Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:165

Regeringens proposition

1980/81:165

om ändring i byggnadslagen (1947:385) m. m.;

beslutad den 19 mars 1981.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GEORG DANELL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändring i byggnadslagen (1947; 385) och byggnadsstadgan (1959; 612) i de delar som rör fastighetsägares skyldig­het att betala ersättningar för gatukostnader. De föreslagna ändringarna ger kommunerna ökade möjligheter atl täcka sina kostnader för gator och andra allmänna platser inom områden med stadsplan. Ändringarna innebär också en förenkling av hanteringsordningen för beslut om ersättningar för gatukostnader m. m. Ändringarna skall träda i kraft den I januari 1982.

1    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                               2

1    Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadslagen (1947; 385)' dels att 62-69 och 72 §§ skall upphöra att gälla, dels att mbriken närmast före 67 § skall utgå,

dels att 56-61 och 155 §§ samt rubriken närmast före 56 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Om ersättning för gatumark

Föreslagen lydelse

Om gatukostnader m.m.

56 §

Ägare av fastighet som är belä­gen vid gata och som överensstäm­mer med tomtindelning är skyldig att ersätta kommunen värdet av ga~ tumarken framför fastigheten intUl gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enUgt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatu-kors, omfattar ersättningsskyldig­heten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatumarkens ut­dragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från fastighetens sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

Om en kommun skall anlägga el­ler förbättra galor och andra all­männa platser inom stadsplan, får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av cmordningar som normalt hör tdl aUmänna platser skcdl beta­las av ägarna tUl fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mel­lan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om kost­nader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen. .

 

57 r

Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som kommunen Jämlikt 43 § nyttjar, skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatumarken framför fastigheten intUl gatans mitt, minskad med hal­va arealen av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i kor­set efter avdrag av vägens areal vara   mindre   än   den   areal  som

' Lagen omtryckt 1972:775.  Senaste lydelse 1975:459.

Om en kommun skall anlägga el­ler förbättra en gata, får kommun­fullmäktige besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna tdl de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastig­het tas ut en ersättning som mot­svarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastighe­ten. Kostnaden för sådana anord­ningar som normalt hör tdl en gata får tas ut med lika delar av fastig­hetsägarna. Kostnaden för att an-

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

ägarna av fastigheterna vid korset Jämlikt 56 § andra stycket skola sammanlagt ersätta. Jämkas ersätt­ningsskyldigheten för fastigheterna så att den sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående are­al.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som ef­ter det att denna lag' trätt i kraft eller, om väghållningen i kom­munen dessförinnan övertagits av staten, sedan så skett byggts inom område som ingår i stadsplanen.

Föreslagen lydelse

lägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga el­ler förbättra gatan inte är densam­ma överallt, får kommunfullmäk­tige besluta att kostnaden skaU för­delas mellan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

58 §

Ersällning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvär­det å all gatumarken framför fas­tigheten eller i fråga om gatukors, å den mark som ingår i gatukorset: dock skall vågmark som avses i 57 § första stycket icke tagas i beräk­ning. Värdet av själva marken skall, efter de grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås tUl kommunen, uppskattas utan hänsyn till kostnad som kom­munen vidkänts för markens iord­ningställande.

Den ersättning som enligt 56 el­ler 57 § belöper på varje fastighet skall Jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som år tillåten för fastigheten.

59 §3

Därest så finnes lämpUgt, må länsstyrelsen på framställning av kommunen besluta, att gatumarks-ersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på fastighets­ägarna inom visst område skall för­delas mellan dem och I förekom­mande fall ägarna till annan eller andra inom samma område be­lägnafastigheter, som ej hava egen gräns mot gata, efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastig­heterna medgivna bebyggelsen el­ler efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger regeringen förordna om ändring i

TiU grund för bestämmande av ersättning enligt 56 eller 57 § får läggas antingen de faktiska kostna­derna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kos­tar att i motsvarande utförande an­lägga eller förbättra gator eller andra allmänna platser.

 Senaste lydelse 1975:459

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

heslutet efter vad som prövas skä­ligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som vid beslutets meddelan­de är eller lagligen skolat vara upp­låten till allmänt begagnande.

Föreslagen lydelse

60§

Svarar den fördel som genom gata beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet som enligt 56-58 §§ eller 59 § åligger fastighe­tens ägare. Jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skaU fullgöras vid anfordran. Om ersätt­ningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständighe­ter, får fastighetsägaren dock beta­la ersättningen genom avbetalning­ar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skaU ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning fram­ställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren Jämkas.

När skyldighet att betala ersätt­ning har inträtt, är ny ägare av kvartersmark bunden i samma om­fattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

61 §

Har markägare utan lösen till kommunen överlåtit gatumark framför fastighet eller i gatukors, eller har kommunen samtidigt varit ägare av både den i fastigheten in­gående kvartersmarken och gatu­marken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare fastighetens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning in­tUl värdet av samma mark.

Tvist om ersättning för gatukost­nader och kostnader för annan all­män plats prövas av fastighetsdom­stolen på talan av endera parten.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

62§''

SkaU gata vidgas, vare den som äger fastighet vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta kom­munen skillnaden mellan de ersätt­ningsbelopp som med tillämpning av 56—58 §§ åvila fastighetsägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å all mark fram­för fastigheten eller i gatukorset be­räknas efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidgningen, och må den fastighetsägarna å ömse sidor åvilande ersättnings­skyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet av ersätt­ningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga motsvarande tillämp­ning.

Har enligt 59 § särskUd grund fastställts för fördelning av ersätt­ning för gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatu-marksersättning som föranledes av gatans vidgning gäldas enligt be­stämmelserna i första stycket, så­vitt ej regeringen på framställning av kommunen annorlunda förord­nar.

63 §

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av ga­tas upplåtande till allmänt begag­nande. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i frå­ga om skyldighet att erlägga ersätt­ning för gatumark efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. VUl fastig­hetsägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbe­talning skall ske med minst en tion­del årligen. A oguldet belopp skall

" Senaste lydelse 1975:459.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

enligt kommunens bestämmande gäldas skälig ränta från den dag då krav på ersättning framställts. Prö­vas nu stadgade villkor alltför be­tungande för fastighetsägaren, äger lånsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas av omständig­heterna.

64§

Sedan stadsplan blivit fastställd, äger kommunen, ändå att ersätt­ningsskyldighet enligt 63 § ej in­trätt, påkalla fastställande av den ersättning fastighetsägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, kom­munen att den ersättningsskyldig­het för värdet av gatumark, som Jämlikt 56-58 §§ eUer 62 § första stycket kan komma att åläggas fas­tighetsägare inom kvarteret, skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall ersätt­ningsbeloppet fördelas mellan fas­tighetsägarna jämlikt 56—59 §§ el­ler 62 § första stycket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven Jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om fastig­het och fastighetsägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan mark.

65                                           §
Tvist om ersättning för gatumark

prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera parten.

66                                           §
Då ersättning fär gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av kvar­tersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfattning som förre ägaren.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

67                                               §5
Om ersättning för gatubyggnads-
kostnad

Kommunfullmäktige må för kom­munen i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastig­het som överensstämmer med tomtindelning att bidraga tUl kost­naden för iordningställande av gata (gatubyggnadskostnud).

Bestämmelserna skola understäl­las länsstyrelsens prövning, så­framt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom. Om särskild anledning fö­religger, äger lånsstyrelsen med eget utlåtande överlämna sådant ärende tiU regeringen för avgöran­de.

68                                              §
Bestämmelser om bidrag till ga­
tubyggnadskostnud skola angiva
grunderna för beräkning av den
kostnad som skall påföras Jästig-
hetsågarna och för kostnadens för­
delning mellan dem samt tid och
ordning för ersättningens erläg­
gande. Vid grundernas bestäm­
mande skaU iakttagas:

1.     Ersättningsskyldighet må ej åläggas fastighetsägare beträffan­de gata eller del därav vars anlägg­ning påbörjats framför fastigheten då fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskost­nud väcktes hos kommunfullmäk­tige.

2.     Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagli­gen skolut vara upplåten till all­mänt begagnande vid tid som un­der 1 sägs.

3.   Å fastighetsägare må ej läggas
kostnad som utan motsvurunde för­
del för fastighets bebyggande för­
anledes av att gatas höjdläge skall i
väsentlig mån avvika från markens

' Senaste lydelse 1975:4.59.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

naturliga höjdläge eller av att ga-tuns anläggning eljest på grund av särskUda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4.  Fastighetsägare må icke be­lastas med gatubyggnadskostnud i större omfattning ån som gäller i fråga om honom åliggande skyldig­het att ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningstäl­lande av vågmark såsom gutu eller av gutumurk som uvses I 61 §, ouk-tut ersättningsskyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffunde marken.

5.  Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskost-nad, som skulle sammanlagt be­löpa å fustighetsägurnu inom visst område, fördelas mellan dem efter omfattningen uv den enligt stads­planen å fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fustigheter-nus storlek eUer annan skälig grund.

6.  Är inom gatudel, som begrän­sas UV två på varandra följande tvärgators utdragna rnittUnJer, ga-tubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skaU ersättningen be­räknas efter den genomsnittliga kostnaden.

7.  TUl grund för bestämmande av gatubyggnadskostnud må, i stället för vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda be­räkningar av vad gutu under likar­tade förhållanden betingar i an­läggning.

8.  Därest nuvarande eller föregå­ende ägare av fuslighet mot veder­lag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för an­läggning av gula, skall hänsyn ta­gas härtiU.

9.  Fastighetsägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga an­språk på rättvisa och billighet.

 

Prop. 1980/81:165                                                                  9

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

69 §

Svarar den fördel som genom ga­tas iordningställande beredes fas­tighet icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag tiU gutubyggnudskostnud åvilar fas­tighetens ägare. Jämkas ersättning­en med hänsyn därtill.

Tvist om bidrag tUl gatubygg­nadskostnud prövas av fastighets­domstolen på talan av endera par­ten.

72 § Ägare uv fuslighet inom område, beträffunde vdket förordnunde en­ligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

155 § Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i samfällighe­ten. Är samfälligheten ej avsedd för bebyggelse; skall den anses bebyggd när den väsentligen tagils i anspråk för angivet ändamål. Högsta tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe­ter som hava del i samfälligheten.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgus om fastighet som överensstämmer med tomtindelning avser även annan inom byggnadskvarter belägen fas­tighet, vara nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen, samt tomt som är i en ägares hand.

Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även beträffande fastighet som bildals med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena faslighetsbild­ningslagen (1970; 988).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträ­dandet.

 

Prop. 1980/81:165

2   Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

10

Härigenom föreskrivs atl 2 och 25 §§ saml 71 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959; 612)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åUgger det byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked humvida nämnden meddelat beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga sär­skild åtgärd med avseende å fas­tigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annun myndighet, som kommunfullmäk­tige bestämma, att på begäran uv person, som i första stycket sågs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastigheten belöpande för­pliktelsen att till kommunen utgiva bidrag tiU kostnad för gutu. 1 be­skedel skall angivas i vad mån be­talningsskyldighet för förpliktelsen inträtt eller icke.

Där stadsplun finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden att, då det begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta (nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämn­den bör ock, där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnads­karta för fastighet inom område, som ej ingår i stadsplan.

Om någon begår det skaU bygg­nadsnämnden lämna skriftligt be­sked huruvida nämnden har med­delat beslul om skyldighet för en viss fastighetsägare atl vidta sär­skilda åtgärder med avseende på fastigheten.

Där stadsplan finns skall bygg­nadsnämnden eller den myndighet, som kommunfullmäktige bestäm­mer, på begäran lämna skriftligt be­sked om den ersättning för gatu­kostnader eller kostnader för annun ullmän plats som belöper på en viss fastighet. I beskedet skall anges i vad mån skyldigheten att betala er­sättningen har inträtt.

Om någon begär det skall bygg­nadsnämnden dessutom lämna ut karta (nybyggnadskarta) för sådun fastighet som ingår i studsplun. Nämnden bör tillhandahålla ny­byggnadskarta också för andra fas­tigheter, om det lämpligen kan ske.

25 r

Väckes fråga om meddelunde uv heslut enligt 59 § byggnudslugen rörande särskild grund för fördel­ning UV gutumurksersättning eller om ändring i sådant beslut eller om antugande av bestämmelser om bi­drag tiU gatubyggnadskostnud eUer

Innan kommunfullmäktige beslu­tar att gatukostnader eller kostna­der för andra aUmänna platser skall betalas uv fastighetsägare en­Ugt 56 § eller 57 § byggnudslugen (1947:385), skuU kommunfullmäk­tige låtu utreda frågan och upprät-

' Stadgan omtryckt 1972:776. 2 Senaste lydelse 1977:913.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

ändring därav, och finna kommun­fullmäktige att frågan bör komma under närmare prövning, ankom­mer det på fullmäktige att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utred­ningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats skull detsamma utställas för granskning under viss tid, minst tre veckor, ef­ter det kungörelse härom skelt i ortstidning. Där fråga är om sär­skUd grund för fördelning av gutu­murksersättning, skall dessutom på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utställande för granskning tillstäl­las kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrät­telse ej behöver tiUställas den som skriftligen godkänt förslagel. När den för granskning bestämda tiden tilländagått äga fullmäktige besluta / ärendet.

Föreslagen lydelse

ta del förslag som utredningen för­anleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 56 § byggnadslagen skall ställas ut för granskning under minst tre veckor efler del all kun­görelse om detta har skett i ortstid­ning. Underrättelse om utställning­en av förslaget skall dessulom, på det säll som unges i 17 § 4 mom. första stycket, sändus till kända och inom riket bosuttu markägare, vilkas räll berörs av förslaget. Un­derrättelse behöver dock inte sän­dus till den som skriftUgt har god­känt förslaget. När granskningsti­den har gått ut, får fullmäktige be­slula i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyl­dighet enligt 57 § byggnadslagen, skall de markägare, vilkas rätl be­rörs och som inte hur godkänt för­slaget, beredas tilljälle att yttru sig över detta, innan kommunfullmäk­tige får fatta beslul i ärendet.

71 §

/ mom. Över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över bygg­nadsnämnds beslut, varigenom medgivande fill avvikelse från fast­ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan vägrats. Alt särskild klagen ej må föras över byggnads­nämnds beslut i vissa ärenden rö­rande stadsplan, byggnadsplan eller tomlindelning, därom stadgas i 149 § byggnadslagen.

Har åt annan myndighet ån byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande uv säkerhet enligt 38 § byggnudslugen

1 mom. Byggnadsnämndens be­
slut       enligl       byggnadslagen
(1947:385) eller denna stadga/or
överklagas genom besvär hos läns­
slyrelsen.

Ett beslut av byggnadsnämnden att vägra medgivande lill avvikelse från fastställd generalplan, stads­plan eller byggnadsplan får dock inte överklagas. I 149 § byggnads-lagen finns föreskrifter om all sär­skild klagan inte Jar föras över nämndens beslul i vissa ärenden rö­rande stadsplan, byggnadsplan eller tomlindelning.

Om någon annan myndighet än byggnadsnämnden har fått i upp­drag att prövu nedan ungivnu ären­den, skull vad som föreskrivs om

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

för fuUgörande av fastighetsägares skyldighet att anordna iitfartsväg eller avlopp från fastighet eller att utgiva bidrag tdl kostnad Jör gata. skall om besvär över den myndig­hetens beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds beslut.

Föreslugen lydelse

överklagande I första stycket till-lämpas på den myndighetens beslul i sådana ärenden. De ärenden som avses år jöljande:

1.    Ärenden om ställande av sä­
kerhet enligt 38 § byggnadslagen
för fullgörande av fastighetsägares
skyldighet att atwrdna iitfartsväg
eller avlopp eller atl betala bidrag
till gatukostnader.

2.   Ärenden enligl 60 § samma lag
om betalningsvillkor för gatukosi-
nadsersåtining m. m.

Denna lag träder i krafl den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall lillämpas i ärenden om gatukostnader avseende ålgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 13

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande: stalsminislern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krön­mark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Danell

Lagrådsremiss om ändring i byggnadslagen (1947:385) m. m.

1    Inledning

1969 års vägutredning' (vägutredningen) tillkallades med stöd av Kungl. Maj;ts bemyndigande den 17 december 1969 för. atl se över lagen om enskilda vägar.

Gatukoslnadsulredningen tillkallades med stöd av regeringens bemyn­digande den 15 maj 1975 för att ulreda frågan om elt nytt avgiflssysslem för galubyggande m. m.

Ijuli 1974 avgav vägutredningen principbetänkandet (Ds K 1974: 7) Kom­munal och enskild väghållning och i maj 1977 slutbelänkandel (SOU 1977; 12) Kommunal och enskild väghållning.

Gatukostnadsutredningen avgav i september 1977 betänkandel (SOU 1977:65) Kommunemas gatuhållning.

Yttrande över betänkandena, som har remissbehandlats gemensamt, har avgetis av Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, televerket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, byggnadsstyrel­sen, riksrevisionsverket, lantbmksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens na­turvårdsverk, bostadsstyrelsen, slalens planverk, slalens va-nämnd, sta­tens lantmäteriverk, statens vattenfalls verk, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

' Regeringsrådet Voldmar Körlof, byrådirektören Fritz Persson, fabrikören Karl

Pettersson samt ledamötema av riksdagen Göran Karlsson och Torsten Stridsman. 1

stället för Karlsson inträdde fr.o.m. den 6 september 1972 kommunalrådet Erik

Svensson.

 Departementsrådet Sven Åmark.

 

Prop. 1980/81:165                                                   14

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Nortböttens län, trafikpolitiska utredningen (K 1972:07), decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01), slalskontrollkommittén (Kn 1976:06), ordningsstadgeutred­ningen (Kn 1977:02), Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACO/SR, Föreningen för samhällsplanering. Föreningen Sveriges stadsarkhekter. Föreningen för kommunal park- och naturvård, HSB:s riksförbund. Hyresgästernas riksförbund, Lantbmkarnas riksförbund (LRF), National­föreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Näringslivets bygg­nadsdelegation och Näringslivets trafikdelegation. Riksförbundet för en­skild väghållning. Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska bygg­nadsentreprenörföreningen. Svenska elverksföreningen. Svenska Kom­munaltekniska Föreningen (SKTF), Svenska konsulterande ingenjörers förening (SKIF), Svenska Riksbyggen förening u.p.a.. Svenska vägför-eningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägare­förbund, Sveriges Lantmätareförening, Sveriges trafikbilägares riksorgani­sation, Sveriges villaägareförbund och Stockholms Trädgårdsstadsför­eningars samarbelsnämnd.

Bostadsstyrelsen har bifogat yttranden från vissa länsbostadsnämnder och statens lantmäteriverk har bifogat yttranden från överlantmätarmyn­digheter. Vid länsstyrelsernas yttranden har fogals yttranden från kom­muner och vissa länsorgan m.m. Vissa kommuner har bifogat yttranden från kommunala nämnder och förvaltningar.

SAF har hänvisat till remissyttrandet från Näringslivets byggnadsdele­gation. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund har anslutit sig lill LRF:s yttrande.

I det följande kommer att föreslås ändringar i nuvarande regler om ersättning för gatukostnader. Utredningsförsiagen kommer alt behandlas endasi i den mån som de har belydelse för de förslag som nu läggs fram. Enligt vad jag har erfarit avser inle chefen för kommunikationsdeparte­mentet alt lägga fram några förslag med anledning av vägutredningens betänkande.

Till protokollet i della ärende bör fogas en redogörelse för nuvarande ordning i fråga om upplåtande av gata och gatukostnader som bdaga 1. Utredningarnas sammanfattningar av sina betänkanden och utredningar­nas förslag till lag om kommunvägar bör bifogas prolokollel som bUaga 2. En sammanställning av remissyttrandena i de delar som de har belydelse för de förslag som nu läggs fram bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Under beredningen inom bostadsdepartementet av galukoslnadsutred-ningens förslag har etl begränsat fullskaleförsök med utgångspunkt i utred­ningsförsiagen genomförts i Västerås kommun. Försöket har utförts av K-konsull i samarbele med tjänstemän i kommunen. Den beträffande försö­ket upprättade promemorian bör fogas lill protokollet som bilaga 4.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 15

2   Föredragandens överväganden

2.1 Nuvarande förhållanden m. m.

I gällande byggnadslagstiftning är det endasi inom områden med stads­plan som kommunen har elt direkt ansvar för utförande av gator och andra allmänna platser. Bestämmelser om delta finns i 49-55 §§ byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senasl 1980:166) BL. Kommunens underhållsansvar motsvarar ansvarel för utförande, dvs. är begränsat till gator och andra allmänna platser inom områden med stadsplan (74 § BL). I områden med byggnadsplan (107-118 §§ BL) ankommer del i princip på fastighetsägarna att svara för utförande och underhåll av vägar och andra allmänna platser.

Kommunerna har sedan lång tid haft möjlighel alt i viss utsträckning kompensera sig för kostnaderna för alt utföra gator och andra allmänna platser genom ersättning frän fastighetsägarna. 1 56-66 §§ BL meddelas bestämmelser om ersättning för gatumark. Ägare av fastighet, som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning, är skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill galans mitt. Ersättningsskyldigheten är dock så till vida begränsad atl den inte omfattar större bredd än fem åttondelar av den enligl stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. På framställning av kommunen får länsslyrelsen beslula atl galumarksersältning som sammanlagl belöper på fastighetsägarna inom elt visst område skall fördelas mellan dem efler omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyg­gelsen eller efter fastigheternas sloriek eller annan skälig grund. Ersätt­ningsskyldigheten avser gatumark samt med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna platser. Enligl 154 § BL skall nämligen mark framför fastighet, som är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsla hushöjden på fastigheten.

Enligl 67 § BL får kommunfullmäktige för kommunen i dess helhel eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet, som överensstämmer med tomtindelning, atl bidra lill koslnaden för iordningställande av gata (gatubyggnadskostnud). 1 vissa fall skall frägan underställas länsstyrelsens prövning.

1 68§ BL finns regler om grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och kostnadens fördelning mellan dem saml bestämmelser om tid och ordning för ersättningens erläggande. En fastig­hetsägare får i princip inle belastas med gatubyggnadskoslnader i störte omfattning än som gäller för skyldigheten att betala galumarksersältning. Den för sådan ersällning gällande begränsningen till en bredd om högst fem åttondelar av den tillåtna hushöjden gäller alltså ocksä för skyldigheten atl bidra lill gatubyggnadskoslnader. Skyldighet all bidra till kostnaderna för

 

Prop. 1980/81:165                                                    16

att anlägga annan allmän plats än gata föreligger inte i annan mån än som föranleds av de nyss nämnda bestämmelsema i 154 § BL. Även gatubygg-nadskoslnaderna kan fördelas mellan fastighetsägarna inom elt visst områ­de efter omfattningen av den enligl stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig gmnd.

När det gäller vägar som sköts av kommuner finns f. n. inga bestämmel­ser om rätt till ersättning av fastighetsägarna. I de fall då kommunerna har tagit hand om väghållning inom byggnadsplaneområden har finansierings­frågorna lösts på olika sätt. I åtskilliga kommuner skaltefinansieras sådan väghållning till den del statliga bidrag inte utgår. I andra kommuner betalar medlemmarna i vägföreningarna avgifter för den del av väghållningskost­naden som inte täcks av bidrag. Kombinationer av skatte- och avgiftsfinan­siering torde också förekomma.

I många fall har kommunerna vid planeringen funnit del rimligt alt fastighetsägarna skall svara för utförande och underhåll av vissa vägar och grönytor även inom områden med stadsplan. Dessa vägar och grönytor har i planen lagts på kvartersmark inom s. k. storkvarter. Ä andra sidan an­vänder ätskilliga kommuner byggnadsplaneinslitutet vid sin planering även om de har för avsikt atl svara för vägar och andra allmänna platser. Härigenom har i viss mån gränserna mellan stadsplan och byggnadsplan suddats ut. Även användningen av storkvarter i stadsplaner har minskal skillnaderna mellan planformerna.

2.2 Utredningsförslagen m. m.

Galukostnadsutredningens förslag bygger i slor utsträckning på 1969 års vägutrednings förslag i betänkandel Kommunal och enskild väghållning.

Vägutredningens förslag innebär atl kommunerna skall överta en del av den enskilda väghållningen. Avgörande skäl för denna ståndpunkt var bl. a. att ett stort antal kommuner redan i dag frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sill område saml kommunernas under senare lid ökade ansvar för genomförande av bebyg­gelseplaner. Ett annat skäl för förslagel utgjorde behovel av att i enlighet med tankarna bakom den pågående reformen av byggnadslagstiftningen skapa förutsättningar för en övergång till etl enhetligt planinslitut, som skall ersätta stadsplan och byggnadsplan. Ulredningen föreslog all bestäm­melserna om kommunal väghållning skall las in i en särskild lag om kommunvägar.

Galukostnadsutredningens arbete var framför allt inriktat på finansi­eringen av kommunernas gatuhållning. För atl kartlägga hur BL;s regler om avgifler för galubyggande lillämpas i kommunerna och i övrigl erhålla en uppfattning om de problem och önskemål som finns på gatuhållnings-området besökte utredningen etl antal kommuner. Mot bakgrund av bl. a. erfarenhelerna från dessa kommunbesök anger utredningen som huvud-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 17

motiv för en reform atl kommunerna måsle ges möjligheler lill bättre kostnadstäckning för sina invesleringar. Utredningen framhåller också atl den nuvarande ordningen inle kan anses lillfredsslällande när det gäller kravet på likabehandling av kommunens invånare. Utredningen pekar bl.a. på att de nya slorkommunerna kommit alt innehålla områden med olika slag av detaljplaner för vilka gäller olika genomförande- och ersätt­ningsregler. I dessa fall kan bristande likställighet föreligga inte bara i fråga om anläggningskostnaderna utan även i fråga om underhållskostnaderna. Detla gäller ocksä i de fall då kommunerna har föranlelts atl använda slorkvartersplaner som innehåller vägar. 1 dessa fall får invånarna inom slorkvarterel betala underhållet av de egna vägarna, medan markägare i vanliga kvarter inle behöver betala kommunen för drift av galor. Som ytteriigare skäl för en reform pekar ulredningen på behovel av atl förenkla dagens regler.

Den lagtekniska lösning som gatukostnadsutredningen har valt för sina förslag innebär alt utredningen i allt väsentligt ansluter sig lill vägutred­ningens förslag till lag om kommunvägar.

När del gäller kommunernas rätt atl täcka sina koslnader för kommun­vägar innebär förslaget att kommunen för den kommunala väghållningen skall få la ul avgift av ägare lill sådana fasligheler som har nytta av väghållningen (26 § i den föreslagna lagen om kommunvägar). Den kommu­nala väghållningen omfattar enligt 7 § samma lagförslag byggande och drift av väg. Fastigheter inom ett område där det föreligger tätbebyggelse skall anses ha nytta av de vägar inom området som väghållningen avser, om inte särskilda skäl föranleder annal. Skyldighet att betala avgift skall inträda, när väg som väghållningen avser är i sädant skick atl den kan användas för fasligheten.

De avgifter som en kommun tar ut får enligt förslaget inte överstiga vad som behövs för alt läcka nödvändiga koslnader för väghållningen. Av­giftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. När avgiftsskyldighelen fördelas skall hänsyn i vissa fall las till mera belydande kostnader, som en fastighetsägare har haft vid byggande av väg som väghållningen avser (27 § i lagförslaget).

Avgift skall enligt lagförslaget tas ut enligl en taxa som kommunen skall utforma enligt de principer som anges i 27 §, dvs. efter självkoslnadsprinci­pen och likställighetsprincipen (28§). Avgifter skall kunna tas ut som engångsavgift och som periodiska avgifler. Engångsavgift får inte sättas högre än alt den svarar mot fastighetens andel i koslnaden för att bygga kommunvägen.

I 31 § i lagförslaget ges regler om hur kretsen av avgiftsplikliga fastigheter skall bestämmas. Om avgift för väghållning skall las ul av faslighelsägare, föreskrivs att kommunens väghållningsmyndighet skall upprätta förslag fill avgränsning av det område (väghällningsområde) inom vilkel avgiflsskyl­dighel avses föreligga. Vid förslagel skall, om det lämpligen kan ske, fogas 2   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                                  18

en förteckning över de fastigheter som ingår i väghållningsområdel och ägarna till dessa. Förslaget skall ställas ut för granskning på visst sätt, varefter väghållningsmyndighelen fattar beslut om väghållningsområdets avgränsning.

Utöver de nu redovisade föreskrifterna innehåller lagförslaget bestäm­melser om ianspråktagande av mark med vågrätt, ordnings- och säkerhets­föreskrifter saml bestämmelser om ersättning m. m.

Västeråsförsöket

Remissutfallet över utredningarnas förslag i kostnadsdelen visar att det råder osäkerhet om de föreslagna bestämmelsernas tillämpning. Näslan alla som har yttrat sig i saken kräver mera preciserade regler eller en konkretisering genom centralt framtagna taxor. Då del stod klart all del var nödvändigt alt sludera kostnadsfrågorna närmare innan ett regerings­förslag i ämnet kunde läggas fram, beslöts alt etl begränsat fullskaleförsök skulle genomföras. Genom försöket skulle belysas bl. a. om del avgiftssys­tem som tillämpas för vatten och avlopp (va) kan ulgöra förebild för ett molsvarande system på gatu- och vägsidan.

Med denna utgångspunkt var det naturligt att i försöket behandla kom­munens gatu- och vägnät som ell sammanhållet syslem till vilkel alla fasligheter som har nägon nytta av systemet skall bidra. Någon anledning alt gå närmare in på en indelning i väghällningsområden efter fastigheter­nas nylta av olika kommunvägar fanns då inte. Avgiftssystemet för va innebär vidare atl kommunens totala kostnader skall fördelas på samfiiga fastigheter efler skälig och rättvis grund, varvid behovel att differentiera avgifterna mellan olika områden i en del kommuner tillgodoses genom att kommunen indelas i olika laxeområden. På motsvarande säll kan vägkost-nåderna differentieras mellan olika områden så att koslnaden för del lokala vägnätet i varje område täcks av avgifler från områdets fasligheler, medan kostnaderna för kommundelsanläggningar o.d. fördelas på lämpligt sätl mellan olika områden.

Enligl utredningsförslagen skall avgiflsskyldighel för fastighetsägaren inträda när väg som väghållningen avser är i sådant skick atl den kan användas för fasligheten. Den taxekonstruktion som användes i försöket medför i praktiken att det är fastighetsägarens åtgärder som utlöser av­giftsskyldighelen. Anläggningsavgift skall således i princip tas ut när fas­tigheten bildas, när den bebyggs och när tillbyggnad sker.

Försöket inleddes med att samtliga trafikanläggningar och s.k. grönan­läggningar - parker, sporlanläggningar o.d. - i kommunen indelades i olika kalegorier med hänsyn till vem som f. n. bär kostnaderna eller betjä­nas av anläggningen i fråga. Försöket genomfördes därefter i tre störte delområden i Västerås centralort. Områdena valdes med den målsättning­en alt de skulle vara representativa för hela centralorten i fräga om bebyg­gelsetyper, bebyggelsens ålder, gatustandard, parkanläggningar m. m. Om-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 19

rådena utgjordes av ell exploateringsområde - Vallby - i de yttre delarna av centralorten, ell mer centralt beläget omräde med huvudsakligen äldre bebyggelse, Jakobsberg - Petlersberg, saml elt industriområde, Brandt-hovda.

Av den PM som har upprättats belräffande försöket (bilaga 4) framgår bl. a. atl försöket får anses ha påvisat att det avgiftssystem som tillämpas för va kan ligga till grund för etl molsvarande syslem på gatu- och vägsidan ulan all alltför omfaltande adminislraliva rutiner behöver tillgripas. Av­giftssystemet släller dock vissa krav på kommunernas kostnadsredovis­ning. Ju högre koslnadsläckningsgrad man eftersträvar deslo högre blir dessa krav.

2.3 Behovet av en ny ordning

Kostnadsfrågan

De anläggningsarbeten, som avser gator, vägar, parker, o.d. och som kommunerna är engagerade i, kan i huvudsak delas in i följande grupper.

1.    Anordnande av gator och andra allmänna platser vid exploatering av helt nya bebyggelseområden med stadsplan.

2.    Anordnande av gator och andra allmänna platser vid utvidgningar av befintliga bebyggelseområden med stadsplan.

3.    Anordnande och förbättring av gator och andra allmänna platser vid förtätning och/eller förnyelse av befinlliga bebyggelseområden med stads­plan.

4.    Förbättring av galor och andra allmänna platser inom äldre bebyggel­seområden med stadsplan utan samband med förtätning eller förnyelse av bebyggelsen.

5.    Anordnande och/eller förbättring i de nu angivna fallen av vägar och andra allmänna platser inom områden med byggnadsplan, om kommunen har påtagit sig genomförandeansvaret.

6.    Anordnande eller förbättring av dels trafikleder, parker och liknande, som inte är knutna till ell visst bebyggelseområdes eget behov, dels vissa vägar utanför delaljplaneområden, som kommunen av olika skäl har funnil anledning att svara för.

Kommunernas engagemang i galu- och vägfrågor har hittills i allt väsenl­ligt varil knutet lill anläggningar i tätorter, således lill genomförande av detaljplaner och till underhåll av anläggningar inom detaljplaneområden. De problem som man från kommunalt håll har haft belräffande galor, vägar o.d. gäller främst finansieringsfrågan. När del gäller den framtida bebyg­gelseutvecklingen måste man enligl min mening ulgå från alt nyproduk­tionen i allt högre grad koinmer alt få formen av komplelleringsbebyggelse inom gränserna för eller i anslutning lill exislerande bebyggelse. Kommu­nernas insatser i fråga om väg- och galubyggande kommer därför all i slor utsträckning gälla förnyelse- och förlälningsområden. Jag vill erinra om atl

 

Prop. 1980/81:165                                                                 20

frågorna om stadsförnyelse f. n. övervägs av sladsförnyelsekommitlén (Dir 1979:127). Kommitténs förslag kan komma all få belydelse även för de frågor som jag nu lar upp. Jag tänker då närmasl på fastighetsägares och andras möjligheter atl påverka standardfrågor o.d. i samband med upp­rustningsbeslut. Jag vill också erinra om alt frilidsboendekommittén (Bo 1978:01) behandlar frågor om omvandling av fritidsbebyggelse lill bebyggel­se för permanent bosättning. Enligl vad jag har erfaril kommer kommittén inom kort atl lägga fram etl delbetänkande som rör denna fråga.

Kommunernas möjligheler all med bidrag från fastighetsägare finansiera anordnande och förbättring av galor eller vägar och andra allmänna platser vid förtätning och förnyelse av befinlliga bebyggelseområden är med nuva­rande regler myckel begränsade. Som gatukoslnadsulredningen har anförl och som har understrukits av remissinslanserna är dessulom galukosl-nadsreglerna besvärliga att lillämpa. Även när galor, vägar och andra allmänna platser förbällras ulan all bebyggelsen förändras, ger reglerna mycket begränsade möjligheler lill ersättning för kommunen. När del gäller exploatering av nya områden kan kommunerna som regel lösa ge­nomförandefrågorna med exploateringsavtal. 1 en del sådana nyexploale-ringsfall kan emellertid förhållandena vara sådana all möjlighelerna alt träffa avtal är små eller obefintliga. De av gatukoslnadsulredningen redovi­sade ekonomiska motiven för en reform är sålunda välgrundade, särskilt som kommunernas engagemang i väg- och galufrågor i allt högre utsträck­ning kommer all gälla förnyelse och förtätning. Reformen bör därför inrik­tas på alt förbättra kommunernas möjligheter atl finansiera sina invesle­ringar på detta område.

När del gäller förslagel alt kommunerna skall kunna la ul avgift också för drift och underhåll av gator m. m. är meningarna bland remissinstanser­na delade. Några instanser, däribland en del kommuner, har uttryckt sin tillfredsställelse över förslagel. Flertalet av de instanser som har uttalat sig särskilt i frägan har dock ställt sig iveksamma till avgiftsfinansiering av driftskostnader. Vissa instanser framhåller all del blir särskill svårt alt få fram etl avgiftssystem för del löpande gatuunderhållet som är rättvist och samlidigl enkelt att administrera. Flera instanser pekar på svårigheten all bestämma nyttan för olika fasligheler och några ifrågasäller om del inte ligger närmare till hands all trafiken bör bära driftskostnaderna.

Jag delar den tveksamhet som dessa remissinsianser ger ullryck för. Det är svårt all finna rimliga kriterier för alt fördela driftskostnaderna, särskill om bebyggelsen är variationsrik. Anläggningarna som sådana är regelmäs­sigt en förutsältning för all fastigheterna skall kunna ulnylljas för avsett ändamål och medför som regel en värdeökning av fastigheterna. Kostna­der för underhåll och drift däremol hänger samman med användningen. Av betydelse blir då t. ex. sådana svårbedömda faktorer som olika fastigheters trafikalstring. 1 den mån man skulle acceptera en långl gående schabloni­sering av periodiska avgifter för driftskostnaderna, vilkel enligl min me-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 21

ning är nödvändigt om man skall få ett system som är rimligt att admini­strera, kommer en avgiftsutjämning att ske som medför att avgiften blir i stort sett jämförbar med en skatt. Enligl min mening finns del inle skäl att införa nya adminislraliva syslem för atl kommunerna skall kunna la ul periodiska avgifter för drift och underhåll av gator och vägar m. m., sär­skilt inle som man kan anta att kostnadstäckning genom kommunal- och fastighetsskatt ger ett väl så rättvist resultat som etl avgiftssystem.

Som jag nyss nämnde är emellertid reformbehovet på anläggningssidan angeläget. De ändringar som nu bör genomföras bör därför inriktas pä alt förbättra kommunernas möjligheter atl få täckning för anläggningskostna­derna. En sådan reform kan visserligen uppfattas som begränsad, eftersom en betydande del av förnyelsefallen rör byggnadsplaneområden. Enligl min mening är det emellertid naturligt alt kommunerna går över lill all använda stadsplan vid förnyelse av områden där kommunerna skall ha ansvarel för utförandet av allmänna platser.

Likställighetsfrågor

Reformens omfallning påverkas emellertid inte bara av finansieringsfrå­gan. Enligt gatukoslnadsulredningen kan BL:s regler inle anses lillfreds­slällande när det gäller kravet pä likställighet för kommunens invånare. Ulredningen pekar bl. a. på att bebyggelsen tidigare nästan uteslutande har skett via exploateringsavtal, vilkel ytterst har inneburit alt exploatören har tagil ul full ersättning för samlliga sina invesleringar från de blivande fastighetsägarna, medan kommunerna i övriga fall endast är hänvisade lill att lillämpa BL:s regler med begränsad ersättning. En annan synpunkl som utredningen för fram är att de nya slorkommunerna har kommit alt inne­hålla områden med olika slag av detaljplaner, för vilka gäller olika genom­förande- och ersättningsregler. I dessa fall kan bristande likställighet före­ligga inte bara i fråga om anläggningskostnaderna utan även i fråga om underhållskostnaderna.

Galukostnadsutredningens förslag om genomförandeansvar i sladspla-neområden innebär i princip ingen skillnad mol vad som nu gäller. Galor, torg, parker och andra allmänna platser skall enligt förslaget vara kom­munvägar och ansvaret för utförande och drift skall således ligga på kom­munen. Enligl förslagel kan kommunen också inrätla kommunvägar av annat slag, t.ex. trafikleder inom specialområden m.m. Skillnaden mot gällande rätt i fråga om ansvaret för trafikanordningar o.d. på kvarters­mark eller inom specialområden är främsl atl förslagel öppnar möjlighel för kommunen atl ta ut ersättning för dessa anordningar av faslighels-ägarna.

1 fråga om byggnadsplan gäller enligt förslaget samma regler som för stadsplan om inte annat beslämts i planen. Skillnaden är således atl del i byggnadsplanefallet står kommunen fritt all bestämma omfattningen av sill engagemang i genomförande- och underhållsfrågorna. Genom all kommu-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 22

nerna i dag har möjlighet all använda storkvarter i stadsplaner kan emeller­tid den av utredningen föreslagna ordningen i allt väsenlligt tillämpas redan nu.

Jag delar galukostnadsutredningens uppfattning att likslällighelsfrå-gorna kan utgöra ett problem. Jag vill emellertid erinra om all redan nu åtskilliga kommuner med blandade planförhållanden successivi övertar skötseln av vägföreningsvägar inom sådana områden som är jämförbara med kommunens stadsplanelagda områden och där skallefinansierar drift och underhåll i den mån statsbidrag inle utgår. Del förekommer också att vissa kommuner ger bidrag lill vägföreningars drift- och underhållskost­nader för att jämna ul skillnader mellan byggnadsplane- och sladsplaneom-råden i fall då bebyggelsestrukturen är lika. Något som hindrar atl man fortsätter atl på angivna sätt skapa likställighet inom kommunerna finns naturiigtvis inle.

I vad mån en kommun skall svara för byggande av galor och vägar i elt område med detaljplan bör enligl min uppfattning bestämmas i samband med att planen upprättas, antas och fastställs. Under förutsättning all finansieringsfrågorna ordnas bör kommunerna med nu gällande byggnads­lagstiftning kunna använda stadsplan i de fall då kommunen har för avsikt att svara för allmänna platser i planomrädel. 1 den mån fastighetsägarna anses böra svara för vissa grönytor och vägar i anslutning till ell bostads­område, bör della kunna lösas genom slorkvarter och genom all anlägg-ningssamfälligheter bildas. Med de förbättrade finansieringsmöjligheter som jag i det följande kommer atl föreslå blir del enligl min mening möjligt att klara likslällighetskravet på ell tillfredsställande sätt, även om kommu­nens rätt att avgiftsfinansiera allmänna platser i likhel med vad som f.n. gäller begränsas lill sladsplaneområden. Enligt min uppfattning bör, vilket också är tanken bakom uppdelningen i två detaljplaneinslilul, kommuner­nas ansvar för galor, vägar och andra allmänna platser — i avvaktan på en ny plan- och bygglag — i första hand gälla tätortsområden för permanent bosättning, för vilka stadsplan får anses vara den lämpliga planformen. Mot den här bakgrunden menar jag all likslällighelsprincipen främst gör sig gällande i den formen, att kommunen bör behandla jämförbara bebyggel-seomräden pä lika sätl. Del är dock ofrånkomligt all skillnader mellan olika områden uppkommer genom utveckling när det gäller formerna för fysisk planering m. m. Delta är någol som man vid en tillämpning av den kommunala likställighetsprincipen praktiskt måsle acceptera.

Kommunernas invesleringar i vägar utanför planområden lorde som regel gälla förbindelseleder av olika slag, som inte har samma omedelbara inriklning på genomförande av viss bebyggelse som galor och vägar i planområden. I vissa fall leder denna väghållning lill atl det behov av enskild väghållning som annars skulle föreligga faller bort. Enligt min uppfattning utgör avsaknaden av särskilda finansieringsregler för den de­len av den kommunala väghållningen inle något stort problem.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 23

Övriga frågor

Nuvarande regler i BL om avstående av mark m. m., dvs. kommunens rättigheter i fråga om inlösen av mark och ianspråktagande av mark med nyttjande- och servitutsrätt saml skyldigheter all inlösa mark, avser endasi stadsplaneområden (41—48§§). Expropriationslagen (1972:719) ger i öv­rigt kommunen goda möjligheter atl ta i anspråk mark inom säväl slads-plane- som byggnadsplaneområden. Enligt utredningsförsiagen skall möj­lighet öppnas för kommunen atl ta i anspråk mark för kommunväg med vågrätt. Förslaget har i den delen lämnats ulan kommentarer av flertalet remissinstanser. Så gott som samtliga instanser som har tagit upp frågan -bl.a. lantmäteriverket — har emellertid uttalat att vägmark bör innehas med äganderätt inom tätbebyggda områden. Som skäl lill delta anförs som regel kravet på ordnade fastighetsförhållanden.

Jag delar uppfattningen alt kommunen bör inneha gator, vägar och andra allmänna platser inom tätbebyggda områden med äganderätt. När det gäller speciella anordningar pä kvartersmark eller inom specialområden ger enligt min uppfattning expropriationslagen och reglerna i 41 a§ BL om upplåtelse av nyttjanderätt och servitut tillräckliga möjligheter för kommu­nerna att handla. Något behov av elt nytt vägrättsinstilut för planområden finns således enligt min uppfattning inle.

Utredningarnas förslag lill regler om lillfälligt upplåtande av mark m, m. samt lill ordnings- och säkerhetsföreskrifter har godtagils utan kommenta­rer av i stort sett alla remissinstanser. När det gäller de föreslagna ord­nings- och säkerhetsföreskrifterna har, som planverket har påpekat i sitt yttrande, dessas tillämpning inom områden med stadsplan eller byggnads­plan inte behandlats närmare i någol av betänkandena.

Flertalet av de föreslagna bestämmelserna om tillfälligt upplåtande av mark m. m. saml ordnings- och säkerhetsföreskrifter är sådana som saknar aktualitet i planomräden och i områden där en kommun äger galu- och vägmark. Erfarenhelerna i fräga om galureglerna lorde inte heller visa att problem föreligger beträffande de frågor som de föreslagna föreskrifterna omfattar. Planverket har dock påpekat all utfarlsförbud i detaljplaner, i många fall i förening med stängselskyldighel, kan vara svåra atl genomfö­ra, eftersom det saknas bestämmelser som direkl möjliggör avstängning av befintlig ulfart och åläggande atl sätta upp stängsel. Denna fråga gäller främst verkningarna av detaljplanebeslämmelser och bör enligt min me­ning lösas i arbetet på en ny plan- och bygglag.

 

Prop. 1980/81:165                                                             24

2.4 Reformens inriktning

Mina överväganden angående reformbehovet innebär sammanfattnings­vis att kommunernas möjligheter all få täckning för sina anläggningskost­nader för gator m.m. bör förbättras men alt del inle bör införas bestäm­melser som ger kommunerna möjligheter all la ut ersällning för kostnader för drift och underhåll. Med en sädan inriklning av reformen finns del enligt min mening inte någon anledning all bryta ul reglerna om kommu­nernas ansvar för genomförande av planer från byggnadslagstiftningen till en särskild lag. De nya bestämmelser som behövs bör säledes las in i BL och i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senasl 1980:408) BS.

För alt en tillfredsställande ordning på della område skall åstadkommas är del enligl min mening inle heller nödvändigl atl införa ell nytt, mer eller mindre kommunomfallande syslem av del slag som utredningsförsiagen och Västeråsförsökel ger uttryck för. Det är en slor fördel för de tilläm­pande myndigheterna och för fastighetsägarna om reformen kan genomfö­ras ulan atl grunddragen i dagens ordning behöver rubbas. Jag tänker därvid inle bara på de hanleringsmässiga fördelarna utan också på förståel­sen för de nya bestämmelserna. Elt system, som i likhel med utrednings-förslagen bygger på en fördelning av de lolala kostnaderna i kommunen för gator m.m., har exempelvis bl. a. den brislen - som enligt min mening inle bör underskattas - atl man i viss mån förlorar det samband som i dag finns mellan kommunens anläggningsålgärder och betalningen för dessa. Fas­tighetsägarens betalningsskyldighet inom ell kommunläckande syslem skulle m.a.o. inle behöva vara föranledd av någon ålgärd i närheten av fasligheten. Elt sådanl syslem kan också leda lill att kravet på del enskilda planomrädets ekonomi inte får en tillräckligt framskjuten plats när planen utarbetas.

Som jag tidigare framhöll är kommunernas problem atl få koslnadsläck­ning i stor utsträckning koncentrerade till förnyelse- och förtätningsområ­den. Inom nyexploateringsområden uppkommer mera sällan problem av detta slag, eftersom exploatören i dessa fall ansvarar för de nödvändiga investeringarna och i sisla hand lar ul kostnaderna av de blivande faslig-helsägarna. Enligt min mening bör finansieringsproblemen kunna lösas på ell tillfredsställande säll om dagens regler ändras så alt kommunerna får ökade möjligheter att ta ut ersättning av fastighetsägarna för gator och andra allmänna platser som har anknytning till del enskilda projektet. Jag tänker då på lokala gatu- och vägnät, som betjänar ett visst bebyggelseom­råde, och sådana andra anläggningar, t. ex. grönytor, gång- och cykelvägar m. m;, som krävs för en god funktion hos själva bebyggelseområdet. Kost­naderna för sådana anläggningar, som jag vill beteckna som områdesan­läggningar, bör kommunen således kunna ta ut av fastighetsägarna. An­läggningarna utgör en förutsättning för faslighelsexploaleringen och kan

 

Prop. 1980/81:165                                                   25

därmed normall sägas ge en mol nedlagda koslnader svarande ökning av fastighetsvärdena. När det däremot gäller t. ex. större trafikanläggningar -primär- och sekundärleder - ligger det närmast lill hands atl anse att de betjänar trafiken i stort och därför bör finansieras genom kommunalskatte­medel i den mån statsbidrag inte lämnas. Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av systemet.

I detta sammanhang villjag avslutningsvis erinra om det förslag lill plan-och bygglag som har lagts fram av PBL-ulredningen och som f. n. bereds i bostadsdepartementet. Plansyslemel i utredningsförslaget innebär att del endast skall finnas ett detaljplaneinstilut. Jag vill här framhålla alt de förslag som jag nu lägger fram inte föregriper ställningstagandena lill PBL-ulredningens förslag på någon avgörande punkl.

2.5 Förslagets närmare utformning

Jag har när jag redogjorde för behovel av en reform kort beskrivit gällande ordning beträffande områden med stadsplan. Man kan säga all huvudprincipen i galukostnadsreglerna är atl varje faslighelsägare bekos­tar halva galan utanför sin egen fastighet. Om del är lämpligare kan dock kostnaderna fördelas mellan fastighetsägarna inom etl visst område efter någon lämplig gmnd.

