Prop. 1980/81:57 Regeringens proposition

1980/81:57

om hälso- och sjukvården i krig m. m.;

beslutad den 23 oktober 1980.

Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ELISABET HOLM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ansvaret för ledningen av sjukvården i krig föreslås bli överflyttat frän länsstyrelserna lill sjukvårdshuvudmännen. Vidare föreslås socialstyrelsen få vissa utvidgade uppgifler i krig.

Den personalkrds som skall omfattas av en tjänsteplikt inom hälso- och sjukvården i krig föresläs bli utvidgad till alt omfatta även bl. a. administrativ personal och ekonomipersonal.

Till följd av nu nämnda ändringar föreslås krigssjukvårdslagen (1953:688) bli upphävd och ersatt av dels bestämmelser i lagen (1964:63) om kommunal beredskap, dels en ny lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m.

De föreslagna bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 57

Prop. 1980/81:57 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:63) om kommunal beredskap'

dels att 22 § skall upphöra att gälla,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 16a§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

16 a §

De koslnader för hälso- och sjukvården som uppkommer för landstingskommuner och de kommuner som inle tUlhör någon landstingskommun vid övergång till krigsorganisation skall bestridas av statsmedel.

Vad i första stycket sägs gäller även kostnaderna för den verksamhet, som under krig bedrivs inom den civila hälso- och sjukvården. Landstingskommunerna och de kommuner som inte tillhör någon landstingskommun skaU dock bidra till dessa kostnader enligt de grunder som framdeles kan bestämmas av regeringen .

Om övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställs redan i fredstid, får, när det finns skäl, även under sådan tid kostnaderna för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning regeringen bestämmer. I övrigt skaU kostnaderna för sådan verksamhei bestridas i den ordning som tillämpas i fredstid.

22 § I fråga om hälso- och sjukvården gälla bestämmelserna i denna lag

1 Lagen omtryckt 1977:417.

Prop. 1980/81:57 4

2 Förslag till

Lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal

samt veterinär personal m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommer riket i krig skall 4 § lillämpas.

2 § Regeringen får föreskriva att 4 § helt eller delvis skall tillämpas från den fidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i krigsfara,

2. om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.

En föreskrift enligt första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår, från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställning skedde, upphör föreskriften alt gälla.

3 § Föreligger inle längre förhållande som avses i 1 § eller 2 § första stycket,
skall regeringen föreskriva att 4 § inte längre skall tillämpas.

4§ Den som är sysselsatt inom hälso- och sjukvården eller veterinärverk-samheten är skyldig att efter anvisning av den myndighet regeringen bestämmer fullgöra sådan tjänstgöring inom verksamhetsområdet, som hans kroppskrafter och hälsotillslånd medger. Delsamma gäller den som inom den allmänna hälsovården tjänstgör som hälsovårdsinspektör eller i därmed jämförlig befattning.

Detsamma gäller personer som har tidigare yrkeserfarenhet inom något av dessa verksamhetsområden och som har legitimation för yrket, har erhållit en kvalificerad behörighet inom yrket eller har avslutat sin tjänstgöring inom verksamhetsområdet en kortare lid före den lidpunkt dä tjänsteplikten görs gällande.

5 § Tjänsteplikten enligt 4 § gäller frän och med det kalenderår då 16 års ålder
uppnås till och med det kalenderår då 70 års ålder uppnås.

Tjänsteplikten får avse var och en som är bosatt eller stadigvarande vistas i riket.

För den som fullgör militärtjänst eller vapenfri tjänst gäller inle tjänsteplikten enligt denna lag.

6 § Den som är behörig att här i riket utöva läkaryrket eller som har avlagt
svensk läkarexamen och som ej före kalenderårels början fyllt 70 år är
skyldig att, i den utsträckning som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

Prop. 1980/81:57 5

medger, under högsl 60 dagar delta i utbildning och övning för tjänstgöring som avses i 4 §.

Är en tjänstepliktig som avses i första stycket även värnplikfig, får han åläggas att delta i utbildning och övning under den längre tid som han kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring.

7 § Regeringen får meddela föreskrifler om den civila veterinärverksamhe-
lens organisation i krig.

Staten skall vara huvudman för den omorganiserade civila veterinärverksamheten.

Med civil vderinärverksamhel avses den veterinärverksamhet som står under lantbruksstyrelsens eller statens livsmedelsverks inseende,

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilken personal som skall omfattas av tjänsteplikten och i vilken utsträckning den omfattas, om registrering och fördelning av sädan tjänsteplikfig personal, om ulbildningsskyldighetens fullgörande enligt 6 § samt om ersättning ål den som fullgör tjänst, ulbildningdler övning enligt denna lag.

9 § Den som underlåter att fullgöra en skyldighet som åligger honom enligt 4 eller 6 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1981.

Vad som enligt 6 § gäller för den som avlagt läkarexamen skall även gälla den som enligt äldre bestämmelser avlagt medicine kandidatexamen och genomgått för medicine licentiatexamen föreskrivna kurser i medicin och kirurgi.

2§'

Nuvarande lydelse

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § mfl meddelas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla vapentjänst vid krigsmaklen.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens samt velerinärverksam-hetens behov av medicinalpersonal vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskill stadgat. För tillgodoseende av sådant behov må förordnande som omförmäles i första stycket ej meddelas.

Föreslagen lydelse

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § får meddelas för alt tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller försvarsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhäll eller anläggnings- och reparationsarbeten. Sädant förordnande/År dock inle gälla vapentjänst vid försvarsmakten.

Om tillgodoseende av den civila hälso- och sjukvårdens, den allmänna hälsovårdens saml den civila veterinärverksamhetens behov av personal vid krig, krigsfara och sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunntt sig gäller vad därom är särskilt stadgat. För tillgodoseende av sådant behov får förordnande som omförmäles i första stycket inle meddelas.

Prop. 1980/81:57

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-09-18

Närvarande: Statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Holm

Lagrådsremiss om hälso- och sjukvård i krig m. m.

1 Inledning

Utredningen (S 1976:05) om sjukvården i krig (USIK)', som har haft i uppdrag att utreda ansvaret för och ledningen av sjukvården i krig, har i november 1978 avlämnat sitt huvudbetänkande (SOU 1978:83) Sjukvården i krig. Till protokollet i detla ärende bör fogas utredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga 1. Belräffande nuvarande organisation av sjukvården i krig samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, civilförsvarsstyrelsen, försvarels rationaliseringsinstitut (FRI), socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium (SBL), transporlnämnden, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, slatens jordbruksnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), riksnämnden för kommunal beredskap, samtliga länsstyrelser, samtliga civilbefälhavare, televerket, sjöfartsverket, luftfartsverket. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, samtliga landstingskommuner samt Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner, Apoteksbolaget AB, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Centralorganisationen SACO/SR.

' Ledamöter: riksdagsledamoten Per Petersson, ordförande, riksdagsledamoten Lilly Hansson, landstingsrådet Ragnar Litzner, landstingsledamoten Göte Nilsson och riksdagsledamoten Rune Ångström,

Prop. 1980/81:57 8

En remissammanställning bör fogas fill protokollet som bilaga 2.

Lagrådets yttrande bör inhämtas beträffande förslagen till lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal saml veterinärpersonal m. m. innan en proposition om sjukvården i krig föreläggs riksdagen.

2 Allmän motivering 2.1 Allmänt

Bestämmelserna om den hälso- och sjukvård som har samband med krig och andra utomordentliga förhållanden och bedrivs av annan än försvarsmakten eller civilförsvaret - den allmänt civila hälso- och sjukvården - finns i krigssjukvårdslagen (1953:688) och i krigssjukvårdskungörelsen (1955:442). Enligt denna lagstiftning skall landstingskommunerna och de kommuner som inle ingår i landstingskommuner i fred planlägga för en övergång till krigsorganisation och i krig ansvara för driften av den allmänt civila hälso-och sjukvården. Länsstyrelserna svarar för ledningen av den civila sjukvården i krig, dvs. beslutar i frågor om utnyttjandet av behandlings- och vårdmöjligheterna, fördelningen av vårdpersonal m. m. inom länen.

I krigssjukvårdslagen regleras även den civila veterinärverksamheten i krig. Denna stär under inseende av lanlbruksstyrelsen och statens livsmedelsverk.

1 nu gällande krigssjukvårdslagstiftning föreskrivs även en tjänsteplikt för medicinalpersonal, dvs. skyldighet för den som äger yrkeserfarenhet av hälso- och sjukvård eller veterinärverksamhet alt tjänstgöra i krigssjukvården.

I krig etableras enligt nuvarande lagstiftning om krigssjukvården tre statliga beslutsnivåer. Den lägre regionala nivån omfattar länen och försvarsområdena och den högre regionala nivån avser civil- och militärområden. Den centrala nivån omfattar hela landet. På den lägre regionala nivån är länsstyrelsen den högsta civila totalförsvarsmyndighden. Del åligger länsstyrelsen bl. a. att leda den civila hälso- och sjukvärden i krig. Landstingskommunerna svarar för drift och förvaltning av sjukvården. På högre regional nivå (civilområde) är i krig civilbefälhavaren den högsta civila försvarsmyndighelen. För samverkan i krig på sjukvårdsområdet mellan civilbefälhavaren och militärbefälhavaren finns i varje civilområde dt särskill samarbetsorgan, den regionala sjukvårdsledningen. Centralt leds den civila hälso- och sjukvården i krig under regeringen av socialstyrelsen. För samverkan inom totalförsvaret på central nivå finns i krig ett samarbelsorgan, den centrala sjukvårdsledningen.

Krigssjukvårdslagens införande i början av 1950-talet medförde inle några förändringar i den dåvarande organisationen av totalförsvarets sjukvårdstjänst som grundade sig på 1939 års lag om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. Möjligheten att etablera en för hälso- och sjukvården i krig

Prop. 1980/81:57 9

gemensam organisafion hade visserligen övervägts men förkastats. Såväl försvarsmakten som civilförsvaret bedömdes behöva vissa egna sjukvårdsresurser som komplement till den civila hälso- och sjukvården.

Under de senaste decennierna har allt fler uppgifter lagts på landstingskommuner och kommuner. Samtidigt som ansvaret för den offentliga verksamheten alltmer decentraliserats har den statliga detaljregleringen av de kommunala uppgifterna minskat. Kommunerna har getts vidsträckta befogenheter att själva ombesörja sina angelägenheter inom ramen för den kommunala självstyrelsen.

Inom sjukvårdssektorn har en rad reformer genomförts som stärkt sjukvårdshuvudmännens ställning. Överförandet från staten lill landstingskommunerna av provinsialläkarväsendet och mentalsjukvården ledde till alt hälso- och sjukvården fick ett i stort sett enhetligt landslingskommunall huvudmannaskap under 1960-taiet. Samtidigt moderniserades sjukvårdslagstiftningen för att möjliggöra att vården organiserades, leddes och förvaltades efter dessa nya förutsättningar. Regionsamarbetet om den högspecialiserade sjukvården utvecklades, beslut fattades om en enhetlig läkarvårdsavgift och om ett ersättningssystem från den allmänna försäkringen i syfle alt bl. a. stimulera en utbyggnad av öppen hälso- och sjukvård. Andra viktiga faktorer var den medicinsk-tekniska utvecklingen samt en kraftigt ökad utbildning av medicinalpersonal.

Samtidigt som den landstingskommunala verksamheten vuxit har landstingskommunernas lednings- och förvaltningssystem utvecklats. Ell karakteristiskt drag är härvid det stora inslaget av hel- eller deltidsengagerade politiker, som fortlöpande medverkar i och är ansvariga för sjukvårdens ledning och utveckling. Vidare har landstingskommunernas sjukvårdsförvaltningar ökat starkt i omfång och specialiseringen har drivits långt. För att målmedvetet styra utvecklingen arbetar huvudmännen med sjukvårdsplaner i olika tidsperspektiv.

Den allmänna samhällsutvecklingen, huvudmannaskapsreformer saml hälso- och sjukvårdens nutida omfattning och inriktning jämte utvecklingen av den landstingskommunala lednings- och förvaltningsorganisationen har således medfört helt andra förutsättningar för sjukvården i krig än de som gällde när den nuvarande krigssjukvårdslagstiftningen kom till, Krigssjuk-vårdslagsliftningens reglering av ansvarsförhållandena har inle anpassats lill de ändrade förutsättningarna. Under 1970-lalet har dock socialstyrelsen genom anvisningar och på andra sätt sökt nå en bättre överensstämmelse mellan freds- och krigssjukvårdens organisation. Det har bl. a. härvid framförts alt den för krig planlagda organisationen av tolalförsvarels hälso-och sjukvård är behäftad med vissa brister. Hälso- och sjukvården i krig har därför varil föremål för omfattande utrednings- och studiearbete under 1970-talet.

I 1977 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74, FöU 13, rskr 311) om inriktningen av säkerhetspolitiken och tolalförsvarels fortsatta utveckling

Prop. 1980/81:57 10

antogs för första gången gemensamma grunder för hela totalförsvarets fortsatta utveckling. Resultatet innebar bl. a. ökad flexibilitet vid utnyttjandet av sjukvårdsresurserna, förbättrad utbildning för den personal som skall verka inom den civila hälso- och sjukvården i krig samt krav på en förstärkt uthållighet som utgångspunkt för försörjningsplaneringen. Beslutet innebar även att lagen om kommunal beredskap (1964:63) utvidgades till att i tillämpliga delar också omfatta landstingskommuner. Härigenom skulle landstingskommunala verksamhetsområden vid sidan om sjukvården bli planlagda för funktion också i krig samt hälso- och sjukvården få en krigsorganiserad ledning, försörjnings- och ekonomifunktion m. m., något som till stor del saknades.

Utredningen om sjukvården i krig har som huvuduppgift haft i uppdrag alt utreda ansvarel för och ledningen av sjukvården i krig samt all se över den förfatlningsmässiga regleringen av sjukvården i krig.

Utredningen framhåller, alt få länder har en så god relativ tillgång på sjukvårdsresurser som Sverige. Utredningen föreslår bl. a. att ledningsansvaret för den civila hälso- och sjukvården i krig förs över från länsstyrelserna till landstingskommunerna. Beslut om gemensam inriktning och samordnat utnyttjande av de totala hälso- och sjukvårdsresurserna inom den lägre regionala nivån bör vid behov kunna fattas i anslutning till formaliserade överläggningar mellan företrädare för landstingskommun, länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare. Härvid skall bemyndigade företrädare för var och en av de tre myndigheterna bilda ett samverkansorgan, länssjukvårdsberedningen.

För den högre regionala nivån föreslås att krigsplacerad chef för civilbefälhavarens sjukvårdssektion skall vara en inom den civila hälso- och sjukvården verksam person från någon av landstingskommunerna i civilområdet saml att chefen för civilbefälhavarens sjukvårdsseklion och militärområdesläkaren skall bilda en regional sjukvårdsberedning. Denna skall ersätta den nuvarande regionala sjukvårdsledningen och vara ell organ för samverkan mellan civilbefälhavaren och militärbefälhavaren i sjukvårdsfrågor.

Utredningen föreslår vidare att det nuvarande samverkansorganet, den centrala sjukvårdsledningen, ersätts med en central sjukvårdsberedning, som bestar av bemyndigade beslutsfattare för socialstyrelsen, ÖB. civilförsvarsstyrelsen, ÖEF och Apoteksbolaget AB.

Den höga standarden pä hälso- och sjukvården i vårt land utgör enligt min mening en god grund även för sjukvården i krig. Genom utbyggnaden av vårdcentraler och sjukhem får sjukvården en ökad geografisk spridning. Detta förbättrar förutsättningarna för planläggningen för krigsförhållanden.

Jag kommer att föreslå att ansvaret för ledningen av sjukvården i krig och därmed sammanhängande frågor överflyttas från länsstyrelserna till sjukvårdshuvudmännen. Vidare kommer jag att föreslå att tjänsteplikten för

Prop. 1980/81:57 11

hälso- och sjukvårdspersonal utvidgas och regleras i en särskild lag. I den lagen bör även den civila velerinärverksamhelen i krig liksom tjänsteplikten för velerinärpersonal regleras. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981. Detta ärende har beretts tillsammans med cheferna för kommun-, försvars-, jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen.

2.2 Totalförsvarets hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvård skall enligt nu gällande regler i krig bedrivas inom tre organisationer: den civila hälso- och sjukvården, civilförsvaret och försvarsmakten. Försvarsmaktens och civilförsvarets verksamhet är komplement till den allmänt civila hälso- och sjukvården. Försvarsmakten disponerar, förutom de förbands- och områdesbundna resurserna, egna strategiskt och operativt rörliga sjukhus samt 13 fasta krigssjukhus.

Utredningen föreslår att försvarsmakten även i framliden skall disponera egna sjukvårdsresurser. Sådana krävs för dels daglig sjukvård vid lindrigare olycksfall och sjukdomar, dels kvalificerat akut omhändertagande vid stridsskador, svåra olycksfall och akuta sjukdomar, dels akuta sjuktransporter. Försvarsmakten föreslås svara för de strategiskt och operativt rörliga resurserna, medan den allmänt civila hälso- och sjukvården skall svara för alla fasta sjukhus. De 13 fasta militära krigssjukhusen bör därför enligt utredningen föras över lill den civila sjukvårdens krigsorganisation. Förhandlingar om detta bör las upp mellan staten och berörda sjukvårdshuvudmän (Norrbottens och Västerbottens läns landstingskommuner samt Gotlands kommun).

Förslagen i denna del biträds eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Socialstyrelsen anser dock alt de förhandlingar som skall föras bör vara av generell arl och inte begränsade till de tre nu aktuella landstingskommunerna eftersom man av olika skäl i framtiden kan vilja omfördela krigssjukhusen till andra sjukvårdshuvudmän. Västerbottens läns landstingskommun förutsätter att överförandet sker utan kostnad för landstingskommunen sedan exislerande krigssjukhus rustats upp enligt gällande planer. Norrbottens läns landstingskommun förutsätter alt den pågående upprustningen av krigssjukhusen fullföljs före övertagandet.

Med hänsyn lill de krav som ställs från försvarsmaktens sida på en med den mililära verksamheten i övrigt nära samordnad sjukvårdstjänst delar jag utredningens uppfattning att försvarsmakten även i framtiden bör disponera en egen sjukvårdsorganisation i krig med de uppgifler ulredningen angivit, belräffande de fasta krigssjukhusen avser jag i annat sammanhang - efter samråd med försvarsministern - föreslå regeringen att ge statens förhandlingsnämnd i uppdrag att uppta förhandlingar med de tre berörda sjukvårdshuvudmännen om ett överförande av huvudmannaskapet för dessa sjukhus. Jag förutsätter dock med hänsyn till den ekonomiska situationen att överförandet sker inom ramen för nuvarande ambitionsnivå vad gäller lokalkostnader och driftkostnader i övrigl.

Prop. 1980/81:57 12

Utredningen har berört frågan om civilförsvarets ansvar, uppgifter och resurser för räddningstjänst inkl. sjuktransporter och principiellt uttalat att huvudmannaskapet bör föras över till kommuner och landstingskommuner. Denna fråga utreds dock f. n. av 1978 års försvarskommitté.

När det gäller ansvarsfördelningen inom totalförsvaret beträffande sjuktransporterna i krig konstaterar utredningen, att svårare olycks-, skade-och sjukdomsfall inom försvarsmakten ges ett kvalificerat första omhändertagande där. Många av patienterna måste emellertid transporteras till civila sjukhus för fortsatt vård. Personella och materiella resurser för dessa akuttransporter bör enligt utredningen ingå i den militära sjukvårdsorganisationen. För övriga sjuktransporter inom länen bör enligt utredningen sjukvårdshuvudmännen ges dt samlat ansvar. Utredningen finner det vidare önskvärt alt helikoptrar i ökad utsträckning kan disponeras för sjuktransporter i krig. Utredningen anser att såväl fredssjukvårds- som beredskapsskäl motiverar en längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikopter.

Frågan om sjuktransporter har genom beslul av regeringen den 20 december 1979 överlämnats till räddningstjänslkommittén (Kn 1979:01). Kommittén har beslutat att i samarbete med företrädare för rikspolisstyrelsen, försvarsstaben, socialstyrelsen. Landstingsförbundet och berörda sjukvårdshuvudmän inleda en försöksverksamhet med sjuktransporter i helikopter. Arbetet har påbörjats under sommaren 1980 och skall pågå under minst ett år. Jag föreslår därför ingen ändring av nuvarande ansvarsförhållanden.

2.3 Ansvar, ledning och samverkan i krig

2.3.1 Lägre regional nivå

Som tidigare har nämnts åligger det länsstyrelsen att i krig leda den civila hälso-och sjukvården. Länsstyrelserna fattar enligl krigssjukvårdskungörelsen beslut angående utnyttjande av vårdplatserna inom länet, förflyttning av sjukvårdens personal, omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården och bestämmer i övrigt om utnyttjandet av länets vårdresurser.

1 länsstyrelsens krigsorganisation handläggs bl. a. ärenden om den allmänt civila hälso- och sjukvården inom sektion B. Länsstyrelsen leder även civilförsvaret, i vilket ingår resurser för räddningstjänst och sjuktransporter.

Ansvaret för att den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig m.m, ställs om lill en redan planlagd organisation och därefter bedrivs planenligt faller enligt krigssjukvårdslagen på den som i fredstid utövar motsvarande verksamhet. Landstingskommunerna (och de tre kommuner som inte tillhör någon landstingskommun) svarar i krig för drift och förvaltning av sjukvården. I fred har länsstyrelserna inte något ansvar för ledningen och

Prop. 1980/81:57 13

driften av hälso- och sjukvård. Ansvarel i fred för planering, ledning, drift och finansiering av i det närmaste all fredstida, offentlig hälso- och sjukvård vilar på landstingskommunerna. För alt i viss mån överbrygga motsättningen mellan ansvarsfördelningen i fred och krig har under 1970-talel personal från landstingskommunerna i ökad utsträckning krigsplacerats i länsstyrelserna.

Ansvarsprincipen, dvs. principen att ansvar i fred för viss verksamhet följs av ansvar att förbereda, genomföra och leda samma verksamhet i krig, om den då skall fortgå, är enligt utredningen grundläggande för totalförsvaret. Från ansvarsprincipen finns inom den kommunala sektorn endast två undantag: den allmänna räddningstjänsten, som i fred ombesörjs av kommunerna och i krig ingår i civilförsvaret, samt hälso- och sjukvården. Landstingskommunerna behåller visserligen ansvaret för att sistnämnda verksamhet bedrivs planenligt också under krig, men krigslänssiyrelserna har att besluta om utnyttjandet av vårdplatserna inom länet, om omflyttning av medicinalpersonal, läkemedel och andra förnödenheter saml alt i övrigt bestämma om utnyttjandet av länets civila sjukvårdsresurser. Detta medför enligt utredningen att landstingskommunernas lednings- och förvaltningsansvar i krig pä ett oklart sätt delas mellan landsfingskommun och länsstyrelse. Utredningen pekar på att hälso- och sjukvården i fred numera fått ett i stort sett enhetligt landstingskommunalt huvudmannaskap.

Med hänsyn till den offentliga hälso- och sjukvårdens omfattning och kvalificerade inriktning och landstingskommunernas väl utvecklade lednings- och förvaltningsorganisation framstår det enligl utredningen som allt mindre sannolikt att hälso- och sjukvården skulle kunna organiseras och bedrivas effektivt under krig på det sätt som krigssjukvårdslag m. m. anger. För att hälso- och sjukvården skall kunna fungera tillfredsställande i en kris-eller krigssituation är det enligt utredningen nödvändigt att ansvarsprincipen tillämpas på länsplanet. Landstingskommunen bör i sådana lägen falla -förutom löpande beslut om drift eller förvaltning - även beslut om förflyttning av sjukvårdens personal, omfördelning av utrustning och förnödenheter, hemskrivning eller förflyttning av sjuka och skadade inom länet samt i övrigt avgöra frågor om ändringar i principerna för resursernas användande. Utredningen föreslår därför att länsstyrelsernas särskilda ansvar för ledningen av den civila hälso- och sjukvården i krig (enligt 4 § krigsinstruktionen för länsstyrelserna) förs över till landstingskommunerna.

