Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:146

Regeringens proposition

1980/81:146

om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) m. m.;

beslutad den 12 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

Om etl aktiebolag i likvidation inte har tillgångar som täcker likvida-tionskoslnadema, gäller f. n. att tingsrätten på anmälan av likvidatorerna skall förklara alt likvidationen skall läggas ned och bolaget anses upplöst. I propositionen föreslås att denna möjlighet lill s.k. fattiglikvidation skall avskaffas fr.o.m. den I januari 1982. Likvidatorerna hänvisas i stället lill alt begära att bolaget försätts i konkurs, vilket bl. a. innebär att frågan om gäldenärsbrott kommer att utredas.

År 1973 beslöts att alla aktiebolag måste ha etl aktiekapital på minst 50000 kronor. Äldre bolag har dock fått anstånd till utgången av år 1981 med att höja sitt aktiekapital till detla belopp. F.n. gäller att beslutet om höjning av aktiekapitalet måste vara registrerat hos patentverket före utgången av år 1981. Med hänsyn till arbetsbelastningen hos patentverkets bolagsbyrå föreslås i propositionen att det skall räcka med att beslutel om höjning anmäls före utgången av år 1981.

1    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                               2

1    Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 15 §, 10 kap. 15 §, 13 kap. 15 och 18 §§ samt 14 kap. 11-13 §§ aktiebolagslagen (1975: 1385) skall ha nedan an­givna lydelse.


Nuvarande hdelse


Föreslagen lydelse


8 kap. 15 §'

För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till slyrelseleda-mot. verkställande direktör och suppleant saml till firmatecknare ävensom deras postadress och personnummer. För registrering skall även anmälas av vilka och hur bolagels firma tecknas.

Anmälan göres första gängen när bolaget enligl 2 kap. 9 § anmäles för registrering och därefter genast efter det att ändring inträffat i förhållande som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätt att göra anmälan tillkommer även den som anmälningen gäller.

Ändras bolagels postadress, skall bolaget genast anmäla del för registre­ring.


Senast en månad efter den ordi­narie bolagsstämman skall bolaget till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bola­gets styrelseledamöter, verksläl­lande direktör, suppleanter och fir­matecknare med uppgift om deras postadress och personnummer.

Varje år efter den ordinarie bo­lagsstämman skall bolaget till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets styrelseledamöter, verkslällande direktör, suppleanter och firma­tecknare med uppgift om deras postadress och personnummer. Förteckningen skall sändas ln sam­tidigt med att en avskrift av årsre­dovisningen och revisionsberättel­sen sänds in enligt 11 kap. 3 § and­ra stycket.

10 kap. 15 §' För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till revisor samt dennes postadress och personnummer. Bestämmelserna i 8 kap. 15 § and­ra stycket skall härvid tillämpas.


Senast en månad efter den ordi­narie bolagsstämman skall bolaget till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bola­gets revisorer med uppgift om deras postadress och personnummer.


Varje år efter den ordinarie bo­lagsstämman skall bolaget till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets revisorer med uppgift om deras postadress och personnummer. Förteckningen skall sändas ln sam­tidigt med att en avskrift av årsre­dovisningen och revisionsberättel­sen sänds in enligt 11 kap. 3 § and­ra stvcket.


' Senaste lydelse 1980: 1104. - Senaste lydelse 1980: 1104.


 


Prop. 1980/81:146

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 kap. 15 §

När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan enligt 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra mening­en äger motsvarande tillämpning.

Om bolag i likvidation ej har till-    Om likvidatorerna finner att bo-

gångar   som   täcker   likvidations-     laget är på obestånd och inte kan kostnaderna, skall rätten på anmä-     betala        likvidationskoslnaderna, lan av likvidatorerna förklara att     skaU de ansöka om att bolaget för­likvidationen skall nedläggas och     sätts I konkurs, bolaget anses upplöst. När sådan förklaring meddelas, äger 8—14 §§ ej tdlämpning.  Tillgångarna skall efter rätlens förordnande  tillfalla allmänna arvsfonden. Rätten skall för   registrering   underrätta   regi­streringsmyndigheten   om   förkla­ringen.

18 §


Om någon anmälan rörande bola­get ej kommit in till registrerings-myndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligt sätt undersöka huvuvida bolaget upp­hört med sin verksamhet. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande består, skall det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkom­mer därefter behov av likvidations­åtgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten. Om ej fall som avses i 15 § tredje stycket föreligger, skall likvidation genomföras. Kallelse till första bo­lagsstämman skall ske enligl 16 S.


Om någon anmälan rörande bola­get ej kommit in till registrerings­myndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligl sätt undersöka huruvida bolaget upp­hört med sin verksamhet, Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande består, skall det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkom­mer därefter behov av likvidations­åtgärd, skall på ansökan av den vars rätl därav beröres en eller fiera likvidatorer förordnas av rätlen. Kallelse till första bolagsstämman skall ske enligt 16 §.


 


14 kap. 11 §


Prövas tvist om inlösen enligt 9 § av skiljemän och är det ostridigt mellan parterna att lösningsrätt fö­religger eller förklaras i skiljedom att sådan rätl är för handen utan att lösenbeloppet samfidigl fastställes, är aktieägarna skyldiga att lill mo-


Prövas tvisl om inlösen enligl 9 § av skiljemän och är del ostridigl mellan parterna alt lösningsrätt fö­religger eller förklaras i skiljedom att sådan rätt är för handen ulan atl lösenbeloppel samtidigt faslställes, är aktieägarna skyldiga att till mo-


 


Prop. 1980/81:146

Föreslagen lydelse

derbolaget överlämna sina aktie-brev med påskrift om överlåtelse, om moderbolaget ställer av skilje­männen godkänd säkerhel för kom­mande lösenbelopp jämte ränta.

Nuvarande lydelse

derbolaget överlämna sina aktie­brev med påskrift om överlåtelse, om moderbolaget betalar fastställt lösenbelopp eller ställer av skilje­männen godkänd säkerhet för kom­mande lösenbelopp jämte ränta.

Akfieägare har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från del säkerhet ställts till dess lösenbeloppel förfaller till betalning.

12 §


Har fastställt lösenbelopp erbju­dits aktieägare utan att denne över­lämnat sina akliebrev, skall moder­bolaget utan dröjsmål nedsätta lö­senbeloppet enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom pen­ningars nedsättande i allmänt för­var. Därvid får förbehåll om rätt att återtaga del nedsatta beloppet ej göras.


Har fastställt lösenbelopp erbju­dits aktieägare ulan atl denne över­lämnat sina aktiebrev, skall moder­bolaget ulan dröjsmål nedsätta lö­senbeloppet enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myn­dighet. Därvid får förbehåll om rätt alt återtaga det nedsatta beloppet ej göras.


13 §- Har säkerhet ställts enligt 11 § eller nedsättning skett enligt 12 §, är moderbolaget ägare till aktierna. Innan aktiebreven överlämnats till mo­derbolaget medför breven i sådant fall endast rätt för innehavaren att mot överlämnande av breven till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut lösenbe­loppet jämte ränta.


Har aktiebrev ej överlämnats inom ett år från det moderbolaget blivit ägare till aktien, kan nytt lill moderbolaget ställt akliebrev utfär­das. Det nya aktiebrevet skall inne­hålla uppgift alt det ersätter äldre brev. Överlämnas därefter det äldre aktiebrevel till moderbolaget, skall brevet överlämnas lill dotterbolaget för atl makuleras.


Har aktiebrev ej överlämnats inom en månad från del moderbola­get blivit ägare till aktien, kan nytt till moderbolaget ställt akliebrev ut­färdas. Det nya aktiebrevel skall in­nehålla uppgift att del ersätter äldre brev. Överlämnas därefter del äldre aktiebrevel till moderbolaget, skall brevet överiämnas till dotterbolaget för att makuleras.


Denna lag träder i kraft den I januari 1982. 13 kap. 15 § tredje stycket i dess äldre lydelse tillämpas dock, om anmälan till rätten har gjorts före utgången av år 1981.

' Nuvarande lydelse enligl prop. 1980/81:84.


 


Prop. 1980/81:146                                                               5

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden

Härigenom föreskrivs alt 6 § lagen (1946:807) om handläggning av dom­stolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6§'

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren doma­re, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten hava den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1.    medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall,

2.    talan mot överförmyndares beslut,

3.    nedsättning av bolags aklieka- 3. nedsättning av bolags aktieka­pital eller grundfond, tillstånd till pital eller grundfond eder tillstånd vinstutdelning i bolag, skyldighet till vinstutdelning i bolag eller lill för bolag eller förening att träda i     fusion,

likvidation, förordnande eller entle­digande av likvidator eller tidstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion,

4.    förvaltning av stiftelse, eller

5.    tillstånd till viss förvaltningsålgärd i annat fall än som avses ovan i detla stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätlen bestå av en lagfaren domare och nämnd, när ärendet skall prövas enligt giftermålsbalken eller föräldra­balken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare. Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken motsvaran­de tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

' Senaste lydelse 1978: 862.


 


Prop. 1980/81:146                                                               6

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag

Härigenom föreskrivs alt övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1.    Denna lag- träder i kraft dagen efter den, då lagen enligl därå medde­
lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsssamling.

2.    1 fråga om bolag som bildats före den 6 juni 1973 gäller 2 och 3 §§ lagen (1944:705) om aktiebolag i sin lydelse före nämnda dag till utgången av år 1981. Dock får det för sädant bolag bestämda aktiekapitalet eller minimikapitalet ej genom ändring av bolagsordningen sänkas till belopp som. är lägre än 50000 kronor.

3.    Styrelseledamot, verkställande direktör, aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende därav kan under tiden den 1 oktober 1980-den 31 mars 1981 hos rätten ansöka om likvidation av bolag, vars aktiekapital ej uppgår till 50000 kronor vid utgången av september 1980,

Sker ansökan, skall rätlen genast kalla bolaget att inställa sig inför rätten på utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan om skyldighet för bolaget atl träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges bolaget på sätl som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Del åligger styrelsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallel­sen.

Visas ej innan ärendet avgöres att aktiekapitalet uppgår lill 50000 kro­nor, skall rätlen förklara, atl bolaget skall träda i likvidation, samt utse en eller flera likvidatorer. Rätten skall genast till registreringsmyndigheten sända dels för registrering meddelande om likvidationsbeslutet dels under­rättelse om förordnande av likvidator med angivande av dennes fullständi­ga namn och postadress.

4.     Bolag, vars registrerade aktie-        4. Etl  bolag,   vars   registrerade
kapital ej uppgår till 50000 kronor     aktiekapital   ej   uppgår  till   50000
vid utgången av år 1981 skall, om     kronor vid utgången av år 1981 och
det ej trätt i likvidation eller försatts    för vdket beslut om ökning av aktie-
i konkurs, avföras ur akliebolagsre-     kapitalel  liU  minst 50000  kronor
gislret och är därmed upplöst. Upp-     inte  har anmälts för registrering
gift att bolaget har avförts ur regist-    före nämnda tidpunkt skall, om del
rel skall ej kungöras i Post- och ln-     inte har trätt i likvidation eller för­
rikes Tidningar.
                            satts i konkurs, avföras ur akliebo­
lagsregislret och är därmed  upp­
löst. Uppgift atl bolaget har avförts
ur registret skall ej kungöras i Post-
och Inrikes Tidningar.

Ett bolag för vUket beslut om ök­ning av aktiekapitalet tiU minst 50000 kronor har anmälts för re­gistrering före utgången av år 1981 skall, om det inte har trätt i likvida-

' Senasle lydelse av övergångsbestämmelserna 1977: 320.  1973:303.


 


Prop. 1980/81:146


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


tion eller försatts i konkurs, upplö­sas genom atl avföras ur akliebo­lagsregislret, om registreringsmyn-dighelen efter utgången av år 1981 genom lagakraftägande beslul har avskrivit anmälan eller vägrat re­gistrering. Uppgift om elt sådanl beslul skall ojördröjligen kungöras av registreringsmyndiglieien i Posl-ich Inrikes Tidningar. Bolaget får inte avföras ur registret förrän en månad efter det att kungörandet har skelt. Uppgift om all bolaget har avförts ur registret skall inte kungöras.

När bolaget avförts ur registret, svarar aktieägarna samt styrelseledamö­ter och verkställande direktör solidariskt för bolagets förpliktelser. Aktie­ägarna inträder i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. I den mån bolaget enligl lag eller annan förtaltning varil skyldigt alt vidtaga åtgärd eller lämna uppgift skall detta i stället fullgöras av styrelsen.

Uppkommer behov av likvidationsåtgärd sedan bolaget avförts ur regist­ret, äger 173 a § tredje stycket lagen (1944:705) om aktiebolag motsvaran­de tillämpning.

5. Bolag, vars registrerade aktie­kapital ej uppgår lill 50000 kronor, skall, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, upplösas genom att avföras ur aktiebolagsre­gistret, om samtliga aktieägare och styrelseledamöter saml verkstäl­lande direktören begär det före ut­gången av oktober 1981. Uppgift om alt sådan begäran framställts skall ofördröjligen kungöras i Posl-och Inrikes Tidningar. Bolaget får ej avföras ur registret förrän en må­nad efter det all sådanl kungörande skelt. Uppgift att bolaget har av­förts ur registret skall ej kungöras. Punkt 4 tredje och flärde styckena äger motsvarande tillämpning.

5. Bolag, vars registrerade aktie­kapital ej uppgår till 50000 kronor, skall, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, upplösas genom att avföras ur aktiebolagsre­gistret, om samtliga aktieägare och styrelseledamöter samt verkstäl­lande direktören begär det före ut­gången av oktober 1981, Uppgift om att sådan begäran framställts skall ofördröjligen kungöras i Post-och Inrikes Tidningar. Bolaget får ej avföras ur registret förrän en må­nad efter del att sådanl kungörande skelt. Uppgift alt bolaget har av­förts ur registret skall ej kungöras. Punkt 4 andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning.

6. Bestämmelserna i 103 § I mom. iredje stycket lillämpas även i fråga om penninglån som lämnats och ansvarsförbindelser som ingåtts före lagens ikraftträdande under förutsättning atl lånet eller ansvarsförbindel­sen är av det slag som avses med det i 75 a § stadgade förbudet. Uppgift om lånet eller ansvarsförbindelsen skall även lämnas i förteckning som avses i 75 c §.

Vad i 75 c § första stycket fjärde punkten föreskrives äger ej tillämpning på lån och ansvarsförbindelser som bolaget lämnat före ikraftträdandel.


 


Prop. 1980/81:146                                                     8

7.    3

8.    Om verkan av förelagsinleckning, som meddelats i näringsverksam­het utövad av aktiebolag, som upplöses enligl punkt 4 eller 5, finns bestäm­melser i lagen (1966:454) om företagsinteckning.

Denna lag"* träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

' Punkten upphävd genom 1977:320. '' 1981:000.


 


Prop. 1980/81:146                                                                   9

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krön­mark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) m. m.

1    Inledning

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick i december 1977 i uppdrag av regeringen alt göra en översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. BRÅ har för fullföljande av uppdraget bildat en styrgmpp och särskilda arbetsgmpper. En av arbetsgrupperna har till uppgift atl pröva möjlighelerna att genom lagstiftning förebygga missbruk av aktiebolagsformen.

BRÅ har tidigare överiämnat en promemoria (BRÅ PM 1978:2) om revisorernas verksamhet och en promemoria (BRÅ PM 1979:5) om för­stärkt skydd för det bundna aktiekapitalet. Promemoriorna har legal lill grund för vissa ändringar i aktiebolagslagen (1975: 1385) som träder i krafl den 1 juli 1981 (prop. 1979/80:143 s. 78-95, LU 1980/81:4, rskr 1980/ 81:39, SFS 1980:1104).

Den nyss nämnda särskilda arbetsgruppen' har utarbetat en promemoria (BRÅ PM 1980:1) Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen. Prome­morian, som bl. a. innehåller förslag till ändring i aktiebolagslagen, har på förslag av styrgruppen överlämnats till justitiedepartementet i mars 1980. Promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorian som bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bdaga 2.

' Kanslichefen i brottsförebyggande rådet Bo Svensson, ordförande, auktoriserade revisorn Bengt Bångstad, länsrådet Anders Thornell och rådmannen Arne Wil­helmsson.


 


Prop. 1980/81:146                                                                  10

Värdepapperscentralen VPC AB har i en skrivelse fill justitiedeparte­mentet den 13 december 1979 föreslagit en ändring av bestämmelserna om tvångsinlösen av aklier i 14 kap. 13 § aktiebolagslagen. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Föreningen Auktoriserade revisorer FAR och Svenska Revisorsamfun­det SRS har i en skrivelse till justitiedepartementet den 5 december 1980 tagit upp frågan om höjning av aktiekapitalet i bolag vars registrerade aktiekapital understiger 50000 kronor. Organisationerna föreslår att det inle skall krävas att ett beslut om höjning är registrerat hos patentverket före utgången av år 1981 utan all del skall räcka med att beslutet anmäls före utgången av år 1981. Skrivelsen bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 4.

Under ärendets beredning i justitiedepartementet har kontakt hållits med företrädare för de danska, finländska och norska justitiedepartemen­ten samt det danska handels- och industridepartementet.

2   Allmän motivering

2.1 Fattiglikvidation enligt aktiebolagslagen

Ell aktiebolag kan upplösas på flera sätt. Det kan ske genom alt bolaget går upp i ett annat bolag (fusion) eller genom atl bolaget avförs ur aktiebo­lagsregistret. Normalt sker en upplösning genom ett särskill förfarande som kallas likvidation. Även konkurs kan leda till att ett bolag upplöses. Om ett aktiebolag är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas.

Bestämmelser om likvidation och upplösning av aktiebolag finns i 13 kap. aktiebolagslagen. Likvidationen har till syfte att realisera bolagels tillgängar. Skulderna betalas och de överskjutande tillgångarna fördelas bland aktieägarna. Ett aktiebolag kan träda i likvidation frivilligt, helt enkelt därför all aktieägarna inle vill fortsätla verksamheten. I vissa fall föreskrivs emellertid att ett bolag skall träda i likvidation, oavsett om aktieägarna vill det eller ej. Etl sådant fall av tvångslikvidalion är all bolagels eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapi­talet (se 13 kap. 2 §). De vanligast förekommande fallen av tvångslikvida­tion är att bolaget saknar lill bolagsregistret anmäld behörig styrelse eller att bolaget inte har sänt in årsredovisning för något av de senasle två räkenskapsåren (se 13 kap. 4 § första stycket 3 och 4). Normalt ankommer det på bolagsstämman att besluta om likvidation. För alt reglerna om tvångslikvidalion skall vara effektiva kan emellertid även rätten beslula om sådan likvidation på ansökan av exempelvis en aktieägare eller en borgenär eller pä anmälan av palentverket.

En bolagsstämma eller domstol som beslutar atl ett aktiebolag skall


 


Prop. 1980/81:146                                                   11

träda i likvidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Under likvidationen träder likvidatorerna i styrelsens och den verkställande di­rektörens ställe. Bolagsstämman fungerar i huvudsak som förut. Etl upp­drag som revisor upphör inle genom likvidationsbeslutet.

När ett bolag trätt i likvidation skall bolagsledningen genast avge redo­visning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter för tiden fram till beslutet om likvidation. Likvidatorerna å sin sida skall gå igenom bolagets ställning och skaffa sig uppgifter om dess lillgångar och skulder. Kallelse på bolagels okända borgenärer skall ske. Likvidatorerna skall så snart det kan ske förvandla bolagets egendom till pengar, i den mån det behövs för likvidationen, samt betala bolagets skulder. Därefter skall likvidatorerna skifta bolagets behållna tillgångar mellan aktieägarna. När likvidatorerna har fullgjort sitt uppdrag och lagt fram sin slutredovisning på en bolags­stämma, är bolaget upplöst.

Om etl aktiebolag i likvidation inte har tillgångar som täcker likvida­tionskostnaderna kan likvidationen upphöra på ett tidigt stadium genom s. k. fatliglikvidation. En sådan innebär alt rätten på anmälan av likvidato­rerna förklarar atl likvidationen skall läggas ned och bolaget anses upplöst (se 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen). Fattiglikvidation innebär bl.a. att kallelse pä okända borgenärer inle behöver ske. Eventuella till­gångar skall efter rättens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden.

Konkurslagstiftningen reformeras etappvis. Sedan den 1 januari 1980 gäller nya regler om konkursförvaltning och tillsyn i konkurs (prop. 1978/ 79: 105, LU 19, rskr 309, SFS 1979: 340). Avsikten med de nya reglerna är bl.a. atl man skall få bättre möjligheler att komma till rätta med den omfattande ekonomiska brottslighet som f. n. förekommer i samband med konkurser. Det tidigare systemet med s. k. falligkonkurser har ersatts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Förvaltare skall förordnas också i mindre konkurser och tillsyn över förvaltningen skall liksom i en ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndigheten. Förval­taren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärs­brott. Förvaltaren är också skyldig att till åklagare anmäla misstankar om gäldenärsbrott eller viss annan brottslighet som kommer fram i samband med konkursen och som gäller hans näringsverksamhet.

I sammanhanget bör också nämnas de nya bestämmelser om s. k. kon­kurskarantän som har trätt i kraft den Ijuli 1980 (prop. 1979/80:83. LU 31, rskr 284, SFS 1980: 264). Bestämmelserna innebär alt en näringsidkare som har gått i konkurs under vissa förutsäitningar kan förbjudas atl bedri­va näringsverksamhet efter konkursen.

I BRÅ:s promemoria behandlas både ordinär likvidation och fattiglikvi-dafion. Som en huvudpunkt föreslås att möjlighelen lill fattiglikvidation skall avskaffas. Jag ämnar först ta upp denna fråga och återkommer senare till vissa förslag som avser det vanliga likvidationsförfarandel (se avsnitt 2.3).


 


Prop. 1980/81:146                                                   12

Enligt arbetsgruppen måste man räkna med att 1979 års konkursreform kommer att leda lill ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidafion och särskilt bestämmelserna om fatliglikvidation utnyttjas för att dölja ekonomisk kriminalitet. Sädant missbruk förekommer enligt arbetsgmppen också i dag. Enligl arbetsgruppens mening har de skäl som har anförts till förmån för ett avskaffande av fattigkonkurserna bärkraft också beträffande fatliglikvidationerna. I enlighet härmed föreslår arbets­gruppen atl bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § Iredje stycket aktiebolagslagen upphävs och ersätls med en ordning som innebär en skyldighet för likvidalor som finner atl bolaget är på obestånd all hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs.

Arbetsgruppens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av prak­tiskt taget samtliga remissinsianser. Ulredningen (Fi 1973:01) om säker­hetsåtgärder m. m. i skatteprocessen anser dock att möjligheten till fatlig­likvidation bör behållas och all man i slällel bör införa en ökad insyn för det allmänna i likvidationsförfarandet bl.a. genom att yttrande inhämtas från kronofogdemyndigheten innan en likvidation får läggas ned. Kritik har också förts fram av Sveriges ackordscentral och Sveriges advokatsam­fund, som föreslår att tingsrätten skall pröva om likvidationen får läggas ner eller inte. Konkurslagskommittén, som tillstyrker alt faltiglikvidatio-nerna avskaffas, anser atl den föreslagna konkursplikten bör modifieras.

Enligt min mening tillgodoser arbetsgruppens förslag att avskaffa möjlig­heten till fattiglikvidation elt angeläget reformbehov. När det har gällt all upplösa ett aktiebolag med sä obetydliga lillgångar alt de inle ens har räckt till för att täcka kostnaderna för ett avvecklingsförfarande, torde en fattig­konkurs och en fattiglikvidation ha framstått som i det närmaste likvärdiga alternativ. Fatligkonkursens många brister har letl till atl detta syslem har ersatts med en ny och effektivare ordning för handläggning av mindre konkurser. Detta i sin lur gör del nödvändigt att även se över systemet med fatliglikvidation. Underlåts delta finns det, som arbetsgruppen har framhållit, en överhängande risk för att bestämmelserna används för alt dölja ekonomisk brottslighet. 1 och för sig är del tänkbart att bygga ul reglerna om fattiglikvidation i aktiebolagslagen så att de motsvarar vad som gäller i fråga om mindre konkurser. Detta skulle emellertid göra lagstiftningen alltför komplicerad. Liksom de allra fiesta remissinslanserna anser jag i stället alt fatliglikvidationerna bör avskaffas.

Ell avskaffande av falliglikvidationerna aktualiserar frågan hur bolagets upplösning bör ske i hithörande fall. En ny ordning kan i och för sig utformas på olika sätt.

Ett alternativ är all lagstiftaren avstår från all anvisa någon särskild ordning när det vanliga likvidationsförfarandel inte kan fullföljas av brisl på pengar. Eftersom man bör kunna räkna med all elt bolag som i dag omfattas av reglerna om fatliglikvidation är på obestånd, oavsett likvida­tionsgrunden, sä torde i normalfallet delta alternativ leda till att bolagsupp-


 


Prop. 1980/81:146                                                   13

lösningen sker genom konkurs. Man kan emellertid också tänka sig att likvidationsbolaget inte avvecklas ulan hålls vid liv under en avsevärd tid. En sådan ordning är självfallet inte önskvärd. Jag kan alltså inte förorda detta alternativ.

Etl annat alternafiv är att som arbetsgruppen har föreslagit ersätta fatliglikvidalionen med en ordning som innebär en skyldighet för likvidator som finner att bolaget är på obestånd att försätta bolaget i konkurs. Likvidatorn skulle alltså i princip vara skyldig att agera så snart en kon­kursanledning kan föreligga.

För min del anser jag liksom konkurslagskommittén atl del kan ifråga­sättas om inte arbetsgruppens förslag går alltför långt. Den generella kon­kursplikt som följer av förslaget kommer att omfatta även fall då bolaget visseriigen har tillgångar som täcker likvidationskoslnaderna men samti­digt skulder som överstiger tillgångarna. Jag anser det viktigt att den nya ordningen i sådana fall inle lägger hinder i vägen för en smidig uppgörelse inom likvidationsförfarandets ram. F.n. förekommer det att bolagets fordringsägare i en ackordsliknande uppgörelse går med på att deras ford­ringar sätts ned. En sådan ordning torde i åtskilliga fall vara fördelaktigare för fordringsägarna än en konkurs. Den föreslagna generella konkursplik-len torde alltså kunna medföra försämringar för fordringsägarna utan att den är motiverad av andra skäl.

Jag kan på gmnd av det anförda inte förorda del av arbetsgruppen föreslagna alternativet.

Den naturligaste lösningen är enligt min mening att begränsa likvida­torns skyldighet alt försätta bolaget i konkurs till de situationer som täcks av de nuvarande bestämmelserna om fattiglikvidation, dvs. fall då bolagets lillgångar inte läcker likvidafionskostnaderna. Detla alternativ har ocksä förordats av konkurslagskommittén. Man kan på goda gmnder anta atl man med en sådan ordning skulle nå flertalet av de situationer där det typiskt sett finns anledning atl misstänka sådan brottslighet som det här är fråga om.

Jag vill särskilt betona atl man med den nu behandlade lösningen inte fråntar likvidatorn möjligheten att frivilligt försätta bolaget i konkurs i andra situationer. Vidare har både kronofogdemyndigheten och andra borgenärer möjlighet att under likvidationsförfarandets gång ansöka om bolagets försättande i konkurs.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså atl bestämmelserna om fatliglikvi­dation i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen upphävs och ersätts med en ordning som innebär att om likvidatorerna finner alt elt bolag är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna, så skall de ansöka om att bolaget försätts i konkurs.

I 91 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser som i huvudsak molsvarar bestämmelserna om fatliglikvidation i aktiebo­lagslagen. Enligt min mening saknas det anledning atl i detta sammanhang


 


Prop. 1980/81:146                                                    14

föreslå några ändringar i fräga om likvidalionsförtarandel för ekonomiska föreningar. Frågan om sådana ändringar bör anstå i avbidan på all ställning tas till en ny lagstiftning om ekonomiska föreningar (se prop. 1979/80:144 S.42).

Frågan om statsverkels kostnader för etl ökat antal konkurser i anled­ning av den nu föreslagna ändringen i aktiebolagslagen kommer jag all behandla i etl följande avsnitt (se avsnitt 2.7).

2.2 Kvalificerad revision i likvidationsboiag

Ett beslut att ell aktiebolag skall träda i likvidation innebär inte att revisorernas uppdrag upphör. Bestämmelserna i 10 kap. aktiebolagslagen om revisorer och revision gäller också under likvidationen. Vissa slörre bolag är skyldiga atl ha kvalificerad revision, dvs. en auktoriserad eller godkänd revisor. Enligt en nyligen beslutad ändring i 10 kap. 3 § aktiebo­lagslagen, som träder i kraft den 1 juli 1981 (se SFS 1980:1104), gäller vidare ell krav på kvalificerad revision om bolaget är i riskzonen på del sättet alt full täckning inte finns för bolagels registrerade aktiekapital (se prop. 1979/80:143 s. 88).

Arbetsgmppen föreslår nu att ett krav på kvalificerad revision införs även för bolag som är i likvidation.

Remissinstansernas inställning till förslaget är splittrad.

Jag har i prop. 1979/80:143 (s. 80) gjort del principuttalandel att kvalifi­cerad revisor på sikl bör krävas i alla aktiebolag (se också LU 1980/81:4 s. 34-36, rskr 39). Jag har för avsikt att återkomma i denna fråga sedan kravet på etl aktiekapital om 50000 kr. har slagit igenom. Under år 1981 kommer jag även all se till att underlag tas fram för en bedömning av lillgången på kvalificerade revisorer under kommande år. Frågan om infö­randel av kvalificerad revision i alla aktiebolag får sedan avgöras med beaktande av tillgången på kvalificerade revisorer i förhållande lill antalet aktiebolag.

Enligt min mening finns det anledning att i avbidan på denna större reform noga överväga om det verkligen är lämpligt alt nu göra ylterligare skärpningar av gällande bestämmelser om revision.

Enligt 1944 års aktiebolagslag upphörde revisorernas uppdrag när ell bolag trädde i likvidation och i deras ställe skulle bolagsstämman utse särskilda likvidationsrevisorer. Gällande aktiebolagslag utgår däremot från att det är lämpligast att de tidigare revisorerna, som kan antas vara väl insatta i bolagets förhållanden, fortsätter sin verksamhet under likvida­tionen (se prop. 1975:103 s. 507). Åven jag anser det mindre lämpligt med elt byte av revisorer i elt så sent sladium som när beslut om likvidafion fattas. Det kan också vara svårt för ett bolag i likvidation alt engagera en kvalificerad revisor.

Jag anser alltså att arbetsgruppens förslag om kvalificerad revision i


 


Prop. 1980/81:146                                                   15

likvidationsbolag inle bör genomföras utan all man bör avvakta att ett sådant krav införs i alla aktiebolag.

2.3 Det vanliga likvidationsförfarandet

Arbetsgruppen har i samband med sina överväganden i fråga om fattig­likvidationerna också lagt fram förslag till vissa ändringar i det vanliga likvidationsförfarandel.

Enligt arbetsgruppen är likvidatorerna skyldiga alt undersöka om ska­deståndstalan kan riktas mot bolagsledningen för tiden före likvidations-beslutet. Denna undersökningsplikt som nära överensstämmer med kon­kursförvaltarens skyldighet att pröva återvinningsmöjligheter behöver en­ligt arbetsgruppens mening inte lagfästas. Däremot anser arbetsgruppen det vara nödvändigt att reglera likvidators skyldighet alt anmäla vissa grövre brott i bolagets verksamhet som han upptäcker vid fullgörandet av sill uppdrag (jfr i fråga om konkursförvaltarens motsvarande skyldighet LU 1978/79:19 s. 83). I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen en bestäm­melse i 13 kap. 10 § aktiebolagslagen som innebär att om likvidatorerna finner skälig anledning misstänka att gäldenärsbrott eller annat brott som inte är ringa har förekommit i samband med bolagets verksamhet, så skall de ofördröjligen underrätta allmän åklagare därom och därvid ange grun­den för misstanken.

Arbetsgruppen föreslår vidare skärpta krav i fråga om likvidalors kvalifi­kationer. F.n. gäller samma kvalifikationskrav som för styrelseledamöter (13 kap. 7 § fjärde stycket jämfört med 8 kap. 4 § aktiebolagslagen). Arbetsgmppen föreslår all 13 kap. 7 § aktiebolagslagen kompletteras med en motsvarighet till bestämmelserna i 44 § konkurslagen (1921:225) om konkursförvaltare (se prop. 1978/79:105 s. 156 och 267). En likvidalor skall alltså enligt arbetsgruppens förslag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. I kravet på lämplighet ligger enligl arbetsgrup­pen att likvidatorn skall stå fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning, vilket innebär att till likvidator inte får utses personer ur den tidigare bolagsledningen.

Enligt 13 kap. 7 § aktiebolagslagen är det den bolagsstämma eller dom­stol som beslutar att ett bolag skall träda i likvidafion som samtidigt skall utse en eller flera likvidatorer. Arbetsgruppen föreslår att nämnda bestäm­melse ändras så atl det alltid är rätten som utser likvidator. Som skäl härför åberopar arbetsgruppen att de föreslagna kvalifikationskraven är så all­mänt hållna att del finns risk för att deras syften inte tillgodoses om rätten alt utse likvidator ligger kvar hos bolagsstämman.

För att tillgodose aktieägarnas önskemål i fråga om likvidator föreslår arbetsgmppen dessutom en bestämmelse om atl rätten kan förordna en av bolagsstämman utsedd medlikvidalor all med övriga likvidatorer delta i förvaltningen under likvidationen.


 


Prop. 1980/81:146                                                    16

För att ge likvidatorerna ett ekonomiskt incitament att försätta bolaget i konkurs förordar arbetsgruppen slutligen att 10 § förmånsrättslagen (1970:979) ändras så att likvidationskoslnaderna får samma förmånsrätt i en konkurs som konkursansökningskostnaderna.

Vid remissbehandlingen har arbetsgruppens förslag om underrättelse­skyldighet, kvalifikationskrav, rätt att utse likvidator och medlikvidalor samt förmånsrätt gett upphov till starkt delade meningar. Flertalet remiss­instanser har avstyrkt eller ställt sig tveksamma till förslagen.

Åven jag känner av flera skäl tveksamhet inför arbetsgruppens förslag.

Enligt min mening bör en bolagsupplösning genom likvidation enligt aktiebolagslagen liksom hittills vara en avvecklingsform som i princip ligger i aktieägarnas hand, även om likvidationen i vissa fall påtvingas bolaget. Flertalet likvidationer som det här är fråga om torde genomföras utan all fordringsägarna lider någon skada. Arbetsgruppen har inle heller påvisat alt den nuvarande ordningen har medfört några nackdelar av belydelse. Enligt min mening kan man med hänsyn härtill med fog ifråga­sälla behovel av etl likvidalionsförfarande som i stora drag stämmer över­ens med förfarandet i konkurs.

Jag har på grund av det anförda kommit till den slutsatsen alt arbetsgrup­pens förslag i fråga om del vanliga likvidationsförfarandel inle bör genom­föras. Jag förordar i stället att den nuvarande ordningen bibehålls.

Jag vill här också ta upp ett förslag om arkivering av ett likvidationsbo­lags bokföring. Arbetsgruppen föreslår en ny bestämmelse i 13 kap. 15 a § aktiebolagslagen om att likvidatorerna skall svara för att bolagets räken­skapsmaterial bevaras efter dess upplösning i enlighet med bestämmelser­na i 22 § bokföringslagen om arkivering, dvs, under minst tio år.

Förslagel har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissin­stanser.

För egen del anser jag att del saknas behov av den föreslagna bestäm­melsen, eftersom likvidatorerna torde ha en arkiveringsskyldighet av angi­vet innehåll redan enligt gällande beslämrnelser (se 8 kap. 6 § andra stycket och 13 kap. 7 § första stycket sisla meningen aktiebolagslagen). Jag kan alltså inte förorda att arbetsgruppens förslag genomförs.

2.4 Tingsrätts sammansättning i ärenden om likvidation

Enligt 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ären­delagen) är en underrätt vid sin handläggning av ärenden domför med en lagfaren domare. Vid den slutliga handläggningen av ett ärende skall rätten emellertid bestå av minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter, om ärendet är tvistigt, om det eljest finns särskild anledning till det eller om ärendet angår bl. a. nedsättning av etl bolags aktiekapital eller gmndfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förordnande eller enfledigande av likvidator eller tillstånd till


 


Prop. 1980/81:146                                                   17

försäljning av egendom under hkvidation eller lill fusion (se 6 § andra stycket 3 ärendelagen).

Enligt arbetsgmppen är ärenden om skyldighet alt träda i likvidation i de allra flesta fall av enkel beskaffenhet och avser oftast endast prövning av vissa formella kriterier. Vid en jämförelse av ärenden av denna enkla beskaffenhet med många andra mål och ärenden av kvalificerad beskaffen­het som får avgöras av endast en domare framstår det enligt arbetsgmp­pens mening som befogat att förenkla förfarandet. Arbetsgmppen föreslår att ärenden som avses i 6 § andra stycket 3 i fortsättningen handläggs av en lagfaren domare.

Arbetsgmppens förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Svea hovrätt anser dock att underlag för en ändring saknas i fråga om andra ärenden än förordnande eller entledigande av likvidator. Slockholms tingsrätt anser atl ensamdomare bör vara behörig även i tvistiga likvida­tionsärenden.

Enligt min mening saknas del anledning atl alltid ha en sammansättning med minst tre domare i likvidafionsärenden. Flertalet sådana ärenden är som arbetsgmppen framhåller av enkel beskaffenhet och avser en pröv­ning av formell karaktär. Om tvist uppkommer i ett likvidationsärende bör dock liksom i andra domstolsärenden tre domare delta i avgörandet.

Jag förordar alltså att ärendelagen ändras så alt likvidafionsärenden som inle är tvistiga får avgöras av en domare. Jag är däremot inte beredd att förorda en sådan ordning när det gäller de andra ärenden som anges i 6 § andra stycket 3, nämligen nedsättning av bolags aktiekapital eller gmnd­fond eller tillstånd lill vinstutdelning i bolag eller till fusion. Beträffande dessa ärenden bör nuvarande ordning bibehållas.

2.5 Inlösen av aktier i dotterbolag

Om ett moderbolag äger mer än 9/10 av aktierna i ett dotterbolag, har moderbolaget enligt 14 kap. 9 § aktiebolagslagen rätt att av de övriga aktieägarna i dotterbolaget lösa in återstående aklier. Dessa aktieägare har å sin sida rätl alt begära att moderbolaget löser in deras aktier. Tvister om rätt eller skyldighet lill inlösen och om lösenbeloppel prövas av skiljemän.

I normalfallet blir moderbolaget ägare till minoritetsaktierna genom att dessa överlämnas mot betalning av lösenbeloppet. Om aktierna inte över­lämnas, fullgörs betalningsskyldigheten genom att del fastställda lösenbe­loppel sätts ned hos länsslyrelsen. Moderbolaget kan också förvärva ägan­derätten lill aktierna innan lösenbeloppet är fastställt, om bolaget ställer säkerhet för kommande lösenbelopp.

Om ett aktiebrev inte har överlämnats inom elt år från det att moderbo­laget blev ägare till aktien, kan enligl 14 kap. 13 § andra stycket aktiebo­lagslagen dotterbolagets styrelse utfärda etl nytt aktiebrev, som är ställt till 2   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                   18

moderbolaget. I förarbetena nämns som exempel att aktiebrevet har för­kommit (se SOU 1971:15 s. 371 och prop. 1975:103 s. 539).

Värdepapperscentralen VPC AB har i en skrivelse fill justiliedeparte-mentet (se bilaga 3) föreslagit att 14 kap. 13 § andra stycket akfiebolagsla-gen ändras så atl elt nytt aktiebrev skall kunna utfärdas redan när moder­bolaget har blivit ägare fill aktien. Förslaget innebär alltså att ellårsliden slopas.

Den nuvarande ordningen får den konsekvensen atl en aktieägare som Iredskas eller förhåller sig passiv och inte lämnar in sina akliebrev till moderbolaget under elt helt år kan hindra moderbolaget att sälja eller pantsätta akfierna. Moderbolaget kan inle heller utöva rösträtt för aktierna på dotterbolagets stämma, eftersom moderbolaget inte kan föras in som ägare i akfieboken förtån nya aktiebrev har utfärdats.

Jag delar värdepapperscentralens uppfattning att dessa konsekvenser av nuvarande ordning är otillfredsställande. Ifrågavarande bestämmelse bör alltså ändras.

Enligt min mening är det mindre lämpligt att som värdepapperscentralen har föreslagit hell slopa ettårstiden. En sådan ordning kan länkas leda till att dotterbolagets styrelse närmasl i onödan belastas med all utfärda de nya akfiebrev som skall ersätta äldre brev. Minoritetsaktieägarna bör ges rimliga möjligheter att överlämna sina aktier fill moderbolaget, innan man tillgriper en så speciell ålgärd som att utfärda nya aktiebrev. Enligt min mening bör emellerfid en tid av en månad vara tillräcklig. Jag förordar alltså atl 14 kap. 13 § andra stycket aktiebolagslagen ändras så alt ett nytt aktiebrev far utfärdas, oin inte det gamla aktiebrevet har överlämnats inorn en månad från det moderbolaget blev ägare fill akfien.

2.6 Höjning av aktiekapitalet till 50000 kr

Genom lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag höjdes gränsen för minsta tillåtna akfiekapital från 5000 kr. till 50000 kr. Lagändringen trädde i kraft den 6 juni 1973. I övergångsbestämmelser föreskrevs sedermera alt den nya aktiekapitalsgränsen efter viss över­gångstid också skulle gälla för bolag som hade bildats före den 6 juni 1973.

Genom tillkomsten av den nya aktiebolagslagen (1975:1385) upphävdes 1944 års aktiebolagslag. Den nya aktiebolagslagen, som trädde i krafl den 1 januari 1977, innebär ingen ändring i fråga om aktiekapitalets storlek. I 4 § lagen (1975:1386) om införande av aktiebolagslagen (1975:1385) finns en erinran om de särskilda övergångsbestämmelser som gäller för aktiebolag bildade före den 6 juni 1973.

Enligt punkten 4 i dessa särskilda övergångsbestämmelser (senaste ly­delse 1977: 320) skall bolag, vars registrerade aktiekapital inte uppgår till 50000 kr. vid utgången av år 1981 och som då inte har trätt i likvidation eller försatts i konkurs, genom regislreringsmyndighetens försorg avföras


 


Prop. 1980/81:146                                                   19

ur aktiebolagsregistret. Genom denna åtgärd skall bolaget anses upplöst. I motsats fill vad som i allmänhet gäller i fråga om ändring av uppgifter i akliebolagsregislret skall uppgiften om att bolaget har avförts ur registret inte kungöras.

Den ökning av aktiekapitalet som behövs för atl en avregislrering skall undvikas får ske i vanlig ordning med tillämpning av aktiebolagslagens bestämmelser. Kapitalökning kan således först och främsl ske genom nyemission. Bolaget tillförs därvid medel genom alt nya aklier tecknas mot kapitaltillskott antingen kontant eller med apportegendom. Nyemission kan också genomföras pä så sätt alt en aktieägare kvittar bolagels fordran på tillskottsmedel med fordran som han har på bolaget. Nyemission beslu­tas av bolagsstämman eller, i vissa fall, av slyrelsen. Beslutet skall anmä­las för registrering inom sex månader från beslutet. Beslutet om nyemis­sion förfaller om registreringsmyndigheten genom lagakraflvunnet beslut vägrar registrering av beslutet eller avskriver anmälan. Aktiekapitalök­ningen sker i och med registreringen. Ökning av aktiekapitalet kan vidare ske utan samband med någol kapitaltillskott, dvs. genom fondemission. Fondemissionen sker genom överföring lill aktiekapitalet av disponibla vinstmedel, genom överföring från uppskrivningsfond och reservfond eller genom uppskrivning av anläggningstillgångar. Det är alltid bolagsstämman som skall fatta beslut om fondemission. Beslutet skall ulan dröjsmål anmä­las för registrering och får inte verkställas före registreringen. Aktiekapita­let anses, liksom vid nyemission, ökat i och med registreringen.

Om en nödvändig ökning av aktiekapitalet inte företas och bolagets registrerade aktiekapital vid utgången av år 1981 fortfarande är mindre än 50000 kr., kommer som nämnts bolaget automatiskt att avföras ur akliebo­lagsregislret och är därmed upplöst. När ett aktiebolag på detla sätt har avförts ur bolagsregistret inträder aktieägarna i bolagets ställe som part i alla de avtal som bolaget har slutit med tredje man. För bolagets förpliktel­ser i övrigt blir aktieägarna, styrelseledamöterna och verkställande direk­tören solidariskt ansvariga. Om bolaget enligt lag eller annan författning har varit skyldigt att vidta någon åtgärd eller lämna någon uppgift, skall denna skyldighet i stället fullgöras av slyrelsen. Del finns möjlighet för aktieägarna m.fl. att undgå det personliga gäldansvaret genom all under tiden den 1 oktober 1980-den 31 mars 1981 ansöka hos rätlen om tvångs­likvidalion av bolaget. Även en borgenär, som inle vill godta utbytet av gäldenär, har under samma tid rätt att få till stånd likvidation. Likvida­tionsansökningen skall behandlas av rätlen tidigast inom två och senast inom fyra månader. Om bolaget inte före avgörandet av ärendet visar atl dess aktiekapital uppgår till minst 50000 kr., skall ansökningen bifallas och rätten omedelbart underrätta regislreringsmyndigheten om beslutet (se punkten 3 i övergångsbestämmelserna).

Bestämmelserna om avregistrering av aktiebolag vid utgången av år 1981 kan enligt punkten 5 i övergångsbestämmelserna frivilligt tillämpas dess-


 


Prop. 1980/81:146                                                                 20

förinnan. En fömtsättning för detta är alt samtliga aktieägare och styrelse­ledamöter samt verkställande direktören begär avregislrering. Begäran måste ske före utgången av oktober 1981. Skälet för denna tidsfrist är atl en senare begäran kan sägas vara meningslös, eftersom bolaget likväl skall avregistreras vid utgången av år 1981. Till den frivilliga avregistreringen har knutils samma rältsföljder som gäller för den obligatoriska avregistre­ringen vid 1981 års utgång.