Milt förslag alt kommunerna skall få möjlighet att täcka sina koslnader för områdesanläggningar fömtsätter att man överger den nuvarande kopp­lingen mellan huvudregeln om fastighetsägarens betalningsskyldighet för en del av gatan framför fastigheten och framräkningen av del belopp som skall fördelas inom etl område. Även om man inför nya regler om fördel­ning av kostnader inom områden, finns det emellertid goda skäl att som ett alternativ behålla nuvarande regel om bidrag till kostnaden för galan fram­för en fastighet. Jag tänker då närmasl på sådana fall där kommunen utför smärre utbyggnader av en gala eller en gatudel för att tillfredsställa etl behov för någon eller några fä fastigheter. I sådana fall kan del vara onödigt alt fastställa betalningsområde och särskilda gmnder för fördel­ning av kostnaderna. Del lorde också förekomma fall där galu- och bebyg­gelseförhållandena är sådana att en områdesfördelning inte är lämplig eller möjlig och där man kan nå ett rimligt resultat frän finansierings- och rättvisesynpunkt genom den ersättningsprincip som nu gällande huvudre­gel representerar. Jag skall strax närmare gå in på dessa frågor.

De nu gällande reglema om gatumarks- och gatubyggnadskoslnader anses allmänl vara svåra att lillämpa. Enligt min mening beror detta i allt väsenlligt på den nuvarande uppdelningen i mark- och byggnadskostnader och de begränsnings- och förfaranderegler som gäller. Gatukostnadsbe­stämmelserna bör också mot den här bakgmnden ses över.

 

Prop. 1980/81:165                                                   26

2.5.1 Allmänna bestämmelser om gatukostnader m. m. Ersältningsgilla kostnader m.m.

Milt förslag att kommunerna bör ges möjlighel att genom avgifter från fastighetsägarna läcka sina kostnader för samtliga anläggningar som avser elt visst bebyggelseområdes eget behov innebär bl.a. atl kretsen ersält­ningsgilla kostnader (kostnadsunderlagel) vidgas. Till all börja med bör i koslnadsunderlagel för gator ingå markkoslnader och koslnader för väg­bana och övriga anordningar, som stadigvarande behövs för galans be­stånd, drift eller brukande. I kostnadsunderlagel bör dock endast få räknas in koslnader för gator som fordras för områdets egen funktion. Slörre trafikleder, primär- och sekundärleder, bör således inle få medräknas. Däremol bör, förutom koslnader för det lokala gatunätet i området, i kostnadsunderlaget även få räknas in koslnader för malarleder inom områ­det. Jag är medveten om att del kan vara svårt atl bedöma olika leders karaktär. En gala som i och för sig fungerar som malarled inom ett fördelningsområde kan ofta ha en vidare funktion. Den kan t. ex. tjäna som mataried även till bebyggelse utanför fördelningsomrädet. Om en led har en funktion utanför fördelningsomrädet och utförandet inom området där­för är mera kostsamt än som är moliverat med hänsyn till områdets egel behov, bör en avvägning göras av hur stor del av kostnaden för malarleden som bör räknas in i kostnadsunderlagel för fördelningen mellan faslighels-ägarna. Del är knappasi möjligt atl närmare ange hur en sådan avvägning bör göras, eftersom förhållandena varierar i hög grad. Elt sätl alt bedöma det maximala uttaget i ell begränsat omräde som betjänas av malarleden kan vara att man jämför koslnaden för leden inom området med kostnaden för hela leden, fördelad på de olika områden som den betjänar. Det kan anmärkas atl områdesavgränsningen, som jag återkommer till, i ell sådanl fall kan medföra atl vissa koslnader, som i och för sig skulle kunna belasta fastigheter utanför området, kan behöva skaltefinansieras.

När en gala upplåts till allmänl begagnande skall den enligt 52 § BL vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforder­liga gångbanor och nödig anordning för vattnets avrinnande. Kommunen skall också utföra plantering och andra särskilda anordningar som galan skall vara försedd med enligt stadsplanen. Alla dessa anordningar hör sålunda till galan. Andra anordningar som kan behövas för en galas di-ift eller brukande och som bör ingå i kostnadsunderlagel är gatubelysning och trafikanordningar. Sådana anordningar som måste betraktas som mera speciella trafiksäkerhetsanordningar, t.ex. trafikljus, och som inte hör direkt samman med bebyggelsens funktion bör dock finansieras på annal sätt än genom fastighetsanknulna avgifter.

Liksom f.n. (62§ BL) bör kommunen kunna la ul ersättning för gatu-vidgningar. Även här bör möjligheterna till ersättning ökas och omfalta även andra slag av förbättringar, t. ex. när vägbanestandarden höjs genom

 

Prop. 1980/81:165                                                                 27

övergång från grusbana lill asfaltbana. För del fall dä förbättringsåtgärder­na sträcker sig ulöver vad som kan anses ligga inom ramen för normal standard med hänsyn lill berörda fastigheters tillåtna användningssätt mås­te dock — som jag skall återkomma till - ersättningsbeloppet jämkas. Även i de fall då gator kompletteras med anordningar som normalt hör till en gata bör kommunen kunna ta ut ersättning av fastighetsägarna för kompletleringskostnaderna.

Även i fråga om andra allmänna platser än galor får bedömas om anläggningen behövs för omrädel. Några slörre problem torde knappast uppstå när det gäller atl bedöma del lokala behovel av gång- och cykel­banor. Behovel av torg, parker, slörre parkeringsytor och liknande platser kan däremot vara svårare atl bedöma. Inom denna kategori av allmänna platser finns, liksom i fråga om gator, anläggningar som dimensioneras för etl vidare användningssätt än som betingas enbart av den omgivande bebyggelsen. I den mån kostnaderna för anläggningen på gmnd av detla överstiger vad som kan anses nödvändigl för bebyggelsen inom fördel­ningsområdet måsle en avräkning ske. För bedömningen av vad som kan anses som nalurliga kvaliteter för ett område i fråga om parkytor och andra öppna platser får jämförelser göras med andra sladsplanerade områden. Viss ledning kan också hämtas i de allmänna råd om planering som statens planverk ger ut. I de koslnader för parker, torg, parkeringar o. d. som bör få räknas in i kostnadsunderlagel för fördelning ingår naturligtvis koslna­der för markanskaffning och iordningställande av markytorna, t. ex. anläg­gande av gångstråk, utförande av gräsytor och planteringar saml röjning och planering av nalurmark, allt i den mån ålgärderna är knutna till fördelningsområdets behov. Även begränsade koslnader för anordningar för lek och motion o.d. bör få medräknas i fördelningssumman. Många sådana anordningar utförs regelmässigt och ulgör därför en naturiig del av anläggningskostnaden.

Kostnader av nu berört slag bör kunna las ul inle bara vid nyanläggning ulan också vid förbättring av torg, parker m. m.

Av vad jag nu har anförl framgår alt del när koslnadsunderlagel för fördelningen skall bestämmas många gånger kan bli nödvändigt atl jämka kostnaderna med hänsyn till de berörda fastigheternas nytta av anläggning­arna. Vad sedan varje fastighetsägare inom området skall betala bör, i likhet med vad som nu gäller, fastställas i fördelningsnormer för området. Jag återkommer strax lill dessa frågor.

Dagens regler innebär bl.a. alt murkkostnuderna och byggnudskostnu-derna måsle hållas åtskilda. Fastighetsägarnas skyldighet atl betala ersätt­ning för gatumarken framgår direkl av 56 § BL. Om kommunen skall ta ul ersättning också för gatubyggnadskoslnader, måsle däremol särskilt beslut fallas. Innebär beslutet att fastighetsägaren åläggs skyldigheter som han fidigare inte har haft, skall länsstyrelsen, eller i vissa fall regeringen, avgöra frågan om bestämmelser för avgiftsuttaget.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 28

De kostnader som kommunen har för alt t.ex. ulföra en gata beslår av markkoslnader saml kostnader för vägbana och övriga anordningar, som stadigvarande behövs för galans bestånd, drift eller brukande. 1 kostna­derna för vägmark ingår naturligtvis också inlösenkoslnader för anordning­ar m. m. till den del de inle har kunnal nyttiggöras för kommunen genom försäljning eller på annat sätt. I den mån kommunen har erhållit marken utan kostnad, t.ex. genom övertagande av allmän eller enskild väg, skall detla självfallet beaktas. Någon ersällning för marken kan kommunen dä inte ta ut. När del gäller vägbana och andra väganordningar finns del som jag nyss nämnde föreskrifter i 52 § BL om hur en gata skall utföras. Föreskrifterna gäller i tillämpliga delar också i fråga om andra allmänna platser.

Enligl min mening saknas det anledning all behålla den uppdelning på mark- resp. byggnadskoslnader som dagens regler innebär. Jag föreslär därför alt kommunen nu får möjlighet atl i ell sammanhang ta ut ersättning för dessa kostnader.

Vid beräkning uv ersättningsskyldigheten för en viss fastighet skall enligl nu gällande regler värdet av den mark som skall ersättas läggas lill grund för markersättningen. När ersättningsskyldigheten för galubygg-nadskostnad beräknas får lill grund för beräkningen läggas antingen de faktiska kostnaderna för ersätlningsgill galuareal eller vad man genom tidigare erfarenheter kan beräkna alt en gala under likartade förhållanden kostar atl anlägga (68 § 7).

Jag anser att denna valmöjlighet för kommunen bör behållas. Genom möjligheten att ulgå från kostnader som baseras på erfarenhel och all inom ramen för den kommunala likslällighelsprincipen bestämma hur stor del av kostnaderna som skall finansieras genom ersällning från fastighetsägarna torde del finnas möjligheler för en kommun alt schablonisera ersättnings­beloppen. Jag vill dock understryka all en redovisning av de faktiska kostnaderna ger fastighetsägarna ett bättre underlag för alt bedöma de ersättningar de skall betala. För alt bedöma om schablonbeloppen är rimliga krävs också atl faktiska och tidsmässigt näraliggande kostnader för anläggningar av olika slag finns all tillgå.

Begränsning av fastighetsägares ersättningsskyldighet m. m.

Gmnden för att belasta fastighetsägare med avgifter för gatukostnader är att gatan anses vara lill särskild nytta för fastigheterna. I gällande räll finns två korrektionsregler mol ersättning för koslnader som överstiger nyttan. Dels har ersättningsskyldigheten begränsats genom den förut nämnda 5/8-regeln (56 § och 68 § 4 BL), dels finns jämkningsregler för det fall atl fördelen av gatan inle svarar mot ersällningsskyldighelen enligi huvudreg­lerna (60 och 69 §§ BL).

Galukostnadsutredningens undersökning angående erfarenheterna av galukostnadsreglerna visar all 5/8-regeln har vållat en hel del problem. Alt

 

Prop. 1980/81:165                                                   29

regeln medger endast en begränsad kostnadstäckning har sålunda i många fall medfört alt kommuner har ansett sig inle ha råd att föra fram i och för sig angelägna bebyggelseprojekt på dåligl utnyttjad men välbelägen mark. I en del fall har regeln ocksä haft en ogynnsam styreffekt på markutnytt­jande och planutformning. Utredningen anger som exempel alt en kommun för atl öka den ersältningsgilla arealen kan föranledas att i planen införa högre våningsantal än som ur trevnads- och miljösynpunkt är önskvärt. Till detta kommer de praktiska problem som regeln har vållat i samband med beräkningen av ersättningar.

Jag anser att de olägenheter med 5/8-regeln som ulredningen har pekat på är allvarliga och så långt som möjligt bör undanröjas. En utgångspunkt bör därvid vara att nyttoprincipen även framdeles skall gälla. Kostnaderna skall således liksom i dag bäras av de fastigheter som har nytta av anord­ningarna i fråga. Man kan enligt min mening ulgå från alt t. ex. gator och andra allmänna platser i allmänhet anpassas lill behoven för den berörda bebyggelsen. Av olika skäl måste emellertid bl. a. vissa galor göras bredare eller ges en högre standard än vad som är normall för den bebyggelse som är tillålen utmed gatorna. Jag tänker t.ex. på genomfartsleder av olika slag. Självfallet kan man inle kräva atl bebyggelsen då skall svara för hela gatukostnaden. Därför mäste det även fortsättningsvis finnas en motsva­righet till dagens korrektionsregler. Enligt min mening måsle emellertid syftet med sådana regler bli fulll ut tillgodosett med en föreskrift som innebär att ersättningen skall jämkas, när kostnaden för en ålgärd pä visst sätl överstiger nyttan för de berörda fastigheterna. Något behov av en kompletterande korrektionsregel av del slag som 5/8-regeln utgör finns därför inte. Jag föreslår således atl den regeln upphävs.

När det gäller utformningen av en jämkningsregel vill jag till all börja med påpeka att en del kommuner i sina remissvar har framhållit att det många gånger är svårt all påvisa nyttan för en fastighet av gatubyggnadsar-beten, särskill vid gatu vidgningar, eftersom domstolarna tolkar nyltobe-greppet restriktivt.

Det är givetvis inle möjligt alt exakt beräkna markägarnas nylta t. ex. av en gata, än mindre av en vidgning eller annan förbättring av en gata. Som jag nyss framhöll kan man emellertid utgä från att galor normall anpassas till behoven för den bebyggelse som finns vid galan, även om galan kan användas för annan trafik än den som går lill och från närliggande faslighe­ter. En jämkningsregel bör enligt min mening utformas så all rätt lill jämkning normalt endast skall finnas om en gala utförs med en standard som klart överstiger vad som är vanligt med hänsyn lill den bebyggelse som finns utmed galan. Möjlighel lill jämkning bör också finnas i de fall då kostnaderna av olika skäl blivit onormalt höga. Jämkningsregeln bör själv­fallet vara tillämplig infe bara på gator utan också pä andra allmänna platser. Jag återkommer till jämkningsfrågan i specialmotiveringen.

 

Prop. 1980/81:165                                                   30

2.5.2 Områdesvis fördelning av gatukostnader m. m.

Områdesvis fördelning av kostnaderna för gator är enligt gällande ord­ning tillåten i fråga om såväl mark- som galubyggnadskostnadsersältning. Enligt 59§BL får sålunda länsstyrelsen, där del kan anses lämpligl, på framställning av kommunen besluta att den galumarksersältning som sam­manlagt belöper på fastighetsägarna inom visst område skall fördelas mel­lan dem och i förekommande fall ägarna till annan eller andra inom samma område belägna fastigheter, som inte har gräns mol gata. Fördelningen får ske efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. 1 68 § 5 föreskrivs att den gatubyggnadskostnad, som sammanlagt belöper på fastighetsägama inom visst område, får fördelas mellan dem enligl samma grunder som gäller för fördelning av ersättning för gatumarken.

En områdesvis fördelning av kostnaderna är i många fall mera rättvis än om varje fastighetsägare betalar gatan utanför sin fastighet. Sådana fakto­rer för ersättningsberäkningen som lomllinjens längd vid galan och den tillåtna hushöjden ger inte alllid elt riktigt uttryck för lomlägarens nytta av gatan. Även stora tomter kan ha myckel kort lomllinje utmed galan, t.ex. skafttomter. Att ersättningen beräknas med utgångspunkt i tomtlinjens längd medför även atl ägarna av hörntomter blir genomgående hårdare belastade än övriga tomtägare. Även reglerna om ersättning för mark i gatukors får denna verkan. 1 vissa fall har hörntomternas ägare en klart större nytta av gatan än andra tomtägare, särskilt i affärskvarter. Inom andra kvarter kan det tvärtom vara en nackdel att tomten är belägen vid ett gatukors. När det gäller den tillåtna hushöjdens inverkan på ersättningen kan anmärkas att möjligheten atl ulnyllja tomtmarken inte beror enbart på hushöjden.

Sedan nuvarande regler om galukoslnadsersällning tillkom har planut­formning m. m. undergått en fortlöpande utveckling. Åtskilliga gator läggs i dag ut på sådant sätl alt några ersätlningspliktiga fastigheter inle finns. Sädana anordningar som grönytor, cykelvägar o. d. som behövs för en väl fungerande bebyggelse inryms inte i ersättningsreglerna.

Områdesvis fördelning av kostnaderna för ett områdes allmänna platser kan sägas innehålla tre grundfrågor, nämligen fastställande av områdets gränser, bestämning av vilka koslnader som skall ligga till grund för ersätt­ningar, dvs. kostnadsunderlaget, och fastställande av fördelningsnorm för området. Jag har lidigare behandlal frägan om kostnadsunderlagel och lar nu upp frågan om avgränsningen av områden. Här finns del enligt min mening anledning all behandla frägor om nyexploalering och förnyelse av bebyggelseområden var för sig.

Inom sladsplaneområden som nyexploaleras löser kommunerna genom­förandefrågorna så gott som regelmässigt genom-exploateringsavtal, oftast på så sätt atl exploatören pålar sig genomförandel. Anläggningarna över­låts sedan på kommunen i den mån de inle ingår i kvartersmark. Reglerna

 

Prop. 1980/81:165                                                   31

om rätt för kommunen all kräva ersättning för allmänna platser har i dessa fall belydelse endast som en grund för kommunens avlal med exploatören.

Det förekommer emellertid nyexploateringsområden där pä grund av ägoförhållanden eller av andra skäl exploateringsavtal inte kan träffas eller avtal ingås med endast viss eller vissa markägare. Det lorde också före­komma fall då exploateringen av ett nytt stadsplaneområde inrymmer anläggningar som kan vara alt hänföra även till intilliggande befintlig stadsplanerad bebyggelse. Nyexploalering kan också medföra alt ändring­ar måste göras i intilliggande stadsplaneral område. Det är således inte givet att vid nyexploalering fördelningsomrädet skall omfatta bara exploa­teringsområdet. I den mån äldre områden skall ingå i fördelningsomrädet torde man regelmässigt ha att utgå från all fastighetsägarna i det befinlliga området har betalat ersättning för galor. Vid beslämmande av fördelnings­norm får man då beakta vilka koslnader som bör fördelas över hela fördelningsomrädet och vilka som enbart bör belasta nyexploateringsom-rådet. Avgränsningen av etl område kan sålunda i viss mån bli beroende av vilka anläggningar som tas med i kostnadsunderlaget. Nägra avgränsnings­problem vid nyexploalering torde dock enligl min mening normall inle uppkomma. Som regel är sambandet mellan anläggningar och bebyggel­seområde klarlagt vid planeringen.

Av vad jag nu har anfört framgår bl. a. all elt fördelningsområde inte är avsett alt vara permanent i den bemärkelsen all en faslighet allt framgent skall tillhöra ett och samma omräde. Det kan således uppkomma situa­tioner dä en eller fiera fastigheter i ell fördelningsområde senare skall tillhöra ett annal område, vars fastigheter får nytta av och skall bära kostnaderna för någon ny anläggning som kommunen utför.

När det gäller förnyelse- och förtätningsomräden varierar naturligtvis i

o

hög grad insatserna som en kommun måste göra i fråga om allmänna platser. 1 vissa fall kan det vara fråga om all endasi ulföra en ny gala. Man torde då ofta kunna tillämpa regeln att varje fastighetsägare betalar för gatan utanför sin egen fastighet, eftersom della kan ge elt minst lika rimligt resultat som en för det särskilda fallet fastställd fördelningsreglering skulle ge. I andra fall måsle omfaltande ändringar och förbättringar av det befint­liga gatunätet ulföras. 1 likhel med vad jag nyss anförde när del gällde nyexploalering lorde det som regel inle möta några slörre svårigheier all bedöma vilket bebyggelseområde som olika anläggningar betjänar. Ett fördelningsomräde kan t.ex. göras slorl pä grund av alt en viss gata i etl omräde måste omformas till mataried i samband med förtätning eller pä grund av alt en områdespark, som kommunen får stora kostnader för, ingår i kostnadsunderlagel. Inom elt sådanl stort område kan emellertid betydande kostnader avse ell antal nytillkomna galor med nya tomter. Härvid måste beaktas att befinlliga fasligheter som regel har betalat ersäll­ning för de äldre gatorna. Det torde därför i sädana fall ofta vara naturiigt

o

att fördela kostnaderna för nyanläggning och förbättring av mindre galor

 

Prop. 1980/81:165                                                   32

enbart mellan de fasligheter som ligger i anslutning till galorna. Detta kan då beaktas när fördelningsnormer fastställs. Jag kan också länka mig fall där anläggningsarbeten ulförs enbarl för att ell visst antal fasligheler skall delas i flera byggbara fastigheter. Skäl kan då föreligga alt låta ägarna lill delbara fastigheter ensamma bära kostnaderna.

Enligl 59 och 68 §§ BL kan fördelningsnormen inom ell område utgöras av omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheten medgivna bebyg­gelsen, fastigheternas sloriek eller annan skälig gmnd.

Huvudskälet till atl fastighetsägaren bör betala för galor och andra allmänna platser är, som jag tidigare har understrukit, all allmänna platser i allmänhet ulgör en förutsättning för hela exploateringen och all fastighets­ägaren säledes har särskild nytta av genomförandel av galor m.m. Della leder till slutsatsen all ju högre exploateringsgrad som är tillåten för en fastighet deslo större nytta har fastighetsägaren av aU galor och andra allmänna platser utförs. Den i gällande bestämmelser angivna fördelnings­grunden medgiven bebyggelse hänför sig i princip till nyttan. Fördelnings­grunden tomtstoriek kan däremot sägas mera slå i relation lill de kostnader som fastigheten för med sig, eftersom det med stora tomter blir färre ägare som skall betala en given gatulängd.

Bebyggelseförhållanden och fastighetsanvändning varierar naturligtvis i hög grad mellan olika områden. Vilken fördelningsgrund som bör tillämpas måste därför bestämmas med hänsyn till förhållandena i del särskilda fallet. På valet av fördelningsgrunder inverkar också vilka koslnader som ingår i fördelningsbeloppet och hur avgränsningen av belalningsområdel har gjorts. 1 det försök som utfördes i Västerås (bilaga 4) användes varia­tioner av gmndavgifl, avgift per kvadratmeter tomtarea, avgift per kva­dratmeter våningsarea och taxeringsvärden för alt man i de olika beräk­ningsområdena skulle finna så skäliga fördelningsnormer som möjligt. Delta arbele bör kunna vara till nytta för kommunerna även med den ordning som jag nu föreslår för områdesvis fördelning av kostnader. Jag vill emellertid understryka att det torde vara omöjligt att exakt beräkna varje fastighets andel av den lolala nyttan av olika anläggningar för fastig­heterna i området. Vad det gäller är all finna sädana normer som ger en kostnadsfördelning som kan uppfattas som rimlig av de fastighetsägare som skall betala. Särskilt viktigt är naturligtvis atl jämförbara fasligheter inte behandlas olika. Är bebyggelsen i ett område helt likartad kan del således vara befogat alt fördela kostnaderna efter huvudlal. Även en fördelning efter fastigheternas taxeringsvärden kan vara användbar.

Vid en ändring av lagreglerna i BL bör anges atl fördelningen skall ske efler skälig och rättvis grund. Det bör sedan ankomma på kommunfullmäk­tige att efter utredning bestämma vilka grunder som skall gälla för fördel­ningen av kostnaderna i etl visst område. Ibland kan del visa sig möjligt att använda samma fördelningsnormer för flera områden. Della lorde dock mera sällan kunna ske i fräga om förtätnings- och förnyelseområden där

 

Prop. 1980/81:165                                                   33

förhållandena ofta varierar starkt mellan olika områden. Upprustning av gatunätet medför många gånger att t. ex. vissa fastigheter medges en ökad exploateringsgrad medan andra skall vara oförändrade.

2.5.3 Kostnadsersättning för gatudel m. m.

Även om man inför nya regler om fördelning av kostnader inom områ­den, finns det som jag tidigare anförde (avsnitt 2.5) goda skäl alt behålla en regel om ersättning för kostnaden för gatan framför en fastighet. Jag angav samlidigl nägra fall då en regel med den innebörden kan komma till användning.

På grund av 154§ BL medför en sådan regel - liksom i dag - atl fastighetsägaren kan bli skyldig att bidra till kostnaderna även för andra allmänna platser än själva gatan. Om fastigheten är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall nämligen marken framför fastigheten anses som gala lill en bredd som motsvarar 5/4 av den högsla tillåtna hushöjden enligt den stadsplan som gällde när gatan upplåts för allmänt begagnande.

Även om det således kan uppkomma skyldighet för fastighetsägaren all bidra till kostnaderna för torg, parker och andra allmänna platser, kan en regel om skyldighet att ersätta enbart kostnaden för galan framför fastighe­ten ibland aktualisera rättvisefrågor. Om det t. ex. vid en utvidgning av elt stadspianeområde endast tillkommer vissa gator och kommunen finner det lämpligt att låta varje fastighet betala gatan framför fastigheten, kan orättvisor uppkomma, om anläggningar i det befintliga området avses betjäna även de nya fastigheterna. En sådan utvidgning torde emellertid ofta medföra krav på förbättring eller komplettering av anläggningarna inom området. När ersättning för detta tas ut, kan ev. orättvisor korrigeras genom att hänsyn tas till att de nytillkomna fastigheterna inte har deltagit i betalningen av de ursprungliga anläggningskostnaderna.

Den regel som jag nu har diskuterat bör ha den innebörden att kom­munen, om del är lämpligt, får bestämma atl anläggnings- och förbättrings­kostnaderna för en gata skall betalas av fastighetsägarna utmed gatan. Ersättningsskyldigheten för varje fastighetsägare bör omfalta halva kosl­naden för gatan framför fastigheten. Jag återkommer lill dessa frägor i specialmotiveringen.

Vad jag i det föregående har föreslagit i fråga om kostnadsunderlagel, om samordningen av mark- och byggnadskostnader och om möjligheterna för fastighetsägarna att få jämkning av ersättningen i vissa situationer bör gälla även när den nu avsedda regeln tillämpas.

3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                   34

2.5.4 Beslutsordning m.m.

När en kommun i dag skall la ut ersättning för gatumark har kommunen först att välja om huvudregeln om ersättning för mark lill gatan framför varje fastighet skall tillämpas eller om den skall utnyttja möjlighelen enligt 59 § att utverka tillstånd av länsstyrelsen att beräkna och fördela marker-sättningen områdesvis efler lämplig norm. Om kommunen överväger alt fördela kostnaderna för ell område, skall kommunfullmäktige enligl 25 § BS ulreda frågan och uppgöra det förslag som ulredningen kan föranleda. Förslagel skall sedan ställas ut för granskning under viss tid, minst tre veckor, efter det alt kungörelse om detta har skelt i ortstidning. Dessulom skall, med visst undantag, underrättelse om utställandet tillställas de mark­ägare vilkas rätt berörs av förslaget. När tiden för granskning har gäll ut, får fullmäktige beslula om framställning till länsstyrelsen. Enligl 59 § andra stycket BL fär regeringen, om del föreligger synnerliga skäl, förordna om ändring i länsstyrelsens beslut om områdesfördelning.

När det gäller bestämmelser om gatubyggnadskoslnader får som jag har nämnt fullmäktige meddela sådana bestämmelser för kommunen i dess helhet eller för viss del av kommunen. Om en kommun vill använda sig av den möjligheten, gäller i fråga om förfarandet de nyss nämnda bestämmel­serna i 25 § BS med visst undanlag. Lägger bestämmelserna nya förpliktel­ser på fastighetsägare, skall bestämmelserna underställas länsstyrelsens prövning. Om det finns särskild anledning lill det, får länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna ärendei till regeringen för avgörande.

Även med mitt förslag till gatukostnadsregler bör det ankomma pä kommunfullmäktige att beslula om utnytfiande av finansieringsmöjlighe­terna. När det gäller del förfarande som skall föregå fullmäktiges beslut, anser jag alt de nuvarande bestämmelserna i 25 § BS med vissa smärre förändringar kan behållas vid områdesvis kostnadsfördelning. Jag åter­kommer till förfarandefrågan i specialmotiveringen.

Beträffande frågan om underställning villjag framhålla följande. I propo­sitionen (1980/81:80) Ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati har regeringen förordat att utvecklingen med alt minska antalet underställ­ningspliktiga ärendegmpper bör fortsätta. Chefen för kommundeparte­mentet uttalade därvid (s. 16) atl del befogade i den generella form av statskontroll som underställning ulgör kan sättas i fråga. Han framhöll bl.a. att det politiska ansvaret tillsammans med möjligheten att anföra kommunalbesvär och ett utvecklat system för ett förtroendefullt samarbe­te mellan statliga och kommunala organ utgör en god garanti för att de kommunala uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt med hänsyn lill såväl laglighet som lämplighet.

Underställningsförfarandet har som regel till syfte all garantera laglighet och skälighet hos de kommunala besluten. Det kan gälla rättssäkerheten för den enskilde, likställighetsfrågor m.m. När det gäller gatukostnadsfrå­gorna bör i BL anges de ramar för ersällning inom vilka kommunen har atl

 

Prop. 1980/81:165                                                                 35

hålla sig. De beslut som jag här har behandlal och som skall fattas av fullmäktige rör främst de övergripande frågorna om hur man inom kom­munen skall använda de möjligheler till avgiftsfinansiering av gator m.m. som lagreglerna medger. Vad som är viktigi för de enskilda kommunmed­lemmarna och fastighetsägarna i kommunen torde i främsta rummet vara atl de fullmäktigebeslut som skall ligga till grund för den närmare beräk­ningen av deras ersättningsskyldighet ligger inom ramen för vad som är lillåtligt enligl lagreglerna och alt grunderna för ersällningsberäkningen uppfyller de allmänna kraven på likställighet. Eftersom kommunerna i dag är kompetenta atl klara dessa frågor på elt fulll tillfredsställande sätt och då fullmäktiges beslul kan överprövas i den ordning som gäller för kommu-nalbesvUr, anser jag inte atl det finns någon anledning alt behälla dagens krav på underställning. Som prövningsgrund för kommunalbesvär gäller nämligen enligt 7 kap. 1 § kommunallagen (1977: 179) bl.a. all del överkla­gade beslutet slår i strid mot lag eller annan författning eller att det vilar på orättvis grund.

Frågan om beräkning av de ersättningsbelopp som de enskilda faslig-hetsägarna skall betala bör av naturiiga skäl överiämnas lill etl verkstäl­lande organ i kommunen. Den frågan rymmer åtskilliga ställningstaganden av vilka vissa redan har behandlats. Jag tänker då bl.a. på vilka belopp som skall ligga till grund för ersällningsberäkningen och huruvida ersätt­ningsbeloppen skall jämkas. Även tillämpningen av de fördelningsnormer som kommunfullmäktige beslutar om lorde komma all kräva särskilda bedömningar i många enskilda fall. Del kommer naturligtvis att uppkomma tvister mellan den enskilde fastighetsägaren och kommunen huruvida det framräknade ersättningsbeloppet är förenligt med de regler som skall gälla för beräkningen. Sådana tvister om ersättningsskyldighetens omfattning bör, i likhet med vad som nu gäller (65 och 69 §§ BL), prövas av faslighets-domstol på talan av endera parten.

Ersättningsskyldig fastighet

Skyldighet atl betala ersättning för gatukostnader föreligger, med vissa undanlag, endast för ägare av sådana fasligheter som överensstämmer med tomtindelning (56, 67 och 155 §§ BL).

Vid galukostnadsutredningens kommunbesök framfördes bl.a. alt det skulle vara en fördel om kommunen för all kräva ersättning inte behövde avvakla genomförande av fastighetsbildning enligt gällande tomtindelning, eftersom fastighetsägaren med nuvarande ordning i vissa fall har möjlighet att fördröja ersättningsskyldighetens inträde. Varje för bebyggelse använd­bar fastighet borde i stället bidra till gatukostnaderna, oavsett om fastighe­ten överensstämmer med tomtindelning eller inle.

Eftersom möjlighel finns för den enskilde fastighetsägaren atl ta inilialiv till fastighetsbildning och all utnyttja kvarlersmarken när planen är fast­ställd, kan det knappast finnas nägra betänkligheter mot atl släppa kravet

 

Prop. 1980/81:165                                                                 36

på lomtbildning för ersättningsskyldighetens inträde. Jag vill också påpeka all fastighetsbildning i sladsplaneområden numera inle sällan sker ulan föregående tomtindelning. Jag föreslår därför att kravet pä tomtindelning nu upphävs. I den mån delar av en fastighet skall överföras till annan fastighet efler det all ersättning för gatukostnader har erlagls, kan faslig-helsägaren kompensera sig för galukoslnadsersällningen till den del den belöper på mark som skall frångå fastigheten. Någol skäl all t. ex. begränsa ersättningsskyldigheten till fastigheter som får bebyggas anser jag inle finns. De förslag till jämkningsmöjligheler som jag har lagl fram anser jag vara tillräckliga för all rimliga resullal skall åstadkommas vid ersättnings-bestämningen. Del finns inle heller någon anledning atl låta ersättnings­skyldigheten vara beroende av om en fastighet är bebyggd eller inte.

Tidpunkt för avgiftsuttag

Enligl gällande ordning i BL inträder betalningsskyldigheten för marker­sättning i mån av gatas upplåtande lill allmänl begagnande (63§). I fråga om ersättning för gatubyggnadskostnad skall tidpunkten för ersättningens erläggande anges i gatubyggnadskostnadsbeslämmelserna (68§).

När en gata upplåts till allmänt begagnande skall den till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen. Länsslyrelsen kan dock under vissa fömtsättningar medge avvikelse från detla krav tills vidare eller under viss tid. Som jag förut har framhållit skall gatan, när den upplåts, vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderlig gångbana och nödig anordning för vattnets avrinnande. Plante­ring eller annan särskild anordning, som gatan skall vara försedd med enligt stadsplanen, skall om del är möjligt utföras i samband med alt galan ställs i ordning men annars så snart det kan ske efter gatans upplåtande. Dessa regler skall också tillämpas på annan allmän plats (52§). Enligt 49 och 50 §§ ankommer del på kommunen alt i princip upplåta gala lill allmänt begagnande allt efter som bebyggandet av fastigheterna fortskrider kvarter efler kvarter.

Särskill inom fördelningsområden kan det komma att inträffa all samlli­ga anläggningar inle färdigställs i etl sammanhang. Ibland torde avsevärd tid kunna förflyta innan t.ex. en förnyelse av etl område är hell genomförd. Del kan då vara nödvändigl för kommunen att ta ul kostnaderna etappvis. Då enligt min uppfattning någon förskottsdebitering inte bör komma i fråga, bör del föreskrivas all fastighetsägarens ersättningsskyldighet in­träder när den anläggning som ersättningen avser kan användas för sill ändamål. Det bör vidare föreskrivas all ersättningsskyldigheten skall full­göras vid anfordran. Om t. ex. en kommun av olika skäl medgivits anstånd med att utföra en gata enligt föreskrifierna i 52 § BL, kan kommunen med de angivna reglerna välja alt ta ut ersättning för det provisoriska utförandel i ett första steg, om man bedömer att avsevärd tid kommer all förflyta innan gatan kommer att helt färdigställas enligt stadsplanen. Även i de fall

 

Prop. 1980/81:165                                                   37

då kommunen avser att utföra vissa anordningar i anslutning lill en gala, park e. d. efler det att den allmänna platsen har upplåtits, bör det ankomma på kommunen att bestämma om ersättning skall krävas i ett sammanhang när alla anordningar är klara eller om ersättning först skall tas ut för själva anläggandet av den allmänna platsen.

Mitt förslag innebär således att det är kommunen som avgör när gatu-koslnadsersätlningar förfaller till betalning. Det normala bör vara alt er­sättning för nedlagda kostnader krävs inom inle alltför lång fid efter del att arbetena har utförts. Tiden mellan ersättningsskyldighetens inträde och förfallodagen torde emellertid i vissa fall kunna bli lång. Bl.a. därför bör det särskilt föreskrivas att en ny ägare, när skyldighet alt betala ersällning har inträtt, är bunden av ersättningsskyldigheten i samma omfattning som en tidigare ägare (jf''-66§ BL). I enlighet med vad som normall gäller vid fastighetsöverlåtelser bör dock en ny ägare av en fastighet inte svara mol kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträ­desdagen.

Anstånd med betalning

Anläggningsavgifter kan komma atl uppgå fill betydande belopp. Av de räkneexempel som har gjorts i Västerås-försöket kan man dra slutsatsen att ersättningsbelopp på ca 30000 kr. för ett småhus inte blir ovanliga. Ersättningar kan också komma att tas ul i sådana fall då del finns små möjligheter att få lån för atl betala ersättningen. Enligt nu gällande regler har fastighetsägare rätt all erlägga ersättningen genom avbetalning, dock minst med en tiondel århgen, om godtagbar säkerhet slälls (63 § BL). Även i fortsättningen bör möjlighel till avbetalning finnas. Som jag tidigare har framhållit, kan man räkna med att kommunernas insalser framdeles i hög utsträckning kommer att inriktas på förtätnings- och förnyelseområden. De utvidgade möjligheter till kostnadstäckning som jag har föreslagil inne­bär atl ägare till äldre fasligheler kan komma att utsättas för ersättnings­krav, vilket kan medföra stora problem för faslighelsägare med små eko­nomiska resurser, t.ex. äldre pensionärer. Del bör därför föreskrivas alt betalningsvillkoren skall jämkas om de är alltför betungande för fastighets­ägaren. Jag återkommer till delta i specialmotiveringen.

Säkerställande av kommunens fordran m.m.

I 38 § BL föreskrivs bl. a. att nybyggnad inle fär ske innan skyldighet all utge del bidrag lill kostnad för gala som belöper på fastigheten har blivit fullgjord eller nöjaktig säkerhet har blivit ställd. Förbudet mol nybyggnad gäller även för en ny ägare av tomt, som har sålts efter del atl faslighetens bidragsskyldighel har förfallit till betalning (Bexelius m.fl. Byggnadslag­stiftningen 1970 s. 174).

Enligt gatukoslnadsulredningen finns del vissa skäl som talar för att nybyggnadsförbudet i 38 § BL bör upphävas. Ulredningen framhåller bl.a.

 

Prop. 1980/81:165                                                   38

att kravel på säkerhel vållar administrativa besvär för kommunerna saml att någol molsvarande krav inte finns när det gäller t. ex. va- och Qärrvär­meanläggningar. Mot ett upphävande talar enligt ulredningen bl.a. alt det främst inom förnyelseområden kan förflyta lång lid från del att kommunen påbörjar sina arbelen lill dess alt betalningsskyldigheten inträder. För många kommuner torde dessulom kravet på säkerhet utgöra etl lämpligt och enkelt påtryckningsmedel för all få ersättningen betald. Bl.a. med hänsyn härtill finns det enligl ulredningen inle tillräckliga skäl att ändra 38§BL.

Endast ett par av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har motsatt sig utredningens förslag i denna del.

För egen del anser jag i likhet med ulredningen alt bestämmelsen även framdeles kommer alt ha belydelse för kommunerna och alt del inle finns tillräckliga skäl atl upphäva den.

Enigt 64 § BL kan en kommun, sedan stadsplan har blivit fastställd, påkalla fastställande av den ersällning som en tomtägare skall betala för gatumark. I paragrafen föreskrivs också all en kommun, även innan tomt­indelning har skett, får påkalla beslämmande av den ersättningsskyldighet för värdet av gatumark som enligt huvudreglerna om galumarksersältning kan komma atl åläggas blivande tomtägare inom kvarteret. Del fastställda ersällningsbeloppel skall sedan tomlindelning har skelt fördelas mellan tomtägarna enligt de vanliga reglerna i 56-59 §§ eller 62 § första stycket. Jämkning kari därefter ske enligt reglerna härom. Ett sådant beslämmande har ansetts i första hand erforderligt för alt ersättningsskyldigheten för en viss tomt inom området skall kunna fastställas i de fall beslut enligl 59 § om områdesvis fördelning har meddelats för elt område i vilket ingår mark som inle har tomlindelals.

De i 64 § föreskrivna möjligheterna för en kommun alt påkalla faststäl­lelse av markersältningar har i nuvarande system haft en begränsad bety­delse. Det hänger samman bl.a. med alt kommunerna inte har kunnal kräva ersättning innan en gala har upplåtits lill allmänt begagnande. Del förslag som jag har lagl fram innebär bl.a. alt särskild markersältning inte skall las ut, att ersättningsskyldigheten inträder när den anläggning som ersättningen avser kan användas för sitt ändamål och all ersättningsskyl­digheten inte är beroende av att fastigheten överensstämmer med tomtin­delning. Det finns därför fortsättningsvis inle något behov av 64 § BL eller någon motsvarighet till den. Jag föreslår därför att paragrafen upphävs.

Som jag fömt har nämnt föreskrivs i 154 § BL all, om en faslighet är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, marken framför fastigheten skall anses som gala till en bredd motsvarande fem flärdedelar av den på fastigheten enligl stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsla hushöjden. Dessa bestämmelser får alltjämt betydelse i de fall då en kommun använder sig av möjligheten all la ul ersättning för gatukostnader utan all göra någon områdesvis fördelning.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 39

Enligt min mening saknas det anledning all ändra dessa föreskrifter. Para­grafen bör således finnas kvar oförändrad.

I 72§ BL föreskrivs alt ägare av fastighet i vissa fall inle skall vara skyldig att utge ersättning för gatumark. Bestämmelsen är tillämplig när en fastighetsägare enligl förordnande härom skall utan lösen överlåta mark till kommunen. Eftersom kommunen enligt vad jag har föreslagil endasi får la ut ersättning för sina koslnader för gator m.m. kommer föreskriften alt sakna betydelse. Den bör därför upphävas.

2.5.5 Ikraftträdande

De ändringar som jag har föreslagit ansluter förhållandevis nära till nu gällande regler om galumarksersältning och ersällning för gatubyggnads­kostnad. Med hänsyn härtill torde kommunerna inle behöva särskill lång tid för att anpassa sina rutiner till den nya ordningen. Enligl min mening bör de nya reglerna träda i kraft den 1 januari 1982. Jag kommer atl i specialmotiveringen redogöra för de övergångsbestämmelser som behövs.

3    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anförl har inom bostadsdepartementet upprättats förslag lill

1.    lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),

2.    lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i delta ärende som bilagu 5.

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Om gutukostnuder m. m.

56 §

Om en kommun skall anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser inom områden med stadsplan, får kommunfullmäktige besluta all koslnader för sådana åtgärder som är avsedda atl lillgodose ell visst områdes behov av allmänna platser och anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna lill fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om koslnader som skall fördelas saml om grunderna för fördelningen.

I överensslämmelse med vad jag har föreslagil i den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.5.2) öppnas enligt 56 § första stycket möjlighet för kom-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 40

muner att genom avgifler från fastighetsägama inom ett visst område täcka samlliga kostnader för atl anordna och förbättra sådana allmänna platser som behövs för området. Denna möjlighel föreligger dock endasi beträf­fande allmänna platser som är belägna inom områden med stadsplan. Även om det inte är nödvändigl, torde det dock som jag tidigare har anfört bli vanligt alt gränserna för fördelningsområdet kommer atl sammanfalla med gränserna för den stadsplan som gäller för området.

När det gäller frågan om ersältningsgilla kostnader har jag i den all­männa motiveringen (avsnitt 2.5.1) närmare redovisat vilka lyper av kosl­nader för gator och andra anläggningar som skall kunna räknas in i kosl­nadsunderlagel för fördelning.

Koslnader får las ut inle bara vid nyanläggning ulan ocksä vid förbäll­ring av befintliga anläggningar. Med förbättring förstås även komplettering med sädana anordningar som normalt hör till allmänna platser. Sådan upprustning av gator m. m. som hänger samman med atl underhållet har eftersatts bör räknas lill driftkostnader lill den del gatans ursprungliga kvaliteter inte höjs. Någon gång kan del givelvis vara svårt alt dra gränsen mellan underhåll och förbällring. Enligt min mening behöver dock inle delta leda lill några egenlliga problem. Kommunerna lorde ha lillräcklig erfarenhet på området för att dessa gränsfall skall kunna lösas på elt tillfredsställande sätt.

I den allmänna motiveringen harjag framhållit att fastigheternas nytta av anläggningarna bör tigga lill grund för beräkning av ersättningsskyldighe­ten. Detta har, när det gäller fördelning av kostnaderna inom ell område, uttryckts på det sättet att kommunen får begära ersällning endasi för kostnaderna för sådana åtgärder som krävs för atl tillgodose etl visst områdes behov av allmänna platser. Som framgår av den allmänna motive­ringen fär t.ex. ersättning inle las ut för koslnader för större trafikleder. 1 den mån anläggningar, som i och för sig fär räknas in i koslnadsunderlagel för fördelningen, dimensioneras så all kostnaderna blir betydligt större än vad som är normalt för ett område av det slag som kostnadsfördelningen rör, får en beräkning göras av hur slor del av koslnaden som del kan anses skäligt atl räkna in i koslnadsunderiagel. När det däremol gäller anlägg­ningar som det finns behov av för området får kommunen ta ut samtliga kostnader för att anordna eller förbättra dessa.

Det är ägarna till fastigheterna inom området som är bélalningsskyldiga. Vad varje fastighetsägare sedan skall betala bestäms i fördelningsnormer för området. Eftersom bebyggelseförhållanden och faslighetsanvändning varierar i hög grad mellan och inom olika områden, föreskrivs i andra stycket endasi all kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Jag gav i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) exempel pä olika fördelningssätl som kan komma lill användning och framhöll då bl.a. atl del inom områden med helt likartad bebyggelse kan vara befogat all fördela kostnaderna efter huvudtal. Denna fördel-

 

Prop. 1980/81:165                                                   41

ningsgmnd torde vara användbar främst inom områden som nyexploa­leras. Inom s. k. förlälningsområden kan fördelningen bli mera komplice­rad. Här förekommer både fastigheter, vars tillåtna användning inle för­ändras genom förtätningen, och fastigheter som efter delning får utnyttjas för ytterligare bebyggelse. Omständigheter av detta slag måste självfallet påverka fördelningen så alt de fastigheter som får delas påförs en betydligt slörre andel av kostnaderna än de andra fastigheterna. Ibland bör kanhän­da hela kostnaden tas ut av ägarna till de delningsbara fastigheterna.

Det är kommunfullmäktige som skall besluta om finansieringsmöjlighe­terna i 56 § skall användas och låta ulreda fömtsättningarna för detta (se förslagel till 25 § BS). Utredningen bör närmare belysa de tre grundläggan­de frågor i vilka fullmäktige enligl tredje stycket skall beslula, nämligen fördelningsområdels gränser, de kostnader som skall fördelas och gmnder­na för fördelningen. Det är således gmnderna för fördelningen som full­mäktige bestämmer. Av beslutel kommer det många gånger inte alt kunna utläsas hur stort belopp varje fastighetsägare skall betala. För della krävs mer detaljerade beräkningar som ulförs av någol verkställande organ i kommunen. Därvid sker också jämkningar i detalj av ersättningarna. I princip samma förfarande är i dag fömtsatt när kommunfullmäktige enligt 68 § BL har antagit bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskoslnader.

57§

Om en kommun skall anlägga eller förbättra en gata, får kommunfull­mäktige beslula att koslnaden för detla skall betalas av ägarna lill de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för atl anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunfullmäktige besluta alt kostnaden skall fördelas mel­lan fastighetsägarna efler någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

/ 57 § första stycket finns bestämmelser för de fall dä fullmäktige beslu­tar att kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägama utmed gatan. Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) kan bestämmelserna på grund av 154 § BL bli tillämpliga också på torg, park eller annan sådan allmän plats. I likhet med vad som gäller vid områdesvis fördelning innebär bestämmelserna att kommunen kan täcka sina kostna­der för atl anordna eller förbättra en gata, om inte förutsättningar för jämkning enligl 58 § föreligger.

Även vid finansiering med stöd av 57 § fär kommunen ta ut kostnaderna för anordningar som hör till gatan. Vissa sådana anordningar, t.ex. belys-ningsslolpar och rensbmnnar, finns emellertid inte i anslutning till varje

 

Prop. 1980/81:165                                                                 42

fastighet. Eftersom anordningar av delta slag normalt torde vara till lika stor nytta för alla fastigheter längs gatan, har i 57 § första stycket tagils in en bestämmelse som innebär all kostnaderna får fördelas mellan fastig­hetsägarna efler huvudlal. 1 fråga om anordningar i gatukors kan fräga uppkomma till vilken gata en anordning är alt hänföra. Eni uppdelning av kostnaderna på gatorna lorde därvid ofta vara befogad.

När det gäller ersättning för gatukors föreskrivs alt kostnaderna får fördelas lika mellan de fastigheter som är belägna vid korset. I den mån svårigheier uppkommer alt bedöma vad som är att hänföra lill gatukors, t.ex. på grund av formen på gatornas gränslinjer, och delta får betydelse för vilken ersättning som en viss faslighelsägare skall betala, bör den för fastighetsägaren förmånligaste beräkningen göras.

I vissa fall då en gata anläggs kan kostnaderna för olika delar av galan variera avsevärt. Jag tänker på sådana fall då kostsamma sprängningsarbe­ten måsle genomföras på viss plats eller då grundförstärkningar behövs utanför viss eller vissa fastigheter. I dessa fall bör kommunen ha möjlighel atl fördela merkostnaderna på flera faslighelsägare vid gatan. Man kan också tänka sig fall då anordningar såsom belysning, plantering m. m. inte bör fördelas efter huvudlal, eftersom vissa fastigheter kan anses ha betyd­ligt slörre nylta av anläggningarna än andra. I andra stycket har för dessa fall öppnats möjlighet att göra en för del särskilda fallet lämplig fördelning. Del ankommer på kommunfullmäktige all fastställa grunderna för en sådan fördelning.

