Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:176 Regeringens proposition

1980/81:176

med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.;

beslutad den 19 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld. Enligt lagen får videogram och filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur inte säljas eller hyras ul till barn under 15 år. Sådana videogram och filmer får inte heller i förvärvssyfte spelas upp vid en särskilt anordnad visning, om barn under 15 år är närvarande.

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1981.

1  Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 176

 

Prop. 1980/81:176                                                                2

Förslag till

Lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med

inslag av våld

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut lill barn under femton år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

2  § Denna lag gäller inte

 

1.    offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,

2.    filmer som statens biografbyrå har godkänl för visning för någon åldersgrupp av barn under femlon år vid prövning enligt nämnda förordning eller videogram med samma innehåll,

3.    sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med slöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

 

3  § Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 §, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

4  § Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav saml utbytet av sådanl brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1981.

 

Prop.  1980/81:176

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1981-03-12

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och stalsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krön­mark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn. Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.

1 Inledning

Tillsammans med chefen för utbildningsdepartementet uppdrog jag den 3 december 1980 åt en av rättscheferna i justitiedepartementet och en av rättscheferna i utbildningsdepartementet' alt skyndsamt kartlägga de rättsliga och praktiska möjligheterna att genom lagstiftning så snart som möjligt komma lill rälla med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar i främst videogram. Rättscheferna redovisade sitt uppdrag genom att i slutet av samma månad lägga fram departementspromemorian (Ds Ju 1980:14) Våldet i videogram m. m.. Förslag angående lagstiftningsåtgärder.

I promemorian anvisas möjligheten att provisoriskt lösa den akluella frågan genom elt straffsanktionerat förbud mol att yrkesmässigt sprida vissa slags våldsframslällningar i videogram och film. Två huvudalternativ till en sådan reglering presenteras. Enligt def ena gäller förbudet spridning till barn under 15 år och tar då sikte på verklighetsnära skildringar av allvarligare våld. Enligt det andra straffbeläggs spridning även lill vuxna, men i gengäld Iräffas bara skildringar av det s. k. extremvåldel. Till protokollet i delta ärende bör promemorian fogas som bdaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinslanser­na och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regeringsproto­kollet i delta ärende som bilaga 2. Under deparlementsbehandlingen har konlakler förekommit med företrädare för justitiedepartementen i Dan-

' Rättschefen i Justitiedepartementet Bo Broomé och rättschefen i utbildningsdepar­tementet Jan Pennlöv,

 

Prop.  1980/81:176                                                                   4

mark, Finland och Norge, där också överväganden på området f. n. pågår. Den aktuella problematiken har vidare nyligen varit föremål för diskussion vid nordiska rådets 29:e session den 2-6 mars 1981.

2 Allmän motivering 2.1 Bakgrunden

Frågan om åtgärder mot våld i videogram har tilldragit sig stor uppmärk­samhet. Man har anledning all beklaga om den allmänna debatt som under den senaste tiden har förls i denna fråga i viss utsträckning har kommit att undanskymma de fördelar som videotekniken kan erbjuda. Det finns därför skäl att inledningsvis slå fast att vi i denna leknik, rätt använd, har en värdefull tillgång. Den ger oss etl medel att yllerligare variera kulturulbudel, och enskilda människor kan få ökade möjligheler lill avkoppling och förströelse. Också när det gäller barn och ungdom kan den nya tekniken tas tillvara på ett positivt sätt, bl. a. inom utbildningsseklorn. Dessa möjligheter bör vi slå vakt om och fortsätta atl utveckla. Det arbele som bedrivs av videogramutredningen (U 1977:05) syftar till all ge oss ytterligare underlag för detta.

Videogrammarknaden befinner sig f. n. i stark tillväxt, något som sammanhänger bl. a. med att tekniken på området har utvecklats under senare lid. Det första systemet för hembruk kom år 1969. Försäljningen av videokassetlspelare till hemmen kan dock sägas ha nått sill genombrott i Sverige först de allra senaste åren. År 1978 fanns 37 000 videokassettspelare här och i slutet av år 1980 beräknas antalet ha varit 110 000. Man räknar med alt en halv miljon videokassettspelare kommer alt vara i bruk i Sverige år 1985.

De senaste åren har också inspelade programkassetter bjudits ul på den svenska marknaden. Inledningsvis erbjöds programmen endast för försälj­ning, men sedan något år tillbaka är uthyrning den helt dominerande formen av distribution. Videokassetterna lillhandahålls främst genom särskilda butiker, genom radio/TV-handeln och genom postorder.

De inspelade kassetterna spänner över ett brett område. Välkända långfilmer erbjuds liksom barnprogram av allmänt sett hög kvalitel. Parallelll med dessa produkter har emellertid också pornografiska alster och grovt våld kommit atl distribueras.

Under första veckan i december 1980 utgjorde utbudet från landets nio största distributörer 666 program. Till detta kommer etl utbud av omkring 500 program med pornografiskt innehåll saml elt anlal videogram som säljs genom poslorder. Av de nämnda 666 programmen var 544 tillgängliga för uthyrning och 122 för köp. Av de 544 program som fanns tillgängliga för uthyrning kan med ledning av distributörens produktinformation 325 stycken eller 60 % bedömas innehålla äventyr med våldsinslag. Av dessa innehöll 87

 

Prop. 1980/81:176                                 i                                  5

program, dvs. 16 %, grova sadistiska våldsinslag. Av de 122 program .som fanns tillgängliga för köp innehöll 47 program äventyr med våldsinslag och bland dessa fanns 9 med grova våldsinslag. Varje månad under senare delen av 1980 har mer än 50 nya programkassetter levererats från skilda distributörer. Utbudet ökar således snabbt och förändras successivt.

Någon rättslig reglering som direkl tar sikte på videogrammen finns inle f. n. Däremol behandlas frågor om videogram av flera pågående utredning­ar, främst yllrandefrihetsulredningen (Ju 1977:10) och videogramutredning­en. Yttrandefrihetsutredningen har till uppgift att utarbeta en ny grundlags­reglering i fråga om alla de medier som kan ha särskild belydelse för den fria åsiktsbildningen i samhället. Videogramutredningen skali studera utveck­lingen på videogramområdel och föreslå åtgärder i syfte all slå vakt om yttrandefriheten och samhällets kulturpoliliska strävanden.

2.2 Departementspromemorian

I den inledningsvis nämnda departementspromemorian konstaleras att del i del ökande utbudet av videogram finns ell stort inslag av våldsskildringar och atl frågan om rättsliga restriktioner mot dessa produkter har fått stor uppmärksamhet i den allmänna debatten under den senasle tiden. Att våldsframställningar kan ha skadeverkningar av olika slag, främst för barn och ungdom, torde enligt promemorian bekräftas av gjorda vetenskapliga undersökningar, låt vara att några exakta eller långtgående slutsatser av dessa inte kan dras.

I promemorian uttalas att riskerna för skadeverkningar av våldsframställ­ningar får anses ulgöra sådana skäl som enligl 2 kap. 13 § regeringsformen tillåter begränsningar av yttrandefriheten. Varje ingrepp i yttrandefriheten aktualiserar emellertid besvärliga problem. Till dem hör omfattningen av ingreppet och sättet att avgränsa detta. Regeringsformens rättighetsregler påbjuder här stor försiktighet.

Ytlrandefrihetsutredningen och videogramutredningen arbetar som nämnts med dessa frågor. Enligt vad som har upplysts anser man emellertid inom ytlrandefrihetsutredningen - den kommitté som i första hand har all lämna förslag som berör den rättsliga regleringen av yttrandefriheten - att det vore mindre ändamålsenligt atl kommittén för sin del bryter ut frågan om ett evenluelll förbud mot våldsskildringar i videogram och film lill en isolerad behandling. Denna fråga har nämligen ett i direktiven klart uttalat samband med spörsmålet, om vuxencensuren för film bör avskaffas. Kommittén eftersträvar vidare en samlad bedömning av de frågor som är gemensamma för flera uttrycksformer, främsl frågorna om ensamansvar, om tillsyn och åtal och om rättegångsformen.

I promemorian dras den slutsatsen att en provisorisk lagstiftning mot videovåldet måste komma till stånd, om man gör den bedömningen att ulvecklingen på videogramområdel kräver snabba åtgärder mot spridningen

 

Prop.  1980/81:176                                                                  6

av våldsinslag. Med hänsyn lill lämplighelen av alt ytlrandefrihetsutredning­en i linje med sina direktiv får göra en samlad bedömning bör den provisoriska lagstiftningen utformas vid sidan av utredningens arbele.

Enligt promemorian får den omständigheten att den tänkta lagstiftningen blir provisorisk vissa konsekvenser för dess utformning. Till en början gäller att den måsle ligga inom ramen för gällande grundlagsbestämmelser. Att föreslå grundlagsändringar bör ankomma på yttrandefrihetsutredningen. Den temporära regleringen bör i första hand gälla framställningar i videogram, men också - till undvikande av omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer - inbegripa film. Förslagen bör vidare ta sikte enbarl på våldsskildringar och ges en praktisk inriktning. Man bör undvika lösningar som föregriper mera principiella överväganden från ytlrandefri-hetsulredningens sida. Vidare måsle begränsningarna i yttrandefriheten göras med stor försiktighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att skydda barn och ungdom mot skadliga intryck och negaliv påverkan. Till sist framhålls atl lösningar som förutsätter utbyggnad av den statliga administra­tionen helst inle bör komma i fråga.

I promemorian diskuteras därefter frågan om förhandsgranskning av videogram. Det konstateras att det finns anledning att utgå från alt förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföresläll-ningar m. m. (biografförordningen) inte gäller videogram. Etl tillägg till biografförordningen av innehåll att även videogram skall vara underkastade den däri för film gjorda regleringen skulle förutsätta grundlagsändring. Atl införa en mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten skulle däremot under vissa förutsättningar vara möjligt utan någon ändring i grundlag. I promemorian avvisas emellertid tanken på förhandsgranskning bl. a. med hänvisning till att den enda f. n. existerande formen av sådan granskning av yttranden avsedda för offentligheten, dvs. filmcensuren, är föremål för utredning. Atl i ett läge när filmcensurens framlid övervägs inom ytlrandefrihetsutredningen utvidga tillämpningsom­rådet för förhandsgranskning skulle vara olyckligt, särskilt med hänsyn till denna kontrollmetods principiellt känsliga natur.

Om man avvisar tanken på förhandsgranskning återstår enligt promemo­rian efterhandsingripande genom straff som rättsligt medel att komma ål avarter av våldsskildringar i videoprogram. I promemorian presenteras två alternativa lagförslag som båda skulle ge möjlighet atl under vissa förutsättningar ingripa med straff mol den som i kommersielll syfte sprider videogram och filmer med våldsskildringar. Enligt det ena allernalivel förbjuds spridandet till barn under 15 år av "verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld". Del andra allernalivet innefaltar etl allmänt förbud mot spridning av "närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars särskill hänsynslöst våld", dvs. vad som i promemorian kallas extremvåld. Här görs dock ett förbehåll för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga.  I

 

Prop.  1980/81:176                                                                  7

promemorian diskuteras men avvisas möjligheten att kombinera alternati­ven med hänvisning till att en sådan kombination skulle innebära en alltför invecklad reglering, som avsevärt skulle öka tillämpningsproblemen.

2.3       Remissutfallet

Vid remissbehandlingen har promemorian fått ett blandat mottagande. Remissinstanserna tar genomgående avstånd från de skildringar av grovt våld i videogram som har förekommit på senare tid. Många instanser uttrycker också sin uppskattning av att ett underlag för de närmare överväganden som behöver göras på området så snabbt har kunnat presenteras. Flera remissinsianser - däribland Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, videogramutredningen (majoriteten) och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbelsnämnd - avråder dock med hänvisning till yttrandefrihets- och videogramutredningarnas pågående arbete från tanken på en lagstiftning i nuvarande läge. Det stora flertalet instanser anser emellertid att en lagstiftning nu är nödvändig, men hur denna närmare bör vara utformad är föremål för många skilda meningar.

Några remissinstanser förordar det alternativ som går ut på att förbjuda spridning av våldsskildringar fill barn under 15 år. Tili denna grupp hör Svenska filminstitutet, som med skärpa avråder från ett förbud mot våldsskildringar för vuxna. Det alternativ som innebär ett generelll förbud mot spridning i videogram och film av skildringar av kvalificerat våld tillstyrks av flera remissinstanser, t. ex. JK, hovrätten för Övre Norrland, JO, Sveriges advokatsamfund och Sveriges författarförbund (majoriteten). Även möjligheten att kombinera de två nu nämnda alternativen förordas av en grupp instanser, t. ex. skolöverstyrelsen, statens kulturråd (majoriteten). Svenska kommunförbundet (majoriteten). Svenska läkaresällskapet och Sveriges frikyrkoråd. Med i sak likartade argument förordar en annan grupp remissinstanser att biografförordningens beskrivning av det våld som inte får visas offentligt på film för vuxna resp. barn även skall gälla för videogram som sprids yrkesmässigt. Till dessa remissinstanser, som genomgående rekommenderar att en möjlighet till frivillig förhandsgranskning hos statens biografbyrå införs, hör bl. a. biografbyrån, statens filmgranskningsråd och barnfilmrådet. Slutligen anser en grupp av de remissinstanser som är positivt inställda till tanken på att lagstiftning skall genomföras nu att en obligatorisk förhandsgranskning av videogram i princip efter de regler som gäller för filmcensuren bör införas. Exempel på instanser i denna grupp är juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, statens barnfilmnämnd, LO och Svenska kyrkans centralråd.

2.4       Föredragandens överväganden

Videogramtekniken erbjuder nya möjligheler till en förbättrad informa­tion inom många delar av vårt samhälle. På utbildningsområdet har video

 

Prop.  1980/81:176                                                                   8

skapat förutsättningar för en effektivare undervisning. Men också inom underhållningen har videotekniken gjort det möjligt för flera atl la del av erbjudna program. Videotekniken är av dessa skäl enligl min mening ett värdefullt tillskott inom informations- och kommunikationsteknikens områ­de och ägnad atl allmänl sett öka möjligheten att använda yttrandefriheten i samhället.

Vårt samhälle bygger på friheten för alla och envar att framföra åsikter och uppfattningar och alt sprida skildringar av olika slag. Särskilt väl skyddad är denna rättighet när det gäller del tryckta ordet där tryckfrihetsförordningen i detalj slår fast skyddet för det fria informationsutbytet. Tryckfrihetsförord­ningens regler bildar utgångspunkt för del arbete yttrandefrihetsutredningen f. n. utför i syfte atl vidga skyddet också till andra medier.

De principer som tryckfrihetsförordningen och övrig lagstiftning på detla område bygger på innebär, som framhålls i promemorian, att samhällel måsle tolerera också sådana framställningar som kan förefalla förflackande, smaklösa eller kränkande för vissa vedertagna värderingar. Yttranden som man ogillar skall i första hand motarbetas med upplysning, argument, attitydpäverkan och kulturstöd i olika former - inte med censur eller förbud.

Som jag nyss nämnde har videoteknikens utveckling skapat ett nytt sätt att sprida information och underhållning och därmed förstärkt möjligheterna att utnyttja yttrandefriheten. Dessvärre har emellertid en del oönskade konsekvenser inle kunnat undvikas. Vad jag i detta sammanhang tänker på är att bl. a. våldsskildringar har kommit att spridas till barn och ungdomar på elt sätt som hos många människor har ingell starka betänkligheter.

Det står sålunda klarl att det på videogrammarknaden f. n. finns ett anlal våldsskildringar av vilka åtskilliga är av sådant slag all de säkerligen inte skulle ha godkänts för offentlig filmförevisning, antingen inte alls eller i varje fall inte för barn. I vilken utsträckning dessa våldsskildringar når barn och ungdom kan inte med säkerhet fastslås. Uppenbart är emellertid att även de grövsta våldsskildringarna i viss utsträckning redan har spritts bland barn och visats för barn och ungdomar. Detta inger enligt min mening allvarliga betänkligheter redan med hänsyn till att vår nuvarande reglering av offentliga biografföreställningar bl. a. bygger på den - säkerligen riktiga -uppfattningen att allvarligare våldsskildringar kan vålla barn psykisk skada och leda till andra skadeverkningar, såsom alt inspirera till aggressiva beteenden.

Det finns därför all anledning att hälsa den självsanerande verksamhet som man nu har påbörjat inom videogrambranschen med stor tillfredsställelse. Vid en konferens i januari 1981, där bl. a. importörer, tillverkare och distributörer av videogram deltog, enades man om ett gemensamt uttalande med olika rekommendationer och förslag. Uttalandet omfattar bl. a. den rekommendationen atl sådana videogram, som innehåller utpräglad råhet genom  skildringar  av  närgånget,  långvarigt  eller  sadistiskt  våld  eller

 

Prop. 1980/81:176                                                                   9

skildringar med grovt kvinnoförakt och som enligl biografbyråns normer skulle förbjudas, över huvud laget inte skall distribueras. Vidare rekommen­deras att videogram med våldsskildringar, som kan försvaras med hänsyn till handlingen i övrigt, inte skall göras tillgängliga för personer under 15 år. Jag kan också nämna att det inom videogramutredningen pågår överläggningar med företrädare för videoproducenter och videodistributörer om utform­ningen av etiska regler på området. Även yttrandefrihetsutredningen har nyligen haft diskussioner med videobranschen.

Den självsanering som man i enlighel härmed av allt atl döma kommer alt genomföra ålminstone inom den seriösa delen av branschen kan synas tala emot att man nu tillgriper lagstiftningsåtgärder på della område. Enligt min mening kan dock den självsanerande verksamheten behöva kompletteras genom vissa ålgärder även från samhällets sida.

Från principiella synpunkler hyser jag emellertid förståelse för den ganska slora grupp remissinstanser som i sina yttranden över departementsprome­morian förordar att statsmakterna avvaktar yttrandefrihets- och videogram­utredningarnas arbele och alltså avslår från lagstiftning i nuvarande läge. Klart är ju alt de lagstiftningsproblem som har anknytning till videogrammen har samband med motsvarande frågor för liknande medier, främst filmen. Ytlrandefrihetsutredningens arbete bedrivs också från dessa förutsätlningar. I del sammanhanget kommer man även alt kunna tillgodogöra sig resultatet av videogramulredningens arbete, däribland den sammanställning av inlernalionellt tillgänglig forskning om hur film, TV och videogram påverkar barn som f. n. görs inom utredningen.

Med hänsyn lill att de akluella frågorna är föremål för utredning och att det här gäller ett så känsligt område som yttrandefrihetens måste naturligtvis slarka skäl kunna åberopas för att nu tillgripa lagstiftning. Detta gäller i synnerhet som lagstiftningen i detta fall har beretts med en för frågor av den akluella karaktären och svårighetsgraden ovanlig skyndsamhet. Ett huvud­syfte med de grundlagsändringar som har genomförts under senare år har ju varit att man skall undvika förhastade lagstiftningsåtgärder som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna.

Mot vad som har sagts nu måste dock vägas det mycket starka intresset av alt bereda barn och ungdom skydd mot riskerna att utsättas för skadeverk­ningar. En lagstiftning på grundval av ell eventuellt förslag från yttrande­frihetsutredningen kan i den mån del förutsätter grundlagsändringar inte träda i kraft förrän tidigast år 1983 och möjligen inle förrän är 1986. Till bilden hör också den myckel snabba expansionen av videogrammarkna­den.

Mina överväganden har därför lett mig till den slulsalsen all en särskild lagsliflning redan nu bör tillgripas. Att man härvid i all möjlig mån bör undvika lösningar som föregriper eller låser statsmakternas kommande ställningstaganden i ett större sammanhang ligger i sakens natur. Enligt min mening har del  i  promemorian   på  elt   åskådligt  sätl   redovisats vilka

 

Prop.  1980/81:176                                                                 10

handlingsmöjligheter som f. n. föreligger och vilka för- och nackdelar som är förenade med skilda allernaliv. Till de uttalanden som har gjorts i promemorian om olika lösningars förenlighet med gällande grundlag kan jag också genomgående ansluta mig.

När del gäller atl från de nyss angivna utgångspunkterna överväga vilken typ av lösning som bör väljas, blir det till en början en avgörande fråga om man nu bör införa förhandsgranskning av videogram, antingen obligatorisk för åtminstone vissa kategorier av produkterna eller också frivillig. Av centralt inlresse från ytlrandefrihetssynpunkt är vidare frågan om förhands­granskning i så fall bör omfalta alla program eller bara sådana som är avsedda för offentlig visning. Många remissinstanser har förordat att förhandsgransk­ning i en eller annan form införs, och till förmån för en sådan lösning kan otvivelaktigt åberopas att regleringen skulle vinna i stadga och effektivi­tet.

Å andra sidan torde del slå klart att censur inger särskilda betänkligheter från yttrandefrihetssynpunkl. Situationen är nu den all hela frågan om filmcensurens framlid övervägs av yttrandefrihetsutredningen och atl ett förslag från utredningen i ämnet kan vänlas kanske redan under innevarande år. Att i ett sådant läge utvidga området för censur och förslärka resurserna för förhandsgranskning inom biografbyrån - som rimligen är del organ som i så fall skulle få uppgiften om hand - skulle enligt min mening inle vara försvarligt vare sig från principiell eller från praktisk synpunkl. Om förhandsgranskningen gjordes frivillig eller systemet utformades på del sättet att endast spridning av videogram bland barn förbjöds när innehållet inle var godkänl av biografbyrån, skulle naturligtvis de principiella invändningarna vara svagare än i elt allernaliv som bygger på en obligatorisk vuxencensur. Behovet av resursförstärkning skulle också minska. Men inle ens en förhandsgranskning som är begränsad på något av de nyss angivna sätten kan enligt min mening komma i fråga inom ramen för den lösning som här kan bli aktuell. Jag vill tillägga att jag delar den i promemorian framförda uppfallningen all man inle utan grundlagsändring kan utsträcka förhands­granskningen så att den skall gälla endast videogram som visas offentligt.