En begäran om frivillig avregistrering skall ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Avregistrering får ske tidigast en månad efter det atl kungörandet har sketl. Själva uppgiften om att bolaget har avförts ur registret skall däremot inte, liksom inte heller är fallet vid den obligato­riska avregistreringen, kungöras. Anledningen till atl en begäran om frivil­lig avregistrering skall kungöras är följande. Enligl 15 a § lagen (1966:454) om företagsinteckning har en innehavare av förelagsinleckning rätt till omedelbar betalning, om ell förelagsinlecknat aktiebolag upplöses enligl punkt 4 eller 5 av övergångsbestämmelserna eller om det måste antas alt en sådan upplösning kommer att ske. Genom regeln om att ansökan om frivillig avregistrering skall kungöras tillförsäkras inteckningsborgenärerna information om att en avregistrering är förestående och får skälig lid alt bevaka sin rätl. Nägon molsvarande regel om kungörelse har däremot inte införts då fråga är om den obligatoriska avregistrering som skall äga mm vid 1981 års utgång. Eftersom denna avregistrering skall ske i anslutning till en på förhand bestämd tidpunkt, har borgenärerna möjlighet att bevaka sina intressen i lid även utan en föregående kungörelse.

Bestämmelserna om personligt gäldansvar för aktieägare m.fl., liksom övergångsregleringen i övrigt, gör det möjligt för ägarna av ett rörelsedri­vande aktiebolag, som inte genomför erforderlig kapilalhöjning, alt efter upplösningen fortsätla rörelsen i annan förelagsform. Den civilrältsliga regleringen har kompletterats med lagen (1974:990) om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan före­lagsform, m. m. Innebörden av dessa skatterältsliga regler är atl elt mindre aktiebolags rörelse skall kunna övergå till annan företagsform utan nackde­lar ur beskattningssynpunkt.

Föreningen Auktoriserade revisorer FAR och Svenska Revisorsamfun­det SRS har i en skrivelse den 5 december 1980 till justitiedepartementet (se bilaga 4) tagit upp frågan om tidpunkten för höjningen av aktiekapitalet i bolag vars aktiekapital nu understiger 50000 kr. Organisationerna har i skrivelsen vänt sig mot övergångsbestämmelsen alt elt aktiebolag skall upplösas, om inte dess registrerade aktiekapital uppgår till minst 50000 kr. vid utgången av år 1981. För att rättsförluster skall undvikas bör enligl organisationerna genom en lagsliftningsälgärd slås fasl all rättsverkan av elt beslut om kapitalhöjning knyts till det faktum att beslutet före årsskiftet 1981—82 har anmälts hos regislreringsmyndigheten. Enligt organisationer­nas mening bör alltså en anmälan om höjning av aktiekapitalet lill minst


 


Prop. 1980/81:146                                                                 21

50000 kr. som har diarieförts hos regislreringsmyndigheten före den 31 december 1981 medföra att bolaget undgår att automatiskt upplösas, även om registreringen av kapitalökningen inte sker förrän under år 1982.

Som grund för sin framställning har organisationerna åberopat all det finns anledning att befara en stor anhopning av kapilalökningsärenden hos registreringsmyndigheten kort tid före utgången av år 1981 och att svårig­heter kan beräknas uppstå för myndigheten alt tillräckligt snabbt registrera de önskade aktiekapitalökningarna. Såsom övergångsbestämmelserna nu är utformade finns det därför risk för atl bolag mol sin vilja och trots ell beslut om kapitalökning kommer att bli avförda ur akliebolagsregislret. Självklart uppkommer härigenom onödiga olägenheter och koslnader som i många fall kan te sig förödande i förhållande lill den bedrivna verksamhe­ten. Organisationerna har vidare understrukit att det i rådande ekonomiska läge är av vikl för aktiebolagen att under så lång tid som möjligt under år 1981 kunna utnyttja möjligheten till fondemission för alt höja sitt akfiekapi­tal. Av belydelse i delta sammanhang är ocksä att aktiebolag som tillämpar bmtet räkenskapsår först under hösten håller bolagsstämma som kan be­sluta om ökning av aktiekapitalet. - Organisationerna har anmärkt att syftet med deras framställning torde kunna uppnås, även om slutdagen för ingivande av anmälningen om kapilalhöjning sätts någon kortare tid före utgången av år 1981.

Registreringsmyndighet för aktiebolag är patent- och regislreringsver-kel. F.n. finns del omkring 120000 aktiebolag, varav cirka 60000 har aktiekapital som understiger 50000 kr. Enligt vad jag har inhämtat från palentverket talar myckel för atl bolagen väntar så länge som möjligt innan de tar ställning till om aktiekapitalet skall höjas eller om bolaget skall upphöra som akfiebolag. Detla kommer alt få till följd en kraftig koncen­tration av registreringsärenden under senare delen av år 1981. Patentver­ket räknar med att denna ärendekoncenlration kan komma att leda till en förlängning av handläggningstiden för ett ärende om kapitalökning från nuvarande cirka fem veckor till fyra å fem månader.

För egen del vill jag anföra följande i frågan om obligatoriskt avförande ur akliebolagsregislret av vissa aktiebolag. Den nuvarande punkten 4 i övergångsbestämmelserna, enligt vilken ett aktiebolag vars registrerade aktiekapital inle uppgår till 50000 kr. vid utgången av år 1981 skall avföras ur akliebolagsregislret, är onekligen ur flera synpunkter praktiskt utfor­mad. Akliebolagsregistrels uppgift vid årsskiftet 1981/82 om storieken pä bolagets aktiekapital är sålunda helt avgörande för registreringsmyndighe­tens handlande i frågan om bolaget skall avföras ur registret eller inte. För den som berörs av att bolaget eventuellt avförs ur registret är det praktiskt att vid årsskiftet 1981/82 med säkerhet kunna konstatera om så kommer att ske. A andra sidan kan man enligt min mening inle bortse från den kritik som organisationerna har riktat mot punkten 4 i dess nuvarande lydelse. Jag delar således uppfattningen att det är klart otillfredsställande att nu


 


Prop. 1980/81:146                                                   22

existerande aktiebolags framlida bestånd kan komma atl bero på arbetsba-lansen hos registreringsmyndigheten under hösten 1981. Enligt min upp­fattning bör därför punkten 4 i övergångsbestämmelserna ändras. Ändring­en bör ges den innebörden att det automatiska upphörandet av ett aktiebo­lag undgås, om bolaget senast vid utgången av år 1981 lill registrerings­myndigheten har anmält atl beslut har fattats om aktiekapitalets ökning lill minst 50000 kr. samt detta beslut sedermera registreras.

Den av mig föreslagna ändringen av punkten 4 innebär atl man vid årsskiftet 1981/82 inte med full säkerhet kan säga vilka aktiebolag som på grund av bestämmelserna i ifrågavarande punkl skall avföras ur akliebo­lagsregislret. Det kan ju inte uteslutas att regislreringsmyndigheten ifråga om vissa aktiebolag efter årsskiftet 1981/82 vägrar registrering av beslut om kapitalökning som har anmälts till myndigheten före utgången av år 1981. Det blir alltså inte utan vidare möjligt för en iredje man atl påförhand bedöma när dessa bolag kommer atl upphöra. Som jag fidigare har nämnt i fråga om frivillig avregistrering enligl punkten 5 kan det emellertid vara av värjde för en bolagsborgenär atl han får information om alt en avregistre­ring är förestående. Som jag också lidigare har sagt har en innehavare av företagsinteckning rätt till omedelbar betalning, om ett förelagsinlecknat aktiebolag skall avregistreras enligl punkt 4 eller 5 av nu ifrågavarande övergångsbestämmelser. Om registreringsmyndigheten efter årsskiftet 1981/82 vägrar registrering av ett före årsskiftet anmält beslut om aktieka­pitalökning till minst 50000 kr., bör därför myndighetens beslut kungöras. Vidare bör det ifrågavarande bolaget inte avföras ur aktiebolagsregistret förrän en månad efter det att kungörandet har skett av den vägrade regi­streringen. Inget hindrar alt regislreringsmyndigheten, om den finner det lämpligt, redan i kungörelsen anger en bestämd dag då bolaget kommer atl avföras ur registret.

Det finns enligt min uppfattning ingen anledning alt anta att den föreslag­na ändringen av övergångsbestämmelserna i någon större utsträckning kommer atl fördröja avvecklingen av aktiebolag med lägre aktiekapital än 50000 kr. En viss fördröjning kan dock inträda i de, förmodligen ganska fåtaliga fall då ett aktiebolag före utgången av år 1981 har anmält beslut om kapitalökning men där hinder för registreringen senare visar sig föreligga. Jag vill i detta sammanhang erinra om handläggningsgången i ett regislre-ringsärende (se även 18 kap. 4 § aktiebolagslagen). Om hinder för registre­ringen föreligger, underrättas bolaget om hindret. Detta kan ske genom underhandskontakt eller genom ett formellt föreläggande atl inom viss lid som regislreringsmyndigheten bestämmer avge yttrande eller vidta rät­telse. Om bolaget underlåter att efterkomma ett formellt föreläggande, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Avger bolaget yttrande i anledning av föreläggandet men kvarstår det påtalade registreringshindret, skall ärendet prövas på nytt. Del kan därvid förekomma atl regislreringsmyndigheten antingen


 


Prop. 1980/81:146                                                   23

utfärdar ett nytt föreläggande eller vägrar registrering. Utfärdas ett nytt föreläggande, kan det i sin tur leda lill avskrivning.

Om elt formellt föreläggande utfärdas redan i början av handläggningen av elt ärende om kapitalökning och om något nytt föreläggande inte ges, ökar naturligtvis möjlighelen att förkorta handläggningstiden. Huruvida denna möjlighet bör utnyttjas torde få bedömas med hänsyn till vad som framkommer om bolagets avsikt och förmåga att fullfölja ärendei (jfr SOU 1971:15 s. 391). Vid denna bedömning bör enligt min mening regi.strerings-myndighelen beakla, om sökandens avsikt kan antas vara all endast för­dröja avvecklingen av elt bolag med lägre registrerat kapital än 50000 kr.

Den föreslagna lösningen föranleder inte någon ändring i lagen om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform, m. m.

2.7 Ikraftträdande m. m.

Arbetsgmppen menar att del är angelägel atl ålgärder i fråga om fatlig­likvidationerna vidtas snarast möjligt. Med hänsyn härtill anser arbets­gruppen att de föreslagna ändringarna i 13 kap. 15 § aktiebolagslagen bör träda i kraft före övriga ändringar, nämligen en vecka efter den dag då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Arbetsgruppen föreslår vidare en särskild övergångsbestämmelse av innebörd alt bestäm­melserna om fatliglikvidation inte får lillämpas efter ikraftträdandet av lagändringen även om likvidatorn har förordnals dessförinnan.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att fattiglikvi­dationerna avskaffas snarast möjligt. Som har framhållits vid remissbe­handlingen lalar emellertid praktiska och ekonomiska skäl för atl man inle avskaffar möjlighelen till fattiglikvidation förrän den 1 januari 1982. Då har övergångstiden för aktiebolag med ett mindre aktiekapital än 500(X) kr. gått ut och del länkbara antalet likvidations- och konkursförfaranden kommer alltså att minska. Jag förordar alltså att ikraftträ idedagen sätts till den I januari 1982. Vid samma tidpunkt bör även övriga behandlade lagändringar träda i kraft, ulom såvitt gäller höjningen av aktiekapitalet. Bestämmelser­na om fattiglikvidation bör fä tillämpas efter den I januari 1982 endast om anmälan lill rätten har gjorts dessförinnan.

Den i föregående avsnitt om höjning av aktiekapitalet föreslagna lag­ändringen bör träda i kraft två veckor efter det att lagen utkommit i Svensk författningssamling.

När det gäller kostnaderna för den nu föreslagna reformen bör beaktas att det övervägande antalet aktiebolag som f. n. upplöses genom fatliglikvi-dafion torde ha ett aktiekapital om endast 5000 kr. Det är därför sannolikl atl antalet fattiglikvidafioner i vilket fall som helst skulle ha minskat avsevärt efter den 1 januari 1982. Åtminstone på viss sikt måste det emellertid antas att avskaffandet av möjligheten till fattiglikvidation ökar


 


Prop. 1980/81:146                                                   24

trycket på konkursförfarandet. Det är dock inte möjligt att nu fömtsäga det anlal konkurser som blir en följd av den föreslagna lagändringen. Enligt aktuella uppgifter har antalet konkurser ökat redan under år 1980. Frågan om statsverkets koslnader för ett ökal anlal konkurser får las upp senare i anslutning lill behandlingen av budgeten för år 1982/83.

Arbetsgruppen ifrågasätter avslutningsvis om det med hänsyn till den snabba penningvärdeförändringen bör införas en ordning av innebörd att akfiekapitalel indexregleras genom en anknytning till basbelopp eller lik­nande. Denna tanke har vid remissbehandlingen utsatts för en omfattande kritik. Också jag vill uttala mig mol en sådan ordning. Systemet torde bl. a. kunna leda fill en betydande rättsosäkerhet och innebära ökade admini­strativa bekymmer för företagen och myndigheterna.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

2.    lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären­den,

3.    lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5'.

4   Specialmotivering

4.1    Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

8 kap. 15 §

För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till styrelseleda­mot, verkslällande direktör och suppleant saml till firmatecknare ävensom deras postadress och personnummer. För registrering skall även anmälas av vilka och hur bolagels firma tecknas.

Anmälan göres första gången när bolaget enligt 2 kap. 9§ anmäles för registrering och därefter genast efter del atl ändring inträffat i förhållande som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätl att göra anmälan tillkommer även den som anmälningen gäller.

Ändras bolagets postadress, skall bolaget genast anmäla del för registre­ring.

Varje år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till regislre­ringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets styrelsele­damöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare med upp-

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 25

gift om deras postadress och personummer. Förteckningen skall sändas in samtidigt med att en avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sänds in enligt II kap. 3§ andra stycket.

Ett aktiebolag är skyldigt att anmäla vissa förhållanden som rör bolaget fill patent- och registreringsverket. I fråga om bolagels ställföreträdare skall enligt 8 kap. 15 § anmälan göras om ställföreträdarens namn, post­adress och personummer. Uppgiftema skall tas in i aktiebolagsregistret.

Den 1 juli 1981 träder vissa ändringar i aktiebolagslagen i kraft (prop. 1979/80:143, LU 1980/81:4, rskr 1980/81:39, SFS 1980:1104). Bl.a. införs regler om att etl akfiebolag senast en månad efter den ordinarie bolags­stämman lill regislreringsmyndigheten skall sända in en aktuell förteckning över bolagels styrelseledamöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare med uppgift om deras postadress och personnummer (8 kap. 15 § fjärde stycket). En motsvarande uppgiftsskyldighet införs beträffande bolagets revisorer (10 kap. 15§). Uppgifterna i förteckningarna skall inte registreras i aktiebolagsregistret. Om uppgiftsskyIdighelen inte fullgörs kan registreringsmyndigheten förelägga och döma ut vite enligt 19 kap. 2 §.

Senast en månad efter det att resultaträkningen och balansräkningen har blivit fastställda vid ordinarie bolagsstämma skall enligt 11 kap. 3 § andra stycket en avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sändas in lill regislreringsmyndigheten. I prop. 1979/80: 143, där den nyss berörda skyldigheten atl sända in en förteckning över bolagets ställföreträdare m. m. logs upp till behandling, anfördes (s. 178) atl bolaget kunde fullgöra skyldigheten genom att foga den aktuella förteckningen till årsredovisning­en.

Patent- och registreringsverket har framhållit alt del för att underlätta verkets handläggning är av största vikt alt verkel på en gång får tillgång till årsredovisningen, revisionsberättelsen och de berörda förteckningarna. För atl detta säkert skall bli fallet bör del finnas en särskild författningsbe­stämmelse härom.

Jag ansluter mig till vad palentverket har anfört. 8 kap. 15 § Qärde stycket och 10 kap. 15 § andra stycket har justerats så att det klart framgår alt aktiebolag skall sända in ifrågavarande förteckningar till regislrerings­myndigheten samtidigt med atl avskrifterna av årsredovisning och revi­sionsberättelse sänds in. I denna fråga har jag samrått med chefen för handelsdepertemenlet.

10 kap. 15 §

För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till revisor samt dennes postadress och personnummer. Bestämmelserna i 8 kap. 15 § andra stycket skall härvid lillämpas.

Varje år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget lill registre­ringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagels revisorer med uppgift om deras postadress och personnummer. Förteckningen skall sändas in samtidigt med att en avskrift av årsredovisningen och revisions­berättelsen sänds in enligt II kap. 3§ andra stycket.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 26

Ändringen har behandlats vid 8 kap. 15 §.

13 kap. 15 §

När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan enligl 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen äger molsvarande tillämpning.

Om likvidatorerna finner att bolaget är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna, skaU de ansöka om att bolaget försätts i konkurs.

Paragrafen innehåller regler för upplösning av bolag.

Tredje stycket innehåller f. n. bestämmelser om fattiglikvidation. De nya bestämmelserna i detta stycke har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).

De nya bestämmelserna innebär att fatliglikvidationerna avskaffas och ersätts med en ordning av innebörd atl bolagets upplösning i motsvarande fall sker genom konkurs. Likvidatorerna har alltså en skyldighet att agera för atl få bolaget försatt i konkurs, om tillgångarna inte täcker likvidations­kostnaderna.

Enligl konkurslagens bestämmelser utgör obestånd den enda grunden för konkurs. Prövningen av frågan om en gäldenär är på obestånd eller inle sker genom en samlad bedömning av gäldenärens förmögenhelsställning och möjligheter atl i rätt tid betala sina skulder. När det gäller elt bolag som enligt den nuvarande ordningen omfattas av reglerna om fattiglikvida­tion måsle man räkna med att bolaget nästan alltid är på obestånd. Likvi-dafionsbeslutet innebär atl bolaget skall avvecklas och skulderna betalas oavsett om de har förfallit till betalning eller inte. De beräknade likvida­tionskostnaderna kan i praktiken oftast behandlas som förfallna skulder.

En gäldenär som är på obstånd skall på egen ansökan försättas i kon­kurs. Eftersom likvidatorerna under likvidationen är i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, bör deras uppgift om atl bolaget är på obestånd godtas.

13 kap. 18 §

Om någon anmälan rörande bolaget ej kommit in till registreringsmyn­digheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligl sätt undersöka huruvida bolaget upphört med sin verksamhel. Vinnes ej upplysning all bolaget fortfarande består, skall del avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av likvidationsåtgärd, skall på ansö­kan av den vars rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten. Kallelse till första bolagsstämman skall ske enligt 16§.

Ändringen innebär att den nuvarande fjärde meningen har utgått ("Om ej fall som avses i 15 § Iredje stycket föreligger, skall likvidationen genom­föras."). Vid avskaffandet av fatliglikvidationerna har hänvisningen fill 13 kap. 15 § Iredje stycket framstått som obehövlig och därför slopats.


 


Prop. 1980/81:146                                                   27

14 kap. 11 §

Prövas tvist om inlösen enligt 9 § av skiljemän och är det ostridigl mellan parterna att lösningsrätt föreligger eiler förklaras i skiljedom atl sådan rätt är för handen utan all lösenbeloppel samlidigl faslställes, är aktieägarna skyldiga att lill moderbolaget överlämna sina akfiebrev med påskrift om överlåtelse, om moderbolaget ställer av skiljemännen godkänd säkerhet för kommande lösenbelopp jämte ränta.

Akfieägarna har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för liden från det säkerhet ställts fill dess lösenbeloppet förfaller till betalning.

Ändringen innebär alt orden "betalar fastställt lösenbelopp" i första stycket har tagits bort eftersom de har ansetts onödiga (jfr lagrådets och föredragande statsrådets uttalanden vid den nya aktiebolagslagens till­komst, prop. 1975:103 s. 778 och 788).

14 kap. 12 §

Har fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare ulan alt denne överläm­nat sina aktiebrev, skall moderbolaget utan dröjsmål nedsätta lösenbelop­pet enligt lagen (1927: 56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Där­vid får förbehåll om rätt atl återtaga del nedsatta beloppet ej göras.

Ändringen är föranledd av att den ifrågavarande lagens rubrik har änd­rats (prop. 1979/80:119, LU 1980/81: 1, rskr 1980/81:139, SFS 1981:130).

14 kap. 13 §

Har säkerhet ställts enligl 11 § eller nedsättning skett enligt 12 §, är moderbolaget ägare lill aktierna. Innan akliebreven överlämnats lill mo­derbolaget medför breven i sådant fall endast rätl för innehavaren alt mot överlämnande av breven till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut lösenbe­loppet jämte ränta.

Har aktiebrev ej överlämnats inom en månad från det moderbolaget blivit ägare fill aktien, kan nytt till moderbolaget ställt akliebrev utfärdas. Det nya aktiebrevel skall innehålla uppgift att det ersätter äldre brev. Överlämnas därefter del äldre aktiebrevet lill moderbolaget, skall brevet överlämnas fill dotterbolaget för att makuleras.

Den nu föreslagna ändringen innebär alt den nuvarande ettårstiden i andra stycket ersätls med en tid av en månad. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

I prop. 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m. m. har föreslagits atl ordet "överexekutor" i paragrafens första stycke skall bytas ut mot "länsstyrelsen".

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. 13 kap. 15 § tredje stycket i dess äldre lydelse tillämpas dock, om anmälan till rätten har gjorts före utgången av år 1981.

Övergångsbestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).


 


Prop. 1980/81:146                                                             28

4.2      Förslaget till lag om ändring i lagen om handläggning av domstolsären­
den

Ändringen i 6 § andra stycket 3 innebär atl likvidafionsärenden som inle är tvistiga kan avgöras av en lagfaren domare. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

4.3      Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen (1944:705) om
aktiebolag

Ändringen i punkten 4 har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Ändringen i punkten 5 är redaktionell.

5   Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1.    lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

2.    lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

3.  lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om
aktiebolag.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1980/81:146                                                   29

Bilaga I

Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen

BRA PM 1980:1

Förord

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har av regeringen i december 1977 fått i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen mol organiserad och ekono­misk brottslighet. Rådet har i enlighet med uppdraget för översynsarbetet bildat en styrgrupp och särskilda arbetsgmpper. En av arbetsgrupperna har prövat möjligheterna att lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen.

Styrgmppen består numera av rikspolischefen Holger Romander, ordfö­rande, f, d. riksdagsledamoten Barbro Engman-Nordin, rättschefen Bo Broomé, riksdagsledamoten Stig Josefson, riksdagsledamoten Joakim Ol­len, riksdagsledamoten Hans Pettersson i Helsingborg, avdelningschefen Kurt Sjöström och kanslichefen Karin Westerberg. Gruppens sekreterare är juris doktorn Dag Victor.

Den särskilda arbetsgruppen har i sin senasle sammansättning bestått av kanslichefen i brottsförebyggande rådet Bo Svensson, ordförande, aukto­riserade revisorn Bengt Bångslad, länsrådet Anders Thornell och rådman­nen Arne Wilhelmsson, Gruppens sekreterare har varil hovrättsfiskalen Britt Björneke.

Arbetsgruppen har i denna promemoria utarbetat vissa förslag till änd­ringar i aktiebolagslagens bestämmelser om likvidationsförfarandel, m. m. På en punkt har ledamoten Bångstad avgetl reservation. Styrgruppen har anslutit sig till arbetsgruppens förslag. Reservation har dock avgelts av ledamoten Ollen.

Stockholm i febmari 1980


 


Prop. 1980/81:146                                                              30

Innehåll

Sammanfattning ...............................................................

Förfaltningsförslag   .........................................................

1   Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)           

2   Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)           

3   Förslag till lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden  

4   Förslag till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (1975:1387)         

 

1   Inledning  .....................................................................

2   Aktiebolagslagen   .......................................................

 

2.1    Upplösning av bolag   .............................................

2.2    Likvidation...............................................................

 

2.2.1     Likvidationsgrunderna  ...................................

2.2.2     Förfarandet på bolagsstämman .....................

2.2.3     Förfarandet hos rätten....................................

2.2.4     Bolagsorganen under likvidationen   ..............

2.2.5     Genomförandet av likvidationen......................

2.2.6     Likvidationens avslutande och bolagets upplösning ...

2.3 Upplösning av 5000-kronorsbolag   ........................

3   Skattelagsfiflningen ......................................................

4   Konkurs och ackord   ....................................................

 

4.1    Konkursgrunder  ....................................................

4.2    Konkursförvaltning m.m...........................................

4.3    Ackordslagen   ........................................................

 

5   Gäldenärsbrotten .........................................................

6   Nordisk räll   .................................................................

7   Utredningsförslag   .......................................................

 

7.1    Inledning.................................................................

7.2    Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten atl idka näring  

 

7.2.1    Remissutfallet..................................................

7.2.2    Lagrådsremissen.............................................

7.3 BRÅ PM (1979:5) Akfiebolagslagen - förstärkt skydd fördel

bundna kapitalel, m.m.............................................

7.3.1 Remissutfallet.................................................

8 Missbruk av likvidalionsinsiilulel

8.1    Inledning.................................................................

8.2    Uppgifter från myndigheler.....................................

8.3    Uppgifter från likvidationsakter   ............................

8.4    Uppgifter i litteraturen   ..........................................

9 Vissa statistiska uppgifter   ..........................................

10   Allmänna överväganden ..............................................

11   Brottsutredningen.........................................................

12   Likvidators kvalifikationer   ...........................................

13   Utseende av likvidator  ................................................

14   Anlalel likvidatorer ........................................................

15   Faltiglikvidalion..............................................................

16   Bokföringen...................................................................

17   Likvidators ansvar   ......................................................

18   Revision   ......................................................................

19   Övergångsbestämmelserna   .......................................


 


Prop. 1980/81:146                                                   31

20   Domförhetsreglerna   .......................................

21   Avslutning......................................................

Bilagor ..............................................................

I       Reservation inom arbetsgruppen   ......................

II     Reservation inom styrgmppen   ..........................


 


Prop. 1980/81:146                                                             32

Sammanfattning

Under senare år har del kommit en ström av rapporter om att aktiebolag används för ekonomisk brottslighet. Inom ramen för den översyn av lag­stiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet som f. n. företas av brottsförebyggande rådet, har upprättals en särskild arbetsgrupp med upp­gift att pröva möjligheterna att lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen.

Aktiebolaget är den i särklass mest utnyttjade associationsformen för företagsamheten i vårt land. Grunden för dess popularitet är att aktieägar­na inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat till vad de betalat för sina aklier. Men friheten från personligt betalningsansvar kan locka lill missbruk. Lagstiftaren har genom regler bl. a. om skydd för det bundna kapitalet sökt förebygga all aktiebolagsfor­men utnyttjas för brottslig verksamhet. Rapporter under senare lid har emellertid visat atl aktiebolag trots detta utnyttjats som instrument för ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen har mol denna bakgrund lagt fram förslag om ändringar i aktiebolagslagsliflningen i syfte att ytteriigare före­bygga missbruk av aktiebolagsformen (PM 1979:5 Aktiebolagslagen -förstärkt skydd för del bundna kapitalet, m. m.). Förslagen övervägs nu inom justitiedepartementet med sikte pä en lagrådsremiss våren 1980.

Uppgifterna om missbruk av aktiebolagsformen har bl.a. gällt konkurs. Statsmakterna har också under senare tid vidtagit åtgärder för atl förebyg­ga sådant missbruk. Sålunda har institutet fattigkonkurs (185 § konkursla­gen i dess lydelse 1977: 675) avskaffats med verkan fr. o. m. den I januari 1980 (SFS 1979: 340). Reformen innebär bl. a. att förvaltare i fortsättningen skall förordnas i alla konkurser. Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om del finns återvinningsmöjligheler och om gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott. Han har även anmälnings­plikt beträffande misstanke om gäldenärsbrott och vissa andra grövre brott.

Man måste räkna med atl 1979 års konkursreform kommer att leda till ökade risker för atl bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385; ABL) om likvidation utnyttjas för atl dölja ekonomisk kriminalitet. Exempel på att sådant missbruk förekommer redan i dag har också visats. Samtidigt förtjänar det att påpekas all flertalet frivilliga likvidationer betingas av sunda affärsmässiga skäl. En reform av likvidationsinslitulel i syfte alt förebygga ekonomisk kriminalitet måste därför ske på ett sådant sätt alt näringslivets legitima behov av att kunna sätta punkt för en affärsverksam­het kan tillgodoses.

Med de utgångspunkter arbetsgruppen har för sitt arbete framstår del emellertid som nära nog självklart alt kräva alt i varje likvidation skall utredas humvida del finns skälig anledning antaga att gäldenärsbrott före­kommit i bolagels verksamhet före likvidationsbeslulet. Till utrednings-plikten bör kopplas en skyldighet för likvidator atl anmäla misstankar om gäldenärsbrott och annan grövre brottslighet som han uppmärksammar vid fullgörandet av sitt uppdrag.

För att kunna ta ställning till om brott förekommit i bolagets verksamhet krävs juridisk kompelens. En likvidation innebär avveckling av bolagets verksamhet, något som kan innefatta många svåra överväganden. Arbets­gruppen finner del naturligt att kräva alt likvidalor skall uppfylla de kvalifi­kationskrav som uppställs i den nya konkurslagstiftningen beträffande konkursförvaltare. En likvidalor bör sålunda ha den särskilda insikt och


 


Prop. 1980/81:146                                                   33

erfarenhel som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende saml även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Gällande rätt fillåter att i småbolag där aktieägarkrels och bolagsledning är identiska bolagsstämman/ägaren beslutar om likvidation och förordnar alt styrelsen/ägaren skall avgå och ersättas av likvidatorn/ägaren. Med de krav på brottsutredning i likvidation som arbetsgmppen framför bör i den nyssnämnda föreskriften om att likvidalor skall vara lämplig för uppdraget ligga atl han i princip skall stå fri i förhållande till den tidigare bolagsled­ningen.

De kvalifikafionskrav som sålunda förordas är allmänt hållna och risk finns alt bestämmelsens syfte förfelas om rätten att utse likvidator ligger kvar på bolagsstämman. Likvidalor skall dessutom enligt förslaget åtnjuta borgenärernas förtroende, något som inte rimligen bör prövas av bolags-slämman/gäldenären. Det framstår enligt arbetsgruppen som närmasl ofrånkomligt att föreskriva atl likvidalor alltid skall utses av rätten. Ar­betsgmppen öppnar emellertid möjlighet för aktieägarna att få medlikvida­lor utsedd.

Arbetsgmppen anser att avskaffandet av institutet fattigkonkurs måsle medföra atl bestämmelserna om fatliglikvidation ses över. Redan det nära sambandet mellan instituten mofiverar en sådan översyn. Till detta kom­mer att konkursreformen får antas öka intresset hos mindre seriösa perso­ner all utnyttja bestämmelserna om fatliglikvidation i brottsligt syfte. Arbetsgmppen föreslår atl fattiglikvidationerna avskaffas. Det är i själva verket en av huvudpunkterna i arbelsgmppens förslag.

Arbetsgmppen föreslår vidare bl.a. bestämmelser om arkivering av bolagels bokföring under tio år från upplösningen samt att bolag i likvida­tion skall ha revisor som är auktoriserad eller godkänd.

Arbetsgmppen har med promemorian 1979:5 Aktiebolagslagen - för­stärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m. och denna promemoria lagt fram en rad förslag på akliebolagsrättens område. I ett avslutande kapitel anger gruppen hur den själv prioriterar sina förslag och pekar pä vissa aktiebolagsrältsliga frågor som bör övervägas i framtiden.

3   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                              34

Författningsförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom förordnas i fråga om aktiebolagslagen (1975: 1385)

dels att 10 kap. 3 och 6 §§ samt 13 kap. 7, 10, 15 och 18 §§ skall ha nedan

angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 kap. 15a§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

10 kap.

3 §

Uppgår bolagets bundna egna kapital fill minst en miljon kronor, skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor.

Minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revi­sor om

1.    tillgångarnas nettovärde enligt fastställda balansräkningar för de två
senaste räkenskapsåren överstiger etl gränsbelopp som motsvarar I 000
gånger del enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämda basbe­
loppet för den sista månaden av respektive räkenskapsår,

2.    antalet anställda hos bolaget under de två senasle räkenskapsåren i medeltal överstigit 200, eller

3.    bolagets akfier eller skuldebrev är noterade på fondbörs eller på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan i fråga om visst bolag, beträffande vilket de i andra stycket 1 eller 2 angivna omstän­digheterna föreligger, förordna alt bolagt får utse viss godkänd revisor i stället för auktoriserad revisor. Sådanl beslul är giltigt i högst fem år.

Vad i andra och Iredje styckena föreskrives gäller även för moderbolag i en koncern om nettovärdet av koncernföretagens lillgångar enligt fast­ställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren över­sfiger det gränsbelopp som anges i andra stycket eller om antalet anställda vid koncernföretagen under nämnda tid i medeltal överstiger 200.

I annat bolag än som avses i första, andra och Qärde styckena skall auktoriserad revisor eller godkänd revisor utses, om ägare till en tiondel av samtliga aktier begär det vid bolagsstämma, där revisorsval skall ske.

Minst en av bolagsstämman ut­sedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor om

1J enligt senast fastställda ba­lansräkning full täckning ej flnns för bolagets registrerade aktiekapi­tal, eller

2. bolaget är i likvidation.

' Lydelse enl BRÅ-PM 1979:5.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 35

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6         §

På anmälan skall länsstyrelsen förordna behörig revisor

1.    när auktoriserad revisor eller  1. när auktoriserad revisor eller
godkänd revisor ej är utsedd enligt     godkänd revisor ej är utsedd enligt
3 § första-tjärde styckena,                   3 § första-fjärde eller sjätte styck­
ena,

2.    när revisor är obehörig enligt 2§ första stycket eller 4§ första eller andra stycket, eller

3.    när bestämmelse i bolagsordningen om antalet revisorer eller om revisors behörighet åsidosatts.

Anmälan enligt första stycket kan göras av envar. Styrelsen är skyldig göra anmälan, om ej rättelse ulan dröjsmål sker genom den som utser revisor.

Har bolagsstämman underlåtit att på begäran enligt 3 § femte stycket utse auktoriserad eller godkänd revisor och aktieägare inom en månad från stämman gör framställning till länsstyrelsen, skall denna förordna sådan revisor.

Förordnande enligt denna paragraf skall meddelas efter bolagets höran­de och avse lid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd. Vid förordnande enligt första stycket 2 skall länsslyrelsen entlediga den obehörige revisorn.

13 kap.

7 §'

Bolagsstämma    eUer    domstol. När bolagsstämman fattat beslut

som fattar beslut att bolaget skall om likvidation skall bolaget genast
träda i likvidation, skaU samtidigt ansöka om och rätten utan dröjs-
utse en eller flera likvidatorer. I bo- mål utse en eller flera likvidatorer.
lagsordningen kan föreskrivas att På begäran av bolagsstämman kan
därjämte en eller flera likvidatorer rätten därjämte förordna en av bo­
skall tillsättas i annan ordning. lagsslämman utsedd likvidator att
Likvidator träder i styrelsens och med övriga likvidatorer deltaga i
verkställande direktörs ställe och förvaltningen under likvidationen,
har i uppgift att genomföra likvida- om det kan ske utan olägenhet,
tionen.
                                         Detsamma gäller om i bolagsord-

ningen föreskrivits alt en eller flera likvidatorer skall tillsättas i annan ordning. Domstol som fattar beslut att bolaget skall träda i likvidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Likvidator träder i sty­relsens och verkställande direktörs ställe och har i uppgift att genomfö­ra likvidationen.

Saknar aktiebolag, som trätt i likvidation, till registret anmäld behörig likvidator, skall rätlen förordna en eller flera likvidatorer efter anmälan av registreringsmyndigheten eller ansökan av aktieägare, borgenär eller an­nan vars rätt kan vara beroende av atl någon finnes som kan företräda bolaget.

' Senasle lydelse 1977:1092.


 


Prop. 1980/81:146

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


36


 


Likvidatorema skall genast an­mäla likvidationsbeslutet för regist­rering.


Likvidator skall ha den särskilda insikt och erjarenhet som uppdra­get kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol får ej vara lik­vidator.

Likvidatorerna skall genast för registrering anmäla beslut om likvi­dation och förordnande av likvida­tor.


Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseledamöter äger motsvarande tillämpning på likvidator. i den mån ej annat följer av detta kapitel.

Uppdrag alt vara revisor upphör icke genom att bolaget träder i likvida­tion. Bestämmelserna i 10 kap. äger tillämpning under likvidation.

Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande huruvida enligt revisorer­nas mening likvidation onödigt fördröjes.

10 §' Likvidatorerna skall genast söka kallelse på bolagets okända borgenä­rer.

Om likvidatorerna finner skälig anledning att misstänka att gälde­närsbrott eller annat brott som inle är ringa har förekommit i samband med bolagets verksamhet skall de ofördröjligen underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken.

15 §

När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Ulan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av samtliga aklier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan enligt 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen äger molsvarande tillämpning.


Om bolag i likvidation ej har till­gångar som täcker likvidations-kostnaderna, skall rätten på anmä­lan av likvidatorerna förklara atl likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst. När sådan förklaring meddelas, äger 8—14 §§ ej tdlämpning. Tillgångarna skall efter rättens förordnande  tillfalla


Likvida tor som finner atl bolaget är på obestånd skall hos rätten an­söka alt bolaget försätts i konkurs.


Senaste lydelse 1977: 1092.


 


Prop. 1980/81:146

Nuvarande lydelse

allmänna arvsfonden. Rätten skaU för registrering underrätta registre­ringsmyndigheten om förklaringen.


Föreslagen lydelse


31


I5a§

Likvidatorerna skall sörja för atl bolagels räkenskapsmaterial be­varas efter dess upplösning i enlig­het med bestämmelserna i 22 § bok­föringslagen (1976:125) om arkive­ring.

18


Om någon anmälan rörande bola­get ej kommit in till regislrerings­myndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligt sätl undersöka humvida bolaget upp­hört med sin verksamhet. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande består, skall det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkom­mer därefter behov av likvidations­åtgärd, skall på ansökan av den vars rätl därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten. Om ej fall som avses i 15 § tredje stycket föreligger, skall likvida­tionen genomföras. Kallelse till första bolagsstämma skall ske en­ligt 16 §.


Om någon anmälan rörande bola­get ej kommit in till regislrerings­myndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligl sätt undersöka humvida bolaget upp­hört med sin verksamhel. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande beslår, skall det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkom­mer därefter behov av likvidafions-ålgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten och likvidationen genomföras. Kal­lelse till första bolagsstämma skall ske enligl 16§.


övergångsbestämmelser

Denna lag träder i krafl, såvitt avser 13 kap. 15 § en vecka efter den dag. då lagen enligl därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1981.

Likvidation genomföres enligt äldre bestämmelser, om likvidator utsetts före utgången av år 1980. Bestämmelserna i 13 kap. 15 § i sin äldre lydelse får dock ej tillämpas sedan paragrafen i sin nya lydelse har trätt i kraft.


 


Prop. 1980/81:146


38


2   Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom förordnas att 10 § förmänsrättslagen (1970:979)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


10 §

Allmän förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för gäldenärens försällande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskoslnad. när gäldenären avlidit före konkursbeslulet.


arvode och kostnadsersättning fill god man enligt ackordslagen (1970:874), tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921:225) eller förordnad boutred­ningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan kon­kursansökningen gjordes eller där­efter,

kostnad för särskild ålgärd som under nämnda tid vidtagits med gode mannens eller fillsynsman-nens godkännande eller av boutred­ningsmannen och uppenbart varil lill borgenärernas bästa, allt i den mån beloppet med hänsyn till om­ständigheterna är skäligt.


arvode och kostnadsersättning till god man enligl ackordslagen (1970:874), tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921:225), likvidator enligt aktie­bolagslagen (1975:1385) eller för­ordnad boutredningsman, om ford­ringen belöper på tid inom sex må­nader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagils med gode mannens eller tillsynsman­nens godkännande eller av likvida­torn eller boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenäremas bästa, allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

'Omtryckt 1975: 1248.


 


Prop. 1980/81:146                                                             39

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden

Härigenom förordnas att 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av dom­stolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6§'

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren doma­re, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten hava den sammansättning som anges i iredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1.    samtycke till hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken eller lill ålgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall.

2.    talan mot överförmyndares beslut,

3.    nedsättning av bolags aktie­kapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förordnande eller entle­digande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion.

4.    förvaltning av stiftelse eller

5.    tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätlen bestå av en lagfaren domare och nämnd, när ärendei skall prövas enligt giftermålsbalken eller föräldi-a-balken, samt eljest av minst tre och högsl fyra lagfarna domare. Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken molsvaran­de tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981

' Senaste lydelse 1973; 1155.


 


Prop. 1980/81:146                                                              40

4   Förslag till

Förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (1975:1387)

Härigenom förordnas att 20 § akliebolagsförordningen (1975: 1387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

20 §'
Anmälan för registrering enligt 13
    Anmälan för registrering enligt 13

kap. 7 § tredje slyckel aktiebolags- kap. 7 fjärde stycket aktiebolags­
lagen (1975:1385) av likvidations- lagen (1975:1385) av likvidations­
beslutet skall ange
                      beslut skall ange

1.    dagen när likvidationen skall inträda, om beslutet inte haromedelbar verkan,

2.    fullständigt namn, personnummer, medborgarskap, hemvist och postadress beträffande likvidator, suppleant för likvidator samt firmateck­nare,

3.    hur bolagets firma tecknas under likvidationen.

Vid anmälan skall ges in avskrift Vid anmälan skall ges in

av bolagsstämmans protokoll eller    I. i Jalt .som avses i 13 kap. I §

rättens förordnande.                    aktiebolagslagen (1975:1385),  bo-

lagsstämmans protokoll och  rät­lens förordnande av likvidator,

2. ifall som avses i 13 kap. 2-4 §§ aktiebolagslagen, rättens beslut om likvidation och förordnande av likvidator.

Denna förordning träder i krafl den 1 januari 1981.

' Senaste lydelse 1977: 1191.


 


Prop. 1980/81:146                                                            41

1    Inledning

Aktiebolaget är den i särklass mest utnyttjade associationsformen för företagssamheten i vårt land. Gmnden för dess popularitet är att aktieägar­na inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat lill vad de betalat för sina aktier. Men friheten från personligt betalningsanvar kan locka lill missbruk. Lagstiftaren har genom regler bl. a. om skydd för det bundna kapitalet sökt förebygga att aktiebolagsfor­men utnyttjas för brottslig verksamhet. Rapporter under senare tid har emellertid visat att akfiebolag trots detta utnyttjats som instrument för ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen har mot denna bakgrund lagt fram förslag om ändringar i aktiebolagslagstiftningen i syfte att ytteriigare före­bygga missbruk av aktiebolagsformen (PM 1979:5 Aktiebolagslagen -förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m.). Förslagen övervägs nu inom juslitiedepartementet med sikte pä en lagrådsremiss våren 1980.

Uppgifterna om missbmk av aktiebolagsformen har bl. a. gällt konkurs. Statsmakterna har också under senare tid vidtagit åtgärder för atl förebyg­ga sådant missbmk. Sålunda har institutet fattigkonkurs (185 § konkursla­gen i dess lydelse 1977:675) avskaffats med verkan fr.o. m. den 1 januari 1980 (SFS 1979: 340). Det innebär bl. a. att förvaltare i fortsättningen skall förordnas i alla konkurser. Han skall utreda orsakerna lill obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheler och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Han har även anmälningsplikt beträffande misstanke om gäldenärsbrott och vissa andra grövre brott.

Inom akliebolagsrätten finns elt institut som liknar fatligkonkurs. I 13 kap. 15 § Iredje stycket aktiebolagslagen (1975: 1385: ABL) föreskrivs sålunda att om bolag i likvidation inle har tillgångar som täcker likvida­tionskostnaderna, rätten skall pä anmälan av likvidatorerna förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst (s. k. fatliglikvida­tion). Någon utredning huruvida gäldenärsbrotlslighel föregått likvida­tionen föreskrivs inte.

Uppenbarligen bör avskaffandet av institutet fattigkonkurs medföra all bestämmelserna om fatliglikvidation ses över. Redan det nära sambandet mellan instituten motiverar en sådan översyn. Till detta kommer att kon­kursreformen får antas öka intresset hos mindre seriösa personer all ut­nyttja bestämmelserna om fattiglikvidation i brottsligt syfte. Mol denna bakgrund har arbetsgruppen funnit det angeläget att ta upp lill övervä­gande frågan om avskaffande av institutet fatliglikvidation. I samband härmed har arbetsgruppen övervägt också vissa ändringar i det ordinarie likvidationsförfarandet i syfte att förhindra missbruk av likvidalionsinstitu-tet.

2   Aktiebolagslagen

De grundläggande bestämmelserna om aktiebolag finns i ABL som träd­de i kraft den 1 januari 1977. Genom lagen upphävdes 1944 års aktiebolags­lag. Tillämpningsföreskrifter till ABL finns i aktiebolagslagsförordningen (1975: 1387). Viktiga bestämmelser om aktiekapitalets sloriek m. m. i bolag som har bildats enligt äldre lag finns i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag (omtryckt 1977: 320).

I BRÅ-promemorian 1979: 5 (avsnitt 2) har lämnats en översiktlig redo­görelse för grunddragen i ABL. Arbetsgruppen hänvisar till den framställ-


 


Prop. 1980/81:146                                                   42

ningen och inskränker sig i detta sammanhang till atl redovisa ABL:s bestämmelser om upplösning och likvidation av aktiebolag.

2.1      Upplösning av bolag

För de bolag där akfieägarna inte längre önskar fortsätla verksamhelen anvisar ABL möjligheten till likvidation. I vissa fall föreskriver även lagen likvidation mot aktieägarnas vilja. Syftet med likvidation är all bolagets tillgångar skall realiseras, skulderna betalas och behållningen fördelas bland aktieägarna. Bolagels upplösning bildar slutpunkten i likvidations­förfarandet och sammanfaller med alt slutredovisning framläggs av likvida­torema eller om bolaget inle har tillgångar som täcker likvidationskoslna­derna, med att rätten förklarar att likvidationen skall nedläggas (13 kap. 15 §). Del finns ytterligare några sätl på vilka bolag kan upplösas.