Del är ägarna lill fastigheterna vid gatan som är betalningsskyldiga. Någol krav på fastighetsbildning i enlighet med tomlindelning föreligger inte. Inle heller på annat sätt uppställs några särskilda kvalifikationer på fastigheten för all betalningsskyldighet skall föreligga.

Av den allmänna motiveringen framgår all 57 § är avsedd alt användas för begränsade åtgärder som rör etl mindre antal fastigheter. Det finns därför inte anledning alt låta bestämmelserna i 25 § BS om kungörelse och utställning avse avgiftsuttag med slöd av denna paragraf. Innan fullmäktige beslutar om tillämpning av 57 § måste naturligtvis avgiflsfrågan utredas. Del är då självklart att de berörda fastighetsägarna måsle få la del av utredningen och få möjlighet alt bemöta den innan fullmäktige fattar sitt beslut.

58 §

Den ersättning som enligt 56 eller 57 § belöper pä varje fastighet skall jämkas, om de koslnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den an­vändning som är tillålen för fastigheten.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1) pekat på behovet av en jämkningsregel för bl. a. sådana fall då kostnaderna för allmänna platser

 

Prop. 1980/81:165                                                   43

klart överstiger vad som kan anses normall med hänsyn till den använd­ning som är tillålen för berörda fasligheler. När kostnaderna skall fördelas områdesvis enligl 56 §, tillgodoses behovel av en jämkningsregel i stor utsträckning dels genom föreskriften att fördelningen får omfatta endast kostnaderna för de åtgärder som krävs för att tillgodose områdets behov, dels genom all kostnaderna skall fördelas efler skälig och rättvis grund. Del finns emellertid behov av en särskild jämkningsregel även om kost­nadsfördelningen sker enligt 56 § Bestämmelserna i 58 § gäller därför både när 56 § och när 57 § har tillämpats.

Som en första jämkningsgrund anges alt ersättningen som sådan är oskälig, dvs. att kostnaden för de ålgärder som har utförts är alltför hög. Den andra jämkningsgrunden, som sannolikt blir den vanligaste, är att de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ell utförande som betydligt överstiger vad som är normalt med hänsyn lill den användning som är tillålen för den berörda fastigheten.

Rätt till jämkning enligl den sistnämnda grunden föreligger således en­dast om koslnaden är betydligt större än vad som är normalt. Så länge t.ex. en gala kan anses dimensionerad enbart för den bebyggelse som finns vid galan, kan således kommunen normalt ta ut samtliga kostnader för all anordna och förbällra galan. Det förekommer emellertid atl tillåten ex­ploateringsgrad för fastigheterna längs en gala varierar. Om i sådana fall galan måsle dimensioneras för den högre exploateringsgraden, kan det finnas anledning alt jämka ersättningen för de fastigheter som har en låg tillåten exploateringsgrad. Ersättningen bör därvid bestämmas så atl den motsvarar koslnaden för normal gatustandard i ell område med en exploa­teringsnivå som motsvarar den berörda fastighetens.

Det är fastighetens tillåtna användningssätt som skall läggas lill grund för bedömningen av jämkningsfrågan. Om fastigheten inle är bebyggd i enlighet med stadsplanen och därför inte har full nytta av galan, skall delta således inle ulgöra skäl för jämkning. Däremol kan del ibland vara etl skäl att medge anstånd med betalningen av ersättningen (se Bexelius m.fl. Byggnadslagstiftningen 1970 s. 222).

Jämkningsfrågan skall naturligtvis beaktas redan när kommunen be­stämmer den ersättning som fastighetsägarna skall betala. Om en fastig­hetsägare inle är nöjd med den jämkning som kommunen gör, kan han väcka talan vid fastighetsdomstolen enligt bestämmelserna i 61 §.

59 §

Till gmnd för bestämmande av ersättning enligt 56 eller 57 § får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräk­ningar av vad det kostar att i molsvarande utförande anlägga eller förbällra gator eller andra allmänna platser.

1 enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1) och i överensslämmelse med 68 § 7 BL har i förevarande paragraf

 

Prop. 1980/81:165                                                                 44

lagils in en bestämmelse om atl kommunen kan välja mellan all lill grund för ersällningsberäkningen för de enskilda fastigheterna lägga antingen de faktiska kostnaderna eller på erfarenhel stödda beräkningar av vad de ålgärder man avser alt la betalt för kostar. Jag vill här erinra om vad jag i den allmänna motiveringen har anförl om behovel av alt som jämförelse ha tillgång lill faktiska och tidsmässigt näraliggande koslnader. Delta bör medföra atl kommunerna inte använder schablonisering av kostnaderna som normalreglering.

60 §

Skyldigheten att ersälla kommunen kostnaderna för galor och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan användas för sill ändamål.

Ersällningsskyldighelen skall fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbe­loppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalning, om godtagbar säkerhet slälls. Avbetalningen skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravel på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet all betala ersättning har inträtt, är ny ägare av kvarters-mark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Ny ägare av en faslighet svarar dock inle mol kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

\ första stycket ges föreskrifter i enlighet med förslagel i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) all fastighetsägarens betalningsskyldighet in­träffar successivi allt efler som de anläggningar han skall vara med att betala kan användas för sitt ändamål.

Paragrafens andru stycke stämmer i storl överens med 63 § andra slyckel BL. Enligt första meningen är del kommunen som avgör när betalning skall ske. Jag vill underslryka att det normala bör vara atl ersättning krävs inom en inle alltför läng lid efler det atl arbetena har utförts. I de fall då arbetena med olika anläggningar, som en faslighelsägare skall vara med alt betala, beräknas pågå under lång tid och slutföras successivt, kan det därför vara befogat all kräva ersättning för de olika anläggningarna var för sig allt efter som de färdigställs. 1 andra stycket ges också regler om särskilda betalningsvillkor i de fall del inte kan anses rimligt atl tvinga en fastighetsägare atl betala hela ersättningen på en gäng. I gällande rätl har en fastighetsägare enligt 63 § BL alllid möjlighel att betala ersättningen för gatumark genom avbetalningar, dock minst en tiondel årligen. Med hänsyn till alt ersättningar för förbättringar m. m. kan komma att avse förhållande­vis små belopp, har nu som förutsättning för avbetalning föreskrivits att rätt till avbetalning endasi föreligger om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständighe­ter. Vid prövningen av rätlen till avbetalning får beaklas sådana omslän-

 

Prop. 1980/81:165                                                   45

digheter som fastighetsägarens möjligheter att finansiera hela eller delar av ersättningsbeloppet med lån. Även fastighetsägarens ekonomi bör. ingå i bedömningsunderlaget.

De bestämmelser om ränta som f. n. finns i 63 § andra stycket BL har i sak oförändrade förts över lill 60 § andra stycket.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan de utvidgade möjlig­heterna till avgiftsfinansiering i vissa fall medföra slora problem för ekono­miskt svaga gmpper. För dessa fall har en särskild jämkningsregel tagits in i andra stycket. Vilken lindring av villkoren som skall ske får avgöras från fall lill fall. Jämkningen kan således innebära allt ifrån viss förlängning av amorteringstiden till anstånd med betalning till dess att fastigheten säljs. Även räntevillkoren kan naturiigtvis mildras. Det bör finnas särskilda skäl för atl betalningsvillkoren på detta sätl skall jämkas utöver vad som följer av den fömtnämnda avbetalningsregetn.

I tredje stycket har i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen intagits regler om betalningsansvar för ny ägare. Jag vill i detta sammanhang erinra om alt den som avser att köpa en fastighet har rätt atl fä skriftligt besked av byggnadsnämnden om någon galukoslnadser­sällning eller ersättning för annan allmän plats belöper på fastigheten (2 § BS).

61 §

Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för annan allmän plats prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera parlen.

I likhel med vad som f.n. gäller bör tvisl om ersättning för gatukostnader och kostnader för annan allmän plats prövas av fastighetsdomstol. Para­grafen motsvarar 65 § och 69 § andra stycket BL.

155§

Enligt 155 § andra stycket BL skall nuvarande regler om ersättningsskyl­dighet för värdet av gatumark och gatubyggnadskoslnader i vissa fall gälla även fasligheter som inte överensstämmer med tomtindelning. Eftersom sådan överensstämmelse enligt de nu föreslagna reglerna inte utgör någon fömtsättning för ersättningsskyldighet, har andra stycket upphävts.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträ­dandet.

De nya reglerna ger kommunerna större möjlighel än lidigare all täcka sina kostnader för anläggningsarbeten m. m. Det är därför rimligt all de nya reglerna får avse endast sådana arbeten som påbörjas efler ikraftträ­dandet.

 

Prop. 1980/81:165                                                              46

4.2 Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

2§

Om någon begär det skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked om nämnden har meddelat beslut om skyldighet för en viss faslighelsägare all vidla särskilda åtgärder med avseende på fastigheten.

Där stadsplan finns skall byggnadsnämnden eller den myndighet, som kommunfullmäktige bestämmer, på begäran lämna skriftligt besked om den ersättning för gatukostnader eller kostnader för annan allmän plats som belöper pä en viss fastighet. I beskedel skall anges i vad mån skyldig­heten alt betala ersättningen har inträtt.

Om någon begär del skall byggnadsnämnden dessulom lämna ut karta (nybyggnadskarta) för sådan fastighet som ingår i stadsplan. Nämnden bör tillhandahålla nybyggnadskarta ocksä för andra fasligheter, om del lämpli­gen kan ske.

Den nuvarande föreskriften i första stycket all begäran skall göras av nägon, vars rätt kan beröras, har lagits bort. Det lorde knappasi förekom­ma alt en byggnadsnämnd undersöker behörigheten hos den som begär upplysningar. Dessutom lorde kommunens möjlighet atl med slöd av 8§ BS ta ul avgift för tids- eller kostnadskrävande arbeten i tillräcklig ut­sträckning avhålla från alt besked begärs i onödan.

/ andru stycket har bestämmelsen om skriftligt besked ändrats med hänsyn till all ersättningsskyldigheten med mitt förslag kan avse andra åtgärder än i dag.

I paragrafen har också gjorts språkliga ändringar.

25 §

Om gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser skall beta­las av fastighetsägare enligt 56 § byggnadslagen (1947: 385), skall kommun­fullmäktige låta ulreda frågan och upprätta del förslag som utredningen föranleder.

Förslaget skall slällas ut för granskning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detla har skett i ortstidning. Underrättelse om utställ­ningen av förslaget skall dessulom på del sätl som anges i I7§ 4 mom. första stycket sändas lill kända och inom riket bosatta markägare, vilkas räll berörs av förslagel. Underrättelse behöver dock inle sändas lill den som skriftligt har godkänl förslagel. När granskningstiden har gäll ul, får fullmäktige besluta i ärendei.

Om gatukostnader eller koslnader för andra allmänna platser skall tas ut av fastighetsägare med slöd av 56 § BL, åligger det enligt 25 första stycket BS kommunfullmäktige att låta utreda frägan och upprätta del förslag som utredningen kan föranleda. Del är inget som hindrar all fullmäktige ger ett generelll utredningsuppdrag till den myndighet i kommunen som sköter gatukostnadsfrägorna.

Så snart beslul skall fallas om en ny stadsplan eller om ändring av en befintlig plan, utgör de ekonomiska konsekvenserna för kommunen av

 

Prop. 1980/81:165                                                                 47

planläggningen en avgörande faktor i sammanhanget. Inle minst gäller detta kostnaderna för gator och andra allmänna platser. 1 normalfallet kommer därför utredningen härom att göras i ett tidigt skede av planerings­arbetet. Även för de berörda fastighetsägarna är det naturligtvis av slor betydelse att dessa frågor klarläggs sä snart som möjligt. Det bör framhål­las atl gatukoslnadsfrågor kan aktualiseras även utan samband med anta­gande eller ändring av en plan. De förslag som ulredningen i gatukostnads­frågan leder fram till skall enligt 25 § andra stycket ställas ul för granskning under minst tre veckor. Om förslagen är föranledda av att en stadsplan skall anlas eller ändras lorde del som regel vara lämpligl all kommunen anordnar samtidig utställning av dessa förslag och av planförslaget (se 17 § BS).

I 25§ andra stycket har gjorts språkliga ändringar. I allt väsenlligt är stycket oförändrat i sak.

71 § 1 mom.

/ mom. Byggnadsnämndens beslut enligt byggnadslagen (1947; 385) eller denna stadga får överklagas genom besvär hos länsslyrelsen.

Ett beslut av byggnadsnämnden atl vägra medgivande lill avvikelse från fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan får dock inle överkla­gas. I 149 § byggnadslagen finns föreskrifter om atl särskild klagan inte får föras över nämndens beslut i vissa ärenden rörande stadsplan, byggnads­plan eller tomlindelning.

Om någon annan myndighet än byggnadsnämnden har fäll i uppdrag alt pröva nedan angivna ärenden, skall vad som föreskrivs om överklagande i första stycket tillämpas på den myndighetens beslut i .sädana ärenden. De ärenden som avses är följande;

1.    Ärenden om ställande av säkerhel enligl 38 § byggnadslagen för full­görande av fastighetsägares skyldighet att anordna ulfartsväg eller avlopp eller att betala bidrag till gatukostnader.

2.    Ärenden enligl 60 § samma lag om-betalningsvillkor för gatukostnads­ersättning m. m.

I första och andru styckena har endast språkliga ändringar gjorts.

I tredje stycket har - utöver språkliga ändringar - gjorts del tillägget atl den besvärsordning som gäller enligl första stycket skall lillämpas även på ärenden om betalningsvillkor enligt 60 § BL, när någon annan myndighet i kommunen än byggnadsnämnden fått i uppdrag att pröva sådana ärenden.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i ärenden om gatukostnader avseende åtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.

Ändringarna i BS bör träda i krafl samtidigt med ändringarna i BL. Övergångsregleringen har utformats sä atl den molsvarar regleringen i BL.

 

Prop. 1980/81:165                                                             48

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:165                                                   49

Bilagu I

1    Nuvarande ordning

1.1 Kommunernas medverkan i genomförandet av bebyggelseplaner och deras rätt att ta mark i anspråk för genomförandet

Den nu gällande byggnadslagstiftningen innebär att kommunernas an­svar för genomförande av bebyggelseplaner i princip endast avser sladsplaneområden och då främst gator eller andra allmänna platser. I 49 § byggnadslagen (BL) föreskrivs sålunda att det ankommer på kommunen atl lill allmänt begagnande iordningsställa och upplåta gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan. Om staten är väghållare inom område med stadsplan är det dock staten som har ansvaret för att allmän väg ställs i ordning och upplåts som gata (55 §). Närmare bestäm­melser om kommunens skyldigheter att upplåta gata eller annan allmän plats ges i 50-54 §§ BL. Skyldigheten alt till allmänt begagnande upplåta ny gata samt torg, park eller annan sådan allmän plats inträder som en följd av alt bebyggelsen genomförs (50 och 51 §§). Om en trafikled skall anord­nas fill eller genom specialområde och kommunen och den som förfogar över området inte kan enas om de åtgärder som bör vidlas får regeringen förordna om delta (53 §). Den som förfogar över specialområdet är skyldig att delta i kostnaden för att anordna trafikleden i den mån han kan anses ha nytta av den.

För att kunna fullgöra sina skyldigheter har kommunen fått rätt att lösa mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 § BL). Kommunen har också fått rätt att lösa mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats (18§). Mark som kommunen inte får lösa enligt 18 eller 41 § men som skall kunna användas för allmän trafikanläggning eller allmän ledning enligt bestäm­melse i stadsplan, får kommunen ta i anspråk med servituts- eller nytljan-deräU(18a§och41a§).

Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eUer annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra kom­munen, skall vägmärken enligt 42 § BL utan ersättning tillfalla kommunen i den mån den tas i anspråk för avsett ändamål.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stads­plan är avsedd lill gata eller annan allmän plats får kommunen enligt 43 § ta marken i anspråk och nyttja den för avsett ändamål. Ersättning kan i vissa mycket sällan förekommande fall utgå till innehavare av fordran eller annan rättighet som besvärar vägmärken. Motsvarande bestämmelser av­seende allmänna och enskilda vägar finns för fastställd generalplan i 19 och 20§§BL.

Särskilda bestämmelser om att avstå och iordningställa mark finns i 4    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                                 50

70-73 §§ BL för sådana fall där stadsplan läggs över område som är i en ägares hand. Regeringen kan i dessa fall på ansökan av kommunen vid planens fastställande förordna atl mark som för områdets ändamålsenliga användning behövs för gala eller annan allmän plats eller till allmän bygg­nad ulan ersättning skall tillfalla kommunen i den mån del med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av genomförandet och övriga omständig­heter prövas skäligt. 1 förordnandet kan regeringen, i den mån så prövas skäligt, på kommunens begäran även föreskriva alt områdets ägare skall vara skyldig atl bekosta anläggning av gator samt anordningar för vatten­försörjning och avlopp inom området.

Enligt 74 § åligger det kommunen att underhålla gåta eller annan allmän plats inom område med stadsplan. Är slaten väghållare inom sådant områ­de, skall underhållet av allmän väg som har upplåtits till gata i princip åvila slalen. Delsamma gäller i fråga om gata som förklarats tillika vara allmän väg.

Inom byggnadsplaneområden finns ingen skyldighet för kommunerna atl utföra och underhålla vägar eller andra allmänna platser. Bestämmelserna om byggnadsplan (107-118§§ BL) bygger på att del är fastighetsägarna själva som svarar för hela genomförandet. När det gäller vägar och all­männa platser sker detta i stor utsträckning genom atl vägföreningar bildas enligt 3 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar (jfr 114 § BL). Regler om inlösen av mark i byggnadsplaneomräde finns inte i BL. Enligt 113 § kan i samband med fastställelse av byggnadsplan förordnas att vissa markägare, som kan förväntas få särskilt stor nytta av planen, skall utan ersättning upplåta obebyggd mark som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats.

Trots att lagsliftningen förutsätter enskild väghållning inom byggnads­planeområden, har kommunerna i inle ringa omfallning tagit hand om väghållningen i sådana områden.

1.2 Gatukostnadsregler

Kommunemas ansvar för genomförande av bebyggelseplaner gäller, som framgår av det tidigare, i princip endast områden med stadsplan. Kommunerna har sedan lång tid haft möjlighet att i viss utsträckning kompensera sig för kostnaderna för atl utföra gator och andra allmänna platser genom ersättning frän fastighetsägarna. Nu gällande ersättnings­regler finns i 56-69 §§ BL.

I 56—66 §§ BL meddelas bestämmelser om ersättning för gatumark. Ägare av fastighet, som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning, är skyldig att ersätta kommunen väidel av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättningsskyldigheten är dock så till vida begränsad att den inte omfattar större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. Special-

 

Prop. 1980/81:165                                                   51

regler ges för beräkning av ersättning för mark i gatukors. Ersättningen skall i princip beräknas efter medelvärdet på all gatumark framför fastighe­ten. Markens värde skall uppskattas utan hänsyn till kostnad som kom­munen kan ha haft för att ställa i ordning marken. På framställning av kommunen får länsslyrelsen besluta att galumarksersältning som samman­lagt belöper på fastighetsägarna inom visst område skall fördelas mellan dem efler omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna med­givna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. Galumarksersätlning kan jämkas om fastighets fördel av galan inle svarar mot den ersättningsskyldighet som enligl de nu berörda bestämmel­serna vilar på fastighetsägare (60§). Om markägare har överlåtit gatumark till kommunen ulan lösen eller om kommunen samtidigt varil ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatumarken efter det gatu­marken blivit upptagen som sådan i stadsplan är fastighetsägaren fri från skyldighet atl utge ersättning intill värdet av samma mark. Skyldighet all betala galumarksersältning inträder i mån av galans upplåtande lill allmänl begagnande. Ersättningsskyldigheten avser gatumark samt med viss be­gränsning även torg, parker och andra allmänna platser. Enligt 154 § BL skall nämligen mark framför fastighet, som är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastighe­ten.

När gata vidgas är fastighetsägare skyldig atl i princip ersätta kommunen skillnaden mellan de ersättningsbelopp som åvilar fastighetsägaren före och efler vidgningen (62 §).

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Fastighetsägare har rätt att erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar om han ställer nöjaktig säkerhet. Avbetalning skall dock ske med minst en tiondel årligen. Länsstyrelsen kan medge lättnad i betalningsvillkoren om vill­koren är alltför betungande för fastighetsägaren (63 §).

Tvist om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen (65 §).

Enligl 67 § får kommunfullmäktige för kommunen i dess helhel eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet, som överensstämmer med tomtindelning, att bidra till kostnaden för iord-ningsslällande av gata (gatubyggnadskostnad). Sådana bestämmelser skall enligt andra stycket i paragrafen underställas länsstyrelsen för prövning om fastighetsägare åläggs skyldighet som tidigare inte har ålegat honom. Föreligger särskild anledning, kan länsstyrelsen med eget utlåtande över­lämna ärendet till regeringen för avgörande.

I 68 § finns regler om grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och kostnadernas fördelning mellan dem samt bestämmelser om tid och ordning för ersättningens erläggande. Ersätt­ningsskyldighet föreligger inte beträffande gata som börjat anläggas eller som skulle ha upplåtils till allmänl begagnande när fråga om galubyggnads-

 

Prop. 1980/81:165                                                   52

koslnadsbeslämmelser väcktes hos kommunfullmäktige. Faslighelsägare får inle påföras koslnader söm ulan motsvarande fördel för fastighetens bebyggande beror på att gata byggts i ell höjdläge som i väsentlig mån avviker från markens naturliga höjdläge och därför blir mer än vanligt kostsam. Delsamma gäller sådana anläggningskostnader som på grund av särskilda omständigheter blir högre än normalt. Fastighetsägare får i prin­cip inte belastas med gatubyggnadskostnad i slörre omfattning än som gäller för skyldigheten all betala galumarksersältning. Den för sådan er­sättning gällande begränsningen lill en bredd om högsl fem åttondelar av den tillåtna hushöjden gäller alltså också för skyldigheten alt bidra till gatubyggnadskostnad. Skyldighet att bidra lill kostnad för atl anlägga annan allmän plats än gala föreligger inte. Noteras bör emellertid alt enligt bestämmelserna i 154§ skall mark framför fastighet som är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligl stadsplanen tillåtna högsla hushöjden.

Gatubyggnadskostnaderna kan på motsvarande sätt som galumarkser­sältning fördelas mellan fastighetsägarna inom visst område efler omfatt­ningen av den enligt stadsplanen pä fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.

Fastighetsägarnas skyldighet atl bidraga lill gatubyggnadskostnad skall alltid motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

Enligt 69 § gäller beträffande jämkning av och tvisl om bidrag till gatu­byggnadskostnad motsvarande bestämmelser som för galumarksersält­ning.

 

Prop. 1980/81:165                                                             53

BUaga2

Vägutredningens och gatukostnadsutredningens förslag

1    Vägutredningens   sammanfattning   av   sitt   betänkande   (SOU 1977:12) Kommunal och enskild väghållning

Utredningens uppdrag omfatlar en allmän översyn av lagen om enskilda vägar. I principbetänkande (DsK 1974:7) Kommunal och enskild väghåll­ning, som avgavs i juli 1974, föreslog utredningen alt kommunerna skulle överta viss del av den enskilda väghållningen. Avgörande skäl for denna ståndpunkt var bl.a. att elt stort antal kommuner redan i dag frivilligt utfor eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sill område saml kommunernas under senare lid ökade ansvar for genom­forande av bebyggelseplaner. Ett annat skäl for förslaget om kommunal väghållning utgjorde behovel av alt i enlighet med bygglagulredningens förslag skapa fömtsättningar för en övergång lill etl för stadsplan och bygg­nadsplan enhetligt planinslitut.

Ulredningen uttalade emellertid samtidigt atl det alltjämt fanns behov av enskild väghållning inom tätare bebyggda områden, i den mån väg­hållningen inle sköttes av stat eller kommun. Särskill gällde det områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet borde därför enligt principbetän­kandet finnas till de nuvarande vägföreningarna. Likaså borde bibehållas möjlighelen lill väghållning genom samfälligheter av den lyp som inrättas enligt anläggningslagen.

1 nu förevarande belänkande, som innehåller lagförslag och motivul­lalanden belräffande kommunal och enskild väghållning, har utredningen vidareutvecklat de förslag som lades fram i principbetänkandet. Bestäm­melserna om kommunal väghållning föreslås få sin plats i en särskild lag, lag om kommunvägar. 1 fråga om vägföreningsinslitulei föreslås att erfor­deriiga bestämmelser om inrättande av vägföreningar införs i anläggnings­lagen, medan bestämmelserna om vägföreningars förvaltning och organi­sation infogas i lagen om.förvaltning av samfälligheter. Härigenom har väg-föreningsinslitutel erhållit samma laglekniska lösning som den vilken sedan år 1973 gäller belräffande vägsamfälligheter och andra former för fastig­helssamverkan. Reformen av vägföreningsinstilutet medför atl lagen om enskilda vägar upphävs i sin helhet. Hämtöver läggs fram förslag om följd­ändringar i etl antal olika författningar.

Ordnande av väghållning har etl direkt samband med kommunernas plan­verksamhet enligt byggnadslagstiftningen. Med hänsyn lill den pågående reformen av byggnadslagstiftningen har emellertid utredningen inte funnil del lämpligl eller behövligt att direkl anknyta sitt förslag beträffande kom­munal väghållning till reglerna i byggnadslagen. I stället har eftersträvats atl så långt möjligt utforma förslaget så atl det kan tillämpas oberoende

 

Prop. 1980/81:165                                                   54

av vilket plansystem som kommer att gälla. Frågan om den närmare sam­ordningen med den nya planlagen torde få övervägas av gatukoslnadsul­redningen, vilken utredning bl. a. överväger överförande av byggnadslagens regler om gatuhållning till lagen om kommunvägar saml den närmare an­passningen till den nya planlagsliftningen.

Kommunal väghållning

Förslaget om kommunal väghållning utgår från att kommunen själv avgör omfattningen av den väghållning som kommunen åtager sig. Det kravet uppställs dock, atl väghållningen skall behövas för verksamhet som kom­munen har alt tillgodose. Vidare föreslås för områden med byggnadsplan alt kommunen skall handha väghållningen där, såvida inle annal beslämts i planen. Sistnämnda bestämmelse gäller dock inle väghållningen i fråga om byggnadsplan som fastställts redan före lagens ikraftträdande. För sådana områden utgår förslaget från att den enskilda väghållningen successivt över­tas av kommunen.

Med hänsyn till betydelsen från olika synpunkler, inte minst de eko­nomiska, av ett beslut om kommunal väghållning avgörs principfrågan hu­ruvida och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer därefterpåen kommunal väghållningsmyndighet.dvs. en kommunal nämnd som utses av fullmäktige.

Beslut om kommunal väghållning innebär atl kommunen åtager sig att bygga den avsedda vägen, om den inte redan är anlagd, och att svara för vägens drift. För fullgörande härav äger kommunen rätl att ta erforderligt markutrymme i anspråk och ta ut avgifl för väghållningen av de fastig­hetsägare för vilka kommunens väghållning är lill nytta.

Frågan huruvida vägmärken skall innehas med äganderätt eller i annan form avgör kommunen med hänsyn till vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Utredningen utgår dock från alt vägmark inom kommunens tätorter i regel kommer att innehas med äganderätt, medan vågrätt torde vara att föredra inom giesbebyggda delar. Reglerom vägrält av motsvarande innehåll som de vilka gäller för allmänna vägar tas upp i förslaget. Härför krävs atl den kommunala väghållningsmyndighelen - på molsvarande sätt som gäller enligt väglagen - upprättar arbetsplan över den mark som erfordras för vägbyggnadsföretaget samt meddelar beslut om dess antagande. Ar­betsplanen skall ange vägens omfattning och väganordningar samt vägfö-relagets detaljutformning i övrigt. Arbetsplanen skall vidare redovisa berörda fastighetsägare och övriga sakägare. Någon skyldighet att alltid utställa ar­betsplan uppställs dock inte. I de fall kommunen redan innehar marken eller överenskommelse om vågrätt redan har träffats med markägaren, be­hövs i princip inte något utställelseförfarande.

Frågan om uttagande av avgift för utförande och drift av kommunväg beslutas av kommunfullmäktige. På motsvarande sätt som enligl bl. a. va­lagen skall avgiftsuttag ske enligt taxa. Också denna besläms av kommunens fullmäktige.

När avgift för väghållningen skall utgå, åligger del väghållningsmyndig­heten att upprätta förslag till väghållningsområde inom vilket avgiftsskyl-

 

Prop. 1980/81:165                                                   55

dighet avses föreligga, utställa det lill granskning samt meddela beslut. Väg­hållningsområdet omfattar de fastigheter som har nytta av väghållningen. Såvitt gäller tätorlsförhållanden anses därvid samlliga fastigheter inom tät­orten ha nylta av vägen, om inte särskilda skäl lalar mol del.

Bestämmelserna om utförande och drift av kommunväg, vågrätt, ord­nings- och säkerhetsföreskrifter m. m. har utformats i nära överensstäm­melse med vad som gäller för allmän väg enligt väglagen. Dock föreligger den skillnaden alt föreskrifterna om enskild vägs anslutning till kommunväg gäller endast i fråga om sådan kommunväg eller del av kommunväg som kommunen bestämmer. Syftel med samordning av bestämmelserna är alt man därmed får enhetliga regler för de olika vägkategorierna, oberoende av vem som svarar för vägen. Samtidigt underlättas övergången från en väghållningsform till en annan.

Talan mot beslut av väghållningsmyndighelen, bl. a. avseende arbetsplan och väghållningsområde, skall kunna föras genom s. k, förvaltningsbesvär.

Enskild väghållning

Erforderliga bestämmelser om vägföreningar har tagits upp som ett särskilt avsnitt i anläggningslagen under rubriken "Vägföreningar". Bestämmelserna är i väsentliga delar av samma innehåll som nuvarande regier i 3 kap, EVL. Sålunda skall vid anläggningsförrättning bestämmas ett verksamhetsområde för föreningen, inom vilket föreligger skyldighet för fastigheterna att ingå i föreningen. 1 princip skall hela det vägnät som ingår i området skötas av föreningen, i den mån väghållningen inte ombesörjs av staten eller kom­mun. Vidare skall fastigheterna inom området erlägga avgifter till föreningen efter andelstal som kan tillämpas oberoende av ändringar i fastighetsin­delningen. Utmärkande är också att anläggningsfrågan handläggs skild från ersättningsfrågorna och att överprövningen av beslut om vägförenings bil­dande sker i administrativ ordning, medan ersättningsfrågorna avgörs av fastighetsdomstol.

Vissa mer eller mindre långtgående ändringar föreslås dock. Av dessa bör här särskill framhållas, att initiativrätten till vägförenings inrättande inte längre är förbehållen endast länsstyrelsen. Också kommunen eller en­skild fastighetsägare, t. ex. markexploatör, skall kunna påkalla förrättning. I fråga om andelstalens bestämmande föreslås, i överensstämmelse med motsvarande regel för kommunvägar, utgångspunkten vara den att andels­talen bestäms efter skälig och rättvis grund. Inom denna ram ges möjlighet alt i det enskilda fallet välja den lämpligaste fördelningsgrunden. Bestäms ej annan fördelningsgrund. skall andelstalen utgöra fastigheternas senasl bestämda taxeringsvärden. Påkallar förhållandena det. lår skilda andelslal bestämmas för utförande och drift. Härutöver ges möjlighel att under vissa förutsättningar bestämma särskilt andelslal för fastighet, vars nylta av för­eningens vägar väsentligt avviker från övriga fasligheters, och att ta ut sli-tageersätlning, när fastighet som ingår i föreningen tilirälligt har ökat behov av vägen eller när vägen begagnas av utomstående i betydande omfattning. 1 fråga om skötseln av väg som ingår i vägförening föreslås samma be­stämmelserom renhållning som de vilka gäller enligt väglagen och förutsätts i fråga om kommunväg. Vidare föreslås att förrättningsbeslut avseende väg-

 

Prop. 1980/81:165                                                   56

förenings bildande skall kunna meddelas oaktat ersättningsfrågan inte av­gjorts slutligt samt att länsslyrelsen skall kunna beslula om verkställighet av anläggningsbeslul ulan hinder av anförda besvär.

För väg som ingår i vägförening eller gemensamhelsanläggning har upp­tagits samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter som i fråga om allmän väg och som föreslås belräffande kommunväg. I förhållande till allmän väg föreligger dock den skillnaden atl föreskrifterna gäller endasi i fråga om sådan enskild väg eller del av väg som länsslyrelsen bestämmer

I fråga om vägförenings organisation och förvaltning, vilkel ämnesområde tagits upp som ett särskill avsnitt i lagen om förvaltning av samfälligheter, föreslås bl. a. att den ledamot av styrelsen som f. n. utses av länsstyrelsen i stället skall utses av kommunen samt alt omröstning på stämma med delägarna skall ske efter huvudtal. Möjlighel öppnas även alt bilda förening för alt handha förvaltningen av flera vägföreningar och alt sluta avlal om fusion mellan vägföreningar.

Övriga forslag

Förslagel om kommunal väghållning och översynen av vägföreningsinsti-lutet medför följdändringar i etl flertal olika författningar. Av slörre betydelse är bl. a. en ändring i byggnadslagen som ger möjlighet att inom områden med s. k. blandade planförhållanden, dvs. områden där stadsplan och bygg­nadsplan ligger blandade om varandra, frångå bestämmelserna om galu­byggande och gatuhållning och i slällel reglera nämnda frågor enligl den föreslagna lagen om kommunvägar. Dispens i frågan meddelas av rege­ringen.

Genom ändringar i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhåll­ningslagen föreslås att kommunens renhållningsansvar för kommunväg blir detsamma som för gala. Inom vägförenings verksamhetsområde föreslås motsvarande renhållningsskyldighel åligga föreningen.

I väglagen föreslås bl. a. vissa kompletterande bestämmelser i syfte atl underiätta överförande av väg från en väghållare lill en annan.

I fråga om kommunväg föreslås alt samma trafikregler skall gälla som för allmänna vägar. För att tillgodose de särskilda transportbehov, som fö­religger för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet, fö­reslås dock möjlighet att medge undantag från bestämmelserna i vägtra­fikkungörelsen om bl. a. maximering av fordons vikt, bredd och längd i den omfattning del behövs för att tillgodose sådan näringsverksamhet. Be­stämmelsen härom föreslås lä sin plats i vägirafikkungörelsen.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 57

2   Gatukostnadsutredningens sammanfattning av sitt betänkande (SOU 1977:65) Kommunernas gatuhållning

I gällande lagstiftning regleras i byggnadslagen kommunernas skyldighet att inom områden med stadsplan ställa iordning och lill allmänt begagnan­de upplåta gata, torg, park och annan allmän plats saml all underhålla så­dan plats. Skyldigheten är obligatorisk. Till fullgörande härav äger kom­munerna bl. a. rätl att lösa in den mark som enligt stadsplanen behövs för gata eller annan allmän plats samt i viss begränsad omfallning räll alt av fastighetsägare ta ut bidrag för gatumark och gatubyggnadskostnad. Möj­lighet att finansiera underhållet av gala eller annan allmän plats genom av­gifter föreligger däremol inle. Utmärkande för byggnadslagens regler är i övrigl atl dessa i hög grad är detaljrika och i praktiken svåra och omsländ- . liga all tillämpa. Stark kritik har därför från olika synpunkler riklats mot reglerna.

När del gäller områden med byggnadsplan och andra områden utanför detaljplan saknar kommunerna f. n. skyldighet all svara för vägars iord­ningställande och underhåll. Denna uppgift ankommer på fastighetsägar­na, om det inle är fråga om allmänna vägar.

■ 1 ett nyligen avlämnat betänkande Kommunal och enskild väghållning (SOU 1977:12) har 1969 års väguiredning bl. a. föreslagil att kommunerna skall kunna överta en viss del av den enskilda väghållningen. Förslaget har tagits upp i en särskild lag, lagen om kommunvägar. Det utgår från alt kommunerna själva avgör omfattningen av den väghållning som kommu­nen åtager sig. För områden med byggnadsplan föreslås dock alt kommun skall handha väghållningen där, såvida inte annat bestämts i planen. Fråga huruvida och i vilken omfattning kommunal väghållning skall förekomma avgörs av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandel av beslutet ankommer därefter på en kommunal väghållningsmyndighel, dvs. en kom­munal nämnd som utses av fullmäktige.

1 nu förevarande betänkande föreslår gatukoslnadsulredningen all reg­lerna om kommunernas gatuhållning samordnas med reglerna om den väg­hållning som kommunerna avses omhänderha enligl vägutredningens för-sla"" Denna samordning föreslås ske på sådanl säll all de nuvarande reg-lern? om gatuhållning i byggnadslagen överförs till den föreslagna lagen om kommunvägar. Förutom andra fördelar vinner man härigenom enklare och klarare bestämmelser på hithörande omräde.

Det har dock inle varil möjligt atl i alla delar tillskapa enhetliga regler för den kommunala gatu- och väghållningen. Bl. a. bör frågan om gatuhållning, dvs. anläggande och underhåll av gala. torg. park och annan allmän plats

 

Prop. 1980/81:165                                                             58

inom område med stadsplan, alltjämt utgöra en obligatorisk skyldighet för kommunerna. Något obligatoriskt ansvar för andra trafikområden föreslås däremot inle. främst med hänsyn till att sådana områden kan vara av myc­ket skiftande beskaffenhet, frän viktiga trafikleder inom en kommuns cent­rala delar till endast mindre kommimikationsleder i s. k. specialområden. Frågan huruvida trafikomiäde skail ingå i den kommunala gatuhållningen föreslås därför få avgöras genom kommunalt beslut i det enskilda fallet.

Någon ändring av byggnadslagens bestämmelser om inlösen av mark för bl. a. gata och annan allmän plats inom stadsplanelagt område föreslås inte med hänsyn till den pågående översynen av byggnadslagstiftningen. Sam­tidigt föresläs emellertid atl viigutredningens förslag om markförvärv ge­nom vägiäit görs tiijiimpiigt ocksä i fräga om områden med stadsplan. Den­na förvärvs form kan vara av värde i sådant fall dä äganderättsförvärv inte är aktuellt.

En viktig fräga för gatukostnadsutredningen har varit bestämmelserna orn gatuh.'illningcns finansiering. Viigutredningens förslag i denna del inne­bär all komnuinfiilimiiktige iiger för kommimväg besluta alt avgift skall ut­gä av fastighetsägare för vilka väghållningen är till nytta enligt en av full-mlikiige antagen taxa. .Avgiftsuttaget skall därvid kunna avse samtliga kostnader som kommunen har för vägens byggande och drift.

Gatukostnadsutredningen har ingående undersökt de särskilda problem scim föreligger på gatusidan och har därvid kommit fram lill att samma taxesyslem kan i storl sett tillämpas också för kommunernas gatuhållning. I förhållantlc lill nuvarande regler enligt byggnadslagen innebär det bl.a. att kommunerna får cikade möjligheter att täcka sina kostnader för gatu­mark och galubyggande. Också kostnaderna för gatuhållningens drift kom­mer alt kunna tiickas genom avgifter.

Som komplettering av vägutredningens lagförslag i avgiftsfrågan föreslår gaUikosinadsutredningen bl.a. all vid avgiftsuttag skall kunna bestämmas all kostnad för väghållningsåtgärd som är till övervägande fördel för viss eller vissa fastigheter skall bäras av endasi dessa fastigheter.

I allmiinna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen finns be­stämmelser om kommunens skyldighet att svara för renhållning av gata, torg. park eller annan allmän plats i område med stadsplan. Utredningen förordar au dessa regler förs över till lagen om kommunvågar. Vidare före­slår gatukostnadsiitredningen att bestämmelsen i kommunala renhållnings­lagen om kommuns miiijlighet att ålägga fastighetsägare alt svara för ren­hållningen av gångbana utanför sin fastighet upphävs, dock föreslås atl re­dan fattade besliu om fastighetsägares gångbanerenhållning skall kunna gälla under en övergångstid av högst tio år.

De nya reglerna om ersiiltning för gatuhållning föreslås gälla kostnad för byggande och drift av gata som uppkommit efter ikraftträdandet av lagen om kommunviigar. medan fråga om fastighetsägares bidragsskyldighel för gatumark och gatubyggnadskostnad för gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet föreslås regleras enligl reglerna i iildre tiiiiimpiig lag.

På grund av utformningen av gällande regler i byggnadslagen har i stor omfattning fastighetsägares bidragsskyldighet för gatumark och galubyg­gande ännu inte förfallit till betalning. För att kunna upprätthålla kravel på

 

Prop. 1980/81:165                                                            59

likställighet mellan fiistighetsägare vars ersättningsskyldighet regleras en­ligl äldre lagstiftning resp. lagen om kommunvägar föreslås alt betalnings­skyldighet skall inträda för äldre icke förfallna gatuersältningar i och med den nya lagens ikraftträdande samt alt kommunerna skall framställa sina betalningsanspråk härför inom tio år efter ikraftträdandet. 1 samtliga nu avsedda fall äger lästighetsägarna påkalla en tioårig amorteringstid enligt de regler som f. n. finns i byggnadslagen.

Utöver nu redovisade förslag tas i betänkandet upp vissa ändringar i byggnadslagen, byggnadsstadgan, väglagen och anläggningslagen.

 

Prop. 1980/81:165

60

3    Utredningarnas förslag till Lag om kommunvägar

1    Förslag till

Lag om kommunvägar

Härigenom föreskrives följande.

Förslag UV

1969 års vägutredning

För slug av gatukostnadsutredningen

 

4 §

Inledande bestämmelser

I §

 

Väg för vilken väghållning ordnas av kommun enligl denna lag är kommunväg.

Torg, park eller annan sådan all­män plats som upptagits i fastställd generalplan eller byggnadsplan och som ligger inom område där kom­munen ordnar väghållning anses även som kommunväg.

Denna lag gäller kommunvåg. Kommunväg är

1.    gata, torg, park och annan all­
män plats inom område med stads­
plan,

2.     väg eller annat trafikområde
för allmän samfärdsel för vilka väg­
hållning ordnas av kommun enligt
denna lag,

3.    torg, park eller annan sådan
allmän plats som upptagits i fast­
ställd generalplan eller byggnads­
plan och som ligger inom område
där kommunen ordnar väghållning.

/ f> andra stycket

I fråga om väghållning som ordnas av staten eller kommun enligt vägla­gen (1971:948) eller som kommunen utför endast i egenskap av ägare till viss fastighet gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen väg, vars huvudsak­liga syfte är att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild närings­verksamhet.

/ S första stycket

Kommun äger enligt denna lag ordna väghållning i den omfattning

2 §

Kommun äger enligt denna lag ordna kommunväg i den omfattning

 

Prop. 1980/81:165

61

 

Förslug av

1969 års väguiredning

Förslug av gutukostnadsutredningen

 

del   behövs  för  verksamhet  som     del   behövs  för  verksamhet   som

kommunen har atl lillgodose. Inom område med byggnadsplan skall våghållningen ordnas av kommu­nen, om ej annat bestämls i planen.

kommunen har atl tillgodose. Inom område med stadsplan skall dock kommunväg som avses i I § andra stycket I. alllid ordnas av kommu­nen. Inom område med byggnads­plan skall kommunväg ordnas av kommunen, om ej annal bestämls i planen.

2 S                                              3 S

Kommunen får ej ordna väghållning inom annan kommun ulan samtyc­ke av denna.

Kommunal väghållning får ej omfatta endasi vissa av de fastigheter som ingår i vägförening eller annan samfällighet för väghållning eller endast vis­sa av samfällighetens vägar, om därigenom belydande olägenhet skulle uppkomma för fasligheler som är anslutna lill samfälligheten.

3 a

4 §

Väghållningsmyndighet för kommunväg är den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill.

5 §

Till kommunväg hör vägbana och övriga väganordningar.

Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit lill stånd genom väghållarens försorg eller över­tagits av denne, är väganordning. Väganordning är också sädan till väg an­sluten brygga eller färja med fårjläge samt för vägtrafiken behövlig anord­ning för vägbelysning eller rastplats, parkeringsplats eller annan uppställ­ningsplats för fordon i anslutning lill vägbana, som kommit till stånd ge­nom väghållarens försorg eller övertagils av denne.

6 § Vägområde utgöres av den mark. som lagils i anspråk för väganordning.

Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd lill kantremsa får vara väganordning lill en bredd av högst två meter. Vägområde inom områ-.de med fastslälld generalplan eller med byggnadsplan skall ha den bredd som i planen utlagts för kom-

Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd lill kantremsa får vara väganordning till en bredd av högst två meter. Vägområde inom områ de med fastslälld generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall ha den bredd som i planen ut-

 

Prop. 1980/81:165

62

 

Förslag av

1969 års väguiredning

munväg. även om marken icke till hela sin bredd tagits i anspråk för väg.

Förslag a\'

ga I II kt>s Inuti sill red ni II gen

lagts lör kommunväg. ä\en om marken icke till hela sin bredd ta­gits i anspråk för sådan väg.

Ktniiniunal väghållning

Kommunal väghållning omfatlar byggande av väg och drift av viig.

Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till allmänna intressen, så­som trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och fornminnesvård. Vid väg­hållningen skall också enskild rätt beaktas och hänsyn åven i övrigt tagas till enskilda intressen.

8 S

Vid väghållning inom område med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall planen föl­jas. Inom annat område får väghåll­ning ej ske så. att syftel med utom­plansbesiämmelser eller särskilda bestämmelser för markens bebyg­gande eller användning motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller besiiim-melserna medges av länsstyrelsen eller, efter dess förordnande, av byggnadsnämnden. Även utan så­dant medgivande får mindre avvi­kelse ske från plan. om det är för­enligt med planens syfte. Länssty­relsen får medge undanlag enligt första punkten från fastställd gene­ralplan eller byggnadsplan endasi om byggnadsnämnden tillstyrkt det.

Vid väghållning inom område med fastställd generalplan' eller med stadsplan eller byggnadsplan skall planen följas. Inom annat om­råde får våghållning ej ske så att syftel med utomplansbesiämmelser eller särskilda bestiimmelser för markens bebyggande eller använd­ning motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestäm­melserna medges av liinsslyrelsen eller, efter dess förordnande, av byggnadsnämnden. Även utan så­dant medgivande får mindre avvi­kelse ske från plan. om del är för­enligt med planens syfte. Länssty­relsen får medge undantag enligt första punkten från fastsiiilld gene­ralplan eller stadsplan eller bygg­nadsplan endasi om byggnads­nämnden tillslyrkl del.

Byggande av koininiiinäg

9 i)

Till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg. omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.

 

Prop. 1980/81:165

63

 

Förslag av

1969 års vägutredning

Förslag av gaUikosinadsutredningen

10 §

Vid byggande av kommunväg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägen­het ulan oskälig kostnad.

Drift av kommunvåg

11  S

Kommunvåg skall hållas i etl för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra ålgärder.

Genom renhållning skall vägom­råde hållas i sådanl skick atl skä­liga sandära hänsyn och trevnads-hånsyn blir tillgodosedda. Detsam­ma gäller i fråga om mark inom område med byggnadsplan till en bredd av 25 meter intill parkerings­plats eller rastplats som är vägan­ordning, i den mån allmänheten hur tillträde till marken. Beträffan­de fuslighelsägures skyldighet alt fullgöra renhållning av kommun­våg inom område med byggnads­plan finns bestämmelser i kommu­nala renhållningslagen (1970:892).

De ålgärder som behövs för än­damål som anges i första och and­ra slyckena räknas lill drijl av våg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åt­gärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Tdl drift av kommunväg räknas ål­gärder för all hålla vågen i sådant skick alt samfärdselns behov saml skäliga sanitära hån syn och Irev-nadshånsyn blir tillgodosedda.

Drift av kommunväg sker genom underhåll och reparation av vägan-mdning. undanskaffande av snö och is saml vidlagande av ålgärder mol halku, borttagande av sand och annat som påförts vågbanan till motverkande av halka, rensning och upplining a v rännslensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt övriga ålgärder för att hålla vågområde i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Drift av kommunväg sker även genoin så­dana renhållningsålgärder som sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål, bortta­gande av ogräs saml annan Jämför­lig ålgärd.

Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten alt vidtaga ålgärder som anges i första och andra styc­kena. Länsslyrelsen meddelar där­vid de föreskrifter som behövs.

Vågrätt

12 §

Vägrält innefattar befogenhet för kommunen all, utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för kommun-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 64

Förslag av                                    Förslag av

1969 års vägutredning                gatukoslnadsulredningen

väg och, i den mån väghållningsmyndighelen ej beslutat annal i samband med markens ianspråktagande, även i övrigl i fastighetsägarens ställe be­stämma över markens användning under den tid vågrätten beslår saml till­godogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

13        §

Vägrält uppkommer genom att kommunen lar i anspråk mark för kom­munväg eller övertar allmän eller enskild väg. Räll till mark som uppkom­mit med stöd av väglagen (1971:948), anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande äldre bestämmelser tillkommer kommunen, när väg som rät­tigheten avser övertagits för kommunal väghållning. Därvid skall vågrätten anses omfatta samma befogenheter som tillkommit vägens lidigare inneha­vare.

Mark skall anses ha lagits i anspråk för kommunväg, när vägens sträck­ning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet på­börjats på fastigheten.

14        §

Vägrält upphör ett år efler det kommunen beslutat alt vägen skall dragas in. Har inom sagda lid förfarande inletts för upplåtande av rätt lill marken enligt väglagen (1971: 948) eller anläggningslagen (1973: 1149) beslår dock vågrätten lill dess frågan om sådan upplåtelse slutligt avgjorts.

