Prop. 1980/81:36

Regeringens proposition 1980/81:36

med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för Tinansbolagen, m. ni.;

beslutad den 23 oktober 1980.

Regeringen föreslär riksdagen alt antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

GÖSTA BOHMAN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar av kapitaltäckningsreglerna för finansbolagen. Förslagen innebär i huvudsak att lånereverser med tillbakaskjulen belalningsrätt och garanlifonder får jämställlas med eget kapital och grunda upplåningsrätt. Vidare föreslås att kassamedel, banktillgodohavanden m, m, skall utgöra grund för upplåningsrätt. De föreslagna lagändringarna avses träda i krafl den 1 januari 1981 men en övergångslid till utgången av år 1982 och - efter dispens - år 1984 medges,

I propositionen föresläs också att bankobligationer får fr, o, m, den I januari 1981 emitteras utomlands utan begränsning.

1 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 36

Nuvarande lydelse

Finansbolag skaU ha egel kapital lill vi.ssi lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagels upplåning. Det egna kapllalei anses betryggande, om upplåningen inle överstiger tolv och en halv gånger bolagets eget kapital. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock högsl lill tjugo gånger bolagets eget kapital.

Som eget kapital skall vid lilläiiip-niitg av första stycket anses vad som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som egel kapital.

Föreslagen lydelse

Finansbolag får högsl låna upp medel med dels ett belopp som svarar mot bolagels kassa, vad som Innestår hos riksbanken, riksgäldskontorel, bankaktiebolag, sparbank, cenlrul-kas.sa för jordbrukskredit, kredilakliebolag och postgirot eller iiilånais till annat fliumsbohig, dels ett belopp som svarar inoi tolv och en halv gånger del egna kapitalet. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock högst lill tjugo gånger det egna kapitalet.

Som upplåning anses inte vad som motsvarar av finansbolaget utfärdade skuldförbindelser, som för långivaren medför rätt till beialning först efter bolages övriga borgenärer eller som har garanterats av staten, bankaktiebolag, sparbank eller central-ka.ssa för jordbrukskredit. Till upplåningen skall läggas beloppet av de garantiförpliktelser bolaget Iklätt sig.

Med egel kapital avses aktiekapilal. reservfond, disposilionsfond och av bolagsstämman faslslälld vinslba-lans. Med egel kapital får likställas

1. garanlifond, som bildats genom tillskoll av aktieägare i finansbolaget eller förbindelser utfärdade av bankaktiebolag, sparbank, ceniralkassa

Prop. 1980/81:36 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för jordbrukskredit e//cr anniin som bankinspektionen godkänl, intill ell belopp inolsvaraiule fem gånger bolagels aktiekapital.

2. fyrtio procent av ett belopp, som svarar mol sådana bolagets reserver som avses I 57 lagen (1955:183) om bankrörelse, intill ett belopp motsvarande bolagets eget kapital saml

3. kapital, som tillförts bolaget mol av bolaget utfärdade skuldförbindelser som medför rätt tdl betalning först efter bolagets övriga borgenärer, intill ell belopp motsvarande bolagels egel kapital.

Om del mellan finansbolag råder sådant nära samband som anges i 4 , kan bankinspektionen I del särskilda fallet föreskriva att iipplåningsräli skall beräknas gemensamt för bolagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Finansbolag som vid ikraftträdandet inte uppfyller det föreskrivna kapitalkravel får utan hinder av detla forisätta verksamheten till utgången av är 1982. Om synnerliga skäl föreligger får hankinspektionen efler ansökan ge finansbolag, som inte heller vid utgången av år 1982 uppfyller det föreskrivna kapitalkravet, tillstånd att fortsätta verksamheten till utgången av år 1984.

66!?'

Bankaktiebolag får ej i andra fall än som angivas i andra och iredje styckena utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser.

Bankbolag får utfärda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra kronor.

Bankbolag får utfärda och ställa Bankbolag fär utfärda och ställa

garanti för räntebärande obligatio- garanti för räntebärande obligatio
ner som lyder på minst etthundra ner som lyder på minst etthundra
kronor. Löptiden för obligationer kronor. Löptiden för obligationer
som bankbolag ger ut i Sverige får som bankbolag ger ut i Sverige fär
vara längst sju år. Obligationer med vara längst sju år. Obligationer som
längre löptid än ett är får utlärdas bankholag ger ul i Sverige med läng-
intill ett belopp som motsvarar högst re löptid än ett år får utfärdas intill
tre procent av bankbolagets inlåning ett belopp som motsvarar högst tre
från allmänheten. procent av bankbolagets inlåning

från allmänheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Senaste lydelse 1979: HW).

Prop. 1980/81:36 5

3 Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker dels all i lagen skall införas en ny paragraf. 28a S, av nedan angivna lydelse,

dels all 35 S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28a § Sparbank får ej bevilja kredit mot skuldebrev som medför rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. Efter tillstånd, av regeringen får sparbank dock bevUja kredit mot sådant skuldbrev till svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.

35 §'

Sparbank får ej i andra fall än som anges i andra och iredje styckena utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser.

Sparbank får utfärda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra kronor.

Sparbank fär utfärda och ställa Sparbank får utfärda och ställa

garanti för räntebärande obligatio- garanti för räntebärande obligatio
ner som lyder på minst etthundra ner som lyder på minst etthundra
kronor. Löptiden för obligationer kronor. Löptiden för obligationer
som sparbank ger ut i Sverige får som sparbank ger ul i Sverige får
vara längst sju år. Obligationer med vara längst sju år. Obligationer som
längre löptid än ett år får utfärdas sparbank ger ul i Sverige med längre
intill ett belopp som motsvarar högst löptid än ett år får utfärdas intill ett
tre procent av sparbankens inlåning belopp som motsvarar högst tre pro-
från allmänheten. cent av sparbankens inlåning från

allmänheten.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över ulelöpande märken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari I98I.

' Senaste lydelse 1979:1051.

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 36

Prop. 1980/81:36 6

4 Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 36a §. av nedan angivna lydelse,

dels alt 42a § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36a § Kreditkässa får ej bevilja kredit mot skuldebrev som medför rätt lill betalning först efler låntagarens övriga borgenärer. Efler tillstånd av regeringen får centralkassa dock bevilja kredit mot sådant skuldebrev lill svenskt aktiebolag, vais ändamål kan anses vara till nylla för bankväsendel eller det allmänna.

42a §'

Kreditkassa får ej i andra fall än som anges i andra och tredje styckena utfärda tryckta eller graverade, lill innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser.

Centralkassa får utfärda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra kronor.

Centralkassa får utfärda och ställa Centralkassa får utfärda och ställa

garanti för räntebärande obligatio- garanti för räntebärande obligatio
ner som lyder på minst etthundra ner som lyder pä minst etthundra
kronor. Löptiden för obligationer kronor. Löptiden för obligationer
som ceniralkassa ger ut i Sverige får som centralkassa ger ul i Sverige får
vara längst sju år. Obligationer med vara längst sju år. Obligationer som
längre löptid än ett år fär utfärdas ceniralkassa ger ul i Sverige med
intill ett belopp som motsvarar högst längre löplid än ett år får utfärdas
tre procent av centralkassans inlå- intill ett belopp som motsvarar högst
ning från allmänheten. tre procent av centralkassans inlå-

ning från allmänheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

' Senaste lydelse 1979:UI.S2.

Prop. 1980/81:36

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-09-18

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullsten. Bohman. Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén. Holm. Andersson, Winberg, Adelsohn, Danell. Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Bohman

Lagrådsremiss med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för flnansbolag, m. m.

1 Inledning

Lagen (1980:2) om finansbolag (LF) trädde i kraft den 1 juli 1980 (prop. 1978/79:170, NU 1979/80:23, rskr 1979/80:139). Bolag som driver sådan verksamhet som omfattas av lagen kallas finansbolag. I syfte att värna om finansbolagens soliditet föreskrivs i 7 § LF att finansbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets upplåning. Enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna får förelag som vid lagens ikraftträdande drev finansieringsverksamhet och som inte uppfyller kravet på eget kapital ulan hinder av detta fortsätta verksamheten lill utgången av år 1982.

Finansieringsföretagens förening (numera Finansbolagens förening) har i en skrivelse lill regeringen den 29 februari 1980 framhållit att kapitalkravel i LF är väsentligt strängare än vad som har gällt för de bankägda finansbolagen. Mot denna bakgrund har föreningen hemställt alt 7 § LF ändras på sådant sätt alt kapitalkravel svarar mot vad som anges i bolagsordningarna för de bankägda finansbolagen med vissa kompletteringar.

Efler remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av bankinspektionen, banklagsutredningen (Fi 1976:04), fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund och Saab-Scania Aktiebolag.

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund har avgelt gemensamt yttrande och upplyst att Post- och Krediibanken. PK-banken har anslutit sig till vad där har anförts.

Bankerna har sedan den 1 januari 1980 rätt att utge egna obligationer med längst sju ärs löpfid (prop. 1978/79:165. NU 1979/80:10. rskr 1979/80:62. SFS

Prop. 1980/81:36 8

1979:1050. 1051 och 1052). Utgivningsrätten avseende obligationer med längre löptid än ett år är begränsad till ett belopp som motsvarar högst 3 % av bankens inlåning från allmänheten.

Svenska bankföreningen har i en framställning lill regeringen den 26 mars 1980 hemställt att obligationslån som emitteras i utlandet inle skall omfattas av denna begränsningsregel. Föreningen har bl. a. framhållit att det redan efter den korta tid som förflutit, sedan de nya reglerna tillkom, finns helägg för att den upplåning mot obligationer som förekommer inte minst utomlands snabbt tar i anspråk den medgivna kvoten.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bankinspektionen, banklagsutredningen, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontorel. Svenska sparbanksföreningen. Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges industriförbund. Post- och Krediibanken. PK-banken, Sparbankernas Bank. Konungariket Sveriges sladshypolekskassa och Svensk Bostadsfinansierings Aktiebolag BOFAB,

Till riksbanksfullmäktiges yllrande var fogad en reservation av ledamoten Thage Peterson,

En sammanställning av remissyttrandena över Finansbolagens förenings och Svenska bankföreningens skrivelser bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga I.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Kapitaltäckningsfrågan

Enligt 7 § första stycket LF skall finansbolag ha eget kapital som är betryggande i förhållande till bolagets upplåning. Della skall enligt huvudregeln anses vara fallet om upplåningen inte överstiger tolv och en halv gånger bolagets eget kapital. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock högst till tjugo gånger bolagels eget kapital. 1 paragrafens andra stycke föreskrivs all som egel kapital skall anses vad som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse (BL) gäller som egel kapital.

Med eget kapital avses enligt 57 § BL aktiekapilal. reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinslbalans. Med egel kapital får likställas dels viss del av bankens reserver, dels det nominella värdet av förlagsbevis utställda av banken, i båda fallen dock högst intill ett belopp motsvarande bankbolagets eget kapital. Förlagsbevis anges i BL som skuldförbindelser som är avsedda för den allmänna rörelsen (s. k. masspapper) och som medför rätt lill betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer.

Innan LF trädde i kraft den 1 juli 1980, förekom inget kapilaltäckningskrav för andra finansbolag än dem som ägdes av bank. De bankägda finansbolagens upplåningsrält reglerades genom bestämmelser i bolagsordningen och

Prop. 1980/81:36 9

var en följd av de för bankerna gällande kapitaltäckningsreglerna. Kapital-täckningskravet för dessa finansbolag var konstruerat på så sätt all den samlade upplåningen hos ett företag inte fick översliga tolv och en halv gånger det egna kapitalet, dvs. aktiekapilal. reservfond, skuldregleringsfond, garanlifond och av bolagsstämman fastställd vinslbalans. Med egel kapital likställdes därvid förlagsbevis intill ett belopp motsvarande del egna kapitalel.

