning. Det bör ankomma på SÖ att ge förslag på hur medlen skall fördelas på nämnderna liksom vilka sammanlagda resurser som kan behövas härtor.

Jag avser som jag fömt har nämnt att inom kort återkomma till regering­en med förslag om uppdrag åt UHÄ att i samarbete med SÖ och Kommun­förbundet bl.a. utreda antagningsfrågorna med beaktande av vad jag har anfört.

Inom högskolan bör under anslaget Utbildning för undervisningsyrken tillskapas en särskild anslagspost för varje högskoleregion för personalut­bildning inom skolväsendet. Denna anslagspost bör bestå av den del av anslaget Fortbildning som svarar mot kostnaderna för den del av fortbiid-ningsavdelningarnas verksamhet som förs över till högskolan. Jag anser vidare att anslagel ytteriigare bör höjas för att svara mol de vidgade uppgifterna som blir följden av ett genomförande av de förslag till en förändrad personalutbildning för skolväsendel som jag här har redovisat. Detta bör finansieras genom en minskning av anslaget Lokala och indivi­duella linjer och enstaka kurser motsvarande kostnaderna för lärares peda­gogikstudier och genom omprioriteringar inom anslaget Utbildning för undervisningsyrken. Denna nya anslagspost bör fördelas av regionslyrd­serna på högskoleenheter.

Jag har i det föregående förordat en ny statsbidragskonstmktion för bidrag till den lokala skolutvecklingen i grundskolan, gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen och grundutbildningen för vuxna. Kostna­derna härför bör svara mot nuvarande statsbidragskostnader för på grund­skolan ersättare av lärare som är tjänstlediga för studier med bibehållna löneförmåner, i gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen kostnaderna för den studielediges lön. Även resekoslnadsersällningar och traktamenten bör inräknas, av praktiska skäl dock med undantag av kost­naderna för resekostnadsersältning och traktamente vid genomgäng av

 

Prop. 1980/81:97                                                     67

speciaUärarutbUdning. Resurserna bör lämnas med en viss procentsats av statsbidragen till resp. skolform på sätt som jag närmare har redovisat i det föregående (avsnitt 6.6). SÖ bör i samband med sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 redovisa förslag till vilka procentsatser som skall gälla för att statens kostnader skall ha samma omfattning som hitfills, dock minskat med de förändringar som följer av riksdagens beslul med anled­ning av besparingsproposifionen (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81:15, rskr 1980/81; 120) avseende speciallärarUnjen och förslagen i 1981 års budget­proposition (prop. 1980/81:100 bil. 12) i vad avser minskning av statsbi­dragsprocenten till 98.

Jag har tidigare (avsnitt 2.4) för översiktens skull redovisat nuvarande omfattning av den verksamhet jag här behandlar. För klarhetens skull vill jag nämna att de belopp jag därvid har presenleral på gmnd av konstmk­tionen av statsbidragen till grundskolan, gymnasieskolan och den kommu­nala vuxenutbildningen inte motsvarar de särskilda resurser till lokal skol­utveckling som jag här har förordat.

Jag vill i detta sammanhang något beröra avvecklingen av fortbildnings-avdelningarna som självständiga enheter.

7.2 Avvecklingen av fortbildningsavdelningarna

Även efter avvecklingen av fortbildningsavddningarna bör den pedago­giska personalen, dvs. fortbildningsledare, biträdande fortbildningsledare, undervisningsteknologer och språkassistenler, finnas kvar inom personal­utbildningsverksamheten. Därutöver bör en viss del av den administrativa personalen bibehållas. Jag ulgår från att större delen av den här avsedda personalen bör överföras till högskolan, men att en mindre del kan behö­vas inom SÖ för de utbildningsuppgifter verkel enligt mina förslag skall svara för. Den personal som vid avvecklingen av fortbildningsavdel­ningarna finns kvar bör erbjudas anställning vid resp. högskola. Del kan också bli aktuellt att viss personal i stället anställs i SÖ. Den sammanlagda personalstyrkan vid fortbildningsavdelningarna bedömer jag dock vara större än del framtida behovet varför en viss personalavveckling bör ske. Beredningen härav bör anförtros den organisationskommitté jag anser bör tillkallas för att förbereda genomförandet av de förslag jag senare i dag kommer alt framlägga rörande den statliga skoladministrationen m.m. Uppgiften bör fullgöras i samverkan med berörda myndigheier och vara slutförd vid samma tidpunkt som SÖ:s personalminskning. Denna organi­sationskommitté bör också i samråd med UHÅ och SÖ ansvara för fördel­ningen av fortbildningsavdelningarnas pedagogiska och administrativa per­sonal på resp. berörda högskolemyndigheter. Jag avser alt återkomma lill regeringen i denna fråga.

 

Prop. 1980/81:97                                                               68

7.3 Tidpunkter för genomförandet

Förändringarna i statsbidragssystemet bör enligt min uppfattning kunna träda i kraft den I juli 1982. Del innebär att från den lidpunklen skall skolstyrelserna fatta beslut om lärares tjänstledighetsförmåner vid studier. Vidare får skolstyrelserna från den tidpunkten medel disponibla för det lokala utvecklingsarbetet i enlighet med mina förslag.

Från den I juli 1982 bör också mina förslag i propositionen om den statliga skoladministrationen m. m. träda i krafl. En fömtsättning härför är att anslaget Länsskolnämnderna tillförs medel från anslaget Fortbildning m.m. Anslagsposten Länsskolnämndemas fortbildningsverksamhet under det senare anslaget bör således upphöra från nämnda tidpunkl. Del medför bl.a. att tjänsterna som forlbildningsledare och fortbildningskonsulcnt dras in från den 1 juli 1982.

Från den 1 juli 1982 bör också del nya anslaget Länsskolnämndemas utvecklingsstöd inrättas. Det bör från den tidpunkten tillföras medlen på det nuvarande anslaget Lokall utvecklingsarbete inom skolväsendel m.m., vilket sålunda därmed avvecklas i sin nuvarande form. Fr.o.m. budgetåret 1982/83 bör även nedskärningen av anslagel Pedagogiskt ut­vecklingsarbete inom skolväsendet inledas. Nedskärningen bör emellertid ske successivt under minst två budgetår. De frigjorda medlen bör, som jag tidigare har nämnt, överföras till anslaget Länsskolnämndemas utveck­lingsstöd. Från den 1 juli 1982 länsskolnämnderna fördela medel till kom­munerna från detta anslag. Under detta anslag kommer länsskolnämnder­na även att för sin egen verksamhet kunna disponera 4 milj. kr. överförda från anslagel Pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendel fr.o.m. den Ijuli 1982.

Tillskapandet av särskilda anslagsposler för personalutbildning inom skolväsendet under anslagel Utbildning för undervisningsyrken bör även­ledes ske den I juli 1982 i och med all forlbildningsavddningarna vid den lidpunkten upphör. Forlbildningsavdelningarna bör således redan från en tidigare tidpunkl under verksamhetsåret 1981/82 engageras i högskolans utbildningsplanering. Den förut nämnda organisationskommittén bör kun­na medverka i all finna former härför.

Del nya antagningssystemet kräver, enligt min mening, noggranna över­väganden innan del sätts i gång. Därtill krävs vissa informationsinsatser lill såväl kommuner som presumtiva studerande. Rent tekniskt torde också en relativt lång förberedelsetid erfordras. Jag förordar därför att antagning­arna till studier med början under hösten 1982 och våren 1983 så långt möjligt sker enligl det nya systemet och all detla i sin helhel skall träda i funktion med antagningarna lill ulbildning som börjar höslen 1983.

Fördelningen av fortbildningsavdelningarnas nuvarande medel på hög­skolan resp. SÖ bör, som jag lidigare har förordat, prövas av SÖ och UHÅ i samarbete inför anslagsframställningarna inför budgetåret 1982/83.

 

Prop. 1980/81:97                                                     69

Slutligen finns anledning att erinra om att vissa av mina förslag rör frågor som, särskilt i vad de avser personalutbildning, kan bli föremål för kollek­tivavtal. Sådana avtal kan leda till avvikelser från vad jag här förordat. Mina förslag kan också komma att aktualisera förhandlingar om vissa ändringar i kollektivavtalsbestämmelserna för berörd personal.

8    Hemställan

Med anledning av vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att

1.      anta ett inom utbildningsdepartementet utarbetat förslag till änd­
ring i högskolelagen (1977:218),

2.    godkänna de riktlinjer för skolforskningsområdet som jag har förordat,

3.    godkänna de av mig förordade riktlinjerna beträffande verksam­hets- och planeringsformer för skolforskningen,

4.    godkänna mitt förslag att den pedagogiska nämnden inom skol­överstyrelsen avskaffas,

5.    bemyndiga regeringen att inrätta en tjänst som professor (L 22) i enlighet med vad jag har förordat,

6.    bemyndiga regeringen att ändra benämningen på en tjänst som professor (L 22) i enlighet med vad jag har förordat,

7.    godkänna de av mig förordade riktlinjerna för ansvarsfördelning­en mellan stat och kommun i fråga om personalutbildningen för skolväsendet,

8.    godkänna de av mig förordade riktlinjerna i fråga om planering och genomförande av sådana enstaka kurser som är avsedda som personalutbildning för skolväsendet,

9.    godkänna mitt förslag om avveckling av fortbildningsavdelning­arna och fördelningen av deras uppgifter,

10.    godkänna vad som har förordats om en ny statsbidragskon­
stmktion för lokal skolutveckling,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

11.        den regionala samordningen av FoU-arbetet,

12.        angelägna fortbildningsbehov.

9   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

 

Prop. 1980/81:97                                                     70

Bilaga I

Sammanfattning av skolforsltningskommitténs betänkan­de (SOU 1980:2) Skolforskning och skolutveckling

Utredningens uppgifter ocli arbele (kapitel 1)

SkolforskningskommiUéns uppdrag avser en översyn av den verksamhet som bedrivs inom reservafionsanslagel pedagogiskt ulvecklingsarbele inom skolväsendet m, m, Della anslag disponeras av skolöverstyrelsen och från anslagel bekostas forsknings- och ulvecklingsarbele inom skolöverstyrelsens ansvarsområde, dvs. för skolväsendet i dess helhel saml för huvudparten av vuxenutbildningen utanför högskolan. Då en slor del av forskningen inom anslaget bedrivs vid velenskapliga institutioner vid universitei och högskolor behandlas även högskolan och en del av dess forskning av kommitién.

Uppdragel gäller både frågor om FoU-arbelels organisation och adniinis-iralion och frågor om dess innehåll. Direkliven betonar viklen av all kommittén lägger förslag som beaktar såväl behov av en ökad anknylning till skolans vardagsproblem som behov av mera grundläggande undersökningar om förhållandel mellan skola, yrkesliv och samhälle i övrigt. Kommiltén skall vidare lägga förslag som beaktar de allmänna principer rörande sekioridl forskning som forskningsrådsuiredningen lagt fram och om vilka riksdagen i maj 1979 fattade vissa beslul. Riksdagsbeslutet i dessa avseenden innebär all myndigheier bör disponera medel för forsknings-och ulvecklingsarbele inom sina respektive områden. Vidare bör den forskning som bedrivs inom ramen för sådana anslag utföras i högskolan och repliera på högskolans velen­skapliga kompetens.

Kommitién inledde sitt arbele med au sammanträffa med företrädare för FoU-arbeiets intressenler och med dessa diskutera hittillsvarande erfaren­heter från FoU-arbetet och önskemål infor framtiden. Kommiltén har vidare genomfört två större studier. Den första utgörs av en undersökning av det lokala utvecklingsarbetet i tre kommuner. Frågeställningarna här gäller förulsällningarna för lokalt initierat och bedrivet ulvecklingsarbele; vilka fakiorer som verkar underlättande respektive hindrande för detla arbete. Den andra studien utgörs av en granskning av verksamheien inom FoU-anslagel under åren 1962-1978 där särskild vikl lagts vid en analys av resultatupp­följning och resultalulnylljande.

Under utredningsarbetets gång har riksdagen fattat beslut om en ny läroplan för grundskolan, I della ingår bl. a. beslul om en lokal genomföran-deresurs om ca 40 miljoner kronor årligen under en fyraårsperiod. Beslutet ledde vidare lill att en parlamentarisk delegation för bättre skolmiljö och uppföljning av reformbesluten rörande grundskolan tillsatts.

 

Prop. 1980/81:97                                                     71

Samlidigl som skolforskningskommittén utrell del pedagogiska forsk­nings- och utveckling.sarbetel inom skolöversiyrel.sens ansvar.sområde har den skoladministrativa kommiltén uirell den slalliga skoladminisiralionens arbclsu|ipgifler, organisation och arbetsformer. Vidare har folkbildningsul-redningeii i december 1979 avlämnal sill slutbetänkande. Mellan dessa två ulredningar och skolforskningskommiiién finns beröringspunkter såväl vad gäller I oU-arbclets innehåll som dess organisation.

Belänkandel är .så uppbyggl all kapitlen 2 I, o. m, 10 rc(lovi,sar och analyserar FoU-verksamhelens olika delar. Där inlär kommittén vissa principiella ståndpunkter. Kommitténs iiverväganden och förslag finns samlade i kapitel 11.

Anslaget pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet: tillkomst och utveckling (kapitel 2)

Anslaget lillkom 1962 i samband med riksdagens beslul om grundskolan, I skolberedningcns betänkande Grundskolan framhölls behoven av fortlöpan­de forsknings- och ulvecklingsarbele inför genomförandel av den nya skolan. Den tioåriga försöksverksamhet som föregick beslulel om grundskolan borde enligl skolberedningen få en fortsättning i ell syslemaliskl forsknings- och ulvecklingsarbele som led i en forlsall löpande revision av läroplanen,

I samband med beslulel om del nya anslagel skapades inom skolöversty­relsen en särskild enhel med ansvar för planering och uppföljning av verksamheien inom anslagel. Denna enhel har hafl skiftande benämningar alll efter olika omorganisationer av verket i slort. Sedan 1972 utgör byrå L3-byrån tor forsknings- och ulvecklingsarbele ~ den ansvariga enheten.

Anslagets syfle och användrting angavs redan i beslutet 1962. Tyngdpunk­ten i del FoU-arbeie som bedriviis har legat på försöksverksamhet och tillämpad forskning. Riksdag och regering harockså årligen framhållit viklen av all FoU-arbetet koncentreras till sådana problemområden som är mesl betydelsefulla för all de ulbildningspolitiska målen skall kunna nås. FoU-anslagel blev därmed redan från starten ell seklorsanslag i den mening som forskningsrådsuiredningen senare behandlat sekloriell forskning.

Anslagel har utvecklats från ell relativt begränsai anslag på 2 miljoner kronor 1962 lill del största enskilda seklorsanslagel inom utbildningsområ­det. Budgetårel 1979/80 uppgår del lill 35,9 miljoner kronor. Del har dock aldrig överstigit 0,37 proceni av de slalliga utbildningskostnaderna inom skolöverstyrelsens ansvarsområde. Under millen av 1960-lalel sattes som mål att anslagel borde ulgöra minsl en, helst två, proceni av de lolala statliga utbildningskostnaderna. Della mål har som synes dock aldrig nåtts eller ens varil i närheten av att nås. Fram lill i början av 1970-lalet växte anslaget men efler 1973 har det minskat och ulgör 1979/80 endast 0,24 proceni av utbildningskostnaderna inom SÖ-områdel. En urholkning har ägl rum under senare år genom att anslagstilldelningen varil nominellt oförändrad. Denna urholkning har allvariigt äventyrat möjligheterna att bedriva ett långsiktigt FoU-arbeie. Della är så mycket mera kännbart som de områden inom utbildningsväsendet som anslaget skall täcka, ständigt ökal genom att skolöverstyrelsens ansvarsområde vidgats. Utbildningsväsendets problem-

 

Prop. 1980/81:97                                                     72

flora ökar därtill ständigt genom tillkomsten av nya grupper och nya utbildningar.

Planeringen av anslagels disposition har gradvis utvecklats såväl i takt med utbildningsväsendets behov som i lakl med vidgade erfarenheler av forsk­ningsplanering. Under åren fram ull 1972 skedde planeringen av anslagel i två, i princip från varandra skilda delar; en gällde ulvecklingsarbele inom skolöverstyrelsen och ulvecklingsarbele i kommuner och enskilda skolor, den andra gällde forskning vid velenskapliga inslilulioner vid universitet och dåvarande lärarhögskolor. Från 1972 infördes en FoU-planering i s. k. program varvid skapades ell program för förskola, ell för grundskola, ell för gymnasieskola, ell för vuxenutbildning, ell för lärarutbildning samt ell slutligen för sladieberoende och stadieövergripande FoU-arbete. I skolöver­styrelsen bildades programgrupper för vart och ell av dessa program, vilka lillsammans med FoU-enheten arbetade fram de årliga anslagsframställning­arna. Särskild vetenskaplig rådgivning har .sedan 1971 gells av ell veten­skapligt råd (delta behandlas i kapitel 3). Inflytande från breda allmänintres­sen i FoU-planeringen har sedan 1971 tillförsäkrats genom tillkomsten av den pedagogiska nämnden (kapitel 3),

Under senare år har därtill utvecklats en planeringsslruklur som komple­menl till sladier/program. Denna innebär au utbildningsväsendets problem, oavsett inom vilka stadier de främsi finns, bildar ulgångspunkl för planering och prioritering.

Fördelning av medel på FoU inom olika stadier har växlat. Under del inledande skedet anvisades huvudparten av medlen lill den då nya grund­skolan. Efter hand har nya utbildningar och områden tillkommit och ell område - lärarutbildning - har överförts från skolöverstyrelsen lill UHÄ. Detta skedde 1976 i samband med högskolereformen. Budgetårel 1978/79 var fördelningen av FoU-medel på stadier och program följande: (i proceni)

Förskola                                        2,2

Grundskola                                   20,1

Gymnasieskola                              18,2

Vuxenutbildning                             21,4

Fortbildning/personalutveckling          1,6

Gemensamt och stadieövergripande  24,8

Planering, uppföljning och information 11,7

Anslagel har årligen fördelats på intern och extern verksamhet. Med intern avses sådana FoU-projekl som leds direki av olika arbetsenheter i skolöver­styrelsen, med extern avses sådana projekt som läggs ut som uppdrag lill i första hand velenskapliga institutioner. Den interna verksamheten är i första hand ulvecklingsarbele och löpande läroplansulveckling, den exlerna i första hand forskningsprojekt. Fördelningen mellan intern och extern verksamhei har varit relalivijämn under åren. Cirka hälften av medlen hardirekl anvisats till externa projekl, den andra hälften lill interna projekl. De senare har dock i belydande utsträckning bedriviis ulanför skolöverstyrelsen, i kommuner, enskilda skolor, länsskolnämnder, studieförbund, folkhögskolor och vid velenskapliga inslilulioner.

Den exlerna verksamheien har i första hand bedriviis vid de pedagogiska insfitutionerna vid i synnerhet lärarhögskolorna men även vid universiteten

 

Prop. 1980/81:97                                                     73

(denna uppdelning äger inte tillämpning efter 1977 utom för högskolan för lärarutbildning i Stockholm).

En viss breddning av FoU-arbetet också i vad gäller högskoleinstitutioner och discipliner som involveras har sketl under senare år men alltfort gäller all de pedagogiska insliiulionerna dominerar med ca 85 proceni av de externt fördelade medlen 1978/79. Detta FoU-anslag har därmed kommil all ulgöra en viklig del i uppbyggnaden av de pedagogiska institutionerna. Även om en sådan kompetensuppbyggnad i sig är positiv, vilkel närmare behandlas i kapitel 4, har den dock den nackdelen all dessa institutioner blivit alltför beroende av dessa forskningsmedel.

Under heta 1960-talel och även en bit in på 1970-talel spelade läromedels-frågorna en stor roll för del FoU-arbele som bedrevs inom anslagels ram. Detla hade sin grund i del förhällandet att den nya grundskolan, och senare också gymnasieskolan och vuxenutbildningen, krävde nya och andra läromedel än de som fanns för den lidigare paralldlskolan. Här spelade också de undervisningsieknologiska strömningarna under 1960-lalel en slor roll och huvudparten av det forskningsarbete som bedrevs under denna lid var inriktad på melod-maierialsysiem. Av olika skäl, vilka beskrivs närmare i kapitel 5, kom dessa undervisningssystem inle alt få den genomslagskraft och den användning man från början trott. Läromeddsfrågorna har under 1970-lalet blivit en med övriga undervisningsfrågor integrerad del vilket haft lill följd all FoU specifikt för läromedel minskat. Till della bidrar också den nya myndighel som lillkom 1974-Siatens inslilul för läromedelsinformalion som övertog vissa uppgifter från skolöverstyrelsen.

FoU-verksamhelen inom anslagel är omfattande. Genomsnillligl pågår ca 200 projekl årligen och behovel av riktlinjer för planering av verksamheien ledde till alt skolöverstyrelsen 1971 utarbetade en sårskild projekthandled­ning. Denna ger anvisningar, råd och rekommendationer beträffande utar­betande av projektplaner, organisation av projektarbetet, medelsförddnings-oeh peiiuiruliner, personalfrågor, offentlighets- och upphovsrällsfrågor, frågor om resultalspridning, eliska regler och rekommendationer för projekl-arbele och försöksverksamhel saml råd belräffande lillämpningen av arbels-räiislagsliftningen.

Den översiktliga beskrivning av FoU-anslageis lillkomsl och utveckling ,sonigörsi kapitel 2 tjänar som ell underlag inför de granskningar och analyser av verksamhetens innehåll och bedrivande .som följer i kapitlen 3, 4 och 5 .samt i kapitel 10.

Inflytande och samråd (kapitel 3)

Alltifrån FoU-anslagels lillkomsl 1962 har statsmakterna fäsi slor vikl vid alt fbU-planeringen sker under insyn och inflytande från såväl breda allmänin­tressen som från forskningens förelrädare. Del har därior alllid funnits .särskilda rådgivande organ knutna lill FoU-planeringen i skolöverstyrelsen. SÖ har diirtill .själv efter hand för.seit sig med särskild kompetens genom inrällandel av ett vetenskapligt råd.

1 samband med riksdagens beslul 1962 om FoU-anslagel inrällades en rådgivande nämnd, kallad Skolöverstyrelsens rådgivande nämnd lör pedago­giskt ulvecklingsarbele och försöksverksamhet m, m, I denna fanns företrä-

 

Prop. 1980/81:97                                                     74

dåre för forskning, pedagogisk såväl som allmän samhällsvetenskaplig, förelrädare för skolväsendet, för kommuner, för föräldrar saml för LO och SAF. Ordförande i den rådgivande nämnden var generaldirektören i skolöverstyrelsen. Som sekreterare fungerade chefen för FoU-enhelen i SÖ, Nämndens uppgifler var all bilräda skolöverstyrelsen med råd och förslag när det gällde mera omfattande pedagogiska undersökningar. Dess arbete inriktades därmed främsi på den del av FoU-verksamheten som bedrevs vid velenskapliga institutioner vid de dåvarande lärarhögskolorna och vid universiteten. Nämnden hade ingen beslulsräll över FoU-anslagel eller någon del av det. Denna rådgivande nämnd vari verksamhei underåren 1962 lill 1971 då den ersattes av den pedagogiska nämnden.

Tillkomsten av den pedagogiska nämnden skall ses mot bakgrund av den debatt som fördes i 1971 års riksdag angående uppföljning och utvärdering av reformerna på skolans, främsi grundskolans, område. Denna debatt hade i sin lur sin bakgrund i de erfarenheler man gjorde rörande effekterna av del fria valet på grundskolans högstadium. Del lillvalssyslem för årskurs 9 som låg i grundskolebesluiel kom au fungera på ell annat säu än man förväntat, Skolberedningen hade, med ledning av försöksverksamheten under 1950-lalel, räknai med all ungefär en tredjedel av eleverna skulle välja den gymnasieförberedande linjen i årskurs 9, 9g, och all ålerslående ivå tredjedelar skulle fördelas på övriga ålia linjer. På kort lid skedde emellertid en kantring i elevernas val så all istället ivå tredjedelar av dem valde 9g. Många av de övriga linjerna fick så lilet elevunderlag all de inte kunde organiseras.

Denna konsekvens av del fria valel föranledde skolöverstyrelsen all 1967 föreslå regeringen en revision av läroplan för grundskolan, innebärande all linjedelningen i årskurs 9 slopades. Riksdagen beslöl 1968 om en sådan revision och Lgr 69 kom lill.

Della beslul skapade en livlig debatt som gällde många allmängilfiga pedagogiska frågor. Den vikiigasie gällde dock konsekven.serna av beslulel 1968. Ell odiffercniierai högstadium krävde förändringar av del inrepedago­giska arbelel som många lärare inle ansåg sig beredda all så snabbi kunna gå över lill. Skolöverstyrelsen kritiserades också för all inle ha gjort någon ordentlig uppföljning och utvärdering av grundskolan enligl modell Lgr 62 innan man föreslog en revision.

Röster höjdes därför i 1971 års rik.sdag om all utvärderingen av de politiskt beslutade utbildningsreformerna av den arl övergång från Lgr 62 lill Lgr 69 utgjorde borde bedrivas fristående från skolöverstyrelsen. Krtiv restes dels på ett ökat politiskt inflytande i uppföljnings- och ulvärderingsarbciei dels på en .särskild kommission som snabbi skulle la fram fillgängliga uppgifter om undervisningsrcsullaten i såväl grundskolan som i gymnasiet och i facksko­lan.

Regeringen föreslog riksdagen cn reorganiscring av den rådgivande nämnden, cn reorganiscring ,som främst innebar all den skulle ges cn allsidig sammansätlning med lörelrädarc för riksdagspartierna, kimmiuncrna, den pedagogiska forskningen, skolans bclällningshavare och de studerande. Riksdagen beslöl i enlighel med regeringens förslag. Från 1972 utökades den ITcdagogiska nänmden med företrädare lör vuxenutbildningen.

Den |x;dagogiska nämnden är knulen till skolöversiyrciscn .som rådgivan-

 

Prop. 1980/81:97                                                     75

de i FoU-frågor, särskill utvärdering. Skolöverstyrelsens styrelse har delege­rat beslulsräll lill nämnden vad gäller inrättande av pedagogiska utvecklings­block. Nämndens kansli utgörs av FoU-byrån i skolöverstyrelsen. Nämnden avlämnar årligen sin verksamhetsberättelse vari den främsi behandlar frågor rörande uppföljning och utvärdering av utbildningsverksamheten. Nämnden ger rekommendationer lill SÖ:s styrelse rörande de ekonomiska och inne­hållsliga ramarna i FoU-verksamhelen,

1 SkolforskningskommiUéns uppdrag ingår att pröva den pedagogiska nämndens verksamhei, sammansältning och beslutsformer. En viklig ulgångspunkl för kommiiiéns arbele i detta avseende har varit den utvärde­ring av sin verksamhei som nämnden gjorde 1975. Här behandlade nämnden bl. a, frågan om anknytningen till skolöverstyrelsen. Nämnden stannade där för en fortsatt direki anknytning lill skolöverstyrelsen och förordade alt dess kansli även fortsiillningsvis borde utgöras av FoU-enheien.

Såväl den rådgivande nämnden som den pedagogiska nämnden har tillkommit genoni riksdagsbeslut. En rådgivande organ av väsentligen annan karaktär utgörs av ell särskilt vetenskapligt råd - plancringsrådet, vilkel skolöverstyrelsens FoU-byrå initierade 1971, efter det all den rådgivande nämnden avvecklats, Della planeringsråd beslår av tre företrädare för forskningen vid de vetenskapliga inslilulioner där FoU på uppdrag av skolöverstyrelsen bedrivs. Forskningsledarna vid dessa inslilulioner utser ,själva inom sig planeringsrädels ledamöter, vilka var och en verkar under en treårsperiod, Rådel förnyas koniinuerligl genom att en ledamot ersätts varje år, Tillkomslen av plancringsrådet 1971 föranledde ingel särskill beslut i skolöverstyrelsen ulan del är ell samrådsorgan för vilkel inga sirikl formella regler gäller,

Plancringsrådet bilräder skolöversiyrciscn med råd och bedömningar belräffande den vetenskapliga kvaliteten i de projektplaner .som inlämnas. Genom att planeringsrådci delaljgranskar alla projektplaner, även sådana .simt avser utvecklingsarbete inom skolöverstyrelsen, får dess ledamöter och därnicd på sikl de olika velenskapliga insliiulionerna en överblick över l()U-arbclct på uibildningsområdei som visal sig värdefull för såväl skol-tiverstyrel.sen som för insliiulionerna .själva.

Ytterligare former för samråd och samarbele förekonmier. De lör FoU-arbelei väsentligaste är de temporära referensgrupper som bildas i anslulning lillenskilda projekt. Försådana referensgrupper gäller inga formella rcglcr.dc kostnadcrde kan dra ligger inom resixjkiive projekts anslagsramar. De har del dubbla syftet all dels lillföra projekten synpunkter och erfarenheter av belydelse lor projekiarbetel dels ulgöra kanaler för spridning av FoU-resullal lill de inires.senier .som rcl'eren,sgrup|)ernas ledamöter representerar.

Högskolan och den sekloriella utbildningsforskningen (kapilcl 4)

Skolforskningskoiiiniitién skall enligt sina direktiv lägga fram lorslag .som beaktar de allmiinna princiix;r lor sekloriell forskning som lagts fram av forskningsrädsut ledningen. Rikstlagen harockså i maj 1979 läilal vissa beslul

 

Prop. 1980/81:97                                                                   76

rörande sekloriell forskning i högskolan, Beslulen innebär ati den forskning som myndigheter behöver få ullord bör bedrivas i högskolan och repliera på högskolans vetenskapliga kompetens, Koniniiltcn granskar i detta kapitel lillänipningeii av delta beslul inom utbildningsforskningen och analyserar de konsekvenser som det leder lill.

Skolöverstyrelsens FoU-anslag utgör en god illustration till hur sektors-principen kan tillämpas. Alltsedan 1962 har huvudparten av forskningen inom delta anslag bedrivits vid universitet och högskolor, främst vid de pedagogiska insliiulionerna. Riksdagsbesluici innebär därför, för jusi denna forskning, snarast ett sladfäsiande av en princip som ullämpats under cn loljd av är.

F.n i och lor sig angelägen vidgning av den .sekloriella forskningen fiirulsäiier emellertid all högskolans resurser för iless ivA huvuduppgifter­an meddela undervisning och bedriva forskning - är .så dimensionerade att den sekloriella forskningen inle bedrivs på bekoslnad av de två huvudupp­gifterna. Den genomgång som kommittén gör av hiigskolans basorganisalion Jör bciccndcvctcnskaplig forskning, visar dock att balan.sen mellan lästa och rörliga resurser inte är tillfredsställande. Della gäller franiföralli de pedago­giska insliiulionerna. Dessa har, sin stora andel sekloriell forskning lill irois, en mindre basorganisalion i form av fasla lorskarljänsler än vail ämnena psykologi och sociologi har. Dena förhållande förstärks om man också beaktar fasta forskartjänster med annan bas än högskolan.

Del åligger i lorsia hand högskolan själv an svara för den vetcnskaiJiga kompeicitsiipphygiinaden. Men om högskolan skall svara även för den sekloriella forskningen måste ocksä denna kunna bidra till en kompetens­uppbyggnad.

För högskolan är det sålunda av primärt iniresse att kunna bygga upp cn vetenskaplig kompeicns. För de sektorsorgan som har ansvar för FoU är del av primärl iniresse all fä fillgång lill denna kompelens. Samspelet mellan seklorsorganens och högskolans behov innebär au en kvalificerad sekloriell forskning främjas om högskolans velenskapliga konipeiensuppbyggnad kan bli en elTeki också av den sekloriella forskningen, Samlidigl innebär dena samspel an högskolan lilllors problem och frågor som på sikl bör leda lill en fruktbar utveckling av innehållet i den grundläggande utbildningen, i forskarutbildningen och i högskolans övriga forskning,

Kommitién har granskal kompetensuppbyggnaden vid de pedagogiska institutionerna i landet, Valel betingas av att det är i lorsia hand vid dem som forskning inom skolöverstyrelsens anslag bedriviis. Som ett måil på veien-skaplig konipeiensuppbyggnad har konimiiién vall anlalel framlagda dok­torsavhandlingar under perioden 1960-1979. Analyserna visar all de forskare som arbeiai med uppdrag från skolöverstyrelsen i belydande ulslräckning kunnal förena detta arbete med en vetenskaplig meritering. Under perioden har loiali 188 avhandlingar lagls fram och ca en iredjedel av dessa har helt eller delvis siu ursprung i uppdrag från skolöverstyrelsen och har finansierats via FoU-ansagci.

Mån av detla slag är naluriiglvis inte okomplicerade. Verksamhei som bedrivs inom ramen för seklorsanslag kan, som kommitién framhåller, inte ha .som primärt syfte att bygga upp de vetenskapliga insiilulionernas kompelens. Men dei synes kommitién som om jusi SÖ-anslagei, alltsedan

 

Prop. 1980/81:97                                                     77

suirien 1962, har medverkat till en kompetensuppbyggnad ulan all syflel med anslaget förfelats. Skolöverstyrelsen har ocksä så långl del varil möjligl, medverkat i insiilulionernas uppbyggnad, bl. a. genom att i ell lidigl skede avsalla medel för kurser för FoU-personal och lill forskarassistenlijänster vid vissa inslilulioner,

KommiUén finner ell forlsall samspel av della slag mellan seklorsorgan och högskolan som angdägci men pekar på alt del lorde kräva en annan lidsplanering av projeklverksamheien än den .som för närvarande finns. De endasl ellåriga medelsramarna gör del svårt för såväl seklorsorgan .som högskola au långsiktigt planera för sådana insal.ser som har ell vidare velenskapligl syfte.

KommiUén behandlar också de frågor om kvalitets- och balansproblcm som sekiorsprincipens lillämpning reser, Kommiltén framhåller här au den .sekloriella forskningen siällcr samma krav på veienskaplig kvalilel och lorirogenhci med vetenskapliga teorier .som annan forskning. Del är därför myckel viktigt all man vid de institutioner som arbetar med sektorsforsk­ningsuppdrag kan garantera fullgod veienskaplig ledning för dessa uppdrag. Vetenskaplig ledning hör därför, liksom hillills, uiövas av lägsl docenlkom-peienl forskare. Del är också angelägel att ansvarel för seklorsforsknings-uppdrag tordelas på projektledare och veienskaplig ledare på sådanl sätt all ingendera under längre lid helt och hållet är bunden lill enbarl seklorsforsk-ning. Man måsle också beakta all en och samma person inle ansvarar för mer än ell slörre eller Ivå lill tre mindre projekl samtidigt.

Den forskning som bedriviis inom skolöverstyrelsens FoU-anslag har varil klarl lillämpningsinriklad. Verksamheten präglades redan från början av en strävan all förverkliga de bärande idéerna bakom utbildningsreformerna. Delta moliverar en diskussion om forskningens och forskarnas medverkan i utbildningsreformerna.

Allmänt sett framstår den samverkan som funnils mellan t. ex, forskning och Slalliga kommittéer på utbildningsområdet som tämligen unik i ell iniernaiionelli perspektiv. Denna samverkan innebar inte all forskare log över politikers beslutsfattande men underiagen för beslul blev i bäsla fall rikare och mera genomarbetade. Efter reformbesluten framstod del som angelägel med en samlad plan för uppföljning och utvärdering av dessa utbildningsreformer. Såväl skolöverstyrelsen som forskare log i slutet av 1960-talet initiativ till en sådan uppföljning av Lgr 69. Av olika skäl kom en sådan samlad plan inle att förverkligas i den utsträckning man hade förhoppningar om. Skälen härtill har varil många och en noggrann analys av orsakerna till en utebliven samlad uppföljningsplan är i sig en stor forsk­ningsuppgift. Kommittén framhåller dock att en samlad uppföljningsplan förulsälter en samlad utvecklingsplan för utbildningsväsendet i stort.

Mol bakgrund av de erfarenheter som nålls under 1960- och 1970-lalen och mol bakgrund av de reformbeslut som fattats och som kan förväntas inom de allra närmaste åren framstår det därför som angelägel om FoU-arbeiel verkligen kan bli en integrerad dd i de lolala reformuppföljningsprogram-men.

 

Prop. 1980/81:97                                                     78

Granskning av projektverksamheten (kapitel 5 och Appendix 1)

FoU-verksamheten har varil föremål för punktvisa granskningar under de 18 år som loLl-anslagcl funnils. En del av dessa har gällt verksamhetens planering och administration, andra har gällt I-oU-arbetcts innehåll. De har dock alla varil begränsade såväl i lid som omfattning.