Har vågrätt upphört, får kommunen föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägändamål. Vad som ej förts bort inom ett år efler del vågrätten upphört tillfaller fastighetens ägare. Länsslyrelsen kan förlänga liden, om särskilda skäl föreligger.

Ianspråktagande av                   mark med vägrält

15                                               §

Behöver mark, som tillhör annan Behöver mark, som tillhör annan
än kommunen, tagas i anspråk för än kommunen, tagas i anspråk för
kommunal väghållning och kan      kommunal väghållning och kan
överenskommelse därom ej träffas överenskommelse därom ej iräffas
med markens ägare och annan sak- med markens ägare och annan sak­
ägare vilkens räll beröres, skall      ägare vilkens rätl beröres, skall
väghållningsmyndigheten, om mar- väghållningsmyndigheten, om mar­
ken skall innehas med vägrält, upp- ken skall innehas med vägrält, upp­
rätta förslag i frågan (arbetsplan) rätta förslag i frågan (arbetsplan)
och utställa det till granskning.      och utställa det till granskning.
Skall kommunväg byggas eller en- Skall kommunväg byggas eller en­
skild väg övertagas av kommunen skild väg övertas av kommunen
utanför område med fastställd ge- utanför område med fastställd ge­
neralplan eller med byggnadsplan neralplan eller med stadsplan eller

 

Prop. 1980/81:165                                                                 65

Förslag av                                    Förslag av

1969 års vägutredning                gatukoslnadsulredningen

skall arbetsplan alllid upprättas och    byggnadsplan skall arbetsplan alltid

utställas, när markens ianspråkta-      upprättas och utställas,  när mar-

gande  uppenbarligen  inverkar  på     kens  ianspråktagande  uppenbarli-

annans rätt.                               gen inverkar på annans rätl.

1 arbetsplan enligt första stycket skall anges den mark som behöver ta­gas i anspråk för kommunal väghållning samt för vägbyggnadsföretagets genomförande i övrigl behövliga uppgifter. Arbetsplanen skall även redo­visa de fasligheter, från vilka mark skall tagas i anspråk, samt iigarna till dessa och andra sakägare vilkas rätt beröres. Om ej väghållningsmyndig­heten avser atl laga marken eller vägen i anspråk genast, skall i arbetspla­nen anges tidpunkten för ianspråkslagandel.

Övertar kommunen enskild väg behöver i arbetsplanen ej anges annal än vägens sträckning och vilka väganordningar som avses ingå i vägen samt i förekommande fall uppgift om tidpunkten för vägens övertagande.

16        §

Tid för granskning av arbetsplan enligt 15 § bestämmes av väghållnings­myndigheten. Den får ej sällas kortare än tre veckor.

Om det är lämpligt, får på en gång utställas två eller flera alternativa för­slag.

17        §

Kungörelse om ulslällelse av arbetsplan skall ske i den eller de tidning­ar, i vilka kommunala meddelanden för orten införes.

Fastighetsägare och annan sakägare vilkens rätt beröres av arbetsplanen och som ej godkänt denna, skall av väghållningsmyndighelen underrättas om planen. Ifråga om sådan undertättelse äger 17 § 4 mom. byggnadsstad­gan (1959:612) molsvarande tillämpning.

18        §

Ändras arbetsplan sedan den utställts lill granskning, skall den åter ut­ställas. Ny utställelse behövs dock ej om de fastighetsägare och andra sak­ägare som beröres av ändringen, godkänt planen eller om de underrättats om ändringen enligt 17 § andra stycket och fått tillfälle att taga del av den.

19        §

Sedan tiden för granskning gått ut, skall väghållningsmyndighelen sna­rast möjligt meddela beslut om ianspråkstagande av mark eller väganord­ning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges faslighels­ägare och annan berörd sakägare, som framställt erinran mol ianspråkta­gandet. 5   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                                 66

Förslag av                                    Förslag av

1969 års vägutredning                gatukostnadsutredningen

Beslul enligl första slyckel skall kungöras i den ordning som anges i 17 § första stycket.

20 §

Har inom tre år efler del beslut enligt 19 § vann laga kraft mark eller väg­anordning ej tagils i anspråk och kommunen ej heller begärt verkställighet av beslutet, är beslutet förfallet.

Beslul enligl 19 S får, sedan det vunnit laga krafl, verkställas såsom laga­kraftägande dom.

TillfäUigt upplåtande av mark, m. m.

21 §

Väghållningsmyndighelen och av denna anlitade biträden är berättigade alt få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller slakning, under­sökning av grund eller annan förberedande ålgärd för byggande av kom­munväg. I trädgård, liknande plantering eller park fär träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas, om del är möjligt.

22  §

Behöver i samband med byggande av kommunväg mark tagas i anspråk för upplag eller liknande ändamål i närheten av det avsedda vägområdet, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndighelen föreskriva atl nyttjanderätt lill marken skall upplåtas för den tid som behövs för vä­gens byggande.

23  §

Kan på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller över­svämning eller av annan orsak kommunväg ej användas utan risk för olyckshändelse, kan länsslyrelsen på framslällning av väghållningsmyn­digheten föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplå­tas för den lid sådan väg behövs lill följd av hindret.

24  §

Länsslyrelsen kan på framslällning av väghållningsmyndighelen före­skriva alt nyttjanderätt lill mark intill vägområde skall upplåtas för uppsät­tande av snöskärm.

25        §

Behöver väghållningsmyndigheten till drift av kommunväg taga sten, gms, sand eller jord på mark som tillhör annan än kommunen och kan del­ta ske ulan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väg-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 67

Förslag UV                                   Förslag av

1969 års vågutredning                 gatukoslnadsulredningen

hållningsmyndighelen föreskriva atl rätt till sådan läkt skall upplåtas. Länsslyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för rättens ut­övande.

Avgiflsskyldighel rn. m.

26 §

För kommunal väghållning får kommunen inom sitt område taga ut av­gift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen. Fastighet inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de vägar inom området som väghållningen avser, om ej särskilda skäl föranleder an­nat.

Avgiftsskyldighet inträder, när väg som väghållningen avser är i sådanl skick att den kan användas för fastigheten.

27  §

Avgifler som kommunen tager ul får ej överskrida vad som behövs för all täcka nödvändiga kostnader för väghållningen. Avgiflsskyldighel skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tagas lill mera bely­dande koslnader, som ägare av fastighet nedlagt eller i annan form haft vid byggande av väg som väghållningen avser, i den mån del är skäligt med hänsyn till vägens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av kom­munvägen och övriga omständigheter.

Är väghållningsåtgärd lill över­vågande fördel för endasi viss fas­tighet, får bestämmas atl denna ensam skaU bära koslnaden för ål-gärden.

28 §

Avgifl skall ulgå enligt taxa som kommunen ulformar i överensstämmel­se med de grunder som anges i 27 §. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sällas högre än alt den svarar mot fastighetens an­del i kostnaden för kommunvägens byggande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn till faslighetens ekonomiska bär­kraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högsl 10 år.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 68

Förslag av                                    Förslag av

1969 års väguiredning                 gatukoslnadsulredningen

29 §

Avgifl skall betalas vid anfordran på förfallodag som konimunen be­stämt. På obetalt belopp utgår ränta enligt 6§ räntelagen (1975:635).

Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller lill betalning i framliden från den dag då den första inbetalningen skall ske lill dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligl första slyckel.

30  §

Ny ägare av faslighet svarar ej gentemot kommunen för avgift som för­faller till betalning före tillträdesdagen.

31 §

Om avgift för väghållning skall uttagas av faslighelsägare, åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag lill avgränsning av det områ­de (väghållningsområde) inom vilket avgiftsskyldighet avses föreligga och utställa förslaget till granskning. Vid förslaget skall, om del lämpligen kan ske, fogas en förteckning över de fasligheter som ingår i väghållningsområ­del och ägarna lill dessa.

1 fråga om utställelse av förslag lill väghållningsområde äger 16-18 §§ motsvarande tillämpning. Berör väghållningsområdel ell stort antal fastig­heter, får underrättelse som anges i 17 § andra stycket underlåtas, om i stället andra ålgärder vidtages som är ägnade all bringa förslaget till fastig-helsägarnas kännedom.

Sedan liden för granskning gått ut, meddelar väghållningsmyndigheten beslul om väghållningsområdels avgränsning. Beslutel skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare som framställt erinran mol förslaget.

Avtal om taxa                              Avtal om avgiftsfråga

32  §

Kommunen kan träffa avlal med faslighelsägare i avgiftsfråga som ej regleras i taxa.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter

33 §

1 fråga om kommunväg eller del av sådan väg äger kommunen besluta att enskild körväg ej får anslutas till kommunvägen utan väghållningsmyndig­hetens tillstånd eller all enskild körvägs anslutning lill kommunvägen ej får

 

Prop. 1980/81:165                                                                 69

Förslag av                                    Förslag av

1969 års vägutredning                gatukostnadsutredningen

ändras ulan sådanl tillstånd. Vad som sagts nu äger molsvarande tillämp­ning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas för körtrafik.

Beslut av kommunen i fråga som avses i första stycket skall kungöras i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införes el­ler genom att beslutel på annat lämpligl sätt lämnas fastighetsägare och an­nan som beröres av det.

Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall väghåll­ningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åigärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på kommun vägen. Skälig hän­syn skall även tagas till behovet av väganslutning för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet. 1 samband med tillstånd kan väg­hållningsmyndighelen meddela föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt.

34 §

Om det är nödvändigt med hänsyn lill trafiksäkerheten eller framkomlig­heten på kommunväg, kan väghållningsmyndigheten förordna alt enskild vägs anslutning lill kommunvägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagts nu äger molsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.

Innan förordnande meddelas enligt första slyckel, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet atl ordna utfart lill kom­munvägen på annal säll.

35 §

I samband med tillstånd enligl 33 § eller i stället för förordnande enligl 34 § eller i samband med förordnande enligt 34 § om ändring av anslutning kan väghållningsmyndighelen i fråga om enskild väg meddela trafikföre­skrift varigenom trafik med motordrivet fordon på vägen efter del därav förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan väghållnings­myndigheten för visst ändamål medge undantag från sådan trafikföreskrift.

När trafikföreskrift meddelas med stöd av första stycket i fråga om be­finllig anslutning till kommunväg, skall skäligt rådmm lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.

36 §

Bestämmelsema i 33-35 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är uppla­gen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.

37 §

Inom vägområde får ej utan tillstånd av väghållningsmyndigheten vidta­gas ålgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhet för vä­gens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar väg-

 

Prop. 1980/81:165                                                                 70

Förslag av                                    Förslag av

1969 års väguiredning                 gatukoslnadsulredningen

hållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.

Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens bestånd.

Första stycket gäller ej sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret.

38 §

Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndigheten medgivit det eller, när till­stånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbelel gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar de föreskrifter om arbelets bedrivande och om rätt lill upplag el­ler annan anordning som, utöver vad som är särskill föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande.

Första stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan atl till­stånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndighelen om arbelel.

39        §

Vad som i 45-47 §§ väglagen (I97I: 948) föreskrives om ljusanordning, tavla, skylt, inskrift, byggnad eller annan anordning äger molsvarande till­lämpning i fråga om kommunväg. I fråga om kommunväg meddelas dock tillstånd eller föreskrift som avses i nämnda paragrafer av väghållnings­myndigheten eller, efter kommunens bestämmande, av byggnadsnämn­den.

Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller anordning som avses i 47 § väglagen inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

40        §

Från det byggande av kommunväg påbörjats till dess vägbyggnadsföre­taget slutförts, får inom del planerade vägområdet ej ulan väghållnings­myndighetens tillstånd uppföras byggnad eller vidtas ålgärd, som kan vä­sentligt försvåra områdets användning för vägändamål.

För tid som sagts nu äger bestämmelserna i 39§ i fråga om tillstånd alt uppföra byggnad intill vägområde motsvarande tillämpning. 1 samband med tillstånd meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som be­hövs.

Förbud enligt första eller andra stycket upphör all gälla, när beslul om vägens byggande upphäves eller förfaller.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 71

Förslag av                                    Förslag av

1969 års väguiredning                 gatukoslnadsulredningen

Första eller andra stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller ål­gärd inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

41 §

Sedan fråga väckts om byggande av väg. kan kommunen meddela för­bud att ulan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre lid än tre år. Om synnerli­ga skäl föreligger, kan kommunen förlänga tiden, varje gång med högst tre år. I samband med tillstånd som sagts nu meddelar väghållningsmyndighe­len de föreskrifter som behövs.

Förbud enligt första stycket upphör att gälla, när vägbyggnadsföretaget påbörjats.

Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

42  §

Har byggnadslov meddelats i fråga om byggnad eller ålgärd som avses i 40 och 41 §S. erfordras ej tillstånd av väghållningsmyndighelen enligt den­na lag.

43  §

Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligl 39 § är tillämpligt och medför den pä grund av ändrade förhållanden eller i annal fall sådan olägenhet all begäran om tillstånd enligl 39 § skulle ha av­slagils, kan väghållningsmyndigheten meddela föreläggande om avlägs­nande, ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast om byggnaden kan flyttas ulan svårighet eller är av ringa värde.

1 beslul om föreläggande enligl denna paragraf kan väghållningsmyndig­heten utsätta vite.

44  §

Är det nödvändigl för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn lill trafiksäkerheten, kan väghållningsmyndigheten beslula alt träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom myndighe­tens försorg.

Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad lill hinder för vägens drift, kan väghållningsmyndighelen besluta atl anordningen får av­lägsnas genom myndighetens försorg.

Ersättning m. m.

45        §

Har kommun erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad alt av

 

Prop. 1980/81:165                                                                 72

Förslag av                                    Förslag av

1969 års väguiredning                 gatukoslnadsulredningen

kommunen få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om ersättning för skadan ej tidigare har ulgåll och det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersällning ej skall lämnas. Samma rätl lill ersällning har innehavare av sådan nyttjande­rätt eller annan särskild räll lill fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. För övertagande av befintlig väg utgår ersällning endasi om särskilda skäl föranleder del.

Vid ersättningens beslämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar, 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ta­lan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår ränta enligl 5 § räntelagen (1975: 635) från den dag då marken logs i anspråk lill och med den dag då betalning skall ske och enligt 6§ räntelagen för tiden därefter.

46 §

Uppstår till följd av atl väg dragés fram över fastighet synnerligt men för fastigheten eller del därav, skall kommunen lösa det område som lider så­danl men. om ägaren begär del.

Kommunen är berättigad alt lösa område som avses i första stycket, om därav skulle föranledas endasi ringa förhöjning av fastighetsägaren till­kommande ersällning och fastighetsägaren ej har etl beaktansvärt intresse av att behålla området. Vid bedömande av fräga om rätl till inlösen förelig­ger skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. I § andra stycket expropria­tionslagen (1972: 719) inräknas i ersättningen för intrång.

47 §

Har tillstånd som avses i 33 § vägrats eller har föreskrift eller förordnan­de meddelats med stöd av 33-35 § är ägare lill fastighet som haft utfart till kommunvägen berättigad till ersättning av kommunen om åigärden medför att annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg avsevärt ökas, annan väghållningskostnad avsevärl ökas, pågå­ende markanvändning avsevärt försvåras eller annal avsevärt men upp­kommer.

Samma räll till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighe­tens ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild räll lill fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i 33 § vägrats eller föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33-35 §.

48        §

För alt minska de olägenheler, som genom vägran av tillstånd som avses i 33 § eller genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 33-35 § uppkommer för fastighet som haft utfart till kommunväg, får kom­munen själv bygga nödvändig ulfartsväg för fastigheten. För detla ändamål

 

Prop. 1980/81:165                                                                 73

Förslag av                                    Förslag av

1969 års vägutredning                 gatukoslnadsulredningen

får kommunen i fastighetsägarens ställe påkalla förrättning enligt anlägg­ningslagen (1973:1149).

49 §

Medför vägran av lillständ som avses i 39 § första stycket till uppförande av byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäker­heten, att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsäga­ren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt lill fasligheten berättigade till ersättning av kommunen för den skada de härigenom lider.

Första slyckel äger molsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 40 § första stycket eller 41 § första slyckel vägrats och förbud som avses i nämnda paragrafer varil gällande längre tid än fem år i följd.

50 §

Uppslår i fall som avses i 47 § första stycket eller 49 § första stycket synnerligt men vid användningen av fasligheten eller del därav, skall kom­munen lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär del.

51 §

Kommunen skall ersälla skada lill följd av att kommunen förvärvat räll alt nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt atl anordna lillfällig väg, rätt atl intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till läkt för drift av väg. Kommu­nen skall ocksä ersätta skada lill följd av åtgärd som avses i 21, 43 eller 44 §. För skada till följd av åtgärd som avses i 44 § första stycket utgår er­sättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts all ersällning icke skall läm­nas.

52 §

Vad som avtalals eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kom­munen och faslighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 45, 47, 49 eller 51 § gäller även mot den som efter det rätlen till er­sättning uppkom förvärvat sakägarens rätt lill fastigheten eller anordning­en.

53 §

Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligl 45, 47, 49 eller 51 § eller om inlösen enligt 46 eller 50 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även kommunen kan på sätt som sagts nu påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 74

Förslag av                                   Förslag av

1969 års väguiredning                 gatukoslnadsulredningen

54 §

I fråga om nedsättning hos länsslyrelsen av ersällning enligt 45, 47 eller 49 §, som ej avser personlig skada, samt mål om sådan ersättning äger 67 och 68 §§ saml 69 § första stycket väglagen (1971:948) molsvarande till­lämpning.

1 mål om inlösen enligl 46 eller 50 § gäller i tillämpliga delar 69 § andra stycket väglagen.

Ansvar, handräckning och besvär m.m.

55 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol förbud i 37-40 S el­ler mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 33 eller 35 §, 37 § första stycket eller 38-40 § dömes lill böter.

56 §

Uppföres byggnad eller ulföres ledningsarbele i strid mot 38-40 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med slöd av 38-41 § kan över­exekutor meddela handräckning för all åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Bryter någon mot förbud i 37, 39 eller 40 § eller mot föreskrift eller för­bud som meddelats med slöd av 37 § första slyckel, 39 eller 40 § och är del ej fråga om byggnads uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

Efterkommes ej föreläggande enligt 43 §, skall unnutningsmannen på an­modan av länsstyrelsen ombesörja all ålgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidlagan­de av ålgärd som avses 121, 34 och 44 §§.

57        §

Talan mot väghållningsmyndig-   Talan mol väghållningsmyndig­
hetens beslul enligl denna lag föres betens eUer byggnadsnämndens
hos länsstyrelsen genom besvär. beslut enligt denna lag föres hos
Mot beslut enligt 19 eller 31 § får länsstyrelsen genom besvär. Mol
dock talan föras endast av den som beslut enligt 19 eller 31 § får dock
framställt erinran mot förslag om talan föras endast av den som fram-
ianspråklagande av mark eller vä- ställt erinran mot förslag om ian-
ganordning eller om avgränsning av språktagande av mark eller vägan­
det område inom vilket avgiftsskyl- ordning eller om avgränsning av det
dighet föreligger.                    område inom vilket avgiftsskyldig­
het föreligger.

 

Prop. 1980/81:165

75

 

Förslag av

1969 års väguiredning

Förslag av gaUikosinadsutredningen

Mot länsstyrelsens beslut enligt 19, 24, 25, 31, 39 §, 40 § andra stycket, 43 eller 44 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mol annal av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos regeringen genom besvär.

58 §

Beslul i frågan om tillstånd enligt 33 §, 37 § första slyckel eller 39-41 § blir gällande när beslutet vinner laga kraft. 1 beslul om tillstånd kan dock förordnas atl beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.

Annal beslul enligt denna lag än som avses i första stycket länder ome­delbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.

Särskilda bestämmelser

59 §

Som ägare av faslighet anses vid tillämpningen av denna lag den som en­ligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig alt betala skatt för garanli­belopp för fasligheten.

När omständigheterna föranleder del lillämpas bestämmelse om faslig-hel i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren lill marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gäl­la anläggningens ägare.

1. Denna lag träder i kraft den

2.    Bestämmelsema i /  förslu stycket andra punkten gäller ej i fråga om byggnadsplan som fast­ställts före ikraftträdandet.

3.    Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning pä enskild väg skall, såvida ej annat följer av bestämmelse i denna lag, vågrätt för kommunen anses före­ligga enligl 12 §. Fastighetsägare el­ler annan sakägare som vill göra an­språk på ersättning härför skall, om överenskommelse ej träffas, väcka talan vid fastighetsdomstolen inom tre år från ikraftträdandet, vid på­följd atl han annars förlorar rätten till ersättning.

2.    Bestämmelserna i 2 § tredje punkten gäller ej i fråga om bygg­nadsplan som fastställts före ikraft­trädandet.

3.    Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning på enskild väg eller på unnut trufik-område för allmän samfärdsel skall, såvida ej annat följer av be­stämmelse i denna lag, vägrält för kommunen anses föreligga enligt 12 §. Fastighetsägare eller annan sakägare som vill göra anspråk på ersättning härför skall, om överens­kommelse ej träffas, väcka talan vid fastighetsdomstolen inom tre år från ikraftträdandet, vid påföljd alt han annars föriorar rätlen lill er­sättning.

På ersällning enligt första stycket utgår ränta enligl 5 § räntelagen (1975:635). I fråga om nedsättning av ersättning hos länsslyrelsen och mål

 

Prop. 1980/81:165

76

 

Förslug UV

1969 års väguiredning

Förslag av

galu kostnads ut redning en

om  ersällning  äger  67  och  68 §§  samt  69 S   första  stycket   väglagen (1971:948) motsvarande tillämpning.

4. Beträffande skyldighet Jör
markägare att utgiva ersättning för
gatumark och gatubyggnadskost­
nad avseende gata eller gatudel
som upplåtits till allmänl begag­
nande före lagens ikraftträdande
finns bestämmelser i övergångs­
bestämmelserna    till       lagen
(0000:000) om ändring i byggnads­
lagen (1947:385).

4. Bestämmelserna i 45 § om till­lämpning av 4 kap. 3 § expropria­tionslagen (1972:719) gäller ej vär­deökning som inträffat före utgång­en av juni 1971.

5. Bestämmelserna 1 45 § om till­lämpning av 4 kap. 3 § expropria­tionslagen (1972: 719) gäller ej vär­deökning som inträffat före utgång­en av juni 1971.

 

Prop. 1980/81:165                                                   77

Bilagu 3

Sammanställning av remissyttranden över väg:utredning-ens- och gatukostnadsutredningens betänkanden (SOU 1977:12 och SOU 1977:65)

Det nu framlagda förslagel tiU lagrådsremiss bygger inte på utrednings­förslagen. Vissa av de frågor som utredningarna har behandlat har dock ett omedelbart samband med förslag i lagrådsremissen. Den remissamman­ställning som här följer avser endast yttranden i sådana frågor som ansetts vara av intresse för det förslag som nu läggs fram.

1   Reformbehovet m. m.

Behovet av den av utredningarna föreslagna lagstiftningen vitsordas nästan genomgående av remissinstanserna. Från flera håll, bl. a. av Svens­ka kommunförbundet och några länsstyrelser, framhålls att en reform är angelägen och alt den snarast bör genomföras. Endast etl Fåtal remissin­stanser anser att den pågående översynen av planlagstiftningen bör avvak­tas. Från många remissinstanser framförs dock omfattande kritik mot utredningarnas förslag i frågan om finansiering av kommunvägar.

2   Lagens tillämpningsområde

Förslagen i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Några remissinstanser framför dock en del erinringar och synpunkter vad gäller anknytningen till stadsplan och byggnadsplan, presumtionsregeln — dvs. att kommunen skall handha väg­hållningen inom område med byggnadsplan om inte annat bestämls i planen - saml vissa av bestämmelsema i övrigt angående lagens tillämp­ningsområde.

Anknytningen tiU stadsplan och byggnadsplan

Statens lantmäteriverk framhåller att frågan om kommunal väghållning hänger nära samman med kommunens övriga planering och att frågan om den kommunala väghållningens omfattning ocksä kan ha stort intresse för olika gmpper av kommunmedlemmar. 1 yttrande över vägutredningens principbetänkande (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning för­ordade lantmäteriverket den lösningen att de grundläggande ställningsta­gandena om kommunens väghållning görs inom ramen för den översiktliga fysiska planeringen. Det föreliggande förslaget innebär emellertid i stället en anknytning till detaljplanläggningen. Denna lösning bör enligt lantmä-

 

Prop. 1980/81:165                                                   78

teriverkets mening betraktas som provisorisk inte bara med hänsyn till nuvarande olikheter mellan detaljplaneinstilulen utan också med hänsyn till den pågående översynen i övrigt av planlagsliftningen.

Presumtionsregeln m. m.

Med tanke på möjlighelerna alt förvärva mark för kommunväg med äganderätt finner statens planverk del naturligt och sannolikl att stadsplan kommer att användas i flertalet fall då kommunen avses svara för väghåll­ningen och alt byggnadsplan kommer alt främsl förbehållas de silualioner då väghållningen skall ombesörjas av fastighetsägarna själva. Enligt plan­verket kan del därför ifrågasättas om det finns behov av en presumtionsre­gel beträffande väghållningen inom område med byggnadsplan. Skall re­geln behållas behöver den förtydligas till sin innebörd.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län avser de flesta byggnads­planer bebyggelse för fritidsändamål där kommunal väghållning torde bli aktuell i mycket ringa omfattning. Därför lorde del, anser länsstyrelsen, vara lämpligare med en regel som säger alt kommunen skall svara för väghållningen inom byggnadsplaneomräde i den omfattning som bestäms i planen.

Enligt Svea hovrätt torde sannolikt de flesta kommande byggnadsplaner avse fritidsområden. För sådana områden är det enligt hovrättens mening som regel lämpligast atl väghållningen omhändertas av annan än kom­munen. Mot denna bakgrund anser hovrätten, atl den invändningen kan göras mot den föreslagna presumtionsregeln att den alltför starkt fram­häver kommunens väghållningsansvar inom byggnadsplaneområden.

Riksförbundet för enskild väghållning ifrågasätter om kommunen bara skall ha rättighet att fritt besluta om utsträckningen av den kommunala väghållningen utanför stadsplanelagt område och inte ha någon skyldighet att la hand om sådan väghållning. Om nu genom det föreslagna taxesyste­mel kommunen bereds möjlighet alt finansiera väghållningen inom ett omräde med byggnadsplan bör kommunen också - framhåller förbundel — vara skyldig atl överlaga ansvarel för sådan väghållning. På samma sätt som länsstyrelsen formellt kan tvinga en försumlig kommun all upprätta stadsplan bör länsstyrelsen i den nya lagen ges räll alt förelägga kom­munen övertaga väghållningen, åtminstone inom byggnadsplaneområden med övervägande permanentbebyggelse.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån borde det vara möjligt alt redan nu instifta gemensamma regler för sladsplane- och byggnadsplane­områden för att underlätta sammanföringen av nuvarande tvä detaljplane­instilut lill ell enda enligl bygglagutredningens förslag. Delta kan lämpligen ske genom all låta reglerna för väghållning inom byggnadsplaneområden gälla även i stadsplaneområden, dvs. ge kommunerna möjlighelen att bestämma omfattningen av den kommunala väghållningen även inom stadsplaneområdena.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 79

Statens vägverk framhåller värdet av all kommunen engagerar sig i väghållningen även för sådana inte allmänna vägar som inle kan finansieras med avgiftsuttag enligt utredningsförslagen. Del gäller t.ex. vägar som leder fill områden som är viktiga från rekreationssynpunkl.

AUmän plats samt område för trafikled inom specialområde och kvarters-mark

Svea hovrätt är tveksam till förslagel alt den kommunala väghållningen även skall kunna omfalla allmän plats utanför område med stadsplan. Frånsett svårigheterna att i vissa fall avgränsa vad som skall anses utgöra allmän plats, vilkel i första hand är en planfråga, anser hovrätten alt del ofta blir svårt alt åstadkomma en rättvis taxesättning beträffande sådan plats.

Enligl statens Icmtmäteriverk bör det finnas möjlighet all inom områden med byggnadsplan och generalplan undanta allmän platsmark som inte utgör väg från den kommunala väghållningen.

Enligt verkels mening är del vidare önskvärt atl stadsplan mnehåller ett ställningslagande lill i vilken mån i planen upptagna trafikområden, som förekommer som specialområde, skall omfattas av kommunens väghåll­ning eller överlåtas lill fastighelssamverkan.

3    Ordnande av kommunal väghållning

Förslagen i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak ulan erinran av nästan alla remissinsianser. Några framför dock vissa erinringar och syn­punkler vad gäller förfarandet vid genomförandel av kommunal väghåll­ning.

Svenska kommunulteknisku föreningen (SKTF) och Föreningen Sveri­ges stadsarkitekter anser det vara befogat att låta kommunfullmäktige falla beslul även i fråga om väghållningsområde med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av etl sådant beslul - inle minst i de fall kostnaderna till stor del bestrids av skattemedel- och det nära samband som finns med handläggningen av detaljplan. Kommunerna kan sedan själva välja den handläggningsordning som är mest ändamålsenlig. SKTF "tolkar alt i LKV kan hällas öppet möjlighelen lill deluppgörelser med specialfaslig-heter och atl för varje område som exploateras eller saneras, kan upprällas ett temporärt väghållningsområde. Inom della ullages avgifler för byggan­de av gator, allmänna platser m. m. (Lokala anläggningar). Efler atl ut­byggnaden genomförts upphör det temporära väghällningsområdet och anläggningarna förs till ett permanent väghållningsområde. Detta perma­nenta område kan omfatta hela kommunen och gälla för byggande av övergripande anläggningar samt för ev. drift av hela kommunvägnälel." Enligt statens vågverk är del riktigast alt de frägor som har belydelse för kommunmedlemmarna hänförs lill del led i förfarandet - dvs. principfrå-

 

Prop. 1980/81:165                                                   80

gan om och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma — som skall behandlas politiskt av kommunfullmäktige. Verket anför att eventuella synpunkter från kommunmedlemmar bör redovisas för kom­munfullmäktige innan beslut om kommunal väghållning fattas. Beslutsun­derlaget bör då - framhålls del - vara så pass konkrel att det klargör i huvudsak vilka vägar som skall byggas eller överläs och hur väghållnings­området skall vara avgränsat. Om man förfar på detta sätt kan sedan genomförandeätgärderna förenklas.

Enligt Svea hovrätt kan det behövas bestämmelser som reglerar tid­punkten för väghållningens igångsättande i det fall väghållningen berör udda fastigheter och i liknande fall. Även SKTF anser alt skyldigheten alt utföra kommunväg bör lagregleras.

Statens vägverk anser att det - till följd av att de direkta kraven enligt BL pä genomförande av gala faller bort — bör föreskrivas all kommunen i samband med upprättandel av fierårsplanerna mäste anmäla de investe­ringsbehov som "behövs för den verksamhel som kommunen har att tillgodose". I samband med faslställelsen av fierårsplanerna avgörs det ansvar staten kan ta i delta avseende under planperioden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och Lantbrukarnas riksförbund anser att en uttrycklig bestämmelse om samrådsskyldighet vid upprättande av arbetsplan bör införas i lagen om kommunvägar.

4   Övertagande av enskild väg

Förslagen i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak ulan erinran av de flesta remissinslanserna. Nägra remissinstanser, bl.a. statens vägverk och Svenska vägföreningen, framhåller att det är väsentligt att elt kommu­nall övertagande inte komplicerar eller fördyrar väghållningen. Överlagan­det av väghållningen bör alltså kunna anstå i de fall den handhas av ekonomiskt och standardmässigt väl fungerande vägföreningar och samfäl­ligheter. Vidare framförs vissa erinringar och synpunkter bl.a. vad gäller de föreslagna bestämmelserna om kommunalisering av väg som ingår i vägförening och bestämmelserna om ersättning vid överlagande av enskild väg.

5   Säkerställande av mark för kommunväg

Vägutredningens och gatukostnadsutredningens förslag om säkerstäl­lande av mark för kommunväg har lämnats ulan kommentarer av flertalet remissinstanser. De som yttrat sig över utredningarnas överväganden har i huvudsak diskuterat behovel av dels vågrätt inom detaljplan, dels förbätt­rade möjligheter atl inlösa vägmark med äganderätt.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 81

Kammarrätten i Göteborg tillstyrker utredningarnas förslag att mark för gator, kommunvägar och vägföreningsvägar skall kunna säkerställas ge­nom vågrätt och anför, att detta institut innebär ett smidigt och enkeU förfarande med stora praktiska fördelar.

Vägverket och vägförvaltningen i Gävleborgs län framhåller all det bör göras möjligt att utnyttja vägrätlsinstitutet i de fall kommunen enligt 7§ väglagen skall tillhandahålla mark för väg för vilken staten är väghållare.

Några remissinsianser, bl. a. Svea hovrätt, lantmäteriverket, överlant-mätaremyndigheterna i Uppsala, Kristianstads, Väst maniarids. Väster­norrlands och Västerbottens län, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Östergötlands län, några kommuner, Sveriges lantmätureförening och Svenska kommunaltekniska föreningen, uttalar atl vägmark bör inne­has med äganderätt inom tätbebyggda områden.

Svea hovrätt, som tillstyrker vägutredningens förslag om rätt att ta i anspråk mark med vågrätt, framhåller sålunda att förvärv med äganderätt bör vara det normala inom kommunens tätorter, bl.a. med hänsyn till behovet av ordnade fastighetsförhållanden, som överensstämmer med gäl­lande plan. Hovrätten ifrågasätter om upplåtelse med vägrält skulle få någon praktisk betydelse inom stadsplanelagda områden. Hovrätten pekar på att upplåtelse med äganderätt är och kan väntas förbli den vanligaste förvärvsformen samt att upplåtelse av vågrätt inom sladsplaneområden skulle motverka strävandena att skapa ordnade fastighetsförhållanden. Dessutom framhåller hovrätten, att möjligheterna är goda för en kommun att tvångsvis genom inlösen enligt BL, expropriation eller fastighetsregle­ring få tillgång till behövlig mark. Hovrätten framhåller också, att man i departementspromemorian (Ds Ju 1977; 12) Uppföljande översyn av fas­tighetsbildningslagstiftningen föreslagit väsenfiigt ökade möjligheter för kommun att använda sig av fastighetsreglering.

Nägra remissinstanser motsätter sig atl upplåtelse med vägrält över huvud taget skall få ske inom tätbebyggda eller detaljplanerade områden. Lantmäteriverket anför sålunda, att vågrätt är en lämplig form av disposi­tionsrätt bara inom områden där fastighetsindelningen är i huvudsak sta­tisk, dvs. i giesbebyggda områden. Verkel anför all ändringar i faslighets-indelningen, särskilt i plangenomförandeskedet, sker i stor omfattning i områden med tätare bebyggelse. De fastigheter som släpper lill mark för väg tas i övrigt i anspråk som tomtmark e. d. som avstyckas eller omreg­leras. Om därvid de urspmngliga förhållandena när det gäller fastighetsin­delning och äganderätt bibehålls oförändrade i vägmärken menar verket att det lätt blir så att vägmärken glöms bort i köpehandlingar och bouppteck­ningar, vilket kan leda till komplikationer vid t.ex. framtida ändring av detaljplaner. Vägmärken bör därför enligt lantmäteriverket tas om hand av väghållaren med äganderätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framför liknande synpunkter som lantmä­teriverket. 6   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                                 82

Lantmäteriverket har i sitt yttrande anfört, att det är mest rationellt att både frågan om åtkomsten till marken och frågan om ersättning löses i ett sammanhang inom ramen för elt sammanhållet förfarande. Detta tillgo­doses enligt verket enklast genom en förtaltning för fastighetsreglering. Om förrättning skall syfta till att ge kommunen begränsad rätt i stället för äganderätt bör, menar verket, en särskild bestämmelse om detta övervä­gas. Verket pekar härvid på möjligheten att ändra i AL. Lantmäteriverket framför att förrättningsförfarandet kan anknytas till FBL eller AL och menar att därigenom bestämmelser om vågrätt kan undvaras i lagen om kommunvägar.

Behovet av ett vägrättsinstilut i lagen om kommunvägar har ifrågasatts också av Svenska kommimaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareför­ening, länsstyrelserna i Stockholms samt Västerbottens län.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Västernorrlands län samt några kommuner föreslår att reglerna i byggnadslagen om rätt för kommun att inlösa gata och allmän platsmark i stadsplan bör ulvidgas till att omfatta även byggnadsplan. Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings kom­mun, Huddinge kommun saml överlantmätaremyndigheterna i Skara­borgs och Västernorrlands län, har föreslagit att regler om rätt för kom­mun att ta i anspråk mark méd äganderätt införs i lagen om kommunvägar.

6   Kostnader och avgifter

Flertalet remissinstanser har godtagit eller lämnat utan erinran utred­ningarnas förslag all kommunema skall ges möjlighet alt la ul avgifter av ägare lill fastigheter som har nytta av den kommunala väghållningen och att avgifterna skall utgå enligt en av kommunen utformad taxa.

Det är emellertid endast ett fåtal av de remissinstanser som har behand­lat frågan särskilt som har godtagit förslagens utformning utan invändning­ar eller betänkligheter.

Sålunda har vägförvaltningen i Uppsala län, ÖLM i Malmöhus län, ÖLM i Göteborgs och Bohus län, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Malmöhus och Kronobergs län samt Gävle, Nacka, Tyresö och Vallen­tuna kommuner förklarat sig vara positiva till förslaget.

Kammarrätten i Göteborg godtog i sitt yttrande över vägutredningens principbetänkande att anläggningskostnader i princip täcks genom bidrag från fastighetsägare men var då tveksam lill att vägunderhållet skulle finansieras genom avgifter från fastighetsägama. Kammarrätten förklarar nu, att den inte vidhåller sin ståndpunkt angående vägunderhållet utan tillstyrker att även underhållskostnader får tas ut genom avgifter av fas­tighetsägama. Kammartätten säger vidare, att det inte heller finns anled­ning att erinra mot att principen sträcks ut till alt gälla ocksä gator eftersom det innebär likställighet mellan ohka fastigheter oberoende av vilket slags plan som gäller för området.

 

Prop. 1980/81:165                                                   83

Ett mindre antal remissinstanser avstyrker helt utredningarnas förslag om taxeavgifter för fastighetsägare.

LRF, vars yttrande endast avser vägutredningens förslag, anför att förbundet i sitt yttrande över principbetänkandet inte har ansett sig kunna tillstyrka en allmän övergång till ett taxesyslem. Avgiftsuttaget bör enligt förbundet så långt möjligt avspegla de verkliga kostnaderna för väghåll­ningen. Förbundel anser, att ett system med andelslal och således bestäm­ning av fördelningsnorm och inte avgiftsbelopp leder till en mera rättvis fördelning av den verkliga kostnaden. Förbundet avstyrker därför den av vägutredningen förordade taxeprincipen.

NBD och NTD menar, att utredningsförslaget om samordnad gatuhåll­ning och kommunal väghållning innebär att kommunemas självfinansiering tillgodoses utan nägra konkret utarbetade bestämmelser om hur gatu- och väghållningens kostnader skall fördelas på de skilda kostnadsbärarna. När det gäller frågan om driftskostnader påpekar delegationerna alt sådana inte kan anses ha direkt samband med eller vara orsakade av någon viss fastighet. Delegationerna anser, att utredningsförslagen ger er så olillräck­lig vägledning vad gäller kostnadsregleringen, alt de i detta avseende inte kan läggas till gmnd för lagstiftning. Om kommunen skall vara förbehållen rätten att avgöra omfattningen av vägunderhåll och drifts insalser och dessutom ha monopol på skötseln är det, enligt delegationerna, inte rimligt att kommunen dessutom fritt skall kunna söka kostnadstäckning av fas­tighetsägarna. Delegationerna menar, atl den ordning som utredningsför­siagen anvisar i allt väsentligt kommer att vara olik den som bör gälla när samhället tillhandahåller en nyttighet mot avgift och övervägande skäl talar enligt delegationema för att drifts- och underhållskostnaderna bör täckas av skattemedel. Om fastighetema över huvud taget skall belastas med ytterligare kostnader, bör avgifterna enligt delegationerna utgå från påvisbar båtnad för fastigheterna.

SAF och Svenska byggnadsentreprenörföreningen inslämmer i delega­tionernas yttrande.

5ABO anför, alt kommunala avgifter och taxor under senare år har tenderat att stiga mer än den allmänna kostnadsutvecklingen, bl. a. beroen­de på restriktiviteten mot höjning av kommunalskatten, vilket verksamt har bidragit till höjda bostadskostnader. Förslaget om avgiftsfinansiering innebär enligt SABO risk för alt den kommunala väghållningen kommer att belasta bostadskostnaderna mer än vad som kan anses motiverat. SABO anser, att nuvarande system bör behållas med den belastning på produk­tionskostnaden för bostäder, som fömtsätts i bostadsfinansieringsförord­ningen och som lånemässigt i allmänhet kompenseras inom ramen för de kommunvis fastställda tomt- och gmndberedningsbeloppen. SABO fram­håller, att en ytterligare belastning på hyrans driftkostnadsdel inle bör ske och avstyrker utredningsförsiagen.

Sveriges fastighetsägareförbund, som inriktat sitt yttrande på vissa

 

Prop. 1980/81:165                                                                 84

frägor i gatukostnadsutredningens förslag, anför alt driftskostnader för gata inte .skall belasta enbart fastighetsägama utan åvila kommunens samt­liga invånare genom den vanliga skattefinansieringen. Förbundel förklarar att det också motsätter sig förslaget med hänsyn till avgiftsuttagens inverk­ningar på hyressättningen. Sveriges villaägareförbund och Stockholms trädgårdsstadsföreningurs sumurbetsnämnd ullalar, atl de är positiva till ett kommunalt ansvar för väg- och gatuhållningen men däremol inte till de former och principer för kostnadsfördelningen som utredningarna föresla­git-

Sveu hovrätt avstyrker all gatukostnadsutredningens förslag läggs lill gmnd för lagstiftning. Skälen för hovrättens avstrykan rör främst förslaget om kostnader och avgifler. Hovrätten anför bl. a. följande;

Förslaget framläggs utan all de fastighelsekonomiska följderna belyses. Inga uppgifter lämnas om storleksordningen av de.belopp som kan komma att överflyttas från kommunalskattemedel till avgifter från fastighetsägarna (och via genomslag på hyrorna från hyresgästerna). Anmärkningsvärt är att inga representanter för fastighetsägare eller hyresgäster ingått i utred­ningen eller, såvitt framgår av arbetsredogörelsen, ens getts tillfälle att framkomma med synpunkter. - Kommunerna föreslås få långtgående befogenheter. En kommun kan välja mellan att ta ut avgifter av fastighets­ägarna för gatuhållningen (anläggnings- och driftskostnader) eller atl så­som hittills beträffande underhållet låta kostnaderna täckas av kommu­nalskattemedel. Valrätten kan medföra opåkallade olikheter mellan exem­pelvis kommuner i Storstockholm. - När del gäller stadskärnor och likar­tad bebyggelse kan starkt ifrågasältas om kostnaderna för det löpande gatuunderhållet bör läggas på fastigheterna. I mer perifera, enhetliga stadsplaneområden skulle i och för sig en sådan ordning lällare kunna tänkas. Den omständigheten atl kommunerna under senare tid genom exploateringsavtal och medverkan till gemensamhetsanläggningar kunnat bli befriade från gatuunderhåll i stadsplaneområden bör inte tillmätas nämnvärd vikt vid lösning av frågan om enhetliga gmndregler för hela tätorten. — Att fastigheterna inom stadsplan liksom hittills skall svara för kostnader för gatubyggnad är naturligt. Nuvarande bestämmelser härom i byggnadslagen (BL) är krångliga och behöver revideras. De ger dock vägledning hur kostnaderna skall beräknas och fördelas. Det nya förslaget ger föga mer än den allmänna principen om skälighet och rättvisa som måttslock för bestämmande av avgiftsuttaget. Hovrätten anser det nöd­vändigt med mer preciserade regler. Behovet framträder inte minst når förslagets konstruktion med väghållningsområden skall tillämpas på de inre delama av slörre tätorter.

I fråga om välhållningen utanför stadsplanelagda områden biträder hov­rätten vägutredningens förslag att avgift för drift och underhäll av väg skall tas ut enligt taxa. Beträffande anläggningskostnader anser hovrätten alt den enda möjliga taxeförmen lorde vara en särskild taxa med engångsav­gifter. Hovrätten pekar emellertid på vissa problem som kan föreligga. Mot bakgmnd av att kommunerna enligt förslaget kan välja finansieringssätt på närmast kommunalpoHliska grunder anser hovrätten, att det från rättvise-

 

Prop. 1980/81:165                                                   85

synpunkt inte är oväsentligt för kommunmedlemmama, och däribland självfallet fastighetsägama, vilken eller vilka metoder som skall komma till användning. Hovrätten påpekar, att det sett från olika utgångspunkter naturligtvis föreligger en stor skillnad mellan skatte- och avgiftsfinansie­ring. Mot bakgmnd bl. a. härav menar hovrätten att det är av stor vikt att finansieringen av den kommunala väghållningen sker i sådan form att likställigheten mellan kommuninvånarna inte motverkas. Hovrätten anför också att den ifrågasätter om det avgiftssystem som föreslås kan - särskilt med hänsyn till svårighetema att bestämma en fastighets nylta av väg och allmän plats — genomgående tillämpas så att kravet på lika behandling av fastighetsägama inle åsidosätts. Hovrätten menar, att det är sannolikt att fastighetsägare i inte ringa utsträckning kan komma att uppleva den av kommunen fastställda avgiftsnormen som orättvis. Även kommunema kommer enligt hovrättens mening att ställas inför svåra gränsdragnings­problem.

Flertalet remissinstanser som har behandlat frågan om kostnader och avgifter anser att det blir svårt att utforma en rättvis taxa, särskilt när det gäller avgifter för driftskostnader. Behov av centralt utarbetade normal­taxor understryks av åtskilliga. Många instanser efterlyser mera precisera­de regler om avgiftssystemet. Nägra anser alt ytterligare utredningar be­hövs innan ett lagförslag kan antas och en belysning av de fördelningspoli­tiska konsekvenserna efterfrågas av mänga.

Svensku kommunförbundet anser, att de ekonomiska konsekvenserna av det föreslagna finansieringssystemet borde ha belysts på etl mera full­ständigt sätt. Förbundet anser vidare, att det med utredningens argumenta­tion blir mycket komplicerat att skapa ett taxe- och avgiftssystem som är rättvist, har en rimlig dtfferentieringsnivä och samtidigt är enkelt. Att bebyggelsen är kostnadsbärare behöver enligt förbundel inle möta princi­piella invändningar. Däremot kan det, menar förbundet, diskuteras om uppdelningen av exploateringskostnader på flera regelkomplex och utbryt­ningen från det samband som finns med byggnadslagstiftningen är moti­verad. Hur dessa frågor regleras har etl nära samband med de grundläg­gande kostnadsfördelningsproblemen i vårt samhällsbyggande. Enligt ut­redningsförslaget skall kommunerna ha frihet att ta ut avgifter efler en allmänl hållen nyttoprincip och avgiftsskyldighelen skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis gmnd. Kommunförbundel framhåller, alt en så innehållslös regel inte är bra med tanke på de stora ekonomiska belopp del här blir fråga om. Förbundet anför vidare, att det finns anled­ning att skilja mellan löpande underhåll och skötsel ä ena sidan och byggnadskostnader å den andra. I fråga om underhåll och skötsel kan någon form av schablonmässig fördelning accepteras. Beträffande fördel­ning av utbyggnadskostnader menar förbundet att det finns anledning att göra en gmndligare analys av fördelningsproblematiken kostnadsbärare emellan. Enligt kommunförbundet kan knappast ett beslut tas med det

 

Prop. 1980/81:165                                                   86

underlag som finns i frägan om avgiftsuttag. Förbundet anför att frågan om avgiftsuttaget bör ses över ytterligare och att denna överarbetning bör göras i nära samarbete med förbundet.

TCO anmärker, att utredningama inte har avgivit något konkret förslag om hur avgifter för väg- och gatuhållning skall kunna tas ut. Organisatio­nen anser, att det föreligger ett behov av att ange hur kommunernas självkostnad kan beräknas innan den nya lagen träder i kraft. Dessutom anser TCO, att konsekvenserna av olika metoder att fördela denna kostnad närmare måste belysas, bl. a. vad gäller boendekostnader för olika katego­rier.

Lantbruksstyrelsen understryker, att en fördelning av kostnaderna efter skälig och rättvis gmnd ställer stora krav på de beräkningsnormer som skall ligga till gmnd för fördelningen av kostnaderna. Styrelsen anför, att detta är särskilt uttalat om olika markanvändning förekommer inom ett gemensamt väghållningsområde, såsom tätbebyggelse, jordbmk, friluftsliv etc.

Va-nämnden anför, att de avgiftsskyldiga enligt förslagen, till skillnad från vad som gäller i fråga om va-anläggningar, inte har någon exklusiv rätt att begagna sig av erbjudna tjänster utan är i fråga om "bmkningsrätten" väsentligen jämställda med icke avgiftsskyldiga gatu- och vägtrafikanter. Till den del den föreslagna lagen om kommunvägar rör avgiftsfrågor kan därför, menar nämnden, hävdas att den närmast har karaktär av skattelag. Nämnden påpekar, att det kanske mot den bakgmnden förtjänar att ytterli­gare övervägas, om inte en principiellt riktigare och administrativt enklare lösning står att vinna skattevägen, exempelvis i form av att berörda fastig­hetsägare vid sidan av den ordinära fastighetsskatten påförs en särskild vägskatt.