Som jag tidigare har framhållit bör den särskilda lagstiftning som nu är aktuell ta sikte på skyddet för barnen. Den måste samtidigt utformas så atl den innebär en så liten risk som möjligt för yttrandefriheten. Klart är att skyddet skulle bli mest effektivi om lagsliftningen görs generell, bl. a. med hänsyn lill alt man då skulle motverka olika former av "langning" och även i övrigl underlätta övervakningen.

Men samtidigt skulle en sådan lagstiftning innebära en ny begränsning av yttrandefriheten på detla område med konsekvenser för konstnärligt och andra allvarligt syftande framställningar som är mycket svåra att överblicka. Jag är inle beredd alt förorda en sådan lösning. För mig ter det sig ofrånkomligt att frågan om vad som eventuellt skall vara förbjudet att sprida till vuxna i medier av filmens och videogrammels karaktär får sin lösning på

 

Prop.  1980/81:176                                                                 11

grundval av en mera allsidig och ingående ulredning än som har kunnal företas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Vad jag har anfört nu innebär alt jag inte anser mig kunna förorda en reglering som sträcker sig längre än lill ett förbud mot spridning bland och visning för barn av vissa typer av videogram. Genom en på della säll avgränsad lagsliflning i förening med den självsanering av branschen som har påbörjats finns det som jag ser det förutsättningar all nå fram lill en godtagbar ordning på det akluella området. Sannolikl får den i praktiken den konsekvensen atl vissa program kommer all belecknas som "barnförbjud-na",och härigenom ges även föräldrarna elt slöd för atl inle låta barnen se på skadliga våldsskildringar i hemmen.

Jag vill i detta sammanhang underslryka alt jag finner del väsenlligt att föräldrarna inser sill ansvar för att tillse att barnen inte på andra vägar än genom egna inköp eller förhyrningar kommer i kontakt med alster av del slag som nu är akluella. Men samhället har ett ansvar för all motverka alt barn vid offenllig förevisning ser filmer som kan vara förråande eller vålla psykiska skadeverkningar i skilda hänseenden.

Det återstår att närmare la ställning till frågan mol vilken sorls framställningar en ny lagstiftning lämpligen bör inrikta sig. I promemorian har i detta hänseende endast inslag som skildrar vissa former av våld mol människor uppmärksammals. Vid remissbehandlingen har emellertid några instanser ifrågasatt om inte förbudet borde gälla även andra företeelser mot vilka ingripanden f. n. kan ske med slöd av biografförordningen, såsom exempelvis sexualskildringar, skräckscener ulan våldsinslag och skildringar som kan tänkas förleda till brott.

Det skulle även enligl min uppfaUning vara naturligt atl sträva efter en fullständig kongruens med biografförordningens bestämmelser, om den nu akluella regleringen skulle bygga på en förhandsgranskning. Då emellertid den lösningen i enlighet med vad jag förut har konstaterat måsle avvisas i nuvarande läge, anser jag inte att det skulle vara tillrådligt all låta den tilltänkta lagstiftningen sträcka sig väsentligl längre än som har förutsatts i promemorian. Redan en sådan lösning kan otvivelaktigt ställa de tillämpan­de myndigheterna inför vissa problem, som det dock enligt min mening bör gå alt komma tillrätta med. All däremol ålägga polisen, åklagarna och de allmänna domstolarna att mera allmänl pröva exempelvis i vad mån framställningar i videogram av olika slag kan vålla barn psykisk skada skulle medföra en så stor osäkerhet i tillämpningen atl en sådan ordning knappasi ler sig försvarlig. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att det är beträffande våldsinslagen som avarterna i praktiken har varil särskilt framträdande.

I vissa hänseenden anser jag dock med hänsyn lill vad som har uttalats vid remissbehandlingen att avvikelser i förhållande lill promemorieförslagets lösning är motiverade. Sålunda talar starka sakliga skäl för aft förutom våld även allvarliga former av hot inbegrips i lagsliftningen. Detta gäller inte minst med hänsyn lill att gränsdragningssvårighelerna annars skulle komma

 

Prop.  1980/81:176                                                                  12

atl bli framlrädande. Till skillnad från vad som har förutsatts i promemorian anser jag vidare alt också förgripelser av aktuellt slag mot djur bör omfattas av den nya lagstiftningen. Beskrivningen av de inslag som skall medföra att videogram eller filmer inte får säljas till barn synes också i vissa andra avseenden böra avfattas något annorlunda än som har skett i promemorian. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotiveringen.

De överväganden som jag har gjort leder fram till en lösning som ganska nära stämmer överens med det i promemorian presenterade allernaliv som avser förbud mot spridning till barn av videogram med vissa våldsinslag. Jag kan också ansluta mig till den principiella uppläggning av det lagförslag som i delta hänseende har redovisats i promemorian. Del innebär bl. a. alt jag anser att lagstiftningen bör - lill undvikande av omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer - i princip avse även film, liksom att överträdelser av förbudet bör beivras i den ordning som gäller för broltmålsprocess i allmänhet. Frågan om del är lämpligt att införa en konstruktion med "ansvarig utgivare" av videogram som vissa remissinstan­ser har varit inne på tillhör de spörsmål som inte rimligen kan bedömas inom ramen för detta lagstiftningsärende utan som föruisätter en mera allsidig belysning. Till vissa särskilda frågor om den nya lagens utformning återkommer jag strax i specialmotiveringen.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag lill lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld.

Förslaget bör fogas till prolokollet i detla ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

1§

Paragrafen motsvarar I § i det här aktuella lagtextulkastel i promemorian (bil. 1 avsnitt 7.1). I huvudsaklig överensstämmelse med utkastet innebär departementsförslaget ett förbud mot spridning till barn under 15 år av filmer och videogram med visst angivet innehåll.

Någon uttrycklig definition av begreppen "film" och "videogram" i lagtexten har inte ansetts behövlig. Som har anförts i promemorian bör med film i delta satnmanhang förstås sådana rörliga bilder som åsyftas med bestämmelserna i biografförordningen. Med videogram åsyftas - i enlighet med den definition som görs i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar- en anordning, på vilken finns en upptagning som är avsedd alt återges i form av rörliga bilder, ined eller ulan ljud, genom leknik som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Anordningen kan vara ell band eller en skiva.

 

Prop.  1980/81:176                                                                 13

Utanför straffbestämmelsen faller spridning av enstaka bilder ur filmer eller videogram. Sådant spridande kan vara straffbart enligt 16 kap. K) a, 11 eller 12 § brottsbalken (BrB).

Vad härefter gäller själva beskrivningen av de inslag som skall medföra att filmer och videogram inte får spridas fill barn har denna i promemorian avfattats så att förbudet gäller fall dä filmen eller videogrammet "innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvariigare våld". Avsikten har enligt promemorian varil alt i stort sett träffa sådana våldsskildringar som normalf inte kan godkännas för visning för barn enligt biografförordningen. Det erinras om att reglerna om barncensur tar sikte på att förhindra visning av filmer som kan vålla barnen psykisk skada, varmed i praxis har avsetls bl. a. sådana inslag som kan orsaka barnen rädsla, ångest och otrygghet eller påverka till negativa värderingar (se SOU 1979:49 s. 39). I den i promemorian föreslagna straffbestämmelsen har emellertid inle gjorts någon uttrycklig anknytning till risk för skada. Defta motiveras med att bestämmelsen är avsedd att efterlevas av ett stort antal personer ulan särskilda förutsättningar att göra de bedömningar .som i så fall skulle aktualiseras.

Remissinstanserna har allmänt instämt i tanken att beskrivningen av de våldsskildringar som det är otillåtet atl sprida lill barn under 15 år så nära som möjligt bör ansluta till biografbyråns praxis vad gäller våldsskildringar som inle tillåts i filmer som visas offentligt för barn under 15 år. Flera instanser ifrågasätter dock om den i promemorian framlagda lagtexten är tillräckligt klar och entydig för all kunna läggas lill grund för en straffbestämmelse.

Också enligt min mening är biografbyråns tillämpning av biografförord­ningens femlonårsgräns i fråga om våldsskildringar en självklar ulgångs­punkt för den reglering som skall föreslås nu. Av skäl som jag har angett i den allmänna motiveringen bör någon exakt kongruens mellan biografförord­ningens och den särskilda lagens reglering inte eftersträvas. Jag ansluter mig till uppfattningen i promemorian all man för alt så långt möjligt undvika tillämpningssvårigheter bör direkt beskriva de inslag man vill komma åt och således inte använda risken för psykisk skada som brottsrekvisit.

I enlighet med vad jag har uttalat i den allmänna motiveringen bör förbudet till skillnad från vad som har föreslagits i promemorian omfatta även skildringar av kvalificerade former av hot liksom förgripelser mot djur. Risken för skadeverkningar hos barn orsakade av sådana skildringar lorde nämligen vara i stort sett densamma som i fråga om skildringar av våld mot människor.

För alt man skall undvika de lillämpningssvårigheter som några remissin­stanser har pekat på torde vidare det i promemorian föreslagna uttrycket "allvarligare våld" böra undvikas. Det vill också synas som om det uttrycket inte är helt rättvisande, om man vill sträva efler att återge de faktorer som biografbyrån fäster särskild vikt vid i sin praxis vid tillämpningen av biografförordningens aktuella  bestämmelser.  Avgörande vikl  läggs här

 

Prop.  1980/81:176                                                                 14

enligt vad jag har inhämtat snarast vid om skildringen är verklighetstrogen och ingående. Jag har stannat för att föreslå den avfattningen atl filmer och videogram med "ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur" inte får på aktuellt sätt spridas lill barn under 15 år. Härigenom torde förbudet få en klarare och mera entydig inriklning än enligt promemorieförslaget.

1 uttrycket "verklighetstrogen karaktär" avses ligga alt skildringen skall upplevas som realistisk av åskådarna. Detla kan vara fallet även om skildringen återger händelser av exempelvis "science-fiction"-karaktär men har en illusorisk verkan. Med att skildringen skall vara "ingående" avses främsl alt den är detaljerad, antingen så all man ser våldet i närbild eller genom att fråga är om långa eller upprepade sekvenser. Program med inslag av våld eller hot som saknar illusorisk verkan iräffas alltså inte av förbudet; flertalet tecknade program faller exempelvis utanför. Förbudet är inte heller avsett alt drabba sådana äveniyrsfilmer som f. n. godkänns av biografbyrån för visning för barn och som visserligen ibland kan innehålla skildringar av vissa former av våld, exempelvis genom skottlossning, men där skildringen i så fall vanligtvis utgörs av ögonblicksbilder ulan närhet till objektet. Detsamma gäller även inte helt kortvariga skildringar av pojkslagsmål, jaktskildringar och liknande där skador e. d. inle återges i delalj.

Med våld avses sådant våld som orsakar fysisk skada eller smärta. Lindrigare fysiska störningar som inte når den nivå som förutsätts för straffbarhet för misshandel faller utanför förbudet.

Uttrycket hot om våld sammanfaller till slor del med hot som är straffbara enligt 4 kap. 5 § BrB som olaga hot, nämligen då någon lyfter vapen mol annan eller annars hotar med en brottslig gärning på ett sätt som är ägnat atl hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person. Hot om åtgärder mot annans egendom eller hot om annal än våld omfattas däremot inte.

Våldet eller hotet skall som nämnts vara riktat mot en person eller etl djur. Skildringar av olyckshändelser e. d. faller utanför tillämpningsområdet, även när de visar skador på människor eller djur.

I överensslämmelse med promemorieförslagel lar lagen sikte på den kommersiellt inriktade spridningen. Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar därför i första hand sådan spridning som sker yrkesmässigt. Med "yrkesmässigt" avses att den som är ansvarig för spridningen är näringsid­kare och atl spridningen ingår i en verksamhet av ekonomisk art. Näringsidkare och näringsverksamhet ges här samma innebörd som i civilrältslig lagreglering, t.ex. i avtalsvillkorslagen (1971:112) och bokfö­ringslagen (1976:125). Som JK har påpekat vid remissbehandlingen kan spridning i vinstsyfte till barn av videogram och filmer i mindre omfattning ibland tänkas falla utanför begreppet yrkesmässig verksamhet. Då lagen lämpligen bör ta sikte även på sådana situationer, har bestämmelsen utformats så att den omfattar även andra fall av spridning i förvärvssyfte än

 

Prop.  1980/81:176                                                                 15

sådana som sker yrkesmässigt.

Den straffbara gärningen har beskrivits så att man inte får "lämna ut" filmer eller videogram till barn under 15 år eller spela upp filmerna eller videogrammen för dem vid en särskilt anordnad visning. Med atl lämna ut åsyftas i första hand försäljning och uthyrning, men även annan form av distribution direkt till barn. Upprepade överträdelser kan bli att bedöma även som förledande av ungdom enligt 16 kap. 12 § BrB.

Vad angår innebörden av uttrycket "särskill anordnad visning" bör först anmärkas att offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) enligt 2 § faller utanför lagens tillämpningsområde. I fråga om sådana föreställ­ningar finns bestämmelser i biografförordningen. Offenllig förevisning av videogram träffas emellertid av förbudet. Detsamma gäller särskill anordnad visning av film eller videogram i slutna sällskap under förutsältning att visningen sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte. Självfallet krävs inte för straffansvar att visningen skall vara anordnad speciellt för barn. Också en visning t. ex, i en paus på etl diskotek eller något annal dansställe får anses falla inom bestämmelsens tillämpningsområde. Som har anförts i promemorian är det däremol normall inle någon särskill anordnad visning, om passerande personer kan ta del av innehållet i ett videogram eller en film som visas vid "skyltning" eller liknande. Privata visningar i enskilda hem faller också utanför bestämmelsen, eftersom visningarna inte sker i förvärvssyfte.

Även konstnärliga eller annars allvarligt syftande framställningar kan i vissa fall länkas medföra skadeverkningar för barn. Med hänsyn härtill och för atl gränsdragningsproblem skall undvikas har lagrummet inte försetts med något undantag för fall då spridningen kan anses försvarlig. Eftersom det finns möjlighet för vuxna atl ta del av de videogram och filmer det här gäller, kan hänsynen till yttrandefriheten inte anses kräva ett sådant förbehåll.

2§

Punkterna 1 och 2

Från det straffbelagda området undantas i enlighet med promemorieför­slaget spridning av filmer som har godkänts av statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år vid prövning enligt biografförord­ningens bestämmelser om förhandsgranskning av film. Detla gäller oavsett om godkännandet har avsett ålderskategorin barn under sju år, barn sju-elva år eller barn elva-femton år. Likaså undantas spridning av videogram med ett innehåll som överensstämmer med sådana godkända filmer.

Vid remissbehandlingen har hovrätten för Övre Norrland påpekat att promemorieförslaget innebär alt den som visar en film offentligt utan föregående godkännande skulle kunna bestraffas både enligt biografförord-

 

Prop.  1980/81:176                                                                 16

ningen och den särskilda lagen. Liksom hovrätten ställer jag mig tveksam till en sådan ordning. Biografförordningen med de straftliestämmelser som är intagna i den tillgodoser såvitt avser biografföreställningar i och för sig redan det inlresse som har motiverat den nu aktuella lagen. Som nyss nämndes bör från det straffbara området i denna lag undantas filmer som har godkänts av biografbyrån. Enligt min mening ligger det närmast lill hands alt helt låta biografföreställningar falla utanför den nya, provisoriska lagens tillämp­ningsområde. Detta innebär att den som vid en biografföreställning för barn under 15 år visar en film med våldsinslag vilken antingen inte alls har godkänts för visning av biografbyrån eller har godkänts för visning endast för vuxna skall straffas enbart enligt biografförordningen (SS).

Det förhållandet alt ett godkännande av biografbyrån medför att det är straffritt enligt den nya lagen att sprida den godkända filmen eller videogrammet innebär inte att det utan vidare är förbjudet enligt 1 § att sprida en film eller elt videogram, vars innehåll har förbjudits av biografbyrån till förevisning för barn. Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten enligt 1 §.

Punkten 3

Från lagens tillämpningsområde undantas vidare uttryckligen videogram och filmer som visas i TV-program som sänds av något av prograinföretagen inom Sveriges Radios koncern. Undanlag har också gjorts för sändningar i när-TV.

Från tillämpningsområdet har också undantagits vidaresändning av TV-program över en centralantennanläggning. Det kan inte anses rimligt att ålägga straffansvar för de sändningar som anläggningen tar upp och vidarebefordrar till de mottagare som är anslutna till denna. Undantaget avser dock endast sändningar som har tagits upp trådlöst.

Det bör framhållas att punkten bara är tillämplig på själva sändningen av TV-program. Remissinstanserna inom Sveriges Radios koncern har föresla­gil att också videogram med samma innehåll som program som har förekommit i television generellt skall undantas från lagens tillämpningsom­råde. Enligt min mening kan dock knappast den omständigheten alt ett program har sänts i television - kanske föregånget av en särskild inledning och avsiktligt placerat på sen kvällstid - garantera att inle t. ex. en uthyrning av ell videogram med samma innehåll till ett barn skulle vara klart olämplig. Någol undanlag av nu ifrågasatt slag har därför inte ansetts tillräckligt motiverat.

3§

Brott mol den föreslagna straffbestämmelsen kan begås inte bara med uppsåt utan också genom oaktsamhet. Bl. a. den som yrkesmässigt bedriver handel med film eller videogvam åläggs härigenom ett visst undersöknings-

 

Prop.  1980/81:176                                                                 17

ansvar för att framställningen inle upptar otillåtna inslag av våld eller hot. Det torde kunna anlas att man från de cenirala videodistributörernas sida lämnar detaljhandeln hjälp med bedömningen genom atl ange att vissa program inte får säljas till barn. Det bör dock framhållas att en närmare undersökning är påkallad även inom detaljhandeln såvida inte anledning saknas atl anta att elt program innehåller sådana inslag som medför att det träffas av förbudet. Vidare får det anses åligga den som säljer ett videogram med sådana inslag att ta reda på köparens ålder om det inte är uppenbart atl han har fyllt |5 år. Vid ringa oaktsamhet är gärningen inte straffbar.

Beträffande den personkrets som kan träffas av straffbestämmelsen gäller sedvanliga straffrättsliga regler. Ansvarel som gärningsman drabbar i princip den som är ansvarig för verksamheten, exempelvis ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn rörelsen bedrivs. I allt fall i fråga om uppsåtliga handlingar kan straffansvar också drabba andra som medverkat till brottet i egenskap av anstiftare eller medhjälpare. Av allmänna principer följer emellertid all den som har köpt ett videogram eller en film av aktuellt slag inle är att anse som medverkande i straffrättslig mening.

Straffskalan har i promemorian med hänvisning till vad som gäller för andra liknande brott föreslagits vara böter eller fängelse högst sex månader. Promemorieförslaget har i detta hänseende av remissinstanserna med något enstaka undantag godtagils. Jag ansluter mig lill förslaget i promemorian.

4§

Straffbestämmelsen kompletteras med en föreskrift om förverkande beträffande sådana filmer eller videogram som varit föremål för brott mol bestämmelsen. Möjlighet föreskrivs att underlåta förverkande om det är uppenbart obilligt. Detta undantag - som torde följa redan av 36 kap. 11 § BrB - har i tydlighetens intresse införts i lagen (jfr prop. 1968:79 s. 77). Förverkandet kan ske hos bl. a. gärningsmannen och den i vars ställe gärningsmannen var, men också, enligt vad som får anses följa av 36 kap. 4 § BrB, hos den som hyrt eller köpt filmen eller videogrammet.

Förverkande kan avse de exemplar av filmerna eller videogrammen som varil föremål för försäljning eller uthyrning eller visning. Värdeförverkande kan också förekomma.

I sakens natur ligger att förverkandet i förekommande fall kan avse den hyresrätt som kan vara upplåten lill en film eller ett videogram som förverkas.

Anledning har inle ansetts föreligga att beträffande otillåten visning av film eller videogram också ge möjlighet till förverkande av annan utrustning än filmen eller videogrammet (jfr 10 § biografförordningen). Sådant förverkande blir inte heller möjligt med slöd av 36 kap. 2 S BrB som endasi avser hjälpmedel m. m. som använts vid brott enligt brottsbalken.

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 176

 

Prop.  1980/81:176                                                                  18

Egendom som kan bli förverkad enligt de nu angivna reglerna kan tas i beslag i enlighet med vad som föreskrivs i 27 kap. rättegångsbalken.

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1981. Detla förutsätter alt förslaget inte blir vilande i riksdagen enligt 2 kap. 12 § iredje stycket regeringsformen. Även om lagen i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har förutsatts gälla endast fram lill dess atl ställningstagande lill de aktuella frågorna har skett i etl slörre sammanhang, föreligger enligl min mening inte tillräckliga skäl för en uttrycklig tidsbegränsning.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yllrande inhämtas över förslaget till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram tned inslag av våld.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:176                                                   19

Bilaga 1

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Våldet i videogram m. m.

Förslag angående lagstiftningsåtgärder

Ds Ju 1980:14

 

Prop.  1980/81:176                                                  20

Till cheferna för justitiedepartementet och utbildningsdepartementet

Justitie- och utbildningsministrarna har den 3 december 1980 uppdragit åt oss, som är rättschefer i justitie- resp. utbildningsdepartementen, all skyndsamt kartlägga de rättsliga och praktiska möjligheterna atl genom lagstiftning så snart som möjligt komma till rätta med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar i främst videogram.

Vi får med denna promemoria redovisa vårt uppdrag. Vi har under arbetet fått värdefull hjälp av andra tjänstemän inom justitie- och utbildningsdepar­tementen. Vi har också tagit del av underlagsmaterial som har ställts till vårt förfogande av yttrandefrihets- och videogramulredningarna.