Om någon anmälan rörande bolaget inte har kommit in till patentverkets bolagsbyrå under de tio senaste åren och bolagsbyrån vid efterfrågan inte erhåller upplysning att bolaget fortfarande består, skall del avföras ur aktiebolagsregistret och är därmed upplöst (13 kap. 18 §).

Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns överskoll skall bolaget avvecklas genom likvidation (13 kap. 19 §).

Bolag kan även upplösas genom fusion, varigenom bolagels lillgångar och skulder övertas av ett annat bolag (14 kap,).

Slutligen skall bolag som bildats enligt äldre lag och vars registrerade aktiekapital ej uppgår lill 50000 kr vid utgången av år 1981, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, avföras ur akfiebolagsregistret och är därmed upplöst. Om samtliga aktieägare och styrelseledamöter saml verk­ställande direktören före utgången av oktober 1981 begär all ett sådanl bolag skall upplösas genom alt avföras ur akliebolagsregislret skall detta ske. Bestämmelserna om upplösning av nu angett slag finns i punkterna 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag.

2.2      Likvidation

Skyldigheten för bolag atl i vissa fall träda i likvidation (tvångslikvida­lion) har successivt mjukats upp i 1944 och 1975 års aktiebolagslagar jämfört med 1910 års. Det gäller särskilt skyldigheten atl träda i likvidation när viss del av aktiekapitalet har gått föriorat (13 kap. 2 § ABL). Däremot är bestämmelserna i 1944 och 1975 års aktiebolagslagar om likvidationsför­farandet mera skärpta än i 1910 års lag.

Det framstod under förarbetena fill 1944 års lag som en viktig angelägen­het att skapa mera betryggande konlroll över likvidalorernas förvaltning. Det enda kontrollorganet enligt 1910 ärs lag var en god man, som kunde tillsättas på begäran av en aktieägarminoritet. Tillsättandet av god man begärdes emellertid hos rätten och della insiitut hade i del praktiska livet inte erhållit slörre betydelse. Ett effektivt skydd för aktieägarnas och borgenärernas intresse av en rättvis och ändamålsenlig avveckling ansågs vara av behovet påkallat. En löpande kontroll var så myckel mera behövlig även under likvidationen som denna inte sällan är ganska långvarig och stundom omfattar en betydande ekonomisk verksamhet. Av dessa skäl intogs i 1944 års lag, med bibehållande av reglerna om god man, en obligatorisk kontroll under likvidationen genom likvidationsrevisorer.


 


Prop. 1980/81:146                                                   43

Vidare uppställdes regler om likvidalorernas skyldighet atl avge redovis­ning, försl genom upprättandet av begynnelseinventarium och därpå gmn­dad balansräkning, vilken skulle överlämnas till likvidationsrevisorerna, och därefter genom årlig redovisning i form av balansräkning, likvidations­räkning, upptagande inkomsler och utgifter under räkenskapsåret, saml förvaltningsberättelse. Dessa redovisningshandlingars innehåll och upp­ställning bestämdes med hänsyn till likvidationens särskilda ändamål, med väsentliga avvikelser från vad som gällde rörande den årliga redovisningen under bolagels verksamhet före likvidationen.

Sedan skulderna betalats och överskott skiftats mellan aktieägarna, skulle likvidatorerna lägga fram slutredovisning genom förvaltningsberät­telse, avseende likvidationen och skiftet, med därvid fogade redovisnings­handlingar för hela likvidationsliden. Slutredovisningen skulle granskas av likvidationsrevisorerna och tillhandahållas aktieägarna före och vid bo­lagsstämma. I och med dess framläggande på stämma ansågs bolaget upplöst.

En nyhet i 1944 års lag var också reglerna om s. k. fatliglikvidation. Enligt dansk förebild öppnades möjlighet för rätten att på anmälan av likvidatorerna förklara alt likvidationen skulle nedläggas och bolaget anses upplöst, om bolaget saknade tillgångar lill bestridande av likvidationskost­naderna.

Bestämmelserna i 1975 års aktiebolagslag om likvidation (13 kap.) är i huvudsak desamma som i 1944 års lag. Likvidalionsplikten vid majoritets-missbruk (13 kap. 3 §) var den mest betydelsefulla nyheten, en mindre uppmjukning av likvidalionsplikten vid förlust av viss del av aktiekapitalet kom därnäst (13 kap. 2 §). Bestämmelserna om förfarandet under likvida­tion förenklades och förkortades genom att likvidalorernas redovisning i allt väsentligt underkastades samma regler som gäller för årsredovisningen i allmänhet. Aklieägarminoritetens rätt att utse god man i likvidation togs bort. I stället gäller de allmänna bestämmelserna i 10 kap. 1 § fjärde stycket och 14 § om minoritetsrevisor och särskild granskare också när bolaget är i likvidation (13 kap. 7§ femte stycket). I enlighet härmed innehåller ABL följande bestämmelser om likvidation.

2.2.1 Likvidationsgrunderna

Bolagsstämman kan när som helst besluta alt bolaget skall träda i likvi­dation (13 kap. 1 §). I de fall där lagen föreskriver att bolag skall träda i likvidation även om inte aktieägarna önskar det, kan emellertid rätten besluta om likvidation (s. k. tvångslikvidalion). I följande fall kan del bli aktuellt med tvångslikvidation.

A.  Förlust av aktiekapitalet (13 kap. 2 §).

Finner styrelsen sålunda vid upprättande av balansräkning eller el­jest att bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet, skall slyrelsen snarast möjligt låta bolagsstämman prö­va frågan om bolaget skall träda i likvidation. Bolagsstämman har emellertid möjlighet att i stället för att beslula om likvidation avvakta lill ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsår även om den konstaterat att aktiekapitelel gäll förlorat lill mer än tvä tredjede­lar. Fastställs inte vid den nästföljande stämman balansräkning som visar atl det egna kapitalet uppgår lill halva aktiekapitalet skall styrel­sen, om stämman inte fattar likvidationsbeslul, ansöka hos rätlen om tvångslikvidation. Sådan ansökan kan även göras av styrelseledamot.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 44

verkslällande direktör, revisor eller akfieägare. Av hänsyn lill borge­närerna föreskrivs personligt betalningsansvar för bolagels uppkom­mande förbindelser för dem som handlar pä bolagels vägnar med vetskap om alt styrelsen bort underställa bolagsstämma frågan om likvidation resp. ansöka hos rätlen om likvidation.

B.  Missbmk av aktieägarinflytande (13 kap. 3 §).

Har aktieägare uppsåtligen genom missbruk av sill inflytande i bola­get medverkat till överträdelser av ABL eller bolagsordningen kan ägare till en tiondel av samtliga aklier väcka talan vid rätlen angående tvångslikvidation.

C.    Likvidalionsskyldighet  enligl  bolagsordningen  (13  kap.  4 §  första
stycket 1 p.).

I bolagsordningen kan vara föreskrivet t.ex. all bolaget skall av­vecklas vid viss tidpunkt.

D.  Konkurs som avslutas med överskott (13 kap. 4 S första stycket 2 p.).

Finns överskott i konkurs skall bolagsstämman inom en månad från det konkursen avslutades beslula all bolaget skall träda i likvidation (13 kap. 19 S andra stycket). Fattas ej sädani beslul kan rätten besluta om tvångslikvidation.

E.  Avsaknad av behörig bolagsledning (13 kap. 4 § första stycket 3 p.).

Bolaget saknar lill akliebolagsregislret anmäld behörig styrelse eller verkslällande direktör som skall finnas enligt ABL.

F.  Årsredovisning har ej avlämnats (13 kap. 4 S första slyckel 4 p.).

Bolaget har inle sänt in årsredovisning för någol av de två senaste räkenskapsåren lill regislreringsmyndigheten.

G.    Otillåtet förhållande mellan antalet bundna och antalet fria aktier (13
kap. 4 § första stycket 5 p.).

Har i bolagsordningen intagils förbehåll om antalet bundna aklier enligt 17 kap. 1 § och har antalet fria aktier kommit att överstiga den enligt förbehållet medgivna delen samt sker inte rättelse inom angiven tid eller pä uppmaning av regislreringsmyndigheten, skall regislrerings­myndigheten göra anmälan till rätten för bolagels försättande i likvida­tion.

Lagen ger såväl enskilda intressenter som regislreringsmyndigheten rätt atl initiera tvångslikvidalion enligl C-G (13 kap. 4 § iredje stycket). 1 samtliga dessa fall prövas fråga om likvidation pä anmälan av registrerings-myndigheten eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktör eller aktieägare. 1 fall som avses under D—E prövas frågan på ansökan även av borgenär eller annan vars räll kan vara beroende av alt någon finns som kan företräda bolaget.

2.2.2 Förfarande på bolagsstämman

När bolagsstämman beslutar om s.k. frivillig likvidation enligt 13 kap. I § får beslutet som regel omedelbar verkan. Föreligger emellertid inle grund för tvångslikvidalion enligt 13 kap. 2 eller 4 § kan bolagsstämman besluta att likvidationen skall inträda viss senare dag. En eller flera likvida­torer skall emellertid alltid utses samtidigt med beslutel att träda i likvida­tion. I bolagsordningen kan vara föreskrivet alt en eller flera likvidatorer skall utses i annan ordning än på bolagsstämman. Dessa, som i så fall skall finnas vid sidan av den eller dem som utsetts av bolagsstämman, kan då utses senare.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 45

2.2.3    Förfarandet hos rätten

Har ansökan eller anmälan om Ivångshkvidafion enligt 13 kap. 2 eller 4 § gjorts, skall rätten sätta ul ett sammanträde för behandling av frågan om bolaget skall förpliktas träda i likvidation. Till sammanträdet kallas bolaget samt aktieägare och borgenärer. Kallelsen kungörs i Post- och Inrikes Tidningar.

Vid sammanträdet prövas även frågan om ersättning till sökanden för delgivning eller kungörelse m. m. Sådan ersättning skall utgå av bolagets medel, om bolaget förpliktas träda i likvidation eller rätten annars funnit det skäligt. När anmälan gjorts av palentverket, skall bolaget eller om bolaget saknar tillgängar, statsverket ersätta dessa kostnader.

Fråga om likvidation enligt 13 kap. 2 eller 4 § handläggs enligl lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden. Enligl 6 S andra stycket 3. och tredje stycket nämnda lag skall rätten därvid bestå av minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter. .Ärendet avslutas med rättens beslul i likvi-dalionsfrågan.

2.2.4    Bolagsorganen under likvidationen

Likvidatorerna träder i styrelsens och verkställande direktörens ställe. Bestämmelserna i ABL om styrelse och styrelseledamöter äger motsva­rande tillämpning pä likvidator i den mån annat inte är särskilt föreskrivet. Likvidatorerna utses dock inte för viss tid utan för tiden intill dess likvida­tionen är avslutad. Något hinder möter inle atl utse de avgående styrelse­ledamöterna till likvidatorer. Saknar bolag som trätt i likvidation till regist­ret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten förordna sådana efter anmä­lan av registreringsmyndigheten eller efter ansökan av aktieägare, bor­genär eller annan vars rätt kan vara beroende av att någon finns som kan företräda bolaget.

Bolagsstämmans ställning är i stort sett oförändrad men dess uppgifter begränsas naturligtvis av atl syftet med likvidationen är alt avveckla bola­gets verksamhet och göra det färdigt för upplösning (13 kap. 8 §). Sålunda kan bolagsstämman inte fatta giltiga beslul rörande t.ex. vinstutdelning eller ökning eller nedsättning av aktiekapitalet. Inte heller kan ändring av bolagsordningen — t.ex. byle av firma eller säte - ske under likvida­tionen.

Revisorernas uppdrag upphör inle genom atl bolaget träder i likvidation och de allmänna bestämmelserna om revision är fortfarande tillämpliga på bolaget även om vissa särskilda uppgifter tillkommer under likvidationen.

2.2.5   Genomförandet av likvidationen

Så snart likvidatorer utsetts övertar dessa ledningen av bolaget. Deras första uppgift är atl genast anmäla likvidationsbeslutet för registrering. Samtidigt lämnas uppgift för registrering om likvidatorerna inkl. de person­uppgifter som avses i 8 kap. 15 §.

När bolag trätt i likvidation skall styrelsen och verkslällande direktör genast avge och på bolagsstämma lägga fram redovisning för sin förvalt­ning av bolagets angelägenheter under den tid för vilken redovisningshand­lingar inte förut lagts fram på bolagsstämman. Bestämmelserna om årsre­dovisning och revisionsberättelse äger motsvarande tillämpning (13 kap. 9 §).

Likvidatorerna skall, sä snart det kan ske, genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla bolagels egendom i pengar i den mån det fordras för likvidation samt betala bolagets skulder. För all de


 


Prop. 1980/81:146                                                                 46

skall få full klarhet rörande skulderna skall likvidatorerna hos rätten söka kallelse pä bolagets okända borgenärer. De fordringsägare som inte är kända och inte anmält sig inom en kallelsetid av sex månader har förlorat sin rätt (13 kap. 10 och 13 §§). Bolagets rörelse får fortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få skäligt rådmm för att skaffa sig ny anställning. Likvidatorerna skall liksom styrelsen för varje räkenskapsår avge årsredovisning som läggs fram pä ordinarie bolagsstämma för godkännande. I revisionsberättelsen skall dessutom anges huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs.

När den tid, inom vilken okända fordringsägare haft atl anmäla sig, är förbi och alla kända skulder betalts skall likvidatorerna skifta bolagets behållna tillgångar mellan aktieägarna i förhållande till antalet aklier, om inte avvikande bestämmelser finns i bolagsordningen. Är vissa skulder tvistiga eller har de ännu inte förfallit fill betalning, skall ett erforderligt belopp avsättas för täckning av dessa skulder.

2.2.6 Likvidationens avslutande och bolagets upplösning

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag skall de avge slutredovisning för sin förvaltning genom förvaltningsberättelse rörande likvidationen i sin helhel. Vid berättelsen skall fogas redovisningshandlingar för hela likvida­tionstiden. Redovisningshandlingarna som skall granskas av revisorerna skall läggas fram på bolagsstämman (13 kap. 14 §). Därefter anses bolaget upplöst (13 kap. 15 § första stycket). Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Visar det sig alt bolag i likvidation helt saknar tillgångar eller att dess fillgångar inte förslår till bestridande av likvidationskoslnaderna kan likvi­dationen upphöra på etl tidigt sladium. Bestämmelserna i 13 kap. 8-14 §§ om bolagsstämma och redovisning under likvidation, kallelse på bolagets okända borgenärer och skifte äger då inte tillämpning. Det är tillräckligt all likvidatorerna till rätten anmäler att bolaget inte har tillgängar som täcker likvidationskoslnaderna. Rätten har all på denna anmälan i ett särskilt ärende förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst (13 kap. 15 § tredje stycket). Rätten skall vidare underrätta regislrerings­myndigheten om förklaringen. Evenluella lillgångar skall efter rättens för­ordnande tillfalla allmänna arvsfonden.

Likvidationen kan emellertid upphöra även genom atl bolaget återupptar sin verksamhet. Det kan ske när likvidation beslutats av bolagsstämma eller då rätlen beslutat om likvidation på grund av kapitalförlust. Det är bolagsstämman som efter yttrande av revisorerna kan beslula om återupp­tagande av verksamheten. Förutsättning är, att utskiflning inte har ägt rum och att någon likvidalionsanledning på grund av ABL eller bolagsordning­en inte längre föreligger samt alt bolagets eget kapital uppgår lill minst hälften av det registrerade aktiekapitalet (13 kap. 17 §).

I vissa fall kan det bli aktuellt med en fortsättning av likvidationen fastän bolaget har upplösts. Lagen föreskriver nämligen atl likvidationen skall fortsättas, om tillgång yppas för bolaget efter dess upplösning eller om talan väckts mot bolaget eller om del eljest uppkommer behov av likvida-tionsålgärd (13 kap, 16 S),

Likvidation kan även i vissa andra fall ske i bolag som har upplösts. 1 bolag som upplösts genom att det avförts ur registret pä grund av atl någon anmälan inte kommit till registret under de tio senaste åren kan likvidation sålunda komma lill stånd, om nämligen behov uppkommer av likvidations-


 


Prop. 1980/81:146                                                   47

ålgärd. I så fall skall på ansökan av den vars rätl berörs därav likvidatorer förordnas och, om det finns tillgängar som täcker likvidationskoslnaderna, likvidationen genomföras (13 kap. 18 §).

2.3 Upplösning av 5 000-kronorsbolag

1944 års aktiebolagslag ändrades våren 1973 så att gränsen för aktiekapi­talets lägsta belopp höjdes från 5 000 kr till 50000 kr. I särskilda övergångs­bestämmelser föreskrevs atl aktiebolag vid utgången av år 1978 skulle ha ett lägsta aktiekapital på 50000 kr. Denna tidsfrist har därefter förlängts. I bolag som bildats före den 6 juni 1973 skall aktiekapitalet enligt nu gällande bestämmelser uppgå till minst 50000 kr senast vid utgången av år 1981 /punkt 1 i övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag/. AktiekapitaJel kan höjas genom nyemis­sion eller fondemission.

Enligt punkten 3 i samma övergångsbestämmelser kan styrelseledamot, verkställande direktör, aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende därav under tiden den 1 oktober 1980-den 31 mars 1981 hos rätten ansöka om likvidation av bolag som bildats enligt äldre lag och vars aktiekapital ej uppgår lill 50000 kr vid utgången av september 1980.

Bolag som bildats enligt äldre lag och vars registrerade aktiekapital inte uppgår till 50000 kr vid utgången av år 1981 skall, om det ej trätt i likvidafion eller försatts i konkurs, avföras ur akliebolagsregislret och är därmed upplöst. Sådan upplösning kan också ske beträffande bolag vars registrerade akfiekapital inte uppgår till angivna belopp, om samtliga aktie­ägare och styrelseledamöter begär det före utgången av oktober 1981. Upplösning av detta slag är förenad med personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser för aktieägarna samt styrelseledamöter och verkstäl­lande direktör (punkterna 4 och 5 i övergångsbestämmelserna). Aktieägare och bolagsledning kan emellertid i efterhand befria sig från sädani betal­ningsansvar genom atl begära atl del upplösta bolaget försätts i likvidation /punkterna 4 och 5 i övergångsbestämmelserna lill lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag jämförda med 3 § lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen (1975: 1385) och 13 kap. 18 § ABL/.

3   Skattelagstiftningen

Skatteförfatlningarna innehåller inga särskilda regler om beskattning under likvidation. Deklarationsskyldigheten för aktiebolag skall under lik­vidationens gång fullgöras av likvidatorn, jfr 47 S 5) taxeringslagen (1956:623). Om självdeklaration inte avlämnas i behörig ordning påförs bolaget förseningsavgift med 500 kr, eller om anmaning att avge deklara­tion inle följts, med I 000 kr. Bolaget kan därvid i förekommande fall också skönstaxeras och påföras skattetillägg.

Del förekommer inte sällan atl aktiebolag i likvidation underlåter att fullgöra deklaratronsplikten. Underlåtenheten föranleder ofta endast att förseningsavgift påförs och ärendei lämnas lill kronofogdemyndighet för indrivning av restfört belopp. Bolaget aktualiseras därmed för åtgärder hos kronofogdemyndighet, som i sisla hand kan begära atl bolaget försätts i konkurs.


 


Prop. 1980/81:146                                                   48

I sammanhanget bör uppmärksammas att skattskyldighet för inkomst, till skillnad från vad som gäller under likvidation, enligt rättspraxis inte kan åläggas konkursbo.

Enligt förordningen (1927:320) om skall vid utskiflning av aktiebolags tillgångar skall aktiebolag som upplöses till staten erlägga skatt på utskiftat belopp, utskiftningsskatt. Del är alltså bolaget som är skattskyldigt. Syftet med denna beskaitningsform är alt hindra etl kringgående av dubbelbe­skattningen av aktiebolagens utdelningar. Skatten utgår med 40 procent på utskiftat belopp, i den mån della inle är all anse som återbäring av tillskju­tet belopp. I utskiftat belopp inräknas även utskiflningsskatten. Reglerna om skattens beräkning är komplicerade. Till grund för beräkning av det ulskiflningsskattepliktiga beloppet ligger den av bolaget senasl före beslu­tet om utskiftningen upprättade balansräkningen. Frågan om när bolaget skall anses upplöst i ulskiftningsskattehänseende bedöms enligt ABLs regler om upplösning av aktiebolag. Bolaget skall avge deklaration till ledning för den taxering till utskiftningsskatt som skall äga rum året efter del dä upplösning sketl. Elt undantag, som dock i praktiken sällan eller aldrig tillämpas, finns dock. Om beslut om likvidation vunnit laga kraft och likvidationen oskäligt fördröjs, får taxering ske innan bolaget skall anses upplöst. Deklarationspliklen skall fullgöras av likvidatorn, jfr 47 § 6) taxe­ringslagen.

Utskiflning anses som ett realisationsvinstgrundande fång hos molla­garen av det utskiftade beloppet, varför realisationsvinstbeskattning hos denne kan komma i fråga.

Bestämmelsema om utskiftningsskatt kompletteras med en bestämmel­se om att bolaget vid utskiflning till delägare av sådana nedskrivna tillgång­ar, som vid försäljning skulle ha varit skattepliktiga i förvärvskällan, skall anses ha ålnjufit skatlepliklig inkomst som om tillgången sålts /Qärde stycket punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskallelagen (1928:370)/.

Hos länsstyrelserna förs kortregister över aktiebolagen i länel (SFS 1952: 753). Registret innehåller uppgift om tid för bolags bildande, om aktiekapital samt förändringar därav, om tid för bolags trädande i likvida­tion, om bolags upplösning m.m. Delta register används för skattemyn­digheternas kontroll av att reglerna om utskiftningsskatt iakttas bl.a. i samband med bolags upplösning genom likvidation.

1 avsnitt 2.3 har redogjorts för de särskilda reglerna om upplösning av vissa aktiebolag som gäller enligt punkt 4 och 5 av övergångsbestämmel­serna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag. 1 lagen (1974:990) om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform, m.m., behandlas vissa skatterältsliga konsekvenser av en upplösning av aktiebolag enligt de nämnda övergångsbestämmelserna. Lagen behandlar dessutom utskifl­ningsskatten i vissa fall när bolag vars aktiekapital inte uppgår lill 50 000 kr träder i likvidation under år 1981.

Aktiebolag som avses i den nyssnämnda lagen 1974: 990 skall som regel inte erlägga inkomstskatt på grund av atl verksamhelen övertagils av enskild näringsidkare, handelsbolag eller delägare i enkelt bolag. Med hänsyn till svårigheterna att göra exakta beräkningar av utskiflningsskat­ten för dessa bolag har man av praktiska skäl vidgat "frigränsen" för utskiftningsskatt. Vid taxeringen fär sålunda utöver tillskjutet belopp av­räknas 75000 kr. Dessutom får värderingen ske efter något förmånligare grunder än vad som annars lillämpas vid ulskiflningsskalleberäkningen. Vidare finns bestämmelser om övertagarens beskaltningssiluation. Härvid


 


Prop. 1980/81:146                                                   49

utgår man från gmndprincipen att kontinuitet skall råda mellan bolagets och övertagarens beskattning. Enligl en särskild bestämmelse skall skatte­pliktig realisationsvinst inte anses uppkomma i samband med avveckling­en. Övertagaren är jämte aktiebolaget betalningsskyldig för bolagets skat­ter (jfr andra stycket punkt 4 av de nämnda övergångsbestämmelserna enligl vilket aktieägarna samt styrelseledamöter och verkslällande direk­tör, när bolaget avförts ur aktiebolagsregistret, svarar solidariskt för bola­gets förpliktelser).

Patentverket aviserar länsstyrelserna om vilka bolag som upplöses un­der övergångstiden. Härigenom får skattemyndigheterna möjlighet att kon­trollera att övergången sker i behörig ordning och atl verksamheten i dess nya form verkligen redovisas för taxering.

4   Konkurs och ackord

Om etl bolag är försalt i konkurs och denna avslutas utan överskoll är bolaget upplöst när konkursen avslutas (13 kap. 19 § första stycket ABL). Elt stort antal bolag upplöses varje år genom konkurs. Anmärkningsvärt är att antalet bolag som upplöses genom konkurs är högre än antalet bolag som upplöses genom likvidation. År 1978 försattes 1 266 aktiebolag i likvi­dation och 2 335 i konkurs. Samma är avslutades I 176 likvidationer och I 769 bolagskonkurser. Nedan ges en summarisk översikt över konkursla­gens bestämmelser om konkursgrunder saml de ändrade bestämmelserna om konkursförvaltning m. m., som trädde i kraft den 1 januari 1980.

4.1 Konkursgrunder

Enligt konkurslagen (1921:225; KL) utgör obestånd den enda gmnden för konkurs. Därmed förstås enligt 1 § att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och betalningsoförmågan inte endast år tillfällig. Gäl­denären kan således vara illikvid, dvs. inte omedelbart ha pengar till sitt förfogande som svarar mot hans akluella behov av betalningsmedel utan att det förhållandet utgör gmnd för konkurs. Etl annal tillstånd som inte heller anses motivera att gäldenären försätts i konkurs är insufficiens, dvs. när en gäldenärs skulder överstiger hans tillgångar, värderade till vad de kan beräknas inbringa genom realisation vid lämplig tidpunkt. Hänsyn tas då nämligen inte till exempelvis gäldenärens kreditmöjligheter eller hans framtida arbetsinkomster. Vid prövning av frågan om en gäldenär är på obestånd eller inte får däremot göras en samlad bedömning av hans förmö­genhetsställning och fömtsättningar all kunna infria sina skulder i rätt tid,

I 2-4 §§ uppställs särskilda hjälpregler vid prövningen av frågan om gäldenären är på obestånd eller inte. Enligl 2 § skall gäldenärens uppgift atl han är på obestånd godtas också när konkursansökningen gjorts av bor­genär, om inte särskilda skäl föranleder annat. Enligt 3 S presumeras gäldenären vara på obestånd, om han vid utmätning inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen befunnits sakna lillgångar till full betalning av ulmätningsfordringen eller gäldenären förklarat sig inställa betalningarna. 4 § avser gäldenär, som är eller under del senasle året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. Om en sådan gäldenär trots uppmaning av borgenär all betala klar eller förfallen skuld underlåtit atl göra detla inom en vecka och borgenären söker honom i konkurs inom tre veckor därefter saml skulden då alltjämt inte är betald, presumeras han vara på obestånd.

4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                                 50

Borgenär kan emellertid inle få gäldenären försalt i konkurs, om borge­nären har betryggande pant eller annan jämförlig säkerhel i egendom som tillhör gäldenären eller Iredje man ställt betryggande säkerhet för fordring­en och del skulle strida mol villkor för säkerhetens ställande all borge­nären söker gäldenären i konkurs (5 §). Ett annat hinder mot konkurs är den omständigheten atl fordringen inte är förfallen lill betalning och be­tryggande säkerhel erbjuds av tredje man.

Behöriga att söka konkurs är gäldenär och borgenär. Konkursansökan slälls till konkursdomaren vid den tingsrätt, där gäldenären skall svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Konkursdomaren skall genast pröva ansökan, om gäldenären själv gjort den. Om borgenär ansökt om konkurs, skall gäldenären föreläggas att inkomma med förklaring inom viss fid. Bestrider gäldenär ansökningen eller finner konkursdomaren eljest särskil­da skäl föreligga mot antagande alt gäldenären är på obestånd skal! målel hänskjutas lill rätten. Detsamma gäller när gäldenären själv är sökande och särskilda skäl föreligger att inte godta uppgiften om gäldenärens obestånd (12 och 14 §§). Sedan beslut om konkurs meddelats är det inte möjligt atl återkalla konkursansökan. Genom konkursbeslulet, som skall kungöras i Post- ocb Inrikes Tidningar och ortstidning, förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet och han får inle åtaga sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Konkursboet omfattar egendom som fillhörde gäldenären vid konkursbeslulet, sådan som till­faller honom under konkursen och sådan som kan återvinnas fill konkurs­boet. Reglerna om återvinning finns i 28-40 c §§. Återvinningsreglerna skall förebygga att gäldenären när konkurs hotar, på etl illojalt sätt gör tillgångar oåtkomliga för borgenärema. Återvinnningsreglema skall också göra borgenärema jämspella i en obeslåndssituation,

4.2 Konkursförvaltning m. m.

Riksdagen har nyligen beslutat om genomgripande ändringar av bestäm­melserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvallning m. m. (prop. 1978/79: 105, LU 1978/79: 19, rskr 1978/79:309, SFS 1979:340). Till grund för de beslutade ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1980, ligger i första hand konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning. Ändringarna innebär att handläggningen av kon­kurser efter årsskiftet skall ske på följande sätl.

Efter beslul om konkurs skall konkursdornaren genast bestämma om konkursen skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskri­vet i fråga om konkurs (ordinär konkurs) eller om den skall handläggas som mindre konkurs. Bestämmelserna om mindre konkurs skall tillämpas om del finns anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna eller boel med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande (185 S). Vid ordinär konkurs skall konkursdomaren sätta ul lid för första borgenärssammanträdet och be­stämma den lid inom vilken bevakning skall ske. Konkursdomaren skall vidare utan dröjsmål efter hörande av tillsynsmyndigheten utse interims-förvaltare att handha förvaltningen av boet till dess förvaltare har utsetts. Förvaltare utses av konkursdomaren vid första borgenärssammanlrädet. Konkursdomaren skall höra tillsynsmyndigheten och borgenärerna innan han utser förvaltare. Förvaltaren skall ha den särskilda insikt och erfaren­het som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt i övrigt vara lämplig för uppdraget (44 §).


 


Prop. 1980/81:146                                                   51

Förvaltaren kan på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl till det. Om han visar sig vara olämplig, kan han entledigas efter framställning av tillsynsmyndighet, granskningsman, borgenär eller gäl­denär. Tillsynsmyndighet över förvaltningen skall vara vissa av regeringen utsedda kronofogdemyndigheter (SFS 1979: 755). På begäran av borgenär kan även granskningsman förordnas med uppgift all övervaka förvaltning­en på borgenärens vägnar. Förvaltaren skall ombesörja de ärenden som rör borgenärernas gemensamma rätt och bästa och vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. I viktiga frägor skall förvaltaren höra särskilt berörda borgenärer.

Förvaltaren skall sä snart som möjligt omhänderta gäldenärens bo med böcker och handlingar som rör boet. Han har därvid möjlighel alt påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall förteckna gäl­denärens tillgångar och skulder. Denna konkursbouppleckning skall un­dertecknas av gäldenären under edsförpliktelse och ges in till konkursdo­maren. Förvaltaren skall så snart det kan ske upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd. I berättel­sen skall upptas en översikt över tillgångar och skulder samt särskilt anmärkas om återvinning kan komma i fråga och om det finns anledning anta all gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Dessulom skall uppges om eventuell bokföringsskyldighet fullgjorts. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart undertätta äklagaren därom och därvid ange grunden för misstanken. Har gäldenären drivit näringsverksamhet och har det under konkursförvalt­ningen kommit fram att gäldenären kan misstänkas för annat icke ringa brott som har samband med verksamheten, skall förvaltaren anmäla även det (55 §),

Varje halvår skall förvaltaren till tillsynsmyndigheten avlämna berättel­se med uppgifter om avvecklingen av boet. Förvaltaren är bokföringsskyl­dig enligt kontantmetoden, om det inte föreligger så särskilda förhållanden atl god redovisningssed påkallar alt bokföringsskyldigheten sker på annat sätt. Räkenskapsmaterialet skall av förvaltaren bevaras under minst tio år frän utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt skall bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976: 125) om arkivering av rä­kenskapsmaterial tillämpas. De räkenskapshandlingar som tillhör konkurs-gäldenären skall i princip efter konkursens avslutande återlämnas till gäl­denären. Föreligger det hinder mol elt sådant återlämnande - t.ex. på grund av all konkursgäldenären är en juridisk person som upphör all existera i och med konkursens avslutande - skall handlingarna överiäm­nas till tillsynsmyndigheten, om förvaltaren inte anser atl han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering (206 §).

Om gäldenären bedrivit rörelse, kan förvaltaren låta rörelsen fortsätta för konkursboets räkning, om del anses ändamålsenligt. Rörelsen får dock inte drivas längre tid än ell är frän första borgenärssammanlrädet, om det inte föreligger särskilda skäl för det. Boets egendom skall annars säljas så snart det lämpligen kan ske. När bevakningstiden gått ut skall konkursdo­maren överlämna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Denne skall dä upprätta en förteckning som utvisar varje beräknad fordran och grund för eventuellt yrkande om förmånsrätt. Konkursdomaren skall bestämma den lid inom vilken anmärkningar kan framställas mot de bevakade fordringar­na. Uppstår tvisl på grund av anmärkning kan konkursdomaren förordna förlikningsman. Kan tvisten inte lösas på della säll, behandlas frågan vid


 


Prop. 1980/81:146                                                                 52

borgenärssammanträde med konkursdomaren som ordförande (108 §). Kan förlikning inte heller nu träffas, hänskjuts frågan till rätten. Sedan anmärkningstiden gått ut och eventuellt borgenärssammanträde hållits skall utdelning ske av boets tillgångar som då skall ha omvandlats lill kontanter. Det ankommer pä förvaltaren atl bestämma när utdelningen skall äga rum och göra upp uldelningsförslag. Klander mol uldelningsför-slaget skall anmälas inom viss tid. När förslag till slutuldelning försl finns att tillgå för granskning anses konkursen avslutad. Arvode lill förvaltaren bestäms av rätten. För tillsynen skall ersättning lill staten utgå ur konkurs­boet enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Gäldenärens personliga rörelsefrihet är under konkursen inskränkt och vissa tvångsmedel kan riktas mot honom (4 kap.). Sålunda får han inle utan konkursdomarens samtycke i konkursens inledningsskede lämna landel. Om del senare under konkursen kan befaras att han genom att bege sig frän landet undandrar sig sina skyldigheter, får förbud meddelas honom all lämna riket. Han kan vidare åläggas all lämna ifrån sig sill pass eller förbjudas att lämna orten (88 §).

Vid första borgenärssammanlrädet skall gäldenären inför konkursdo­maren avlägga bouppteckningsed. Även annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om del kan anlas att sådan edgång är av belydelse för boutredningen. Undandrar sig gäldenären atl fullgöra vad som åligger honom i samband med boutredningen eller överträder han reseförbud, kan konkursdomaren efter omständigheterna förordna att han skall hämtas eller genom häkte tillhällas alt fullgöra sin skyldighet. Del­samma gäller om det skäligen kan befaras all gäldenären undandrar sig sina skyldigheter eller överträder reseförbud. För häktning i sistnämnda fall krävs dessutom att särskild anledning förekommer för en sädan åtgärd. Om annan än gäldenär undandrar sig all fullgöra edgång, kan konkursdo-niaren förordna om hämtning eller genom föreläggande av vite eller förord­nande om häkte tillhålla honom atl fullgöra sin skyldighet. Om gäldenären är juridisk person, kan styrelseledamot, verkställande direktör eller likvi­dalor som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in lill konkursdomaren bli underkastad bestämmel­serna om inskränkningar i konkursgäldenärens rörelsefrihet och upplys­ningsplikt.

Den nya ordningen för handläggning av mindre konkurser innebär att förvaltare skall förordnas i alla konkurser. Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndighet. Förvaltarens uppgifter motsvaras till en del av för­valtarens uppgifter i ordinär konkurs (185 b §). Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om del finns återvinningsmöj­ligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till förval­tarens uppgifter hör ocksä all ulreda vilka fordringar som kan göras gällan­de i konkursen. Finns del egendom i boel skall förvaltaren sälja den och upprätta ett uldelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar. Utdelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter elt kun­görelseförfarande. Bestämmelserna belräffande ordinär konkurs om möj­ligheter för förvaltaren atl begära handräckning av kronofogdemyndighe­ten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång lill gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet gäller även för förvaltare i mindre konkurs. Gäldenären är skyldig alt vara närvarande vid boupp-


 


Prop. 1980/81:146                                                                 53

teckningsförrättningen och uppge boet under edsförpliktelse. Bestämmel­serna om tvångsmedel mol gäldenär i ordinär konkurs som underlåter atl vara närvarande och uppge boet under ed är desamma i mindre konkurs.

Om del inte finns tillgångar i boel som täcker konkurskostnaderna och boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gälde­nären beedigar bouppteckningen (185 d §). Är tillgångarna i ordinär kon­kurs otillräckliga för betalning av konkurskoslnaderna och annan boets skuld, skall efter kungörelseförfarande även konkurs av detta slag avskri­vas (186 §).

Om den mindre konkursen uppstått pä ansökan av annan borgenär än staten och kostnaderna inte kan las ur boel, skall borgenären svara för dessa intill ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Staten skall stä för de kostnader som inte kan betalas av boel eller ansvarig borgenär (188 §). Kostnaderna för konkurs som avskrivits enligt 186 § skall betalas ur konkursboet framför annan skuld som boel ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ul ur boel eller av borgenären, skall de betalas av allmänna medel.

4.3 Ackordslagen (1970:847; AckL)

Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är pä obestånd och hans borgenärer (1 S AckL). På ansökan av gäldenär som är på obestånd skall god man förordnas för ulredning och förhandling med borgenärerna om ackord (2 S AckL). God man bör vara lagfaren. Han skall i övrigt ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt åtnjuta borgenärernas förtroende (3 S AckL). Gäldenären skall vid förvaltningen av sin egendom samråda med gode mannen, som skall övei-vaka atl bor­genärernas bästa iakttas (4 § AckL). Ansökan om förhandling om offentligt ackord skall åtföljas bl.a. av berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden alt den kan bli föremål för återvinning, huruvida del finns skälig anledning antaga att gäldenären gjorts sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall gmnden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda (22 § andra stycket 4 AckL).

5   Gäldenärsbrotten

Bestämmelserna om gäldenärsbrott återfinns i 11 kap. BrB.

I 1 Ikap. 1 § straffbeläggs oredlighet mot borgenärer. Huvudfallet är att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sill obestånd (första stycket första meningen). I förarbetena uttalas alt förstörande kan äga rum genom underlåtenhet atl tillvarata egendom och att även åtgärd som ekonomiskt är att jämställa med förstö­relse faller under bestämmelsen, som t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Under bestämmelsen faller också annan rättshandling än gåva, såvida den ekonomiskt är att jämställa med en sådan. Exempel härpå utgör försäljning lill underpris i benefikl syfte. Bestämmelsen avser även det fallet att gäldenären ingår en förbindelse utan vederlag eller mot


 


Prop. 1980/81:146                                                                 54

otillräckligt vederlag. Vidare framhålls i förarbetena alt bestämmelsen träffar vissa fall när en gäldenär avslår från sin rätt, exempelvis vid likvidation eller bodelning. Vinstutdelning i strid mol ABL kan också vara atl jämställa med gåva.

Enligl första stycket andra meningen skall gäldenären dömas för ored­lighet mol borgenärer även i det fallet alt han genom sådanl förfarande som nyss nämnls framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd. Bedömningen om en åtgärd har framkallat fara för obestånd skall ske med beaktande av gäldenärens ekonomiska ställning och övriga omständigheter vid tiden för åtgärden i fråga. För atl vara straffbar skall sålunda den aktuella transaktionen med utgångspunkt i förhållandena vid denna tid­punkt framstå som ekonomiskt oförsvarlig. Förutsättningen för att efter­följande omständigheter skall få beaktas är alltså att de kunde förutses vid tiden för transaktionen.

Oredlighetsparagrafen riktar sig också mot gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. För straffbarhet förutsätts här all uppgiften inte rättas innan den beedigas eller eljest läggs lill grund för förfarandet. Vidare straffbeläggs som oredlighet alt gäldenär i samband med exekutiv förrättning åberopar oriklig handling eller skenavtal och på sä sätt förhindrar att borgenären får betalning eller säkerhet (andra stycket). Gäldenär som inför förestående konkurs för bort egendom ur riket för att hålla den undan konkursen eller som undandrar eller undan­håller konkursförvaltningen egendom döms slulligen också för oredlighet (tredje stycket).

Av allmänna principer följer att det för ansvar för oredlighet mot borge­närer krävs uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit.

Om sädani brott som avses i I S är atl anse som grovt, skall enligl 2 § gärningsmannen dömas för.g/<7v oredlighet mol borgenärer. Vid bedöman­de om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gäldenären har beedigat oriklig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet har varit av betydande omfattning.

I 3 § första stycket har straffbelagts alt gäldenär fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel ulan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig pä äventyrligt företag eller lättsinnig an­svarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtli­gen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd. För delta brott, vårdslöshet mot borgenärer, fordras att det bakomliggande förfaran­det sker uppsåtligen. Däremot räcker det att gärningsmannen såvitt gäller framkallandet eller förvärrandet av obeståndet gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. I fråga om gränsen för slraffbarheten får del ytterst ankomma på en prövning i det särskilda fallet, humvida en gäldenär med viss ålgärd övrskridit gränsen till det straffbara området. Vid denna prövning fär man hämta ledning av gängse åskådningssätt och ta hänsyn till hans tillgångar, hans lidigare skulder och de nya skulder han ådrar sig genom transaktio­nen. Åtal enligt första stycket får väckas endasi om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt (8 § första slyckel).

För vårdslöshet mot borgenärer döms också gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inle uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs lill grund för förfarandet (3 § andra stycket).

Till gäldenärsbrotten hör ocksä mannamån mot borgenärer (4 §) som


 


Prop. 1980/81:146                                                   55

förutsätter atl gäldenär, då han är pä obestånd, gynnar viss borgenär genom alt betala skuld som inle är förfallen, betala med annat än sedvan­liga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidta annan sädan åtgärd. Som ytterliga­re förutsättning för straffansvar föreskrivs att ätgärden skall avsevärt förringa andra borgenärers rätt (första meningen). Till ansvar för manna­mån mot borgenärer dömes enligt styckets andra mening gäldenär som i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annal sätt än som nyss angivits och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt förringas.

Ansvar för bokföringsbrott (5 §) ifrågakommer om gäldenären uppsåtli­gen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet pä sådant sätt att ställningen och rörelsens gäng inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. I della fall har som en särskild förutsättning för ätal föreskrivits all gäldenären inom fem år från tiden för brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller ställt in sina betalningar (8 § andra stycket). I anslutning härtill har en särskild preskriptionsbestämmelse tagits in i 35 kap. 4 § andra stycket BrB. Av denna bestämmelse framgår att preskripfionstiden här skall räknas från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.

Av de i 11 kap. BrB upptagna brotten har endast det som består i bortförande av egendom ur riket straffbelagts på försöksstadiet (6 5j). 1 7 § föreskrivs att ställföreträdare för gäldenär som begär gäldenärsbrott skall dömas som om han själv vore gäldenär. I samma paragraf finns ocksä bestämmelser om i vilka fall borgenär kan dömas för medverkan till man­namån mot borgenärer. Det förutsätts här för straffbarhel atl borgenären har brukat ofillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlat i hemligt samförstånd med gäldenären.

Straffsatsen för gäldenärsbrotten är, utom såvitt gäller grov oredlighet, fängelse i högst tvä år. För bokföringsbrolt kan dock, om brottet är ringa, dömas lill böter. Straffet för grov oredlighet är fängelse lägst sex månader och högst sex år.

Som framgått bygger regleringen i 11 kap. BrB pä obeståndsbegreppet.

Med obestånd får i detta sammanhang förstås delsamma som i KL, nämligen att gäldenären blivit urståndsatt att betala förfallen gäld. Är han redan före den ifrågavarande gärningen på obestånd, bör fordras, att hans obestånd genom gärningen förvärrats. Det är inte uteslutet, att obestånd föreligger fastän gäldenären hittills lyckats punktligt infria sina förbin­delser. Kan det styrkas alt gäldenären inle kommer att vara i ständ alt infria sina förpliktelser på förfallodagen, får han nämligen ändå anses vara på obestånd.

Faslän det för straffbarhet vid de ifrågavarande brotten inte krävs all någon exekutiv förrättning kommit till stånd, följer av förhållandenas natur, alt obestånd jämförelsevis sällan kan tillförlitligen styrkas innan gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyc­kats. En borgenär, som avstått från atl sätta gäldenären i konkurs, kan i regel inte bevisa hans obestånd på annat sätt än genom ett misslyckat försök lill utmätning, Åven andra omständigheter kan emellertid åberopas för alt styrka obeståndet. Särskilt kommer i betraktande de konkursanled­ningar som, jämte misslyckad utmätningsförrältning, upptagits i KL. Up­penbarligen bör vid prövning huruvida gäldenären är på obestånd samma krav ställas på bevisningen som vid prövning av brottsfömtsättningar i allmänhet.


 


Prop. 1980/81:146                                                              56

6 Nordisk rätt

1975 års aktiebolagslag tillkom efter etl omfattande nordiskt samarbete. Bestämmelserna i de nordiska aktiebolagslagarna om likvidation och upp­lösning av bolag överensstämmer i stora delar. Framför allt är samstäm­migheten stor mellan de svenska och finska lagarna. Beträffande själva likvidationsförfarandel medverkar dock i Danmark och Norge i större ulslräckning än hos oss den frivilliga rättsvården (skifterellen) i förvalt­ningen och avvecklingen av bolaget.

I Danmark som i Sverige kan bolag försällas i likvidation frivilligt eller pä gmnd av bestämmelser i lag eller bolagsordning om likvidalionsskyl­dighet. Frivillig likvidation beslutas i Danmark av bolagsstämman, tvångs­likvidation av skifterellen. Likvidationsförfarandet följer emellertid i stort sett samma regler. I förhållande lill Sverige skiljer sig förfarandet bl. a. på det sättet att aktieägare med sammanlagt 25 proceni av bolagets aktier har rätt att utse minoritelsrevisor. Vidare bör nämnas att del är likvidatorerna — och inte den tidigare bolagsledningen - som skall avge redovisning för bolagets förvaltning för den tid för vilken redovisningshandlingar inte förut har framlagts pä bolagsstämma. Redovisningen och revisorernas yttrande över den hålls tillgänglig i bolagets lokaler för aktieägare och borgenärer och sänds dessulom in lill akliebolagsregislret. Mera intressant är atl likvidatorerna inom 14 dagar frän det att redovisningen har färdigställts till akliebolagsregislret skall avge en redovisning för de viktigaste orsakerna lill likvidationen, bolagets verksamhel under de senasle åren före likvida­tionen och de övriga omständigheter som kan vara relevanta vid prövning av frågan om det finns anledning inleda fömndersökning i brottmål. Be­stämmelsen har tillkommit som ett led i de danska anslrängningama att bekämpa ekonomisk brottslighet.