Länsstyrelsernas yttranden över förslagen om kostnader och avgifter är i sina huvuddrag tämligen lika.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att förslagen innehåller vikti­ga principiella nyheter i fråga om ansvar för väg- och gatuhållning men all de ekonomiska konsekvenserna för kommuner och enskilda bara är ytligt berörda och därför svåra att överblicka. Länsstyrelsen menar, att det är en brist att förslagen inte grundas på en analys av frågan i vilken utsträckning kosinadema för vägar av olika slag bör bäras av vägtrafikanter, betalas med skattemedel eller belasta ägarna av de fastigheter som har nytta av vägen. Länsstyrelsen anser det vara angeläget att förslag till normaltaxor för avgiftsuttag för kommunal väghållning utarbetas. Länsstyrelsen anser också, att flera skäl talar för att de grundläggande frågorna om avgiflsskyl­dighel och kostnadsfördelning bör regleras i lagen i större utsträckning än vad utredningarna föreslagit. En komplettering av lagbestämmelserna bör kunna bidra till att utformningen av taxor underlättas och att framtida tvister vid lagtillämpningen i någon mån begränsas. Det finns därvid också möjlighet att beakta intresset av likformighet vid kommunal och enskild

 

Prop. 1980/81:165                                                   87

väghållning och därigenom främja kraven på Hkställighet och rättvisa för alla kommuninvånarna. Länsstyrelsen säger vidare, att en fördel ocksä synes vara om man därigenom kan uppnå en viss likformighet mellan närliggande kommuner, vilket kan ha särskilt inlresse inom en samman­hängande stadsbygd som Storstockholm. Länsstyrelsen anser, att avgifter för anläggningskostnader i princip endast bör kunna tas ut i form av engångsavgift i samband med exploatering, då fasligheten upplåts för bebyggelse för första gången eller i samband med upprustning eller utvidg­ning av kommunvägar vid områdesvis sanering och förnyelse. De avgifter som tas ut skall högst kunna motsvara kommunens faktiska anläggnings­kostnader för ifrågavarande område. När det gäller driftskostnaderna för gator och vägar är det, menar länsstyrelsen, mera tveksamt om det är lämpligt att täcka dem via periodiska avgifter knutna till fasligheler. Det kan länkas att gatu- och vägunderhållet i första hand är lill nytta för trafikanterna. Länsstyrelsen påpekar också alt avgifter för väghållning inte på samma sätt som t. ex. va-avgifter kan kopplas lill nyttjandet och därmed ge fastighetsägarna möjlighet att påverka kostnaderna.

Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på de svårigheter det blir för kommu­nerna att på ett rättvist sätl ta ut full kostnadstäckning och anmärker alt utredningarna inte uppsatt någon norm för fördelningen av kostnaderna mellan de avgiftspliktiga fastigheterna. Enligt länsstyrelsen bör en översyn av förslaget ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslagen i väsentliga avseen­den är ofullständiga. Mot bakgmnd bl.a. av att fastighetsägare enligt förslagen skall påföras avgifter för kommun vägs anläggning och drift, något som tidigare huvudsakligen finansierats genom kommunala skatte­medel, anser länsstyrelsen en mera ingående utredning av dessa för den enskilde så påtagliga verkningar påkallad. Länsstyrelsen anför vidare, all det är angeläget att så långt möjligt klara normer skapas för fördelning av kostnader efter respektive fastighetsägares nytta av väghållningen. Gmn­derna för anvisningar och tillämpningsföreskrifter rörande kostnadsfördel-ningsfrågoma bör, uttalar länsstyrelsen, anges i en blivande proposition.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att del föreslagna syste­met alt avgiftsvägen ta ul ersättning frän fastighetsägare från rättvisesyn­punkt är väl motiverat. Styrelsen anför vidare, atl systemet sannolikt inte skapar nägra slörre problem inom planområden. Däremot kan det enligt länsstyrelsen, när det gäller glesbygdsvägar eller vägar som förbinder bebyggelseområden eller leder till särskilt attraktivt rekreationsområde, möta svårighet att göra en riktig avgränsning mellan fastighelsägareintres-set och det allmänna intresset. Länsstyrelsen anför vidare, att del beträf­fande den kommunala gatuhållningstaxans utformning saknas riktlinjer i utredningen och uttalar att det otvivelaktigt kommer att bli svårt atl finna lämpliga beräkningsgmnder. Styrelsen anser att det i den delen är önskvärt med ett gmndligare utredningsarbete och förhandlingar med kommunför­bundet innan en proposition läggs fram.

 

Prop. 1980/81:165                                                                 88

Länsstyrelsen i Västernorriands län anför; att en stor del av kostnaderna för anläggandet av kommunala vägar och galor i dag tas ut av fastighets­ägama via exploateringsavtal eller i samband med kommunal försäljning av mark för bebyggelse. Då anläggandet av vägar och galor påverkar fastigheternas värde anser länsstyrelsen det vara lämpligl atl finansiera byggandet av dessa med avgifler knutna fill fastigheterna. Lösningen att via taxa ta ut en engångsavgift för dessa kostnader anser länsstyrelsen kunna vara etl lämpligl komplement till de nämnda meloderna. När del gäller driftskostnaderna för gator och vägar anför länsstyrelsen, att det torde vara föga lämpligt att täcka dem via periodiska avgifter knutna lill fastigheter. Länsstyrelsen framhåller all många faklorer måste beaktas för att kraven på en rättvis och likformig fördelning skall kunna uppfyllas och att mot detta står kraven på enkelhet och långt gående utjämning av kostnaderna. Styrelsen pekar också på, att en omfattande administration behövs för att beräkna och inkassera avgifterna samt att galu- och vägun­derhållet i första hand är lill nytta för trafikanterna, dvs. i princip alla kommuninvånare. Mot bl.a. denna bakgmnd avstyrker länsstyrelsen en lösning där driftskostnaderna för kommunalt underhållna vägar betalas genom fastighetsanknutna avgifler. Finansieringen kan, menar länsstyrel­sen, i stället ske på annal sätt, exempelvis genom ordinarie skattemedel, ökade statsbidrag eller någon form av kommunal trafikskalt. Även en lösning med förhöjd kommunal fastighetsskatt, lorde enligt länsstyrelsen vara att föredra framför avgiftsfinansiering. Länsstyrelsen understryker atl det torde vara ytterst svårt att skapa en lämplig taxa om driftskostnaderna skall betalas via avgifter och anför vidare att det torde vara svårt att konstmera lämpliga taxor även om taxan bara avser engångsavgift. För att undvika olämpliga taxekonstmktioner saml för atl i möjlig mån undvika tvister vid tillämpningen av lagen i kostnadsfördelningsfrågor anser läns­styrelsen, att mer preciserade regler bör ges i lagtext eller genom bindande anvisningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, alt det mot bakgmnd av trafikens allmänna karaktär allvarligt kan ifrågsättas humvida en taxesättning enbart på fasligheter är den lämpligaste. Länsstyrelsen anser alt möjligheten till kostnadsuttag över såväl fastighetstaxering som kommunal bilskatt är lösningar som torde bh föremål för övervägande. Frågan om gmnderna för taxesättning bör enligl länsstyrelsen utredas ytterligare.

Länsstyrelsen i Värmlands län har i sitt yttrande över vägutredningens förslag uttalat, att avgiftsuttag enligt taxa kommer alt medföra en stor administrativ belastning på kommunen och att det finns anledning att anta att även belastningen kommer att öka på de myndigheler som har alt pröva besvär över kommunens beslul. Länsslyrelsen anser att en klar åtskillnad bör göras mellan byggande och drift när finansieringsfrågan diskuteras. När det gäller driften av de kommunala vägarna anser länsstyrelsen, att utgifterna utöver utgående statsbidrag bör finansieras med kommunala

 

Prop. 1980/81:165                                                   89

skattemedel dä det är fråga om vägar till fasl bebyggelse. Länsslyrelsen menar, att en sådan finansieringsform i stort överensstämmer med vad som f. n. gäller inom planlagda områden och att det från rättvisesynpunkt inte är någol all vinna genom avgiftsfinansiering. Kostnaderna för nybygg­nad eller ombyggnad av kommunala vägar bör däremot enligt länsstyrelsen täckas genom avgiftsfinansiering om inte särskilt avtal träffas, exempelvis med markexploatör. Länsstyrelsen anför dock, att det kan ifrågasättas om inte nuvarande ordning med lantmäteriförrättning för fördelning av kosina­dema härvid skulle utgöra ett smidigare och enklare handlingsförfarande än det föreslagna systemet.

Många av de kommuner som tagit upp avgiftsfrågoma pekar särskilt på att del kan bli svårt att utforma rättvisa taxor.

Malmö kommun uttalar, att det till följd av oklarheter och lagtekniska brister i förslagen torde vara svårt att skapa taxor för det föreslagna avgiftssystemet. Kommunen anser vidare, att förslagen pä flera centrala punkter inte är tillräckligt underbyggda och att de inte ger kommunema erforderligt underlag för ställningstaganden, särskilt med avseende pä eko­nomiska och bostadspolitiska konsekvenser. Kommunen fömtsätter, att ytterligare utredning måste göras innan sluthg ställning kan tas till försla­gen.

Norrköpings kommun anför, att svårighelen all konstmera en avgifts­taxa för drift och byggande av vägnätet är uppenbar. Kommunen menar, att den parallell som utredningen drar till va-taxorna är möjlig endast i avseende på byggande av väg. Kommunen anför vidare, att med den erfarenhet den har av de stora svårigheterna att enkelt lillämpa taxan för va-anläggning så kan lika stora svårigheter fömtses även när det gäller tillämpningen av en taxa för byggande av väg, framför allt i fråga om en sådan taxas tillämpning inom förnyelseområden. Enligt kommunen blir en för väghållningens driftskostnader erforderlig taxa synnerligen komplice­rad och torde komma att vålla oändliga diskussioner om dess rättvisa utformning och tillämpning. Kommunen anser det vara troligt, att pro­blemen med en taxa för driftskostnaderna i praktiken kommer att medföra att kommunema helt avslår frän en sådan eller att endast vissa driftskost­nader kommer att finansieras med taxeavgifter.

Svårigheten att utforma avgiftstaxor stryks också under av Göteborgs, Gävle, Nacka, Sigtuna, Solna, Stockholms och Vaxholms kommuner. Behovet av centralt utarbetade normaltaxor framhålls av Partille, Torsby, Gävle, Danderyd, Lidingö och Sollentuna kommuner.

Vissa kommuner avstyrker eller är, i likhet med Norrköpings kommun, tveksamma till att driftskostnadema skall få finansieras genom taxa. Sig­tuna kommun uttalar, att det blir speciellt svårt att få fram ett avgiftssys­tem för att ta ul årliga driftsavgifter och fortsätter. "Den grad av nytta, som olika kommuninvånare har av avgiftsbelagda anläggningar, låter sig icke beräknas i faktiska tal. Tillämpningen av ett sädant avgiftssystem

 

Prop. 1980/81:165                                                   90

kommer att kräva omfattande administration med åtföljande fördyring av gatu- och väghållningen. Skattefinansiering av driftsutgifterna är rakare och enklare att tillämpa. Kommunen föreslår därför, alt driftskostnader skaltefinansieras."

Liknande synpunkter framförs av Härnösands kommun. Även Sunds­valls och Kramfors kommuner avstyrker att driftskostnader finansieras genom avgifter från fastighetsägarna och Partille kommun uttalar en viss tveksamhet till avgiftsfinansiering av driftskostnaderna.

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i Östergötlands och Väs­ternorrlands län avstyrker avgiftsfinansiering av driftskostnaderna. Bo­stadsstyrelsen gmndar sin avslyrkan pä avgifternas inverkan på boende­kostnaderna. Bostadsstyrelsen pekar på att de fördelningspolitiska konse­kvenserna av förslaget inte har belysts och anför all så bör ske innan slutlig ställning tas.

Inverkningarna på boendekostnaderna har tails upp av flera instanser. HSB:s riksförbund uttalar, att en generell överflyttning från skattefinan­siering till en finansiering över boendekostnaderna inle är invändningsfri. Förbundet menar dock, att etl sådant förfarande kan innebära alt del ges en bättre möjlighet till utjämning av kostnadsansvaret för gator och vägar mellan olika boendeformer. Vidare påpekas, att i många fall, bl.a. via exploateringsavtal, flerfamiljshusområden belastas med kostnader för ga­tor och vägar i högre grad än småhusområden och atl stora skillnader också finns i kostnadsfördelningen mellan kommunen och de boende i befintliga stadsplaneområden beroende på under vilken lid och till vilka villkor tomtmarken upplåtits. Förbundet anser, att hänsyn måste tas till dessa förhållanden vid en eventuell laxeberäkning inom kommunerna. Enligt förbundet bör bostadsstyrelsen ges i uppdrag atl i samråd med planverket utfärda anvisningar för kommunemas uttag av avgifter där de nämnda förhåUandena beaktas, om utredningarnas förslag görs till föremål för lagstiftning. Hyresgästernas riksförbund beklagar alt utredningarna lämnat fördelningsfrågorna olösta och anför, att förslagen med all säkerhet kommer att innebära ökade boendekostnader. Om de ocksä kommer att innebära större rättvisa mellan olika boendeformer anser förbundet vara ytterst osäkert. Förbundet, som instämmer i behovet av att ersätta de nuvarande reglerna för finansiering av kommunernas gatuhållning med nya, anser inte att de regler för taxesättning som i dag finns pä andra närliggande områden är sådana att de direkt kan bilda mönster för nya regler när det gäller gatuhållningskostnader. Också Svenska riksbyggen pekar på att ett genomförande av förslagen kommer att höja boendekostna­derna. Riksbyggen anför också, atl förslaget i huvudsak innebär all nypro­duktion kommer att belastas med störte avgiftsuttag än redan befintlig bostadsbebyggelse och att problemet med hyressplittring mellan olika årgångar av bostäder därigenom kommer att förvärras ytterligare.

SKTF anser det vara en väsenfiig och betydelsefull förändring, att kom-

 

Prop. 1980/81:165                                                   91

munerna ges möjlighet att la ut årliga avgifter avsedda atl täcka drift och underhåll av gator, vägar, parker och allmänna platser och pekar på att förhällandet mellan byggande och drift av gatuanläggningar och liknande saml byggande och drift av va-anläggningar därmed kommer all bli likar­lat. Föreningen framhåller, att en normallaxa bör utarbetas hos kommun­förbundet och att det är angeläget att detta arbete prioriteras så att tillämp­ningen av den nya lagen snabbt skall kunna förverkligas. Om tiden medger borde, menar föreningen, ett fullskaleprov utvärderas. - Valfriheten för kommunema anser SKTF vara välbetänkt. Det skulle enligt föreningen ha varil önskvärt att omfattningen av det administrativa arbetet med avgifter klarlagts. I frågan om avgiftsuttag när det gäller anläggningskostnader efterlyser SKTF en utförligare anvisning av vilka anläggningar, general­planeanläggningar m. m., som får skatte- respektive ävgiftsfinansieras.

Frågan om kostnader för generalplaneanläggningar, dvs. primär- och sekundärleder och större parkanläggningar o. d., skall ingå i avgiftsunder­laget har tagils upp av några instanser.

NBD och NTD uttalar bl. a. följande: Utredningsförslagen reglerar inte hur generalplanekostnader skall täckas. Inget hindrar en kommun från atl söka full kostsnadstäckning för en trafikplats eller dylikt ur vissa faslighe­ter samtidigt som generalplanekostnader i övrigl har fördelals efter någon generell norm. Generalplanekostnader bör behandlas likformigt och myc­ket talar för att de bör bekostas av skattemedel. Lagstiftningen bör skapa klarhet på den här punkten.

Bostadsstyrelsen anmärker, att det inle framgår klart om generalplane­anläggningar skall finansieras genom taxeavgifter eller på annat sätt. Då dessa anläggningar betjänar hela eller stora delar av kommunen anser styrelsen att stora svårigheter kan uppstå att bestämma den nytta en fastighet härav anläggningen. Enligt styrelsen bör generalplaneanläggning­ar därför finansieras på annat sätl än via taxa. Länsbostadsnämnderna i Malmöhus, Kronobergs, Jönköpings, Uppsala och Norrbottens län fram­för liknande synpunkter. Sollentuna kommun efterlyser en utförligare dis­kussion om vilka anläggningar som skall skatte- respektive ävgiftsfinan­sieras. Överlantmäturemyndigheten i Jönköpings län framhåller, atl nyt­tan av utbyggnad av en genomfarts- eller mataried, byggande av speciella gång- och cykelvägar eller byggande av vägar till rekreations- och fritids­områden är svår att relatera till vissa fasligheter och även fill fastighets-ägarekollektivel i sin helhet.

Vägverket har tagit upp en fråga som hör samman med frågan om vilka vägar som tas med när avgiftsunderlaget räknas fram. Verket pekar på att det kan förekomma, då staten är väghållare inom sladsplanelagl område, att en omläggning av allmän väg önskas bl. a. för att ge lämpligt utrymme för tillkommande bebyggelse. Även i sådana fall anser vägverket att kom­munen bör ges möjlighet att ta ut en avgift av de fastighetsägare, som har nytta av åtgärden. Detta både av rättviseskäl och för att ge bättre fömtsätt-

 

Prop. 1980/81:165                                                   92

ningar för genomförandet. Kommunen har i sin tur sedan skyldighet att lämna bidrag till staten för byggandet av vägen. Enköpings kommun har uttalat liknande synpunkter.

ErsättningsgiUa kostnader

När det gäller frågan om vilka kostnader som hör till väg- och gatuhåll­ning och sålunda får ingå i koslnadsunderiagel uttalar TCO, aU det finns behov av aU ange hur kommunernas självkostnad kan beräknas och Hyres­gästernas riksförbund pekar på att det i fråga om taxesältning enligt va­lagen råder oklarhet bl. a. om vilka kostnader som får läggas till gmnd för självkostnadsbaserade taxor.

NBD och NTD har i samband med frågan om generalplanekostnadernas finansiering uUalat, aft om man löser finansieringen genom aU slå ut kostnaden på fastighetsbeståndet skall lagen ocksä definiera tidpunkt lill vilken självkosinadsvärdet får hänföras - historiskt värde, aleranskaff­ningsvärde etc. - och principer för räntebelastning. Delegationerna anför, att definitionen av självkoslnaden blir särskilt betydelsefull för avgiftens storlek när man rör sig med så långlivade investeringar som en kommuns gatunät.

Svenska byggnudsentreprenörföreningen anser, att markägare och and­ra kommuninvånare måste erhålla möjligheter aft tillsammans med kom­munen diskutera och bestämma den maximala respektive minimala väg-och gatustandarden som de skall vara med att betala. Under alla förhållan­den, menar föreningen, måste de framtida reglerna definiera vilken maxi­mal standard, som skall kunna ingå i debiteringsunderlaget.

Va-nämnden påpekar, att gatukoslnadsulredningen vid sin genomgång av vad som kan tänkas ingå i kostnaderna för gatuhållningen nämner bl. a. kostnader för detaljplaneläggning, gmndundersökningar och fastighets­bildning m. m. Nämnden uttalar, att den fömtsätter att de angivna kostna­derna medräknas endast till den del de kan anses hänförliga till själva gatubyggandet.

Några kommuner har angivit vissa kostnadsposter som de anser bör anges uttryckligen som ersältningsgilla. Gävle och Stockholms kommuner har sålunda föreslagit, att det i lagtexten klart skall utsägas att underhåll, reparation och energiförsöijning av vägbelysning hör till drift av kommun­väg. Gävle kommun vill också ha ändring av lagtexten så att den bättre beskriver också anordningar som ingår i torg, park och annan allmän plats. Kommunen menar vidare att rättegångskostnader för förvärv av gatumark bör ingå i de ersältningsgilla kostnaderna. Partille kommun anser, atl kostnader för stabilitetsbefrämjande åtgärder skall få inräknas bland er­sältningsgilla kostnader.

 

Prop. 1980/81:165                                                   93

Begreppet nytta

Några remissinstanser har tagit upp begreppet nytta till särskild behand­ling.

Svea hovrätt anför, att den inte hju" någon erinran mot en regel av innebörd, atl samtliga fastigheter inom ett tätbebyggt område skall anses ha nytta av hela vägnätet om inte godtagbara objektiva skäl talar mot det. Hovrätten anser, att uttrycket "område där tätbebyggelse föreligger" (26 §) dock bör omskrivas så att det mera precist anger vilka slag av områden som avses med regeln. Fordringarna på vilka omständigheter som skall kunna godtas som undantag från den generella ramen bör, uttalar hovrät­ten, inte vara alltför stränga.

SKTF framhåller svårigheten av fördelning av avgiftsskyldigheten till fastigheter som har nytta av väghållning. Föreningen anför, att nyttan inte kan mätas i detta fall som exempelvis vatten. Avtalsreglering får enligl föreningen fömtsättas kunna ske för speciella fastigheter (industri, skog m. fl.). För att komma närmare nyttobegreppet för bostadsdelen av fastig­hetsbeståndet är det enligt föreningen mycket som talar för att krav riktas mot fast egendom viktad med hänsyn till nyttjandet av gatuhållningen, en taxekonstmktion som tar fasta på likvärdigt boende oberoende av hustyp. Föreningen anför vidare följande;

Den gamla gatukostnadslagstiftningen byggde på nyttobegreppet tomt vilket var alltför ensidigt. Nu föreslagen lagstiftning bygger på en bedöm­ning av den blivande tomtens eller fastighetens fördelar av det samlade gatunätet. Alla i kommunen belägna fastigheter torde sålunda kunna anses ha nytta av väghållningen, taxekonstruktionen anger skillnader. En stor och svår fråga är hur områdessamfällighetema, parkerna, konstmktio-nema, administrationen m.m. skall fördelas på områden, etc. så atl av­giftsuttaget blir rimligt för den enskilde. - Gatukostnadsutredningen an­sluter till vägutredningen angående nyttobegreppet. Inom en tätort bör således samlliga fastigheter ha någon nytta av hela vägnätet. För områden med stadsplan torde detta synsätt vara än mer välmotiverat. - Med erfarenhet från förtätnings- och fömyelseområden kan dock visas att det vid vidgning och uppmstning av redan befintliga vägar ofta är svårt all för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av nya gatuarbeten genom påbyggande av det äldre vägnätet. — Nyttobegreppet (nytta och fördel) bör därför definieras klarare i lagen eller förtydligas i en specialmotivering. Ett förtydligande av nyttobegreppet kan minimera skillnaderna i fastighels­ägamas och kommunernas uppfattning om fördel av gata vilket underlättar lika behandling av kommunmedlemmar.

Hyresgästernas riksförbund anför, att förbundet har förvånats över att gatukostnadsutredningen redovisar så knapphändiga överväganden röran­de gmndema för fördelning av kostnaderna mellan olika konsumenter. Bygglagutredningen förordade i sitt principbetänkande att kosinadema skulle fördelas efter nytta, någonting som förbundet kritiserade i sill yll­rande över detta betänkande. Förbundet anför nu, att bygglagutredningen

 

Prop. 1980/81:165                                                   94

uttalade sitt förord utan särskilt ingående utredningsarbete och att det därför inte borde anses vara möjligt att utan vidare lägga bygglagulredning­ens principiella synpunkler i denna fråga som grund för lagstiftning. För­bundet anför vidare, att detta förhållande också stod klart uttryckt i de urspmngliga direktiven till gatukostnadsutredningen, enligl vilka ulred­ningen hade att "pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på att åstad­komma en fördelning av kosinadema efter nytta inom större sammanhäng­ande områden". Enligt direktiven skulle utredningen kartlägga oeh utvär­dera nuvarande system och klarlägga dess brister. Först därefter ansåg sig dåvarande departementschefen beredd att ta ställning lill utgångspunkter­na för det fortsatta utredningsarbetet. Förbundet påpekar, att ulredningen i maj 1977 fick tilläggsdirektiv som innebar att prövningen av skälen för att använda nyttobegreppet som kostnadsfördelningsgmnd föll bort. Förbun­det anför, att det för sin del har dragit slutsatsen att det är denna genomgri­pande förändring av utredningens direktiv, som har medfört att betänkan­det i dessa delar präglas av oklarhet gränsande lill obegriplighet.

Va-nämnden anför, att den vanligaste orsaken till kommunalisering av vägar torde bli att de befinns vara av större allmänl inlresse. Oftast lorde övertagandet av väghållningen komma att avse vägar som är till nytta inte bara för fastighetema i grannskapet utan även för vägtrafikanter i gemen. Nämnden anför, atl det visserligen fär fömtsättas att detta senare förhål­lande kommer att beaktas genom att stat och kommun bidrar till kosina­dema för väghållningen och att fastighelsägamas bidragsskyldighet ned­bringas i motsvarande mån. Nämnden påpekar, att lagförslaget emellertid utformats så att fastigheterna även i nu åsyftade fall kan påläggas fullt kostnadsansvar för väghållningen. Va-nämnden anför vidare, att den ifrå­gasätter om inte - i syfte att förhindra en sådan konsekvens — 27 § första stycket första punkten lagen om kommunvägar bör kompletteras med en föreskrift av innebörd, att fömtom självkostnadsprincipen även fastighe­ternas fördel av väghållningen skall beaktas när det gäller att bestämma vad som sammanlagt får tas ut i avgifter frän fastigheterna. NBD och NTD påpekar att utredningarna ej ger något klart innehåll åt nyttobegreppet och att begreppet enligt utredningarna bör kunna bestäm­mas efter en ordning som mer eller mindre schematiskt anger när nytta skall anses föreligga och som medger en praktisk och nägot så när rättvis fördelning av väghållningsbördan. I fräga om fastigheter inom tätort utgår utredningarna från den fömtsättningen, att samtliga fasligheter inom tätor­ten skall anses ha någon nytta av hela vägnätet, om inte objektiva skäl talar mot det. Delegationerna anför, att utredningarna således finner slarka skäl för en långt gående utjämning av kosinadema i riklning mot likartade avgiftsnormer för ett enda gatuhållningsomräde för hela kommunen, även om en sådan utjämning skulle få lill följd all avgifterna för fastigheter inom ett visst område blir högre eller lägre än vad de skulle bli om gatuhållning­en begränsades till att avse endast detta område. Innebörden av detla är

 

Prop. 1980/81:165                                                   95

enligt delegationerna, att ingenting hindrar att väghållningsavgiften ut­vecklar sig till en renodlad fastighetsskatt.

Stockholms kommun anför, alt den kostnadsfördelning som skall ske genom taxan blir beroende av de kriterier som uppställs i lagen för vad som skall anses vara faslighets fördel av kommuns gatuhållning. Kommunen påpekar, atl nyltobegreppet härigenom får en vital betydelse för kostnads­fördelningen och därför borde definieras i lagen. Om detta inte är möjligt anser kommunen, att begreppet bör närmare klargöras i specialmotivering. Vidare anför kommunen, att erfarenheler visar att det såväl vid nybyggnad som vidgning av gata är svårt att för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av gatuanläggningen. Ett förtydligande av nyttobegreppet kan enligt kommunen minimera skillnaderna i fastighetsägarnas och kommunens uppfattning om fördel av gata samt underlätta lika behandhng av kommun­medlemmarna. Domstolarna har, menar kommunen, visat benägenhet att se restriktivt pä nyltobegreppet.

Täby kommun påpekar, att gatukostnadsutredningen ansluter till vägut­redningen angående nyttobegreppet och att således samfiiga fastigheter inom en tätort bör anses ha någon nytta av vägnätet. I likhel med Stock­holms kommun uppger Täby kommun att erfarenheter från förtätnings-och förnyelseområden visar, alt det vid vidgning och uppmstning av redan befintliga vägar ofta är svårt att för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av att det äldre vägnätet förbättras. Även Täby kommun anser att nyttobegreppet därför bör definieras klarare i lagen eller förtydligas i en specialmotivering.

Från Malmö kommuns sida anförs, att de kriterier som skall läggas till gmnd för nyttobegreppet måste definieras noggrannare. Det framhålls, att gjorda erfarenheter av gällande gatukostnadsregler, vilka för sin tillämp­ning fömtsätter att fastighets nytta av ifrågavarande gata kan bedömas uppgå till det fordrade beloppet, har visal att svårigheter föreligger att vid en domstolsprövning styrka nyttan.

Väghållningsområde

Svea hovrätt instämmer i vägutredningens uppfattning, att ett väghåll­ningsområde med fördel kan göras stort om en differentierad taxa tilläm­pas. Hovrätten anför emellertid atl förhållandena i det enskilda fallet å andra sidan kan vara sådana, att ett väghållningsområde lämpligen bör sammanfalla med etl byggnadsplaneomräde. Enligt hovrätten kan det ibland förekomma situationer som motiverar atl väghållningsområdet görs mindre än planomrädel, t.ex. om skötseln av större parkområden eller annan allmän plats som utnyttjas av ett stort antal utomstående inte bör bekostas genom avgiftsuttag från fastighetsägama. Enligt hovrätten torde i det sistnämnda fallet en rättvis avgiftsdifferentiering inte alltid kunna upp­nås.

Lantmäteriverket anmärker, alt frågan om avgränsning av väghållnings-

 

Prop. 1980/81:165                                                   96

område inom vilket avgifter skall tas ut har nära samband med taxefrågan och att den i författningen i och för sig skulle kunna lösas utan egentlig specialreglering av förfarandet. Verket hänvisar härvid till bestämmelser­na om verksamhetsområde i lagen om allmänna vatten- och avloppsanlägg­ningar. Om ett särskilt förfarande för avgränsningen tas upp anser verkel, att förfarandet bör utformas så att det blir möjligt alt kombinera behand­lingen av avgränsningsfrågan med behandlingen av frågan om ianspråkta­gande av vägmark i fall då detla är rationellt.

Överlantmäturemyndigheten i Kristianstuds lån anför, att den delar galukostnadsutredningens uppfattning, atl väghållningsområdet med hän­syn till kravet på likställighet mellan kommunmedlemmarna, bl. a. avseen­de möjligheten att ta ut avgift för väghållningen även inom områden med stadsplan, bör bestämmas oberoende av planförhållandena.

Göteborgs kommun anser, att olika väghållningsområden bör kunna tillämpas för byggande respektive drift av kommunväg. Lysekils kommun anför följande; "Kommunen motsätter sig vägutredningens synpunkter att övervägande skäl skulle tala för att det kommunala vägnätet bör ingå i ett enda område med likartad taxesättning och anser att även i en förhållande­vis liten kommun föreligger så stor skillnad i standard och behov, att en enhetiig taxesättning vore omöjlig."

SKTF anför att den tolkar kommunvägslagen så att möjligheten till deluppgörelser med specialfastigheter kan hållas öppen och att ett tempo­rärt väghållningsområde kan upprättas för vatje område som exploateras eller saneras. Inom väghållningsområdet uttages avgifler för byggande av gator, allmänna platser m. m. Efler det atl utbyggnaden genomförts skall, enligt föreningen, det temporära väghållningsområdet inte kvarstå utan anläggningarna skall hänföras lill ett permanent väghällningområde. Före­ningen menar att detta permanenta område skall kunna omfalta hela kom­munen och gälla för byggande av övergripande anläggningar samt eventu­ellt för drift av hela kommunvägnätet.

Tuxesättning

Sveu hovrätt anför, att det är betydligt svårare att komma fram lill en rättvis metod att beräkna nyttan när det gäller en väg än när det är fråga om t. ex. sådana nyttigheter som vallen och el, där förbrukningen kan mätas. I vägutredningens betänkande redovisas med utgångspunkt bl.a. från erfa­renheterna av hur nyttobegreppet bestämls vid tillämpning av va-lagen och i fråga om vågförenings vägar, ätskilliga situationer då olika laxenormer kan användas. I betänkandet framhålls dock alt där så är möjligt bör en gemensam norm eftersträvas. Hovrätten anför, all det naturligtvis i och för sig är tillfredsställande om ett taxesystem kan nyanseras med hänsyn lill skiftande förhållanden. I många fall torde det dock enligt hovrätten vara mycket svårt alt konstmera en sådan taxa utan att den blir invecklad och svårbegriplig. En enhetlig norm kan, menar hovrätten, å andra sidan

 

Prop. 1980/81:165                                                   97

visserligen vara enkel atl tillämpa och överblickbar för fastighetsägarna men kan förmodligen i det enskilda fallet inte alllid erbjuda en rättvis fördelning av väghållningsbördan.

Lantmäteriverket anmärker, att de föreslagna gmndema för avgiftsskyl­dighet och taxeuppbyggnad med va-lagen som förebild är mycket allmänt hållna och alt de inte ger någon konkrel vägledning vare sig för indelningen i väghållningsområden eller för avgiftsfördelningen mellan olika områden och fastigheter. Motivet för denna lösning anges i utredningen vara, att det är angeläget att kommunerna får möjlighet alt med hänsyn till sina förhål­landen själva bestämma lämplig avgiftsform inom ramen för rättvisa och billighet. Lantmäteriverket förklarar, att det inte har någon erinran i och för sig mot detta motiv och fortsätter:

Det bör emellertid inte förbises att tillämpningen av så allmänt hållna regler också innebär problem. För att kommunerna över huvud laget skall kunna administrera avgiftssystemet lill rimliga kostnader behövs troligtvis stora väghållningsområden. Taxan måste vara enkel och schablonartad. En schablonartad taxa för vägar är troligen inte lika lätt alt utforma och få gehör för som en taxa för vatten och avlopp, där förbmkningen kan mätas. För väghållningskostnader finns som vägutredningen funnit inte möjlighe­ter atl åstadkomma en taxa gmndad pä mätning. — Vägutredningen näm­ner i motiven (s. 170) olika tänkbara fördelningsgmnder och anger i sam­manhanget en fördelning efter taxeringsvärden som en användbar fördel­ningsnorm när annan lämplig norm saknas. Enligt LMV:s uppfattning kan fastigheternas värden godtas som en principiellt rimlig norm för fördelning av väghållningskostnader i de flesta typer av områden som del här kan bli fråga om. Som uttryck för värdena kan lämpligen taxeringsvärdena använ­das. Taxeringsvärdena har i den gällande lagstiftningen angetts som hu­vudnorm för kostnadsfördelningen inom vägföreningar. För att undvika en flora av mer eller mindre invecklade beräkningssätt bör man slå fast denna fördelningsgmnd som huvudnorm också i den nu aktuella lagen. En sådan insats av lagstiftaren kommer att bespara kommunerna åtskilliga bekym­mer när det gäller utformningen av taxorna. — Principen om taxeringsvär­dena som huvudnorm bör av praktiska skäl tillämpas pä det sättet att avgiflena sätts lika inom förhållandevis stora taxeringsvärdeinlervall, av­passade på sådant sätl atl avgifterna inte behöver ändras alltför ofta. Vidare bör avsteg från taxeringsvärdena kunna göras i den mån kommunen finner skäl för detla. Bl. a. bör i överensstämmelse med vad som är föreslaget möjlighet finnas alt träffa avtal om avgifterna, t.ex. genom klausul i exploateringsavtal. För fastigheter som saknar taxeringsvärden, vilket bl. a. är fallet för vissa kommunala byggnader, bör vid tillämpning av en fördelningsnorm gmndad pä taxeringsvärden fastställas särskilt värde enligt samma principer som gäller för fastighetstaxeringen. Sådana särskil­da värden kan lämpligen bestämmas genom fastighetsbildningsmyndighe­tens försorg.

Hyresgästernas riksförbund anför, atl förbundet ställt sig undrande inför gatukostnadsutredningens konstaterande atl erfarenheterna av laxesätt­ning baserad på den nuvarande va-lagstiftningen är goda, och förklarar, att 7   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                   98

förbundet har helt andra erfarenheter. Förbundet har tillsammans med HSB:s riksförbund studerat laxeulfallet i ett stort antal kommuner och därvid funnit belydande skillnader. Enligt Hyresgästernas riksförbund kan dessa skillnader knappasi förklaras enbart av olika kostnadsfömlsältning-ar utan måste framför allt bero på betydande olikheter i tillämpningen av nuvarande lagstiftning. Förbundet anför också atl det enligl dess erfaren­heter råder slor oklarhet om hur bestämmelserna om taxesättning skall tolkas, både vad gäller frågan om vilka kostnader som får läggas till grund för självkostnadsbaserade taxor och frågan om vilken fördelning mellan konsumentgrupperna som lagstiftningen avser. Vidare anför förbundel, att del har funnit det myckel intressant att gatukoslnadsulredningen har föror­dat den s.k. mälardalstaxan med hänsyn lill att den taxan närmast är atl betrakta som ett undantag från vad som i allmänhet tillämpas i kommuner­na. Förbundel anger, alt den taxan har tillkommit närmast i syfte alt finna en avgiftsfördelningsmelod som inte utgär från principen om fördelning efter nytta, utan snarare från principen om fördelning efter faktiska kostna­der. Förbundet konstaterar dock, alt den taxan hittills gett ett från konsu­mentsynpunkt gynnsamt utfall i jämförelse med andra laxekonstruklioner. Förbundet anför vidare, atl det föreligger ett starkt behov av atl se över principerna för finansiering av kommunala verksamheter.

SKTF anför, alt föreningen ser del som en fördel alt relalivi stor frihet har lämnats när det gäller utformning av taxan. Därigenom kan den, menar föreningen, utformas på ett sådant sätt att kravel pä rättvisa tillgodoses under varierande fömtsättningar. För alt få viss samstämmighet beträffan­de utformningen av taxan anser föreningen, att del skulle vara värdefullt om kommunförbundel utformar ett normalförslag till taxa med anslutande tillämpningsföreskrifter. Administrationen skulle, enligt föreningen, kunna minskas om fördelningsyla för byggnader räknades lika i va- och galulaxa. I den mån anläggningskostnader inom slörre områden skall fördelas mellan berörda fastigheter anser föreningen, alt del uppkommer risk för all den enskilda fastighetsägaren vid flera olika tillfällen debileras anläggningsav­gift. När det gäller värdet av gamla väghållningsområden och genomförda nyexploateringsområden, som kommer att ingå i nytt stort väghållnings­område, blir det enligt föreningen en knäckfräga att bedöma "avdragsbe­loppens" storlek. Föreningen anser, atl del skulle vara önskvärt all det angavs vilka kriterier som skall tillämpas, och undrar, om det t.ex. är möjligt att kräva fastighetsägare i nytt väghållningsområde med fullt kör-bara gamla vägar utan att kommunen gjort någon motprestation.

Sveriges lantmätareförening anser, att en taxa som uppfyller kraven enligt lagförslaget endast kan tas fram efter särskild utredning av förhållan­dena inom respektive väghållningsområde. Normaltaxor och liknande schablonartade normer anses inle kunna tillämpas.

Va-nämnden anför, att vad gatukostnadsutredningen anfört om utform­ning av taxa i praktiken kan uppfattas som en rekommendation att välja

 

Prop. 1980/81:165                                                   99

viss lyp av taxa. Nämnden framhåller atl det är vanskligt att göra sådana rekommendationer, bl. a. med hänsyn till alt de lokala förhållandena varie­rar så avsevärt.

Lysekils kommun uttalar, all taxesättning enbart grundad på fastigheter­nas taxeringsvärde är tillämplig och rättvis enbart i del fall ingen eller obetydlig utomstående irafik nyttjar vägen. Kommunen anför, att taxan med utgångspunkl från taxeringsvärdena bör, som nu ofta är fallel, grun­das på vägda andelslal där hänsyn las lill allmän trafik och fastigheternas nytta.

Ange kommun anser, all klarare regler bör utformas för en taxas kon­stmkfion i syfte att skapa likformighet kommuner emellan och all i görli­gaste mån undvika tvister vid tillämpningen av lagen i kostnadsfördel­ningsfrågor. Kommunen menar, att det klarare bör framgå all förnyelseav­gift skall kunna uttagas i form av årlig avgift.

Luleå kommun anser, att del måste ses som en fördel att kommunerna ges en betydande frihet alt själva utforma sin taxa, då den härigenom kan anpassas till de förutsättningar som råder inom kommunerna. Frågan om tilläggsavgift i de fall tillbyggnad på fastigheten sker eller tomtytan utökas så att nyttan av väghållningen därigenom ökas bör, anser kommunen, bli föremål för ytterligare klarlägganden.

Lidingö kommun stryker under de adminislraliva problem som kan uppstå i samband med avgiftsuttag och att delta bör beaktas vid utarbetan­de av normaltaxeförslag. Mot bakgrund av alt de föreslagna taxorna i gatukostnadsutredningens betänkande jämförts med tillämpade taxor för va, påpekar kommunen, att reglerna i va-taxorna i många fall är komplice­rade och att det torde bli ytterst svårt att utarbeta en taxa för kommunal väghållning som täcker in regler för samtliga bebyggelseområden inom kommunen.

Sollentuna kommun anför, atl det inom äldre bebyggelseområden, s.k. förnyelseområden, oftast finns ett utbyggt vägnät, som är i sådanl skick atl det kan användas för fastigheterna. Enligl lagförslaget skulle då avgifts­skyldighelen kunna inträda så snart beslul fallats om väghållningsområde. Sollentuna kommun pekar på, att detta för många kommuner med ett stort inslag av förnyelseområden skulle innebära all ell stort anlal fastighetsäga­re skall krävas vid en och samma tidpunkt. Kommunen efterlyser av den anledningen en utförligare diskussion kring dessa frågor. Speciellt skulle det, menar kommunen, vara önskvärt att söka belysa vilka kriterier som skall tillämpas. Är det t.ex. möjligt att kräva fastighetsägare ulan att kommunen gjort någon motprestation? Kan reducerad anläggningsavgift tas ut av fastighetsägare som betalt gatukostnader eller i annan form bidragit tiU kostnaderna för byggande av väg eller gata?

Liknande synpunkter framförs av Upplands-Bro kommun

Stockholms kommun anför följande;

 

Prop. 1980/81:165                                                                100

Utredningen föreslår atl avgifterna i normalfallet skall utgå enligl taxa. Någon molsvarande bestämmelse finns inle i nuvarande gatukostnads-regler. Nuvarande regler för Stockholms kommun - som ju endasi avser fördelning av anläggningskostnader - kan emellertid i många fall lillämpas på ett sätt som nära överensstämmer med en taxa. Del är exempelvis som tidigare nämnls möjligt atl för etl villaområde summera alla ersältningsgilla koslnader och därefter fördela dessa kostnader lika per kvm tomtyta, våningsyta eller på annat lämpligt sätl. Erfarenheten visar all fördelning på della sätt av gatukostnaderna fungerar tillfredsställande. Reglerna om taxa torde därför bli förhållandevis enkla att lillämpa för villaområden och molsvarande. Även driftskostnaderna synes inom enhetliga områden med fördel kunna fördelas enligl taxa. Svårigheter alt fördela anläggningskost­nader efter taxa torde dock föreligga framför allt inom cityområdel men också inom delar av innerstaden i övrigt.

Svårigheterna lorde bl.a. hänga samman med starkt varierande mark­kostnader och problem med avgränsning av lämpliga fördelningsområden. Nyttan av åtgärderna torde inte heller enbarl kunna mätas efter tomtyta, väningsyla eller liknande. Del lorde exempelvis vara skäligt att man vid kostnadsfördelningen tar hänsyn till hur olika våningsylor används. En individuell skälighetsbedömning gör att taxa i vanlig mening blir svår att tillämpa i ovan nämnda områden. Med hänsyn härtill kan särskilda bestäm­melser behöva utformas för uttag av avgifter i t. ex. Stockholms innerstad.

Det synes tveksamt om lagförslaget fulll ul medger de särskilda avväg­ningar som här erfordras. Visserligen stadgas i 27 § tredje stycket lagförsla­get atl om väghållningsåtgärd är till övervägande fördel för endasi viss faslighet, får bestämmas atl faslighet ensam skall bära kostnaden för åtgärden. Förvaltningarna har inte funnil klarlagt atl denna undantagsregel är avsedd för alt lösa ovan nämnda problem.

Anläggningskostnader för gata brukar i likhel med anslutningsavgifter för VA och Qärrvärme etc. lånefinansieras av fastighetsägaren. För att så skall kunna ske, bör debiteringen av kostnaderna ske vid ett och samma tillfälle, lämpligen i samband med nybyggnad eller sanering. 1 den mån anläggningskostnader inom störte områden skall fördelas mellan berörda fasligheter, uppkommer risken atl den enskilde fastighetsägaren vid flera olika tillfällen debiteras anläggningsavgifi. Vid myckel stora fördelnings­områden torde till och med ersättning för galubyggande kunna komma alt uppfattas som årliga driflavgifter.

Överlantmätaremyndigheten i Jönköpings län anser, atl del bör övervä­gas om inte en ledande princip för beräkning av avgifler bör införas, t. ex. alt när inte annan fördelningsgmnd besläms laxeavgifler bör bestämmas efter fastighetens senast fastställda taxeringsvärde.

Överlantmätaremyndigheten i Västernorrlands län anför, all om del anses lämpligt att eftersträva en hög grad av rättvisa, vilket är betydligt svårarare när del gäller vägar och galor än när det gäller exempelvis va där förbmkningen är ett lätthanterligt uttryck för nyttan, bör i lagtext eller genom anvisningar mera preciserade regler ges för atl undvika olämpliga taxekonstmktioner. Myndigheten framhåller att taxeringsvärdena kan vara en lämplig fördelningsgmnd för väghållningskostnaderna. Bland för­delarna med taxeringsvärdena som fördelningsgrund nämner myndigheten

 

Prop. 1980/81:165                                                  101

den omfattande besvärsrätt och besvärsprövning som finns vid faststäl­lande av taxeringsvärde och de små insatser som behövs för all äjourhålla uppgifterna om fastighets "andelslal".

Länsbostadsnämnden i Göteborg framhåller, att det är väsentligt att taxa utformas så att den beaktar atl vissa fastigheter har egna väghållnings­kostnader.

NBD och NTD samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen uttalar, att taxeringsvärden inte kan ligga till gmnd för fördelning av kostnaderna. Byggnadsentreprenörföreningen anför, att t. ex. en fastighet som har lågt taxeringsvärde på gmnd av förslitning eller liknande inte nödvändigtvis behöver ha mindre nytta av ett väg- och gatunät än en annan fastighet med högt taxeringsvärde.

Särskilda frågor avseende avgiftsdifferentiering

Några remissinstanser har särskilt behandlat gatukostnadsutredningens förslag, att viss fastighet skall kunna få bära kostnaden för väghållningsät-gärd som är till övervägande fördel för endast den fastigheten (27 § andra stycket).

Lantmäteriverket tillstyrker den av gatukoslnadsulredningen föreslagna uttryckliga bestämmelsen som medger atl kostnad för viss väghällningsåt-gärd skall kunna tas ut i sin helhet av den eller de fastigheter för vilka åtgärden är till övervägande fördel. Utredningen anför vissa exempel på fall där bestämmelsen avses få tillämpning. Lantmäteriverket anser, atl det finns skäl för sådan avgiftsdifferentiering med avseende på anläggnings­kostnader i störte utsträckning än vad utredningens exempel ger vid han­den. Motivet för detta anges vara, att mera betydande koslnader främst bör bäras av de fastigheter som i särskild grad har nytta av investeringen, t.ex. i form av värdehöjning. Verkel anför, att detta synsätt normalt kommer till uttryck bl. a. på det sättet, att anläggningskostnader som avser ett sammanhänganade exploateringsområde tas ut i samband med att fas­tigheterna upplåts för bebyggelse. När kommunen upplåter mark genom försäljning eller tomträtt ingär dessa koslnader i försäljningspriset eller tomträttsavgälden. Det torde enligl lantmäteriverket, vara nödvändigt att dessa kostnader också i fortsättningn kan differentieras på det sättet att varje fastighet får svara för sin andel av det aktuella områdets exploate­ringskostnader. Verket anser att därvid fastigheternas taxerade markvär­den bör användas som fördelningsnyckel och att särskilt värde får faststäl­las i de fall taxeringsvärde saknas.

Med anledning av galukostnadsutredningens förslag erinrar vu-nämnden om, att gator inom tätorter enligt lagregeln i 27 § första stycket normalt skall anses vara till nytta för samtliga fastigheter inom tätorten och att detta förhållande enligt gmndprinciperna i den föreslagna lagen primärt leder till att - oavsett om administrativa besvär uppkommer eller ej -även kostnad för att bygga om eller nyanlägga gator skall fördelas över hela kollektivet. Nämnden anför vidare följande:

 

Prop. 1980/81:165                                                  102

Va-nämnden vill f.ö. i sammanhanget peka på möjligheten att undgå eller i varje fall minska påtalade administrativa besvär genom att i taxeun­derlaget för de periodiska avgifterna inräkna erforderliga förnyelsekost­nader. I den mån på fastighet samtidigt vidtages åtgärder som gör all den fortsättningsvis kan dra ökad nylta av gatorna — något som mycket ofta torde vara fallet — torde dessutom kunna komma ifråga atl av denna orsak påföra fastigheten s. k. tilläggsavgift. Till den del åtgärd vidtages för att tillgodose viss fastighets särskilda behov är det emellertid uppenbarligen befogat att låta kostnaden bäras av enbart den fastigheten. Enligl va-nämndens bedömande ger redan de av vägutredningen föreslagna bestäm­melserna i 27 § första stycket möjlighet att nå del resultat som åsyftas med gatukostnadsutredningens nu förevarande förslag. Regeln om skälig och rättvis avgiftsfördelning får med andra ord anses så vidsträckt alt den i sig innefattar även en regel av i huvudsak det innehåll som gatukostnadsutred­ningen föreslår.

