Prop. 1980/81:172

Regeringens proposition

1980/81:172

om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling;

beslutad den 19 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar.

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tillämpningsområdet för lagen om dödande av förkommen handling utvidgas till att omfatta vissa typer av obligationer och förlagsbevis. Det gäller sådana obligationer och förlagsbevis som är ställda fill viss rnan eller till viss man eller order och som har utfärdats genom Värdepapperscentralen VPC Akfiebolags försorg. Vidare skall lagen kunna tillämpas på s. k. bankcertifikal, dvs. innehavarobligationer som utges av banker och som har en löpfid på högst ett år.

I propositionen föreslås slutligen en förenkling av själva dödningsförfa-randet vid domstol.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1982.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 172

1 §2

Löpande skuldebrev, växel, kon-nossement eller annan handling, vars föreleende utgör villkor för rätt atl kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, må, där antagas kan att handlingen förstörts eller eljest förkornmil, dödas på begäran av den, som förlorat handlingen. Lag samma vare i fråga om aktiebrev och pantbrev, så ock beträffande intecknad förskrivning, som är ställd till viss man.

Denna lag äge ej tillämpning å banksedlar eller obligationer.

Löpande skuldebrev, växlar, kon-nossement eller andra handlingar vilkas föreleende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att påkalla fullgörande av någon annan förpliktelse/ör, om del kan antas atl handlingen har förstörts eller kommit bort, dödas på begäran av den som har förlorat handlingen. Delsamma gäller i fråga om aktiebrev och pantbrev, liksom belräffande inlecknade fordringshandlingar som är ställda lill viss man.

Denna lag tillämpas inte på banksedlar. Den lillämpas inte heller på obligationer eller förlagsbevis utom i fråga om

1. obligationer och förlagsbevis som har ställts tdl viss man eller till viss man eller order och som har utfärdats genom Värdepapperscenlralen VPC Aktiebolags försorg, eller

2. obligationer med en löplid på högsl elt år som har siällis till innehavaren och som utges av bankinslitul.

Har sökanden visal sannolika skäl, all handlingen/ör/!0«om förstörts eller eljest förkommit, föreläg-ge rälien honom an å viss dag fullfölja ansökningen; och uifärde rätten offentlig stämning, som genom rättens försorg kungöres i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall införas i tidningens första nummer för januari, april, juli eller oktober månad; och skall vid insaltande av dag för ansökningens fullföljande iakttagas, att minsl ett och högsl två år komma att förflyta mellan dagen för kungörandet och den dag, som utsattes för ärendets fullföljande.

Stämningen skall innehålla, jämte beskrivning av handlingen, att sannolikaskäl visats för sökandens uppgift att den för honom förkornmil, ävensom tillkännagivande att, om någon innehar handlingen eller vet atl den finnes i behåll, han bör därom hos rätten göra anmälan sist å den för ärendets fullföljande utsatta dag.

Har stämningen icke blivit i rätt tid införd i Post- och Inrikes Tidningar och möter på grund därav hinder för ärendets företagande å den utsatta dagen, äge rätten utsätta ny dag för ansökningens fullföljande samt utfärda och kungöra offentlig stämning på

Har sökanden gjort sannolikl att handlingen har förstörts eller kommit bort, skall rälien utfärda en offentlig stämning, som genom rättens försorg kungörs i Post- och Inrikes tidningar. Kungörelsen skall införas i tidningens första nummer för januari, april, juli eller oktober månad.

Stämningen skall innehålla en beskrivning av handlingen samt uppgif t om att sökanden har gjort sannolikt att handlingen har förstörts eller kommit bort. I stämningen skall vidare den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till rätten senast en viss angiven dag. Denna dag skall bestämmas så att minsl ett och högst två år kommer atl förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden skall underrättas om innehållet i stämningen.

Innan fullföljd ansökning företages tdl avgörande, förelägge rätten sökanden att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga stämningens utfärdande inträffat omständighet som kan tjäna tdl upplysning i saken, såsom att ränta eller vinstutdelning uppburits eller på grund av handlingen krav eller påminnelse skett hos gäldenären.

Finner rätten, vid prövning av ansökningen, någon omständighet ej hava förekommit, som utvisar, att handlingen/iVines i behåll, eller giver skälig anledning till antagande att så är fallet, varde handlingen genom beslut av rätten dödad.

Belräffande pantbrev och inlecknad fordringshandling skall beslutet tilUka innehålla erinran, alt det ej innebär dödande av inteckningen.

Sedan liden för anmälan enligl 6 § andra stycket har gått ul, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid atl någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning till antagande att handlmg-en finns i behäll, skall handlingen dödas genom beslul av rätten.