Slockholm den 30 december 1980

Bo Broomé                                                    Jan Pennlöv

 

Prop.  1980/81:176                                                                 21

Innehåll

1          Videogram, bakgrund och utveckling......................... .... 22

2          Gällande rätl .............................................................      23

 

2.1          Grundlagsregler................................................      23

2.2          Bestämmelser i vanlig lag m. m......................... .... 25

 

3          Pågående utredningar m. m...................................... .... 27

4          Utgångspunkter för övervägandena......................... .... 32

5          Förhandsgranskning ................................................ .... 34

 

5.1          Förhandsgranskning av  videogram enligl  vad som  nu gäller för film?                        34

5.2          Förhand.sgranskning i  fråga  om  offentlig  videovisning utanför "möte"?                  36

5.3          En mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten?                  37

6     Straffsanktionerat förbud mol spridning av våldsskildringar...       38

6.1          Inledande synpunkter...................................... .... 38

6.2          Ett förbud mol spridning till barn......................      40

6.3          Ett allmänt förbud mol spridning av extremt våld     42

6.4          En kombination av alternativen enligt 6.2 och 6.3    45

7     Lagtexiutkasi och ylterligare kommentarer till dessa. .... 45

7.1          Alternativ enligt avsnitt 6.2.............................. .... 45

7.2          Alternativ enligt avsnitt 6.3..............................      46

7.3          Kommentarer som avser båda allernaliven...... .... 47

7.4          Kommentarer lill alternativ enligt avsnitt 6.2.... .... 49

7.5          Kommentarer lill alternativ enligt avsnitt 6.3.... .... 50

8     Avslutande synpunkter............................................. .... 51

 

Prop.  1980/81:176                                                             22

1 Videogram, bakgrund och utveckling

Film kan i delta sammanhang definieras som fotografiskt framställda bilder som är avsedda att med hjälp av filmprojeklor visas på duk.

Videogram kan sägas vara elt samlingsbegrepp för ljud- och bildprogram som har spelals in på band eller skiva och som med hjälp av en särskild apparatur kan visas i en TV-mottagare eller på en särskild bildskärm. Typiskt för videogram år att bilder omvandlas till elektriska signaler.

Videogramtekniken har utvecklats under ett flertal år. Det första praktiskt fungerande videosysiemet tillkom 1956. Det första systemet för hembruk kom 1969. Delvis har ulvecklingen sketl parallellt med televisionens utveckling.

För närvarande finns i huvudsak två typer av videogram. videoskivan och videokassetten. Av dessa har ännu endast den senare introducerats i Sverige. Försäljningen av videokassetlspelare har ökat slarkl under senare år. 1978 fanns i Sverige 37 000 videokassettspelare. Vid slutet av 1980 beräknas antalet vara 110 000 och 1985 omkring 500 000. För närvarande har omkring 3 % av de hushåll som har TV-mollagare även videokassetlspelare. Motsvarande siffra i USA är 2 %. Priset för en videokassetlspelare är nu mellan 5 000 och 7 000 kr.

Först under slulel av 1978 fanns ell utbud av inspelade programkassetter. Utbudet bestod främst av pornografi, agent- och västernfilmer. Programmen erbjöds för försäljning. Priset var 400-700 kr. för etl en timma långt program. Under 1979 började något företag hyra ut videogram. Denna distributions­form visade sig framgångsrik och dominerar nu hell över försäljning. Vid förfrågan under december 1980 hos videogramförsäljare har framgått att försäljningen bara utgjorde några få procent av distributionen. Priset vid köp av en programkassett är omkring 400 kr., medan ersättning vid förhyrning är 30-40 kr. per dygn eller omkring 50 kr. forell veckoslut. Programlängden för kassetterna varierar mellan 30 minuter och 2 timmar.

Under första veckan i december 1980 utgjorde utbudet från landets nio största distributörer 666 program. Till detta kommer ett utbud av omkring 500 program med pornografiskt innehåll samt ett antal videogram som säljs genom postorder. Av de nämnda 666 programmen var 544 tillgängliga för uthyrning och 122 för köp. Av de 544 program som fanns tillgängliga för uthyrning kan med ledning av distributörens produktinformation 325 st eller 60 % bedömas innehålla äventyr med våldsinslag. Av dessa innehöll 87 program, dvs. 16 %, program med grova sadistiska våldsinslag. Av de 122 program som fanns tillgängliga för köp innehöll 47 program äventyr med våldsinslag och av dessa fanns 9 med grova våldsinslag. Varje månad under senare delen av 1980 har mer än 50 nya programkassetter levererats från skilda distributörer. Utbudet ökar således snabbt och förändras succes­sivt.

 

Prop.  1980/81:176                                                                23

Vid beslag av omkring 8 000 hyreskontrakt hos elt förelag i Slockholm framkom atl 213 videogram hyrts av 148 kunder som inle fyllt 18 år. Av dessa program innehöll omkring hälften våldsfilmer och en fjärdedel äventyrsfil­mer.

Vid förfrågan hos landets nio siörsta distributörer har framgått all försäljning och uthyrning till allmänheten sker genom särskilda videobutiker eller genom radio/TV-handeln. Delta gäller dock inle videogram med pornografiskt innehåll. Dessa säljs i slor utsträckning hos försäljare av pornografiska tidskrifter och filmer. Flera av distributörerna levererar lill mera än 500 butiker. Försäljnings- och ulhyrningsbutikerna är i allmänhel spridda över hela landet. Inte bara i storstadsområdena ulan även på landsbygden finns uthyrningsställen.

Av de utbjudna videogrammen är endast en ringa del producerad i Sverige. Främst bland de videogram som innehåller våldsinslag finns en stor del som saknar svensk text.

2 Gällande rätt 2.1 Grundlagsregler

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1979:933) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a. yttrandefrihet och mötesfrihet (2 kap. 1 § RF). Yttrandefriheten definieras som friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat säll meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikler och känslor. Mölesfrihelen anges på molsvarande sätt beslå i frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Yttrandefriheten och mötesfriheten får begränsas genom lag i den utsträckning som regeringsformen medger (2 kap. 12 § första stycket RF). En sådan begränsning får göras endast för all tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn lill del ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långl att den utgör ett hot mol den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av en politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 § andra stycket RF).

Begränsningar av yttrandefriheten får ske med hänsyn lill rikels säkerhel, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhel, enskilds anseende, privat­livels helgd eller förebyggandel och beivrandet av brott. Vidare får friheten att ytlra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilt vikliga skäl föranleder del (2 kap. 13 § första stycket RF). Vid beömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av nyss återgivna bestämmelser skall särskilt beaklas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga

 

Prop.  1980/81:176                                                                 24

och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § andra slyckel RF). Mötesfriheten får begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhel. tiil ordning och säkerhet vid sammankomsten eller till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket RF).

De nu återgivna reglerna om vilka begränsningar som får göras i yttrandefriheten gäller dock inte tryckfriheten (2 kap. I § andra stycket RF). Beträffande tryckfriheten gäller nämligen vad som är föreskrivet i tryckfri­hetsförordningen (TF, omtryckt 1979:936). Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfriheten är mycket mera delaljerade ån regeringsfor­mens regler om yttrandefriheten i övrigt.

Enligl tryckfrihetsförordningen "skall del slå varje svensk medborgare fritt att. med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikler, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst" (1 kap. 1 § andra stycket). Enligt tryckfrihetsförordningen gäller ell förbud mol censur (I kap. 2 § första stycket). Vidare förbjuds myndigheter och andra allmänna organ att på grund av en skrifts innehåll hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten, om del inte sker genom en åtgärd som har stöd i tryckfrihetsförordningen (1 kap. 2 § andra stycket). För missbruk av tryckfriheten och medverkan till delta får ingen åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet eller en skrift konfiskeras eller tas i beslag ulom i den ordning och i de fall tryckfrihetsförordningen medger det (1 kap. 3§).

Rätten att sprida tryckta skrifter slås uttryckligen fasl i tryckfrihetsförord­ningen (6 kap. 1 §). Spridningsrätten är dock inte obegränsad. Utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan ingripande ske enligt allmänna straff- och processrättsliga regler när någon förevisar pornografiska bilder på eller vid en allmän plats genom skyltning eller något annat liknande förfarande på ett sätt som ägnat all väcka allmän anstöt eller ulan en föregående beställning med posten sänder eller på något annal sätl tillställer någon pornografiska bilder (6 kap. 2§ första stycket 1, jfr 16 kap, 11 § broUsbalken, BrB). Detsamma gäller när någon bland barn och ungdom sprider en tryckt skrift som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran (6 kap. 2 § första stycket 2, jfr 16 kap. 12 § BrB).

Ansvarel för innehållet i en tryckt skrift vilar enligt 8 kap. TF på en bestämd person, för en periodisk skrift vanligen dess utgivare och för en annan tryckt skrift författaren (8 kap. 1 och 5 §§ TF). Denne ensaml ansvarige person kan dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet bara om skriften innehåller något som utgör tryckfrihetsbrotl. Vad som är tryckfrihetsbrotl anges genom en uppräkning i tryckfrihetsförordningen av olika gärningar (7 kap. 4 och 5 §§). Bl. a. utgör barnpornografibrott ett tryckfrihetsbrott. Detta brott beskrivs som en gärning varigenom nägon

 

Prop.  1980/81:176                                                                 25

skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna är försvarlig (7 kap. 4 § 12 TF. jfr 16 kap. 10 a §BrB). För straffbarhel krävs atl gärningen är kriminaliserad också enligt vanlig lag (dvs. brottsbalken). Beträffande påföljder för tryckfrihets-brott gäller brottsbalkens bestämmelser. Dessutom finns vissa speciella tryckfrihetsrättsliga påföljder som konfiskation av en trycki skrift (7 kap. 6-8§§).

För tryckta skrifter gäller ett särskilt övervakningssystem. Det år inte den vanliga polis- och åklagarorganisationen som vakar över att tryckfrihetens gränser inte överskrids utan denna uppgift har justitiekanslern (9 kap. 1 § TF). För mål om tryckfrihetsbrott finns dessutom en särskild rättegångsord­ning. Sådana mål handläggs av särskilda tryckfrihetsdomstolar, vanligen en tingsrätt i varje län, och en jury prövar om en skrift innehåller något brottsligt (12 kap. 1 och 2 §§ TF).

2.2 Bestämmelser i vanlig lag m. m.

Yttrandefriheten begränsas genom ett ganska storl antal bestämmelser i vanlig lag (jfr SOU 1978:34 s. 178 ff). Följande kan nämnas här.

Yttrandefriheten i ljudradio och TV är reglerad i vanlig lag på ett sätt som nära ansluter till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfriheten. För yttrandefriheten i program från Sveriges radiokoncernen finns bestäm­melser i radioansvarighetslagen (1966:756, ändrad senast 1978:477). Denna lag bygger i stor utsträckning på och hänvisar lill tryckfrihetsförordningen, bl. a. när del gäller vilka yttrandefrihetsbrott som är straffbara. Också radioansvarighetslagen innehåller regler om ensamansvar. Vidare är det justitiekanslern och inte vanliga åklagare som får åtala yltrandefrihetsbrott, och för rättegången gäller i allt väsenlligt detsamma som för tryckfrihetsmål. I slorl sett överensstämmer reglerna i lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio med radioansvarighetslagens bestämmel­ser.

Beträffande offentlig förevisning av film finns bestämmelser om den s. k. filmcensuren i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. (biografförordningen, ändrad senast 1979:213). Enligl förordningen får inle vid offentlig förevisning av biograffilm (biografföreslällning) förevisas en film som inte dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå (2 §).

Biografbyrån får inle godkänna en film eller en del av en film, vars förevisande på grund av det sätt på vilkel händelserna skildras och det sammanhang i vilkel de förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Inte heller får en film eller en del av en film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande lill främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikels säkerhel.

 

Prop.  1980/81:176                                                                 26

Dessutom kan godkännande vägras om biografbyrån finner att förevisan­det av en film eller en del av en film skulle uppenbarligen strida mot allmän lag. Det som nu har berörts iir den s. k. vuxencensuren (3 S I mom,). Den s. k. burnccnsuren (3 S 2 mom.) innebär att en film eller en del även film inte får godkännas för barn under sju år eller för barn, som har fyllt sju men inte elva är, eller för barn. som har fyllt elva men inte femton år. i den mån den kan vålla barn i en sådan åldersgrupp psykisk skada. Biografbyrån får inle vägra att godkänna en film pä någon annan grund än dem som nu har nämnts (3 S 3 mom.).

Barn under femton år får inle lämnas tillträde lill en biografföreställning där annan film förevisas än sådan som biografbyrån har godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör (4§),

Den som uppsåtligen bryter mol förbudet att förevisa icke godkänd film vid biografföreslällning döms lill böter eller fängelse i högsl sex månader. Sker överträdelsen av oaktsamhet, är straffet böter (8§), Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte år ringa, mot förbudet all lämna barn lilllräde lill vissa biografföreställningar, döms han till böter.

Biografförordningens bestämmelser innebär en begränsning inte bara av yttrandefriheten (i film) utan också av mötesfriheten, eftersom den tar sikte just på en form av sammankomster som till stor del faller under regeringsformens skydd för mötesfriheten (se prop. 1975/76:209 s. 111). Med hänsyn till att bestämmelserna om filmcensur tillgodoser delvis andra intressen än dem som enligt 2 kap. 14 § RF får leda lill en begränsning av mötesfriheten har i punkt 4 övergångsbestämmelserna till ändringar i regeringsformen år 1976 (SFS 1976:871) föreskrivits atl de vid ikraftträdan­det den 1 januari 1977 föreliggande bestämmelserna om att en film inte får förevisas offentligt, otn den inte dessförinnan har godkänts för sådan visning, gäller utan hinder av regeringsformens regler om mötesfriheten.

Av brottsbalkens bestämmelser som angår yttrandefriheten bör nämnas följande.

Enligt 16 kap. 10 a § döms den som skildrar barn i en pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider en sådan bild av barn för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inle är försvarlig med hänsyn till omständigheterna. Denna straffbestämmelse motsvarar det Iryckfrihelsbrott som har nämnts förut (barnpornografibrolt enligt 7 kap. 4 § 12 TF). Della innebär atl ett barnpornografibrott begånget genom spridande av en tryckt skrift kan medföra ansvar.

Den som på eller vid en allmän plats genom skyltning eller något annat liknande förfarande förevisar pornografiska bilder på etl sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt skall enligl 16 kap. 11 § dömas för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Delsamma gäller den som med posten sänder eller på något annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan en föregående beställning.

 

Prop.  1980/81:176                                                                27

Enligt 16 kap. 12 S skall den som bland barn och ungdom sprider en skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran dömas för förledande av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

De två nu berörda brotten molsvarar de undantag från spridningsrätten enligt tryckfrihetsförordningen som har behandlats tidigare (6 kap. 2 § TF). Tryckfrihetsförordningen medger alltså i dessa fall atl ansvar ådöms enligt allmänna regler trots alt det är fråga om en gärning som består i att en tryckt skrift eller bild sprids.

3 Pågående utredningar m. m.

Under 1970-lalet har del bedrivits ett omfattande arbele på att åstadkom­ma ell ökal skydd för yttrandefriheten genom en särskild grundlag, som efter mönsler av tryckfrihetsförordningen ger skydd åt yttrandefriheten också i andra medier än tryckta skrifter. Ett förslag lill massmediegrundlag lades fram år 1975 av massmedieulredningen SOU 1975:49. Denna kommitté föreslog all tryckfrihetsförordningen skulle ersättas av en ny grundlag som -med bibehållande av de grundläggande principerna för det nuvarande tryckfrihetsskyddet - skulle reglera friheten att offentliggöra yttranden inte bara i tryckta skrifter utan också i ljudradio, TV och film. Förslagel till massmediegrundlag genomfördes dock inte, utan år 1977 tillsattes en ny utredning, yttrandefrihetsulredningen (Ju 1977:10). Kommitténs uppgift är att utarbeta en ny grundlagsreglering som skall omfatta alla de medier som kan ha särskild belydelse för den fria åsiktsbildningen i samhället. Också för detla utredningsarbete skall tryckfrihetsförordningen vara etl mönster.

I direktiven fill yftrandefrihetsutredningen behandlas olika medier som en ny grundlagsreglering kan tänkas omfatta. Där nämns sålunda radio och TV, film, videogram, fonogram, utställningar saml sammankomster och demon­strationer. I fråga om film och videogram sägs i direktiven följande sedan bestämmelserna om filmcensuren har berörts (kommitléberältelsen 1978 del II s. 78).

Filmcensurulredningen föreslog år 1969 i sill tidigare nämnda betänkande alt vuxencensuren helt skulle avskaffas och att eventuella ingripanden mot filmer, i likhet med vad som gäller i fråga om andra medier, skulle ske i efterhand. Enligt utredningen borde yttrandefriheten i film som visas offenfiigt ges samma innehåll och omfattning som yttrandefriheten i radio/TV och pressen. I konsekvens härmed lade utredningen fram förslag till en filmansvarighetslag som i sak var nära anpassad till TF och formellt i stora delar var utformad i anslutning till reglerna i radioansvarighetslagen. Som jag redan har nämnt ledde utredningens förslag emellertid inle lill några lagstiftningsåtgärder.

Regler som hindrar att yttranden utsätts för förhandsgranskning av offentliga organ hör till de allra viktigaste inslagen i ett skydd för yttrandefriheten. För att censur i någon form skall kunna godtas måsle därför

 

Prop.  1980/81:176                                                                 28

krävas starka skäl. Det bör ankomma på den kommitté som nu skall tillkallas att överväga om det föreligger tillräckliga skäl alt behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Alt viss barncensur behövs synes vara ganska klart. Om kommittén i likhet med filmcensurutredningen skulle stanna för atl vuxencensuren bör avskaffas, får den bl. a. överväga om i stället - såsom filmcensurulredningen förutsatte - möjlighelerna till efler-handsingripanden bör utvidgas i någon mån genom en bestämmelse rörande pornografi och våldsframslällningar. Det kan nämnas atl förslag till en sådan bestämmelse lades fram av kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet i belänkandel (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser. Som jag kommer atl närmare ulveckla i det följande kan det även i övrigt finnas skäl till en sådan försiktig utvidgning av det straffbara området.

De särskilda problem som är förknippade med en grundlagsreglering av yttrandefriheten i film är inte begränsade till den nu nämnda frågeställning­en. Varje offentligt förevisande av film har också en mötesfrihetsaspekt. Reglerna om filmcensur har sålunda betraktats inte bara som en begränsning av yttrandefriheten utan också som en inskränkning i mötesfriheten. Med hänsyn lill den snäva avfatlningen av de regler i RF som anger möjligheterna atl begränsa mötesfriheten, har det därför varit nödvändigt att tills vidare ge censurreglerna grundlagsslöd genom en särskild övergångsbestämmelse till de senaste ändringarna i RF.

Denna förbindelse mellan reglerna om yttrande- och mötesfriheterna är, som jag redan har antytt, inte någonting som enbart gäller för filmens del. Man möler samma problem i fråga om offentlig uppläsning ur en trycki skrift eller offentlig uppspelning av elt fonogram, för alt bara nämna ett par exempel. All en samordning av bestämmelserna om dessa friheter inom ramen för en och samma grundlagsreglering både skulle vara till fördel från systematisk synpunkl och innebära en förslärkning av skyddet för yttrande­friheten är uppenbart. Jag återkommer till denna fräga i det följande.

Alla de överväganden som hittills har gjorts beträffande lagstiftningen-om yttrandefrihet i film har gällt offentlig förevisning. Filmen kan emellertid också fungera som massmedium på så vis atl massproducerade filmkopior säljs på samma sätl som t. ex. irycktaskrifter eller fonogram. Kommittén bör undersöka möjligheterna alt låta en grundlagsreglering omfalta också detta sätt alt använda filmmediet.

De särskilda frågeställningar som är knutna till en grundlagsreglering av videogrammen torde inte på något avgörande sätt skilja sig från vad som gäller i fråga om film. Videogrammen har liksom vanlig film en dubbel massmediefunktion: de kan visas offentligt och de kan säljas för privat uppspelning. Samma regler torde därför i allt väsenlligl kunna gälla. Jag vill i sammanhanget erinra om alt de kultur- och massmediepolitiska frågor som gäller videogrammen uireds av en särskild kommitté som nyligen har tillkallats av chefen för utbildningsdepartementet.

Enligl direktiven bör ytlrandefrihetsutredningen endast på en punkl mera ingående behandla frågan om det straffbelagda områdets omfallning. Del kan enligt vad som anförs i direktiven vara lämpligt att något vidga detla om filmcensuren för vuxna avskaffas; en ulgångspunkt skulle här kunna vara del förslag till en yttersta gräns för pornografi och våldsframställningar som lades fram av kommittén för lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet. Den utveckling som har skett på pornografiområdet med bl. a. bilder på barn i

 

Prop.  1980/81:176                                                                 29

sexuella situationer visar enligt direktiven att en viss försiktig utvidgning av det straffbara området kan vara motiverad, också vad gäller framställningar i andra medier än film t. ex. tryckta skrifter och videogram.

Ytlrandefrihetsutredningen lämnade år 1978 betänkandel (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi, vilket låg till grund för den bestämmelse om barnpornogra­fibrolt som har införts i brottsbalken och som har berörts tidigare. Vidare har kommittén publicerat betänkandet (SOU 1979:49). Grundlagsskyddad yttrandefrihet - ytlrandefrihetsutredningen inbjuder fil) debatt. I detta betänkande diskuterar kommittén möjlighelerna att ge ett detaljerat grundlagsskydd åt alla framställningar som offentliggörs genom radio, TV, film, videogram, fonogram, teater och utställningar saml vid sammankom­ster och demonstrationer. Förebilden skulle vara tryckfrihetsförordningen vars bärande principer skulle göras tillämpliga över hela området. Frågan om filmcensurens framtid har kommittén inte gått in på närmare. Inte heller har kommittén i betänkandel behandlal den därmed sammanhängande frågan om straffbestämmelser mot pornografi och våldsframställningar vid sidan av bestämmelserna om barnpornografibrolt. Belänkandel har remissbehand­lats och remissyttrandena (se Ds Ju 1980:5) har överlämnats lill kommittén för beaktande under dess fortsatta arbete.

Yttrandefrihetsutredningen kan inle vänlas lägga fram något huvudbetän­kande förrän tidigast i slutet av år 1981.

Även vissa andra pågående utredningar har beröring med videogramfrå-gorna och de aspekter på dessa som är aktuella i denna promemoria. Främst gäller detta videogramutredningen (U 1977:05) och upphovsrätlsutredning­en (Ju 1976:02).