Avgiftspliktig fuslighet

När det gäller frågan om avgiftspliktig fastighetsägare har några remiss­instanser tagil upp tomträttshavarens ställning. Lantmäteriverket anför sälunda, att de föreslagna reglerna innebär att anläggningskostnader för vägarna kan tas ut på ohka sätt. För det första kan de ingå i underlaget för tomträttsavgälden. För det andra kan de las ut som en engångsavgift av tomträtlshavaren. En tredje möjlighet som föreligger, men som enligt verket kanske inte får så stor praktisk aktualitet, är särskilda periodiska avgifter för tomträtlshavaren. Verket anför till detta, att den första meto­den bäst stämmer överens med. de vanligen tillämpade principerna för beräkning av tomträttsavgäld och att den andra metoden ger kommunen en snabbare kostnadsläckning men har vissa praktiska olägenheter genom att man får två olika system för bestämmande av tomträttsavgäld.

Länsbostadsnämnden i Norrbottens län biträder förslagel, alt tomträtts­innehavare skall kunna bli avgiftsskyldiga såvitt gäller driftskostnaderna. I fråga om anläggningskostnaderna anser nämnden däremot att flera skäl lalar mol en avgiftsskyldighet för tomträttshavare. Om lomträtlsfaslig-heter belastas med engångsavgift för anläggningskostnader måste kom­munen vid framtida avgäldsregleringar beakta att avgift har påförts fastig­heten. Det kan vid avgäldsreglering desutom vara svårt alt fastställa i vilken utsträckning tomträttshavare skall få tillgodogöra sig värdestegring på fastigheterna på gmnd av att han genom engångsavgifter betalt trafikan­läggningarna. Kommunen måste under alla förhållanden vid avgäldsregle­ringar använda sig av etl tomt värde, som är lägre än värdet av friköpla tomter i jämförbart läge. Nämnden anför vidare,att del kan finnas risk för att tomträttshavare får betala trafikanläggningar två gånger - i form av dels engångsavgift, dels årliga avgälder. Mot denna bakgmnd anser nämn­den, atl tomlrättsfastighelerna inle bör vara avgiftsskyldiga i vad avser anläggningskostnaderna, dvs. att engångsavgift inte skall kunna utgå.

Också SKTF ultlar, atl anläggningskostnaderna även i fortsättningen bör

 

Prop. 1980/81:165                                                  103

ingå i underlaget för tomträttsavgälder medan driftkostnaderna kan las ut av tomträttsinnehavaren genom taxa eller skall.

Tidpunkt för avgiftsuttag

Frågan om tidpunkt för avgiftsskyldighetens inträde har lagils upp av elt mindre antal instanser varav flertalet tillstyrker förslaget i princip men anser att tidpunkten bör bestämmas på ett klarare sätt.

Lantmäteriverket pekar på att förslaget synes förbättra förutsättningar­na för ett effektivt plangenomförande.

SKTF anför, att tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde bör regleras klarare i lag för att inte motsättningar skall uppstå mellan kommun och enskild fastighetsägare. Föreningen anser, atl lidpunkten bör bestämmas genom kommunalt beslut, som delges sakägarna, och/eller genom atl väg­hållningsmyndigheten ställer ut och offentliggör när avgiftsskyldighelen inträder. Ett kommunalt beslut anses vara lättast att administrera och förordas därför.

Klarare bestämmelser i frägan om tidpunkt för avgiflsskyldighetens inträde efterlyses också av Huddinge, Luleå, Stockholms och Täby kom­muner.

NBD och NTD anför, alt ersättningsskyldighet som inträder oavsett om tomtindelning har företagils eller om byggnadsförbud råder inle kan anses stå i överensstämmelse med rimliga krav på rättssäkerhet. Delegationerna anser, atl samhällets rätt till ersättning av enskilda måste vara villkorad av atl dessa har erbjudits användbar byggnadsrätt.

Säkerställande av kommuns fordran

Gatukostnadsutredningens förslag, att man skall behålla regeln i bygg­nadslagen (38 § andra stycket) om förbud mot nybyggnad innan tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att utge bidrag till kostnad för gala eller ställt nöjaktig säkerhet, har behandlats endasi av ett fåtal remissin­stanser.

Svea hovrätt anser, att förbudsregeln bör tas bort eftersom vägutred­ningen inte föreslår krav på säkerhet vid anläggande av kommunväg. Även Täby kommun anser, att skyldigheten alt ställa säkerhet enligt 38 § BL bör upphävas. Som skäl härför anför kommunen bl.a. de adminislraliva be­svär som år förenade med hanteringen av säkerheter. Erfarenheten visar enligt kommunen, att kostnaden för administrationen mer än väl överstiger de gatukostnadsbidrag som kommunen får in via ställda säkerheter.

Kommunförbundet anför, atl det ansluter sig till ulredningens slällnings­tagande trots att oUka regler därmed kommer att gälla inom och utom område med stadsplan.

SKTF anför, att det knappast föreligger skäl all i framliden göra åtskill­nad mellan avgiftsskyldighet för olika typer av kommunvägar och alt bestämmelsen bör ses över med hänsyn härtill. Vid en översyn bör enligl

 

Prop. 1980/81:165                                                                104

föreningen även prövas om inte kommunen kan medges rätt all avstå från säkerhet.

Liknande synpunkler framförs av länsstyrelsen i Stockholms län saml Norrköpings, Sollentuna och Stockholms kommuner.

Prövning av avgif i.sf rågor

Ett mindre antal remissinsianser har tagit upp frågan om överprövning av beslut som rör avgifler. I huvudsak har de inriktat sig på frågan om inrättande av en särskild prövningsnämnd.

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Göteborg ansluter sig till gatukostnadsutredningens förslag, alt man bör vänta med all ta ställning till frågan om atl inrätta ett särskilt prövningsorgan för avgiflsfrågor.

Sveu hovrätt påpekar, atl kommunfullmäktiges beslut angående laxans utformning endast kan överklagas genom kommunalbesvär och då endasi av medlem av kommunen. Vid sidan härav finns även möjlighel alt få såväl frågan huruvida avgiftsskyldighet som sådan föreligger för viss fasfighet som läxans riklighet prövad vid allmän domstol genom bestridande av kommunens krav på betalning för väghållningen. Hovrätten anser, alt dessa möjligheter till överprövning är föga ändamålsenliga och atl de ingalunda tillgodoser behovel av ett enkelt och smidigt prövningsförfa­rande. Därför förordar hovrätten, alt etl särskilt prövningsorgan av mol­svarande slag som va-nämnden inrättas för bl.a. avgiftsfrågor. De skäl som anfördes för att inrätta va-nämnden gör sig enligt hovrätten gällande åven beträffande väghållningsavgifler och liknande frågor. Hovrätten an­för, alt vissa grupper av "vägärenden" med vägutredningens förslag kom­mer att kunna prövas av både länsstyrelse och allmän domstol och att olägenheterna av della kan bli belydande. Om ett särskilt prövningsorgan finns torde en enhetlig praxis lällare kunna skapas, vilkel hovrätten menar vara särskilt värdefullt med hänsyn lill alt etl avgiftssystem av principiellt delvis nytt slag införs. Den särskilda nämnden för vägfrågor bör, menar hovrätten, även handlägga annal än det som speciellt rör avgifter. Som exempel pä andra frågor som lämpligen skulle kunna anförtros en sådan nämnd anges frågor om när väg skall upplåtas och frågor om rätt för fastighetsägare atl nyttja angränsande väg (ulfartsförbud). Nämndens medlande funktion anses också kunna bli framträdande. Hovrätten anför vidare, att del kan vara lämpligl atl nämndens beslut får överklagas direkl till hovrätt.

Vu-nämnden anför, atl den föreslagna lagen om kommunvägar i många avseenden reglerar frågor av annan karaktär än som behandlas i va-lagen och lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar samt fortsätter:

Den prövning som evenluelll skulle anförtros åt elt specialorgan kan inte såsom enligt va- och fjärrvärmelagarna avse samtliga rättigheter och skyl­digheter i ett rättsförhållande mellan två parter utan enbart frågan om rättmätigheten av framställda avgifiskrav. Vid sådant förhållande kan na-

 

Prop. 1980/81:165                                                  105

turligtvis ifrågasättas om behov föreligger av ett specialorgan för judiciell handläggning av enbart dylika frågor. Erfarenheten visar emellertid alt tillämpningen av bl.a. självkoslnads- och likställighetsprinciperna erbju­der en mångfald problem av sådan art som är mera sällsynt förekommande i de allmänna domstolsmälen. Redan detta förhållande talar med viss styrka för att prövningen av hithörande frågor bör anförtros etl särskilt organ med spciell förfarenhet inom ämnesområdet. Härtill kommer att det med en sådan lösning ges möjlighet atl redan i första instans få till stånd en för alla landsändar enhetlig bedömning av de rättsfrågor som möter i sammanhanget. Ett ytterligare skäl som talar i samma riklning är att parterna genom en sådan ordning kan tillhandahällas en förhållandevis enkel och snabb procedur.

Va-nämnden förklarar, att den ingående övervägt frågan och slutligen stannat för att föreslå att prövningen av avgiftsfrågorna anförtros åt nämn­den. Därvid har nämnden särskilt beaktat att regleringen av dessa frågor i den föreslagna lagen nära överensstämmer med motsvarande reglering i va- och Qärrvärmelagama och att det vid sådant förhållande måste framstå som särskilt angeläget att lagarna tillämpas enhetligt. Nämnden pekar också på, atl redan i nuvarande sammansättning behovet av särskild sak­kunskap rörande vägfrågor i viss utsträckning kan tillgodoses inom nämn­den, men att det fömtsattes att den ytterligare expertis som bedöms vara behövlig i sammanhanget knyts till nämnden.

Även NBD och NTD, Villaägareförbundet, länsstyrelsen och överlant­mätaremyndigheten i Västernorrlands län samt några kommuner anser att ett särskilt prövningsorgan för avgiftsfrågor bör inrättas.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om fördelning av rättegångs­kostnader vid tvister om avgifter. Svenska byggnadsentreprenörförening­en anför sålunda, att det är nödvändigt alt man skapar regler för hur processkostnader skall fördelas. Föreningen anger, att det kanske kan vara lämpligt att kommunema tar på sig samtliga processkostnader om de understiger en i förväg beslutad multipel av basbeloppet.

Från Malmö kommuns sida konstateras att någon särbestämmelse om rättegångskostnader inte har föreslagits och kommunen förutsätter att kostnaderna skall fördelas efter de allmänna reglerna i RB.

7   Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt trafikregler

Förslagen i denna del tillstyrks eller godtas i allt väsentligt av nästan alla remissinstanser. Vissa erinringar och synpunkter framförs dock vad gäller de föreslagna bestämmelserna om enskild körvägs anslutning till kommun­väg och om förbud mot byggnader, reklamanordningar m. m. utmed väg.

Vad gäller de föreslagna ordnings- och säkerhetsföreskrifterna anför statens planverk bl. a. följande synpunkler; Bestämmelsernas tillämpning inom områden med stadsplan eller byggnadsplan behandlas inte närmare i

 

Prop. 1980/81:165                                                  106

nägot av betänkandena. I detaljplaner förekommer ofta ulfartsförbud, i många fall i förening med stängselskyldighel. Bestämmelser som direkl möjliggör avstängning av befintlig utfart och åläggande alt sälla upp stäng­sel saknas emellertid. Ett genomförande av planen kan därför endast framtvingas i form av villkor för byggnadslov för nybyggnad. 1954 års faslighetsbildningskommitté föreslog i betänkandet "Nya medel för plan­genomförande" (SOU 1963:78) vissa ändringar i BL och EVL för att möjliggöra avstängning av utfart inom område med stadsplan. Förslaget ledde dock aldrig till lagstiftning. Enligt den nu föreslagna 36 § skall be­stämmelserna i 33-35 §§ inte gälla i fråga om enskild väg eller utfart som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan. Mot­svarande bestämmelser i 42 § VägL och tidigare i 31 a § lagen om allmänna vägar har inte ansetts utgöra hinder mot reglering av utfarter från bygg­nadsmark lill allmän väg om inle ulfarterna är direkt lägesbeslämda i planen. I ett fall undantog Kungl. Maj:t en byggnadsplanebeslämmelse om utfartsförbud med direkt angivande att frågan istället borde regleras enligl lagen om allmänna vägar (res. 1967-04-14, Ronneby). De nu föreslagna bestämmelserna bör således kunna lillämpas inom detaljplanelagda områ­den, vilket planverket finner värdefullt. En närmare belysning av därmed sammanhängande frågor synes dock erforderlig bl. a. angående val mellan planbestämmelse om utfartsförbud och förordnande enligt 33 § lagen om kommunvägar, angående genomförande av stängselskyldighel och an­gående skyldighet att lösa mark inom område med stadsplan (jfr. 141 § byggnadslagen). - Genom hänvisningar görs VägL;s förbud mot ljusan-ordningar, reklamanordningar, byggnader m.m. utmed allmän väg gene­rellt tillämpliga även pä kommunväg. Planverket vill ifrågasätta om behov härav verkligen föreligger. Såvitt gäller byggnader bör byggnadslagstift­ningens generella krav på lämplighetsprövning i allmänhet vara tillfyllest. Den preciserade föreskriften i ulomplansbestämmelserna (29 § BS) om avstånd till större enskild väg bör dock ändras så all den även avser kommunväg. För vissa större kommunvägar kan ett byggnadsförbud vara av värde. Möjlighet bör därför föreligga atl förordna härom på samma sätt som ifråga om förbud mot anslutning av enskild väg. Det torde ofta vara motiverat atl meddela båda slagen av förordnanden samtidigt. Den före­slagna möjligheten att överföra tillståndsprövningen på byggnadsnämnden är ägnad att främja en smidig ärendehantering och tillstyrks därför. - Vad gäller reklamanordningar har planverket bl. a. i yttrande över naturvärds­kommitténs betänkande (Ds Jo 1974; 1) efterlyst en samlad lagstiftning i stället för den splittrade situation på området som nu råder. En redogörelse för gällande bestämmelser, som finns utspridda i ett flertal författningar, finns i planverkets rapport nr 39 "Utomhusreklam?" som utarbetats av naturvårdsverket, planverket, trafiksäkerhetsverket och vägverket gemen­samt. Att ytterligare komplicera bilden genom bestämmelser i lagen om kommunvägar är olämpligt, särskilt som ytterligare en prövningsmyn-

 

Prop. 1980/81:165                                                  107

dighet kommer till, vilket försvårar en administrativ samordning av det slag som är föreskriven i 26 § nalurvårdsförordningen och 55 § VägK. Planverket avslyrker därför bestämmelserna om ljusanordningar och re­klamanordningar och föreslår all i slällel en samlad lagreglering görs på detla område.

Enligt statens trafiksäkerhetsverk bör tillståndsgivningen belräffande uppsättning av sådana reklamskyltar och även andra skyltar som har nära anknytning till vägvisning inle överföras från länsstyrelsen lill kommunal vägmyndighet.

8   Lagteknisk lösning

Vägutredningens förslag, alt bestämmelser om kommunal väghållning tas in i en särskild lag som benämns lag om kommunvägar och galukost­nadsutredningens förslag atl reglerna om galor i byggnadslagen förs över till lagen om kommunvågar godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinslanserna. Flertalet av remissinstanserna har i mera allmänna ordalag uttalat att förslagen kan ligga till gmnd för lagstiftning eller förkla­rat sig inte ha någon erinran mot lagförslagen annat än i särskilda frågor. Några remissinsianser har dock särskilt behandlat frågan om den lagtek­niska lösningen. Planverket pekar på alt verket tidigare förordat en sådan utformning av lag om kommunvägar m.m., att dess tillämpningsområde omfattar fömtom gator och parkmark även andra anläggningar eller anord­ningar som bör lösas gemensamt för flera fastigheter under kommunalt huvudmannaskap, exempelvis parkeringsplatser, uppvärmningsanord­ningar och skyddsmm. Verkel uttalar, alt vissa av de ämnen en sådan kommunal anläggningslag skulle reglera nu har lagreglerats särskilt. Ver­ket anser vidare atl de nu framlagda förslagen visar på behovet av ell stort antal detaljbestämmelser för vägar och förklarar sig därför nu inte ha något atl erinra mot att bestämmelsema om kommunala vägar samlas i en sär­skild lag. Decentruliseringsutredningen uttalar, att den anser att de av gatukostnadsutredningen föreslagna gemensamma bestämmelserna för kommunernas gatu- oeh våghållning gör regelsystemet enklare och mera överblickbart än om föreskrifterna skall finnas i ohka författningar. Lik­nande synpunkter anförs av Riksförbundet för enskild väghåUning. Även länsstyrelsen i Norrbottens län, vägförvultningen i Stockholms län och Lidingö kommun uttalar sig för att bestämmelsema om kommunvägar samlas i en lag. Vägförvultningen i Stockholms län framhåller emellertid också, att man i syfte att åstadkomma elt enklare och mer lättfattligt regelsystem i nästa steg bör ta upp frågan om atl till en enda lag sammanfö­ra bestämmelserna för samlliga de vägar, som är öppna för allmän sam­färdsel. Svea hovrätt har också framfört tanken på en sammanföring av vägbestämmelser till en lag och anför härom:

 

Prop. 1980/81:165                                                  108

Om utredningarnas förslag genomförs kommer olika bestämmelser om väghållning att finnas i lagen om kommunvägar, VägL, BL (delvis), AL och lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL), Även om den nya lagstiftningen innebär en viss samordning av bestämmelserna kvarstår emellertid betydande skillnader i fråga om förfaranderegler i de olika lagarna. Rättigheter med samma innebörd, t. ex. vägräU, tillskapas genom olika procedurer. Beslutet med likartat materiellt innehåll överklagas lill olika myndigheter beroende pä vilken lag beslutet grundas på. Även en enda lag som sådan, AL, innehåller som tidigare nämnls sinsemellan olika regler om förfarande och överprövning. Oaktat att flera skiljeakligheter torde vara sakligt motiverade blir dock regelsystemet onödigt komplicerat och svåröverskådligt. På sikt bör en bällre samordning av bestämmelserna kunna åstadkommas i syfte att förenkla lagstiftningen på delta område. Atl sammanföra bestämmelserna i lagen om kommunvägar, VägL och BL i en enda lag är därvid kanske ett steg i rätt riktning.

Kammarrätten i Göteborg pekar på att vägföreningsvägar och sådana vägar som omfattas av lagen om kommunvägar har det gemensamt all det rör sig om vägar av betydelse från allmän synpunkl. Kammarrätten anför att det därför synes naturiigt alt reglera dessa i en enda lag. Vidare påpekar kammarrätten alt allmänna vägar naturiigtvis är av största betydelse från allmän synpunkt. Kammarrätten förordar därför en enda väglag som om­fattar alla vägar av allmän betydelse. Kammarrätten anser atl en sädan lösning skulle vara värdefull, inle minst för överskåldighetens skull; TCO framför liknande synpunkter som kammarrätten.

Sveriges lantmätareförening menar atl del hade varil möjligt atl inklude­ra reglerna om kommunvägar i befinfiiga lagar som kompletteringar i stället för aU fillskapa en ny lag.

 

Prop. 1980/81:165

109 Bilaga 4

Test

av förslaq till taxa för kommunvägar

Föreliggande promemoria har utarbetats i samverkan mellan K-Konsult och Västerås kommun. Resultatet får vad kommunen beträffar i första hand ses som ett uttryck för medarbetarnas egna ståndpunkter och innebär i detta skede ej något ställningstagande från koimnunens sida.

Stockholm och Västerås i april 1980, rev juni 1980

K-Konsult Markexploatering

Västerås Kommun Stadsarkitekt- och fastighetskontoret

Gert Hållen  Folke Oilas  Carl Lignell Sven Norekrans

 

Prop. 1980/81:165                                                           110

SAMMANFATTNING

I maj 1975 tillsattes gatukostnadsutredningen med uppdrag att utreda frågan om nytt avgiftssystem för gatubyggnad m m. Gatukostnadsutredningen läm­nade sitt betänkande i september 1977 (SOU 1977:65 kommunens gatuhållning). Kort dessförinnan (maj 1977) hade 1969 års vägutredning avlämnat sitt betänkande (SOU 19 77:12 kommunal och enskild väghållning). Dä de bägge utredningarnas olika förslag till lag om kommunvägar - KVL - sammanförts i den först nämnda utredningen (1977:65) får remissinstanserna vad avser taxefrågan i huvudsak anses ha behandlat denna.

Flertalet remissinstanser synes uppenbarligen ha godtagit systemet med finansiering av gatukost­naderna genom taxa men många har också påtalat svårigheterna med upprättande av taxor som kan fylla rimliga krav på rättvisa mellan olika brukar-kategorier. Under hösten 1978 påbörjade en arbets­grupp under Svenska Kommunförbundet utarbetandet av ett normalförslag till taxa för kommunvägar. Normalförslaget redovisades till bostadsdepartemen­tet i november 19 78.

Bostadsdepartementet har därefter uppdragit åt K-Konsult, markexploateringssektionen att i sam­råd med Västerås kommun genomföra ett begränsat fullskaletest av normalförslaget. Testet sker med utgångspunkt i lagförslaget och kommunförbundets förslag till normaltaxa och avser att belysa frå­gan huruvida avgiftssystemet kan differentieras på sådant sätt att en rimlig grad av rättvisa uppnås samtidigt som berättigade krav på kostnads­täckning tillgodoses. Avsikten är också att genom testet visa huruvida tillgängliga uppgifter om fas­tigheter samt om nu tillämpade kostnadsredovis­ning för gator m m kan utnyttjas för upprättande av taxa. Arbetet har kontinuerligt följts av en referensgrupp med representation från Bostadsde­partementet, Budgetdepartementet, Kommunikations­departementet, Planverket och Kommunförbundet.

I samråd med referensgruppen har tre representa­tiva delområden inom Västerås tätort utvalts som lämpliga för ett genomförande av testet.

 

Prop. 1980/81:165                                                           111

Inledningsvis redovisas de bedömningar på vilka en taxa för hela kommunen med taxefinansiering av samtliga kostnader i och för sig kan grundas. Det efterföljande testet avser emellertid endast kostnader inom de tre isolerade delområdena var­för ej nödvändigtvis samstämmighet mellan de i exemplen redovisade periodiska avgifterna och den i varje enskilt fall aktuella förutsättningen föreligger. Vissa förenklingar har i testet också gjorts vid bedömningen av olika bebyggelsekatego­riers nytta av väg- och parkanläggningar varför hänsyn inte tagits till den i det följande förda diskussionen om relativ nytta.

Här nedan redovisas en sammanställning av de kostnader i form av engångsavgifter och perio­diska avgifter som kan aktualiseras för olika typer av kostnadsbärare.

Tabellerna beskriver hur kostnadsuttagen varierar med olika tänkbara debiteringsgrunder. Redovis­ningen bygger på 100 % kostnadstäckning av de pos­ter som beaktats i testet. Som framgår av materia­let finns emellertid i normalfallet ytterligare ett antal kostnadsposter av väsentlig storleksord­ning (för Västerås cirka 2/3 av här redovisade kostnader) men som ej generellt kan uppskattas med säkerhet. Förhållandet innebär följaktligen att kommunerna vid tillämpning av här redovisat system kan sägas ligga i underkant beträffande uttagen från kostnadsbärarna. Arbetsgruppen tar självfallet inte ställning till vilken eller vilka debiteringsgrunder som må komma ifräga i det enskilda fallet då detta är en rent kommunal bedömning. Beträffande den de-biteringsgrund, bruttoarea (ba) som angivits har arbetsgruppen ej tagit ställning till huruvida be­greppet bruttoarea (ETA), bruksarea (BRA) eller annan exakt definierad areatyp ska användas. Här får bl a de olika areatypernas tillgänglighet i offentliga register inverka pä det slutliga valet.

 

Prop. 1980/81:165

112

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ENG,\IJG3

ftVGIFTER

 

 

 

 

DebLtarlnqsgrund

 

 

 

 

 

 

Belopp/fastiqhec

B«Lopp/ligenhet Beiapp/kvio btuttoarea   It)*) BeioDp/kvm  tomtarea   ital B*iopp/10'   kr taxvirde   (txvj

2a COO

50 2

10 000

25

15

5 000

50

10

1  000 50 10

20

000     (»ndamt tnd

L9

BogUder

S   700

5  650

6 700

7 500

 

 

Lanellhus,   par   Igh  ba  90   ta  200 tJ«v 55'   0,04   Igh /  taacighet

Kedjehus,   ba  150  ta  450 1      txv  150'

:a 400

;0   500

17 000

13  000

 

-

Styckahua   1,   ba   300   ta'1  000 ocv   370'

37  000

32   500

30 000

26  000

 

-

2, b« ;oo -a aoo

cxv 250'

31  600

27 000

23  000

19  000

 

-

1                            3.  ba 90  ca  L 000 t»v  90'    !åldre)

26   500

27 250

19  500

15 500

 

-

Industri

405  000

272  500

430 000

475  000

115

000

Högexpioac.   ba  7 500  i:a  5 000 cxv  4   225'      50   Lgb

Låqexploac,   ba   lOD   ca   5  000 vev  105'      L   Iqh

35  000

87 500

60 000

56  000

1L5

000

Kontor,     Da  1 000  ta   2 000 cxv   L   350'      13   Iqh

74  000

65 000

75 000

d3  000

 

-

Butik,     ba  750   ca  2  000 UV 1   110'     LO   Iqh

61  500

58   750

62 500

67 500

 

-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PERIODISKA   AVCIFTEB

 

 

Oabltarlnqsgrund

 

 

 

 

 

aelopo/fastlquer

 

 

500

SOO

00

Belopp/lägenhet

340

 

 

 

253

S«lopp/kvm  bruttQarea   (ba)

-

3J2

100

 

-

B«lopp/kviD  toatarea   ital

-

 

54

-

-

Belopp/LO'   kr   caitvärde   (txv)

"

■

-

35

"

Bes tider

540

33S

216

213

273

LaneLLhus,   per   iah  ba   ?0   ta   220

txv 55'   0,04   Lgh /  fastignet

 

 

 

 

 

Kedjehua,   ba   150   ca  -150

340

558

993

1   025

753

txv  150'

 

 

 

 

 

Styckchoa   t.   ba   300   ca   L   CtCn

340

L   116

i   340

1   795

753

txv   370'

 

 

 

 

 

2.   ba  :00  ca ?00

?40

744

1   132

1   375

753

cxv  2 50'

 

 

 

 

 

3,   ca  -30   -a   l   CCO

340

335

L   130

315

753

txv 90'   laidrej

 

 

 

 

 

tnduatri

'.7  000

27  900

10   700

15   298

L3   150

Hfiqexploat,   ha   7   5G0   ta   5  000

i       cxv 4  225'     50   Igh

 

 

 

 

 

1      LdexBloat,   ba   lOO   ca  5  OOr?

340

372

3   300

868

753

txv 105'     I   Iqh

 

 

 

 

 

1       Kontor,     ha   1   100   ca   3   000 1      txv  i   350'     13   Iqn

4   420

3   720

2   5R0

5  225

3   790

Butik,     ba  750  co   2 000

3   400

2   790

2   330

4   385

3  030

cxv   1   110'      10   ln

 

 

 

 

 

 

Prop. 1980/81:165                                                           113

Tabellredovisninaen är sålunda att betrakta som en analvs. ur vilken varie kommun kan dra sina eana slutsatser, I första hand har man att bestäm­ma sin fördelnina mellan avaifts- och skattefinan­siering, eller med andra ord hur långt upp i hierarkien från små områdes- till stora kommundels­anläggningar som KVL skall tillämpas.

Den totala kostnaden för gatu- och parkväsendet är emellertid av en betydande storleksordning även på driftssidan. Sannolikheten för att krav ställs på mer sofistikerade beräkningsmetoder ökar därför ju närmare full kostnadstäckning som kommunen vill komma.

För att klara en mer nyanserad.kostnadsfördelning är det önskvärt att ha tillgäng till fastighets­visa uppgifter om bruttoarea fördelade pä olika användningsändamål. Sådana uppgifter finns redan i stor, men inte tillräcklig utsträckning i läns­styrelsernas fastighetstaxeringsband. Det skulle avsevärt underlätta administrationen, om dessa band kunde användas även för bevakning av föränd­ringar i debiteringsunderlaget för driftavgifter. Det skulle dock innebära att taxan anpassas till samma eftersläpning i förhällande till dagssitua­tionen som den som accepterats för fastighetsbe­skattningen. Det är vidare önskvärt att exempel­vis taxorna för VA och el m fl samordnas med väg-och parkdebiteringarna så att de sker med utgångs­punkt från samma basdata.

Sammanfattningsvis får det genomförda fullskale-testet anses ha påvisat att KVL och utarbetat förslag till normaltaxa kan ligga till grund för en tillämpning med krav på såväl rättvisa som kostnadstäckning utan att alltför omfattande admi­nistrativa rutiner behöver tillgripas.

Det föreslagna avgiftssystemet ställer dock vissa krav på att kommunernas kostnadsredovisning an­passas till anläggningsobjektens kategoriindelning. Ju högre kostnadstäckningsgrad man vill ha, desto högre blir kraven. Vid lägre ambitionsnivåer torde överhuvudtaget ändringar i gängse bokföring inte behöva ske.

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                            114

KOMMUNOMFATTANDE   KLASSIFICERING

I   lagförslaget  anges  grovt vad  som omfattas  av be­greppen kommunväg  samt byggande  och drift  av kom­munväg.   Dessa  regler,   som närmare  preciserats  i den  allmänna motiveringen   (SOU  1977:65),   kan  inte tillämpas  på  de  isolerade  testområdena om  inte  den totala  kommunvägsomfattningen också  beaktas.   Vida­re måste    man  ta hänsyn  till   förhållanden  som är speciella  för Västerås.

För detta  test har systematisering och bedömningar gjorts med syftet att  särskilja  intressanta kate­gorier av objekt,   ätgärder och  kostnadsbärare.   I analysskedet är målet  att nå  ett  långtgående  resul­tat  såväl vad gäller kostnadstäckningen som "rättvisan"   i  kostnadsfördelningen.

Dä  det visat  sig vilseledande  att  i  praktiskt  språk­bruk  inkludera  parkanläggningar  i  begreppet kommun-väg har här  införts  ett kompletterande begrepp, nämligen kommunpark.

2.1           Anläggningar  som kan  finansieras  enliqt  KVL

Lagförslaget:     1   §   ... Kommunväg är

1.       gata,   torg,  park och- arman allmän plats inom område med stadsplan.

2.       väg eller annat traf-ikamråde för allmän stpcmfärdsel för vilka väghållning ovdnas av korrmun enligt denna lag.

3.       torg,  ptzrk eller annan sådan allmän plats som upptagits i fastställd generalplcm eller bygg-nadsplan och som ligger inom orrtrååe där kom­ munen ordnar väghållning.

I fråga om väghållning som oriinas av staten eller kommu­nen enligt väglagen  (1971:943) eller som kormunen utför endast i egenskap av ägare till viss fastighet gäller ej derma lag.  Ej heller gäller lagen väg,   vars huvud­sakliga syfte är att tillgodose skogsbruk,  jortj/bnik eller annans särskild näringsverksamhet.

 

Prop. 1980/81:165                                                           115

De följande anläggningskategorierna är vad som kunnat urskiljas i Västerås. Vid indelningen har kommunala anläggningar som är till nytta för en större grupp av kommuninvånare (genomfartsle­der, sportanläggningar) förutsatts vara skatte­finansierade. De som har rubricerats kommunvägar eller kommunparker avses reglerade av KVL. Om en sådan anläggning har stark anknytning till fastig­het eller område har den klassats som en områdes-anläggning;  i annat fall som en kommundelsanlägg-ning. Ofta fyller en väg- eller parkanläggning flera funktioner. Den har då kostnadsmässigt redo­visats med andelar i respektive kategorier.

2.1,1   Trafikanläggningar inkl torg och gågator

a  Statliga allmänna vägar

bl Enskilda vägar med 70 % statsbidrag (-t-30% kommunalt bidrag - kan även vara kommun­ägda)

b2  Enskilda vägar utan statsbidrag men öppna för allmän trafik (kan även vara kommun­ägda)

b3  D:o men avstängda för allmän trafik

c  Kommunägda allmänna vägar, som inte är

kommunvägar (genomfartsleder - gröna leder -samt vägar i glesbygden)

Kommunvägar

dl  kommundelsvägar med statsbidrag

(flertalet primär och sekundärleder samt vissa viktiga matarleder, som betjänar övergripande trafik inom orten - gula leder)

d2  kommundelsvägar utan statsbidrag (övriga sekundärleder m m)

d3  omrädesvägar

(sekundärleder som inte betjänar övergripan­de trafik, normala matarleder samt entré-, bostads- och angöringsgator)

 

Prop. 1980/81:165

116

GLESBYGD

I den egentliga glesbygden har det inte någon­stans förelegat motiv för kommunal väghåll­ning. I de mindre samhällsbildningarna är da­gens situation ofta oklar. I Ullvi sköter kommunen hela väghållningen och uppbär stats­bidrag för vissa vägar - nägon samfällighet finns inte i funktion. I Ullvi skall hela det visade vägnätet vara kommunvägar {d3) under förutsättning att statsbidragssystemet föränd­ras så att man får likställighet mellan fastig­hetsägare i vägföreningssamhällen och kommun­vägs samhäll en

 

Prop. 1980/81:165

117

STÖRRE TÄTORT

Till gruppen C har hänförts inte bara de kommun­ägda länsvägdelarna utanför tätorterna utan ock­så europaväg och riksvägar genom tätorterna. Motivet är att kommunens allmänna vägar i gles­bygden kan inte ävgiftsfinansieras sä länge mot­svarande statliga vägar är skattefinansierade. Vidare kan kommunens icke-bidragsersatta kostna­der för genomfartslederna bli betydande utan att tätorternas fastighetsägare kan sägas ha nägon motsvarande nytta därav.

 

Prop. 1980/81:165

CENTRUM

118

Torg och gågator har med avseende pä kostnads­redovisningen hänförts till trafikanläggningar eftersom de i huvudsak står under gatukontorets förvaltning.

Vissa gågator har betraktats som en angelägen­het till viss del för hela tätortskollektivet {d2) och till viss del för de närmast angrän­sande fastigheterna. Eftersom gågatustandarden varit av ett direkt ekonomiskt intresse för de sistnämnda har hälften av kostnaderna påförts dessa (ovan markerade med streckad gräns)

 

Prop. 1980/81:165

119

INDUSTRIOMRÅDE STORMARKNAD

VÄGAR

c  " Grframfdmied

dl —»•—■» KofflmunoiLsvag mid inTsbidr

d2--------------- -1-                   ut)n      -«-

d3-------------- OrnrJctanaQ IKVL)

b = Pnvit vag
.............  Cyk*t**9

Lundaomrädet (ASEA), som bedöms slutligen syssel­sätta ca 10 000 människor, har belastats för delaktighet i "tvärleden" (d2-3) trots att den betjänar flera områden. Om den inte byggdes skulle trafiken frän Lunda kräva en planskild trafik­plats vid Norrleden.

Stormarknaden OBS är ensam orsak till att en plan­skild anslutning behövts. Kostnaden har fördelats med 1/4 på d2 och 3/4 på d3, där d3-delen helt belastar stormarknadsfastigheten. Anläggningen tillkom i efterhand, men bör ändå kunna i viss utsträckning belasta d2-kollektivet, dä den all­männa framkomligheten vunnit pä ombyggnaden oav­sett stormarknadsproblemen.

 

Prop. 1980/81:165                                                           120

2.1.2   Grönanläqqningar (utom torg och gågator)

A  Statliga anläggningar

B  Enskilda anläggningar

(kan även vara kommunägda)

C  Kommunägda, med kommunalskatt eller i annan ordning finansierade anläggningar

Kommunparker

Dl  Kommundelsanläggningar med statsbidrag

D2  Kommundelsanläggningar utan statsbidrag

D3 Områdesanläggningar

Grönanläggningarna har ofta kunnat hänföras till mer än en kategori kcstnatlsbärare. De har dä re­dovisats med viss kostnadsdel oä vardera kate­gorin.

Glesbygden innehåller mycket sällan grönanlägg­ningar av sådan karaktär, att de kan rubrice­ras som områdesanläggningar. Däremot kan "kommun­delsanläggningar" i form av motionsspår och boll­planer förekomma.

Till kategori C har hänförts sädana anläggningar som inte har någon anknytning till boende eller till verksamhet på viss fastighet eller inom visst område (tillgång för kommunen som helhet).

Till kategori Dl och D2 har hänförts sådana an­läggningar som huvudsakligen nyttjas av boende eller av verksamhet inom viss stadsdel, grupp av stadsdelar eller glesbygdsräjong. Till vissa an­läggningar kan förekomma statliga bidrag; i de flesta fall hör dock dessa till kategori C.

Till kategori D3 har hänförts anläggningar som huvudsakligen utgör en tillgång för ett begränsat omräde, exempelvis en bostadsenklav, en grann­skapsenhet eller motsvarande; i första hand säda­na tillgängar som hör till ortens normala planstan­dard på områdesnivå.

Ett flertal grönanläggningar exvis för sport skall själva påföras avgift för delaktighet i vägnätet.

 

Prop. 1980/81:165

121

STÖRRE TÄTORT

 

Exempel på typ av anläggning

Namn

Specifikation

Kategori B  C  Dl

D2  D3

Mer påostade park­anläggningar

Vasaparken Djäkneberget

Stadspark, servering

Minnesstenar, serve­ring, fågeldammar

 

 

1

1/2 1/2

 

Svartådalen

Strandpromenad

 

 

1

 

Lögarängen

Strandpromenad, lek­fält

 

 

1

 

Folkets Park

Konferensanläggning, nöj esanläggning, restaurang

 

1

 

 

Gymnasieträd­gården

Botanisk trädgärd

 

1

 

 

Prop. 1980/81:165

122

 

Exempel på typ av anläggning

Namn

Specifikation

Kategori B  C  Dl

D2

D3

Mindre skogsområden.

Bäckbyskogen

Motionsspår

 

 

1/2

1/2

öppna gärden m m

Fredriksbergs-skogen

Ormbergsskdgen

Vallby gärde

Vallby hage

Mariaberget

Lundaskogen

Mälarparken

Hamreskogen

Minigolf

Bygglek

Motionsspår

Skidbacke

S trandpromenad

 

 

1

1 1 1

1

1 1

1

Sportanläggningar

Kristiansborg Lögarängen Östra holmen

Vallbybadet Björnön

Sundemans backe Bellevuehallen Sporthallen Bläsboplanerna Råby idrottspl Hamre sportfält

Badhus

Utomhusbassäng

Friluftsbad, serve­ring, strövområde

Liten utomhusbassäng

Friluftsbad, serve­ring, camping, ströv­område

Tennisbanor

Bollsporthall

Föreningsidrott

1 1

]_ 1 1

1

1

1 1 1 1

 

 

 

Regementsplan

delvis fören idrott

 

1/2

 

1/2

 

Vallby

Golfbana

1

 

 

 

 

Rocklunda

Arenor för vinter-sommarsport m publik, inomhus o utomhus, flera motionsspår ■motionsgård

 

1

 

 

 

Arosvallen

Arena för idrott o fotboll

 

1

 

 

 

Björnön

Flera motionsspår, motionsgård, skidbacke med lift

 

1

 

 

 

Vedbotippen

Skidbacke med lift

 

1

 

 

 

Prop. 1980/81:165

123

 

Exempel på typ av anläggning

Namn

Specifikation

Kategori B  C  Dl

D2 D3

Sporta:iläggningar (forts)

Lövudden (KFUM)

Idrottsplaner,

restauranger,

småbåtshamn

1

 

 

 

Lögarängen

Småbåtshamn, servering

 

1

 

 

Framnäs

Sjösportgård, småbåtshamn

1

 

 

 

Hamre

Ridsportgård

1

 

 

 

Rocklunda

Ridhus

 

1

 

 

Malmabanan

Motorcykelbana

1

 

 

 

Johannisberg

Sportflyg, segel­flyg, fallskärms­hoppning

 

1

 

 

Johannisberg

Gocartbana

1

 

 

 

Johannisberg

Jaktskjutbana

1

 

 

 

Tunbytorp

Skjutbanor

1

 

 

Kulturfflinnesanlägg-ningar m m

Vallby

Friluftsmusetffli bygdeteater, djur­hållning, festplats

 

1

 

 

Anundshög

Gravhög, skepps­sättning

 

I

 

Naturminnesanlägg-

Sundängen

Löväng, naturpark

 

1

 

ningar

Frösåker

Naturreservat

 

1

 

Koloniträdgårdar

Ett tiotal

Föreningsansvar

1

 

 

Bredare skyddsområden

Norrleden-Tunby E 18 Råby Köpingsvägen Bäckby

Barrskog,  200 m bre

tt

1

1/2 1/2

1

 

Prop. 1980/81:165

124

CENTRUM

I stadskärnan finns såväl unika parker av intresse för hela kommunen (C) som påkostade parker för tät­ortsborna i gemen (D2) och enklare områdesparker för den närmaste bostadsomgivningen (D3).

 

Prop. 1980/81:165                                                           125

2.2     Kostnadsslag som kan finansieras enligt KVL

Lagförslaget:

§ 5

Till kommunväg hö'!' vägbtzna och övriga väganordningar. Anordning,  som stadigvaranile behövs för vägens be­stånd,  drift eller brukande ooh som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne,  är väganordning.   Vägtxnordning är också sådan till väg ansluten brygga eller färja med färgläge samt vägtrafiken behövlig anortining för vägbelysning eller rastplats,  parkeringsplats eller txnnan uppställ­ningsplats för fordon i anslwtning till vägbana,  som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne.

§ 6

Vägområde utgörs av den mark,  som tagits i anspråk för väganordning.

Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väg-cmortining som är avsedd till kantremsa får vara Väg­anordning till en bredd av /lögst två meter.   Vägområ­de inom områtie med fastställd generalplan eller med stadspltzn eller byggnadsplan skall ha den bredd som i planen utlagts för kommunväg,  även om marken icke till hela sin bredd tagits i anspråk för sådan väg.

2.2.1   Anläggningskostnader

Lagförslaget:

§ 9

Till byggande av komrmmväg räknas cmläggning av ny väg,  omläggning av väg i ny sträckning samt ombygg­nad och förbättring av väg.

Lagtexten  talar  ensidigt  om  vägar.   Det  lämnas   inte nägon  ledning   för  hur  grönanläggningar  skall  be­handlas.   Här har eftersträvats  största möjliga parallellitet mellan  väg-  och  parkväsen.

Alla fysiska element och kostnadsslag som direkt hör till vågfunktionen (för motorfordon, cyklar, gående)   har medräknats   såsom:

 

Prop. 1980/81:165                                                           126

mark, markstabilisering, vägkropp, konstbyggnader, dränering, skyddszon, skiljeremsor, gatuplante-ringar, bullerskydd, belysning, trafiksignaler, vägskyltning, rastplatser med tillbehör, färjor och färjelägen.

Parkeringsplatser har medräknats bara om de till­hört rastplatser, färjelägen eller motsvarande vägfunktion eller om de i form av kantstensplat-ser eller liknande ingått i själva väganläggningen.

I Västerås förekommer markvärme huvudsakligen inom cityområdet. Om sådan markvärme anlagts eller and­ra åtgärder vidtagits som förbilligat själva gatu-driften har lämplig andel hänförts till driftkost­nader.

Gatukontorets a(3jninistrationskostnader har för­delats i princip fullt ut pä anläggningsobjekten respektive driften. Även en del av fastighetskonto­rets a(3ministrations-, rättegångs- och andra kost­nader för markförvärv har fördelats.

Alla fysiska element som direkt hör till park-eller rekreationsfunktionen har medräknats såsom:

rämark, gallring, trädplantering, fyllnings- och matjordsmassor, anläggning av gräsytor, buskytor, rabatter, bollplaner, vägar, trappor, murar, markbeläggning, lekplatser med tillbehör samt lösa möbler, blomsterurnor m m.

Till anläggningskostnader har även räknats bygg­nader och anordningar för själva parkfunktionen, såsom omklädnings- och duschrum för motionsspår och bollplaner, lekledar- och redskapsutrymmen för bygglek etc.

Parkkontorets respektive fastighetskontorets ad­ministrationskostnader har behandlats på samma sätt som vad gäller för gatukontoret.

Till anläggningskostnader har räknats kostnader i samband med nyanläggning. På samma sätt har räk­nats sådan ombyggnad eller komplettering, som medför en påtaglig standardförbättring för ett visst område eller i specialfall enstaka fastig­heter.

 

Prop. 1980/81:165                                                           127

Som exempel på standardförbättring kan nämnas om­fattande trafiksanering (separation av cykel-och gångtrafik och andra trafiksäkerhetsåtgärder) inom ett visst omräde även om den sker i etapper efter en viss plan, övergång från grusvägsstan­dard till permanentbeläggning eller frän dikesav-vattning till kantsten och gatubrunnar. Markvärme i gångbana har ibland varit till speciell båtnad för angränsande affärsfastigheter, som fått ökad attraktivitet och minskat golvslitage.

Parkförbättring kan exemplifieras med ett utökan­de av grönytorna eller anläggande av en bollplan eller en redskapslekplats inom befintlig parkmark om standardförändringen och kostnaden gett anled­ning att särskilt belasta det närmast berörda om­rådet.

Anläggningskostnaderna har fördelats över tid och rum

Extraordinära kostnader för exempelvis bergspräng­ning, byggande pä lösa leror, byggande i ogynn­sam marknadssituation etc har säledes inte tagits ut av de berörda fastigheterna ensamma, såvida de inte fått en mot kostnaderna svarande extra kvalitet (jfr SOU 1977:65 sid 96 ö).

Sammansättning

För att belysa sammansättningen av anläggningskost­nader som skall utgöra grund för engångsavgifter­na redovisas här kostnadsuppgifter från nyexploa-teringsverksamheten i Västerås. Kostnaderna förman-läggande av vägar och parker, uttryckta i 1980 års penningvärde, har de senaste åren uppgått till nedanstående belopp. Under perioden har parkanlägg­ningarna utgjort nära en tredjedel av de investe­ringar som kan omfattas av KVL.

Ar_____________ Vägar_______ Parker

1972

 

 

11,0

Mkr

6,0 Mkr

1973

 

 

13,6

"

6,3 "

1974

 

 

11,2

II

3,9 "

1975

 

 

9,1

"

2,6 "

1976

 

 

10,2

11

0,8 "

1977

 

 

7,8

II

5,7 "

1978

 

 

9,2

If

4,1 ■■

1979

(budget)

 

 

6,5 "

1980

(budget)

 

 

5,3 "

Genomsnitt

för

 

 

 

perioden

 

10,2

Mkr

4,6 Mkr

 

Prop. 1980/81:165                                                            128

2.2.2   Driftkostnader Lagförslaget:

§ n

Till drift av korrtnunväg räknas åtgärder för att hålla vägen i sådant skick att samfärdselns behov samt skä­liga sanitära hänsyn och treimadshänsyn blir tillgodo­sedda.

Drift av komrmmväg sker genom underhåll och reparation av väganordning,  undanskaffanile av snö och is semit vidtagande av åtgärder mot halka,  borttagande av sand och armat som påförts vägbanan till motverkande av halka,  rensning och upptining av rännstensbrwm och ledning som förbinider sådan brunn med allmän avloppsled­ning samt övriga åtgärder för att hålla vägområtie i ett för stmfärdseln tillfredsställande skick.  Drift av kommunväg sker även genom sådana renhållningsåtgärder som sopning,  bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål,  borttagande av ogräs samt (innan Jämförlig åt­gärd.

Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medge in­skränkning i skyldigheten att vidta åtgärder som anges i första och andra styckena.  Länsstyrelsen meddelar där­vid de föreskrifter som behövs.

Lagtexten  lämnar  inte  heller  i  detta avseende  nägon anvisning  om hur grönanläggningar  skall behandlas.

Alla  funktioner  som direkt och  indirekt behövs för brukandet av en väg  har medräknats  säsom:

sändning,   sopning,   snöröjning,   saltning,   brunns­rensning,   skötsel  av grönremsor,   städning, (uppvärmning),   belysning  och  färjedrift  samt  alla slags   reparationer och  förnyelser.

Till  driftkostnader har även  räknats  hyror eller räntor och  avskrivningar  för  lokaler,   maskiner, fordon och anläggningar   (exempelvis  sandsilos) samt  administrationskostnader  enligt ovan.

Västerås  kommun har  tillsammans med ytterligare fem  stora kommuner  i  landet genomfört en  jämförel­se  avseende  driftskostnader  för  statsbidragsberät­tigade gator och vägar.   Kostnadsjämförelsen avser åren  1975-1978  och utvisar bl  a  att här  redovisade kostnader  i  vart  fall  ej   kan anses   för  höga  för den kommuntyp Västerås  tillhör.

 

Prop. 1980/81:165                                                           129

Vägdriftskostnadernas sammansättning i Västerås. Parkering ingär ej. 1978 (exkl räntor, avskrivning)

Alla funktioner som direkt och indirekt behövs för den fysiska skötseln av en grönanläggning har medräknats såsom:

sändning, sopning, snöröjning, brunnsrensning, städning, underhållsröjning i naturmark, sådd och gödsling, gräsklippning, grusyteunderhäll, omplanteringar i rabatter, hantering av lösa parkmöbler, byggnadsunderhåll samt alla slags reparationer och ersättningar.

Till driftskostnader har även räknats hyror eller räntor och avskrivningar för lokaler, maskiner, fordon och anläggningar (exempelvis stadsträd­gård/plantskola till den del en sådan försörjer kommunparker). Avgränsningen mot allmän fritids­verksamhet har gjorts med utgångspunkt frän verk­samhetens grönomrädesanknytning; exempelvis med­räknas omklädningsrum till motionsspår men inte rum för bordtennisspel. Personalkostnader för själva parkfunktionen haF inte medräknats såsom lekledare, djurvardare, minigolfpersonal, ord­ningsvakter, parkteaterfolk etc.