Beträffande pantbrev och intecknade fordringshandlingar skall beslutet innehålla en erinran om alt beslutel inte innebär all inteckningen dödas.

13 §5

Hava tio år förflutit från det pantbrev eller annan inteckningshandling, om vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den intecknade egendomens ägare åska alt inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, göre ansökan därom, då fråga är om

Är del inle känt var etl pantbrev eller någon annan inteckningshandling///i«j och har tio år förflutit från det att handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller / övrigt företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade egendomens ägare ansöka att inteckningen dödas trols atl handhngen inte kan företes. Ansökan som avser ett pantbrev skall

Nuvarande lydelse

pantbrev, hos den rätt, under vilken fastigheten lyder eller i skeppels hemort eller i den ort, där skeppsbygget utföres, och eljest hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivningsmyndighet är. Kan det antagas atl pantbrev tillkommit på sådant sätt eller kommit ur ägarens hand under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsättning, mä ansökan göras ulan hinder av att nyss angivna lid ej förflutit. Sedan ansökningen, där så ske kan, på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast antecknade innehavaren av handlingen, utförde rätlen offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagivande att, om någon innehar handlingen eller har kännedom om att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr alt inteckningen eljest dödas, hos rätten göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföljande utsattes. Sådan dag må ej sällas lidigare än sex månader efter kungörelsens införande i Posl- och Inrikes Tidningar.

Fullföljes ej ansökningen å utsatt dag vare den förfallen.

Finner rätten, vid prövning av ansökningen, någon omständighet ej hava förekommit som utgör skälig anledning atl låta inteckningen fortfarande gälla, förordne rätten all

Föreslagen lydelse

göras hos den rätt under vilken fastigheten lyder eller i skeppels hemort eller i den ort där skeppsbyg-gel utförs. Ansökan som avser någon annan inteckningshandling skall göras hos rätten i den ort där vederbörande inskrivningsmyndighet finns. Kan det anlas alt ett pantbrev har tillkommit på sådant sätt eller har kommit ur ägarens hand under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsällning, får ansökan om dödande av inteckningen göras även om den nyss angivna tiden ej har förflutit.

Den som senast har antecknats som innehavare av handlingen skall, om det kan ske, delges ansökningen i enlighet med vad som föreskrivs om delgivning av stämning i tvistemål. Rätten skall därefter utfärda en offenllig stämning, som skall kungöras på det sätl som anges i 6 §. Stämningen skall innehålla en beskrivning av handlingen. I stämningen skall vidare den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendei uppmanas att anmäla detta till rätten senast en viss angiven dag. Denna dag skall bestämmas så atl minst sex månader kommer atl förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden skall underrättas om innehållet i stämningen.

Sedan tiden för anmälan enligt andra stycket har gått ut, skall rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid atl någon omständighet inte härföre-kommit som utgör skälig anledning

Nuvarande lydelse

inteckningen må, på därom hos vederbörande inskrivningsmyndighet gjord ansökan, dödas ulan handlingens föreleende.

Rätlen skall underrätta inskrivningsmyndigheten om ansökan som / första stycket sägs för anteckning i faslighelsboken eller annan inskrivningsbok varom fråga är. Vad nu sagts om ansökningen skall ock gälla rätlens slutliga utslag i ärendet; dock må, då ansökningen avslagits, anteckning ej verkställas förrän utslaget vunnit laga kraft.

Föreslagen lydelse

att låta inteckningen fortfarande gälla, .skall rätten förordna att inteckningen får dödas utan handlingens företeende efter ansökan om detta hos vederbörande inskrivningsmyndighet.

Rätten skall underrätta inskrivningsmyndigheten om en ansökan som har gjorts enligt första stycket och om rätlens slutliga beslia i ärendet. Inskrivningsmyndigheten skall anteckna detta i faslighelsboken eller annan inskrivningsbok. Har ansökningen avslagits, skall anteckning om detta dock inte göras förrän beslutel har vunnit laga kraft.

Prop. 1980/81:172 '

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling

1 Inledning

Lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling (mortifikaiionsla-gen) ger möjlighel all döda handlingar som har förstörts eller förkornmil. Den är tillämplig på bl. a. vissa typer av värdepapper. Banksedlar och obligationer är dock undantagna från lagens tillämpningsområde.