Finansbolagens förening har i sin framställning lill regeringen framhållit bl. a. att hänvisningen i 7 § LFtill BL i fråga om vad som skall anses som egel kapital innebär att finansbolagen som egel kapital inte får räkna garanlifonder och de icke publika förlagsbevis som bolagen har utfärdat. Ej heller får vid upplåningen avräknas vad som innestår hos baiikinstitut m. m. Kapitalkravet i 7 § LF innebär enligt föreningen avsevärt sämre upplåningsmöjlig-heterför finansbolagen än dem som de bankägda finansbolagen har haft. Till belysning härav har föreningen lämnat följande uppgifter.

Föreningens medlemsföretag hade vid utgången av år 1978 i huvudsak följande poster av betydelse vid en kapitalbasberäkning, nämligen beskattat eget kapital 619 milj, kr,, garantifonder 84 milj. kr., förlagslån 296 milj. kr., obeskattade värderegleringsreserver (inkl. överavskrivningar av leasingobjekt) 260 milj. kr. och banktillgodohavanden ca 800 milj. kr. De nu införda bestämmelserna om upplåningsrätt innebar att garnntifoiiderna och förlagslånen, vilka lån inte har den publika karaktär som avses i 57 S BL. på tillsammans 380 milj. kr. inte fär ingå i kapitalbasen, vilkel motsvarar ett volymbortfall på 12,5 x 380 milj. kr. eller 4 750 milj. kr. 1 gengäld kan finansbolagen som upplåningsrältsgrundande tillgodoräkna 40 % av värde-regleringsreserverna eller 104 milj. kr. vilket ger en upplåningsmöjlighet på 1300 milj. kr. Slutligen skall från det upplåningsrältsgrundande kapitalel borträknas kassa och banktillgodohavanden, som vid utgången av är 1978 uppgick till ca 800 milj. kr. Utformningen av 7 S LF innebär således enligl föreningen en försämring av finansbolagens ullåningskapacitet med ca 4 250 milj. kr. (4 750 - 1300 -H 800) i förhållande lill om bestämmelserna i bolagsordningarna för de bankägda bolagen hade tillämpats.

Finansbolagens förening har ifrågasatt om det varit meningen all genom de nya bestämmelserna beskära finansbolagens upplåningsrätt så mycket som nu skett och hemställt alt 7 § LF ändras på sådant sätt att kapitalkravet svarar mol vad som anges i bolagsordningarna för de bankägda finansbolagen med vissa korrigeringar. Enligt föreningens förslag får garanlifond, intill ett belopp som motsvarar fem gånger bolagets aktiekapilal, samt förlagslån, som inte har karaktären av allmän förskrivning, likställas med eget kapital. Överavskrivning på leasingobjekt föresläs bli likställd med bolagets reserver för utlåning. Medel som finns i bolagets kassa eller innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och på postgiro föreslås ge finansbolag rätt att låna upp motsvarande belopp. Upplåning mot garanti av bank eller staten föreslås få avräknas från

Prop. 1980/81:36 10

övrig upplåning. Vidare föresläs alt lån till annat finansbolag skall grunda upplåningsrätt. Slutligen bör det enligt föreningen medges att upplåningen i en koncern helt eller delvis koncentreras lill moderbolaget och att sålunda upplånade medel utnyttjas av dotterbolag för finansieringsverksamhet.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt eller inle haft något att erinra mot föreningens förslag i dess huvuddrag. Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förhund har förordat att även finansbolags fordran på kredilakliebolag blir upplåningsrältsgrundande. Banklagsutredningen har vidare föreslagit att reversupplåning med tillbakaskjuten belalningsrätt inle skall anses som upplåning vid tillämpningen av 7 § LF. Utredningen konstaterar i anslutning härtill att varken 54 § BL eller banklagarnas kreditgivningsbestämmelser lämnar utrymme för en sådan reversutlåning från bankernas sida och föreslår att i banklagarna tas in en bestämmelse om att bankerna med regeringens tillstånd får lämna företag med bankfrämjande ändamål kredit med tillbakaskjuten betalningsrätt.

Bankinspektionen har avstyrkt förslagel alt överavskrivning på leasingobjekt skall jämställas med reserv för utlåning. Inspektionen och riksbanksfullmäktige har föreslagit att garantiförpliktelser som finansbolag ikläder sig likställs med upplåning i analogi med vad som gäller för garantiåtaganden från bankernas sida.

Bankinspektionen har mera allmänt ifrågasatt om den omständigheten att finansbolagen har ställts under särskild lagstiftning, vilket bl. a. medför särskilda soliditetskrav och direkt tillsyn av bankinspektionen, bör föranleda att bolagen inordnas i den krets av banker, kredilakliebolag m. fl. som säkerhetsmässigt har ansetts böra inta en särställning inle bara sinsemellan utan också i förhällande till försäkringsbolag, kapitalplacerande institut m. fl. Emellertid har inspektionen ansett att denna fråga bör anstå tills ytterligare erfarenhet har vunnits av finansbolagens verksamhet. Finansbolagen kommer trots den legala regleringen att utgöra en mycket heterogen grupp. Erfarenheten får enligt inspektionen senare ge vid handen i vad mån finansbolagen bör fä sådan status säsom kreditinstitut som här avses. Närmast skulle därvid kunna tänkas en lösning med ett prövningsförfarande av liknande slag som tillämpas beträffande de bankägda företagen. Mol den angivna bakgrunden har inspektionen i nuläget godtagit en lösning som innebär att finansbolag inte behöver belasta sin upplåningsrätt med belopp som svarar mot utlåning till annat finansbolag. En sådan regel bör. enligt inspektionen, främst avse lån mellan koncernbolag och andra "intressebolag" t. ex. i likvidiletsreglerande syfte.

För egen del vill jag framhålla följande.

Syftet bakom kravet på kapitaltäckning i 7 S LF är att värna om finansbolagens soliditet. Att finansbolagen har en god soliditet är viktigt bl. a. med hänsyn till den betydelse de numera har för finansieringen av svenskt näringsliv, särskilt för finansieringen av de små och medelstora

Prop. 1980/81:36 11

företagen. Det är angeläget att näringslivets finansieringsbehov kan tillgodoses fortlöpande. Vissa finansieringsformer är sådana att gäldenären under lång tid är beroende av att finansiären fullgör sitt åtagande. God soliditet är ägnad att garantera att finansbolagen kan uppfylla även omfattande, långvariga finansiella åtaganden. Jagvill i detta sammanhang dock framhålla att inte bara kapitalkravet i LF syftar till att garantera finansbolagens soliditet. Härutöver finns bestämmelser i bokförings- och aktiebolagslagarna om tillgångarnas värdering. Vidare kan nämnas att finansbolagen enligt LF står under offentlig tillsyn av bankinspektionen, vars främsta uppgift är att övervaka de förhållanden som kan inverka på finansbolagens säkerhet.

Vid utformningen av 7 § LF har en förebild varit vad som föreskrivits om upplåningsrätt i de bankägda finansbolagens bolagsordningar. Finansbolagens förening har hävdat att kapitalkravel i 7 S LF emellertid är strängare än det kapitalkrav som har gällt gentemol de bankägda finansbolagen.

Med anledning härav vill jag framhålla alt en väsentlig del av upplåningsrätlen för de bankägda bolagen grundas på att förlagsbevis får jämställas med egel kapital intill dettas belopp. Bolagen har alltså kunnat låna upp 12,5 gånger förlagsbevisens sammanlagda belopp. Motsvarande rätt har finansbolagen enligt 7 § LF. Det har emellertid visat sig att vad de bankägda finansbolagen avsett med förlagsbevis i bolagsordningarna är vanliga lånereverser som innehåller en klausul om betalningsrätt först efter utfärdarens övriga borgenärer (dvs. reverser med s. k. tillbakaskjuten betalningsrätt). Förlagsbevis i vedertagen mening är emellertid för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev, dvs. värdepapper som i tryckt eller graverat skick ges ut i större antal. Detla är också den innebörd termen har i BL. se 54 §. På grund av hänvisningen lill BL kan endast för den allmänna rörelsen utgivna förbindelser grunda upplåningsrätt enligt 7 § LF. I och med att finansbolagen inte kan grunda upplåningsrätt på de enskilda lånereverserna och inte ger ul förlagsbevis i BL:s mening, får bolagen inle de möjligheter till upplåning som de räknat med.

Med hänsyn till de nu föreliggande förhällandena uppkommer frågan om reverser med tillbakaskjuten betalningsrätt bör i likhet med förlagsbevis få grunda upplåningsrält för finansbolagen. Det avgörande skälet för att förlagsbevis enligt BL har ansetts kunna jämställas med eget kapital är den tillbakaskjutna betalningsrätten (jfr prop. 1955:3 s. 115 f). Reverserna som finansbolagen utfärdar bör därför få likställas med eget kapital och grunda upplåningsrätt på samma säll som förlagsbevis. I likhet med remissinstanserna förordar jag följaktligen alt en regel införs om att med eget kapital skall få likställas inte bara förlagsbevis utan också även sådana reverser, allt intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet.

För bankerna gällde tidigare alt förlagsbevis som långivaren kunde återkräva inom fem år endast till en del fick utnyttjas som täckningskapital. Regeln syftade till alt hindra alltför häftiga svängningar i kapitalbasen till följd av att förlagslän löstes in. Banklagsutredningen har ifrågasatt om en

Prop. 1980/81:36 12

motsvarande regel bör införas för finansbolagen, men har - med hänsyn till att regeln av förenklingsskäl numera slopats för bankerna (jfr prop. 1978/79:190 s. 24) - stannat för att inle lägga fram något sådant förslag. Inle heller jag anser att en sädan regel behövs. Jag förulsätler att finansbolagen vidtar erforderiiga åtgärder, exempelvis ger ut nya reverser för att ersätta de förfallna, för att undvika de praktiska olägenheter som en rörlig kapitalbas innebär.

För bankerna gällde före de nuvarande kapilaltäckningsreglernas tillkomst en inlåningsregel som i stort sett överensstämde med bestämmelsen i 7 § LF. Härvid betraktades förlagsbevis som läckningsfri inlåning (prop. 1955:3 s. 115 och 1965:113 s. 59f). Delta innebär att föriagslånen inle behövde räknas in i det belopp som mäste täckas av eget kapital. Motsvarande bör gälla i fråga om finansbolagens upplåning mot reverser med tillbakaskjuten betalningsrätt. Jag förordar därför, i enlighet med banklagsutredningens förslag, att upplåning mot sådana reverser och förlagsbevis inte skall belasta upplåningsrätten enligt 7 § LF.

Banklagsulredningen har i sitt remissyttrande behandlat frågan om banklagarna lämnar utrymme för bank att förvärva eller låna ut mol reverser med tillbakaskjuten betalningsrätt. I 54 § BL anges vilka värdehandlingar som en bank får förvärva eller driva handel med. Dit hör bl. a. förlagsbevis. Lånereverser med tillbakaskjuten belalningsrätt omfattas inte av paragrafen. Jag delar banklagsulredningens uppfattning att del inte heller är möjligt att hänföra dessa lån till s. k. blancokrediter, dvs. sådana lån utan särskild säkerhet som bankerna inom viss ram får bevilja. Reverslånen skiljer sig nämligen från blancokrediterna genom all de i förmånsrättshänseende placerats efler andra fordringar, alltså även efler blancokrediter. Banklagstiftningen lämnar alltså inle bankerna utrymme för placering i reverser med tillbakaskjuten belalningsrätt.

I likhet med banklagsutredningen anser jag att bankerna bör ges möjlighet alt i denna form skjuta till kapital i förelag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. För förvärv av aktier i ett sådant företag liksom av förlagsbevis, utgivna av ett sådant företag, skall bank ha regeringens tillstånd (55 § första stycket BL). Regeringens tillstånd bör krävas även i nu förevarande fall. Jag förordar således att i BL och i de övriga banklagama tas in en bestämmelse om alt bank efter tillstånd av regeringen får lämna företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna, kredit mot revers med tillbakaskjuten betalningsrätt.