Videogramulredningens (U 1977:05) tillkomst föregicks av diskussioner i riksdagen närmast med anledning av två motioner vid 1975/76 års riksmöte (mot. 1975/76:412 och 2083). 1 kulturutskottets betänkande (KrU 1976/ 77:20) med anledning av motionerna framhölls all del behövdes en handlingsberedskap inför den fortsatta utvecklingen i fråga om videogram­men. Utskottet ansåg att en utredning borde tillsättas med uppgift all följa och studera utvecklingen på videogramområdel samt alt föreslå de åtgärder från samhällets sida som kunde behöva vidlas för att möta och påverka utvecklingen i syfte atl slå vakt om yttrandefriheten, den politiska demokratin och de kulturpoliliska strävandena. I belänkandel pekades på alt del kunde finnas anledning atl säkerställa en kvalitativt högtstående produktion och atl motverka kommersialismens negativa verkningar. En decentralisering av videogramproduktionen borde enligt utskottet eftersträ­vas. Utskottet betonade alt ulredningen borde överväga hur barnen kan påverkas av videogrammediet.

Utskottets uppfattning gavs regeringen till känna såsom riksdagens mening (rskr 1976/77:45).

Videogramutredningen tillsattes våren 1977. 1 direktiven (kommittéberät­telsen 1978 del II s. 267) pekas inledningsvis på att del är uppenbart att

 

Prop.  1980/81:176                                                                 30

videogrammen erbjuder nya möjligheter för kultur- och folkbildningsverk­samheten. Del finns emellertid också en risk för alt videogrammen - i likhet med annan ny massmediateknik - på sikt kan få från kulturpolitisk synpunkt icke önskvärda konsekvenser. Detta kan bli fallet t. ex, om videogrammen utvecklas till en massmarknadsvara där programmen utformas utan andra ambitioner än de kommersiella.

Som utgångspunkter för kommitténs uppdrag nämns bl. a. alt man, om man finner att åtgärder behöver vidtas för all motverka kommersialismens negativa verkningar i första hand bör tillgripa stimulansåtgärder. Vidare pekas på alt del finns grupper vilkas behov särskilt behöver beaklas om man får en omfaltande videoproduktion, exempelvis barnen, sjömän och utlandssvenskar samt handikappade.

Utredningsarbetet bör enligt direktiven inledas med en kartläggning av videogramutvecklingen. Kommittén bör vidare överväga olika frågor i samband med distributionen av videogram. Man bör också ta upp behovet av en samlad registrering av ljud- och bildprogram samt föreslå formerna för denna saml vilket eller vilka organ som bör ha ansvaret för uppgiften. När del gäller produktionen av videogram nämns särskilt alt, om TV-programmen kan tillföras videomarknaden, man redan från början får ett konkurrens­kraftigt utbud av videogram som har god kvalitet. I direktiven pekas på olika frågor som behöver lösas i detta sammanhang.

Videogramutredningen påbörjade sitt arbete i juni månad 1977. I September 1978 överlämnade man ett delbetänkande med förslag till distribution av svenska TV-program i videogramform lill ombordanslällda i den svenska handelsflottan samt andra svenskar utomlands (Svenska videonät utomlands. Ds U 1978:8).

I december 1979 publicerade kommittén en debattskrift med en redogö­relse för den lekniska utvecklingen på mediaområdet som ett underlag för diskussionen om de nya elektroniska medierna (Den elektroniska hästen. Ds U 1979:16).

I februari 1980 lade kommittén i en skrivelse till utbildningsdeparlemenlel fram ett förslag om försöksverksamhet med distribution av film och TV-program i videogramform via biblioteken. Försöket skulle ta sikte på tre olika former av sådan distribution, nämligen visning på bibliotek, utlåning och överföring via kabel. I försöket avsågs också ingå s. k. mediaverkstä­der.

Ytterligare ett delbetänkande publicerades i juni 1980. Detta gällde olika möjligheler att tillgodose dövas och andra hörselskadades behov av tillgång till kultur- och opinionsyttringar via videogram (De hörselskadade och videogrammen. Ds U 1980:9).

Som framgår av direktiven är en viktig del av kommitténs arbete att undersöka det inflytande som videogramutvecklingen kan ha på barnens situation. Sommaren 1977 tillkallades en särskild expert ål kommittén för att göra en sammanställning av internationellt tillgänglig forskning om hur film.

 

Prop.  1980/81:176                                                                 31

TV och videogram påverkar barnen. Detta arbete har blivil mycket omfattande och föreligger nu (december 1980) i korrektur.

Inför huvudbetänkandet har inom kommittén - förutom den nu nämnda sammanställningen - även lagits fram åtskilligt annat material, bl. a. en omfattande kartläggning av videogramutbudet. framför allt i Stockholm. Man har haft samråd med olika kommittéer, bl. a. upphovsrätlsutredningen och ytlrandefrihetsutredningen. Videogramutredningen har också haft överläggningar med Sveriges Radio och med organisationer som företräder olika innehavare av upphovsrätt och andra rättigheter på videogramområ­del, bl. a. KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbels­nämnd) och SIF-klubben vid Sveriges Radio.

Kommittén beräknas lägga fram sill huvudbelänkande i början av sommaren 1981.

Sedan början av 1970-laiel pågår i nordiskt samarbele en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen i de nordiska länderna. Detta sker sedan 1976 i form av nationella kommittéer. Den svenska upphovsräiisuirednlngen (Ju 1976:02) har liksom motsvarande kommittéer i de andra länderna ett brett mandal. Delta omfattar en översyn av den upphovsrältsliga lagstiftningen i ljuset av bl. a. den tekniska utveckling som har skett på mediaområdet sedan de nordiska upphovsrällslagarna tillkom i början av 1960-talet. Kommitté­erna kommer därvid också in på olika upphovsrältsliga frågor i samband med videogram. I ell specielll hänseende kan detta utredningsarbete ha samband med de frågor som tas upp i denna promemoria nämligen när det gäller åtgärder mol s. k. piratkopiering. Mot bakgrund bl. a. av motioner i riksdagen har den svenska kommittén med förtur tagil upp frågan om en skärpning av sanktionerna i fråga om intrång i upphovsrätt. Skälet härtill är framför allt den omfattande olovliga kopiering som sker bl. a. av fonogram och av videogram (t. ex. i form av olovlig kopiering av filmer och vissa slag av TV-program men även olovlig kopiering av originalvideogram). Undersök­ningar har visat att en inle obetydlig del av det material som utbjuds i videogramform är framställt olovligen. I lagutskottets betänkande med anledning av de nyssnämnda motionerna (LU 1980/81:3) pekas bl. a. på möjlighelerna att skärpa ansvarsbestämmelserna för sådana förfaranden och att möjliggöra åtal inte bara som nu när angivelse har gjorts av målsäganden utan också i andra fall.

Kommittén arbetar nu på dessa frågor och beräknas lägga fram en promemoria i ämnet under första hälften av år 1981. Resulialei av della arbele kan leda till en sanering av videomarknaden i den meningen att större möjligheler kommer alt finnas alt ingripa mot piratkopior och andra olovligt tillverkade videogram.

 

Prop.  1980/81:176                                                             32

4 Utgångspunkter för övervägandena

Som har framgått av det föregående befinner sig videogrammarknaden f. n. i slark tillväxt. Idetökandeutbudet av videogram finns ett stort inslag av våldsskildringar av olika slag. somliga av dem av grav nalur. Frågan om rättsliga restriktioner riktade mot dessa produkter har fått stor uppmärk­samhet i den allmänna debatten under den senaste tiden, både i TV ("Studio S") och i pressen.

Elt samhälle som hyllar yttrandefrihetens principer måsle tolerera också sådana yttranden - ordet taget i vidsträckt mening - som kan förefalla förflackande, smaklösa eller kränkande för vedertagna värderingar. Yttran­den som man ogillar skall i första hand motarbetas med upplysning, argument, attitydpåverkan och kulturstöd i olika former - inte med censur eller förbud.

Detta gäller också våldsinslag i massmedierna. Våldet är en del av verkligheten och måste därför få speglas i dokumentära skildringar och i andra allvarligt syftande framställningar. Det är sedan länge allmänt accepterat att våld får återges i ord och bild också i framställningar som endast har lill syfte alt bereda underhållning. Det räcker att erinra om vildavästernäventyr, detektiv- och agentskildringar och andra sådana framställningar.

Samhällets tolerans av våldsskildringar kan emellertid inte vara obegrän­sad. I första hand gäller detta våldsskildringar i bildprogram (framställningar i film, videogram och TV), eftersom dessa är särskilt ägnade att göra intryck på mottagaren.

Till stöd för ett ingripande mot bildprogram med grovt våld har ibland i debatten åberopats all sådana våldsskildringar är en ulmaning mol grundläggande värderingar i vårt samhälle. Av vad vi har sagt tidigare framgår emellertid alt det alltid är vanskligt att åberopa motiv av della slag för ingrepp i yttrandefriheten. Det finns då slörre anledning att ta fasta på alt våldsskildringar som är tillräckligt inträngande eller utdragna kan leda lill psykiska störningar för dem som lar del av skildringarna. Särskill stora är riskerna för barn och ungdom. Man har vidare atl beakta faran för att realistiska våldsinslag kan bidra lill atl skapa mera faktiskt våld i samhället. Åskådarna kan lära sig vissa metoder att utöva våld eller direkt inspireras till aggressiva beteenden. Utbudet av våldsbeskrivningar kan på längre sikl bidra till att legitimera våldsamma handlingar eller i varje fall undan för undan trubba av individens hämningar inför våldet. Alt våldsframställningar kan ha verkningar av detta slag torde bekräftas av gjorda vetenskapliga undersökningar, låt vara att några exakta eller långtgående slutsatser av dessa inte kan dras (jfr prop. 1978/79:179 s. 23 f). Också när del gäller den våldsframkallande effekten är det främst barn och ungdom som är i farozonen.

Såvill gäller filmprogram som visas offentligt och TV-program är det redan

 

Prop.  1980/81:176                                                                 33

genom den rättsliga regleringen ganska väl sörjt för atl våldsskildringar med skadliga verkningar inte sprids till allmänheten. Några motsvarande spärrar existerar inle i fråga om videogram. Våldsskildringar i videogram kan i del väsentliga spridas fritt till allmänheten.

Riskerna för skadeverkningar av våldsframslällningar får anses utgöra sådana skäl som enligt 2 kap. 13 § RF tillåter begränsningar av yttrandefri­heten. Vi anser oss i vårt uppdrag också ha all utgå från atl lagstiftning som på något sätl inskränker rätten atl fritt sprida våldsskildringar i videogram bör komma till stånd.

Varje ingrepp i yttrandefriheten aktualiserar emellertid besvärliga pro­blem. Till dem hör omfattningen av ingreppet och sättet att avgränsa detta. Regeringsformens rättighetsregler påbjuder här slor försiktighet. Att skildringar av extremt våld drabbas, när upphovsmännens enda syfte är atl göra sig vinning på andra människors nyfikenhet eller sensationslystnad är väl förenligt med en sådan försiktig hållning. Men som nyss nämndes kan också skildringar av grovt våld ha sill dokumentära eller konstnärliga berättigande. Vill man förebygga atl bildprogram uppmuntrar våldstenden­ser, kan det tänkas alt också program med inslag av mindre utpräglat våld borde förbjudas. Men i motsvarande mån ökar risken för all man inkräktar på det område som av andra skäl måste lämnas fritt; till detta kommer svårigheterna att beskriva det våld som man syftar på.

Dessa omständigheter talar för alt man väntar på resultatet av det utredningsarbete som görs inom yttrandefrihetsutredningen och videogram­utredningen. Båda kommittéerna har sedan en lid tillbaka övervägt ålgärder med anledning av bl. a. våldsskildringar i videogrammen. Emellertid har vi vid underhandskontakter med ytlrandefrihetsutredningen - den kommitté som i första hand har att lämna förslag som berör den rättsliga regleringen av yttrandefriheten - erfarit alt man inom kommittén anser det mindre ändamålsenligt alt kommittén för sin del bryter ul frågan om ett ev. förbud mol våldsskildringar i videogram och film till en isolerad behandling. Denna fråga har nämligen ett i direktiven klart uttalat samband med spörsmålet, om vuxencensuren för film bör avskaffas. Kommittén eftersträvar vidare en samlad bedömning av de frågor som är gemensamma för flera uttrycksfor­mer, främst frågorna om ensamansvar, om tillsyn och åtal och om rättegångsformen.

Om man gör den bedömningen att utvecklingen på videogramområdel kräver snabba lagstiftningsåtgärder mol spridningen av våldsinslag, måste en provisorisk lagstiftning komma till stånd. Med hänsyn till lämplighelen av atl yttrandefrihetsutredningen i linje med sina direktiv får göra en samlad bedömning bör den provisoriska lagstiftningen utformas vid sidan av utredningens arbete.

Atl den tänkta lagstiftningen blir provisorisk får vissa konsekvenser för dess utformning. Till en början gäller all den måste ligga inom ramen för gällande grundlagsbestämmelser; all föreslå grundlagsändringar bör ankom-

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 176

 

Prop.  1980/81:176                                                                 34

ma på ytlrandefrihetsutredningen. Den temporära regleringen bör i första hand gälla framställningar i videogram, men också - lill undvikande av omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer - inbegripa film. Förslagen bör enbart ta sikte på våldsskildringar och ges en praktisk inriktning. Man bör undvika lösningar som föregriper mera principiella överväganden från ytlrandefrihetsutredningens sida. Vidare måste begräns­ningarna i yttrandefriheten göras med stor försiktighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att skydda barn och ungdom mot skadliga intryck och negativ påverkan. Lösningar som förutsätter utbyggnad av den statliga administrationen bör helst inle komma i fråga.

I det följande kommer vi att från de angivna utgångspunkterna diskulera vilka förutsättningar som finns att åstadkomma en provisorisk reglering.

5 Förhandsgranskning

5.1 Förhandsgranskning av vidogram enligt vad som nu gäller för film?

Enligt biografförordningen får film inte visas offentligt utan att dessförin­nan ha godkänts av statens biografbyrå. Överträdelser av detta förbud är straffbelagda. Förordningens bestämmelser innebär begränsningar i yttran­defriheten och mötesfriheten (se härom nedan).

Förordningen gäller för film som visas vid "offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning)". Någon definition av vad som förstås med "biograffilm" eller med det även i förordningen nämnda begreppet "film" lämnas emellertid inte i förordningen. I 1911 års biografförordning, som sedermera upphävdes genom den alltjämt gällande 1959 års förordning, talades ursprungligen om "rörliga fotografiska bilder eller så kallade biografbilder". Uttrycket ersattes vid en år 1939 företagen ändring i förordningen (SFS 1939:703) med "rörliga fotografiska bilder (biograf­film)". I den nuvarande förordningen talas endast om "biograffilm" och "film", utan förklaringen "rörliga fotografiska bilder". I förarbetena till den gällande biografförordningen (prop. 1959:135, L2U 39, rskr 308) sägs med avseende på bl. a. begreppel biograffilm att förordningen, med vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar, överensstämmer med den tidigare förordningen.

En fråga som ställer sig är om biografförordningens filmbegrepp avser även sådana bilder som framställts pä annat sätt än genom sedvanligt fotografiskt förfarande. De ändamål som ligger bakom förordningens föreskrifter om förhandsgranskning talar onekligen för att denna skall gälla också visning av videogram.

Då det gäller upphovsrätlslig lagstiftning och praxis lorde man i dag också utgå från att videogram utgör filmverk, se t. ex. prop. 1960:17 s. 329 angående lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild.

Det är svårt att få säker ledning på andra håll. I lagen (1978:487) om

 

Prop.  1980/81:176                                                                 35

pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar har man skilda bestämmelser för film och videogram. I lagen förstås med videogram anordning, på vilken finns upptagning avsedd alt återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Lagen gäller för film som är 16 eller 35 millimeter bred och som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreställ­ning. I förarbetena till lagen (prop. 1977/78:97 s. 74) nämns i det sammanhanget ingenting om videogram.

Strafflagstiftning och annan lagstiftning som begränsar fri- och rättigheter bör tolkas restriktivt. Biografförordningen har från början otvivelaktigt avsett endast film i snäv mening. Någon allmänt vederlagen terminologi enligt vilken videogram innefattas i begreppet film existerar inte. Det finns därför anledning att i detla sammanhang utgå från atl biografförordningen inle gäller videogram. Om man anser att biografförordningen bör omfatta även videogram, torde alltså krävas en ändring i förordningen. En sådan ändring innebär alt man utvidgar området för förhandsgranskning.

Denna utvidgning skulle för det första medföra ingrepp i yttrandefriheten. Någol grundlagshinder mot en sådan begränsning av yttrandefriheten torde emellertid inte föreligga (jfr redogörelsen i avsnitt 2.1 och 4).

Det har i det föregående förutsatts att krav på förhandsgranskning av film som skall visas på biografföreställningar är att se som ett ingrepp i mötesfriheten. Enligt gällande lydelse av 2 kap. 1 § RF omfattar nämligen mötesfriheten frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnär­liga verk. I förarbetena (prop. 1975/76:209) sägs att grundlagsskyddet borde utformas så att det i princip omfattade alla former av scenisk framställning. Det fanns inte någon anledning att från det skyddade området undanta t. ex. sådana sammankomster för förevisning av film som inte kan betraktas som medier för opinionsyttring. Bestämningen "konstnärlig" borde enligt departementschefen i detta sammanhang uppfattas som beteckning på vissa former av yttranden, inte i första hand som ett kvalitetskrav. Om ändamålet med en sammankomst är framförande av verk som till sin typ kan hänföras till någon konstnärlig uttrycksform - t. ex. film, musik eller etl verk avsett för scenisk framställning - borde sammankomsten normalt anses omfattad av regeringsformens skydd för mötesfriheten, även om det framförda verkets konstnärliga värde i ett visst fall inte skulle vara särskilt framträdande. Grundlagsskydd förelåg enligt departementschefen däremot inte, om det framslår som helt främmande för vanligt språkbruk att i något hänseende tala om framförande av konstnärligt verk. - Utvidgningen i regeringsformen av del skyddade området för mötesfriheten till att omfatta även sammankom­ster för framförande av konstnärliga verk, t. ex. konserter, teater- och biografföreställningar, ledde till att detta slags sammankomster fr. o. m. den 1 januari 1977 regleras i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster i

 

Prop. 1980/81:176                                                    36

stället för som lidigare i allmänna ordningsstadgan (1956:617) (prop. 1976/77:39).

Begränsningar i mötesfriheten är, som förut nämnts, enligt 2 kap. 14 § första stycket RF tillåtna endast av hänsyn lill rikets säkerhet, till ordningen och säkerheten vid sammankomsten eller till trafiken eller för atl motverka farsot. Bestämmelserna om krav på förhandsgodkännande av film visad på biografföreställningar - som alltså i grundlagens mening skall anses som sammankomster för framförande av konstnärligt verk - är inte förenliga med dessa regler. De har emellertid stöd i punkt 4 övergångsbestämmelserna till 1976 års ändringar i regeringsformen (SFS 1976:871). Enligt denna föreskrift gäller vid ikraftträdandet föreliggande bestämmelser om atl film inle får förevisas offentligt, om den inte dessförinnan har godkänts för sådan visning, utan hinder av de nya rättighetsreglerna om mötesfriheten.

Också särskild offentlig videovisning får normalt anses som en samman­komst för framförande av konstnärligt verk i regeringsformens mening. Biografförordningens regler om förhandsgranskning av film torde enligt vad som har sagts förut inte kunna tillämpas på videogram; övergångsbestäm­melsen till 1976 års ändringar i regeringsformen angående mötesfriheten avser alltså inte videogram. Lagstiftning som utvidgar förhandsgranskningen till att gälla också videogram skulle medföra en begränsning av mötesfriheten som inte är tillåten enligl regeringsformen. En sådan lagstiftning förutsätter alltså grundlagsändring. Som vi har sagt i avsnitt 4 anser vi atl förslag till grundlagsändring inte bör övervägas i detta sammanhang.

5.2   Förhandsgranskning   i   fråga   om   offentlig   videovisning   utanför "möte"?

Varje offentlig film- och videogramvisning kan inte ses som en "samman­komst för framförande av konstnärligt verk" och därmed inte heller som ett möte i regeringsformens mening. En förevisning av videogram, som bara är ett led i en sammankomst som inte är ett "möte", skyddas inle av grundlagens regler om mötesfrihet. I prop. 1976/77:39 om följdlagstiftning till 1976 års ändringar i regeringsformen nämns som exempel på ett sådant fall en offentlig filmförevisning som ingår som ett moment i en pornografisk föreställning. En offentlig film- eller videovisning behöver inte ens höra till en "offentlig tillställning" enligt allmänna ordningsstadgan. Visningar som "skyltning", t. ex. utanför en biograf, skyddas inte heller de av mötesfrihe­ten. Detsamma gäller sannoHkt visningar på restauranger, pubar, osv., dit gästerna kommer främst i annat syfte än att se på visningarna.

Av det sagda följer att det är möjligt att utan grundlagsändring utvidga förhandsgranskningen till offentliga videovisningar (och filmvisningar) av nu angivet slag eller till vissa av dem, t. ex. visningar som äger rum vid offentliga tillställningar enligt allmänna ordningsstadgan. Att genomföra en sådan reglering skulle emellertid stöta på besvärliga gränsdragningsproblem och

 

Prop. 1980/81:176                                                                 37

ställa till åtskilligt krångel. Den skulle också bli skäligen verkningslös. Såvitt gäller videovisningar skulle kravel på förhandsgranskning lätt kunna kringgås genom att man ordnar en föreställning på etl sådant sätt atl den måste anses som ett "möte" enligt regeringsformen. Därmed är visningen enligt vad som förut har utvecklats åtkomlig för förhandsgranskning endast efter grundlagsändring. F. ö. skulle man inte komma till rätta med de problem som har vållats av försäljning till barn och ungdom av videogram med grova våldsskildringar.

5.3 En mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten?

Det senasl sagda leder över tanken till möjlighelen alt införa en lagstiftning som föreskriver generell förhandsgranskning, censur, av alla videogram (och filmer) som sprids till allmänheten, vare sig det sker genom försäljning, uthyrning eller på annat liknande sätt eller genom visning. Man kunde då som villkor för spridningstillstånd kräva att framställningen inte innehåller våldsinslag av mer kvalificerat slag. En sådan reglering skulle inte kunna anses stå i strid med mötesfriheten, eftersom den inte riktar sig särskilt mol mötessituationen (jfr avsnitt 6.1). Däremot skulle det föreligga en inskränkning i yttrandefriheten.