Konimillcn har genomfört en granskning och utvärdering av FolJ-vcrksunihclcn i väsentligen tre steg. Del förslå redovisas i kapilcl 2 och omfaliar analyser av anslagsutveckling och anslagsplanering från 1962 lill 1979 i mera översiktliga termer. Del andra steget omfattar en studie av projckiproccsscn och har genomförls på samtliga projekl som avslulades budgetåren 1976/77 och 1977/78, Här har kommitién siudcral hur projekten inilicrals och planerats, hur de genomförls och redovisats samt hur deras resullal följis upp, Tolall avslulades 72 projekl under de två akluella budgetåren, varav 43 hade bedrivits vid velenskapliga inslilulioner (externa) och 29 inom skolöverstyrelsen eller under direki ledning av skolöverstyrelsen (inierna). De viktigaste slutsatserna från denna studie är,

a både cxlcrna och inierna projekt anses ha haft som uppgifi all allmänt samla och utveckla kunskap om utbildningsfrågor och att finna prakliska lösningar på avgränsade problem inom utbildningsväsendet

D  flertalet projekl har sin ulgångspunkl i prakliska problem

D projekten planeras ofta av skolöverstyrelsen och forskare i samråd (exlerna pKJckl)

D för inlernprojeklen anlitas i flerlalel fall personer ulanför skolöverstyrel­sen

D primära målgrupper för de interna projekten är ulbildningsplanerare, medan de exlerna projeklen har en mera varierad målgrupp

D hinder för projekigenomförande är medelsknapphet, planeringsbrisier och otillräcklig mollagningsberedskap hos medverkande personal i skola och vuxenutbildning

D projektresullat redovisas i många olika former varvid de exlerna projeklen använder flera kanaler än de inierna

□ för all öka genomslagskraflen i projekiinformationen föreslås följande:

-    utvecklandet av modeller för projektuppföljning

-    inplanerande av medel för projektuppföljning

-    ökat ansvar från skolöverstyrelsen för projektuppföljning

-    eliminerande av praktiska hinder för prövning av pedagogiska innova­tioner och

-    Ulbildning och fortbildning av personal i skola och vuxenutbildning om och i FoU.

Tyngdpunkten i kommitténs granskning har legal på det iredje steget. Detta har omfaliai en analys av på vilka sått FoU-resultaten kommer liU utnylljande. Kommiltén har granskal spridnings- och uinytijandeproblemen inom ett anlal slörre omräden på vilka FoU-arbete bedriviis under en längre lid, för flertalet områden under hela den period FoU-anslagel funnits. Tolall har sju problemområden och FoU-arbelei inom dessa ingått:

 

Prop. 1980/81:97                                                     79

D       samverkan mellan förskola och grundskola

D       specialundcrvisning/handikappundervisning

Cl       äninesmelodiska problem

D       vuxcnutbildningsprobleni

D läromedclsutveckling

D planering ix:h utvärdering

D läroplansutveckling,

(jranskningcn av |-"()U-projektens utnylljande har en positiv slagsida sAiill-vida all den främsi ägnais observerade crfcktcr medan fränvaro av crCckicr inte i molsvarande mån blivit belyst. Analysen hardärför framlVir alll gen anledning lill slutsatser om vilka olika slag av effekter som projekten gett upphov lill och vilka fakiorer .som varil relaterade lill uinylljandel, Ciransk-ningsmalerialei ger emellertid underlag för kritiska synpunkter och övervä­ganden om önskvärda åigärder för kommande FoU-plancring. Några sidor av projeklverksamheien där förändringar synes vara motiverade lor alt öka projektens ulnylijandegrad är följande,

I de flesta fall år spridnings- och tttnyitjandcjäsen den del av projekten ,soni ägnas minst uppmärk.samhei. Även vid övrigl välplanerade projekl saknas ofta en medveten spridningsstraiegi. Från enkätsludicn gavs exempel på många olika spridningsakiiviieler, men samtidigt bedömdes mcdveicn spridningsplancring ofta vara försummad. En naturlig slutsats är all sprid­nings- och uinytljandedelen av ell projekl bör ingå i projeklplaneringcn. Erfarenheterna pekar emot all spridningsåigärderna behöver sättas in tidigt. Gynnsamma effekier har ofta kunnal iakttas av projekt där intressegrupper knutits lill projektet redan vid dess start eller planering och sedan fungerat som förmedlare och informationskanaler till vidare avnämargrupper.

Formerna för redm-isning av projektresullaien är en annan sida som behöver ulvecklas. Diskussionen har hillills mesl gällt hur budskapet skall göras tillgängligt, i. ex, genom all dess sändare undviker onödigt tillkrånglat språk. Lika viktigl är emellertid all anpassa informationen och spridnings­formerna till olika mollagargruppers behov, Dei torde sällan vara lillräckligl att redovisa ett projekt bara på ett sån. I stället bör mångsidig information eftersträvas: skriftlig-munllig, rapporier-arliklar-radio/TV, läromedel-fori-bildning-debali. 1 projekienkäien efterlystes en meraktiv medverkan från .SÖ i spridningsfasen. Del finns skäl all la fasla på delta och i större ulslräckning än hittills ,se spridning och uinytljande som ell gemensamt ansvar för SÖ och projeklen. En annan konsekvensaven mer medveten spridningsplanering är all projektbudgelen bör innefalla även medel för spridnings- och använd­ningsåtgärder.

Det har konstaterats au projektresullat kommer lill uinytljande framför allt på adminislraliv nivå, medan l, ex, lärare på fältet inie sällan ger uttryck för all FoU-information inte har någon nära anknylning lill den dagliga undervisningen. Även om FoU-verksamhelen givetvis lill en betydande del bör tillgodose administrationens och planeringens behov, är det otillfreds­ställande om forsknings- och utvecklingsarbetet uppfattas som mindre angelägel och verkligheisanknutel av siora grupper inom utbildningsväsen­det. Ell förhållande som dock inte synes ha uppmärksammals tillräckligt är an projektens resultat bara undantagsvis kan omsänas direkt i praxis.

 

Prop. 1980/81:97                                                     80

Projekten ger ifrån sig information, idéer och modeller som behöver ulvecklas vidare och anpassas till lokala betingelser En förutsättning för att detta skall ske och för att projektresultaten skall upplevas som relevanta och livsnära är, att det finns ett visst mått av utvecklingsberedskap inom skolan. Därför behövs olika utvecklingsstimulerande insatser: ekonomiskt stöd till lärariedda försök, fortbildning i form av medverkan i försöksverksamhet och anknylning mellan projekl och utvecklingsarbete.

En aspekt av FoU-planeringen som är i särskilt behov av granskning är relationerna mellan extern och intern projektverksamhet. Efter att tidigare ha handlagts separat från varandra behandlas de numera i en FoU-planering som är gemensam för båda slagen av projekt. Delvis är denna integration i form av gemensam handläggning i planeringsråd och programgrupper mer formell än reell. De projektplaner som inges för inlernprojekt är inte sällan så kortfatlade alt någon egentlig bedömning ur behovs- eller kvalitetssynpunkt inte är möjlig. Del ställer sig ocksä svårt att bedöma möjligheterna alt samordna olika projekl. Vid kommande FoU-planering bör samma krav på ulföriigl redovisade planer slällas på alla projekl. Även i andra avseenden är en närmare samordning önskvärd. Läroplans- och läromedelsutveckling replierar huvudsakligen på inlernprojekt. Även exlerna projekl har ofta haft inflytande på läroplansarbeie och utvecklat läromedel som använls i undervisningen. Mindre tydligt framträder medvetna åtgärder för att sam­ordna de inierna och exlerna insaiserna på dessa områden.

De exlerna projekten har ganska genomgående karaktären av forsknings­projekt, om än av varierande art. Inlernprojeklen representerar en bred skala från mindre utredningar och försöksverksamhel lill projekt som ligger nära de exlerna. Del är rimligl alt sektoriellt utvecklingsarbete omfattar såväl långsiktig forskning som mer närliggande problemlösning. Pedagogiskt FoU behöver sålunda även i framliden inbegripa verksamheler av olika slag. Delar av skolöverstyrelsens interna projektverksamhet kan stå nära administrativ rutin. Främsi gäller della regeringsuppdrag eller myndighetens egna initiativ inför plötsligt uppdykande problem. Del ligger i sakens natur all sådana inlernprojekt inte kan inordnas i en långsiktig FoU-plan eller ens förutses i de åriiga anslagsäskandena. Det finns dock enligt kommittén skäl att noga granska just inlernprojeklen inom del oklara gränsområdet mellan ulveck­lingsarbele och adminislralivt arbete. En långsiktig utvecklingsplan för utbildningsseklorn bör också förhoppningsvis hjälpa lill alt göra dessa oförutsedda inlernprojekt färre.

Syftcl med FoU-verksamhelen är all medverka i en successiv uppbyggnad av kunskap och ell uinytljande av denna i utbildningsväsendet. Della syfte kan knappasl hell nås, men FoU-verksamhelen bör kunna bedrivas pä ell sätl som gör resullaiuinyitiandel effektivare. Ulredningar inom skolområdet måste t. ex. nu ofta starta med omfaUande undersökningar eller forsknings­program och kan ,som regel bara i begränsad utsträckning bygga på redan ulförl FoU-arbele, Givelvis aklualiserar en utredning frågor som kräver specialsiudier, men del borde vara möjligl all betydligt öka kunskapsbered­skapen med hjälp av det pedagogiska ulvecklingsanslagei. Della kräver ell planeringsmönslcr.som fillgodoser behoven av samordning och långsiklighel men samlidigl är flexibelt inför förändrade behov. Hillillsvarande FoU har alllför mycket haft karaktären av punktinsatser med kort tidsperspektiv.

 

Prop. 1980/81:97                                                     81

Visserligen visar bl. a. problemområdesöversikler, all man även genom sådana kan utvinna värdefull informalion, men optimalt utnyltjade blir FoU-insaiserna knappast. Tillkomsten inom skolöverstyrelsens FoU-plane­ring av programgrupper och problemområdesindelning kan ses som vikliga men otillräckliga steg pä vägen mol en övergripande planeringsmodell.

Den analys av FoU-resultatens verkningsgrad, som kommiltén företagit, har främsi av tidsskäl fåll begränsas såväl vad avser problemområden som djup i analysen. Samtidigt står det klart alt analyser av detla slag ulgör eu mycket viktigt men hittills delvis försummal forskningsområde. Med större kunskap om vilka betingelser som hindrar respektive främjar eu effektivt utnyttjande av FoU-arbetets resultat skulle man också kunna utveckla alternativa modeller och metoder för spridning och resultalanvändning. Kommiltén finner del därför angelägel att forsknings- och utvecklingsarbete rörande dessa frägor kommer till stånd.

Inlernationellt utbyte inom FoU-områdel (kapitel 6)

FoU-arbetet inom utbildningsområdet behöver ständigt tillföras erfarenheter och impulser från motsvarande verksamheler i andra länder liksom från den internationella utvecklingen inom utbildningsområdet över huvud taget. Kommittén granskar det internationella FoU-ulbylel i första hand frän svensk mottagarsynpunkt - det gäller för oss att dra nylla av utländska erfarenheter. Men som inom all FoU-verksamhel gäller del att man även som mottagare måste skaffa sig en kunskapsberedskap för att kunna lillgodogöra sig andras erfarenheter och redan det kräver att man själv aktivt arbetar med likartade problem. För att kunna få tillgång till effektiva direktkontakter med andra som arbetar inom samma område krävs också någon form av motpres­tation - att man själv kan erbjuda erfarenheter av intresse för kolleger utomlands. Internationell spridning av svenskt FoU-arbete blir därmed strategiskt för våra möjligheter all dra nytta av utländska erfarenheler.

Kommittén granskar det internationella utbytet i huvudsakligen två avseenden: ulbyte via publikationer och utbyte via personliga kontakter

Den viktigaste formen för iniernaiionelli uibyieär ulbyte via publikationer. Del är därför nödvändigt all det finns en biblioteks- och dokumentatiosser-vice med en bred täckning av publicerat malerial. Pä del hela tagel får de insiiluiioriella förulsällningarna för uppspårande och anskaffande av male­rial från andra länder bedömas som goda. Den viktigaste institutionen är här Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek. Säväl dess allmänna biblioteks­service som dess service rörande datorbaserade informalionssyslem är av Ulomordentiig vikt. Kommittén framhåller nödvändigheten av all SPPB även fortsättningsvis har en fristående slällning som ell naiionclll special­bibliotek.

När det gäller inlernalionell publicering av svenskl FoU-arbeic är denna enligl vissa undersökningar inle hell lillfredsslällande. Skälen härtill torde dels vara att denna forskning ofta är inriklad på specifikt svenska frågor som kan försvåra en internationell publicering, ddsaii de publiceringsformer man väljer inte är effektiva om man vill nå en internationell läsekrets. En stor del av den svenska pedagogiska forskningen redovisas i stencilerade rapporter. I 6   Riksdagen 1980181. I .saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                     82

internationell publiceringspraxis har stencilen inte tillnärmelsevis samma möjligheler alt nå ut som tryckt malerial. Förmedling av utländsk forskning för en bredare svensk läsekrets måste också beaktas. Tidskriften Forskning om utbildning fyller denna funktion vad gäller svensk utbildningsforskning. Dess uppgifter skulle kunna vidgas att även innefalla översikter och diskussioner om utländsk forskning.

Personkontakter år emellertid också nödvändiga om svensk utbildnings-forskning och svenskl pedagogiskt FoU skall kunna tillföras erfarenheler från andra länder. Den vanligaste formen är utan tvekan kongresser och konferen­ser. Sådana anordnas av alla de inlernalionella organisationer som finns inom utbildningsområdet. Erfarenheter tyder dock på att konferenser av della slag enbarl kan tjäna som introduktion till vidare kontakter, de är i sig själva inte lillräckliga för ett effektivt och inträngande FoU-utbyie.

En djupare form av FoU-ulbyle kan ske i internationella projekt och inslilulioner. Samfinansiering av projekl förekommer, varvid lEA-projekiel (Internalional Association for the Evaluation of Educational Achievemenl) lorde vara det hittills längsi gående. Allmänt sell lorde del dock vara svårt att länka sig all någon mera belydande del av FoU-arbeiel skulle kunna bedrivas i inlernalionella projekl. Därtill är de ekonomiska, administrativa och innehållsmässiga svårigheterna för slora.

Vad belräffar institutioner är silualionen i Sverige dock gynnsam såtillvida som del sedan 1971 finns en institution för internationell pedagogik i Stockholm. Kommittén finner del angelägel alt denna institution fär fortsätta sin verk.samhet och all dess fortbestånd tryggas.

De sannolikl viktigaste och på sikt ocksä mesl betydelsefulla kontakterna gäller sådana som kan byggas upp mellan enskilda forskare och forsknings-insiituiioner. Möjlighelerna lill sådana kontakter, via studieresor, engageran­de av gästforskare lill svenska inslilulioner saml svenska forskare som stipendiater eller gästforskare utomlands är dock begränsade. Dessa begräns­ningar skulle emellertid kunna bli avsevärt mindre om det förekom mera av samarbete mellan anslagsbeviljande myndigheter och organ saml högskolan och dess inslilulioner. En analys av t. ex. frekvensen utlandsresor inom ramen för projektmedel från skolöverstyrelsen visar all sädana förekommit i förhållandevis lilen ulslräckning och all resor och studiebesök som förekom­mit inle lagls upp sä att utbytet kan ha blivit särskilt slort. I synnerhet i sädana projekt där den internationella ulvecklingen är av slor betydelse bör man därför dels planera in sådana studieresor i projektprogrammet, dels förbereda dem väl för att de skall kunna ge effektivt .utbyte.

Del synes också angeläget all FoU-ansvariga myndigheter aktivt deltar i internaiionelll FoU-ulbyle, någol som redan förekommer främst inpm ramen för inlernalionella utbildningsorganisationer. Också utbyte av erfaren­heler mellan praktiskt verksamma på fältet förekommer, inte minsl genom all svenska skolor lar emot besökare frän andra länder och att därigenom ell kontaktnät kan byggas upp.

Över huvud laget gäller all de åigärder som behöver vidtas, snarast är att se som förstärkningar av redan förekommande utbyte, förstärkningar som i de allra flesta fall lorde kunna ske inom ramen för befintliga resurser. Vad som framför alll behövs är samarbele mellan olika instanser och ett bällre och effektivare uinyiljande av de kanaler för inlernationellt FoU-ulbyle som redan existerar.

 

Prop. 1980/81:97                                                     83

Erfarenheter av olika slag av lokalt utvecklingsarbete (kapitel 7)

Lokall utvecklingsarbete har under senare år kommil au ses som en av de viktigaste instrumenten för en utveckling av utbildningsväsendet. Inte sällan har man därvid beskrivit lokall ulvecklingsarbele som någol helt nyu. En sådant ulvecklingsarbele har emellertid funnils alltsedan reforniskedeis början, dock i klart otillräcklig omfallning. Del har ökat med åren om än i långsam takt. Dagens fråga är hur man genom del forlsalta reformarbetet, med den ökade decentraliseringen av beslutsrätt och ansvar och med de idag befintliga resurserna skall bäst främja det lokala utvecklingsarbetet.

Utvecklingsarbete av den art som bedrivs idag hade sin upprinnelse i 1930-och 1940-lalens aktiviietspedagogik. Något utvecklingsarbete på stor bredd kom dock inte till stånd varken då eller under 1950-ialets försöksverksamhel inför den nya grundskolan. Ell betydelsefullt steg i riklning moi en lokall bedrivet och slalligl stött utvecklingsarbete inleddes emellertid 1964 då de första pedagogiska utvecklingsblocken startade i Kalmar och Malmö. Uiveck-lingsblock organiseras utifrån vissa givna lemata och dei ekonomiska ansvarel delas mellan slal och kommun med i princip hälftenfinansiering under de fem åren utvecklingsblock pågår. Tolall har under åren efter 1964, 17 utvecklingsblock varil i verksamhei och de omfattar numera såväl grundskola, gymnasieskola som vuxenutbildning. Den ställiga delen finan­sieras via FoU-anslagel och omfaliar 1979/80 1,76 miljoner kronor. Utveck­lingsblocken kan organiseras olika och de långsikliga effekterna av dena slag av lokalt utvecklingsarbete varierar. De syftar bl. a. lill au starta en "förnyelsens vind" som skall forlsälla alt blåsa även efter del att blocken upphörl som formell organisation.

Den utvärdering som gjons av vissa uivecklingsblock visar all de, liksom all formaliserad verksamhei, kan löpa risken all slelna i sina former och engagera alllför få. De ulgör dock en värdefull form av lokall utvecklingsar­bete och ger genom sin tematiska inrikining erfarenheter som sträcker sig ulanför den eller de orter där de bedrivs.

Under senare år har forlbildningsverksamhelen delvis ändrat karaktiir oeh blivit en integrerad del i del lokala ulvecklingsarbelel. Flera slörre fortbild­nings- och vidareulbildningsprojekl har lillkommii genoni riksdagens beslul med anledning av SIA. Dessa omfallande rikstäckande projekl syftar till alt på sikt engagera alla som är verksamma i skolan och ge uigångspunkier lör en kontinuerlig lokal skolutveckling. De viktigaste nu pågående projekten iir personallagsulbildningen, skolledarutbildningen och det nyligen siarlade projeklcl rörande fortbildning för klasslärare i nalurorienicring och tekniska moment. Genom dessa och andra slörre forlbildningsinsaiser knyts också forsknings- och utvecklingsarbetet, fortbildningen och del lokala utveck­lingsarbetet närmare varandra,

För.söksvcrksamhei av detta slag med samverkan indian FoU. Jnrtbitdning och lokall utvecklingsarbete pågår sedan några år i organiserad form i fyra regioner. Val av innehåll i samverkan styrs av lokala och regionala behov och förulsätlningar och verksamheten ulgår från uppfallningen an utveckling underlättas om den bygger på initiativ och ansvar hos dem som arbeiar i skolan. Denna strategi bygger i sig på vidgad lokal beslulsräll, och en sådan

 

Prop. 1980/81:97                                                     84

vidgning inleddes i och med SIA-beslutei. De viktigaste erfarenhelema hillills synes vara alt man med samverkan av della slag kan bygga in fortbildning och lokal uiveckling som en del av den dagliga verksamhe­ten,

Ftt viiscntligcn annat slag av slalligl slöd lill lokalt utvecklingsarbete ges för niirvarandc inom ramen för ell särskUt reservationsanslag - lokall utvecklingsarbete inom skolväsendet. Fem länsskolnämnder deltar i denna lörsöksverksamhct som startade budgetåret 1978/79, Dessa länsskolnämn­der disponerar vardera 150 000 kronor årligen och medlen skall användas för au stimulera lill lokalt och regionall utvecklingsarbete, Verksamheien har hittills byggis upp sä all enskilda skolor eller rektorsområden, efter ansökan till länsskolnämnderna, tilldelas medel för projekl av slörre eller mindre omfallning,

Rcgionskiillcgierna inrättades 1973 i de dåvarande sex högskoleregionerna och skulle enligl sin inslruklion fungera som ett sammanhållande organ mellan det pedagogiska FoU-arbeiei och grundulbildning och fortbildning av lärare. Regionskollegierna disponerade myckel begränsade ekonomiska resurser för sill arbele och deras huvudsakliga uppgifler var därmed inrikiade på samordning, erfarenhetsutbyte och problemkartläggningar inom respek­tive region, I samband med den av riksdagen 1975 och 1977 beslutade högskolereformen gjordes en översyn av regionindelningen och regionskol­legierna lämnade då också synpunkler på sin framlida verksamhet. Högsko­lereformen ansågs av praktiski tagel samtliga involverade ha ändrat förut­sällningarna för regionskollegiernas verksamhei så pass myckel, au man inie längre fann dem ändamålsenliga såsom samordningsorgan. Regeringen överlämnade under höslen 1978 frågan om regionskollegierna lill skolforsk-ningskomniiitén, som i sina överväganden och förslag belräffande regional saniordning på utbildningsområdet har beaktat erfarenheterna från regions­kollegierna.

När det gäller lärarutbild/tingen och det lokala utvecklingsarbetet försökte man genom 1968 års läramlbildningsreform få till slånd viss samordning av lärarnas grundulbildning, försöksverksamhel och forskning. Lärarhögskolor­na försågs med pedagogiska institutioner, lill dessa knöls efter hand en omfattande uppdragsforskning från i första hand skolöverstyrelsen och lill samtliga anslöts vidare särskilda försöks- och demonsirationsskolor. Vissa förulsällningar skapades genom dessa anordningar för an den blivande läraren under sin utbildningstid skulle få konlakl med såväl forskning som praktiskt lorsöksarbeie. Senare undersökningar visade dock inte på några stora och snabba förändringar. Endasl i begränsad ulslräckning kom lärarkandidaterna i konlakl med pedagogisk forskning och praktisk försöks­verksamhel.

Fömlsältningarna för utvecklingsarbete och fältförsök i lärarutbildningen har förändrats i och med högskolereformen 1977. Den decentraliserade beslutsrätten med alla högskoleutbildningar pä en orl sammanförda lill en enhet har gjort det lidigare syslemet för fältanknuten försöksverksamhet stelbent. De nya organ som skapats genom högskolereformen - regionssty­relser, högskolestyrelser, institutionsstyrelser och linjenämnder - har fått Slörre frihet au hantera de reguljära resurserna och har fåll eu huvudansvar för utveckling av verksamheten. Delta har givit dessa nya organ ansvar också

 

Prop. 1980/81:97                                                     85

för del lällanknuina utvecklingsarbetet.

Del finns nu en svaröverblickbar flora av olika stödformer för forsknings­anknytning och ulvecklingsarbele. De organisatoriska former som skapais för planering och saniordning av ul vecklingsinsatser är mycket skiftande. En genomgång av de olika högskoleorternas insatser visar dock att man även på orlcr med lärarulbildning som saknar resurser för forskning arbetar med all avsätta såväl resurser för ulvecklingsarbele inom lärarutbildningarna som all finna ändamålsenliga organ tor samordning av olika insatser

Också i dejbrskningsprojeki som bedrivs inom ramen lör skolöverstyrelsens FoU-anslag förekommer lokall ulvecklingsarbele i betydande ulslräckning. Huvudparten av de projekl som pågår inrymmer praktisk försöksverksamhel som involverar enskilda skolor, rcklorsområden eller större enheter. Även om dessa FoU-projeki inte alltid har som syfte all slödja eller initiera lokall ulvecklingsarbele har den bedrivna försöksverksamheten i sig niånga gånger haft ungefärligen samma karaktär som projekl inom de pedagogiska utvecklingsblocken. Projektverksamheten vid forskningsinslilulionerna har också ändrat karaktär, från all lidigare ha varil primärl forskarinilierade är de numera allt oftare initierade av enskilda skolor och lärare.

De olika former av lokall utvecklingsarbete som kommittén lar upp är sådana som har eller har hafl anknylning lill verksamheten inom skolöver­styrelsens FoU-anslag. Huvudfrågan blir på vilka säll man i den fortsalla FoU-planeringen skall kunna nyttiggöra de positiva erfarenheterna från den tidigare verksamheien.

Lokalt utvecklingsarbete i tre kommuner (kapitel 8)

Förutsättningarna för lokalt ulvecklingsarbele varierar mellan olika kom­muner. En lång rad fakiorer kan härvid länkas ha belydelse för uppkomsten av - eller brislen på - lokall initierat och lokalt bedrivet utvecklingsarbete. Inför sina ställningstaganden och förslag har kommitién genomfört en studie av del lokala ulvecklingsarbelet i tre kommuner. Kommittén antar all vissa yttre karakteristika har belydelse för uppkomsten av lokall utvecklingsarbete. Sådana är:

D högskola med pedagogisk institution vid vilken bedrivs pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete

D lärarutbildning

a fortbildningsavdelning

a dellagande i pedagogiska utvecklingsblock

D länsskolnämnd som deltar i försöksverksamheten med lokall utvecklings­arbete

D urskiljbara ekonomiska och organisatoriska resurser inom det kommunala skolväsendet.

Utifrån dessa karakteristika här Karishamns, Malmö och Skellefteå kom­muner valls och dessa tre kommuner speglar i varierande utsträckning förekomst av eller brist på dessa yttre karakteristika. Analyserna omfattar kartläggningar av lokalt utvecklingsarbete i de tre

 

Prop. 1980/81:97                                                     86

kommunerna, analyser av fömtsättningarna för lokall utvecklingsarbete och i samband därmed de krav lokall utvecklingsarbete ställer på olika funktio­ner

Mellan dessa tre kommuner är skillnaderna vä.senlliga i de flesta under­sökta avseenden vad gäller de yttre förutsällningarna. Dessa slora olikheter lill trots finns dock många gemensamma drag när del gäller all bestämma vilka faktorer som verkar främjande respektive hindrande för uppkomsten av lokalt ulvecklingsarbele.

Attityderna lill och kunskaperna om lokall utvecklingsarbete bestäms av naturiiga skäl i stor ulslräckning av hur pass slora erfarenheler man har och hur lokall utvecklingsarbete varil uppbyggl. På den politiska nivån, i skolstyrelserna, är medvetenheten om behoven av lokalt ulvecklingsarbele stor och här finns samma grundläggande positiva inställning oberoende av de tre kommunernas skiftande yttre förulsällningar. Detta gäller också inom skolledningen även om man här kan märka all motivationen för ulveck­lingsarbele ökar med ökad erfarenhet och därmed ökade kunskaper om hur sådanl arbele kan bedrivas. Personalorganisationernas inställning är också den positiv på samtliga orter Dessa organisationer måste emellertid bevaka utvecklingsarbetets konsekvenser för lärarpersonalens arbetssituation. Den tveksamhet man ibland ger uttryck för har sin grund i osäkerheten om konsekvenserna belräffande t. ex. ansvar och arbetsbelastning för lärarper­sonalen. Det visar sig också all lidigare erfarenheter av medverkan i ulvecklingsarbele kan underiätta ställningstaganden inför nya utvecklings­satsningar. Arbetsrällslagsiiftningen har också medfört ett ökal inflytande från de fackliga organisationerna inför beslul om utvecklingsarbete. Delta inflytande reser emellertid också krav på ansvar och kunskaper som del tar viss tid att bygga upp.

Som helhel gäller all motivationen för och kunskaperna om ulvecklings­arbelel ökar ju mer man själv har deltagit i sådant arbele. Den viktigaste åigärden blir därmed all vidga del lokala utvecklingsarbetet och göra del alltmer lill en naturiig del av den dagliga verksamheten.

De ekonomiska förulsällningarna har givelvis stor belydelse för uppkom­sten av lokala försök. Det visar sig dock närmast omöjligt all få någol rikligt grepp om vilka ekonomiska salsningar som görs på ulvecklingsarbele. Budgeterade medel är en sak, det faktiska resursutnyttjandet en annan.

De viktigaste ekonomiska resurserna synes ligga i det nya statsbidragssys­temet och i de yllerligare resurser som rektorsområdena kommer att disponera inom ramen för genomföranderesursen som beslutades i samband med den nya läroplanen för grundskolan. Avsaknaden av urskiljbara ekonomiska resurser i kommunens budget för ulvecklingsarbele inom skolan innebär dock inte att sådana resurser saknas.

Utvecklingsarbetets anknytning till Jörskningen varierar av naturliga skäl belydligl mellan kommunerna - någol som ligger redan i urvalet av kommuner. Här intar Malmö en särställning genom det nära samarbete som byggts upp mellan kommunen och den pedagogiska institutionen vid lärarhögskolan. På orter utanför universitetsorterna är kännedomen om den pedagogiska forskningen blygsam och attityderna avvaktande. De viktigaste insaiserna blir därmed dels alt skapa ökad kännedom om forskningen dels att skapa förutsättningar för ett mera aktivt utnyttjande av forskningens resultat och forskarnas kompetens.

Prop. 1980/81:97                                                     87

Vad gällerJoribildningen förmärks en gradvis ändrad syn på dennas roll lör del lokala ulvecklingsarbelel. Här har de lidigare nämnda utbildningarna, personallagsulbildningen och skolledarutbildningen, medverkat lill all bryia upp föreställningen om fortbildningen som väsenlligen informerande, Ibrl-bildning och personalutveckling i en mera vidslräckl belydelse ,som en uivecklingsresurs är en utveckling på sikl. För denna finns också hinder av renl praktisk nalur liksom ännu en ovana all se skolan i ell helhelsperspekliv som måste omfalla alla som arbeiar i skolan.

Även om skillnaderna mellan de tre kommunerna i flera av.sccndcn är slora -inie minst belräffande de yttre betingelserna-är dock likheterna i vad gäller vilja lill och möjligheler för lokalt ulvecklingsarbele siora. Del viktigaste synes vara all få alla som är berörda av skolans förändringsarbele att acceplera del och engagera sig i del. Del är en process på lång sikt som mindre kräver särskilda organisaioriska åigärder inom kommuner och skolor, mera av ell kontinuerligt slöd och en kontinuerlig stimulans frän såväl kommunen som från slatens sida. Delaktighet i utvecklingsarbetet ger med andra ord de bäsla förulsällningarna för en positiv inställning till en lokal skolutveckling.

Utvecklingslinjer inom utbildningsväsendet: reformbeslut och pågående reformverksamhet (kapitel 9)

Förutsäuningarna för det pedagogiska forsknings- och ulvecklingsarbelet inom utbildningsområdet har förändrats på olika säll under årens lopp, 1 nom det obligatoriska skclväsendet har SIA-besluiel och följdbeslut med anled­ning därav inneburit ell framhävande av den lokala utbildningsverksamhe­tens belydelse för ell fullföljande av intentionerna med der, nya skolan. Del centralt ledda och statligt stödda forsknings- och ulvecklingsarbelel inom skolöverstyrelsens ansvarsområde har därmed ställts i en delvis ny situation. Högskolan, som svarar för vitala delar av forsknings- och ulvecklingsarbelel har genomgått slora förändringar. Den svenska forskningspolitiken i stort har varil föremål för omfallande utredningsarbete och riksdagen har i maj 1979 fattat vissa principbeslut rörande den sekloriella forskningsorganisationen.

Flera pågående ulredningar eller redan föreliggande utredningsförslag berör verksamheien inom skolöverstyrelsens ansvarsområde. Såväl de pågående utredningarna som föreliggande utredningsförslag har sådan inrikining au nära föreslående ställningstaganden på grundval av dessa kan få konsekvenser för verksamheten inom det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet.

På grundskolans område innebär decentraliseringen av ansvar och beslu-tanderäll inom ramen för SIA-beslutei, ökade behov av uppföljning och utvärdering av utbildningsverksamheten. Denna uppföljning och utvärde­ring blir, vad gäller den löpande verksamheien, i första hand en lokal uppgift. Delta framhävs starkt i riksdagens beslut om ny läroplan för grundskolan. Detla uppföljnings- och utvärderingsarbete reser krav på stöd från olika instanser Länsskolnämnderna, som hitfills haft en i första hand inspekte­rande och reglerande funktion, får stimulerande och utvecklingsstödjande uppgifter gentemol kommunerna och måsle kunna bistå kommuner och skolor i det löpande uppföljnings- och utvärderingsarbetet.

 

Prop. 1980/81:97                                                     88

Utvärdering av skolverksamheten fömtsätter stöd också frän FoU-verksamheien på samtliga nivåer, dvs. lokalt, regionalt och centralt. Genom den friare resursanvändningen som ligger i såväl det nya statsbidragssyste­met som i beslulel om ny läroplan för gmndskolan, finns del större anledning all följa vad som händer lokalt i fråga om organisation och resullal. Detta ger central utvärdering och FoU-arbetet en ökad roll. Den lokala utvärderingen skall vara ett naturligt inslag i undervisningen och förväntas ge värdefulla bidrag till utveckling av den lokala skolenheten. Utvärderingen skall emellertid också göras på ett sådant sätt att erfarenheterna kan föras vidare lokall, regionall och centralt. Även om avsikten inte är att på den lokala nivån bedriva vidlyftiga undersökningar av forskningskaraktär är det med dessa krav på utvärdering också på den lokala nivån angeläget med stöd från FoU-verksamheten.

Den fortsatta läroplansutvecklingen måste bättre än hittills ske samordnat med FoU-planeringen och dessa måste vara en integrerad del av läroplansut­veckling och läroplansuppföljning.

Utbildningens betydelse för samhällsutveckUngen i stort ställer ökade krav på kontakter mellan skola, yrkesliv och samhälle i övrigt. Utbildningsfrågor­nas slarka anknylning lill samhällsutvecklingen gör det angeläget att inom FoU-organisaiionen åsiadkomma ett närmare samarbele med andra seklors­organ. FoU-arbetet inom utbildningsområdet måste därför vidgas och reformer inom ungdomsutbildningarna ovanför grundskolan och reformer inom vuxenutbildningen måsle på samma sätl som gäller för grundskolan följas upp och utvärderas. Dessa vidgade uppgifler ställer också krav på ökade resurser för delta slag av FoU-insalser.

Gymnasieskolans framlida organisation är föremål för utredning och de principlösningar som denna utredning kan komma att föreslå får konsekven­ser för FoU-verksamheten. Redan nu står det klarl all en kontinuerlig uppföljning av gymnasieskolan ställer krav på en delvis annan strukturering av del pedagogiska FoU-arbetet, i synnerhet i de delar som gäller ell långsiktigt forskningsarbete.

Folkbildningen har varit föremål för en utredning och ett slulbelänkande avlämnades i december 1979. Säväl enskilda studieförbund som enskilda folkhögskolor bedriver utvecklingsarbete som är "lokalt" i den meningen au varje studieförbund och varje folkhögskola har behov av förbundsspecifiki ulvecklingsarbele. Del ställer sig därmed svårt all förena syftena med ett centralt anslag för forsknings- och utvecklingsarbete med sådana legitima behov av utveckling inom den egna organisationens ramar. En bällre lösning på delta problem är all öronmärka vissa delar av de slalliga bidragen för pedagogisk verksamhei lill utvecklingsarbete. Härigenom kan de cenirala resurserna inriktas på för vuxenutbildningen som helhel angelägna problem .samlidigl som det för varje förbund specifika ulvecklingsarbelel kan ge värdefulla underlag för prioritering av gemensamma insalser.

Den kommunala vuxenuibildnlngen utreds för närvarande, Ulredningens uppgifler omfattar många vikliga delar av KOMVUX' uppgifter. Del är i dagens läge därför svårt all förutspå KOMVUX' framlida organisation. Direkliven pekar både på behoven av ökad lokal och regional samordning och principer om ålerkommande ulbildning. Detla lalar för all en sirävan efter helhelssyn också bör prägla FoU-siödei, vilkel i sin lur lalar för all den

 

Prop. 1980/81:97                                                     89

FoU-stödorganisation som skall läcka ungdomsskolan ocksä bör betjäna KOMVUX.