Landstingskommunerna bör enligt utredningen också i krig svara för sjukvårdsverksamheten på grundval av fastlagda sjukvårdspolitiska mål och inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid planlägger, beslutar och genomför landstingskommunerna de ändringar av verksamhetens omfattning, inriktning etc, som kan föranledas av de övergripande anvisningar och föreskrifter som länsstyrelsen, civilbefälhavaren eller socialstyrelsen meddelar. 1 landstingskommunen blir sjukvårdsstyrelsen-eller förvaltningsulskot-

Prop. 1980/81:57 14

let om detla utgör sjukvårdsstyrelse - det centrala ledningsorganet även i krig. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är enligt ulredningen att landstingskommunerna genom krigsplacering kan disponera tillräckligl antal förtroendevalda och tjänstemän för sjukvårdens ledning och förvaltning i krig.

Förutom att leda den allmänt civila hälso- och sjukvården ankommer det på länsstyrelsen såsom högsta civila lotalförsvarsmyndighet inom länet i krig alt fatta övergripande beslut om inriktning och samordning av de civila försvarsåtgärderna, till vilka den landstingskommunala hälso- och sjukvården-liksom all annan kommunal verksamhet-hör. Länsstyrelsens uppgifter såsom de regleras i krigsinslruktionen för länsstyrelserna är i denna del av övergripande karaktär och avser inle detaljreglering eller verkställighet. Dessa länsstyrelsens uppgifler i dess egenskap av högsta civila samordnande lotalförsvarsmyndighet berörs inte av utredningens förslag.

Förslaget att landstingskommunerna tar över ledningsansvaret på länsnivå för den civila hälso- och sjukvården i krig tillstyrks eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinslanser, däribland ÖB, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, ÖEF, riksnämnden för kommunal beredskap. Landstingsförbundet och Apoteksbolaget AB.

Landstingsförbundet anser att genomförda huvudmannaskapsreformer och hälso- och sjukvårdens uppbyggnad samt en härtill avpassad, väl utvecklad landstingskommunal lednings- och förvaltningsorganisation medför alt förutsättningar nu föreligger för ett ändrat ansvarsförhållande.

Avstyrker eller ställer sig tveksamma till ett ändrat ledningsansvar på länsnivå gör bl. a. AMS, flertalet länsstyrelser och samtliga civilbefälhavare.

AMS framhåller att principen att ansvar i fred för viss verksamhet följs av ansvar att förbereda, genomföra och leda samma verksamhet i krig enligt styrelsens uppfattning inte nödvändigtvis behöver tolkas så att den ansvariga myndigheten bryts ut ur det för den regionala civila lolalförsvarsplaneringen gällande syslemet, där länsstyrelsen i fred samordnar och leder den civila försvarsverksamheten. Genom förbättrad landstingsrepresentation i krigslänsstyrelsens sjukvårdsseklion och genom att landstingskommunernas sjukvårdsledning, på sätt som utredningen föreslår, grupperas i länsstyrelsens A 2-del bör i slällel den önskade samordningen och ledningen kunna säkerställas.

Civilbefälhavaren i Övre Norrland framhåller att del är en självklarhet alt landstingskommunen skall svara för sjukvårdsverksamheten i krig på grundval av fastlagda sjukvårdspolitiska mål och inom ramen för tillgängliga resurser. Men denna komplicerade verksamhet måste kontinuerligt ledas av den som har bästa överblicken över tolalförsvarskomplexet och delta lorde knappast vara eller bli landstingskommunerna.

Liksom utredningen konstaterar jag att landstingskommunerna ansvarar

Prop. 1980/81:57 15

för den helt dominerande delen av hälso- och sjukvården i fred, Landstings-kommuriernas medverkan i sjukvårdsberedskapen för krig kan däremot alltjämt beskrivas som relativt passiv som en följd av gällande ansvarsbestämmelser. Beredskapsfrågorna ingår inte som en naturlig del i den fredstida sjukvårdsplaneringen. Den planlagda vårdorganisationen för krig har delvis till följd härav i väsentliga hänseenden kommit att alltför mycket avvika från den fredslida för att sjukvården skall fungera väl under krigsförhållanden.

Under 1970-lalet har såsom jag tidigare nämnt socialstyrelsen genom anvisningar och på andra sätt sökt nå en bättre överensstämmelse mellan freds- och krigssjukvårdens organisation. Som ett led i detla har personer med ingående kunskaper om och erfarenhet av landstingskommunal sjukvårdsverksamhet krigsplacerats i länsstyrelsernas enheter för sjukvårdsfrågor saml i motsvarande enheter hos civilbefälhavarna. Enligl min mening är dessa åtgärder dock inle tillräckliga för alt nå överensstämmelse med principen om alt ansvaret i fred skall följas av likartat ansvar i krig. En av svagheterna i den för krigsförhållanden planlagda sjukvårdsorganisationen är vidare dess ensidiga inriktning på de behov av sluten akutsjukvård som krigshandlingar förorsakar samt avsaknaden av en helhetssyn på sjukvården i krig-Planläggningen har främst inriktats på att säkerställa lämpliga lokaler samt vissa maleriella resurser för beredskapssjukhusorganisalionen. Frågor om verksamhetens innehåll och metoder är däremot otillräckligt belysta. Med hänsyn till den utveckling som skett i fråga om ansvaret för sjukvården i fred bör ledningsansvaret även i krig föras över från länsstyrelserna lill landstingskommunerna och de kommuner som inte tillhör någon landstingskommun.

Genom en överföring av ledningsansvaret kommer planläggningen för sjukvården i krig att integreras i landstingskommunernas övriga verksamhet på ett naturligt sätt. Härigenom skapas även möjligheter till en helhetssyn på sjukvården i krig. Ett ytterligare skäl för alt överföra ledningsansvaret är det förhållandet att hälso- och sjukvärden numera bygger på ett väl utvecklat samarbete mellan landstingskommuner och kommuner. De ökade krav som finns på sådan samverkan i krig kommer därigenom att kunna tillgodoses på dl tillfredsställande sätt.

Jag föreslär sålunda att länsstyrelsens ansvar för ledning av den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig förs över lill landstingskommunerna och de kommuner som inle ingär i någon landstingskommun. Förslaget i denna del innebär att länsstyrelsernas ansvar enligl 4 § krigsinstruktionen för länsstyrelserna Och 5 § krigssjukvårdskungörelsen upphör att gälla. I lagen (1964:63) om kommunal beredskap regleras bl. a. landstingskommunala uppgifter under beredskapstillständ. Bestämmelserna i denna lag gäller i fråga om hälso- och sjukvård dock endast i den mån de inle strider mol krigssjukvårdslagen. Mot bakgrund av att jag bl. a. föreslår att ledningsansvaret övergår till landstingskommunerna saknas skäl att bibehålla krigssjuk-

Prop. 1980/81:57 16

vårdslagen. Jag föreslår därför alt denna lag upphävs. Några nya bestämmelser erfordras dock inte med hänsyn till att lagen om kommunal beredskap reglerar samtliga landstingskommunala uppgifter.

Jag vill liksom ulredningen underslryka att den nu föreslagna ändringen inte rubbar länsstyrelsens ansvar och befogenheter som länets högsta civila samordnande lotalförsvarsmyndighet. Länsstyrelsen skall i krig verka för att största möjliga förvarseffekt uppnås inom länet. Länsstyrelsen har enligt nu gällande bestämmelser att fatta övergripande beslul om inriktning och samordning av de civila försvarsåtgärderna. Enligt lagen om kommunal beredskap äger länsstyrelsen dessutom rätt att - om det anses oundgängligt för samordning av försvarsansträngningarna - meddela kommunerna och landstingskommunerna föreskrifler om verksamhetens bedrivande och inriktning. Denna länsstyrelsens direklivrätt medför som framhållits i prop. 1976/77:74 självfallet inte befogenhet alt bestämma över kommunernas och landstingskommunernas interna ledning av verksamheten, utan är endasl avsedd att säkerställa att verksamheten under beredskap och krig anpassas till de övergripande beslut som länsstyrelsen har alt fatta i egenskap av högsta civila totalförsvarsmyndighet inom länet. Länsstyrelsens uppgifter är således av övergripande karaktär och avser inle detaljreglering eller verkställighet.

Den civila hälso- och sjukvården måste, liksom all annan samhällelig verksamhei, i krig avvägas med hänsyn till inriktningen av de samlade försvarsansträngningarna. Hälso- och sjukvården utgör en vital lolalför-svarskomponenl, för vilken ansvaret i krig är delat mellan flera myndigheter. Utredningen har därför skisserat ett förslag om hur en effektiv samverkan skall ske mellan landstingskommunens lednings- och förvaltningsorganisation å ena sidan och krigslänsstyrelsen å den andra.

Ett allmänt löpande samarbete mellan de två länsmyndigheterna länsstyrelse och landstingskommun bör enligt utredningen i viktiga principfrågor främst bedrivas av landshövdingen och förvaltningsutskottets ordförande samt inrymma erforderlig samverkan med försvarsområdesbefälhavaren. Beslut om en gemensam inriktning och ett samordnat utnyttjande av de totala hälso- och sjukvårdsresurserna måste kunna fattas vid behov. Detta skall enligt utredningen kunna ske i anknytning till formaliserade överläggningar mellan företrädare för landstingskommuner, länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare. Utredningen föreslår därför alt en representant för varje myndighet bildar ett samverkansorgan: länssjukvårdsberedningen. Denna skall dock inte vara något ledningsorgan och inte överta det ansvar som åvilar resp. myndighet. Beslut skall enligl utredningen inle fattas av länssjukvårdsberedningen som sådan utan av resp. myndighet genom sin befullmäktigade representant.

1 ett särskill yttrande i ulredningens betänkande framför experten Orrö bl. a. följande. Enligl bestämmelserna i krigssjukvårdskungörelsen (1955:442) skall det på central och högre regional nivå finnas särskilda samarbetsorgan för beredning av ärenden angående hälso- och sjukvården nämligen den centrala sjukvårdsledningen och en regional sjukvårdsledning.

Prop. 1980/81:57 17

Efter det att dessa bestämmelser infördes har samverkan mellan de olika totalförsvarsmyndigheterna fördjupats och förstärkts både på central och regional nivå. Den planerade och övade samgrupperingen av samordnade organ inom de mililära och civila totalförsvarsmyndighetema har medverkat till alt det undan för undan har växt fram vad man skulle kunna kalla integrerade totalförsvarsstaber. Om ett ärende inte kan handläggas i ordinarie samarbetsformer bildas i dessa organ arbetsgrupper med företrädare för dem som inom och utom den ansvariga myndigheten berörs av ärendel. Så snart en arbetsgrupp löst den uppgift som föranlett dess tillkomst upplöses gruppen.

Det är enligt Orrös mening svårt alt finna fog för att just sjukvården skulle ha en sådan särställning inom totalförsvaret att den har behov av permanenta formaliserade samverkansorgan. Erfarenheter från olika övningar och spel har tvärtom visat att de föreskrivna samverkansorganen på sjukvårdsområdet, nämligen de centrala och regionala sjukvårdsberedningarna inte lämnal det slöd som avsetts. Tveksamhet har i slällel uppstått om rollfördelning och ansvarsförhållanden.

Det föreligger enligt Orrö en uppenbar risk att under kris- och krigsförhållanden de redan föreskrivna och nu föreslagna beredningsorganen medför oklara ansvarslinjer. De skulle också binda personella resurser inom de integrerade totalförsvarsstaberna som eljest skulle kunna utnyttjas mera flexibelt. Dessa antaganden verifieras frän olika tolalförsvarsövningar och spel.

Orrö föreslår mot bakgrund av det anförda, att beslämmelserna om de särskilda samarbetsorganen för beredning av ärenden angående hälso- och sjukvården skall upphöra att gälla samt alt en ny samverkansinstans, länssjukvärdsberedning, inte skall inrättas. För samverkan på central nivå bör socialstyrelsen även under beredskapstillstånd och krig utnyttja det till styrelsen knutna beredskapsrådet.

Utredningens förslag att ett samverkansorgan bildas på lokal nivå stöds eller lämnas utan erinran av bl. a. ÖB och socialstyrelsen.

ÖB understryker vikten av att samverkan kan ske kontinuerligt och omfatta även lägesuppföljning, prognosverksamhet och rapportering. Lokala förhållanden bör därför vara styrande. Någon detaljstyrning bör inte förekomma.

Inrättande av en länssjukvårdsberedning avstyrks eller ifrågasätts av flertalet av de remissinslanser som yttrat sig i denna del, däribland riksnämnden för kommunal beredskap, civilbefälhavarna i Västra och Östra civilområdena och Landstingsförbundet. Dessa remissinstanser hänvisar i allmänhet till experten Orrös särskilda yttrande i betänkandet.

Jag ansluter mig i likhet med flertalet remissinstanser fill de synpunkter som framförts i det särskilda yttrandet. Med hänsyn lill bl. a. de i landet varierande organisatoriska och tekniska fämlsältningarna bör enligt min mening samverkan mellan landstingskommunens lednings- och förvallnings-

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 57

Prop. 1980/81:57 18

organisation och länsstyrelsen utformas på lokal nivå och betingas av de uppgifter som skall lösas. Genom alt ansvarel föreslås överfört från länsstyrelsen lill landstingskommunerna kommer kraven på samverkan att öka. Myndigheterna är dock skyldiga att redan i fred utarbeta riktlinjer för hur samverkan skall utövas i krig. Jag finner det därför inte erforderligt att formalisera denna samverkan i en länssjukvårdsberedning.

2.3.2 Högre regional nivå

På högre regional nivå (civilområde) är i krig civilbefälhavaren högsta civila lotalförsvarsmyndighet. Civilbefälhavaren skall enligt instruktionen (1970:363) för civilbefälhavare på hälso- och sjukvårdens område liksom beträffande veterinärväsendet ägna särskild uppmärksamhet åt fördelning av personal-, vård- och laboratorietillgångar och medicinska förnödenheter, skydd mot biologiska stridsmedel samt bekämpning av smittosamma sjukdomar hos människor och husdjur. Civilbefälhavaren fär enligt sin instruktion även meddela länsstyrelserna inom civilområdel föreskrifler för verksamheten.

Länsstyrelsen äger rätt alt dels besluta om bistånd mellan olika kommuner och landstingskommuner samt emellan dessa kommuntyper, dels meddela föreskrifter. Dessa befogenheter bör enligt utredningen vara oförändrade,

Utredningen föreslår alt civilbefälhavaren jämsides med länsstyrelsen får meddela kommuner och landstingskommuner föreskrifter i avseende på verksamhetens bedrivande och inriktning samt besluta om bistånd bl. a. såvitt avser tillhandahållande av personal och utrustning i samband med inkvartering av befolkning från utrymningsområden.

Förslaget lämnas ulan erinran av det slora flertalet remissinstanser. Endasl ell fätal yttrar sig dock i frågan. Av dessa avstyrker de flesta förslagel.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att den föreslagna ordningen beträffande civilbefälhavarens uppgifter innebär en hell ny ledningsprincip, nämligen att en myndighet på en nivå direkt leder en funktion på en annan nivå utan att ha gjort klart för sig läget och samordningsbehovet på denna nivå. Den föreslagna ordningen är enligt länsstyrelsen oacceptabel, eftersom den innebär ett dubbelkommando som leder lill negativa konsekvenser. Länsstyrelsen i Blekinge län framför liknande synpunkter. Även civilbefälhavaren i Södra civilområdel anser det olämpligt att införa en orderlinje från civilbefälhavaren till kommunerna och landstingskommunerna.

För egen del vill jag anföra följande. Civilbefälhavaren har ansvarel för att verksamheten inom civilområdet bedrivs på ett med hänsyn fill den operativa inriktningen lämpligt sätt och i enlighel med hälso- och sjukvårdens allmänna resursläge. Uppgifterna för civilbefälhavaren är således av övergripande karaktär och avser inte detaljreglering eller verkslällighet.

Prop. 1980/81:57 19

Ulredningens förslag innebär såsom vissa remissinstanser påpekat att en helt ny ledningsprincip införs. Civilbefälhavarens arbetsuppgifter bereds f. n. inom regeringskansliet efter en särskild utredning. Innan beredningen avslutats bör enligl min mening civilbefälhavarens arbetsuppgifter inte utvidgas.

Civilbefälhavaren får enligt krig.ssjukvårdskungörelsen även besluta om förflyttning av medicinalpersonal inom civilområdet och omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården. Någon ändring härav föreslås inte.

För samverkan i krig mellan civilbefälhavaren och militärbefälhavaren i sjukvårdsfrågor finns som redan nämnts i varje civilområde ett särskilt samarbetsorgan, den regionala sjukvärdsledningen.

Ulredningen har funnit det angelägel att förslärka landstingskommunernas inflytande över de beslut som på denna nivä fattas om den civila hälso-och sjukvården. Ansvarel för den operativa ledningen av den civila hälso-och sjukvården inom civilområdet bör oförändrat åvila civilbefälhavaren. En utveckling och breddning av det fredsfida regionsjukvårdssamarbetd kan dock, enligt utredningen, ge anledning till att i ett längre tidsperspektiv på nytt pröva denna fråga.

Civilbefälhavarens arbetsuppgifter bereds såsom jag tidigare nämnt f. n. inom regeringskansliet efter en särskild utredning. Frågan om ansvaret för den operativa ledningen av den civila hälso- och sjukvården inom civilområdet bör enligt min mening inte tas upp f. n. utan ansvaret bör ligga kvar på civilbefälhavaren.

Ulredningen föreslår vidare att chefen för civilbefälhavarens sjukvårdssektion och chefen för militärbefälhavarens sjukvårdsavdelning skall konsfi-tuera ett samverkansorgan, den regionala sjukvårdsberedningen, som skall ersätla den nuvarande regionala sjukvårdsledningen. I anslutning till gemensamma överläggningar i denna beredning skall vid behov beslut kunna fattas för civilbefälhavaren resp. mililärbefälhavaren enligt bemyndigande.

Förslagel om en regional sjukvårdsberedning tillstyrks av bl. a. ÖB och ÖEF. De remissinstanser som avstyrker inrättandet av en länssjukvårdsberedning avstyrker med samma skäl också inrättandet av en regional sådan.

Jag föreslär på samma skäl som jag anfört mot inrättandet av länssjukvårdsberedningar att de regionala sjukvärdsledningarna avskaffas utan att ersättas av nägon formaliserad sjukvårdsberedning på denna nivå.

2.3.3 Central nivå

Centralt leds den civila hälso- och sjukvården i krig under regeringen av socialstyrelsen. Styrelsen får bl. a. besluta om förflyttning av medicinalpersonal och omflyttning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården.

Prop. 1980/81:57 20

Utredningen har funnit att det centrala operativa ledningsansvaret för den civila hälso- och sjukvården i krig även i fortsättningen bör vara en statlig angelägenhet och åvila socialstyrelsen. Socialstyrelsen föreslås i krig, utöver då kvarstående fredsuppgifter, ha rätt all besluta om förflyttning av personal, patienter och förnödenheter saml i övrigt bestämma om de civila hälso- och sjukvårdsresursernas utnyttjande. Det innebär en viss utvidgning i förhållande till nu gällande krigssjukvårdskungörelse där socialstyrelsens dispositionsrätt i krig till de landstingskommunala sjukvårdsresurserna är begränsad fill medicinalpersonal, förnödenheter och vårdplatser. Den nödvändiga anknytningen av socialstyrelsens verksamhet i krig lill den landstingskommunala sjukvårdsorganisationen bör ske genom all personer som i fred är verksamma inom det landstingskommunala området i erforderlig ulslräckning krigsplaceras inom slyrelsen.

Samtliga remissinstanser delar eller lämnar ulan erinran utredningens uppfattning att det centrala ledningsansvaret är en slallig angelägenhet samt förslaget om socialstyrelsens utvidgade uppgifler.

Jag delar i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning i denna dd.

För samverkan inom totalförsvaret på central nivå finns ett särskill samarbetsorgan i krig, den centrala sjukvårdsledningen. I denna ingår representanter för överbefälhavaren, socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, slatens livsmedelsverk och Apoteksbolaget AB.

Enligt utredningen måste dt samordnat utnyttjande av sjukvårdsresurserna pä central nivä komma till stånd genom ett samarbete mellan olika myndigheter i former som planlagts och övats i fred. Beslut på central nivå i ärenden som rör mer än en gren av totalförsvarets hälso- och sjukvård bör därför enligt ulredningen kunna fattas för resp. myndighet av bemyndigade representanter i anknytning till formaliserade överläggningar inom en central sjukvårdsberedning. Denna skall ersätla den nuvarande centrala sjukvårdsledningen.

Utredningens förslag avstyrks av de remissinstanser som är negativa lill alt inrätta läns- och regionalsjukvårdsberedningar. Bl. a. anser statens bakteriologiska laboratorium och statens jordbruksnämnd att del till socialstyrelsen knutna beredskapsrådet även bör kunna användas för samverkan i krig.

Jag föreslår på de skäl jag redovisat vid prövning av behovet av samverkansorgan på läns- och regionnivä alt den centrala sjukvårdsledningen upphör utan att ersättas av någon formaliserad sjukvårdsberedning. Del åligger de berörda myndigheterna att samverka utan alt något formellt organ inrättas. Beredskapsrådet, som jag förutsätter att socialstyrelsen kommer alt inrätta, bör enligt min mening kunna fungera även i krig. Det får ankomma på socialstyrelsen att efter samråd med berörda myndigheter bedöma behovet av resurser härför samt val av grupperingsplats för rådet.

Prop. 1980/81:57 21

Ulredningen har föreslagit att anvisningar om samarbete rörande totalförsvarets hälso- och sjukvård inte längre skall utfärdas av ÖB utan av socialstyrelsen i samråd med ÖB, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, riksnämnden för kommunal beredskap och Landstingsförbundet.

Jag biträder delta förslag som inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen, dock med den preciseringen att socialstyrelsen självständigt skall ha det slutliga ansvaret för anvisningarna.

Enligt krigssjukvårdskungörelsen har militär chef i krig möjlighet att i vissa fall meddela civila myndigheter föreskrifter om fullgörandet av dem åvilande uppgifter (militär direktivrätt).

Utredningen har i anslutning lill förslagen om hur samverkan inom totalförsvarets hälso- och sjukvård bör bedrivas på olika nivåer funnit att bestämmelserna i krigssjukvårdskungörelsen om militär direktivrätt kan slopas.

Förslagel i denna del har lämnats utan erinran av flertalet remissinslanser, bl. a. socialstyrelsen.

ÖB och försvarels sjukvårdsstyrelse anser dock att den militära direktiv-rätten enligt krigssjukvårdskungörelsen t. v. bör kvarstå. Enligt ÖB bör frågan inte särbehandlas jämfört med övriga områden där militär direktivrätt nu finns. Resullalen av den pågående utredningen om militär direklivrätt bör sålunda avvaktas.

Jag delar utredningens uppfattning i denna del. Dessutom anser jag att den militära direktivrätlen även kan avskaffas på veterinärverksamhetens område.

Förberedelser i fred

Sjukvårdshuvudmännen är enligl krigssjukvårdslagen ansvariga för den planläggning som i fred måsle göras för hälso- och sjukvården i krig samt dess övergång lill krigsorganisation. För mera kostnadskrävande sådan planläggning är sjukvårdshuvudmännen berättigade till statsbidrag.

Hos varje sjukvårdshuvudman finns hel- eller deltidsanställda beredskaps-planläggare med uppgift att hålla samman beredskapsplaneringen och handlägga de beredskapsfrågor, som inle kan lösas av fredsförvaltningen.

Utredningen konstaterar all beredskapsfrågor inte ingår i den allmänna sjukvårdsplaneringen utan hanleras i särskild ordning. Utredningen föreslår att landstingskommunerna mera aktivt än hittills skall planlägga för sjukvården i krig. Planläggningen bör i så stor utsträckning som möjligt bedrivas inom ramen för den allmänna hälso- och sjukvårdsplaneringen. Den medicinska katastrofberedskapen i fred bör enligt utredningen ses som dt led i sjukvårdsberedskapen inför krig. Den nuvarande centrala detaljregleringen av beredskapsplanläggningen föreslås sä längt möjligt bli ersatt med

Prop. 1980/81:57 22

övergripande ramar, som främst skall syfta till att ge' planläggningen en enhetlig, samordnad inriktning.

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Enligt utredningen bör staten, liksom hittills, svara för de merkostnader som landstingskommunernas beredskapsplanläggning medför.

Riksrevisionsverket anser i motsats till utredningen alt det angivna planläggningssystemet inte behöver medföra ökade kostnader för landstingskommunerna även om statsbidragen inle höjs. Uppgifterna bör i huvudsak kunna ulföras inom ramen för nuvarande resurser. Om så erfordras kan ambitionsnivån anpassas till de nya uppgifterna.