Enligt bolagsordningarna för de bankägda finansbolagen räknas som eget kapital också s. k. garanlifond, som får uppgå till högst fem gånger bolagets aktiekapital. Bestämmelser om garantifond finns inte i BL, eftersom bankaktiebolagen saknar kapitalposter av ifrågavarande slag. Hänvisningen i 7 § LF till 57 § BL innebär alltså i detta avseende att finansbolagen inte kommer att ha möjlighet att inräkna garantifondsmedel i det upplåningsrältsgrundande kapitalet.

Prop. 1980/81:36 13

Garantifonderna har bildats genom att aktieägarna har utfärdat förbindelser av innebörd att utfärdaren intill ett visst belopp svarar för finansbolagets förbindelser. Garantin utlöses för att täcka sådan förlust enligt senasi fastställda balansräkning, som inle kan täckas av bolagets balanserade vinstmedel eller reverser med tillbakaskjuten belalningsrätt, eller för att annars undgå likvidation av bolaget. Aktieägarna har rätt till betalning efter finansbolagets samtliga övriga borgenärer. En garantifond i ett finansbolag intar alltså en mellanställning mellan aktiekapital och reverslån med tillbakaskjuten betalningsrätt. Med hänsyn härtilldelar jag uppfattningen att finansbolagen med eget kapital bör fä likställa garantifond intill ett belopp som motsvarar fem gånger bolagels aktiekapital. En förutsällning för att bolagen skall få tillgodoräkna sig dessa fonder bör dock vara att garantifonderna motsvaras antingen av inbetalda medel eller av en garanlifondsförbin-delse som svensk bank har utfärdat. Även en förbindelse av någon som bankinspektionen godkänner som garant - t. ex. försäkringsbolag - bör kunna godtas.

Genom hänvisningen i 7 § LF till 57 § BL får finansbolagen med eget kapital jämställa 40 % av de medel som reserverats på vissa värderegleringskonton. Detta innebär en utvidgning i förhållande till vad som föreskrivits i de bankägda finansbolagens bolagsordningar. Finansbolagens förening har utgått ifrån att med finansbolagens reserver för utlåning skall likställas också överavskrivning på leasingobjeki. Nägon bestämmelse av det slaget finns inte i banklagstiftningen.

Jag vill i anledning härav framhålla följande.

Med finansiell leasing förslås en form av uthyrning av lös egendom. Leasingbolaget är ägare till egendomen och upplåter nyttjanderätt till kunden. När ett leasingbolag köper in ett leasingobjekt bokförs detta på samma sätt som ett produktionsförelag bokför en maskininvestering. Leasingbolagets medverkan är emellertid enbart av finansiell karaktär, varför transaktionen ur kalkylsynpunkt kan jämställas med ett län lill kunden. På samma sätt som vid ett annuiletslån kan leasingavgiften tänkas uppdelad pä ränta och amortering, varvid amorteringarna kan sägas motsvara avskrivningarna. Avtalet kan inte sägas upp av kunden och inte heller av leasingbolaget så länge kunden fullgör sina åtaganden. Leasingbolaget behåller äganderätten till leasingobjektel och har normalt ingen säkerhet därutöver. Normalt anpassas avtalstiden efter leasingobjeklets ekonomiska livslängd. Efter avtalstidens utgång har leasingobjektet ofta ett begränsat andrahandsvärde.

Med överavskrivning pä leasingobjekt avses skillnaden mellan den årliga bokföringsmässiga avskrivningen och avskrivning enligt plan.

Från förelagsekonomisk synpunkt bestäms leasingbolagens kapitalstyrka, förutom av beskattat eget kapital, av den totala summan av obeskaltde reserver. Det är denna summa som i ett krisläge skall fånga upp förluster och skydda borgenärerna. Skulle en fordran bli nödlidande till följd av att

3 Riksdagen 1980181. I saml Nr 36

Prop. 1980/81:36 14

kunden inte kan fullfölja sitt åtagande finns dock flera s. k. säkerhetsvallar, som kan absorbera förlusten. Leasingbolagen kan hålla sig skadeslösa i första hand genom säkerheter i form av borgensåtaganden, eller genom det restvärde som ligger i leasingobjektet och ibland ålerköpsåtaganden av leverantörer. Är detta inte möjligt, kan förlusten täckas av årets rörelseöverskott. Skulle rörelseöverskollel inte förslå lill full täckning av förlusten, fär värderegleringsreserverna las i anspråk. I nästa led står odisponerade vinstmedel från föregående är, dispositionsfond, reservfond, förlagslånekapital, garantifond, dolda reserver och aktiekapital.

De dolda reserver som utgörs av överavskrivningar pä leasingobjekt har samma funktion som värderegleringsreserverna när del gäller all trygga långivarnas medel. Ur långivarnas synpunkt är det likgiltigt med vilka medel eventuella förluster läcks.

Bankerna fick genom lagändring år 1979 möjlighet att i kapitaltäcknings-sammanhang jämställa 40 % av värderegleringsreserverna med eget kapital (prop. 1978/79:190, NU 49, rskr 442). Dessförinnan hade den utveckling, dessa reserver undergått under en följd av år, ingående studerats. Banklagsutredningen, vars betänkande - (Ds E 1978:4) Nya kapitaltäckningsregler för bankerna- låg lill grund för ifrågavarande lagstiftning, hade ingående analyserat förlustrisker i utlåningen, reservernas stabilitet och karaktär av reell konsolidering m. m. Denna analys utvisade att bankernas värderegleringsreserver under en tioårsperiod förelett en stark och stabil tillväxt. För affärsbankerna var de konstaterade förlusterna under åren 1970-1976 i genomsnitt ca 5 % av det årliga rörelseöverskottet. En väsentlig del av dessa reserver ansågs därför utgöra ett varaktigt konsolideringskapital.

En förutsättning för att överavskrivning pä leasingobjekt skall få
jämställas med värderegleringsreserverna är att de mot överavskrivningen
svarande reserverna inte kraftigt reduceras eller försvinner alltefter inträf
fade förluster eller ändrad praxis i fräga om behovet av säkerhetsmarginaler.
1 regel torde förlusterna täckas av avskrivningarna enligt plan. Ifrågavarande
dolda reserver kan därför ofta betraktas som konsolideringskapilal. Emel
lertid kan ett leasingobjekt drabbas av en värdeminskning, som är slörre än
som förutsattes i avskrivningsplanen. Marknadsvärdet pä en maskin kan falla
kraftigt i pris till följd av ett oförutsett tekniskt genombrott. Det torde även i
övrigt vara svårt att avgöra hur stora de dolda reserverna är. Detla gäller
särskilt i fräga om leasingobjekt som har en begränsad andrahandsmarknad.
Nägon närmare analys av förlustriskerna i leasingrörelse och vilken siabilitet
de dolda reserverna har föreligger över huvud inte. Jag anser all slutlig
ställning inte kan tas i den föreliggande frågan utan tillgång lill en sådan
utredning. 1 likhet med bankinspektionen är jag inle beredd att nu stödja
förslaget till ändring av 7 § LF i denna del. Jag avser emellertid alt föreslå
regeringen att uppdra åt inspektionen att utreda frågan. Innan utredningen
kan verkställas, bör viss erfarenhet föreligga. Därefter får frågan tas upp på
nytt, *

Prop. 1980/81:36 15

Enligt finansbolagens förening bör, som har framgått av det föregående, medel som finns i bolagets ka.ssa eller innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, ceniralkassa för jordbrukskredit och på postgiro utgöra grund för upplåningsrätt på så sätt att bolaget får låna upp medel till motsvarande belopp. Vad sålunda föresläs överensstämmer med vad som föreskrivs i de bankägda finansbolagens bolagsordningar. Enligt banklagstiftningen krävs inte heller någon kapitaltäckning för dessa medel. Mot bakgrund härav förordar jag att förslaget i denna del genomförs.

Med hänsyn till alt kredilakliebolag i kapitalläckningssammanhang jämställs med bankaktiebolag bör som bankföreningen föreslagit även fordran på sådant bolag utgöra grund för upplåningsrätt.

Upplåning mot garanti av slalen eller av bank bör i likhet med vad Finansbolagens förening föreslagit få avräknas frän övrig upplåning.

Finansbolagens förenings förslag enligt vilket lån till annat ftnansbolag inte skall belasta upplåningsrätten har inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Bankinspekfionen har dock framhållit att medelsanskaffning för ett annat finansbolags behov inte i och för sig bör vara en verksamhet för finansbolag och att denna upplåningsrällsregd därför främst bör avse lån mellan koncernbolag och andra "intressebolag", t, ex, i likvidiletsreglerande syfte. Enligt min mening faller frågan i vad mån län bör förekomma mellan finansbolag under bankinspektionens övervakning av sundheten i finansbolagens verksamhei, Alla lån till annat finansbolag bör oavsett ändamålet behandlas lika i upplåningsrällshänseende. Jag förordar att lån till annat finansbolag inte skall belasta del utlånande finansbolagels upplåningsrält, vilket kan ske genom att det senare bolaget medges låna upp medel intill motsvarande belopp.

De garantiförbindelser som finansbolagen utfärdar har inte belastat upplåningsrätten enligt de bankägda finansbolagens bolagsordningar. Bankernas motsvarande garantier är dock underkastade krav på kapitaltäckning, I 57 § BL föreskrivs att garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning skall las upp lill sitt nominella belopp och övriga garantier - efter lagändrig är 1979-lill halva sitt nominella belopp. Anledningen till denna åtskillnad är all förlustriskerna visat sig vara mindre i fråga om garantier som inte har samband med kreditgivning.

Det finns ett behov av alt också reglera i vilken omfattning finansbolagen lämnar garantiutfästelser. Som framgått har garantiförbindelser i banklagstiftningen i princip jämställts med utlåning. En motsvarande reglering av finansbolagens garantigivning kan på ett naturligt sätt endast ske genom att garantierna jämställs med dessa bolags upplåning, I likhet med bankinspektionen, riksbanksfullmäktige och banklagsulredningen anser jag därför att finansbolagens upplåningsrält bör belastas även med summan av de garantiförbindelser som finansbolagen ingår. Som banklagsutredningen har framhållit saknas det dock anledning att skilja på s, k, kreditgarantier och andra garantier, eftersom banklagarnas kapitaltäckningsregler till skillnad

Prop. 1980/81:36 16

från 7 § LF bygger pä ett system med olika riskklasser. Regeln i 7 S LF är en enkel uppläningsregel som i princip förutsätter en likformig behandling av all utlåning. Med hänsyn till det sagda förordar jag att garantiutfästelser av finansbolag i 7 § LF generellt jämställs med upplåning.

Ett särskilt problem kan dock i detta sammanhang uppkomma för finansbolag som sysslar med s, k, factoring, dvs, belåning eller köp av fakturafordringar. Vid exportfacloring är det inte ovanligt att finansbolaget förvärvar den svenske exportörens faklurafordringar men alt denne inle skall erhålla betalning för fordringarna, förrän köparen har betalt eller har underlåtit alt betala i rätt tid (fakturaköp utan förskott), Fakluraköp utan förskott förekommer ocksä när förelag, som har en begränsad förmåga att ta risker, till ett finansbolag överlåter fordringar på köpare inom Sverige. Finansbolaget tar i dessa fall på sig en kreditrisk. Enligt min mening fär ett sädant risklagande betraktas som en form av garanti, som skall jämställas med upplåning enligt den föreslagna regeln i 7 § LF. När del gäller sådana fakturaköp är det dock angeläget att tillämpningen av upplåningsrättsreglerna om möjligt inte fördyrar finansbolagets tjänster och därmed försvårar för dem att biträda sina kunder, av vilka flertalet utgör små eller medelstora förelag.Eftersom fakluraköp utan förskoll utgör garantier utan samband med kreditgivning, bör den skillnad som görs i fräga om bankernas garantiförbindelser-dvs. att garantier utan samband med kreditigivning får las upp till halva sitt nominella belopp - kunna beaktas för finansbolagens del på det sättet all bankinspektionen kan medge finansbolag, som ingår fakturaköp utan förskott, dispens enligt 7 S LF.