För arbetsmarknadsutbildningens del har regeringen 1979-11-12 beslutat om en utredning: Arbetsmarknadsutbildning och utbildning i förelag. FoU-behov av mera Övergripande natur finns inom AMU liksom inom andra uibildningsformer. Det övergripande behovel bör även forlsätlningsvis läckas av FoU-anslagei. Vad gäller del lokala utvecklingsbehovet är förhållandena något mera komplicerade. Den kontinuitet som präglar många andra utbildningar finns av naturliga skäl inte inom arbelsmarknadsulbild­ningen eftersom denna tillhandahålles av arbetsmarknadspoliliska skäl och snabbi måsle kunna anpassas till förändringar på arbelsmarknaden. Det behov av lokall utvecklingsarbete som finns inom AMU tillgodoses bl.a. inom ramen för de medel som arbetsmarknadsfonden fillhandahåller. Huvudparten av detta utvecklingsarbete bedrivs emellertid inom ell organ -Slockholms skoldirektions sektion för yrkesutbildning. Vad som här bör diskuieras är om inte decentraliseringsslrävandena inom AMU också skall övervägas vad gäller denna verksamhei. Genom alt sprida resurserna på fler institutioner skulle konlaklerna mellan enskilda AMU-cenlra, länsarbets­nämnder och forskningsinsiiiuiioner kunna ulvecklas och på sikt bli ell slöd i del lokala ulvecklingsarbelet.

De ställningstaganden LUT 74 gör redan genom alt ange vissa principer som bör känneteckna lärarutbildningen kommer i sin förlängning all slälla stora krav på FoU-verksamheten. För skolväsendets del och därmed för skolöverstyrelsen och det centralt ledda forsknings- och utvecklingsarbetet är det av vikl alt del alltfort finns kontakter mellan FoU-arbetet, det lokala ulvecklingsarbelel och lärarutbildningen oberoende av all lärarutbildningen sedan 1977 är UHÄ:s ansvarsområde. Detla är inle minst väsenlligl för de lärarutbildningar som ges vid högskolor som saknar egen forskningsorgani­sation. Regionssiyrdserna inlär här en viklig roll såväl genom sina uppgifter som sina resurser. Samordning på det regionala planet vad gäller utbildnings­frågor måsle därför även omfalla regionsslyrelserna.

En ylleriigare väsentlig förändring inom samhället som påverkar också del pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet är ulvecklingen inom arbeis-rältslagstijiningens område. Pä såväl del cenirala, regionala som lokala planet förulsälter medbestämmandelagarna samrädsförfarande innan beslut om t. ex, försöksverksamhet och utvecklingsarbete fattas, I enlighet med inten­tionerna i medbeslämmandelagarna har verksamheien en lokal prägel. Den korla lid som förflulil sedan ikrafllrädandel medger inte några slutsatser om hur lagarna verkat och hur de påverkar FoU-verksamheten. Till del (xwitiva hör dock all man rent allmänt kan konslalera all del bör vara en styrka för FoU-planeringen om de som skall ulföra arbelel och de närmasl berörda på ell lidigl stadium blir medvetna om FoU-verksamheiens innehåll och uppläggning. En annan erfarenhet .som vunnits hänger samman med lagen om anställningsskydd. De budgelårsvisa medelslillddningarna har visat sig slå i konflikt med lillämpningen av LAS. Tillämpningen av gällande lagstiftning bör kunna ske på sådanl säll alt FoU-arbelel underlättas. Med en annan budgetplanering bör del vara miijligt all garantera en konlinuiiel i pågående FoU-arbele.

 

Prop. 1980/81:97                                                     90

FoU-resultatens spridning och användning (kapitel 10)

Ett av de största problemen inom FoU-verksamhelen synes vara hur dess resullal skall spridas och komma till användning. Det var mot bakgrund av detta som kommittén i sin granskning av projektverksamheten (kapitel 5) lade särskild vikl vid analyser av FoU-resultatens utnyttjande. Spridning och resultalanvändning är emellertid delar i ett långsiktigt arbete med utbild­ningsväsendets utveckling generellt och spridningsfrågorna blir därmed en vital del i ett utvecklingsprogram för utbildningsväsendet i stort.

Frågan om spridning och användning av resultat från det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet har behandlats i två särskilda ulredningar under 1970-lalci. Pedagogikutredningen lade 1971 fram förslag rörande systematisering av forskning och ulbildningi pedagogik och den pedagogiska nämnden utredde på regeringens uppdrag frågan om hur resultaten från utbildningsforskningen skulle kunna föras ul lill de verksamma lärarna och lill övrig skolpersonal. Pedagogiska nämnden lade fram sina förslag 1973 och dessa har sedan legal lill grund förde åtgärder som skolöverstyrelsen vidtagit för all öka spridning och resultalanvändning.

Den information som innefattas i del pedagogiska forsknings- och ulvecklingsarbelel är inte begränsad lill informalion från verksamhei som bedrivs med medel från FoU-anslaget utan gäller i tillämpliga delar även annai pedagogiski FoU liksom informalion från annan relevani beleendeve-lenskaplig forskning. Det spridningsansvar som därmed åvilar skolöversty­relsen omfaliar åtskilligt utanför skolöverstyrelsens projektverksamhet. Informaiionsproblemel är därtill i själva verkel en del av del övergripande problemel om hur man åsladkommer pedagogisk förnyelse. Begreppel pedagogisk förnyelse har i sin lur en tvåfaldig innebörd. Dels avser det en anpassning av ulbildning och undervisning lill förändrade krav i samhällel, dels avser del sådan förändring av undervisningen som bidrar lill all utveckla samhället som sädanl.

Anspråken på FoU och dess nylla är högl ställda. Della är delvis en följd av alt del ix;dagogiska FoU-arbelel i hög grad är lillämpningsinriklal och har byggis upp i samspel mellan fäll, forskning och den cenirala myndigheten. Detla oaklai riklas ofta krilik frän resullalanvändarna mot del pedagogiska FoU-arbetet, en kritik som går ul på all nyttan av det pedagogiska FoU-arbclci är ringa och all de problem som behandlas i alllför lilen grad behandlar verkliga (Kh vardagsnära frågor i utbildningen. Kommitién finner denna krilik numera ogrundad. Den genomgång som kommiUén gjort (kapitel 5) av projeklverksamheien inom FoU-anslagel visar, all del inom denna behandlais problem och omräden av direki belydelse för ulbildning och undervisning och alt denna ofta leii lill resullal som varil möjliga all omsälla i praktisk verksamhet.

FoU-arbetet har många användare och resultat måsle spridas till alla som på ell eller annat säll är berörda av ulbildningsverksamheien. Målgrupperna varierar lill såväl storlek som lill de uppgifter de har inom ulbildning och undervisning. KommiUén pekar på vissa nyckelgrupper: lärare och lärarut­bildare, s|x;cialfunklionärcr, adniinislralörcr och skolledare samt elever och föräldrar. En viklig avnämare av FoU-arbelcl är vidare läromedelsproducen­ter.

 

Prop. 1980/81:97                                                     91

FoU-resullal redovisas på mångahanda säu. Mångfalden i informaiions-ulbudei kan belysas genom sammanställningar av sådana mera permanenta publikationer som för närvarande ulgör de viktigaste spridningskanalerna.

Inom FoU-anslageis ram ulges årligen en lång rad olika publikationer alltifrån övergripande sammanställningar av pågående och avslutat FoU-arbete lill omfatiande översikter och analyser inom avgränsade problemom­råden. Till den förra typen hör olika slag av projeklkalaloger som ger en snabb och översiktlig informalion om olika projekl, var de bedrivs och vilka deras huvudsakliga frågeställningar är. Kataloger av della slag tjänar som en första informalion lill dem som önskar orientera sig i det pedagogiska FoU-arbeiei, De sprids gratis men av främst ekonomiska skäl har de hitlills inte nån alla enskilda skolor och rektorsområden. Vid sidan av dessa ges informalion om FoU-arbeiei i lidskrifter, i monografier och i de lidigare nämnda kunskaps-och områdesöversiklerna.

Ulöver sådanl informationsmaterial som hämtar sill underlag direkt från FoU-arbelel utger skolöverstyrelsen andra permanenta publikationer i vilka FoU-redovisning ofta ulgör en del. Dessa publikationer når en betydligt slörre läsekrets och sprids även de huvudsakligen gratis.

Forskningsinstituiionernas rapportering och FoU-redovisning är myckel omfallande redan om man enbarl ser lill de pedagogiska insliiulionerna. Här redovisas emellertid insiilulionernas hela forskningsproduklion vilkel gör del angeläget med en differentierad spridning så au olika målgrupper kan nås av don för dem särskilt relevanta informationen. De nuvarande fortbildnings-avdelningarna utger som en del av sina uppgifler informalionsmaierial inom de olika områden de har ett riksansvar för.

Till alla dessa olika lyper av informalionsmaierial, vilka väsentligen bekostas av slalliga medel, kommer andra viktiga kanaler. Konimiiién pekar särskill på den lärarfackliga pressen, på de olika ämnesiidskrifter som finns och vilka erhåller visst ekonomiskl stöd inom ramen för FoU-anslagel, De pedagogiska utvecklingsblockens rapporter aren viklig kanal för spridning av erfarenheler från del lokala utvecklingsarbetet och har sin stora målgrupp bland lärare och övrig skolpersonal. Därtill kommer de publikationer som ulges av intresseorganisationer och folkbildningens organisationer där redo­visning och diskussion av FoU-arbeiets resullal ofta utgör en viklig del.

Massmedia-press, radio och TV -är den kanske effektivaste vägen ati nå ul med FoU-informalion lill breda grupper. Samlidigl förefaller det som om just des.sa kanaler är uinylljade endast i begränsad utsträckning.

Den sannolikl viktigaste kanalen för spridning av FoU-arbeiels resultat och där FoU-arbeiet kommer lill användning ulan all ursprungel alllid framgår är läroplaner läroplanssupplement och anvisningar. En förändring i cn läroplan eller en anvisning kan vara resullal av clt mångårigt och vitiförgrcnal FoU-arbeic även om man inför själva beslulel om en loriiiuh ing inle kan lolja spåren tillbaka lill enskilda l'"oU-insat,ser,

Del råder ingen tvekan om all FoU-arbeici redovisas i lillfreilssiällandc oiiiläiining. Däremot kan del råda slor ivck.samhei om alla dessa olika typer av spridningsvägar verkligen är kända, och om malerialel når ul till dem som hörnas, Problemel är därför all göra befintligt inforniationsmalerial känt lör all därigenom öka användandet av del.

 

Prop. 1980/81:97                                                     92

F.nbari en ökad spridning är dock inie tillräcklig för en ökad användning, Informalion mäsle vara efterfrågad föralt bli använd och föratt bli efterfrågad måste del finnas ell behov. Och behov skapas bäsl genom all FoU-resuliaiens användare själva är delaktiga i verksamheten. Förulsällningarna härför har ökal vä.sentligt genom de senasle årens reformbeslut pä uibildning.sområdel. Yllerligare insalser måsle dock göras också inom det pedagogiska forsknings-och uivcckling.sarbeici. I sina övervägande och förslag anvisar kommittén några vägar lill hur man skall kunna öka efterfrågan och användning av FoU-resullaien genoni an öka möjligheterna för alll flera alt aklivi della i verksamheien.

Del finns emellertid anledning an framhålla all frågan om resultalanvänd­ning ime är okomplicerad. Den tro på snabba och direki tillämpbara resultat från FoU-arbetel som präglade främsi 1960-lalel visade sig ofta vara en övertro. Pedagogisk forskning av den art som bedrivs inom skolöverstyrel­sens FoU-vcrksamhci är primärl inte vad man kallar "discipline research" utan fastmer "policy research". Man får då inie bortse från definitionens senare led - research. Della innebär alt man inie direki inriktar problemlö-sandci på administrativa åigärder, Prakliska problem måste, då de blir föremål för forskning ofta omdefinieras lill disciplinbundna problem. När resullalen sedan föreligger "åierdefinieras" problemen lill prakliska och adminisiraliva frågor. Della kan synas som en omväg. Genom sin syftning lill grundläggande kunskaper är del dock ofta en genväg. Del visar sig med andra ord ofta vara så all del mesl prakliska är en god leori.

Överväganden och förslag (kapitel 11)

Kommitténs uppdrag avser primärt verksamhei med medel frän del särskilda FoU-anslagel: hur denna verksamhei bör planeras, utföras och följas upp. Uppdraget avser frågor av organisatorisk och administrativ art likaväl som frågor rörande FoU-arbeleis innehåll. Dessa är i sin lur delar av den övergripande frägan om hur skola och ulbildning skall kunna ulvecklas i enlighel med de allmänna mål som fastställts av riksdag och regering. Della innebär enligl kommittén all utvecklingsfrågor gäller all utbildningsverk-samhel och all uiveckling måsle främjas genom en rad olika åigärder, varav forsknings- och ulvecklingsarbelet inom det särskilda FoU-anslageis ram ulgör endasl en sida. Begreppel FoU fär inte förbehållas verksamhei som sker enbart med särskilda medel eller som är lids- och penningmässigl avgränsad. Del blir därför särskilt belydelsefulll alt del finns kontaktvägar mellan olika utvecklingsakiiviieier oavsell var de beslutas och bedrivs och oavsell om de ingår i den av FoU-anslagel bekostade verksamheien eller ej.

De särskilda medel som statsmakterna ställer lill förfogande för FoU-arbete inom utbildningsområdet skall huvudsakligen avse sådana mera komplicerade frågor som vanligen inte kan lösas eller belysas inom ramen för normal utbildningsplanering och med gängse adminislrativa ruiiner. FoU-arbeie behöver också som helhel bedrivas i såväl ett kortsikligl som i ett långsiktigt perspektiv. I del kortare perspektivet behandlas sådana mera komplicerade frågor på lokal, regional och central nivå rörande undervisning­ens organisation och uppläggning som kan behöva lösas eller belysas inom

 

Prop. 1980/81:97                                                     93

ramen för gällande mäl innan administrativa, organisatoriska eller melodiska beslul fallas eller som ulgör en förutsättning för all principbeslul skall kunna förverkligas. I del längre perspektivet behandlas dels generella frägor rörande undervisningens innehåll och uppläggning, dels frägor av mera allmän art om relationerna mellan skola, vuxenutbildning och del omgivande samhället, dels också förändringar som kan ligga lill grund för omprövningoch förnyelse av mbildningcns framlida mäl, innehåll och organisation.

Kommiiiéns överväganden och förslag är grupperade i sju huvudområ­den:

D Slöd lill del lokala ulvecklingsarbelel

D Regional samordning av FoU, grundläggande lärarulbildning, fortbildning

och lokalt utvecklingsarbete D FoU-arbeleis innehåll och genomförande D Internationellt utbyte inom FoU-områdel D FoU-resultatens spridning och användning D Planering och administration av FoU-anslagel D FoU-anslagels sloriek och planeringsramar

Stöd till det lokala utveckhngsarbetet

Kommitténs förslag rörande slöd lill del lokala utvecklingsarbetet innefattar slöd frän länsskolnämnder slöd frän forskning och slöd i resultatuppfölj­ningen. Belräffande länsskolnämnderna föreslår kommittén

all länsskolnämndema ges vidgat ansvar för den lokala skolutvecklingen och för samordning av kommunernas utvecklingsarbete inom respektive nämnds ansvarsområde,

att del inom varje nämnd skall finnas en grupp befattningshavare med särskild kompetens för pedagogisk planering och utvärdering,

att varje nämnd disponerar en flexibel resurs försådana utvecklingsstödjan­de uppgifler,

att fyra miljoner kronor i 1979 års penningvärde avskiljs frän FoU-anslaget och fördelas på de 24 nämnderna med hänsyn lagen lill skolverksamhe­tens omfattning i respektive län,

att medlen tilldelas läisskolnämnderna direkt och disponeras självsländigl av nämnderna,

att dessa skall utnyttjas för uppgifter som kräver särskild expertmedverkan, för försöksverksamhel av större omfattning och för stöd till utvecklings-och förändringsarbele som kan följa av större övergripande utvecklings­insatser av fortbildningskaraktär och

att avskiljandet av medlen sker först i samband med statsmakternas ställningstaganden till ansvarsfördelningen mellan skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna.

'Q&tråffande forskningsstöd i del lokala utvecklingsarbetet föreslår kommil­tén

att en särskild resurs, motsvarande högst 3,8 miljoner kronor i 1979 ärs penningvärde, avsätts inom FoU-anslaget för finansiering av tjänster

 

Prop. 1980/81:97                                                     94

jämte kringkosinader för forskningsstöd i det lokala utvecklingsarbe­tet, att resursen successivt byggs ul och lillförs de pedagogiska insliiulionerna i Linköping, Malmö, Mölndal, högskolan för lärarulbildning i Slockholm, Umeä och Uppsala, all verksamheten bedrivs försöksvis i sex är, att innehav av sädan tjänst görs tidsbegränsat till högst sex är, att kvalifikationskraven för innehav av ijänsi skall vara avlagd doktorsexa­men eller molsvarande samt erfarenheler av lokalt och regionall ulveck­lingsarbele, att verksamheten anslagsmässigt ulformas som uppdrag från skolöversty­relsen och ingär som en del i ett samlal FoU-program, all verksamheien löpande utvärderas av skolöverslyrel.sen och att möjlighelerna lill omvandling av vissa av de.ssa tjänster till fasta tjänster i högskolan inom ramen för högskolans resurser beaktas.

Beträffande slöd för rcstdialuppjöljning i det lokala ulvecklingsarbelel föreslår kommittén

alt en särskild resurs, molsvarande högst 3,8 miljoner kronor i 1979 års penningvärde, avsätts för finansiering av tjänster jämle kringkosinader för uppföljningssiöd i del lokala ulvecklingsarbelel,

att resursen successivt byggs ul och lillförs de pedagogiska insliiulionerna i Linköping, Malmö, Mölndal, högskolan för lärarutbildning i Slockholm, fimeä och Uppsala,

att verksamheien bedrivs försöksvis under en period av sex är,

att kvalifikationskraven för innehav av tjänst skall vara god kännedom om utbildningsväsendet, erfarenheter av lokall och regionalt utvecklingsar­bete saml erfarenheler av fortbildning i olika former

att medel för delta ändamål avsätts inom ramen för skolöverstyrelsens medel för fortbildning och

att verksamheten ulformas som uppdrag från skolöverstyrelsen som led i ett samlal forlbildningsprogram.

Regional samordning av FoU, grundläggande lärarutbildning, fortbildning och lokalt utvecklingsarbete

Belräffande FoU för grundläggande lärarutbildning föreslår kommittén

all ett samlal FoU-program för lärares grundutbildning, motsvarande vad som en gång fanns inom ramen för skolöverstyrelsens FoU-anslag snarasl byggs upp inom UHÄ,

att projekl av typen utvecklingsblock försöksvis inrättas i sådana orter med högskola för lärarulbildning som saknar egna resurser för forskning och forskarutbildning som ett led i arbetet med samordning av lärares grundutbildning och lokalt utvecklingsarbete,

att sädana utvecklingsblock finansieras av skolöverstyrelsen, UHÅ, regions­slyrelserna och intresserade berörda kommuner och

att ansvar för samordning åvilar skolöverstyrelsen, i dagens organisation avdelning L.

 

Prop. 1980/81:97                                                     95

Beträffande regional .samordning inom uibildning.somrädei föreslår kommil­tén

all ell regionall samarbele inom uibildningsområdei byggs upp med regions­slyrelserna som sammanhållande instans,

all del regionala samarbetet ulformas ulifrän lokala och regionala behov och förulsällningar och

alt bestämmelserna för regionskollegierna upphävs.

FoU-arbetets innehåll och genomförande

Belräffande FoU-arbeiels innehåll och genomförande föreslår koniniiltcn

an intern och extern FoU-verksamhel såväl lidsmä.ssigl som lill sin innehåll samordnas bällre än som sker för närvarande, framför alll i vad gäller läroplansutveckling och läroplansuppföljning,

alt FoU-arbelet mera än hillills inriklas på en långsiktig uppföljning av reformerna inom utbildningsområdet,

all en problemrelaterad projektplanering inleds i syfte au åsiadkomma en FoU-verksamhet som är tematiskt uppbyggd och där olika sidor inom eu givet tema kan belysas sä allsidigt som möjligl,

alt den nuvarande standardmodellen med ireårsprojeki bryis upp som dominerande mönsler och ersätts dels av kortare kunskapsöversikter, dels av längre temaprojeki med särskill uppföljningsansvar,

att slörre vikl läggs vid FoU-projekl kring problem rörande relationen mellan ulbildning och samhälle och all en tvärvetenskaplig uppläggning därvid befrämjas och

att UHÄ:s planering av den fortsatta utbyggnaden av de samhällsveien-skapliga fakulteterna inriklas dels på vissa breda specialiieier som vuxenpedagogik och invandrarfrågor, dels på ämnespedagogisk forsk­ning inklusive yrkesämnenas pedagogik.

InternationeUt FoU-utbyte

Belräffande inlernationellt utbyte inom FoU-området föreslår kommittén

alt Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek behäller sin fristående ställ­ning som specialbibliotek med riksansvar,

att den bas för internationelll utbyte som skapats i anslulning till professuren i inlernalionell pedagogik vid Slockholms universitet bevaras,

ati i tidskriften Forskning om Ulbildning även ingår redovisningar och analyser av relevani internationell uibildningsforskning och

an samarbele mellan anslagsbeviljande organ och myndigheier och högsko­lan inleds i syfte alt effektivisera uinylljandel av befintliga resurser för finansiering av gästforskare, för dellagande i inlernalionella konferenser och för finansiering av studieresor i utlandet.

 

Prop. 1980/81:97                                                     %

Spridning och resultatanvändning

Belräffande spridning och användning av FoU-arbeteis resultat föreslår kommitién

att innebörden av begreppet resultat vidgas att omfatta erfarenheter i vid bemärkelse,

att information sprids ocksä om de svårigheter man möter i olika utveck­lingsprojekt,

att äigärder i syfte att effektivisera informationsspridningen och göra den mera anpassad lill olika målgrupper vidtas,

att läsår- och läsvärdesundersökningar av olika typer av FoU-information genomförs och att Delegationen för teknisk och vetenskaplig informalion får det samordnande ansvaret för dessa,

att de lärarfackliga tidningarna på ett mera systematiskt sätl än hittills får tillgång lill informalion om FoU-arbetel,

alt skolöverstyrelsen prövar möjligheten att sprida kännedom om FoU-arbelel och om dess informationsmaterial genom FoU-blad som med viss periodicitet införs i tidningar med skolanknytning,

att olika ämnesiidskrifter tillförs kvalificerad veienskaplig information från forskning inom respektive ämnesområde,

att kunskapsöversikter och sammanfattningar av forskningsresultat inom olika områden blir en väsentlig del av de närmaste årens FoU-arbete,

ati projektplaneringen i fortsättningen innehåller säväl plan för resultatupp­följning som medel för denna och

alt en samtidig planering av FoU- och fortbildningsprojekt sker i skolöver­styrelsen för sädana områden där resultatuppföljning innebär fortbild­ningsinsatser.

Planering och administration av FoU-anslaget

Ställningstaganden och förslag rörande planering och administration av FoU-anslaget innefattar myndighetsansvar, den pedagogiska nämnden, FoU-arbelei inom skolöverstyrelsen samt samråd i FoU-frågor.

Beträffande planering och administration av FoU-anslagel föreslår kom­mittén

alt skolöverstyrelsen alltfort skall ha del cenirala ansvarel för FoU-verksamhelens planering,

alt politiskt inflytande över FoU-planeringen garanteras,

att skolöverstyrelsens styrelse aktivt arbetar med och lar slällning ocksä i FoU-frågor,

all styrelsen uiökas med ledamöter som representerar politiska partier,

att styrelsens politiska ledamöter och förelrädare för forskning bildar ell beredningsorgan för FoU inom skolöverstyrelsen,

all ansvarig FoU-enhel i skolöverstyrelsen, för närvarande byrå L3, ulgör beredningsorganets sekreiariat,

att della beredningsorgan får i uppdrag all fullgöra de planerings-, uppfölj­nings- och ulvärderingsuppgifter som idag åvilar den pedagogiska nämnden.

 

Prop. 1980/81:97                                                     97

att pedagogiska nämnden i samband med beslul enligl ovan avvecklas,

att den redan nu pä informell väg fungerande FoU-samordningen direki under verksledning, pedagogisk nämnd och styrelse formaliseras genoni del beredningsorgan som föreslås,

att del pä skolöverstyrelsens sakenheter finns befattningshavare med kom­pelens inom FoU-områdel och all varje berörd enhel lar ell aklivi ansvar i planering och uppföljning av FoU-arbeiel och

att samarbetet i FoU-frågor mellan skolöverstyrelsen och UHÄ siärks även i petitaberedning av gemensamma projektsatsningar,

FoU-anslagets storlek och planeringsramar

Kommitténs förslag i del föregående förutsätter att FoU-anslagel snarasl återställs till den nivå del hade budgetåret 1972/73 och att anslagsutveck­lingen därtiU följer den åriiga löne- och prisutvecklingen. Kommiltén föreslår au ålerslällandel sker under en treårsperiod enligl följande:

 

Förslag till anslagsutveckling 1981/82-1983/84. Miljoner kronor

 

Ar

Bas

(1979/80)

Aler-slällande

lne-och pris­omräkning

Totalt (avrundat)

1981/82 1982/83 1983/84

36 39

42

+ 3 + 3 + 2

+ 2,65 + 2,85 + 3,12

41,7 44,8 49,1

Efter detta återställande bör anslagel, ulöver de automatiska ökningarna lill följd av allm.än löne- och prisutveckling, öka i den lakl utbildningsväsendets behov kräver.

Vidare föreslås all planeringsramarna åriigen beslutas i treårsperioder. Della förslag ulgör en konsekvens av riksdagens beslut i maj 1979 om all regeringen en gång under varje valperiod skall förelägga riksdagen eu samlal FoU-program.

7   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                     98

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1980:2) Skolforskning och skolutveckling

Allmänna synpunkter

De flesta remissinstansema som yttrat sig över utredningens förslag behandlar inledningsvis även andra områden än de av utredningen lagda konkreta förslagen. Remissinstanserna ansluter sig helt till SFK:s strävan att enligt direktiven lägga fram förslag som beaktar såväl önskemål om ökad anknytning av FoU-arbetet till skolans vardagsproblem som behovet av grundläggande undersökningar om förhållandet mellan skola, yrkesliv och samhälle i övrigt. Decentralisering av FoU-resurser och ökad satsning på regionalt och lokalt utvecklingsarbete tillstyrks av remissinstanserna som i samband med sina yttranden över utredningens förslag till stöd till det lokala utvecklingsarbetet utvecklar synen på hur resurserna bör förde­las. Direktiven pekar på hur förändringar av skolverksamheten inte är möjliga om inte förändringsarbetet är förankrat i den lokala skolenheten. Flera remissinstanser, däribland UHÅ, rektorsämbetet vid universitet i Uppsala, institutionen för pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö och regionstyrelsen för Lund/Malmö högskoleregion, anför att direktiven för kommittén i vissa avseenden synes ha varit för begränsade, vilket har medfört att väsentliga områden för forskningsinsatser som bl.a. barnom­sorg och kultur lämnats utanför.

Många remissinstanser, främst UHÄ och dess underremissinstanser, samtUga regionstyrelser, länsskolnämnderna framför allt i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs, Västernorrlands och Jämtlands län menar att kommittén i alltför hög grad intresserat sig för yttre ramar och organisatoriska frågor i stället för att diskutera FoU-arbetets innehåll och arbetsformer. Regionslyrelsen i Linköping anför att betänkan­det innehåller på en rad olika punkter förtjänstfulla översikter och analyser vad avser det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet. Regionsty­relsen saknar emellertid en inledande och bred diskussion om forsknings­begreppet som sådant och med speciell inriktning mot skolområdet. UHÅ redovisar liknande mening och anför att SFK:s ambitioner vad avser decentralisering av FoU-arbetet och därmed engagemang och inlevelse på lokal nivå, vilka UHÄ hell ansluler sig lill, borde kunna motverkas av den enligt UHÄ:s uppfattning centralistiska modell för lokalt utvecklingsarbete som kommittén presenterar. UHÄ delar underremissinstansernas uppfatt­ning att SFK har ett tekniskt-administrativt perspektiv samt att intresset fokuserats på resursfrågor, yttre ramar och form snarare än på innehåll och djupare vetenskapliga problem.

Regionstyrelsen i Lund/Malmö finner det angeläget all diskutera i vad mån begreppet forsknings- och utvecklingsarbete i dag är en adekvat term i sammanhanget. Regionstyrelsen anför att ansvarel för utveckling och förändring i dag ligger hos dem som verkar i den enskilda skolan och speciella resurser för denna utveckling skall finnas. Forskning­en inom skolans område skall svara för teoribildning, kritisk analys av förändringar och reformer och kunskapsöversikter inom skilda områden. Det hade därför, enligt styrelsens mening, måhända varil mer fruktbart om kommittén i högre grad än vad som skett sökt särhålla begreppen forskning och utvecklingsarbete. Detta kunde ha medfört, alt kommitléns förslag

 

Prop, 1980/81:97                                                     99

och analyser i mindre utsträckning byggts upp kring den lineära FoU-modellen med stegen forskning-utveckling-information och resultatupp­följning. Institutionen för pedagogik vid högskolan för lärarulbildning i Stockholm anför att det är väsentligt att resurser tillskapas för utvecklings­arbete, som har en fast förankring i en existerande verklighet, men det är också ytterst väsentligt att forskningen får utrymme och villkor att arbela inom, som garanterar en hög kvalitet. Lärarhögskolan menar att det är viktigt att klargöra att den kunskap som forskningen utvecklar och den kunskap som utvecklas inom utvecklingsarbete är kvalitativt skilda från varandra. Enligt lärarhögskolan genomsyras utredningen av ett admini­strativt tänkande där grundläggande problem omvandlas från att vara teoretiskt förankrade och samhälleligt bestämda till att bli organisatoriska och informationsinriktade problem. RRV saknar i det bedömningsunderlag som utredningen redovisar en ingående och kritisk granskning av FoU-verksamhetens innehåll. Denna granskning borde tagit sin utgångspunkt dels i angelägna behov av kunskaper om skolverksamheten, dels i de krav man rimligtvis kan ställa på skolforskningen för att bidra till ett tillgodo­seende av dessa kunskapsbehov. SACO/SR och Karlstads kommun saknar kritisk analys av hur FoU-anslagel (ca 36 milj. kr. 1979/80) använts.

1 utredningsdirektiven sägs att översynen av det pedagogiska FoU-arbetet bör ske med beaktande avde allmänna principer rörande seklor­iell forskning som framlagts av forskningsrådsutredningen och som bl.a. vunnit tillämpning i gällande instruktioner för forskningsrådsnämn­den. I enlighet med dessa direktiv har kommittén gjort frågor om sektors-principens tillämpning inom utbildningsforskningen till en central utgångs­punkt. Bland remissinstanserna är det framför alll UHÄ och dess underre­missinstanser samt regionstyrelsen i Umeå som behandlar frågan om hög­skolan och den sekloriella utbildningsforskningen.

Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala betonar i sitt yllrande vad kommittén inledningsvis anför: att uppgiften för högskolan att påta sig uppgiften att svara för den sektoriellt initierade uppdragsforskningen inte får inkräkta på högskolans möjligheter att fullgöra sina tvä primära upp­gifter att meddela undervisning och bedriva obunden forskning. Frågan om fördelning av resurser är en fråga om uppdragsforskningens kvalitativa möjligheter och således av vital belydelse. En uppdragsforskning på vilken ställs andra krav än de som gäller normalt inom högskolornas forskning är inte önskvärd.

Remissinstanserna understryker viklen av att högskolan erhåller basre­surser för den sekloriella verksamheten och instämmer i kommitléns upp­fattning att balansen mellan fasta och rörliga resurser behöver återställas till förmån för en högre andel fasta tjänster. Pedagogiska instUutiimen vid universitetet i Göteborg anför att problemens art är sådana att både den pedagogiska forskningen och det lokala utvecklingsarbetet behöver stimu­lans. Samarbetet dem emellan behöver intensifieras, men villkoren för detta är väsentliga. Det bör finnas en rollfördelning mellan forskning och utvecklingsarbete, för att samarbetet i längden skall bli fruktbärande. Emellertid kan sektorsanslagen medföra ett alltför starkt beroende hos de vetenskapliga institutionerna, som på sikt kan hota såväl integritet som kvalitet i forskningen.

UHÄ anför att den mycket viktiga frågan om balans mellan fasta och rörliga forskningsresurser för SFK främst blir en fråga om de pedago­giska institutionernas behov av fasta tjänster för att fullgöra sek­torsforskning. UHÅ vill här med stöd i flerlalel av underremissinslanser-

 

Prop. 1980/81:97                                                    100

nas yttranden beklaga den begränsning av perspektivet som därmed görs. Frågan om högskolans insatser på utbildningsforskningens område liksom frågan om balans mellan fasta och rörliga resurser för sådan forskning och för sektorsforskning överhuvud är ett generellt problem för samhällsveten­skaplig forskning och inte speciellt utmärkande för pedagogikämnet jäm­fört med andra ämnen. Även bl.a. regionstyrelserna i Linköping och Umeå hävdar uppfattningen att forskning och utvecklingsarbete för skolan inte får ses som ett för den pedagogiska forskningen reserverat område.

Rektorsämbetet vid universitetet i Lund betonar betydelsen av en grund­läggande pedagogisk teoribildning och en fristående kritisk utbildnings-forskning inte minst med tanke på möjligheterna att finna långsiktiga lösningar på skolans problem. Satsningarna på sådan forskning bör, enligt rektorsämbetet, framgent ökas, även relativt sett. Därvid bör frågan om att utveckla den ämnespedagogiska forskningen och teoribildningen inta en framträdande plats. Planeringsnämnden för lärarutbildning vid universUe­tet i Linköping framhåller att med en utveckling mot allt snävare statsfi­nanser blir det allt angelägnare att satsa på systematiskt FoU-arbete och att föra en energisk diskussion om FoU-arbetets organisation och innehåll. Diskussionen måste därvid söka klargöra vad som är verkligt centralt i FoU-arbetet.

De direkta förslagen på detta område har kommitién kopplat lill sina förslag om stöd till lokalt utvecklingsarbete, varför remissinstanserna åter­kommer med synpunkter i samband med yttrandena över de konkreta förslagen.

Stöd tdl del lokala utvecklingsarbetet

Remissinstansernas yttranden över förslagen till stöd till det lokala ut­vecklingsarbetet gäller oftast både länsskolnämnderna (resurser, ansvar, arbetsuppgifter) och de föreslagna forskningsstöds- och resullatuppfölj-ningstjänsterna. Vissa remissinstanser har yttrat sig över delar av stödet fill det lokala utvecklingsarbetet.

Beträffande länsskolnämnderna stöder en klar majoritet av dessa de av kommittén framlagda förslagen, både vad beträffar länsskolnämn­demas vidgade ansvar och förändrade arbetsuppgifter, och att det inom varje nämnd skall finnas en gmpp befattningshavare med särskild kompe­tens för pedagogisk planering och utvärdering samt de ekonomiska re­surser som föreslås tillföras nämndema. Remissinstanserna lämnar olika synpunkter på bl.a. utformningen av stödet och omfattningen av det­samma.

De remissinstanser som stöder förslagen är främst underremissinstan­serna till UHÅ med undantag av universitetet i Göteborg, regionstyrel­serna i Uppsala, Linköping, LundlMalmö, Göteborg och Umeå, samtliga länsskolnämnder, SACOISR, Slockholms, Göleborgs, Uppsala, Emma­boda, Karlshamns, Faluns, Umeå, Skellefteå och Luleå kommuner.

I samband med yttrandena betonar flera av remissinstanserna vikten av att den pedagogiska kompetensen förstärks på nämndema. Institutionen för pedagogik vid högskolan för lärarulbilning i Stockholm ställer sig positiv tUl utredningens förslag om att öka kompetensen inom länsskol­nämndema vad gäller planering och genomförande av försöksverksamhet. Det är enligt insfitutionemas uppfattning nödvändigt att innehavarna av dessa tjänster är väl meriterade vad gäller pedagogiskt FoU-arbete. Peda­gogiska institutionen vid universitetet i Uppsala framhåller vikten av att kraven på kompetens för denna gmpp befattningshavare ställs högt. Utan

 

Prop. 1980/81:97                                                                  101

att ställa krav på forskarutbildning vill inslilulionen framhålla att forsk­ningskompetens är en fördel. Åven pedagogiska institutionerna vid univer­sUetet i Umeå och högskolan i Jönköping understryker viklen av pedago­gisk kompetens.