Enligt riksnämnden för kommunal beredskap medför dock utredningens förslag ökade uppgifter för landstingskommunerna i fred. Riksnämnden är beredd alt påla sig det utvidgade samordningsansvar som kan komma att beslutas.

Landstingskommunerna får enligt vad jag tidigare föreslagit ansvaret för ledningen av den civila hälso- och sjukvärden i krig. Det är därför nödvändigt alt landstingskommunerna åläggs ett mera aktivt planeringsansvar. Utredningens förslag i denna del bör därför genomföras. Planeringen kan genomföras inom ramen för de nuvarande resurserna. Ambitionsnivån får anpassas härtill. Jag återkommer längre fram lill frågan om statsbidrag.

Utredningen har även berört frågan om utbildningen av personal för hälso-och sjukvården i krig. Denna fråga bör dock enligt utredningen prövas närmare vid en fortsatt parlamentarisk översyn av utbildningsfrågorna. Enligl beslut av regeringen har ulredningen om sjukvården i krig fått i uppdrag att utreda även denna fråga. Jag föreslår därför f. n. inga förändringar i den delen.

2.4 Personalförsörjningen

Grunden för planläggningen av personalförsörjningen i krig är de bestämmelser om tjänsteplikt i krig, som återfinns i värnpliktslagen, civilförsvarslagen, krigssjukvårdslagen, allmänna tjänstepliktslagen samt lagen om offentlig anställning.

I krigssjukvårdslagen finns bestämmelser om tjänsteplikt för personal inom hälso- och sjukvården och inom veterinärverksamheten. Tjänsteplikten omfattar de personer som äger yrkeserfarenhet av hälso- och sjukvård eller veterinärverksamhet eller annars är sysselsatta i sädan verksamhet och inte före ingången av löpande kalenderår har fyllt 70 år. Den närmare bestämningen av begreppet medicinalpersonal framgår av krigssjukvårdskungörelsen. I denna finns en fullständig förteckning över de yrkesgrupper som faller under begreppet medicinalpersonal. De personer, som har erhållit legitimation eller annars har behörighet som bl. a. läkare, tandläkare.

Prop. 1980/81:57 23

veterinär, sjuksköterska, sjukgymnast eller glasögonoptiker, avlagt farmacie kandidat- eller receptarieexamen eller har behörighet som tandsköterska eller landtekniker, fått behörighet alt erhålla anställning som sköterska eller skötare vid statens mentalsjukhus eller är operationsassistent eller liknande, är oavsett den tid de tjänstgjort och oavsett om tjänstgöringen har upphört underkastade tjänsteplikten. Samma förhållande gäller för dem som genomgår teoretisk eller praktisk utbildning för något av nu nämnda yrken. För personer med kortare utbildningstid såsom undersköterskor, tekniska biträden och laboratoriebiträden m. fl. anges i kungör'lsen dels en ihinsta Ijänstgöringsfid, dels hur lång tid efter tjänstgöringens upphörande som tjänsteplikten enligt krigssjukvårdslagen kvarstår. Förutom nu nämnda grupper omfattas även vissa mer speciella grupper såsom hälsovårdsinspektörer, desinfeklörer samt vissa personer med kvalificerad ulbildning som tjänstgjort vid radiofysisk institution.

Med veterinärpersonal avses, förutom den som har behörighet att utöva velerinäryrket, även annan personal som exempelvis besiktningsassistenter och vissa sjukvårdsbiträden vid djursjukhus.

Förvaltnings-, ekonomi- och teknisk personal m. fl. omfattas inte av krigssjukvårdslagens bestämmelser om tjänsteplikt. För dessa yrkesgrupper kan dock statsmakterna i enlighet med bestämmelser i allmänna tjänstepliklslagen införa skyldighet alt i krig kvarstå i innehavd fredsbefatlning. Frän tjänsteplikt för medicinalpersonal är vidare den som fullgör militärtjänst eller vapenfri tjänst undantagen.

Tjänsteplikten gäller när riket är i krig. Regeringen kan dock under vissa förutsättningar förordna om tjänsteplikt för medicinalpersonal i den utsträckning som bedöms erforderlig även då riket inte är i krig. De förutsättningar som anges i krigssjukvårdslagen är endera att riket befinner sig i krigsfara eller att det påkallas av andra utomordentliga förhållanden.

Den som är behörig att utöva läkaryrket eller som har avlagt medicine kandidatexamen och genomgått vissa kurser är skyldig alt under högst 60 dagar delta i utbildning och övning för sådan tjänst som kan åläggas honom med stöd av tjänstepliklsbestämmelserna för medicinalpersonal. Utbildningsplikten gäller t. o. m. årel innan 65 års ålder uppnäs. För såväl tjänsteplikten som utbildningsplikten gäller enligt krigssjukvårdslagen att ingen får åläggas andra uppgifler än hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger.

Del övergripande ansvaret för den civila hälso- och sjukvårdens personalförsörjning-innefattande bl. a. utfärdande av anvisningar för planläggning-är fördelat på socialstyrelsen i vad avser medicinalpersonal och arbetsmarknadsverket för övrig personal. Socialstyrelsen registrerar medicinalpersona-len i den utsträckning slyrelsen anser erforderligt. Vid tveksamhet om en viss person är alt hänföra till medicinalpersonalen skall arbetsmarknadsverket besluta i frågan efler samråd med socialstyrelsen och överbefälhavaren. Socialstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse skall i samråd besluta i vilken omfattning organisationerna sinsemellan skall disponera medicinalpersona-

Prop. 1980/81:57 24

len. Socialstyrelsen företräder härvid såväl den civila hälso- och sjukvårdens som civilförsvarets intressen. Vidare skall socialstyrelsen i samråd med försvarets sjukvårdsstyrelse för krigsplacering fördela dels vid krigsmakten anställd civil medicinalpersonal, dels annan inte värnpliktig medicinalpersonal som disponeras för krigsplacering vid krigsmakten. Försvarets sjukvårdsstyrelse fördelar i samråd med vederbörande försvarsgrenschef viss annan medicinalpersonal. Socialstyrelsen krigsplacerar den personal som disponeras för den allmänna hälso- och sjukvården. För krigsplacering gäller allmänt att läkare inom den slutna vården får en individuell krigsplacering i viss befattning. Detta gäller också för vissa landläkare och sjuksköterskor som har en speciell utbildning eller befattning samt hälsovårdsinspektörer. Läkare inom den öppna vården, huvuddelen av tandläkarna och sjuksköterskorna samt övrig medicinalpersonal krigsplaceras schablonmässigt, vanligtvis på så sätt att de skall vara kvar på sin fredsarbetsplats. Ansvaret för personalplaneringen har i allt slörre utsträckning förts över lill landstingskommunerna, bl. a. genom del schabloniserade krigsplaceringsförfaran-det.

Utredningen anser att uppdelningen av sjukvårdens personal i kategorierna medicinalpersonal och övrig personal inte längre är ändamålsenlig och inte heller underlättar den civila hälso- och sjukvårdens personalförsörjning i krig. Beslul om omfördelning av medicinalpersonal fattas enligt nuvarande bestämmelser av länsstyrelsen (inom länet), civilbefälhavaren (inom civilområdet) eller socialstyrelsen, medan motsvarande beslut för annan personal fattas av länsarbetsnämnden eller arbetsmarknadsstyrelsen.

Riksdagen har med anledning av proposilion på grundval av medicinal-ansvarskommitténs belänkande (SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonal beslutat att medicinalpersonalbegreppet såvitt gäller ansvarsförhållanden m. m. fr. o. m. den 1 juli 1980 skall ersättas med begreppet "hälso- och sjukvårdspersonal" (prop. 1978/79:220, SoU 1979/80:16, rskr 1979/80:130, SFS 1980:11). Enligt den därvid beslutade lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. omfattar begreppet hälso- och sjukvårdspersonal i princip all personal inom den hälso- och sjukvård, för vars kvalitet samhället har påtagit sig ett ansvar. Utredningen om sjukvården i krig anser att begreppet bör ligga fill grund för enhetliga bestämmelser om tjänsteplikt i krig för personalen inom hälso- och sjukvården. Tjänsteplikt måste enligt utredningen också kunna åläggas vissa grupper som inte omfattas av samhällstillsynen, t. ex. tidigare inom hälso- och sjukvården yrkesverksam personal samt personal i landstingskommunernas lednings-och förvaltningsorganisation (förtroendevalda och tjänstemän). Tjänsteplikten bör vidare enligt utredningen såsom f. n. omfatta viss personal inom den nuvarande allmänna hälsovården, av utredningen benämnd hälsoskyddet i enlighet med förslag som framlagts av hälsovårdssladgeuiredningen, SOU 1978:44, saml velerinärpersonal.

Den personal som är sysselsatt med sjuktransporter i fred är i stor

Prop. 1980/81:57 25

utsträckning krigsplacerad för andra uppgifter i krig. Denna personal, liksom förtroendevalda och tjänstemän inom landstingskommunernas lednings-och förvaltningsorganisation, hör till de grupper som utredningen anser i slörre utsträckning än f. n. måste krigsplaceras i sina fredsbefaltningar. Införandet av tjänsteplikt för all personal inom hälso- och sjukvården torde enligt utredningen avsevärt förbättra möjligheterna härtill.

Utredningen föreslår att socialstyrelsen bemyndigas att närmare ange vilka grupper som skall omfattas av tjänsteplikten. Socialstyrelsen bör i denna fråga besluta i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse.

Utredningen föreslår att en nedre åldersgräns införs för tjänsteplikten samt att den övre justeras så att överensstämmelse nås med den allmänna tjänstepliklslagen (1959:83). Vidare bör enligl utredningen åldersgränsen för utbildningsplikten höjas från 65 år till 70 år.

Den utvidgade tjänsteplikten för hälso- och sjukvårdspersonal bör enligt utredningen regleras i en särskild lag. På samma sätt föreslås att tjänsteplikten för veterinärpersonal liksom den civila veterinärverksamheten i krig regleras i en separat lag.

Tjänsteplikten skall enligt utredningen automatiskt gälla i krig. Härutöver bör tjänsteplikten, efter särskill förordnande av regeringen, gälla också vid krigsfara eller andra utomordentliga förhällanden. Ett sådant förordnande skall underställas riksdagen inom en månad efter förordnandet.

Enligt utredningen bör socialstyrelsen även i fortsättningen registrera tjänstepliktig personal. Socialstyrelsen bör enligt utredningen även få avgöra vem som är att anse som tjänsteplikfig.

Fördelningen av personal mellan försvarsmakten, den civila hälso- och sjukvården och civilförsvaret bör, enligl utredningen, ske genom ett löpande samarbete mellan socialstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse och med erforderligt samråd med sjukvårdshuvudmännen.

Förslaget om en enhetlig tjänsteplikt tillstyrks av det slora flertalet remissinstanser bl. a. socialstyrelsen, flera sjukvårdshuvudmän saml LO.

Södermanlands läns landstingskommun anser att den av ulredningen föreslagna utvidgningen av tjänsteplikten i det närmaste är en förutsättning för att nutida sjukhusanläggningar skall fungera under krigsförhållanden. Värmlands läns landstingskommun påpekar att förtroendevalda och tjänstemän inom lednings- och förvaltningsorganisationen måsle stanna kvar i tjänst i krig. Någon särskild tjänsteplikt för detta ändamål behövs därför knappast.

Avstyrker eller ställer sig mycket tveksamma till en enhetlig tjänsteplikt inom sjukvården gör bl. a. ÖB, värnpliktsverket, några länsstyrelser samt SACO/SR.

ÖB anser all införandet av en allmän tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal ökar risken för att den fredstida administrationen

Prop. 1980/81:57 26

okritiskt kvarstår som krigsorganisation, ÖB anser alt nuvarande uppskovskungörelse och beredskapsregistrering kan tillgodose de civila behoven och dessutom säkerställa en kritisk granskning av dessa,

AMS kan delvis biträda förslaget alt utvidga tjänsteplikten till att gälla för all den i fred yrkesverksamma sjukvårdspersonal, som omfattas av samhällets tillsyn. Däremot vill styrelsen inle biträda förslagel om en vidgning av denna speciella tjänsteplikt till all omfatta alla i anslutning till sjukvården verksamma.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om inte utvecklingen borde gå i motsatt riktning, dvs. mot en reducering eller t. o. m. dt avskaffande av nu gällande tjänsteplikt för medicinalpersonal. Den förstärkning av arbetskraft som behövs inom sjukvärden bör kunna ske på samma sätt som inom andra sektorer, dvs. genom alt arbetsgivaren reaktiverar tidigare anställda eller via arbetsförmedlingen. Den allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) bör vara tillräcklig.

SACO/SR motsätter sig alt det särskilda utbildningstvångd för läkare kvarstår och ifrågasätter om inte den allmänna tjänstepliklslagen kan anses tillräcklig.

Jag delar ulredningens uppfattning alt den nuvarande uppdelningen av sjukvårdens personal i kategorierna medicinalpersonal och övrig personal inte heller i detla sammanhang är ändamålsenlig. I den nya lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl., har den tidigare uppdelningen av personalen i fred slopats. I ställd har införts det betydligt vidare begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. Det är enligt min mening lämpligt att så långt möjligt skapa enhetliga bestämmelser inom hälso- och sjukvårdens område såvitt avser den personkrets som omfattas av skilda bestämmelser. Som vissa remissinstanser har påpekat är det nödvändigt för att sjukvården skall kunna fungera väl under krig att tjänsteplikten utvidgas. Samtidigt bör en avvägning ske med hänsyn till totalförsvarets behov av personal. Jag vill erinra om att det här enbart är fråga om att fastslå den enskildes skyldighet alt tjänstgöra när han blir anmodad. 1 vilken ulslräckning tjänsteplikten skall tas i anspråk får avgöras efter sammanvägning med andra personalbehov. Personalfördelningen bör göras i fred och inte anstå till en krigs- eller krissituation. Den som inte avses las i anspråk såsom hälso- och sjukvårdspersonal bör således kunna inskrivas för tjänstgöring inom civilförsvaret. Utbildningen i fredstid av tjänstepliktig personal får enligt min mening som hittills styras av de tillgängliga ekonomiska resurserna.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt om inte den allmänna tjänstepliklslagen kan anses till fyllest för att tillgodose även sjukvårdens behov av personal i krig.

När den allmänna tjänstepliktslagen kom till framhöll den dåvarande departementschefen (prop. 1959:38 s, 67 n f) att lagen borde användas endast då normala, frivilliga åtgärder inte visade sig tillräckliga. Normall lorde parterna på arbetsmarknaden själva lösa problemen med behovet av

Prop. 1980/81:57 27

arbetskraft. AMS gör visserligen kontinuerligt en personalplanläggning och karllägger behovet av arbetskraft. AMS:s planläggning grundar sig dock huvudsakligen på frivilliga åtaganden av personal att vid krig och krigsfara tjänstgöra på viss arbetsplats (AMS placerar också vapenfria tjänsieplikti-

ga)-

När det gäller hälso- och sjukvården i krig krigsplaceras nödvändig personal, som sedan skall kunna inkallas till tjänstgöring med stöd av en lagstadgad tjänsteplikt. Tjänsteplikten är på detta område nödvändig för omfördelningen av personalen i en krigssituation. Den frivillighet, som normalt gör användningen av den allmänna tjänstepliklslagen onödig finns det inte utrymme för på hälso- och sjukvårdens område. Organisatoriska skäl finns sålunda för en särskild tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal men en sådan är motiverad även för att ge eftertryck ål kravet på en väl fungerande hälso- och sjukvård i krig.

Jag förordar därför i likhet med utredningen att tjänsteplikten för personal inom hälso- och sjukvården regleras i en särskild lag. I krigssjukvårdslagen regleras bl. a. även ansvaret och ledningen för den civila veterinärverksamheten i krig samt tjänsteplikten för velerinärpersonal. De bestämmelser som f. n. reglerar tjänsteplikten för veterinärpersonalen är likartade dem för hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Jag finner det därför lämpligt att regler om tjänsteplikt för veterinärpersonal tas in i samma lag som föreslås gälla för hälso- och sjukvårdspersonal. 1 denna bör även tas in de övriga regler om den civila velerinärverksamhelen som f. n. finns i krigssjukvårdslagen.

Den personalkrets som skall omfattas av tjänsteplikten för hälso- och sjukvården bör enligt min mening så långt möjligt bestämmas med utgångspunkt i det tidigare nämnda begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. Härmed avses enligt lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. i första hand personalen vid sjukhus och andra inrättningar för öppen och sluten vård, som drivs av del allmänna eller av enskilda med bidrag från det allmänna eller efler särskilt tillstånd. Vidare hänförs hit legitimerade yrkesutövare utanför sådana inrättningar samt den personal som biträder dem i vården. Dessutom kan regeringen utvidga tillsynslagen till att omfatta även andra grupper än de som nu nämnts.

De personer som enligt krigssjukvårdslagen är att anse som medicinalpersonal omfattas så gott som helt av uttrycket personal inom hälso- och sjukvården. Förutom denna grupp kommer nya personalkategorier att innefattas i tjänstepliktig personal, nämligen de personer som utan att utföra ett direki vårdarbete är sysselsatta vid bl. a. sjukhus. Härigenom uppnår man att samtliga personer som är sysselsatta i hälso- och sjukvården kan åläggas en tjänsteplikt. Utvidgningen avser i första hand administrativ personal, ekonomipersonal och ambulanspersonal vid sjukhusen. Tjänsteplikten bör även omfatta personal inom den allmänna hälsovården liksom apotekspersonal.

Prop. 1980/81:57 28

Vidare bör såsom utredningen föreslår även viss personal som har tidigare yrkeserfarenhet inom hälso- och sjukvården liksom tidigare veterinärpersonal omfattas av tjänsteplikten. Enligt krigssjukvårdslagen omfattas även de som har tidigare yrkeserfarenhet av tjänsteplikten. Förslaget i denna del innebär därför ingen egentlig förändring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Personkretsen blir dock i viss mån utvidgad med hänsyn till utvidgningen av begreppen personal inom hälso- och sjukvården samt personal inom den allmänna hälsovården. Enligt min mening föreligger inte några starka skäl att läla de nytillkommande grupperna administrativ personal m. fl. omfattas av en tjänsteplikt när deras sysselsättning inom hälso- och sjukvården eller den allmänna hälsovården har upphört. För övriga grupper bör samma restriktivitet iakttas som nu gäller enligt krigssjukvårdskungörelsen såvitt avser personer som inte längre är sysselsatta inom hälso- och sjukvården,

Ulredningen har föreslagit att även personal i landstingskommunernas lednings- och förvaltningsorganisation - förtroendevalda och tjänstemän -skall omfattas av tjänsteplikten. Såvitt avser de förtroendevalda finns särskilda bestämmelser om hur ledningen skall organiseras i krig. Däremot finns inga bestämmelser om deras tjänstgöringsskyldighet i krig. De kan dock, om de har vikliga befattningar, få uppskov från skyldigheten att tjänstgöra vid försvarsmakten i krig men de har ingen självfallen rält därfill. Jag anser inte att de förtroendevalda bör åläggas en tjänsteplikt. Såvitt avser den hos landstingskommunen anställda förvaltningspersonalen torde det inle vara möjligl att skilja mellan förvaltningspersonal för hälso- och sjukvård och sådan personal för annan verksamhet. Vidare kan behovet av sådan personal tillgodoses genom den allmänna Ijänslepliktslagen. Denna grupp bör därför inte omfattas av den nu föreslagna tjänsteplikten.

Med veterinärpersonal avses bl. a. veterinärer, besiktningsassistenter, djursjukvårdare.

Det får ankomma på regeringen alt utfärda närmare föreskrifter om vilka personalkategorier som bör omfattas av tjänsteplikten när deras sysselsättning inom hälso- och sjukvården, den allmänna hälsovården eller veterinärverksamheten har upphört. För vissa grupper bör också anges den längsta tid som en viss personalkategori efter anställningens upphörande omfattas av tjänsteplikten. Socialstyrelsen och lanlbruksstyrelsen bor dock ha en rätt att inom dessa ramar begränsa omfånget av tjänsteplikten. En närmare precisering av vilka villkor med avseende på utbildning, tjänstgöringstidens längd m. m. som skall gälla för tjänsteplikten bör således kunna göras av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen eller livsmedelsverket efter ett obligatoriskt samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. I övriga frågor om bl, a, registrering, disposition och fördelning för krigsplacering bör oförändrade regler gälla.

Genom ett sådant samråd uppnås en avvägning av olika behov inom totalförsvaret. Vid tveksamhet om en viss person är att hänföra till hälso- och

Prop. 1980/81:57 29

sjukvårdspersonalen eller veterinärpersonalen bör frågan avgöras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Slutligen bör erinras om att vissa frågor som berör den aktuella personalens folkrätlsliga ställning under krig f. n. utreds av folkrättskommittén (FÖ 1978:06).

För att nå överensstämmelse med den allmänna tjänstepliktslagen föreslår jag i likhet med utredningen, all en nedre åldersgräns för tjänsteplikten på 16 år införs saml att den övre åldersgränsen justeras. Vidare bör utbildningsplikten för läkare kvarstå och åldersgränsen för denna höjas från 65 år till 70 år.

1 13 kap. 6 § RF föreskrivs att regeringen i vissa angivna fall med stöd av bemyndigande i lag kan genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag annars skall meddelas i lag. De fall som anges i paragrafen är om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhällanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket befunnit sig i. Utredningen föreslår såsom tidigare har nämnts att krigssjukvårdslagens bestämmelser skall gälla oförändrat, dvs. lagen skall kunna användas även dä det råder utomordentliga förhållanden ulan samband med krig eller krigsfara. De fall som i krigssjukvårdslagen ursprungligen avsågs med andra utomordentliga förhållanden var bl. a. ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen eller av andra skäl befarat bakteriologiskt angrepp utan samband med andra krigshandlingar samt mottagning av en större flyktingström framkallad av krigsfara för annat land. För att nå bättre överensstämmelse med regeringsformen bör den nya lagen inte innehålla någon motsvarighet till den nuvarande möjligheten för regeringen att förordna om tillämpning av bestämmelserna om tjänsteplikt, förutom då riket befinner sig i krigsfara, även då del påkallas av andra utomordentliga förhållanden. Då sjukvården i fred fyller högt ställda krav på beredskap finns heller inte behov av att meddela sådana förordnanden. Detsamma gäller tjänsteplikten för veterinärpersonal.

2.5 Kostnader och nnansiering

17 § krigssjukvårdslagen (1953:688) finns bestämmelser om att sjukvårdshuvudmännen skall erhålla ersättning av staten för de kostnader som uppslår vid omställning av hälso- och sjukvården till krigsförhållanden saml för verksamheten inom denna organisation under krig m. m.

Några bestämmelser i krigssjukvårdslagen om statsbidrag för den landstingskommunala planläggningen i fred av hälso- och sjukvården i krig finns däremot inte. Riksdagen har dock årligen anvisat medel för ersättning till sjukvårdshuvudmännen för denna planläggning. Ersättningen avses enligt andra lagutskottets utlåtande LU 1953:37 endast utgå vid större kostnader, t. ex. till följd av omplaneringar. Enligt socialstyrelsens bestämmelser den 23

Prop. 1980/81:57 30

december 1970 omfattar statsbidragen enbart "planläggning avseende den slutna vården", (varmed avses den slutna akutsjukvården) "inberäknal planläggning av den bakteriologiska och virologiska laboratorieorganisationen". Ersättning utgår inte för den del av planläggningsarbetet som anses kunna utföras utan nyanställning eller av den egna personalen utan särskild kompensation. För budgetårel 1980/81 har anvisats 3,3 milj. kr.

Enligt lagen om kommunal beredskap (1964:63) är landstingskommunerna sedan år 1977 skyldiga att planlägga sin verksamhet - med undanlag av hälso- och sjukvården - under beredskap och krig. Från anslagel Bidrag till kostnader för kommunal beredskap under femtonde huvudtiteln utgår bidrag lill kommuner och landstingskommuner för beredskapsplanläggning. Den landstingskommunala nyplanläggningen pågår och beräknas slutföras under budgetåret 1981/82. Statsbidraget under budgetåret 1980/81 beräknas lill 746 000 kr.

Statens kostnader för planläggning, ulbildning och andra förberedande ätgärder i fred för verksamheten inom den civila hälso- och sjukvården i krig under femte huvudtiteln (programmet Sjukvård) beräknas budgetåret 1980/81 uppgå lill drygt 55 milj. kr.