I skrivelse den 21 december 1979 lill juslitiedepartementet har Värdepapperscenlralen VPC Aktiebolag föreslagit atl lagen ändras så alt det blir möjligt att döda obligationer och förlagsbevis som inte är ställda till innehavaren. Frågan om en sådan ändring behandlades vid en hearing den 26 september 1980 som jusfitiedepartementet höll med företrädare för bankinspektionen. Post- och Kreditbanken, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund och VPC. Vid hearingen framförde Svenska bankföreningen önskemål om atl lagen även ändrades så att den blev tillämplig på s. k. bankcertifikal, dvs. obligationer med en löplid på högsl etl år. Föreningen har därefter i skrivelse den 13 oktober 1980 till juslitiedepartementet närmare utvecklat skälen till denna ståndpunkt.

De frågor som sålunda har aktualiserats behandlas i det följande. I detta sammanhang las även upp en fråga om förenkling av dödningsförfarandet enligt mortifikalionslagen.

Under lagsliftningsärendets fortsatta beredning har samråd skett, förutom med dem som deltog i hearingen, med företrädare för riksgäldskonloret, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, Sveriges advokatsamfund. Sparbankernas bank och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

I lagstiftningsärendet har konlakl även tagits med justitiedepartementen i de andra nordiska länderna.

Prop. 1980/81:172 8

2 Mortifikalionslagen

2.1 Tillämpningsområdet m. m.

Den som har förlorat etl löpande skuldebrev, en växel, ett konnossement eller någon annan handling, vars företeende utgör villkor för rätl alt kräva betalning eller påkalla fullgörande av någon annan förpliktelse, kan enligt 1 § mortifikalionslagen få handlingen dödad, om det kan antas atl den har förstörts eller på annat sätt förkommit. Detsamma gäller i fråga om akliebrev och pantbrev samt intecknad förskrivning som är ställd till viss man. Lagen är inle tillämplig på banksedlar och obligationer. Undantaget för obligationer gäller även obligationskuponger. Lagen är alltså tillämplig främst på s. k. presentationspapper med undantag för banksedlar och obligationer.

Beträffande bakgrunden till dessa regler kan följande nämnas.

Särskilda kommitterade avgav år 1907 ett förslag till lag om dödande av bortkomna handlingar. På grundval av de kommitterades förslag utarbetade försäkringslagstiftningskommittén ett förslag till lag om dödande av förkommen handling (SOU 1925:25). Kommittén fann all elt behov av dödnings-förfarande hade gjort sig särskill gällande i fråga om sådana handlingar vilkas företeende utgjorde villkor för rätt atl kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse. Det ansågs allmänt att sådana s. k. presentationspapper borde kunna bli föremål för dödande. Denna gmndsats kom också i kommitténs förslag till uttryck i en särskild paragraf. Som exempel på handlingar av angivet slag nämnde kommittén löpande skuldebrev, dvs. skuldebrev som hade ställts fill innehavaren eller till viss man eller order.

Försäkringslagstiflningskommittén ansåg sig inte kunna förorda att ett dödningsförfarande infördes även beträffande skuldebrev som hade ställts fill viss man. Ett sådant skuldebrev (s.k. enkelt skuldebrev) utställdes nämligen endast för att tjäna som bevis för gäldenärens utfästelse, varför det för borgenärens rätt att kräva betalning ej var nödvändigt att skuldebrevet företeddes. Beträffande intecknade skuldebrev som hade ställts till viss man ansåg kommittén dock sådana förhållanden föreligga att lagen borde tillämpas även på dem. Kommittén fann att lika starka skäl som talade för möjligheten att döda presentationspapper förelåg beträffande aktier. Ej sällan utställdes dessa till innehavaren och blev därigenom löpande. Kommittén pekade också på att aktier som var ställda fill viss man kunde förses med blancoindossament, varefter de omsattes på samma sätt som innehavaraktier.

Beträffande obligafioner hänvisade kommittén till 1907 års förslag, som innebar att dessa handlingar borde undantas från dödande. Enligt 1907 års förslag kunde ett dödningsförfarande beträffande svenska obligationer medföra en viss risk för utländska innehavare av sådana obligafioner. Det låg nämligen i sakens natur att dessa innehavare måste förbli i okunnighet om dödningsförfarandet. Kommittén fann dessa betänkligheter tillämpliga även

Prop. 1980/81:172 9

beträffande aktier som salufördes på den ulländska marknaden. Kommittén föreslog atl det skulle ankomma på regeringen att förordna atl dödande inle fick äga rum av sådana obligationer eller aktier som prövades ägnade att i större omfattning vinna avsättning utom riket.