Dansk rätl saknar motsvarighet till bestämmelserna i 13 kap. 2S ABL om tvångslikvidalion när viss del av aktiekapitalet har gått förlorat. Det är mot denna bakgrund man skall se de danska bestämmelserna om likvida­fion av insolventa bolag som gällde lill utgången av år 1977.

När bolagsstämman beslöt om likvidation hade den samtidigt atl ta ställning lill om likvidationen skulle handläggas enligt reglerna om solventa eller insolventa bolag. Insolvent var bolaget om man kunde räkna med atl likvidationen inte skulle ge full täckning åt borgenärerna. Insolvensen inträdde således först när hela det egna kapitalet gått förlorat och tillgång­arna inte räckte till betalning av skulderna.

Beslöt bolagsstämman att likvidationen skulle handläggas enligl reglerna om insolventa bolag, skulle den samtidigt utse en likvidator för tiden intill dess skifterellen utsett likvidator i bolaget. Bolagsstämman hade därmed spelat ut sin roll och aktieägarnas inflytande över bolaget övergick på bolagets borgenärer. Avvecklingen av bolaget skedde efter regler som nära överensstämde med bestämmelserna om konkursförvaltning.

Den nu beskrivna ordningen har ändrats med verkan fr.o.m. den 1 januari 1978. Bestämmelserna om insolventa aktiebolag har upphävts. Någon motsvarighet lill de svenska bestämmelserna om fatliglikvidation finns inte heller. I stället föreskrivs skyldighet för likvidator att verka för att bolaget försätts i konkurs, så snart det står klart att tillgångarna inle räcker för full betalning av skulderna. Huvudregeln är då atl likvidatorn skall inkalla bolagsstämman för behandling av konkursfrågan. Har emel­lertid bolaget trätt i likvidation enligt bestämmelserna om tvångslikvida­lion t.ex. därför att aktiebolaget saknar lill akliebolagsregislret anmäld


 


Prop. 1980/81:146                                                   57

behörig styrelse, kan likvidalorn ansöka om bolagets försättande i konkurs utan atl bolagsstämma först hålles. Skifterellen kan också på eget initiativ besluta alt bolag som trätt i likvidation skall försättas i konkurs, bl.a. om bolaget inte har någon likvidator förordnad.

De finska likvidalionsbestämmelserna är nära nog identiska med de svenska.

Även de norska bestämmelserna om likvidation är mycket lika de svens­ka. Bestämmelser om Ivångslikvidafion vid föriust av aktiekapitalet saknas dock. Beslutas tvångslikvidalion på annan gmnd, t.ex. därför att behörig styrelse saknas, träder skifterellen i bolagsstämmans ställe. Pä begäran av aktieägare som representerar minst 20 procent av aktiekapitalet kan skif­terellen också träda i bolagsstämmans ställe. Under likvidationen (avvik­lingen) träder ett "avviklingsstyre" i styrelsens ställe. Avviklingsstyret fullgör i allt väsentligt samma uppgifter som likvidatorerna enligt ABL. Det kan anmärkas att avviklingsstyret har en lagfäst skyldighet att bevara bolagets bokföring under tio år efter upplösningen av bolaget. I del norska likvidationskapitlet har dessutom upptagits bestämmelser om s.k. kon­kurskarantän (se avsnitt 7.2).

7   Utredningsförslag

7.1      Inledning

Under senare år har man från olika håll påtalat all konkursinslitutet missbmkats framför allt på det sättet att en och samma gäldenär förekom­mit i en serie av konkurser. Med anledning härav fick konkurslagskommit­tén i lilläggsdirektiv (Dir 1977:09) i uppdrag att överväga hur man från konkursrältsliga ulgångspunkter kunde stävja etl sädant missbruk av kon­kursinstitutet. Konkurslagskommittén, som fann det angeläget att den berörda frågan fick én snar lösning, har lagt fram ett delbetänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten atl idka näring. Etl lagförslag på grundval av belänkandet har nyligen remitterats till lagrådet.

Inom brottsförebyggande rådet tillsattes i slutet av år 1978 inom ramen för den översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslig­het, som f. n. företas av rädel, en särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva möjligheten alt lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebo­lagsformen. I en promemoria BRÅ PM (1979:5) Akfiebolagslagen - för­stärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m., har vissa förslag lagts fram i syfte att motverka missbmk av aktiebolagsformen för ekonomisk brottslig­het, Remissbehandlirtgen av promemorian har nyligen avslutats.

7.2 Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten
att idka näring

Kommittén redovisar i betänkandet en undersökning som kommittén gjort av ett antal företagskonkurser i vilka en och samma person uppträtt som gäldenär eller företrädare för gäldenären. Undersökningen visar att upprepade konkurser har förekommit i ej ringa omfattning. I allmänhet har


 


Prop. 1980/81:146                                                   58

verksamheten bedrivits i form av aktiebolag. Bolaget har kontrollerals av en person som ofta har varit ställföreträdare för eller dominerande aktie­ägare i bolaget. Den formella ledningen kan emellertid ha legat pä någon annan. Konkurserna har till övervägande del handlagts som s. k. falligkon­kurser.

För alt komma lill rätta med missförhållandena föreslår kommittén atl nya regler om näringsförbud i samband med konkurs införs. Kommittén föreslår ett i förhållande lill 199 a § KL utvidgat näringsförbud. Enligl 199 a § KL i dess nuvarande lydelse får gäldenären inle under konkursen driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyldighet. Enligt kom­mittén skall därutöver förbud all idka näring under högst fem år kunna meddelas gäldenär, som är näringsidkare och har förfarit grovt otillböriigt mot borgenärerna eller på annat sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller eljest genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig alt driva näringsverksamhet. Om gäldenären är elt aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna omfatta även den som är eller senare än etl år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av den­na. En grundfömtsältning för att näringsförbud enligt förslaget skall kunna meddelas är att konkurs har inträffat. Fräga om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Sådan ansökan får göras bara efter anmälan av tillsynsmyndigheten i konkursen. Såväl näringsfrihetsombudsmannens ansökan som tillsyns­myndighetens anmälan skall göras inom vissa tidsfrister. Den som bryter mol meddelat näringsförbud skall kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högsl sex månader.

I belänkandel pekar kommittén på andra olika åtgärder som skulle kunna bidra till att minska förekomsten av upprepade konkurser. Bl.a. betonas vikten av att gäldenärsbrott och återvinning utreds även i mindre konkurser (se avsnitt 4.2). Enligl kommittén är emellertid kompletterande lagstiftningsåtgärder nödvändiga. Kommittén hänvisar därvid bl. a. till företagsobeståndskommitténs (Fi 1976:03) arbele saml betänkandet (Ds Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. Kommittén anser det även motiverat med en översyn av reglerna i ABL om möjligheterna att ändra akfiebolags firma och säte samt om likvidation. Elt annat önskemål beträf­fande ABL som framförs är alt uppföljningen av att föreskrivna handlingar ges in till regislreringsmyndigheten blir effektivare.

7.2.1 Remissutfallet

Det alldeles övervägande fiertalet remissinstanser lillslyrker eller läm­nar förslagel om s. k. konkurskarantän utan erinran. Endasi Sveriges ad­vokatsamfund uttalar som sin uppfattning att inskränkningar i principen om näringsfrihet inte bör komma till stånd utan en mer ingående ulredning. Några instanser tillstyrker förslaget under förutsältning att näringsförbu­det endast får tillgripas under mer begränsade förutsättningar än vad kommittén föreslår. Flera remissinstanser påpekar emellertid att konkurs­lagstiftningen endast utgör en del av det regelsystem som möjliggör de förfaranden som ligger bakom konkursmissbruket. Därvid nämns överträ­delser och kringgåenden av regler inom associations- och skatterätten samt utnylljanden av brister och ofullsländigheler i den lagstiftningen för all nå ekonomiska fördelar.


 


Prop. 1980/81:146                                                   59

Beträffande utformningen av förslagel tillstyrker flertalet remissinstan­ser förslaget om en särskild prövning om näringsförbud i de enskilda fallen.

När det gäller kretsen av personer som skall kunna drabbas av närings­förbudet fillstyrks kommitténs förslag av flertalet remissinstanser. Beträf­fande regeln om möjlighet alt besluta om näringsförbud för den som är eller senare än etl år innan konkursansökan gjordes har varit ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person uttalar emellertid bl. a. Stockholms tings­rätt farhågor för att tidsgränsen är alltför kort. Regeln befaras dessutom kunna leda till att de verkligt ansvariga i vissa fall undandrar sig påföljder av sitt handlande genom att sätta andra personer i sitt ställe när företagets ekonomiska ställning hotas. Nägra remissinstanser föreslår också atl nä­ringsförbudet skall kunna drabba även närstående som driver näringsverk­samhet vari den som fått förbud har väsentligl ägarintresse eller annat väsentligt intresse.

Vad gäller de av kommittén föreslagna förulsältningarna för förbud accepteras dessa i huvudsak av merparten av remissinstanserna. Flera instanser pekar dock på nödvändigheten atl kunna använda näringsförbud i ett större antal fall än vad som enligt kommitténs bedömning kommer all bli fallet. Fömtsättningarna föreslås bli vidgade genom alt "grov" och "uppenbar" utesluts ur lagtexten beträffande gäldenärens förfarande mot borgenärer resp. visad olämplighel atl driva näringsverksamhet. Andra remissinstanser förordar en precisering av fömtsättningarna för närings­förbud. Därvid föreslås bl. a. att näringsförbudet konstmeras som en följd av kriminaliserade förfaranden främst gäldeniirsbrott och skattebrott men även annan ekonomisk brottslighet. Några remissinstanser, däribland riks­skatteverket, anser atl även andra situationer än konkurs bör ulgöra en fömtsättning för näringsförbud. Del kan enligt verkets mening ifrågasättas om inte exempelvis likvidafion skulle kunna initiera prövning om eventu­ellt näringsförbud.

Beträffande frågan om innebör-den av förbudet påpekar fiera remissin­stanser atl näringsförbudet kan fä en begränsad belydelse i fåmansbolag, om inte förbudet utsträcks till att avse även personer som innehaft det dominerande ekonomiska intresset i den juridiska personen. Förbudet skulle då medföra att den drabbade under aktuell tid inte får ha något dominerande ekonomiskl intresse i näringsverksamhet av angett slag.

Kommitténs förslag om marknadsdomstolen som beslutande organ i fräga om meddelande av näringsförbud får etl mycket blandat mottagande. Huvudparten av remissinstanserna synes föredra att frågor om näringsför­bud handläggs av de allmänna domstolarna. De skäl som äberopas lill grund för en sådan beslutsordning är bl.a. följande. Möjligheten till över­klagande av beslul om förbud ökar rättssäkerheten. I prövningen ingår bedömningar som i allmänhet görs av konkursdomaren och andra frägor som har anknytning till vad som ofta ingår i allmän domstols prövning av civil- eller brottmålskaraktär. Besluten skall enligt dessa remissinstanser kunna meddelas interimistiskt för all en önskvärd snabb handläggning av frågan skall uppnås. Förbudsprövningen kan rned den förordade ordningen ske i samband med ett åtal för gäldenärsbrott eller annat brott som veder­börande misstänks för vilket kommer atl underlätta utredning och hand­läggning.

7.2.2 Lagrådsremissen

I del av regeringen fill lagrådet remitterade förslaget har de av kommit­tén föreslagna fömtsättningarna för näringsförbud i huvudsak bibehållits.


 


Prop. 1980/81:146                                                   60

Även i fråga om den personkrets som kan drabbas av näringsförbud och belräffande innebörden av ett förbud överensstämmer det remitterade förslaget, med vissa mindre jämkningar, med kommitténs förslag. Däremot skiljer sig det remitterade förslaget från kommitténs förslag i fråga om förfarandet. Sålunda föreslås att frågor om näringsförbud skall prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Reformen föreslås träda i kraft den I juli 1980.

7.3 BRÅ PM (1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m.

I BRÅ-promemorian framhålls att det förekommer att aktiebolag bildas eller förvärvas uleslutande i syfte all tjäna som täckmantel för brottslig verksamhet. De bolag som används är oftast fåmansbolag med lågt aktie­kapital. En grundläggande teknik är ofta transaktioner inom s. k. oäkta koncerner, dvs. rättshandlingar mellan tvä eller fiera bolag som ägs av samma fysiska person eller begränsade personkrets. De s. k. fatligkonkur-serna utgör merparten av samtliga förelagskonkurser. Del torde enligt arbetsgmppen innebära att mänga bolag fortsätter sin förlustbringande verksamhet i strid mot likvidalionsbestämmelserna i ABL ända till dess det inte längre finns tillgängar kvar att betala ell ordinärt likvidalionsför­farande och med fill visshet gränsande sannolikhet innefattar dessa kon­kurser gäldenärsbrotlslighel. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen en skärpning av bestämmelserna om likvidation och en skärpt konlroll av företag i riskzonen t. ex. företag där aktiekapitalet delvis har gått förlorat men likvidalionsplikl ännu inle inträtt. Arbetsgruppen föreslår också åt­gärder mol sådana manipulationer inför en förestående likvidation eller konkurs som innefattar byte av firma, säte och styrelse i syfte atl vilseleda borgenärer och andra intressenter i bolaget och försvåra myndigheternas kontroll. Arbetsgruppen aktualiserar också frågan om återbetalning av lån till aktieägare m. fl. som lämnats innan förbudet för bolag atl lämna sådana lån trätt i kraft samt föreslår ålgärder i syfte atl påskynda avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag för att på detta och andra angivna sätl effekfivisera akfiebolagsregistret.

Förslagen innebär bl. a.

    att bestämmelserna om likvidation när aktiekapitalet hell eller delvis gått förlorat skärps. Dels förordas en återgång lill i huvudsak den ord­ning som gällde till utgången av år 1976, nämligen att bolag som förlorat mer än två tredjedelar av sitt akfiekapital inom viss tid måste förete full läckning av aktiekapitalet för alt bolaget skall undgå skyldighet atl träda i likvidation. Dels föreslås att bolag inte får driva verksamhel under längre tid utan att ha två tredjedelar av aktiekapitalet täckt.

    att revisor skall ha skyldighet att ansöka om likvidation när bristen i aktiekapitalet inte läcks och bolagsstämman inte beslutar om likvida­tion,

e att kvalificerad revisor skall finnas i aktiebolag som inte har full täckning för bolagels registrerade kapital,

•     att patentverket skall pröva om del finns skäl till ändring av bolagets
firma eller den ort i Sverige där bolagels styrelse skall ha sitt säte. En
fömtsättning för sådan ändring är vidare att bolaget i registreringsären­
det kan förete intyg av kvalificerad revisor som utvisar att full täckning
finns för aktiekapitalet och att någon allvarlig betalningsanmärkning inte
under det närmast föregående året har riktats mot bolaget.


 


Prop. 1980/81:146                                                   61

    att aktiebolag varje år i samband med atl del skickar in årsredovisning till patentverket skall bifoga en aktuell förteckning över bolagets styrel­seledamöter m.fl.,

    att det i övergångsbestämmelserna lill 1973 års lagstiftning om förbud mot lån till aktieägare m.fl. föreskrivs atl lån av delta slag som lämnats innan förbudet trätt i kraft, vid utgången av år 1981 skall vara återbe­talda till bolaget, åtminstone lill den del som behövs för att bolagets registrerade aktiekapital skall vara täckt,

    att aktiebolag skall erlägga en "regislerhållningsavgift". Avgiften syflar till att påskynda avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag och finansiera en uppmstning av aktiebolagsregistret.

7.3.1 Remissutfallet

Remissutfallet på BRÄ-promemorian är mycket blandat. Flertalet re­missinstanser vilsordar behovel av lagstiftningsåtgärder till förhindrande av atl aktiebolagsformen missbmkas som instmment för den ekonomiska brottsligheten. De statliga myndigheterna är i huvudsak positiva till försla­gen och flera av dem betraktar de föreslagna ändringarna som mycket försiktiga och inle tillräckligt långtgående samt förordar fortsall lagstift­ningsarbete för atl effektivt hejda den ekonomiska kriminaliteten på delta område. Åtskilliga företrädare för induslrin liksom revisorernas organisa­tioner, Sveriges advokatsamfund och aktiespararna intar däremot i allmän­het en negativ hållning lill förslagen. Dessa instanser befarar atl ändringar­na kan fa negativa effekter för lojala och seriösa näringsidkare samt leda till en ökad byråkrati.

Beträffande de enskilda förslagen är remissinstansernas inställning föl­jande.

Förslaget om en återgång till i huvudsak den ordning som gällde till utgången av år 1976 belräffande likvidation vid förlust av aktiekapitalet, nämligen alt bolag som förlorat mer än två tredjedelar av sitt aktiekapital inom viss tid måste förete full täckning av aktiekapitalet för alt bolaget skall undgå skyldighet att träda i likvidation avstyrks av någol fler instan­ser än de som tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Förslagel atl bolag inte får driva verksamhel under längre tid utan all ha tvä tredjedelar av aktiekapitalet täckt tillstyrks och avstyrks av lika många instanser. De huvudsakliga invändningarna mot förslagen är alt nuvarande regler ulgör en rimlig avvägning med hänsyn lill den tid som kan åtgå för finansiella saneringsoperalioner och med hänsyn till sysselsättningsaspekter och ris­ken för framtida finansiella stmkturförändringar. Dessulom påpekas alt nuvarande bestämmelser var föremål för bedömning så sent som år 1975.

Merparten av instanserna tillstyrker förslaget atl kvalificerad revisor skall finnas i bolag som inte har full täckning för bolagets registrerade aktiekapital samt atl revisor skall ha skyldighet atl ansöka om likvidation när bristen i aktiekapitalet inle täcks och bolagsstämman inte beslutar om likvidation. Mol förslaget om kvalificerad revisor anförs av bl.a. företrä­dare för de auktoriserade revisorerna alt ett byte av revisor när täckningen brister kommer alltför sent för att få någon effekt. 1 stället bör man verka för alt kvalificerad revisor skall finnas i alla aktiebolag. Andra instanser pekar på svårigheten att i dessa situationer finna revisorer som är villiga atl äta sig uppdraget. Beträffande förslaget om skyldighet för revisor att ansöka om likvidation invänds atl ett sådant ansvar renl principiellt inle bör åläggas revisor utan ligga pä bolagets ledning och ägare. Andra remiss­instanser, däribland Slockholms fingsrätt, anser det värdefullt om reviso­rerna får en gentemot bolaget självständig ställning.


 


Prop. 1980/81:146                                                   62

Förslaget att patentverket skall pröva om det finns skäl till ändring av bolagets firma eller den ort där bolagsstyrelsen skall ha sitt säte tillstyrks i princip av merparten av instanserna. En stor del av dem lämnar emellertid alternativa lösningar och kompletteringar till BRÅs förslag. Bl. a. ifråga­sätts om palentverket har möjlighet atl göra den föreslagna prövningen och om effekten ur brottsbekämpningssynpunkt uppväger det merarbete som skapas för företag och kontrollorgan. Flera instanser föreslär atl palentver­ket borde vara berättigat all ulan egen prövning registrera ändringar, om intyg bifogas från kvalificerad revisor. Några remissinstanser anser att förslaget bör kompletteras med förbud för bolag att under viss tid använda firma som innehafts av upplöst bolag (s. k. firmakarantän). Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslär därjämte att krav ställs pä alt bolag alltid skall ha anknytning till den ort där styrelsen enligl anmälan skall ha sitt säte.

Förslaget att bolag varje år i samband med att det skickar in årsredovis­ning lill palentverket skall bifoga en aktuell förteckning över bolagels styrelseledamöter m. fl. fillstyrks av flertalet remissinstanser. Flera instan­ser föreslår dock alt skärpta krav slälls på avgående styrelseledamot så atl denne blir solidariskt ansvarig för bolagets uppkommande förbindelser, om han underlåtit att anmäla sin avgång och kvarvarande styrelseledamö­ter inte fullgör sina skyldigheter om likvidation, när aktiekapitalet helt eller fill större delen gått förlorat.

Förslaget om återbetalning lill viss del av gamla lån till aktieägare m, fl. avstyrks av merparten av remissinstanserna. Av de instanser som tillstyr­ker förslagel förordar flera en längre övergångstid och större möjligheter till dispens. Den huvudsakliga invändningen mot förslagel är all frågan är omfattande och övergripande och inte tillräckligt utredd.

Förslagel alt bolag årligen skall erlägga en "regislerhållningsavgift" i syfte alt påskynda avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag och finansiera en upprustning av bolagsregistrel avstyrks av de flesta remissin-stansema. Flera instanser pekar på nödvändigheten av att etl centralt firmaregister införs. Först därefter kan det bli aktuellt med ett system med registerhållningsavgifl. De flesta instanserna betonar viklen av förbättring­ar av registrets effektivitet för att åstadkomma en sanering bland bolagen och motverka ekonomisk brottslighet.

8    Missbruk av likvidationsinstitutet

8.1 Inledning

Det finns inga närmare undersökningar hur likvidationsinstitulet tilläm­pas. För att få denna fråga belyst har arbetsgruppens sekreterare varit i kontakt med polis, åklagare och skattemyndigheter. Dessutom har landets samtliga kronofogdemyndigheter tillfrågats om sina erfarenheter av likvi­dationsinstitulet. De uppgifter som erhållits på detta sätt är relativt spar­samma. Endasi undanlagsvis pekar myndigheterna på fall i den egna praktiken där missbmk har kunnat konstateras (se avsnitt 8.2). Det insam­lade materialet ger närmasl stöd för uppfattningen alt myndigheterna ännu inte har blivit medvetna om riskerna för missbmk av likvidationsinsfitutel i samma grad som när det gäller t. ex. konkursinstitutet.

Arbetsgmppen har därför genom sin sekreterare försökt komplettera enkätmaterialet med en genomgång av likvidationsakter på patentverkets bolagsbyrå och i Slockholms fingsrätt (se avsnitt 8.3). Inte heller denna


 


Prop. 1980/81:146                                                   63

undersökningsmetod har skapat önskvärd klarhet i frågan i vad mån likvi­dationsinstitutet missbmkas för ekonomisk kriminalitet. Många av de lik­viderade bolagen saknar räkenskapshandlingar för flera är före likvida­tionsbeslulet. Här är del naturligtvis helt ogörligt att av aktmaterialet bilda sig en uppfattning om eventuellt missbruk. Men även när föreskrivna årsredovisningar finns i akten möter svårigheter. Många gånger anges endast att tillgångar och skulder helt saknas. Även när årsredovisningen är fylligare möter svårigheter att bedöma att de redovisade uppgifterna är rikfiga. På säkrare grund skulle man naturligtvis slå om aktmaterialet kunde kompletteras med uppgifter från bolagsledningen samt skatte- och andra myndigheter som haft att göra med bolaget. En sådan systematisk undersökning skulle emellertid sannolikt ta lång tid alt genomföra och slälla sig tämligen dyrbar. Arbetsgruppen har därior begränsat sig till att komplettera de nämnda förfrågningarna och aktgenomgångarna med en litteraturgenomgång (avsnitt 8.4).

8.2 Uppgifter från myndigheter

I en rundskrivelse från BRÅ tillfrågades landets samtliga kronofogde­myndigheter bl. a. om

1.  erfarenheler av missbruk av likvidationsförfarandel

2.  erfarenheter av likvidalorernas lämplighet och sätt alt sköta uppdra­get.

Åtskilliga kronofogdemyndigheter, främsl i mindre distrikt, uppgav alt de har ringa eifarenhet av bolag i likvidation över huvud taget. Övriga svar var jämförelsevis kortfattade. Många av de bolag som träder i likvidation är uppenbarligen kända hos kronofogdemyndigheterna för bristande betal­ningsförmåga. Del har ändå förekommit att myndigheten inte känt till att bolaget upplösts förrän långt efter det att likvidationen avslutals. Flera kronofogdemyndigheter har också uppgett att bolag i likvidation ofta sak­nar intresse från indrivningssynpunkl. Man utgår nämligen från att bolaget saknar tillgångar och avstår därför frän att undersöka hur det förhåller sig med den saken eller om det finns återvinningsmöjligheler.

Under senare tid har man emellertid på flera kronofogdemyndigheter noterat alt personer som varit kända för tvivelaktiga affärer föredragit atl avveckla sina bolag genom likvidafion i slällel för konkurs. Myndigheterna har därför skärpt bevakningen av bolag i likvidation. Det blir också vanli­gare att bolag i likvidation av kronofogdemyndigheten begärs i konkurs i syfte bl.a. att fa återvinningsmöjligheter och eventuella gäldenärsbrott klarlagda.

Som exempel på missbmk av likvidationsinstitutet anförs frän kronofog­de- och andra tillfrågade myndigheler framför allt likvidation av bolag för att undgå indrivning av skatter och avgifter till det allmänna.

FaU I

De aktuella bolagen var verksamma i databranschen. Bolag nr 1 som fidigare haft annan firma drevs under åren 1976-1977. Bolaget avre­gistrerades i maj 1978 som arbetsgivare hos lokala skattemyndigheten. De anställda övergick lill ett annat av samme ägare kontrollerat bolag, bolag nr 2. Bolag nr I, vars verksamhet upphört, ändrade samma månad firma. Bolag nr 1 trädde i juni 1978 i likvidation. I augusti 1978 hem­ställde hkvidalorn hos rätten att likvidationen skulle läggas ned och bolaget anses upplöst då bolaget ej hade tillgångar till täckande av


 


Prop. 1980/81:146                                                   64

likvidationskostnaderna. Bolaget upplöstes samma månad. Bolag nr 2 försattes på egen begäran i konkurs vid Stockholms tingsrätt ijuli 1979.1 augusfi 1979 har ett nytt bolag, bolag nr 3, etablerat sig i lokaler som tillhört bolag nr 1. Bolag nr 3 har nu ändrat firma till bolag nr 1 :s tidigare firma. Enligl uppgift från kronofogdemyndigheten har en skatte- och avgiftsfordran mot bolag nr 1 på omkring lOOOOO kr avskrivits på grund av likvidationen.

FaU 2

I ett 5000-kronorsbolag ägdes samtliga aktier av en person som tillika utgjorde bolagets styrelse. Bolaget var restfört för mervärdeskatt för perioderna maj-augusti 1975, september-december 1975 och januari­december 1976 med sammanlagt 10827 kr. Dessutom var bolaget rest­fört för 1976 års arbetsgivaravgifter (uppbördsdagarna den 19 juni 1978 och 18 april 1978) med sammanlagl omkring lOOOOO kr. Enligt styrelsens förvaltningsberättelse var bolagets omsättning under året 1976-09-01-1977-08-31 908 734 kr. Enligt resultaträkningen som fastställdes på bo­lagsstämman den 20 april 1978 hade 244000 kr reserverats för arbetsgi­varavgifter, för vilket belopp det fanns täckning i likvida medel och kundfordringar. Den 28 september 1978 beslöt bolagsstämman/ägaren om likvidation. Till likvidator utsågs styrelsen/ägaren. Samma dag an­mälde likvidalorn/ägaren till rätlen att bolaget hell saknade tillgångar och hemställde att likvidationen skulle läggas ned och bolaget upplösas i enlighet med 13 kap. 15 § tredje stycket ABL. Den 5 oktober 1978 delgavs bolaget betalningsuppmaning för konkursansökan av kronofog­demyndigheten. Den 17 oktober 1978 ingavs konkursansökan. Den 31 oktober 1978 beslöt tingsrätten att likvidationen skulle läggas ned och bolaget anses upplöst. Den 15 november 1978 försattes bolaget i kon­kurs. Kronofogdemyndigheten ställde säkerhel i konkursen. Förval­taren ansökte om återvinning av orimhga löneuttag och anmälde att det förelåg misstanke om gäldenärsbrott. Åtal har nu väckts mot ägaren för oredlighet mot borgenär. Brottet har enligt stämningsansökan bestått i att han genom atl vid olika fillfällen under liden 1978-01-02-08-11 låta bolaget skänka honom tillhopa 120082 kr, avhänt bolaget egendom av betydenhet och därigenom försatt bolaget på obestånd.

FaU 3

Det aktuella bolagets styrelse bestod av en advokat som ägde samtliga aktier, Enligl årsredovisningen bedrevs ingen rörelse och bolaget sak­nade tillgångar. Den 22 augusfi 1978 inkom lill kronofogdemyndigheten en begäran om indrivning av särskild vamskatt på 364604 kr hos bola­get. Värnskatten härrörde från verksamhet som bolaget hade bedrivit för flera år sedan. Frågan om påföring av skatten hade sedan verksamheten lagts ner prövats i flera instanser. Bolaget hade vidare besvärat sig över att det fått avslag på sin begäran om dispens från vamskatten. Regering­en lämnade den 7 december 1978 besvären utan bifall. Den 20 december 1978 hölls exlra bolagsstämma i bolaget. Vid stämman redovisades lillgångar och skulder lill 0. Varuskatten togs inle upp. Bolagsstämman/ advokaten beslöt om likvidation och utsåg en biträdande jurist hos advokaten fill likvidator. Samma dag gjordes en anmälan fill rätten enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL all bolaget ej hade tillgångar som täckte likvidationskostnaderna. Den 8 febmari 1979 meddelade tingsrätten be­slul om nedläggning av likvidationen och förklarade bolaget upplöst. När kronofogdemyndigheten erhållit besked om regeringsbeslutet och tog kontakt med bolaget var detta redan upplöst.


 


Prop. 1980/81:146                                                   65

FaU 4

Ett bolag restfördes under våren och hösten 1975 för arbetsgivaravgif­ter om sammanlagl 10200 kr. I oktober 1975 beslöt bolaget att träda i likvidation. Till likvidator utsågs bolagets ställföreträdare. Med anled­ning av likvidationen avvaktade kronofogdemyndigheten med vidare indrivningsåtgärder. I augusti 1976 restfördes bolaget med ytterligare arbetsgivaravgifter. Skulden uppgick därmed till 16300 kr. Likvidatorn utfäste sig under det fortsatta indrivningsarbetet att personligen betala skulden med medel som skulle flyta in vid en föreslående försäljning av aktierna i bolaget. Någon betalning erlades emellertid inte och kronofog­demyndigheten delgav bolaget i likvidation betalningsuppmaning för konkurs den 11 maj 1979. Vid sammanträde den 31 maj 1979 begärde likvidatorn uppskov för atl få tillfälle att sälja aktierna. Denna begäran medgavs inte. Några dagar därefter begärde likvidalorn - ulan samråd med kronofogdemyndigheten — hos tingsrätten atl likvidafionen skulle läggas ned enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL.

Fad5

Två bolag med samma ägare var restförda för skatter med 420000 kr resp 140000 kr. Bolagens taxeringar var överklagade till länsskatterät-len. Bolagen försattes i likvidafion enligt 13 kap. 1 § (frivillig likvida­tion). Likvidationen avslutades genom slutredovisning enligl 13 kap. 15 § första tycket. Inga tillgångar avsattes emellertid för betalning av skatteskulderna. I stället utskiftades tillgångarna fill ägarna som är bo-salta ulomlands.

Etl sätt alt använda likvidationsinstitutet som av flera kronofogdemyn­digheter påtalats som en vanlig form av missbmk går ut på att avveckla bolaget före likvidafionsbeslutet. Bolagels verksamhet upphör, tillgångar­na försäljs, bolagets skulder betalas - förhoppningsvis enligt förmånsrätts-lagen om tillgångarna inte täcker alla skulder - och evenluellt överskju­tande belopp utbetalas till aktieägarna. Först därefter fattas beslul om likvidation. Då föreligger fömtsättningar för fattiglikvidation. Upplösning­en kommer då så snabbi - ibland t.o.m. innan kallelse på bolagets borgenärer har hunnit utfärdas — atl det kan vara svårt för eventuella återstående borgenärer att hinna bevaka sin rätt.

8.3 Uppgifter från likvidationsakter

Enligt den officiella statistiken upplöstes år 1977 I 118 och år 1978 1 276 aktiebolag genom likvidation. Av dessa likvidationer avslutades år 1977 824 genom slutredovisning (13 kap. 15 § första stycket) och 294 genom att likvidationen lades ner (fattiglikvidafion; 13 kap. 15 § tredje stycket). Mot­svarande siffror år 1978 var 1 176 resp 100.

För alt få en uppfattning om vilka bolag som upplöses genom likvidation har arbetsgmppens sekreterare gått igenom akterna i 200 likvidationsären­den på patentverkets bolagsbyrå. Samtliga bolag i det studerade materialet hade registrerats under åren 1973-1976 och trätt i likvidation under åren 1973-1978. Materialet gav exempel bl.a. på bolag i likvidation som för­satts i konkurs och upplösts enligt 13 kap. 19 § första stycket. I vissa fall pågick likvidafionen fortfarande vid tiden för aktgenomgången.

I det studerade materialet hade den alldeles övervägande delen av likvi­dationerna lagts ned efter anmälan fill rätten enligt 13 kap. 15 § iredje 5   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                   66

stycket ABL. Mot denna bakgmnd gjordes en genomgång av likvidations­ärenden som handlagts slutligt år 1978. Del visade sig att 832 likvidationer lagts ned och 425 avslutats genom slutredovisning under det akluella året. Diskrepensen mol de inledningsvis nämnda statistiska uppgifterna förkla­rades bero på ett annorlunda sätt all beräkna antalet balanserade ärenden. Alt merparten av likvidationerna läggs ned stöds av uppgifter som lämnats av bolagsbyråns personal och av personer som brukar åta sig uppdrag som likvidator. Man bör därför kunna våga påståendet alt omkring två tredjede­lar av de bolag som upplöses genom likvidation inte har tillgångar som täcker likvidationskoslnaderna.

Uppgiftema i patentverkets likvidationsakter är för varierande och ofull­ständiga för att några bestämda slutsatser skall kunna dras om förhållan­dena i bolag som går i likvidation. Följande karakteristika är dock klart framträdande. Huvudparten av bolagen är fåmansbolag. Storieken av ak­tiekapitalet ligger på gränsen till den lägsta tillåtna storleken. I början av den undersökta tiden rör del sig framför allt om 5 000-kronorsbolag. I och med alt gränsen höjdes till 50 000 kr för bolag som bildades efter den 6 juni 1973 har bolag med högre aktiekapital tillkommit under den senare peri­oden. Bland dem dominerar bolag med aktiekapital som ligger omkring 50000 kr. Endasi ett fåtal likviderade bolag har högre aktiekapital än lOOOOOkr.

Arbetsgmppens sekreterare har kompletterat granskningen av patent-verkets malerial med en genomgång av likvidafionsärenden vid Stock­holms tingsrätt, 6:e avdelningen. Undersökningen omfattade omkring 300 ärenden som anhängiggjorls under år 1978. Årendena gällde såväl anmäl­ningar om tvångslikvidalion och ansökningar om frivillig likvidation som anmälningar om att likvidationen lagts ned.

Utmärkande för ivångslikvidationerna i det granskade materialet är all de huvusakligen gäller 5 000-kronorsbolag. Det är patentverket som är den vanhgast förekommande anmälaren i dessa ärenden. Inte mindre än 40-50 procent av verkets anmälningar återkallas emellertid på grund av atl bola­gen fullgör sina skyldigheter under ärendets handläggning i tingsrätten. I många av dessa fall har årsredovisningar saknats för mer än två år tillbaka. I materialet ingår också ansökningar av kronofogdemyndigheten om likvi­dation på gmnd av atl ingen funnits som kunnal företräda bolaget i indriv­ningsärendet. Det finns flera exempel på bolag som saknat styrelse under lång tid, ibland upp till två år. Aklmaterialel visar dessulom att rätten inte sällan har svårigheter att delge bolagets ställföreträdare ansökningar eller anmälningar om likvidation, regelmässigt utses advokat av rätlen till likvi­dator i Ivångslikvidationerna. Det slora antalet anmälningar enligt 13 kap. 15 § Iredje stycket ABL från likvidatorer i bolag som försatts i tvångslikvi­dalion tyder pä att sädana bolag oftast är utan tillgångar.

Beträffande de frivilliga likvidationerna har enligt vad handlingarna i bolagsregistrel innehåller beslutet om likvidation ofta föregåtts av andra anmälningar om ändringar i bolagets registrerade förhållanden. Det före­kommer fall där det är tydligt att ändringar i firma, sätesort och styrelse har direkt samband med det föreslående beslutet om likvidation. I de flesta av de friviUiga likvidationerna har styrelsen eller ledamot i slyrelsen av bolagsstämman utsetts till likvidator. Ett påfallande stort antal av de frivilliga likvidationerna pågår fortfarande trots atl flera år gäll sedan beslutet om likvidation ägde rum.


 


Prop. 1980/81:146                                                            67

8.4 Uppgifter i litteraturen

I BRÅ-rapporten (1978: 1) Konkurser och ekonomisk brottslighet ges följande exempel på hur tvångslikvidation med av tingsrätten förordnad likvidator kan användas för alt dölja begångna brott (s. 30 ff).

Direktören L hade i en följd av år drivit verksamhet i bolagsform, bl. a. hotellverksamhet och låne verksamhel. Bolagen hade efter viss lid antingen försatts i fattigkonkurs eller likviderats. De kvarvarande skul­derna hade företrädesvis bestått av skatteskulder.

Genom bl.a. lägenhelsförsäljningar hade L skaffat sig ett ansenligt kapital, som han lånat ut till ett av honom själv ägt förvaltningsbolag, AB FVB, L hade emellertid inte officiellt lånat ut pengarna själv till bolaget utan gjort sken av att dessa lån upptagits från ett par andra personer, Z och X, om vilka del genom den företagna ulredningen framgick att de inle existerade i verkligheten. Enligt L hade bolaget vid verksamhetens början lånat 790000 kr av X. Stora lån hade även uppta­gits från Z, så att skulden till denne vid slutet av år 1973 uppgick lill 650000 kr. Skulden till X hade vid denna tid ökat till 1,2 milj kr. Bolaget, AB FVB, hade sedan lånat ut dessa medel som bl.a. villakrediler mot 12-15% årlig ränta och dessutom hade FVB köpt aktier i börsnoterade förelag.

AB FVB försattes i tvångslikvidalion 1974, eftersom fastställda ba­lansräkningar ej inkommit fill patent- och registreringsverket för något av de tre senasle räkenskapsåren. Till likvidator förordnade rätten advo­katen Q. Denne konstaterade att bolaget saknade tillgångar till bestri­dande av likvidationskostnaderna, varför lividationen nedlades jämlikt 1.67 § 1944 års aktiebolagslag. Därmed var bolaget upplöst.

Avvecklingen av verksamheten hade emellertid påbörjats av L i god lid före likvidationen genom att han själv övertagit bolagels skulder till de fingerade personerna Z och X upp till 1,5 milj, kr och samtidigt ocksä lillgångar för samma belopp, vilka utgjordes av fordringar på bolagets låntagare samt aktieposter. Övriga skulder lämnades kvar. I praktiken innebar detla alt L övertog bolagets skulder lill honom själv mot det alt han fick tillgångar till motsvarande värde eller med andra ord full utdel­ning.

L hade således kunnat uppbära ansenliga ränteintäkter från bolaget i sken av att dessa utbetalades till Z och X. Därigenom hade han kunnat underlåta alt ta upp intäkterna till beskattning. Likaså hade han sluppit skatt på själva kapitalet.

Bokföringen i AB FVB har ej kunnat återfinnas, varför någon gransk­ning av verksamheten med stöd av denna inte kunnat göras. Enligt L hade han lämnat den till en revisor ulan att la kvitto på detla. Han kunde inte erinra sig namnet på revisorn men höll för troligt att bäde denne och herrarna Z och X lämnat landet och vistades på okänd ort.

Någon anmälan om misstänkt brottsligt förfarande gjordes inte. Peng­ar fanns ju inte ens till täckande av likvidationskoslnaderna. Del var försl sedan ett annat av L ägt bolag hade försalts i konkurs - vilken handlades som fattigkonkurs - som gode mannen fattade vissa misstan­kar om brott och gjorde åklagarmyndigheten uppmärksam på Ls affärer.

Utöver anmälan från gode mannen om misstänkt gäldenärsbrott före­ligger misstankar mot L för grova bedrägerier och skattebrott.

I konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rät-


 


Prop. 1980/81:146                                                   68

ten alt idka näring har redovisats följande fall där en och samma person förekommit såväl i upprepade konkurser som i upprepade likvidationer (Fall 5, s. 49 ff).

X har i omkring 20 år varit verksam i tryckeribranschen. Från år 1960 drevs verksamhelen i aktiebolag 1 med firma A. Styrelse i bolaget var en utomstående person med X:s hustru Y som suppleant. Aktiekapitalet uppgick fill 5000 kr. Maskiner för driften införskaffades enligt X:s egen uppgift nästan hell utan kontantinsats. Sommaren 1963 ändrades bola­gels namn till B samtidigt som ett nytt aktiebolag, 2, bildades med namnet A, Del förra bolagels maskiner och lokal där verksamheten bedrivits överfördes på bolag 2 mot en köpeskilling av omkring 79000 kr. Av detta belopp erlades 5000 kr kontant. Bolag 1 försattes efter egen ansökan i konkurs i maj 1964. Konkursen handlades som ordinär kon­kurs. Tillgångarna uppgick till drygt 50000 kr, varav något mer än 40000 kr utgjordes av en fordran på bolag 2. Skulderna uppgick enligt konkurs­bouppteckningen till drygt 185000 kr. Av detta belopp avsåg omkring 130000 kr skatter. Staten erhöll utdelning med 15 381 kr. Misstanke om bokföringsbrolt uttalades av förvaltaren. Viss lös egendom såldes av konkursboet till bolag 2.

Bolag 2 drevs fill år 1970. Aktiekapitalet var 15000 kr och aktierna ägdes av Y. Styrelsen utgjordes av X.

På hösten 1970 ändrades firman och bolaget försattes samtidigt i likvidation. Till likvidator utsågs en fidigare kund och sedermera kom­panjon till X, nämligen Z som fidigare varit indragen i åtminstone två bolagskonkurser. I mars 1971 försattes bolag 2 i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen handlades som fattigkonkurs. Tillgångarna uppgick till 1826 kr och skulderna till 439600 kr, varav 433 873 kr avsåg obetalda skatter och arbetsgivaravgifter.

En vecka efter det att bolag 2 ändrat namn inregistrerades ett nytt aktiebolag, 3, med samma firma som de två tidigare bolagen hade haft. Aktiekapitalet i bolag 3 var 15 000 kr och styrelsen utgjordes av X och Y. X ägde först samtliga aktier. I början av är 1974 övertog Z aktierna och något senare utträdde Y ur styrelsen. I maj 1975 försaltes bolaget i likvidation med Z som likvidator och i september samma år ändrades dess firma. I mars 1976 försattes bolaget i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen handlades i ordinär form sedan sökanden ställt säkerhet för konkurskostnaderna. Tillgångar saknades. Skulderna enligt bouppteckningen uppgick lill 1007747 kr. Av dessa avsåg 1 001 722 kr skatter och avgifler. Utöver de i bouppteckningen angivna skulderna uppgav Z att del fanns yllerligare leveranlörsskulder om 200000-300000 kr.

År 1970 hade Z låtit inregistrera akfiebolag 4. Styrelsen i della bolag utgjordes av Z och aktierna ägdes av hans hustm. Aktiekapitalet var 15000 kr. I början av år 1973 registrerade patent- och registreringsverket att bolagets firma ändrats och att det försatts i likvidation med Z som likvidalor. I slutet av samma år försattes bolaget efter ansökan av kronofogdemyndigheten i konkurs. Konkursen handlades som fattig­konkurs. Tillgångar saknades. Skulderna uppgick till 82 146 kr. avseende skatter och avgifter. Utredningen visade alt bolag 3 till en början för­medlat och sålt produkter för bolag 4:s räkning. Sedan detta bolag efter namnändring försatts i konkurs övertog bolag 3 dess produktion och tog även över verksamheten i elt annat bolag, 5. Bolag 3:s maskinpark


 


Prop. 1980/81:146                                                   69

överläts till aktiebolag 6, vilket ägs av Y. Det sistnämnda bolaget bil­dades år 1972 med ett aktiekapital om 5 000 kr. Styrelsen utgörs av X.

Bolag 5 hade bildats år 1972. I januari 1975 valdes X till styrelse. Bolaget försattes hösten 1977 i likvidation på grund av att räkenskaps­handlingar för de senasle två åren inte hade getts in till patent- och registreringsverket. Också bolag 6 försattes av samma anledning i likvi­dation i december 1977. Delta beslut är dock överklagat.

År 1968 startade X, med hjälp av Z, tryckeriverksamhet i ytteriigare ett aktiebolag, 7, Verksamheten i detta bolag överfördes under 1974 lill bolag 6. Större delen av maskinparken i detla bolag överläts till bolag 6, som därefter hyrde ut (leasade) maskinerna lill bolag 3 och 5. Någon maskin såldes till bolag 7, vars namn ändrades i november 1974.

Aktiekapitalet i bolag 7 uppgår till 100000 kr. Bolagels styrelse utgörs sedan år 1974 av X ensam.

Verksamheten i bolag 5 lades i stort sett ned sedan bolag 6 sålt de av bolag 5 använda maskinerna till elt annat bolag.

Sedan bolag 3 gått i konkurs har dess rörelse fortsatts av personalen med maskiner som hyrts från bolag 6. Även de lokaler där verksamheten drivs hyrs av nämnda bolag.