Utredningen förordar att sjukvårdshuvudmännen kompenseras för de merkostnader som sjukvårdiplanläggningen och andra förberedande åtgärder förorsakar. Statsbidrag bör enligt utredningen utgå med ett av riksdagen fastställt belopp som justeras årligen med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. Gällande ersättningsbestämmelser för planläggningen av sjukvården omfattar endast en del av den slutna vården samt vissa andra funktioner. Statsbidraget skall däremot enligt utredningens förslag läcka kostnaderna för all beredskapsplanläggning av hälso- och sjukvården liksom av övrig landstingskommunal verksamhet jämte härför erforderlig personalplanering samt för viss utbildning och information. För ändringsarbeten inom byggnader etc. bör statsbidrag enligt utredningen, liksom hittills, utgå i särskild ordning. Konstruktionen av statsbidraget och dess storlek och fördelning föreslås fastställda efter förhandlingar mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen. Vid utformningen av statsbidragssystemet är det enligt utredningen angeläget att undvika byråkrati och onödiga administrativa kostnader. Utredningen framhåller också att det i detla fall är fräga om för såväl stat som sjukvårdshuvudmän relativt små belopp.

Utredningen anser att det inte finns något utrymme för omprövning och omprioritering av pågående verksamheter inom hälso- och sjukvårdsberedskapens område för att skapa utrymme för de nya statsbidragen, om 1977 års försvarsbeslut skall kunna fullföljas. Utredningen understryker att den i försvarsbeslutet avsedda satsningen pä sjukvården i krig ännu inle hell slagit igenom på kostnadssidan på grund av att ställning inte tagits till omfatlningen av beredskapslagringen av sjukvårdsmaleriel av förbrukningskaraktär. Om den statsfinansiella situationen inte skulle medge en ökad medelslilldelning bör enligt utredningen en omfördelning inom totalförsvarsanslagen ske.

Prop. 1980/81:57 31

Vid remissbehandlingen har landstingskommunerna understrukit att staten bör ersätla dem för kostnaderna för beredskapsplanläggning m. m. medan några statliga myndigheter är mera restriktiva i sin hållning.

Jag vill framhälla att landstingskommunerna redan nu sköter en del av krigsplaneringen. I framliden skall förberedelserna ingå som en integrerad del i landstingskommunernas verksamhet. Den fredstida kalastrofplanlägg-ningen åvilar redan i dag sjukvårdshuvudmännen. Det är svårt alt dra en klar gräns mellan landstingskommunernas beredskapsplanläggning för krig och den fredstida kataslrofplanläggningen. Redan nu har i de flesta fall landstingskommunernas personal tagils i anspråk för länsstyrelsens verksamhet i fråga om planeringen av krigssjukvården. Enligt vad jag tidigare har föreslagit får landstingskommunerna det samlade ansvarel för att förbereda, leda och genomföra hälso- och sjukvården. När det gäller genomförandet av föreslagna uppgifter utgår jag från alt detla kan ske inom ramen för befintliga resurser. Ambitionerna i planläggningsarbetet måste anpassas lill att det samhällsekonomiska utrymmet inle medger att nya resurser tas i anspråk för denna uppgift. De ändringar som nu föreslås bör med hänsyn till del nu framförda inte medföra några ändringar i stalsbidragsreglerna.

Utredningen har inte gjort några försök att uppskatta storleken på statsbidragsbeloppel eller skisserat någol statsbidragssystem. Den centrala detaljregleringen av den landstingskommunala beredskapsplanläggningen ersätts av övergripande ramar, inom vilka del ankommer på landstingskommunerna att bedöma de förutsättningar som gäller och de konsekvenser della innebär för den egna verksamheten i krig och planlägga härför under fredslid. Härigenom föreligger heller inle skäl för ett utvidgat statsbidragssystem. Vidare bör framhållas att del i många fall åligger enskilda och företag enligt särskilda författningar att vidla beredskapsålgärder utan att särskild ersättning utgår.

Jag är därför inte beredd att förorda någon förstärkning av f. n. utgående statsbidrag.

Statsbidrag bör oförändrat utgå för de koslnader som uppstår vid omställning av hälso- och sjukvård till krigsförhållanden saml för verksamheten inom denna organisation under krig m. m. En bestämmelse härom bör tas in i lagen om kommunal beredskap. Vidare bör, liksom hittills, om skäl finns kostnaderna som uppstår för verksamheten vid en övergång till krigsorganisation i fredstid kunna ersättas av statsmedel i den omfattning regeringen bestämmer.

Jag vill i delta sammanhang ocksä erinra om alt statens förhandlingsnämnd den 8 mars 1979 har fält i uppdrag att förhandla med sjukvårdshuvudmännen om deras medverkan i hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap. Som ett led i det pägäende förhandlingsarbetet har regeringen den 19 juni 1980 bemyndigat mig alt tillkalla en samordningsgrupp med företrädare för staten och landstingsförbundet med uppgift att biträda i förhandlingsarbetet. Syftet är att klargöra förutsättningarna för en försöksverksamhet inom försörjningsområdet samt planera och genomföra en sådan.

Prop. 1980/81:57 32

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättals förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

2. lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal saml veterinärpersonal m. m.,

3. lag om ändring i allmänna tjänstepliklslagen (1959:83).
Förslagen har upprättals i samråd med chefen för kommundepartementet

beträffande 1, chefen för jordbruksdepartementet belräffande 2, chefen för arbetsmarknadsdepartementet beträffande 3. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollel i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen om kommunal beredskap

Lagen om kommunal beredskap (1964:63) gällde tidigare enbart kommunerna men omfattar fr. o. m. den 1 juli 1977 också landstingskommunerna. Lagen ålägger kommuner och landstingskommuner att redan i fred planlägga och vidla andra förberedelser, som fordras för att de skall kunna bedriva sin verksamhet under beredskapstillstånd. Lagen om kommunal beredskap gäller dock enbart om den inte strider mot krigssjukvårdslagen. Krigssjukvårdslagens bestämmelser om bl. a. hälso- och sjukvården föreslås nu bli upphävda. Åven denna verksamhet föreslås nu, liksom annan landstingskommunal verksamhet, bli omfattad av lagen om kommunal beredskap. Landsfingskommunerna fär härigenom ett enhetligt ansvar för all landstingskommunal verksamhet i krig m. m. och planläggningen härför i fred.

Utredningen har tagit upp även vissa allmänna frågor rörande utformningen av lagen om kommunal beredskap. Dessa bör emellertid tas upp senare i anslutning till en pågående översyn av beredskapslagsfiftningen.

16 a §

I paragrafen anges att staten skall ersätla sjukvårdshuvudmännen för de kostnader som uppslår vid omställningen av hälso- och sjukvården till krigsförhållanden. Vidare skall ersättning utgä för den verksamhet som bedrivs inom den civila hälso- och sjukvården dels under krig, dels under fredstid i den mån övergängen till krigsorganisation verkställs i fredslid. Denna paragraf motsvarar i huvudsak 7 § krigssjukvårdslagen.

Prop. 1980/81:57 33

22 §

122 § anges f. n. alt lagen om kommunal beredskap skall gälla endast i den mån den inte strider mot krigssjukvårdslagen eller föreskrifter som meddelas med stöd av denna. Enligt vad jag tidigare föreslagit kommer krigssjukvårdslagen att upphävas. Paragrafen har därför fått utgå. Lagen om kommunal beredskap kommer alltså att ulan inskränkningar omfatta all landstingskommunal verksamhet, dvs. även hälso- och sjukvården.

Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) framgår att den i fred gällande sjukvårdslagsfiftningen m.m. bör utgöra grunden för sjukvården också i krig. Hälso- och sjukvården måste emellertid kunna organiseras och bedrivas, så att den tillgodoser de särskilda kav som ställs på den i en krigssituation. För att delta skall vara möjligt måste regeringen fä meddela bestämmelser som i erforderlig utsträckning tar över den fredstida sjukvårdslagstiftningen. Utredningen har därför föreslagit att i denna paragraf las in en föreskrifl att regeringen fär meddela särskilda bestämmelser om bl. a. hälso-och sjukvården i krig. Jag anser det dock inte vara lämpligt att en sådan föreskrifl meddelas i denna lag utan bör finnas i sjukvårdslagstiftningen. Med hänsyn till att en ny lagstiftning om sjukvården i fred förbereds på grundval av betänkandet (SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvården avser jag att i del sammanhanget la upp frågan om rätt för regeringen alt meddela föreskrifter som lar över lagstiftningen om sjukvården i fred.

4.2 Förslaget till lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m.

De bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal som f. n. finns i krigssjukvårdslagen bör ersättas av en lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal. Krigssjukvårdslagen omfattar även den civila veterinärverksamheten i krig. När krigssjukvårdslagen upphör måste därför bestämmelser om den civila veterinärverksamheten i krig meddelas i särskild ordning. Det bör såsom jag tidigare nämnt ske så att reglerna om tjänsteplikten för veterinärpersonal liksom den civila velerinärverksamhe-tens organisation i krig sammanförs med bestämmelserna om en tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonalen till en gemensam lag.

1§

I denna paragraf föreskrivs alt tjänsteplikten enligt 4 § automatiskt skall träda i tillämpning i krig. Övriga bestämmelser gäller redan i fred. Konstruktionen av denna paragraf är densamma som för bl. a. förfogandelagen (1978:262) och ransoneringslagen (1978:268).

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 57

Prop. 1980/81:57 34

2§

Som framgår av den allmänna motiveringen bör tjänsteplikten, efter särskill förordnande av regeringen, gälla även vid krigsfara eller andra sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara vari riket befunnit sig. Paragrafen innebär en viss inskränkning av regeringens rätt att meddela förordnande i jämförelse med 9 § krigssjukvårdslagen.

1 paragrafens andra stycke ges bestämmelser om underställning. Bestämmelserna motsvarar 3 § 2 mom. 2 p krigssjukvårdslagen och har utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förfogandelagen.

3§

Tjänsteplikten enligt 4 § torde automatiskt upphöra att gälla då förutsättningarna enligl 1 och 2 §§ inte längre föreligger. För att uppnå överensstämmelse med andra fullmaktslagar har dock i denna paragraf tagits in en bestämmelse om att regeringen skall föreskriva att tillämpningen av bestämmelserna om tjänsteplikt skall upphöra när sådana förhållanden som avses i 1 § eller 2 § första stycket inte längre föreligger.

4§

Denna paragraf ersätter 8 § krigssjukvårdslagen. 1 paragrafen anges den yttre ramen för vilka personer som omfattas av en tjänsteplikt. Den närmare bestämningen av vilka personer som omfattas bör såsom f. n. göras i verkställighetsföreskrifler lill lagen.

Följande kategorier skall omfattas av tjänsteplikten.

1. Hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta begrepp definieras i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Denna lag skall vara vägledande vid bedömningen av vilka som omfattas av tjänsteplikten. 1 definitionen inbegrips i princip all personal inom hälso- och sjukvården som pä något sätt medverkar i vårdarbetet. Till hälso- och sjukvårdspersonal räknas i första hand personalen vid sjukhus och andra inrättningar för öppen och sluten vård, som drivs av det allmänna eller av en enskild med bidrag från det allmänna eller efter särskilt tillstånd. Vidare hänförs hit legitimerade yrkesutövare utanför sådana inrättningar samt den personal som biträder dem i vården. Slutligen räknas hit personal som arbetar inom detaljhandeln med läkemedel. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen kan utvidga lagens tillämpning till andra grupper av yrkesutövare än de som nämnts i det föregående, exempelvis personal för drift och underhäll av byggnader och apparater.

Med uttrycket hälso- och sjukvård avses i denna paragraf detsamma som i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. dvs. den

Prop. 1980/81:57 35

individuellt inriktade vården till förebyggande, uppspårande, utredning eller behandling av sjukdom, skada eller kroppsfel samt vård i samband med barnsbörd. Inom vissa områden framträder det individuella vårdmomentet mindre slarkl. Till vårdområdet räknas även skol- och företagshälsovård. Samma är förhållandet med den verksamhei inom socialvården som går ut på att tillhandahålla sjukvård ät socialvårdens klientel.

Med uttrycket sysselsatt avses i den föreslagna lagen inle endast anställd personal. Lagen är även lillämplig på den som i annan egenskap än anslälld arbetar inom hälso- och sjukvården, t. ex. som uppdragstagare eller frivillig medhjälpare. Anknytningen till de hälso- och sjukvårdande uppgifterna är avgörande, inte anställningsformen. Lagen omfattar därför i princip alla dem vilkas arbetsinsatser krävs för all vården skall fungera och således - förutom den egentliga vårdpersonalen - administrafiv personal, ekonomipersonal, teknisk personal, ambulanspersonal m. fl. Till personal räknas även personer som för sin utbildning deltar i vårdarbetet samt sjukhusvärdinnor. I uttrycket sysselsatt får anses ligga att det skall vara fråga om arbete av viss varaktighet.

2. Den som är sysselsatt inom den allmänna hälsovården. Enligt
krigssjukvårdskungörelsen hänförs fill medicinalpersonal bl. a. den som äger
behörighet för kommunal anställning såsom heltidsanställd hälsovårdsin
spektör. Hälsovårdsinspektörerna utgör inom den allmänna hälsovårdens
krigsorganisation en utpräglad brislkalegori. Socialstyrelsen och försvarets
sjukvårdsstyrelse har därför hitlills genomfört en noggrann fördelning
mellan den civila och mililära sektorn av totalförsvarets hälso- och sjukvård,
varvid ett antal värnpliktiga hälsovårdsinspektörer ställts till socialstyrelsens
disposition för civil krigsplacering. Fördelningen sker inte blott mellan den
civila och militära sektorn utan även mellan olika delar av landet för att
utjämna brister i förhållande till beräknat behov för krigsorganisationen.
Detta är viktigt med hänsyn till den allmänna hälsovårdens ökade betydelse
under krigsförhållanden. Hälsovårdsinspektörerna utgör en viktig resurs i
skyddet mot biologisk krigföring.

För att hälsovårdsinspektörerna skall omfattas av tjänsteplikten har denna utsträckts att omfatta personal inom den allmänna hälsovården.

3. Densom är sysselsatt inom veterinärverksamheten. Till denna kategori räknas, förutom de som äger behörighet alt utöva veterinäryrket, bl. a. besiktningsassistenter inom besiktningsveterinärorganisationen, sjukvårdsbiträden vid djursjukhus saml laboratoriebiträden vid veterinärmedicinskt laboratorium.

4. Tjänsteplikten skall enligt 4 § andra stycket även omfatta den som har tidigare yrkeserfarenhet. I 8 § krigssjukvårdslagen anges alt den som äger yrkeserfarenhet inom något av de nämnda verksamhetsområdena omfattas av tjänsteplikten. I motiven fill krigssjukvärdslagen (prop. 1953:222 s. 40) anges att fill medicinalpersonal skall hänföras sådana personer som tidigare varit yrkesverksamma inom vårdgrenen och som tjänstgjort där under viss

Prop. 1980/81:57 36

minimitid. Personalen bör "bestämmas på sådant sätt att det finns anledning antaga att vederbörande fått en i viss mån beslående samhörighet med hälso-och sjukvårdande verksamhet". I 43 § krigssjukvårdskungörelsen anges för vissa personalkategorier en minsta tid för tjänstgöringen inom vården och den längsta tid som förflufit efler tjänstgöringen.

I den nu föreslagna lydelsen av 4 § avses med uttrycket "har tidigare yrkeserfarenhet" i princip detsamma som i nuvarande bestämmelser.

1 särskilda föreskrifler till lagen kommer regeringen att närmare ange de villkor som skall gälla för att en viss personalkategori skall omfattas av tjänsteplikten sedan anställningen har upphört. Dessa grupper bör bestämmas med utgångspunkt i vad som anges i paragrafens andra stycke. Med legitimerade yrkesutövare och de som har en kvalificerad behörighet avses väsentligen de som f. n. omfattas av 43 § krigssjukvårdskungörelsen och 16 § krigsveterinärkungörelsen (1966:768). För dessa kategorier kvarstår tjänsteplikten även efter det alt deras verksamhet pä resp. verksamhetsområde har upphört. För viss personal med kortare ulbildning eller ulan särskild ulbildning kommer även i fortsättningen alt beaktas den tid verksamheten inom hälso- och sjukvården, den allmänna hälsovården eller velerinärverksamhelen varat. Härvid bör tjänsteplikten bestå viss lid efter anställningens upphörande. Förvaltningspersonal eller ekonomipersonal bör endast i begränsad omfattning åläggas tjänsteplikt sedan tjänstgöringen har upphört. Inom de ramar som anges i dessa paragrafer och av de bestämmelser som kommer att utfärdas av regeringen fär det ankomma pä socialstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen att efler samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse närmare ange behörighetskraven för de kategorier som berörs av tjänsteplikten.

Tredje slyckel motsvarar 1 § andra stycket krigssjukvårdslagen.

5§

Samma åldersgränser för tjänsteplikt gäller hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. som f. n. enligt 8 § allmänna tjänstepliktslagen. 1 förhållande lill nuvarande bestämmelser i krigssjukvårdslagen har en nedre åldersgräns införts och den övre har justerats.

I enlighet med vad som redan gäller omfattar tjänsteplikten även personer som inte är svenska medborgare. Detta framgår av andra stycket.

Paragrafens tredje stycke motsvarar 8 § andra stycket krigssjukvårdslagen.

6§

En motsvarighet finns i 9 a § krigssjukvärdslagen (utbildningsplikt för läkare). Med hänsyn till omläggningar av läkarutbildningen har utbildningskravet ändrats till avlagd läkarexamen.

Prop. 1980/81:57 37

Åldersgränsen har höjts från 65 till 70 år för att överensstämma med gränsen för tjänsteplikten enligt 4 §,

Första stycket motsvarar 3 § 1 mom, krigssjukvårdslagen. Andra stycket motsvarar 5 § andra styckei och 7 § fjärde stycket krigssjukvärdslagen och innebär att staten har det organisatoriska och ekonomiska ansvaret såväl för att den civila velerinärverksamhelen förs över lill krigsorganisation som för den krigsorganiserade civila veterinärverksamheten.

8§

Paragrafen motsvarar 10 § krigssjukvårdslagen. I paragrafen har dock lagils in en bestämmelse om att regeringen får överlåta på myndighet att meddela i paragrafen angivna föreskrifter.

9§

Paragrafen motsvarar 11 § krigssjukvårdslagen. Någon anledning att ange att det krävs särskilt försvärande omständigheter för att fängelsestraff skall kunna utdömas har inte ansetts föreligga. I de fall gärningen är belagd med straff i brottsbalken bör straff utdömas i enlighet med vad som anges i denna.

4.3 Förslaget till lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen

2§

Ändringarna är, till den del de inte är enbart redaktionella, följdändringar till den tidigare berörda lagstiftningen,

5 Hemställan

Jag hemsläller att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m, m.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/81:57 38

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Sjukvården i krig (SOU 1978:83)

Uppdraget och utredningens arbete

Utredningen om sjukvården i krig (USIK) har haft till främsta uppgift aU utreda ansvaret för och ledningen av sjukvärden i krig,

1 direktiven angavs

aff sjukvärdens fredsresurser i största möjliga utsträckning skall användas i krig,

att den i fred gällande sjukvårdslagstiftningen bör utgöra grunden för de bestämmelser som skall gälla i krig samt

att étt enhetligt ansvar för verksamheten i fred och krig bör eftersträvas.

Historik (kapitel I)

Efter beslut av riksdagen stiftades år 1953 krigssjukvårdslagen. Med stöd av denna utfärdades år 1955 krigssjukvårdskungörelsen. Lagen och kungörelsen (krigssjukvårdslagsliflningen) gäller - med i huvudsak oförändrad lydelse - alltjämt. Härigenom regleras främst hur den civila hälso- och sjukvården skall organiseras, ledas m. m. i krig saml beredskapsplanläggas i fred.

USIK belyser i kapitel 1 bl. a. den offentliga hälso- och sjukvårdens mycket snabba utveckling under de senasle decennierna. Detla har medfört helt andra förutsättningar för sjukvården i krig än som kunde förutses i den nu 25 år gamla krigssjukvårdslagsliflningen. Utredningen understryker bl. a. betydelsen av att hälso- och sjukvården under 1960-tald fick dl i slorl sett enhetligt landstingskommunalt huvudmannaskap.

Utredningens huvuduppgift har varit att se över den förfatlningsmässiga regleringen av sjukvården i krig och ge denna en utformning som överensstämmer med numera rådande ansvarsförhållanden m. m.

Inför 1977 års försvarsbeslut var sjukvården i krig föremål för dt omfatiande utrednings- och studiearbete (avsnitt 1.4). 1974 års försvarsutredning (1.4.4) konstaterade bl. a. att totalförsvarets sjukvårdsresurser är helt otillräckliga i flera avseenden eller att de inte skulle kunna utnyttjas rationellt. Försvarsutredningen förordade att landstingskommunerna skulle åläggas ett ökat ansvar för sjukvärden i krig. Rörligheten för civil kirurgisk kapacitet skulle behöva öka. Helikoptrar borde i större utsträckning kunna utnyttjas för sjuktransporter i krig. Utbildningen för hälso- och sjukvården i krig borde förbättras och uthålligheten rörande materiel och läkemedel förstärkas.

Prop. 1980/81:57 39

Förutsättningar för hälso- och sjukvård i krig (kapitel 2)

Ulredningen belyser i kapitel 2 förutsättningarna för hälso- och sjukvården i krig. Kapitlet inleds med en kortfattad redogörelse för hur krig drabbat befolkningen i andra länder. Även om vissa för olika krig gemensamma faktorer påvisas, är det inte möjligt att av detta material dra några långtgående slutsatser om vad ett krig skulle innebära för vårt land.

Vilka typer av kriser och krig som bedömts kunna drabba Sverige framgår av 1977 års försvarsbeslut (avsnitt 2.2.1). Planeringen inom totalförsvaret inriktas på alt avhålla från och försvara mol angrepp med konventionella stridsmedel. Skyddet mot ABC-stridsmedel avser åtgärder vid enstaka insatser av kärnladdningar saml av bakteriologiska (biologiska) eller kemiska stridsmedel i begränsad omfattning. Planläggningen innefattar Ocksä åtgärder för att minska konsekvenserna av s. k. fredskriser. Skyddet av civilbefolkningen utgår från att denna inte kommer att utsättas för direkt bekämpning men väl kan drabbas av biverkningar vid dels bekämpning av mililära mål med i första hand konventionella stridsmedel, dels vid markstrider.

Ingenting tyder på, att det fredslida sjukdomspanoramat nämnvärt skulle ändras i krig. Utredningen konstaterar därför, mot bakgrund av bl. a. den ökande andelen äldre i samhället, att en belydande del av sjukvårdens resurser också i krig måste ianspråklas för omhändertagande av långvarigt, svårt sjuka, äldre människor. Begränsningar i vårdstandarden blir dock nödvändiga för dessa liksom för andra patientgrupper.

I samband med stridshandlingar utsätts sjukvården för särskilt svåra problem. Antalet skadade kan bli slorl och vara mycket koncentrerat till tid och rum. Många skadade kan dessulom vara i behov av mycket resurskrävande sjukvärdsinsalser, vilka av medicinska skäl måste sättas in inom en snäv tidsmarginal. Vid sådana lägen måste patienterna behandlas enligt delvis andra principer än i fred. En redogörelse för krigssjukvårdens medicinska grunder lämnas i avsnitt 2.2.4.

Samhällets sjukvårdsresurser i krig är i huvudsak samma som finns redan i fred (avsnitt 2.2.5). En betydande omdisposition av dessa måste dock kunna göras. Fredssjukvårdens organisation och resurser ger enligl ulredningens mening goda möjligheter till en väsentligt ökad "sjukvårdsproduktion" i krig. Utredningen erinrar dock om de allvarliga brister i fråga om sjukvården i krig, som konstaterats av 1974 års försvarsulredning (kapitel 1).

USIK påtalar att den för krig planlagda sjukvårdsorganisationen kommit att i väsentliga hänseenden alltför mycket avvika från den fredsfida. En av svagheterna är den ensidiga inriktningen på de behov av sluten akutsjukvård som krigshandlingar förorsakar samt avsaknaden av en hos landstingskommunerna förankrad helhetssyn på sjukvården i krig. 1 en avslutande bedömning framhålles dock, att få länder har en så god, relativ tillgång på sjukvårdsresurser som Sverige. Den offentliga hälso- och sjukvården med dess höga standard bör därför kunna utgöra en god grund för samhällets hälso- och sjukvård i krig.