Regionstyrelsen i Uppsala delar komitléns uppfattning alt förskjutning­en av nämndernas uppgifter frän planerande och inspekterande lill mera utvecklingsstödjande leder till ett ökat behov av pedagogisk kompetens inom nämnderna, vilket måste beaklas på skilda sätt. Slyrelsen vill i sammanhanget framhälla del angelägna i att nämndernas disposition av dessa medel planeras i samråd med bl.a. högskoleorganisationen. Även regionslyrelsen i Linköping menar att samråd måste till mellan länsskol­nämnden och regionstyrelsen om utnyttjande av medlen.

Bl.a. planeringsnämnden för lärarulbildning vid universitetet i Linkö­ping och regionstyrelsen i Göleborg kommenterar länsskolnämndemas vidgade ansvar och arbetsuppgifter. Att länsskolnämnderna skall ta vidgat ansvar för den lokala skolutvecklingen och för samordningen av kommu­nernas utvecklingsarbeten inom resp. nämnds ansvarsområde anser pla­neringsnämnden fullt naturiigt. Däremot menar planeringsnämnden all de särskilda ekonomiska resurserna för del lokala utvecklingsarbetet måste tillföras kommunerna dels för att ej skapa ett lokalt utvecklingsarbete som går "över huvudet" på lärare, skolledningar och politiker, dels för att ej motverka den decentraliserade beslutsrätten.

SACOISR anför att det är väsentligt alt personalen vid länsskolnämnder­na besitter en kvalificerad kompetens på såväl det pedagogiska som det beteendevetenskapliga området. Nämnden måste också, som utredningen framhåller, kunna disponera resurser som inte är låsta i fasta tjänster. Beträffande medlen till länsskolnämnderna vill TCO peka på att andra faktorer än elevantalet i länen måste tillåtas påverka fördelningen av medlen. 1 annat fall skulle en orimligt stor andel gå till de folkrika länen medan t.ex. norrlandslänen skulle få mycket små belopp. TCO vill under­stryka att resursen skall kunna utnyttjas för ekonomiskt stöd till försök som leds av den i skolarbetet direkt involverade personalen. I riktlinjerna måste syftet med resursen preciseras, så alt man inte riskerar att den med tiden sugs in i den allmänna administrationen eller förvandlas till fasta tjänster.

Flera remissinstanser som är positiva till det ökade stödet lill länsskol­nämnderna, dåribland pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarut­bildning i Stockholm, rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala, rektorsämbetet vid universitetet i Lund, institutio­nen för pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö och regionstyrelsen i Lund/ Malmö, år tveksamma tUl att bidraget på 4 milj. kr. avskiljes från det totala FoU-anslaget. Resurserna till länsskolnämnderna bör erhållas utanför FoU-anslagets ram. UniversUetet i Uppsala anför att dessa medel skall vara en rörlig resurs för utvecklingsstödjande uppgifter och inte i första hand en resurs för kommunalt utvecklingsarbete fördelad av länsskol­nämnderna i form av projektbidrag till kommunernas verksamhet. Univer­sitetet anser det inte självklart att medlen skall belasta FoU-anslaget. Med hänsyn till syftet med resursen synes det universitetet mer befogat att betrakta den som en fömtsättning för nämndernas normala ansvar.

Som ovan nämnts tillstyrker länsskolnämnderna den ändrade roll nämn­dema förväntas få genom kommitténs förslag. Den föreslagna flexibla resursen på 4milj. kr. för utvecklingsstödjande uppgifter välkomnas Uka-

 

Prop. 1980/81:97                                                    102

Beträffande förskjutningen av arbetsuppgifterna för länsskolnämnderna till att bli mer pedagogiskt rådgivande samt frågan om pedagogisk kompe­tens på nämnderna, framhåller flera av nämnderna att länsskolnämnden är och alltid i icke obetydlig omfattning har varit en pedagogiskt rådgivande myndighet och att den efterfrågade pedagogiska kompetensen i icke ringa omfattning redan nu finns bland handläggande tjänstemän på länsskol­nämnden som har pedagogiska funktioner.

Länsskolnämnderna anser alt de ekonomiska resurser som föreslås gå till nämnderna är mycket väsentliga för att nämnderna skall kunna öka sina insatser då det gäller stöd och stimulans till det lokala utvecklingsarbetet. Länsskolnämnden i Kronobergs län anför i likhet med många andra nämnder att behovet av detta stöd påtagligt ökat som en föjd av skolledar-utbildning, personallagsutbildning och kurser, främst av organisationsul-vecklande art, som länsskolnämnden ordnat.

Ungefär hälften av länsskolnämnderna ifrågasätter resursens storiek. Länsskolnämnden i Blekinge län menar att resurstillskottet, ca 170000 kr. per nämnd, knappast torde svara upp mol de ökade uppgifter inom-FoU-verksamheten, som utredningen ålägger länsskolnämnderna. Resursen anses för liten. Med hänvisning till decentraliseringssträvandena och ut­redningens direktiv anser länsskolnämnden i Älvsborgs län alt det är naturiigt att SÖ avskiljer en större del av FoU-resursen lill länsskolnämn­derna än de 4 milj. kr. som utredningen föreslår. Det förefaller rimligt, att åtminstone dubbelt så mycket, alltså Smilj.kr. i 1979 års penningvärde destineras till länsskolnämnderna för vidare befordran till kommunerna som stimulansbidrag till angelägna utvecklingsprojekt. Även länsskol­nämnden i Jämtlands och Gävleborgs län vill ha en fördubbling av de föreslagna medlen tUl länsskolnämnderna.

Länsskolnämnden i Kristianstads län, som vänder sig mot SÖ:s centrala ansvar för projektuppföljning, finner det rimligt att 22 milj. kr. fördelas på de 24 länsskolnämnderna med hänsyn tagen till skolverksamhetens omfall­ning i resp. län. Flera länsskolnämnder, bl. a. länsskolnämndema i Gäv­leborgs och Norrboltens län understryker betydelsen av att medlen får disponeras självständigt av nämnderna utan centralstyrning från SÖ och att initiativ och förankring äv verksamheten sker såväl på regional som lokal nivå.

De remissinstanser som ställer sig tveksamma eller avvisande lill försla­get att 4 milj. kr. avskiljs till länsskolnämnderna är framför allt UHÄ, universitetet i Göteborg, SÖ och pedagogiska nämnden samt Malmö, Linköpings, Eskilstuna, Karlstads och Gävle kommuner.

UHÄ avstår från att kommentera förslaget som berör länsskolnämnder­na men påpekar att det förefaller som om 4milj. kr. fördelat på de 24 nämnderna vore riskabel resurssplittring. Både pedagogiska institutionen och psykologiska institutionen vid universitetet i Göteborg är negativa till att 4milj.kr. avskiljs för länsskolnämnderna. Enligt psykologiska institu­tionen är det tveksamt att inteckna så stor del av ett anslag i nedåtgående innan man fått erfarenhet av verksamheten. Pedagogiska institutionen saknar analys av länsskolnämnder och fortbildningsorganisation och vill mot den bakgmnden inte fillstyrka 4milj. kr. SÖ avstyrker förslaget om 4milj. kr. tiU länsskolnämnderna men förutsätter att sådan verksamhet skall kunna förläggas tiU nämnderna efter SÖ:s bedömning från fall tiU fall. SÖ anser att resurserna måste sammanhållas centralt. Åven pedagogiska nämnden avstyrker 4 milj. kr. till länsskolnämnderna.

Malmö kommun anför att FoU-medlen i huvudsak bör disponeras för

 

Prop. 1980/81:97                                                    103

centralt initierade större projekt. Skolstyrelsen avstyrker sålunda att för­slaget om 4 milj. kr. av resursen fördelas till länsskolnämnderna för stöd fill del lokala utvecklingsarbetet. Flera kommuner, bl.a. Eskilstuna och Gäv­le, anser att de 4 milj. kr. bör gå direkt till kommunerna.

Beträffande länsskolnämndemas vidgade ansvar är Kommunjörbundet, Landstingsförbundet och LO kritiska. Den FoU-verksamhel som anses lämplig alt utföras lokalt och som sker i samråd mellan myndigheten och kommunen bör ha politiska beslut som ligger till grund för utvecklingsarbe­tet. Enligt Kommunförbundet bör ansvaret odelat vila på kommunernas förtroendevalda.

SFK:s förslag att genomföranderesursen på sikt permanentas tillstyrks helt av remissinstanserna. Pedagogiska instUutionen vid lärarhögskolan i Malmö menar, att det finns starka skäl som talar för att denna resurs redan nu utformas som en permanent resurs till skolväsendet för utvecklingsin­satser. SÖ tillstyrker förslaget att genomföranderesursen permanentas för grundskolan och att en liknande anordning införs även för gymnasieskolan och komvux.

Länsskolnämnden i Jönköpings län instämmer i kommitténs förslag alt den föreslagna genomföranderesursen för Lgr 80 efter utvärdering perma­nentas som en utvecklingsresurs och då utsträcks även för gymnasiet, komvux och AMU. Enligt länsskolnämndens mening måste redan nu klar­läggas vem som skall utföra den föreslagna utvärderingen. Både lånsskol­nämnden i Jönköpings och Västernorrlands län anser att den föreslagna utvärderingen bör ses som en del av länsskolnämndemas ordinarie utvär­deringsverksamhet .

SFK:s förslag att de till länsskolnämnderna tilldelade medlen skall avse projekt eller försöksverksamhet av störte omfattning tillstyrks av de re­missinstanser som yttrat sig över förslagel, bl.a. LO. HSFR, SHIO och Malmö kommun.

Beträffande forskningsstöd och stöd för resultatuppföljning i det lokala utvecklingsarbetet konstateras att en majoritet ställer sig bak­om förslagen men att remissopinionen är betydligt mer splittrad än belräf­fande stödet till länsskolnämnderna. Remissinstanserna behandlar ofta båda tjänstema tillsammans. Det är framför allt underremissinstanserna tUl UHÄ som tillstyrker tjänsterna, regionstyrelserna utom regionstyrelsen i Stockholm och - beträffande forskningsstödljänsterna - en liten majoritet av länsskolnämnderna. De kommuner som yttrat sig tillstyrker oftast förslaget men betonar samtidigt betydelsen av decentralisering av FoU-arbete till kommunnivå. Beträffande uppföljningsstödtjänsterna gäller i stort samma instäUning till dem som till de förra tjänsterna. Nästan samtli­ga länsskolnämnder förordar dock att uppföljningsstödtjänslema tillförs länsskolnämnderna. Remissinstanserna lämnar många kompletterande synpunkter, framför allt på inriktningen av och placeringen av tjänstema.

UHÄ intar en avvaktande inställning och betonar att frågor om högsko­lans samverkan med och medverkan i sekloriell FoU behandlas av forsk­ningssamverkanskommittén (FOSAM), vars förslag beräknas föreligga hösten 1980. I avvaktan på FOSAM viU UHÄ nu inte ta stäUning fill förmån för sådana särlösningar som SFK föreslår. UHÄ anför vidare att den i och för sig angelägna förstärkningen vad gäller tjänster inom utbild­ningsforskningen hos SFK blir en exklusiv fråga för de pedagogiska insfi-tufionema. UHÄ anser att alla SFK:s förslag om samverkan mellan hög­skolan och skolmyndigheterna på FoU-området måste ses i perspektivet av motsvarande generella problem, som f. n. behandlas av FOSAM.

 

Prop. 1980/81:97                                                    104

Pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm vill särskilt framhålla att forskningsstödet i det lokala utvecklingsarbetet ges i form av fasta tjänster. Detta är avgörande för att tjänstema skall bli eftertraktade av kompetenta sökande och därmed bli ett led i den veten­skapliga kompetensuppbyggnaden.

Beträffande forskningsstödstjänstema vill universUetet i Uppsala före­slå att den uppgiftsbeskrivning som kommittén gör för dessa tjänster omformas med utgångspunkt från syftet att göra dem till samordningsfunk­tioner inom resp. region. Den väsentliga uppgiften för dessa tjänsteinneha­vare finner Uppsala universitet vara inte att ge stöd i forskning utan från forskning. Detta stöd skulle med fördel kunna riktas mot den personal inom länsskolnämnderna som har utvecklingsstödjande uppgifter. Den största risken för denna personal kommer enligt Uppsala universitet att bli att de förlorar distansen till verksamheten på det lokala planet. Att kompe­tenskravet för innehav av forskningsstödstjänst skall vara doktorsexamen anser Uppsala universitet vara självklart.

Universitetet anför vidare beträffande resultatuppföljningstjänsten att arbetsuppgifterna anknyter tiU de förra. ResuUatuppföljaren skall som namnet antyder fånga upp resultat av FoU-arbete samt bedriva fortbild­ning och personalutbildning av de lokala skolenheternas personal. Kraven på tjänstens innehavare anser kommittén behöva vara "god kännedom om skolväsendet, erfarenhet av lokalt och regionalt utvecklingsarbete samt erfarenhet av fortbUdning i olika former." Universitetet i Uppsala anser även i detta fall att krav på forskningskompetens av något slag bör ställas.

Även rektorsämbetet vid universilelel i Lund ansluter till ovan redovi­sade tankegångar om tjänsterna som samordningsfunkfioner. Universitetet vill inte binda tjänsterna vid speciell institution utan talar om kontaktper­soner på bred front. Enligt rektorsämbetet bör skolan fömtsättningslöst kunna söka stöd för sitt förnyelsearbete inom högskolan vid den institu­tion, vars kompetens svarar mot det aktuella utvecklingsbehovet. Detla kan för universitetets del gälla såväl de båda pedagogiska insfitutionerna som andra institutioner. Rektorsämbetet tillstyrker att tjänster inrättas främst för förmedling av sådana kontakter och för medverkan i planering och genomförande av den forskningsstödjande verksamheten.

Pedagogiska instUutionen vid universitetet i Göteborg intar en jämfört med rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala och Lund motsatt inställ­ning beträffande inriktningen av tjänsterna. Enligt pedagogiska institutio­nen vid universitetet i Göteborg kan båda tjänsterna fylla ett stort behov för att ge vetenskapligt stöd åt ledningsfunktionerna inom det regionala och lokala utvecklingsarbetet. Insfitufionen understryker vikten av, att tjänsteinnchavarna verkUgen får ägna sig åt forsknings- och utvecklingsar­bete på området, så att de inte reduceras ull kontakt- och servicepersoner mellan fält och institutioner. Mot denna bakgmnd finns det anledning, menar institutionen, att ifrågasätta om inte vetenskapliga meriter, dvs. doktorsexamen, bör gälla båda typerna av tjänster.

Beträffande kompetenskraven på tjänsterna instämmer man i kravet på doktorsexamen på forskningsstödtjänsterna och flera remissinstanser (jämför ovan) uttalar att samma krav bör gälla för resultatuppföljnings­tjänsterna.

Beträffande placeringen av tjänsterna framförs från flera remissinstanser att tjänsterna inte enbart bör förbehållas de pedagogiska institutionerna. Planeringsnämnden för lärarutbildning vid imiversitetel i Linköping anser att utredningen i sina förslag till forskningsstöd och stöd för resultatupp-

 

Prop. 1980/81:97                                                    105

följning gjort en olyckUg insnävning mot de pedagogiska institutionerna. Planeringsnämnden hade önskat ett nytänkande och anser det nödvändigt med en breddning av forskningsansvaret till att gälla hela "sektorsdelen inom högskolan för utbildning för undervisningsyrken." Olika modeller för att lokalt eller regionaU lösa frågan om forskningsstöd och resultatupp­följning bör enligt planeringsnämnden prövas.

Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och rektorsämbetet vid uni­versUetet i Umeå anser all båda tjänsterna bör inrättas direki under de samhällsvetenskapliga fakultetsnämnderna.

Institutionen för pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö tillstyrker resur­serna för forskningsstöd och uppföljningsstöd och menar att det finns många skäl som. talar för att detta slöd kn5'ts till de pedagogiska institutio­ner som är engagerade i läramtbUdningen. Det är en självklar fördel alt kunna knyta utvecklingsinsatser inom skolan etc. till en institution med forskartitbildning. Institutionen ställer sig däremol av flera skäl iveksam till konstruktionen av forskningsstödet och uppföljningsstödet. Ett avskil­jande för dessa ändamål av viss del av SÖ:s anslag för pedagogiskt utveck­hngsarbete och för fortbildning kan få ogynnsamma effekter på flexibilite­ten och användningen av återstående resurser. Om t. ex. anslaget för FoU inte ökar på det sätt som kommittén föreslagit kommer möjlighelerna lill projektorganiserad forskning att begränsas.

Av de remissinstanser som representerar universitet och högskola är det endast pedagogiska institutionen vid universitetet i Lund som ställer sig helt avvisande till förslaget om tjänster för forskningsstöd. Institutionen anser att tjänsterna ligger för nära de föreslagna tjänsterna vid länsskol­nämnderna och tjänsterna för resultatuppföljning (se nedan 11.3.3) och anser att dessa tjänster kan vara tillräckliga. Institutionen avvisar den föreslagna förläggningen av tjänsterna, om de ändå skulle komma att inrättas. Man anser det inte motiverat att ställa de pedagogiska institufio­nerna vid universiteten utanför och bara låta lärarhögskolorna få del av resurserna.

Högskolan i Örebro anser att även vid en högskola som den i Örebro med bred och differentierad lärarutbildning bör kunna inrättas de tjänster utbildningen föreslår för forskningsstöd och resultatuppföljning.

Regionslyrelsen i Stockholm anser att arbetsuppgifterna för de särskilt avdelade "resurspersonerna" synes alltför omfaUande och oprecisa. Tjänstgöringskonstmkfionen med anknylning dels till SÖ - som huvud­man —, dels till de pedagogiska insliiulionerna — som bas för verksamhe­ten - och med kommuner, länsskolnämnder och vuxenutbildningsanord­nare som uppdragsgivare kan enligt regionstyrelsen knappasl anses ända­målsenlig. Regionstyrdserna i Linköping. LundlMalmö och Göleborg an­ser samtliga att det är angelägel inrätta nya tjänster för att stimulera det lokala utvecklingsarbetet inom det allmänna skolväsendel. Att binda tjäns­tema fill de pedagogiska institutionerna innebär dock ett alllför snävt synsätt. Regionslyrelsen i Göteborg anser alt tjänsterna skall tilldelas själva högskoleenheten utan att man centralt binder dem till viss typ av institution. Regionstyrelsen i Uppsala och högskolan i SundsvaU!Härnö-satid förordar en försöksverksamhet, där även alternativa placeringar av tjänsterna skulle kunna prövas.

Både högskolorim i Sundsvall/Härnösand, Jönköping och Karlstad häv­dar de mindre högskolornas betydelse i sammanhanget. Linjenämnden vid högskolan i Sundsvall/Härnösand pekar pä att i de mindre högskolorna redan finns lärarutbildare som är kompetenta alt svara för den velenskapli-

 

Prop. 1980/81:97                                                    106

ga handledningen i lokalt utvecklingsarbete. Högskolan i Karlstad vänder sig mot att placera tjänstema vid de universitet där fungerande forsknings­institutioner redan finns. Högskolan anför att forskningsstödtjänsterna bör placeras på de mindre och mellanstora högskoleorterna där forskningsin-stitufioner saknas, vilket också skulle höja kvaliteten på lärarutbildningen.

SÖ tillstyrker de föreslagna tjänsterna till forskningsstöd och stöd för resultatuppföljning. Enligt SÖ:s mening måste mest angeläget vara att samla och bedöma de erfarenheter som görs i lokalt utvecklingsarbete, att samla kunskap om skolutveckling och att arbeta för utformning av långsik­tiga program för denna verksamhet. Inifiafivet skall ligga lokalt. Forsk-ningsinstitufionerna skall inte leda det lokala utvecklingsarbetet utan stö­det från institutionerna skall efterfrågas från lokalt håll menar SÖ. SÖ måste i den föreslagna försöksverksamheten med forskarstöd lill lokalt utvecklingsarbete särskilt beakta att t.ex. invandrar- och handikappfrå­gorna inom vuxenutbUdningen får tillräcklig uppmärksamhet. SÖ:s peda­gogiska nämnd tillstyrker att pedagogiska resurser inrättas i de sex hög­skoleregionerna i enlighet med kommitténs förslag.

Länsskolnämndemas inställning till de föreslagna tjänsterna är följande. En majoritet av länsskolnämndema (Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Västman­lands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län) tillstyrker forskningsstödtjänsterna. Länsskolnämnderna i Stockholms och Jämtlands län anser att reguljära tjänster vid högskolan inte bör bestridas av FoU-medel från SÖ utan av UHÄ och att tjänsterna bör sortera under UHÄ i stället för under SÖ. Länsskolnämnden i Söderman­lands län intar en avvaktande inställning. Ett större utbyte mellan forsk­ning och lokalt utvecklingsarbete är nödvändigt. Nämnden vill dock påtala risken av att dessa tjänster helt sugs upp av forskningen och inte kommer det lokala utvecklingsarbetet fill del i tillräcklig omfattning.

Länsskolnämnden i Östergöllands län finner att det pedagogiska FoU-anslaget avsevärt mer markerat skall utnyttjas för tillämpad forskning och i skolvardagen förankrat utvecklingsarbete och att beslulen över betydligt större del av det pedagogiska FoU-anslaget skall läggas närmare männi­skorna i del vardagliga skolarbetet.Nämnden finner det nödvändigt bl.a. att högskolan förses med en särskild enhet för service, samordning och planering av skolmedlemmarnas och skolstyrelsens behov av fortbildning kring lärostoff och undervisningstekniker. Nämnden menar all SFK:s förslag om 24 kvalificerade tjänster inom högskolans pedagogiska institu­tioner skulle kunna utvecklas till en serviceinstans för skolpersonalen då den söker särskilda kunskaper.

Länsskolnämnden i Kronobergs län anser att forskningsstödtjänslerna bör delas mellan SÖ och länsskolnämnderna. Länsskolnämnderna i Gm-lands. Malmöhus, HaUands, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län an­ser att arbetsuppgifterna är sådana att tjänsterna bör tillföras länsskol­nämnderna direkt.

Beträffande resultat upp följ nings tjänsterna tillstyrker län.s-skolnämnderna i Kalmar och Ålvsborgs lån dessa. Länsskolnämnden i Södermanlands län uttalar samma farhågor som beträftände forsknings­stödtjänsterna. Länsskolnämnden i Blekinge län ställer sig mycket tvek­sam till de föreslagna tjänsterna för kontinueriigt statligt uppföljningssiöd för det lokala utvecklingsarbetet. Nämnden menar, att de uppgifter, som dessa tjänster avser lösa, kan lösas av länsskolnämnderna och betonar att kommunerna skall ha e n kontaktväg gentemot staten, när det gäller FoU-arbete, fortbildning och uppföljning, nämligen länsskolnämnden.

 

Prop, 1980/81:97                                                    107

Länsskolnämnden i Västernorrlands län föreslår att förslaget beträffan­de resultatuppföljning i sin helhet överförs till den utredning som inom regeringens kansli ser över fortbildningsverksamheten.

Samtliga övriga länsskolnämnder som yttrat sig över tjänsterna anser att dessa bör knytas till länsskolnämnderna. Länsskolnämnden i Jämtlands län anför att resultatuppföljning, fortbildning och samordning av lokalt utvecklingsarbete ingår i nämndernas vidgade uppgifter. Närheten till fäl­tet, kännedomen om skolverksamheten i länet och anknytningen till det lokala utvecklingsarbetet ger länsskolnämnden bättre förutsättningar för detta arbete än vad de pedagogiska institutionerna kan få.

Kommunerna och övriga remissinslanser har oftast yttrat sig över båda tjänsteslagen tillsammans. Slockholms, Malmö, Västerås, Karlshamns, Faluns, Gävle, SundsvaUs, Umeå och Luleå kommuner fillstyrker båda tjänsterna. Stockholms och Västerås kommuner påpekar vikten av för­söksperiod. Gävle kommun anser att tjänsterna bör spridas till högskoleor­ter som saknar pedagogisk institution för att på så sätt närma den kvalifice­rade forskningen till skolans vardagsproblem. Göteborgs, Uppsala, Bot­kyrka och EskUstuna kommuner anser att tjänsterna borde tillföras kom­munerna. Norrköpings kommun anser att resultatuppföljningstjänsterna borde tillföras länsskolnämnderna, Skellefteå kommun anser all medlen för forskningsstöd bör användas för tillfälliga tjänster som tillsätts för särskilda forskningsuppdrag i samråd med resp. länsskolnämnd. Stödel för resultatuppföljning bör enligt kommunen vara ett flexibelt anslag som de pedagogiska institutionerna får använda i samråd med länsskolnämnder och kommuner.

Av övriga remissinstanser föreslår RRV att man beträffande länsskol­nämndemas vidgade ansvar för det -lokala utvecklingsarbetet avvaktar utvärdering av pågående försöksverksamhet med samverkan FoU - fort­bildning - lokalt utvecklingsarbete som bedrivs vid fem länsskolnämnder innan beslut fattas om verksamhetens närmare innehåll och organisation.

FRN instämmer i utredningens egel konstaterande att skolforskningen i ökad omfattning bör engagera forskning från andra disciplinområden än de rent pedagogiska.

Även för HSFR synes det som om anknytningen lill ämnet pedagogik i allt högre grad fått prägla belänkandet och förslagen. Många brister i nuvarande FoU-verksamhet torde enligt HSFR;s uppfattning kunna undvi­kas om man bryter den mycket starka kopplingen lill de pedagogiska institutionerna. Om FoU föriades till ämnesinstilutioner borde detta ha en positiv effekt på institutionernas lärarutbildning. HSFR ställer sig tvek­samt lill behovet och konstruktionen av de tjänster som föreslås dels för forskningsstöd i det lokala ulvecklingsarbelel, dels för uppföljningssiöd i samma arbete. Det synes rådet som om de föreslagna tjänsterna blir alltför specialiserade i riktning mot utvecklingsarbete och administration och att de ger föga utrymme för egen forskning från innehavarens sida.

Integrationsutredningen anför att i och med att de integrerade handikap­pade eleverna återfinns i det allmänna skolväsendel kommer de handikap­pade eleverna att beröras av del lokala utvecklingsarbetet. När SFK föreslår ökade resurser vid länsskolnämnderna för utvecklingsstödjande insatser samt tjänster vid de större pedagogiska institutionerna för forsk­ningsstöd och resultatuppföljning, finns det risk att specialskolans och de integrerade elevernas behov inle erhåller en tillräcklig uppmärksamhet genom den mängd uppgifler som kommer all åvila de föreslagna befatt­ningarna.

 

Prop. 1980/81:97                                                    108

Elevvårdskommitlén tillstyrker del föreslagna stödet lill lokalt utveck­lingsarbete men anser att tjänster för resultatuppföljning inte skall förläg­gas till de pedagogiska insliiulionerna utan att dessa har sin plals i den mera löpande skolverksamheten, varför medlen till dessa tjänster i stället bör gå till länsskolnämnderna. Även komvuxuiredningen tillstyrker försla­gen till lokalt utvecklingsstöd och förutsätter alt vuxenutbildningen får en skälig andel av åtgärderna.

Kommunförbundet lillslyrker forskningsstödstjänstema och anser alt dessa skulle kunna ersätta och utveckla vissa funktioner som i dag åvilar fortbildningsavdelningarna. Fortbildningsavddningarnas funktioner bör avvecklas och naturligt ingå i SÖ:s utvecklingsarbete. I övrigl bör resur­serna för fortbildning och utveckling direkt tillföras kommunerna som har planerings- och genomförandeansvar för utveckling av skolans personal.

Landstingsförbundet tillstyrker att resurser tillförs de pedagogiska insti­tutionerna enligt kommitténs förslag. LO framhåller det självklara i att centrala FoU-projekt skall vila på en vetenskaplig grund. Dessa projekt bör därför i större utsträckning än i utredningens förslag förläggas externt till olika institutioner.

SACO/SR tillstyrker förslaget om forskningsstöd men fömtsätter alt medlen överförs från FoU-anslaget till riksstatsanslagen förde samhällsve­tenskapliga fakulteterna. Beträffande förslaget till uppföljningsstöd av­styrker SACO/SR bestämt detta förslag. Resurserna för uppföljningsstöd bör hämtas ur FoU-anslaget och tUldelas fortbildningsavdelningama/de decentraliserade SÖ-enheterna. SACO/SR anför vidare att en betydande brist i den nuvarande organisationen är att lärarhögskolorna f. n. saknar fasta forskningsresurser utanför de pedagogiska institutionerna. För att möjliggöra en ökning av särskilt det ämnesmetodiska utvecklingsarbetet vore det enUgt SACO/SR angeläget, att från FoU-anslaget överföra för­slagsvis 10 milj.kr. till anslagen för grundutbUdning inom utbildningssek-tom att fördelas mellan läramtbildningarna vid olika högskolor.

TCO anför att det är angeläget att det lokala utvecklingsarbetet och den forskning som bedrivs vid de pedagogiska insfitutionerna knyts närmare varandra. Med tanke på lärartjänstutredninen och LUT74 synes det f.n. inte finnas tillräckligt underlag för definitiv ställning till förslaget om forsk­ningsstödstjänster.

RHS föreslår att artangemang som liknar det som tillämpas för den sociala forskningens vidkommande: en delegation för pedagogisk forsk­ning knuten tUl utbildningsdepartementet och lokala utvecklingsprojekt (som möjliggör inrättandet av de udsbegränsade tjänster, då faktiskt behov föreligger, som utredningen nu föreslår).

5/V menar att FoU-arbete med avseende på invandrare och minoriteter haft en blygsam del av anslaget. SIV instämmer i förslagen om ökat ansvar tUl länsskolnämnder, pedagogiska institutioner och lokal försöksverksam­het och understryker vikten av att invandrar- och minoritetsfrågor beaktas då stort behov av gmndforskning m. m. föreligger inom invandrarområdet.

Regional samordning av FoU, grundläggande lärarutbildning, fortbild­ning och lokalt utvecklingsarbete

Remissinstansemas inställning till förslagen beträffande regional sam­ordning av FoU, gmndläggande läramtbUdning, fortbildning och lokalt utvecklingsarbete är sammanfattningsvis den, att man är posifiv tdl samlat FoU-program för lärares gmndutbildning och inrättande av utvecklings­block som ett led i arbetet med samordning av lärares gmndutbildning och

 

Prop, 1980/81:97                                                    109

lokalt utvecklingsarbete medan förslagel att låla regionstyrelserna få an­svar för regional samordning av forsknings- och utvecklingsarbete får ell mycket blandat mottagande.

Beträffande samlat FoU-program för lärares grundutbild­ning anser UHÄ det självklart att de resurser som kan ställas fill förto­gande för FoU inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken så långl möjligt bör disponeras inom ramen för ett samlat program och har också strävat efter en sådan uppläggning. UHÄ avvisar kommitténs påslående att SÖ:s forskningsprogram inte fick någon fortsättning i UHÅ. UHÄ är väl medvetet om att sektorn har fått vidkännas en minskning i förhållande till resursläget under den period då SÖ avsatte medel för lärarulbildnings-FoU. Det måste dock ankomma på UHÅ - och när del gäller lokalt utvecklingsarbete på högskolestyrelserna - att inom givna resursramar avväga behoven av FoU-resurser för skilda sektorer av högskolan.

Pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm är i princip för att ett mer samlat FoU-program ulvecklas inom UHÅ, vad gäller anknytning av FoU-arbete till den gmndläggande lärarutbildningen. Institutionen understryker starkt vikten av att pedagogisk forskning, dess resultat samt teorier och metoder ingår som en naturtig del i den gmndläg­gande lärarutbildningen. Metodikundervisningen måste få en fastare ve­tenskaplig bas och en starkare knytning till pedagogisk forskning.

U-heredningen inom UHÄ är som enda remissinstans direkt negativ till ett samlat FoU-program för den grundläggande lärarutbildningen i den form utredningen föreslår. Det måste ankomma på UHÄ att avväga beho­ven av FoU-program för såväl lärare som andra yrkesgrupper mol varand­ra.

Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala, som instämmer i kommit­téns förslag om samlat FoU-program för läramtbUdningen, finner det angeläget påpeka att ett sådant program kommer all omfatta olika lärarut­bildningar, således även de som är inriktade mot tjänst inom barnomsor­gen.

SÖ anför att det efter högskolereformen 1977 inte finns något samlat program för FoU för den gmndläggande lärarutbildningen av den storleks­ordning som SÖ lidigare svarade för inom ramen för sitl FoU-anslag. SÖ delar komitléns bedömning att ett sådant program åter bör byggas upp.

Förslaget att inrätta utvecklingsblock på sådana orter med hög­skola för läramtbUdning som saknar egna resurser för forskning stöds bl. a. av rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universUetet i Uppsa­la, pedagogiska institutionerna vid lärarhögskolan i Malmö och universi­tetet i Göteborg, högskolorna i Luleå och SundsvaU/Härnösand, region­styrelserna i Uppsala, Lund/Malmö, Göteborg, Umeå, vidare SÖ och dess pedagogiska nämnd, länsskolnämnderna i Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Örebro och Västernorrlands län.

Rektorsämbetet vid universUetet i Uppsala anför att planeringen av de föreslagna blocken bör ske med hänsynstagande till tidigare erfarenheter av FoD-verksamheten. I blocken bör prövas nya former för samverkan mellan läramtbUdning och lärare i kommunernas skolor.

Högskolan i Luleå finner de av utredningen redovisade resultaten intres­santa och anser för sin del att inrättande av ett pedagogiski utvecklings­block i anslutning till läramtbUdningen vid högskolan i Luleå i hög grad skuUe underlätta det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet inom utbildningsregionen och utgöra en viktig sfimulans för såväl skolmyndig­heter som lärare i det lokala skolarbetet.

 

Prop. 1980/81:97                                                    110

Högskolan framhåller att de pedagogiska utvecklingsblocken, som inrät­tats i ett antal kommuner, har utgjort ett betydelsefullt stöd för det lokala utvecklingsarbetet i dess strävan att underiätta en bättre samverkan mellan pedagogisk teori och prakfisk verksamhet inom hela skolväsendet.

Regionstyrelsen i Uppsala finner utredningens tankar om samfinansie­rade utvecklingsblock i vissa kommuner intressanta. Regionslyrelsen vill dock framhålla att dess ekonomiska åtaganden i samfinansierade utveck­lingsblock f.n. inte kan bli särskilt omfatiande. Utredningens ord om att "betydande resurser" står till högskolans förfogande, äger knappast tillämpning på regionstyrelsernas medel för forskningsanknytning, vilka är de resurser som avses.

Regionstyrelsen i Göteborg anför att en viktig åtgärd måste vara att ge lärarutbildare en vidareutbildning i vetenskapligt hänseende. Utredningens förslag till förstärkning av de pedagogiska utvecklingsblocken i kommu­nerna genom att inom ramen för bl.a. regionstyrelsernas forskningsan­knytningsanslag avsätta medel för detta tillstyrks. En viktig fömtsättning måste dock vara att det i första hand blir lärarutbildare som kommer att bedriva utvecklingsarbetet.

Regionstyrelsen i Malmö tillstyrker förslaget om utvecklingsblock på alla läramtbildningsorter för att skapa förutsättningar för lärarkandidater och läramtbildare att medverka i och få kunskap om lokalt utvecklingsar­bete.

SÖ anför beträffande utvecklingsblocken att dessa bör inrättas med sikte på ett lokalt utvecklingsarbete, vars erfarenheter kan generaliseras och medvetet spridas. Blocken får inte primärt styras ufifrån läramtbildning-ens specifika behov. Som konsekvens härav bör ansvaret för att inbjuda kommunerna att bUda utvecklingsblock åligga SÖ.

Länsskolnämnden i Kalmar län erinrar om att de kommunala anslag som avsattes i samband med att det pedagogiska utvecklingsblocket i Kalmar län skapades alltjämt finns kvar i flertalet kommuner, vilket vittnar om det stora intresse kommunerna har för det lokala utvecklingsarbetet. Försöks­verksamheten avstannade inte när utvecklingsblocket upphörde. Åven länsskolnämnderna i Örebro och Uppsala län samt Göteborgs kommun framhåller det posifiva i utvecklingsarbete på länsnivå. Länsskolnämnden i Örebro län anför att orda erfarenheter pekar på stora möjligheter till anknytning mellan enskilda lärare och forskning, framför allt forskning på lokal nivå på högskolan i närheten. Det fmns också större möjligheter fiU att sammanföra fler lärare som påböijat ett utvecklingsarbete inom samma sektor.

Göleborgs kommun framhåller att de s. k. utvecklingsblocken varit och är utomordentligt värdefulla företeelser. Det är dock angeläget menar kommunen att de ramar som finns för blocken görs flexiblare så att även mindre kommuner kan delta. Femårsperioden bör ej förkortas; en så lång tid behövs för att ett gott resultat skall kunna uppnås.