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken hade hemställt alt statsobligationer och med dem likställda obligafioner liksom kuponger skulle hell undantas från lagens tillämpning, föreslog departementschefen i prop. 1927:9 med förslag till lag om dödande av förkommen handling att i lagen skulle tas upp en bestämmelse, enligt vilken obligationer som hade utfärdats av svenska staten, av Sveriges allmänna hypoteksbank eller av Konungariket Sveriges sladshypotekskassa skulle vara undantagna från det föreslagna dödningsförfarandet. Departementschefen anförde att syftel med kommitténs förslag atl regeringen beträffande vissa handlingar kunde förordna att dödande ej fick äga rum i huvudsak torde bli tillgodosett, om man från lagens fillämpningsområde uteslöt statsobligationer och likställda obligationer. Om det mot förmodan skulle framdeles visa sig önskvärt att låta andra handlingar undantas, torde det enligt departementschefen vara lämpligare att ändra lagen än atl låta frågan avgöras i administrafiv ordning.

Vid riksdagsbehandlingen av proposifionen väcktes en motion (mot. 1927:1:65), vari framhölls alt andra obligationer än de som omfattades av den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle få sin ställning försämrad i förhållande till kommittéförslaget. I motionen pekades också på att det, om även andra obligationer skulle behöva undantas, var ett omständligt förfarande att i enlighet med departementschefens förslag ändra själva lagen.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande (ILU 1927:16) att en fullt tillfredsställande lösning inte stod att vinna på någon av de ifrågasatta vägarna. Eftersom utskottet inte kunde ge anvisning pä någon annan utväg som undanröjde svårigheterna, föreslog utskottet att alla obligationer, i likhet med banksedlar, skulle undantas från lagens tillämpningsområde.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

2.2 Dödningsförfarandet

Dödningsförfarandet enligt morfifikationslagen inleds med att den som har förlorat en handling skriftligen ansöker hos domstol om dödande av handlingen (2 §). Till ansökningen skall bifogas avskrift av handlingen eller sådana uppgifter om dess innehåll som behövs för att den skall kunna säkerl identifieras (3 §). Om ansökningen skall sökanden, när del kan ske, underrätta var och en som är betalningsskyldig på grund av handlingen. Avser ansökningen pantbrev eller intecknad fordringshandling, skall den intecknade egendomens ägare och den som senast har antecknats som innehavare av handlingen underrättas om ansökningen, när det kan ske (4§).

Prop. 1980/81:172 10

Innan domstolen meddelar beslut i ärendet kan den förelägga sökanden alt förebringa utredning om sådana omständigheter som kan inverka på saken. Därvid kan sökanden höras under sanningsförsäkran (5 §).

Har sökanden visat sannolika skäl att handlingen förstörts eller på annat sätt förkommit, skall domstolen förelägga honom atl fullfölja ansökningen "å viss dag". Domstolen skall vidare utfärda en offentlig stämning, som genom domstolens försorg kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall införas i tidningens första nummer för januari, april, juli eller oktober månad. Stämningen skall innehålla en beskrivning av handlingen samt upplysning om att sökanden har visat sannolika skäl för sin uppgift att handlingen har förkommit. I stämningen skall även tillkännages atl, om någon innehar handlingen eller vet att den finns i behåll, han bör anmäla detta hos domstolen senast den dag som har utsatts för fullföljande av ärendet (6 § första och andra styckena).

Mellan den dag då stämningen kungörs och den dag som har utsatts för fullföljande av ansökningen skall minst ett och högst två år förflyta (6 § första stycket andra meningen andra ledet). Om stämningen inte har blivit införd i Post- och Inrikes Tidningar "i rätt tid" och ärendet därför inte kan avgöras på den dag som har utsatts för fullföljande av ansökningen, kan domstolen utsätta en ny sådan dag (6 § tredje stycket).

Om ansökningen inte fullföljs på den utsatta dagen, förfaller den (7 §).

Innan domstolen avgör en fullföljd ansökan skall sökanden föreläggas alt förebringa utredning om huruvida det sedan den offentliga stämningen utfärdades har inträffat någon omständighet som kan tjäna lill upplysning i saken, såsom att ränta eller vinstutdelning har uppburits eller att krav eller påminnelser på grund av handlingen har skett hos gäldenären (8 § första stycket).

Finner domstolen när ansökningen avgörs att någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning till antagande att handlingen finns i behåll, skall domstolen besluta att handlingen dödas (8 § andra stycket). Beträffande pantbrev och intecknade fordringshandlingar skall beslutel även innehålla en erinran om att det inte innebär dödande av inteckningen (8 § tredje stycket).

Beträffande dödande av inteckningar finns särskilda bestämmelser i 13 §. De överensstämmer i stort sett med dem som nu har beskrivits. En skillnad är dock att den tid som skall förflyta mellan dagen för införande av kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar och dagen för fullföljande av ansökningen skall vara minst sex månader. Vidare dödas inte inteckningen omedelbart genom domstolens beslut. Vid ett bifall till ansökningen förordnar domstolen att inteckningen får dödas efter ansökan hos inskrivningsmyndigheten.