Prop. 1980/81:57 40

Totalförsvarets hälso- och sjukvård (kapitel 3)

Hälso- och sjukvård skall i krig bedrivas inom tre organisationer; den civila hälso- och sjukvården, civilförsvaret och försvarsmakten. Försvarsmaktens och civilförsvarets verksamhei skall vara ett komplement till den civila hälso-och sjukvården.

För den civila hälso- och sjukvården i krig svarar huvudmännen för den offentliga hälso- och sjukvården, dvs. landstingskommunerna och de tre landsfingsfria kommunerna.

Nuvarande uppgiftsfördelning inom totalförsvarets hälso- och sjukvård vilar pä principer som fastställdes av 1953 års riksdag. Fredssjukvårdens utveckling sedan dess har medfört att landstingskommunerna kommit alt svara för en allt större del av totalförsvarets sjukvårdsresurser. Med hänsyn till den numera väl utbyggda offentliga hälso- och sjukvården i fred har USIK prövat lämpligheten av ett samlat landsfingskommunalt ansvar för all hälso-och sjukvård i krig (avsnitt 3.3).

Utredningen konstaterar emellertid, alt den sjukvårdstjänst som betjänar de militära förbanden måste vara mycket nära samordnad med den mihtära verksamheten i övrigt. Höga krav ställs på rörlighet, bl. a. därför alt den militära verksamheten skall kunna bedrivas över stora ylor. Försvarsmakten föreslås därför även i framtiden få disponera vissa egna sjukvårdsresurser. Sådana krävs för dels daglig sjukvård vid lindrigare olycksfall och sjukdomar, dels kvalificerat akut omhändertagande vid stridsskador, svåra olycksfall och akuta sjukdomar samt dels akuta sjuktransporter.

Försvarsmakten föreslås svara för de strategiskt och operativt rörliga resurserna, medan den civila hälso- och sjukvården skall svara för alla fasta sjukhus. De militära krigssjukhusen (13 sl) bör överföras till den civila sjukvårdens krigsorganisation. Förhandlingar härom bör upptas mellan staten och berörda sjukvårdshuvudmän (Norrbottens och Västerbottens läns landsting samt Gotlands kommun).

Civilförsvarets ansvar för räddningstjänst och omhändertagande av skadade tillkom i ett läge, då massiva insatser mol tätorter och långvariga räddningsinsatser bedömdes troliga i händelse av krig. Samtidigt var hälso-och sjukvårdens resurser koncentrerade till akutsjukhusen och resurserna utanför sjukhusen starkt begränsade. Nu är bilden en hell annan. Den offentliga hälso- och sjukvården är väl utbyggd. Vidare har åsikterna om hur dt krig sannolikt skulle gestalta sig påtagligt förändrats sedan civilförsvarets sjukvårdstjänst fick sin nuvarande utformning.

Utredningen ansluter sig därför till principen, att civilförsvarets ansvar, uppgifler och resurser för räddningstjänst, inklusive sjuktransporter, bör överföras till kommuner och landsting. I en sådan kommunanknuten civilförsvarsstruktur framträder ett nära samband mellan civilförsvarsverksamheten i krigstid och den fredstida räddningstjänsten, inklusive sjuktransportverksamheten och den medicinska katastrofberedskapen.

Prop. 1980/81:57 41

Frågan om civilförsvarets framtida utformning är f. n. föremål för studier inom civilförsvarsstyrelsen och kommer senare att prövas av 1978 års försvarskommitté. USIK går därför inte närmare in på hur ett kommunan-knutet civilförsvar skulle kunna utformas.

Sjuktransporter (kapitel 4)

Sjuklransportsystemd i krig har utformats med hänsyn till att behovet av sjuktransporter bedöms öka mycket starkt i jämförelse med fredsförhållanden. Transporternas omfattning och karaktär nödvändiggör utnyttjandet av både landsvägs-, järnvägs-, sjö- och flyglransporter.

För att fillgodose de ökade transportbehoven kompletteras fredssamhällets sjuktransporlresurser med bl. a. landsvägstransporlmedel av olika slag, järnvägsenheter samt färjor och flygplan.

USIK har granskat ansvarsfördelningen inom totalförsvaret för organiserande och genomförande av sjuktransporterna i krig. Utredningen konstaterar, att svårare olycks-, skade- och sjukdomsfall inom försvarsmakten ges kvalificerat första omhändertagande där. Många av dessa patienter mäste emellertid transporteras fill civila sjukhus för fortsalt vård. Personella och maleriella resurser för dessa akultransporter bör enligt utredningen ingå i den militära sjukvårdsorganisationen.

Vad gäller övriga sjuktransporter anser USIK, att sjukvårdshuvudmännen bör ges ett samlat ansvar för sjuktransporterna inom länen. Däremot har utredningen inte f. n. anseti sig kunna biträda ett förslag från ÖB om att huvudansvaret för planläggning och krigsorganisering av resurser för sjuktransporter mellan län och civilområden bör åvila civila myndigheter. Vid en kommunalisering av civilförsvarets sjukvårdstjänst, som förordats av utredningen i avsnitt 3.3, torde civilförsvarets sjuktransportresurser komma att överföras till kommuner och landsting. Det ter sig i ett sådant sammanhang naluriigt att ånyo pröva rådande ansvarsförhållanden,

Alarmering för akuta sjuktransporter sker i fred via telefonnumret 90 000, Under de senasle åren har samhällets alarmeringsfunklioner i flertalet län sammanförts i länsalarmeringscenlraler (LAC), Dessa bör enligt USIK kunna utnyttjas för den direkta sjuktransportdirigeringen också i krig. För dt effekfivt utnyttjande av länsalarmeringscentralerna och sjuktransportfordonen krävs dock att dessa kan dirigeras även med radiokommunikationer. Resurserna härför är f. n. helt otillräckliga. Utredningen anser att åtgärder -inklusive förbättring av telekommunikationerna - snarast måsle vidtas, så alt bl. a. LAC funktionsförmåga säkerställs i krig.

1974 års försvarsutredning fann att del skulle vara önskvärt att i slörre utsträckning kunna disponera helikoptrar i krig för transport av skadade. Behovet av helikoptrar för akuttransporter i krig har också påtalats av andra utredningar.

Även USIK finner det önskvärt att i ökad utsträckning disponera

Prop. 1980/81:57 42

helikoptrar för sjuktransporter i krig. För all så skall kunna ske krävs dock ett relativt stort ekonomiskt fillskott utöver nuvarande anslagsramar för totalförsvarets hälso- och sjukvård. Utredningen påtalar vidare att någon samlad bedömning av tolalförsvarels behov av helikoptrar för sjuktransporter i krig inte har gjorts. Ytterligare studier krävs därför innan slutgiltig ställning kan tas.

Utredningen anser att såväl fredssjukvårds- som beredskapsskäl motiverar en längre tids försöksverksamhet i fred med sjuktransporter med helikopter. Kostnaderna för ell ettårigt försök bedöms inte behöva överstiga 3 milj. kr. och föresläs hell läckta av statsmedel.

Ansvar, ledning och samverkan i krig (kapitel 5)

En redogörelse för nuvarande ansvarsförhållanden i krig lämnas i avsnitt 5.1. På lägre regional nivå (länsnivå) är länsstyrelsen högsta civila lotalförsvarsmyndighet och skall verka för att största möjliga försvarseffekt uppnås. Länsstyrelsen åligger bl. a. alt leda den civila hälso- och sjukvården. Länsstyrelsen får besluta om utnyttjandet av värdplatser, omflyttning av medicinalpersonal och omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården samt i övrigl bestämma om utnyttjandel av länets sjukvårdsresurser. Länsstyrelsen får i krig således ett ledningsansvar, som inrymmer befogenheter att besluta om sjukvårdens inriktning och bedrivande. Landstingskommunerna (och de tre landstingsfria kommunerna) svarar däremol endast för drift och förvaltning av sjukvården. Denna - från fredsförhållanden starkt avvikande - ansvarsfördelning i krig mellan landsting och länsstyrelse bygger, som framgått tidigare, på förhållanden som rådde under 1950-talet. Huvudmannaskapet för den offentliga hälso-och sjukvården var då delat mellan stat och landsting.

På högre regional nivå (civilområde) är i krig civilbefälhavaren (CB) högsta civila lotalförsvarsmyndighet. Denna skall samordna de civila försvarsåtgärderna och verka för alt största möjliga försvarseffekt uppnås. I fråga om hälso- och sjukvården skall CB ägna särskild uppmärksamhet åt fördelning av personal-, värd- och laboratorietillgångar och medicinska förnödenheter samt skydd mol biologiska stridsmedel och bekämpande av smittosamma sjukdomar hos människor och husdjur. Civilbefälhavaren får besluta om förflyttning inom civilområdel av medicinalpersonal och omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården.

För samverkan i krig mellan civilbefälhavare och militärbefälhavare (MB) i sjukvårdsfrågor skall i varje civilområde finnas ett särskilt samarbetsorgan, regionala sjukvårdsledningen (RSL).

Centralt leds den civila hälso- och sjukvården i krig under regeringen av socialstyrelsen. Slyrelsen får besluta om förflyttning av medicinalpersonal eller omflyttning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården.

Prop. 1980/81:57 43

För samverkan inom totalförsvaret på central nivå finns ett särskilt samarbelsorgan i krig, centrala sjukvårdsledningen (CSL). I CSL ingår representanter för överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk och Apoteksbolaget AB.

Ansvarsprincipen på länsplanet

Ansvarsprincipen, dvs. principen att ansvar i fred för viss verksamhet följs av ansvar alt förbereda, genomföra och leda samma verksamhet i krig, om den då skall fortgå, är grundläggande för totalförsvaret. I sina överväganden och förslag (avsnitt 5.2.1) framhåller USIK inledningsvis all ansvarsprincipen måsle tillämpas också för hälso- och sjukvården.

Ulredningen konstaterar att det alltmer har framstått som mindre sannolikt att hälso- och sjukvården skulle kunna organiseras och bedrivas effektivt under krig på det sätt som gällande krigssjukvårdslagsliftning m.m. anger. Utredningen föreslår därför att landstingskommunerna i en kris- eller krigssituation inte bara skall fatta löpande beslut av drift- eller förvaltningskaraktär utan ocksä - inom länd - besluta om förflyttning av sjukvårdens personal, omfördelning av utrusining och förnödenheter, hemskrivning eller förflyttning av sjuka och skadade samt i övrigl besluta om ändrade principer för resursernas användande.

Landstingen bör, framhåller utredningen, ocksä i krig svara för sjukvårdsverksamheten pä grundval av fastlagda sjukvärdspolitiska mål och inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid planlägger, beslular om och genomför landstingen de förändringar av verksamhetens omfattning, inriktning etc, som kan föranledas av de övergripande anvisningar och föreskrifter som länsstyrelsen, civilbefälhavaren eller socialstyrelsen meddelar.

Länsstyrelsernas specifika ansvar i krig för den civila hälso- och sjukvården föreslås överförd lill landstingskommunerna. Länsstyrelsernas ansvar för denna verksamhet begränsas till ärenden som kräver beslut av länsstyrelsen i dess egenskap av högsta civila samordnande lotalförsvarsmyndighet inom länet. Den landstingskommunaia verksamheten skall givetvis bedrivas mot bakgrund av länsstyrelsens övergripande beslut om inriktning och samordning av de civila försvarsansträngningarna.

Landstingskommunal lednings- och förvaltningsorganisation i krig

Den landstingskommunala lednings- och förvaltningsorganisationen kommer i krig delvis att förändras och utvecklas. Krigssamhällets specifika krav torde främst motivera särskilda åtgärder för att tillförsäkra landstingels sjukvårdsledning kontinuerlig kännedom om läget inom sjukvårdsområdet samt för hantering av sjukvårdens viktiga försörjningsfrågor och den omfattande sjuktransportverksamheten. Mot denna bakgrund torde en krigsorganiserad landstingskommunal lednings- och förvaltningsorganisa-

Prop. 1980/81:57 44

lion kunna utformas med utgångspunkt i funktionerna ledning, sjukvårdsadministration, försörjning, sjuktransporter samt rapportering och lägesredovisning. Tyngdpunkten i krigssamhället ligger dock pä sjukvårdsdistrikten (motsv.) och sjukvårdsinrättningarna. Kraven på organisationen pä lokal nivå har inte behandlats av ulredningen.

Gruppering

För att skapa goda betingelser för samverkan i krig föreslår utredningen alt landstingels sjukvårdsledning grupperas vid krigsuppehållsplatsens ytterdel (den s. k. A 2-delen) tillsammans med försvarsområdesstabens hälso- och sjukvårdsavdelning och personal från länsstyrelsen. Av ulrymmesskäl har gruppering vid den s. k. A 1-delen inte förordats. Vid denna bör dock finnas viss landstingskommunal representation i form av kontaktpersoner.

Samverkan

Samarbetet i krig mellan de två länsmyndigheterna länsstyrelse och landsfing kan upprättas och bedrivas på olika sätt, beroende bl. a. på regionala och lokala förhållanden. Ett allmänt, löpande samarbete bör i viktiga principfrågor främst utövas av landshövdingen och förvaltningsutskottets ordförande samt inrymma erforderlig samverkan med försvarsområdesbefälhavaren.

Beslut om gemensam inriktning och samordnat utnyttjande av de totala hälso- och sjukvårdsresurserna måsle kunna fattas vid behov. I krig kan del därför vara nödvändigt med regelbundna och formaliserade överläggningar mellan företrädare för landsting, länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare. Utredningen föreslår att en representant för varje myndighet konstituerar ett samverkansorgan; länssjukvårdsberedningen (LSB). LSB skall inte vara något ledningsorgan och övertar inte det ansvar som åvilar respektive myndighet. Beslut skall visserligen kunna fattas i anknytning till gemensamma överläggningar men inte av LSB som sådant utan av respektive myndighet genom sin befullmäktigade representant.

Socialstyrelsen bör, i samråd med andra berörda myndigheter, utfärda föreskrifter och råd om hur det länsvisa samarbvitd skall bedrivas. Föreskrifterna får dock inte vara så detaljerade och bindande att de inte medger att samarbetet kan utformas med utgångspunkt i de mellan länen varierande förutsättningarna m. m.

Högre regional nivå

På högre regional nivå har utredningen funnit det angelägel att förstärka landstingskommunernas inflytande över de beslut som på denna nivå fattas om den civila hälso- och sjukvården. En möjlighel skulle därvid vara att i krig

Prop. 1980/81:57 45

ålägga samtliga berörda landstingskommuner ett gemensamt ansvar för den civila hälso- och sjukvårdens samlade tillgångar och deras utnyttjande inom civilområdet. Landsfingskommunerna skulle, inom ramen för CB:s övergripande beslut och anvisningar, besluta om förflyttning av personal, patienter och förnödenheter samt om ändrade principer för resursernas användande. För att svara för dessa uppgifler skulle del vara nödvändigt alt inom varje civilområde inrätta en "högre" landstingskommunal sjukvårdsledning.

Utredningen har dock funnit, alt ansvarel för operativ ledning av den civila hälso- och sjukvården inom civilområdel oförändrat bör åvila CB. En utveckling och breddning av det fredsfida regionsjukvårdssamarbetd kan dock, framhåller utredningen, ge anledning att i ett längre tidsperspektiv på nylt pröva denna fråga.

Inom CB:s sektion B handläggs ärenden om såväl landstingskommunal hälso- och sjukvård som statlig och primärkommunal allmän hälsovård m.m. Detta förhållande, som har en historisk förklaring, innebär en risk för att de viktiga frågorna om allmän hälsovård, djursjukvård etc. inte får full genomslagskraft, då de är helt inordnade i de påträngande sjukvårdssammanhangen. USIK föreslår därför att CB:s sektion B delas upp på två sekfioner; en sektion för allmän hälsovård m. m. samt en sjukvårdssek-fion.

I sjukvårdssektionen är det nödvändigt med medverkan från personer med ingående kunskap om och erfarenhet av ledning och drift av den civila hälso-och sjukvården samt av regionsjukvårdssamarbete. Krigsplacerad chef för sektionen förutsätts vara en inom den civila hälso- och sjukvården verksam person frän något av de i civilområdet ingående landstingen. Även i övrigt bör personal i huvudsak hämtas från landstingen och regionsjukvårdsnämndernas kanslier.

Samarbetet mellan CB och MB i sjukvårdsfrågor bör bedrivas pä i princip samma sätt som föreslagits gälla inom länen. Chefen för CB:s sjukvårdssektion respektive miloläkaren bör konstituera samverkansorganet regionala sjukvårdsberedningen (RSB), som ersätter nuvarande regionala sjukvårdsledning (RSL). I anknytning till gemensamma överläggningar i RSB skall vid behov beslut kunna fattas för CB respektive MB enligt bemyndigande. För att samarbetet skall kunna bedrivas på dt smidigt sätt måste vidare milostabens och civokansliets enheter för sjukvårdsledning vara samgrupperade.

Central nivå

Även på central nivå har utredningen övervägt om en "central" landsfingskommunal sjukvårdsledning borde inrättas i krig, Ulredningen har emellertid funnit att del centrala, operativa ledningsansvaret för den civila hälso- och sjukvården i krig bör vara en statlig angelägenhet och åvila socialstyrelsen.

Prop, 1980/81:57 46

Socialstyrelsen föreslås därför i krig, utöver då kvarstående fredsuppgifter, äga att besluta om förflyttning av personal, patienter och förnödenheter samt i övrigl bestämma om de civila hälso- och sjukvårdsresursernas utnyttjande.

Den nödvändiga anknytningen av socialstyrelsens verksamhet i krig till den landstingskommunala sjukvårdsorganisationen bör ske genom att personer som i fred är verksamma inom det landstingskommunala området i erforderlig utsträckning krigsplaceras inom slyrelsen.

Liksom på länsnivå och högre regional nivå måste, för samordnat utnyttjande av sjukvårdsresurserna, ett samarbete mellan olika myndigheter ske i former som planlagts och övats i fred. Beslut på central nivå i ärenden som rör mer än en gren av totalförsvarels hälso- och sjukvård skall därför kunna fattas för respektive myndighet av bemyndigade representanter i anknytning till formaliserade överläggningar inom en central sjukvårdsberedning (CSB). CSB ersätter nuvarande centrala sjukvårdsledning (CSL).

Representanter för socialstyrelsen, ÖB, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) och Apoteksbolaget AB föreslås ingå i CSB. Jämfört med nuvarande CSL innebär detta att ÖEF tillkommer, medan lanlbruksstyrelsen och statens livsmedelsverk inte behöver vara permanent företrädda. Det är enligt utredningens mening tillräckligt om representanter för dessa senare myndigheter vid behov kan medverka i CSB.

Den dominerande ställning som den civila hälso- och sjukvården intar, talar för alt CSB borde samgrupperas med socialstyrelsen. Detta är dock f. n.. med de sambands- och kommunikationsmöjligheter som styrelsen bar tillgång till pä sin krigsuppehållsplats, inte möjligt. CSB bör därför, liksom nuvarande CSL, tills vidare samgrupperas med högkvarteret.

Anvisningarom samverkan på olika nivåer bör utfärdas av socialstyrelsen i samråd med andra berörda myndigheter.

Förberedelser i fred (kapitel 6)

USIK behandlar i kapitel 6 planläggningen i fred, utbildningen för hälso-och sjukvården i krig, personalförsörjningen samt materiel- och försörjningsberedskapen.

Planläggning

I fråga om planläggning (6.1) för sjukvården i krig konstaterar utredningen att beredskapsfrågor inle ingår i den fredstida sjukvårdsplaneringen, ulan hanteras i särskild ordning vid sidan om fredssjukvården och dess utveckling. Beredskapsplanläggningen bygger inle på en i fredsverksamhelen tillräckligt förankrad helhetssyn på hälso- och sjukvården i krig som ett sammansatt och avvägt system.

Prop. 1980/81:57 47

Landstingskommunerna föreslås mera aktivt än hittills planlägga för sjukvården i krig. Planläggningen bör i så stor utsträckning som möjligt bedrivas inom ramen för den fredslida sjukvårdsplaneringen. Den medicinska katastrofberedskapen i fred bör ses som ett led i sjukvårdsberedskapen inför krig. Nuvarande centrala detaljreglering av beredskapsplanläggningen föreslås så långt möjligl ersatt med övergripande ramar, som främst skall syfta lill all planläggningen fär en viss enhetlig, samordnad inriktning. Slalen bör, liksom hittills, svara för de merkostnader som landstingskommunerna åsamkas för planläggning och andra förberedande åtgärder för beredskap och krig.

Ulbildning

Utbildningen av personal för hälso- och sjukvården i krig (6.2) uppvisar en myckel splittrad bild. Försvars- och katastrofmedicinska aspekter beaktas redan i samband med grundutbildningen för vissa grupper, t. ex. läkare och sjuksköterskor. Socialstyrelsen bedriver viss utbildningsverksamhet för den personal som är krigsplacerad inom den civila hälso- och sjukvården. Inom försvarsmakten sker utbildning av den personal som tjänstgör i den militära sjukvårdsorganisationen. Den i civilförsvarels sjukvårdstjänst ingående personalen får en viss, mycket begränsad ulbildning.

Flertalet anställda inom sjukvården har under sin yrkesutbildning eller yrkesverksamhet inte fått nägon särskild utbildning alls om de speciella svårigheter sjukvården utsätts för vid katastrof eller krig.

Utredningen har funnit det väsentligt att tolalförsvarels sjukvårdspersonal har en gemensam kunskapsbas dels om sjukvärdens i krig innehåll, dels om de skilda sjukvårdsorganisationernas funktion och ledning. Med dt sådant synsätt är det naturligt att eftersträva att den nuvarande, på flera huvudmän splittrade, utbildningsverksamheten ersätts av en för totalförsvaret så långt möjligt gemensam och samordnad utbildningsorganisation. Det har emellertid inte ankommit på USIK alt närmare behandla utbildningen för sjukvården i krig. Ulredningen har dock funnit en parlamentarisk översyn av utbildningen för totalförsvarets hälso- och sjukvård i krig så angelägen, att den genom skrivelse till regeringen den 14 november 1978 hemställt om ett tilläggsuppdrag för att kunna la upp även dessa frågor (bilaga 4).

Vissa allmänna synpunkter på utbildningen redovisas i belänkandet. Angelägenheten av att ge försvars- och katastrofmedicinsk ulbildning en naturlig anknytning till fredssjukvården betonas. Ett ökat landstingskommunalt ansvarstagande för utbildningen förordas. Ulredningen understryker också vikten av att ledningsövningar för krigsorganiserade landsfingskommuner kommer till stånd. Sjukvården bör vidare få större tyngd i den övningsverksamhet som bedrivs på olika nivåer inom totalförsvaret.

Läkare omfattas av särskild utbildningsplikt i fred. De kan åläggas att under högst 60 dagar delta i utbildning och övning för tjänst. I princip anser

Prop. 1980/81:57 48

utredningen att all personal inom hälso- och sjukvården bör omfattas av sådan utbildningsplikl i fred. En utvidgning av ulbildningsplikten skulle bidra till att ytterligare stärka sjukvärdens funktionsförmåga vid fredskala-strofer och i krig. Eftersom konsekvenserna av en sådan åtgärd är svåröverskådliga bör denna fråga prövas närmare vid en fortsatt parlamentarisk översyn av utbildningsfrågorna.

Personalplanering

För alt sjukvården skall kunna fylla sin vikliga funktion i krig är del nödvändigt med en redan i fred väl genomförd personalplanering (6.3). Krigssjukvårdslagen innehåller bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Annan personal, t. ex. adminstraliv personal, ekonomipersonal, teknisk personal, kan i vissa fall disponeras med stöd av allmänna tjänstepliklslagen. Utredningen har funnit, att denna uppdelning av sjukvårdens personal i två kategorier försvårar sjukvårdens personalförsörjning i krig och inte är ändamålsenlig. En enhetlig tjänsteplikt för all personal inom hälso- och sjukvården föresläs därför införd. Den nödvändiga fördelningen av personal mellan försvarsmakten, den civila hälso- och sjukvården och civilförsvaret bör, som redan nu är fallet, ske genom dt löpande samarbete mellan socialstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse och även innefatta erforderligt samråd med berörda sjukvårdshuvudmän.

Landstingskommunerna har successivt tagit pä sig en allt slörre del av ansvaret för den civila hälso- och sjukvårdens personalplanering. Kostnaderna härför bör enligt USIK omfattas av statens bidrag till landstingskommunerna (kapitel 7).