Som har framgått av avsnitt 1 finns det ett mycket omfattande videogram-utbud. Det finns också en stor mängd filmer som inte har varit föremål för förhandsgranskning. En bestämmelse om förhandsgranskning av alla video­gram och filmer före spridning skulle därför innebära ett mycket stort ingrepp och förutsätta en belydande administrativ och kontrollerande apparat. Vi anser att en sådan lösning inte kan komma i fråga. Det kan f. ö. ifrågasättas om en så pass långtgående reglering vore väl förenlig med bestämmelserna i regeringsformen om när yttrandefriheten får begränsas.

En mindre ingripande variant skulle gå ul på förhandsgranskning av vissa kategorier av videogram (filmer). Man kunde exempelvis hålla upptagningar som sprids för undervisning, utbildning och information utanför. Gransk­ningen skulle emellertid ändå bli förhållandevis omfattande, eftersom bl. a. alla underhållningsprogram rimligen skulle få vara underkastade gransk­ningstvång. Till detta kommer avsevärda gränsdragnings- och kontrollsvå­righeter. Även denna utväg synes oss stängd.

Närmare till hands kunde då ligga atl förbjuda försäljning och uthyrning av videogram till barn samt offentlig visning för dem, om innehållet inte är granskat och godkänt av biografbyrån. Biografbyråns granskningsområde skulle alltså utvidgas och man skulle få en mer generell barncensur. Problemen med en sådan lösning är i huvudsak desamma som de som diskuteras i det följande i avsnitt 6.2; risken är främst att regleringen inte blir så effektiv. Vi kan inte se att det står tillräckligt mycket att vinna på att utvidga den obligatoriska barncensuren på detta sätt.

 

Prop.  1980/81:176                                                                  38

Frågorna om filmcensurens framtid övervägs inom yttrandefrihetsutred­ningen. Att i ett sådant läge nu utvidga tillämpningsområdet för förhands­granskning skulle vara olyckligt, särskill med hänsyn till denna kontrollme­tods principiellt känsliga nalur. Detta argument gör sig gällande i fråga om alla de nu diskuterade alternativen.

6 Straffsanktionerat förbud mot spridning av våldsskildringar 6.1 Inledande synpunkter

I det föregående har vi avvisat tanken på att komma ål avarter av våldsskildringar i videogram genom förhandsgranskning. Det rättsliga medel som då står till förfogande är efterhandsingripande genom straff mol våldsframställningar.

Som framgår av avsnitt 2.2 är det enligt 16 kap. 12 § BrB straffbelagt att bland barn och ungdom sprida skrifter eller bilder som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Brottet kallas föriedande av ungdom. För straffansvar förutsätts emellertid atl spridningen planmässigt är inriktad just på barn eller ungdom. Försäljning eller uthyrning till barn av enstaka exemplar av videogram med råa våldsinslag faller vid sidan av kriminaliseringen. Brottsbalksbestämmel­sen tillgodoser alltså inte i tillräcklig grad det skyddsbehov som nu får anses föreligga.

Innan vi går in på vilka närmare alternativ alt utvidga kriminaliseringen som erbjuder sig, vill vi med utgångspunkt från övervägandena i avsnitt 4 ange några gemensamma förutsättningar för resonemangen.

Etl sätl att komma ål oönskade våldsskildringar är att förbjuda skildringar av våld av kvalificerat slag. Elt sådant förbud skulle alltså rikta sig till våldsskildringarnas upphovsmän. När det gäller barnpornografi har skild­ringar av barn i pronografiska bilder förbjudils. Denna lösning är naturlig när det gäller att värna om integriteten hos dem som medverkar i framställningen (jfr prop. 1978/79:179 s. 8). Ett sådant intresse av integritetsskydd föreligger dock knappast när det gäller det slora flertalet av de våldsskildringar som det nu gäller. Ett annat, praktiskt betingat, argument mot ett sådant förbud är alt det får dålig effekt, eftersom videogrammen i allmänhet produceras utomlands och upphovsmännen därför är oåtkomliga för svenska ingripan­den. I den provisoriska reglering som det nu är fråga om bör man därför avstå från att kriminalisera våldsskildringar i videogram som sådana.

Den lösning som i stället nu bör väljas är ett förbud som riktar sig mot spridningen av våldsskildringar i videogram. Det straffrättsliga ansvaret för denna bör tills vidare följa vanliga regler.

Bestämmelserna bör avse inle bara videogram utan också film. Reglering­en skulle, som nämnts, annars bli inkonsekvent, låt vara all censurbesläm-melserna redan nu ger ett skydd i fråga om offenllig visning av film.

 

Prop. 1980/81:176                                                                  39

Det bör f. n. vara lillräckligl att vända sig mol den kommersiella spridningen av de förgripliga alstren. Överlåtelser eller utlåning m. m. från enskilda personer som inte sker i förvärvssyfte bör infe träffas av någon utökad kriminalisering. Delsamma gäller visningar som inte görs yrkesmäs­sigt, 1. ex. privata visningar i hemmen eller vid slutna sammankomster.

Som antytts bör däremot i princip alla former av kommersiell spridning av de aktuella bildsekvenserna omfattas av en ny reglering, alliså också visningar för allmänheten vid möten. En fråga som då behöver besvaras är om grundlagsskyddet för mötesfriheten tillåter detla. Principfrågan har berörts förut (avsnitt 5.3).

För atl del skall anses föreligga en begränsning av i. ex. mölesfrihelen enligt regeringsformen krävs att det är fråga om etl ingrepp som riktar sig mot just sammankomster. En yftrandefrihetsbegränsning som har utformats så alt den enbart gäller yllranden vid sammankomster betraktas som en begränsning också av mötesfriheten (jfr prop. 1975/76:209 s. 105 och 144). En generell begränsning av yttrandefriheten, som alltså gäller oavsett i vilkel sammanhang ett yttrande fälls, är däremot inle att se som en begränsning av mötesfriheten. De av brottsbalkens ansvarsbestämmelser som innebär begränsningar av yttrandefriheten (t. ex. de som gäller barnpornografibrott och otillåtet förfarande med pornografisk bild) anses sålunda inte utgöra begränsningar av mötesfriheten, fastän de gäller också yttranden vid allmänna sammankomster (jfr SOU 1978:34 s. 186). Atl ett generelll förbud mot spridning av videogram med våldsskildringar kommer alt omfatta också offentlig visning innebär alltså inte att förbudet kan anses som en begränsning av mötesfriheten; det begränsar endast yttrandefriheten. Regeringsformens regler om mötesfriheten hindrar sålunda inte etl sådant förbud, även om detta inte motiveras av de intressen som enligt regerings­formen får leda till begränsningar i mölesfrihelen.

Bestämmelser av den typ som det nu är fråga om kan synas ha sin rätta plats i brottsbalken (jfr det nyss nämnda brottet förledande av ungdom). Med tanke på den tilltänkta regleringens provisoriska karaktär bör den emellertid inte tas in i brottsbalken. I stället bör en särskild lag i ämnet beslutas.

Skäl kan åberopas för att tillsynen över förbudets efterievnad och prövningen av åtal vid överträdelser handläggs i en ordning där yttrandefri­hetsintresset kan beaktas särskilt. Även här gäller emellertid att man bör vänta på ytlrandefrihetsutredningens övergripande överväganden; tills vidare bör prövningen av de angivna frågorna handläggas / den ordning som vanligen gäller för broltmålsprocessen. Detta innebär bl. a. att någon juryprövning av slraffbarheten inte blir aktuell nu.

Av central betydelse är givetvis vilka våldsskildringar som det skal! vara förbjudet att sprida i videogram (och film). Denna fråga är sammankopplad med spörsmål om kriminaliseringens räckvidd i övrigt. Det ligger nära till hands atl fästa avseende vid gällande grunder för hur man vid förhands­granskningen enligt biografförordningen bedömer våldsinslag i filmer i olika

 

Prop.  1980/81:176                                                                 40

fall. Vi kommer i fortsättningen att i första hand diskutera två alternativa förslag. Enligt det första av dem (avsnitt 6.2) skulle ett förbud gälla endast spridning till barn. Även skildringar av mindre kvalificerat våld kan och bör då omfattas av slraffbudet. Enligt det andra alternativet (avsnill 6.3) skulle förbudet avse spridning både till barn och vuxna. I så fall måste man rimligtvis begränsa del till alt gälla upptagningar av särskill grovt våld, del s. k. extremvåldel.

Det är också tänkbart atl kombinera de båda alternativen. Denna möjlighet diskuterar vi i avsnitt 6.4.

6.2 Ett förbud mot spridning till barn

En ganska radikal ålgärd skulle vara att i princip förbjuda all försäljning och uthyrning av videogram (filmer) lill barn under 15 år. Med tanke bl. a. på att många program är framställda för barn och också lämpliga för dem vore det emellertid att gå för långt. Uppenbarligen kan man inte heller förbjuda offentlig visning för barn av i princip alla videoprogram.

Den rimligaste konstruktionen av en förbudsbeslämmelse synes i slällel vara all söka träffa våldsframställningar av det slag som Vid filmgranskningen inle godkänns för någon ålderskategori under 15 år. Videogram med detla innehåll bör i så fall inte få lämnas ul till barn under 15 år och i allmänhel inte heller visas för dem offentligt. Atl sätta åldersgränsen högre låter sig knappast göra, om man inte samtidigt begränsar spridningsförbudet lill atl avse bilder med mera kvalificerat våld, något som i sin tur skulle försämra skyddet för de yngre.

Fördelarna med den skisserade lösningen är att man slipper etl förbud mol att låta vuxna la del av vissa upptagningar. Bestämmelsen har närmast ordningskaraktär och kan inte reellt medföra någon begränsning i yttrande­friheten. Ytlrandefrihetsutredningen blir också obunden i sitt utredningsar­bele. Samtidigt kan man ingripa mot att barn får del av bildsekvenser som är skadliga för dem men som bör kunna visas för vuxna.

Man kan emellertid befara alt förbudet skulle brista i effekt. Man måsle räkna med atl ungdomar hjälper varandra att skaffa videogram med våldsskildringar; man skulle alltså få ett slags "langning". Inte heller skulle man hindra att barn under 15 år får se våldsskildringar i videogram som ägs eller hyrs av syskon, föräldrar eller andra personer som är äldre. Stock­holmspolisens nu aktuella undersökningar tyder också på att det är relativt sällsynt att videogram hyrs ut till barn. Detta kan delvis förklaras av att underåriga (de som är under 18 år) enligl föräldrabalken i allmänhet inte är behöriga att ingå hyresavtal. Det är vidare svårt alt övervaka etl förbud som gäller uthyrning eller försäljning till vissa åldersgrupper. Mera verksami kan måhända förbudet mot offenllig visning bli, låt vara atl del nog inte kan få gälla fullt ut.

 

Prop. 1980/81:176                                                                  41

Ytterligare en svaghet består i svårigheten att på etl tillräckligt upplysande sätt beskriva det våld som inle får finnas i upptagningar som distribueras till barnen. Vi återkommer strax till detla problem.

Slutligen kan det ifrågasättas, om del är rimligl att utstuderade våldsskild­ringar straffritt skall få spridas lill ungdomar över 15 år. Del ligger i den nu skisserade lösningens konstruktion alt den inte innehåller någon spärr emot detta. Angående möjligheten att kombinera skilda alternativ, se avsnitt 6.4.

Trots dessa invändningar anser vi all förslagel i fråga är värt atl beakta. Bestämmelsen skulle som en bieffekt kunna påverka föräldrar och andra vuxna att inte släpphänl låta barnen se på skadliga våldsskildringar i hemmen. Vid bedömningen av behovet av en mera ingripande reglering bör man vidare beakta att utbudet av videogram med s. k. extrem våld i varje fall lär komma atl krympas, som en följd av självsanering inom videogrambran­schen.

Vi nämnde nyss att det är svårt att avgränsa de våldsskildringar som man vill Iräffa med förbudet om spridning till barn. Enligt biografförordningen får en film eller del av en film inte godkännas för visning för barn, i den mån den kan vålla barn i resp. åldersgrupp (-6 år, 7-10 år, 11-14 år) psykisk skada. Detta rekvisit är knappast lämpligt i en straffbestämmelse som skall efterlevas av ett stort antal personer ulan särskilda förutsättningar alt göra de bedömningar som skulle aktualiseras. Begreppel har i förordningen också skiftande innebörd beroende på vilken ålderskategori som avses, medan man i straffbestämmelsen av praktiska skäl måsle laborera med endasi en gräns, 15-årsgränsen. Enligt vår mening måste man därför i fråga om straffbestäm­melsen försöka alt direkl beskriva de våldsinslag man vill komma ål. Vi föreslår att spridningsförbudet skall gälla sådana filmer och videogram som innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att nägon utsätts för allvarligare våld.

Vi skall något närmare kommentera rekvisiten i specialmoliveringen. Vi är emellertid medvetna om att det i det enskilda fallel kan föreligga ett ganska stort utrymme för tvekan huruvida en viss framställning faller under beskrivningen. Problemets räckvidd reduceras dock avsevärt, om biografby­råns granskningsbeslut får tilläggas betydelse. Till en början torde det vara nödvändigt att från straffbestämmelsen undanta visning vid biografföreställ­ningar av filmer som biografbyrån har godkänt för barn under 15 år. Men man kan gå ett steg längre. Många av de videogram som säljs, hyrs ul eller visas offentligt stämmer till innehållet överens med filmer som har granskats av biografbyrån. Har de då blivil barnlillåtna, bör den som sprider molsvarande videogram inle behöva riskera åtal enligt den nya straffbestäm­melsen. Av detla följer emellertid inle alt någon skall fällas till ansvar enligl denna bestämmelse redan därför att innehållet i det videogram som han sprider har förbjudits för visning för barn under 15 år vid biografföreställ­ningar.

 

Prop.  1980/81:176                                                                  42

Vi har lidigare angett att en utgångspunkt för våra förslag bör vara att någon utbyggnad av den statliga administrationen helsl inle bör komma i fråga. Biografbyrån granskar för närvarande inga videogram. Byråns framlida arbetsuppgifter är beroende av de ställningstaganden som yttran-defrihelsutredningens kommande betänkande kan föranleda. Redan på grund av delta anser vi oss inte böra förorda att man inför elt system med frivillig förhandsgranskning hos biografbyrån av videogram.

6.3 Ett allmänt förbud mot spridning av extremt våld

Här åsyftas alltså elt straffbelagt förbud mot alla former av kommersiell spridning av filmer och videogram med inslag av kvalificerat våld, vare sig mottagaren är barn eller vuxen.

Fördelarna med en sådan lösning framgår molsättningsvis av vad som har sagts i föregående avsnill. Det generella förbudet bör leda till atl de grövsta skildringarna försvinner ur marknaden, och därmed kan önskemålet att hålla barn och ungdom borta från dessa alster tillgodoses mer effektivt. Förbudet blir lättare att övervaka, och svårigheterna att i lagtext beskriva de våldsskildringar som anses förkastliga är mindre än i det föregående allernalivet. Den tänkta bestämmelsen kan knappast sägas innebära någon principiell nyhet. Vad saken bör gälla är nämligen - grovt tagel - alt hindra spridning via bl. a. videogram av sådana grova våldsskildringar som enligl biografförordningens bestämmelser inle har eller skulle ha godkänts för visning ens för vuxna vid en biografföreställning. De skäl som bär upp biografförordningens regler härvidlag torde i det väsentliga kunna åberopas till stöd också för den nu akluella slrafföreskriften. Del är i varje fall klart såvitt gäller offentliga visningar; i fråga om försäljning och uthyrning lill privatpersoner för uppspelning i hemmet o. d. skulle möjligen kunna hävdas alt situationen är en annan.

Att förbjuda spridning av närgångna skildringar av brutalt våld o. d., tillkomna endasi i spekulationssyfte, kan inte kränka de syften som bär upp reglerna om ytltrandefrihel. Som förut har framhållits finns del emellertid fall där skakande våldsskildringar är försvarhga. Det kan gälla nyhetsför­medling, annan rapportering av förhållandena inom skilda kulturer och politiska system, inslag i samhällsdebatten, dokumentation eller återskapan­de av historiska händelser, vetenskapliga framställningar m. m. Också i verk som är konstnärligt syftande kan sammanhanget berättiga bildsekvenser med våld som är grovt. Förbudet måste lämna ett utrymme för sådana skildringar. Det går dock inte atl dra någon klar och säker gräns kring dessa undanlagssituationer. Delta är den främsta angreppspunkten i den nu föreslagna lösningen.

Alternativet innebär att man introducerar en ny grund för begränsning av yttrandefriheten. Man kan hävda att detta, trots regleringens provisoriska karaktär, innebär en risk för låsning av lagstiftningen på längre sikt.

 

Prop. 1980/81:176                                                                 43

En brist i den tänkta bestämmelsen kan sägas vara atl den inte hindrar del fria utbudet till barn av videogram med sådana våldsinslag som enligt biografförordningen skulle godkännas endasi i filmer för vuxna. I fråga om dessa upptagningar kan man emellertid räkna med alt den seriösa delen av videogrambranschen frivilligt avstår från spridning til! minderåriga. F. ö. är det accepterat alt barnförbjudna filmer visas i TV utan någon annan garanti för atl barn inle ser filmerna än den som ligger i föräldrarnas ansvar.

De kriliska synpunkterna har enligt vår mening inte sådan tyngd att man bör lämna del nu diskuterade alternativet ur räkningen. Detta synes tvärtom väl värt beaktande.

Frågan om en närmare avgränsning av de skildringar vars spridande leder till straffansvar bör diskuteras närmare.

I betänkandet (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser lade kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet fram förslag till ändringar i brottsbalken som innebar en ny reglering av straffansvaret för vissa sedlighetssårande handlingar. Kommittén föreslog att en straffbestämmelse rörande kränkande av den allmänna känslan för anständighet alltjämt skulle finnas, men med ell innehåll som medgav en mycket vidsträckt yttrandefri­het. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, som inte ledde till lagstiftning, hade följande lydelse:

Den som kränker den allmänna känslan för anständighet genom grovt sedlighetssårande eller uppenbart förråande framställning eller genom att sprida sådan framställning dömes för kränkande av anständigheten till böter eller fängelse i högst sex månader.

I motiven till den föreslagna straffbestämmelsen uttalades beträffande framställningar med våldsinslag att dessa inslag för att falla in under straffbestämmelsen skulle vara så uppenbart förråande att den allmänna känslan för anständighet skulle bli kränkt. Del som enligt kommittén borde förbjudas var sådant som vid ett mera allmänt bedömande måste anlas verka förråande och öka toleransen för grövre våld. Straffbudet skulle därför komma att drabba främst de allra grövsta våldsinslagen, dvs. utdragna och detaljerade skildringar med grovt våld, våld mot underlägsna eller sjuka individer och inslag med annan brutalitet där våldsinslagen med hänsyn till intensitet och längd inte kan anses motiverade av handlingen.

Enligt biografförordningen får biografbyrån inle ens för vuxna godkänna en film eller del av en film, vars förevisande på grund av det sätl varpå händelserna skildras och del sammanhang vari de förekommer "kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott".

Biografbyråns praxis har beskrivits i filmcensurutredningens betänkande (SOU 1969:14) Filmen, censur och ansvar. Av beskrivningen framgår alt del slora flerlalel ingripanden mol filmer görs i syfte atl eliminera grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism. Bildkalegorier som ofta föranleder förbud eller klippning är sålunda t. ex. långvariga råa slagsmål med inslag av

 

Prop.  1980/81:176                                                                 44

grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika former av tortyr, närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener rörande dödshot, mord, dråp eller självmord. När det gäller sexuella förhållanden ingriper man mot skildringar innefattande sadism eller tvång. - Denna beskrivning av praxis torde i huvudsak fortfarande ha giltighet (se SOU 1979:49 s. 38).

De återgivna motivuttalandena från kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet och biografbyråns praxis träffar enligt vår mening ganska väl den kalegori av bilder med våldsframställningar som man i regel saklöst kan och bör ingripa mot inom ramen för det nu akluella allernalivet. Som förut har nämnls talar också intresset av konsekvens i den rättsliga regleringen för att man knyter an lill de bedömningar som görs enligl biografförordningen; i varje fall bör filmer som nu kan godkännas för visning av biografbyrån inte bli straffbara enligt den nya bestämmelsen.

En klassificering av våldet i lagtexten bör emellertid inte - såsom i det citerade kommitléförslagel - anknytas till mera allmänna värderingar om "anständighet" eller liknande. Med hänsyn till den osäkerhet som trots allt föreligger angående effekterna av våldsinslag på betraktaren och särskilt till svårigheterna för lekmannen alt bilda sig någon bestämd uppfattning härom bör man också undvika en utformning som i likhet med biografförordningen direkt lar sikte på skildringarnas verkningar. I stället bör man försöka atl i straffbestämmelsen mer konkret beskriva vilka våldsinslag som skall träffas. Vi förordar denna formulering: "bilder med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars särskilt hänsynslöst våld".

En fråga som också i detla allernaliv kräver uppmärksamhel är, om sekvenser som har godkänts av biografbyrån därmed bör gå fria från åtal enligt den nya bestämmelsen. Behovel av att på detta sätt skapa klarhet i tillämpningen torde vara mindre starkt här än när del gäller den svårbestäm­da gränsen för barnförbjudet våld. Del kan också från principiell synpunkl riktas invändningar mot en ordning som innebär alt en administrativ myndighet genom sitt beslut undantar en gärning av typen yttrandefrihets­brott från annars gällande straffbarhel. Nu existerande yltrandefrihetsbrott är också åtalbara även när de begås genom visning av godkända filmer. Frågan om vuxencensurens vara eller icke vara behandlas emellertid som sagt f. n. av ytlrandefrihetsutredningen. Detta och den föreslagna reglering­ens karaktär av provisorium talar för atl man så litet som möjligt rubbar bestående rättsläge i fråga om filmvisningar. Vi föreslår därför alt det nya förbudet inte skall avse framställningar som har godkänts av biografbyrån. Undantaget bör gälla också när upptagningen sprids på annat säll än genom biografvisning.