Flera finansbolag kan bilda en koncern. Därvid förekommer det alt moderbolaget i princip svarar för hela upplåningen i koncernen, medan dotterbolagen själva inle lånar upp några medel utifrån utan endast lånar ul medel som moderbolaget tillför dem. Upplåningsrält har dä i princip beräknats pä summa eget kapital för alla bolag inom koncernen. 1 andra fall kan extern upplåning länkas förekomma i flera bolag inom koncernen. För koncernförhållanden av olika slag krävs en särskild regel. Jag föreslår all denna utformas sä alt bankinspektionen ges möjlighet att i det särskilda fallet föreskriva att upplåningsrält skall beräknas gemensamt för bolagen inom koncernen. Dessa föreskrifter skall utformas i överensstämmelse med de regler som gäller för ett fristående finansbolag. Koncernen som helhet bör i princip kunna likställas med ett fristående bolag i upplåningsrällshänseende.

Vad jag har föreslagit i detla avsnitt föranleder ändringar i såväl LF som banklagarna. I fräga om den lagtekniska lösningen ansluter jag mig i stort sett till det förslag banklagsutredningen har lagt fram. Av vad jag tidigare anfört framgår att några justeringar och tillägg bör göras.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1981. 1 övergångsbestämmelserna lill LF föreskrivs som tidigare nämnts all företag som vid lagens ikraftträdande drev finansieringsverksamhet och som inte

Prop. 1980/81:36 17

uppfyller kravet pä egel kapital likväl får fortsätta verksamheten till utgången av år 1982. Jag förordar att den nya uppläningsrätlsregdn kombineras med en motsvarande övergångsbestämmelse. Detta innebär att finansbolag, som den 1 januari 1981 inte uppfyller det angivna kapitalkravel, ulan hinder av detta får fortsätta verksamheten lill utgången av år 1982. Emellertid har det visat sig att det finns alldeles speciella fall där en ännu längre övergångstid kan behövas. För sädana fall bör en möjlighel öppnas för ett finansbolag alt fortsätta verksamheten ocksä efler utgången av är 1982. Jag föreslår därför att bankinspektionen -om synnerliga skäl föreligger-får meddela dispens för fortsatt verksamhet. Dispens bör dock inte få omfatta längre tid än till utgången av är 1984.

2.2 Obligation.sfrågan

I banklagarna infördes fr. o. m. den 1 januari 1980 en rätt för bankinsti-tuten'att ge ut egna obligationer (prop. 1978/79:165, NU 1979/80:10. rskr 1979/80:62, SFS 1979:1050, 1051 och 1052). Bestämmelserna finns för affärsbankerna i 66 § BL, för sparbankerna i 35 § lagen (1955:416) om sparbanker (SPL) och för föreningsbankerna i 42a S lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (JKL). Bestämmelserna är enhetligt utformade för de tre bankinstitutsgrupperna och innebär att obligationer med en löptid av högst ett är, s. k. bankcertifikat, får ges ut utan begränsning. 1 fråga om obligationer med längre löptid - dock längst sju år vid utgivning i Sverige -gäller att de får utfärdas till ett belopp som motsvarar högsl 3 % av bankens inlåning från allmänheten.

Föredraganden underströk i prop. 1978/79:165 att bankobligationerna borde introduceras försiktigt på grund av osäkerheten om effekterna på obligationsmarknaden. Effekterna borde studeras noga och ell tak för en banks totala skulder i form av bankobligationer borde sättas (prop. s. 147).

Under riksdagsbehandlingen av propositionen hemställde bankföreningen hos näringsutskottet, att obligationer som bank emitterar i utlandet inte borde medräknas vid tillämpningen av treprocentsregeln. Bankföreningen pekade därvid på att motivet för den föreslagna begränsningen torde ha varit omsorgen om den svenska kapitalmarknaden.

Utskottet fann inle skäl att förorda någon ändring utan tillstyrkte propositionen i denna del (NU s. 29). Utskottet förutsatte att bankobligationer med längre löptid än ett år under ett begynnelseskede skulle komma att utges i relativt begränsad omfattning och att begränsningen därför knappast skulle medföra någon påtaglig restriktion för bankerna. Skulle del visa sig att treprocentsregeln på ett olyckligt sätt skulle påverka bankernas möjligheter till upplåning utomlands, borde den dock enligt utskottet omedelbart kunna omprövas. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets utlåtande.

Prop. 1980/81:36 18

Bankföreningen har i sin skrivelse till regeringen framhållit all den upplåning mot obligationer, inte minst utomlands, som kommil liil stånd eller planeras snabbt tar i anspråk den medgivna kvoten på 3 %. Exempelvis haren av de större medlemsbankerna, vars obligationsutgivning f. n. uppgår till omkring 200 milj. kr. i utlandet, redan förbrukat drygt 20 % av sin kvot.

Enligt föreningens mening kan utgivande av obligationer pä den utländska marknaden inte påverka den svenska kredilmarknaden i annan mån än riksbanken särskilt medger. Allt som bankerna lånar i utlandet lånas ul i utländsk valuta till svenska kredittagare. För detta behövs enligt valutaregleringen riksbankens tillständ. Bankföreningen anför all riksbanken i nuvarande bytesbalansläge och för avsevärd tid framåt lorde vara intresserad av all upplåning sker i utlandet.

Mol denna bakgrund har föreningen hemställt alt emission utomlands av bankobligalioner bör få ske vid sidan av den gällande treprocentsregeln.

Remissinstanserna har, med undantag av en reservant bland riksbanksfullmäktige, tillstyrkt bankföreningens framställning. Flera remissinslanser har givit uttryck för den uppfattningen, all begränsningsregeln relativt snart kommer att försvåra bankernas möjligheter lill upplåning utomlands och att en sådan utveckling inte är önskvärd med hänsyn till den betalningsbalanssituation som Sverige f. n. befinner sig i. Enligl reservantenhos riksbanksfullmäktige har inte påvisats några sådana olägenheter som bör föranleda en omprövning av treprocentsregeln.

För egen del vill jag framhålla följande.

Den införda begränsningsregeln motiverades av omtanken om den svenska kapitalmarknaden. Man ville introducera bankobligalionerna med en viss försiktighet. Några närmare erfarenheter av bankernas obligationsutgivning på den inhemska marknaden saknas ännu. Det är därför för tidigt alt söka bedöma effekterna på den svenska kapitalmarknaden. Treprocenis-gränsen bör därför t. v. gälla i varje fall för den inhemska marknaden. När det gäller den utländska kapitalmarknaden är situationen emellertid en annan.

Affärsbankerna har utnyttjat rätlen att utge obligationer utomlands och för deras del kan treprocentsutrymmet inom en snar framtid visa sig vara för litet. I den betalningsbalanssituation som Sverige f. n. befinner sig i är del, som majoriteten i riksbanksfullmäktige framhållit, myckel angeläget all de svenska bankerna aktivt kan bidra till den upplåning utomlands som är erforderlig. Jag delar riksbanksfullmäktiges uppfattning all del dessulom är angeläget att de svenska bankernas utländska upplåning blir av så långfristig karaktär som möjligt. Korlfristigheten i upplåningen har nämligen utgjort ett visst problem för bankerna, eftersom de lån de har lämnat i utländsk valuta väsentligen har varit långfristiga. Möjligheten till emission av obligationer i utlandet är ägnad att minska detta problem. Som riksgäldsfuUmäklige. framhållit bör i sammanhanget även beaktas all ökade möjligheter för de

Prop. 1980/81:36 19

svenska bankerna att själva emittera obligationslån på utländska marknader bör kunna ge bankerna erfarenheter av värde för att än effektivare kunna stödja statens egen upplåning.

I likhet med remissinstanserna förordar jag därför alt emission utomlands av bankobligationer bör få ske vid sidan av den gällande treprocentsregeln. Detta bör - med hänsyn till att det är önskvärt med en enhetlig behandling -gälla för samtliga bankinstitut.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändringar i 66 § BL, 35 S SPL och 42a § JKL.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom ekonoinidepartementel upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

2. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse.

3. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker.

4. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Lagförslagen bör fogas till regeringsprotokollel i detla ärende bilaga

2.'

4 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

5 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

' Bilagan med lagförslagen har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop. 1980/81:36 20

BUaga 1

Sammanställning av remissyttranden

1 Kapitaltäckningsfrågan

Remissinstanserna tillstyrker eller har ingel att erinra mot Finansbolagens förenings förslag i dess huvuddrag. Bankinspektionen avstyrker dock förslaget att jämställa överavskrivningar på leasingobjekt med värderegleringsreserver vid tillämpningen av 7 § LF.

1.1 Bankinspektionen

Det remitterade förslagel till ändring av 7 § lagen (1980:2) om finansbolag syftar till att ge finansbolagen ökad jämställdhel med bankerna och befintliga bankägda finansförelag såvitt gäller soliditetskrav. Sålunda skall enligt förslaget medel som finns i bolagels kassa eller innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, inländskt bankakfiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och på postgiro ej belasta upplåningsrätlen (ej kräva kapilaltäckning). Vidare skall enligl förslagel vid beräkning av upplåningsrätten säsom eget kapital få räknas garanlifond intill ett belopp motsvarande fem gånger bolagets aktiekapital. Vad sålunda föreslås motsvarar banklagstiftningen eller praxis betr. jämförbara insfitut och föranleder ej någon erinran från inspektionens sida. Alt - säsom föreslås - garantifond skall motsvaras av antingen inbetalda medel eller garantiförbindelser utfärdade av svensk bank bör anges i bolagsordningen för finansbolag.

Samtidigt innefattar den begärda lagändringen bestämmelser som tar sikte på finansbolagens speciella förhållanden. Lån till annat finansbolag skall enligt förslaget inle belasta upplåningsrätlen. Skälet härför skulle närmast vara den trygghet som ligger i gällande soliditetskrav för mottagaren. Jfr medel som placeras i bankinstitut.

I sistnämnt avseende inställer sig möjligen frågan hur man i fråga om kapitaltäckning skall se på det omvända förhållandet nämligen banks utlåning till finansbolag. Jfr möjligheten för bank all efler regeringens medgivande likställa bankägl finansbolag med kreditakfiebolag såvitt gäller kapitaltäckning (57 § första stycket A 3 banklagen). Genom hänvisningen i 59 § första stycket 1, får den här ifrågavarande bestämmelsen betydelse också för bankägl finansbolags möjlighet att få kredit utan säkerhet i bank. Måhända skulle del i sammanhanget finnas anledning aktualisera frågan huruvida den omständigheten att finansbolagen ställs under särskild lagstiftning medförande bl. a. särskilda soliditetskrav och direki tillsyn av bankinspektionen bör föranleda alt bolagen inordnas i den krets av banker, kreditaktiebolag m. fl. som säkerhetsmässigt ansetts böra inta en särställning inte bara sinsemellan utan ocksä i förhällande till försäkringsbolag, kapitalplacerande institutioner m. fl. Emellertid anser inspektionen alt denna fråga bör anstå fills ytterligare erfarenhet vunnits av finansbolagens verksamhet. Finansbolagen kommer trols den legala regleringen att utgöra en mycket heterogen grupp. Erfarenheten lorde senare få ge vid handen i vad män finansbolagen bör fä sådan status såsom kredifinstitut som här avses. Närmast skulle därvid kunna länkas en lösning med ett prövningsförfarande

Prop. 1980/81:36 21

av liknande slag som nu tillämpas belräffande de bankägda företagen.

Mot den angivna bakgrunden synes i nuläget kunna godtas en lösning som innebär alt finansbolag inle behöver belasta sin upplåningsrätt med belopp som svarar mot utlåning till annat finansbolag. En sådan regel bör främst avse lån mellan koncernbolag och andra "intressebolag" t. ex. i likvidiletsreglerande syfte. Medelsanskaffning för annat finansbolags behov bör inte i och för sig vara en verksamhei för finansbolag.