År 1972 bildade X ytterligare ett bolag, 8. Akfiekapitalel uppgick fill 25 000 kr. och styrelsen utgjordes av X. I augusfi 1976 ändrades bolagets namn och i december samma är försattes det i likvidation på gmnd av att räkenskapshandlingar för de senasle två åren inte hade getts in. I no­vember 1977 ansökte kronofogdemyndigheten om bolagets försättande i konkurs för en skatteskuld om 71 125 kr.

X dömdes åren 1970, 1973 och 1974 för brott mot uppbördslagen fill böter.

Genom domarna ålades han personlig betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen med sammanlagt drygt 60000 kr.

I april 1975 försattes X personligen i konkurs efter ansökan av krono­fogdemyndigheten. Konkursen handlades som fatligkonkurs. Tillgångar saknades. Skulderna uppgick till drygt 150000 kr., varav 134050 kr. avsåg obetalda skatter.

Z dömdes i mars 1977 för brott mot uppbördslagen fill böter och förpliktades att utge sammanlagt 794 798 kr. avseende innehållna käll-skattemedel. Z begärdes i december 1977 i konkurs av kronofogdemyn­digheten.

I bolag 3:s konkurs uppgav X bl. a. att en bidragande orsak till de olika bolagens obestånd hade varit att det genomgående funnits för litet kapi­tal från början och att det varil alltför frestande att köpa maskin'- på kredit, vilket kunnat göras praktiskt taget ulan kontanfinsats. iiiligt förvaltarberättelsen betecknar han också sig själv som "innehavare av världsrekord när det gäller atl dra på betalningar". X har medvetet fortsatt att driva rörelse genom atl utnyttja den självtagna skattekredit som blir följden av underlåtenhet att betala innehållna källskattemedel för anställda. Förvaltaren i konkursen uttalade misstanke om atl X hade gjort sig skyldig lill vårdslöshet mol borgenärer och bokföringsbrolt.

Av det sagda framgår att de sammanlagda tillgångarna i de tre bolag som försatts i konkurs (1,2 och 3), i vilka X skött driften och haft ell formellt avgörande inflytande, samt X:s personliga konkurs uppgått till 54601 kr. Av delta belopp utgjordes emellertid i bolag l:s konkurs över 400(K) kr av en fordran på bolag 2. De sammantagna skulderna uppgick lill 1 852 769 kr., varav 1 768 150 kr. avsåg skaller och avgifter. Lönega­rantin har inte utnyttjats i något fall.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 70

Alt likvidationer även användes i viss utsträckning vid de s. k. vinst- och förlustaffärerna som syftade till atl befria aktiebolag frän latenta skalle­skulder uppmärksammades av bl. a. företagsskatteberedningen. Aktierna i det skattebelastade bolaget överläts genom ett formellt oantastligt avtal. Därefter köpte den lidigare ägaren tillbaka tillgångarna i bolaget till elt annat bolag som han ägde. Skatteskulden låg kvar i det försålda bolaget som upplöstes efter likvidation. Del bolag som förvärvat de nyssnämnda tillgångarna fortsatte den tidigare verksamheten under det gamla bolags­namnet.

9   Vissa statistiska uppgifter

År 1960 uppgick antalet aktiebolag till omkring 44000. Tretton år senare, är 1973, hade antalet stigit till 133000. Den explosionsartade utvecklingen kan sannolikl förklaras bl.a. med hänvisning till den allmänna tilläggspen­sioneringen. Inkomst från andra förelagsformer än aktiebolag var nämligen under de första åren efter reformen inte pensionsgrundande mer än lill tvä tredjedelar. Även skatteskäl kan ha bidragit lill ökningen. De nytillkomna bolagen hade i flertalet fall ett mycket lågt aktiekapital.

År 1973 beslutades med verkan fr.o.m. den 6 juni samma är alt det lägsta tillåtna aktiekapitalet skulle höjas från 5000 kr. lill 50000 kr. Bolag som bildats enligt äldre lag har därefter fått anstånd till utgången av år 1981 med alt höja sitt aktiekapital/punkten 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag/.

1973 års lagstiftning har medfört förändringar i bolagsbeslåndel. Förhål­landet illustreras av nedanstående tabell.'

 

 

1972

1973

1974

1975

1976

1977       1978

Beslående bolag

 

 

 

 

 

 

per31.l2

125 282

133 364

132319

130655

128016

121406   120531

Registrerade nya

 

 

 

 

 

 

bolag

18217

11525

2867

2369

3474

1451       2 705

Upplösta bolag

2807

2978

3 594

3 650

5 861

7458     5 594=

'Uppgifterna betr. åren 1972-1976 har hämtats ur prop. 1976/77: 109 (s. 9). Uppgif­tema betr. åren 1977-1978 har inhämtats från palentverket.

■Uppgiften avser dels antalet bolag som avförts ur registret genom frivillig avregi­strering eller genom patentverkets initiativ enligt 13 kap. 18 § ABL, dels antalet avslutade konkurser och likvidationer samt dels antalet nedlagda likvidationer.

Av uppgifterna framgår alt 1973 års lagsfiftning inneburit en markant nedgång i antalet nyregistrerade bolag. Antalet upplösta bolag har däremot fortlöpande ökat. Det kan anmärkas atl av de år 1978 upplösta 5594 bolagen hade 2 394 upplösts genom frivillig avregistrering enligt punkten 5 av de nyssnämnda övergångsbestämmelserna. Molsvarande siffra för år 1977 var 4342. Som en följd av de angivna förändringarna har antalet registrerade bolag minskat och uppgår nu lill drygl 1200(X).

Knappt' hälften av de 100000 aktiebolag som år 1970 fanns registrerade drev rörelse och betalade lön till anställda. Av de rörelsedrivande aktiebo­lagen hade nära 70 procent etl aktiekapital sorn understeg 50000.

År 1973 uppgick antalet bolag som inte drev rörelse med anställda lill ca

' Uppgiftema hämtade ur prop. 1973:93 s. 87.  Uppgiftema hämtade ur prop. 1973: 168 s. 7.


 


Prop. 1980/81:146                                                   71

65000. Uppskattningsvis 20000 av dessa drev rörelse ulan anställda. Åter­stående ca 45000 bolag, molsvarande omkring en tredjedel av samtliga registrerade bolag, torde således inte alls ha drivit rörelse är 1973. Av dessa uppskattas 15000 ha varit vilande bolag, dvs. bolag som tidigare hade drivit rörelse. Antalet skrivbordsbolag, dvs. bolag som bildals inte i syfte alt omedelbart påbörja verksamhet utan för att senare överlåtas, uppskattningsvis till ca 30000. Bland de icke rörelsedrivande bolagen torde också ha ingått s. k. namnskyddsbolag, dvs. bolag som bildats eller behållits för att skydda en firma. Man torde kunna räkna med att samtliga 65 000 aktiebolag som år 1973 inte drev rörelse med anställda hade ett registrerat aktiekapital som inte uppgick till 50000 kr.

Uppskattningsvis' 85 procent av aktiebolagen utgjordes år 1971 av få­mansbolag. Därmed avses bolag vari högst tio fysiska personer direkt eller indirekt äger minst 75 proceni av aktiekapitalet. Närmare hälften av dessa redovisade inte någon beskattningsbar inkomst medan ytterligare ca 25 procent redovisade en beskattningsbar inkomst av högst 1 000 kr.

10    Allmänna överväganden

Den dominerande associationsformen inom svensk industri och annan näringsverksamhet är aktiebolaget. Vid utgången av är 1978 fanns 120531 registrerade aktiebolag. Endast omkring hälften av de inregistrerade aktie­bolagen beräknas ha andra anställda än ägarna. Uppskattningsvis en tred­jedel av bolagen driver ingen rörelse alls. Över 80 proceni av aktiebolagen kan antas vara enmans- eller fåmansbolag.

Grunden för aktiebolagsformens popularitet är framför allt att aktieägar­na inte är personligen belalningsansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat lill vad de betalat för sina aktier. Bolagets borge­närer hänvisas lill bolagels lillgångar för betalning. Aktiekapitalet fungerar därvid som en slags garanti för borgenärerna. För alt säkra delta innehåller ABL regler om skydd för det bundna kapitalel. Arbetsgruppen har i promemorian 1979: 5 lagt fram förslag om förstärkt skydd för detta kapital.

Friheten frän personligt betalningsansvar innefaltar emellertid risker för missbmk. Under 1970-talet har det också visat sig atl aktiebolagsformen används för ekonomisk brottslighet. Som exempel på förfaranden som tillämpas i sädana sammanhang vill arbetsgruppen nämna följande.

Den som planerar en brottslig affärsverksamhet börjar ofta med alt köpa något eller några av de uppskattningsvis drygl 40000 vilande bolag eller skrivbordsbolag som finns registrerade i akfiebolagsregistret. Merparten av dessa icke-rörelsedrivande bolag har elt aktiekapital pä endasi 5 000 kr. Knappast i något fall torde aktiekapitalet uppgå lill 50000 kr.

För att försvåra myndigheternas konlroll förläggs bolagets säte inte sällan redan frän början till annan ort än den där bolaget driver sin verk­samhet eller ägaren är bosatt. Bolagets postadress anges i form av ett intetsägande boxnummer.

En grundläggande teknik i dessa sammanhang är att arbeta med fiera bolag. Priset pä bolagen är knappast avskräckande med hänsyn till de vinster som kan göras. Räkenskapsåren i dessa bolag bör då vara olika så att bolagens tillgångar kan föras runl inom "koncernen" efter hand som boksluten skall upprättas.

'Företagsskatteberedningens delbetänkande (SOU 1975:54) Fåmansbolag (s. 161).


 


Prop. 1980/81:146                                                   72

Självklart måste verksamheten läggas upp olika beroende pä hur "vins­ten" skall göras. Ofta är man bara ute efter att slippa skatter och avgifter lill det allmänna. Bolaget bedriver då affärsverksamhet med anställda, maskiner etc. men kan hela tiden erbjuda bättre priser än konkurrenterna som ju måsle räkna med atl betala källskatl, sociala avgifter och mervärde­skatt m. m. Inte sällan drivs verksamhelen därvid pä det sättet att de anställda finns i elt bolag som belastas med skatter, sociala avgifter och andra skulder, medan maskiner och andra tillgångar finns i ell annat bolag dit vinslen dirigeras.

När skatteskulderna ackumulerats i bolaget och indrivning hotar är del dags för avveckling. Tillgångarna i bolaget överförs till ett annat bolag i "koncernen", om del inte tidigare har skett, de anställda likaså. Kvar blir bara skulder. Bolagsstämman/ägaren beslutar evenluelll att byta bolagets firma och säte för all försvära för skattemyndigheterna och andra borgenä­rer att följa vad som sker. Till säte väljs då ofta en ort, där myndigheterna är kända för att vara överlupna med arbete och kontrollen följaktligen mindre sträng än i andra delar av landet.

Tidigare avvecklades bolaget ofta genom fattigkonkurs. Mer än dubbelt så många aktiebolag upplöstes år 1978 genom konkurs än genom likvida­tion. Fr.o.m. årsskiftet 1979/80 har fatligkonkurserna ersatts med ett särskilt förfarande i mindre konkurser som innefaltar bl.a. ulredning om gäldenärsbrotlslighel. Man måsle därför räkna med alt antalet bolag som upplöses genom likvidation nu kommer atl öka. För den som vill sopa igen spåren efter sig kan då bestämmelserna om faltiglikvidalion exempelvis användas pä följande sätt.

Sedan bolagets firma och säte ändrats enligt vad nyss sagts beslutar bolagsstämman/ägaren om likvidation. Styrelsen/ägaren avgär och i stället kommer likvidatorn/ägaren. Han anmäler likvidationsbeslulet för registre­ring och anmäler samtidigt lill rätten att bolaget inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna. Likvidafionen läggs då ner utan att nägon kallelse på bolagels borgenärer sker. Rätten skall visserligen för registre­ring anmäla atl bolaget upplösts och förhållandet blir därmed kungjort i Post- och Inrikes Tidningar (13 kap. 15 § tredje stycket och 18 kap. 2 § ABL). Det torde emellertid höra till de absoluta undantagen att enskilda borgenärer fortlöpande bevakar bolagsnyheterna i Post- och Inrikes Tid­ningar. Skattemyndigheterna får visserligen löpande uppgifter om att ak­tiebolag upplösts (jfr avsnitt 3) men har hittills endast i begränsad utsträck­ning avsatt resurser för närmare undersökningar av denna grupp av ären­den. Kronofogdemyndigheternas bevakning är sannolikl ofta inte effektiv bl.a. därför att likvidationen ibland kommer innan det allmännas skatte­fordringar blivit restförda och därmed kända för kronofogdemyndigheten. Del kan därför dröja lång tid innan borgenärerna får klart för sig atl bolaget har upplösts. Dä är det ofta för sent att vidla några lagliga åtgärder mol bolaget och dess ägare. Arbetsgruppen vill anmärka atl det skulle avsevärt underlätta bevakningen om man i Post- och Inrikes Tidningar ordnade annonserna efter del län där bolagets styrelse har sitt säte eller åtminstone i annonsen satte ul länsbeteckningen.

Det vanliga likvidalionsförtarandel medger också missbruk. Sedan sä­lunda bolagsstämman/ägaren i del nyssnämnda exemplet ändrat bolagets firma och förlagt bolagels säte till en ort där ingen känner till bolagels bakgrund beslutar bolagsstämman/ägaren om frivillig likvidation enligt 13 kap. 1 § ABL. Styrelsen/ägaren avgär och i styrelsens ställe träder likvida­torn/ägaren. Han anmäler likvidationsbeslulet för registrering och utfärdar


 


Prop. 1980/81:146                                                   73

kallelse på bolagels okända borgenärer. Kallelsen som sker med använ­dande av bolagets nya firma kungörs i tidningen pä den ort där bolaget har sitt nya säte. De av bolagets borgenärer som finns på den avlägsna ort där bolaget bedrivit sin verksamhet och som inte fortlöpande följer bolagsnytt i Post- och Inrikes Tidningar har naturligtvis begränsade möjligheter att bevaka sin rätt. Så snart kallelsetiden gått till ända gör likvidatorn/ägaren upp en slutredovisning som (oriktigt) utvisar att alla kända skulder har betalats. Redovisningen godkänns omedelbart av en revisor som är lierad med likvidatorn/ägaren. Likvidatorn/ägaren håller därefter bolagsstämma och anmäler sedan för registrering atl bolaget är upplöst. Till anmäl­ningshandlingen fogas avskrift av bolagsstämmans protokoll samt bevis om dagen för utfärdande av kallelsen på okända borgenärer. Bolagets upplösning kungörs på vanligt sätt i Post- och Inrikes Tidningar.

De anförda exemplen visar alt likvidalionsbestämmelserna inte ger ett tillfredsställande skydd mot ekonomisk brottslighet. Att missbruk före­kommer i praktiken framgår också av de fall som har redovisats i avsnitt 8. Likvidationsbestämmelserna sågs över sä sent som år 1975 men de sakliga ändringarna i förhållande till 1944 års lagstiftning var begränsade. 13 kap. ABL gör vid en jämförelse med den nya konkurslagsliftningen ett föråldrat och verklighetsfrämmande intryck.

Från flera håll har också pekats på behovet av en reformering av likvida­lionsbestämmelserna. Konkurslagskommittén har sålunda uttalat (SOU 1979: 13 s. 29) alt det är motiverat med en översyn av bl. a. reglerna i ABL om likvidation. Riksdagens lagutskott har nyligen (LU 1979/80: 2 s. 26) uttalat att det är angeläget att ätgärder vidtas mot missbruk av likvida­lionsinsiilulel. Arbetsgruppen har i BRÅ-promemorian 1979:5 föreslagit åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av 5 000-kronorsbolagen. I den promemorian framhålls också behovet av en upprustning av palentverkets bolagsregister. Vidare föreslås inskränkningar i den f. n. fria rätten alt byta firma och säte. I sammanhanget kan ocksä nämnas atl 1974 års bolagskom­mitté i betänkandet (SOU 1978:67) Nya bolagsregler m. m. behandlat frågan om redovisning i s. k. sidoordnade koncerner. Promemorian och betänkandet har remissbehandlats och ärendena bereds nu inom justitiede­partementet.

Det är enligl arbetsgruppens mening angeläget att de frågor som sälunda behandlas i den nyssnämnda promemorian och betänkandel snart fär sin lösning. Därigenom minskas utrymmet för ekonomisk kriminalitet med aktiebolag som instmment. Även om ätgärder vidtas pä de nyssnämnda områdena försvinner emellertid inte behovet av en skärpning av likvida­lionsbestämmelserna. Arbetsgruppen ansluter sig sålunda till dem som anser att likvidationsförfarandet nu bör ses över.

Åtgärder beträffande likvidationsbestämmelserna brådskar med hänsyn lill 1979 ärs konkursreform som bl. a. innebär att de ökända fatligkonkur­serna avskaffas. Konkursreformen torde få till följd att intresset ökar bland mindre seriösa personer att utnyttja likvidalionsbestämmelserna och sär­skilt då bestämmelserna om fattiglikvidation för att dölja ekonomisk krimi­nalitet.

Att något snart måsle ske på likvidationsområdel kan motiveras också med hänvisning till konkurslagskommitténs förslag om s. k. konkurskaran­tän. Bestämmelserna härom blir inte effektiva om brottsliga gäldenärer kan undgå karantänen genom alt utnyttja likvidationsinstitulet i stället för att gå i konkurs.

Vid en översyn av likvidationsbestämmelserna ställer det sig naturligt


 


Prop. 1980/81:146                                                   74

att hämta förebilder ur konkursrätlen. Vissa uppslag lill en bättre ordning på likvidafionssidan kan också hämtas från Danmark och i någon mån Norge. I Danmark har man sålunda bl.a. avskaffat institutet fatfiglikvida-tion och lagl på likvidatorerna att till akliebolagsregislret anmäla omstän­digheter som kan ha betydelse vid bedömningen om det finns anledning inleda förundersökning i brottmål. I Norge finns bestämmelser om arkive­ring av bolagets bokföring under tio är frän bolagets upplösning, en be­stämmelse som ger praktiska möjligheter för de rättsvärdande myndighe­terna alt utreda misstankar om t. ex. gäldenärsbrott i bolagets verksamhel även sedan bolaget avförts ur aktiebolagsregistret.

Den radikala lösningen på likvidationsproblematiken är naturligtvis att i stort sett upphäva 13 kap. ABL och hänvisa bolag som vill upphöra med sin verksamhet att ansöka om konkurs och tillhandahålla en ny konkurs-grund i KL för delta. En så omfaltande konlrollapparat som konkurs innebär är emellertid som regel inte erforderlig. Man mäste betänka all vissa bolag bildas för elt avgränsat projekt och med den på förhand i bolagsordningen klart uttalade avsikten att upplösas när projektet är slut­fört. Självklart måsle det också finnas möjlighet för en företagare som av ålders- eller andra skäl inte längre vill driva sin verksamhet att få bolaget upplöst, särskilt om han inte kan finna någon som vill överta det.

Vid val av kontrollnivå kommer naturligtvis näringslivets och statens kostnader för kontrollen in i bilden. Arbetsgruppen menar emellertid att näringslivets kostnader för en skärpt konlroll bör vara överkomliga. En likvidation innebär ju alt bolagets verksamhel upphör. Det kan inle föran­leda några betänkligheter att för sådana engångssituationer föreskriva en jämförelsevis hög kontrollnivå. Annoriunda skulle saken ha ställt sig om föreskrifterna tagit sikte pä företeelser i bolaget som förekommer nära nog dagligen. För sådana aktiviteter, t.ex. bokföringen, mäsle slörre hänsyn tas till det merarbete som kan föranledas om önskemål om skärpt kontroll skall tillgodoses (jfr diskussionen om den s. k. pärmmetoden).

Vad gäller statens kostnader för en skärpt konlroll torde, som arbets­gruppen utvecklar i del följande, nära nog samtliga bolag som upplöses enligt bestämmelserna om fatliglikvidation vara pä obestånd. Dessa bolag bör sålunda redan i dag försättas i konkurs. Staten har åtagit sig ett kostnadsansvar i samband med konkurs och ell framlida tillskoll av bo­lagskonkurser pä grund av ändringar i likvidalionsbestämmelserna bör inte påverka detta åtagande. Etl sådant tillskott synes tvärtom ligga helt i linje med tankarna bakom statens engagemang i konkursförfarandel. Antalet bolag som likvideras med tillgångar som förslär till betalning av såväl skulderna som likvidationskostnaderna torde bli så få atl statens kostnader för t. ex. nya uppgifter för domstolsväsendet i samband med likvidation av sädana bolag blir försumbara.

I enlighet med del anförda diskuterar arbetsgruppen i det följande om man i 13 kap. ABL bör la in bestämmelser som motsvarar de viktigaste kontrollbestämmelserna i KL. Frågor som därvid behandlas gäller brotts­utredningen, likvidators kvalifikationer, vem som skall utse likvidator, antalet likvidatorer och bestämmelserna om fatliglikvidation. 1 anslutning till dessa frågor diskuteras också behovet av kvalificerad revision under likvidation och ansvaret för all bolagets bokföringsmaterial finns arkiverat sedan bolaget upplösts. Avslutningsvis berörs vissa mera perifera frågor såsom domförhetsreglerna vid beslut om Ivångslikvidafion m. m.


 


Prop. 1980/81:146                                                             75

11    Brottsutredningen

Enligt 122 § i den danska aktiebolagslagen skall likvidatorerna upprätta en resultaträkning för tiden frän utgången av det senaste räkenskapsår för vilket fastställd årsredovisning föreligger och lill liden för likvidationsut-brotlet. Dessutom skall de upprätta en balansräkning per likvidationsda­gen. Dessa redovisningshandlingar skall snarast möjligt hållas tillgängliga hos bolaget för aktieägare och borgenärer. Dessutom skall de sändas in till aktiebolagsregistret.

Inom 14 dagar från det de nyssnämnda räkenskapshandlingarna har färdigställts skall likvidatorerna till akliebolagsregislret lämna en redogö­relse för de viktigaste orsakerna till likvidationen, verksamhetens gång under de senaste åren före likvidationen och omständigheter som i övrigt kan ha betydelse vid bedömningen av om det finns anledning alt inleda fömndersökning i brottmål.

Bestämmelserna i 122 § i den danska aktiebolagslagen har tillkommit som etl led i de danska ansträngningarna atl motverka ekonomisk krimina­litet. Molsvarande bestämmelser saknas i den svenska aktiebolagslagen. Däremot finns sedan gammalt sådana bestämmelser i KL. Bestämmelser­na som återfinns i 55 § KL har nyligen skärpts och innebär fr. o. m. den 1 januari 1980 följande.

Konkursförvaltaren skall så snart det kan ske upprätta skriftlig berättel­se om boets tillstånd. I berättelsen skall orsakerna till gäldenärens obe­stånd anges, i den mån de kan klarläggas. Särskilt skall anmärkas om det förekommit omständigheter som kan läggas lill grund för älervinningslalan och om det finns skälig anledning till antagande atl gäldenären har gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Är det fråga om bokföringsskyldig gäldenär skall redovisas hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Om förvaltaren finner atl gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott eller vissa andra grövre brott, skall han omedelbart anmäla det lill allmän åklagare. Den nu redovisade ordningen i ordinär konkurs har i samband med konkursrefor­men givits en motsvarighet i mindre konkurs (185 b § KL). Sedan länge gäller för övrigt motsvarande ordning vid offentligt ackord. Även vid förhandling om offentligt ackord skall alltså utredas bl.a. huruvida gälde­nären kan misstänkas för gäldenärsbrott (22 § andra stycket 4 AckL).

Arbetsgruppen har i det föregäende (avsnitt 10) givit exempel på hur likvidationsbestämmelserna kan missbrukas. För att förebygga sådant missbruk skulle det i och för sig vara önskvärt med ett likvidationsförfa­rande som i allt väsentligt överensstämmer med förfarandet enligl de nya bestämmelserna i KL. Å andra sidan måste man räkna med att flertalet frivilliga likvidationer har seriösa motiv. En frän alla synpunkler önskvärd likvidation av bolag, kanske som ett led i en omstrukturering av en kon­cern, bör inte hindras av "omöjliga" likvidationsregler. Arbetsgruppen har därför sökt finna en kontrollnivä som medför ett ökal skydd mot likvida­tionsmissbruk samtidigt som likvidalionsinsiilulel alltjämt är användbart för praktiska ändamål.

Mot denna bakgrund finner arbetsgruppen skäl att behälla den nuvaran­de ordningen som innebär att det är bolagsledningen - och inte likvidato­rerna - som skall upprätta redovisningshandlingarna för tiden fram lill likvidationsutbrotlel (13 kap. 9 §). Men saknas styrelse, vilket är fallet om bolaget försätts i likvidation enligt 13 kap. 4 § 3, faller naturiigtvis ocksä denna uppgift på likvidatorerna.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 76

Även om således redovisningshandlingarna för förfluten tid upprättas av den tidigare bolagsledningen bör det vara en uppgift för likvidatorerna alt pröva om redovisningen är korrekt. Det gäller även redovisning för vilken ansvarsfrihet har beviljats. Ansvarsfriheten är nämligen giltig endasi under förutsättning alt redovisningen är korrekt. Enligt 15 kap. 5 § fjärde stycket kan sålunda talan om skadestånd lill bolaget väckas ulan hinder av beviljad ansvarsfrihet, om i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller eljest till bolagsstämman inle har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter angående beslut eller ålgärd på vilken skadestånds­anspråken grundas. Anspråk av angivet slag kan riktas mot stiftare, styrel­seledamot, verkställande direktör, revisor och aktieägare. Talan mäste dock väckas inom viss lid (15 kap. 6 §), och likvidatorns undersöknings­plikt begränsas med hänsyn till delta.

Den nu beskrivna undersökningsplikten för likvidalor som nära överens­stämmer med konkursförvaltarens skyldighet atl pröva återvinningsmöj­ligheterna behöver enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas. Däremol anser arbetsgruppen det vara nödvändigt att i lagen reglera likvidators skyldighet att anmäla vissa grövre brott i bolagets verksamhel som han upptäcker vid fullgörandet av sitt uppdrag. Skälen för en sådan skyldighet är desamma som har anförts i fräga om konkursförvaltarens motsvarande skyldighet och arbetsgruppen hänvisar till vad som anfördes i del samman­hanget (prop. 1978/79:105 s, 177 och LU 1978/79:19 s. 83). 1 enlighet härmed föreslår arbetsgmppen att i 13 kap. 10 § upptas en föreskrift som innebär att om likvidatorerna finner skälig anledning misstänka alt gälde­närsbrott eller annat biroll som inte är ringa har förekommit i samband med bolagets verksamhet, sä skall de ofördröjligen underrätta allmän äklagare därom och därvid ange grunden för misstanken.

Av skäl som utvecklats i nämnda proposition och i lagutskottets belän­kande över propositionen bör sålunda likvidalorn göra polisanmälan också om han under likvidationsarbetet finner anledning till misstanke om att någon i bolagets verksamhet begått annat förmögenhetsbrotl än gäldenärs­brott. Del gäller även om brottet har begåtts t. ex. av ställföreträdare eller ägare mot bolaget. Även skattebrott av bolagsledningen bör anmälas om misstanke därom framkommer under likvidationen.

Nägot behov av tvångsmedel mot förutvarande bolagsledning m. fl. mot­svarande vad som gäller enligt den nya konkurslagsliftningen föreligger enligl arbetsgruppens mening inte.

12    Likvidators kvalifikationer

För likvidalor gäller i dag samma kvalifikationskrav som för styrelsele­damot (13 kap. 7 S fjärde stycket jämfört med 8 kap. 4 S). Del innebär bara all likvidalor skall vara svensk medborgare och bosatt i Sverige. Dispens kan emellertid erhållas frän dessa krav. Vidare fär likvidalor inle vara omyndig eller i konkurs.

Arbetsgruppen har i avsnitt 10 visat elt exempel på hur bolagsstämman/ ägaren beslutar att styrelsen/ägaren skall avgå och ersättas av likvidatorn/ ägaren. Atl lagstiftaren ansett sig kunna medge en sädan ordning bottnar säkert i uppfattningen att vid ordinära likvidationer har bolaget tillgångar som förslär lill betalning av såväl skulderna som likvidationskostnaderna. Några garantier för atl så är fallet finns emellertid inte. Bestämmelserna om tvångslikvidation enligl 13 kap. 2 S vid förlust av aktiekapitalet är inte


 


Prop. 1980/81:146                                                   77

effektiva i mindre bolag med en enda ägare som utnyttjar bolagsformen för ekonomisk kriminalitet. Ägaren kan som bolagets styrelse upprätta en årsredovisning i vilken tillgångar övervärderas och skulder utelämnas. Denna årsredovisning kan han sedan omedelbart godkänna i sin egenskap av bolagsstämma. På det sättet kommer bolaget aldrig formellt i konflikt med bestämmelserna i 13 kap. 2 §. 1 själva verket kan bolaget emellertid sedan länge vara på obestånd.

Arbetsgruppen anser att det bör vara en viklig uppgift för likvidalorn att pröva riktigheten av redovisningshandlingarna för tiden fram till likvida­tionsbeslulet samt att anmäla gäldenärsbrott och vissa andra brott (se avsnitt 11). Med denna utgångspunkl framstår det som en självklarhet att lill likvidator inte bör få utses personer ur den lidigare bolagsledningen. Inle heller den som på grund av aktieinnehav har ett bestämmande infly­tande över bolaget bör fä komma i fräga för uppdrag som likvidator.

En likvidation kan vara en grannlaga uppgift. Likvidatorerna skall sä snart del kan ske genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla bolagets egendom till pengar, i den män det behövs för likvidationen, samt betala bolagets skulder. Bolagets rörelse fär fortsät­tas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställ­da skall få skäligt rådrum för atl skaffa sig ny anställning (13 kap. 11 §). Uppgifterna överensstämmer nära med vad en konkursförvaltare har alt ombesörja. Arbetsgruppen föreslår därför att de allmänna kraven i 13 kap. 7 § om svenskt medborgarskap etc. kompletteras med en motsvarighet lill 44 § KL. Likvidator skall sålunda ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol fär ej vara likvidator. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvi­sas till prop. 1978/79: 105 s. 156 och 267. Som tidigare har nämnls ligger i kravet på att likvidator skall vara lämplig för uppdraget att han slår fri i förhällande till bolagels ägare och tidigare ledning.

13    Utseende av likvidalor

Enligt gällande rätt är det bolagsstämman som skall utse en eller flera likvidatorer samfidigt som den fattar beslut om frivillig likvidation. Är det fråga om tvångslikvidation är det rätten som utser likvidalor (13 kap. 7 §).

I avsnitt 12 har föreslagits vissa kvalifikationskrav pä likvidator. Några av dessa krav är så allmänt hållna att det finns risk för alt bestämmelsens syften inte tillgodoses, om rätten atl utse likvidator ligger kvar hos bolags­stämman. Det kan förvisso råda delade meningar huruvida en viss person är "i övrigt lämplig" för uppdraget som likvidator. Likvidator skall enligt förslaget också åtnjuta borgenärernas förtroende, något som inte rimligen bör prövas av bolagsslämman/gäldenären. Med hänsyn härtill och till den brottsutredande uppgift som arbetsgruppen har förutskickat skall åligga likvidatorn framstår det som närmast ofrånkomligt att likvidalor alltid skall utses av rätten. I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen att det i 13 kap. 7 § första stycket ABL föreskrivs att när bolagsstämman fattal beslut om likvidation sä skall bolaget genast ansöka hos rätten att en eller flera likvidatorer utses.

Arbetsgmppen föreslär inte nägra särskilda regler för hur borgenärernas synpunkter på likvidatorsfrågan skall inhämtas. I allt väsentligt bör rätten


 


Prop. 1980/81:146                                                   78

tillämpa samma rutiner som vid tillsättande av inlerimsförvaltare i konkurs (se härom prop. 1978/79:105 s. 159).

En ansökan om förordnande av likvidator bör av rätten prövas sä snart det över huvud taget kan ske. Som arbetsgruppen förutskickar i avsnitt 20 bör en ansökan av nu berört slag handläggas av konkursdomaren. Förord­nande av likvidator bör kunna ske snabbt. 1 13 kap. 7 § första stycket bör därför föreskrivas alt rätlen utan dröjsmål skall utse en eller flera likvida­torer. Med den snabbhet i förordnandeprocessen som sålunda förutses finns inte anledning atl ge regler om inlerimslikvidator för tiden mellan likvidationsbeslulet och till dess rättens förordnande föreligger. Enligl 13 kap. 1 § finns ocksä möjlighet för bolagsstämman all besluta om likvida­tion med verkan fr. o. m. den dag likvidator har förordnats av rätten.

När det är rätlen som beslutar om likvidation skall rätten samtidigt förordna en eller flera likvidatorer. En bestämmelse härom finns i 13 kap. 7 § första stycket. Arbetsgruppen föreslår ingen ändring av den regeln. Det är utomordentligt viktigt att beslutet om likvidation sä snart som möjligt blir känt för palentverket och kommer till uttryck i verkets registerutdrag. Enligt gällande rätt är det likvidatorerna som genast skall anmäla likvida­fionsbeslutet för registrering (13 kap. 7 § fjärde stycket). Del är naturligt att likvidatorerna skall göra anmälningen när bolagsstämman har beslulal om likvidation. Likvidatorerna träder ju i styrelsens och verkställande direktörs ställe. Del är likvidatorerna som förelräder bolaget och tecknar dess firma. Bolagsstämman kan inte åläggas nägon anmälningsskyldighet.

Också när rätten beslutat om likvidation skall beslutet anmälas av likvi­datorerna. Det torde bero bl. a. på en önskan att behandla alla likvidations­beslut lika. När rätten står bakom personvalet finns också anledning att räkna med att likvidatorn faktiskt fullgör sin anmälningsskyldighet. Slutli­gen bör påpekas att den nuvarande ordningen innebär att likvidatorerna alltid utses samtidigt med likvidationsbeslutet. 1 anmälningen till patent-verket skall därför anges såväl likvidationsbeslutet som likvidatorsvalet. Dessulom skall anges hur bolagels firma skall tecknas under likvidationen (20 § aktiebolagsförordningen). Det är likvidatorerna själva som beslutar i fråga om firmaleckningen (jfr 8 kap. 11 §).

Med arbetsgruppens förslag kommer tiden mellan bolagsstämmans be­slul om likvidation och anteckningen i patentverkets register om beslutet att nägot förlängas jämfört med i dag. Del är naturligtvis en olägenhet. Arbetsgmppen har därför övervägt särskilda bestämmelser om all likvida­tionsbeslut av bolaget resp. rätten genast skall anmälas för registrering.

Har bolagsstämman beslulal om likvidation fr. o. m. den dag likvidalor utsetts skulle likvidationsbeslulet enligt de tänkta reglerna anmälas av slyrelsen. Även när likvidationsbeslulet emellertid har omedelbar verkan torde den tänkta anmälningen om likvidationsbeslulet kunna ske av den lidigare slyrelsen med hänsyn lill att beslutet innebär all styrelsen inte längre företräder bolaget och anmälningen sålunda gäller styrelsen (8 kap. 15 § andra stycket andra meningen). En viss oklarhet om vem som skulle göra anmälningen föreligger emellertid enligt arbetsgruppens mening. For­mellt finns ingen som kan företräda bolag i likvidation innan likvidator utsetts.

En mera vägande invändning mot den nyss berörda tanken på en sär­skild anmälan om bolagsstämmans likvidationsbeslut är följande. Normalt skall en kort lid förflyta från bolagsstämmans beslut och till dess den av rätten utsedda likvidatorn anmäler beslutet till palentverket. Risk finns naturiigtvis att bolaget i otillbörliga syften dröjer med atl anmäla likvida-


 


Prop. 1980/81:146                                                   79

fionsbeslutet till patentverket. Men då kommer bolaget med all sannolikhet atl dröja ocksä med ansökan till rätten om förordnande av likvidalor. En regel om särskild anmälan om bolagsstämmans beslut minskar därför inle risken för manipulation med icke-bekantgjorda eller antedalerade likvida­tionsbeslut. Med de kvalifikationer som likvidalor enligl arbetsgruppens förslag skall ha finns inte anledning befara alt han skall försumma sin anmälningsskyldighet. Det föreligger enligt arbetsgruppen inte något be­hov av en sädan dubbelkontroll som en särskild anmälan från bolaget eller rätlen skulle innebära.

Arbetsgruppens nu redovisade överväganden har sålunda lell gruppen till uppfattningen att en särskild anmälan frän bolaget eller rätten till patentverket om likvidationsbeslul skulle innebära en ökad byråkrati som inle uppvägs av nägra påtagliga fördelar frän konlrollsynpunkt. Bolags­stämmans beslul om likvidation skall därför enligt arbetsgruppens förslag även i fortsättningen anmälas till registret först i samband med anmälan om förordnande av likvidator (20 § akliebolagsförordningen).

14   Antalet likvidatorer

Arbetsgruppen föreslär inte någon ändring i de nuvarande bestämmel­serna om att en eller flera likvidatorer skall utses. Antalet bestäms av rätten. Även här kan viss ledning hämtas frän vad som gäller i fråga om antalet förvaltare i konkurs (41 § KL).

Arbetsgruppen är naturligtvis medveten om alt de flesta likvidationer enligt 13 kap. I § betingas av sunda affärsmässiga skäl. Det kan exempel­vis vara fräga om ett samgående mellan tvä bolag där man i stället för fusionsbeslämmelserna i 14 kap. vill fillämpa en ordning som innebär att de överlåtande bolagen upplöses genom likvidation och deras lillgångar och skulder utskiftas på elt övertagande tredje bolag. För sädana situationer kan det synas orimligt strängt all formellt beröva aktieägarna varje möjlig­het atl utse likvidator. Arbetsgruppen förutsätter visserligen alt rätten i den angivna situationen kommer alt vara lyhörd för aktieägarnas önskemål i fråga om likvidalor, sä alt personvalet kan lösas till allas belåtenhet. Det finns trots detta enligt arbetsgruppens mening anledning att överväga om inte bolagsstämman i vissa fall bör ha rätl att utse en egen likvidator jämte den eller de likvidatorer som utses av rätlen.

Rätt till minorilelslikvidator föreskrivs i 120 § andra slyckel i den dans­ka aktiebolagslagen. Aktieägare som äger en fjärdedel av samtliga aklier har sålunda rätt att på bolagsstämman välja en likvidator med uppgift alt tillsammans med de likvidatorer som utses av stämman genomföra likvida­tionen. Nägon motsvarande bestämmelse finns inte i svensk rätl. Skälet lill detta torde vara delsamma som i fråga om minoritetens rätl till egen styrelseledamot - man vill inte ha en bolagsledning som är handlingsförla­mad till följd av inre stridigheter (prop. 1975: 103 s. 251). En bidragande orsak kan vara att en aktieägarminoritet med 10 procent eller mer av aktiekapitalet har rätl lill minoritetsrevisor och särskild granskare även när bolaget är i likvidation. Dessutom finns det enligt 13 kap. 7 S första stycket ABL möjlighet att i bolagsordningen föreskriva att en eller fiera likvida­torer skall fillsältas i annan ordning än genom bolagsstämman. Därigenom kan en aktieägarminoritet tillförsäkras rätt att utse egen likvidator.


 


Prop. 1980/81:146                                                   80

Arbetsgmppen menar att man som regel utan risk för stridigheter kan tillåta atl rätten utser en av bolagsstämman föreslagen medlikvidalor för att genomföra bolagels avveckling tillsammans med den eller de likvida­torer som utses av rätten ex officio. 1 det nyssnämnda exemplet pä fusion med tillämpning av likvidalionsbestämmelserna kan det sälunda vara t. o. m. önskvärt att det övertagande bolaget fär medverka i likvidationsar­betet trots att det har det bestämmande aktieägarinflytandet i det överlä­tande bolaget i likvidation.

Å andra sidan möter betänkligheter att generelll ge bolagsstämman rätl till minorilelslikvidator vid likvidation enligt 13 kap. 1 §. Som arbetsgrup­pen utvecklat i det föregående är det en viktig uppgift för likvidatorerna att utreda huruvida det finns skälig anledning misstänka att det har förekom­mit gäldenärs- och vissa andra grövre brott i samband med bolagels verk­samhet före likvidationsbeslutet. Denna utredning kommer naturligtvis i första hand alt gälla den lidigare bolagsledningen samt aktieägarna. År det därför inle uppenbart frän början alt sådan brottslighet kan uteslutas, bör enligl arbetsgruppens mening rätlen vänta med alt utse av bolagsstämman föreslagen medlikvidalor till dess likvidalorernas brottsutredning har av­slutats. Detsamma gäller likvidator som skall utses enligl föreskrift i bo­lagsordningen.

Arbetsgruppen menar atl de kvalifikationskrav pä likvidator som före­slagits i avsnitt 12 bör gälla även medlikvidalor som utses enligl bolagsord­ningen eller pä förslag av bolagsstämman. Kravet på alt likvidator skall vara lämplig för uppdraget kan emellertid få ett delvis annat innehåll när det gäller medlikvidalor. 1 undantagsfall som exempelvis i den nyss­nämnda fusionssituationen bör det vara tillätet atl till medlikvidalor utse även personer från den tidigare bolagsledningen eller från den domineran­de aktieägarkretsen.

I enlighet med det anförda förordar arbetsgruppen en bestämmelse i 13 kap. 7 § om medlikvidalor. Bestämmelsen innebär att om bolagsstämman begär det så skall rätten förordna en likvidator att med övriga likvidatorer deltaga i likvidationen, när del kan ske utan olägenhet. Delsamma gäller om i bolagsordningen har föreskrivits att en eller flera likvidatorer skall tillsättas i annan ordning.

15   Fattiglikvidation

Med de utgångspunkter arbetsgmppen har för sitt arbete har del fram­stått som nära nog en självklarhet att kräva att frågan humvida gälde­närsbrott förekommit i bolagets verksamhet före likvidationen blir ordent­ligt utredd i alla likvidationer. Arbetsgruppen menar att de skäl som anförts till förmån för ett avskaffande av fattigkonkurserna har bärkraft ocksä beträffande fattiglikvidalionerna. Särskilt i bolag som har så lite lillgångar att de inte förslår att betala ens likvidationsförfarandet, finns det anledning undersöka om det förekommit oegentligheter i bolagels verk­samhet före likvidalipnsbeslutel. Arbetsgruppen föreslår därför att 13 kap. 15 § tredje stycket om fattiglikvidation upphävs. I stället införs en skyldig­het för likvidator som finner alt bolaget är pä obestånd att ansöka hos rätten om bolagels försättande i konkurs.

Bestämmelserna om fattiglikvidation gäller vid såväl frivillig likvidation som tvångslikvidalion. I fråga om 5 000-kronorsbolag som tvångslikvideras


 


Prop. 1980/81:146                                                                 81

enligl 13 kap. 2 § därför atl mer än två tredjedelar av aktiekapitalet har gått förlorat kan man utgå ifrän att bolaget är på obestånd. Kostnaderna för likvidationsförfarandel kan visserligen variera men det är svårt alt tro att det kan ske till lägre kostnad än 1 666 kr. Bolaget skall därför rätteligen försältas i konkurs enligt de regler som gäller redan i dag. Över huvud taget måste man räkna med alt bolag som avses i 13 kap. 15 § tredje stycket är pä obesländ oavsett likvidationsgmnden. Bolag i likvidation bör nämligen anses vara pä obestånd så snart tillgångarna inte täcker skulderna inkl. de beräknade likvidationskostnaderna. Genom likvidationsbeslutet slär det klart alt bolaget skall avvecklas och skulderna betalas oavsett om de förfallit till betalning eller ej. De beräknade likvidationskoslnaderna bör i sammanhanget jämställas med förfallna skulder.

Bolag som avses i 13 kap. 15 § Iredje stycket kommer således om arbetsgmppens förslag genomförs, i nära nog samtliga fall att avvecklas genom konkurs. Denna kommer då vanligen att handläggas enligl reglerna för mindre konkurs. Det innebär alt till konkursförvaltare normall utses en advokat som specialiserat sig pä denna typ av uppdrag. 1 hans uppgifter ingår bl. a. atl utreda om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Föreligger brottsmisstanke skall förvaltaren anmäla saken till äklagare. Den nu beskrivna ordningen torde pä ell helt annat sätt än den nuvarande avhålla skrupelfria personer från missbruk av aktiebolagsformen.

En särskild fråga i sammanhanget är vem som skall svara för de likvida-lionskostnader som belöper på tiden före konkursutbrottel, när konkurs­beslulet fattats på grund av alt bolagets lillgångar inte täcker likvidations­koslnaderna. Enligt 13 kap. 20 § andra stycket företräds nämligen bolaget under konkurs såsom konkursgäldenär av de likvidatorer som finns vid konkursens början. Det innebär all likvidatorn inte kan utses lill konkurs­förvaltare, trots atl han enligt arbetsgruppens förslag skall uppfylla de allmänna kraven i 44 § KL på konkursförvaltare. För all ge likvidatorerna etl ekonomiskl incitament att försätta bolaget i konkurs förordar arbets­gruppen att likvidationskostnaderna i den angivna situationen skall åtnjuta samma förmänsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna.

Arbetsgmppen vill tillägga att för det fallet att bolaget saknar tillgängar som täcker likvidationskoslnaderna sä torde konkursen handläggas enligt reglerna för mindre konkurs. När denna avskrivs utgär konkurskostna­derna - men inle likvidationskoslnaderna — av allmänna medel i den män konkurskoslnaderna inte kan uttas ur boet (188 § KL). Det kan ifrågasättas om möjlighet bör öppnas till ersättning av allmänna medel också för likvidalionskostnaderna. Arbetsgruppen menar emellertid all erfarenhe­terna av den nya lagstiftningen bör avvaklas innan ställning las till den frågan. Något förslag härom läggs därför inle fram (jfr prop. 1970: 142 s. 104).

16   Bokföringen

Det är styrelsen som skall se lill att organisationen beträffande bokfö­ringen och medelsförvallningen innefattar en tillfredsställande konlroll. Verkslällande direktören skall sörja för atl bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lag och att medelsförvallningen sköts på ett be­tryggande sätt (8 kap. 6§ andra stycket). Träder bolaget i likvidation övergår ansvaret för bokföringen på likvidatorerna (13 kap. 7§ fjärde stycket).