 

Prop.  1980/81:176                                                             45

6.4 En kombination av alternativen enligt 6.2 och 6.3

Vid redovisningen av de båda alternativen enligt 6.2 och 6.3 har vi angett vissa nackdelar som är förenade med vart och ett av alternativen.

Belräffande alternativet enligt 6.2 kan särskilt erinras om att det inle innehåller någon spärr mol att utstuderade våldsskildringar sprids till ungdomar över 15 år. En av de brister som vi har redovisat beträffande allernalivel enligt 6.3 är atl detta inte hindrar det fria utbudet till barn av videogram med sådana våldsinslag som biografbyrån bara skulle godkänna i filmer för vuxna. Även videogram med ganska betydande våldsinslag skulle således enligt detta alternativ vara tillgängliga för barn.

En kombination av de båda alternativen skulle undanröja de nu nämnda ölägenheterna. Samtidigt skulle den emellertid enligt vår mening innebära belydande nackdelar. Således föruisätter den en invecklad reglering. Redan det faktum att våra förslag närmast bör ses som provisoriska i avvaktan på resultatet av ytlrandefrihetsutredningens överväganden lalar emot en sådan reglering. Videogram skulle komma att indelas i tre grupper: dem som fick tillhandahållas vem som helst, dem som fick tillhandahållas personer över 15 år och sådana som det skulle vara hell förbjudet alt tillhandahålla. Redan en gräns kan vara svår atl lillämpa. Två gränser skulle öka tillämpningsproble­men avsevärt. Samtidigt kan sägas alt inte heller en kombination av allernaliven tillgodoser i och för sig rimliga krav på exakthet när det gäller att rätt avpassa skyddet för olika kategorier av personer. Det är således uppenbart att skälen att skydda en 7-åring från atl se våldsinslag kan vara andra än skälen att skydda en 14-åring.

Mot bakgrund av vad vi har anfört nu anser vi inte atl en kombination av alternativen enligl 6.2 och 6.3 är lämplig.

7 Lagtextutkast och ytterligare kommentarer till dessa 7.1 Alternativ enligt avsnitt 6.2

Förslag till

Lag om förbud mot spridning till barn av Fdm och videogram med

våldsinslag

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Filmer och videogram som innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld får inle i yrkesmässig verksamhet lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp för dem vid särskilt anordnade visningar.

2  § Förbudet enligt 1 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning för barn under femton år vid prövning enligt förordning-

 

Prop.  1980/81:176                                                                 46

en (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

3  § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mot 1 § döms han lill böter eller fängelse i högst sex månader.

4  § Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav saml utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

7.-2 Alternativ enligt avsnitt 6.3

Förslag till

Lag om förbud mot spridning av fdm och videogram med våldsin­slag

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått. sadistiskt eller annars särskill hänsynslöst våld får inte spridas yrkesmässigt lill allmänheten genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller dock infe om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

2  § Förbudet enligl 1 § avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänl för visning vid prövning enligl 3 § 1 mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Föreskrifterna i 1 § gäller inle sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med slöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

3  § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mol 1 § döms han till böter eller fängelse i högst sex månader.

4  § Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

 

Prop.  1980/81:176                                                                47

7.3 Kommentarer som avser båda alternativen

1§

Båda förslagen till straffbud avser viss närmare angiven yrkesmässig spridning av filmer eller videogram. Med "yrkesmässig" avses alt den som är ansvarig för spridningen är näringsidkare och aff spridningen ingår i en verksamhel av ekonomisk art. Näringsidkare och näringsverksamhet ges här samma innebörd som i civilrältslig lagreglering, t. ex. i avtalsvillkorslagen (1971:112), konsumentköplagen (1973:877), marknadsföringslagen (1975:1418) och den nya lagen om handelsbolag och enkla bolag (se även 2 kap. 13 § RF). En närmare precisering av vad som avses med yrkesmässig synes inte erforderlig i delta sammanhang.

Båda förslagen avser spridning av våldsskildringar genom filmer eller videogram. Någon uttrycklig definition av dessa begrepp i lagtexten har inle ansetts behövlig.

Med film avses i delta sammanhang sådana rörliga bilder som åsyftas med bestämmelserna i biografförordningen. Med videogram åsyftas - i enlighet med den definition som görs i lagen (1978:478) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar - en anordning, på vilken finns upptagning som är avsedd atl återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Anordningen kan vara ett band eller en skiva.

Utanför straffbestämmelserna faller spridning av ensiaka bilder ur filmer eller videogram. Sådant spridande kan vara straffbart enligl 16 kap. 10 a, 11 eller 12 § BrB.

Pornografiskildringar faller i och för sig utanför paragrafen. Är sexuella handlingar förenade med våld, kan dock en tillämpning givetvis bli aktuell.

Straffbestämmelserna avser bilder som skildrar atl "någon" utsätts för våld. Våldet skall alltså vara riktat mol en person. Våld mol djur faller utanför regleringen. Endast i undantagsfall torde beskrivning av våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt upphov kunna föranleda ansvar enligl lagrummet.

Förbudet avser i första hand sådant våld som orsakar fysisk skada eller smärta. Även svårare former av psykisk skada kan dock falla in under förbudet (jfr vad som gäller beträffande misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB. se Beckman m. fl.: Kommentar lill brottsbalken 1,4:e uppl. s. 156). Härigenom kan förbudet också komma alt gälla skildringar av avancerat hot o. d.

2§

I båda alternativen undantas från det straffbelagda området spridning av

filmer som   har godkänts  av  statens  biografbyrå  vid  prövning  enligt

biografförordningens bestämmelser om förhandsgranskning av film samt

spridning av videogram med ett innehåll som överensstämmer med sådana

 

Prop. 1980/81:176                                                                   48

godkända filmer. Skillnaden mellan de två alternativa förslagen är att i alternativet enligt 6.2 undantaget avser filmer som har godkänts för visning för barn under 15 år, medan alternalivel enligl 6.3 innebär undantag också i fråga om filmer som har godkänts för visning enbart för vuxna.

Det förhållandet alt elt godkännande av biografbyrån innebär alt del är slraffritt enligt denna lag att sprida en film eller ett videogram är inte liktydigt med att det ulan vidare är förbjudet enligt I § atl sprida en film eller ett videogram, vars innehåll inle har blivil godkänl av biografbyrån. Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten enligt I §. Det kan därför i och för sig tänkas att en film som biografbyrån inte har godkänt för visning ändå får spridas därför atl innehållet inle är sådant atl 1 S är tillämplig på den. Bl. a. kan del vara så alt det uteblivna godkännandet beror på alt filmen innehåller sådant som inte är en våldsskildring men som ändå motiverar elt censuringripande.

3§

Brott mol den föreslagna straffbestämmelsen kan begås inte bara med uppsåt ulan också genom oaktsamhet. Bl. a. den som yrkesmässigt bedriver handel med film eller videogram åläggs härigenom etl visst undersöknings­ansvar för atl framställningen inle upptar otillåtna våldsinslag. En närmare undersökning kan underlåtas endasi då anledning saknas all anta förekom­sten av sådana inslag. Vid ringa oaktsamhet är gärningen inle straffbar.

Beträffande den personkrets som kan träffas av straffbestämmelsen gäller sedvanliga straffrättsliga regler. Ansvaret som gärningsman drabbar i princip den som är ansvarig för verksamheten, exempelvis ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn rörelsen bedrivs. I allt fall i fråga om uppsåtliga handlingar kan straffansvar också drabba andra som medverkat till brottet i egenskap av anstiftare eller medhjälpare. Av allmänna principer följer emellertid alt den som har köpt etl videogram eller en film av aktuellt slag inle kan drabbas av straffansvar för medverkan.

Straffskalan har i enlighel med vad som gäller för andra liknande brott bestämts till böter eller fängelse högst sex månader.

4§

I båda alternativen kompletteras straffbestämmelsen med en föreskrift om förverkande beträffande sådana filmer eller videogram som varit föremål för brott mot bestämmelsen. Möjlighel föreskrivs att underlåta förverkande om det är uppenbart obilligt. Detta undantag - som torde följa redan av 36 kap. 11 § BrB - har i tydlighetens inlresse införts i lagen (jfr prop. 1968:79 s. 77). Förverkandel kan ske hos bl. a. gärningsmannen och den i vars ställe gärningsmannen var, men också, enligl vad som följer av 36 kap. 4 § BrB, hos den som hyrt eller köpt filmen eller videogrammet.

Förverkande kan vid en straffbestämelse enligt 6.2 avse endast de exemplar av filmerna eller videogrammen som varil föremål för försäljning

 

Prop. 1980/81:176                                                                 49

eller uthyrning eller visning. Vid en straffbestämmelse enligt 6.3 kan förverkande också ske av inneliggande lager.

I sakens natur ligger att förverkandet i förekommande fall kan avse den hyresrätt som kan vara upplåten till en film eller videogram som förver­kas.

Anledning har inte ansetts föreligga att belräffande otillåten visning av film eller videogram också ge möjlighet lill förverkande av annan ulrustning än filmen eller videogrammet (jfr 10 § biografförordningen). Sådanl förverkande blir inle heller möjligt med stöd av 36 kap. 2 § BrB som endast avser hjälpmedel m. m. som använts vid brott enligt brottsbalken.

Egendom som kan bli förverkad enligt de nu angivna reglerna kan tas i beslag i enlighet med vad som föreskrivs i 27 kap. rättegångsbalken.

7.4 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.2

l§

Straffbestämmelsen avser att i storl sell Iräffa sådana våldsskildringar som normalt inte kan godkännas för visning för barn enligt biografförordningen. Reglerna om barncensur tar som ovan nämnts sikte på att förhindra visning av filmer som kan vålla barnen psykisk skada. Härmed har i praxis avselts bl. a. sådana inslag som kan orsaka barnen rädsla, ångest och otrygghet eller påverka till negativa värderingar (se SOU 1979:49 s. 39). 1 förevarande bestämmelse har emellertid inte gjorts någon anknytning till förväntad skada. I stället har angetts atl det skall vara fråga om verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld. I uttrycket verklighets­nära ligger atl skildringen både skall vara realistisk och upplevas som sådan av åskådarna. Program med overkliga våldsinslag skall inle iräffas av förbudet, exempelvis flerlalel tecknade program. Förbudet torde i allmänhel inte heller drabba t. ex. sådana äveniyrsfilmer som f. n. godkänns av biografbyrån för visning för barn. Som nämndes krävs det att våldet skall vara av allvarligare slag. Örfilar, knuffar och lindrigare slagsmål m.m. faller utanför.

Den straffbara gärningen har beskriviis så alt man inle får "lämna ut" filmer eller videogram lill barn under 15 år eller spela upp filmerna eller videogrammen för dem vid en särskilt anordnad visning. Med att lämna ut åsyftas i första hand försäljning och uthyrning, men även annan form av distribution direkt till barn. Upprepade överträdelser kan bli att bedöma som föriedande av ungdom enligt 16 kap. 12 § BrB.

En straffbar visning kan föreligga om elt videogram eller en film spelas upp vid en biografföreställning eller ett liknande arrangemang. Också en visning t. ex. i en paus på ett diskotek eller någon annan dansinrättning får anses falla inom bestämmelsens tillämpningsområde. Däremol är del normall inte någon särskilt anordnad visning, om barn under 15 år likaväl som vuxna kan

4 Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 176

 

Prop.  1980/81:176                                                                 50

la del av innehållet i ett videogram eller en film som visas vid "skyltning" eller liknande. Så t. ex. är sådana visningar inle straffbara som ulgörs av "smakprov" ur filmer på biografer och som visas utanför biograferna. Inte heller kan man tala om en särskilt anordnad visning när del gäller sändning av TV-program från Sveriges Radios programföretag, från en sammanslutning inom försöksverksamheten med när-TV eller från någol utländskt TV-företag. Detsamma gäller vidaresändningar av TV-program över centralan-tennanläggningar (jfr 5 § tredje stycket radiolagen. 1966:755). Visningar av videogram på biograflokaler eller andra liknande ställen faller däremol under bestämmelsen, även om TV-ieknik används för visningen. Privala visningar i enskilda hem faller utanför bestämmelsen, eftersom visningarna inle sker i yrkesmässig verksamhel.

Lagrummet har inte försetts med något undantag för fall då spridningen kan anses försvarlig. Bl. a. med hänsyn till att del alltid finns möjlighet för vuxna att förvärva eller ta del av videogrammen synes ell sådanl förbehåll inle behövas för att yttrandefriheten inte skall trädas för när.

7.5 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.3

l§

Beträffande de våldsskildringar som avses med straffbestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen. Termen spridning ges i bestämmel­sen en innebörd som knyter an till den som gällde i den lidigare straffbestämmelsen om ansvar för sårandet av lukt och-sedlighet och som gäller enligt straffbestämmelsen om förledande av ungdom och barnporno­grafibrott (se lagrådet i prop. 1978/79:179 s. 59 ff). Spridning definieras här som "saluhållning eller annat tillhandahållande eller visning". Del behöver således inte bevisas alt försäljning har skett, ulan det räcker atl varan har bjudits ut eller finns i lager för försäljning eller uthyrning. Straffbestämmel­sen lär i denna del i första hand träffa detaljister, men ett medverkansansvar för grossister och andra leverantörer kan också komma i fråga. Alla former av visning åsyftas; här gäller alltså inte den begränsning som uppställs i 1 § enligt alternativ 6.2. Spridningen kall ha sketl lill allmänheten för att vara straffbar.

Skildringar på film eller videogram av våld som faller inom den beskrivna kategorien kan som redan nämnts vara motiverade som led i t. ex. nyhetsförmedling eller opinionsbildning eller som etl inslag i undervisning eller vetenskapliga arbeten. De kan också låta sig försvaras av konstnärliga hänsyn. För dessa situationer har straffbestämmelsen försetts med etl undantag för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. Vid denna bedömning får hänsyn tas lill bl. a. framställningens syfte och sammanhang, men också omständigheterna kring spridandet kan spela in.

 

Prop. 1980/81:176                                                                  51

2§

Från tillämpningsområdet för 1 § undantas i andra stycket videogram och filmer som visas i TV-program som sänds av någol av programföretagen inom Sveriges Radios koncern. Undantag har också gjorts för sändningar i när-TV. Det saknas tillräcklig anledning atl låta den provisoriska regleringen omfatta nu nämnda sändningar.

Från tillämpningsområdet för 1 § har också undantagits vidaresändning av TV-program över en centralantennanläggning. Del kan inte anses rimligt atl ålägga en innehavare av en sådan anläggning straffansvar för de sändningar som anläggningen tar upp och vidarebefordrar till de mottagare som är anslutna till denna. Undanlaget avser dock endast sändningar som har tagits upp trådlöst.

Det bör framhållas alt andra stycket bara är tillämpligt på själva sändningen av TV-program. Sprids ett TV-program som har förekommit i en sändning som avses i andra stycket genom att videogram visas i annan ordning eller säljs, hyrs ut, etc. gäller inle något undantag från tillämpnings­området för I §, utan slraffbarheten får bedömas på samma sätt som i fråga om andra videogram och filmer.

8 Avslutande synpunkter

Vi har i det föregående ställt oss avvisande till tanken atl del ökade utbudet av kvalificerat våld i videogram skall mötas rättsligt genom en utvidgning av området för förhandsgranskning (censur) av statens biografbyrå. Däremol har vi ansett all det vore en framkomlig väg atl införa bestämmelser om straff för dem som yrkesmässigt sprider vissa slags våldsframställningar i video­gram (och film). Vi har presenterat två huvudalternativ lill en sådan reglering. Enligl del ena gäller förbudei endast spridning lill barn under 15 år, men lar sikte även på mindre kvalificerade former av våld. Enligl del andra straffbeläggs spridning även till vuxna, men i gengäld träffas bara skildringar av det s. k. extremvåldet.

Vi har anfört vissa skäl för och emot dessa två lösningar. Vi anser oss dock inte böra förorda något av alternativen framför del andra. Lämpligen bör förslagen - tillsammans med promemorian i övrigt - belysas närmare vid en remissbehandling.

Ett eventuellt regeringsförslag på grundval av promemorian och remiss­behandlingen skall enligt huvudregeln i 8 kap. 18 § RF granskas av lagrådet innan proposition i ämnet lämnas till riskdagen. Enligt 2 kap. 12 § tredje stycket RF skall ett lagförslag av nu aktuellt innehåll vila i riksdagen i minsl tolv månader från del alt del första utskollsyltrandel över förslaget anmäldes i riksdagens kammare, såvida förslagel inte genast avslås. Ett sådant uppskov förutsätter dock alt det yrkas av minst tio riksdagsledamöter. Trols alt ell sådant yrkande har framställts kan riksdagen genast anta förslaget med en

 

Prop.  1980/81:176                                                                 52

majoritet om minsl fem sjättedelar av de röstande. Om ell förslag inle på angivet sätt blir vilande i riksdagen, bör det vara möjligt att få till stånd lagstiftning om begränsning i rätten att sprida videogram med våldsinslag i sådan lid atl den kan tråda i kraft den 1 juli 1981. Delta kräver emellertid en relativt skyndsam behandling av lagstiftningsärendet i de olika skedena av lagslifiningsproceduren.

 

Prop. 1980/81:176                                                              53

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemori­an (Ds Ju 1980:14) Våldet i videogram m. m. Förslag angående lagstiftningsåtgärder

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, rikspolis­styrelsen, skolöverstyrelsen, statens kulturråd, juridiska fakultelsnämnden vid Lunds universilel, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Stock­holms universitet, statens biografbyrå, statens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd, statens ungdomsråd, videogramutredningen (U 1977:05), närradiokommiltén (U 1978:11), justitieombudsmannen Sverne (JO), Svenska kommunförbundets styrelse. Landstingsförbundet, Landsorganisa­tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central­organisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför­bund, Föreningen Sveriges polischefer. Svenska kyrkans centralråd, Sveri­ges frikyrkoråd. Svenska journalistförbundet, Sveriges författarförbund, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges utbildningsradio AB, Radiobranschens samarbetsräd. Folkels husföreningarnas riksorganisation. Svenska filminstitutet, Filmcentrum, Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund. Härutöver har skrivelser inkommit från bl. a. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), barnfilmrådel, Sveriges film-och videoamatörer, barnmiljörådet, vapenfria arbetsgruppen, förebed-jare för Sverige, kristen demokratisk ungdom, filadelfiaförsamlingarna i Stockholm och Eskilstuna, Riksförbundet Hem och Skola, Unga Örnars riksförbund. Svenska läkaresällskapet. Konstnärliga och litterära yrkesutö­vares samarbelsnämnd (KLYS), Sveriges förenade filmstudios, sociala centralnämnden i Göteborgs kommun, Hagfors kommun, Harald Ljung­ström, Knisslinge missionsförsamling och Svenska baptisternas ungdomsför­bund.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna i Slockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt. Centralorganisationen SACO/SR har bifogat etl yttrande från Sveriges socionomers riksförbund. Svenska kyrkans centralråd har bifogat yttranden från domprosten i Härnösand och chefspsy­kologen vid psykiatriska kliniken vid Härnösands sjukhus.

Till Sveriges frikyrkoråds yllrande ansluter sig även De fria kristna samfundens råd. Till yttrandet av Svenska filminstitutet ansluter sig Föreningen Sveriges filmproducenter.

 

Prop. 1980/81:176                                                               54

2 Remissyttrandena

Remissinstanserna lar genomgående avstånd från de skildringar av grovt våld i underhållningssyfte som på senare tid har framställts i videogram. Sveriges författarförbund (majoriteten) anför.

Med tillkomsten av video har den grova våldsfilmen trängt innanför hemmets dörrar, och även långfilmer som förbjudits för biografvisning kan uppspelade på video idag ses av barn och ungdom. Forskningen ger en ganska god bild av hur barn och vuxna påverkas av sådan våldsfilm. Reaktionerna varierar och innefattar rädsla (främst hos barn), ångest och hos en del individer ökad aggression och benägenhet atl själva tillgripa våld. Särskilt allvarligt är alt tillvänjningen leder till all vi lättare tolererar våld som ett medel att lösa konflikter - en kunskap som för övrigl utnyttjas av militären, när man i krigstid visar rekryter realistiska krigsscener för atl vänja dem vid våldet. Hittillsvarande erfarenheler talar dessutom för atl filmvåldel i viss mån är mönsterbildande - åtminstone för gatuvåldets karaktär. Ungdomar som famlar efler en egen identitet tycks vara särskilt lättpåver­kade av del suggestiva film- och videovåldet.

Om videovåldel tillsammans med andra faklorer leder till atl människor blir mera benägna att tillgripa våld, kan detta på sikl få långtgående konsekvenser för vårt samhällsliv. Vi vet från andra länder hur en avtrubbad allmänhet ger upp inför såväl det privala våldet som inför organiserad brottslighet, terrorism och polisvåld. I sådana samhällen leder myndigheler­nas försök att begränsa våldet ofta till inskränkningar i rätten all t. ex. hålla möten och genomföra demonstrationer.

Genomgående betonas också den vikt som måste läggas vid atl värna om yttrandefriheten. Svenska filminstitutet yttrar.

Vår civilisation vilar till stor del på all man kan göra skillnad mellan atl ogilla en sak och förbjuda den. Denna enkla distinktion är en av huvudprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Det finns massor av skräp och otäckheter i t. ex. tidningar och böcker. Men vi förbjuder det inle; tvärtom har vi infört en grundlag (tryckfrihetsförordningen) för alt se till atl man inte kan stoppa del med enkel lagsliflning.

Ändå har vi många inskränkningar i friheten, också i tryckfrihetsförord­ningen. De är i regel mycket preciserade, väl utredda, har utomordentligt klara motiv, och har granskats av experter i åratal innan de blivil beslutade. Det mesta vi ogillar i skilda medier förbjuder vi emellertid inte, därför all vi vet att vi då suddar ut en gränslinje som måste upprätthållas.

Yttrandefrihetsutredningen har i två briljant skrivna sidor (ss 19-21) i sitt betänkande från hösten 1979 (SOU 1979:49) sammanfattat en sådan syn. "Del som kräver motiveringar blir inte yttrandefriheten utan ingrepp i den."