9   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                            130

Bokföringen har inte möjliggjort någon nedbrytning av parkdriftskostnaderna på områden med homogen bebyggelse. Det är dock uppenbart att kostnads­skillnaderna är stora beroende såväl på olikheter i parkmarkstillgång som på olikheter i naturförut­sättningar (leråker, löväng, barrskog).

I det följande har bara rena standardskillnader beaktats, inte kostnadsskillnader beroende av ut­gångsläget för områdets exploatering.

Till driftskostnader har räknats mindre ombyggnads-och kompletteringsarbeten av sådan art att de inte medför en påtaglig standardförbättring för ett visst omräde eller enstaka fastigheter.

Kostnader för kompletteringsarbeten i relation till egentliga driftskostnader redovisas nedan. Några motsvarande detaljerade studier av kompletterande parkarbeten har inte kunnat göras. Det är dock uppenbart att kostnaderna är lägre.

I det följande redovisas dels vissa standard-höjande ätgärder med nytta för en begränsad krets fastigheter, dels komplettering av övergripande cg-nät och slutligen diverse mindre kompletterings­arbeten.

 

Företag nr

Företagets namn

Arbetet avser

Kostnadskategori och för­delning

STANDARDHÖJANDE ÅTGÄRDER TILL

NYTTA FÖR EN AVGRÄNSNINGSBAR KRETS AV FASTIGHETER

1

Sjukhusstigen

Nyanlägg, gång- och cykelväg till nytt sjukhus

Anläggn d3: 1/2 kommunen, 1/2 landstinget

2

Vedbovägen

Förbättr och.nyan-läggn, bussgata till nytt sjukhus

Anläggn d3: 1/3 kommunen, 2/3 landstinget

3

Månstigen

Nyanläggn, angörings-gata till nytt daghem

Anläggn d3: kommunen, daghemsprojektet

4

Täppgatan Vretgatan Högbergsgatan

Nyanlägrjn, gator för villaförtätning

Anläggn d3: förtätnings­fastigheterna

 

Prop- 1980/81:165

131

Inom området Vallby-Västra Förstaden har de kompletterande vägarbetena (exkl åtgärder för nyexploatering och kommundelsvägar) för åren 19 70 -79 redovisats som anläggnings-respektive driftkostnad enligt följande. Kartans siffror hänvisar till listan.

KOMPLETTERINGS­ARBETEN

 

Prop. 1980/81:165

132

 

Företag nr

Företagets namn

Arbetet avser

Kostnadskategori och för­delning

10

Västra Förstaden

Ombyggn från grus-

Anläggn d3: fastigheterna

 

Stohagen

till asfaltstandard

inom området

 

Annedal

av matar- och entré­gator, ca 8 000 m, trafiksanering

 

11

Lantvärnsgatan

Nyasfaltering, om-

Anläggn d3: nyexploate-

 

Repslagargatan

byggn av entrégata till nytt affärs­centrum

ringsfastigheterna

12

Västermalm

Ombyggn från grus-

Anläggn d3: angränsande

 

 

till asfaltstandard

fastigheter

 

 

av entrégator,

 

 

 

trafiksanering

 

KOMPLEITKRING AV DET ÖVERGRIPANDE CG-VÄGNÄTET

 

30

Narvavägen

Nyanläggn, 1 950 m farbana, samt tunnel

Drift d2

31

Petterbergsgatan

Nyanläggn, 250 m farbana

Drift d3

32

Hammarbygatan

Nyanläggn, farbana samt tunnel

Drift d2

33

Vallbyleden

650 m farbana

Drift d2

DIVERSE

MINDRE KOMPLETTERINGSARBETEN

 

50

Pilfinksgatan-

Ombyggnad av gatuan-

Drift d3

 

Råbyleden

slutning till Råby centrum av trafik­säkerhetsskäl

 

51

Nybyggevägen

Asfaitering och av­stängning utom för busstrafik, trafik­sanering

Drift d3

52

Kronvägen-

Ombyggn av gatukors

Drift d3

 

(Sötgatan

för trafikmiljöns skull

 

 

Prop. 1980/81:165                                                            133

 

Företag nr

Företagets namn

Arbetet avser

Kostnadskategori och för­delning

53

Pettersbergsgatan-

Flyttn av busshåll-

Drift d2

 

Drottninggatan

platser för trafik-och bostadsmiljöns skull

 

54

Kristinagatan

Asfaitering av gång­bana som inte höll normalstandard

Drift d3

55

Vinkelgatan

Anläggande av gatu-värme i brant entré­gatuavsnitt

Drift d3

 

Prop. 1980/81:165                                                            134

2.3     Redovisningsenheter

Lagförslaget:

§ 26

För kommunal väghållning får komrmmen inom sitt område ta ut avgift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen.  Fastighet inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de vägar inom om­rådet som väghållningen avser,  om ej särskilda skäl föranleder annat  ...

§ 31

Om avgift för väghållning skall uttas av fastighets­ägare,  åligger det väghållningsmyndigheten att upp­rätta förslag till avgränsning av det område  (väg­hållnings områtie) inom vilket avgiftsskyldighet avses föreligga och utställa förslaget till granskning ...

Redovisningsenheterna är dels geografiskt anknutna dels anknutna till kommunens investerings- respek­tive driftbudget. I stora drag finns ett samband mellan anläggnings- eller investeringskostnad och engångsavgift samt mellan driftkostnad och periodisk avgift. Någon identitet mellan exploate­ringskostnader och engångsavgiften finns däremot inte och än mindre mellan traditionell driftkost­nad och den periodiska avgiften. Den väsentliga skillnaden hänför sig till anläggningskostnaderna för kommundelsanläggningar. Dessa kostnader står inte i något entydigt förhållande till omfattning­en av nyexploateringsverksamheten.

Med hänsyn till att nyexploateringsverksamheten inte heller kan förutsättas vara jämn och kontinu­erlig har kostnaderna för kommundelsanläggningar inte tagits ut över engångsavgiften utan över den periodiska avgiften.

2.3.1    Väg (- och park) hällningsområdets avgränsning, taxeområden

Eftersom en ändring av väghållningsomrädesgränsen skall ske i sådana administrativa former som kan kräva åtskillig tid har här valts att låta hela kommunen utgöra ett väghållningsområde. Inom detta behövs då flera taxeomräden.

 

Prop. 1980/81:165

135

KVL-avgifter torde sålunda mycket sällan bli aktuella i den rena glesbygden. Vägar med kommu­nal väghållning utanför planlagt område torde vanligtvis vara inrättade enligt VägL. Grönan­läggningar för lokalt bruk förekommer sällan. Skulle så vara fallet och finansieringen inte kan lösas på annat sätt än med KVL mäste man tillska­pa ett särskilt taxeomräde för anläggningen ifr-ga. Avgränsningen av området torde bli mycket skönsmässig. Något behov av sådan tillämpning har inte förelegat i Västerås varför glesbygden skall utgöra ett särskilt "nolltaxeområde", dvs någon avgift enligt KVL tas inte ut. Kommunala väganläggningar i glesbygden till förmån för en­bart en eller ett fåtal fastigheter har reglerats genom separata avtal (32 § KVL).

STÖRRE TÄTORT

Gränserna mot nolltaxeomrädet runt Västerås tät­ort har föreslagits följa den detaljplanelagda markens ytterkontur. Mindre inneslutna, icke planlagda områden ingår, i den män de kan anses delaktiga i grönanläggningarna i tätorten. Detsamma gäller även viss tätare randbebyggelse omedelbart utanför planlagt omräde. I dessa fall har gränsen anpassats till fastighetsgränserna.

 

Prop. 1980/81:165

136

Inom en större tätort som Västerås finns områden, vars planstandard väsentligen över- eller under­stiger den för orten normala. Detta kan beaktas genom att införa standardfaktorer. Ovan redovisade plus- och minusomräden har avgränsats intuitivt mot bakgrund av tillgänglig statistik.

En arbetshypotes har varit att samma indelning i taxeområden skall gälla vid bestämning av en­gångsavgifter som vid bestämning av periodiska avgifter.

Standardskillnaden kan avse vägar eller parker eller bådadera. Standardfaktorerna bör därför vara vägda med hänsyn till kostnadsrelationen väg/park och till standardskillnadens karaktär. Nedanstående tabelluppgifter ger en viss föreställ­ning om spännvidden mellan olika områdens verkliga standard och kostnad. Man finner en mycket stor variation i första hand beroende av hustyperna men även av de miljöambitioner som styrt planering­en. För ett renodlat småhusområde är kostnaderna 4-5 gånger så höga som för ett flerbostadsomräde räknat per 100 kvadratmeter bruttoarea. Mellan tvä småhusområden kan det skilja 100 % och mer. Nägon strikt matematisk behandling av kostnadsskillnader­na har emellertid inte kunnat genomföras pä grund­val av nu tillgängliga bokförings- och statistik­uppgifter.

AnlÄqgningskoatnader för vägar och grönanlåggninqar med gäng- och cykslvAgar (gängtunnlar ej medtagna). Oe faktiska koatnädarna är uppräXnade till 1979 ärs kostnadsläge.

 

 

 

 

 

Omräde

Kvarters-mark 1  000  m2

Brutto­area (vy) 1 000 id2

Antal bost

vy fördelad pä

husf,T3er    %

Kostnad

för gata

Kostnad samt gc-

för park i/äqar

Fler-bost

Rad­hus

smh

Kr/m2 kv mark

Kr/100 m2   vy

Kr/m2 kV mark

Kr/100 m2   vy

1

2

3

4

5

6

7

3

9

10

11

Hiby

780

290

3  065

86

14

-

8:30

2   300

14:00

3   800

Hamre

205

45

320

-

40

60

36r00

25  000

20:00

9   500

Mckby

1   320

380

3   300

50

20

30

14:30

5  000

10:60

3   700

a£käsen

310

52

400

-

24

76

26:50

15  300

12:00

7   100

0 SkälBy

620

108

805

-

45

55

13:30

10 600

14:00

8   000

önsta-(ryta

2   000

465

3 800

50

15

35

13:80

6  100

14:00

6   100

 

Prop. 1980/81:165

137

MINDRE TÄTORT

 

VÄGAR

a                m

Statlig vag

dB------

Omrfldesvag   (KVL)

PARKER

Skattefinansierad   idrottsanläggning

D3   1          1

OmrftdesDarK  (KVL)

Avgränsningen av taxeomnédet kring en mindre tätort kan i allmänhet följa saimna principer som nyss nämnts. Interna standardskillnader inom orten är sällsynta. I Tortuna har fastig­heten med idrottsplanen klassats som c-anlägg-ning. Taxeområdet har därför kunnat begränsas till den planlagda marken jämte en angränsande fastighet.

 

Prop. 1980/81:165

138

Sådana fritidsområden som har förutsatts bli reglerade enligt KVL föreslås utgöra separata taxeomräden med hänsyn till stora skiljaktig­heter i väg- och grönytestandard. Från standard­synpunkt likvärdiga områden har dock sammanförts till en taxeenhet.

Jämförelse mellan två fritidsområden

TIDO-LINDO '

privata fritrisanordnim r.'.'.'.'l Privat park == Privat vag _

 

--- y_______ i»—

 

/.

De gemensamma anläggningarna på Tidö-Lindö har betydande omfattning; vägnätet har delvis per­manentbeläggning. I Ramstaplanen finns i prin­cip bara vägmark.

 

Prop. 1980/81:165                                                           139

2 . 4     Fördelning på kostnadsbärare

Lagförslaget:

§ 27

Avgifter som kommunen tar ut får ej överskritla vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för -jäghåll-ningen.  Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastig­heterna efter skälig och rättvis grund.

V'id fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn' tas till mera betydande kostnader,  som ägare av fastighet nedlagt eller i annan form haft vid byggande av väg som väghållningen avser,  i den mån det är skäligt med hänsyn till vägens ålder och skick,  den fördel fastighetsägaren får av kommunvägen och övriga omständigheter.

Kr väghållningsåtgärd till övervägande fördel för endast viss fastighet, får bestämmas att denna ensam sltall bära kostnaden för åtgärden.

§ 28

Avgift skall utgå enligt taxa som kommunen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i 27 \j. .Avgift kan utgå som engångsavgift ooh som periodiska 'avgifter.   Engångsavgift får s.j sättas högre ansatt den svtxrar mot fastighetens andel i kostnaden för kommun-vägens byggande.

2.4.1   Engångsavgifter

Fördelningsunderlaget

Nyexploateringsområden:

Det berörda fastighetskollektivet har normalt be­stämts av planomrädesgränsen, dvs engångsav­giften avser entré- eller angöringsgator samt grönanläggningar som möjliggör markens exploatering.

Saneringsomräden:

Vid en standardhöjning har det uppstått behov av att oberoende av taxeområdesgränserna tempo­rärt kunna urskilja den krets av fastigheter som haft särskild båtnad av en kommunal investe­ring i en områdesanläggning. Investeringen har dä fördelats helt eller i huvudsak pä dessa. Detta förfarande har bara tillämpats för åtgär­der, som varit av större ekonomisk betydelse.

 

Prop. 1980/81:165

140

Storkvartersomräden m fl områden med flexibel plan:

Avgiften skall avse delaktighet i anläggningar, som utförs av kommunen utanför storkvarters-området. Nägon bedömning av fastighetsägarkollek-tivets egna kostnader inom storkvarteret görs inte. Vid bedömning av avgiftsredukticner kan vissa av bostadsområdets egenkostnader vägas in. Storleken av avgiftens reduktion bestäms exempelvis genom jämförelser mellan ett antal likartade områden med och utan storkvarter.

VÄGAR

dB---------- OMRÄDESVAG

PARKER

SKATTEFINANSIERAT  SKYDOSOMRÄDE 3 OMRÄDESPARK * OÄNOVAG

PRIVAT QRONANLAGCNING ELLER öiNGVAG

 

Prop. 1980/81:165                                                           141

Ett mått pä gatu- och parkkostnaderna samt "stor-kvarterskostnaderna" för en småhustomt om 900 m2 inom ett modernt bostadsområde kan erhållas ur följande beräkningar. Underlaget är hämtat frän exploateringskalkylen för ett större bostadsområ­de, som är under utbyggnad i Västerås.

1.      Markkostnader                                8 000 kr

2.      Sekundärleder, matarleder, gängtunnlar, broar, belys­ning    12 000 kr

3.      Entrégator, belysning                    19 000 kr

4.      Områdesparker, gång- och

cykelvägar                                     11 000 kr

5.      Kvartersparker                                3 000 kr

6.      Vatten- och avloppsanslutning  31 000 kr

7.      övrigt                                              6 000 kr

90 000 kr

Behandlas kvarteret, där tomten är belägen, på traditionellt sätt svarar kommunen för samtliga aiiläggningar och taxeunderlaget vad avser den nu aktuella testen utgöres av posterna 2-5, d v s 45 000 kr. Behandlas det däremot som ett storkvarter omfattas kommunens åtagande av pos­terna 2 och 4, dvs 23 000 kr. Vid storkvarter skulle säledes engångsavgiften i detta fall åsättas faktorn 0,5 i förhållande till avgiften för en "normaltomt".

Storindustriområden, hamnområden:

Dessa har behandlats i princip som storkvarter. Om ett omräde är så stort att sekundärleder för övergripande trafik ingår, har markägaren i prin­cip Jtrediterats. Om trafikalstringen inom området ifräga orsakar utbyggnad av en planskild trafik­plats eller någon liknande åtgärd utanför området har markägaren debiterats nela eller en andel i byggnadskostnaden (se bild sid 13).

Centirumområden:

Inom centrumområden har vissa gågator, torg och parker en högre standard än normalanläggningar­na. Av tätortens totala vägrenhållningskostnad faller 35 % på centrum. Om fastighetsvärdena kan anses ha ökat till följd av denna kvalitet har ett lämpligt avgränsat affärsfastighetskollektiv debiterats en andel i byggnadskostnaden (se bild sid  12 ). För sådana anläggningar har förutsatts att särskilda avtal träffas (32 § KVL).

 

Prop. 1980/81:165                                                           142

Förändringar i fördelningsunderlaget:

Om två nya exploateringsenheter har bildats genom delning av en äldre utan att väg- eller parktill­gångarna behövt ändras, har båda fastigheterna debiterats. Nuvärdet av den avgift som erlagts av den äldre fastigheten har dragits av.

Kompletterande anläggningsavgifter har förutsatts bli debiterade i samband med byggnadslovgivning eller fastighetsbildning eftersom en bevakning redan sker för annan kommunal debitering. Man kan emellertid nä en betydande administrativ förenk­ling, om sådana tilläggsavgifter antingen slopas eller helt baseras på fastighetstaxeringsdata.

Fördelen med en förenklad administration mäste dock vägas .tiot nackdelen för fastighetsägaren att finansiera avgiften eftersom svårigheter nor­malt föreligger till acceptabel nybeläning. För kommunen gäller motsvarande svårigheter att driva in avgifterna tidigare föreliggande korrektiv (säkerheter vid byggnadslovprövning).

2.4.2    Periodiska avgifter

I kommunförbundets taxeförslag 1978-10-23 har fastigheternas taxeringsvärden tagits som utgångspunkt för debitering av driftavgifter (14 §) .

Konsekvenserna av en renodlad koppling till taxe­ringsvärdena framgår av testresultatet.

I följande test har därför som komplettering till normaltaxeförslagets huvudalternativ i princip samma taxefaktorer prövats för fördelning av perio­diska avgifter som för fördelning av engångsavgif­ter.

På samma sätt som beträffande engångsavgifterna justeras fördelningsunderlaget antingen kontinuer­ligt eller med samma periodietet som fastighets­taxeringen.

Avgifterna kan förslagsvis debiteras samtidigt med fjärrvärmeavgifter, f n tre gånger per år. Taxan justeras ärligen i samband med budgetbe­handlingen.

 

Prop. 1980/81:165

143

Sammansättning

Den periodiska avgiften har sammansatts av

1.      en andel i investeringar för kommundels­vägar (dl och d2) och kommundelsparker (D2) inom respektive tätortsområde,

2.      en andel i driftskostnader för samma kommun­delsvägar och kommundelsparker som ovan,

3.      en andel i investeringar för ombyggnads-och kompletteringsarbeten pä samtliga kom­munvägar (dl, d2, d3) och kommunparker

(Dl, 02, D3) fördelade pä respektive tätorts­områden,

4.  en andel i driftskostnader för områdesvägar
(d3) och omrädesparker . (D3) som genom en
särskild faktor anpassats till den under-,
normal- eller överstandard som föreligger
inom området ifräga.

I Västerås har motsvarande kostnadsposter under sistlidna 7-9 års period varit följande uttryck­ta i miljontal kronor med 1980 års penningvärde.

 

 

 

 

Vägar

 

 

 

 

Parker

 

'N.SaTimiansät

tl+3 invest brutto

stats­bidrag

2

drift

brutto

stats­ bidrag

4

drift

1 + 3 invest

2+4 drift

1072

29.3

6,1

10,6

6,0

9,8

1,8

17,5

1073

42,3

14,1

10,6

6,7

10,2

3,8

ia,8

1071

46,9

19,4

9,9

7,0

9,6

1,6

10,1

1075

46,4

30,3

10,0

6,7

9,7

2,2

19,5

1076

37,2

18,6

10,9

6,0

11,3

2,7

17,2

1077

22,0

3,0

11,1

5,7

11,1

1,0

15,8

1076

20,4

1,9

11,7

7,1

11,6

0,8

16,8

1079

 

-

 

 

 

0,8

17,2

1080

 

-

 

 

 

0,5

16,8

+

-

+

-

+

+

+

Gtfnomsnitt34,9

13,2

10,7

6,4

10,5

1,7

17,7

fcir  perioden        1+3   netto 21,7

2t-i 14,

netto

8

 

total  vågkostnad 36,5

 

 

total   f 19,4

arkkostnad

dvs   parkkostnaden   föl som  ungefär   1:2

håller sic

till  väg

ostnaden

 

 

Prop. 1980/81:165                                                            144

2.4.3   Debiteringsteknik

Efter själva testkörningen har ytterligare några studier för att belysa rättvisefrågan.gjorts.

Avgiftsbeloppet för varje fastighet kan samman­sättas av olika delar som var för sig är uttryck för en aspekt på en fastighets nytta av KVL-anläggningarna. Om man bara väljer ett sätt att mäta har man svårt att undgå att i något läge få uppenbart orättvisa resultat. Med ökat antal nyttomräde ökar möjligheterna att utjämna sned­heterna. Problemet gäller att finna en rätt avväg­ning mellan det administrativa arbetet att mäta och dettas betydelse för fastighetsägarens debi­tering. Följande sammansättningsdelar har disku­terats.

Fastighetsbelopp (grundavgift) - en andel i en basorganisation för gatu- och parkväsen som är oberoende av kostnadsbärarens/fastighetens egen­skaper.

Tomtareabelopp - an andel  baserad pä förhällandet
att tomternas dimensioner påverkar vägnätets to­
tala längd. Parkarean har   däremot inget samband
med tomtarean.

Lägenhetsbelopp - en andel baserad på hushållet -familjen som konsument av väg- och parktillgång­arna. Variationen i hushållsstorlekar, bristen på data och omräkningssvårigheterna för lokaler ger denna mätningsgrund en begränsad användbarhet.

Taxeringsvärdesbelopp - en andel baserad på att värdet avspeglar intensiteten i markutnyttjandet. Det torde dock i lika hög grad spegla byggnadernas modernitet och efterfrågan på marknaden, vilket är irrelevant i sammanhanget. Fördelen är att uppgifterna är lättillgängliga och väl ä-jour-hållna. Problem uppstår vid samtaxering av flera fastigheter.

Bruttoareabelopp - en andel baserad pä förhällandet att exploateringens intensitet påverkar vägsek-tionens och grönanläggningarnas dimensionering. Detta bruttoareabelopp kan göras beroende av funk­tionsfaktorer som uttrycker fastighetens relativa nytta av vägen resp parken. Som utgångspunkt för nyttan av väg har konstruerats en faktor som svarar mot antalet alstrade resor per vecka och brutto-areaenhet. Utgångsvärden finns bl a i planverkets publikation nr 23:1969.

 

Prop. 1980/81:165

145

Nyttofaktorn för park har bedömts skönsmässigt mot bakgrund av den reella förekomsten av park i nyare områden.

Enbostads- och flerbostadsfastigheter har ansetts ha lika nytta av parker med utgångspunkt från si­tuationen i nyare områden. (Om en parkupprustning motiveras av dåliga förhållanden på vissa bestämda fastigheter, exempelvis i en äldre stenstadsdel, kan anläggningskostnaden helt eller till större delen tas ut av dessa.)

Bostadsfastigheter har givits faktorvärde 1,0. Faktorerna har sedan sammanvägts under antagan­det att vägkostnaderna är dubbelt så stora som parkkostnaderna. Den sammanvägda faktorn blir därmed ett omräkningstal, varigenom alla funktioner kan uttryckas i bostadsekvivalenter.

 

Funktion

Relativ nytta per bruttoareaenhet (f)

 

 

väg

park

sammanvägd

 

trafikalstr

förekomst belastning

faktor

Bostäiäer

1,0

1,0       1,0

1,0

Industri

2,0 (1,1-3,7)

0,2       0,5

1,4

Samfärdsel

5,3 (4,0-6,6)

 

 

Partihandel, lager

3,2 (0,9-5,5)

 

 

Sjukvård

1,7 (0,9-2,4)

 

 

Grundskola, förskola

0,5

1,0       0,7

0,6

Kontor

3,2

0,4       0,9

2,2

Butiker (ej stormarkn)

20  (18,9-23,2)

0,4       0,7

6,8

Hotell (ej motell)

0,5

0,4       2,1

0,6

Samlingslokaler

2,0 (0,3-3,6)

0,4       2,0

1,6

Restauranger

7,5

0,4       2,5

5,0

Med hänsyn till att spännvidden i faktortalen är så pass stor kan man svårligen ange något genom­snitt för blandade funktioner, exempelvis för en cityfastighet med lokaler och bostäder. Sven an­läggningar för samfärdsel och sjukvård bör bli föremål för individuell analys. Som exempel på extremvärden kan nämnas att vägnyttofaktorn för en stormarknad skulle bli 56 beräknad enligt ovan.

10   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                            146

Det föreligger sålunda ä ena sidan stora relativa nyttoskillnader beroende på funktionen och å andra sidan stora svårigheter att enkelt mäta dessa. Mot ovanstående bakgrund har funktionsfaktorerna för­enklats så att man antagit

f = 1,0  för bostäder, förskolor, grundskolor, gymnasier

f = 2,0  för arbetsplatser:  industrier, kontor, högskolor, hantverkslokaler, partihan­delslager och sjukhus, samt för samlings­lokaler

f = 5,0  för kommersiella anläggningar:  butiker, restauranger, servicekontor.

Den ovan redovisade funktionsfaktormetoden bör i första hand komma till användning vid fördelning av de olika bebyggelsekategoriernas andel i de totala kostnaderna för kommunvägar och parker. En jämförelse är säledes inte utan vidare möjlig att göra mellan de avgifter som redovisats i sammanfatt­ningen och de avgifter som denna metod leder till eftersom kostnadsunderlaget för de redovisade av­gifterna enbart avser omrädesanknutna anläggningar.

Studien visar emellertid att funktionsfaktormetoden kan tillgodose kravet på en rättvis fördelning av kostnader mellan olika bebyggelsekategorier.

 

Prop. 1980/81:165

147

undersökningsombAdena

De undersökningsområden vilka ligger till grund för detta test omfattar tre större delområden inom Västerås centralort, vilka valts med målsätt­ningen att vara representativa för hela central­orten vad avser bebyggelsetyper och bebyggelsens ålder, gatustandard, parkanläggningar etc. Områdena utgörs av ett exploateringsområde i de yttre de­larna av centralorten. Vallby, ett mer centralt beläget område med huvudsakligen äldre bebyggelse Jakobsberg-Pettersberg samt ett industriområde, Brandthovda. Inledningsvis gjordes en indelning av de tre delområdena i elva mindre områden som mot­svarade statistikområdena på tresiffernivå.

De i testet använda undersökningsområdena är idag bebyggda men torde ändå ge en rättvisande bild av säväl drift- som anläggningskostnader för gatu-och parkmark även om anläggningstaxan huvudsakligen är tänkt att tillämpas på nytillkommande fastigheter och byggnader.

Viss del av småhusbebyggelsen inom ett delområde ingår i gemensamhetsanläggning som bl a omfattar vägar och parkmark. Anläggningar är emellertid inte här av större omfattning än att de motsvarar ordinära garageinfarter eller grönytor som annars skulle ha motsvarats av gräsmattor på tomtmark. Nägra generella slutsatser angående reduktion av avgifter på grund av kostnader för gemensamhets­anläggningar kan därför inte dras.

 

Prop. 1980/81:165                                                            148

Undersökningsområdenas läge och omfattning framgår av ovanstående karta och beskrivs närmare nedan, med avseende på bl a topografi, fastighetsuppgif­ter, gatu- och parkstandard.

Vad avser fastighetsuppgifterna har samtliga upp­gifter ej varit tillgängliga vare sig i fastighets­taxeringslängderna eller i kommunens material. För att kunna anpassa materialet till detta vägtaxe-test har därför vissa generaliseringar måste göras vilket närmare framgår nedan.

3.1     Vallby är beläget cirka 3 1cm nordväst om Västerås centrum omedelbart norr om E 18. Vallby utgör ett exploateringsområde på flack terräng vilket nyligen bebyggts med säväl flerfamiljsbostäder som radhus och friliggande villor. Den totala arealen uppgår till cirka 108,7 ha fördelad på 68,5 % (74,4 ha) tomtmark, 6,5 % (7,1 ha) gatumark och 25 % (27,2 ha) parlanark.

Den totala gatulängden inom området uppgår till omkring 7 200 längdmeter och utgörs huvudsakligen av gator med 6-8 meters körbanebredd och dubbla gångbanor.

Av parkytan utgör större delen (80 %) gräsytor och naturmark medan övrig del är mer eller mindre hårdgjorda ytor samt planteringar.

Detta delområde innehåller totalt 418 fastigheter varav 408 utgör bebyggda småhusfastigheter, 5 st fastigheter för flerfamiljshus, 4 st allmänna byggnader och 1 obebyggd villatomt. Av det totala lägenhetsbeständet om 1 868 lägenheter ingår 409 i småhusbebyggelsen, 1 415 i flerfamiljshusbebygg-elsen och resterande 44 i allmänna byggnader.

Av den totala bostadslägenhetsytan om ca 167 000 m2 faller en tredjedel på småhusbeståndet och reste­rande tvä tredjedelar på flerfamiljshusen. Lokal-lägenhetsytan utgör ca 6 70 0 m2 och utgörs uteslu­tande av de allmänna byggnaderna.

Områdets totala fastighetstaxeringsvärde uppgår tiil 157,4 miljoner kronor där 89 % utgör bygg­nadsvärden och 11 % markvärden. Se vidare tabeller i bilagorna

 

Prop. 1980/81:165

149

 

3.1 Vallby

 

 

 

Prop. 1980/81:165                                                            150

3.2     Jakobsberg-Petterberg är ett relativt centralt beläget område omedelbart väster om Svartån med huvudsakligen blandad äldre bebyggelse pä ett avstånd av 300-2 000 m från centrum. Terrängför­hållandena för detta omräde är mer kuperat än Vallby såtillvida att de centrala delarna är beläg­na relativt högt med mer eller mindre branta slutt­ningar i såväl de östra som västra delarna. Områ­dets totala areal uppgår till 192,4 ha och av dessa utgör 55,5 % (106,3 ha) tomtyta, 8,5 % (16,4 ha) gatumark samt resterande 36 % (69,7 ha) parkmark.

Den totala gatulängden uppgår till ca 16 000 m med varierande standard, såtillvida att körbanebredder­na varierar från 3 till 13 m. Huvudsakligen ligger körbanebredden dock inom intervallet 6-10 m var­till dubbla gångbanor tillkommer, även om sådan saknas helt eller delvis i vissa fall. För nägra gator ingår även gång-, cykel- och mopedvägar.

Den för detta område relativt sett stora park­arealen förklaras av att det inom området utöver de vanligt förekommande parkanläggningarna även finns två större parkområden, Djäkneberget och Bergs­sluttningen, vilka har ett betydligt större upptag­ningsområde än undersökningsområdet och sålunda till stor del nyttjas även av befolkningen utan­för detta område. I förhållande till Vallby inne­bär detta ett större antal anläggningar pä park­mark samt en större andel hårdgjorda ytor.

Den totala bostads- och lokallägenhetsytan för området uppgår till ca 326 000 resp 103 500 m2, totalt 429 500 m2, fördelat på 4 952 lägenheter. Av lägenhetsbeständet ingår 4 149 i flerfamiljs­husen, 619 i småhusbebyggelsen och övriga 184 i industrifastigheter, specialfastigheter och all­männa byggnader.

Vid en jämförelse med antalet fastigheter om 755 utgör 71 % (539 st) av dessa småhusbebyggelse och 18 % (139 st) flerfamiljsbebyggelse och reste­rande del obebyggda tomter, industrifastigheter etc.

Fastighetstaxeringsvärdet uppgår totalt till 326 , miljoner kronor varav 81,5 % utgör byggnadsvärde och 18,5 % markvärde. Se vidare tabellerna i bilagorna

 

Prop. 1980/81:165

151

 

jiieA..

•    i,     •'■

3.2 Pettersberg

 

Prop. 1980/81:165

152

3.3     Brandthovda industriområde utgör det tredje under-sökningsområdet. Industriområdet är beläget på plan terräng cirka 3,5 km öster om centrum och om­fattar en total areal av 4 3,8 ha. Av den totala arealen utgör 70,5 % (30,9 ha) tomtmark, 6,5 % (2,9 ha) gatumark och resterande 23 % (10 ha) parkmark.

Den totala gatulängden inom detta delområde upp­går till ca 2 750 m och utgörs av gator med en körbanebredd av 7-11 m med dubbla gångbanor.

Parkytan utgörs nästan uteslutande av naturmark och gräsytor och endast en mycket liten del (2 %) är hårdgjorda ytor och planteringar. Några anläggningar som lekplatser, bollplaner etc finns inte inom detta parkområde.

Av det befintliga fastighetsbeständet om totalt 53 fastigheter utgör 43 st olika typer av indu­strifastigheter och 4 st tomter för industriända­mål. Resterande fastigheter är 5 enfamiljsvillor och 1 allmän byggnad. Den totala lokallägenhets­ytan uppgår till drygt 42 000 m2 medan bostadslägen­hetsytan endast uppgår till 700 m2. Lägenhetsan­talet har beräknats till 28 6 lägenheter.

Delområdets totala taxeringsvärde uppgår till 30,6 miljoner kronor varav byggnadsvärdet utgör 82 % och markvärdet 18 %. Se vidare tabellerna i bilagorna

'w

 

Prop. 1980/81:165

153

3.3 Branthovda

 

Prop. 1980/81:165                                                           154

DATAFÅNGST

4.1     Fastighetsuppgifter

Enligt normalförslaget förutsätts anläggningsav­gifterna fördelas på

a)       en grundavgift per fastighet

b)       en avgift per m2 tomtarea

c)       en avgift per m2 våningsarea

Beträffande fastigheterna erfordras således upp­gifter om tomtarea och våningsarea. Med hänsyn till den stora datamängd som det redan i detta be­gränsade test var fråga om söktes uppgifterna i det enda register över fastigheter som för närva­rande är upplagt för automatisk databehandling nämligen länsstyrelsens fastighetstaxeringsband.

I fastighetstaxeringslängderna anges i regel de taxerade fastigheternas areal och för de av tes­tet berörda fastigheter saknades arealuppgifter endast i ett tiotal fastigheter. Arealuppgifter har i dessa fall istället inhämtats från fastig­hetsbildningsmyndigheten.

För detta test har uppgifterna om fastigheterna manuellt överförts från utskrift av taxeringsbandet.

För annan fastighet med någon av typkoderna 13-15 dvs småhus med en eller tvä lägenheter anges bostadsarean i storleksklasser. Som bekant om­fattar klasserna 20 - 30 m2. För taxeberäkningen har de enskilda fastigheterna getts en bostadsarea som motsvarar den genomsnittliga arean i respektive storleksklass.

För annan fastighet med nägon av typkoderna 22, 24 eller 26 d v s flerfamiljshus som kan domineras av bostäder eller lokaler anges regelmässigt bo­stadslägenhetsarean och/eller lokailägenhetsarean i m2.

I ett flertal fall har dock ytuppgifterna varit ofullständiga eller helt saknats. Detta kan för­klaras av att taxeringen inte utgår från lägenhets-

.......  areorna utan-från-fastigheternas avkastning. Vtupp-

gifter har i dessa fall fått sökas hos tekniska verkens debiteringsunderlag för fjärrvärme eller i byggnadsnämndens arkiv.

 

Prop. 1980/81:165                                                            155

Att normaltaxeförslaget anger våningsarea som debiteringsgrund och inte bostads- eller lokal-lägenhetsarea kan i detta testsammanhang anses sakna betydelse. En övergång till s k bruksareor har för övrigt redan skett t ex vad avser bostads­belåning. En komplikation är härvid att olika register under en övergångstid kommer att arbeta med olika ytbegrepp. Detta blir särskilt bekymmer­samt där debiteringen omfattar även fastigheter som saknar taxeringsdata.

För närvarande saknas uppgifter beträffande lokal­areorna för mer än 5 % av det totala fastighets­beståndet d v s de fastigheter som är skattefria. I detta test har inte förutsatts att dessa fastig­heter också skall vara befriade från avgifter för kommunvägar. Ytuppgifter för skolor, daghem, fri­kyrkor m fl lokaler har därför fått införskaffats frän byggnadsnämndens arkiv.

De skattefria fastigheterna har här åsatts ett "taxeringsvärde" enligt nedanstående riktlinjer. För beräkningen har även de generaliseringar som framgår av det följande gjorts.

•    Allmänna byggnader antas ha följande taxerings­
värden:

M = tomtytan x 40 kr/m2 ty

B = lägenhetsytan x 1 000 kr/m2 ly

samma beräkning gäller för obebyggda bostads­tomter där taxeringsvärdet inte angivits

för obebyggda industritomter antas följande marktaxeringsvärde

M = tomtytan x 20 kr/m2 ty

•    Lokalytor omräknas till lägenheter enligt
följande:

Typkod 22, 24, 26:  en Igh för varje 75 m2

lokal-ly

Industritest, lager, allm-by, typkod 50 m m:

en Igh för varje 150 m2 lly

•     Typkod 11 antages ha 135 m2 bly/fastighet

21 "-        0,70 m2 bly/m2 ty 31 "-        0,15 m2 lly/m2 ty

Något lägenhetsantal beräknas inte för dessa typkoder

 

Prop. 1980/81:165

156

tr-

fa   £kiC 4''f'S'''

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

UtdelflmgMdrM.

 

 

P«raonnr/Orgsniunoninr

[ msrKvard«

varde av vsRorifaii

Marttvlnto. ■

RINCS-5E

 

 

; r.iiAmncis ntMii«r 1 F.tBb  JH.tab  ; P tabell

kod   ; kod   1 fflr-k 1 M"'* . 9ygB"

vftn.rv,.yw

 

 

 

 

 

 

lF»«nnqstaktOrl   Total  *lvrB        I kod

tlr           stor-

hua.   i ■*>■•■ ryp     . klösa

■r  ; ::

C»r«V

i v»rd«

«v VAROC             1 nad«v«rd«        ( nactwflrdv

1 VARDE AV i SÄRSKILDA

ITlLLCANGAfl

i                        j Antal bvogn«o«f

1 *vWm-                       , bo».

OVHflVÄROEl -wdaér            | »tsit      1 tjvaqn

Äld-    i Stan-s--    1 lärd Viaaa i kiaaa

TSTO

I     31

3509!

19061       1!     1|

3080;

I   RIKSBYGGENS   BRF   7ÄSTERaSH(JS   Na   25
I  ROX   8'J3                                                     1

T

" 721    22     VäSTERBS

I            1

TUTnT

RIKSBYGGENS   BRF   V4'STERHSHUS   NR   25

90X   803

721    22      VASTERBS

2 70!

ERICSSON,    CARU-OLOV

RACKG   2

724   60      VASTERÄS

2901

1   CLAESSON,   MARTIN !  BACKG   4 1  724   60      VSSTER8S

778000-7279

r2 21   i ir~r

371      1

ir~å    3.3

778000-7279

r_ r

TT2   r

1161

49li     1;

370215-6930

uo/5 5i   STTsi     ;   Ti   T";

1!    II

110520-6997

140/551    vrTS\     1    il    il

331H

2!        3:

43.?6

21     3-

41  1 91     5i     6

2 31     7!     5

t-ik-Ct/Uik  éif

 

 

Prop. 1980/81:165                                                           157

• Gemensamhetsanläggningar (t ex garage, grön­
ytor med anläggningar) har förts in under

de fastigheter de betjänar (eller antas betjäna)

•          Till allmänna byggnader hänförs följande Skolor, barnstugor, barnhem, kyrkor, sam­lingslokaler m m

•          Vissa justeringar av taxerad typkod har gjorts där dessa uppenbarligen kunnat klassificerats bättre t ex

någon 50 har ändrats    till 26

40 "-                          21 resp 31

10 "-                          11

20 "-                          21

•          I några fall har obebyggda fastigheter med liten areal (< 100 m2) sammanförts med en intilliggande större fastighet då dessa be­dömts omöjliga att bygga enskilt

•          I ett fall har för ett växthus angetts 200 m2 lly, vilket även ger 1 Igh

Vid ett test av taxa inom ett begränsat omräde kan man i och för sig insamla fastighetsuppgifter på nu beskrivet sätt men om det blir fråga om att göra en taxa för en hel kommun mäste uppgifterna in­samlas efter någon annan rutin. A andra sidan kom­mer avgifter för anläggningskostnader i det stora flertalet fall uttagas för fastigheter som nybebyggs. Problemet är då aktuellt endast i det fall att driftsavgifter relateras till byggnadernas storlek och inte fastigheternas taxeringsvärden som normal­taxeförslaget anger.

4. 2     Kostnadsuppgifter

Inom de begränsade testområdena har gatu- och parkförvaltningar mängdberäknat de ingående ele­ment som enligt den grundläggande gränsdragningen ansetts vara omrädesanläggningar för trafik- eller parkändamål. Vidare har varje element kostnadsbe­räknats med avseende pä anläggning och drift.

 

Prop. 1980/81:165                                                            158

Beräkningarna för trafikanläggningarna har inte berett nägra egentliga svårigheter. Detta kan förklaras av att mängdberäkningen för gator är enkel och att kostnadsberäkningarna redan tidiga­re utgjort en del av gatukontorets budgetäskanden.

Kostnaderna för gatuanläggningarna har utan större svårigheter kunnat fördelas pä de 11 mindre del­områden som redovisats i det föregäende.

För en redovisning av de lokala parkanläggningarna och deras kostnader har varje enskild grön- eller planteringsyta arealberäknats och prissatts, vilket fordrat en betydande arbetsinsats.

Då parkanläggningarna utnyttjas inte bara av dem som bor omedelbart intill anläggningen utan av ett större antal personer har parkanläggningarna inte kunnat fördelas på mindre än tre delområden; Vallby, Pettersberg m fl och Branthovda.

Som framgår av kostnadssammanställningen utgör parkkostnaderna en betydande del av total­kostnaderna.

Om man därför vid upprättande av taxa för hel kommun väljer att differentiera avgifterna för olika kommundelar med varierande kommunvägsstandard kommer man, i vart fall innan man fått tillräckligt erfarenhetsmaterial, att tvingas till att göra ett omfattande inventerings- och kostnadsberäkningsar­bete.

 

Prop. 1980/81:165                                                           159

5.        BERÄKNING 5.1     Taxefaktorer

För att ge möjlighet till en prövning av olika taxefaktorer och utfallet härav inom delområdena lagrades inledningsvis alla fastighets- och gatu­kostnadsuppgifter för automatisk databehandling. När inventeringen av parkkostnadsuppgifterna fär­digställts visade det sig emellertid att dessa inte kunde fördelas ända ned på de elva delområde­na varför tanken på redovisning av taxeutfallet på så låg områdesnivå fick överges. Förhållandet kan förtjäna att uppmärksammas när de enskilda kom­munerna vid tillämpning av KVL ser över sina ad­ministrativa rutiner.

Under arbetets gång har det också visat sig nödvän­digt att begränsa testet till att avse sädana taxefaktorer som vid en praktisk tillämpning lätt kan erhållas ur officiella register eller enkla beräkningar. Detta krav gäller givetvis i första hand den del av taxan som avser de årligen återkom­mande avgifterna men även engångsavgiften med even­tuella tilläggsavgifter vid tillbyggnader måste kunna beräknas pä ett lätt och entydigt sätt.

Utöver de taxefaktorer som angetts i normaltaxe­förslaget har med hänsyn till ovanstående och skäl som redovisas under 5.2, således endast nedanstå­ende faktorer testats.

5.1.1        Engångsavgifter

Faktorer enligt normaltaxeförslaget

a)       grundavgift

b)       avgift per m2 tomtarea

c)       avgift per m2 väningsarea

Faktor utöver normaltaxeförslaget

d)    avgift per lägenhet

5.1.2        Driftsavgifter

Faktor enligt normaltaxeförslaget

a) en avgift per 10 OOO-tal kr av fastighetens totala taxerings­värde

 

Prop. 1980/81:165                                                            160

Faktorer utöver normaltaxeförslaget

b)       avgift per m2 tomtarea

c)       avgift per m2 våningsarea

5.2     Genomförande

Beräkningarna har genomförts med den förutsätt­ningen att de totala kostnaderna inom de tre testområdena helt skulle kunna täckas av avgifter samtidigt som taxeuttaget inom de olika delområde­na så nära som möjligt anknöts till självkostna­derna inom dessa områden.

Taxeuttagen från olika bebyggelsekategorier måste också sti i rimliga relationer till varandra. Vidare mäste avgifterna för fastigheter inom samma bebyggelsekategori men med olika utnyttjande vara skäliga i förhällande till varandra. Vad som i detta fall är skäligt är en värdering och kan allt­så inte kvantifieras. Viss ledning kan emellertid sökas i det mycket omfattande erfarenhetsmaterial som utredningsmannen förfogar över avseende beräk­ningar för fastställande av de belopp för tomt-och grundberedningskostnader. Dessa belopp används vid beräkningen av storleken av den del.av bo­stadslänen som avser tomtkostnaderna och omfattar i den del de belöper på kostnader utanför själva tomten, i stort anläggningar som avgränsats och kostnadsberäknats i detta test. Underlaget utgöres i huvudsak av detaljplaner från 1960- och 1970-talen. Av detta material framgår att det förhållan­det mellan det genomsnittliga arealbehovet för så­väl gator som parker per lägenhet för olika bebyg­gelsetyper är följande;

friliggande småhus 4 sammanbyggda småhus 2 flerfamiljshus       1

För att uppnå en kostnadsfördelning som ansluter till dessa arealrelationer har beräkningar nu fått göras med utgångspunkt från att varje lägen­het påförs en särskild avgift.

 

Prop. 1980/81:165

161

5.3     Taxeutfall

5.3.1    Engångsavgifter

Nedan redovisas resultatet av 9 alternativa beräkningar. Som framgår under rubriken' "Kostnads­täckning" varierar kostnadstäckningsgraden inom de tre- delområdena inom relativt vida gränser. För att uppnä full kostnadstäckning inom alla del­områden mäste i det nu aktuella fallet skiljas på fastigheter för industriändamål och för annat ändamål enligt följande

Industri­ändamål

Annat ändamål

 

Grundavgift kr/fastighet  5 000
Tomtareaavgift kr/m2                 22

Våningsareaavgift kr/m2

000 10 50

Nedan framgår också vilket taxeutfall varje beräk­ningsalternativ ger dels för sex särskilt utvalda lägenheter (5.3.3), dels för småhus- och flerfa­miljshuslägenheter i genomsnitt.

Grunoavqift.   kr/fastionet

Vy-avgift    ,  kr/m2 Ty.avgift     .   kr/mZ

KostnaflsCflCkning Totalt Va 11 by Pettersöerg Sranöthovda    ' Ta.eutfaH SnahuS   kr/hus Vavstugan       5 Bryggnuset      22 KryssnatnTiaren!2 FaltsDaten     2

Flerfamiljshus   kr/lnn fttitik.arien GenofSn i tt/1agenhet Fn liggande smanus   13 Samianbygqda smahuslS FlerfaiBiljs  Igti        22

 

29 327

29 550

23 210

27 28a

20 090

16 190

36 ISO

55 730

32 007

2S 205

23 670

16 757

33 25Q

29 '35

25 ,-37

i  45g

5 198

6 036

29 772

29 360

23 JOO

27 577

2a 270

18 908

4 370

« 390

5 357

5 000

35 15

I

I 100 I 107

;    !    '

Z3 060 j 19 :60

16 060 j 12 060

11 -20 j :?  720

16 o30 ' 12 530

24 990 I      20  990

19 060 -     29 950
12 060 -     27 2S9
27 720 -     36 ä90
12 ÖSO -     22 oU

20 990 -     33 25d

25 256 ; 26 090 j 29 120 | 29 950

j 16 720 j 35 J80 I 22 200 I 26 020

16 290 33 600 19 JJO 25 SOS

la 310 1

33 130 13 650

3S J34                 !

22 5M          I
i  509

JS 22ä  I 25 960 j23 680 ]0 083 ,20 550 j22 320

29 220  23 240 j 19 210    19 2a0 - 25 772 21 346  13 780 I 14 730 |  14 730 - 27 577

11    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165

162

 

5.3.2

Periodiska avgifter

Resultatet av åtta alternativa taxeberäkningar redovisas nedan. En fördelning av driftsavgif­terna helt i enlighet med normaltaxeförslaget dvs enbart med taxeringsvärdet som fördelnings­grund ger en 65 %-ig kostnadstäckningsgrad inom Brandthovda. Detta område omfattar huvudsakligen industrifastigheter. För att uppnä full kostnads­täckning inom samtliga delområden har olika taxe­uttag för industrier och fastigheter prövats enligt följande

Industri­ändamål

Annat ändamål

 

Taxeringsvärde avgift kr/10' kr Tomtareaavgift kr/m2

0:95

10 0:75

Av redovisning av taxeutfallet för de utvalda fastigheterna framgår särskilt för fastigheten Fältspaten 2 konsekvenserna av olika taxekon­struktioner.

 

alternativ

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

,

2

3

4

 

5

. 3             Jariatio

 

Taxvardeavgift kr/10'   taxv

i/

i5

26

3.7?

20

 

;o   1   -    1

 

Vy-avgift            Vr/ni2

.

.

-

■

3.50

 

-    i   .    1

 

Ty.avgift             kr/ni2

 

0.05

0.5C

I.CO

0.5 =

1.14

3.3=   '   0,7!   ;

 

Kostnadstäckning

 

 

 

 

 

 

1

 

Totalt

100

100

100

100

100

100

1

 

Vallby

36

37

91

97

30

99

100   !         1

 

Pettersberg

115

114

103

94

105

91

100     ';                 I

 

Brantnovda

6a

67

103

144

105

155

i '1   1

 

Taxeutfall

 

 

 

 

 

 

!     j

;          i

 

5mahus  Kr/hus

 

 

 

 

 

 

 

i

 

vavstugan           5

967

998

1  074

1   177

1  023

1   204

1   213

987  -

1   213

Bryggnuset           22

705

698

618

543

593

520

583    I             1        520 -

705

Krysshamnaren    12

1  692

1  682

1   554

1   445

1   482

1   410

1   535

i    1  410 -

1  692

Fältspaten          2

376

399

600

329    ■

590

892

324

 

376 -

392

a

1  »57

1  435

1   213

993

1   145

928

1  033

 

923 -

1   157

Flerfamiljshus kr/lgh

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Antikvarien

235

236

235

239

244

239

250

 

235 -

250

Genomsnitt/fastighet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Friliggande smihus          13 5anliianbyggäa småhus        15 Flerfainiljs  iQh                22

933 680 207

945 688 206

1 028 745 193

1   138 821 182

989 722 202

1   167

841 178

1   171 346 192

 

933 -680 -178 -

1   171 346 206

 

Prop. 1980/81:165

163

 

5.3.3

För att belysa hur taxesättningen slär för i det enskilda fallet har ett antal bostadsfas­tigheter studerats.  De särskilda uppgifterna framgår nedan. I aimiärkningskolumnen har angetts de kriterier efter vilka fastigheterna utvalts.