Länsskolnämnden i Ålvsborgs län anför bl. a. att nuvarande verksamhet med pedagogiska utvecklingsblock inte utvärderats och att förslaget inne­bär koncentration av knappa resurser tUl vissa kommuner med högskola, som redan därigenom har en gynnad ställning.

Regionstyrelsen i Linköping samt länsskolnämnderna i Östergötlands och Jämtlands län förordar andra lokala modeller i fråga om kopplingen mellan FoU och läramas gmndutbildning altemativt försöksverksamhet av olika slag, innan man låser fast en organisationsform av typ nuvarande utvecklingsblock.

 

Prop. 1980/81:97                                                                  111

När det gäller regionsiyrelserna som sammanhållande instans inom utbildningsområdet är remissopinionen myckel splittrad. Remissin­stanserna är med få undantag överens om att någon form av regional samordning av olika aktiviteter som berör skolans verksamhet behövs.

Positiva lill regionstyrelserna för regional samordning är bl.a. UHÅ:s planeringsberedning för sektorn Jör de samhällsvetenskapliga fakulteterna (A-beredningen), pedagogiska InstUutionen vid högskolan för lärarutbild­ning i Stockholm, pedagogiska InstUutionen i Malmö, instUutionen för praktisk pedagogik vid universUetet i Göteborg, rektorsämbetet och peda­gogiska instUutionen vid universUetet i Umeå, högskolan i Luleå, samtliga regionstyrelser utom regionslyrelsen i Stockholm, pedagogiska nämnden, länsskolnämnderna i Kalmar, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Örebro och Norrbottens län, samt vidare Kommunförbundet och TCO.

Pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm instämmer helt i utredningens förslag rörande regional samordning inom utbildningsområdet. Högskolan i Luleå anför att regionalt bör samarbetet på FoU-området byggas upp med regionstyrelsen som sammanhållande myndighet. I en sådan organisation bör finnas representanter för lokala skolväsendet, länsskolnämnderna, den gmndläggande lärarutbildningen, fortbildningen, forskning och forskamtbildningen.

Regionstyrelsen i Umeå anser att kommitténs förslag att regionslyrelsen bör få ett sammanhållande ansvar för ett regionalt samarbete på utbild­ningsområdet inom en högskoleregion är intressant och sammanfaller i stort med regionstyrelsens i Umeå strävanden.

TCO fillstyrker i princip utredningens förslag under fömtsättning av att verksamheten organiseras på ett sådant sätt att skolintressena och de berörda fackliga organisafionerna får ett tillräckligt inflytande.

De remissinstanser som avstyrker förslaget beträffande regionstyrel­serna är bl. a. UHÄ, planeringsberedningen för undervisningsyrken inom UHÄ, förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikskolan i Malmö, pedagogiska och psykologiska institutionerna vid universitetet i Göteborg, SÖ, länsskolnämnderna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kris­tianstads, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län och SACO/SR.

UHÄ anser att förslaget om regional samordning ler sig något diffust till innebörden. Regionstyrelsernas ansvarsområde är högskolan och frågan om en eventuell vidgning av dess uppgifter lill andra delar av utbildnings­väsendet torde inte vara okontroversiell. Den lorde i vart fall kräva betyd­ligt mer ingående överväganden än dem SFK redovisar.

Åven SÖ hänvisar till att regionstyrdsernas ansvarsområde är högsko­lan och anser att regionstyrelserna inte bör ha ett ansvar för det kommuna­la skolväsendet.

Psykologiska institutionen vid universitetet i Göteborg anför beträffande regionstyrdserna som sammanhåUande instans att dessa befinner sig i ett uppbyggnadsskede och erfarenhelema av dem hitfills otillräckliga. Det kan enligt institutionen inte vara lämpligt att redan nu lägga på dem en ny, stor uppgift.

Enligt regionstyrelsen i Stockholm år förslaget i och för sig intressant men alltför lösligt skisserat. För att styrelsen skall kunna ta ställning krävs ett mer genomarbetat underlag än det kommitién presenterat.

Länsskolnämnden i Kronobergs län anför, i likhet med många andra remissinstanser, att regionstyrelsen redan primärt har många olika upp­gifter att arbeta med, varför det fmns risk för att frågor som gäller utveck­lingsarbete inriktat på skolområdet inte kommer att få det utrymme som

 

Prop. 1980/81:97                                                    112

krävs för deras behandling. Ett samarbete med så många intressenter kommer också, vUket kommittén själv förmodar, alt stöta på flera svårig­heter.

Remissinstanser som är tveksamma till förslaget är bl. a. rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala, regionslyrelsen i Uppsala, högskolorna i Jön­köping och Härnösand!Sundsvall, länsskolnämnderna i Stockholms, Gö­leborgs och Bohus, Värmlands och Västerbottens län.

Regionslyrelsen i Uppsala är beredd påta sig ett sammanhållande ansvar i ett sådant av utredningen föreslaget organ. Utredningen borde dock, menar regionstyrelsen, kunnat fylligare belysa även andra tänkbara alter­nativ. Regionstyrelsen kan tänka sig en mera inskränkt sammanhållande roll, innefattande ansvar för sammankomster med det regionala samråds­organet och viss administrafion i samband med dessa.

Högskolan i SundsvaU anför alt ett organ för regional samordning måste inrättas. Det är dock inte nödvändigt med centrala anvisningar om hur detta skall ske, vilka personer som skall ingå i detta organ etc. Berörda insfitufioner inom varje region bör själva få överlägga och besluta om hur denna samordning skall ske i resp. region.

Från flera remissinstanser, bl.a. länsskolnätnnderna i Blekinge, Värm­lands, Jämtlands och Västerbottens län, understryks önskvärdheten av att det regionala samarbetet byggs upp utan centrala regler och anvisningar.

FoU-arbetets innehåll och genomförande

Vad SFK anför beträffande FoU-arbetets innehåll och genomförande tillstyrks av praktiskt taget samtiiga remissinslanser. Framför allt välkom­nas kommitténs förslag om mer långsiktig planering och breddning av FoU-arbetet, både vad avser tvärvetenskaplig uppläggning av projekten och utökat antal forskningsområden. Vidare uttalar remissinstanserna sitt stöd för förslaget till fasta högskoletjänster med ämnespedagogisk inrikt­ning.

Vissa kritiska synpunkter framförs från institutionen för pedagogik vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm och länsskolnämnderna i Skara­borgs och Jämtlands län.

Institutionen för pedagogik vid högskolan för lärarutbildning i Stock­holm finner i utredningen ingen tillfredsställande analys av hur FoU-anslaget utvecklats och vilka villkor som faktiskt gällt. Institutionen anser att utredningen inte tillräckligt diskuterat och analyserat den problematik som rör dels relationerna mellan gmndforskning och tillämpad forskning, dels relationerna mellan s. k. extern och intern forskning. Konsekvensen är därmed att det är svårt att kvalificerat diskutera förslagen i brist på underlag. Institutionen stödjer i princip förslagen, men detta stöd är utifrån de villkor utredningen arbetar med.

1 utredningen påpekas behovet av fortsatt utbyggnad av forskning kring områden som berör vuxenpedagogik, invandrarfrågor, ämnespedagogisk forskning samt yrkesämnenas pedagogik. Insfitutionen instämmer i att det är betydelsefullt att dessa områden får möjligheter att utvecklas men nämner även de praktiskt-estetiska områdena samt den ulbildning som berör levnadsvanor och hälsofrågor. Inslilulionen tillstyrker utredningens förslag och betonar särskilt betydelsen av bättre samordning av planering­en vad gäller läroplansforskning och läroplansutveckling samt av att längre temaorienterade projekt kommer till sländ.

Avslutningsvis framhåller institutionen den utomordentligt stora bety­delsen av alt ett antal forskartjänster byggs upp vid varje instituion efter

 

Prop. 1980/81:97                                                    113

mönster från forskningsråden, dvs. tjänster som löper minst sex år och kräver docentkompetens, och av att tUl dessa tjänster knyts temaprojekt. Även pedagogiska institutionen vid universilelel i Göleborg förordar tids­begränsade forskartjänster efter mönster från forskningsråden.

UHÄ uttalar för sin dd stöd för den allmänna inriktning av projektverk­samheten som SFK föreslår. Enligt UHÅ bör en sådan inriktning kunna bidra till att motverka ryckighet och "brandkårsutryckningar" i FoU-arbetet.

Rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsa­la anser att av särskild vikt är kommitténs förslag om att den tid under vilken ett visst FoU-projekt tUldelas medel skall göras mera flexibel. Projektet skall kunna arbeta både kortare och längre tid än tre år. En längre tid skulle också ge utrymme för den mera brett upplagda forskning­en som kommittén förordar för tematiskt arrangerade projekt i vilka flera insfitufioner är engagerade. Pedagogiska insfitutionen anför vidare att en breddning mot ämnespedagogisk forskning bör främjas. Ett ökat deltagan­de av företrädare för undervisningsämnen är eftersträvansvärt. I den mån särskilda forskartjänster med ämnespedagogisk inriktning inrättas är det absolut nödvändigt att dessa förankras i de pedagogiska institutionerna inom högskolan. Risken för forskningsmässig isolering skulle vara mycket stor om särskilda ämnespedagogiska forskningsinsfitutioner inrättas.

Åven regionstyrelsen i Göteborg, pedagogiska instUutionen vid univer­sUet i Göteborg och länsskolnämnden i Jönköpings län behandlar fids-aspekten i FoU-projekten. Regionstyrelsen i Göteborg anför att ulredning­ens förslag att FoU-arbetet framgent också skall inriktas på kortare projekt för att få fram kunskapsöversikter och forskningssynteser är positivt. Regionslyrelsen anför dock att det finns anledning att starkt understryka det viktiga i att sådana arbeten mer får karaktären av synteser och analyser av utförd forskning och dess resultat än som rena översikter härav. Detta bör vara en ambition i syfte att åstadkomma en möjlighel för skolans verksamma lärare att i sin yrkesutövning kunna dra nytta av detta slags FoU-arbete. Pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg väl­komnar kommitténs förslag att FoU-medlen bör satsas dels på forsknings­översikter, som tar I — 1,5 år att framställa, dels på projekt med löptider över 5-7 år men anser att förslaget om längre projektfider inte behöver knytas till kommitténs tankar om s.k. temaprojekt. Länsskolnämnden i Jönköpings län instämmer i kommitténs förslag alt treårsprojekten skall brytas upp och ersättas dels av kortare kunskapsöversikter, dels av längre temaprojekt med uppföljningsansvar. Nämnden vill dock samtidigt betona vikten av att undvika centralisering till universitetsorterna.

Rektorsämbetet vid universUetet i Umeå anför att de forskningstjänster, vilka kan bli följden av förslaget om en satsning på vissa breda speciali­teter, t.ex. vuxenpedagogik och invandrarfrågor, bör inrättas under de samhällsvetenskapliga fakultetsnämnderna.

Ämbetet stöder i övrigt de förslag som framförs av kommittén. Särskilt positivt finner det förslaget rörande en tvärvetenskaplig projektförankring, vilket bör innebära att flera discipliners kunskap utnyttjas i skolforskning. Att därvid problemområdet utbildning-samhälle får större vikt är gläd­jande. Ämbetet stöder även förslaget rörande fortsatt uibyggnad av de samhällsvetenskapliga fakulteterna med inriktning dels mot breda speciali­teter som vuxenpedagogik och invandrarfrågor, dels på ämnespedagogisk forskning och yrkesämnenas pedagogik.

Beträffande de fasta forskartjänsterna intar pedagogiska instUutionen

8   Riksdagen I980I8I. I simd. Nr 97

 

Prop  1980/81:97                                                    114

vid universUetet i Umeå en till rektorsämbetet motsatt inställning. Institu­tionen understryker behovet av fasta forskartjänster i pedagogik med allmän och bred inriktning och ställer sig inte bakom en uppbyggnad av tjänster med "snäv speciaUnriktning".

Regionslyrelsen i Linköping understryker all en kraftig satsning på den ämnesteoretiska forskningen är angelägen inte minst för de delar av hög­skolans undervisningssektor som inte tidigare haft möjlighet att bygga upp någon form av ämnesforskning.

Planeringsnämnden för lärarutbildning vid universitetet i Linköping an­ser beträffande de fasta forskartjänsterna att dessa bör föras till de pedago­giska institutionerna i de fall metodikutbildningen sker inom sådana insti­tutioners ram. Om inte så är fallet bör den ämnesmetodiska forskningen föras till den inslitufion som genomför metodikutbildningen. På så sätl sker utbildningens forskningsanknytning på bästa sätt.

Förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö anför att den långsikfiga uppbyggnaden av kunskapsresurser inte bara blir en uppgift för de samhällsvetenskapliga fakulteterna. Också andra fakul­teter berörs i hög grad.

SÖ anför att en möjlighet att öka beredskapen för omprioriteringar kan vara att upprätta temaprojeki enligt ulredningens förslag, i vilka forsk-ningsinsUtutionerna ges ett ansvar för problemområden av central betydel­se för utbildningsväsendet. Utredningen har själv pekat på denna möjlighet till omprioritering genom att tala om "fortlöpande förnyelse" inom tema­projektet. Samtidigt måste samverkan mellan SÖ och forskarna i lemapro­jektet bli intensiv. Forskningsinstitutionernas större självständighet i te­maprojekten, som kommittén talar om, kan ju inte innebära att samspelet med uppdragsgivaren skall minska. SÖ delar vidare kommitléns uppfatt­ning ifråga om behovet av breddning av forsknings-programmet så att forskningsprojekten alltefter problemens art också får ett större inslag av sociologi, kulturgeografi, statsvetenskap och ekonomiska vetenskaper. Relationen skola-arbetsliv motiverar enligt SÖ en breddning av forsknings­programmet mot sociologi och statsvetenskap.

SIV ser med lillfredsslällelse att ulredningen uppmärksammat behoven av särskild forskarkompetens inom invandrarområdet.

Komvu.x-ulredningen tillstyrker förslagel all UHÄ:s planering av den fortsatta utbyggnaden av de samhällsvetenskapliga fakulteterna inriktas på vissa breda specialiteter som vuxenpedagogisk forskning inkl. yrkesäm­nenas pedagogik.

LO anser, liksom utredningen, all del kan vara lill fördel för FoU-verksamheten om man i framtiden kommer all ha en friare inställning till projektens varaktighet i tiden och deras olika karaktär. Forskningsöver­sikter av kortare tid och projekt med löptider över 5-7 år torde öppna nya möjligheter till kunskap. Däremot behöver inte förslaget om längre pro-jekuider knytas tUl ulredningens tankar om s. k. lemaprojekt. LO, SAF, SHIO och TCO understryker vikten av yrkespedagogiskt FoU-arbele. Planeringsnämnden för lärarutbildning i Linköping anknyter till utred­ningens mening att resurser bör avsättas för kontakter mellan skolan och arbetslivet. Planeringsnämnden vill understryka denna synpunkl och fin­ner sådana diskussioner i hög grad väsentliga vad gäller komvux, framför­allt för dess yrkesdel, men i viss mån också för dess överbryggande dd.

FSL understryker vikten av att planeringen av läromedelsprojekt i fram­fiden görs i nära samarbete med den myndighet som fördelar det statliga produktionsstödet. FSL förordar starkt att tillgängliga FoU-medel inte

 

Prop. 1980/81:97                                                                  115

används till produkfion av läromedel ulan i slörre utsträckning än hitintills på ämnesmetodiska problem.

Några remissinstanser, såsom rektorsämbetet vid universUetet i Umeå, pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg och LO, kommen­terar i avsnittet om FoU-arbetels innehåll och genomförande fördelningen av externa och intema projekt.

LO framhåller det självklara i att centrala FoU-projekt skall vila pä en vetenskaplig grund. Dessa projekt bör därför i större utsträckning än i utredningens förslag förläggas externt till olika institutioner.

Rektorsämbetet vid universitetet i Umeå anser att goda skäl finns för en större satsning på de externa projekten.

Pedagogiska instituionen vid universitetet i Göleborg anser att den av kommittén påtalade, osäkra vetenskapliga anknytningen och belysningen av SÖ:s internprojekt inte kan accepteras med tanke på den slora andel av FoU-medel som går fill dem. Institutionen rekommenderar att en betydligt störte andel av FoU-anslaget avsätts för veienskaplig prövning och läggs ut på exlerna projekt.

Internationellt FoU-ulbyle

Kommitléns förslag beträffande internationelll FoU-ulbyle tillstyrks helt av de remissinstanser som yttrat sig i den delen. Pedagogiska instUu­tionen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm, förvaltningsnämn­den för lärarhögskolan i Malmö och pedagogiska in.stitutiimen vid univer­sUetet i Göteborg påpekar att den anglo-saxiska dominansen inom det internationella utbytet behöver brytas och en större öppenhet för impulser från övriga Europa och länder i Iredje världen komma lill stånd.

InstUutiimen för internationell pedagogik i Stockholm kommenterar mer uttömmande än de andra remissinslanserna denna fråga, särskilt som den gäller institutionens egen ställning. Inslilulionen påpekar all en inlernatio-nellt och komparativt inriklad forskning fyller flera funktioner, som 1) all föra hem utländska pedagogiska forskningsresultat, 2) alt följa och utvär­dera utbildningsarbete i andra länder samt 3) all ställa svensk forsknings­potential och svenska uibiidningserfarenheter i andra länders tjänst. Insti­tutionen instämmer i SFK:s rekommendation, alt institutionen ges garanti­er all fortsätta och utveckla sin verksamhet men framhåller alt tillgängliga resurser är otillräckliga.

Psykologiska institutiimen vid universitetet i Göteborg anför all "enligt vår mening hade det varit värdefullt, om kommittén hade lagil upp en mera ingående diskussion av den pedagogiska forskningens värde än vad som nu skett. Del finns vissa indikationer på alt kritikerna av forskningen till en viss del kan ha rält. En indikation är den bristande inlernalionella publice­ringsverksamhet som karaktäriserar den pedagogiska forskningen i Sveri­ge".

Pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarulbildning i Stockholm anknyter lill liknande resonemang om internationell publicering. Institutio­nen anför att det saknas en tradition bland pedagogiska forskare all publi­cera egna arbeten i inlernationdla tidskrifter. Denna brist på tradition återspeglar just forskningens villkor med dess knytning till ell centralt verk och med små tidsramar där utrymme för annat än stencilerad rapportverk­samhet är liten.

Rektorsämbetet vid Umeå universUet menar all betydelsen av publice­ring av resullal i internationella tidskrifter inte skall underskattas för del inlernalionella utbytet av erfarenheter. Del bör vara av primärt intresse för

 

Prop, 1980/81:97                                                    116

såväl den interna som externa projektverksamheten all resultaten kan spridas i den internationella facklitteraturen.

Remissinstanserna instämmer i alt statens psykologisk-pedagogiska bib­liotek bör få behålla sin fristående ställning som specialbibliotek för riket i dess helhet.

Enligt länsskolnämnderna i Kristianstads och Kronobergs län bör sla­tens psykologisk-pedagogiska bibliotek få ökade resurser så all del har möjligheter att skaffa den nyutkomna utländska litteratur (främst engelsk­språkig) som har relevans för skolan inom områdena pedagogik, psykologi och sociologi.

Spridning och resultatanvändning

Flera av remissinstanserna anknyter inledningsvis till SFK:s eget kon­staterande att den spridningsideologi, som hitlills alltför starkt dominerat tankesätt och värderingar av FoU-verksamheten, har byggt på ett informa­tionsflöde uppifrån och ned. Enligl UHÄ förefaller det som om kommit­téns förslag innebär en risk att även fortsättningsvis informationsflödet kan komma att gå i huvudsak i nämnda riktning. UHÄ finner flera av de framlagda förslagen av intresse för sin egen FoU-planering men efteriyser samtidigt en diskussion av kanaler för mottagare av FoU-information att göra sin röst hörd.

Pedagogiska institutionen vid lärarhögskolan i Malmö anser också att de lagda förslagen även fortsättningsvis kommer att leda till ett informa­tionsflöde i riktning uppifrån och ned. Redan valet av uttrycket "uppfölj­ningsstöd" tyder på detla. Vågar att sprida informationen ut till "gräsrots­nivån" finns. Institutionen saknar motsvarande etablerade kanaler för dessa mottagare att reagera och göra sin röst hörd. Krav ställs på att FoU-projekten på ett akuvare och mer välplanerat sätt medverkar till att vunna erfarenheter och resultat sprids och kommer till användning - ett principi­ellt uttalande som institutionen ställer sig bakom. Men motsvarande krav måste även ställas på informationsanvändarna i form av ökade kunskaper och insikt i pedagogiska begrepp, teorier och modeller för aU en dialog skall komma till stånd menar institutionen.

Rektorsämbetet vid universitetet i Umeå anför att SFK:s i alltför ringa omfattning synes ha baserat sina förslag på aktuell forskning. Som exem­pel kan nämnas den vid INFORSK, sociologiska institutionen vid universi­tetet, bedrivna forskningen. Även om det inte finns anledning att invända mot de förslag kommittén kommer med, så vill rektorsämbetet uppmärk­samma de möjligheter som finns tiU konkretare förslag, om dessa baseras på relevant informationsforskning.

Remissinslanserna i övrigt tillstyrker helt de förslag kommittén lägger fram under mbriken spridning och resultatanvändning. Framför allt är remissinstansema positiva till förslaget att projektplaneringen i fortsätt­ningen skaU innehålla såväl plan för resultatuppföljning som medel för denna.

Länsskolnämnden i Blekinge län anför att de som medverkat i ett pro­jektarbete i dag har små möjligheter att i större utsträckning vara aktiva i den del av uppföljningsfasen, som innebär direkt medverkan i fortbild­ningsarbete. Nya pedagogiska rön når därför alltför sällan ut till den enskUde läraren i den mest effektiva och övertygande formen, dvs. i form av direktkontakt med forskaren på t. ex. studiedagar och vid fortbildnings­kurser. Nämnden anför att utredningens förslag i detta hänseende synes skapa de ekonomiska och tidsmässiga fömtsättningama för en mer organi-

 

Prop, 1980/81:97                                                    117

serad spridning av FoU-arbetet inom främst länsskolnämnderna och kom­munernas fortbildningsverksamhet. Pedagogiska instUutionen vid univer­sUetet i Uppsala finner förslaget alt resultatuppföljning och medel för detla skall ingå i projektplanen särskilt positivt. Institutionen förulsätler också att arbete med spridning av forskningsresultat även skall ha ett meritvärde vid sidan av undervisning och forskning vid tillsättning av nya tjänster.

Länsskolnämnden i Upp.sala län anför alt kritik ofta framförts från olika håll rörande brist på information om bl.a. FoU-verksamhelens innehåll. Resultaten anses främst ha utnyttjats på administrativ nivå, medan lärarna ute i skolorna inte sällan tycker alt FoU inte har myckel med deras dagliga verksamhei att göra. Kommiltén framhåller att den granskning som gjorts av FoU-projektens utnyttjande har en positiv slagsida så lill vida att genomgången främst ägnats observerade effekier, medan frånvaron av effekter inte i motsvarande grad blivit belyst.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län anför att en annan lyp av spridnings­ideologi i dag växer fram, som ser information av FoU-resullat som ett medel att stimulera mottagarna till kunskapssökande, analyserande av akluella upplevda problem och ett sökande efter medel att lösa dessa. Detta förändrade sätl att se på informationsspridning medför också att del är lika väsentligt att delge "lyckade" som "misslyckade" resullal.

Länsskolnämnden i Kristianstads län betonar att för alt information skall tas emot och användas, måste den vara efterfrågad. För att den skall efterfrågas måste ett behov föreligga. Regionstyrelsen i Umeå menar att den stora vinsten i fråga om spridning och resultatanvändning torde bli genom att det lokala utvecklingsarbetet breder ut.sig i kommuner och skolor. Bl. a. Uppsala kommun och TCO ansluter sig till delta resonemang och menar att den bästa garantin för att resultat skall spridas och användas är att de berörda själva deltar i processen redan på initieringsstadiet och vidare i genomförande och uppföljning. Detta understryker ytteriigare vikten av en lokal förankring av FoU-arbetet.

SÖ anför att utredningen med rätta starkt betonat vikten av en målmed­veten spridningsinsats från FoU-arbetet. Det kan pekas på fall där forskar­na haft förmåga att stimulera erfarna lärare, skolledare och administratö­rer. Där har resullalspridningen blivit god. De personliga förutsättningarna för en väl fungerande fältkontakt och resultalspridning bör tiUmätas störte vikt vid forskarrekryteringen och projektbemanningen än f.n.

Pedagogiska nämnden anser att de regionala pedagogiska resurscentra som behandlats i föregående avsnitt bör kunna skapa nya möjligheter för att förbättra utnyttjandet av FoU-arbetet. Pedagogiska nämnden erinrar om att SÖ sökt förbättra resultatutnyttjandet av FoU-arbetel genom alt låta kvalificerade forskare eller erfarna "användare" sammanstäUa kun­skapsöversikter. Lunds kommun anför liknande tankegångar. Kanske vore det skäl i att låta kunniga journalister på ett enkelt sätt redogöra för resultaten för att väcka intresse för vidare studier av forskningsrappor­terna.

Skellefteå kommun anser att förslaget alt resultatet skall spridas genom FoU-blad är välmofiverat. En betydligt seriösare insats kan vara skälig i vissa fall, när ett försöksresultat är av mer allmänt intresse. För det första bör förteckningar över forsknings- och försöksrapponer med kortfattade beskrivningar kunna gå ull samtliga kommuners skolchefer. För del andra bör vissa rapporter - möjligen efter ytteriigare bearbetning - kunna ges ut som kommentarmaterial tiU läroplanema.

Planeringsnämnden för lärarutbildning vid universitetet i Linköping an-

 

Prop. 1980/81:97                                                    118

ser att kunskapsöversikter och sammanfattningar är väsentliga för alt göra material av slort omfång och med delvis motsägande resultat tillgängligt för avnämarna. De kan med stor fördel användas i fortbildning och ulbild­ning av lärare. Nämnden instämmer i kommitténs förslag att studiedags­material i högre grad bör ta tillvara FoU-resullat.

Flera remissinslanser, bl.a. länsskolnämnden i Kronobergs län, region­styrelsen i Linköping och Linköpings kommun, understryker det önsk­värda i att den pedagogiska forskningen sprids genom huvudlärarkonfe-renser, studiedagar och dylikt. Åven dagspress och TV bör utnyttjas för informationsspridning. Länsskolnämnden i Uppsala län instämmer i kom­mitténs förslag att en mångsidig information bör eftersträvas. Fömlom rapporter, artiklar, debattskrifter och olika fortbildningsaktiviteler bör etermedierna stimuleras till större insatser. FoU-verksamheten mäste upp­levas som det positiva inslag i skolverksamheten som den verkligen är.

Flera .remissinstanser, bl.a. pedagogiska institutionen vid lärarhögsko­lan i Malmö, förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögsko­lan i Malmö, pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarutbUdning i Stockholm, länsskolnämnden i Göleborgs och Bohus län, understryker betydelsen av personliga kontakter vid informationsspridning. Remissin­stanserna anför att den skriftliga informationen självfallet är viktig men alt den måste begränsas och i övrigt utformas så att den är läsvärd och stimulerar till engagemang. Personliga kontakter är emellertid minst lika viktiga som skriftlig information.

Pedagogiska instUutionen vid lärarhögskolan i Malmö menar att kom­mittén alltför lite uppmärksammat de s.k. länkpersonernas roll och betydelse. Det bör vara naturiigt att stäUa ökat krav på insikt i pedagogiskt FoU hos dem som har till uppgift att medverka fill en ökad spridning och användning av pedagogiskt FoU-arbete, t. ex. lärarutbildare inom gmndut­bildning och fortbildning, skolledare, skoUnspektörer och skolpsykologer. Institutionen anser vidare att det inte främst är spridningen av rapporte­ringen som skall förstärkas utan sökningen av information.

Flera instanser understryker betydelsen av att man inom lärarutbildning­en får god fillgång fill resultat från forskning och utvecklingsarbete och alt läramtbUdningen utformas så att de blivande lärarna blir öppna för att ta emot denna informalion.

Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala uttalar att läramtbUdning både som gmndutbildning och fortbildning måste betraktas som en mycket väsentlig kanal mot några av FoU-verksamhelens intressenter, lärarutbil­dare, verksamma lärare och blivande lärare. I fokus står i detta samman­hang läramtbildarna. Del är angeläget att finna former för hur dessa skall kunna ta del av resultat och erfarenheter och föra dessa vidare. Det bästa sättet är att rekrytera forskningsintresserade lärarutbildare och att ge dem tUlfälle att forska.

Regionstyrelsen i Linköping anför att kunskapsöversikter och samman­fattningar är viktiga för att göra material och resultat av stort omfång tillgängliga för avnämaren. De kan då med fördel användas i gmndutbild­ning och fortbildning av lärare.

Integrationsutredningen delar helt SFK:s uppfattning beträffande sprid­ning av FoU-resultat. Den ökade integrationen av handikappade elever har medfört att den gmpp som efterfrågar information om bl.a. FoU avsevärt ökat i omfattning under de senasle åren.

DFI anser, liksom utredningen, att man för olika mottagare skall presen­tera projektresultaten i olika former och genom oUka media aUt efter den målgmpp presentationen gäller. Men DFI vUl samfidigt understryka bety-

 

Prop. 1980/81:97                                                    119

delsen av effektiva informationsspridningskanaler och all höga kvalitativa krav måste ställas på de olika resultatpresentalionerna. DFI understödjer en differentierad resultatspridning till olika motlagargrupper. Uppdelning­en får inte vara alltför strikt då detta kan göra all intresserade blir utestäng­da.

SFK föreslår alt ett stort ansvar läggs på SÖ då det gäller uppföljning av FoU-arbete. Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser detla rikfigt i vissa fall, t.ex. då man från centralt håll initierat en viss verksamhei. I normal­fallet måste emellertid informationsspridningen ligga på lokal och regional nivå. Länsskolnämnden i Uppsala län finner all kommittén förbisett den roll länsskolnämnderna redan alltmer pålagil sig beträffande informa­tionsspridning även på FoU-området.

Planering och administration av FoU-anslaget

Remissinstanserna behandlar i sina yttranden beträffande planering och administration av FoU-anslaget framför allt förslaget att SÖ:s styrelse utökas med ledamöter som representerar politiska partier och att ett be­redningsorgan för FoU bildas inom SÖ samt att SÖ fortfarande skall ha del centrala ansvaret för FoU-verksamhetens planering. Åven utökat samar­bete i FoU-frågor kommenteras.

Remissopinionen beträffande införandet av politiker i SÖ:s sty­relse är splittrad. Något fler remissinstanser tillstyrker förslaget än de som avstyrker. Ett tämligen stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvek­samhet till förslaget eller hänvisar till pågående utredning om den statliga skoladministrationen och förestående omorganisation av SÖ. Tillstyrker förslaget gör bl.a. pedagogiska instUutionen i Lund, rektorsämbetet och pedagogiska instUutionen vid universitetet i Umeå, högskolan i Jönkö­ping, SÖ:s pedagogiska nämnd, länsskolnämnderna i Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Gävleborgs och Malmö, Västerås, Botkyrka och Karlshams kommuner samt FRN.

Rektorsämbetet vid universUetet i Umeå anser att det är positivt att allmänintressena får ett störte och kontinuerligt inflytande genom den föreslagna "polifiseringen". Rektorsämbetet finner kommitténs förslag rörande ansvaret för utvärdering av verksamheten tveksamt. Objektivite­ten i utvärderingar kan komma att ifrågasättas om det är samma enhet som har ansvaret för såväl planering, genomförande och uppföljning som utvär­dering. Pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå tror att politi­seringen av SÖ:s styrelse kan innebära en vitalisering av skolfrågor över­huvud taget. Genom den direkta kopplingen mellan SÖ:s styrelse och det föreslagna beredningsorganet för FoU kommer också FoU-arbetel sanno­likt att tillmätas större vikt inom SÖ jämfört med vad som hitlills varit fallet, något som inte endast torde gagna FoU-arbetet utan även SÖ:s totala verksamhet. SÖ:s pedagogislia nämnd anför att ett politiskt parla­mentariskt inslag numera förekommer i flera myndigheters styrelser. Peda­gogiska nämnden finner det naturligt att SÖ i sin ledningsfunktion inrym­mer politiker och även i övrigt har en allsidig sammansättning.

Länsskolnämnden i Älvsborgs län tillstyrker förslagen under fömtsätt­ning att den politiska representationen i SÖ:s styrelse blir parlamentarisk. Eftersom SÖ:s uppgifter mer än nu kommer att gälla långsiktig utbildnings­planering och utvärdering medan lokala och regionala myndigheter får ett ökat ansvar för utvecklingsinsatser, är det enligt länsskolnämndens me­ning inte heller tiUfredsställande, att den högsta skolmyndigheten genom den vetenskapliga representationen i det föreslagna beredningsorganet

 

Prop, 1980/81:97                                                    120

endast kommer att fa skolfrågorna belysta ur pedagogisk-samhällsveten-skaplig synvinkel. Nämnden föreslår därför, att den vetenskapliga repre­sentationen i beredningsorganet berikas med en företrädare för kvalifi­cerad medicinsk eller naturvetenskaplig forskning. Även RRV anser att åtminstone en av de tre ledamötema i det s. k. planeringsrådet bör företrä­da annan forskning än den pedagogiska. RRV har i övrigt inget att invända mot utredningens förslag vad beträffar planering och administration av FoU-anslaget.

FRN menar att SFK:s organisatoriska förslag, vars huvudpunkter inne­bär en fortsatt verksanknytning av FoU-ansvaret och en betoning av FoU-frågomas vikt — genom en tydlig styrelseanknytning och genom ökning av den politiska representationen i SÖ:s styrelse - samt den pedagogiska nämndens avskaffande, är acceptabel.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att företrädare för fortbildningsverksamheten också bör finnas i det beredningsorgan som föreslås för att lägga synpunkter på spridning och utnyttjandet av FoU-resultaten. Nämnden tillstyrker i övrigt förslagen.

Kommunförbundet understryker att politiskt inflytande över FoU-pla­neringen måste garanteras, i synnerhet om den pedagogiska nämnden avvecklas. Även Landstingsförbundet uttalar att det politiska inflytandet skall vara starkt. SCB anser att det är angeläget att det poltiska och allmänna inflytandet över FoU-planeringen garanteras och att den offi­ciella statistiken har en till SÖ:s FoU-verksamhet fristående ställning.

De remissinstanser som avstyrker förslaget om politiker i SÖ:s styrelse är bl.a. UHÄ, högskolan för lärarutbildning i Stockholm, förvaltnings­nämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö, SÖ, länsskol­nämnderna i Stockholms, Skaraborgs, Värmlands och Norrboltens län, LO, SACOISR, SAF och SFEF. Tveksamhet eller hänvisning till pågående utredningar uttalar planeringsnämnden för lärarutbildning i Linköping, länsskolnämnderna i Kalmar, Västernorrlands och Jämllands län, TCO, SHIO och FSL.

UHÄ, som i övrigt hänvisar till sitt yttrande över SAK:s förslag, anser för sin del att politiskt inflytande över FoU-planeringen borde kunna garanteras på ett smidigare sätt än genom att parlamentariker tar akfiv del i beredningsarbetet på projektnivå.

Institutionen för pedagogik vid högskolan för lärarutbUdning i Stock­holm instämmer i de delar av förslagen som innebär att kompetensen kring FoU-frågor förstärks inom SÖ. Institutionen förordar att pedagogiska nämnden fortsätter sitt arbete och att dess ledamöter tillsätts under samma mandatperioder som gäller för riksdagen. Vidare föreslås att pedagogiska nämnden ges resurser för ett kansli och därvid möjligheter att inkalla experter och företa mindre utredningar av t.ex. forskningsbehovet inom en sektor.

Förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö anför att forskningen på skolans område inte kan ses fristående från forskning om t.ex. barnomsorg, kulturfrågor, arbetsliv och vård. Det ligger också en fara i om den långsiktiga kunskapsutveckling, som vi förknippar med termen forskning, styrs av dagsaktuella politiska värde­ringar. Förvaltningnämnden avstyrker sålunda ett direkt politiskt inflytan­de över den detaljerade forskningsplaneringen.