Den förevarande framställningen gäller även frägan om tillgodoräknande av icke publika förlagsbevis. Termen förlagsbevis avser enligt banklagstiftningen för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar och skulle alltså inte täcka in sådan förbindelse med rätt lill betalning först efter ulfärdarens övriga fordringsägare som finansbolag ingär med viss långivare. Inspektionen delar uppfattningen att sådant "enstaka förlagsbevis" varom här är fråga bör få jämställas med förlagsbevis i vedertagen mening. I sammanhanget bör framhållas det angelägna i att upplåningsrältsgrundande förlagslän har betryggande marginaler i fråga om återstående löplid.

Den föreliggande framställningen utgär frän att med reserver för utlåning m. m. enligt 57 § banklagen får likställas överavskrivning på leasingobjeki. I anledning härav får inspektionen anföra följande.

Möjligheten för bankerna att i kapitaltäckningsavseende i viss utsträckning tillgodoräkna sina värderegleringsreserver infördes 1979. Bestämmelsen var grundad på ingående studier av utvecklingen under en följd av år med avseende på förlustrisker i utlåningen, reservernas stabilitet och karaktär av reell konsolidering m. m. En sådan grund saknas för bedömning av huruvida överavskrivning på leasingobjeki skall kunna inräknas i kapitalbasen. Uppenbara svårigheter torde föreligga bl. a. när det gäller att avgöra i vilken grad överavskrivning skall anses föreligga. Jämförbarhet saknas när det gäller reserver avseende fordringar i form av utlåning eller obligationer å ena sidan och avseende leasingobjekt å den andra. I det här berörda avseendet kan inspekfionen av nämnda skäl inte nu stödja förslaget lill lagändring.

Sammanfattningsvis tillstyrker inspektionen framställningen såvitt gäller förslaget alt medel som finns i bolagets kassa eller innestår i riksbanken etc. inte skall belasta upplåningsrätten, att garantifond skall få räknas som eget kapital intill fem gånger bolagets aktiekapital och alt förlagsbevis som inle har karaktären av allmän förskrivning skall såvitt gäller kapitaltäckning få likställas med förlagsbevis i eljest vedertagen mening. Vidare lämnar inspektionen med hänvisning till vad inspektionen särskilt anfört härom utan erinran förslaget alt ej heller utlåning till annat finansbolag skall belasta upplåningsrätten. Däremot avstyrker inspektionen förslaget alt jämställa överavskrivning pä leasingobjekt med reserv för utlåning.

Innebörden av den föreslagna lagändringen kan lagtekniskt uttryckas på olika sätt. Förebilder finns i bl. a. bolagsordningar för bankägda finansieringsbolag och i bolagsordningar som regeringen fastställt för kredilakliebolag. Inspektionen anger nedan en tänkbar lösning som ansluter till den nuvarande 7 §. I den lagtext som sålunda föresläs har beaktats alt garantiansvar som finansbolag ikläder sig bör likställas med upplåning samt att upplåning mot förlagsbevis (riskkapital) inle bör anses som upplåning vid beräkning av upplåningsrätlen. Föreslagen ny 7 §

Finansbolag får låna upp medel eller ikläda sig garantiförpliktelser lill ett belopp som högst motsvarar dels bolagets kassa, vad som innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa och

Prop. 1980/81:36 22

postgirot eller utlånats till annat finansbolag dels tolv och en halv gånger bolagets eget kapital. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock högst till tjugo gånger bolagets kapital.

Som eget kapital skall vid tillämpningen av första stycket anses dels vad som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som eget kapital, dels garantifond intill ett belopp motsvarande högst fem gånger bolagets aktiekapital.

Som upplåning enligt första stycket räknas icke förskrivning som medför rält till betalning först efter bolagets övriga fordringsägare. Sådan förskrivning likställs med eget kapital enligt andra stycket även om den inte är avsedd för den allmänna rörelsen.

1.2 Banklagsulredningen

Förlagsbevis som lätknliigskapital

Enligt 7 § LF skall som finansbolags eget kapital anses vad som enligt 57 § banklagen gäller som eget kapital för bank. Enligt banklagen får med eget kapital jämställas det nominella värdet av förlagsbevis som utställts av banken intill ett belopp som svarar mot bankens eget kapital.

I banklagen avses med förlagsbevis sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer. Däremot avses inte vanliga lånereverser som innehåller motsvarande förmånsrätlsklausul (jfr, 54 § banklagen och prop, 1978/79:165 s, 169). Om alltså en bank tar upp lån mol sådana reverser får det upplånade kapitalet i kapilaltäckningshänseende inte jämställas med eget kapital. Med nuvarande utformning av 7 § LF och dess hänvisning till banklagen måste motsvarande anses gälla för finansbolag. En sädan upplåning från ett finansbolags sida kan därför bli kapitaltäckningsgrundande först sedan regelsystemet ändrats.

Metoden att med vad som nu kallas förlagslån förstärka en banks egna kapital infördes första gången genom lag som gällde under åren 1923-1925 (jfr, prop, 1923/181), Enligt denna lag kunde en bank efter tillstånd av regeringen med eget kapital få jämställa "visst kapital, som tillförts bankbolagel mol av bolaget utfärdade skuldförbindelser enligt vilka vederbörande fordringsägare äger rätt till betalning ur bolagets tillgångar först efter andra bolagets borgenärer än dem, som mol förbindelser av enahanda innehåll lämnat bolaget försträckning". Enligt 1923 års lag var det sålunda den tillbakaskjutna förmånsrätten som medförde att det upplånade kapitalet kunde få jämställas med egel kapital.

Rätten alt jämställa "förlagslån" med eget kapital infördes åter genom 1955 års banklag (jfr, prop, 1955:3), Härvid uttrycktes denna rätt sä att med eget kapital i viss utsträckning fick likställas "nominella värdet av förlagsbevis utfärdade av bolaget". Av propositionen (s, 115 f,) framgär alt departementschefen pä samma sätt som vid tillkomsten av 1923 års lag endast

Prop. 1980/81:36 23

fäst vikt vid den tillbakasjutna förmånsrätten. Mot bakgrund av det anförda torde det vara klart att nämnda förhållande har varit avgörande för att förlagsbevisen i banklagarna jämställs med eget kapital. Detsamma bör enligt utredningen gälla i fråga om finansbolagen. Den omständigheten att finansbolagens upplåning skett på annat sätt än genom förskrivningar avsedda för den allmänna rörelsen föranleder inte till annat bedömande. Utredningen anser därför att i LF bör tas in en bestämmelse vari med eget kapital jämställs reversupplåning med tillbakaskjuten förmånsrätt, dock högsl intill ett belopp som svarar mol bolagets eget kapital.

Enligt banklagarna gällde tidigare att förlagsbevis som långivarna kunde återkräva inom fem år endast till en del fick utnyttjas som täckningskapital. Regeln syftade till alt hindra alltför kraftiga svängningar i kapitalbasen till följd av att förlagslånen löstes in. Utredningen har övervägt att föreslå en motsvarande regel för finansbolagen. Med hänsyn till att regeln av förenklingsskäl numera slopats för bankerna (jfr. prop. 1978/79:190 s. 24) har utredningen dock stannat för att inle lägga fram något sådant förslag. Det får förutsättas att finansbolagen lika väl som bankerna i eget intresse ser till att återbetalning av lån med tillbakaskjuten förmånsrätt inte leder till några kapitaltäckningsproblem.

Bestämmelsen i 7 § LF är - som tidigare nämnts - utformad som en upplåningsregel. Tidigare var även banklagarnas bestämmelser utformade pä detta sätt. Förlagsuppläning behandlades därvid inle som upplåning. I likhetmed vad som tidigare gällde för bankinsliluien (jfr. prop, 1955:3 s, 115 och prop, 1965:113 s, 59f) bör inle reversupplåning med tillbakaskjuten förmånsrätt anses som upplåning vid tillämpningen av 7 § LF,

Bankernas rätt att lämna kredit med tillbakaskjuten förmånsrätt

Genomen lagändring år 1933 (jfr, prop, 1933/167 s, 35 f ochs. 44) infördes förbud för bank alt förvärva aktier och förlagsbevis. Med förlagsbevis avsågs därvid en form av partialförskrivningar som kännetecknades av att för särskilda delar av skuldbeloppet utfärdats löpande förskrivningar, vilka uppenbarligen var avsedda att utsläppas i den allmänna rörelsen. Som skäl för förbudet åberopade departementechefen att dessa förskrivningar från banksäkerhetens synpunkt inte borde behandlas på samma sätt som obligationer, vilka bankerna oinskränkt fick förvärva och att förlagsbevisen i stället borde jämställas med aktier. Ett skäl för förbudet mot bankernas aktieinnehav var bl, a, att en bank inte borde påta sig företagarrisk. Bankerna fick dock rält alt efler regeringens tillstånd förvärva aktier och förlagsbevis bl. a. i bolag som kunde anses gagnenligt för bankväsendet,

Förbudei för bankerna att inneha förlagsbevis har numera slopats (prop. 1978/79:165, NU 1979/80:10, rskr 1979/80:62, SFS 1979/80:50). Tillstånds-kravet såvitt avser förvärv av förlagsbevis i bolag som kan anses gagneligt för bankväsendel har emellertid behållits, I propositionen (s. 149) angav

Prop. 1980/81:36 24

departementschefen "alt det - med hänsyn till den restriktiva praxis som gäller för vilka låntagare som får ge ul förlagsbevis och den stränga granskning som parterna på marknaden utsätter förlagslånen för - inte är motiverat att behälla nuvarande begränsning i bankernas rätt att inneha förlagsbevis," I specialmotiveringen lill den akluella bestämmelsen (54 § banklagen) framhölls (s, 169) att "den generella rält att förvärva förlagsbevis som bankerna härigenom får avser ',för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rält till betalning först efter ulfärdarens övriga fordringsägare" men däremot inle vanliga lånereverser som innehåller en sädan klausul om begränsning av betalningsrätten. Sädana lånereverser har hittills inte omfattats av paragrafens uppräkning av värdehandlingar som en bank fär förvärva eller driva handel med och gör del alltsä inte i fortsättningen heller".

Skälet till att tiUståndskravet behölls för förvärv av förlagsbevis i bolag som kan anses gagneligt för bankväsendet var all en bank kan ge sådant bolag kapitaltillskott lika väl genom att förvärva förlagsbevis som genom att köpa aktier. Betydelsen av ett tillståndskrav såvitt avser aktier skulle därför kunna gå förlorad genom att banken i stället förvärvade förlagsbevis.

Som framgått av det anförda fär bankerna inle med stöd av 54 § banklagen förvärva eller driva handel med reverser med tillbakaskjuten förmånsrätt. Det kan emellertid sättas i fråga om bankerna inte enligl de regler som gäller för kreditgivningen kan lämna lån av della slag. En förutsättning skulle i så fall vara att ett sädant län är att anse som en blancokredit enligt 59 § banklagen. Utredningen anser det emellertid inle möjligt att hänföra dessa reverslån till blancokrediter eftersom de med hänsyn till den lillbakaskjutna förmånsrätten är förenade med ett större risktagande än all annan kreditgivning (jfr. kapilalmarknadsutredningen SOU 1978:11 s. 599). Inle heller banklagarnas kreditgivningsbestämmelser lämnar alltså enligt utredningen utrymme för reversulläning med tillbakaskjuten förmånsrätt.

Utredningen har inhämtat all bankinspektionen - när bankerna på detta sätt ställt medel lill förfogande för finansbolagen - ansett delta vara ett tillskotl av riskkapital som närmast är att jämföra med aktieförvärv. Till följd härav har krävts kapitaltäckning med 100 %.

Utredningen anser det rimligt och riktigt att bankerna skall kunna skjuta till kapital i företag med bankfrämjande ändamål i form av säväl aktiekapital och förlagslån som lån med tillbakaskjuten förmånsrätt. Eftersom gällande lagstiftning inte tillåter den sistnämnda formen för kapitaltillskott bör bestämmelserna ändras så att denna möjlighet öppnas. Villkoren bör emellertid vara desamma som i fräga om aktier och förlagsbevis. Utredningen föreslår därför att i banklagarna tas in en bestämmelse om alt bankerna med regeringens tillständ får lämna sådana företag kredit med fillbakaskju-len förmänsrätt. Av lagtexten bör vidare framgå alt sädan kreditgivning i övrigt inte är tillålen.