6   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                                 82

Under senare tid har del blivit vanligt att bokföringen försvunnit i bolag som sätts i samband med skattebrott och liknande ekonomisk brottslighet. Del är mot denna bakgrund den nyssnämnda bestämmelsen i 55 § KL skall ses. I den paragrafen föreskrivs i fräga om bokföringsskyldig gäldenär att förvaltaren i sin berättelse skall anmärka hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. (Jfr också 185 b§ KL och 22 § andra stycket 4 AckL.) Någon motsvarande bestämmelse i ABL påkallas inte enligt arbetsgruppens me­ning. I den män bokföringen inte finns i behåll finns det enligt gruppens mening alllid anledning alt anmäla förhållandel till åklagare för utredning om gäldenärsbrott.

1 KL finns också uttryckligen bestämmelser om atl förvaltaren vid konkursens avslutande skall till gäldenären återställa de böcker och andra handlingar rörande konkursboet, som förvaltaren har tagit hand om. Före­ligger hinder mol återlämnande skall handlingarna i stället överiämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser all han bör bevara dem (206 § KL). Grunden för den bestämmelsen är bl. a. att gäldenären ofta inte längre finns kvar efter konkursen. Ett aktiebolag i konkurs är sålunda upplöst när konkursen avslutas ulan överskott (13 kap. 19 § första stycket).

Motsvarande gäller emellertid när bolag har upplösts genom likvidation. De kontrollsynpunkter som bär upp arkiveringsbestämmelserna i KL gäl­ler också bolag som likviderats. Arbetsgruppen förordar därför att det i 13 kap. 15 a § föreskrivs all likvidatorerna skall sörja för att bolagels räken­skapsmaterial bevaras efter bolagets upplösning i enlighet med bestämmel­serna i 22 § bokföringslagen. Det innebär bl.a. krav pä arkivering av bolagels bokföring under minst tio år frän utgången av del kalenderår dä likvidationen avslutades. Beträffande innebörden i övrigt av den föreslag­na bestämmelsen hänvisas till vad som anfördes om motsvarande bestäm­melse i KL (prop. 1978/79: 105 s. 179).

Arbetsgruppen vill tillägga atl kostnaderna för arkiveringen bör utgå av bolagels egendom. Förslår tillgångarna inte lill detla, bör bolaget försättas i konkurs varefter arkivering får ske med tillämpning av KLs regler.

17    Likvidators ansvar

Enligt gällande rätt skall likvidator, om han vid sin genomgång av bolagets redovisningshandlingar för tiden före likvidationsbeslulet konsta­terar t.ex. en olovlig vinstutdelning, pröva möjligheterna att föra talan enligt 15 kap. 1 eller 3 § mol styrelsen eller aktieägaren. Har ansvarsfrihet inte beviljats eller har vinstutdelningen inte redovisats på ett riktigt sätt för bolagsstämman, bör likvidalorn i eget intresse väcka talan om skadestånd till bolaget, förutsatt att vinstutdelningen skelt inom tid som anges i 15 kap. 6§ första stycket. Underlåter nämligen likvidalorn uppsåtligen eller av oaktsamhet atl väcka sådan talan när utsikterna lill framgång i målet mäste sägas vara goda och den skadeståndsskyldige kan anlas ha betalningsför­måga, kan likvidatorn själv åläggas atl betala skadestånd till bolaget enligt 15 kap. 1 §, om nämligen hans underlåtenhet leder till att bolagets skade­ståndsanspråk mot slyrelsen eller aktieägaren preskriberas enligt 15 kap. 6§. En sådan skadeståndstalan mol likvidatorn torde komma till ständ endast pä talan av ny likvidator eller, vilket torde vara mera praktiskt, av konkursförvaltaren sedan bolaget försatts i konkurs. Med arbetsgruppens


 


Prop. 1980/81:146                                                                 83

förslag riskerar likvidator pä samma sätt skadeslånd till bolaget, om han dröjer atl försätta bolaget i konkurs och dröjsmålet får till följd att bolagels återvinningsmöjligheler gär förlorade.

18   Revisionen

Enligt 1944 års akfiebolagslag skulle då bolag trädde i likvidation, reviso­rerna entledigas och särskilda likvidationsrevisorer utses. Enligl ABL kan revisorerna kvarstå även om bolaget träder i likvidation. Det har ansetts vara en fördel att på detla sätt få kontinuitet i revisionen. Arbetsgruppen finner inle skäl alt ifrågasätta denna ordning.

Del innebär att revisorn är underkastad de allmänna bestämmelserna i 10 kap. 2-4 §§ om kvalifikationer och jäv. Här skall endasi nämnas att kraven i 10 kap. 3 § pä att revisorn skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor gäller de större bolagen. I de mindre bolagen där miss­bruksrisken erfarenhetsmässigt är större krävs inle f. n. kvalificerad revi­sor.

Arbetsgruppen har i BRÅ-promemorian 1979:5 föreslagil kvalificerad revision i bolag i riskzonen. I bolag där enligt senasl fastställda balansräk­ning full täckning inte finns för bolagels registrerade aktiekapital skall enligt förslaget minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktori­serad revisor eller godkänd revisor. Förslagel har fåll etl övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen.

Även om det förslagel genomförs kommer det all finnas möjligheter till manipulationer. Som exemplifierats under 12 aren sädan bestämmelse inte effektiv i mindre bolag med en enda ägare som utnyttjar bolagsformen för ekonomisk kriminalitet. Ägaren kan som bolagets styrelse upprätta en årsredovisning i vilken tillgångar övervärderas och skulder utelämnas. Denna årsredovisning kan han sedan omedelbart godkänna i sin egenskap av bolagsstämma. Pä det sättet kommer bolaget aldrig formellt att bli skyldigt all anlita kvalificerad revisor. Mol denna bakgrund föreslår ar­betsgruppen att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Arbetsgrup­pen menar nämligen atl även om likvidalorn är advokat med slor ertaren-het av konkursförvaltning och likvidation sä saknar han de särskilda kvali­fikationer som en auktoriserad eller godkänd revisor har. Del framstår som mycket önskvärt att likvidalorn vid fullgörande av den brottsutredande uppgift som arbetsgmppen föreslår biträds av redovisningsexpertis. Be­stämmelsen om kvalificerad revision bör placeras i 10 kap. 3 §.

Om bolag i likvidation på detta sätt alltid underkastas kvalificerad revi­sion finns det enligt arbetsgmppens mening inte anledning att föreslå atl Hkvidatorerna skall slå under tillsyn av en särskild tillsynsmyndighet (jfr konkursförfarandet).

19   Övergångsbestämmelser

Arbetsgruppen räknar med att denna promeoria utkommer frän trycket i mars 1980. Efter sedvanlig remissbehandling och lagrädsgranskning kan proposition i ämnet beräknas föreligga tidigast hösten 1980. 1 övergängs-


 


Prop. 1980/81:146                                                   84

bestämmelserna har arbetsgruppen därför förlagt ikraftträdandet till den I januari 1981.

1 fräga om fattiglikvidationerna menar arbetsgruppen atl ålgärder bråds­kar. Med hänsyn härtill föresläs i övergängsbeslämmelserna all ändringar­na i 13 kap. 15 § skall träda i kraft före övriga bestämmelser. Därigenom vill arbetsgruppen ocksä markera alt den frägan kan behandlas i viss män skild från de övriga. Skulle det sålunda under ärendets handläggning i justitiedepartementet framkomma välgrundade önskemål om all de nya bestämmelserna om likvidationsförfarandel skall lillämpas först fr. o. m. den I januari 1982, då akfiekapitalel skall vara minst 50000 kr i samtliga aktiebolag, så hör del enligl arbetsgruppens mening vara möjligt, förutsatt att fattiglikvidalionerna avskaffas sä snart del gär med hänsyn lill riksdags­arbetet.

Likvidationer som pägär vid ikraftträdandet bör fullföljas enligt äldre bestämmelser. Efter mönster av I9S lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen föreskrivs därför att likvidation genomförs enligl äldre bestämmelser, om likvidator utsetts före utgången av år 1980. Det bör emellertid enligt arbetsgruppens mening inle komma i fråga all en sådan äldre ordinär likvidation avslutas genom faltiglikvidalion sedan det institu­tet väl har avskaffats. I enlighet härmed föreskrivs all bestämmelserna i 13 kap. 15 § i sin äldre lydelse inle fär lillämpas sedan paragrafen i sin nya lydelse trätt i krafl.

Sistnämnda bestämmelse innebär bl.a. atl likvidation som avses i 13 kap. 18 § Iredje meningen efter ikraftträdandet av 13 kap. 15 § alltid skall inledas. Saknas tillgängar som täcker likvidalionskostnaderna. fär bolaget anses vara på obestånd och likvidatorn har då pä vanligt sätt skyldighet all ansöka om bolagets försättande i konkurs. För tydlighetens skulle bör Iredje och fjärde meningarna av 13 kap. 18 S jämkas något.

20    Domförhetsreglerna

Enligt 6§ andra stycket 3 och iredje stycket lagen (1946: 807) om hand­läggning av domstolsärenden skall underrätt bestå av minst ire och högsl fyra lagfarna ledamöter vid slutlig handläggning av ärende om I) nedsätt­ning av bolags aktiekapital eller grundfond. 2) lillslåhd till vinstutdelning i bolag, 3) skyldighet för bolag eller förening atl träda i likvidation, 4) förordnande eller entledigande av likvidalor eller 5) tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion.

1 prop 1973: 30 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. uttalade deparlemenlschefen i anslutning till sitt förslag att tingsrätt vid prövning av mål om konkursarvoden skulle vara domför med en lagfaren domare bl.a.: "Det har under remissbehandlingen ifrågasatts all införa molsvarande domförhelsregel belräffande vissa likvidafionsärenden enligt aktiebolagslagen (1944:705). Med anledning härav villjag nämna atl det f. n. inom jusliliedepartemenlel pågår arbele med en reformerad aktiebo-lagslagsliflning på grundval av bl.a. aktiebolagsutredningens betänkande (SOU 1971: 15) Förslag till aktiebolagslag m. m. Enligl min mening bör den aktualiserade domförhelsfrågan lämpligen övervägas i det sammanhang­et." Några ändringar i domförhetsreglerna förelogs emellertid inte i anslut­ning till 1975 ärs aktiebolagslagsliflning.

Ärenden om skyldighet all träda i likvidation är i de allra flesta fall av


 


Prop. 1980/81:146                                                   85

enkel beskaffenhet och avser oftast prövning av vissa formella kriterier. Vid en jämförelse av ärenden av denna enkla beskaffenhet med många andra mål och ärenden av kvalificerad beskaffenhet som fär avgöras av endast en domare, framstår det enligt arbetsgruppens mening som befogat att förenkla förfarandet. Arbetsgruppen förordar därför alt ärenden som avses i 6 § andra stycket 3 i fortsättningen handläggs av en lagfaren domare och förutsätter därvid att man i praktiken kommer att låta konkursdo­maren handlägga dessa ärenden. Del förtjänar att påpekas att rätlen skall bestä av minst tre lagfarna ledamöter om ärendet är tvistigt (6 i? andra stycket). En sådan sammansättning bör alllid tillämpas om någon borgenär gör invändningar i ärendei och invändningarna inte uppenbarligen är grundlösa (jfr prop 1978/79: 105 s. 204).

21    Avslutning

Arbetsgruppen har med BRÅ-promemorian 1979:5 och denna prome­moria presenterat en rad förslag pä akliebolagsrättens område. Från brottsbekämpningssynpunkt är det viktigaste alt smäbolagen avskaffas vid utgången av år 1981. I själva verket är denna åtgärd central i förevarande sammanhang. Sä länge smäbolagen tillåls vara kvar är alla andra brottsbe­kämpande åtgärder mol missbruk av aktiebolagsformen tämligen menings­lösa. Eftersom slörre delen av smäbolagen är vilande bolag eller s.k. skrivbordsbolag utgör ju avskaffandet ej heller någol besvärligt ingrepp i villkoren för företagsamheten. Till detta kommer den länga tiden för av­veckling av smäbolagen och att en kredit motsvarande 50000 kr lätt kan erhållas för varje seriöst smäföretagsprojekt.

Vid sidan av ett avskaffande av smäbolagen är enligt arbetsgruppen en kraftig upprustning av bolagsregistrel den viktigaste åtgärden mot miss­bruk av aktiebolagsformen. En sådan upprustning skulle nämligen hindra bl.a. atl icke seriösa personer utnyttjar myndigheternas svårigheter till samverkan, t.ex. skatte- och socialmyndigheters eller skatte- och arbets­marknadsmyndigheters eller, internt inom skatteområdet, de regionala myndigheternas.

Som en angelägen reform framstår också förslagel i promemorian 1979: 5 om inskränkningen i den f. n. fria rätten att byta firma och framfor allt säte. Frän brottsbekämpande synpunkt framslår också förslaget i denna prome­moria om ett avskaffande av institutet fatliglikvidation och en skärpning av det ordinarie likvidationsförfarandel som mycket angeläget.

Arbetsgruppen vill framhålla att utrymmet för ändringar i aktiebolagsla­gen i syfte atl förebygga brott inte är uttömt med denna och föregäende promemoria. En fräga som bör tas upp till prövning i lämpligt sammanhang är aktiekapitalets storiek. 1 juni 1973 beslöt riksdagen om höjning av lägsta tillåtna aktiekapital från 5 000 kr lill 50000 kr. Höjningen träder i kraft den 1 januari 1982 såvitt avser bolag som bildals före juni 1973. 50000 kr motsvarade i juni 1973 6,6 basbelopp. I december 1979 motsvarade 50000 kr endast 3,7 basbelopp eller drygt 27000 kr i 1973 års penningvärde. För att motsvara 50(XK) kr i 1973 års penningvärde borde minimikapitalet nu vara drygt 91000 kr. Man måste räkna med att 50000 kr vid utgången av år 1981 inle kommer att utgöra en tillräcklig ersättning för aktieägarnas per­sonliga betalningsansvar för att förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas för ekonomisk kriminalitet.


 


Prop. 1980/81:146                                                   86

Med hänsyn till den snabba penningvärdeförändringen kan ifrågasättas om man inte borde övergå till en ordning där aktiekapitalet eller åtminsto­ne minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbelopp eller liknan­de (jfr 10 kap. 3§ andra stycket). Därigenom skulle man sannolikt också påskynda en utveckling mot en mer inflationsanpassad redovisning och en ökad konsolidering av aktiebolagen. En reform av antytt slag borde enligt arbetsgmppens mening kombineras med ett borttagande av nominella be­loppet på aktiebreven och förenklade rutiner för höjning och sänkning av aktiekapitalet. Därigenom skulle det registrerade aktiekapitalet kunna bli en bättre och mera aktuell mätare pä bolagets ekonomiska ställning än f. n.

Bilaga I

Reservation inom arbetsgruppen av ledamoten Bångslad

När det gäller fattiglikvidation delar jag arbetsgruppens förslag. När den nu antagna konkurslagsliftningen kommer alt införas 1980 undanröjes in­stitutet fattigkonkurs, elt förfarande som ulan tvekan missbrukats i den ekonomiska brottsligheten. Kvar står emellertid det förfarandet som aktie­bolagslagen medger, nämligen s. k. fattiglikvidation - ett förfarande som, därest det bibehålles, ger möjligheter till kringgående av den kommande konkurslagsliftningen och därmed också en möjlighel lill all undgå ulred­ning och därigenom ocksä uppdagande av eventuella konkursbroll och andra brott i anslutning till elt obestånd.

Arbetsgruppen föreslår emellertid att även de likvidationer där ford­ringsägare icke lider något förfång - dvs. de enligl mitt förmenande seriösa likvidationerna - skall administreras av likvidalor utsedd av rät­ten. Även i dessa likvidationer föreslär arbetsgruppen all likvidatorn skall göra ulredning belräffande eventuell brottslighet före tiden för likvida­tionen. Det finns icke underiag som tyder på atl de seriösa likvidalionsav-vecklingama används i brottsligt syfte och det kan uppfattas som rätlsslö-lande att inte aktieägarna äger rätt atl utse likvidalor och att fömtvarande styrelseledamot eller verkställande direktör icke kan utses. En seriös hkvidation kan ju innebära en avvecklingsperiod där den fömtvarande styrelsens och verkslällande direktörens erfarenheler är nödvändiga för avvecklingen och det föreslagna förfarandet kan därför också innebära ett försvårande av seriösa avvecklingar. Eftersom det vidare finns förslag om kvalificerad revisor anser jag alt offenUigrättslig insyn vid de seriösa hkvidationerna icke erfordras.

Hämtöver vill jag nämna att jag inte helt ansluter mig till vissa skrivning­ar och bakomliggande motiv till framförda förslag. I promemorian behand­las ett tänkt exempel på hur en manipulering kan göras för all undgå val av kvalificerad revisor. Exemplet kan i och för sig mycket väl uppkomma men behöver inte enbart gälla likvidafionsbolag. Exemplet är därför enligt mitt förmenande icke av avgörande betydelse för att införa särskilda krav på de seriösa likvidafionema och jag hänvisar bl. a. fill de krav på kvalifi­cerad revision som i framtiden torde genomföras.

I utredningen har också bl.a. åberopats att enskilda borgenärer icke bevakar bolagsnyheterna i Post- och Inrikes Tidningar och alt kronofogde­myndigheternas bevakning sannolikt inle är effekfiv. Dessa skäl får enligl mitt förmenande inte tas som intäkt för införande av en längre gående


 


Prop. 1980/81:146                                                   87

lagsfiftning utan dessa brister skall i stället lillrätlas där de konstateras. Jag hänvisar i detta sammanhang ocksä till tidigare framfört förslag om kon­troll eller viss undersökningsplikt när det gäller byte av firma och säte.

Sammanfattningsvis är det därför enligl mitt förmenande riktigare alt inrikta en lagstiftning så atl i de likvidationer där inte fordringsägarna får full betalning, likvidationen omgående skall avbrytas och bolaget försättas i konkurs. Pä så sätt kommer den kommande konkurslagsliftningen och dess rättsskydd samt skyldigheten alt undersöka huruvida brottsligt förfa­rande kan ifrågasättas även alt bli tillämpad pä de bolag i likvidation, vars lillgångar icke förslår till full betalning av samtliga skulder och likvida­lionskostnaderna. Bestämmelserna kan mycket väl kompletteras med straffbestämmelser vid underlåtenhet att avbryta likvidationen och evenlu­ellt också med en särskild bestämmelse om att personlig ansvarighet för skulderna vid dylik försummelse inträder - en fråga som kanske emeller­tid bör bli fräga för närmare utredning.

Bilaga II

Reservation inom styrgruppen av ledamoten Ollen

I arbetsgruppens promemoria föresläs ett antal förändringar i aktiebo­lagslagen.

Det skall till en början sägas att en betydande svaghet vidlåder det översynsarbete av lagstiftningen som nu pågår inom BRÅ. Syftet med översynen är alt föreslå lagändringar som kan bidra till en minskning av den ekonomiska brottsligheten. Detta är självfallet ett gott syfte. Men förslagen blir med naturnödvändighet ensidiga i den bemärkelsen att andra rätlspoliliska önskemål än strävan all minska den ekonomiska brottslighe­ten endast i begränsad utsträckning kan beaktas. Nägon allsidig vägning av olika reglers för- och nackdelar, av det slag som normall görs i slalens offentliga utredningar, varken kan eller skall ske i nu förevarande över­synsarbete. När det gäller exempelvis ABL kan konstateras all ett omfat­tande utrednings- och reformarbete har skett under den senaste 10-årspe­rioden, Detta hindrar självfallet inte atl etl antal regler av elt eller annat skäl kan behöva ändras. Men det är onekligen svårt atl väga de nu aktuella förslagen mot de bedömningar som gjordes i samband med den nya aktie­bolagslagens tillkomst.

Vad härefter gäller det akluella förslagel kan jag för min del inte finna att alla arbetsgruppens förslag är välmotiverade. I nägon mån sammanhänger' min ståndpunkt med vad som sagts ovan om de begränsade möjlighelerna för arbetsgruppen alt ta andra berättigade hänsyn än till önskemålet atl minska den ekonomiska brottsligheten.

Min kritik mol arbetsgruppens förslag kan sammanfattas i fyra punkter.

1)   I promemorian görs vissa uttalanden rörande vikten av all tidigare förslag som framlagts av arbetsgruppen snarast genomförs. För egen del har jag funnit åtskilliga av de sålunda tidigare framlagda förslagen olämpliga i flera avseenden. Vad som sägs i den nu förevarande prome­morian i detta hänseende kan jag alltså inte ställa mig bakom.

2)   Arbetsgruppen har försökt beskriva med olika exempel hur bestämmel­serna om likvidation kan missbrukas. I flera av de fall som nämns skulle


 


Prop. 1980/81:146                                                   88

emellertid möjligheterna till missbruk starkt minskas om aktiebolags byte av säte lättare kunde följas. Arbetsgruppen påpekar - med rätta -alt ett väsentligl effektiviserat bolagsregister kunde vara till slor nylta i detta hänseende. När det gäller statens borgenärsintressen gentemot enskilda företag skirlle också en anmälan till skattemyndigheterna innan byte av säte kan ske vara ägnat att förhindra att förelag "försvinner", går i likvidation och "upphittas" först efter atl bolaget upplösts. De exempel som arbetsgruppen anför torde säledes inte utan vidare moti­vera så långtgående ändringar i regelsystemet som nu föreslås. Enklare lösningar, av den typ som här skisserats, borde i första hand komma ifråga.

3)   Arbetsgruppen föreslär alt institutet "fattiglikvidation" skall slopas.
Förslaget synes välmotiverat.

Samtidigt har emellertid arbetsgruppen föreslagit atl även reglerna för "vanliga"likvidationsförfaranden i vissa hänseenden skall parallell­ställas med reglerna om konkurs. Säledes skall likvidator alltid utses av rätlen och ha de kvalifikationer som gäller för konkursförvaltare. 1 likhet med en reservant i arbetsgruppen anser jag all några bärande motiv för en sådan nyordning inte har presenterats. Den principiella skillnad som föreligger mellan likvidation ä ena sidan och konkurs å den andra har inte tillräckligt beaktats.

Medan konkursen till sin natur är en företeelse där borgenärerna typiskt sett utövar tvång mot företagel och för alt bevaka sina inlressen måste kunna styra händelseutvecklingen är likvidationen ägarnas av­vecklingsform som dessa i princip har ett berättigat anspråk på att kunna styra, även om likvidation i vissa fall tvingas på företagel.

4)   I det avslutande kapitlet pekar arbetsgruppen på vissa andra åtgärder
som den menar bör aktualiseras i syfte alt minska den ekonomiska
brottsligheten. En sädan åtgärd skulle vara atl indexreglera minimikapi­
talgränsen för aktiebolag. Förslaget synes illa genomtänkt. En sådan
regel skulle för nystartade företag som väljer atl starta med den stipule­
rade minimiinsatsen leda till orimliga avkastningskrav. Del räcker att
peka på vinstutvecklingen i näringslivel under senare år, som inte ens
kunnat hälla jämna steg med inflationen, för att se vilken orimlig utslag­
ning av företag en indcxreglerad minimikapilalgräns skulle kunna leda
till. En sädan regeländring förutsätter atl man negligerar behovel av
nyföretagande och en ökad sysselsättning i den produktiva sektorn,
vilka strävanden torde tillhöra de mest angelägna i näringspolitiken för
närvarande.


 


Prop. 1980/81:146                                                   89

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över BRÅ:s prome­moria (BRÅ PM 1980:1) Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekans­lern, riksåklagaren, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, bokföringsnämnden, bankinspektionen, riksrevisions­verket, riksskatteverket, kommerskollegium, patent- och registreringsver­ket, statens industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kon­kurslagskommittén (Ju 1971:06), utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåt­gärder m. m. i skalteprocessen, företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03). Föreningen Auktoriserade revisorer FAR, Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorga­nisation (TCO), Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, PK-banken, Svenska handelskammarför­bundet. Svenska revisorsamfundet. Svenska sparbanksföreningen, Sveri­ges ackordscentral, Sveriges advokatsamfund, Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund. Svenska företagares riksförbund, Sveriges gros­sistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)-Familje-företagen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redovisningskonsulters förbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Riksåklagaren har bifogat yttrande av länsåklagaren för speciella mäl Lennart Larsson. Kommerskollegium har bifogat yttrande av Skånes han­delskammare.

Svenska arbetsgivareföreningen, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges in­dustriförbund och Sveriges köpmannaförbund har avlämnat ett gemensamt yttrande. PK-banken har anslutit sig till yttrandet frän Svenska bankför­eningen. Svenska handelskammarförbundet har instämt i yttrandet från Skånes handelskammare.

1    Allmänna synpunkter

Justitiekanslern: Promemorian är ett resultat av den översyn av lagstift­ningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet som pågår inom brotts­förebyggande rådet. Den arbetsgrupp som har utarbetat promemorian har haft till uppgift alt komma med förslag som är ägnade att motverka alt aktiebolagsformen används som ett led i sädan brottslighet. Från denna utgångspunkt finns enligt min mening ingen erinran mot förslagen. Särskilt villjag uttrycka tillfredsställelse med atl institutet fattiglikvidation föreslås slopat. 1 promemorian läggs ocksä fram förslag lill vissa ändringar i de regler som berör "vanliga likvidationer". Belräffande dessa förslag villjag ifrågasätta om de inte gär längre än som får anses motiverat av syftet all motverka missbruk av likvidationsinstilulet.

Riksåklagaren: Del är allmänt bekant att en betydande brottslighet förekommer medelst utnyttjande av aktiebolagsformen. Det rör sig främst om gäldenärsbrott, som inte sällan utgör ett led i en mera omfattande ekonomisk brottslighet. Den brottslighet som förekommer vid konkurser kan ses som ett betydande inslag i den ekonomiska brottsligheten. Under


 


Prop. 1980/81:146                                                   90

senare lid har arbelel på att bekämpa denna lyp av brottslighet intensifie­
rats. När det gäller konkursförfarandel har möjligheterna att uppdaga och
beivra förekommande brottslighet väsentligl förbättrats i och med 1979 års
konkursreform som bland annat innebär alt institutet fatligkonkurs avskaf­
fats. Uppenbarligen föreligger risk för att de nuvarande bestärnmelserna
om likvidafion i fortsättningen kan komma att utnyttjas för alt dölja ekono­
misk kriminalitet och för att undgå de nya reglerna om näringsförbud i
samband med konkurs. Jag delar därför uppfattningen att likvidationsför­
farandel bör reformeras ulan dröjsmål. Detta bör ske så att frägan huruvi­
da ekonomisk brottslighet förekommit i bolagets verksamhet före likvida­
tionen kan bli utredd i alla likvidationer. De framlagda förslagen tillgodoser
i allt väsentligt detta syfte. 

Sammanfattningsvis tillstyrker jag således att arbetsgruppens nu fram­lagda förslag läggs till grund för lagstiftning.

Länsåklagaren för speciella mål: Den aktuella promemorian innehåller knappast några nya omvälvande synpunkter utan får snarast betraktas som en logisk uppföljning av ett av samma arbetsgrupp inom rådet tidigare framlagt förslag om skärpta bestämmelser i aktiebolagslagsliflningen (PM 1979; 5), vilket förslag liksom del nu avgivna främst syflar fill att försvåra att akfiebolagsformen missbrukas som instrument för ekonomisk brollslig­het.

Del gäller sålunda en översyn av likvidalionsförfarandet enligl 13 kap. aktiebolagslagen. Arbetsgruppen understryker med all räll alt man måste beakta alt en bolagslikvidation kan förekomma av helt legitima orsaker. Denna tanke torde ha dominerat vid fillkomsten av gällande bestämmelser. Som äklagare har jag heller inte kommit i kontakt med någol renodlat likvidationsfall där anledning till brottsmisstanke förelegat. Man måsle dock räkna med att man i framtiden har att vänta en ökad frekvens av obehörigt utnyttjande av likvidationsmöjligheterna om inte lagstiftningen ändras. Uppgifterna under 8 kap. i promemorian förefaller övertygande i detla hänseende.

Elt utbyggt kontrollsystem bör sålunda tillskapas, och för min del finner jag inte nägot att anmärka på den kontrollnivå och de speciella regler som föreslås i promemorian.

Stockholms tingsrätt: Åven om del gått alt påvisa fall där likvidationsin­stitulet använts för att dölja brottsliga förehavanden saknas närmare utred­ning om hur pass utbrett missbruket är. Tingsrätten har i sin verksamhel påträffat åtskilliga fall där det kan misslänkas alt likvidationsinstitutet utnyttjats i dylikt syfte. Sålunda har det förekommit all personer kända för att ha gjort sig skyldiga till ekonomisk brottslighet i en eller annan egen­skap varit verksamma i bolag som senare trätt i likvidation. När likvida-tionsfrägan prövats av rätlen har det visat sig att ev. kvarvarande styrelse­medlemmar eller suppleanter aldrig tagit aktiv del i bolagets verksamhel samt att aktiekapitalet sedan läng tid varit förbrukat. Av förordnade likvi­datorer har det senare i vissa fall kunnal inhämtas, att upplysningar om bolaget över huvud taget ej kunnat erhållas. Pä del hela taget bekräftar de iakttagelser tingsrätten kunnal göra riktigheten av de uppgifter arbetsgrup­pen inhämtat och de antaganden gruppen gjort i förevarande hänseende. Det föreligger säkeriigen som arbetsgruppen uttalat fara för att de skärpta kontrollmöjligheterna beträffande mindre konkurser kommer alt leda till all likvidafionsförfarandet i ökad utsträckning kommer alt utnyttjas för all försvåra konlroll av bolagsförvaltningen och dölja ekonomisk brottslighet. Ändrade regler och andra åtgärder som kan motverka en sädan utveckling


 


Prop. 1980/81:146                                                   91

är därför påkallade. Emellertid bör beaktas alt bolag med ett aktiekapital understigande 50000 kronor kommer att försvinna med utgången av år 1981. Det finns anledning antaga att det ifrågavarande missbruket hittills huvudsakligen förekommit i sådana mindre bolag. Enligt tingsrättens me­ning bör med hänsyn härtill kontrollåtgärderna tills vidare i avbidan på den fortsalla utvecklingen icke ges en alltför omfattande och kostsam utform­ning.

Domstolsverket: Den brottslighet som beräknats förekomma vid fattig­konkurser är betydande. Undersökningar beträffande förelagskonkurser lyder pä alt gäldenärsbrott förekommer i 40-50% av fatligkonkurserna och härav skulle 30-40% avse inte anmäld brottslighet (jfr prop. 78/79:105 s. 211). Brister i lagstiftning som utnyttjas i brottsligt syfte kräver omedelbara ätgärder. Ett genomförande av BRÅ:s förslag innebär en skärpt kontroll men kommer också att medföra ökade kostnader. 1 samband med lagändringarna på konkursrättens område har staten åtagit sig etl kostnadsansvar. Det kan ifrågasättas om föreslagna ändringar i likvidationsbestämmelserna ej påverkar förutsättningarna för detta åta­gande (jfr prop. 78/79: 105 s. 252 f).

Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning att 1979 års konkursreform kan komma att leda till ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidation utnyttjas för att begå ekonomiska brott. Det är därför väsentligl att möjligheterna atl använda likvidationsinstitutet i kriminella sammanhang minimeras.

Slyrelsen fär därför i allt väsentligl tillstyrka framlagda förslag.

Bankinspektionen: Som elt led i uppdraget att se över lagstiftning mot organiserad brottslighet har en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) föreslagit vissa ändringar i aktiebolagslagsliflningen. Ändringarna syftar till att omöjliggöra eller försvära alt likvidalionsinstitutet används för kriminella ändamål.

Bankinspektionen anser att det framlagda förslagel i stora delar är väl motiverat och kan i huvudsak ansluta sig till detsamma. I nägra avseenden vill inspektionen dock anföra avvikande synpunkter.

Riksrevisionsverket: Ulöver den föreslagna åtgärden att avskaffa fattig­likvidationer, vilken tillstyrks av RRV, har arbetsgruppen valt atl bygga upp en konlrollapparat i aktiebolagslagen som i huvudsak går ul på alt där ta in bestämmelser som motsvarar konkurslagens viktigaste konlrollbe-stämmelser.

RRV anser atl arbetsgruppen inle tillräckligt visat nödvändigheten i detla. Flertalet likvidationer fär antas vara seriösa. Med de föreslagna ändringarna kommer de att drabbas av ett bäde krångligt och kostsamt förfarande. RRV anser atl del finns skäl att i stället slödja reservanternas förslag som syftar lill att i fall dä fordringsägarna inle får full betalning likvidationen avbryts och bolaget försätts i konkurs.

En annan tänkbar åtgärd som arbetsgruppen inle prövat men som RRV anser viktig i sammanhanget är all förbättra kungörelseförfarandel. Exem­pelvis skulle man kunna tänka sig att för bolag som inom en femårsperiod bytt säte likvidation kungörs och kallelse på okända borgenärer görs även på den gamla sälesorlen. Vidare skulle man kunna länka sig all ålägga kronofogdemyndigheterna viss bevakningsskyldighet i likvidationer. För­utsättningar härför skulle kunna skapas genom atl domstolen tillställer kronofogdemyndigheterna kopia av varje ansökan om likvidation som inkommit lill rätten.


 


Prop. 1980/81:146                                                                 92

Riksskatteverket (majmiieten): Riksskatteverket ansluter sig i allt vä­
senlligt till arbetsgruppens förslag och rekommendationer.   

Om föreslagen ändrad lagstiftning kommer lill stånd belräffande aktiebo­lagslagen bör evenluella följdändringar göras i fråga om molsvarande lagar för handelsbolag, bankaktiebolag och ekonomiska föreningar.

RSV vill påpeka atl verkel i sill yttrande över belänkandet med förslag till näringsförbud (SOU 1979: 13) uttalat atl även likvidation borde kunna jämställas med konkurs i detta sammanhang. RSV vill ånyo understryka atl det är vikligl atl det som förekommit vid en likvidation i vissa fall kan jämställas med konkurs och aktualisera fråga om näringsförbud.

De av arbetsgruppen framlagda förslagen är resultat av en begränsad översyn av regelsystemet med utgångspunkt från brottsbekämpande syn­punkter. 1 likhet med reservanten (ledamoten Ollen, styrgruppen) delar RSV den uppfattningen att även andra regler bör göras till föremål för en samlad översyn - t.ex. likvidaiionsreglernas förhällande lill den konkurs-och ackordsrättsliga regleringen.

RSV anser emellertid i motsats lill reservanten all de i promemorian föreslagna lagstiflningsändringarna med hänsyn till den praktiska erfaren­heten nödvändigtvis bör komma lill ständ snarast.

Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Belräffande frågan om näringsförbud bör uppmärksammas att likvidation ej kan jämställas med konkurs. Om borgenärerna inte tillgodoses kommer konkurs alt begäras, varför frågan om näringsförbud i samband med likvidation saknar inlresse. Jag motsätter mig sålunda vad som anförs av majoriteten i fråga om näringsförbud.

Kommerskollegium: Kollegiet finner det angeläget att möjligheterna till missbruk av likvidalionsinstitutet begränsas och är därför positivt till flera av de i promemorian framförda förslagen. Det är dock samtidigt angeläget alt ålgärder i detta syfte ej utformas sä alt seriösa företag drabbas av alltför stora olägenheter. Vissa av de i promemorian föreslagna åtgärderna torde kunna få sådana konsekvenser.

Skånes handelskammare: Handelskammaren vill till en början framhålla alt det översynsarbele av aktiebolagslagen som skett inom BRÅ präglats av en viss ensidighet så lill vida all de gjorda övervägandena enbart styrts av önskemålet att minska den ekonomiska brottsligheten. Andra betydel­sefulla aspekter som bör göra sig gällande i samband med ifrågasatt föränd­ring av förevarande regler har endast i begränsad ulslräckning beaktats. Översynsarbetet karaktäriseras inte av den breda analys som i allmänhet kännetecknar offentliga utredningar. Handelskammaren vill framhålla atl de promemorior som emanerar frän BRÅ:s översyn av aktiebolagslagen av detta skäl inte kan tillmätas samma vikl som förslag frän sedvanliga ulred­ningar.

Som utgångspunkt för de i promemorian framlagda förslagen konstate­ras att aktiebolagsformen vunnit slor utbredning genom att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Friheten frän personligt betalningsansvar kan emellertid locka till missbruk, konstateras i prome­morian. Det framhålls all aktiebolag i ökad ulslräckning utnyttjas som instrument för ekonomisk brottslighet trots de regler om bl.a. skydd för det bundna kapitalet som finns i aktiebolagslagen.

Vad beträffar påståendet att frihet frän personligt betalningsansvar skul­le vara grunden för aktiebolagsformens popirlaritel vill Handelskammaren framhålla alt detla för aktiebolagsformen så karaktäristiska förhållande i mänga fall spelar en betydelsefull roll vid valet av förelagsform. Del finns


 


Prop. 1980/81:146                                                   93

emellertid ett flertal andra faktorer, såsom skatteaspekter, relationen mel­lan delägarna, företagets verksamhetsinriktning, verksamhetens varak­tighet, önskemål från utomstående intressenter m.m., som kan spela en avgörande roll när det gäller frägan om vilken företagsform som skall väljas. Vad som sägs i promemorian härvidlag synes alltså vara utslag av en väl ytlig analys. Allvarligare är emellertid att friheten från personligt ansvar, som skulle utgöra den stora lockelsen med aktiebolagsformen, påstås göra aktiebolagsformen särskilt väl lämpad för ekonomisk brottslig­het. Aktiebolagslagen ulgör genom sina mänga formföreskrifter, redovis­ningsregler och regler om det i bolaget befintliga kapitalet ett för borgenä­rer och andra utomstående intressenter väl så bra skydd som de till buds stående allernaliven. Här mä endast erinras om det längt mindre formalise­rade regelsystemet för handelsbolag och avsaknaden av regler av detta slag vad gäller enskilda näringsidkare.

Patent- och registreringsverket: Likvidation är - vid sidan av fusion -den ordinarie möjligheten för ägarna alt upplösa sill bolag, när önskemål härom finnes. Dessutom föreskriver aktiebolagslagen atl bolaget i vissa fall är skyldigt att träda i likvidation. Likvidationen benämns frivillig, när bolagsstämman fattat beslul härom utan all skyldighet därtill föreligger. När skyldighet för bolag alt träda i likvidation föreligger enligt aktiebolags­lagen eller bolagsordningen, benämns delta tvångslikvidalion. Beslut om tvångslikvidalion ankommer i princip på bolagsstämman. Om denna un­derlåter att besluta härom, skall beslut meddelas av tingsrätten.

De vanligaste grunderna för tvångslikvidation är

1)   atl aktiekapitalet till större delen gäll förlorat

2)   alt bolag underlåtit att till registreringsmyndigheten sända in årsredo­visning för de tvä senasle räkenskapsåren och

3)   alt bolaget saknar till registret anmäld behörig styrelse.

I fall som avses under 1) fattar tingsrätten beslut efter i första hand
anmälan av styrelsen. I de fall, som avses under 2) och 3), fallas beslut
nästan undantagslöst av tingsrätten företrädesvis efter anmälan av regist­
reringsmyndigheten.

Vid en diskussion om ändring av reglerna för likvidation bör skillnad göras mellan frivillig likvidafion och tvångslikvidalion.

Elt beslut om frivillig likvidation skiljer sig principiellt inte från andra typer av beslut i bolaget, även om beslutet gär ut på att bolaget skall avvecklas.

Om bolagsstämman i sådanl fall skall fråntas någon del av sin suveräni­tet, krävs det elt starkt vägande skäl för elt sädant ingrepp. Enligl patent­verkets mening har skäl som kan motivera inskränkning i bolagets hand­lingsfrihet framförts endasi i samband med institutet fatliglikvidation. Om möjligheten til) fattiglikvidation avskaffas, kvarstår enligt patentverkets mening inle något större behov av ingripande, när det gäller frivillig likvi­dation. Det är då inte längre möjligt atl försätta bolag i likvidation utan alt därefter fullfölja likvidationsförfarandet enligt 13 kap. 8-14§S. Riskerna för missbruk av likvidalionsinstitutet blir knappast större än riskerna för missbmk av bolagsformen i allmänhet.

Vid tvångslikvidalion finns däremot större anledning lill konlroll frän samhällels sida såväl ur borgenärernas som samhällels synpunkt. Sä sker också redan idag i stor utsträckning genom att tingsrätt kan fatta beslut om likvidation, när bolagsstämman underiäter detta.

Myndighel kan emellertid inle alllid framtvinga beslut om tvångslikvida­lion. Palentverket får ibland kännedom om bolag där aktiekapitalet till


 


Prop. 1980/81:146                                                   94

slörre delen gått förlorat, utan att beslul om likvidation fattats och utan alt styrelsen anmält förhållandet fill tingsrätten. Bolagen brukar i sådana fall informeras av verket om skyldigheten att träda i likvidation. Något makt­medel att framtvinga ell sådanl beslut föreligger emellertid inte. BRÅ har i en tidigare promemoria föreslagit, att bolag, när aktiekapitalet inte är intakt, skall vara skyldigt att ha auktoriserad eller godkänd revisor. En annan möjlighet är att patentverket i sin granskning av bolagens årsredo­visningar åläggs granskningsplikl även i della avseende. När likvida­lionsskyldighet konstateras föreligga, kunde palentverket ges befogenhet att utfärda föreläggande till bolaget atl träda i likvidation eller undanröja likvidationsgrunden.

Övervägande antalet tvångslikvidationer tillkommer genom all palent­verket anmält till fingsrätt, atl bolag ej inkommil med årsredovisningar för de senaste två räkenskapsåren. Anlalel bolag, som underiäter att sända in årsredovisningar, är myckel stort och det åstadkommer stora svårigheter bäde vad gäller den ekonomiska samfärdseln och den offentliga insynen. Det förekommer ofta all ett och samma bolag anmäls till tingsrätten gång efter annan. Efter varje anmälningslillfälle inkommer bolaget med de ute­blivna årsredovisningarna och förhindrar på sä sätt tingsrättens beslut om tvångslikvidalion. Ofta beror underiätenhelen i dessa fall pä bristande kunskaper om aktiebolagslagens regler.

Mellan 30 och 40 procent av de bolag, som anmäls lill tingsrätten, försätts i likvidation. Merparten av dessa bolag har för länge sedan upphört alt driva verksamhet. Ofta har tingsrätt och likvidator stora svårigheter alt finna företrädare för bolaget. Än svårare är del ofta atl återfinna några räkenskaper. I flertalet fall leder dessa tvängslikvidationer till atl likvida­torn anmäler till tingsrätten, att bolaget saknar tillgångar, varefter likvida­tionen läggs ned. År 1979 lades ca 6(X) likvidationer ned. En slor del av dessa gällde bolag, som försalls i likvidation pä grund av uteblivna årsre­dovisningar. Det finns anledning anta att just sådana bolag svarar för en stor del av missbruket av aktiebolagsformen. Det torde emellertid ofta vara för sent all uppdaga ekonomisk brottslighet pä detta stadium.

Statens industriverk: De konkreta förslag som arbetsgmppen presente­rar syflar fill alt ur juridisk synpunkt få en bättre överensslämmelse mellan konkurs och likvidation. Det kan nämligen ftnnas risk för att mindre seriösa företag i ökad omfattning kommer att utnyttja likvidationsförfaran­det pä grund av den skärpta konkurslagstiftningen. Därtör föreslår arbets­gruppen alt fatliglikvidation avskaffas och att reglerna för "vanliga" likvi­dationer skall likställas med reglerna för konkurs, dvs. all likvidalor alltid utses och utses av rätlen. Dessutom skall för alla företag i likvidation utses auktoriserad eller godkänd revisor av bolagsstämman.

Industriverket har vid ell lidigare tillfälle ställt sig bakom förslagel lill den nya konkurslagstiftningen såsom det presenterades i SOU 1979:13. Verket anser att ovannämnda förändringar i likvidalionsförfarandet är ett naturiigt komplement till denna lagstiftning och lillslyrker därför de fram­lagda förslagen. Övriga i utredningen framförda synpunkler som inte direkt kan hänföras lill huvudförslaget finner verket ingen anledning all för när­varande la ställning till.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen delar arbets­gruppens uppfattning atl likvidationsförfarandet för aktiebolag bör ses över. Genom konkursreformen har kontrollen över konkurserna skärpts och fattigkonkurserna avskaffats. En motsvarande skärpning bör ske av likvidationsbestämmelserna så att de inte kan utnyttjas av mindre seriösa


 


Prop. 1980/81:146                                                   95

personer för att dölja ekonomisk brottslighet. De nya reglerna om konkurs­karantän blir inle effektiva om brottsliga gäldenärer kan undgå karantänen genom att utnyttja likvidationsförfarandet i stället för att gå i konkurs.

Konkurslagskommittén: I och med atl institutet fatligkonkurs avskaffats genom 1979 års konkurslagsreform och ersatts med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser har möjligheterna för en konkursgäl­denär att dölja eventuell ekonomisk brollslighet minskat avsevärt. Den arbelsgmpp inom brottsförebyggande rädel. som utarbetat promemorian, pekar på alt ändringarna i konkurslagen (1921: 225, KL) emellertid kan fä till följd alt intresset ökar hos mindre nogräknade företagare alt utnyttja likvidationsförfarandet i brottsligt syfte. Mol bakgrund härav läggs i pro­memorian fram vissa förslag till ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) i avsikt att förebygga missbruk av likvidationsförfarandet. Försla­gen, som i stor utsträckning utformats efter förebild av 1979 års ändringar i KL, gär ytterst ut på att skapa garanfier för att en brottsutredning vid behov kommer till sländ i samband med likvidation av elt aktiebolag.