---- "Del är en stående frestelse atl söka förbjuda uppfattningar man starkt

ogillar, i stället för alt möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill försvara. Yttrandefriheten är allas eller ingens."

Många remissinstanser framhåller att den rättsliga regleringen för visning och annan spridning av film och videogram måste samordnas så långt möjligt. Remissinstanserna godtar dock allmänt att en sådan samordning inte kan genomföras innan yttrandefrihets- och videogramulredningarna har behand-

 

Prop. 1980/81:176                                                                  55

lat hithörande frågor. I denna sammanställning redovisas remissinstansernas synpunkter i frågan, om en provisorisk lagstiftning bör tillgripas och hur denna i så fall bör utformas.

Flertalet remissinstanser anser alt någon form av provisorisk lag-si i f t n i n g nu behövs. Till de instanser som har denna uppfattning hör JK, hovrätten för Övre Norrland, skolöverstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, slalens biografbyrå, slalens filmgranskningsråd, slalens barnfilmnämnd, JO, Svenska kommunförbundets styrelse (majordeten), LO, TCO, SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Svenska kyrkans centralråd, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges författarförbund, Radiobranschens samarbets­räd. Svenska filminstiiulei. Riksförbundet Hem och Skola och Svenska läkaresällskapet.

Svenska kommunförbundels styrelse (majoriteten) framhåller att den rörliga bildens belydelse kommer alt öka i framtiden - genom TV-satelliler, filmer, videokassetter och bildskivor. Människor kommer all ha möjlighel atl se fler program med - om utvecklingen fortsätter som hittills - alltmer kvalificerade våldsinslag; framför allt kommer barnen atl drabbas. Enligt styrelsens mening finns del alltså all anledning att uppmärksamma den successiva spridningen och upplrappningen av våld i alla massmedier.

Svenska läkaresällskapet konstaterar att videogrammarknaden f. n. befin­ner sig i stark tillväxt. Denna utveckling har följts med stigande oro av bland andra Svenska läkaresällskapet, som noterar att av promemorian framgår att mer än hälften av det f. n. existerande utbudet utgörs av äventyrsfilmer med våldsinslag och att 16 % av det lotala utbudet är program med grova sadistiska våldsinslag. Hur rått detta våld är, kan man enligt läkaresällskapet inte bilda sig en uppfattning om utan all åtminstone ha sett delar av sådana program. Den stora genomslagskraflen hos Studio S-programmet i december förklaras enligl läkaresällskapet delvis av all många då plötsligt förstod vilka möjligheter till sadistiska våldsskildringar som videomediel ger - och all dessa möjligheter verkligen utnyttjas.

Några remissinstanser avstyrker att lagstiftning sker nu. Riksåklagaren, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, videogramutredningen (majoriteten), två ledamöler i statens kulturråds styrelse, fyra ledamöler i Svenska kommunförbundets styrelse, Sveriges domareförbund. Svenska journalistförbundet. Föreningen Sveriges polischefer, en ledamot i Sveriges utbildningsradio AB:s styrelse, Sveriges biografägareförbund, KLYS och Sveriges förenade filmstudios anser sålunda alt en provisorisk lagstiftning inte bör tillgripas ulan alt yttrandefrihets- och videogramutredningarnas arbete bör avvaktas. Liknande synpunkter anförs av Sveriges Radio AB:s styrelse (majoriteten). Flera inslanser i denna grupp pekar också på den självsanering som har påbörjats inom videobran­schen.

Vilken av de i promemorian framlagda lagtekniska lösningarna som än väljs är det, framhåller riksåklagaren, i sak fråga om en reglering av

 

Prop.  1980/81:176                                                                56

yttrandefriheten. Det lorde stå ulom tvivel att frågan om yttrandefrihetens gränser rymmer ytterst svåra och centrala problem. En lösning av dessa - dvs. den avvägning mellan motstående inlressen och skilda värderingar som måsle göras - bör inle komma till stånd ulan djupgående allmänna, principiella överväganden och innan lagstiftaren fått underlag för en helhetssyn på problematiken. Delta lalar enligt riksåklagarens mening med styrka för atl man inle under pågående utredningsarbete bryter ut särskilda områden som innefattar begränsningar av yttrandefriheten. Riksåklagaren är inle övertygad om atl förhållandena är sådana att man inte utan men skulle kunna avvakta pågående utredningar, varigenom de särskilda problem som är förknippade med våldet i videogram skulle kunna fogas in i ell större ytlrandefrihetsrätlsligt sammanhang. Enligt riksåklagarens mening bör man i princip inte använda sig av provisoriska inskränkningar av yttrandefriheten. I allt fall ter sig inte den aktuella situationen så extrem att en så drastisk åtgärd nu behöver tillgripas.

Videogramutredningen (majoriteten) erinrar om all den f. n. överväger frågor som rör behovet av lagstiftning och frivilliga etiska regler på videogramområdel och om att ytlrandefrihetsutredningen behandlar frågor som rör filmcensuren. Båda utredningarna kommer enligt videogramutred­ningen alt avsluta sitt arbete delta år. Av rättschefernas promemoria framgår att den fråga om behandlas däri är utomordentligt komplicerad ur både principiell och praktisk synpunkl. Videogramutredningen betonar att den finner del vara ytterst angelägel att ålgärder vidtas för att hindra spridning, i första hand lill barn, av filmer och videogram som innehåller verklighetsnära skildringar av allvarligare våld. Med hänsyn till det pågående utredningsar­betet och till frågans komplicerade natur anser ulredningen del dock vara tveksamt om det nu finns anledning att införa en provisorisk lag enligt något av de alternativ som nu redovisas. Den korta tid en sådan provisorisk lag sannolikt skulle komma att gälla liksom utredningens intresse av en lösning som så långt möjligt bringar lagstiftningen avseende film och videogram i överensslämmelse med varandra sägs underslryka delta ställningslagande.

Juridiska fakultelsnämnden vid Lunds universitet, statens barnfilmnämnd, barnmiljörådet, LO, Svenska kyrkans centralråd, Sveriges fdm- och video­amatörer, vapenfria arbetsgruppen, kristen demokratisk ungdom, filadelfia­församlingarna i Slockholm och Eskilstuna, förebedjare för Sverige, Hagfors kommun, Knisslinge missionsförsamling och Svenska baptisternas ungdoms­förbund anser att obligatorisk förhandsgranskning av video­gram bör anordnas redan i den provisoriska lagstiftningen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet erinrar om atl utred­ningsmännen avvisar tanken på förhandsgranskning av videogram dels av principiella skäl, dels därför att en sådan granskning skulle kräva en mycket omfattande kontrollapparat. Vad beträffar sistnämnda argument pekar fakultetsnämnden på att kontrollen kan göras självfinansierande genom granskningsavgifter av lämplig storlek. Ur videobranschens synpunkt skulle

 

Prop.  1980/81:176                                                                57

en förhandsgranskning skapa större trygghet än etl system med domstols­prövning i efterhand. Även om den svårförutsebarhet som följer med en domstolsprövning i efterhand (särskilt om jury medverkar) har accepterats när det gäller tryckta skrifter samt radio- och TV-program, bör enligt fakultetsnämndens mening tanken på förhandsgranskning av videogram inle förkastas utan mera ingående överväganden.

Den hittillsvarande granskningen hos statens biografbyrå har enligt Sveriges film- och videoamalörer utförts med såväl kompetens som varsam hand och infe på något avgörande sätt inneburit en inskränkning av mötes-eller yttrandefriheten. Snarare kan granskningen betraktas som ett med hänsyn till framför allt barns och ungdomars fostran fullt berättigat för att inte säga nödvändigt agerande. Att med hänvisning till pågående utrednings­arbete beträffande censurens evenluella upphörande ej anse censur även av videogram som ell realistiskt alternativ, innebär enligt Sveriges film- och videoamatörer att otillbörligen föregripa ulredningens arbete. Vidare framhålls att den nuvarande granskningens form också på ett väl avvägt sätf tar hänsyn till det individuella behovel av censur för olika åldersgrupper, vilkel knappast lorde vara fallet med de i promemorian givna lagtextutkas­ten.

Till del i departementspromemorian presenterade alternativ som innebär förbud mot spridning av våldsskildringar i film och videogram till barn under 15 år ansluter sig Folkets husförening­arnas riksorganisation, en ledamot i Sveriges utbildningsradio AB:s styrelse, Sveriges författarförbund (minoriteten), Svenska filminstitutet och Förening­en Sveriges filmproducenter. Några av de remissinstanser, som i första hand anser att provisorisk lagstiftning kan undvaras, uttalar sig i andra hand för del alternativ som innebär förbud att sprida våldsskildringar lill barn under 15 år. Till denna grupp hör Svea hovrätt, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, videogramutredningen (majoriteten), två ledamöter i slalens kulturråds styrelse, fyra ledamöler i Svenska kommunförbundets styrelse, Sveriges biografägareförbund, KLYS och Sveriges förenade filmstudios.

Svenska filminstilulet uppehåller sig främst vid nackdelarna med atl förbjuda våldsskildringar för vuxna och avråder med skärpa från en sådan lagstiftning. Filminstitutet varnar för risken att visning av många videogram lill innehållet liknande filmer som nu har godkänts av biografbyrån inle skulle tillåtas. Vidare finns enligl filminstitutet den risken att biografbyråns praxis beträffande våldsfilmer blir mera restriktiv. Det är enligt filminstitutet lätt att tänka sig atl hela genrer av filmer, eller ell stort anlal filmer inom en genre, kommer att mönstras ul med den här paragrafen, tolkad bokstavligt av våra domstolar. Många västernfilmer kan komma all förbjudas. Massor av filmer med social-realistiskt innehåll, kanske de flesta krigsfilmer som inte är mer eller mindre dokumentära, en del rymdfilmer, etc. - nog kan de enligt filminstitutet fällas av en våldsparagraf så allmänt utformad som den föreslagna.   Promemorian  säger visserligen,  fortsätter filminstitutet,  alt

5 Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 176

 

Prop.  1980/81:176                                                                 58

förbuden mot dessa typer av film "måste lämna ett utrvmmc" för våldsamma bildsekvenser som är "konstnärligt syftande". Efter detta medgivande av att konsten skall få sin möjlighet också i framtiden slår man fast: "Det går dock inte att dra någon klar och säker gräns kring dessa undanlagssilualioner. Detta är den främsta angreppspunkten i den nu föreslagna lösningen." Detta är enligt filminstitutet sant och avgörande. Filminstitutet anser atl delta bör fälla förslagel om att införa förbud att sprida våldsskildringar i vidcogram till vuxna.

Med hänsyn till atl fråga är om en provisorisk lagstiftningsåtgärd som innebär inskränkning av yttrandefriheten och då åigärden motiveras av en önskan alt främst skydda barn och ungdom från alt utsättas för vissa våldsinslag i videogram anser Svea hovrätt att det minst ingripande av de två förslagen bör i första hand väljas.

Alternativet att generellt förbjuda spridning i film och videogram av skildringar av kvalificerat v å I d tillstyrks av JK, hovrätten för Övre Norrland, överåklagaren i Göieborgs åklagardistrikt, tre ledamöter i slalens kidlurråds styrelse, JO, Landstingsförbundet, TCO, SACOISR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges författarförbund (majoriie-ten). Radiobranschens samarbetsräd, Filmcenlruin och RFSU. Av de remissinsianser, som i första hand avstyrker atl statsmakterna nu lagstiftar provisoriskt, uttalar sig följande i andra hand för förbud mot spridning av skildringar av kvalificerat våld. nämligen riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, överåklagaren i Slockholms åklagardisiriki, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges polischefer.

Enligt y/v har ett förbud av delta slag förutsättningar att få avsedd verkan. Eftersom det kvalificerade våldet helt förbjuds försvåras möjligheten att kringgå förbudet. Det är också enligl JK det kvalificerade våldet som det i första hand är angeläget att få bort. En följd av att förbudet utformas på delta sätt - vilkel innebär all det blir meningsfyllt och enklare atl lillämpa - är atl förbudet inte träffar del fria utbudet till barn av videogram med sådana våldsinslag som biografbyrån bara skulle godkänna i filmer för vuxna. Enligt JK:s mening bör della kunna accepteras, särskilt som redan nu visning av film med sådana våldsinslag kan förekomma i television. JK framhåller vidare alt denna reglering har den fördelen alt förverkande kan ske av inneliggande lager av förbjudna videogram.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller atl en svaghet med förslaget lill förbud mot spridning till barn är avgränsningen av det straffbara våldet. Del är enligt hovrätten tveksamt om uttrycket "allvarligare våld"" är tillräckligt klart och entydigt för alt kunna läggas lill grund för en straffbestämmelse. Den tänkta lagen skall tillämpas av ell stort antal personer med varierande förutsättningar all bedöma våldels art och intensitet. 1 sista hand är det åklagare och domstol som skall fälla avgörandet. Risken för alt bedömning­arna skall gå isär är enligl hovrätten stor, eftersom del i uttrycket "allvarligare våld" ligger en värdering av våldels styrka. Av rättssäkerhets-

 

Prop.  1980/81:176                                                                 59

skäl måste gränsen mellan det straffbara och icke straffbara våldet vara relativt fast. Hovrätten ifrågasätter om lagförslaget uppfyller detla vill­kor.

Det i departementspromemorian avvisade alternativ som skulle innebära en kombination av förbudei mot spridning av skildring­ar av extremt våld till alla och skildringar av något mindre kvalificerat våld lill barn under 15 år förordas av skolöverstyrelsen, slalens kulturråds styrelse (majoriteten), samhållsvelen-skapliga fakidietsnänmden vid Stockholms universitet, statens ungdomsråd. Svenska kommunförbundets styrelse (majoriteten), Sveriges frikyrkoråd, fem ledamöter i Sveriges Radio AB:s styrelse, Sveriges utbildningsradio AB:s styrelse (majorileien), Svenska läkaresällskapet och sociala centralnämnden i Göieborgs kommun. Liknande synpunkler anförs av Riksförbundet Hem och Skola och Unga Örnars riksförbund.

Samhällsveienskapliga fakultetsnämnden vid Slockholms universilel anser att kombinationen är det alternativ som bäst ansluter till avsikten med nuvarande praxis såväl inom filmområdet som vad avser radio och TV. Denna praxis bygger pä tidigare utredningsarbele och är väl förankrad i riksdagsbeslut. Samtidigt som man helt lar avstånd från de grova våldsskild­ringar som förekommer i filmer och program blott och bart för sin egen skull, tar man i kombinationsalternativet också särskild hänsyn till att barn är mer påverkbara ån vuxna. Fakultetsnämnden pekar på alt man i departements­promemorian som elt argument för det alternativ som innebär ett allmänt förbud endast mot extremvåldet framför att det är accepterat att barnför­bjudna filmer visas i TV ulan någon annan garanti för att barn inte ser filmerna än den som ligger i föräldrarnas ansvar. Detta är enligt fakultets­nämnden en delvis felakfig argumentering, då TV- och videogramsituatio-nerna inle går atl jämföra på ett sådant sätl. Enligt nu gällande praxis för TV bör programutbudet präglas av stor försiktighet när det gäller våldsskildring­ar och våldsinslag och detta bör även gälla program som genom sin placering kan beräknas bli sedda av barn (se KrU 1977/78:24 och prop. 1977/78:91). Eftersom barn i åldrarna 9-14 år ser på TV lika sent på kvällen som vuxna och är de som mest frekvent av alla ser på program med underhållningsvåld, innebär detta enligl fakultetsnämnden att många barnförbjudna filmer över huvud tagel inte visas i TV. Vidare ser majoriteten av barnen kvällspro­grammen på TV tillsammans med föräldrarna, medan videogrammen inbjuder till tittande enbarl tillsammans med jämnåriga på platser och tider som ligger utanför föräldrarnas möjligheler lill kontroll.

Stålens ungdomsråd kan inte se att en kombination av de båda alternativt föreslagna lösningarna skulle ge upphov till oacceptabla regleringsproblem. Rådet framhåller all vi ju redan har fler än en åldersgräns samt censur för offentlig visning av film.

Några av de inslanser som enligl det nyss sagda har förordat kombina-tionsalternativel har framhållit alt del är önskvärt alt beskrivningarna av det

 

Prop.  1980/81:176                                                                60

otillåtna våldet så långt möjligt ansluter sig till biografbyråns praxis för filmgranskningen. En del instanser har gått ett sleg ylterligare och föreslagit att biografförordningens beskrivning skall gälla även för videogram. För atl kompensera frånvaron av den obligatoriska förhands­granskning som gäller film som skall visas offentligt föreslår dessa inslanser all en möjlighel lill frivillig förhandsgranskning införs. Till denna grupp remissinstanser hör statens biografbyrå, slalens filmgransk­ningsråd, barnfilmrådet och minoriteten i videogramutredningen.

Statens filmgranskningsråd påpekar atl de föreslagna beskrivningarna bara täcker en begränsad del av de företeelser mot vilka ingripanden kan göras med stöd av biografförordningen. En rad viktiga lyper faller utanför. Det gäller för det första de skildringar som i film kan föranleda ingrepp utan atl del är fråga om våld. Sålunda skulle 1. ex. skräckscener, skildringar av barn som överges eiler behandlas illa av vuxna eller av hur personer behandlas förnedrande, fritt få visas. Sådana scener på film blir ofta förbjudna för barn och ibland totalförbjudna. Förslaget ger heller ingen grund att ingripa mol instruktionsprogram i brottsliga förfaranden, t. ex. framslällning av narko­tika, vilket biografförordningen gör. Filmgranskningsrådet framhåller vidare alt de våldsskildringar som del enligl förslaget skall vara straffbart att sprida ges en betydligt snävare definition än vad som är fallel för filmen. Genom alt våldet måsle vara riklat mot en människa för atl vara förbjudet blir det fritt fram alt visa vilka grymheter som helst mot djur, även för små barn. Eftersom endast sådant våld som har mänskligt upphov skall vara straffbart all visa, får även mycket ingående skildringar av t. ex. hur människor lemlästas vid olyckshändelser visas fritt. Eftersom förbudet i första hand sägs avse sådanl våld som orsakar fysisk skada eller smärta eller "svårare former av psykisk skada" är det osäkert hur långt del slräcker sig i fråga om skildringar av hot. Slutligen skall förbudet mot spridning lill barn endasi avse "verklighetsnära" våldsskildringar, vilkel skall avse skildringar som både är och upplevs som realistiska av betraktaren. Med tanke på filmteknikens möjligheter atl få betraktaren att uppleva att saker sker på bioduken som i själva verket inte alls sker där, synes den föreslagna bestämningen enligt filmgranskningsrådet undanta del mesta från förbud.

Statens biografbyrå pekar på all videogramdisiributörerna inle har samma erfarenhel och kunskap som filmbranschens företrädare vad gäller biograf-

""ordningens olika krav. Del kan därför enligl biografbyrån vara rimligt och riktigt atl möjlighel ges till frivillig förhandsgranskning. Biografbyrån säger sig kunna åta sig detla om tillräckliga resurser ställs till förfogande, dock inle förrän tidigast den 1 oktober 1981. Byrån räknar med atl även den frivilliga granskningen skall vara avgiftsbelagd. Biografbyrån har efter förfrågan hos några större företag i branschen fått uppfallningen att det nu inle lorde bli fråga om ett alltför överväldigande anlal litlar som kan bli aktuella för granskning, kanske 300 eller däromkring årligen. Mycket av del som är inspelat på video har som film granskals av byrån och är, som promemorian

 

Prop.  1980/81:176                                                                61

också förutsätter, utan vidare klart för visning. Byrån räknar med ett övergångsvis förenklat system vid den frivilliga granskningen. Stämpling av videotapen så som sker med filmrullen ska således inte behöva komma i fråga. Under angivna förutsättningar skulle det nu vara lillfyllesl alt endasi inköpa uppspelningsapparalur och inte den väsentligt dyrbarare scannerul-rustningen m. m. som behövs vid stämpling och klippning. Kostnaden har beräknats till ca 70 000 kronor. En viss personalförstärkning krävs. Den är svår all uppskatta, specielll under övergångsperioden då det är tal om frivillig granskning. Byrån räknar emellertid med atl en censor, en tekniker saml ett expeditionsbilräde behöver nyanställas. Kostnaden härför kan beräknas lill i runt tal 300 000 kronor per år inklusive lönekostnadspälägg.

Den närmare utformningen av de lagförslag som presenteras i promemorian diskuleras av många remissinsianser.

Flera instanser, t. ex. minoriteten i videogramtttredningen, Sveriges Radio AB:s styrelse (majoriteten) och Sveriges Television AB, anser atl lagstiftning­ens provisoriska karaktär bäst markeras genom att lagen görs tidsbegrän­sad.

Rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundels styrelse (majoriteten), Sveriges advokatsamfund och Sveriges frikyrkoråd vänder sig mot alt våld mot djur inte inbegrips. Med hänsyn till den personkrets som i första hand avses atl skyddas, nämligen barn och ungdom, ifrågasätter dessa instanser om inle sadistiskt och annal särskilt hänsynslöst våld riktat mol djur borde inrymmas.