Prop. 1980/81:172 11

3 VPC-systemet

Genom lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering infördes ell nyll, ADB-baserat system för aktiehanlering. Systemet sköts av VPC, som ägs lill hälften var av staten och av fondkommissionärerna. I fråga om aktiebolag som är anslutna till della syslem handlägger VPC bl. a. uppgifterna att föra aktiebok, att införa aktieägare i aktieboken och att sända ut akliebrev. En anslutning till systemet är frivillig från aktiebolagens sida.

Ett aktiebrev kan ses som etl bevis om delägarrätt i ett aktiebolag. Aktiebrev utfärdas numera endasi lill viss man. I de flesta avseenden jämställs akliebreven med löpande skuldebrev. 1 VPC-systemet saknar akliebreven utdelningskuponger. Aktieutdelningen utbetalas på grundval av registrerade uppgifter om aktieägarna och deras aktieinnehav. Aktier som omhänderhas av förvaltare kan vara registrerade i förvaltarens namn. Varje ägares innehav av ett visst aktieslag representeras oftast av etl enda aktiebrev, som byts ut vid ändring i ägarförhållandet.

1 VPC:s bolagsordning har intagits en bestämmelse om atl VPC efler mönster av den förenklade aktiehanteringen skall, på det sätt som kan komma alt avtalas med obligationsmarknadens parter, biträda låntagare och långivare i obligationshanteringen. Genom ändring i 66 § lagen (1955:183) om bankrörelse har affärsbankerna fått rätt atl ge ul räntebärande obligationer (SFS 1979:1050). Motsvarande ändringar har gjorts i lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (SFS 1979:1051-1052). Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1980. Bankerna har ocksä nyligen börjat ge ut egna obligationer, s. k. bankobligationer. De obligationer som nu utfärdas genom VPC:s försorg är ställda till viss man eller order.

4 Ändringsförslag

I sin skrivelse den 21 december 1979 till justitiedepartementet anförde VPC att undantaget för obligationer i 1 § andra stycket mortifikalionslagen innebar en alltför vittgående inskränkning i lagens tillämpningsområde i och med att det numera fanns praktiska möjligheter i VPC-sysiemel alt utfärda obligationer som var ställda till viss man eller order. Belräffande obligationer och föriagsbevis som var ställda till viss man förelåg det enligt VPC:s åsikt samma behov av en dödningsmöjlighet som i fråga om aktiebrev vilka var ställda till viss man.

Vid den hearing som justitiedepartementet anordnade den 26 september 1980 uppgav VPC att den sammanlagda upplagan av förlagsbevis och skuldebrev som redan hade getts ut genom VPC:s försorg låg kring drygt 6 000 exemplar. VPC underströk all det var en betydande olägenhet att inte kunna döda sådana handlingar i fall då de kom bort och atl behovet av ett dödningsförfarande skulle komma atl bli än slörre när VPC började hanlera

Prop. 1980/81:172 12

obligationer som var ställda till viss man eller lill viss man eller order.

De som i övrigl deltog i hearingen instämde i VPC:s uppfattning atl morlifikalionslagens fillämpningsområde borde ulvidgas lill att omfalla även sådana obligationer och förlagsbevis som var ställda lill viss man eller till viss man eller order. Det rådde vidare enighet om att obligationer som var ställda till innehavaren alltjämt borde undantas från lagens tillämpningsområde.

Vid hearingen och i skrivelsen den 13 oktober 1980 till justiliedeparle-mentel uttalade Svenska bankföreningen att mortifikalionslagen även borde ändras så att del klarl framgick alt den var tillämplig på s. k. bankcertifikal, dvs. innehavarobligationer som har utfärdats av bank och som har en löptid på högsl ell år (se prop. 1978/79:165 s. 170 och 176; jfr 17 § lagen 1974:922 om kreditpolitiska medel). Enligt föreningen hade bankcertifikalen en del drag som gjorde atl del kunde ifrågasättas om de var obligationer. Bl. a. var cerlifikaten inte avsedda all få så vid spridning som obligationer i allmänhet. De riktade sig nämligen knappast till allmänheten utan huvudsakligen till företag och var avsedda all ersätta den s. k. specialinlåningen. Genom alt cerlifikaten emellertid i lagstiftningen hade betecknats som obligationer kunde mortifikalionslagen inle fillämpas på dem. Eftersom cerlifikaten utfärdades av ell flertal banker och var avsedda alt omsättas på en andrahandsmarknad, uppstod ett behov av att kunna sända cerlifikaten mellan säljare och köpare. På grund av de stora belopp som cerlifikaten löd på (mellan en och tio milj. kr.) var det risk för en stor ekonomisk föriust om ett certifikat kom bort. Om del blev möjligt all döda förkomna certifikat, skulle försäkrings- och transportkostnaderna kunna avsevärt nedbringas.