För att få en uppfattning om vilka ändringar av likvidationsbestämmel­serna i ABL som är påkallade ur brottsförebyggande synvinkel har i arbetsgruppens regi företagils vissa undersökningar. Bl.a. har de likvida­tionsärenden som 1978 handlagts slutligt hos palentverkets bolagsbyrä gåtts igenom. Av dessa 1 257 ärenden hade enligt uppgift 832 likvidationer lagts ned och 425 avslutats genom slutredovisning. Dessa siffror stämmer onekligen illa överens med den "officiella statistiken" enligt vilken samma är 100 likvidationer lades ned och 1 176 avslutades genom slutredovisning. Med den "officiella statistiken" torde avses uppgifter sammanställda av palentverket. Enligt kommitténs mening kan man inte förklara den slora skillnaden mellan palentverkets och arbetsgruppens uppgifter med "ett annorlunda sätt att beräkna antalet balanserade ärenden". Det är med andra ord ett osäkert underlag arbetsgmppen bygger pä. En brist som vidlåder undersökningen är vidare atl man inte tagit reda på likvidations­grunden vid de likvidationer som lagts ned därior all tillgångarna inte täckt likvidationskostnaderna. Arbetsgruppens förslag synes nämligen utgä frän att det i första hand är i de frivilliga likvidationerna (enligl 13 kap. 1 § ABL) där missbrtik kan befaras och att tillvägagångssättet just är att upplösa bolaget genom att lägga ned likvidationen. Det skulle därför ha varit av värde att fä belyst i vilken omfattning likvidationer som beslutats på annan grund lagts ned. Härigenom skulle man kunnat få en bättre bild av hur stort missbmk som kan befaras. 1 förevarande sammanhang skulle också upp­gift om likvidationsbolagens skulder ha varit av intresse.

Över huvud synes de undersökningar som har gjorts inte lämna tillräck­lig vägledning när det gäller att la ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som behövs på området. I promemorian pekas också på all uppgifterna i palentverkets likvidationsakter är för varierande och ofullständiga för alt några bestämda slutsatser skall kunna dras om förhållandena i bolag som går i likvidation. För att råda bot pä denna brisl visar arbetsgruppen i stället med ett par tänkta fall hur den frivilliga likvidationen kan användas på ett illojalt sätt. Förslagen i promemorian är tydligen att se främst mot denna bakgrund.

Vad som har anförts nu visar enligt kommitténs mening att promemorian inle lämnar ett tillräckligt säkert underiag för en slutlig bedömning av samtliga framlagda förslag. Pä en punkt står det dock klart att man redan nu bör se över ABL, nämligen såvitt avser reglerna om fattiglikvidation. Kommittén delar uppfattningen atl denna form för avveckling av ett aktie-


 


Prop. 1980/81:146                                                                 96

bolag bör avskaffas. Promemorian ger här belägg bäde för att missbruk av detta likvidationsförfarande redan förekommer och för all missbruket kan väntas öka.

Beträffande promemorieförslagen i övrigl anser kommittén all ett ställ­ningstagande bör föregås av ytterligare undersökning i de hänseenden som har berörts nyss. Endast härigenom kan skapas klarhet huruvida alla de föreslagna åtgärderna verkligen behövs för att stävja missbruk av likvida­tionsförfarandet. Som ytterligare motiv för all fördjupa undersökningen i dessa delar vill kommittén anföra följande.

Det finns en principiell skillnad mellan likvidation å ena sidan och konkurs ä den andra. Konkurs är en exekutionsform, vars funktion är att vid gäldenärens insolvens möjliggöra att hans egendom tvångsvis omhän­dertas för att tillgodose konkurrerande betalningsanspråk enligt vissa regler. Typiskt sett utövas tvånget av borgenärerna mot gäldenären. Likvi­dationen däremot är en avvecklingsform, som i princip ligger i bolagsled­ningens och ägarnas hand, även om likvidationen i bl.a. borgenärernas intresse i vissa fall kan påtvingas bolaget. Det bör inte komma i fräga atl införa regler som står i konfiikt med denna grundsyn, om inte starka skäl talar för all ett verkligt missbruk förekommer eller kan väntas bli vanligt också i andra fall än dä en likvidation läggs ned enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL. Uppgifterna i promemorian ger som nyss nämnls inte till­räckliga belägg för atl sä är fallet. Tvärtom framhålls alt man måste räkna med alt flertalet frivilliga likvidationer har seriösa motiv.

För atl man skall kunna tala om missbruk av likvidationsinstitutet torde under alla omständigheter krävas all likvidationen medfört ekonomisk förlust för nägon borgenär, enskild eller def allmänna. Av avgörande betydelse är alltså om bolagets borgenärer har kunnat förnöjas. År bolaget solvent, kan det starkt ifrågasättas, om del är befogal alt alltid göra brottsutredning etc. i samband med en likvidation. Enligl kommitténs uppfattning går det således en skiljelinje mellan ett bolag på obestånd och ett bolag där tillgångarna räcker till betalning ät fordringsägarna. Frågan om bolagets obestånd har inte formellt någol att göra med den i 13 kap. 2 § ABL föreskrivna likvidationsskyldighelen när tvä tredjedelar av det regist­rerade aktiekapitalet gått förlorat och åtgärder, som medför alt del egna kapitalet uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet, inle vidtagils inom viss fid. Den regeln syflar uteslutande till att skydda bolagets borge­närer med utgångspunkt i det registrerade aktiekapitalet. Eftersom insol­vensbedömningen har karaktär av en mer eller mindre långsiktig prognos av gäldenärens förmåga att fortleva som ekonomiskl företag kan ett bolag vara på obestånd utan att likvidalionsplikl enligt 13 kap. 2§ ABL förelig­ger. Omvänt kan det vara skyldigt att träda i likvidation enligt nämnda lagmm även om bolaget är solvent.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalteprocessen: USS har enligt sina ursprungtiga direktiv atl överväga olika lyper av lagsliftningsåt-gärder som kan förbättra statens ställning som part och borgenär inom området för skatter, tullar och avgifter. Regeringen har dessutom utfärdat tilläggsdirektiv som innebär en allmän översyn av myndigheternas kon­trollbefogenheter på området i fråga samt av reglerna om ansvar för annans skatt m. m,

USS har under sill arbete tid efter annan stött pä fall där personer har utnyttjat regelsystemet i ABL pä sädani sätt att staten har orsakals bety­dande inkomstförluster i fråga om skatter och avgifter. Del förhållandel all myndigheterna har relativt begränsade möjligheler till insyn i aktiebola-


 


Prop. 1980/81:146                                                                 97

gens verksamhet har därvidlag spelat en avgörande roll. Inte sällan har det allmänna först efter det att bolaget har upplösts fält vetskap om atl ford­ringar pä skatter och avgifter har uppkommit längl dessförinnan. Det har då vanligtvis varit för sent att ens fastställa fordringsanspråken. Några betalningskrav har därför över huvud taget inle kunnat framställas.

Fall där likvidationsförfarandet har fått bilda slutaklen finns det flera exempel på i det material som USS har tillgång till. Här kan nämnas ätskilliga av de s. k. vinslbolagsärendena i början av 1970-lalet. De "plund­rade" vinstbolagen — som innehöll slora skatteskulder - begärdes i kon­kurs eller upplöstes genom fattiglikvidation. Någon närmare utredning om förekomsten av latenta skatteskulder gjordes i allmänhet inle av konkurs­förvallning eller likvidator. 1 de flesta fall flck berörda myndigheler känne­dom om förhållande av betydelse för beskattning eller indrivning alltför sent för att kunna vidta nägra åtgärder lill skydd för statens fordrings-anspråk.

Statistiska eller andra undersökningar, som anger hur vanligt missbruk av likvidationsinstitutet är, saknas i värt land. Att sädant förfarande före­kommer i skatteundandragande syfte finns del som tidigare nämnls klara belägg för och åtskilliga omständigheter - bl.a. den ändrade konkurslag­sliftningen - pekar pä att missbruket kan komma att öka om inga motme­del sätts in från lagstiftarens och myndigheternas sida. Enligt vär uppfatt­ning är det således i dag nödvändigt med sädana ändringar i gällande rätl att myndigheternas insyn i likvidationsförfarandel förbällras på elt radikalt sätl. Endasi härigenom skapas verkliga förutsäitningar att förebygga brottslig verksamhet pä detta omräde.

Allmänt sett är det viktigt att regler skapas som ger staten fortlöpande information om ett aktiebolags ekonomiska förhållanden så atl lämpliga skyddsåtgärder skall kunna vidtas sä snart som det är befogal. En metod kan därvid vara alt i lag föreskriva atl alla aktiebolag skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. En sädan lösning har diskuterats av föredraganden i prop. 1979/80:143 s. 88 men inte ansetts kunna genomföras på grund av den begränsade tillgängen på kvalificerade revisorer.

Åven om det allmännas informationsbehov med hänsyn till vad nu har sagts inte kan tillgodoses på ett tillräckligt effektivt sätt anser USS att man genom etl ökat krav pä information från bolagsledningens och likvidalorer­nas sida kan uppnå klara förbättringar som dessutom är av mindre kost­nadskrävande art. Läggs tyngdpunkten pä författningsändringar av nu föreslagen typ minskar behovet av ingrepp i andra delar av likvidalions­förfarandet. Härigenom kan man i stort sett bibehålla den nuvarande skillnaden mellan likvidation och konkurs, vilkel däremol BRÅ-förslagel inte medger i samma utsträckning, Atl detla är till fördel för såväl närings­livet i storl som olika borgenärsgrupper ligger i öppen dager.

Företagsobeståndskommittén: Företagsobeståndskommittén har be­gränsat sin prövning till frågor med direkt anknytning till den obestånds­problematik som kommittén har att behandla. Med denna utgångspunkt finner kommittén inte anledning att närmare ta ställning till de framlagda förslagen i rubricerade promemoria. Kommittén vill dock, i fråga om det allmännas medverkan och insyn i likvidationsförfarandel, göra följande påpekanden.

BRÅ har i sin promemoria koncentrerat sig på den ekonomiska brottslig­heten i likvidationsförfarandet. Della är givelvis rimligt med hänsyn till inriktningen av BRÅ:s verksamhel. Företag som trätt i likvidation har emellertid inle sällan inlresse från även andra samhälleliga ulgängspunk-7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                                 98

ter. Kommittén tänker då närmast pä de regional-, sysselsättnings- och försörjningspolitiska aspekter som kan vara förknippade med likvidations­förfarandet. Det kan exempelvis gälla atl med olika insatser bevara syssel­sättningen på en utsatt ort eller åtminstone få till stånd en avveckling i socialt acceptabla former. 1 vissa fall kan försörjningspoliliska inlressen ge anledning fill särskilda överväganden.

Kommittén har i sitt tidigare avgivna delbetänkande "Företags obesländ - samordning av statliga åtgärder", SOU 1979:91, föreslagit en statlig organisation som skall ha till uppgift att i obeståndssituationer bl. a. tillva­rata statens intressen på de angivna områdena. Kommittén finner det naturligt att likvidalorn, när sä befinns påkallat, samräder med företrädare för denna organisation. För att ylterligare förstärka bevakningen av de samhälleliga intressena utreder kommittén nu behovet av ett allmänt om­bud i obeslåndssitualioner. Därest kommittén skulle föreslå ell allmänl ombud kan härvid frägan om samråd mellan likvidatorn och ombudet aktualiseras. Huruvida kommitténs överväganden i denna fråga kommer att utmynna i förslag innebärande direkta bestämmelser för likvidator att samråda med ett sådant ombud kan kommittén emellertid för närvarande inte uttala sig om.

LRF: Arbetsgruppen har genom egna studier sökt undersöka hur likvi­dationsinstitulet tillämpas. Av dessa undersökningar har emellertid endast vissa tämligen vaga slutsatser kunnat dras. LRF konstaterar därför att arbetsgmppens förslag fill stor del bygger på antaganden om hkvidations-förfarandets tillämpning. På en punkt i denna del av promemorian finner LRF också anledning lill viss kritik. Arbetsgruppen har vid genomgång av handlingar i bolagsregistrel av likvidationsakter funnit att likvidation ofta föregåtts av andra anmälningar om ändringar i bolagets registrerade förhål­landen och att det är tydligt att fall förekommer där ändringar i firma, sätesort och styrelse har direkt samband med del föreslående beslutel om likvidation, Arbetsgmppen drar visseriigen ingen direkt slutsats härav, men LRF anser dock atl det bör påpekas alt byle av firma, styrelse och säiesort ofta torde utgöra ett led i en seriös likvidation. Detta kan ha sin orsak i t. ex. en önskan att behålla etl visst bolags firma.

LRF finner i övrigt inte skäl invända mot vad som anförs under rubriker­na brottsutredningen, antalet likvidatorer, likvidalors ansvar, revision, övergångsbestämmelser och domförhetsreglerna. Övriga avsnitt kommen­teras nedan.

LO: LO delar arbetsgruppens uppfattning alt 1979 års konkursreform leder lill uppenbart ökade risker för alt bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidafion kommer alt utnyttjas för att dölja ekonomisk kriminalitet. Denna risk kommer dessulom enligt LOs uppfattning att öka ytterligare på grund av den senaste ändringen av konkurslagen (prop. 1979/80:83).

LO anser därför att det är av mycket stor vikt all en förändring av likvidalionsbestämmelserna genomförs omgående.

TCO: TCO tillstyrker de lagändringar som föresläs i promemorian.

Svensk industriförening: Föreningen har icke någol att erinra mol ge­nomförandet av i betänkandet framlagda förslag.

Svenska bankföreningen: Bankerna är bl.a. i egenskap av kreditgivare intresserade av att möjligheterna till missbruk av aktiebolagsformen såvitt möjligt begränsas. Samtidigt har bankerna ett intresse av att seriös före­tagsverksamhet inle försvåras eller rent av omöjliggörs av alltför stränga lagbestämmelser.

Under senare tid har statsmakterna bedrivit ell intensifierat arbete för


 


Prop. 1980/81:146                                                   99

alt försöka förebygga missbruk av aktiebolagsformen. Därvid har åtgärder
vidtagits främsl för att förhindra| oegenlliga förfaranden i samband med
konkurs. Såsom exempel kan nämnas att institutet "fatligkonkurs" har
avskaffats med verkan fr.o.m. den 1 januari 1980. Detta innebär bl.a. att
förvaltare i fortsättningen skall förordnas i samtliga konkurser. Denne har
vid fullgörandet av sitt uppdrag anmälningsplikt till allmänne åklagaren
beträffande misstanke om gäldenärsbrott och, under förutsättning all gäl­
denären är näringsidkare, annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har
samband med verksamheten.        

Enligt bankföreningens mening fyller aktiebolagslagens föreskrifter om likvidation en viktig funktion då det gäller avveckling av etl företags verksamhel. Framförallt affärsmässiga överväganden men även andra legi-fima skäl kan i många fall medföra att det lämpligaste sättet atl upplösa ett företag är att likvidera del. Såvitt bankföreningen har sig bekant torde likvidationsinstitutet, möjligen med bortseende frän fattiglikvidation, till övervägande del komma till användning vid seriösa avvecklingar av bolag. Denna uppfattning jävas inle på något sätl av vad som framkommit vid den av arbetsgruppen hos bl.a. olika myndigheter företagna undersökningen om förekomsten av missbruk av likvidationsförfaranden. Den nämnda undersökningen bygger ju också på ett mycket knapphändigt material.

Många likvidationer medför alt bland aktieägarna kan, sedan bolagets kända skulder reglerats, fördelas ett överskott. I dessa fall lider bolagets fordringsägare icke något förfång. Emellertid förekommer ocksä likvida-fioner där full täckning för bolagets skulder ej finns. Risken för brottsliga förfaranden torde vara aktuell endast i sistnämnda situationer. Mol bak­grund av del ovan anförda anser bankföreningen att ocksä ell framtida regelsystem inom förevarande område måste vara anpassat till all del i största utsträckning förekommer seriösa likvidationer. 1 flera avseenden motsvarar arbetsgruppens förslag inte detta krav. Dessutom har förslagen i nägra hänseenden jämställts med föreskrifter i konkurslagen. Eftersom likvidation normalt sett är en frivillig avveckling, medan konkurs innebär elt tvångsvis avvecklande av etl bolag, är en sammankoppling mellan de olika regelsystemen föga lämplig.

Svenska revisorsamfundet: SRS vill inledningsvis kraftigt underslryka uttalandet i promemorian, atl det stora flertalet frivilliga likvidationer betingas av sunda affärsmässiga skäl. De regler, som skapas för all försvå­ra brottslig ekonomisk verksamhet, bör därför i största möjliga utsträck­ning inrikta sig på sädana likvidationer, där denna brottsliga verksamhel förekommer. Det saknas enligt samfundets uppfattning anledning att ingri­pa med lagsliflning som försvårar genomförandet av en frivillig seriös avveckling av ett aktiebolag. Å andra sidan kan SRS självfallet inte bortse från risken av atl hkvidafionsinstitutet i vissa fall kan utnyttjas för alt dölja och utgöra ett led i ekonomisk brottslighet. Mot bakgmnden härav kan samfundet ställa sig bakom stora delar av utredningens förslag.

Svenska sparbanksföreningen: Föreningen finner för sin del inte anled­ning att framföra några särskilda erinringar mol förslagen i promemorian.

Sveriges ackordscentral: Promemorian ger intryck av all ha tillkommit med utgångspunkten att det mäste vara pä så vis att fattigkonkurserna som sanitär olägenhet efterträtts av fattiglikvidation och alt sedan argument och förslag till åtgärder byggts upp frän detla antagande. Med all respekt för BRÅ:s ambitioner ifrågasätter vi dock utifrån våra begränsade erfaren­heler om inle förslaget kan betecknas som mera våld än nöden kräver. Vi är därför närmast benägna att stödja Bengt Bängstads reservation.


 


Prop. 1980/81:146                                                                100

Sveriges advokatsamfund: Samfundet kan ulan reservation ansluta sig till uppfattningen om behovet av atl skyndsamt åtgärda de brister i lagstift­ningen som enligt erfarenheten utnyttjas i brottsligt syfte. Å andra sidan medför denna mycket speciella infallsvinkel och den skyndsamhet med vilken arbetet skall bedrivas en alltför ensidig belysning av både problem och lösning.

En gmndligare analys av skälen för atl använda aktiebolagsformen för verksamhel i näringslivet skulle gett vid handen alt begränsningen av ansvarel för bolagets skulder endast är etl av dessa skäl och enligt samfun­dels mening inte del viktigaste för den som bedriver verksamhel i fåmans­bolag. Viktigare är de fördelar som vinns i beskattningshänseende, framför allt att kostnader för pensionering, sjukförsäkring och andra arbetsgivare­avgifter påförs aktiebolaget och inte rörelseidkaren personligen. En annan viktig orsak är vissa påtagliga praktiska nackdelar med andra bolags­former, ofta betingade av bristande kunskap och erfarenhet. Bland nä­ringsidkare i allmänhet torde andra former för bedrivande av verksamhet och med dem förknippade för- och nackdelar vara myckel lite kända.

Hade BRÅ haft en annan utgångspunkt än att aktiebolagsformens "po­pularitet" beror på fränvaron av personligt betalningsansvar hade rädel kunnat pröva andra lösningar som varit mindre kostnadskrävande och enklare än de föreslagna och som mer direkl än dessa angripit missförhål­landena. Eftersom enligt samfundets erfarenhel aktiebolagsformen inom slora delar av näringslivet är en organisationsform varigenom en viss verksamhel administrativt avgränsas frän annan kunde det vara värt all överväga, humvida likvidation kunde ske under nuvarande enklare former om exempelvis säkerhet ställdes av aktieägaren för betalningen av likvida­tionsbolagets skulder.

Etl genomförande av BRÅs nu aktuella förslag skulle medföra en myc­kel betydande kostnad för att genomföra en enkel likvidation (för särskill kvalificerad likvidalor, behandling i rätlen, auktoriserad revisor, berättelse om granskning m, m.). Aktieägaren avser med likvidationen i normalfallet att avveckla verksamheten och att därvid betala bolagels skulder och få tillbaka ett sä storl överskott som möjligt. Om detta överskott lill slor del skall gå ål lill kostnader av angivet slag är det rimligt att anta att likvidation-av aktiebolag avstannar och att man istället behåller bolag "vilande" tills vidare för att vid eventuellt behov aktivera eller sälja dem. De negaliva konsekvenserna härav har inle alls belysts. De beslår bland annat i en ökad belastning på bolagsregistret och taxeringsmyndigheterna, en onödig pap­pershantering för ägaren och pä nytt ökade missbmksmöjligheler.

I Förbundsrepubliken Tyskland gäller sedan länge alt AG och GmbH pä brevpapper och i fakturaformulär skall ange del handelsregister i vilket det införts samt registreringsnummer. Syftel med bestämmelsen är alt bolaget trots firmabyte lätt skall kunna identifieras. Motsvarande bestämmelser kommer, i den mån de ej redan finns, att införas i övriga EG-stater. En sådan regel i svensk associationsrätt skulle göra samma tjänst och på elt enkelt sätt bidra till atl stävja missbruket av ändring av firma och säte.

Svenska företagares rik.sförbund: Förbundet ansluter sig till de syn­punkter som reservanterna Bengt Bångslad och Joakim Ollen har anfört. I anslutning till Ollens reservation vill förbundel sålunda underslryka atl rådets förslag avseende minskning av ekonomisk brottslighet är ensidiga i den bemärkelse all andra rätlspoliliska önskemål än strävan alt minska den ekonomiska brottsligheten endast i begränsad utsträckning kan beak­tas. I likhet med Ollen vill förbundel kritisera att promemorian upprepar


 


Prop. 1980/81:146                                                  101

och understryker förslag som arbetsgruppen redovisat tidigare. Dessa tidigare förslag skall enligt förbundets mening självfallet bedömas i del sammanhang där de framlagts och icke genom att upprepas ges något sken av självklar betydelse.

I likhet med Ollen är förbundel ocksä kritiskt till de slulsalser arbets­gruppen drar av sina exempel pä hur bestämmelserna om likvidation kan missbrukas. Förbundet konstaterar i detta sammanhang att vad som i promemorian anförs i kapitel 8 "Missbruk av likvidationsinstitutet" utgör en helt otillräcklig grund för de långtgående reformer som promemorian föreslår. Det sätt på vilket underlaget åberopas är etl besvärande exempel på ensidigheten i arbelets inriktning. Av del aktuella kapitlet framgår att det inte finns några närmare undersökningar hur likvidationsinstitutet till-lämpas, att polis, åklagare, skattemyndigheter och kronofogdar endast kunnat lämna relativt sparsamma uppgifter, atl uppgifterna endast undan­tagsvis pekat pä att missbruk har kunnat konstateras, att en genomgäng av likvidationsakterna pä Patentverkets bolagsbyrä inte heller gett nägon ledning; av den särskilda redogörelse för genomgången av sistnämnda akter framgår att år 1978 endast 1 276 aktiebolag avvecklades genom likvi­dation (att jämföras med antalet vid årets slut bestående bolag som var 120531) och att det alldeles övervägande flertalet av de I 276 likvidatio­nerna lagts ner av domstolarna och att de likvidationer som genomförts tvångsvis berott på initiativ av Palentverket.

Den redovisade genomgången visar enligt förbundets uppfattning atl det inte finns nägot underlag för att bedöma behovet av reformer och ännu mindre någon erfarenhel om brottsliga förfaranden i någon nämnvärd utsträckning rörande ekonomisk brottslighet. Promemorian säger ocksä att det hade varit önskvärt med en systematisk undersökning men avvisar tanken pä en sådan eftersom den sannolikt skulle ta lång tid att genomföra och ställa sig tämligen dyrbar. Arbetsgruppen har i stället nöjt sig med atl redovisa 5 fall av missbruk som kommit fram vid rundfrågan hos myndig­heterna. Vidare har man redovisat tvä fall från "litteraturen", varmed förstås en tidigare rapport från brottsförebyggande rådet 1978 och kon­kurslagskommitténs betänkande 1979. Detta skall då tydligen vara under­laget för promemorians reformförslag.

Enligt förbundets uppfattning är detla underlag otillräckligt. 1 ett av de första 5 anförda fallen (fall två) ingrep kronofogdemyndigheten och kunde åstadkomma åtal för gäldenärsbrott.

I etl annat fall (fall fyra) skulle kronofogden ha kunnat försätta gälde­nären i konkurs, om myndigheten visat slörre initiativ. 1 de övriga tre fallen föreligger av allt att döma en brottslighet av sä kvalificerad och planmässig natur att den knappast låter sig hindras av en lagrevision och i alla fall utgör del ingen grund för långtgående förslag atl försvåra del alldeles övervägande antalet hell seriösa och normala likvidationerna. Detsamma kan sägas om de tvä fallen ur litteraturen.

Sveriges industriförbund m.fl.: Organisationerna har under senare tid i skilda sammanhang haft tillfälle att yttra sig över lagförslag vilka haft som syfte att motverka missbruk av aktiebolagsformen. Organisationerna har framhållit vikten av att konstaterade missbruksformer stävjas inte minst mot bakgrund av kravet på konkurrensneutralitet i en marknadsekonomi. Mindre nogräknade personers otillbörliga utnylljanden av som i nu ifråga­varande fall, aktiebolag, medför otvivelaktigt en snedvridning av konkur­rensförutsättningarna och kan för den seriösa företagsverksamheten inne­bära svära ekonomiska påfrestningar.


 


Prop. 1980/81:146                                                  102

Mot intresset av missbruksbekämpning måste dock ställas intresset av att inte genom alltför stränga lagbestämmelser seriös företagsverksamhet försvåras eller omöjliggörs. 1 den avvägning som här måste göras mellan beaktansvärda inlressen förtjänar alt framhållas att strävandena pä det bolagsrättsliga området i mycket avsett atl uppmjuka de stela och häm­mande reglerna i 1944 års ABL.

Sveriges redovisningskonsulters förbund: Aktiebolaget är den i särklass mest framgångsrika verksamhetsformen i västvärlden, i vars form närings­livel i Sverige förmått stå för en betydande leknisk och ekonomisk utveck­ling till fromma för landet.

Flertalet aktiebolag, deras ledning och ägare driver sin verksamhel helt lagligt, korrekt och seriöst. De kan därför ställa anspråk på atl de rättsliga fömtsättningarna för denna verksamhel i rimlig mån hälls stabila och atl en nödvändig samhällskontroll inte kännetecknas av adminstrativt krångel.

Vi delar arbetsgruppens förslag, när det gäller faltiglikvidalion och även övriga likvidationer, där fordringsägarna inte får full betalning. Att likvida­lorn i dessa fall skall ansöka om alt bolaget försätts i konkurs anser vi vara rikligt, då den utredning, som därvid kommer till stånd utvisar i vad män brott förekommit. I sammanhanget vill vi ocksä påpeka, all säväl VD som styrelseledamöter fr.o.m. 1980.07.01 har personligt betalningsansvar för skatter och arbetsgivaravgifter.

När det gäller de likvidationer, där fordringsägare icke lider någol för­fång, vill vi med krafl instämma i reservanten Bångstads synpunkter, eftersom det torde genomföras mänga sådana, enligt vårt förmenande, seriösa likvidationer.

Föreningen Sveriges kronofogdar: Likvidalionsförfarandet är i prakti­ken undandraget t.ex. kronofogdemyndigheternas (KFM) insyn, trots all de flesta företag i likvidation torde ha skatte- och avgiftsskulder som dock inte sällan kommer till kännedom i elt sä sent skede att redan p.g.a. lidsuldräkten KFM får svårigheter att ta fram nägon utredning. Detta gäller även i stor utsträckning tvängslikvidationer. Det ligger i sakens natur alt de mer eller mindre allvarliga missbruksformer som arbetsgruppen påtalat, kan antas visa endast en tendens. Föreningen anser sig ha fog för att påstå atl man har anledning befara att bristerna i nuvarande regel-syslem lett till att vissa missbruksformer satts i system samt att missbruket kan komma alt öka. Med hänsyn även till de utredningar och övervägan­den som föranlett lagstiftaren att skärpa kontrollen över de tidigare s. k. fattigkonkurserna, finner Föreningen det vara en självklarhet att föreskrif­ter måsle tillskapas i huvudsak enligt det framlagda förslaget för all fä insyn i de olika likvidationerna.

Föreningen vill framhålla, att nya lagregler bör tillkomma med skynd­
samhet. Ändringarna i konkurslagen med dess föreskrifter t.ex. om alt
man även i mindre konkurs skall undersöka om brott och återvinnings­
grundande transaktioner förekommit, torde leda till att likvidationsförfa­
randet kommer till ökad användning i illojalt syfte. Även kommande regler
om näringsförbud, som i princip kan grundas endast på alt gäldenären
försatts i konkurs, torde verka i samma riktning, nämligen all man i stället
väljer likvidation för att dölja obehöriga transaktioner,    

Föreningen vill tillstyrka de lagändringar, som arbetsgruppen föreslagit. Dessa författningsförslag får anses fylla minimikraven pä ätgärder för att kontrollera likvidationerna.


 


Prop. 1980/81:146                                                           103

2    Brottsutredningen

Justitiekanslern: Förslagen berör alla slag av aktiebolag, alltså även seriösa aktiebolag. Det torde dock i första hand vara ifråga om enmans-eller fåmansbolag med lågt aktiekapital som missbruk av likvidalionsinsti­tutet kan tänkas förekomma. Enligt min mening för det därför för långt alt vid varje likvidation kräva undersökning om gäldenärsbrott eller vissa andra brott som har samband med verksamheten har förekommit.

Riksåklagaren: Väsenlligl är förslagel alt likvidatorn skall ha samma skyldighet som konkursförvaltare att göra brottsanmälan beträffande gäl­denärsbrott och andra brott, t. ex. förmögenhetsbrott och skattebrott, som förekommit i samband med bolagets verksamhel samt att likvidatorn skall pröva om de av bolagsledningen upprättade redovisningshandlingarna är korrekta. Såsom anförts i promemorian påkallar dessa kontrollfunktioner atl likvidalorn skall vara självständig i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning.

Svea hovrätt: Förslaget innefattar i denna del en skärpning av likvida­tionsförfarandet främst genom införandet av skyldighet för likvidator att la ställning lill frågan om anledning föreligger alt misstänka gäldenärsbrott och andra inte ringa brott i samband med bolagels verksamhet saml att för sådant fall underrätta åklagare. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 55 och 185 b §§ KL men går i fråga om granskningen nägot längre än som där anges.

Hovrätten vill ifrågasätta huruvida sädan skyldighet alt underrätta åkla­gare skall föreligga även för det ordinarie likvidationsförfarandel. Gälde­närsbrotten fömtsätter i princip att borgenär undandras tillgång genom åtgärd som förorsakar obestånd eller förvärrar obestånd eller att viss borgenärs rätt tillgodoses pä annan borgenärs bekostnad. En sådan situa­tion föreligger typiskt sett inle i en likvidation i vilken alla borgenärer får täckning för sina fordringar. Hovrätten vill i della sammanhang hänvisa till de synpunkter pä avgränsningen av underrättelseskyldigheten enligt 55 och 185 b §§ KL som lagutskottet anfört i sitt betänkande 1978/79: 19 (s. 83-85) med anledning av propositionen 1978/79: 105 med förslag till änd­ring i KL. Härtill kommer den med avseende på genomförandet av under­rättelseskyldigheten mera praktiska konsekvensen att det måsle vara ute­slutet att ålägga annan än den som står fri i förhällande lill den tidigare bolagsledningen alt överväga frägan om misstanke om brott. Detla borde leda fill att likvidator, såsom föreslagits, alltid skall utses av rätten. Åven detla senare inger betänkligheter. Hovrätten ställer sig således tveksam till lämpligheten och behovet av all bestämmelser motsvarande dem i 55 och 185 b §§ KL görs tillämpliga på det ordinarie likvidationsförfarandel. Skulle emellertid underrättelseskyldighet införas bör skyldigheten enligl hovrättens mening inte göras mera omfattande än den som åligger förval­tare i konkurs.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten instämmer i arbetsgruppens mening alt det bör i varje likvidation utredas huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenärsbrott förekommit i bolagets verksamhet. En förutsätl­ning för atl likvidatorn skall kunna fullgöra denna uppgift är atl han fär del av bolagets bokföringshandlingar och att förutvarande bolagsledning full­gör sin skyldighet att avge redovisning för sin förvaltning. Enligt vad tingsrätten inhämtat får en av rätten förordnad likvidator, när han efterhör var bolagels redovisningshandlingar finns, ofta till svar alt dessa förkom­mit. Del händer också alt bolagsledningen underlåter att avge slutlig redo-


 


Prop. 1980/81:146                                                                104

visning för sin förvaltning och helt vägrar att samarbeta med likvidatorn. För att förmå en tredskande styrelse atl upprätta och avge slutredovisning synes en likvidator vara hänvisad till alt anmäla styrelsens försummelse lill registreringsmyndigheten, som då enligl 19 kap. 2§ aktiebolagslagen kan förelägga styrelsen vid vite alt fullgöra sin skyldighet och utdöma förelagt vite. - Det bör enligt tingsrättens mening övervägas om ej föreskrift skall införas om alt slutredovisningen skall avges under sädan försäkran som medför ansvar enligl 15 kap. 10§ brottsbalken, därest oriktig uppgift läm­nats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. - För alt få tillgång till bokfö­ringshandlingar som bolagsledningen vägrar atl utlämna kan likvidator vända sig till allmän domstol med begäran om vitesföreläggande. Etl dylikt förfarande medför emellertid tidsutdräkt. Denna skulle kunna undvikas om i 13 kap. aktiebolagslagen infördes en bestämmelse som ger likvidatorn rätl fill omedelbar handräckning för utfående av bokföringshandlingar i enlig­het med vad som gäller för en konkursförvaltare enligl 54 § konkurslagen.

Skånes handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslagel till ändring av ABL 13 kap. 10 S (se vidare avsnitt 4).

Patent- och registreringsverket: Del kan knappast med utgångspunkt från praktiska erfarenheler motiveras att det vid varje likvidation utreds, huruvida det finns skälig anledning anta atl gäldenärsbrott förekommit i bolagets verksamhet före likvidationsbeslulet. Elt likvidationsbeslul i och för sig kan ju inte anses ge anledning lill misstanke om ekonomisk brotts­lighet i bolaget.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: En avvägning måste ske så att inte seriösa likvidationer försvåras. Arbetsgruppen vill därför inle föreslå någon ändring i nuvarande ordning alt bolagsledningen skall upprätta redovisningshandlingarna fram till likvidationsutbrotlel. Del blir likvida­lorernas sak att kontrollera om redovisningen är korrekt eller inle. För atl fullgörandet av denna kontroll skall bli effektiv föreslår arbetsgruppen en bestämmelse i 13 kap 10§ aktiebolagslagen om skyldighet för likvidato­rema att underrätta allmän åklagare om de finner skälig anledning misslän­ka att gäldenärsbrott eller annat brott som inte är ringa förekommit i samband med bolagets verksamhet. Länsslyrelsen anser, alt en sådan bestämmelse är nödvändig för att kontrollen skall bli effektiv.

Konkurslagskommittén: Förslaget om obligatorisk brottsutredning vid likvidation går längre än vad som är fallet vid konkurs och förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen (1970:847). Del kan sålunda starkt ifrågasättas om sådan utredning skall ske beträffande bolag, som är solvent men träder i likvidation. Likvidators anmälningsplikt omfatlar vidare inte bara gäldenärsbrott ulan ocksä andra brott, även om frågan härom inle direkt aktualiserats i samband med likvidators befattning med avveckling­en (jfr 55 § KL). Några bärande motiv för alt vid likvidation inta en strängare hållning i dessa hänseenden än vid konkurs har inte redovisats.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: I samman­hanget vill USS anmäla en viss tveksamhet avseende likvidatorns faktiska möjligheter atl undersöka om brottslig verksamhet har förekommit i bola­get. Det gäller särskilt för skattebrottens del. All erfarenhet lalar för alt det fordras speciella kunskaper för alt över huvud taget avslöja mer komplice­rade skattebrott för att inte tala om att ulreda förhållanden av delta slag. Sädana uppgifter bör därför läggas pä de myndigheter inom skatte- och avgiftsområdet samt polis- och åklagarväsendet som har tillräckliga kvalifi­kationer härför. Förslaget av USS (avsnittet 4) att kronofogde- och skatte­myndighet omedelbart skall underrättas av domstolen om inträffade likvi-


 


Prop. 1980/81:146                                                  105

dationer ligger också i linje med de nu redovisade synpunkterna.

FAR: FAR tillstyrker förslaget att likvidator skall få skyldighet att anmäla gäldenärsbrott och andra brott som inte är ringa.

LO: LO tillstyrker arbetsgmppens förslag när det gäller brottsutred­ningen. Till skillnad från arbetsgmppen anser LO dock all likvidalorernas undersökningsplikt bör lagfästas. LO kan inte finna nägot vägande skäl mot en sådan förstärkning. Tvärtom kan den underiätta likvidalorernas arbele högsl väsentligt vid kontakter med förelagsledning och ägare.

Svenska bankföreningen: Bankföreningen anser att exempelvis en sty­relseledamot bör kunna utses till likvidator. Bankföreningen delar arbets­gruppens åsikt atl det är olämpligt atl en och samma person (likvidator/ styrelseledamot) skall undersöka eventuell brottslighet begången av ho­nom själv och sedan i förekommande fall underrätta allmänne äklagaren om förefintlig brottsmisstanke. För atl förhindra en sådan konsekvens föreslär bankföreningen att anmälningsplikten avseende misstanke om brott åläggs revisorn och inte likvidatorn. Dessutom menar bankförening­en att underrättelseskyldigheten bör begränsas till att omfatta enbart gäl­denärsbrott. Sådan brottslighet torde en revisor utan slörre svårighet kun­na upptäcka i samband med den sedvanliga genomgången av bokfö­ringsmaterialet. Således torde den föreslagna utvidgningen av revisorns uppgifter vid likvidation komma att medföra endast ett obetydligt merar­bete för revisorn.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet tillstyrker tillägget i 13 kap. 10 § om skyldighet att undertätta åklagare i vissa fall.

Sveriges grossistförbund: Det finns enligt vår mening knappast skäl att undersöka ev gäldenärsbrott i affärsmässigt sunda och motiverade avveck­lingar av ett aktiebolag. Kompetensen och ansvaret för en avveckling i dylika fall finns hos styrelse och aktieägare, som därmed torde ha de bästa förutsättningarna atl genomföra en ekonomiskt optimal avveckling av ett aktiebolag.

Sveriges industriförbund m.fl.: De ändringar i ABL som föreslås har alla avseende på det ordinarie likvidationsförfarandet, dvs. där säledes inte likvidalionsförfarandet övergår i ett konkursförfarande därför all likvida­torn finner att obestånd är för handen. Förslaget innebär i denna del en skärpning av likvidalionsinstitutet genom all en skyldighet införs för likvi­dator all om denne finner skälig anledning misstänka att gäldenärsbrott eller annal brott som inte är ringa har förekommit i samband med bolagets verksamhet så skall han ofördröjligen underrätta åklagaren härom och därvid ange grunden för misstanken. Vidare föreslås likvidalor ha vissa kvalifikationer som motsvarar samma krav som ställs på konkursförval­tare. Slutligen föresläs att endast rätlen skall kunna utse likvidalor.

Redan gällande likvidationsförfarande uppfattas som mycket kompli­cerat och torde ulgöra en hämmande verkan på benägenheten att avveckla etl bolag när del i och för sig saknas skäl att bibehålla bolaget. Likvidation som avvecklingsform fyller dock en icke obetydlig funktion som statistiken visar. I den utsträckning som frivillig likvidation används som avvecklings­form torde vidare - som också vitsordats av arbetsgruppen - flertalet betingas av affärsmässiga skäl.

Arbetsgruppens förslag skulle emellertid innebära ett ytterligare försvå­rande av dessa likvidationer utan att skäl härför har visats föreligga. Den uppmjukning av likvidationsförfarandet som genomfördes i och med 1944 års och 1975 ärs lagstiftningar är enligt organisationernas mening uttryck för en rimlig avvägning mellan beaktansvärda intressen.


 


Prop. 1980/81:146                                                  106

Mot bakgmnd härav och pä de skäl som ledamoten Bångslad har anfört avslyrker organisationerna i denna del den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandet.

3   Likvidators kvalifikationer

Justitiekanslern: Jag anser inte att föreskrifterna om likvidators obero­
ende ställning i förhållande lill den lidigare bolagsledningen bör vara un­
dantagslösa. Som reservanten Ollen har framhållit måste man hälla i min­
net alt likvidafionen är ägarnas avvecklingsform. Vid seriösa likvidationer
torde ägarna och den tidigare bolagsledningen ha elt berättigat inlresse av
att kunna styra händelseutvecklingen.      

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att någon form av differen­fiering bör övervägas så att reglerna bara blir tillämpliga på sådana aktiebo­lag där man har anledning att befara missbmk av likvidationsinstitulet, nämligen fåmansbolag med lågt aktiekapital.

När det gäller utformningen av lagtexten anser jag att det av 13 kap. 7§ iredje stycket bör framgä uttryckligen att likvidator i förekommande fall, dvs. i fråga om fåmansbolag, bör stå fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning.

Riksåklagaren: Jag har inte någon erinran mot förslaget att likvidatorn skall uppfylla de kvalifikationskrav som uppställs beträffande konkursför­valtare.

Svea hovrätt: Hovrätten vill med hänvisning lill vad som sagts beträffan­de undertältelseskyldigheten (se avsnill 2) även ifrågasälla förslaget om all likvidator skall uppfylla vissa kvalifikationskrav.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar gruppens uppfattning att i prin­cip samma krav bör ställas pä likvidator som nu gäller för förvaltare i konkurs saml atl en person ur den lidigare bolagsledningen eller aktieägare med betydande inflytande i bolaget inte bör utses till likvidalor. Alt i praktiken slälla samma kvalifikationskrav på en likvidator som på en förvaltare kan dock leda till att kretsen av tänkbara likvidatorer begränsas i alltför stor utsträckning. De flesta likvidationer torde inte vara av sådan svårighetsgrad att lika höga krav behöver uppställas som vid förvaltning i konkurs. Möjlighet torde även föreligga för likvidalor alt vid behov anlita sakkunnigt biträde. Om del visar sig att uppdraget är komplicerat eller att likvidationen blir omfattande har likvidator möjlighet att, som redan nu förekommer, hos rätlen begära byte av likvidator. I dessa fall kan då rätlen välja den nye likvidalorn ur den krets av advokater som mottar uppdrag som konkursförvaltare.

Kommerskollegium: Kollegiet är något Iveksamt lill förslaget all likvida­lor alllid skall ha de kvalifikafioner som gäller för konkursförvaltare.

Skånes handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslaget till ändring av ABL 13 kap. 7§ (se vidare avsnitt 4).

Patent- och registreringsverket: I de fall rätten redan nu utser likvidator, utses nästan undantagslöst person med de kvalifikationer, som i prome­morian föreslås skall gälla för likvidator. Patentverket delar promemorians ståndpunkt alt - när grund för tvångslikvidalion föreligger - likvidalorn allfid skall uppfylla de krav som uppställts.

När det däremot gäller frivilliga likvidationer, finner palentverket inte att några vägande skäl anförts för att ändra den nuvarande ordningen.


 


Prop. 1980/81:146                                                  107

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: En förutsätlning för att den kontroll och anmälningsskyldighet som åläggs likvidatorerna skall bli full­gjord pä ett lillfredsslällande sätl är alt likvidatorerna har tillräcklig kom­petens. För atl säkerställa atl detta krav är uppfyllt föreslär arbetsgruppen ett tillägg till 13 kap. 7§ aktiebolagslagen. Enligt den föreslagna bestäm­melsen skall den som utses till likvidator ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende och i övrigt vara lämplig för uppdraget. Länsstyrelsen anser, att det är angeläget att det klart framgår av lagen att det krävs särskilda kvalifikationer av den som utses till likvidalor. Länsslyrelsen tillstyrker därför förslaget.

Konkurslagskommittén: Som framhållits under allmänna synpunkler
(avsnitt 1) ger uppgifterna i promemorian om befarat missbruk av likvida­
tionsinstitulet inte tillräckligt underlag för en reform där också arbetsgrup­
pens förslag i fräga om utseende av likvidator och dennes kvalifikationer
m.m. genomförs. Skulle ytterligare undersökningar av bolag som gått i
likvidation bekräfta arbetsgruppens misstankar, har kommittén i och för
sig inte nägot alt invända mot atl kontrollnivän skärps i linje med vad som
skett på konkursrältens område,    

I arbetsgruppens förslag alt likvidator skall vara lämplig för uppdraget ligger att han står fri i förhällande till bolagets ägare och tidigare ledning. När det gäller utseende av konkursförvaltare anses det ocksä självklart att den som omfattas av det närståendebegrepp som anges i 29 a § KL inte bör komma i fråga. Den föreslagna regleringen belräffande likvidators kvalifi­kationer och utseende av likvidator står emellertid - som följer av det som sagts i avsnitt 1 — i konflikt med grundtanken att likvidationen är en avvecklingsform som i princip ligger i bolagsledningens och ägarnas hand. Enligt kommitténs mening kan man inle bortse härifrän.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: 1 likhet med BRÅ anser USS att likvidator skall ha samma kvalifikationer som numera gäller för konkursförvaltare enligt konkurslagen. USS menar emel­lertid att processekonomiska skäl talar för att likvidator bör kunna förord­nas som konkursförvaltare i de fall där likvidationsförfarandet leder till konkurs. Nägra hinder av principiell art mot en sädan ordning anser USS i och för sig inte föreligga. Detla förutsätter emellertid all annan än likvida­torn, t.ex. styrelsen och verkställande direktören företräder bolaget som gäldenär i konkursen.

LRF: LRF kan i och för sig instämma i vad som sägs under denna rubrik. Elt påpekande förtjänar dock att göras. Som arbetsgruppen på annan plats anför kommer åtskilliga faltiglikvidationer all handläggas som mindre kon­kurser om arbetsgruppens förslag genomförs. Eftersom samma kvalifika­tionskrav skall resas pä likvidator och konkursförvaltare och eftersom den som varit likvidator i en likvidation som övergått till konkurs icke kan utses lill konkursförvaltare, torde pä mindre orter svårigheter uppkomma när förvaltare skall utses i konkurser vilka har påbörjats som likvidation.

LO: När det gäller likvidators kvalifikationer instämmer LO hell i ar­betsgruppens förslag.

Svenska bankföreningen: Förslaget att likvidator skall ha de kvalifika­tioner som gäller för konkursförvaltare är enligt föreningens mening inte godtagbart.

Sveriges industriförbund m.fl.: Under hänvisning till vad som anförs under avsnittet 2, brottsutredningen, avstyrks den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandet.