Prop. 1980/81:36 25

Övriga frågor

Innehavare av garantifondbevis - som i allmänhet tecknas av aktieägarna -har rätt lill betalning först efter bolagels alla övriga borgenärer. Garantifondbevis ligger alltså i förmånsrältshänseende sämre till än förlagslån och län med tillbakaskjuten förmånsrätt. Utredningen har mot denna bakgrund inte något att erinra mot att garantifondbevis av del slag föreningen har beskrivit likställs med eget kapital. Utredningen har i frågan om i vilken omfattning garantifondbevis skall fä likställas med eget kapital inhämtat all bankägda finansbolag och andra jämförbara institut enligt sina av regeringen stadfästa bolagsordningen får likställa garantifondbevisen med eget kapital intill ett belopp motsvarande fem gånger bolagels aktiekapital. Utredningen har utformat sitt förfatlningsförslag med en begränsningsregel i anslutning härtill. Härvid har det inte varit möjligt att pä del sätt föreningen har föreslagit räkna in garantifondbevisen i del egna kapitalel. I likhet med vad som gäller för lån med tillbakaskjuten förmånsrätt bör de - med den angivna begränsningen - i stället likställas med eget kapital.

Förslagel all medel som finns i bolagets kassa eller innestår hos riksbanken, riksgäldskontorel, svenskt bankinstitut och på postgirot inte skall belasta upplåningsrätlen stämmer överens med banklagstiftningens regler och lämnas uran erinran av utredningen.

Vad gäller förslaget att lån till annat finansbolag som står under tillsyn inte skall belasta upplåningsrätlen delar utredningen den uppfattning som bankinspektionen framfört i sitt remissvar att en sådan lösning bör kunna godtagas. Som inspekfionen framhåller bör en sådan regel främst avse lån mellan koncernbolag och andra "intressebolag" t. ex. i likvidiletsreglerande syfle. Medelsanskaffning för annat finansbolag bör inte i och för sig vara en verksamhet för finansbolag.

Föreningen föreslår vidare att med reserver för utlåning m. m. skall fä jämställas överavskrivning på leasingobjeki, I denna fråga råder delade meningar inom utredningen. Med hänsyn härtill och dä utredningens ledamöter ger uttryck för sina uppfattningar i andra remissyttranden avstår utredningen från att ta upp dessa frågor.

Garantiförbindelser är i princip att likställa med utlåning. På motsvarande sätt som sker i banklagarna bör del därför även för finansbolagens vidkommande krävas kapilaltäckning för av finansbolagen utfärdade garan-fiförbindelser. Att som sker i banklagarna göra åtskillnad mellan s, k, kreditgarantier och andra garantier bör dock inte komma i fråga. Banklagarna skiljer sig nämligen från lagen om finansbolag därigenom att banklagarna bygger pä ett system med olika riskklasser medan motsvarande regel i lagen om finansbolag bygger på en enkel upplåningsregel som i princip förutsätter en likformig behandling av all utlåning.

Utredningen bifogar följande förslag till lagtext.

Prop. 1980/81:36 26

Förslag till lagtext

7 § Lagen om finansbolag

Finansbolag får låna upp medel med dels ett belopp som svarar mot bolagets kassa, vad som innestår hos riksbanken, riksgäldskonloret, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa och postgirot eller utlånats fill annat finansbolag, dels ett belopp som svarar mot tolv och en halv gånger det egna kapitalet. Om särskilda skäl föreligger kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock högst till tjugo gånger det egna kapitalet.

Som upplåning avses dels finansbolags samtliga skuldförbindelser, utom sådana som för längivaren medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dels beloppet av de garantiförpliklelser bolaget iklätt sig.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med egel kapital fär likställas

1. garantifond intill ett belopp motsvarande fem gånger bolagets aktiekapital,

2. fyrtio procent av ett belopp som svarar mot sådana bolagets reserver som avses i 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse intill ett belopp motsvarande bolagets egel kapital samt

3. kapital som tillförts bolaget mol av bolaget utfärdade förskrivningen som medför rält till betalning först efler bolagets övriga borgenärer intill ett belopp motsvarande bolagets eget kapital.

59 a § lagen om bankrörelse

Bankaktiebolag får ej bevilja kredit mol skuldebrev som medför rätt lill betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. Efter tillstånd av regeringen får bankbolag dock bevilja kredit mot sådant skuldebrev till annat bankaktiebolag, utländskt bankföretag, svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendel eller del aUmänna.

1.3 Fullmäktige i Sveriges riksbank

I förarbetena till lagen om finansbolag betonades att kapitalläckningsbe-slämmelserna - upplåningsrätten - för finansbolag borde utformas på ett sätt som var analogt med motsvarande bestämmelser i banklagstiftningen. Med den utformning som 7 § lagen om finansbolag fått är detla emellertid inte hell fallet.

Fullmäktige har mot denna bakgrund ingel att erinra mot att ett finansbolags kassahällning inte skall belasta dess upplåningsrätt. Liksom fallet är för bankerna bör således, enligt fullmäktiges mening, för ett finansbolag dess kassa eller medel innestående hos riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och på

Prop. 1980/81:36 27

postgirot ej kräva kapilaltäckning, dvs. ej belasta upplåningsrätten. Detsamma torde utan några starkare invändningar gälla län till annat finansbolag.

Den eftersträvade analogiseringen med banklagstiftningens bestämmelser leder emellertid, enligt fullmäktiges mening, också till att ett finansbolags garantiförpliktelser i detta avseende jämställes med upplåning.

När det gäller bestämmandet av den kapitalbas på vilken upplåningsrätten skall grundas pekar finansieringsföretagens förening i sin skrivelse på vissa element i finansbolagels skuldslruktur som inte återfinns hos bankaktiebolagen. Föreningen föreslår sålunda att vid beräkning av upplåningsrätlen såsom egel kapital skulle även få räknas garanlifond eller garantiförbindelser. Motsvarande bestämmelser återfinns visserligen inte i bankaktiebolagen men dessa saknar kapitalposter av detta slag. Bestämmelsen finns däremol i t. ex. sparbankslagen. Fullmäktige har därför inget att erinra däremot.

I banklagstiftningen får som eget kapital vid beräkning av kapitaltäckningen likställas utställda förlagsbevis - om än med vissa begränsningar, Enligl banklagstiftningen avser termen förlagsbevis "för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar". De förlagsbevis som finansbolagen har utgivit är emellertid icke av denna masskaraklär, Enligl fullmäktiges mening är dock i delta sammanhang, då det är fräga om kapitaltäckningsregler, denna skillnad av föga intresse. Del avgörande lorde i stället vara att en sädan förbindelse ger rält lill betalning först efler övriga fordringsägare. Fullmäktige har därför ingel att erinra mot de förlagslän som finansbolagen tagit upp får medräknas - med samma begränsningar som återfinns i banklagstiftningen - i det egna kapitalet. Fullmäktige räknar med att banklagstiftningens nuvarande bestämmelser härvidlag kommer att prövas av den arbetande banklagsulredningen,

1.4 Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund

I 7 § lagen om finansbolag regleras finansbolagens upplåningsrält, dvs, vilken volym finansbolagens verksamhet fär ha. Krav ställs pä etteget kapital som skall vara betryggande i förhållande till bolagels upplåning. Det egna kapitalet anses betryggande om upplåningen inte överstiger 12,5 gånger bolagets eget kapital. Bankinspektionen kan medge viss högre upplåning. Som eget kapital skall anses vad som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som egel kapital.

Det har uppenbarligen inte varit lagstiftarens mening all genom de nya bestämmelserna drastiskt beskära de bankägda finansbolagens upplåningsrätt. Del har emellertid visat sig att 7 § i lagen innebär en påtaglig volymminskning, Detla skulle medföra ytterst allvarliga olägenheter för finansbolagen och deras kunder.

De nya bestämmelserna om upplåningsrätt innebär att finansbolagen inte längre får tillgodoräkna vare sig kassamedel och fordringar på vissa

Prop. 1980/81:36 28

kreditinstitut eller garantifonder eller sådana lån av föriagskaraklär som inte är avsedda för den allmänna rörelsen, 1 gengäld kan finansbolagen som upplåningsrältsgrundande få tillgodoräkna 40 % av vissa värderegleringsreserver.

Volymförändringen kan belysas av nedanstående uppställning som avser förhållandena vid utgången av år 1979 i de finansbolag som ägs av medlemsbankerna samt Post- och Krediibanken, PKbanken, Det bör anmärkas att variationer avseende hur kapitalbasen är uppbyggd föreligger de olika finansbolagen sinsemellan.

Nuvarande upplåningsrätt, faktisk, enligt bo- 6 942 mkr
lagsordningarna

Borlfallande upplåningsrält enligt lagens nuva
rande lydelse

Garantifond BO mkr x 12,5 - 1 000

Förlagslån 160 mkr x 12,5 -2 000

Kassa och bank 562 mkr - 562

Volymminskning - 3 562 - 3 562 mkr

3 380 mkr

Tillkommande upplåningsrält enligl lagens nuvarande lydelse

Värderegleringsreserver

40 % av 97 mkr x 12,5 - 485 mkr

Ålerslående upplåningsrält enligl lagens nuva- 3 865 mkr

rande lydelse

Bestämmelserna i 7 § finansbolagslagen innebär sålunda i nuläget en volymminskning med (6 942-3 865) 3 077 mkr eller 44.3 %.

Bankorganisationerna tillstyrker att 7 § lagen om finansbolag ändras och biträder med några kompletteringar den av Finansieringsföretagens Förening gjorda framställningen.

Bankorganisationerna uppehåller sig i det följande vid enskildheterna i del remitterade förslaget och sammanfattar därefter sina synpunkter i en alternativ utformning av 7 § lagen om finansbolag. Bankorganisationerna anser att en naturlig utgångspunkt för att bestämma finansbolagens upplåningsrätt därvid bör, som ocksä framhävs i förarbetena till lagen, vara de bestämmelser om upplåningsrält som föreskrivs i de bankägda bolagens bolagsordningar.

Kassa, bankfordringar m. m.

Enligt del remitterade förslagel bör medel som finns i bolagets kassa eller innestår hos riksbanken, riksgäldskonloret, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och pä postgiro utgöra grund för upplåningsrätt. Bankorganisationerna anser det korrekt alt så sker, eftersom de

Prop. 1980/81:36 29

bankägda finansbolagens bolagsordning grundar upplåningsrält på ifrågavarande medel. Inte heller krävs enligt banklagstiftningen någon kapilaltäckning för sädana medel. Organisationerna vill i detla sammanhang förorda en utvidgning av kretsen av de kreditinstitut på vilka ett finansbolag kan ha fordringar som blir upplåningsrältsgrundande. Enligt 57 § lagen om bankrörelse jämställs med bankakfiebolag, sparbank etc också kredilakliebolag, Bankorganisafionerna, som inte finner nägon anledning att i detla sammanhang utesluta kreditaktiebolag, föreslär att också fordran på sådana bolag blir upplåningsrältsgrundande för finansbolagen.

Del remitterade förslaget innebär vidare att ocksä län lill annat finansbolag bör räknas'som upplåningsrältsgrundande. Detta är en utvidgning i förhällande tilliVad som föreskrivs i de bankägda finansbolagens bolagsordningar. Bankorganisationerna, som beaktar att finansbolagens soliditet övervakas genom bankinspektionens tillsyn, anser den föreslagna utvidgningen korrekt och tillstyrker förslagel.