Tabellen syftar till att utgöra ett komplement till de ovan inom testområdet beräknade genom­snittliga värdena.

Enskilda  fastiqneter oa vilka taxan studerats

Typ-    Areal      Sost            Taxvarde

kod                   Igh-yta                     £

 

VALLBY

 

 

 

 

 

 

vavstugan 5

13

I  056

150

30'(35)    170'(175)  210'

1       fril) enfam

ganoe villa

Bryggnuset 22

15

456

130

20'(25)     120'(125)   150

I      radhu

 

 

22

210

79

0'(3,5)    50'               50'

1      en 1: tnti.

anen

JAiCOBSBERG-PETTERSBERG

™iaren  '2           13        1   237      237

 

"altsoaten 2

13 13

783 814

77 237

50' 60'

30' 250'

30' 310'

1       :vt -iS

1      ete--  / ia-r-a   :

ier -e:

-g.- .

 

Prop. 1980/81:165                                                            164

6.        DEBITERINGSRUTINER

En tillämpning av ett system med avgiftsfinansie­ring av kostnader som det här är fråga om fordrar fungerande rutiner om inte ett som det på sina håll uppfattas krångligt "gatukostnadsbidrags­system" skall ersättas av ett lika administrativt betungande "kommunvägstaxesystem".

Mot bakgrund av erfarenheter frän debitering av VA-avgifter bedömer vi nedan beskrivna åtgärder nödvändiga vid en tillämpning av taxesystemet.

6.1     Engångsavgifter

Debitering av engångsavgifter kan ske en eller flera gånger d v s en gång när avgiftssystemet först blir tillämpligt på fastigheten och så ytter­ligare en gång vid varje tillfälle som fastigheten om- eller tillbyggs.

I det följande beräknas administrationskostnader med utgångspunkt frän lönekostnader varierande mellan 100 och 150 kr/tim som inkluderar avgifter för sociala kostnader samt lokalhyror och motsva­rande kostnader.

Vid debitering av engångsavgifter för fastighet som nybebyggs torde det administrativa arbetet kunna samordnas med de rutiner som redan finns för debitering av VA-anläggningsavgifter och i förekommande fall fjärrvärmeavgift.

Om de skilda taxorna konstruerats på ett likartat sätt torde merarbetet bli endast obetydligt (30 min eller cirka 50 kr/fastighet). Om beräk­ning av areor och andra taxefaktorer däremot måste ske särskilt för varje fastighet blir arbetet avsevärt mera tidskrävande. För en småhusfastighet kan säledes tidätgången för beräkningar och debi­tering uppskattas till cirka 2,5 timmar, motsvaran­de storleksordningen 350 kr per fastighet.

Vid till- eller ombyggnad av fastighet tillkommer utöver vad som ovan angivits kostnader för be­vakning av samtliga byggnadslovsärenden för bedöm­ning om tilläggsdebitering enligt vägtaxan skall ske eller inte. Om vart femte byggnadslovsärende som avser till- eller ombyggnad föranleder en tilläggsdebitering kan tidätgången för bevakningen härför uppskattas till cirka 30 min och kostnaden till 50 kr per särskilt debiterad fastighet.

 

Prop. 1980/81:165                                                           165

6 ..2      Periodiska avgifter

Debiteringen av de årliga periodiska avgifterna mäste nödvändigtvis ske med utgångspunkt från ett underlag anpassat för automatisk databehandling. Oavsett om driftsavgifterna grundas på normaltaxe­förslaget med taxeringsvärdena som debiterings-grund, eller på taxa med särskilda avgifter för vånings- eller tomtareor finns möjlighet att över­föra uppgifterna för huvuddelen av fastigheterna från fastighetstaxeringsbandet. I inledningsskedet mäste emellertid cirka 10 % av fastighetsuppgifter­na kompletteras beträffande värden (cirka 5 %) och/eller areor om inte reglerna för fastighets­deklaration och taxering ändras pä så sätt att dessa uppgifter blir obligatoriska för samtliga fas­tigheter.

I en kommun av Västerås storlek kan man uppskatta antalet debiteringsenheter till cirka 10 000 varav uppgifterna säledes skulle behöva komplet­teras för 1 000. Om den genomsnittliga tidätgången för varje komplettering antas till 20 min kan to­talkostnaden för kompletteringsarbetet uppskattas till ca 50 000 kr. Om debiteringen helt kommer att grundas på taxeringsvärden borde kostnaderna kunna halveras och således uppgå till 25 000 kr.

Inledningsvis erfordras ocksä att ett debiterings­program upplägges centralt eller lokalt om kom­munen disponerar egen dataanläggning som i Västerås. Kostnaderna för programuppläggning har i Västerås uppskattats till 50 000 kr. Givetvis blir kostnaderna per kommun lägre om flera kommu­ner kan välja samma datacentral och debiteringspro­gram.

A-jourhållningen av databasen dvs komplettering av uppgifterna pä grund av ny-, till- eller ombyggnader kan för en kommun av Västerås storlek uppskattas årligen beröra cirka 400 debiteringsen­heter. Kostnaderna för ä-jourhållningen av en datamängd av denna storlek kan uppskattas till cirka 20 000 kr/år eller cirka 2 kr/debiterings­enhet.

Kostnaderna för datalagring samt utskrift och distribution av betalningsavier uppgår till cirka 6 kr per debiteringsenhet och debiteringstill­fälle. Vid debitering av avgifterna två gånger om

 

Prop. 1980/81:165                                                            166

året blir årskostnaden 9 kr per debiteringsenhet. Den mest kostnadskrävande delposten är emeller­tid bevakning av att avgifterna betalas samt eventuella krav. Dessa arbetsuppgifter bedöms kräva en heltidstjänst per 4 500 debiteringsen­heter vilket motsvarar cirka 39 kr per debite­ringsenhet.

Efter uppläggning av databasen skulle säledes  de ärliga kostnaderna för en tillämpning av ett taxesystem kunna uppskattas till följande belopp;

A-jourhållning           2 kr/debiteringsenhet
Fakturering               9 "-
Betalningsbevakning      39 "-_________________

Summa                                 50 kr/debiteringsenhet

Om samdebitering med exempelvis VA-avgifter till-lämpas torde kostnaderna kunna sänkas. Detta gäller då särskilt kostnaderna för betalnings­bevakning.

 

Prop. 1980/81:165                                                           167

Underbilagor

FASTIGHETSUPPGIFTER

Område:    Vallby

Antal           Typ-    Areal     Storlek m2 ly        Taxvärde lOOO-tal  kr  Antal

fastigheter    kod                bost       lok       M           B          Tot        Igh

 

1

11

1 747

135

-

40

-

40

-

207

13

221 864

28 101

-

6 310

32 610

40 060

207

1

14

3 072

190

-

30

100

130

2

200

15

171 331

26 660

-

4 070

25 090

30 400

200

4

22

289 915 •

108 855

-

4 780

69 430

74 210

1 376

1

26

4 602

3 092

-

130

3 660

3 800

39

4

60

51 791

-

6 730

2 050

6 720

8 770

44

Totalt 418             744 322    167 033w      6 730 17 410      137 610    157 410      1 868

 

Prop. 1980/81:165                                                            168

FASTIGHETSUPPGIFTER

Omräde: Jakobsberg-Pettersberg

Antal      Typ- Areal    Storlek m2 ly   Taxvärde lOOO-tal kr     Antal
fastigheter kod               bost   lok   M      B      Tot    Igh

 

34

11

27

594

4 590

 

-

1

460

 

.

1

460

it

357

13

344

551

62 140

 

-

19

840

52

140

72

130

357

80

14

76

046

12 455

 

-

4

380

6

340

10

770

160

98

15

48

546

11 465

 

-

2

240

10

440

12

690

98

4

18

3

817

819

 

-

 

210

 

630

 

840

4

22

21

26

145

18 301

 

-

1

640

 

-

1

640

-

99

22

346

352

178 801

6

890

14

870

90

760

105

780

2 701

20

24

46

300

32 023

11

841

3

940

18

880

22

840

616

20

26

36

310

5 324

57

240

7

090

59

620

56

730

832

1

32

 

983

-

 

500

 

100

 

130

 

230

3

2

37

7

430

-

1

150

 

170

 

880

1

050

12

1

38

 

791

-

 

200

 

50

 

10

 

60

1

1

40

2

000

135

 

-

 

100

 

-

 

100

-

1

50

 

952

-

2

050

 

300

1

950

2

250

13

15

60

95

451

100

23

550

3

790

23

640

27

430

155

Totalt 755     1 063 268  326 153 103 421 60 180 265 420  326 000 4 952

 

Prop. 1980/81:165                                                           169

FASTIGHETSUPPGIFTER

Område:    Brandthovda industriområde

 

Antal fastigheter

Typ­kod

Areal

Storl bost

lek m2 ly lok

Taxeri M

ngsvärde lOOO-tal kr B     Tot

Antal Igh

5

13

16 056

561

-

200

610

810

5

4

31

15 843

-

2 360

330

-

330

-

16

32

85 420

-

15 064

1 470

7 730

9 220

100

12

36

65 646

-

8 611

1 390

7 930

9 320

57

11

37

98 215

-

12 759

1 280

4 500

5 780

85

4

50

21 478

144

5 545

390

3 830

4 220

37

1

60

6 100

-

390

550

390

940

2

Totalt 53

 

308 758

705

44 729

5 610

24 990

30 620

286

 

Prop. 1980/81:165

GATUKOSTNADER Omräde: Vallby

170

Exempel på gatustandard samt drifts- och anläggningskostnader inom delområdet (kr/m2 körbaneyta, fastighetsägarna svarar för  gSngbane-renhållning).

Gata

Sektion

Driftskostnad

Härbregatan

Kb 7,0+Sr 2,0+6,0+ +GCM 3,0-3,5

5:-

Vallby skolgata

Kb 6,0-7.0+2 Gb 1,5--2,0+Vr 1,5

4:50

Vall bygatan

Kb 8,0+1 Gb 1,5

4:50

Allmogevägen

Brygghusgatan

Kornbodsgatan

2 Kb 8,0+1 Mr 4,0-8,0 Kb 7,0+Sr 3,0+GCM 2,5 Kb 6,5

5:-

4:50

4:50

Rustbodsgatan

Kb 6,0+2Gb 1,5

4:50

Anläggningskostnad

272:-

213:

205:

192 189 175

150:

Gatulängd Gatumarkens Driftskostnader Anläggningskostnad

areal                                  (inkl markanskaffning)

Totalt för delområdet

7 223 m

71 099 m2

235 800:-

11 426 000:-

 

Prop. 1980/81:165

GATUKOSTNADER

Område: Jakobsberg-Pettersberg

171

Exempel på gatustandard samt drifts- och anläggningskostnader inom delområdet (kr/m2 körbaneyta, fastighetsägarna svarar för gångbane­underhållet).

Gata

Sektion

Driftskostnad

Anläggningskostnad

 

Norra Kall gatan

Kb 5,0-8,0+2 Gb 3,0-

-8,0+GCM 3,0

Kb 3,5-9,0+2 Gb 5,0

4:50

Kristinagatan

Kb 8,0-13,5+2 Gb 2,0--5,0

4:50

Vretgatan

Kb 5,0+Gb 1,0+GCM 3,0

4:50

Lidmansvägen

Kb 8,0+2 Gb 2,0

4:50

Skomakargatan

Kb 5,0-6,0+2 Gb 1,0--3,0

4:50

Ormbergssvängen

Kb 6,0-10,0+2 Gb 1,5

4:50

Täppgatan

Kb 6,5+GC 3,5

4:50

Lustigkullegatan

Kb 4,5-7,0+2 Gb 1,1--3.0

4:50

Trumslagargatan

Kb 6,5+1 Gb 1,5

4:50

Spränggränd

Kb 6.0-7,0

4:50

Ormbergsgränd

Kb 4,5

4:50

356:-

253:

238 221 209

194 191 181

169 160 150

Gatulängd Gatumarkens Driftskostnader  Anläggningskostnad

areal                                     (inkl markanskaffning)

Totalt för delområdst

16 000 m  163 689 m2  522 200:

26 039 000:-

 

Prop. 1980/81:165

GATUKOSTNADER

Område: Brandthovda industriområde

172

Exempel på gatustandard samt drifts- och anläggningskostnader inom delområdet (kr/m2 körbaneyta, fastighetsägarna svarar för gångbane­underhållet).

Gata

Sektion

Driftskostnad

Anläggningskostnad

 

Brandthovdagatan

Fältmätargatan Vivelgatan

Kb 10,0-11.0+2 Gb            4:50

1.5-2.0

Kb 10.0-11,0+2 Gb 1.5      4:50

Kb 7,0-11+2 Gb 1,0-         4:50

-2,5

227:-

218:-210:-

Gatulängd    Gatumarkens    Driftskostnader     Anläggningskostnad

areal                                     (inkl raarkanskaffning)

Totalt för delområdet

2 748 m        29 108 m2        120 600:-

6 084 000:-

 

173

Prop. 1980/81:165

PARKANLÄGGNINGAR Omräde:    Vallby

 

 

 

DRIRSKOSTNADER

ANLÄGGNINGSKOSTNADER

Marktyp

m2

 

a-pris

Summa

ä-pris

Summa

 

Asfaltytor

27

765

3:

-

83

295

65

-

1 804

725

Gräsytor

166

924

1:

20

200

309

9

-

1 502

316

Plantering

16

344

8:

-

130

752

40

-

653

760

Grusytor

3

496

4:

-

37

664

45

-

427

320

Sandytor

1

703

20

:-

34

060

40

-

68

120

Plattor

 

376

2

:-

 

752

15

-

5

640

Bollyta, asfalt

7

594

10

:-

75

940

65

-

493

610

Bollyta, gräs ,.

18

871

2

:-

37

742

15

-

283

065

Naturmark

29

137

0:80

23

310

1:50

43

706

Summa

272

210

 

623

824

 

5 282

262

Markanskaffnings­kostnad

272

210

 

 

 

5:-

1 361

050

Totalt

 

 

 

 

623

800

 

 

6 643

000

 

Prop. 1980/81:165

PARKANLÄGGNINGAR

Omräde: Jakobsberg-Pettersberg

174

 

 

 

 

1/2

DRIFTSKOSTNAD

 

ANLÄGGNINGSKOSTNAD

Marktyp

m2

 

genpl

ä-pris

Summa

ä-pris

Summa

Naturmark

311

580

 

0

80

249

264

 

1

50  467 370

II

157

915

X 1/2

0

80

63

166

 

1

50  118 436

Naturreservat

57

236

X 1/2

0

10

2

862

 

 

-

Gräsyta

74

729

 

1

20

89

675

 

9

672 561

II

15

555

X 1/2

1

20

9

333

 

9

69 998

Gräsyta

7

603

 

0

40

3

041

 

7

53 221

II

 

358

X 1/2

0

40

 

72

 

7

1 253

Buskyta

10

723

 

8

-

85

784

 

40

428 920

II

 

229

X 1/2

8

-

 

916

 

40

-    4 580

Rabattyta

 

53

X 1/2

250

-

6

625

 

300

7 950

Sandyta

1

288

 

20

-

25

760

 

40

51 520

"

 

282

X 1/2

20

-

2

820

 

40

5 640

Grusyta

8

299

 

4

-

33

196

 

45

373 455

il

2

347

X 1/2

4

-

4

694

 

45

52 808

Asfaltyta

27

840

 

3

-

83

520

 

65

- 1 809 600

II

13

062

X 1/2

3

-

19

593

 

65

424 515

Asfaltyta

3

614

 

10

-

36

140

 

65

234 910

Gatstensyta

 

193

 

5

-

 

965

 

250

48 250

ti

 

350

X 1/2

5

-

 

875

 

250

43 750

Plattor

 

218

 

4

-

 

872

 

110

23 980

Motionsspår

3

564

X 1/2

6

80

12

118

 

45

80 190

Lekplatser

 

4

 

9 600

-

38

400

270

000

- 1 080 000

il

 

1

X 1/2 9 600

-

4

800

270

000

135 000

Trappor

 

263

 

50

-

13

150

1

500

394 500

II

 

137

X 1/2

50

-

3

425

1

500

102 750

Blomsterurnor

 

27

 

500

-

13

500

1

000

27 000

Summa

446

377

iii2 omr park

 

 

 

 

 

 

251

088 m2 omr o

genpl park

 

 

 

 

 

 

697

465 m2

 

804

566

 

 

6 712 157

Markanskaffn

446

377

 

 

 

 

 

5

- 2 231 885

kostn

251

088

X 1/2

 

 

 

 

5

627 720

Totalt

 

 

 

 

 

804

600

 

 

9 572 000

 

Summa

Prop. 1980/81:165

PARKANLÄGGNINGAR

Omräde: Brandthovda industriområde

DRIFTSKOSTNADER

m2

a-pns

Marktyp

175

ANLÄGGNINGSKOSTNADER ä-pris     Summa

 

Naturmark

76

850

0

80

61 480:40

1:50

115

275:75

Åkermark

(14

607)

0

80

n 685:50

-

 

-

Gräsyta

12

958

1

20

15.549:60

9

-

116

622:-

SI åtteryta

6

078

1

-

5 078:-

3

-

18

235:50

Plantering

1

012

8

-

8 092:-

40

-

40

460:-

Asfaltytor

1

204

3

- •

3 610:50

65

-

78

227:50

Grusytor

 

10

4

-

42:-

45

-

 

472:50

Summa

98

112

 

106 538:60

 

369

293:25

Markanskaffn kostnad

98

112

 

 

5:-

490

560:-

Totalt

 

 

 

 

106 500

 

 

860

000

 

Prop. 1980/81:165

176

Normalförslap: till taxa  för kommunväpiar

Inledande bestämmelser

Ägare till fastighet  inom fastställt väghållningsområde  i

.......................   kommun skall erlägga avgifter enligt denna

taxa till finansiering av kostnader för byggande och drift av kommunvägar  i kommunen.

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna taxa den  sora enligt koramunalskattelagen  (1928:370)  är  skyldig att betala skatt  för garantibelopp för fastigheten.   :iär on:;t.-lnQig-hetema föranleder det tillämpas bestämmelse  om fastighet   i denna taxa på byggnad eller annan  anläggning,   sen ej  tillhör ägaren till marken.  Vad som i taxan  föreskrivs  ora ä.jar-;!  av fastighet  skall  därvid gälla byggnadens  eller anlägfna.ngens ägare.

"/■■■..hållnings cnråde

§  2

Kommunfullmäktige fastställer väghällningsområde inom vilket avgiftsskyldighet skall föreligga.

 

Avgifts­skyldighet

§ 3

Avgift skall erläggas för samtliga fastigheter inom väghållnings­området, såvida kommunfullmäktige ej annat beslutar. Väghåll­ningsmyndigheten äger besluta att avgift inte skall uttas för fastighet som utgör endast grönområde eller väg, järnväg, spårväg eller kanal.

 

Tidpunkt för avgift s skyld ighet

Fastigheterna indelas i bebyggda och obebyggda fastigheter.

§ k

Avgiftsskyldighet inträder när väg som väghållningen avser bragts i sådant skick att den kan användas för fastighetens

 

Prop. 1980/81:165

177

behov. Väghållningsmyndigheten beslutar om datum för avgifts­skyldighetens inträde. Berörda fastighetsägare underrättas om beslutet.

 

Anläggningsavgift och driftavgift

Anläggn ingsavgift för bobyggd fastighet

§ 5

Avgifterna utgörs av dela anläggningsavgift, dels driftavgift.

§ 6

Mom 1

För bebyggd fastighet utgår anläggningsavgift med

a)    en grundavgift om a kr

b)    en avgift per m2 tomtarea 1) om b kr

c)    en avgift per m2 våningsarea 1) om c kr.

Mom 2

Tomtarean framgår av fastighetsregister, nybyggnadskarta eller annan handling, som väghållningsmyndigheten godkänner.

Mom 3

Våningsarean bestäms efter de ritningar enligt vilka byggnads­lov beviljats, eller eljest efter ritning eller uppmätning som väghållningsmyndigheten godkänner. Våningsarean utgör den sammanlagda arean av samtliga våningar, som i varje vånings­plan begränsas av omgivande ytterväggars utsidor. Vindsvåning medräknas i den utsträckning den är eller enligt gällande bestämmelser kan inredas till varaktig bostad eller arbets­plats eller därmed jämförligt ändamål. Källare räknas som våning oavsett inredning.

1) Begreppet area har genomgående använts i stället för yta enligt SIS-normer, som gäller från den 1 juli 19T8. .Mätmetod och beteckning för våningsarea kan komma "att ändras med anled­ning av ovannämnda SIS-normer.

12 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165

178

Mom U

Sker om- eller tillbyggnad eller uppförs ytterligare byggnad på fastighet eller ökas dess tomtarea, utgår tilläggsavgift enligt mom 1 för tillkommande area.

Mom 5

Bildas ny fastighet, på vilken byggnad redan finns uppförd, utgår avgift enligt mom 1.

Mom 6

I fall som avses i mom h  och 5 prover väghållningsmyndigheten huruvida nedsättning av anläggningsavgiften skäligen kan medges på grund av tidigare eriagt vederlag eller utförd prestation.

Anläggninf;savgift    § 7

för obebyggd

fastighet                          Mom 1

För obebyggd fastighet, utgår avgift enligt § 6. Avgift för våningsarea skall härvid beräknas för hälften av den vånings-area med vilken fastigheten enligt detaljplan eller annan bestämmelse fär bebyggas eller för vilken fastigheten eljest skäligen kan anses bliva utnyttjad vid bebyggande.

Mom 2

Bebyggs fastighet som avses i mom 1 eller ökas den        avgifts­
pliktiga våningsarean eller tcmtarean utgår avgift             enligt § 6
mom 1 endast för area utöver den för vilken avgift             erlagts
enlägt mcm 1.

Mom 3

I fall scm avses i mom 2 prövar väghållningsmyndigheten huru­vida nedsättning av avgiften 'skäligen kan medges på grund av tidigare eriagt vederlag eller utförd prestation.

 

Prop. 1980/81:165

Anläggnings­avgiftens storlek i särskilda fall

179

§ 8

Ob kostnaden för att bereda viss eller vissa fastigheter möjlighet att använda kommunvägarna, på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållanden eller andra omständigheter, avviker från vad som är normalt, äger väghållningsmyndigheten besluta om förhöjning eller reduktion av anläggningsavgiften.

 

Åtgärder till fordel endast för vissa fastigheter

§ 9

Är väghållningsåtgärd till övervägande fördel för endast vissa fastigheter äger väghållningsmyndigheten besluta att ägarna till dessa fastigheter ensamma skall bära kostnaden för åtgärden.

 

Övertagande av enskild väg

§ 10

Vid övertagande av enskild väg äger väghållningsmyndigheten medge fastighetsägare skälig nedsättninp; av anläigningsavgift på grund av tidigare eriagt vederlag eller utförd prestaticr..

 

I:,.lcx för anlägg­ningsavgift

5 11

Anläggningsavgiftens storlek är baserad på indextalet
..... den 1 ..............  19.. i det kostnadsindex för väg- och bro-
entreprenader grupp I:a'som vägverket ooh statistiska central­
byrån fastställer. När detta index ändras, skall vojf.hållninga-
myndigheten anpassa avgiften därefter med iakttagande av
följande bestämmelser:

a) Angivet belopp skall multipliceras med den faktor som
utgörs av förhållandet mellan indextalet den 1 ......................  besluts­
året och talet ...,. . Andras mervärdeskatten, vilken inverkar
på vägkostnaderna men ej inräknats i det förstnämnda index­
talet , skall indextalet justerr.s med hänsyn härtill.

b) Beslutad avgiftsändring tillämpas för anläggningsavgift för vilken avgiftsskyldighet inträder från och med dagen efter väg­hållningsmyndighetens beslut eller från och med den senare dag som anges i beslutet.

 

Prop. 1980/81:165

Betalningstid och ränta

180

§ 12

Anläggningsavgift erläggs inom tid som anges i faktura. Uppgår avgiften till belopp som är betungande med hänsyn till fastig­hetens ekonomiska bärkraft ooh övriga omständigheter, skall dock om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas i poster att jämte ränta å obetalt belopp gäldas genom årliga inbetalningar under viss tid, högst 10 år. Ränta skall utgå enligt 5 § räntelagen (1975:635) ?å varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller förfaller till betalning.

Dröjsmålsränta beräknas enligt 6 § räntelagen på obetalt belopp från förfallodagen till dess betalning sker.

Avgiftsskyldighet enligt § 6 mom 1* ooh mom 5 samt ' T mos 2 inträder, då byggnadslov eller utökad bygsnadsrä'.": boviljatc eller då fastighetsbildningsbeslut vunnit laga Kraft. Avgifte.-. erläggs inom tid som anges i faktura. Meddelar inte fastighets­ägaren när det ändrade förhållandet inträtt, utgår rän-ca sen i andra stycket sägs för tiden från ooh med två månader efter det avgiftsskyldighet inträtt och till dess avgiften betalas.

 

Merkostnader pga fastighets­ägarens önskemål

§ 13

Begär fastighetsägare att kommunväg skall nyanläggas på visst sätt eller ändras i något avseende och fi.ner väghållnings-myndigheten skäl utföra hans begäran är fastighetsägaren skyldig ersätta den merkostnad som kan uppstå härigenom.

 

Driftavgift

§ 14

För avgiftsskyldig fastighet utgår en årlig driftavgift, om d kr för varje påbörjat 10 OOO-tal kr av fastighetens senast kända taxeringsvärde.

 

Prop. 1980/81:165

181

Saknas taxeringsvärde eller kan det inte skäligen användas saa underlag för avgiftsberäkningen fastställer väghållnings­myndigheten en skälig avgift.

Driftavgiftens storlek i särskilda fall

§ 15

Är drift- ooh underhållskostnaderna väsentligt lägre eller högre för viss eller vissa fastigheter än för fastigheter i allmänhet med likvärda trafikuppgifter eller har fastighet betydande egna kostnader för väg inom väghållningsområdet, äger väghållningsmyndigheten beslut om reduktion eller för­höjning av driftavgiften.

 

Index för drift­avgift

§ 16

Driftavgiftens storlek är baserad på indextalet ....................  för

................  månad 19.. i konsumentprisindex. Här detta index

ändras skall väghållningsmyndigheten anpassa avgiften där­efter med iakttagande av följande bestämmelser:

a)    Angivet belopp skall multipliceras med den faktor som

utgörs av förhållandet mellan indextalet .för .....................  månad

beslutsåret och talet ... .

b)    Beslutad avgiftsändring gäller från nästföljande års­
skifte, såvida ej annat beslutas.

 

Betalningstid och ränta

§ 17

Driftavgift för löpande verksamhetsår (kalenderår) erläggs inom tid som anges i faktura. Dröjsmålsränta beräknas enligt 6 § räntelagen på obetalt belopp från förfallodagen till dess betalning sker.

 

Ikraftträdande

§ 18

 

Denna taxa träder i kraft den 1

19.

 

Prop. 1980/81:165

182

Bilaga 5

De remitterade lagförslagen

1    Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadslagen (1947:385)' dels att 62-69 och 72 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 67 § skall utgå,

dels att 56-61 och 155 §§ samt rubriken närmast före 56 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Om ersättning för gatumark

Föreslagen lydelse

Om gatukostnader m.m.

56 §

Ägare av fastighet som är belä­gen vid gata och som överensstäm­mer med tomtindelning är skyldig att ersätta kommunen värdet av ga­tumarken framför fastigheten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen vid gatuns upplåtunde till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatu­kors, omfattar ersättningsskyldig­heten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatumarkens ut­dragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från fastighetens sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

Om en kommun skall anlägga el­ler förbättra gator och andra all­männa platser inom områden med stadsplan, får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana åt­gärder som är avsedda att tillgodo­se ett visst områdes behov av all­männa platser och anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mel­lan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen uv det område inom vilket fördelning skall ske, om kost­nader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

57 §

Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som kommunen jämlikt 43 § nyttjar, skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt, minskad med hal­va arealen av vägmärken.

Om en kommun skall anlägga el­ler förbättra en gatu, får kommun­fullmäktige besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastig­het tas ut en ersättning som mot-svurur hälften av den kostnad som

' Lagen omtryckt 1972:775.  Senaste lydelse 1975:459.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

183

 

Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal gatumark som återstår i kor­set efter avdrag av vägens areal vara mindre än den areal som ägarna av fastigheterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola sammanlagt ersätta, jämkas er­sättningsskyldigheten för fastighe­terna så att den sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda åter­stående areal.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som ef­ter det att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i kom­munen dessförinnan övertagits av staten, sedan så skett byggts inom område som ingår i stadsplanen.

belöper på gatan framför fastighe­ten. Kostnaden för sådana anord­ningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastig­hetsägarna. Kostnaden för att an­lägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga el­ler förbättra gatan inte är densam­ma överallt, får kommunfullmäk­tige besluta att kostnaden skall för­delus mellan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

58 §

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvär­det å all gatumarken framför fas­tigheten eller i fråga om gatukors, å den mark som ingår i gatukorset; dock skall vågmark som avses i57§ första stycket icke tagas i beräk­ning. Värdet av själva marken skall, efter de grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till kommunen, uppskattas utan hänsyn till kostnad som kom­munen vidkänts för markens iord­ningställande.

Den ersättning som enligt 56 el­ler 57 § belöper på varje fastighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

59 §

Därest så finnes lämpligt, må länsstyrelsen på framställning av kommunen besluta, att galumarks­ersätlning som enligt 56-58 §§ sammanlagt belöper på fastighets-

3 Senaste lydelse 1975:459

Till grund för bestämmande uv ersättning enligt 56 eller 57 § får läggas antingen defuktisku kostna­derna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kos-

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

ägarna inom visst område skall för­delas mellan dem och i förekom­mande fall ägarnu till annan eller andra inom summu område be­lägnafastigheter, som ejhavu egen gräns mot gata, efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastig­heterna medgivna bebyggelsen el­ler efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger regeringen förordna om ändring i beslutet efter vad som prövas skä­ligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som vid beslutets meddelan­de är eller lagligen skolat vara upp­låten till allmänt begagnande.

184

Föreslagen lydelse

tar att i motsvarande utförande an­lägga eller förbättra gator eller andra allmänna platser.

60§

Svarar den fördel som genom gata beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet som enligt 56-58 §§ eller 59 § åligger fastighe­tens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

Skyldigheten att ersätta kom­munen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättning­en avser kan användas för sitt än­damål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersätt­ningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständighe­ter, får fastighetsägaren dock beta­la ersättningen genom avbetalning­ar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalningen skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt be­lopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning framställdes. Om betalningsvill­koren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersätt­ning har inträtt, är ny ägare av kvartersmark bunden i samma om­fattning som tidigare ägare. Ny ägare av en fastighet svarar dock inte mot kommunen för sådan er­sättning som har förfallit till betal­ning före tillträdesdagen.

 

Prop. 1980/81:165                                                                185

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

61 §
Har markägare  utan  lösen  till    Tvist om ersättning för gatukost-

kommunen     överlåtit     gatumark     nåder och kostnader för annan all­framför fastighet eller i gatukors,     män plats prövas av fastighetsdom-eller har kommunen samtidigt varit    stolen på talan av endera parten, ägare av både den i fastigheten in­gående kvartersmarken och gatu­marken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare fastighetens  ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning in­till värdet av samma mark.

62§'»

Skall gata vidgas, vare den som äger fastighet vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta kom­munen skillnaden mellan de ersätt­ningsbelopp som med tillämpning av 56-58 §§ åvila fastighetsägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å all mark fram­förfastigheten eller i gatukorset be­räknas efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidgningen, och må den fastighetsägarna å ömse sidor åvilande ersättnings­skyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet av ersätt­ningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga motsvarande tillämp­ning.

Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersätt­ning för gatumark, skull utan hinder därav den ökning av galu­marksersältning som föranledes av gatans vidgning gäldas enligt be­stämmelserna i första stycket, så­vitt ej regeringen på framställning av kommunen annorlunda förord­nar.

63§ Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av ga­tas upplåtande till allmänt begag-

* Senaste lydelse 1975:459.

13   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

 

Prop. 1980/81:165                                                                186

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

nande. Vad sålimda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i frå­ga om skyldighet att erlägga ersätt­ning för gatumark efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill fastig­hetsägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbe­talning skall ske med minst en tion­del årligen. Å oguldet belopp skull enligt kommunens bestämmande gäldas skälig ränta från den dag då krav på ersättning framställts. Prö­vas nu stadgade villkor alltför be-tungunde för fastighetsägaren, äger länsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas uv omståndig-heternu.

64§

Sedan stadsplan blivit fastställd, äger kommunen, ändå att ersätt­ningsskyldighet enligt 63 § ej in­trätt, påkalla fastställande av den ersättning fastighetsägare skull gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, kom­munen att den ersättningsskyldig­het för värdet av gatumark, som jämlikt 56-58 §§ eller 62 § första stycket kan komma att åläggas fas­tighetsägare inom kvarteret, skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall ersätt­ningsbeloppet fördelas mellan fas­tighetsägarna jämlikt 56—59§§ el­ler 62 § första stycket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om fastig­het och fastighetsägare gälla om kvartersmark och ägare av sådun mark.

 

Prop. 1980/81:165                                                                187

Nuvurunde lydelse                       Föreslagen lydelse

65                                           §
Tvist om ersättning för gutumurk

prövus av fastighetsdomstolen på talan uv endera parten.

66                                           §
Då ersättning för gutumurk blivit

bestämd, vare ny ägare av kvar­tersmark, som berörts av åtgärden, bunden i summu omfattning som förre ägaren.

Om ersättning för gatubyggnads­kostnad

67                                              §'
Kommunfullmäktige må för kom­
munen i dess helhet eller för viss
del därav meddela bestämmelser
otn skyldighet för ägare uv fastig­
het som överensstämmer med
tomtindelning att bidraga till kost­
naden för iordningställande av
gata (gatubyggnadskostnad).

Bestämmelserna skola understäl­las länsstyrelsens prövning, så­framt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom. Om särskild anledning fö­religger, äger länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna sådant ärende till regeringen för avgöran­de.

68                                              §
Bestämmelser om bidrag till ga­
tubyggnadskostnad skola angiva
grunderna för beräkning uv den
kostnad som skall påföras fastig­
hetsägarna och för kostnadens för­
delning mellan dem samt tid och
ordning för ersättningens erläg­
gande. Vid grundernas bestäm­
mande skall iakttagas:

I. Ersättningsskyldighet må ej åläggas fastighetsägare beträffan­de gata eller del därav vars anlägg­ning påbörjats framför fastigheten då fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskost-

' Senaste lydelse 1975:459.

 

Prop. 1980/81:165                                                                188

Nuvurunde lydelse                       Föreslagen lydelse

nad väcktes hos kommunfullmäk­tige.

2.    Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagli­gen skolat varu upplåten till ull-månt begugnunde vid tid som un­der 1 sägs.

3.    Å fastighetsägare må ej läg­gas kostnad som utan motsvarande fördel för fastighets bebyggande föranledes av att gutus höjdläge skull i väsentlig mån avvika från markens naturliga höjdläge eller av att gatans anläggning eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4.    Fastighetsägare må icke be­lastas med gatubyggnadskostnad i större omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldig­het att ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningstäl­lande av vägmark såsom gatu eller av gatumark sotn uvses i 61 §, oak­tat ersättningsskyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffande marken.

5.    Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskost­nad, som skulle summunlagt be­löpa å fastighetsägurnu inom visst område, fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stads­planen å fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheter­nas storlek eller annan skälig grund.

6.    Är inom gatudel, som begrän­sas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, gu-tubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skall ersättningen be­räknas efter den genomsnittliga kostnaden.

7.    Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stäl­let för vad under 5 och 6 sägs, läg­gas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata under lik­artade förhållunden betingur i an­läggning.

 

Prop. 1980/81:165                                                               189

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

8.    Därest nuvarande eller före­gående ägare av fastighet mot ve­derlag helt eller delvis vunnit befri­else från deltagande i kostnad för anläggning av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9.    Fastighetsägarnus åliggan­den skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

69§

Svarar den fördel som genom ga­tas iordningställande beredes fas­tighet icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad åvilar fas­tighetens ägare, jämkas ersättning­en med hänsyn därtill.

Tvist om bidrag till gatubygg­nadskostnad prövas av fastighets­domstolen på talan uv endera par­ten.

72§ Ägare av fuslighet inom område, beträffunde vilket förordnunde en­ligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

155 §

Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i samfällighe­ten. Är samfälligheten ej avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Högsta tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe­ter som hava del i samfälligheten.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgus om fastighet som överensstämmer med tomtindelning avser även annun inom byggnadskvarter belägen fas­tighet, vara nybyggnud företugits eller skall äga nan efter det att kvarteret intogs i studsplunen, samt tomt som är i en ägares hand.

Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även beträffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och Qärde styckena fastighetsbild­ningslagen (1970:988).

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påböijats före ikraftträ­dandet.

 

Prop. 1980/81:165

190

2    Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom föreskrivs att 2 och 25 §§ samt 71 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959:612)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

När sådant begäres av någon, vars rätt kun berörus därav, åligger det byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga sär­skild åtgärd med avseende å fas­tigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndighet, som kommunfullmäk­tige bestämma, att på begäran av person, som i första stycket sägs, utfärdu skriftligt besked rörunde den på fastigheten belöpande för­pliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad för gatu. I be­skedet skall angivas i vad mån be­talningsskyldighet för förpliktelsen inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden att, då det begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta (nybyggnadskarta) rörunde fastighet som ingår i planen. Nämn­den bör ock, där det lämpligen kun ske, tillhandahålla nybyggnads­karta för fastighet inom område, som ej ingår i stadsplun.

2§

Föreslagen lydelse

Om någon begär det skall bygg­nadsnämnden lämna skriftligt be­sked om nämnden har meddelat be­slut om skyldighet för en viss fastig­hetsägare att vidta särskilda åtgär­der med avseende på fastigheten.

Där stadsplan finns skall bygg­nadsnämnden eller den myndighet, som kommunfullmäktige bestäm­mer, på begäran lämna skriftligt be­sked om den ersättning för gutu­kostnuder eller kostnader för annun allmän plats som belöper på en viss fastighet. I beskedet skall anges i vad mån skyldigheten att betala er­sättningen har inträtt.

Om någon begär det skall bygg­nadsnämnden dessutom lämna ut karta (nybyggnadskarta) för sådan fastighet som ingår i stadsplun. Nämnden bör tillhandahålla ny­byggnadskarta också för andru fas­tigheter, om det lämpligen kun ske.

25 §'

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande särskild grund för fördel­ning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant heslut eller om antagande av bestämmelser om bi­drag till gatubyggnadskostnad eller ändring därav, och finna kommun-

Om gutukostnuder eller kostna­der för andra allmänna platser skall betulus av fastighetsägare en­ligt 56 § byggnudslugen (1947:385), skall kommunfullmäktige låta utre­da frågan och upprätta det förslag som utredf\\nget\ föranleder.

' Stadgan omtryckt 1972:776.  Senaste lydelse 1977:913.

 

Prop. 1980/81:165

Nuvurunde lydelse

fullmäktige att frågan bör komma under närmare prövning, ankom­mer det på fullmäktige att låta verkställa utredning i ärendet och upgöra det förslag vartill utredning­en må/öran/erfa.

Sedan förslag upprättats skall detsammu utställus för granskning under viss tid, minst tre veckor, ef­ter det kungörelse härom skett i ortstidning. Där fråga är om sär­skild grund för fördelning av gatu­marksersättning, skall dessutom på sätt i 17§ 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utställande för granskning tillstäl­las kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrät­telse ej behöver tillställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning bestämda tiden tilländagått äga fullmäktige besluta i ärendet.

191

Föreslagen lydelse

Förslaget skull ställas ut för granskning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättel­se om utställningen av förslaget skall dessutom på det sätt sotn anges i 17§ 4 mom. första stycket sändas till kända och inom riket bo­satta markägare, vilkas rätt berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skrift­ligt har godkänt förslaget. Når granskningstiden har gått ut, får fullmäktige besluta i ärendet.

71§

/ mom. Över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över bygg­nadsnämnds beslut, varigenom medgivande till avvikelse från fast­ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan vägrats. Att särskild klagen ej må föras över byggnads­nämnds beslut i vissa ärenden rö­rande stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning, därom stadgas i 149§ byggnudslugen.

Hur åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörande av fastighetsägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från fastighet eller att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndig­hetens beslut i sådant ärende gälla

1 mom. Byggnadsnämndens be­
slut       enligt      byggnadslagen
(1947:385) eller denna stadga/år
överklagas genom besvär hos läns­
styrelsen.

Ett beslut av byggnadsnämnden att vägra medgivande till avvikelse från fastställd generalplan, stads­plan eller byggnadsplan får dock inte överklagas. I 149 § byggnads­lagen finns föreskrifter om att sär­skild klagan inte får föras över nämndens beslut i vissa ärenden rö­rande stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning.

Om någon annan myndighet än byggnadsnämnden har fått i upp­drag att pröva nedan angivna ären­den, skall vad som föreskrivs om överklagande i första stycket til­lämpas på den myndighetens beslut i sådanu ärenden. De ärenden som avses är följande:

1. Ärenden om ställande av sä­kerhet enligt 38 §  byggnudslugen

 

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds beslut.

192

Föreslagen lydelse

för fullgörande av fastighetsägares skyldighet att unordnu utfartsväg eller avlopp eller att betala bidrag till gatukostnader.

2. Ärenden enligt 60 § samma lag om betalningsvillkor för gatu­kostnadsersättning m. m.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i ärenden om gatukostnader avseende åtgärder som har påböijats före ikraftträdandet.

 

Prop. 1980/81:165                                                  193

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-03-19

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssam­manträde den 12 mars 1981 har regeringen på hemstäUan av statsrådet Danell beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

2.    lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Rolf Lund­mark. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

60§

Enligt/öMfa stycket i förevarande paragraf skall skyldigheten att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträda när den anläggning som ersättningen avser kan användas för sitt ändamål. Det torde inte vara alldeles ovanligt att gatubyggnad, till vilken ett flertal fastigheter har att utgiva ersättning, företages i etapper och att den första etappen - som i och för sig är till gagn för viss fastighet och därför också föranleder ersättningsskyldighet för denna - icke kan utnyttjas av denna fastighet förrän en senare etapp av gatubyggnaden har utförts. Om anlägg­ningen så långt den utförts i första etappen är färdig och kan begagnas, kan sägas att den kan användas för sitt ändamål och enligt förevarande stad­gande skulle då ersättningsskyldighet föreligga för samtliga till anlägg­ningsetappen bidragsskyldiga. Det synes emellertid icke rimligt att ägaren till en fastighet, som först efter det att en senare etapp utförts kan utnyttja den i den första etappen byggda anläggningen, skall vara skyldig betala på fastigheten belöpande ersättning hänföriig till den första etappen innan möjlighet till utnyttjande föreligger. Avsikten med förslaget torde för öv­rigt icke vara annat än vad nu angivits som rimligt. För att det av lagtexten klart skall framgå att betalningsskyldighet för en fastighet inträder först när en anläggning kan utnyttjas av fastigheten även om anläggningen tidigare tages i bruk för andra fastigheter förordas, att ifrågavarande stycke för­slagsvis gives denna lydelse: "Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när

 

Prop. 1980/81:165                                                                194

den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål."

Med hänsyn till att första meningen i tredje stycket gäller ny ägare av kvartersmark - varigenom regeln icke kommer att omfatta den som för­värvar sådan del av en fastighet som ej ingår i kvartersmarken - synes lämpligt att bestämmelsen i andra meningen, som är en begränsning eller precisering av första meningens regel, får gälla - icke såsom enligt försla­get "Ny ägare av en fastighet" - utan "Den nye ägaren".

Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan

25 §

I förevarande paragraf upptages noggranna regler om förfarandet när fråga uppkommer om att antaga gatukostnadsbestämmelser enligt 56 § byggnad slagen. När det gäller antagande av bestämmelser enligt 57 § nämnda lag saknas helt förfaranderegler. I motiven till 57 § byggnadslagen framhålles, att det inte finns anledning att låta bestämmelserna i föreva­rande paragraf om kungörelse och utställning avse uttag med stöd av 57 § men att det är självklart att de berörda fastighetsägarna måste få ta del av framlagd utredning och bemöta den. Även om det ej finns anledning till erinran i sak mot vad sålunda anförts, måste det anses otillfredsställande att den tänkta ordningen icke alls kommit till uttryck i lagtexten. Med hänsyn till vad nu anförts förordas, att första stycket i förevarande para­graf — vilket däriämte bör undergå en jämkning av redaktionell natur — utvidgas att omfatta även fall som avses i 57 § byggnadslagen, att andra stycket undergår sådan jämkning att det även därefter avser endast fall enligt 56 § byggnadslagen samt att ett tredje stycke avseende situationen i 57 § byggnadslagen införes. Paragrafen skulle då kunna givas förslagsvis följande lydelse:

"Innan kommunfullmäktige beslutar att gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 56 eller 57 § byggnadslagen (1947: 385) skall ---.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 56 § byggnadslagen skall ställas ut---.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 57 § byggnadslagen, skall de markägare, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra sig över detta, innan kommunfullmäktige får fatta beslut i ärendet."

 

Prop. 1980/81:165                                                  195

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Danell

Proposition om ändring i byggnadslagen (1947:385) m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),

2.    lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit de remitterade lagförslagen.

När det gäller förslaget till lag om ändring i byggnudslugen har lagrådet föreslagit vissa ändringar i 60§. Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört i anslutning till paragrafen och tillstyrker alltså de föreslagna ändringarna. Jag föreslår också redaktionella ändringar i 56 och 60 §§.

I fråga om det remitterade förslaget till lug om ändring i byggnadsstad­gan har lagrådet föreslagit vissa ändringar av reglerna om beredningsför­farandet i 25 §. Även här kan jag ansluta mig vad lagrådet har anfört och tillstyrker de föreslagna ändringarna. Jag föreslår också redaktionella änd­ringar i 2 och 25 §§.

Beträffande finansiering av ersättningar för gator m. m. bör anmärkas att kostnader för mark och för att ställa den i ordning för bebyggelse belånas inom ramen för det statliga bostadsfinansieringssystemet. Sådana kostnader beaktas genom ett särskilt belopp för tomt- och grundberedning i låneunderlaget. Beloppet fastställs av länsbostadsnämnden efter fram­ställning från kommunen. Med iordningställande av mark avses anord­nande av gator, vägar, parker, öppna bilplatser och elektriska ledningar, anläggningar för vattenförsörjning och avlopp samt grovplanering och grundberedning. Beloppet skall motsvara kostnaderna för mark och dess iordningställande inom områden utan samlad bebyggelse. Beloppet an­vänds både vid nybyggnad i sådana områden och vid ny- och ombyggnad i områden med samlad äldre bebyggelse. De nu föreslagna ändringarna i

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 mars 1981.

 

Prop. 1980/81:165                                                  196

fråga om gatukostnadsersättning m.m. torde därför inte medföra någon ökning av kostnaderna för statliga bostadslån. I denna fråga harjag samrått med statsrådet Friggebo.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop. 1980/81:165                                                 197

Innehållsförteckning

Propositionen    ..................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................     1

Lagförslag ......................................................... ... 2

1.    Förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)                   2

2.    Förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)                10

Utdrag av regeringsprotokollet den 12 mars 1981   ...    13

1   Inledning    .....................................................    13

2   Föredragandens överväganden    ........................    15

 

2.1    Nuvarande förhållanden m. m..........................    15

2.2    Utredningsförslagen m. m...............................    16

2.3    Behovet av en ny ordning.........    ................. .. 19

2.4    Reformens inriktning .....................................    24

2.5    Förslagets närmare utformning  ...................... .. 25

 

2.5.1    Allmänna bestämmelser om gatukostnader m.m           26

2.5.2    Områdesvis fördelning av gatukostnader m.m              30

2.5.3    Kostnadsersättning för gatudel m.m...........    33

2.5.4    Beslutsordning m.m.................................    34

2.5.5    Ikraftträdande   ....................................    39

 

3   Upprättade lagförslag    .....................................    39

4   Specialmotivering   ...........................................    39

 

4.1    Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)               39

4.2    Förslaget till lagom ändring i byggnadsstadgan (1959:612)   ...      46

 

5   Hemställan   ....................................................    48

6   Beslut   ..........................................................    48

Bilagu I    Nuvarande ordning   ..............................    49

Bilaga 2    Vägutredningens och gatukostnadsutredningens förslag        53
Bilagu 3    Sammanställning   av   remissyttranden   över   vägutred­
ningens och gatukostnadsutredningen betänkanden (SOU

1977:12 och SOU 1977:65)    ................... .. 77

Bilugu 4   Test av förslag till taxa för kommunvägar  .. 109

Bilugu 5    De remitterade lagförslagen   .................. 182

Utdrag av lagrådets protokoll den 19 mars 1981   ..... 193

Utdrag av regeringsprotokollet den 19 mars 1981   ... 195

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981