Vid hearingen förelåg enighet om att bankcertifikalen borde kunna dödas enligl mortifikalionslagen.

5 Motivering

5.1 Mortifikationslagens tillämpningsområde

5.7.7 Obligationer

Någon auktoritativ bestämning av vad som förstås med en obligation finns inte. I allmänhet avses emellertid med en obligation ett till innehavaren ställt skuldebrev som utfärdas för en viss del av ett visst skuldbelopp, eventuellt ett från början obestämt sådanl. Skuldebrevet är avsett för den allmänna rörelsen och utges i större antal (SOU 1969:13 s. 9). Obligationen är alltså etl masspapper på sätl som anges i 4 § skuldebrevslagen. Är obligationens räntekupong skild från obligationen, betraktas kupongen som ett självständigt innehavarskuldebrev. Om en obligation utfärdas till viss man, blir den inte längre en löpande handling i egentlig mening. Della hindrar dock inte atl handlingen ändå betraktas som ett masspapper (jfr SOU 1935:14 s. 53) och enligt 32 § tredje stycket skuldebrevslagen är all anse som etl presentations-papper. Oavsett om en obligation har formen av etl löpande eller enkelt

Prop. 1980/81:172 13

skuldebrev uppfyller den alliså del krav på presentalionspappersegenskap som har ställts upp i 1 § första stycket mortifikalionslagen. Atl lagen inle är tillämplig på obligationer framgår dock av undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket i den lagen.

Den nuvarande avgränsningen kom till av hänsyn till dem som ulomlands innehade svenska obligationer. Det kan ifrågasättas om detta skäl alltjämt är bärande. Motsvarande hänsyn har inle tagits till utländska innehavare av svenska aktier, och det är svårt att säga om risken för ett dödningsförfarande i Sverige har haft någon nämnvärd betydelse i dessa fall.

Vid den hearing som justitiedepartementet anordnade den 26 september 1980 förelåg emellertid enighet om att obligationer som är ställda till innehavaren alltjämt borde undantas från mortifikationslagens tillämpningsområde. Innehavarobligationer, främst statens premieobligationer, har nämligen en sådan spridning att det skulle finnas risk för rättsförluster, om dessa kunde bli föremål för dödning. I vart fall i ett övergångsskede skulle det dessulom innebära etl omfattande inventeringsarbete, om denna typ av obligationer skulle kunna dödas. I och för sig skulle man visserligen kunna göra lagen tillämplig endast på obligationer som utges i framtiden, medan äldre obligationer även i fortsättningen fick undantas från lagen. En sådan lagändring skulle emellertid uppenbarligen leda till praktiska komplikafioner. Till det nu sagda kommer att det inte har gjorts gällande att avsaknaden av en dödningsmöjlighet i fråga om innehavarobligationer i allmänhet skulle utgöra något egentligt problem. Jag anser därför att någon möjlighel att döda dessa obligationer i princip inte bör införas.

En särskild typ av innehavarobligationer, nämligen bankcertifikalen, företer emellerfid sådana särdrag alt det är svårt att i alla avseenden jämställa dem med vanliga innehavarobligationer. Bl. a. har bankcertifikalen knappast den masspapperskaraktär som utmärker andra innehavarobligafioner. Bankcertifikatens korta löptid - högst ett år - är en annan viklig skillnad. Under lagstiftningsärendets beredning har framkommit att det finns elt praktiskt behov av att kunna döda bankcertifikaten enligt mortifikafionsla-gen. Med hänsyn till deras ringa spridning .och korta löptid torde goda möjhgheter också finnas att i ett dödningsförfarande få fram utredning som fillfredsställer befogade rättssäkerhetsanspråk. Av dessa skäl förordar jag atl morfifikationslagen skall kunna tillämpas på innehavarobligationer med en löptid på högst ett år som utges av bankinstitut.

Också beträffande obligationer som är ställda till viss man eller till viss man eller order föreligger särskilda förhållanden. Sådana obligationer har hittills inte varit vanliga, men de torde bli det i framtiden. Man kan räkna med atl VPC kommer att ha hand om huvuddelen av dessa obligationer. De kommer då, på samma sätt som aktier, att ingå i en förenklad hantering där innehavaren eller förvaltaren registreras. VPC har upplyst att man f. n. har ärenden om dödande av förkomna aktier några gånger i veckan. Det finns anledning att anta att det kan uppkomma ett behov av dödning också av

Prop. 1980/81:172 14

förkomna obligationer, när antalet obligationer som hanteras av VPC ökar. Det bör vidare beaktas att risken för rättsförluster vid etl dödningsförfarande lorde vara lilen i del syslem för hanleringen som tillämpas av VPC. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag atl obligationer som är ställda till viss man eller till viss man eller order skall kunna dödas enligl mortifikalionslagen, om obligationerna har utfärdals genom VPC:s försorg.