Garantifonder

I likhet med vad som föreskrivs i de bankägda finansbolagens bolagsordningar föreslär Finansieringsföretagens Förening att garantifonder skall intill ett belopp som motsvarar fem gånger bolagets aktiekapital medräknas i det egna kapitalet. Bankorganisalionerna tillstyrker förslaget. Organisationerna utgår frän alt i bolagsordningarna föreskrivs att garantifond skall motsvaras antingen av inbetalda medel eller av garantifondsförbindelser som är utfärdade av svensk bank eller av garant som bankinspektionen kan godkänna. Organisationerna åsyftar här t. ex. försäkringsbolag eller börsnoterat svenskt investmentföretag.

Förlagslån

Genom hänvisningen i 7 § finansbolagslagen till 57 § lagen om bankrörelse ges möjlighet för finansbolagen alt med egel kapital jämställa - intill bolagels egel kapital - det nominella värdet av förlagsbevis, som utställts av bolaget. Enligt banklagstiftningen torde med förlagsbevis avses enda.st sådana förskrivningar som är avsedda för den allmänna rörelsen. Det remitterade förslaget innebär alt finansbolagen såsom upplåningsrältsgrundande bör fä medräkna utgivna förlagslän, oavsett vem som lånat ul medlen.

Bankorganisafionerna tillstyrker alt också förlagslån som inte getts allmän spridning får inräknas som upplåningsrältsgrundande kapital. I likhet med vad som föreskrivs i de bankägda finansbolagens bolagsordningar bör dessutom upplåning mot förlagsbevis inte anses som sådan upplåning som görs beroende av bl. a. ett betryggande eget kapital.

För att undanröja missförstånd om innebörden av uttrycket förlagsbevis bör enligl bankorganisalionernas mening i finansbolagslagen väljas en annan formulering. Den bör innebära all bolaget kan hos vilken långivare som helst

Prop. 1980/81:36 30

- såsom upplåningsrältsgrundande kapital - uppta lån med förlagskaraktär, dvs. lån som medför rätt lill betalning först efter bolagets övriga fordringsägare.

Värderegleringsreserver '

Genom hänvisningen till 57 § lagen om bankrörelse kan finansbolagen vidare såsom upplångsrättsgrundande kapital medräkna 40 % av medel som reserverats på vissa värderegleringskonton. Detta innebär en utvidgning i ' förhållande till vad som gäller enligt de bankägda finansbolagens bolagsordningar. Finanseringsföretagens Förening har utgått från att med finansbolagens reserver för utlåning skall likställas också överavskrivning på leasingobjekt. Sådan reservering omtalas icke i banklagstiftningen.

Bankorganisationerna, som är medvetna om att vissa skillnader i och för sig finns mellan de reserveringar av värderegleringsnatur som får göras i bankerna och de reserveringar som uppkommer genom en överavskrivning på leasingobjekt, har ingen erinran mot bifall till det remitterade förslaget i denna del. Som främsta skäl härför vill organisationerna åberopa, att leasingbolagen annars opåkallal kommer att diskrimineras i förhållande lill övriga finansbolags upplåningsmöjligheter. Leasingbolagen har nämligen inte någon möjlighet lill skattemässig konsolidering utöver sådan överavskrivning.

Med finansiell leasing förstås uthyrning av driftsinventarier och motsvarande lös egendom under så lång tid och på sådana villkor att leasingbolaget genom hyresbetalningarna får möjlighet att successit hell avskriva sin investering. Bolaget skall därutöver erhålla täckning dels för sina kostnader i form av ränta och egen organisation, dels för risk och för ett vinstpåslag. Efter hyrestidens slut är det uthyrda ocb i det övervägande antalet fall helt avskriva objektet leasingbolagets egendom och kan medföra ytterligare inläkler i form av försäljningsintäkter eller nya hyresintäkter.

Det är ingen svårighet att i en leasingrörelse fastställa vad som kalkylmässigt utgör överavskrivningar, dvs. vad som föresläs bli upplåningsrältsgrundande belopp. Alla leasingbolag har ett naluriigt intresse att värdera sina leasingengagemang på ett kalkylmässigt och företagsekonomiskt riktigt sätt, och praxis på området har stabiliserats. De företagsekonomiskt erforderliga avskrivningarna - avskrivningarna enligl plan - täcker förlustrisker och andra beräknade behov. Överavskrivningen blir därför ett rent konsolideringskapital.

Om överavskrivningarna skulle underkännas som de värderegleringsreserver de faktiskt utgör, skulle leasingbolagen vara hänvisade enbart till skattemässigt belastad konsolidering. Detta skulle naturligtvis verka hämmande pä leasingbolagens förmåga att tillhandahålla invesleringskapital. En negativ syn på leasingbolagens konsolideringsvilja genom nedvärdering av överavskrivningarna skulle troligen minska leasingbolagens riskbenägenhet

Prop. 1980/81:36 31

fill nackdel för önskemålen om välförddade investeringar i vårt samhälle. Andra olägenheter skulle också kunna uppkomma, om leasingobjekten särställdes i värderegleringshänseende. Koncerner med blandad finansieringsverksamhet skulle t. ex. ha slörre möjligheter att bygga upp värderegleringsreserver mot andra tillgångsposter och därmed indirekt för leasing-verksamhet, medan renodlade leasingbolag skulle bli handikappade.

Enligt bankorganisationernas mening kan det knappast vara ett allmänt intresse eller specifikt motiverat att undanta leasingbolagens överavskrivningar i kapitalläckningssammanhang.

Sammanfattningsvis tillstyrker bankorganisationerna den av Finansieringsföretagens Förening gjorda framställningen med de smärre jämkningar som framgått ovan.

Bankorganisalionerna föreslär att 7 § lagen om finansbolag ges följande lydelse:

"Finansbolag får, ulöver upplåning mol skuldebrev som avses i andra stycket andra meningen, låna upp medel till ett belopp som högst motsvarar dels bolagets kassa samt vad som för bolagets räkning innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, bankaktiebolag, sparbank, ceniralkassa för jordbrukskredit, kreditaktiebolag och på postgirot eller utlånats lill annat finansbolag, dels tolv och en halv gånger bolagets eget kapital. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen medge högre upplåning, dock högst till tjugo gånger bolagets eget kapital.

Som eget kapital skall vid tillämpning av första stycket anses dels vad som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som eget kapital, dels garantifond intill fem gånger bolagets aktiekapilal. Skuldebrev som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga fordringsägare likställs med eget kapital, även om sådant skuldebrev inte är avsett för den allmänna rörelsen,

I bolag som bedriver finansieringsverksamhet genom leasing får vid beräkningen av de reserver, varav enligt 57 § lagen om bankrörelse 40 % får likställas med egel kapital, även medräknas ett belopp som svarar mot bolagels reserver, uppkomna genom avskrivning av värdet pä leasingobjekt utöver avskrivning enligt plan,"

Post- och Kreditbanken. PKbanken har deltagit i handläggningen av ärendet och ansluter sig till vad här anförts.

1.5 Svenska sparbanksföreningen

Del av Finansieringsföretagens Förening framlagda förslaget innehåller två delar, dels exkludering av vissa tillgångar från upplåningsrätten, dels en utvidgning av kapitalbasen som i sin tur medför ökad upplåningsrält.

I del förstnämnda avseendet föresläs att kassamedel och medel innestående hos riksbanken, riksgäldskontoret, inländskt bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller pä postgiro inle skall belasta upplåningsrätten. I denna grupp föreslås ocksä ingå utlåning till annat

Prop. 1980/81:36 32

inländskt finansbolag.

Sparbanksföreningen tillstyrker förslagel i detta avseende med hänvisning fill motsvarande regler i banklagstiftningen. Föreningen förutsätter emellertid att utlåning till annat finansbolag endast utgör en naturlig del av finansbolags verksamhet - t. ex. för likviditetsplacering koncernbolag emellan - och inte en huvudsaklig verksamhet.

Förslagel till vidgning av kapitalbasen innebär ett inräknande av garantifond - intill ett belopp av fem gånger aktiekapitalet - och icke publika förlagsbevis. Vidare förutsätter Finansieringsföretagens Förening i detta sammanhang all överavskrivning på leasingobjekt likställs med reserver för utlåning vid beräkning av kapitalbasen.

Sparbanksföreningen tillstyrker förslaget även i denna del. Vad gäller likställande av överavskrivningar på leasingobjekt med reserver för utlåning sker tillstyrkandet i vetskapen all vissa svårigheter kan uppstå vid värderingen av storleken på överavskrivningar. Här utgär Sparbanksföreningen från att Bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet utformar lämpliga tillämpningsregler.

1.6 Saab-Scania Aktiebolag

Vi fär meddela att vi till fullo instämmer i vad föreningen anfört såväl i nämnda skrivelse som i dess skrivelse av den 18 april 1980 i anledning av Bankinspektionens remissyttrande. Särskilt vill vi framhålla att del för de oss närstående finansbolagen är av största vikt att alla förlagslån - alltså även sädana som icke har karaktär av allmän förskrivning - fär räknas som eget kapital vid bestämmandet av gränsen för finansbolagens upplåning. Det anförda gäller givetvis för alla den tillverkande industrin närstående finansbolag,

2 Obligationsfrågan

Remissinstanserna tillstyrker, med undanlag av en reservant bland riksbanksfullmäktige, förslaget att emission utomlands av bankobligationer bör få ske vid sidan av den gällande treprocentsregeln,

2.1 Bankinspektionen

Rätt för bankerna att ge ut obligationer föreslogs av kapitalmarknadsutredningen över vars betänkande (SOU 1978:11) inspektionen yttrade sig 1978-06-08, Utredningens förslag innebar inte nägon sådan begränsning som senare beslutades av statsmakterna. Inspektionen framhöll i sitt yttrande att emissionsrälten naturligtvis inte fick praktiseras på sätt som kunde förorsaka störningar på marknaden. Dock föreslog inspektionen inte för sin del någon begränsningsregel. Möjligheten för inspekfionen att i banktillsynen ägna

Prop. 1980/81:36 33

särskild uppmärksamhet ät bankernas obligationsutgivning påverkade inspektionens inställning därvidlag.

Den införda begränsningsregeln motiverades av omtanken om den svenska kapitalmarknaden. Farhågor hade uttalals för att marknaden skulle av bankerna tas i anspråk i alltför hög grad till förfång för kapilalmarknads-instiluten. Såtillvida gavs uttryck för liknande synpunkter som inspektionen fört fram i sitl yttrande.

Inspektionen ser inle för närvarande några avgörande skäl för att låta ullandsemissionerna omfattas av den införda begränsningsregeln. Det kan enligt inspektionens mening inte uteslutas att ett bibehållande av begränsningen i detta avseende skulle kunna relativt snart verka negativt på svenska bankers verksamhei. Vid ett slopande av densamma är det naturligtvis -vilkel förut antyddes - möjligt för inspektionen alt beträffande varje enskild bank ägna uppmärksamhet åt hur denna form av utlandsupplåning korresponderar mot medelsbehovet och bankens verksamhet i övrigt. Vidare är ufiandsengagemang av detla slag föremål för riksbankens kontroll i avseenden som sammanhänger med centralbankens uppgifter,

Utifrän vad sålunda anförts kan bankinspektionen tillstyrka bifall till bankföreningens framställning,

2.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

När de svenska bankerna fr. o. m. den 1 januari 1980 gavs rätt all utge obligationer skedde detta med en viss restriktivitet. Bl. a. fick en banks skulder i form av obligationslån med längre löptid än ett år inte översliga 3 % av bankens inlåning från allmänheten. Motivet bakom denna begränsningsregel var osäkerheten om effekterna pä den svenska obligationsmarknaden av introduktionen av bankobligalioner. Bankföreningen hemsläller nu om att begränsningsregeln inle skulle omfatta obligationslån som emilleras i utlandet.