Enligt SÖ:s mening bör SÖ:s styrelse ha nuvarande sammansättning, dvs. arbetsmarknadsorganisationerna och vissa myndigheter bör vara re­presenterade. Däremot bör styrelsen ej kompletteras med representanter

 

Prop, 1980/81:97                                                    121

för politiska partier. Distinkta gränser bör upprätthållas mellan den poli­tiska nivån (regering och riksdag) och förvaltningen. De frågor SÖ beslutar om får senare sin politiska behandling i riksdag och regering.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län tillstyrker att pedagogiska nämnden avvecklas, men avstyrker den komplicerade administrationshierarki som kommittén föreslår som ersättning. Huvuddelen av FoU-arbetet bör enligt länsskolnämndens uppfattning förläggas tiU regional och lokal nivå, vilket även innebär fördelningsansvar av disponibla resurser. Då polifiska leda­möter ingår i såväl länsskolnämnd som skolstyrelser behöver ingen ny politisk instans av denna anledning fillskapas på central nivå.

Flera remissinstanser bl. a. länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs och Västemorrlands län, SACO/SR,. LO, och SF£F hänvisar till en gammal princip i svensk förvaltning, nämUgen att den beslutande och verkstäUande nivån klart bör åtskiljas.

De remissinstanser som är negativa eller tveksamma till politikerinfly­tandet avvisar eller ifrågasätter också beredningsorganet.

De remissinstanser som fillstyrker politikerinflytande anser att pedago­giska nämnden kan avvecklas. Även de remissinstanser som avstyrker polifikerinflytande anser i allmänhet att pedagogiska nämnden kan avveck­las. Remissinstanserna förordar i stället att SÖ:s styrelse direkt arbetar med FoU-frågorna och att olika gmppers eller myndigheters intressen i frågan beaktas inom ramen för sammansättningen av SÖ:s styrelse.

Förslaget att det centrala ansvaret för planering och admi­nistration av FoU-anslaget även fortsättningsvis skall ligga på SÖ tillstyrks av remissinstanserna. De remissinstanser som representerar länsskolnämnder eller kommuner understryker ofta att det skall gälla det centrala ansvaret. Regionstyrelsen i Lund/Malmö anför att SÖ, enligt kommitténs förslag, alltfort skall ha det centrala ansvaret för och disposi­tionen av FoU-anslaget. Dock borde man kunna diskutera om inte decen­traliseringssträvandena vad gäller andra delar av kommitténs förslag skulle kunna få sin motsvarighet i denna del på så sätt att en viss del av utveck­lingsanslaget disponeras på lokal eller regional nivå utan SÖ:s detaljregle­ring. Man skulle på så sätt kunna få en allsidigare och mer pluralistisk värdering av skolutvecklingen och FOU-arbetet.

Länsskolnämnden i Kristianstads län anser att huvuddelen av anslaget bör fördelas på länsskolnämnderna för användning i kommunerna i samråd med högskolan. Nämnden anför dock vidare att en avsevärd del av FoU-arbetet alltfort måste syfta till utredning av centrala ulbildningsideologiska problem varför en avsevärd del av anslaget alltfort bör direktstyras av SÖ. De cenlala insatserna måste mera än hittills gälla långsiktig utbildningspla­nering och utvärdering.

I samband med frågan om SÖ:s centrala ansvar konstaterar regionstyrel­sen i Uppsala att för de utbildningar med kommunalt huvudmannaskap, företrädesvis inom vårdsektorn, som genom högskolereformen inordnades i högskolan, kom SÖ att kvarstå som central myndighet. SÖ har således ansvaret för bl.a. lärarfortbildning och FoU för vårdutbildningarna. Re­gionstyrelsen anser att mycket talar för att ansvaret för FoU-verksamhe­ten för kommunal högskoleutbildning inkl. reformuppföljningar bör ligga hos UHÅ. Även huvudmannaskapskommittén har uppmärksammat denna fråga beträffande vårdutbildningarna och förordar att det centrala myn­dighetsansvaret läggs på UHÄ såväl i ett alternativ med en hdstatlig högskola som i ett alternativ med ett fortsall landstingskommunall huvud­mannaskap för de medellånga vårdutbildningarna.

 

Prop, 1980/81:97                                                                  122

RHS samt FKS anmäler tveksamhet tU| SÖ:s centrala ansvar för medels­tilldelningen. RHS menar att FoU-arbetel självklart skall vara ett uttryck för viljan att föra ut erfarenheter tUI folket på ett sådant sätt att polifiskt beslutade skolreformer skall få genomslagskraft men varnar samtidigt för att man tillfälligt eller beständigt drar till sig kvalificerade resurser från fältet som på så sätt undandrar det lokala arbetet faktiska möjligheter till förändring.

SIL tar upp utredningens påpekande att ett samordningsproblem som ännu ej lösts är samordningen mellan centrala planeringen på SÖ av special- och särskolundervisningen i landet i stort med just läromedelsut­vecklingen. Utredningen menar att det är en nackdel i SÖ:s sektorsansvar att läromeddsutvecklingen inom handikappundervisningen är "utlokali­serad" till dessa fyra decentraliserade enheter.

Rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade liksom SIL vänder sig mot en ökad centralisering. Som RPH-SÄR påpekar är rikscentralerna jämnt geografiskt fördelade över landet, de samarbetar intensivt med varandra och ulgör därigenom ett väl fungerande kontaktnät i läromedelsfrågor för handikappade.

Ökat samarbete mellan SÖ och UHÄ tillstyrks. Remissinstanserna är framför allt positiva till ökat samarbete redan på petitastadiet.

UHÄ instämmer i förslaget om stärkt samarbete i FoU-frågor mellan SÖ och UHÄ. 1 praktiken, anför UHÄ, har kontinuerligt samråd förekommit under en följd av år mellan SÖ:s och UHÅ:s FoU-byråer och f n. före­kommer också i viss utsträckning samfinansiering av projekt.

FRN finner utredningens betonande av samarbetsfrågorna viktigt och vill särskilt understryka nödvändigheten av ett väl fungerande samarbete mellan SÖ och UHÅ i sektorsforskningsfrågor.

Gävle kommun anser att när det gäller FoU-anslagen bör samordningen mellan olika sektorer i petitaberedningen inte begränsas till enbart SÖ och UHÅ utan även omfalla SCB, AMS och socialstyrelsen.

Länsskolnämnden i Uppsala län har funnit att den tablå över SÖ:s planeringssystem när del gäller inflytande och samråd för FoU-verksam­heten, som kommittén återgivit, lämnar intet i övrigt i fråga om akribi. Den visar all SÖ inte utnyttjar den resurs som länsskolnämnderna ulgör. Inte minst när del gäller prioritering av den del av ulvecklingsarbelel, som skall ske i nära kontakt med skolans vardag och inriklas mot de problem, som upplevs i konkreta undervisningssituationer, är länsskolnämndens roll gi­ven,

FoU-anslagets storlek och planeringsramar

De remissinslanser som yttrat sig över FoU-anslagets storiek och pla­neringsramar är eniga med kommittén om att anslaget bör återställas till den nivå det hade 1972/73 och dessutom höjas vartefter. Behovet av FoU har ökal, bl.a. genom de reformer på skolans område som genomförts. Mälet bör, anser många remissinstanser, vara alt en procent av kostna­derna för utbildningsväsendet går till forskning och utvecklingsarbete. Enligt bl. a. SACO/SR och Umeå kommun torde ett återställande av ansla­get fill 1972/73 års nivå enligl utredningens förslag vara en förutsättning för alt ambitionerna skall kunna upprätthållas och de i ulredningen lagda förslagen kunna realiseras.

Fördelningen av FoU-anslaget berörs i flera sammanhang i remiss­svaren, varav några framkommit i det föregående. Så t. ex. har belräffande det lokala utvecklingsstödet ifrågasatts huruvida anslagel skall användas

 

Prop. 1980/81:97                                                    123

till den föreslagna förstärkningen av länsskolnämndemas ansvar för FoU. En annan verksamhet som enligt kommittén inte bör belasta FoU-anslaget är SÖ:s interna verksamhet med läroplansutveckling och dylikt, som borde ingå i SÖ:s reguljära verksamhet. Denna syn delas av flera remissinstan­ser.

Följande kommentarer från remissinstansema bör nämnas.

Det är UHÄ:s bestämda uppfattning att FoU-anslagen inom såväl SÖ:s som UHÄ:s ansvarsområde måste hållas uppe även i ett kärvt ekonomiskt läge, om forskningen och förnyelsearbetet skall ha möjlighet att svara mot behoven inom utbildningssektorn.

FRN erinrar om att utredningen i detta sammanhang också framhållit att anslagsutvecklingen måste vara medveten och långsiktigt planerad. Nämn­den vili starkt understryka denna slutsats och vill framhålla att en sådan anslagsmässig flerårsplanering från statsmakternas sida bör gälla såväl vid en ökning som vid en minskning av anslagen.

Regionstyrelsen i Uppsala finner det i och för sig angeläget med en förstärkning av anslaget lill FoU men anser sig inte nu kunna isolerat tillstyrka specificerade anslagshöjningar för ändamålet. Enligl styrelsens mening får anslagets storlek liksom hittills prövas i del åriiga budgetarbe­tet, varvid ställning får tas också till aktualiserade förstärkningar.

Regionstyrelsen i Göteborg anser det krav som utredningen ställer på en återgång till den anslagsnivå för FoU-anslagel som gällde 1972/73 vara ytterst välgrundat. Regionstyrelsen anser dock det vara rimligt med en reduktion motsvarande vad som förts över till UHÅ för detta ändamål i samband med högskolereformen.

1 avsaknad av en tillfredsställande analys av skolforskningens elTektivi-tet anser sig RRV inte kunna ta ställning till behovet av en ökning av FoU-anslagel.

 

Prop, 1980/81:97                                                    124

Bilaga 3

Sammanfattning av 1974 års lärarutbildningsutrednings (LUT 74) synsätt och förslag rörande introduktion och inskolning samt återkommande fortbildning (personalut­bildning)

1   En helhetssyn på lärarutbildningen. Behovet av fortbildning

LUT74 har haft till uppgift att föreslå principer för hur en återkom­mande fortbildning (personalutbildning) bör byggas upp för lärare som genomgått den grundutbildning utredningen föreslagit. Med utgångspunkt i dessa principer har LUT 74 också haft att föreslå ett fortbildningssystem för lärare med äldre gmndutbildning. Den senare uppgiften är betydelsefull bl. a. med hänsyn till att genomsnittsåldern för de nu verksamma lärarna är låg och till att lärare med den nya grundutbildningen under lång tid därför kommer att vara i minoritet.

2   Personalutbildningens uppgifter

2.1 Allmänt

Utredningen påtalar generellt ett stort behov av fortbildning.

Utredningens grundinställning är att en väsentlig del av lärarens totala yrkesutbildning bör utgöras av fortbildning. Den urskiljer därvid tre olika uppgifter för fortbildningen: skolinriktad, individinriktad och samhällsbe­stämd fortbildning. Den skolinriktade fortbildningen skall vara en stimu­lans och ett stöd i den enskilda skolans fortlöpande arbete med utveckling av den egna verksamheten. Den individinriktade fortbildningen skall ge den enskilde individen tillfälle att under hela sin yrkesverksamma period regelbundet komplettera och fördjupa sin utbildning. Den samhällsbes­tämda fortbildningen svarar mot samhällets behov av en direktkanal ge­nom vilken man kan nå kontakt med och påverka skolans utveckling.

2.2 Inriktning och innehåll

LUT 74 menar att personalutbildningen kan fyllas med ett närmast oänd­ligt innehåll. Med skolans verksamhet och utveckling som det primära målet och med beaktande av att det är de enskilda människorna - persona­len - som är föremål för utbildningen bör utbildningen innehållsmässigt ge personalen i enskilda skolor stöd och hjälp att successivt öka sin kunskap om utvecklingsprocessen,

möta de konkreta behov av stöd och hjälp som enskUda skolor (eller gmpper inom dessa har),

förmedla information mellan skolor.

Personalutbildningen skall vidare ge den enskilde fillfälle att vidga och fördjupa erfarenheter, kunskaper och insikter inom de områden som grundutbildnigen omfattat. Den skall därvid bl. a. - utöver den skolbes-tämda utvecklingsstödjande fortbUdningen — ge förmågan att analysera och motivera sitt agerande, öka den reflekterande inställningen till sitt ämne/sina ämnen, förmågan att söka och bearbeta kunskap samt vanan vid och förmågan tUl samverkan och samarbete med andra.

 

Prop. 1980/81:97                                                    125

ge den enskilde tillfälle att söka och bearbeta kunskaper saml göra erfarenheler och upplevelser på omräden som betingas av yttre förändring­ar i samhälle, arbetsliv, yrken och ämnen eller av förändringar av värde­ringar och synsätt inom samhälle, arbetsliv och forskning,

ge den enskilde tillfälle att komplettera sin ulbildning i de fall centrala beslut förändrar skolan som institution och ta del av de kunskaper och erfarenheter som görs genom forskning och utvecklingsarbete på undervis­ningsområdet,

ge den enskilde tillfälle att fördjupa den specialisering mot ämnesområ­den (ämnen), åldersgrupper eller funktioner, som grundutbildningen om­fattat, att vidga eller komplettera denna specialisering samt att utbilda sig för nya funktioner inom sin tjänst,

ge den enskilde tillfälle till olika slag av personlig utveckling.

3   Ansvarsfördelning mellan stat och kommun/skola

LUT74 som också haft till uppgift att lämna förslag rörande ansvars­fördelningen mellan stat och kommun menar att utvecklingen mot vidgad lokal beslutsrätt för kommuner och enskilda skolor ställer krav på översyn av både den lokala, regionala och centrala skoladministrationen som hel­het.

LUT 74 anser således att en bärande princip för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör vara att staten ger fömtsättningarna för fortbildningsverksamheten bl.a. i form av tidsresurser och ekonomiska resurser, medan ansvaret för innehåll och form ligger på kommuner och enskilda skolor.

LUT74 föreslår att samhällets inflytande över fortbildningens inriktning och uppläggning blir indirekt. Fortbildningen skall ingå som ett led i kommunens och den enskilda skolans totala planerings- och utvecklingsar­bete liksom i dess utvärderingsverksamhet. Planeringen av den lokala fortbildningen förutsätts ske som en del av kommuners och skolors verk­samhetsutveckling.

LUT 74 föreslår vidare att de enskilda skolorna och kommunerna skall få ökade tidsmässiga och ekonomiska resurser för fortbildning.

Den enskilda skolan bör ha rätt att självständigt besluta om hur viss del av dessa resurser skall användas för fortbildning av gemensam karaktär.

Den enskilde läraren bör också ha rätt att förfoga över viss del av resurserna för sin egen individuella fortbildning.

Enligt LUT74:s uppfattning bör ansvarsuppdelningen efter fortbildning­ens art (obligatorisk-frivillig) eller geografiskt område (länet-riket) upphö­ra. Alla skolor och lärare bör framgent ha en enda statlig fortbildningsor­ganisation på regional nivå att vända sig fill.

4   Målgrupper

I LUT 74: s arbete kring fortbildningsfrågor har utgångspunkten varit att samarbetet mellan olika grupper med anknytning till skolan skall ökas. Att ansvara för skolans utveckling är en uppgift för alla yrkesgmpper inom skolan och inom kommunens sektor för bam- och ungdomsarbetet över huvud taget. Genom att olika personalgmpper möts i gemensamma fort-bildningsakfiviteter ökar fömtsättningarna för alt skolan skall fungera som en samordnad helhet. En naturlig följd av den ökade betoningen av kontak-

 

Prop, 1980/81:97                                                    126

ten mellan skola och samhälle är ocksä all föräldrar och andra grupper utanför skolan bereds tillfälle all delta i skolans utbildnings- och utveck­lingsprogram.

Beträffande målgrupperna för personalutbildning förutsätter LUT74 alt all personal utifrån den egna skolans bedömning skall kunna della i skolin­riktad fortbildning.

LUT 74:s förslag rörande individinriktad fortbildning gäller enbart iära-

5    Former och resurser för personalutbildning

5.1      Nar skall personalutbildning genomföras

Inom personalutbildningen på olika samhällsområden ser man numera yrkesutövning och ålerkommande ulbildning (fortbildning) som delar av en och samma organisatoriska helhet. En konsekvens av detta synsätt är att huvuddelen av fortbildning, som tiil lika delar är en angelägenhet för arbetsgivare och arbetstagare, inte bör föriäggas till annan lid än tjänstgö­ringstid.

5.2      Tidsramar för fortbildning

LUT 74 föreslår att fid för fortlöpande arbete med utveckling av skol­verksamheten och för kontinueriig personalutbildning (fortbildning) bör inräknas som en del av den totala tjänstgöringstiden för lärare.

LUT 74 anser

att den skolinriktade fortbildningen som hitlills bör tas ut samtidigt för personalen i hela skolan (skolenheten, rektorsområdet), dvs. på tid då undervisning inte pågår i skolan. Tid motsvarande nuvarande fem studie­dagar utgör en minimivolym för den skolinriktade fortbildningen,

att den enskilde bör ta ut tid för individinriktad fortbildning när under­visning eller annan verksamhei i skolan pågår (dagvis, veckovis osv. upp till termin eller läsår). LUT74 pekar på några säU att lösa denna fråga. En tid motsvarande tio arbetsdagar per år bör vara riktpunkten för en volym­bestämning av lärarens återkommande, individinriktade fortbildning,

att i de fall då behov av särskild samhällsbestämd fortbildning föreligger, avtal bör träffas särskilt om de tidsresurser som denna fortbildning kräver.

5.3 Kostnader och disposition av resurser för fortbildning

LUT74:s förslag avseende återkommande fortbildning medför kostna­der i följande avseenden:

-    kostnader föranledda av att lärare på tjänslefid genomgår individinriktad och skolinriktad fortbildning,

-    statsbidrag fill kommuner för kostnader i samband med individinriktad och skolinriktad fortbildning,

-kostnader för den informerande, sfimulerande och stödjande verksam­het som en regional, statlig stödorganisafion fömtsätts bedriva,

-      kostnader för personal inom den regionala, statliga stödorganisationen.
I elevernas fimplanebundna undervisning, uttryckt i dagar per år eller

timmar per vecka, skulle givetvis, menar LUT74, plats för lärarens fort­bildning även kunna skapas inom ramen för den generella typ av arbets­tidsavtal, som nu gäller. I princip skuUe en reducering av läramas under-

 

Prop. 1980/81:97                                                    127

visningsskyldighet med i genomsnitl någol mindre än två veckotimmar ge uirymme för hela den individinriktade fortbildningen.

Utan att ta ställning pekar LUT74 pä några olika säll all fördela nuva­rande resurser och täcka kostnaderna för den individinriktade fortbildning­en:

Elevernas fimplanebundna undervisningstid kan reduceras.

Lärarnas undervisningsskyldighet kan reduceras.

Lovdagar och friluftsdagar kan utnyttjas för personalutbildning.

Genom omfördelning av arbetsuppgifter inom lärariag kan utrymme skapas för enskilda lärares individuella fortbildning.

LUT74 berör också frågan om B-avdragens nuvarande användning utan att lägga några förslag.

LUT74 påpekar att förslagen om individinriktad personalutbildning inte nödvändigtvis behöver innebära någon ökning av de totala kostnaderna för skolan. Lärares fortbildning utgör endasl en begränsad del av skolans kostnader och den slutliga fördelningen av medel för olika ändamål på skolområdet blir regelmässigt föremål för fortlöpande omprövningar. Där­emot måste kommunerna kunna förfoga över de resurser som skol- och individinriktad fortbildning nödvändiggör. Det är därför nödvändigt menar utredningen, att statliga resurser tillförs kommunerna.

De samlade medel som kommunerna förfogar över skulle enligt LUT 74 kunna vägas in i statsbidragen till skolväsendet antingen som öronmärkta resurser eller som en del av skolans samlade resurser för sin verksamhet och då som en komponent i ett ändamålsinriktat budgetsystem.

LUT 74 pekar också på betydelsen av all den statliga samordnande och stödjande funktionen har tillgång lill personella och ekonomiska resurser för sina insatser.

LUT 74 anger två möjligheter:

Fortbildningsorganisationen tilldelas resurser både för den verksamhet som riktar sig till enskilda skolor (utvecklingsstöd, stimulans, fortbildning, uppföljning osv.) och för sitt adminislrativa arbele (kanslifunktioner osv.).

Fortbildningsorganisationen får resurser enbart för sitl adminislrativa arbele (kanslifunktioner, vissa tjänster osv.), medan kostnaderna för den konkreta verksamheien läcks genom alt de enskilda skolorna och kommu­nerna för sina resurser köper tjänster av fortbildningsorganisationen.

LUT74 bedömer den senare funktionen som mest naturlig, dvs. en avgiftsfinansiering av personalutbildningen.

LUT74 framhåller vidare behovet av att resursema för fortbildnings­funktionen kan användas fritt och flexibelt i samspel med berörda skolor och på det sätl som bäst motsvarar dessas behov och avsikter.

Kostnaderna för fast personal fömtsätts kunna hållas låga på gmnd av att antalet fasta tjänster föreslås bli lågt.

LUT 74 påpekar att med den vidgade lokala beslutsrätten inte följer att kostnadema för fortbildning skall överföras från stat till kommun.

6   Organisation för personalutbildning

För utformningen av en stödorganisafion för fortbildnings- och utveck­lingsarbete föreslår LUT 74 följande principer. - Organisafionen skall anpassas tUl kravet på ökad frihet och ökat ansvar

för den enskilda skolan och den enskilda läraren att besluta om den egna

fortbildningsverksamhetens innehåll och form.

 

Prop. 1980/81:97                                                    128

-Organisationen skall svara mot fortbildningens generella uppgifter att utgöra ett led i och ett stöd för den enskilda skolans totala utveckling. Organisationsplaneringen måste utgå från att fortbildning och utveck­lingsarbete skall ha såväl en inlem (kommunal) som extern (statlig) stödstmktur till sitt förfogande.

-      Organisationen måste vara så utformad att de erfarenheter beträffande
utbildningsbehov, som erhålls inom fortbildning och utvecklingsarbete,
kan återföras till den gmndläggande utbildningen.

—     Organisationen skall tillgodose behovet av en bättre samordning och ett
mer systematiskt utnyttjande av tillgängliga personella och ekonomiska
resurser.

Planeringen av den lokala fortbildningen fömtsätts ske som en del av kommuners och skolors verksamhetsutveckling.

Ett fortsatt statligt stöd är nödvändigt. Organisationen för de statliga fortbildningsinsatserna fömtsätts även fortsättningsvis vara en del av det allmänna skolväsendet.

Utredningen diskuterar olika sätt att utforma den statliga regiona­la fortbildningsorganisationen.

Det statliga stödet fill kommuner och skolor i samband med det direkta genomförandet av fortbildning kan ges både från central och regional skolmyndighet. Enligt LUT 74:s uppfattning bör uppgiften huvudsakligen utföras på regional nivå. Organisationen bör därvid ges en sådan utform­ning att den möter följande allmänna krav.

1.    De statliga regionala resurserna för medverkan i planering, genomfö­rande och utvärdering av fortbildning bör samordnas i en enhetlig organi­sation.

2.    Varje regional organisatorisk enhet bör ha ansvaret för samtUga de statliga stödinsatser, som kan bli aktuella inom regionen vad gäller fort­bildning på skolområdet.

3.    Den regionala, statliga organisafionen bör utformas med hänsyn lill att information och rådgivning till kommuner, skolor och enskilda blir alltmer väsentliga inslag i dess arbetsuppgifter.

4.    Den regionala, statliga fortbildningsorganisationen måste vara så ut­formad att samverkan med högskolan underlättas.

De personella, ekonomiska och materiella resurser som organisationen tilldelas kan fördelas enligt något av följande tre alternafiv:

1.   De kan fördelas på samtliga 24 län och ingå i länsskolnämndsorgani-
sationen utan koncentration till större regioner.

2.    De kan fördelas på de sex nu befintliga fortbildningsregionerna (mot­svarande högskoleregionerna) utan direkt anknytning till länsskolnämnds-organisationen. De fristående enheter som då bildas kan inrättas som fortbildningsinstitut eller fortbildningscentra direkt underställda SÖ.

3.    De kan ingå i länsskolnämndsorganisationen men struktureras så att en resurskoncentration inom större regioner än länet samtidigt sker. Den­na koncentration kan skapas genom att 3-5 län tillsammans utgör en regional enhet i samband med stöd vid genomförandet av fortbildning och genom att länsskolnämnderna tillsammans svarar för ledningen av fortbild­ningsstödet inom denna region.

Valet mellan dessa alternativ bör föregås av ytterligare överväganden i samband med en samlad översyn av hela den statliga skoladministra­tionen. För LUT 74 framstår dock det sistnämnda alternativet såsom det som bäst tillgodoser de krav utredningen ställt upp.

LUT 74 föreslår vidare att de fasta tjänsterna som fortbildningskonsu-

 

Prop. 1980/81:97                                                    129

lent avvecklas. Ungefär hälften av de resurser som därvid frigörs bör ingå i den nya regionala fortbildningsorganisationen. Återstoden bör tillföras dels den lokala fortbildningsverksamheten, dels omvandlas till medel för stadigt stöd tiU skolors och kommuners verksamhetsutveckling.

Den kommunala organisationen för fortbildning på skolområ­det bör utformas på sätt som bestäms inom varje enskild kommun. De kommunala resurserna för planering av personalutbildning på skolområdet bör förstärkas genom omprioriteringar eller genom att nya resurser tillförs.

9   Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                               130

BUaga4

Remissyttranden över 1974 års lärarutbildningsutred­nings (LUT 74) förslag rörande återkommande fortbild­ning (personalutbildning)

1 En helhetssyn på lärarutbildningen. Behovet av personalutbild­ning

LUT 74 har haft till uppgift att föreslå principer för hur en återkom­mande fortbildning bör byggas upp för lärare som genomgått den grundut­bildning utredningen föreslagit. Med utgångspunkt i dessa principer har LUT 74 också haft att föreslå ett fortbildningssyslem för lärare med äldre grundulbildning.

1.1 Allmänt

SÖ delar utredningens principiella uppfattning att fortbildningen ingår som ett naturligt led i ett lolall lärarutbildningsprogram. Vidare vill SÖ underslryka all den formella utbildningen liksom formella kurser och and­ra insalser inom ett samlat fortbildningsprogram endasl utgör en dd av ett lolall lärarulbildningsprogram. Den kanske viktigaste delen av program­met ligger inom det dagliga arbetet i form av olika insalser inom fortbild­ning och lokalt utvecklingsarbete. SÖ framhåller alt en utveckling i skolan är beroende av alla där verksamma och alt skolhuvudmannen har del primära ansvarel för ett personalutvecklingsprogram, omfattande hela per­sonalen. All erfarenhet även pä det inlernalionella planet visar all utveck­lingsarbete, också av skolverksamhet, kräver lid för att komma i gäng, uthållighet i genomförandel och kontinuitet i uppföljningen. Dessa villkor för igångsättande, genomförande och uppföljning förutsätter all slöd och stimulans kan ges från olika nivåer inom utbildningssystemet. En övergri­pande uppgift för fortbildningen är därför alt på olika sätt ulgöra ett sådanl slöd och ge impulser för utvecklingsarbetet.

Några länsskolnämnder är i likhei med länsskolnämnden i Gotlands län eniga med LUT 74 om viklen av en väsentligt ulbyggd fortbildning av lärare och övrig personal i skolan. Men samtidigt anser de all form, innehåll och lidsramar i vissa avseenden kan vidgas, inskränkas eller ibland preciseras i förhållande lill utredningens förslag.

Länsskolnämnden i Kristianstads län pekar på alt formell fortbildning inom ett län - kurser, konferenser, studiecirklar o.d. - ger förutom själva innehållet i fortbildningsakliviteten ett rikt mått av slöd och stimulans åt del informella utbildnings- och utvecklingsarbetet. Del ertarenhelsutbyte som sker i samband med den formella fortbildningens kurser, konferenser och skolbesök av forlbildningskonsulenler är en viklig förulsätlning för alt informellt utbildnings- och ulvecklingsarbele skall komma lill stånd. Med andra ord kommer även i fortsättningen både med lanke pä "LUT 74-perspeklivel" och "nu-lärarperspeklivet" den formella fortbildningen att utgöra en mycket belydande del av det totala fortbildningsarbetel.

Länsskolnämnden i Jämllands län fäster särskilt uppmärksamheten pä all en god grundulbildning bör fullföljas med en väl anknuten fortbildning, som tillgodoser yrkesutövarens och skolans aktuella behov. 1 tider dä anlalel grundutbildningsplatser kan minska bör friställda resurser kunna övertoras till fortbildning.

 

Prop. 1980/81:97                                                               131

Länsskolnämnden i Stockholms län kan inte finna del moliveral alt utbildningen ges så stora tidsmässiga resurser som LUT 74 föreslår. Med hänsyn lill andra angelägna reformer inom skolans verksamhet kan inte fortbildningen ges denna höga prioritet.

Svenska kommunförbundet konstaterar all utredningen har sell lärarnas grundulbildning, vidareutbildning och fortbildning i ett långl sammanhäng­ande perspektiv. Betydande tyngd har lagts vid de senare ulbildningssla-dierna som innefattar kompletterande grundutbUdning, ett hell syslem av päbyggnadskurser saml den kollektiva och enskilda fortbildningen. De olika delarna av läramtbUdningen är givetvis beroende av varandra och behovet av utvecklings-/förnyelseinsatser väsentligt under läramas långa aktiva tjänstgöringstid. Styrelsen ställer sig bakom detta principiella syn-säU.

Ktnnmunstyrdsen i Göteborgs kommun menar, att en kraftig forlbild-ningssalsning är ett avgörande villkor för all samhällels intentioner med skolan inom rimlig tid skall kunna förverkligas.'Del är viktigt att fortbild­ning liksom utbildning ses som en inveslering. Koslnaderna bör mer än väl kompenseras av den effekthöjning som en räll upplagd fortbildning leder till. Flera andra kommuner för fram liknande synpunkler.

Skolstyrelsen i Borås kommun ser fram emot ell genomförande av LUT 74:s förslag lill återkommande fortbildning samtidigt som skolstyrelsen pekar på de mycket knappa medel som i dag stär till förfogande, när del gäller den enskilde lärarens möjligheler, att under en läng yrkesverksam period komplellera och fördjupa sin utbildning. Särskill beklagligt är della för de lärare som mäste hålla sig väl underrättade om de förändringar som sker ute i näringslivet, vilka i högsla grad påverkar aktualiteten i deras undervisning. Skolstyrelsen, anser all del är orealisliskl att i början av 1980-talel och med rådande lärarbrisl, genomföra ell sädant fortbildnings­program. Styrelsen är väl medveten om all den redan anställda personalen i skolan behöver fä en ganska omfaUande ulbildning om den nya grundut­bildningen av lärare skall få ett snabbt genomslag.

Stockholms skolförvaltning anser att LUT 74:s förslag bör ge en bällre forlbildningssitualion än vad vi har i dag, men alt en yllerligare ulökning av fortbildningen kan bli nödvändig.

Lärarnas riksförbund (LR) anser all behovel av fortbildning är slorl och stigande. Anledningen lill delta är främsi den höga reformtakt som präglat svensk utbildningspolitik under de senaste årtiondena. De resurser som ställts lill förfogande har dock varil för smä för all kunna tillgodose fortbildningsbehovet.

Skolledarjörbundet instämmer i LUT 74:s grundinställning och betonar vikten av de olika forlbildningsförslag som LUT 74 har framlagl. Den successiva förnyelsen, en hög förändringsberedskap och lärarutbildningen som en fortlöpande process, anses vara myckel väsenlliga delar i förslagel.

TCO anser i likhei med Sveriges lärarförbund (SL), all grundutbildning­en endasl ulgör en del av den utbildning läraren mäste ha för all han skall vara i takt med de krav som kan ställas pä innehållet och utformningen av undervisningen. Del är därför viktigl all läraren upplever grundulbildning-en endasl som ett avstamp för sin yrkesverksamhet och all han ständigt är beredd all lära in nya kunskaper och utveckla nya arbetsmetoder. Lärar­nas fortbildningsbehov ökar särskill påtagligt i samband med reformbeslut.

Undervisningen av barn och ungdom har enligt ,S7- successivt blivit ell alltmer kvalificerat arbele som ofta ställer läraren inför svårbemästrade uppfostrings- och undervisningssituationer. Förbundet anser del därior

 

Prop, 1980/81:97                                                                  132

nödvändigt all betydligt större samhälleliga resurser än i dag avsätts till personalutbildning så att lärarna kan bibehålla och utveckla sin yrkes­skicklighet. En kvalitativt högtstående undervisning i alla åldrar inom grundskolan ger stora framtida vinsler vid förändringen av samhällel mol gemensamma mål och utgör dessulom en av de mesl produkliviielsbefräm-jande fakiorer samhällel kan stödja sig på för sin utveckling.

De olika personalutvecklande åtgärderna måste systematiseras och sam­ordnas inför den successiva utbyggnaden av personalutbildningen.

Flera universUet och högskolor pekar också på det stora fortbildnings­behovet.

Universitetet i Stockholm anser alt vid sidan av grundutbildningen är den återkommande lärarfortbildningen mycket viktig och en av de angeläg­naste reformerna. Alt en lärare som efter avslutad grundutbildning är yrkesverksam i ca 40 år mäste förnya sina kunskaper i takl med utveckling­en inom hans eller hennes ämnesområden, är en självklarhet. I vissa ämnen kan eftersläpningen i dag vara skrämmande slor.

Linjenämnden för yrkespedagogiska linjerna vid högskolan för lärarut­bildning i Stockholm menar, att rätt bedriven ålerkommande fortbildning är den bästa tänkbara investering som förekommer inom skolan. Mot bakgrund av den allt mer tynande fortbildningsverksamhet som förekom­mer i nuläget, framstår LUT74-förslaget som väl genomarbetat och hopp­fullt för framtiden.

Planeringsnämnden vid universitetet i Linköping understryker att grundutbildningen i ett yrke kan och bör endast betraktas som en start­punkt och en bas för vidare yrkesstudier. Fortbildningen blir då en förläng­ning av grundutbildningen. Ansvaret för fortbildningen vilar då i första hand på den enskilde läraren och hans kolleger i arbetslaget. Genom att diskutera gemensamma erfarenheter i den praktiska yrkessituationen, ge­nom att föra en öppen dialog i arbetslaget och genom att inta en sökande och prövande attityd till pedagogiska frågor blir tiden efter grundutbild­ningen en process av fortlöpande pedagogisk och metodisk lillväxl där läraren självständigt förvärvar och bearbetar ny kunskap och nya erfaren­heter. Ingen lärarkandidat må betrakta sig som helt utbildad lärare efler avslutad grundutbildning.

1.2 Avvägning mellan grundutbildning och fortbildning

Vad gäller avvägningen mellan gmndutbildning och fortbildning i ett långsiktigt perspektiv, ansluter sig också de flesta remissinstanserna till LUT 74:s förslag om att en väsentlig del av utbildningen skall ske paralleUt med yrkesverksamheten.

Flera remissinstanser menar i likhet med universitetet i Uppsala, konsis­toriet, att proportionerna i förhållande till nuläget mellan gmndutbildning och fortbildning måste förskjutas så att större vikt läggs vid den senare.

Linjenämnden för fritidspedagog-, låg- och mellanstadidinjerna vid universUetet i Lund delar utredningens uppfattning att fortbildningsfrå-goma i alltför ringa grad har uppmärksammats i samband med de senasle decenniemas skolreformer. Det finns därför anledning att understryka utredningens konstaterande att fortbUdning av nu verksamma lärare är minst lika angelägen som uppbyggnaden av ett väl avvägt gmndutbild-ningsprogram.

Länsskolnämnden i Stockholms län ställer sig emellertid inte bakom utredningens uppfattning. Nämnden anser att en gedigen gmndutbildning

 

Prop. 1980/81:97                                                                  133

för läraren är den bästa grundvalen för lärarens vilja och motivation all förvärva och bearbeta ny kunskap inom vissa ämnesområden. Självfallet utesluter detta inte behovet av en ständigt återkommande fortbildning. Aktualiletsaspekten. som LUT 74 åberopar i sin argumentering, är ju inle begränsad till de första åren efter lärarens yrkesdebut, utan är en nödvän­dighet för läraren under hela den yrkesverksamma perioden. Man måste utgå från att lärarna i säväl allmänna ämnen som prakliskl-pedagogiska och yrkesinriktade ämnen av eget intresse håller sig informerade om de huvudsakliga strömningarna i ämnet.

Högskolan i Luleå anser alt den individinriktade fortbildningen som LUT 74 föreslår inte helt kan kompensera en otillräcklig grundulbildning. Endast en del av denna fortbildning ger läraren tillfälle till ämnesfördjup­ning. Förbättrad fortbildning bör alliså inle fä bli ell argument för all kraftigt skära ned tiden för ämnesstudier och färdighetsträning i grundut­bildningen.