Materiel- och försörjningsberedskapen

Materiel- och försörjningsberedskapen för sjukvården i krig (6.4) har behandlats av flera utredningar under 1960- och 1970-lalen. Samtliga har varit eniga om alt landstingskommunerna i ökad utsträckning borde medverka vid beredskapslagring för hälso- och sjukvårdens behov. Utredningen har därför genom skrivelse i juli 1978 föreslagit att förhandlingar upptas om kommunal och landstingskommunal medverkan i materiel- och försörjningsberedskapen (bilaga 5).

Kostnader och finansiering (kapitel 7)

Statens kostnader för planläggning, utbildning och andra förberedande åtgärder i fred för verksamheten inom den civila hälso- och sjukvården i krig (programmet Sjukvård) beräknas 1978/79 uppgå till drygt 58 milj. kr. En stor del av denna summa - ca 50 milj. kr. - avser koslnader för materiel- och försörjningsberedskapen (investeringar för beredskapslager av läkemedel.

Prop. 1980/81:57 49

anskaffning av utrustning samt driftkostnader för beredskapslagring av läkemedel, utrusining m. m.).

Till sjukvårdshuvudmännen utgår statsbidrag för beredskapsplanläggning med knappt 3 milj. kr. (1978).

USIK erinrar i sina överväganden och förslag (avsnitt 7.2) om att sjukvården i krig och under avspärrning i enlighel med 1977 års försvarsbeslut måste ägnas särskild uppmärksamhet. Riksdagen har genom bifall till proposition 1976/77:74 uttalat att sjukvårdsresurserna är helt otillräckliga under avspärrning och krig eller att de inle kan utnyttjas rationellt och att del är angeläget alt bristerna undanröjs.

Regeringen har i april 1978 meddelat filläggsdirektiv till samtliga kommittéer angående finansiering av reformer. Regeringen framhåller bl. a. att kommittéerna noga bör överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skall kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser inom del område kommitténs förslag avser.

USIK anser att det inte finns någol utrymme för omprövning och omprioritering av pågående verksamheter inom hälso- och sjukvårdsberedskapens område, om 1977 års försvarsbeslut skall kunna fullföljas. Utredningen understryker istället alt den i försvarsbeslutet avsedda satsningen på sjukvården i krig ännu inte helt slagit igenom pä kostnadssidan på grund av att ställning inte lagils till omfattningen av beredskapslagringen av sjukvårdsmaleriel av förbrukningskaraktär.

De kostnadsökningar som direkt föranleds av USlK:s förslag inskränker sig till höjda anslag för den landstingskommunala beredskapsplanläggningen (nedan). Utredningen har vidare föreslagit en ettårig försöksverksamhet med sjuktransporter med helikopter till en kostnad av högst 3 milj. kr. (kapitel 4).

Därest den statsfinansiella situationen inte skulle medge en ökad medelstilldelning bör en omfördelning av lotalförsvarsanslagen ske.

Vad gäller statsbidragsgivningen till den landsfingskommunala beredskapsplanläggningen föreslår USIK all förhandlingar upptas mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen. Utgångspunkten bör därvid vara att statsbidraget skall läcka koslnaderna för all landstingskommunal beredskapsplanläggning, för personalplanering samt viss utbildning och information.

Vissa andra utredningar (kapitel 8)

Utredningen redogör i kapitel 8 för vissa andra utredningar av betydelse för sjukvården i krig, bl. a. hälso- och sjukvårdsutredningen (HSU), regionsjukvårdsulredningen och 1978 års försvarskommitté.

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 57

Prop. 1980/81:57 5ö

Författningsmässig reglering (kapitel 9)

Utgångspunkten för den författningsmässiga översyn som utredningen har genomfört har varit, alt den i fred gällande sjukvårdslagstiftningen bör utgöra grunden för de bestämmelser som skall gälla i krig. Ulredningen har inte funnit det motiverat att bibehålla den nuvarande, särskilda krigssjukvårdslagstiftningen. Sjukvårdslagen och -kungörelsen bör således, så långt möjligt är, gälla också i krig. Regeringen föreslås dock få meddela föreskrifler om sjukvården i krig, som skall gälla även i den mån de strider mol sjukvårdslagen eller annan fredstida sjukvårdslagstiftning.

Lagen om kommunal beredskap ålägger kommuner och landstingskommuner att under beredskapstillständ upprätthålla eller utöva för totalförsvaret viktig verksamhet som landstingskommunen svarar för redan i fred samt att planlägga härför. Lagen gäller dock inle i fråga om hälso- och sjukvård om den strider mol krigssjukvårdslagsliflningen. Utredningen föreslår all lagen om kommunal beredskap utvidgas till alt utan inskränkningar omfatta all landstingskommunal verksamhet. Härigenom får landstingskommunerna ett enhetligt ansvar för all sin verksamhei i krig och planläggning härför i fred.

Krigssjukvårdslagsliflningen innehåller utförliga bestämmelser om ledning av den civila hälso- och sjukvården och om samverkan inom totalförsvaret. Dessa bestämmelser bör ersättas med allmänna föreskrifter i den kommunala beredskapslagstiftningen om ledning och samverkan inom totalförsvaret.

I fråga om den särskilda tjänsteplikten i krig för medicinalpersonal föreslår USIK alt denna utvidgas lill alt omfatta all personal inom hälso- och sjukvården. Bestämmelser härom bör meddelas i en särskild lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal. För veterinärpersonal bör bestämmelser om tjänsteplikt intas i en särskild krigsveterinärlagsliflning.

Prop. 1980/81:57 51

BUaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvården i krig (USIK)

Yttranden över betänkandet har lämnats av rikspolisstyrelsen (RPS), överbefälhavaren (ÖB), försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverkd, civUförsvarsstyrelsen, försvarets rationaliseringsinstitut (FRI), socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium (SBL). transporlnämnden, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), lanlbruksstyrelsen, slatens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), riksnämnden för kommunal beredskap, samtliga länsstyrelser, samtliga civilbefälhavare, televerket, sjöfartsverket, luftfartsverket. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, samtliga landstingskommuner samt av Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner. Apoteksbolaget AB, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Centralorganisationen SACO/SR.

1 Allmänt

Utredningens huvudförslag rörande ansvaret för och ledningen av sjukvården i krig berör främst länsstyrelserna och landstingens ledningsfunktion inom totalförsvaret samt civilförsvaret.

Allmänt kan sägas att flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran merparten av utredningens olika förslag.

1 huvudfrågan om det regionala ledningsansvaret är i princip landstingskommunerna beredda att la på sig ansvarel medan flera länsstyrelser och civilbefälhavarna ställer sig tveksamma eller avvisar ulredningens förslag i denna del.

1 förslag som berör civilförsvaret hänvisar flera remissinstanser lill pågående ulredningar om s. k. kommunanknutet civilförsvar och vill först avvakta resultaten av dessa innan ställning tas till ulredningens förslag.

Utredningens förslag har i sin helhet tillstyrkts av RPS, försvarets rationaliseringsinstitut, ÖEF, sjöfartsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Hallands och Skaraborgs län. flertalet landstingskommuner bl. a. Stockholms, Uppsala, Ösiergötiands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Krislianslads, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västernorrlands läns landstingskommuner. Göteborgs kornmun och Gollands koimnun.

Utredningens förslag i dess helhet har avstyrkts av bl. a. länsstyrelsen i Kopparbergs län som anser att förslaget inte f. n. bör läggas till grund för beslut om krigssjukvårdens utformning, ledning m. m. Enligl länsstyrelsens uppfattning bör ett fortsatt utredningsarbete beträffande krigssjukvården bedrivas. Delta bör nära ansluta till pågående utredningar om den framtida

Prop. 1980/81:57 52

sjukvården i fred. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands lån, civUbefälhavaren i Östra civUområdet, civilbefalhavaren i Bergslagens civilområde och civilbefälhavaren i Nedre Norrland.

Civilbefälhavaren i Södra civilområdet framhåller att de i betänkandet framlagda förslagen i sina grundläggande delar är oförenliga med totalförsvarets iniresse av en enhetlig och effektiv ledning av hälso- och sjukvården i krig. Civilbefälhavaren anser därför alt betänkandet inte kan läggas till grund för någon reform av förevarande område eller för ändring av nu gällande författningsreglering.

2 Historik (kapitel 1)

Ulredningen belyser i kapitel 1 bl. a. den offentliga hälso- och sjukvårdens mycket snabba utveckling under de senaste decennierna. Della har medfört helt andra förutsättningar för sjukvården i krig än som kunde förutses i den nu 25 år gamla krigssjukvårdslagstiftningen. Utredningen understryker bl. a. betydelsen av att hälso- och sjukvården under 1960-talet fick ett i stort sett enhetligt landstingskommunall huvudmannaskap.

ÖB framhåller att ändrade ansvarsförhållanden och ledningsprinciper för sjukvården i krig inle får innebära någon avvikelse från 1974 års försvars-utredningskonstaterande all övriga lotalförsvarsgrenar på grund av krigets krav måste anpassas till hur det mililära försvaret är avsett att verka i krig.

I utredningens redovisning borde enligt socialstyrelsens uppfattning starkare ha påtalats den samverkan inom planeringen för hälso- och sjukvården i krig som sker med övriga tolalförsvarsmyndighder.

Enligt Göteborgs och Bohus läns landstingskommun har den snabba tillväxten av sjukvårdsresurserna som skett under 60- och 70-talen lill slor del inneburit en utökning av resurserna för äldre, långvarigt sjuka människor. 1 krig utgör främst tillgången på kirurgisk kapacitet den begränsande faktorn. Om våra resurser för kirurgi i dag i stort sett svarar mot behoven kommer de att under krig vara klart underdimensionerade.

3 Förutsättningar för hälso- och sjukvård i krig (kapitel 2)

Ingenting tyder enligt ulredningen pä att det fredstida sjukdomspanoramat nämnvärt skulle ändras i krig. Utredningen konstaterar därför, mot bakgrund av bl. a. den ökande andelen äldre i samhällel, att en betydande del av sjukvårdens resurser också i krig måste tas i anspråk för omhändertagande av långvarigt, svårt sjuka, äldre människor. Samhällels sjukvårdsresurser i krig är i huvudsak samma som finns redan i fred. En belydande omdisposition av dessa måste dock kunna göras. Fredssjukvårdens organi-

Prop. 1980/81:57 53

sation och resurser ger enligt utredningen goda möjligheter till en väsentligt ökad "sjukvårdsproduktion" i krig.

Över delta kapitel har ÖB, socialstyrelsen, SBL, UHÄ, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län, civilbefälhavaren i Övre Norrland, landstingskommunerna I Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs. Västerbottens och Norrbottens län samt SACO/SR yttrat sig.

ÖB och även SACO/SR anser att en medicinsk bedömning av de skadades behandlingsbehov skall kunna ske nära skadeplatsen. För att tillgodose dessa krav måste kvalificerad personal (leg. sjukskötare, underskötare) tillföras förbanden på kompani- resp. plutonsnivå, vilket sålunda ökar försvarsmak-lens behov av sådan personal.

Socialstyrelsen anser att de inledande avsnitten i delta kapitel ger en god bild av rubricerade fömtsättningar. Styrelsen understryker härvid vikten av utredningens förslag, alt landstingskommunernas planering för sjukvården i krig blir mera aktiv och därmed integreras med övrig planering inom landstingskommunerna. Huvudbördan av planeringen för sjukvården i krig har dock inte legat på de krigsplacerade befattningshavarna på landstingskommunerna ulan på s. k. beredskapsplanläggare. Dessa har enligt styrelsen haft svårigheter att få denna planläggning "levande" för de beslutsfattare som skall svara för detta i ett krig.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län samt SA CO/SR är av den uppfattningen att det fredslida sjukdomspanoramat kommer att förändras i krig. Härvid avses skador till följd av krigshandlingar, som dessutom kan komma att åsamka bortfall av, förutom sjukvårdsresurser, andra resurser väsentliga för den fysiska och psykiska hälsan.

Kopparbergs läns landstingskommun anser alt ulredningens bedömning, att en av svagheterna i den planlagda krigssjukvårdsorganisationen är dess ensidiga inriktning på behovet av sluten akutsjukvård, synes något överdriven. Nuvarande planläggning inrymmer enligt landstingskommunen primärvård, långtidsvård och psykiatrisk vård. Komplettering av övriga verksamheter sker i samband med den landstingskommunala beredskapsplanläggningen. Enligt Östergötlands läns landstingskommun har primärvårdens betydelse i krig sedan länge insetts och beaktats i dess beredskapsplanläggning.

Länsstyrelsen i Kalmar län delar utredningens uppfattning alt försvarsmaktens och civilförsvarets sjukvårdsplanläggning inte är tillräckligt samordnad med landstingskommunens sjukvårdsplanläggning, men anser att bristerna kan avhjälpas inom nuvarande organisation.

Värmlands läns landstingskommun år väl medvetet om svårigheter och ofullständigheter i den nuvarande beredskapsplanläggningen. Bristerna avhjälps emellertid inte enbart genom att överflytta ansvaret i högre grad än hittills på sjukvårdshuvudmännen. Skall en reell förbättring åstadkommas, måste större resurser avdelas för sjukvårdens krigsberedskap. Denna insats

Prop. 1980/81:57 54

måsle emellertid helt finansieras med statsmedel, då något utrymme för dessa kostnadsökningar ej kan beredas inom landstingskommunens budget inom överskådlig framlid.

Norrbottens läns landstingskommun konstaterar att den övergripande planeringen för dess fredslida verksamhei i allt högre grad sker med sikte på alt hälso- och sjukvårdens resurser snabbt måste kunna anpassas till en krigssituation.

4 Totalförsvarets hälso- och sjukvård (kapitel 3)

Ulredningen föreslår dels att försvarsmakten även i fortsättningen disponerar vissa egna sjukvårdsresurser, dels att förhandlingar las upp om alt föra över krigssjukhusen till landstingskommunerna. Utredningen ansluter sig till principen att civilförsvarets ansvar, uppgifter och resurser för räddningstjänst inkl. sjuktransporter bör föras över lill kommuner och landstingskommuner, men hänvisar till att frågan skall prövas av 1978 års försvarskommilté.

Förslaget att försvarsmakten även i framliden skall ha egna sjukvårdsresurser biträds eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Flertalet av de remissinslanser som uttalat sig angående ulredningens förslag att de 13 fasta krigssjukhusen i övre Norrland och på Gotland, förs över fill den civila hälso- och sjukvården stöder förslagel.

ÖB framhåller härvid särskilt betydelsen av att målsättning, organisation och lokalisering ej ändras efter ell överförande utan att samråd sker med berörda myndigheter inom totalförsvaret. Av särskild belydelse är all kapaciteten ej sänks samt att den rörlighet som krigssjukhusen kommer alt få i form av rörliga operationslag med utrusining inte begränsas. Liknande synpunkter framförs av försvarets sjukvårdsstyrelse. Styrelsen anser också att organisationen av beredskapssjukhus på Gotland innebär att kapaciteten uttryckt i antalet vårdplatser mer än femdubblas. Enligt styrelsen föreligger skäl att noggrant granska de reella förutsättningama och jämföra dessa med den lösning som ett bibehållande av Gotlands krigssjukhus inom försvarsmakten innebär, såväl från insats- som från kostnadssynpunkt. Förhandlingar med Apoteksbolaget AB krävs också rörande omsättningen av krigssjukhusens utrusining av läkemedel.

Socialstyrelsen godtar principiellt förslagel om alt krigssjukhusen överförs till den civila sjukvården, men att man bör se på de praktiska konsekvenserna först. Slyrelsen anser del vara nödvändigt alt - innan man tar slutlig ställning i detaljerna - se över de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna av förslagel. Härvid påpekas att personalresurserna i fred i de landstingskommuner som berörs är knappa. En överföring av personal från andra landstingsområden måste därför ske. Det är styrelsens uppfattning alt de förhandlingar som skall föras blir av generell art och sålunda inte enbart

Prop. 1980/81:57 55

begränsade till de tre nu aktuella landstingskommunerna, om man av olika skäl i framliden önskar omfördela krigssjukhus fill annan sjukvårdshuvudman.

Västerbotiens läns landstingskommun förutsätter att överförandel sker ulan kostnad för landstingskommunen sedan nuvarande krigssjukhus upprustats enligt gällande planer och att överförandet avser all planläggning av bl. a. personal, utrustning och lokaler.

Norrbottens läns landstingskommun utgår från att den pågående upprustningen av krigssjukhusen fullföljs innan överlagandel och alt landstingskommunen i någon form får insyn i upprustningsarbetet. Genom insynen skulle övertagandel - och de förhandlingar som skall föregå övertagandet -underlättas.

Gotlands kommun framhåller att principiellt fär ett enhetligt ansvar för planering och drift av beredskapssjukhus och nuvarande krigssjukhus anses väl motiverat bl, a, från samordningssynpunkt. För kommunens del är det emellertid knappast möjligt att ta ställning till en, i förhållande lill nuläget, gigantisk krigssjukvårdsorganisalion förrän resultatet av de förutsatta förhandlingarna kan överblickas.

1 fråga om utredningens principuttalande alt civilförsvarets ansvar, uppgifter och resurser för räddningstjänst och sjuktransporter överförs till primärkommuner och landstingskommuner tar flera remissinslanser inte ställning till i avvaktan på civilförsvarsstyrelsens egna ulredningar och försvarskommilténs ställningstagande i frågan. Av sådan uppfattning är bl. a. socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, RRV. ÖEF, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västernorrlands län samt Norrbottens läns landstingskommun.

Väslernorrlands läns landstingskommun förordar en successiv överföring av ansvaret så till vida att civilförsvaret fortsättningsvis svarar i fred för planläggning, utbildning, materiel, fordon m. m. Vid krigsorganisering inordnas civilförsvarels sjukvårdsresurser i landstingskommunernas sjukvårdsorganisation.

Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, landstingskommunerna i Östergötlands och Skaraborgs län samt LO delar ulredningens uppfattning.

Vissa remissinstanser ställer sig negativa till ell överförande, bl, a, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Örebro län samt civUbefälhavaren i Bergslagens civilområde.

Civilbefalhavaren i Östra civilområdel framhåller att någol beslul om civilförsvarets kommunalisering inte har fattals och att förslaget inte är invändningsfritt. Därför bör beslut om sjukvården i krig f. n. inte utgå från att kommunerna får detta ansvar.

Prop. 1980/81:57 56

5 Sjuktransporter (kapitel 4)

Utredningens förslag all försvarsmakten skall ha vissa egna resurser för akuta sjuktransporter biträds eller lämnas ulan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag aU de s. k. omfördelningstransporterna (transporter mellan sjukvårdsanläggningar) oförändrat skall åvila försvarsmakten avstyrks av bl. a. ÖB, försvarets sjukvårdsstyrelse, SBL, ÖEF, länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands län. civilbefälhavarna i Södra och Övre Norrlands civilområden och SACO/ SR.

Transportnämnden framhåller att ansvaret för planläggning och krigsorganisering av erforderiiga resurser för omfördelningstransporter är fördelat på olika myndigheter. Detta kan i och för sig vara lämpligt. Ansvaret för det totala behovet av kapacitet bör dock åläggas en enda myndighet, lämpligen socialstyrelsen säsom ansvarig för planläggningen av den civila sjukvården i krig. ÖB har en liknande uppfattning.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att omfördelningslransporterna bör ledas av civilbefälhavaren.

Malmöhus och Väslernorrlands läns landstingskommuner framhåller att frågan om omfördelningstransporter mellan län och civilområden bör utredas ytterligare. Av samma uppfattning är statens jordbruksnämnd.

Vissa remissinstanser bl. a. socialstyrelsen påpekar att en parlamentarisk kommitté (K 1979:01 räddningstjänstkommittén) bl. a. skall behandla frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. Delta förhållande jämte det otillräckliga studieunderlag som f. n. finns gör att ett slutligt ställningstagande till ansvarsfrågan m. m. bör vila t. v. Styrelsen menar att sjuktransporter i krig bör studeras i de samordnade studier, som sker på sjukvårdssidan under perspektivsludiernas fas 2 inför 1982 års försvarsbeslut.

Utredningens förslag att landstingskommunerna skall få ansvaret för civilförsvarets sjuktransporter tillstyrks av bl. a. slalskonlorel, riksnämnden för kommimal beredskap, länsstyrelserna i Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Vissa länsstyrelser och civilbefälhavarna ställer sig däremol avvisande lill ett ändrat ansvar för sjuktransporterna i krig.

Länsstyrelsen i Stockhohn framhåller att sjuktransporlresurserna är en integrerad del i civilförsvarets räddningssystem. Länsstyrelsen kan därför inle förorda en överföring av civilförsvarets sjuktransportresurser till annat organ eftersom det inte kan anses rimligt att en myndighet har ansvaret för en annan myndighets resurser.

Civilbefälhavaren i Övre Norrland anser alt för civilförsvarets akultransporter bör dess egna resurser svara. Civilbefälhavaren i Västra civUområdet anser alt det inle går att lägga hela ansvaret för sjuktransporter i krig på landstingskommunerna. Detta dels beroende på pågående utredning om dt

Prop. 1980/81:57 57

ev. kommunanknutet civilförsvar, dels på att man inte kan bortse från alt det endast är länsstyrelsen, som har en total överblick.

Västerbottens läns landstingskommun biträder förslaget om alt sjukvårdshuvudmännen ges ett samlat ansvar för sjuktransporter inom länet, men inte förslaget att civilförsvarets sjuktransportresurser (för länets del 52 ambulanser och 14 bussambulanser) personellt och materiellt överförs till landstingskommunens krigsorganisation. Uttagning och utrustning av fordon skulle bli en för landstingskommunen helt ny uppgift som saknar motsvarighet i fred.

Kopparbergs läns landstingskommun anser alt frågan om ansvarel för sjuktransporter inom länen inte bör avgöras förrän civilförsvarets framlida organisation är faslslälld. Kostnadsberäkningar saknas för ett överförande. Dessutom ifrågasätts om en ny organisation skulle vara fördelaktigare.

5'yci/flmi'e7-e/framhåller betydelsen av sjötransporter i krig. Desjuktrans-porlfartyg och färjor som slår lill buds erbjuder en värdefull sjuklransportre-serv främst för fjärrtransporter. Det är därför av största vikt att redan i fredstid förberedelser vidtas för utrustning och bemanning av dessa. Sjöfartsverket har förut framhållit all såväl program- som produklionsansvar bör åvila försvarsmakten (chefen för marinen).

Utredningens förslag att länsalarmeringscentralerna (LAC) utrustas och används för den direkta sjuktransportdirigeringen inom länen i krig, biträds av flertalet remissinstanser. Bl. a. ÖB, socialstyrc/sen, riksnämnden för kommunal beredskap, flera länsstyrelser och Landstingsförbundet framhåller nödvändigheten av att LAC:s krigsfunktion måste säkerställas. Riksnämnden och socialstyrelsen framhåller också att ett utnyttjande av civilförsvarels skyddade ledningscentraler kan vara ett alternativ i krig och bör undersökas. Enligt civUförsvarsstyrelsen är civilförsvarets lokala ledningsplats de naturliga ledningscentralerna i krig. Omkoppling av "90 000" alarmering till civilförsvarets ledningsplatser i krig är härvid en lämplig åtgärd.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands. Malmöhus och Västmanlands län anser att LAC:s resurser skall utnyttjas även i krig, men delar inte utredningens uppfattning att centralerna kan klara all sjuktransportdirigering i krig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Malmö kommun är av samma uppfattning, Länssiyrelsen i Jönköpings län ställer sig också tveksam då ingen av de utbyggda centralerna har försetts med något som helst skydd eller några reservanordningar för sina teletekniska möjligheter. De har inte heller lokaliserats på ett sådant sätt som skulle kunna främja skyddet. Skall LAC fungera i krig måste de, liksom andra myndigheter, i fred planera för sin verksamhet.

Länsstyrelsen i Gollands län betonar att det med hänsyn till risken för att teleförbindelserna mellan Gotland och fastlandet blir avbrutna är orealistiskt att basera länets alarmeringstjänst under krigsförhållanden på en alarme-ringscentral pä fastlandet. Länsstyrelsen anser därför att Gotland just av beredskapsskäl bör få en egen LAC vars funktionsförmåga under krigsför-

Prop. 1980/81:57 58

hållanden säkerställs redan vid uppbyggnaden för fredsbruk. Merkostnaderna härför bör bestridas med särskilda statsmedel.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län anser att ett ställningstagande till LAC:s uppgifter i krig bör anstå i avvaktan på resultatet av pågående utredning av civilförsvarsstyrelsen.