Fullmäktige har tidigare berört denna fråga i sitl remissvar rörande kapitalmarknadsutredningens betänkande. Utredningen hade, med viss tveksamhet, föreslagit att banklagens förbud mot utgivande av obligationer och andra masspapper skulle slopas - tidigare hade endast s. k. förlagsbevis kunnat emitteras av bank. Fullmäkfige tillstyrkte slopandet och pekade därvid på att "olägenheter av detta förbud hade visat sig vid bankernas deltagande i utlandsupplåningen" och att introduktionen av s. k. bankcertifikat, dvs, papper med högst ett ärs löptid, skulle kunna utgöra en värdefull nyhet. Beträffande längre obligationer anförde fullmäktige däremot att del inte var lätt att se hur de skulle bidraga till utredningens huvudmål, en kapitalmarknad där allmänheten i slörre utsträckning placerade direki i obligationer utgivna av staten, företag och mellanhandsinstitut.

I del mycket ansträngda betalningsbalansläge, vari värt land befinner sig, framstår del som än mer angeläget att de svenska bankerna aktivt bidrar till

Prop. 1980/81:36 34

den upplåning utomlands som är erforderlig. Bankerna har under några år utgjort en betydelsefull kanal för den svenska utlandsupplåningen frän näringslivets sida och kan behöva förbli så under läng lid med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen och behovet av utlandslän för att finansiera amorteringarna pä utlandsskulden.

Det är av vikt all Sveriges upplåning utomlands i så stor utsträckning som möjligt blir av långfristig karaktär. Även för den del av utlandsupplåningen, som bankerna svarar för, är längfristighet värdefull, I form av private placement och förlagsbevis har bankerna också delvid företagit lång upplåning utomlands, men deras utlandsupplåning har eljest hittills främst varit kortfristig.

För bankerna själva har kortfristigheten i upplåningen utgjort ett visst problem. Lämnade lån i utländsk valuta har nämligen väsentligen varit långfristiga; enligt valutaregleringen skall lånen med vissa undantag ha en genomsnittlig löptid om minst 5 år. Bankerna har således haft att transformera en kort upplåning till lång utlåning. Möjligheten fill emission av obligationer i utlandet är ägnad att minska detta problem. Även av andra skäl -räntan, behovet att sprida upplåningen till olika finansieringskällor ni. m.-kan emission av obligationer ibland vara den lämpligaste formen för upplåning utomlands, och bankerna bör naturligtvis beredas möjlighet att låna på bästa och billigaste sätt.

Olika banker har i olika grad deltagit i utlandsupplåningen. För de mest aktiva lånlagarbankerna utgör 3 % av inlåningen ett lågt belopp för emissioner av obligationer i utlandet. På mycket kort tid kan gränsen nås för t, ex, de största affärsbankerna. På de få månader rätlen till emission av bankobligationer funnits, har en av dessa banker säsom påvisas i framställningen utnyttjat en icke obetydlig del av treprocentutrymmet just för emissioner utomlands. De må dessutom nämnas alt banken i fråga, för vilken treprocentsregeln ger ett emissionsulrymme på ca 1 miljard kronor, har en total refinansieringsskuld till utlandet pä ca 9 miljarder kronor. Utan ett genomförande av nu begärd ändring skulle en sådan banks rationella handhavande av sin utlandsupplåning lätt kunna försvåras. Näringsutskottet anförde i sitt betänkande rörande bankernas emissioner utomlands: "Om erfarenheterna skulle visa att treprocentsregeln på ett olyckligt sätt päverkar bankernas möjligheter till upplåning utomlands bör den utan dröjsmål kunna omprövas," Något utnyttjande av emissionsmöjligheten på bred front har ännu inte kommil till stånd, men icke desto mindre kan denna regel komma att negativt påverka en enskild banks möjlighet till upplåning utomlands. Detta bör enligt fullmäktiges mening utgöra tillräckligt skäl för att bestämmelsen ändras. Det förtjänar också tilläggas vad inledningsvis påpekats att den begränsning i bankernas rätt att utge obligationer, som nu finns, infördes med tanke pä förhällandena pä den svenska kapitalmarknaden och avsåg inle att begränsa formerna för bankernas upplåning i utlandet.

Prop. 1980/81:36 35

En ändring av banklagen på nu aktuell punkt innebär självfallet inte alt samhällets kontroll över bankernas emissionsverksamhel upphör. Genom emissionskontrollen och valularegleringen har riksbanken instrument all styra bankernas emissioner såväl pä den svenska kapitalmarknaden som utomlands.

Med hänvisning till ovanstående vill fullmäktige förorda att banklagens bestämmelse om begränsning av banks rätt att utge obligationslån inte omfattar län emitterade i utlandet. Det bör prövas om detta föranleder en begränsning av treprocentsregeln vid bankernas obligationsemissioner pä den inhemska marknaden.

Reservanten inom fullmäktige, Thage Peterson, anförde följande.

Vid näringsulskottels behandling av vissa delar av propositionen om den svenska kapitalmarknaden förelåg en skrivelse frän Svenska Bankföreningen med samma innehåll som i nu behandlad skrivelse dvs. all obligationer som bank emitterar i ullandel inle skall medräknas vid tillämpningen av treprocentsregeln. Ett enhälligt utskott fann inte följa bankföreningens hemställan. Utskottet anförde att under begynnelseskedet kan den angivna bestämmelsen knappast komma att utgöra nägon påtaglig restriktion för bankerna. Om erfarenheterna skulle visa att treprocentsregeln på ett olyckligt sätt påverkar bankernas möjligheter till upplåning utomlands borde den, enligl utskottet, utan dröjsmål kunna omprövas. Enligl min mening har nägra sådana olägenheter inle påvisats varför fullmäktige bör avstyrka bankföreningens framställning.

2.3 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Enligt nu gällande regler fär en banks skulder i form av obligationslån inte överstiga 3 % av bankens inlåning från allmänheten. Bankföreningen hemställer nu att obligationslän som emitteras i utlandet skall undantas från denna begränsningsregel.

I den mycket svåra betalningsbalanssiluation Sverige f. n. befinner sig är det ett mycket starkt önskemål att andra svenska låntagare än riksgäldskontoret ökar sin upplåning utomlands. Bytesbalansen kan väntas uppvisa avsevärda underskott även under de kommande åren och den sålunda ackumulerade samlade svenska utlandsskulden kommer under överskådlig tid att ställa krav pä nya utlandslån för att finansiera amorteringarna pä denna skuld. I denna situation finns det all anledning att bereda de svenska bankerna möjlighet att bidraga till den nödvändiga kapitalimporten från utlandet. Del är dessutom synnerligen angeläget att de svenska bankernas utländska upplåning blir av en så långfristig karaktär som möjligt. Fullmäktige vill i detta sammanhang också peka på de större svenska bankernas roll som förmedlare och försäljare av svenska statens obligationslån på utländska marknader. Ökade möjligheter för de svenska bankerna all

Prop. 1980/81:36 36

själva emittera obligationslån pä dessa marknader lorde kunna ge bankerna erfarenheter av värde för alt än effektivare kunna stödja statens egen upplåning.

Givetvis bör de svenska bankerna vid planeringen och genomförandel av sin egen upplåning i utlandet ta hänsyn till riksgäldskontorets upplåning och genomföra en samordning så att olika svenska låntagare inte pä ett olyckligt sätt uppträder till nackdel för varandra på utländska lånemarknader.

Den föreslagna förändringen av banklagstiftningen möjliggör en ökad emissionsvolym även på den svenska kapitalmarknaden. Staten och övriga obligationsemiltenter kan därvid komma att möta en ökad konkurrens från banksektorn. Genom emissionskontrollen har riksbanken dock möjlighet att styra emissionsvolymen på såväl den svenska kapitalmarknaden som bankernas emissioner utomlands.

Med hänvisning lill ovanstående vill fullmäktige tillstyrka Svenska Bankföreningens hemställan att banklagstiftningens bestämmelse om begränsning av banks rätt alt utge obligationslän ändras sä att obligationslån emitterade i utlandet undantas från denna begränsning.

2.4 Svenska sparbanksföreningen

Föreningen tillstyrker del i framställningen framlagda förslaget om ändring av 66 § lagen (1953:103) om bankrörelse, 35 § lagen (1955:416) om sparbanker och 42 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelse.

2.5 Sveriges Föreningsbankers förbund

Bankerna har sedan den 1 januari 1980 rätt alt utge egna obligationer med längst 7 års löptid. Utgivningsrätten avseende obligationer med längre löptid än ett år begränsas lill ett belopp som motsvarar högst 3 % av bankens inlåning från allmänheten. Bankföreningen har i sin skrivelse hemställt om lagändring innebärande att obligationer som bank emitterar i utlandet inte skall medräknas i tillämpningen av treprocentsregeln.

Med hänsyn till att treprocentsregeln redan efter ett halvår från lagens ikraftträdande visat sig utgöra en påtaglig restriktion när det gäller affärsbankernas obligatonsulgivningsrält har förbundet ingen erinran mot bifall till föreningens hemställan. Förbundet förutsätter att en eventuell lagändring blir likformig för alla banker. Obligationsutgivning i utlandet har hittills inte förekommit inom föreningsbanksrörelsen men kan givetvis senare bli aktuell.

2.6 Sveriges Industriförbund

Industriförbundet kan inte se några nackdelar i att svenska banker tilläts emittera bankobligationer utomlands vid sidan av gällande treprocentsgräns.

Prop. 1980/81:36 37

Vi gör den bedömningen alt bankobligationerna knappast lorde konkurrera med svenska industriföretags upplåning utomlands. Tvärtom kan utökad emissionsrätt för bankerna medverka till att förbättra den svenska industrins kapitalförsörjning. De kraftiga bytesbalansunderskollen kommer med största sannolikhet att bli ännu slörre framöver varför en ökad utlandsupplåning kommer att bli nödvändig. Det är inte minst mot denna bakgrund betydelsefullt att bankerna ges vidgade möjligheter emittera obligationer utomlands. Industriförbundet tillstyrker således Bankföreningens framställning.

2.7 Post- och Kreditbanken, PK-banken

PK-banken anser i likhet med Bankföreningen alt emission utomlands av obligationer bör få ske vid sidan av Ireprocentsgränsen och tillstyrker därför att de begärda lagändringarna sker,

2.8 Sparbankernas Bank

Sparbankernas Bank delar den uppfattning som framförts av Svenska Bankföreningen och stöder framställan av den 26 mars 1980 avseende begränsning av banks rätt alt utge obligationer.

2.9 Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa

Bankerna har sedan den 1 januari 1980 rätt att emittera obligationer. En gräns för obligationsutgivningen är satt vid ett belopp som motsvarar 3 % av bankens inlåning från allmänheten. Bankföreningen hemställer i sin skrivelse att denna gräns inte skall gälla obligationer, som bank emitterar i utlandet.

Rätlen att utge bankobligationer tillkom efler förslag av kapitalmarknadsutredningen. Utredningen förordade en försiktig introduktion av värdepapperen. Även i proposition 1978/79:165 underströks vikten av att introduktionen av bankobligationerna skulle ske med försiktighet pä grund av osäkerheten om vilka effekter pä obligationsmarknaden som introdukfionen kan få. Bl. a. pekade kassans styrelse i sitt remissyttrande över utredningsförslaget på dessa risker. Nägon erfarenhet av bankernas obligationsutgivning på den inhemska marknaden har hittills inte hunnit vinnas eftersom sädana obligationer ännu ej emitterats. Vissa banker har däremot utomlands utnyttjat rätten att utge obligationer.

Med konstaterande av att de synpunkter som styrelsen anförde i förevarande hänseende i yttrandet över kapitalmarknadsutredningens förslag fortfarande äger giltighet, har styrelsen inte någon erinran mot bankföreningens hemställan.

Prop. 1980/81:36 39

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-10-13

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 18 september 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för ekonomideparlementel Bohman beslutat inhämta lagrådets yllrande över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

2. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

3. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

4. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Håkan

Wunderman. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1980/81:36 40

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-23

Närvarande: stalsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenslam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg. Adelsohn, Danell, Petri.

Föredragande: stalsrådel Bohman

Proposition med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för flnansbolagen, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

2. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

3. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

4. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.

Föredraganden upplyser alt lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 18 september 198(1.

GOTAB 55662 Slockholm 198(1