SFS menar alt det finns en fara i att kort och gott konstalera alt verkligheten förändras och med den kraven på läraren - varför grundut­bildningen inte behöver ge alll vad läraren behöver i sin yrkesverksamhet. Faran är att detta konstaterande kan vulgariseras dithän att det läggs som argument för alt inte ge en tillräcklig ämnesteoretisk och praktisk-pedago­gisk utbildning i grundutbildningen.

1.3 Fortbildning av lärare med äldre grundutbildning

Flera remissinstanser tar upp frågan om fortbildning av lärare med äldre läramtbUdning och behovet av en prioritering av denna framför en refor­merad grundutbildning.

UHÅ påpekar all ungdomsskolans lärarkår är ung. En mycket angelägen uppgift vid sidan av att reformera den grundläggande grundskolläramtbild-ningen är därför, att fort- och vidareutbilda de lärare som redan är verk­samma inom grundskolan, så att dessa kan undervisa även på angränsande stadium. Det är också angeläget att befintliga lärare på högstadiet får utbildning i ytteriigare något ämne så att bredden i deras tjänstgöring kan öka.

SÖ framhåller att genomslagskraflen av en förändrad grundutbildning, särskilt inom grundskolan, är helt beroende av omfattningen av den fort­bildning som kan anordnas för nu ijänstgörande lärare, samt de förändring­ar som kan genomföras i regelsystem för anslällning och tjänstgöring. Antalel lärare med den nya gmndutbildningen kommer nämligen för lång tid framåt, att utgöra en mycket liten andel av den totala lärargruppen. Kraftfulla insatser, särskUt på gmndskolans område, är därför ett nödvän­digt komplement till den förändrade gmndutbildningen.

Linjenämnden för ämneslärarutbildningen vid högskolan för lärarul­bildning i Slockholm tycker att den "bredd" som LUT 74 anser så viktigt att tillföra läramtbUdningen, skulle ha kunnat nås mycket snabbare och utan många av de ovan påtalade nackdelarna om man, i stället för att föreslå en ny gmndutbildning, initierat en fortbildning i stor skala av nu verksamma lärare med syfte att bredda deras ämneskompetens. Under alla omständigheter bör lärarutbUdningsresursen i ökad omfattning ägnas åt fortbildning, varvid nya adekvata arbetsformer bör utvecklas. LUT 74:s internationella översikt ger härvidlag många intressanta uppslag. Lärarut­bildningsresursen bör dimensioneras så, att den täcker både gmndutbild­ning av nya lärare och fortbUdning av redan verksamma. Linjenämnden

10   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 97

 

Prop. 1980/81:97                                                    134

finner det därför vara befogat att ha en fast basorganisalion dimensionerad för den kommande lärarutbildningen. Den kapacitet som ej las i anspråk för del akluella behovet av grundutbildning behövs för all tillgodose del stora fortbildningsbehovet.

Högskolan i Gävle-Sandviken anser all om man vid genomförandet tvingas liil prioriteringar bör huvudvikten läggas på fortbildning av lärare med äldre lärarutbildning. Det gäller att förslärka förutsättningarna för gott samarbele i arbetslag och klassrum och undvika konfliktskapande kon­frontationer pä grund av att man utgår från olika synsäll och inle förstår eller ens kommit i kontakt med andra lärargruppers sätt alt arbela och länka.

De nuvarande lärarna får inte enligl TCO komma i en försämrad situa­tion när del gäller behörigheten till tjänster och vid fördelningen av arbets­uppgifter i skolan. Därför måste fortbildningen för nu behöriga lärare påbörjas redan innan den nya lärarutbildningen startar. TCO anser att omfatlningen av den föreslagna fortbildningen är otillräcklig. Den är tids­mässigt för kort. Den kommer att erbjudas till för få lärare och genomföras i alllför långsam takt. TCO vill särskilt framhålla det stora behovel av kompletterande utbildning för redan verksamma lärare i grundskolan som följer av den förändrade lärarutbildningen om det inte skall la en orimligt lång tid innan skolans arbete kommer att planeras och genomföras på det sätt som LUT 74:s förslag syftar till.

• Svenska facklärarförbundet (SFL) anser att omfattningen av LUT 74:s föreslagna prioritering är otillräcklig. Dessulom vill SFL betona att lärar­nas - framför allt ettämneslärarnas- och fritidspedagogernas - möjlighe­ter till kompletterande ämnesstudier för att vidga lärarfunklionen är så angelägna att sådan fortbildningsverksamhel bör prioriteras.

LR avvisar LUT 74:s tanke på att fortbildning med anledning av en reformerad grundutbildning - utöver att samhället under en period erbju­der särskilda möjligheler lill ulbildning — också skall kunna ske som en del av det reguljära fortbildningsutbudet.

SAF anser att det är angeläget att åstadkomma omedelbara förbättringar i skolans organisation och arbetssätt. En förändrad grundulbildning för lärare får i bäsla fall märkbara effekier i skolan fram på 1990-talel. För att snabbare nå resultat, bör intresset riktas på de utvecklingsbehov de nuva­rande lärarna har och på de administrativa och formella hinder som finns för en förändring av skolans organisafion och arbetssätt i linje med bl. a. riksdagsbeslutet om ny läroplan för grundskolan.

2   Personalutbildningens uppgifter

2.1 Allmänt

LUT 74 är den första läramtbildningsutredning som insett det nödvän­diga i att skapa ett system av personalutvecklande åtgärder och har enligt SL:s uppfattning, genom diskussionen om skolbestämd, individbestämd och samhällsbestämd fortbildning lagt gmnden till en modern personalut­bildning som kan ge lärarna vad som krävs av särskild utbildning under en 40-årig yrkesverksamhet och i en framtid, som med slor säkerhel kommer att bjuda på fler omställningar än vad ett 40-årigt perspekfiv bakåt, trols aUt kan uppvisa.

Länsskolnämnden i Jönköpings län ser utredningens principförslag med skolbestämd, individbestämd och samhäUsbestämd fortbildning som myc-

 

Prop. 1980/81:97                                                                  135

ket tillfredsställande. Flera andra nämnder liksom Svenska kommunför­bundet och ett antal kommuner ger uttryck för liknande uppfattningar.

SÖ ansluler sig ocksä i princip lill indelningen men vill underslryka att gränsdragningen mellan dessa omräden inte är så skarp som ulredningens diskussion ger intryck av. Ulredningen framhåller själv all del i fräga om den skolbestämda och individbestämda fortbildningen inle är fräga om helt separata funktioner. Skillnaden kommer inle heller all vara särskilt fram­trädande när del gäller syfle och innehåll. Indelningen gäller snarare lidsre­surser och genomförandeformer.

Länsskolnämnden i Kalmar län päpekar all skolbestämd och individbe­stämd fortbildning inte skall vara två separata funktioner. Det mäste fömt­sättas att personalen verkligen utnyttjar de möjligheter som den skolbe­stämda och individbestämda fortbildningen tillsammans erbjuder för att utforma lokala program för stöd och stimulans lill arbetet med den egna verksamheten. Del lokala utvecklingsarbetet måste ha en central roll i skolans verksamhet.

Lunds universitet menar att den föreslagna uppdelningen i skolbestämd, individbestämd och samhällsbestämd ulbildning inte bör ligga till grund för utformningen av innehållet, eftersom de olika typerna av ulbildning inle i praktiken går alt avgränsa från varandra.

Förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan vid Lunds universUet tillägger att utifrån LUT74:s funktionsindelning dra slulsatsen, att fortbildningen som sådan skall delas in i tre gmpper av aktiviteter, är ett avsteg från den helhelssyn på skolan och människorna -bland dem lärarna! - som utredningen proklamerar. För den enskilde, för skolan och för samhällel, i undervisnings- och planeringssituationer, kan dessa mål inle hällas isär utan att man avlägsnar sig otillåtet längt frän behov och fömtsättningar.

Även linjenämnden för fritidspedagog-, låg- och mdlanstadielärarUn-jerna finner del mindre ändamålsenligt all dela upp fortbildningsinsatserna i tre olika kategorier. Om man anlägger en helhelssyn pä fortbildningen och har den enskilde arbetslagarens fortbildningsbehov som utgängspunkt, torde även samhällets och skolans fortbildningsmål bli tillgodosedda.

LR tillstyrker LUT 74:s gmndsyn att man bör dela upp fortbildningen i samhällsbestämd, skolbestämd och individbestämd fortbildning. LUT 74:s förslag till individbeslämd fortbildning avser en individuell rättighet. LR fömtsätter att detta system kompletteras med nuvarande möjligheter att efler arbetsgivarprövning för studier erhålla tjänstledighet med oavkortad lön eller B-avdrag.

Då det gäller den samhällsbestämda fortbildningen måste enligt LR fortbildningsbehovet beaktas vid varje beslut all reformera skolan, ändra samhällssyn och attityder. Mål och principer för fortbildningen bör fast­ställas vid förhandlingar mellan personalorganisationer och berörda myn­digheter. Personalorganisationerna bör ges ett avgörande inflytande över fortbildningens praktiska genomförande.

För att främja den skolbestämda fortbildningen bör en fortbildningsplan för skolområdet utformas efter förhandlingar och avtalsreglering centralt. Planen bör fungera som styrmedel i stort och ge möjligheler till lokal anpassning inom rektorsområdet och skolenheten. Fortbildningen skall kunna omfatta hela verksamheten, dvs. problemformulering, lösningsme­tod, tillämpning, utvärdering, dokumentation och information. Skolor med speciella problem kan ha behov av extra ordinära fortbildningsprogram.

När det gäller den individbestämda fortbildningen vill LR understryka

 

Prop. 1980/81:97                                                    136

aU individen själv bör få avgöra innehåll och form för fortbildning och välja lämplig utbildningssituafion inom samhällets totala utbud av fortbildning. Häri inkluderar LR enskilda organisationers utbud av utbildning, t.ex. vissa branschorganisationer. Utbudet av fortbildning bör således vara rikhaltigt och varierat. Särskilt bör högskolornas möjligheter alt erbjuda fortbildning beaktas. Vidare bör möjligheterna till fortbildning vara lika för alla lärare. LR vill understryka möjligheten att sammanlägga tiden för individbestämd fortbildning till längre sammanhängande studieperioder.

SL vill särskilt framhålla de motiv för en individbestämd fortbildning som LUT74 anför. Medan det i dag finns vissa resurser för den skolbe­stämda och den samhällsbestämda fortbildningen saknas resurser för den individbestämda. Det är därför nödvändigt alt det redan i samband med läramtbildningsreformen kalkyleras in goda möjligheter till återkommande individuell personalutbildning för alla de nya gmndskoUärarna under hela den yrkesverksamma perioden.

£>en individuella utbildningen bör vara decentraliserad och erbjudas i olika former. Läramas egna upplevda behov av studier i olika ämnen, kunskaper om nya arbetssätt och metoder etc. måste kartläggas och ligga till gmnd för ett varierat utbildningsutbud. Det är nödvändigt att i centrala avtal fastställa resursema för denna personalutbildning och principema för fördelningen av resurserna.

MUF anser det vara särskilt värdefullt att den enskilda läraren själv får möjlighet alt avgöra på vilka punkter han/hon behöver fortbilda sig och likaså själv får välja formerna för denna fortbildning, kurser, studiebesök, auskultationer hos kollegor, praktik på andra arbetsplatser elc.

RHS delar ulredningens uppfattning att fortbildningens främsta uppgift är att ge den enskilde läraren tillfälle att komplettera och fördjupa sin utbildning och därigenom stimulera och slödja den enskilda skolans fortlö­pande utvecklingsarbete.

Riksföreningen för lärarna i moderna språk anför följande: Det är uppenbart att en större decentralisering eftersträvas. Tanken är i sig riktig. Risk finns dock att vissa ämnesgmpper kan bli missgynnade av lokala beslutsfattare. Garantier måste därför skapas för alt samtliga ämnen får sin berättigade del av fortbildningsresurserna.

2.2 Inriktning och innehåll

Flera remissinstanser betonar i likhet med länsskolnämnden i Stock­holms län vikten av att den skol- och individbestämda fortbildningen i stor utsträckning utgår från lokala önskemål och behov, att den planeras på längre sikt än vad som nu är fallet och all i denna fortbildning integreras så mycket som möjligt i den enskilda skolans utvecklingsarbete.

Redan i dagens fortbildning (studiedagar) höjs enligt kommunstyrelsen i Flens kommun röster för att fortbildningen skall avse del egna reklorsomr rådet och helst den egna skolan/klassen. LUT 74:s förslag vad gäller den skolbestämda fortbildningen ligger helt i linje med nuvarande tankegångar.

Utvecklingen av ett område inom skolan kan enligl skolstyrelsen i Här­nösands kommun inte ske om skolans personal känner alt utvecklingen inte behövs. Rejäla studier av verksamheien, ordentliga analyser och bedömningar av dessa analyser måste alltså ske innan ett handlingspro­gram läggs som underlag för ett utvecklingsarbete.

Länsskolnämnden i Stockholms län ställer sig i huvudsak positiv lill LUT 74:s förslag lill innehåll i fortbildningen. Nämnden vill dock betona

 

Prop. 1980/81:97                                                    137

vikten av att den skol- och individbestämda fortbUdningen i stor utsträck­ning utgår från lokala önskemål och behov, att den planeras på längre sikt än vad som nu är fallet och att denna fortbildning integreras så mycket som möjligt i den enskilda skolans utvecklingsarbete.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser det angeläget att fortbildning­en sätts in i ett utvecklingsprogram dels för skolan, dels för individen. Detta utvecklingsprogram skall stå i överensstämmelse med de decentrali­seringssträvanden som gör sig gällande i dagens skola där individerna tilldelas ökad lokal frihet och ökat lokalt ansvar vid utformningen av verksamheten. Om skolans personal skall ha möjlighet att bidra till utveck­ling och fömyelse av verksamheten innebär detta att den skolbestämda och individbestämda fortbildningen förankras i av personal och skolled­ning upplevda behov.

Lånsskolnämnden i Västerbottens län pekar på alt erfarenheterna från lärarönskemålen inför de studiedagar som i dag anordnas i kommunerna ger vid handen att ämnesinriktad fortbildning röner det största intresset. Något skäl att tro att inriktningen skulle bli annoriunda i fortsättningen finns knappast. Detta torde betyda alt den pedagogisk-metodiska-sociala inriktningen av gmndutbildningen kommer att i huvudsak följas av en ämnesinriktad fortbildning.

Länsskolnämnden i Västmanlands län anser att LUT 74:s beskrivning av formerna för och innehållet i den individbestämda fortbildningen lyder på att i praktiken en rad fortbildningsönskemål kommer att framföras, vars värde för skolans verksamhet kan ifrågasättas. En stramare beskrivning av den individbestämda fortbildningen bör användas i ell beslutsdokumenl.

2.3 Några aktuella personalutbildningsbehov

En dd av fortbildningen för hemspråksläraren bör enligt hemspråkslä­rarlinjen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm beröra hemlandels kultur och språk. Det bör därför övervägas hur fortbildningen av hem­språkslärarna skulle kunna lillgodogöra sig hemlandets resurser.

5AF framhåller att samhället präglas av ell alll starkare teknikberoende. Grundläggande kunskaper om tekniska och naturvetenskapliga samman­hang blir alltmer nödvändiga, både som allmänbildning och som ell kun­nande hos alla lärare. Föreningen vill särskilt fästa uppmärksamhelen på del ofta svaga tekniska och naturvetenskapliga kunnandet hos läg- och meUansladielärarna. Här föreligger ett belydande fortbildningsbehov. Sko­lan och därmed också lärarna har ofta kritiserats för sin bristande kontakt med arbetslivet utanför skolan. SAF anser alt skolan har myckel alt lära av arbetsformer och metoder från arbetslivet. Likaså är aktuella kunskaper om produktionsmetoder, arbeismiljö, synsätt och värderingar som före­kommer i dagens näringsliv nödvändiga för alt läraren skall kunna bedriva sin undervisning enligt läroplanens intentioner. Det kunnande som finns hos skolans personal är samtidigt av intresse för näringslivet men f. n. föga tillgängligt. Det är angeläget att utveckla mer systematiserade former för ett erfarenhetsutbyte mellan näringsliv och skola. SAF vill därvid föreslå ett mer systematiskt utbyte i samband med fortbildningen mellan förelrä­dare för näringslivet och skolans personal. Det borde vara möjligt att samplanera studiedagar med det lokala näringslivet för alt ge tillfälle till ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Näringslivet har genom alt utbilda skolinfor­matörer visat sig berett lill aktiva insatser i skolans undervisning. En fortbildning av ovan skisserat slag skulle ytterligare kunna förbättra sam-

 

Prop. 1980/81:97                                                                  138

verkan mellan lärare och skolinformatörer och därigenom bidra till utveck­lingen av kontakterna skola-arbetsliv. Erfarenheterna av kortare perioder av arbetslivsorientering för lärare och skolledare är i stort sett goda. Föreningen anser att dessa insatser bör intensifieras inom ramen för fort­bildning. Vissa lärarkategorier har större behov av fortbildning med denna inriktning. Lärare i yrkesinriktade ämnen och i tillämpade ämnen (tekniska och ekonomiska) på gymnasieskolan måste för att kunna bedriva en verk-lighetsanknuten och yrkesförberedande undervisning få tillfälle till fördju­pade kontakter med utvecklingen inom sitt yrkesområde. Det är angelägel att dessa lärares andel av fortbildningsresurserna ökas.

CUF pekar också på att en viklig del av fortbildningen inte tagits upp i utredningens förslag: de verksamma lärarnas behov av praktik i arbetslivet utanför skolan. CUF föreslår att alla lärare med viss regelbundenhet bör "praktisera" i arbetslivet utanför skolans värld under en termin eller ell år förslagsvis vart sjunde år. Möjligheten att hämta nya idéer från samhället utanför skolan bör bli en inspirationskälla för lärarna och leda lill bättre undervisning.

Flera remissinstanser inom speciellt högskoleområdet pekar, i likhet med arbetsgruppen för de juridiska och samhällsvetenskapliga fakultets-nämnderna samt linjenämnderna inom AES-.sektorn vid universUetet i Uppsala, på behovet av forskningsanknytning. En lyp av fortbildning, som f.n. har blygsam omfattning och som arbetsgruppen vill plädera för, är återanknylning lill lärarnas ämnessludier för nyorientering om forskning­ens utveckling inom ämnesområdena. Inte minst i debatten om forsknings­anknytning spelar sådan fortbildning en väsentlig roll. För alt fortbildning­en i detta avseende i samarbete med högskolan skall fylla sin funktion krävs en kraftigare resurssatsning på fortbildning eller föreskrifter om att den skolbestämda resp. individbestämda fortbildningen även måsle ha ett innehåll av ovan beskriven art.

UniversUetet i Uppsala understryker betydelsen av en ökad inlernatio-nalisering av utbildningen med vidgad och fördjupad kännedom om främ­mande länders förhållanden. Det skulle enligt konsistoriets mening vara av stort värde för den svenska skolan om lärare och lärarutbildare bl. a. inom ramen för en individbeslämd fortbildning kunde fä ökade möjligheter fill studier och personliga kontakter utomlands.

3   Ansvarsfördelning mellan stat och kommun/skola

Remissinstanserna lalar dels för behovel av statlig styrning av inrikt­ningen av personalutbildningen, dds för behovel av lokal och individuell frihet i genomförandet.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län menar således att en betydande del av det fortbildningsblock som LUT 74 redovisar, mäsle vara styrt av statsmakterna.

Länsskolnämnden i Östergötlands län önskar markera en slörre tydlig­het i samband med den samhällsbestämda fortbildningen. Utredningen påstår att "den bärande principen bör vara all staten ger förutsällningarna för fortbildningsverksamheten bl.a. i form av tidsresurser och ekonomiska resurser, medan ansvarel för innehåll och form ligger pä kommuner och enskilda skolor". Nämnden kan inte dela denna syn pä samhällels ansvar. Det ger en förenklad beskrivning bäde av verkligheten sädan den fram­tonat hitlills och den bärande idén om decentralisering och medinflytande.

 

Prop. 1980/81:97                                                    139

Vagheten i utredningens beskrivning av den samhällsbestämda fortbild­ningen härtör ur denna formulering.

Länsskolnämnden i Jönköpings län vill ytterligare understryka, vad utredningen säger om ansvarsförhållandena, där primäransvaret för skol­bestämd och individbestämd fortbildning ligger hos kommunen och den enskilde läraren.

Den återkommande fortbildningen bör enligt länsskolnämnden i Örebro län anknytas till de behov som framkommer i skolorna vid den utvärdering och uppföljning av arbetel där som skolstyrelserna och länsskolnämnderna har att verkställa. Följaktligen måste fortbildningen knytas till den lokala och regionala verksamheten och medlen disponeras av skolstyrelser och länsskolnämnder.

Länsskolnämnden i Kaltnar län poängterar att den framtida fortbildning­en bör inriktas mot att bli ett system med vars hjälp lärare och andra i skolan kan utforma sin egen ulbildning. Vad den individbeslämda fortbild­ningen beträffar bör särskilt betonas vikten av att deltagarna fär ta sill eget ansvar för fortbildningsinnehåll och form. Del bör särskill framhållas, menar nämnden, att skolbestämd och individbeslämd fortbildning inle skall vara två separata funktioner. Det måste förutsattas all personalen verkligen utnyttjar de möjligheter som den skolbestämda och individbe­stämda fortbildningen tillsammans erbjuder för alt utforma lokala program för stöd och stimulans till arbelel med den egna verksamheien. Del lokala utvecklingsarbetet måste ha en central roll i skolans verksamhei. Skolan bör ocksä ha samband med och inflytande pä innehållet i den individbe­stämda fortbildningen.

Högskolan i Sundsvall/Härnösand instämmer ocksä i all slalen bör ge förutsättningar för fortbildningsverk.samhel i form av tid och ekonomi. Ansvaret för fortbildningens ulformning och innehåll bör däremol i hög grad ligga på kommunen och enskilda skolor. Ulifrän att staten har ett övergripande ansvar för enhetlighet i skolväsendel och likvärdighet i ut­bildningsstandard anser högskolestyrelsen dock all slalen inle hell kan frånhända sig möjlighelerna att också använda sig av fortbildning som ett styrningsmedel.

Mot bakgrund av LUT 74:s helhetssyn pä lärarutbildningen vill region­styrelsen i Linköpings högskoleregion ifrägasalla om inte samhällets infly­tande över fortbildningen borde tillmätas slörre vikl.

4    Målgrupper

SÖ framhåller all en utveckling i skolan är beroende av alla där verk­samma och att skolhuvudmannen har del primära ansvaret för ett perso­nalutvecklingsprogram, omfatiande hela personalen.

Länsskolnämnden i Kristianstads län delar hell LUT 74:s åsikt all skolans utveckling är en uppgift för alla yrkesgrupper inom skolan. Förul­sällningarna för att skolan skall fungera som en samordnad helhel ökar genom att olika personalgrupper möts i gemensamma fortbildningsaklivi-teter. En slor del av den skolinriktade och samhällsbestämda fortbildning­en passar emellertid inte för all personalforlbildning. En skolinriktad fort­bildning som tar hänsyn lill skolans olika funktioner mäste även i forlsält­ningen inta en belydande plals i skolans utbildnings- och utvecklingspro­gram .

Skolförvaltningen i Tierps kommun framhåller i likhei med ell anlal

 

Prop, 1980/81:97                                                    140

andra kommuner och högskolor att det är viktigt alt helhetssynen på lärarrollen beaklas i hela sin vidd inte bara i grundutbildningen utan även i fortbildningen. Del är därför viktigt att all personal, verksam inom skolan, deltar och bidrar med synpunkter och erfarenheler.

Vad gäller målgrupperna för fortbildningen vill LUT 74 begränsa försla­get till individbestämd fortbildning lill alt endasl gälla lärare. Länsskol-nätnnden i Stockholms län år tveksam till denna begränsning med hänsyn till bl. a. utvecklingsarbetet inom SIA-skolan, där flera andra kategorier än lärare deltar.

Länsskolnämnden i Göteb(ngs- och Bohus län anser till skillnad frän LUT 74 att även individbeslämd fortbildning skall erbjudas all skolans personal, ej enbart lärare.

RHS noterar med tillfredsställelse att utredningen föreslår alt föräldrar och andra grupper utanför skolan bör beredas tillfälle att delta i skolans utbildnings- och utvecklingsarbete. Den svära frägan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst för dessa grupper måsle dock i så fall lösas.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län ansluler sig till utredningens upp­fattning angående målgrupper och vill understryka viklen av alt föräldrar och andra grupper ges möjlighet alt delta i utvecklingen av skolan. Nämn­den understryker vikten av att all personal ges skolbestämd fortbildning. Samtidigt vill nämnden peka på de svårigheter som kan uppstå i dylika sammanhang och stödjer sig därvid på erfarenheter från de lokala s.k. Sl A-studiedagarna. Då "övrig personal" i huvudsak är renl kommunall anställd och i många fall inle har full tjänstgöring förhindrades dennas deltagande av ekonomiska skäl. Dylika hinder måste undanröjas för att de skolpolitiska målen skall kunna nås.

5   Former och resurser för personalutbildning

5.1 När skall personalutbildningen genomföras

Enligt länsskolnämnden i Jämttands län bör fortbildningen vara en gemensam angelägenhet för arbetsgivare och arbetstagare med inriktning på elevernas bästa. Till sin huvuddel bör som tjänsteåliggande fastställd fortbUdning ingå i tjänstgöringstiden.

Länsskolnämnden i Blekinge län vill starkt understryka utredningens principiella inställning, att fortbildning inte bör betraktas som en sorts förmån för arbetstagaren utan i lika stor utsträckning är en angelägenhet för arbetsgivaren som för arbetstagaren. Som en konsekvens därav bör tid för fortbildning ingå i varje lärares totala tjänstgöringstid.

Linjenämnden för U-sektorn vid högskolan i Luleå, betraktar yrkesutöv­ning och återkommande utbildning/fortbildning, som en sammanhängande enhet när det gäller personalutbUdningen på olika samhällsområden. Med den föreslagna läramtbildningsreformen måste samma synsätt även gälla på skolområdet. Fortbildning och utvecklingsarbete är en angelägenhet för såväl arbetsgivare som arbetstagare och får därför ej förläggas till annan tid än tjänstgöringstid.

Kommunstyrelsen i Örebro kommun föreslår att fortbildningen skall ske på tjänstetid varmed torde förstås terminstid. Skolstyrelsen år medveten om svårighetema, när det gäUer att förlägga fortbildningen till annan fid. ferietid, men kan ändå inte underlåta att peka på förslagets avigsidor. Det torde inte vara obekant, att personalen vid skoloma uttryckt missnöje med

 

Prop. 1980/81:97                                                    141

skolledarnas frånvaro i samband med skolledamtbildningen. Åtskilliga dubbdarbetande föräldrar har klagat när undervisningen inställs för studie­dag, vilkel tvingat en av dem att ta ledigt från sitt arbete. Att eleverna inle far väl av lärarbyten behöver väl knappast påpekas. Att lärarkåren skulle dimensioneras så alt den skulle komma att täcka bortfallet av denna tjänstgöringstid torde vara uteslutet.

Utredningens förslag att fortbildningen bör ingå i lärarnas totala tjänst­göringstid delas av skolstyrelsen i Tierps kommun, men denna tid får inte tas ut inom ramen för elevernas undervisningstid.

5.2 Tidsramar för personalutbildning

Tidsramarna för LUT 74:s skilda funktioner behandlas av många remiss­instanser.

Länsskolnämnden i Uppsala län påpekar att frågan om hur stor del av lärarens tjänstgöringsskyldighet som bör bestå av lid för fortbildning och utvecklingsarbete och hur den tidsmässigt skall placeras och organiseras måste bli föremål för överväganden av samhällsekonomisk och förhand­lingsmässig art.

Liksom utredningen anser länsskolnämnden i Gävleborgs län att de tre typerna av fortbildning skall fullgöras inom ramen för fastställd tjänstgö­ringsskyldighet. Utredningens förslag innebär en betydande utökning av tiden för fortbildning. De föreslagna tidsramarna bör kunna tjäna som riktpunkt vid överläggningar om hur stor del av tjänstgöringsskyldigheten som skall utgöra tid för fortbildning. Denna tid bör vara av den omfatlning­en att fortbildningen får den förväntade effekten.

Fem dagar per år för skolbestämd fortbildning betraktas av länsskol­nämnden i Malmöhus län m. fl. som ett minimikrav.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län anser att fem studiedagar bör vara ett minimum för den skolbestämda fortbildningen. Särskilda tidsre­surser måste skapas för att genomföra den samhällsbestämda fortbildning­en när det finns behov av sådan. Länsskolnämnden stöder även förslaget om tio arbetsdagar per år för lärarens återkommande, individbestämda fortbildning, väl medveten om de ekonomiska och organisatoriska svårig­heter som kan uppkomma.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser att kommunerna/rektorsområdena helt bör förfoga över de fem studiedagar, som avser skolbestämd fortbild­ning. Dessa studiedagar bör infogas som naturiiga led i det lokala utveck­lingsarbetet.

Länsskolnämnden i Jönköpings län konstaterar att de ekonomiska fömt­sättningarna som krävs från kommunens sida inte är tillfyllest för att på ett fillfredsställande sätt svara för den fidsresurs på fem dagar som finns i form av studiedagar. Med hänvisning till detta är det av vikt att i varje fall under de första åren, resurserna för fortbildningen till kommunerna blir öron-märkta.

Länsskolnämnden i Gotlands län anser att eftersom den skolbestämda och samhällsbestämda fortbildningen har vissa problem gemensamma -exempelvis diskussion om skolans mål och målens innebörd, kunskap om skolans organisation, resurser, timplaner, undervisningens innehåll och form - bör en samlad resurs på lio dagar/år kunna utnyttjas effektivare. Då kan också förskjutningar mellan skolbestämd och samhällsbestämd fortbildning accepteras beroende på olika uppbyggnadsskeden i undervis­ningsväsendet resp. på den egna skolan.

11    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 97

 

Prop  1980/81:97                                                    142

Länsskolnämnden i Södermatdands län har den uppfattningen, all en bestämd tidsresurs skall avsättas för skolbestämd och individbeslämd fortbildning. Den föreslagna tidsmässiga omfattningen - fem respektive tio dagar per år - förefaller rimlig, även om också annan omfattning kan diskuteras.

Den individbeslämda fortbildningen skall rätt utnyttjad kunna komma att utgöra en verklig ålerkommande ulbildning. Nämnden vill i detta sam­manhang framhålla de positiva erfarenheterna av lärares möjligheler till tjänstledighet med B-avdrag för studier.

Länsskolnämnden i Kronobergs län vill påpeka att för vissa lärarkatego­rier kan behov finnas av längre individbestämd fortbildning än tio arbets­dagar/år.

Länsskolnämnden i Västmanlands län anser att en betydande del av den tid ulredningen tänkt sig för individbestämd fortbildning, bör kunna utnytt­jas för återkommande ämnesstudier. Det torde då bli nödvändigl att samla ihop dagar från flera år till längre, sammanhängande studieperioder.

Den individbeslämda fortbildningen kan medföra avsevärda organisato­riska problem. Det torde därför bli nödvändigt alt noga överväga vilka bestämmdser som kan behövas för att förhindra anhopningar av lärares bortovaro från skolan under vissa tider av läsåret.

Länsskolnämnden i Malmöhus län stöder även förslaget om tio arbets­dagar per år för lärarens återkommande, individbestämda fortbildning, väl medveten om de ekonomiska och organisaioriska svårigheter som kan uppkomma.

Enligt länsskolnämnden i Hallands län är det inte möjligl all genomföra LUT 74:s förslag för den individinriktade fortbildningen med hänsyn fill den arbetsorganisation och det arbetsiidssyslem, som råder i skolan i dag.

Länsskolnämnden i Norrbottens län konstaterar att förslaget innebär en kraftig ökning av tid och pengar för fortbildning.

Belräffande den samhällsbestämda fortbildningen påpekar skolstyrelser­na i Härnösands och Örnsköldsviks komm.uner att för varje skolreform som genomförs måste det för genomförande och uppföljning finnas statliga medel i långl slörre omfattning än i dag.

Formerna för den individinriktade fortbildningen bör enligl LUT 74 kunna variera efter den enskildes behov, önskemål och personliga situa­tion. Skolstyrelserna anser att inte enbart den enskildes behov utan även skolans och arbetslagets behov bör vara avgörande för formerna för denna fortbUdning. Skolstyrelserna konstaterar att den frihet sorn verksamheten ger enligt LUT 74:s förslag kommer att få slora kommunalekonomiska konsekvenser. Det kommer att bli betungande för kommunerna att kunna förverkliga enskilda lärares önskemål.

Beträffande fortbildningens innehåll anser utredningen alt behovet av fortlöpande utveckling av verksamheten i den enskilda skolan bör vara utgångspunkt för den skolbestämda och individbestämda fortbildningen.

Utvecklingen av ett område inom skolan kan enligt skolstyrelserna inte ske om skolans personal känner att ulvecklingen inte behövs. Rejäla studier av verksamheten, ordentliga analyser och bedömningar av dessa analyser mäste alltså ske innan ett handlingsprogram läggs som underlag för ett utvecklingsarbete. Härav följer alt kommuner, enskilda skolor och lärare framgent behöver en statlig fortbildningsorganisation på regional nivå att vända sig till för att få råd och hjälp med fortbildningsarbetel.

Skolstyrelsen i Gävle kommun-anser att fortbildningen måste vara flexi­bel för att möta främst lokala, men också regionala behov. Därför bör inte

 

Prop, 1980/81:97                                                                  143

en exakt fördelning pä skol-, individ- och samhällsbestämd fortbildning styras via förordning.

Skolstyrelsen i Tierps kommun vill underslryka SIA-ulredningens hel­hetssyn att "övriga lärararbetet" framslär som en lika väsentlig del som lektionsbundet arbete. Della bör vara ell starkt ledmotiv när fortbildnings-målen skall beskrivas. Vad beträffar den individbeslämda fortbildningen om ca tio dagar/är vill skolstyrelsen starkt underslryka nödvändigheten av att elevernas situation beaklas. Anlalel vikarier och icke behöriga lärare ökar för varje år och bristen på behöriga lärare kommer sannolikt att bestå under lång tid framöver. Att under sådana förhållanden organisera en fortbildning, där eleverna riskerar att få ytterligare ett antal vikarier finner skolstyrelsen helt oacceptabelt.

Skolstyrelsen i Östhammars kommun pekar på alt det blir bekymmer­samt att organisera lio dagars individbestämd fortbildning per är. Om den enskilde läraren någorlunda fritt skall fä förfoga över denna fortbildnings­resurs genom eget val av såväl utbildningsinnehåll som lidpunkt för stu­dierna, uppstår störningar i skolarbetet som ytlersl drabbar eleverna på ell olyckligt sätt.

Skolstyrelsen anser därför att det är nödvändigt att finna organisatoriska lösningar, som gör det möjligt att ge varje lärare önskad fortbildning utan att eleverna samtidigt förlorar sin lärare. Det kan ske genom alt fortbild­ningen tidsmässigt läggs till ferietid eller annan undervisnlngsfri lid.

Planeringsnämnden Jör lärarulbildning vid universitetet i Linköping an­ser att den samhällsbestämda fortbildningen får en för svag slällning, eftersom utredningen föreslår att i de fall dä behov föreligger av samhälls­bestämd fortbildning avtal bör träffas, särskill om de tidsresurser som denna fortbildning kräver. Planeringsnämnden anser att tidsresurser för den samhällsbestämda fortbildningen bör frigöras på samma sätt som för den skolbestämda fortbildningen, dvs. på tid som ersätter nuvarande stu­diedagar. Båda typerna av fortbildning sker på tid då undervisning inte pågår i skolan. Planeringsnämnden ansluter sig till utredningens princip­förslag om en reducering av lärarnas undervisningsskyldighet för att ge utrymme för den individbestämda fortbildningen.

Belräffande den individinriktade fortbildningen hälsar högskolan för lärarutbildning i Slockholm med tillfredsställelse LUT 74:s tanke på att den tid som enskilda lärare kommer att förfoga över i princip bör kunna användas på det sätt de .själva önskar. Tiden bör kunna las ul direki under ett verksamhetsår eller ackumuleras under en längre period.

Universitetet i Uppsala finner också den föreslagna individbestämda fortbildningen värdefull men vill betona att denna givelvis måsle tjäna inte endast individen utan också skolväsendels intressen. Fortbildningen måsle emellertid organiseras fastare än i ulredningens förslag. Individen erhåller alltför stor frihet att utforma den individbestämda fortbildningen. Det innebär, att fillfälligheler som bl.a. vederbörandes ijänstesiluation, bo­stadsort m. m. — ofta omständigheier som individen inle kan råda över -blir avgörande, vilket troligen kommer att leda till alt fortbildningsdagama i stor utsträckning kommer att plottras bort. Med en fastare samordning av fortbildningen och en koncentration av densamma till vissa utbildnings­centra skulle den bli ett mycket värdefullt redskap för en förbättring av läramas utbildning.