Begränsningen i förslaget lill att avse endasi "yrkesmässig" spridning av videogram kommenleras från flera håll. Hovrätten för Övre Norrland inslämmer i promemorians ståndpunkt alt del är tillräckligt att vända sig mot den kommersiella spridningen av våldsprogrammen, eftersom huvuddelen av den icke kommersiella spridningen främst torde avse områden för undervisning, utbildning m. m. Enligty/f uppkommer dock frågan om ordet "yrkesmässigt" täcker allt som enligt promemorian är avsett alt täckas. Beträffande vad i lagsfiftningssammanhang anlas gälla om "yrkesmässighel" hänvisar JK lill vad lagrådet anfört i yttrande över förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till uflandet (prop. 1967:106 s. 44). Enligt JK:s uppfattning kan silualioner länkas förekomma där spridning av videogram kan förekomma i förvärvssyfte utan atl del därmed sker yrkesmässigt. För alt förbudet skall iräffa även sådana situationer - vilket framstår som önskvärt -anser JK att efter ordet "yrkesmässigt" bör tilläggas orden "eller eljest i förvärvssyfte". Sveriges frikyrkoråd påpekar att det med nuvarande lolkning av begreppel "slutna sällskap" är möjligt för exempelvis en elevförening vid en grundskola alt visa barnförbjuden film vid tillställningar, dit endasi skolans elever har tillträde. Enligl pressuppgifler har del också förekommit all videogram med brutala våldsinslag har visats på ungdomsgårdar. Sådana visningar lorde inte kunna betecknas som yrkesmässiga. Det är enligl rådets mening klarl otillfredsställande om sådana visningar faller utanför lagens

 

Prop.  1980/81:176                                                                  62

tillämpningsområde. Sveriges författarförbund (majorileien) framhåller att det är bekant hur krafter av det slag som man vill motverka med lagstiftning ofta finner vägar runt straffbarhel som grundas på begrepp som ""yrkesmäs­sigt", "offentligen" och "till allmänheten". Exempel finns enligt författar­förbundet i fråga om illegal nattklubbsverksamhet, spelhålor och bookma-kerverksamhet. Förbundet förordar därför alt inskränkningen ""yrkesmäs­sigt" utesluts ur lagtexten. Denna får då visserligen en mycket vidare innebörd och riktar sig kraftigare mot enskilda och deras eventuellt befogade inlresse. Men detla är enligl förbundet en gränsdragning som kan justeras med hjälp av en rimligt utformad försvarlighelsregel.

Att förutom videogram även film inbegrips i lagförslaget diskuteras av några instanser. Svea hovrätt ifrågasätter om det är lämpligt atl i detla sammanhang inkludera film i lagen. De omständigheter som kan motivera en provisorisk särlagstiftning synes enligt hovrätten inte påkalla ett sådant förfarande, som även kan medföra särskilda problem genom att en och samma visning av en film kan utgöra brott mol såväl biografförordningen som mot den föreslagna lagen. Hovrätten för Övre Norrland påpekar atl den som visar en film offentligt utan föregående godkännande skulle kunna straffas både enligt biografförordningen och enligl den särskilda lagen. Detta kan enligl hovrätten uppenbarligen inle vara meningen. Vidare kan del inle vara rimligl atl en film som förbjudits för visning enligl biografförordningen skulle kunna "godkännas" av domstol för spridning och visning enligt den särskilda lagsliftningen. Lagförslagen stämmer alltså inte överens med biografförordningen. Enligl hovrättens uppfattning är del med hänsyn till dessa komplikationer tveksamt om en provisorisk lag om videovåld också bör omfatta filmen. Fördelarna med att undvika omotiverade skillnader mellan behandlingen av likartade uttrycksformer torde emellertid vara så slora att hovrätten - med framhållande av nyss nämnda konsekvenser - inte motsätter sig all en lagreglering avser inle bara videogram ulan också film. Statens filmgranskningsråd förklarar sig ha svårt atl se de praktiska konsekvenserna, men hänvisar lill atl möjlighelen att visa icke godkända filmer hittills inle synes ha medfört allvarligare olägenheler.

Undantaget för filmer som har godkänts för visning av biografbyrån, liksom för videogram med samma innehåll, tillstyrks uttryckligen av flera remissinsianser, t. ex. Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges polischefer. Sveriges författarförbund (majoriteten) framhåller alt den nämnda begränsningen av bestämmelsens räckvidd är principiellt viktig. Men förbundet frågar sig om den är adekvat. Nu gäller generellt, all godkännande från censurens sida inte fritar producent och distributör från ansvar för brott. Detta är ju självfallet då det gäller frågor som censuren inle alls har alt beakta 1. ex. ärekränkning. Men även en missbedömning från censurens sida kan förekomma. Givetvis kommer godkännandet enligl förbundet atl ha slor belydelse när domstolen skall bedöma den subjektiva slraffbarheten, men objektivt kan elt censurgodkännande inte hindra en

 

Prop.  1980/81:176                                                                63

domstol från att klassa filmen som brottslig enligt brottsbalken. Om den föreslagna provisoriska lagstiftningen sä småningom skulle komma att inarbetas i brottsbalken, är del enligt förbundet självfallet inte möjligt att från straffbestämmelsen göra undantag för sådant som passerat censuren (om den skulle finnas kvar).

Den föreslagna straffskalan kommenleras av minoriteten i videogramut­redningen, som ifrågasätter om denna har lillräcklig preventiv effekt. Med tanke pä videomarknadens framtida omfattning och möjligheterna atl göra stora pengar på våldsinslagen behöver straffskalan enligl Sveriges författar­förbund (majoriteten) sannolikt innefatta möjligheten att döma lill två års fängelse i fall av grov överträdelse. Annars är risken stor att påföljden inte får allmänprevenliv verkan och att ohederliga företagare hyr sig ansvariga utgivare som får sitta av eventuella fängelsestraff. Under den provisoriska lagstiftningens fid bör enligt förbundet den föreslagna sfrafflatituden dock vara tillräcklig.

Mot förslaget alt tills vidare låta prövningen av de berörda förbudsfrågor­na handläggas i den ordning som vanligen gäller för broltmålsprocessen har JK och Sveriges domareförbund ingen erinran. Sveriges författarförbund (majoriteten) erinrar om att frågan huruvida videogram skall omfattas av en yttrandefrihetsgrundlag f. n. behandlas av ytlrandefrihetsutredningen. Om lagsliftningen utformas i enlighet med utredningens debatlbelänkande, kommer frågan om straffbarhet inom den sektor som nu avses att falla under grundlagen och således bli prövad i den särskill utformade yttrandefrihets-räliegången, efter mönsler av nuvarande tryckfrihetsförordning. Den i departementspromemorian föreslagna lagstiftningen tar enligt förbundet inte hänsyn till detta - tanken synes vara atl mål enligt denna särlagstiftning skall behandlas av tingsrätt i vanlig sammansättning. Förbundet påpekar alt detta skulle innebära atl man fram till dess att en ny yttrandefrihetsgrundlag träder i krafl skulle kunna få ett antal avgöranden som inte bygger på de särskilda yttrandefrihetsvärderingar som tryckfrihetsförordningen kräver och som nu också gäller för radio och TV. En sådan utveckling vore inte lämplig enligt förbundet. Förbundet föreslär därför aff den interimistiska lagstiftningen anknytes till rättegången enligt tryckfrihetsförordningen, dvs. att åtal skall väckas av JK, att ansvarsfrågan prövas av jury med de konsekvenser därav som följer enligt tryckfrihetsförordningen saml att myndigheter och jury underkastas tolkningsregeln i 1 kap. 4 § tryckfrihets­förordningen.

Atl övervakningen av de föreslagna förbudsreglerna skulle innebära ganska stora problem påpekas från flera håll. t. ex. av Svea hovrätt och Föreningen Sveriges polischefer. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt nämner att en uthyrare exempelvis kan underlåta att på hyreskontrakten ange vilken typ av videogram, som uthyrningen avser. Han kan också låta bli aft ange hyresmannens ålder i kontraktet. 1 sådana fall synes del enligl överåklagaren  vara mycket svårt alt  i  efterhand  ingripa mot  olovliga

 

Prop.  1980/81:176                                                                 64

uthyrningar. Vad gäller försäljning av videogram ligger det enligt överåkla­garen i sakens natur alt övervakningsmöjligheterna är i det närmaste obefintliga. Rikspolisstyrelsen noterar att huvudansvaret för tillsynen läggs på polisen. Därför förtjänar det enligt styrelsen att påpekas all polisen inle får göra någon konlroll hos personer eller företag, som yrkesmässigt ägnar sig ål uthyrning och försäljning av videogram annat än i fall som föranleds av en brottsutredning. - Rikspolisstyrelsen påpekar vidare all förhör med dem som hyrt eller köpt videogram regelmässigt blir behövliga när brott misstänks. Dessa kommer i en del fall att gälla barn. Förhör med barn, låt vara att barnet självt inle är misstänkt för att ha begått något brott, kan enligl rikspolisstyrelsen vara lill men för barnet och bör undvikas. Del kan vidare inle uteslutas att tvångsåtgärder måsle företas för all söka efler föremål eller handlingar, som skall las i beslag. Skulle en sådan åtgärd gälla elt barn blir den självfallet ytterst tvivelaktig. - Rikspolisstyrelsen framhåller också alt en fråga som inle berörts i promemorian är effekten av atl skilda polis- och åklagarmyndigheter och domstolar granskar samma våldsinslag men kom­mer till motsatta avgöranden. Ett inslag som förbjuds i en landsända - och fått reklam på grund av ingripande från polisen - frias kanske i en annan del av landet. Det kan enligt rikspolisstyrelsen befaras en viss förvirring i tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen. Även Sveriges författarför­bund (majoriteten) diskuterar hur efterlevnaden av den föreslagna lagen skall övervakas. Om man som förbundet utgår från alt överträdelser bör behandlas av jury, sker detta efter åtal av JK. JK har enligt förbundet i dag knappast möjlighel all följa vad som händer på videomarknaden (tusentals titlar). Han får alltså förlita sig på anmälningar från allmänheten - eventuellt via polismyndighet. Den del av allmänheten som har eget intresse av våldsvideogram lär emellertid inte anmäla eventuella överträdelser, och övriga människor ägnar förmodligen inte sin lid lill att granska marknaden. En föga kostnadskrävande övervakning kan enligl förbundel åstadkommas på annan väg. Enligl nuvarande lag måste ett s. k. pliktexemplar av varje utgiven film, videogram, fonogram och radio- och tv-program lämnas lill Arkivet för Ljud och Bild (ALB) - ett nytt statligt verk som tillkom 1979. För atl ge JK möjlighel all i rimlig tid ingripa mot överträdelser mot den nya lagen bör man enligt förbundel överväga att låta pliktexemplaren passera JK på vägen till detta arkiv. Med hjälp av en tjänsteman i sitt kansli skulle JK i så fall rutinmässigt kunna följa utgivningen och kontrollera titlar som förefaller ligga på gränsen till det lillåtna. Förbundel framhåller atl den berörde tjänstemannen av praktiska skäl myckel väl kan ha sin arbetsplats på Arkivet för Ljud och Bild.

Utöver de instanser som förordar atl beskrivningen av del otillåtna våldet utgår från biografförordningen och i samband därmed rekommenderar möjligheten till en frivillig förhandsgranskning hos biografbyrån framhåller även andra remissinstanser möjligheten att anordna en sådan frivillig förhandsgranskning. Till dessa instanser hör hovrätten för Övre Norrland och

 

Prop. 1980/81:176                                                                  65

Sveriges frikyrkoråd. Hovrätten antar att branschens förhoppningsvis redan påbörjade självsanering trols allt får en rimlig effekt och att videogramsäl-jarna inte begär förhandsgranskning av annat än ell förhållandevis lilel antal videogram (och filmer), nämligen i de fall då säljaren är tveksam om videogrammet (eller filmen) innehåller otillåtna våldsinslag eller inte. Hovrätten går inte närmare in på frågan om de författningsändringar som skulle behövas för att kunna genomföra en sådan frivillig förhandsgransk­ning. I allt fall torde enligt hovrätten ändringar i biografförordningen och instruktionen för statens biografbyrå samt justeringar i den föreslagna lagen bli nödvändiga. Samhällsveienskapliga fakultelsnämnden vid Stockholms universitet påpekar atl del är möjligt att erbjuda branschens representanler rådgivning beträffande tillämpningen av den provisoriska lagsliftningen. Sådan rådgivning kunde enligl fakultelsnämnden lämpligen ges av personer med erfarenhet från arbelel i barnfilmnämnden, filmgranskningsrådet och statens biografbyrå.

Från flera håll föreslås elt system enligt vilket en ansvarig utgivare för ett videogram alltid skall utses. En liknande synpunkl förs fram från radiobran­schens samarbetsräd, som framhåller alt del är en allvarlig brist i de presenterade lagförslagen att kontrollen av utbudet och ansvarigheten skall åläggas radiofackhandeln. Det finns enligt samarbetsrådet ingen rimlig praktisk möjlighel för den enskilde radiofackhandlaren atl kontrollera det sortiment han fått från etl anlal olika videofilmsleverantörer. Den enskilde radiofackhandlaren har heller ingen kompetens atl avgöra var gränserna går för del extrema våldet och heller inte exempelvis vilken hänsyn som kan las till konstnärliga aspekter när det gäller våldsinslag i filmerna. Det enda rimliga förfarandet är enligl samarbetsrådet alt ålägga distributören, dvs. den som importerarfärdiginspelade videofilmer eller tar inen s. k. master för mångfaldigande i Sverige, att genomföra denna granskning och vara ansvarig för sina distribuerade filmer.

Den närmare utformningen av det allernaliv som innefattar förbud mot spridning av våldsskildringar lill barn under 15 år kommenleras i ett par fall. Svea hovrätt anser aft ett undantag från straff för gärningar som med hänsyn lill omständigheterna är försvarliga synes rimligt även vid etl spridningsför­bud som riktar sig enbarl lill barn. Enligt skolöverstyrelsens mening bör övervägas om inle myndighetsåldern 18 år skulle vara en lämpligare åldersgräns än 15 år. Skolöverstyrelsen menar all man i promemorian i detta sammanhang har bortsett från att kvalificerat våld av det slag som förekommer i videogram knappasi skulle passera som lämpligt ens för vuxna vid biografbyråns granskning. Del går därför enligl skolöverstyrelsen inte att dra en parallell i detta avseende när det gäller biograffilmer och video­gram.

Den närmare utformningen av det alternativ som innebär ett generellt spridningsförbud beträffande skildringar av kvalificerat våld diskuleras i flera remissvar.

 

Prop.  1980/81:176                                                                 66

JK år tveksam till den användning som uttrycket sadism fått. Som lagtexten utformats synes den enligt JK utgå från atl sadism ulgör en närmare bestämning till eller exemplifiering av rått eller hänsynslöst våld. Om man endast avser sådana former av sadism, som kan betecknas som råa eller särskilt hänsynslösa, torde ordet sadism enligt JK vara obehövligt i beskrivningen. Är däremot avsikten alt förbjuda alla skildringar av våldsanvändning som har karaktär av sexuell perversion bör uttrycket sidoordnas med rått eller hänsynslöst våld.

Flera remissinstanser tar upp den föreslagna regeln atl förbud inte gäller om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Juridiska fakidteisnämnden vid Lunds universilel erinrar om atl det i promemorian sägs bl. a. att i verk som är konstnärligt syftande sammanhanget kan berättiga bildsekvenser med våld som är grovt. Fakultetsnämnden är inle hell övertygad om hållbarheten av detta argument. De psykiska skadeverkning­arna av en våldsskildring kan knappasi bli mindre av att skildringen är konstnärligt gjord, snarare iväriom. Härtill kommer enligt fakultelsnämn­den svårigheten all avgöra vad som har konstnärligt syfte eller konstnärligt värde, en svårighet som kan framkalla stor osäkerhet i rättstillämpningen. Sveriges författarförbund (majoriteten) anser att del självfallel måsle finnas en försvarlighelsregel, som tillåter visning av grovt våld där delta är konstnärligt befogal eller motiverat av behovet av information om faktiska förhållanden. Om man så önskar är del enligt förbundet naturligtvis möjligt alt vända på lagtexten så atl man först betonar rätten atl i konstnärlig eller informativ framställning visa grovt våld och att man därefter uttrycker förbudet som elt undantag från denna rättighet. Tolkningsproblemen förblir dock desamma enligl förbundet. Minoriteten i Sveriges författarförbund anser all det i många fall finns ell primärl intresse av att få visa våldsskildringar. Det är inle rimligt alt dessa - om de t. ex. avser verkligt våld - betecknas som "gärningar" och måsle försvaras enligl en undantagsbe­stämmelse. Det är uppenbart, att redan många dokumentärfilmare måste få överväga om det de anser angeläget att visa kommer alt godtas som försvarligt undantag från det absoluta förbudei. I än högre grad kommer naturligtvis de som visar våld som ell led i en konstnärlig skildring att ha anledning atl tveka, eftersom de kan få räkna med att hela deras produkt kan betraktas som ickenödvändig. Det räcker i detta sammanhang att peka på åtskillig redan klassisk internationell film med avancerade våldsinslag. Om en sådan film inte passerat censuren - oavsett om den inte ens lämnats dit för granskning eller evenluellt inle godkänts för offentlig visning - kan den alltså inte visas i en filmstudio, med mindre den av hänsyn till försvarlighetskrile-riel anses som etl undantag från huvudfallet. Det framslår mot denna bakgrund för minoriteten i författarförbundet som uppenbart att försvarlig-helskrileriet måste byggas in direkt i huvudbedömningen. Om så inte sker kommer bestämmelsen att få en betydligt vidare verkan än utredningsmän­nen rimligen avsett, eftersom den omedelbart leder till självcensur på flera

 

Prop. 1980/81:176                                                                 67

områden. Även RFSU markerar viklen av alt garantierna för atl försvarliga våldsskildringar inle ska träffas av lagen ägnas den största omsorg. Ett förbud mot det grövsta videovåldel får enligt RFSU på inga villkor leda till ingrepp mol t. ex. information om det våld som utövas av terrorregimer.

En lag om videogram bör enhgt Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB inte omfalta videogram med samma innehåll som program som förekommit i rundradiosändning. Sveriges Radio konstaterar all man inom programbolagen är starkt medveten om del särskilda ansvar som ligger i all man i och för sig har rätt all utsända malerial som ej tillåts för biografvisning. Detta ansvar accentueras ytterligare genom ovanstående undanlag från en evenluell lag om videogram.

Närradiokommiltén godtar att försöksverksamheten med närradio inle skall omfattas av den provisoriska regleringen.

Rikspohsstyrelsen ifrågasätter om inte 1 § i detta alternativ bör ha ett tillägg innebärande all även icke yrkesmässig distribution av våldsvideogram till barn under 15 år förbjuds. Atl förhindra våldsulbudel lill barn bör enligt rikspolisstyrelsen vara den primära uppgiften. Då skulle "langning"" till barn kriminaliseras och ansvar läggas på föräldrar och andra vuxna. Det torde nämligen enligt rikspolisstyrelsen vara omöjligt atl hell hindra all en svart marknad uppslår och all en inte helt obetydlig icke yrkesmässig distribution kommer att finnas.

Skolöverstyrelsen ser en risk alt en lagstiftning enligt alternativet med förbud mot spridning av kvalificerat våld skulle kunna leda till en privat införsel av videogram och filmer med inslag av grovt våld. Enligt skolöverstyrelsens mening bör därför förbud mol prival införsel av sådana alster allvarligt övervägas.

 

Prop.  1980/81:176                                                              68

Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget

Förslag till

Lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med

inslag av våld

Härigenom föreskrivs följande.

1  § Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mol människor eller djur får inle i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femlon år eller spelas upp för dem vid särskilt anordnade visningar.

2  S Denna lag gäller inte

 

1.    offenlliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m..

2.    filmer som statens biografbyrå har godkänl för visning för någon åldersgrupp av barn under femlon år vid prövning enligt nämnda förordning eller videogram med samma innehåll,

3.    sändningar av televisionsprogram som sker med slöd av 5 § första eller Iredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio.

 

3  § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 §. skall han dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader.

4  § Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådanl brott skall förklaras förverkade, om det inle ar uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

 

Prop.  1980/81:176                                                                69

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-03-17

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 16 mars 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 12 mars 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Claes Örn.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

 

Prop.  1980/81:176

70

 

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde

1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullslen. Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson, Wirtén. Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till lag om förbud mol spridning till barn av filmer och videogram med inslag av våld.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Jag förordar alltså i överensstämmelse med lagrådsremissen att en särskild lag införs enligt vilken filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mol människor eller djur inle får i yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid en särskilt anordnad visning när barn under denna ålder är närvarande.

Begränsningen av lagens räckvidd till verksamhet som bedrivs yrkesmäs­sigt eller annars i förvärvssyfte bör ytterligare kommenteras något. Som jag ser det är en sådan begränsning nödvändig såvitt gäller fall då videogram eller filmer lämnas ul till barn. Överlåtelser eller utlåning som sker från enskilda personer utan förvärvssyfte - t. ex. föräldrar - måste rimligen motverkas med andra medel än kriminalisering. Däremot skulle det från saklig synpunkt möjligen kunna ifrågasättas att låta även offentliga visningar för barn ulan förvärvssyfte omfattas av den nya lagen. Det skulle därigenom bli förbjudet atl visa videogram med innehåll av nu aktuellt slag på exempelvis ungdomsgårdar, när barn under femton år är närvarande, också i fall då visningen inte sker yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte. Även här måste emellertid gälla atl man bör lita lill andra medel än straffbestämmelser.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 mars 1981.

 

Prop.  1980/81:176                                                                71

Enligt min mening är det också svårt att komma ifrån att en särskild restriktion med sikte på allmänna sammankomster, låt vara endast för barn. skulle strida mot de principer för mötesfriheten som finns uttryckta i 2 kap. I § och 14 § första stycket regeringsformen.

Jag hemställer alt regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen alt anta förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all  genom   proposition   föreslå   riksdagen   att   anta   det   förslag  som föredraganden har lagl fram.

 

Prop.  1980/81:176                                                            72

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................................. ....... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..............................         1

Förslag till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och

videogram med inslag av våld.......................................... ....... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1981 . . 3

1          Inledning.................................................................... ....... 3

2          Allmän motivering ......................................................        4

 

2.1          Bakgrunden.......................................................        4

2.2          Departementspromemorian...............................        5

2.3          Remissutfallet.................................................... ...... 7

2.4          Föredragandens överväganden  ...................... ...... 7

 

3          Upprättat lagförslag ..................................................      12

4          Specialmotivering ...................................................... .... 12

5          Hemställan................................................................. .... 18

6          Beslut......................................................................... .... 18

Bilaga 1 Departementspromemorian (Ds Ju 1980:14) Våldet i video­
gram m. m. Förslag angående lagstiftningsåtgärder               19

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena över depariemenls-

promemorian Ds Ju 1980:14 ................................      53

Bilaga 3 Del remitterade lagförslaget ..............................      68

Utdrag av lagrådels protokoll den 17 mars 1981    ..... ■. . .  69

Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1981     70

GOTAB, Stockholm 1981