Utanför VPC-systemet torde, som jag nyss sade, obligationer som är ställda lill viss man eller lill viss man eller order även i fortsättningen förekomma endast i ringa utsträckning. Jag bortser i detla sammanhang från sådana speciella lyper av obligationer som s. k. sparobligationer. Något nämnvärt praktiskt behov av en dödningsmöjlighet för dessa undanlagsfall föreligger knappast. Det finns inte heller beträffande dessa obligationer samma säkerhet mot oriktiga dödningar som den som VPC-systemet erbjuder. Slutsatsen blir därför atl en dödningsmöjlighet inte bör införas för andra obligationer som har ställts till viss man eller till viss man eller order än sådana som har utfärdats genom VPC:s försorg.

5.7.2 Förlagsbevis

Förlagsbevis är ett masspapper som kan ha formen av ett löpande skuldebrev, då det är ställt till innehavaren eller till viss man eller order, eller av ett enkelt sådanl, då del är ställt till viss man. Förlagsbevisen ger rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer. De placeras på marknaden på samma sätl som obligationer.

Ett förlagsbevis som har ställts till innehavaren eller till viss man eller order utgör etl sådant presentationspapper som anges i 1 § första slyckel mortifikalionslagen. I den juridiska litteraturen har emellertid hävdats att sådana förlagsbevis faller under obligalionsbegreppet enligt undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket mortifikalionslagen och därför enligl i vart fall grunderna för denna bestämmelse inte kan bli föremål för dödning (Burling i SvJT 1976 s. 136 f). Obligationer enligt mortifikalionslagen bör nämligen enligl detta synsätt vara alla löpande skuldförbindelser som utgör särskilda delar av en och samma "globalskuld", under förutsättning att dessa förbindelser uppenbarligen är avsedda att i enlighet med affärssed säljas på marknaden av penninginstitut (Burling s. 134). Det har emellertid också hävdats att denna bestämning av obligationsbegreppet i vad avser förlagsbevis skulle föra för långt (Walin, Lagen om skuldebrev, 1977, s. 296 not

2).

Även förlagsbevis som har ställts till viss man är enligt 32 § tredje stycket skuldebrevslagen all betrakta som presentationspapper. Också ett sådant förlagsbevis kan därför dödas enligt 1 § första stycket mortifikafionslagen, om del inte faller under obligationsbegreppet enligt undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket i denna lag.

Oavsett om förlagsbevisen vid en tillämpning av mortifikalionslagen skulle

Prop. 1980/81:172 15

kunna anses som obligationer eller inte företer de i praktiken åtskilliga drag som utmärker obligationer. Del kan räcka med atl peka på förlagsbevisens masspapperskaraktär och på deras funktion på kapitalmarknaden, där de i allmänhet uppfattas som obligalionsliknande värdepapper med sämre förmånsrätt än vanliga obligationer. 1 lagstiftningsärendet har framkommit att det inte finns någon anledning aft skilja mellan förlagsbevis och obligationer när det gäller möjlighelen att döda dessa handlingar.

Med hänsyn lill dessa omständigheter förordar jag alt det tas in en bestämmelse i mortifikalionslagen som innebär att förlagsbevis, på samma sätt som obligationer, kan dödas om de är ställda till viss man eller till viss man eller order och har utfärdats genom VPC:s försorg.

5.2 Dödningsförfarandet enligt mortifikationslagen

Har den som ansöker om dödande av en förkommen handling gjort sannolikt alt handlingen har förstörts eller kommit bort, skall domstolen förelägga honom att fullfölja ansökningen en viss senare dag. Samtidigt utfärdar rätten en offentlig stämning, där den som kan inneha handlingen eller som vet att handlingen finns i behåll uppmanas att anmäla detta senasl denna dag (6 § mortifikalionslagen). Fullföljs inte ansökningen på den utsatta dagen är den förfallen (7 § mortifikalionslagen). En sökande som av glömska eller annat förbiseende underlåter att fullfölja ansökningen på rätt dag måste alltså göra om ansökningen, med åtföljande kostnader och tidsfördröjning. I prakfiken brukar domstolarna ofta påminna sökanden någon tid innan ansökningen skall fullföljas. Domstolarna har dock inte någon skyldighet att göra detla.