Planeringsnämnden för lärarutbUdning vid imiversitetel i Linköping undrar hur en sådan utrerad, individrelaterad inställning rimmar med ut­redningens i övrigt så kollektivistiska syn på läramtbUdningen? Planerings-

 

Prop, 1980/81:97                                                    144

nämnden reserverar sig också mot utredningens avvägning mellan den skolinriktade, individinriktade och samhällsbestämda fortbildningen, där den samhällsbestämda fortbildningen har fatt en alltför liten vikt och betydelse. Skolans övergripande mål är ju ett resultat av polifiska beslut som bygger på samhällets behov och önskemål. Det måste därför vara angeläget för samhället och de politiskt ansvariga för skolan att använda de möjligheter till påverkan som en samhällsbestämd fortbildning innebär.

Linjenämnden för folkhögskollärarlinjen vid universUetet i Linköping menar att all fortbildning bör utgå från skolans behov. Den analys som därvid blir nödvändig, kan leda fram till att en eller flera individer i arbetslaget behöver en fortbildning; men troligare är att arbetslaget behö­ver en gemensam utveckling. Linjenämnden vill alltså lägga större vikt än utredningen på den skolbestämda fortbildningen.

Den skolinriktade fortbildningen, som närmast motsvarar de nuvarande fem studiedagarna per läsår, bör enligt Svenska kommunförbundets be­dömning ansluta till de kollekfiva lokala insatserna för att utveckla det egna skolarbetet och bör därmed till innehåll och förläggning bestämmas lokalt.

Den individinriktade fortbildningen skall enligt utredningen gälla enbart lärarkåren och omfatta två veckor per år. Styrelsen ställer sig i princip posifiv till tanken att en ökad andel av den totala läramlbildningsresursen föriäggs parallellt med den aktiva lärartjänstgöringen, men noterar den ambitionshöjning som ligger i detta förslag. Åven om utredningen deklare­rat att "fortbildningsinnehållets yrkesrelevans givetvis måste prövas i del enskilda fallet", har dock en mycket stor individuell frihet lämnats på denna punkt. Styrelsen ställer sig frågan om och hur kommunen utifrän skolans behov skall kunna påverka lärarens individuella fortbildning på samhällets bekostnad.

Vad beträffar den samhällsbestämda fortbildningen vill styrelsen endast göra den kommentaren, att det är synneriigen angeläget vid större föränd­ringar på skolans område att särskilda fortbildningssalsningar kommer lill stånd. Det gäller l.ex. vid övergripande skolreformer, läroplansföränd­ringar och tim- och kursplaneförändringar med generell innebörd. Beslut om fortbildningssatsningen och dess behov av resurser bör då fattas samti­digt med reformbeslutet.

Landstingsförbundet kan inte acceptera utredningens förslag att lärarna skall ges rätt fill en generellt reglerad tid för egen fortbildning och att lärarna skall ha rätt att själva bestämma innehållet i denna fortbildning.

LUT 74 föreslår att en tid motsvarande tio dagar per år och lärare skall avsättas för individbestämd fortbildning. Med tanke på de regler som redan gäller för lärarna anser styrelsen all ulredningens förslag i orimligt hög grad avviker från de förhållanden som gäller på arbelsmarknaden i övrigt.

Lärarna har enligt AST möjlighet att under 360 dagar per 10-årsperiod vara tjänstlediga med B-avdrag för studier som länsskolnämnden finner angelägna för verksamheten. Vidare har lärare i praktiken ledigt under 10-12 dagar per läsår som eleverna har lov (bl.a. sportlov). Formellt sett är dessa dagar endasl lediga för eleverna.

Dessa förhållanden i kombination med lärarnas arbelslidsreglering i övrigt, gör det svårt att finna hållbara skäl för alt ylleriigare arbetstid bör avsättas för lärarnas fortbildning. Lärarnas arbelslidsreglering avviker redan i så hög grad från den övriga arbetsmarknadens att en ytteriigare särbehandling synes svår att försvara. Slyrelsen anser att omfallningen av

 

Prop, 1980/81:97                                                    145

lärarnas fortbildning bör diskuteras inom ramen för en arbetstidsreglering som innebär att lärarnas anställnings- och arbetstidsförhållanden närmas till de som gäller för arbetsmarknaden i övrigt.

5A K tillstyrker inte LUT 74:s förslag om att läraren själv i princip skall få avgöra när den individbestämda fortbildningen skall äga mm och vilket ämne den skall behandla. För det första anser SAV att fortbildningen är en angelägenhet för skolan att avgöra och i så fall efter skolans behov. Av detta följer för del andra att någon bestämd tidsvolym inle kan bestämmas i förväg eller årligen för fortbildning, vare sig denna skall benämnas så som LUT 74 gör eller den kan få annan benämning. För det tredje anser SAV att frågan om fortbildning sammanhänger med liknande frågor, nämligen -som SAV ovan har påpekat - med frågan om vidareutbildning, komplette­rande UtbUdning eller personalutbildning över huvud taget, varvid för­månsfrågan, inte minst den om lön med B-avdrag, bör behandlas. SAV vill vidare erinra om den möjlighet till fortbildning och färdighetsträning som tidsmässigt erbjuds lärarna på den del av ferier som inte är semester.

De nuvarande resurserna för fortbildning motsvarar enligt LR inte beho­vet. Inte minst då det gäller den samhällsbestämda fortbildningen har resursknappheten varit påtaglig. Väsentligt är att denna typ av fortbildning förses med tiUräckliga resurser då den skall äga mm. Extra medel måste t.ex. anslås i samband med varje skolreform och inräknas i kostnaderna för reformen. För varje annan speciell insats inom skolan måste likaså fortbildningskostnaderna beräknas och extra anslag beviljas. Samtliga an­slag bör fastställas efter centrala förhandlingar mellan personalorganisatio­nerna och berörda myndigheter. Avtalen bör endast innehålla mål och ramar och ge utrymme för anpassning till lokala förhållanden.

De skolbestämda fortbildningsresurserna bör sammanföras till ett fort­bildningsanslag. LR tillstyrker LUT 74:s förslag att liden för kollektivt arbete inom ramen för skolbestämd fortbildning liksom hittills skall kunna tas ut samtidigt för personalen i hela skolan (skolenheten, rektorsområ­det), dvs. på tid då undervisning inte pågår i skolan. LR tillstyrker all anslaget för skolbestämd fortbildning tiUförs medel motsvarande de fem nuvarande studiedagarna men anser att även huvuddelen av de medel som anslås till driftskostnader för fortbildningen bör få disponeras av de enskil­da skolorna. Vid dispositionen av de skolbestämda resurserna bör särskild hänsyn tas dels till mindre skolors behov, dels lill behovet av kontakt med ämneskolleger, särskilt vad beträffar lärare som är ensamma i sitt ämne vid en skola.

Då det gäller den individbeslämda fortbildningen är LR kritiskt mot LUT74:s förslag lill resurser. LR anser alt en tidsresurs omfattande 15-20 arbetsdagar per läsår och lärare skall ställas lill förfogande för denna lyp av fortbildning. Dessutom bör medel avsällas för olika bikostnadcr, t.ex. kursavgifter, som den individbestämda fortbildningen drar. Tidsutlagel för fortbildningen möjliggörs genom att ett vissl procenttal av lärarens under­visningsskyldighet avsätts. En nödvändig förutsättning är all bemanningen inom skolan är sådan alt personal skall kunna frigöras för fortbildning. Däremot kan LR inte acceptera förslag som leder lill att lärares arbets­börda ökas genom olika former av omfördelning av arbete. Kan inte fortbildningsfid avsättas inom undervisningsskyldigheten måste enligt LR:s uppfattning vikarier anställas för lärare som genomgår fortbildning.

SFS föreslår att lärarna får rätt att ta ut 20 poäng - individbestämd fortbildning - per femårsperiod av tjänstgöring inom gmndskolan. Syste­met bör också ge möjlighet till viss ackumulation av fortbildningstid. T. ex.

 

Prop, 1980/81:97                                                    146

bör läraren kunna spara en 20-poängsperiod och få ihop 40 poäng (i en följd) under en tioårsperiod. Vi menar också att lärarna bör få möjlighet att genomföra den berättigade fortbildningen före femårsperiodens utgång.

5.3 Statsbidrag till personalutbildning

I likhet med skolstyrelsen i Älvkarleby kommun, bedömer många läns­skolnämnder och kommuner del inle möjligl för kommunerna alt i dagens läge påta sig ökade kostnader för personalutbildning.

Skolstyrelsen i Norbergs kommun år angelägen framhålla att kostna­derna för en omfattande fortbildning i huvudsak måste bestridas med statliga medel.

Skolstyrelsen i Karlstads kommun förutsätter att fortbildningen liksom nu ur finansieringssynpunkt betraktas som en del av statens ansvarsområ­de, inte minst när det gäller individbestämd fortbildning.

Skolstyrelserna i Härnösands och Örnsköldsviks kommuner påpekar att den föreslagna fortbildningen kommer att medföra ökade ekonomiska be­lastningar för kommunerna. Nya statliga resurser måste därför skjutas till för att fortbildningen skall få den omfattning som LUT 74 önskar.

6   Organisation för stöd till personalutbildning

6.1    Allmänt

Många remissinstanser går närmare in på SÖ:s, länsskolnämndens och högskolans roller i samband med personalutbildningen. Kopplingen till den grundläggande utbildningen liksom forskningsanknytningen betonas.

För att kunna fullgöra såväl den övergripande uppgiften att ge stöd och stimulans åt lokalt utvecklingsarbete som övriga funktioner, mäsle fort­bildningen, enligt SÖ, förfoga över röriiga resurser på alla nivåer inom skoladministrationen, den lokala, regionala och den centrala. Verksamhe­ten förutsätter vidare en långsiktig planering, förenad med röriighet, för all kunna effektivt arbeta med såväl övergripande uppgifter i anslulning till reformer som med insalser, betingade av lokala och/eller i fråga om tid mera begränsade behov. Slutligen krävs ett flexibelt samarbele med andra utbildningsorganisatörer och med pedagogisk forskning.

Oberoende av om fortbildningen avser insatser i anslutning lill reformer, övergripande stöd åt utvecklingsarbete eller lokall och individuellt inrikta­de insatser, krävs, som lidigare har nämnis, lednings- och planeringsorgan både på lokal, regional och central nivä.

Beträffande den lokala nivån, som har del primära ansvarel för genom­förandet av såväl fortbildnings- som utvecklingsinsatser, anser SÖ det angeläget att lednings- och planeringsfunktionen byggs ut, bl.a. för all säkerställa deltagarnas inflytande på innehåll och ulformning av verksam­heten.

Motsvarande gäller för den regionala nivån, där verksamheten, ulöver stödfunktionen, mindre bör vara inriktad på genomförande än på service i fråga om olika utbildningsutbud och samordning mellan dessa och lokala behov. Därtill kommer service i fråga om medverkande i lokala verksam­heter. På den regionala nivån är del vidare angelägel alt skapa fasla former för att säkerställa samverkan med FoU-verksamhelen. Denna samverkan har två huvudinriktningar. Del gäller dels spridningen och nyttiggörandet av resultat från FoU-arbetet i lokala fortbildnings- och utvecklingsprojekt.

 

Prop, 1980/81:97                                                    147

dels direktmedverkan från FoU-institutioner i bada dessa sammanhang, främst det lokala utvecklingsarbetet. Härigenom ökar också möjligheterna att förankra forskningen i skolans närproblem.

För den centrala nivån, slutligen, gäller också kravet alt ge stöd och service till såväl den lokala som den regionala fortbildnings verksamheien. Den viktigaste centrala funktionen gäller emellertid den samhällsbestämda fortbildningen, både som reformanknuten fortbildning och som övergri­pande insatser för stöd och stimulans till lokall/regionalt utvecklingsarbe­te.

Länsskolnämnden i Blekinge län understryker ulredningens mening, att den vidgade lokala friheten inte ensam kan förväntas leda till ett lokall förändrings- och utvecklingsarbete. Stödresurser måsle lill. både från kommunens och den statliga regionala myndighetens, dvs. länsskolnämn­dens, sida. Utredningen listar sju huvudkrav på den skolbestämda fortbild­ningen, för att denna skall bli utvecklingsstödjande. Samtliga dessa krav fordrar personella resurser, som åtminstone de små och medelstora kom­munerna saknar. För insatser i de smä och medelstora kommunernas utvecklingsarbete erfordras en organisation av den lyp som länsskolnämn­den i dag representerar. Ansvarel för all planera den skolbestämda fort­bildningen åvilar kommuner och lokala skolenheter. Planeringen kan ock­så ske genom samarbele mellan dessa. Del är samtidigt en av de viktigaste uppgifterna för den statliga skoladministrationen alt finna former för stöd åt detta lokala arbete.

LUT 74 talar dels om en stödorganisation, dels om en studierådgivnings-organisation och dels om en bantad forlbildningsorganisalion, förstärkt med experter. Dessa tre komponenter lorde enligt länsskolnämndens i Skaraborgs län mening vara alt se som den framtida forlbildningsorganisa-tionen, nära knuten till nämndernas uppgift att slödja och sfimulera ut­vecklingsarbete i skolan.

Länsskolnämndema i Gävleborgs. Kristianstads och Östergötlands län pekar också på behov av närhet mellan kommunen/skolan och den statliga stödorganisationen. Flera kommuner för också fram liknande synpunkler.

Kommunstyrelsen i Falkenbergs kommun finner det väsenlligl, all en statlig stöd- och serviceorganisation för fortbildningen byggs upp kring länsskolnämnderna. Del måste dock få vara den enskilda kommunen som styr sitt utnyttjande av denna service. Den statliga stödorganisationen bör svara för att erfarenhelsåterföring lill grundutbildningen fortlöpande sker.

Uppsala kommun anser inte all nuvarande uppdelning pä cenirala och regionala organ fungerat tillfredsställande. Della har medfört all kommu­nerna fält ta över ansvarel för den slörre delen av fortbildningen. Nu bör man ta konsekvenserna av denna utveckling och överiora'lillräckliga re­surser lill kommunerna. Vid vissa lyper av fortbildning krävs dock inler­kommunalt samarbele där länsskolnämnderna ulgör en naturlig bas.

LR anser alt den nuvarande fortbildningens organisation ger anledning till flera kritiska kommentarer. Den uppvisar - inle minsl efter högskole­reformen — en splittrad bild med olika myndigheier som ger och fördelar anslagen till fortbUdning. Resurserna splittras pä en rad aklivileler med risk för mindre effektivt utnyttjande. Den hierarkiskt uppbyggda organisa­tionen är svår att anpassa till kraven pä medinflytande frän berörd perso­nal. Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna ger ett oklart intryck. Allmänt sett tycks de inbördes kontakterna fungera mindre väl. Dessutom är den återkoppling med berörda lärargmpper som fortbildningsorganen kan etablera obetydlig.

 

Prop. 1980/81:97                                                    148

Ovanstående kritik leder till krav på förändringar. Dessa bör medföra alt inflytandet över fortbildningen i så slor utsträckning som möjligt läggs på den enskilda skolan i fråga om den skolbestämda fortbildningen och på den enskilde läraren då det gäller den individbestämda fortbildningen. Stödel till fortbildning bör också handhas av samma organisation.

Svenska Jacklärarförhundel anser att fortbildningsorganisationen behö­ver förstärkas och samordnas.

6.2 Högskolans medverkan 1 personalutbildningen

Hela fortbildningskomplexet måste enligt universitetet i Stockholm lång-tidsplaneras av UHÄ och SÖ i samråd med universiteten. Ämnesteoretisk lärarfortbildning i stor omfattning måste komma i gång snarast och den måste gälla redan verksamma lärare.

SFS framhåller att de skulle ställa sig mycket positiva till en utveckling som innebar att ansvaret för fortbildningen knöts till UHÅ (i samråd med SÖ). En sådan utveckling borde vara den logiska konsekvensen om män genomför utredningens förslag med dess nära konlakl och beroendeförhål­lande mellan fortbildning och grundläggande utbildning.

Flera länsskolnämnder, bl.a. länsskolnämnden i Uppsala län pekar pä behovet av samverkan mellan grundutbildning - fortbildning och finner en sådan integration logisk och rationell med påtagliga fördelar för skolväsen­det.

Regionstyrelsen i Linköpings högskoleregion menar att det är svårt att fömtse i vilken utsträckning lärarnas önskemål kommer att riktas mot högskolan och andra utbildningsanordnare. Det förefaller ändå sannolikt att högskolan kommer att ställas inför ökade krav på kurser och krav på att nya typer av kurser skall utvecklas. Om högskolan skall kunna möta ökade krav på kurser är det nödvändigt att resurser ställs till förfogande för detta.

Det är naturligt alt bygga fortbildningsorganisationen på tidigare erfaren­heter. Högskolan i Kalmar föreslår därför, att nuvarande fortbildningsor­ganisation på länsskolnänindsnivå bibehålls och förstärks. Det är också naturligt att ett mer omfattande samarbete mellan nuvarande fortbildnings­institutioner och gmndutbildningsinstitutioner kommer till stånd. Man bör då ta till vara den erfarenhet och kunskap som uppenbart finns, såväl hos länens fortbildningsavdelningar som hos läramtbildningsanstallerna. Då det i flertalet residensstäder finns såväl länsskolnämnd som läramtbUd-ningsemstalt, torde en intensivare samverkan vara angelägen. De tidigare lärarhögskolorna har säkerligen beredskap för denna verksamhet.

Den decentraliserade högskoleutbildningen, menar högskolan i Gävle! Sandviken, med dess möjligheter fill lyhördhet för lokala behov och rela­tivt stor anpassbarhet ull uppkommande utbildningsbehov, ger stora möj­ligheter för individen att erhålla önskad utbildning nära hemorten. Högsko­lan kan fungera som initiativtagare och kanal för samhälls- och skolbe­stämd fortbildning.

För att LUT 74:s förslag angående mål, organisation, innehåll och om­fattning skall kunna genomföras krävs det, enligt linjenämnden för musik­lärarlinjen vid högskolan i Luleå, särskilt ansvariga personer för fortbild­ning lokalt, regionalt och centralt. Samverkan med högskolan bör intensi­fieras och utvecklas.

Regionslyrelsen för Göteborgs högskoleregion stöder också de principer utredningen föreslår för en stödorganisation för fortbUdnings- och utveck­lingsarbete. Särskilt viktigt är att de erfarenheter som erhålls i fort bild-

 

Prop. 1980/81:97                                                    149

nings- och utvecklingsarbete kan återföras lill den grundläggande utbild­ningen.

Den individbestämda fortbildningen, hävdar högskolan i FalunlBor-länge, bör i allmänhet bli slarkl decentraliserad och knytas till de lokala högskolorna. Erfarenheterna från distansutbildning och decentraliserad utbildning bör utnyttjas. Samverkan med grundulbildning bör eftersträvas.

Univsersitetet i Lund instämmer i vad som har anförts av förvaltnings­nämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö angående vär­det för både skolan och högskolan, om del lidigare organisaioriska sam­bandet återupprättas. 1 samband med en översyn av fortbildningsorganisa­tionen för skolväsendet borde övervägas om fortbildningsinsatser för såväl skola som barnomsorg och fritidsverksamhet kunde samordnas i en hög-skoleanknuten organisation.

6.3 Personalutbildningens regionala organisation

Vad gäller utformningen av den statliga regionala forlbildningsorganisa-lionen är meningarna hos remissinslanserna delade.

De flesta länsskolnämnderna förordar LUT 74:s alternativ I, som inne­bär att de personella, ekonomiska och materiella resurser, som organisa­tionen filldelas, skall fördelas på alla 24 länen och ingå i länsskolnämndsor­ganisationen utan koncentrafion till större regioner.

Länsskolnämnden i Jämtlands län menar att denna lösning tillgodoser principen om närhet mellan skolor/kommuner och statlig skoladministra­tion. Det uppfyller - i motsats lill vad LUT 74 finner - också kravet på resurskoncentration. Redan nu förekommer samverkan mellan flera läns­skolnämnder för att lösa vissa uppgifter inom fortbildningen. Naturligt samarbete grannlänen emellan finns redan etablerat. Olika arbetsuppgifter kräver dessutom olika regionala typer av samorganisation.

LUT 74:s alternativ 1 stöds också av några kommuner som i likhet med Karlskrona kommun, skolförvaltningen, menar att med hänsyn till för­skjutningen av ansvaret för den närmare utformningen av skolverksamhe­ten till kommuner och enskilda skolenheter, bör den regionala förtbild-ningsorganisationen utformas mera med tanke på information och rådgiv­ning, varvid en överföring av statliga resurser från den nuvarande statliga och regionala fortbildningsverksamheten tiU kommunema i den omfattning utredningen anger är motiverad.

Länsskolnämnden i Malmöhus län förordar emellertid LUT74:s alterna­tiv 3. Mot bakgrund av statsmakternas uttalade vilja och med ledning av hittillsvarande erfarenheter anser länsskolnämnden att det är möjligt att inom ramen för alternafiv 3 skapa den bästa organisationsformen för det regionala stafiiga stödet för fortbildning och utveckling.

Nämnden anför vidare att i vissa frågor länet dock är för lilet och att samverkan mellan 3-5 län kan ske genom ett regionalt samverkansorgan för fortbildning och utvecklingsarbete. Samverkansorganet kan ledas av en regional utbildningsledare och arbeta med uppgifter av följande typ inom 3-5 länsregioner.

-      FortbUdningsprojekt som genomförs i hela rikel (skoUedamtbUdning,
personallagsutbildning, fortbildning i naturorienterande ämnen).

—Regionalt beslutade fortbildningsprojekt.

—Administrafion av regionalt beslutad försöks- och utvecklingsverksam­het.

- Kontakt med andra regionala organ, t. ex. regionstyrelsen.

 

Prop. 1980/81:97                                                    150

-    Kontakt med forsknings- och utvecklingsarbete.

-    Fortbildning av små målgrupper, t.ex. lärare vid vissa yrkesinriktade linjer.

-    Ulbildning och fortbildning av regionens forlbildningspersonal. Liknande synpunkter framförs av länsskolnämnderna i Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Väslerbollens och Norrbotlens län.

Flera kommuner stöder också alternativ 3.

Inom högskoleområdet har framför allt regionstyrdserna yttrat sig över LUT74:s organisationsförslag.

Samtliga regionstyrelser utom den i södra regionen förordar en koncen­tration av fortbildningsresurserna till högskoleregionen. Som skäl anför styrelserna alt högskolan kommer att få en betydande medverkan i perso­nalutbildningen och alt detta är mycket viktigl inte minsl med tanke på grundutbildningens behov av fältanknytning.

Regionstyrelsen i Umeå högskoleregion menar således att högskolan följaktligen kommer att vara både givande och mottagande. Med detta perspektiv ser regionslyrelsen högskolans resurser för grundutbildning, enstaka kurser, forskning och forskningsanknytning som en väsentlig del även i en statlig fortbildningsresurs. Denna resurs bortser LUT74 helt ifrån.

Regionstyrelsen förordar en regional fortbildningsorganisation utformad med en lednings- och samordningsfunktion i varje högskoleregion i sam­verkan mellan regionslyrelsen och regionens länsskolnämnder. Med läns­skolnämndemas närhet till den kommunala skolverksamheten och tillgång till resurser för "uppsökande verksamhet" på fältet parad med regionsty­relsens översikt över högskolornas behov och möjligheter till aktiv med­verkan i fältverksamhet bör goda förutsättningar föreligga för en rationell användning av regionala statliga resurser för planering, genomförande och utvärdering av fortbildningsverksamhet som involverar bäde det allmänna skolväsendet och högskolans gmndutbildning för olika lärarkategorier. Med denna organisation finns även fömtsättningar för en viss fördelning av "riksuppgifter" mellan regionerna.

Regionstyrelsen i Uppsala högskoleregion ifrågasätter om inte den bästa lösningen vore att låta det organisatoriska ansvaret för fortbildningen ligga inom UHÄ-området.

Enligt styrelsens bedömning är ett nära samband mellan den gmndläg­gande utbildningen och fortbildningen angeläget. Med den organisation som styrelsen här förordar skulle fortbildningen kunna tjäna som en viktig länk också i stärkandet av sambandet mellan verksamheten inom skolan och den grundläggande läramtbUdningen.

Liknande synpunkter framförs av regionstyrelserna i Stockholms, Lin­köpings och Göteborgs högskoleregioner.

Regionstyrelsen i LundlMalmö högskoleregion anser det rimligt att läns­skolnämnderna har det huvudsakliga ansvaret för det statliga stödet till kommunerna och merparten av resurserna för verksamheten. Regionsly­relsen betonar värdet av ett närmare samarbele med forskning och högsko­la och utesluter inte möjligheten till en viss resurskoncentrafion inom de olika regionerna.

Skolstyrelsen i Lidingö kommun säger att principiellt bör det vara så att fortbildningen ligger där gmndutbildningen ligger. Därför bör lärarhögsko­lan, såsom ansvarig för grandutbildningen, även vara ansvarig för fortbild­ningen. LUT74:s förslag om att fortbildningen på regional nivå skall sorte­ra under länsskolnämndema avstyrks.

 

Prop. 1980/81:97                                                    151

Universitetet i Umeä påpekar att "föriusten" av den gamla forlbild-ningsavddningen medfört all någon naturlig kontakt mellan skolans lärar­fortbildning och lärarutbildningen inte längre finns. Den kontakten är livsviktig för lärarutbildningen och mäsle på någol sätt älerupprällas.

ForlbUdningsavdelningarna föreslår i sitt remissvar ett alternafiv som rymmer ulredningens allernaliv 2 men som utvidgat innebär att den cen­trala myndigheten har kvar betydande resurser för analys, planering, sam­ordning, utveckling och genomförande av personalutbildning. De nuvaran­de fortbildningsavdelningarna molsvarar i stort de krav som ulredningen formulerar i dessa avseenden. Fortbildningsavdelningarna skulle kunna utnyttjas som utlokaliserade enheter för dessa uppgifler, varigenom kon­takten med nämnder, kommuner, högskolor och andra utbildningsanord­nare underiättas. Självklart bör avdelningarnas nuvarande uppgifter ses över i förhållande till en omfördelning av uppgifter mellan central, länsre-gional och kommunal nivå. Detta alternativ räddar den oundgängliga re­surskoncentrationen. Det tillgodoser samhällets behov av att ha tillgång lill utvecklingsenheter, som har beredskap och flexibilitet att exempelvis ut­göra bas för "ad-hoc-gmpper", och fill ett kontaktorgan gentemot högsko­lan och regionslyrelsen, då fortbildningsregion och högskoleregion i det närmaste sammanfaller.

Skolledarförbundel förordar en placering av den regionala fortbildnings­resursen i länsskolnämndsorganisationen varvid dock viss resurskoncen­tration bör ske till en länsskolnämnd inom varje högskoleregion för att tillgodose de övergripande behoven inom regionen.

LR poängterar särskilt behovel av att den regionala stödorganisationen är så utformad att samverkan med högskolan underlättas. Förbundet föror­dar därför utredningens alternativ 3.

TCO liksom SL förordar också alternativ 3. SL understryker att vid en lösning enligt alternativ 3 måste klart anges, vilken instans som har all företräda myndighets/arbetsgivaransvaret eftersom merparten av de frägor som gäller fortbildning av personal kommer all bli föremål för förhandling­ar resp. avlalsregleras.

Svenska facklärarförbundet anser att fortbildningsorganisationen behö­ver förstärkas och samordnas. Den regionala fortbildningsorganisationen bör ligga på länsskolnämnderna.

Samtliga nämnder avstyrker LUT74:s förslag om att de fasla tjänsterna som fortbildningskonsulent vid länsskolnämnderna skall avvecklas och resurserna uttnyttjas dels fritt av nämnderna, dels tillföras kommunerna. Samtidigt påtalar nämnderna liksom övriga remissinstanser behovet av all ha tillgång till fria medel för skilda insatser.

Länsskolnämnden i Norrbottens län l.ex. säger, att inom den nuvarande organisationen har antalet konsulenter alltid ansetls vara för litet. Fortbild­ningskonsulenterna har genom sin verksamhet stor kännedom om skolorna och lärarna i länet och om deras behov av hjälp och stöd i utvecklingsarbe­tet. Det verkar oöverlagt att slå sönder en väl fungerande organisation genom att reducera konsulentkåren.

Länsskolnämnden i Jämtlands län menar att det inle är givet att man uppnår ökad flexibilitet i verksamheten genom att göra tjänsterna flexibla och tillfälliga. Erfarenheterna hittills har visat, att i länets skolväsende väl inskolade fortbildningskonsulenter på ett utmärkt sätt har kunnat utföra de från lid till annan skiftande arbetsuppgifter som de anförtrotts. Länsskol­nämnden har aldrig kunnat notera någon besvärande inflexibilitet i verk­samheten. Däremot har kontinuitet och målmedveten utveckling av verk-

 

Prop. 1980/81:97                                                    152

samheten kunnat uppnås med den förhållandevis fasta personaluppsätt­ningen inom fortbildningen. Otillräckliga resurser har däremol utgjort hinder.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län pekar också på att det utanför stor­stadslänen inte är så lätt att frigöra experter med övergripande kunskaper i en aktuell situation. Nämnden påpekar vidare att möjlighelen att frigöra "resurspersoner" från skolan under pågående undervisning är myckel begränsad.

Länsskolnämnden i Jönköpings län avvisar bestämt utredningens syn på fortbildningskonsulentresursen. Det räkneexempel på resursens storlek som ges anger inte att den utgör hälften av den organisation, som urspmng­ligen planerats. Därför bör den resurs, som utredningen anser bör finnas i medel för experter, ligga utanför nuvarande personella resurs. I motsats till utredningen anser länsskolnämnden att fasta tjänster som fortbildnings­konsulenter med den tjänstekonstmktion som i dag gäller bör finnas kvar varvid flexibiliteten i nyttjandet kvarstår.

Länsskolnämnden i Östergötlands län pekar på alt fortbildningskonsu­lenterna genom sin tjänstekonstruktion inte är institutionellt knutna till en statlig myndighet. Deras arbele är i hög grad rörligt, för dem i ständigt möte med många och nya människor och kräver en hög grad av mänsklig kontaktberedskap. Annars orkar inle en människa med denna form av dubbelarbele. Det både bestämmer urval och konstituerar personlighetsul­veckling och tillför skolverksamheten en fungerande förändringskraft. En administrativ fast tjänst formar inle en människa i sådan riktning.

Organisatoriskt är det nödvändigl att i permanenta system som arbetar med förändring bygga in tillfälliga system. Sådana kan hålla förändrings­kraften vid liv, medan i ett permanent system den kraften långsami mals in i organisationens tröghet.

Nämnden föreslår därför alt konsulentorganisationen bibehålls t. v. Den rörlighet LUT74 talar om tillgodoses bäst med en Ijänstekonslruktion som forlbildningskonsuleniernas i förhållande till de uppgifter av utvecklings-, fortbildnings- och utvärderingskaraktär som länsskolnämnden skall arbeta med.

Härnösands och Örnsköldsviks kommuner, kommunstyrelserna, anser att den ekonomiska resurs, som frigörs genom att tjänsterna som fortbild­ningskonsulenter avskaffas och då kan ställas till kommunernas och de enskilda rektorsområdenas förfogande är liten, jämfört med den pedago­giska resurs, som konsulenterna är i lärarfortbildningen och föreslår där­för, att konsulentorganisationen bibehålls.

LR ser det som väsentligt att en friare resurs skapas. Denna skall tillföras den lokala fortbildningsverksamheten. Konsulenter från den nuva­rande statliga fortbildningsorganisationen kan beredas rimliga arbetsför­hållanden och mer adekvata arbetsuppgifter inom den nya organisationen. LR anser att de kommunala fortbildningskonsulenterna är ytterst värde­fulla.

Även SL anser att den nuvarande organisationen med forlbildningskon­sulenler bör ses över vid en förändring av den statliga regionala foribild-ningsorganisationen. Den närmare utformningen av den framlida konsu­lentorganisationen liksom övergångsbestämmelser för nuvarande tjän­steinnehavare förutsätts därvid bli föremål för särskild beredning mellan parterna.

Beträffande den kommunala organisationen får som framgår av avsnittei om ansvarsfördelning mellan stat och kommun, LUT74:s förslag, om att

 

Prop, 1980/81:97                                                    153

kommunerna och de enskilda skolorna skall ges ökal ansvar och resurser för planering och genomförande, allmänt stöd av remissinstanserna.

Några länsskolnämnder pekar på, i likhet med vad länsskolnämnden i Blekinge län gör, att när det gäller de stora kommunerna kan dessa ha både personella och ekonomiska resurser att klara av sin fortbildning. Hos de medelstora och små kommunerna torde dock kvarstå ell behov av samord­ning dem emellan. Här nämns gmpper som skolledare, syofunktionärer, skolhälsovårdspersonal, skolbibliotekarier, skolkuratorer, skolpsykologer och vissa lärargmpper inom gymnasieskolan. Det är därför vikfigt, menar nämnden, att de personella och ekonomiska resursema för administration och genomförande av sådan samordnande verksamhet bibehålls hos läns­skolnämnderna och vid behov ökas. Många kommuner kommer även framgent att behöva och kräva denna service.

De kommunala remissinstanserna instämmer i utredningens förslag. Fle­ra remissinstanser pekar i likhet med vad Karlskrona kommun, skolförvalt­ningen, gör på att en förutsättning för att fortbildningen skall bli det tunga inslag som avses och medföra de positiva verkningar som utredningen räknar med, är att kommunerna tillförs nya och utökade resurser. Kommu­nerna måste också ha tillgång till en regional slallig stödorganisation.

 

Prop. 1980/81:97                                                   154

Innehållsförteckning

Proposititionen....................................................      I

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................      1

Lagförslag ......................................................... .... 3

1 Inledning    ......................................................      4

Föredragandens överväganden ......................... .... 7

2 Utgångspunkter    .............................................      7

2.1    Decentralisering    ........................................      8

2.2    Sambandet mellan forskning och planering .........      9

2.3    Utvecklingsarbete och personalutveckling   .......    10

2.4    Resurser......................................................    12

3 Långsiktig planering och forskning   ......................    15

3.1    Verksamhetens inriktning................................    15

3.2    InternationeUt forskningsutbyte   ....................    19

3.3    Spridning och resultatanvändning ....................    21

3.4    Planeringen av skolforskningen ........................    22

3.5    Vissa tjänster   ............................................    29

4 Lokalt utvecklingsarbete  ...................................    31

4.1    Arbetets inriktning ........................................    31

4.2    Regional samordning    ..................................    34

5 Personalutveckling   ..........................................    36

5.1    Utgångspunkter   ......................................... .. 36

5.2    En helhetssyn på lärarutbildningen och behovet av personal­utveckling                     37

5.3    Personalutbildningens uppgifter   .....................    38

 

5.3.1     Skolinriktad personalutbildning   ................    39

5.3.2     Individinriktad personalutbildning    ........... .. 41

5.3.3     Angelägna personalutbildningsbehov    ....... .. 42

 

5.4    Ansvarsfördelning  mellan  stat och  kommun för personal­utveckling               47

5.5    Målgrupper   .............................................. ... 47

5.6    Tidsresurser   .............................................. .. 48

6 En förändrad organisation för lokal skolutveckling   .. .. 50

6.1    Riksdag och regering    ..................................    52

6.2    Skolöverstyrelsen   .......................................    53

6.3    Högskolan    ................................................    55

6.4    Länsskolnämnderna   .....................................    59

6.5    Statsbidrag till lokal skolutveckling   ................. .. 60

6.6    Skolstyrelserna ............................................ .. 62

7 Vissa genomförandefrågor...................................    64

7.1    Anslagsfrågor  ............................................. .. 64

7.2    Avvecklingen av fortbildningsavdelningarna   ..... .. 67

7.3    Tidpunkter för genomförandet.......................... .. 67

 

8   Hemställan   .................................................... .. 69

9   Beslut   ........................................................... .. 69

Bilaga I        Sammanfattning  av  SkolforskningskommiUéns  betän­
kande (SOU 1980:2) Skolforskning och skolutveckling  70

Bilaga 2       Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(SOU 1980:2) Skolforskning och skolutveckling                     98

 

Prop. 1980/81:97                                                    155

Bilaga 3 Sammanfattning av 1974 års läramtbildningsutrednings
(LUT 74) synsätt och förslag rörande introduktion och
inskolning samt återkommande fortbildning (personalut­
bildning)  .............................................    124

Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över LUT 74:s för­
slag rörande återkommande fortbildning (personalutbild­
ning)   ................................................    130

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981