Civilbefälhavarna i Södra och Övre Norrlands civilområden anser att lägga ett operativt ledande ansvar på LAC är olämpligt bl. a. med tanke på nuvarande grupperingsplatser. Civilbefälhavaren i Östra civUområdet anser att nödvändigt underlag för att leda dessa sjuktransporter finns i civilförsvarets ledningscentraler och inte i LAC. Av denna anledning avstyrks förslaget om att LAC utnyttjas i krig för sjuktransporldirigering.

I fråga om radiokommunikation framhåller televerket all möjligheterna alt effektivt utnyttja inmönstrade fordon för t. ex. sjuktransporter begränsas i dag till inte oväsentliga delar av att man saknar enhetliga radiokommunika-tions.system, 1 ett krigsläge måste möjligheterna att improvisera fram passande lösningar betraktas som ytterst värdefulla. Dagens situation inom mobilradiosidan motsvarar dock inte alls detta behov.

Utredningens förslag belräffande ambulanshelikoptrar stöds eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser utom försvarels rationaliseringsinstiiut (FRI) och RRV. FRI finner att någol ytterligare beslutsunderlag inte kan tillföras genom en försöksverksamhet. RRV anser alt en försöksverksamhet av beredskapsskäl med helikoptrar inte är tillräckligt underbyggda i utredningen.

6 Ansvar, ledning och samverkan i krig (kapitel 5) 6.1 Lägre nivå

Utredningens huvudförslag avser det regionala (länsvisa) ansvaret för sjukvården i krig. Utredningen tar också upp ansvarsförhållanden på högre regional nivå. Remissinstanserna häri huvudsak koncentrerat sina yttranden till ansvarsförhållandena på länsnivån, medan ett mindre antal yttrat sig över övriga ansvarsområden.

De olika landstingskommunerna biträder i princip ulredningens huvudförslag all la över ledningsansvaret för den civila hälso- och sjukvården i krig från länsstyrelserna. Flera länsstyrelser och civilbefälhavarna avstyrker eller ställer sig tveksamma till ett ändrat ledningsansvar.

Utredningens förslag att landstingskommunerna tar över ledningsansvaret på länsnivå för den civila hälso- och sjukvården i krig tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. RPS, ÖB, försvarets sjiikvårdsslyrelse, försvarets rationaliseringsinstitut, civUförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, SBL. statskontoret, RRV, statens jordbruksnämnd, lanlbruksstyrelsen. ÖEF, riksnämnden för kommunal beredskap. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Gotiands kominun. Apoteksbolaget AB, TCO. LO, länsstyrelserna i Stock-

Prop. 1980/81:57 59

holms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro. Gävleborgs och Västernorrlands län.

ÖB anser alt ansvarsprincipen skall gälla för alla ledningsnivåer inom sjukvården. Det innebär alt landstingskommunernas ansvar för planläggning och genomförande av sjukvården i krig måste ökas. ÖB understryker också behovet av samverkan i krig för all inöjliggöra effektivt utnyttjande av de samlade resurserna.

CivUförsvarsstyrelsen biträder principiellt uppfattningen, men anser att tillämpningen av ansvarsprincipen måste vägas mol de krav som verksamheten i krig ställer på operaliv ledning och samordning.

Socialstyrelsen understryker att sjukvårdshuvudmännen måste tillse att hälso- och sjukvården skall kunna anpassas till samt följa och stödja de militära operationerna i skilda delar av landet. Denna målsättning måste ta sig uttryck i en gemensam grundsyn på olika nivåer för hur totalförsvaret skall verka i skilda situationer- alltifrån hot till storanfall. Länsstyrelserna måsle således ha kvar rätten att fatta övergripande beslul om inriktning och samordning av de civila försvarsåtgärderna.

Riksnämnden för kommunal beredskap anser att ett fastläggande av ansvarsprincipen även för sjukvården innebär att denna ansvarsmässigt likställs med övrig landstingskommunal verksamhet. Härvid bör också den viktiga samordningen mellan landstingskommuner och primärkommuner belräffande vård- och omvårdnadsinsatser i hemmen beaktas. Den fredstida medicinska katastrofberedskapen bör utgöra en grund för beredskapsplanläggningen för krig.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det angelägel alt huvudmannen för sjukvården i fred är densamma som i krig. För att detta skall bli fallet nödgas man göra den uppdelning av krigslänsstyrelsens sjukvårdsseklion som utredningen föreslagit. Länsstyrelsen motsätter sig inte en sådan uppdelning, men understryker att länsstyrelsens ställning som högsta civila totalförsvarsmyndighet inom länet härigenom inte får rubbas. Länsstyrelsen utgår också från att den samverkanspersonal från landstinget som kommer att verka inom den s. k. A 1-delen kontinuerligt är tillgänglig för samråd och får en sådan sammansättning att länsstyrelsens ledningskapacitel inom hälso- och sjukvårdsområdet blir av minst samma omfattning som i nuvarande krigsorganisation. I förutsättningen för länsstyrelsens ställningstagande i detta sammanhang ingår vidare att erforderliga sambandstekniska resurser ställs till länels förfogande bl. a. för sambandet mellan krigslänsstyrelsen och sjukvårdens ledningsorgan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är positiv till ett ökat landstingskommunall förtroendemannainflytande över den allmänna hälso- och sjukvården i krig. Hur ett sådant skall åstadkommas bör ytterligare övervägas.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker att landstingskommunerna fulll ut och till alla delar får det ansvar i krig i fråga om hälso- och sjukvård som dessa har i fred och att gällande bestämmelser på dessa områden omarbetas i

Prop. 1980/81:57 60

enlighet härmed. Länsstyrelsen anser att utredningens uttalanden och förslag i dessa avseenden är i viss mån oklara och förordar därför att frågan om ledningsfunktioner i krig övervägs ytterligare. Av samma uppfattning är länsstyrelsen i Södermanlands län.

Landstingsförbundet tillstyrker utredningens förslag och anför att härigenom kan fredsresurserna i största möjliga utsträckning användas effektivt även i krig. Med hänsyn till genomförda huvudmannaskapsreformer, hälso-och sjukvårdens utbyggnad och ändrade inriktning samt en härtill avpassad, väl utvecklad landstingskommunal lednings- och förvaltningsorganisation föreligger nu enligt förbundets mening andra förutsättningar för fördelning av ansvar än som kunde vara aktuella vid slutet av 1940-talet.

Uppsala läns landstingskommun framhåller att det mäste vara till stor fördel att den huvudman som leder verksamheten i fred - landstingskommunen - också svarar för ledningen i krig. Detla utesluter givetvis inte att ledningen måste utövas i nära samverkan med länsstyrelserna och försvarsmakten.

Älvsborgs läns landstingskommun finner att förslagel rörande organisationen av huvudmännens sjukvårdsledning är oklar. Landstingskommunen föreslåratt problemen med gruppering m. m. löses av sjukvårdshuvudmännen själva i samråd med länsstyrelsen och försvarsområdesbefälhavaren.

Apoteksbolaget AB anser att det är helt nödvändigt att ansvarsprincipen lillämpas även på Apoteksbolaget om en rationell läkemedelsdislribulion via apoteken skall kunna upprätthållas under krig. Det förhållandet att Apoteksbolaget inte utövar någon myndighetsfunktion torde inte utgöra något hinder härvidlag. Det ansvar och de uppgifter av operativ natur avseende distributionen av läkemedel som i nuläget tillfaller länsstyrelsen bör sålunda föras över till Apoteksbolaget. Ett övergripande ansvar bör självfallet tillkomma länsstyrelsen även på läkemedelsområdet.

Avstyrker eller ställer sig tveksam till ett ändrat ledningsansvar på länsnivå gör bl. a. transportnämnden, AMS, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län, samtliga civilbefälhavare, Malmö kommun och SACOISR.

AMS framhåller att principen att ansvar i fred för viss verksamhet följs av ansvar att förbereda, genomföra och leda samma verksamhet i krig. behöver enligt styrelsens uppfattning inte nödvändigtvis tolkas så att den ansvariga myndigheten bryts ut ur det för den regionala civila totalförsvarsplaneringen gällande systemet, där länsstyrelsen i fred samordnar och leder den civila försvarsverksamhelen. Om så skulle vara fallet funnes skäl för flera andra myndigheter att överväga sin ställning. Genom förbättrad landstingsrepresentation i krigslänsstyrelsens sjukvårdssektion och genom att landstingens sjukvårdsledning, på sätt som utredningen föreslår, grupperas i länsstyrelsens A 2-del bör i stället den önskade samordningen och ledningen kunna säkerställas. Ulan särskilda åtgärder kommer då landstingskommunernas

Prop. 1980/81:57 61

sjukvård att kunna anpassas till inom länet rådande läge och planering, i samverkan med alla andra berörda ansvarsområden i krigslänsstyrelsen, t. ex. arbetsmarknadssektionen och med den militära sanigrupperande myndigheten.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att länsstyrelsens ledning av krigssjukvården motsvarar verksamheten inom vägväsendet och arbetsmarknaden. Även för dessa områden finns särskilda krigssektioner organiserade på ungefär samma sätt som sektion B. Självfallet innebär inle detta att länsstyrelsen detaljreglerar verksamheten inom resp, område. Krigsförberedelserna i form av planläggning, materielanskaffning m, m, ombesörjs av resp, myndighet. Länsstyrelsens uppgifter är av övergripande karaktär och grundas pä kännedom om lägels förändring och utveckling med hänsyn lill egna och fientliga insatser, aktuella problem och bedömd händelseutveckling. Landstingskommunen kommer som sidoordnad myndighet inte att ha tillgång till hela det rikhaltiga underlag som länsstyrelsen förfogar över. Detta lalar för att nuvarande organisationsform bättre säkerställer en med hänsyn till aktuella lägen ändamålsenlig inriktning av sjukvården än den föreslagna överföringen till landstingskommunerna. En överföring av uppgifter på det sätt utredningen föreslagit innebär att en fristående regional myndighet inrättas vid sidan om länsstyrelsen. Delta skapar nya sambandsproblem, ökar antalet rapporterings- och ordervägar samt gör hela ledningssystemet mera tungrott. Några taktiska eller operativa fördelar vinns inte. Ej heller vinns någon ökad effektivitet av försvarsinsalserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att länsstyrelsens ledningsansvar för hälso- och sjukvården i krig kvarstår i de författningar som reglerar ledningsansvaret inom detta fackområde. Därvid bör dock ledningsansvaret begränsas och preciseras lill vad som enligl ovan beskrivits som operativ ledning. Dessutom bör det klart utsägas att den fackmässiga ledningen av driften och förvaltningen av hälso- och sjukvården skall utövas av landstingskommunen. Det förutsätter att liksom hittills viss kvalificerad ledningspersonal från landstingskommunen krigsplaceras i länsstyrelsens hälso- och sjukvårdssektion, sektion B. Vidare bör under krigsförhållanden direktiv och anvisningar från högre myndigheter och rapportering från landstingskommun gå via - eller åtminstone samtidigt till - länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att ansvarsprincipen som åberopats som främsta skäl för utredningens förslag är till stora delar tillgodosedd i nu gällande organisation.

Civilbefälhavaren i Övre Norrland framhåller, att del är en självklarhet, att landstingskommunen skall svara för sjukvårdsverksamheten i krig på grundval av fastlagda sjukvårdspolitiska mål och inom ramen för tillgängliga resurser. Med denna komplicerade verksamhet, som kan förutses få en oerhört stor psykologisk betydelse för försvarsviljan, måste kontinuerligt "ledas" av dem, som har bästa överblicken i totalförsvarskomplexet. Del torde knappast vara eller bli landstingskommunerna. Utredningens förslag

BOO CLRKR1GB23.1S-
Prop. 1980/81:57 62

till ledningsorganisation och till ansvarsfördelning tyder på en idyllisk uppfattning av kriget och dess krav på bl. a. beslutstider.

Malmö kommun erinrar om att Malmöhus län omfattar två sjukvårdshuvudmän. Enligt nuvarande ordning organiserar de båda huvudmännen länsstyrelsens sektion B. Genom samgruppering med länsstyrelsen i sektion B, i enlighet med vad som nu gäller, harsjukvården betydligt större möjlighet att erhålla erforderlig infortnation samt snabbi slöd från samverkande myndigheter. Erfarenheter från övningar under senare år har vidare klart visat att vare sig civilbefälhavare eller länsstyrelse sett länsstyrelsens ledningsansvar som ett reellt ingrepp i sjukvårdshuvudmännens fackvisa ledning utan snarare som en totalförsvarsfunklion. Tvärtom kan hittills vunna erfarenheter betraktas som synnerligen positiva. Det finns enligt kommunens uppfattning inle anledning att göra några större ingrepp i den organisation som nu gäller inom Malmöhus län.

Siimverkansorgan

Utredningens förslag att konstituera ett samverkansorgan (LSB) på lokalnivå med företrädare för landstingskommun, länsstyrelse oeh försvarsområdesbefälhavare får ett blandat mottagande av remissinstanserna.

Bland remissinstanser som stöder eller lämnar utan erinran utredningens förslag i delta avseende är bl. a. ÖB. socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, Göteborgs kommun, Uppsala läns landsting, Västernorriands läns landstingskommun. Apoteksbolaget AB och SACO/SR.

Socialstyrelsen anser dock att förslagel i sina detaljer är så oklart formulerat att styrelsen inte kan ta slutlig ställning till detla. Härför erfordras ytterligare studier, vilka bör kunna läggas till grund för de föreskrifter och allmänna råd som blir erforderliga.

ÖB biträder utredningens förslag om LSB:s sammansättning och uppgifter men vill samtidigt understryka vikten av att samverkan måste kunna ske kontinuerligt och omfatta även lägesuppföljning, prognosverksamhet och rapportering. LSB bör grupperas där ovan nämnda krav på samverkan kan uppfyllas. Grupperingen bör därför, enligt ÖB:s uppfattning ej detaljslyras. Lokala förhållanden såsom tillgängliga lokaliteter, avstånd mellan A 1- och A 2-delar. befintliga sambandsnäl samt redan utprovade rutiner bör få vara styrande.

Apoteksbolaget AB anser del viktigt att också bolaget blir representerat i LSB, om beredningen kommer till stånd. Representant för bolaget kan lämpligen vara den apotekare, som föreslås få sin uppehållsplals i landstingskommunens operativa del.

Avstyrker eller ifrågasätter inrättande av LSB gör bl. a. iransportnämn-den, statskontoret, riksnämnden för kommunal beredskap, ÖEF, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Gotlands. Kalmar. Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro. Värmlands. Västernorrlands, Västerbottens och Jämtlands län, civilbefälhavarna i Västra och Östra civilområdena. Lands-

Prop. 1980/81:57 63

tingsförbundet, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns landstingskommuner. De som avstyrker hänvisar i allmänhet till experten Orrös särskilda yttrande i betänkandet.

Utredningens förslag om en regional sjukvårdsberedning tillstyrks av bl. a. ÖEF och ÖB.

6.2 Högre regional nivå (civilområde)

Oö framhåller att underhållstjänsten leds i huvudsak från A 2-delen vilket talar för att RSB grupperas där. Lokala förhållanden bör vara avgörande för grupperingen. ÖB betonar att utrymmena för krigsuppehällsplatserna är begränsade varför personalanlalet måste hållas sä lågt som möjligt.

De remissinslanser som avstyrker inrättandet av en länssjukvårdsberedning avstyrker med samma skäl också inrättandet av en regional sådan. Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt civilbefälhavaren i Övre Norrland anser all samordning mellan länsstyrelse, landstingskommun och civilbefälhavare kan ske ulan en regional sjukvärds-beredning och avstyrker därför inrättande av ett sådant organ. Landstingsförbundet ställer sig också tveksamt lill inrättande av RSB.

Utredningens förslag att civilbefälhavarens kanslier genom krigsplacering, för handläggning av hälso- och sjukvårdsärenden, tillförs befattningshavare med ingående kunskap om och erfarenhet av ledning och drift av den fredslida civila hälso- och sjukvården samt av regionsjukvårdssamarbete biträds i princip av remissinstanserna. Landsting.sförbundet förutsätter härvid att berörda sjukvårdshuvudmän ges ell avgörande inflytande på personvalet.

Utredningens förslag om en räll för civilbefälhavaren att jämsides med länsstyrelsen meddela kommuner och landstingskommuner föreskrifter tillstyrks av civilbefälhavaren för Övre Norrland.

Förslaget avstyrks av bl, a. länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Älvsborgs län samt civilbefälhavaren i Södra civilområdet.

Länsstyrelsen i Stockholm framhåller att den föreslagna ordningen belräffande civilbefälhavarens uppgifler innebär en hell ny ledningsprincip, nämligen att myndighet på en nivå direkt leder en funktion på en annan nivå utan att ha gjort klart för sig laget och samordningsbehovet på denna nivå. Den föreslagna ordningen är enligl länsstyrelsen helt oacceptabel, eftersom den innebär ett dubbelkommando som leder till negativa konsekvenser. Den naturliga ordningen är att civilbefälhavaren framför sina synpunkter och önskemål till länsstyrelsen och därigenom också till försvarsområdesbefälhavaren, varefter frägan kan behandlas med beaktande av hela totalförsvarslägel på länsnivån. Länsstyrelsen avvisar under alla förhållanden utredningens förslag på denna punkl, alltså även om ledningsansvaret, mot förmodan, skulle anordnas enligt utredningens förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller liknande synpunkter.

Prop. 1980/81:57 64

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att utredningen inle har beaktat de problem som kommer att uppstå i relationerna mellan länsstyrelsen och den högre regionala nivån - CB/MB.

Civilbefälhavaren i Södra civilområdet anser del också olämpligt att införa ■'orderlinjer" CB-primärkommuner. Förslagel om att dela upp sektion B i CB avstyrks av bl. a. ÖB, länsstyrelserna i Göteborg och Bohus län, Norrbottens län, dvilbefälhavarna i Övre Norrland, i Södra civilområdet och (' Bergslagens civUområde, Malmöhus läns landstingskommun samt SACO/SR med motivering att hälso- och sjukvård alltmer integreras.

6.3 Central nivå

Samtliga remissinslanser delar eller lämnar utan erinran utredningens uppfattning att det centrala ledningsansvaret är en statlig angelägenhet.

ÖB framhåller att nuvarande CSL är i krig samgrupperad med högkvarteret i anslutning lill försvarsstabens underhållsavdelning med vilken CSL samverkar. Denna ordning bör enligt ÖB kvarstå. Erfarenheter från genomförd övning visar att sädan samverkan är nödvändig för att totalförsvarets sjukvårdsresurser skall kunna utnyttjas optimalt mol bakgrund av hur det militära försvaret avses verka. ÖB biträder ulredningens förslag att även ÖEF bereds representation i CSB.

SBL framhåller att om CSL/CSB ändå behålls organisatoriskt, trots de skäl som kan anföras mot delta, bör frågan om SBL:s representation i CSL prövas.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör lantbruksstyrelsen och statens livsmedelsverk ha permanenta representanter i CSB, Samma synpunkter framför SACO/SR som anser alt dessa myndigheter bör kunna företrädas av en och samma person.

Statens livsmedelsverk anser att CSB bör delas i två sektioner. Sektionen för allmän hälsovård bör förutom representanter för socialstyrelsen, lanlbruksstyrelsen och livsmedelsverket inrymma representanter för SBL (epidemiologi), SVA (epizootolog) och FOA (ADB-frågor). Samrådet mellan sjukvårdssektionen (med sammansältning enligl ulredningens förslag) och sektionen för allmän hälsovård bör förutom lägesuppföljningar främst beröra frågor inom hälsovårdssektorn (epidemier, ABC-hol m. m.) som kan påverka sjukdomsläget och sjukvårdsplaneringen.

Apoteksbolaget AB har ingen erinran att göra mol de förslag som framförs vare sig beträffande det landstingskommunala inflytandet eller samverkan inom en central sjukvårdsberedning (CSB). Del är väl motiverat att ÖEF som har viktiga funktioner även på läkemedelsområdet också erhåller representation i CSB.

Utredningens förslag alt ersätla centrala sjukvårdsledningen (CSL) med en central sjukvårdsberedning (CSB) stöds av bl. a. ÖB.

De remissinslanser som är negativa lill inrättande av LSB och RSB

Prop. 1980/81:57 65

avstyrker även inrättandet av CSB. Bl. a. anser Landstingsförbundet, SBL och statens jordbruksnämnd att det redan i fred etablerade och till socialstyrelsen knutna beredskapsområdet kan utnyttjas även för samverkan i krig.

7 Förberedelser i fred (kapitel 6)

Utredningen lar i delta kapitel upp planläggningen, utbildningen för hälso-och sjukvården i krig, personalförsörjningen och materiel- och beredskapsförsörjningen för den civila sjukvården i krig.

Vad avser utbildning har utredningen i augusfi 1979 fått tilläggsdirektiv att utreda denna fråga. I fråga om försörjningsmateriel har regeringen i mars 1979 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd att ta upp förhandlingar med sjukvårdshuvudmännen om deras medverkan i hälso- och sjukvärdens försörjningsberedskap.

Utredningens förslag beträffande planläggningen för sjukvården i krig stöds i princip eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Statskontoret delar således utredningens uppfattning alt hälso- och sjukvårdsberedskapen bör utgöra en integrerad del av en total och sammanhållen landstingskommunal planläggning. Den nuvarande centrala detaljregleringen av planläggningen bör, som utredningen påpekar, så långt som möjligt ersättas av samordning via övergripande bestämmelser. RRV anser i motsats till utredningen att det i utredningen angivna planläggningssystemet inte behöver medföra ökade kostnader för landstingskommunerna även om statsbidragen inte höjs. Uppgifterna synes i huvudsak kunna utföras inom ramen för nuvarande resurser och om sä erfordras kan ambitionsnivån anpassas med hänsyn fill de nya uppgifterna.

Utredningens förslag medför enligt riksnämnden för kommunal beredskap ökade uppgifler i fred. Riksnämnden är beredd att påta sig del utvidgade samordningsansvar som kan komma att beslutas. Enligt utredningens förslag skulle nämnden få motsvarande ansvar i fråga om den landsfingskommunala beredskapsplanläggningen som redan gäller för den primärkommunala.

Enligt Malmö kommun år tanken att katastrofberedskapen i fred skall utgöra en grund för organisationen i krig en självklarhet. En fredslida katastrofsituation bygger dock på dt säkrare underlag för samverkan med brandkår och polis, på alt sambandsnäld fungerar, på att behov av skyddsrum ej föreligger, att även värnpUkfiga läkare och transportpersonal kan näs exempelvis via bostadstelefon etc. Denna grundtanke får dock ej utesluta att man kan använda den för krig planlagda organisationen i ett katastrofläge i fred, åtminstone i vissa delar.

5 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 57

Prop. 1980/81:57 66

Personalförsörjning

Utredningen föreslär att en enhetlig tjänsteplikt i krig införs för all hälso-och sjukvårdspersonal samt att landstingskommunerna får ett ökat ansvar för personalplaneringen för hälso- och sjukvården i krig.

Förslaget stöds bl. a. av FRI, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, civilbefälhavaren i Södra civilområdet, landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro, Malmöhus, HaUands, Värmlands och Gävleborgs län samt Malmö kommun, Apoteksbolaget AB, TCO samt LO.

FRI anser att de avgränsningsproblem som kan uppkomma angående vilken personal som skall disponeras för fördelning för krigsplacering i första hand bör avgöras av ÖB i stället för av socialstyrelsen i samråd med försvarels sjukvårdsstyrelse.

Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning att tjänsteplikten i krig bör omfatta all inom hälso- och sjukvärden anställd personal. Vid utformningen av lagtexten bör man också utgä från de benämningar m. m. som kommer att användas i personalhänseende som följd av medicinalansvarskommitténs förslag.

Landstifigskommunen i Hallands län anser att det är ett oeftergivligt krav att för beredskapssjukhusen erforderlig personal praktiskt taget omgående kan ställas fill deras förfogande. Då det enligl nuvarande bestämmelse är länsarbetsnämnderna, som i en beredskapssituation skall tillhandahålla undersköterskor och sjukvårdsbiträden bör del ligga i AMS intresse alt ha angivna personalkategorier dataförtecknade. Hur detta lämpligen skall ske bör utredas.

Landstingskommunen i Värmlands län påpekar att förtroendevalda och tjänstemän inom lednings- och förvaltningsorganisationen är sådana befattningshavare som måste stanna kvar i tjänstgöring och att någon tjänsteplikt därför inte erfordras för detla ändamål. Uppskovsreglerna bör dock anpassas.