Enligt min mening är denna ordning inte lillfredsslällande. Den infördes med hänvisning till att ärendet riskerade att bli oavslutat, om sökanden inte var skyldig att inom viss tid fullfölja sin ansökan (se SOU 1925:25 s. 28). Denna risk torde emellertid kunna undvikas genom alt domstolen av sig själv tar upp ärendet för slutlig behandling sedan liden för anmälan enligt den offenlliga stämningen har gått ut. Jag förordar därför atl en sådan ordning införs.

Enligt 8 § mortifikationslagen skall domstolen innan ärendet avgörs förelägga sökanden att förebringa utredning om huruvida det sedan den offentliga stämningen utfärdades har hänt något som kan ge upplysning i saken. Som exempel nämns i paragrafen alt ränta eller vinstutdelning har uppburits eller att krav eller påminnelser på grund av handlingen har sketl hos gäldenären. I de flesta fall torde domstolen redan när den förelägger sökanden att fullfölja ansökningen en viss dag förelägga honom all inkomma med en sådan utredning. Enligl min mening är del, om skyldigheten att fullfölja ansökningen avskaffas, en onödig omgång all sökanden alllid skall föreläggas att förebringa denna utredning innan ärendet avgörs. Det bör vara tillräckligt all domstolen enligl 5 § mortifikationslagen har möjlighet att

Prop. 1980/81:172 16

förelägga sökanden att förebringa en sådan utredning som kan inverka på saken, om delta skulle behövas innan slufiigt beslut fattas. Detta gäller särskilt om de nuvarande bestämmelserna ändras så, att inte bara den som kan inneha handlingen eller vet atl den finns i behåll ulan också var och en som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas i den offentliga stämningen att anmäla detta till rätten före den dag då ärendet skall avgöras. Det lorde då även vara lämpligt att sökanden underrättas om innehållet i stämningen.

Sammanfattningsvis förordar jag att domstolen i fortsättningen skall självmant ta upp ärendet till slutlig behandling sedan den tid som har angetts i den offentliga stämningen har gått ul samt att var och en som kan lämna upplysningar i ärendet skall i stämningen uppmanas atl göra detla före denna dag. Vidare skall sökanden underrättas om innehållet i stämningen. Bestämmelserna i 6 och 8 §§ mortifikationslagen bör alltså ändras i enlighet med detta, samtidigt som 7 § upphävs. Enligt min mening kan man även utan olägenhet undvara den särskilda bestämmelse i 6 § tredje stycket mortifikalionslagen som tar sikte på det fallet att den offentliga stämningen kungörs så sent att det inte hinner förflyta en tillräcklig tid innan ärendet skall avgöras. Det ligger i sakens natur att domstolen, om en sådan situafion undantagsvis skulle uppkomma, kan på nytt utfärda en offentlig stämning där en ny tid anges. Också denna bestämmelse bör därför utgå. Slutligen bör 13 § mortifikalionslagen, som handlar om dödande av pantbrev eller andra inieckningshandlingar, ändras i överensstämmelse med vad jag nu har sagt.

5.3 Ikraftträdande m. m.

De förordade lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser bör dock alltjämt tillämpas, om en ansökan om dödande har gjorts före ikraftträdandet.

6 Upprättat lagförslag

1 enlighel med det anförda har inom justitiedepartementet upprältats elt förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.

Förslaget bör fogas till prolokollet i detla ärende.'

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till propositionen.

Prop. 1980/81:172 18

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-03-16

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkonimen handling.

Förslagel har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Håkansson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslagel lämnas utan erinran.

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och stalsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenslam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson.

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt anta förslagel.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 mars 1981.

Prop. 1980/81:172 20

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. ....... 1

Propositionens lagförslag................................................ 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1981 .. 7

1 Inledning................................................................... ....... 7

2 Mortifikalionslagen.................................................... ....... 8

2.1 Tillämpningsområdet m. m................................ ....... 8

2.2 Dödningsförfarandet........................................ ....... 9

3 VPC-systemet........................................................... ..... 11

4 Ändringsförslag......................................................... ..... 11

5 Motivering ................................................................ ..... 12

5.1 Mortifikationslagens tillämpningsområde ........ 12

5.1.1 Obligationer........................................... 12

5.1.2 Förlagsbevis ......................................... ..... 14

5.2 Dödningsförfarandet enligt mortifikationslagen......... 15

5.3 Ikraftträdande m. m......................................... ..... 16

6 Upprättat lagförslag.................................................. ..... 16

7 Hemställan................................................................ ..... 17

8 Beslut........................................................................ 17

Utdrag av lagrådets protokoll den 16 mars 1981............ 18

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1981 .. 19

GOTAB 67828 Stockholm 1981