Avstyrker eller ställer sig myckel tveksamma till en enhetlig tjänsteplikt inom sjukvården gör bl. a. ÖB, värnpliktsverket, länsstyrelserna i Värmlands, Örebro och Västmanlands län saml SACO/SR.

ÖB anser alt införandet av en allmän tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal ökar risken för alt den fredstida administrationen okritiskt kvarstår som krigsorganisafion. ÖB anser att nuvarande uppskovskungörelse och beredskapsregistrering kan tillgodose de civila behoven och dessutom säkerställa en kritisk granskning av dessa. ÖB anser även att del vore olyckligt om en allmän tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal infördes utan att konsekvenserna för totalförsvaret, och då främst för försvarsmakten, belysts.

Värnpliktsverket anser att beslut om tjänsteplikt inte bör fattas förrän studien om tolalförsvarels personaltillgängar slutförts. I avvaktan härpå syns nuvarande tjänsteplikt för medicinalpersonal i förening med uppskovsinsli-

Prop. 1980/81:57 67

lutet alltjämt kunna godtas som underlag för den personella planeringen. Verket anser att ÖB i stället för försvarets sjukvårdsstyrelse skall företräda försvarsmakten vid överläggningar med socialstyrelsen.

AMS biträder en utvidgning av tjänsteplikten lill att gälla för all den i fred yrkesverksamma personal, som omfattas av den av medicinalansvarskom-mitlén föreslagna samhällstillsynen. Vidare kan förslaget att ytterligare viss nyckelpersonal ur landstingens lednings- och förvaltningsorganisation skall hänföras hit biträdas. Vilka kategorier som detta i detalj skall avse, bör socialstyrelsen fastställa i samråd med AMS. Däremot vill styrelsen inle biträda förslaget om en vidgning av denna speciella tjänsteplikt till att omfatta alla i anslutning lill sjukvården verksamma. Styrelsen föreslår att i ställd krigsparagrafen i lagen om offenllig anställning (LOA 5 kap. 2 §) vidgas att gälla all vid landstingskommun anställd personal. Härigenom kan den erforderliga registreringen begränsas lill att omfatta endasl "medicinalpersonal" och nyckelpersonal, vilket bör vara till en fördel bl. a. på grund av den omvittnat stora genomströmningen på landsfingskommunernas mindre kvalificerade befattningar. I förening med beredskapskungörelsens och administrativa fullmaktslagens bestämmelser torde då också de legala förutsättningarna för erforderliga omdisponeringar och omplaceringar finnas.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att behovet av förvaltningspersonal m.fl. bör kunna säkras inom ramen för den kommunala beredskapsplaneringen, dvs. på samma sätt som gäller för kommunerna.

SACO/SR motsätter sig ett särskilt utbildningstvång för läkare och ifrågasätter om inte den allmänna tjänstepliklslagen kan anses fillräcklig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om inle utvecklingen borde gä i motsatt riktning dvs. en reducering eller t. o. m. ett avskaffande av nu gällande tjänsteplikt för medicinalpersonal. Den förstärkning av arbetskraft som behövs inom sjukvården bör kunna ske på samma sätt som inom andra sektorer. Den allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) bör vara tillräcklig.

Utredningens förslag att landstingskommunerna får ett ökat ansvar för personalplaneringen stöds eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Göteborgs och Bohus läns landstingskommun anser del naturligt "att landstingen får ett ökat ansvar för personalplaneringen för hälso- och sjukvärden i krig", som utredningen föreslår. Det är den civila sjukvårdens personal, som skall göra en stor del av krigssjukvården, och den personalplanering som skall ligga till grund härför bör utarbetas där kunskap finns i person- och kompetensfrågor men självklart i samråd med försvarsmakten.

Prop. 1980/81:57 68

8 Kostnader och flnansiering (kapitel 7)

Utredningens förslag aU statsbidrag helt skall täcka landstingskommunernas kostnader för beredskapsplanläggning och att statsbidragskonstruklio-nen fastställs efter förhandlingar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen lämnas utan erinran eller stöds av remissinstanserna.

Del är främst landstingskommunerna som understryker att staten bör ersätla dem för kostnaderna för beredskapsplanläggning m.m., medan några statliga myndigheter är mer restrikfiva i sin uppfattning. Landstingsförbundet framhåller således att eftersom den principiella utgångspunkten sålunda är att sjukvårdshuvudmännen skall kompenseras för de merkostnader som planläggning och andra förberedande åtgärder förorsakar, föranleder utredningens förslag icke invändning från Landstingsförbundets sida.

Länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län biträder också ulredningens förslag om finansierandet av kostnaderna. Socialstyrelsen och statskontoret delar uppfattningen alt sjukvårdshuvudmännen bör kompenseras för de merkostnader som planläggning och andra förberedande åtgärder för hälso- och sjukvården i krig förorsakar. Gränsdragningen mellan beredskapsplanläggningen och fredstida katastrofplan-läggningen är enligt socialstyrelsen givetvis svär att dra. Styrelsen anser liksom utredningen att särskilda förhandlingar krävs mellan slalen och företrädare för sjukvårdshuvudmännen angående dessa bidrag - avseende bl. a. deras konstruktion, storlek och fördelning. För ändringsarbeten inom byggnader bör statsbidrag utgä i enlighet med nu gällande ordning.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det knappast föreligger skäl att staten skall svara för landstingskommunernas beredskapskostnader. Det åligger i mänga fall enskilda och företag enligt särskilda författningar att vidla kostnadskrävande beredskapsåtgärder utan att särskild ersättning ulgår.

Civilbefälhavaren i Nedre Norrland anser att sjukvårdshuvudmännen själva bör bära en rimlig andel av uppkommande kostnader för utbildning och planläggning inför tolalförsvarsuppgiften.

I fråga om kostnader för beredskapsplanläggning framhåller FRI att det är svårt att dra en klar gräns mellan kostnaderna för beredskapsplanläggningen och den fredstida kataslrofplanläggningen. Institutet anser för sin del att det måste vara svårt att bedöma om merkostnader utöver vad som täcks av f. n. utgående statsbidrag uppkommer. Detta lalar för att statsbidragets storlek knyts till vad som f. n. gäller.

FRI vill i delta sammanhang hänvisa till 1948 års lag (26 juni 1948 nr 390) om näringsidkares skyldighel att biträda vid planläggning av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Denna lag medger inga speciella bidrag för beredskapsplanläggning. Institutet vill ocksä hänvisa till den kommunalekonomiska utredningen (SOU 1975:39) som lagt fram förslag om en förenkling av slatsbidragskonstruktionen.

Prop. 1980/81:57 69

R/?V framhåller att ulredningen inle har gjort något försök all uppskatta statsbidragsbeloppet eller att skissera ett statsbidragssystem. RRV anser det vidare vara en brist att utredningen inte försökt att följa regeringens tilläggsdirektiv om finansiering av reformer. RRV anser därför all kostnads-och finansieringsfrågorna måste ägnas särskild uppmärksamhet vid den fortsatta handläggningen av ärendet.

ÖB anser det inte självklart att försvarsmaktens kostnader för vidmakthållande av krigssjukhusens beredskap, efter överförandet fill civilt huvudmannaskap, bör komma programmet "sjukvård" till godo och fördelas på berörda sjukvårdshuvudmän och socialstyrelsen.

9 Vissa andra utredningar (kapitel 8)

Under detla kapitel redogörs för ulredningar av betydelse för sjukvården i krig. I detta kapitel tas frågan upp om den militära direkfivrätten, varvid utredningen funnit ati bestämmelserna i krigssjukvårdskungörelsen om militär direkfivrätt kan slopas.

I princip har bara ÖB och socialstyrelsen yttrat sig över detta kapitel.

ÖB anser att den militära direktivrätlen enligt krigssjukvårdskungörelsen t. v. bör kvarstå. Frågan bör heller inle särbehandlas jämfört med övriga områden där militär direklivrätt nu finns-varför den pågående utredningen om militär direktivrätt bör avvaktas. Försvarets sjukvårdsstyrelse framför i annat sammanhang att den militära direktivrätten bör kvarstå.

Socialstyrelsen anser i likhet med utredningen att den mililära direktivrätten kan slopas.

10 Författningsmässig reglering (kapitel 9 och 10)

Utredningens författningsförslag tillstyrks i princip om utredningens förslag i dessa avseenden godtas. Vissa synpunkter och ändringsförslag lämnas dock, bl. a. vill flera remissinstanser att begreppet beredskapssjukhus inte utmönstras ur författningarna.

ÖB anser således att utredningens förslag till författningsmässig reglering i stort är lämpliga med undantag av vad som ÖB anfört i övrigt. ÖB förutsätter att förslagen fill författningsmässig reglering kommer att remissbehandlas innan slutlig ställning till ulredningens förslag las.

Socialstyrelsen ansluter sig också lill de principer för författningsmässig reglering av hälso- och sjukvården i krig som utredningen redovisat.

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 57

Prop. 1980/81:57 71

BUaga 3

I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:63) om kommunal beredskap'

dels att 22 § skall upphöra att gälla,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 16a§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 a §

De koslnader som uppkommer för landstingskommuner och de kommuner som inte tiUhör någon landstingskommun för hälso- och sjukvården vid övergång lill krigsorganisation skall bestridas av statsmedel.

Vad i första stycket sägs gäller även kostnaderna för den verksamhet, som under krig bedrivs inom den civila hälso- och sjukvården. Landstingskommunerna och de kommuner som inte tiUhör någon landstingskommun skall dock bidraga till dessa koslnader enligt de grunder som framdeles kan bestämmas av regeringen.

Om övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställs redan i fredstid, får, när det finns skäl, även under sådan lid kostnaderna för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning regeringen bestämmer. I övrigt skall kostnaderna för sådan verksamhet bestridas i den ordning som tillämpas i fredstid.

22 § 1 fråga om hälso- och sjukvården gälla beslämmelserna i denna lag

' Lagen omtryckt 1977:417,

Prop. 1980/81:57 73

2 Förslag till

Lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommer riket i krig skall 4 § tillämpas.

2 § Regeringen får föreskriva att 4 § helt eller delvis sk.11 tillämpas från den lidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i krigsfara,

2. om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig.

En föreskrifl enligl första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad frän det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår, frän början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader frän det underställning skedde, upphör föreskriften att gälla.

3 § Föreligger inte längre förhällande som avses i 1 § eller 2 § första stycket,
skall regeringen föreskriva alt 4 § inle längre skall tillämpas.

4§ Den som är sysselsatt inom den civila hälso- och sjukvården, den allmänna hälsovården eller den civila veterinärverksamheten är skyldig att efter anvisning av den myndighet regeringen bestämmer fullgöra sådan tjänstgöring inom verksamhetsområdet, som hans kroppskrafter och hälsofillstånd medger.

Detsamma gäller de personer som har tidigare yrkeserfarenhet inom nägot av dessa verksamhetsområden. Dessa personer skall vara legifimerade inom yrket, ha erhållit en kvalificerad behörighet inom yrket eller ha avslutat sin tjänstgöring inom verksamhetsområdet en kortare lid före den fidpunkt då tjänsteplikten görs gällande.

Med civil veterinärverksamhet avses den veterinärverksamhet som står under lantbruksstyrelsens eller statens livsmedelsverks inseende.

5 § Tjänsteplikten enligl 4 § gäller från och med det kalenderår den pliktige
fyller 16 år fill och med det kalenderår han fyller 70 år.

Tjänsteplikten får avse var och en som är bosalt eller stadigvarande vistas i riket.

För den som fullgör militärtjänst eller vapenfri tjänst gäller inte tjänsteplikten enligt denna lag.

6 § Den som är behörig att här i riket utöva läkaryrket eller som har avlagt
svensk läkarexamen och som ej före kalenderårets början fyllt 70 år är
skyldig att, i den utsträckning som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

Prop. 1980/81:57 74

medger, under högt 60 dagar della i ulbildning och övning för tjänstgöring som avses i 4 §.

En värnpliktig som är tjänstepliktig enligt denna lag får åläggas att delta i utbildning och övning under den längre tid som han kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring.

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om den civila vderinärverksamhe-
tens organisation i krig.

Staten skall vara huvudman för den omorganiserade civila veterinärverksamheten.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilken personal som skall omfattas av tjänsteplikten och i vilken utsträckning de omfattas, om registrering och fördelning av sädan tjänstepliktig personal, om ulbildningsskyldighetens fullgörande enligt 6 § samt ersällning ål den som fullgör utbildning eller övning eller tjänstgör enligt denna lag.

9 § Den som underlåter att fullgöra en skyldighet som åligger honom enligt 4 eller 6 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader om inle gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Övergångsbeslämmelser

2§'

Nuvarande lydelse

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för alt tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla vapentjänsl vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens samt veterinärverksamhetens behov av medicinalpersonal vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt stadgat. För tillgodoseende av sädant behov må förordnande som omförmäles i första stycket ej meddelas.

Föreslagen lydelse

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller försvarsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhäll eller anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande/år dock inte gälla vapentjänst vid försvarsmakten.

Om tillgodoseende av den civila hälso- och sjukvårdens, den allmänna hälsovårdens samt den civila vele-rinärverksamhetens behov av personal vid krig, krigsfara och sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig gäller vad därom är särskilt stadgat. För tillgodoseende av sådant behov får förordnande som omförmäles i första stycket inle meddelas.

Prop. 1980/81:57 76

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-10-14

Närvarande: f. d, justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 26 september 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 18 september 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Holm beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kajsa Hallberg.

Förslaget föranleder följande yttrande:

4§

Lagrådet:

Av remissen framgår att man i den föreslagna nya lagen velat få lill stånd en bestämning av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal, som överensstämmer med den som fastlagts i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fi. I sistnämnda lag innefattas i begreppet även personal, som är sysselsatt inom hälso- och sjukvård pä andra områden än den civila hälso- och sjukvården. Som exempel pä personal, som omfattas av tillsynen, anförs i förarbetena (se prop. 1978/79:220 s. 41) bl. a. personal vid försvarets sjukvårdsavdelningar. 1 den paragraf i krigssjukvårdslagen, 8 §, som den nu föreslagna paragrafen avses skola ersätla, är tjänsteplikten inte begränsad till personal som är anställd inom den civila hälso- och sjukvården. Lagrådet vill förorda att de i remissen föreslagna reglerna i 4 § första stycket i nu angivna hänseende bringas i överensstämmelse med vad som nu gäller. Detta kan ske genom att orden "den civila" framför "hälso- och sjukvården" får utgå. Skulle lagrådets önskemål inte kunna tillgodoses, lorde paragrafen böra kompletteras med en definition av begreppet civil hälso- och sjukvård.

Inte heller när del gäller velerinärverksamhelen innehåller gällande krigssjukvärdslag någon begränsning till den civila verksamheten. Vad lagrådet nyss anfört belräffande hälso- och sjukvärden gäller därför i motsvarande mån velerinärverksamhelen. Lagrådet föreslår således att orden "den civila" framför "veterinärverksamheten" får ulgå. Vid bifall härtill bör definitionen av civil veterinärverksamhet i 4 § iredje stycket lämpligen flyttas till 7 §.

Prop. 1980/81:57 77

Genom 1980 års lag har bl, a, hälsovårdsinspektörerna då de icke handhar individuellt inriktad vård - kommil att uteslutas ur begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. 1 remissen har anförts övertygande skäl för att hälsovårdsinspektörerna liksom hittills bör omfattas av tjänsteplikten. Detta har i lagtexten tillgodosetts genom att orden "den allmänna hälsovården" upptagits. Begreppet "sysselsatt inom den allmänna hälsovården" synes emellertid - i kongruens med motsvarande genom 1980 ärs lag införda terminologi på sjukvårdssidan - böra innefatta även teknisk personal, kontorspersonal etc. En så långtgående utvidgning av den tjänsteplikliga personalen synes inte ha varit avsedd. Lagrådet föreslår därför att orden "den allmänna hälsovården" kompletteras med orden "i egenskap av hälsovårdsinspektör eller i därmed jämförlig befattning".

Om vad lagrådet sålunda förordat iakttages, kan paragrafens första stycke förslagsvis erhålla följande lydelse: "Den som är sysselsatt inom hälso- och sjukvården eller veterinärverksamheten är skyldig att efter anvisning av den myndighet regeringen bestämmer fullgöra sådan tjänstgöring inom verksamhetsområdet, som hans kroppskrafter och hälsotillslånd medger. Detsamma gäller den som inom den allmänna hälsovården tjänstgör som hälsovårdsinspektör eller i därmed jäinförlig befattning."

Hilding tillägger för sin del:

1 paragrafens andra stycke behandlas tjänsteplikten för personer som har tidigare yrkeserfarenhet inom de angivna verksamhetsområdena men som inte är sysselsatta där vid tiden för tjänstepliktens aktualiserande. Det föreslås härvid att personer som har legitimation eller särskilt kvalificerad behörighet inom yrket allt framgent skall vara tjänstepliktiga. För andra personalkategorier gäller f. n, enligt 43 § krigssjukvårdskungörelsen att de skall ha tjänstgjort en viss minsta tid inom yrket, varierande från fyra månader till ett år, dock att den som tjänstgjort mindre än två år inte skall omfattas av tjänsteplikten när mer än tio år förflutit efter tjänstgöringens upphörande. 1 förarbetena till krigssjukvårdslagen framhölls härvid (prop. 1953:222 s. 40 och 44) alt ifrågavarande personal borde vara tjänstepliktig endast om den kunde antagas ha fått en i viss mån bestående samhörighet med hälso- och sjukvårdande verksamhet. Det får enligt min mening anses otillfredsställande att av den föreslagna lagtexten inte kan utläsas att fråga skall vara om en viss minsta tjänstgöringstid inom yrket. Endast i vad avser tid som förflutit mellan anställningens upphörande och tjänstepliktens ak,tualiserande finns en vägledning i lagtexten. Då emellertid båda kvalifikationskraven synes vara av enahanda vikt, bör också del förstnämnda kravet avspeglas i lagtexten. Jag föreslär därför att andra styckei ges följande lydelse: "Vad som sägs i första stycket skall även gälla personer som har tidigare yrkeserfarenhet inom något av de angivna verksamhetsområdena och som är legitimerade eller har erhållit en kvalificerad behörighet inom yrket eller som - utan att ha sädan legitimation eller behörighet - tjänstgjort inom yrket viss minsta tid och avslutat sin tjänstgöring viss minsta tid före den tidpunkt då tjänsteplikten görs gällande,"

Prop. 1980/81:57 78

6§

Lagrådet:

Paragrafen, som innehåller skyldighet för läkare all deltaga i viss utbildning och övning, skall enligt det remitterade förslaget ersätta 9 a § krigssjukvårdslagen. Någon ändring i sak - utöver den höjda åldersgränsen -synes icke ha varit avsedd. Den föreslagna formuleringen av paragrafens andra stycke ger emellertid närmast vid handen att lagrummet omfattar även andra tjänsleplikfiga än läkare. Lagrådet föreslår att 6 § andra stycket ges följande lydelse:

"Är tjänstepliktig som avses i första stycket även värnpliktig, får han åläggas att della i utbildning och övning under den längre lid som han kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring."

7§

Lagrådet:

Om i enlighet med vad vid 4 S anförts orden "den civila" framför "veterinärverksamheten" ulgår, bör definitionen av civil veterinärverksamhet intagas som ett Iredje stycke i 7 §.

9§

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall den som underlåter alt fullgöra en skyldighet som åligger honom enligt 4 eller 6 § dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Sistnämnda reservation synes inte åsyfta någon bestämd typ av brott som upptas i brottsbalkens brottskatalog. Den framstår med hänsyn härtill som överflödig. Uppkommande fall av konkurrens kan lösas med tillämpning av allmänna regler eller rättsgrundsatser. Lagrådet förordar att orden "om inle gärningen är belagd med straff i brottsbalken" får utgå ur förevarande paragraf.

Prop. 1980/81:57 79

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-23

Närvarande: stalsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman. Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Holm

Proposition om hälso- och sjukvård i krig m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har påpekat att den föreslagna lydelsen av 4 § första slyckel innebär att en viss olikhet uppkommer beträffande personalbegreppet vid en jämförelse mellan den föreslagna nya lagen och 1980 års lillsynslag. 1 den föreslagna nya lagen har personalbegreppd inskränkts till alt avse enbart personal inom den civila hälso- och sjukvärden. För att någon skillnad inle skall föreligga och då det av administrativa skäl är lämpligt alt låta all personal inom hälso- och sjukvården omfattas av en och samma tjänstepliktslag biträder jag lagrådets förslag att lagen skall omfatta även personal inom den militära hälso- och sjukvården och den som ingår i civilförsvaret. Detsamma bör gälla för veterinärverksamheten. - Beträffande uttrycket "sysselsatt inom den allmänna hälsovården" har avsikten inte varit att hälsovårdsnämndernas tekniska personal, kontorspersonal etc. skulle omfattas av den nu föreslagna lagen om tjänsteplikt utan enbart hälsovårdsinspektörer. Jag förordar därför att paragrafens första stycke ändras i enlighel med lagrådets förslag.

Yttrandet av regeringsrådet Hilding såvitt avser 4 § andra stycket innebär att såväl en minsta tjänstgöringstid inom yrket som en minsta tid efter det att tjänstgöringen har upphört måste preciseras för att ange tjänstepliktens omfattning för varje person som har slutat sin anställning. Avsikten är som jag har nämnt i lagrådsremissen all regeringen skall ge närmare föreskrifter om hur lång tid efter tjänstgöringens avslutande som får ha förflutit för att en person fortfarande skall kunna åläggas tjänsteplikt. Möjlighet skall dock finnas för den myndighet som utfärdar närmare bestämmelser att förkorta

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 18 september 1980.

Prop. 1980/81:57 80

denna tid. I och för sig vore del naturligtvis önskvärt att markera anknytningen mellan tjänsteplikten och yrkeserfarenheten också genom ett krav i lagen på minsta tjänstgöringstid i yrket. Med hänsyn till de skiftande tjänstgöringsförhållandena inom hälso- och sjukvården skulle emellertid ett sådant krav vålla oproportionerliga administrativa problem för den registerförande myndigheten. På nu anförda grunder är jag inte beredd att ändra paragrafen i det av Hilding förordade avseendet.

I enlighel med vad lagrådet har anfört föreslår jag att definitionen av civil veterinärverksamhet intas som ett tredje stycke i 7 §.

Jag biträder lagrådels förslag lill ändring av 6 och 9 §§.

Jag förordar således att de av lagrådet särskilt kommenterade bestämmelserna omredigeras i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet har föreslagit. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i det till lagrådet remitterade förslagel,

2. Hemställan

Jag hemsläller alt regeringen föreslår riksdagen att antaga dels det av lagrådet granskade förslaget till

1, lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärper
sonal m. m.,

dels förslagen lill

2, lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

3, lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83).

Förslaget under 2 har upprättats efter samråd med chefen för kommundepartementet och förslaget under 3 efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet,

3. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1980/81:57 81

Innehåll

Regeringens proposition .............................................. ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. ...... 1

Lagförslag....................................................................... ...... 2

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal

beredskap .............................................................. ...... 2

2' Förslag lill lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal

samt veterinärpersonal m, m.................................... ...... 4

3 Förslag till lagom ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83) 6

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 18 september 1980 7

1 Inledning................................................................... 7

2 Allmän motivering ..................................................... 8

2.1 Allmänt............................................................. ...... 8

2.2 Totalförsvarets hälso- och sjukvård ................ .... 11

2.3 Ansvar, ledning och samverkan i krig............... .... 12

2.3.1 Lägre regional nivå ............................. 12

2.3.2 Högre regional nivå .............................. .... 18

2.3.3 Central nivå .......................................... .... 19

2.4 Personalförsörjningen ................................... .... 22

2.5 Kostnader och finansiering ............................. .... 29

3 Upprättade lagförslag ............................................ .... 32

4 Specialmotivering ..................................................... .... 32

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen om kommunal beredskap 32

4.2 Förslaget lill lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärper.sonal m.m ......................................................................... 33

4.3 Förslaget lill lag om ändring i allmänna tjänstepliklslagen 37

5 Hemställan ............................................................ 37

6 Beslut ............................ !....................................... .... 37

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Sjukvården i krig (SOU

1978:83) ........................................................... 38

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(SOU 1978:83) Sjukvården i krig (USIK) ........... 51

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen.............................. .... 71

Utdrag av lagrådsytlrande .............................................. .... 76

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 oktober 1980 79

1 Anmälan av lagrådsytlrande ................................... 79

2 Hemställan ............................................................. ..... 80

3 Beslut ...................................................................... ..... 80