 


Prop. 1980/81:146                                                            108

4   Utseende av likvidator

Justitiekanslern: Jag vill ifrågasätta arbetsgruppens åsikt atl det är ofrån­komligt atl likvidator alltid utses av rätten.

Riksåklagaren: Jag ansluter mig till uppfattningen alt likvidalorn lämpli­gen bör utses av rätlen. Den föreslagna lagtexten synes dock böra jämkas med hänsyn till att bestämmelsen att likvidator skall vara lämplig för uppdraget såvitt gäller medlikvidalor inle avsetts innefatta det krav på självständighet i förhällande lill bolagets ägare och tidigare ledning som skall gälla i fråga om ordinarie likvidator.

Svea hovrätt: Hovrätten vill med hänvisning till vad som sagts beträffan­de underrättelseskyldigheten (se avsnill 2) ifrågasätta förslaget om att likvidator alltid skall utses av rätten.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på av arbetsgruppen an­förda skäl atl likvidalor alltid skall utses av rätlen.

Tingsrätten vill understryka vikten av att vid en reform pä förevarande område garantier skapas för alt av bolagsstämma fattal likvidationsbeslul skyndsamt blir anmält lill PRV för registrering och all dylikt beslut skynd­samt följes av framställning om förordnande av likvidalor. Med hänsyn härtill synes del av gruppen framlagda förslagel vara i behov av en överar­betning.

Tingsrätten vill vidare anföra alt del merarbete som genom förslaget läggs på domstolarna i allmänhet torde vara försumbart. Detta gäller dock inte de största domstolarna och särskilt ej Stockholms tingsrätt. Stock­holm är säte för ett mycket stort antal bolag, även mänga som ej har sin verksamhet förlagd hit. För Stockholms tingsrätt torde den föreslagna utvidgningen av arbetsuppgifterna kräva viss personalförstärkning, upp­skattningsvis en halv nolarieljänst och en halv bilrädestjänst.

Domstolsverket: DV som delar.arbetsgruppens uppfattning om kvalifi­kationskravet för likvidator ifrågasätter om likvidator alltid skall utses av rätten. Om överskott föreligger i bolaget kan del vara angelägel atl avveck­lingen sköts av person som är väl förtrogen med bolagels förhållanden. Något underlag som pekar på att likvidalionsavvecklingen varom här är fräga används i brottsligt syfte finns uppenbarligen inte och lika med reservanten Bångstad anser DV det kan uppfattas som stötande att inte aktieägarna skall äga rätl i sädana fall att utse likvidator och atl förutvaran­de styrelseledamot eller verkställande direktör inte kan utses.

Bankinspektionen: En grundläggande skillnad mellan konkurs och likvi­dafion är alt gäldenären i det förra fallet är pä obestånd och därför genom konkursbeslulet förklaras förlora rådigheten över den i konkursboet ingå­ende egendomen. Likvidationsinstitulet, däremot, kan användas både för att ange gäldenärens försämrade ekonomiska silualion, lex förlust av aktiekapitalet, men också för atl ge uttryck för bolagsstämmans önskan att företagets verksamhet skall upphöra utan alt för den skull den ekonomiska situationen behöver vara ansträngd. Under sistnämnda förhållanden kan nägon kritik alls inte riktas mot bolagels ledning eller dennas skötsel av företaget. För inspektionen framstår därvid arbetsgruppens förslag atl - i motsats till vad som f. n. gäller - likvidator alltid skall utses av rätten som onödigt ingripande. Genom den föreslagna ordningen avhänds nämligen bolaget i praktiken möjlighel alt styra över förelagets avveckling, nägot som givetvis kan innebära nackdelar för företagel och dess ledning. Efter­som någon närmare utredning inle redovisats, varav framgår atl de frivilli­ga likvidationerna regelmässigt eller åtminstone ofta skulle användas i


 


Prop. 1980/81:146                                                  109

kriminella syften, anser inspektionen att hinder inte bör resas mot att bolagsstämman även i fortsättningen får rätl att utse likvidatorer under avvecklingsskedet. Denna möjlighel kan dock lämpligen begränsas till sådana fall av frivillig likvidation då i verkligheten förutsättning för tvångs­likvidalion inte är för handen.

Riksskatteverket (majoriteten): I promemorian härden föreslagna lydel­sen av 13 kap. 7§ ABL närmare behandlats och bl.a. talas det om all borgenärernas synpunkter skall inhämtas i frägan om vem som skall utses lill likvidator. Hänvisning sker till det förfarande som gäller för interims-förvaltare i konkurs. Det är något oklart vad som avses. Någon kontakt förekommer inle med borgenärerna, när del gäller att utse interimsförval-lare utan först när det gäller att utse slutlig konkursförvaltare. Däremot skall konkursdomaren inhämta tillsynsmyndighetens uppfattning innan han utser inlerimsförvaltare (45 § konkurslagen). Något behov av samråd mellan konkursdomaren och tillsynsmyndigheten i likvidatorsfrågan torde knappast föreligga.

Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Förslagel bör ej genomfö­ras eftersom kvalificerad revisor alltid skall finnas.

Kommerskollegium: Kollegiet är nägot tveksamt till förslagel atl likvida­lor alltid skall utses av rätten och ha de kvalifikationer som gäller för konkursförvaltare. Denna ordning är en förutsättning för alt förslagel alt det i varje likvidation skall utredas om del finns skälig anledning anlaga att gäldenärsbrott förekommit, skall fungera i praktiken. Även om del i och för sig ibland kan vara önskvärt att fä till stånd en sädan utredning mäste också beaktas att en ordning med av rätlen utsedda likvidatorer mycket ofta skulle framstå som både onödigt och oskäligt betungande. Medan konkursinslitutet kan ses som borgenärernas möjlighel att få lill sländ en sanering av gäldenärens rörelse och om möjligt säkra sina fordringar fram­står likvidafionsinstitutet som aktieägarnas normala sätt att avsluta sin rörelse. Att i en situation där någol betydande missbruk av likvidationsin­sfitutel ej visats föreligga, kullkasta denna ordning på det sätt som föreslås i promemorian finner kollegiet vara en väl drastisk åtgärd.

Skånes handelskammare: Atl på det sätt som föresläs närma likvida­tionsreglerna till konkurslagens regler möter, enligt Handelskammarens uppfattning, flera invändningar. För de seriösa företagen måste del finnas möjligheler att avveckla verksamheten på ett enkelt och smidigt sätt utan atl behöva tvingas in i ett förfarande motsvarande del som gäller för företag som är pä obestånd och där det är borgenärernas inlresse av alt få betalt för sina fordringar som bör styra avvecklingen. Frivillig likvidation är till sin karaktär ägarnas avvecklingsform som rimligen bör styras av dessa i motsats till konkursen som typiskt sett är en av borgenärerna framtvingad avveckling av förelaget. Det bör framhållas att likvidation är ett instmment som kommer till praktisk användning i näringslivet inte bara då verksamhelen ska läggas ner. Likvidation kan också användas som etl sätt att sanera ett visst företag inför försäljning av rörelsen. Handelskam­maren vill i denna fräga hänvisa till vad som sägs av dels reservanten inom arbetsgmppen och dels reservanten inom styrgruppen, vilka avstyrkt för­slaget i denna del. Handelskammaren avslyrker säledes förslaget lill änd­ring av ABL 13 kap. 7 och 10§§.

Patent- och registreringsverket: Palentverket tillstyrker promemorians förslag atl tingsrätten skall utse likvidator till den del förslaget avser fall när grund för tvångslikvidation föreligger. Den föreslagna ordningen bör gälla även om bolagsstämman beslutat om likvidationen. Palentverket kan


 


Prop. 1980/81:146                                                  110

däremot inte finna bärande skäl för att begränsa bolagsstämmans befogen-
hel att utse likvidator när det gäller frivillig likvidation. Bolagens ägare
utser inom ramen för aktiebolagslagen styrelse, verkställande direktör elc.
Ägarna kan inle renlgenerellt anses mindre kompetenta all utse likvidalor.
En likvidator har i förevarande fall samma funktion som slyrelsen. Ägare
av bolag mäsle anses ha ett berättigat intresse att själva få påverka person­
valet oavsett om det gäller likvidator eller annan funktionär, sä länge inte
bolagels silualion är sådan all bolaget är skyldigt enligt lag att träda i
likvidation.---

Enligt 13 kap 7§ 3 st aktiebolagslagen skall likvidator genast anmäla likvidationsbeslutet till palentverket för registrering. När bolag efter anmä­lan av regislreringsmyndigheten försalls i likvidation av tingsrätten, under­låter likvidatorn i många fall att göra sädan anmälan till palentverket. Anledningen till att sådan anmälan inte sker torde i de flesta fall vara att bolaget saknar nägra som helst tillgångar. Likvidatorn har sälunda inte medel till atl bestrida regislreringsavgiften, som för närvarande är 200 kronor. Följden blir atl det av akliebolagsregislret mänga gånger inte framgår alt elt bolag försatts i tvångslikvidation. Detla är en allvarlig brisl. Ett bolag i tvångslikvidalion är enligt aktiebolagslagen förhindrat bland annal all återuppta verksamheten. Eftersom akliebolagsregislret ofta sak­nar uppgift om tvångslikvidation förekommer att bolag som är föremål för etl sådanl likvidationsförfarande fortfarande fortsätter sin verksamhel utan att förhållandet uppmärksammas.

Dessutom medför situationen atl tingsrätterna har svårigheter att finna personer som är villiga att äta sig uppdraget som likvidator.

Oftast läggs dessa likvidationer ned av tingsrätten. Först då sker någon som helsl registrering angående likvidationen. I likhet med vad som gäller vid konkursbeslut sker denna registrering på direkt underrättelse från tingsrätten.

Tingsrätterna undertättar regelmässigt - utan särskild föreskrift härom — patentverket om likvidationsbeslulen. För att kunna hälla akliebolagsre­gislret aktuellt i detta hänseende, bör tingsrätterna i aktiebolagslagen åläg­gas rapporteringsskyldighet och registrering ske direkt på tingsrättens beslut.

Kostnaderna för denna registrering bör täckas på annat sätl än genom registreringsavgifter. Palentverket går redan idag miste om dessa intäkter, eftersom anmälan underlåtes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen delar inte leda­moten Bängstads uppfattning. Tvärtom är det enligt länsstyrelsens mening angeläget atl likvidator utses efter de regler som arbetsgruppens majoritet föreslår. Det räcker inte med atl det finns kvalificerad revisor i bolaget.

Bångslad anser, atl lagstiftningen bör inriklas pä att likvidationer där fordringsägarna inte får full betalning skall avbrytas och bolaget försättas i konkurs. Delta räcker emellertid inle enligt länsstyrelsens uppfattning. Det är exempelvis ofta svårt att fastställa skatte- och avgiftsskulderna på ett tillräckligt tidigt stadium. Det är inle ovanligt att det vid utredning om skatteundandragande visal sig atl eflertaxering inte kunnal ske därför att företaget likviderats. Man kan inte heller förvänta att de gamla ägarna, styrelseledamöterna eller verkställande direktören, skall ha nägot inlresse av alt i samband med likvidationen göra ulredning om evenluellt tillkom­mande skatter och avgifler. En lagstiftning efter Bångstads mönster skulle bli helt utan verkan när det gäller att förhindra oegentligheter i samband med likvidafion av aktiebolag. Därför bör det förslag som arbetsgruppens majoritet framlagt följas.


 


Prop. 1980/81:146                                                  111

Konkurslagskommittén: Det är tänkbart att man skulle kunna skilja mellan ä ena sidan likvidationer som beslutats av rätten och ä andra sidan likvidationer som beslutats av bolagsstämman. Det förutsätter då alt man kan inta den ståndpunkten att, när rätten förordnar atl bolaget skall träda i likvidation, förhållandena i bolaget är sädana all ägare och tidigare bolags­ledning inte längre har nägot berättigat intresse av atl utse likvidator. 1 vissa fall synes det klart att en sådan bedömning kan göras. Det gäller fall när frågan om likvidation väckts genom anmälan av registreringsmyndig­heten alt bolaget saknar till registret anmäld behörig styrelse eller verksläl­lande direktör eller att bolaget inte har sänt in årsredovisning för nägot av de senaste två räkenskapsåren (13 kap. 4§ första stycket 3 och 4 ABL). I andra situationer, t.ex. det fall som nämns i 13 kap. 4§ första stycket 1 ABL, är del inte uppenbart att ägare och bolagsledning saknar intresse av att själva utse likvidator.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Med ut­gångspunkt i de förslag som BRÅ lägger fram förordar USS en reform av likvidationsbestämmelserna efter i huvudsak följande riktlinjer.

Bolagsstämman skall liksom hittills fatta beslut om frivillig likvidation.
Beslutet skall därefter anmälas till tingsrätten, som utser likvidalor.      

Anmälan lill tingsrätten skall åtföljas av utdrag från bolagsregistrel hos patent- och registreringsverket. Detta skall visa bolagets firma och säte under de senaste fem åren före likvidationsbeslulet. Först sedan sådan anmälan har kommit in till rätten och denna har förordnal likvidator skall den rättsverkan inträffa att bolaget anses ha trätt i likvidation. Härigenom undviks den situationen att bolaget under viss lid kan vara i likvidation utan alt ha någon likvidator.

Det bör ankomma på rätten att kungöra bolagsstämmans beslut om likvidation och rättens förordnande av likvidator. Dessutom bör rätten särskill informera berörda kronofogde- och skattemyndigheter om förhål­landena. Detla bör ske skyndsamt. I underrättelsen bör bolagets tidigare säte och firma anges. Myndigheterna ges härigenom tillfälle att vidta de mätt och steg som anses nödvändiga för att säkerställa det allmännas intressen, t.ex. olika former av skatte- och avgiftskontroll och/eller in­drivnings- eller andra säkerhetsåtgärder.

Av det sagda framgår atl USS biträder förslaget att likvidator alltid skall förordnas av tingsrätten.

FAR: Del genomgående skälet i arbetsgruppens argumentation för att införa en starkare kontroll över "vanliga" likvidationer synes vara svårig­heterna för bolagets borgenärer att kunna följa förändringar i firma och säte. FAR anser att dessa svårigheter bör kunna lösas på andra sätt så alt inte likvidationer betingade av sunda affärsmässiga förhållanden onödigt försvåras. FAR vill därvid peka på några möjligheter som inte diskuterats i promemorian, nämligen möjlighelen att kräva att kallelser på bolagels borgenärer skall innehålla bolagsnummer samt alla firmanamn som varit registrerade på detta bolagsnummer under de senaste åren. Vidare kan man kräva införande av annons i lokal tidning på alla orter där bolaget har haft fast driftställe eller styrelsen haft sitt säte under de senasle åren. FAR tror att dessa åtgärder skulle ge borgenärerna tillräckliga möjligheter att bevaka sina fordringar. Av promemorian framgår att en stor del av de i tvivelaktiga likvidationer obetalda skulderna ulgörs av skulder lill stat och kommun. Man bör enligt FARs åsikt kunna förutsätta atl uppbörds- och andra myndigheter bevakar annonser avseende likvidationer och sådan bevakning torde underlättas om den ovan föreslagna informationen ingår i annonstexten.


 


Prop. 1980/81:146                                                  112

FAR vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på de grundläggande
skillnaderna mellan konkurs- och likvidationsförfarandena ifråga om förul­
sällningar och konsekvenser. Alt som arbetsgruppen gör i vissa avseenden
jämställa proceduren vid konkurser och likvidationer av även annan natur
än faltiglikvidationer kan innebära onödiga och i vissa fall skadliga restrik­
tioner för seriös affärsverksamhet under etl bolags avvecklingsskede. För­
slaget om att likvidatorn skall ha juridisk kompetens och åtnjuta borgenä­
rernas förtroende är i och för sig behjärtansvärt, men myckel betydelse­
fullt är i många fall också att han har ett gott ekonomiskl sinne och
dokumenterad kommersiell erfarenhet. 1 andra fall än då fråga är om
fatliglikvidation föreligger enligt FARs uppfattning inle samma angelägen­
het att begränsa ägareinflylandel på affärsverksamheten som vid konkurs,
även om en likvidation ofta är följden av misslyckade kommersiella sats­
ningar. En konkurs innebär som regel en (fortsatt och) tyvärr ofrånkomlig
värdeförstörelse som kan och bör motverkas vid likvidationer genom all
de kommersiella intressena prioriteras eller tillgodoses på elt bättre sätt än
som skett i arbetsgruppens förslag. Arbetsgruppen synes inte ha närmare
övervägt konsekvenserna av förslaget, än mindre lämnat nägon argumen­
tation för sin uppfattning att bolagsstämman i bolag, som inte är eller kan
antas komma pä obestånd, måste vidkännas inskränkningar i sin aktiebo­
lagsrältsliga suveränitet. Vidare borde förslagels principiella inverkan pä
eller den fortsatta betydelsen av bolagsstämmans behandling av frägan om
ansvarsfrihet för av rätten utsedd likvidators förvaltning närmare övervä­
gas. ---

Det bör också observeras att arbetsgruppen av lids- och kostnadsskäl inte har gjort någon systematisk utredning beträffande omfattningen av missbruk av likvidatjonsinstitutet, varför åtgärder av den föreslagna långt­gående naturen kan ifrågasättas redan av detta skäl.

Enligt FARs uppfattning skulle ett genomförande av arbetsgruppens intentioner få konsekvenser som från samhälleliga och andra synpunkter inte är avsedda och i vart fall inle önskvärda. FAR anser därför alt förslaget i denna del inte bör läggas lill grund för några lagstiftningsåt­gärder.

LRF: LRF delar arbetsgruppens uppfattning atl rätten bör utse likvida­tor. När det gäller vem som skall utses till likvidalor gäller i enlighet med vad arbetsgruppen anfört under avsnittet likvidators kvalifikationer bl.a. atl likvidator skall åtnjuta borgenärernas förtroende. Arbetsgruppen har dock uttryckligen avstått frän att föreslå särskilda regler för hur borgenä­rernas synpunkter pä likvidatorsvalet skall inhämtas och hänvisat lill de rutiner som tillämpas vid tillsättande av inlerimsförvaltare i konkurs. Des­sa rutiner måste dock ses mot bakgrund av att val av slutlig förvaltare kommer att äga rum vid första borgenärssammanträdet. Normalt är det försl vid detta samrnanlräde som borgenärernas synpunkter pä förvaltar-valet kommer fram. Hur borgenärernas åsikt om likvidatorsvalet skall inhämtas måste därför, enligl LRFs åsikt, regleras pä annal sätt än vad som gäller för konkursfallel.

LO: När del gäller ordningen för utseende av likvidator instämmer LO helt i arbetsgruppens förslag.

Svenska bankföreningen: Förslaget alt rätten i samtliga likvidationer skall förordna likvidator är enligt föreningens mening inle godtagbart. Bankföreningen anser att även fortsättningsvis bolagsstämman skall ha rätt alt vid frivillig likvidation utse likvidator och alt till sådan får väljas exempelvis styrelseledamot eller aktieägare. Det ligger i sakens natur att


 


Prop. 1980/81:146                                                  113

vid åtminstone seriösa likvidationer den eller de som redan äger kunskap om bolagets verksamhet är bäsl skickade att på ett ur alla synpunkter vederhäftigt sätl avveckla bolaget. Arbetsgmppens förslag om "medlikvi­dalor" är inte tillfyllest i detta sammanhang.

Svenska revisorsamfundet: SRS har inledningsvis framhållit angelägen­helen av alt frivilliga seriösa likvidafioner av aktiebolag inte försväras genom lagstiftning. Med hänsyn härtill ställer sig samfundet synneriigen Iveksamt lill lämpligheten av atl likvidatorer skall utses av rätten vid sådana frivilliga likvidationer, där fordringsägarna erhåller full betalning. Samfundet instämmer i den av ledamoten i arbetsgruppen Bengt Bångslad avgivna motionen.

Sveriges ackordscentral: Med avgränsningen, att likvidation skall vara
förbehållet solventa företag förefaller det egendomligt, atl konkursdo­
maren skall utse likvidator.

I händelse förslaget leder till lagstiftning ifrågasätts om inte förordnande av likvidalor rimligen bör befria styrelsen och VD frän ställförelrädarean-svar som följd av underlåtenhet alt rättidigt (efter förordnandet) inbetala skatter och allmänna avgifler. Vidare bör omvänt förordnande av god man enligt Ackordslagen befria styrelsen från ansvar som följd av aktiebolags­lagens regler om likvidation.

Sveriges advokatsamfund: Vad reservanterna Bångstad och Ollen har anfört synes vara riktigt och välbetänkt. Det kan inte anses rimligt att bolagsstämman belages rätten att utse likvidator i de fall då det är uppen­bart atl ett överskott föreligger i bolaget, dvs. vid s.k. "seriösa" likvida­tioner. Inte minst i sådana fall måste det nämligen anses angeläget att avvecklingen handhas av någon som väl känner bolaget och som därför är särskilt lämpad som likvidator så att det överskott, som tillfaller aktieägar­na, blir så stort som möjligt.

Även om BRÅs förslag lill ändringar i 13 kap. 7§ genomförs föreligger formellt inget hinder för rätten alt till likvidalor förordna exempelvis styrelseledamot eller verkställande direktör i likvidationsbolaget. Härige­nom skulle de nyss antydda fördelarna med att likvidationen ombesörjes av en i bolagets förhållanden insatt person kunna uppnäs. Detta skulle emellertid klart strida mot BRÅs i kapitel 12 anförda kvalifikationskrav. —

Av det nu sagda framgår att de föreslagna nya bestämmelserna i 13 kap.

7        § ABL möjligen kan anses motiverade i det fall att underskott föreligger
eller med fog kan förväntas uppkomma. Detta kan sägas vara fallet dä
likvidationen föranleds av alt sä stor del av aktiekapitalet gäll förlorat atl
skyldighet för bolaget att träda i tvångslikvidation inträtt. Endast i sädana
fall bör därför BRÅs förslag i denna del anses motiverat.

Med hänsyn till vad som har sagts om den särställning som likvidation av dotterbolag åtminstone i vissa fall intar (se avsnitt 6) torde vad nu sagts om BRÅs förslag till ändringar i 13 kap. 7§ äga tillämpning även vid likvidation av nu åsyftade dotterbolag.

Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: SBRF anser att bo­lagsstämman liksom hittills, själv skall få utse likvidatorer i de fall dä tillgångarna räcker till läckande av samtliga skulder. Endast i de fall då tillgångarna icke täcker skulderna skulle rätten behöva utse likvidatorer. 1 annat fall skulle seriösa avvecklingar av bolaget försväras och göras onö­digt kostsamma.

Svenska företagares riksförbund: Lika med reservanterna Bångstad och Ollen anser förbundet att det inte finns några bärande moliv för att likvida-

8  Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                                114

tor skulle utses av rätlen för atl administrera de vanliga seriösa likvidatio-nema, där icke någon fordringsägare lider någol förfång. Ägarna av elt bolag har i dessa fall etl berättigat anspråk på att styra företaget även under likvidationen. En annan ordning skulle innebära elt onödigt försvårande och fördyrande av seriösa avvecklingar, där det inle finns anledning att anta att någon ekonomisk brottslighet föreligger.

Sveriges grossistförbund: Vi har ingenting att erinra mot det framlagda
förslaget utom vad gäller kravet pä atl likvidator alltid skall utses av rätten.
Detta innebär nämligen, att även i affärsmässigt sunda likvidationer, dvs.
sådana där fordringsägarna inte lider något förfång, rätten skall utse likvi­
dator (med vissa möjligheler för aktieägarna att utse medlikvidalor).

Vi menar således, alt rätlen bör utse likvidator endast i sädana fall där fordringsägarna inte erhåller full kompensation.

Sveriges industriförbund m.fl.: Under hänvisning till vad som anförs under avsnittet 2, brottsutredningen, avstyrks den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandel.

Föreningen Sveriges kronofogdar: En särskild iakttagelse, som gjorts av KFM, är alt sedan beslut om likvidation fattals fiera är kunnat gä utan att till synes något arbete för alt slutföra likvidationen utförts. I vissa fall av tvångslikvidation har det visat sig, att den av rätlen förordnade advokaten sagt sig inte ha fått något förordnande. Detta har i sin tur berott pä att någon konlroll inte utövas av domstolen, där ärendet avslutas i och med atl likvidator förordnas. Föreningen, som utgår frän att arbetsgruppens för­slag om atl likvidator alltid skall förordnas av rätten blir antaget, vill ocksä förutsätta atl åtminstone i administrativ ordning ges en allmän föreskrift om övervakningsplikt för rätlen, som bör ha att tillse att likvidation inte onödigtvis fördröjs.

5   Antalet likvidatorer

Stockholms tingsrätt: Arbetsgruppen har föreslagit att i vissa fall med­likvidalor skall kunna utses och atl det i undantagsfall bör vara tillåtet att fill medlikvidalor utse person frän den tidigare bolagsledningen eller frän den dominerande aktieägarkretsen. De skäl gruppen anfört för sitt förslag synes ej särskilt starka. Förordnande av medlikvidalor kan uppenbarligen medföra vissa komplikationer. Oenighet kan uppslå mellan likvidatorn och medlikvidatorn om vissa beslut. Hur skall det dä förfaras? Vilken ställning och kompetens skall medlikvidatorn ha och hur skall arbelel fördelas mellan likvidatorn och medlikvidatorn? Dessa frågor bör närmare klar­göras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen anser, all den föreslagna regeln är väl avvägd och tillstyrker densamma.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Pä begäran av bolagsstämman bör rätten kunna förordna en av stämman utsedd likvi­dalor att med övriga likvidatorer della i förvaltningen under likvidationen.

LO: Arbetsgruppen föreslär att rätten i vissa fall skall kunna utse med-likvidatorer föreslagna av bolagsstämman. Skälet härför tycks främst vara att underlätta seriösa likvidationer som används i stället för fusionsförfa­rande. LO anser att de fördelar som arbetsgruppen vill uppnå lika bra kan nås genom kontakter mellan likvidalorn och bolagsledningen. Riskerna atl utseende av medlikvidalorer kommer att medföra svårigheter vid kon-


 


Prop. 1980/81:146                                                  115

troller är emellertid uppenbara. LO avstyrker därför arbetsgruppens för­slag i denna del.

Svenska bankföreningen: Se avsnitt 4.

Sveriges advokatsamfund: Rätten till medlikvidalor innebär inte nägon lösning utan komplicerar och fördyrar likvidationen ytterligare.

6   Fattiglikvidation

Justitiekanslern: Jag vill särskilt uttrycka tillfredsställelse med atl insti­tutet fatliglikvidation föresläs slopat.

Riksåklagaren: Förslaget om avskaffande av det nuvarande systemet med faltiglikvidationer tillgodoser etl angeläget reformbehov. Den före­slagna ordningen ger väsentligl förbättrade möjligheter att uppdaga och beivra ekonomisk brottslighet och kan även förväntas fä en betydande preventiv effekt.

Länsåklagaren för speciella mål: Särskilt angeläget är det all förslaget om avskaffande av s. k. fattiglikvidation blir snabbi genomfört, och att det mera betryggande konkursförfarandel får träda i dess ställe. Härmed vin­ner man också den fördelen atl del med rådande utveckling allt betydelse­fullare straffet för bokföringsbrolt kan bli tillämpligt. Det har närmast förefallit som en anomali att bestämmelsen i 11 kap. 8 § andra stycket brottsbalken endast talar om konkurs, ackord och betalningsinställelse som gmnd för bokföringsbrottsälal men helt utelämnar likvidationssitua­tioner. Ehum den nu föreslagna lagändringen gör saken mindre aktuell vill jag ändock ifrågasätta om inte aktieägarnas intresse av en rättvis fördel­ning av tillgångar i bolaget och samhällets anspråk på en skattemässigt riktig avveckling av rörelsen fortfarande borde motivera straffsanktion enligt 11 kap. 5 § brottsbalken när ett bolag vid likvidationen inte kan uppvisa en acceptabel bokföring för de senaste åren.

Svea hovrätt: Bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § 3 st. ABL har avseende endasi pä det fall att "bolag i likvidation ej har tillgång­ar som täcker likvidationskoslnaderna". De molsvarar såtillvida såväl tidigare gällande bestämmelser för fatligkonkurs som de nu för mindre konkurs gällande, alt avgörande för huruvida konkurs skall handläggas i annan form än som ordinär konkurs har varit och är huvuvida gäldenärens bo kunnat antagas räcka till konkurskostnaderna eller ej. De båda institu­ten fatliglikvidation och fattigkonkurs torde ha framställ som i del när­maste likvärdiga alternativ för avveckling av bolag som saknat tillgångar. Vid införandet av bestämmelserna om fattiglikvidation genom 1944 års aktiebolagslag uttalades i förarbetena, att när likvidation kommit lill stånd genom beslut av bolagsstämma eller efter ansökan av enskild intressent vanligen fanns anledning till anlagande att bolaget ägde tillgängar och atl för sädant fall därför, om fråga uppkom rörande undvikande av likvida­lionsförfarandet på grund av bristande tillgångar, vägen över konkurs med avskrivning enligt 9 kap. KL borde anlitas. Med de skillnader som numera föreligger mellan fatliglikvidation och handläggningen av mindre konkurs och med hänsyn till de nyligen införda reglerna om konkurskaranlän är det givetvis uteslutet alt bibehålla institutet fatliglikvidation som ett alternativ till bolagsupplösning genom konkurs. Hovrätten tillstyrker därför alt fal­tiglikvidalion - i dess nuvarande utformning - avskaffas.

Avskaffandet av institutet fattiglikvidation erbjuder emellertid åtskilliga


 


Prop. 1980/81:146                                                  116

gränsdragningsproblem för det fall institutet skulle ersättas med att be­stämmelserna om konkurs bringas till tillämpning. Helt klart är därvid att elt konkursförfarande inte kan tas i anspråk endast för vad som omfattas av de nuvarande bestämmelserna om fattiglikvidation, dvs. för likvidation av bolag som ej har medel ens till likvidationskostnaderna. En sädan reglering skulle innebära, alt det blir möjligt alt undgå konkurs och bibe­hållas vid rätlen till ordinarie likvidationsförfarande genom atl bolaget tillförs det relativt blygsamma belopp som motsvarar likvidationskostna­derna. Förslaget enligt promemorian har heller inte stannat för en sådan gränsdragning utan ersätter de nuvarande bestämmelserna om fattiglikvi­dation i 13 kap. 15 § 3 st. ABL med elt stadgande enligt vilket likvidator skall ansöka om att bolaget försätts i konkurs, om han finner att bolaget är på obestånd. Den föreslagna bestämmelsens förhällande till KL är inte helt klar. I 13 kap. 19 § ABL förutsätts att bolag i likvidation kan försättas i konkurs. Likvidator kan sålunda i enlighet med vad som gäller för styrelse och styrelseledamöter ansöka om att bolaget försätts i konkurs. Prome­morieförslaget innebär i förhällande härtill en absolut skyldighet för likvi­dalor att agera. Skyldigheten är inte begränsad till det fall dä bolaget saknar medel till likvidationskostnaderna ulan föreligger i varje situation då konkursanledning yppas. Härvid är all beakta alt likvidationsbeslulet som sådanl kan aktualisera ett konkursförfarande eftersom likvidations­beslutet innebär atl tidigare ej förfallen gäld skall betalas. Detta kan tänkas medföra obenägenhet att inleda etl frivilligt likvidationsförfarande och särskilt i fall av mindre seriös bolagsverksamhet leda till all bolag behålls vilande.

Av det anförda har framgått all det stadgande som föreslås ersätta institutet fattiglikvidation innebär att likvidationer, där man kan anta alt anledning förekommer till anlagande atl fordringsägare ej fär full betalning eller att kostnaderna för likvidationen ej täcks, omgäende avbryts och bolaget försätts i konkurs. Genom ett konkursförfarande uppnås att bola­gets verksamhet kommer att granskas av konkursförvaltaren med avseen­de på huruvida anledning föreligger att misstänka gäldenärsbrott. En sådan granskning och, om anledning därtill föreligger, underrättelse till åklagare kommer därmed enligl de nya reglerna om mindre konkurs till stånd även för det fall bolaget helt saknar tillgängar. Hovrätten finner detta lillfreds­slällande och tillstyrker atl bestämmelserna om fatliglikvidation ersätts av den föreslagna nya lydelsen av 13 kap. 15 § 3 st. ABL.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på de skäl arbetsgruppen anfört att "fattiglikvidation" avskaffas samt atl det införs en skyldighet för likvidator alt ansöka om bolagels försällande i konkurs om det är på obestånd.

Tingsrätten kan i och för sig ansluta sig till förslaget alt likvidationskost­nader skall åtnjuta samma förmånsrätt som konkursansökningskoslnader. Därmed är emellertid inte mycket vunnet, eftersom likvidationsboiag som försätts i konkurs i allmänhet saknar lillgångar eller har tillgångar som endast räcker till konkursförfarandet.

Till skillnad från arbetsgruppen anser tingsrätten det nödvändigl att lösa frågan om ersättning lill likvidator samtidigt som de föreslagna ändringarna genomförs. Den enda länkbara lösningen synes vara att i de fall där kostnaderna för likvidationen ej kan utgå ur boet låta ersättning ulgå av allmänna medel.

Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket (RRV) anser det angeläget att åtgärder vidlas för att förhindra alt konkursinstitutet kringgås genom miss-


 


Prop. 1980/81:146                                                  117

bruk av likvidationsförfarandet. RRV tillstyrker därför att de s. k. fattiglik­vidalionerna avskaffas.

Riksskatteverket: Den tendens som förekommit att i brottsligt syfte utnyttja nu gällande bestämmelser i aktiebolagslagen om s. k. "fattiglikvi­dation" i stället för den numera borttagna "faltigkonkursen", bör som arbetsgruppen konstaterat utgöra skäl nog för att slopa bestämmelsen. -

Enligt arbetsgruppens uppfattning kan den som utsetts till likvidator p. g. a. jävsförhällande inte utses till konkursförvaltare i bolagels konkurs. Detta förefaller medföra praktiska problem. Det kan antas atl till likvidator i praktiken kommer att utses personer som brukar utses till förvaltare i konkurs. Särskill om den utsedde likvidalorn inte utfört annat än begränsa­de förvaltningsälgärder innan konkurs inträffar, förefaller det ändamålsen­ligt atl en möjlighet öppnas för att likvidatorn skulle kunna utses till förvaltare i konkursen i vart fall om tillsynsmyndigheten finner del lämp­ligt.

KommerskoUegium: Kollegiet tillstyrker alt fattiglikvidationsinstitutet avskaffas och att likvidator som finner atl bolaget är på obestånd ges skyldighet all ansöka om bolagels försättande i konkurs.

Skånes handelskammare: Ett genomförande av förslaget synes vara en rimlig konsekvens av de ändringar i konkurslagen som nyligen genomförts, innebärande bl. a. atl institutet fattigkonkurs avskaffats. För bolag som är på obestånd skall likvidator enligt förslaget hos rätten ansöka om konkurs.

Den praktiska betydelsen av att införa en uttrycklig föreskrift av sist­nämnda innehåll kan ifrågasättas. Den borgenär som så önskar kan ju redan med i konkurslagen befinlliga regler ansöka om atl bolag som är pä obstånd skall försättas i konkurs. Då det emellertid synes vara en riktig princip att likvidationsförfarandet skall avbrytas och ersättas med ett konkursförfarande så snart det kan konstateras att bolaget är på obestånd kan Handelskammaren fillstyrka den föreslagna regeln. Det får dock förut­sättas att ägaren bereds möjlighel att innan likvidalorn gör konkursansö­kan tillskjuta erforderligt kapital. Sådana kapitaltillskott torde vara vanliga när exempelvis ett aktiebolag vill lägga ner ett dotterföretags verksamhet och under likvidationen finner att tillgångarna inte räcker till för att betala skulderna. Det vore olyckligt om en ny reglering skulle komma att omöjlig­göra ett sådant förfarande.

Patent- och registreringsverket: Patentverket instämmer i förslagel att möjligheten till s. k. fattiglikvidation avskaffas. Missbruk av likvidationsin­sfitutel synes ha ett nära samband med möjlighelen till fatliglikvidation. Redogörelsen i promemorian över missbruk av likvidationsinstitutet tyder härpå. Nästan undantagslöst avser exemplen likvidationer, som lagts ned.

Det finns också anledning anta att missbmket med fattiglikvidationer kommer atl öka som en följd av att motsvarigheten i konkurslagen upp­hävts vid årsskiftet 1979/80, När ett bolag i likvidation saknar tillgängar, finns det skäl att undersöka bland annat möjlighelerna till återvinning enligt konkurslagsliftningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Arbetsgruppen föreslår, att bestämmelsen om fatliglikvidation upphävs. I stället föreslås en skyldighet för likvidator, som finner att bolaget är på obestånd, att ansöka hos rätten om bolagels försättande i konkurs. Härigenom säkerställs en mera ingåen­de handläggning och undersökning av bolagels förhållanden. Möjligheter­na till missbmk av fattiglikvidation elimineras. Länsstyrelsen tillstyrker arbetsgmppens förslag.


 


Prop. 1980/81:146                                                                118

Konkurslagskommittén: Förslaget att avskaffa fattiglikvidationerna och i stället föreskriva alt likvidator, som finner alt bolaget är pä obestånd, skall hos rätten ansöka atl bolaget försätts i konkurs är arbetsgruppens huvudförslag. Med den föreslagna lösningen kommer en noggrann under­sökning av den verksamhet som har bedrivits lill stånd inom konkursens ram. Kommittén tillstyrker att fattiglikvidationerna avskaffas. Starka skäl talar också för atl bolagets upplösning i molsvarande fall i stället sker genom konkurs. I detta sammanhang kan även pekas pä att enligl lagbered­ningens betänkande med förslag till lag om aktiebolag m. m. (SOU 1941:9) konkurs var den utväg som anvisades när likvidation kommit till ständ genom bolagsstämmobeslul eller efter ansökan av enskild intressent och fråga uppkom om att undvika likvidationsförfarandet på grund av bris­tande tillgångar (belänkandel s. 595). Enligl beredningens förslag kunde likvidationsförfarandet nämligen läggas ned endast i fall dä ett aktiebolag till följd av regislreringsmyndighetens ingripande förklarats skyldigt att träda i likvidation därför alt det saknade lill registret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör, där sädan skulle utses, eller revisor eller därior att fastställd balansräkning inte för nägot av de tre sista räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten (jfr 13 kap. 4 § första stycket 3 och 4 ABL).

I lagtekniskt hänseende kommer arbetsgruppens förslag till uttryck i en ny föreskrift i 13 kap. 15 § tredje stycket ABL som går ul pä alt likvidator, som finner att bolaget är på obestånd, skall hos rätten ansöka atl bolaget försätts i konkurs. Den föreslagna lydelsen täcker inte bara de situationer som i dag omfattas av reglerna om fatliglikvidation, dvs. fall då bolag i likvidation inle har lillgångar som täcker likvidalionskostnaderna, utan har en generell innebörd. Av promemorian att döma vill det dock synas som om arbetsgruppen inte åsyftat några andra situationer än de som i dag avses i lagrummet. Nägra motiv för en sådan ordning har i allt fall inte förts fram i promemorian. Enligt kommitténs mening föreligger inte heller någon anledning att låta likvidatorn vara skyldig att försätta bolaget i konkurs i nägra andra situationer än som omfattas av den nuvarande fatliglikvida­lionen. Mol denna bakgrund skulle 13 kap. 15 § iredje stycket kunna ges följande lydelse: "Finner likvidator i fråga om bolag, som ej har tillgängar som täcker likvidationskostnaderna, alt delta är pä obesländ, skall han hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs."

Skulle man emellertid finna att konkursplikten i princip bör omfatta alla obeståndssituationer bör en föreskrift härom likväl inle utformas sä, atl utrymmet för en uppgörelse inom likvidationsförfarandels ram och i över­ensslämmelse med likvidationens syfte försvinner. En likvidation kan nämligen i nu aktuella fall länkas bli avslutad genom slutredovisning, där bolagets borgenärer inte fär full täckning för sina fordringar. Det blir dä fräga om en generaluppgörelse med borgenärerna vid sidan av konkurs som närmast är att beteckna som ett s. k. avvecklingsackord. Ett sådant ackord innebär att gäldenären blir fri från sina skulder mot att han över­lämnar sina tillgångar till borgenärernas förnöjande. Den av arbetsgmppen föreslagna regeln i 13 kap. 15 § tredje stycket ABL synes inte ge likvida­torn tillräckligt utrymme för underhandlingar med fordringsägarna. Det kan tänkas att någon eller några borgenärer är beredda att avslå från sina fordringar helt eller delvis. Först om en uppgörelse - i vilken naturiigtvis kan ingå att ägarna tillskjuter erforderliga medel - inte kan näs bör en konkursansökan komma i fråga. Till jämförelse kan erinras om den ordning som enligt 19 kap. 11 § andra stycket ärvdabalken gäller i fräga om betal-


 


Prop. 1980/81:146                                                  119

ning av dödsbos gäld. Enligt det lagmmmet skall boutredningsmannen, om det visar sig att tillgångarna inte förslår lill gäldens betalning, söka träffa uppgörelse med borgenärerna. Om uppgörelse inte kan näs och delägarna inte fyller brislen och inte heller offentligt ackord kommer till sländ. skall boutredningsmannen avträda boets egendom till konkurs.

Med hänsyn till det anförda kan - om konkursplikten ges den vidare omfattning som sketl i arbetsgruppens lagförslag - 13 kap. 15 § tredje slyckel ABL ges följande lydelse: "Finner likvidalor att bolaget är på obestånd och kan uppgörelse inte Iräffas med borgenärerna, skall han hos rätlen ansöka att bolaget försätts i konkurs."

Det torde inte vara i tvångslikvidationerna utan i de frivilliga likvida­tioner som läggs ned enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL där man har störst anledning att räkna med missbruk, även om sådant också kan dölja sig bakom en av rätten beslutad likvidation. I promemorian framhålls att det främst är skatter och avgifter till del allmänna som man är ute efter atl slippa. Detta överensstämmer med de iakttagelser kommittén har redovi­sat i betänkandet (SOU 1979: 13) Konkurs och rätten att idka näring. Med en noggrann uppföljning och bevakning av bolag som trätt i likvidation frän skatte- och kronofogdemyndigheternas sida skulle därför mycket vara vunnet. En ordning där en frivillig likvidation inte kan läggas ned därför all tillgångarna inte täcker likvidationskostnaderna skapar förutsättningar för myndigheterna att på ett hell annal sätt än f. n. ta till vara det allmännas intressen. Sålunda ges myndigheterna erforderligt rådrum för de efter­forskningar som kan vara påkallade. Motsvarande gäller naturiigtvis en­skilda borgenärer.

Ett likvidationsbeslul skall registreras i akliebolagsregislret och kun­göras i Post- och Inrikes Tidningar (13 kap. 7 § och 18 kap. 2 § ABL). Under fömtsättning all bolagets registreringsnummer anges i kungörelsen synes en effektiv bevakning vara möjlig, även om bolagets firma och säte ändrats före likvidationsbeslulet. 1 detta sammanhang kan också pekas på förslaget i prop. 1979/80: 143 (s. 91 ff) att etl aktiebolag skall vara skyldigt alt genast underrätta länsslyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte om elt beslut om firmabyte eller ändring av sätesorl (9 kap. 14 § Iredje stycket ABL). Underlåtenhet att underrätta länsstyrelsen avses skola kun­na leda till alt beslutet om ändring av bolagsordningen vägras registrering. I den mån en borgenär under likvidationsförfarandel, som alltid kommer att ges publicitet genom säväl ovan nämnda kungörelse som kallelsen på okända borgenärer, inte finner sig kunna godta atl han ej fär full betalning för sin fordran kan han söka bolaget i konkurs, om inte likvidalorn gördel.

Det kan tilläggas atl de av arbetsgruppen påtalade missförhållandena vid
utnyttjande av aktiebolagsformen också kan vara en anledning till atl se
över bolagsregistrets rutiner i samband med bevakning av likvidationsreg­
lerna enligt ABL.--

Arbetsgruppen förordar atl när elt konkursbeslut fattals på den grund att bolagets tillgångar inle läcker likvidationskostnaderna dessa skall åtnjuta samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna. För­slaget fill ändring i 10 § förmånsrättslagen (1970:979, FRL) har emellertid i konsekvens med den föreslagna regeln om konkursplikt generell syftning. Motivet till regleringen är atl ge likvidatorerna ell ekonomiskt incitament att försätta bolaget i konkurs. Emellertid synes det ekonomiska incitamen­tet inte sällan saknas, eftersom man får räkna med likvidationer där till­gängar inle finns. Vidare bygger arbetsgmppens förslag pä att ett bolag i likvidafion som är på obestånd skall försättas i konkurs. Att tillgångarna


 


Prop. 1980/81:146                                                  120

inte täcker likvidationskostnaderna torde därför i och för sig sakna rele­vans för frågan om konkursansökan skall ges in eller inte. Här kan också nämnas att förmånsrätt för likvidationskostnaderna torde förutsätta att arbetsgruppens förslag i fräga om likvidators fria ställning i förhållande till bolaget genomförs. Annars skulle förmånsrätten, i den mån t. ex. en förut­varande styrelseledamot utsågs till likvidalor, strida mot de tankar som ligger bakom 12 § tredje stycket FRL. Enligt det lagrummet skall om gäldenären är näringsidkare, arbetstagare, som själv eller jämte honom närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsenlligt infiy­tande över dess verksamhet, eller hans efterlevande inte ha förmånsrätt för lön eller pension.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Till skillnad från BRÅ anser USS att möjligheten till fattiglikvidation enligt 13 kap. 15 S tredje stycket ABL kan behållas. En absolut förutsättning härför är atl av USS föreslagen information lämnas samt dessulom all yttrande inhämtas frän berörd kronofogdemyndighet i fråga om nedläggande av likvidationen. Att - säsom BRÅ föreslår - låta konkurs bli obligatorisk så snart som förutsättningar för fattiglikvidation föreligger anser USS motverka syftet med likvidationsinstitulet. Det finns åtskilliga fall där ett aktiebolag saknar skulder och har inga eller mycket begränsade tillgångar. I sådana situa­tioner medför ell konkursförfarande enbart nackdelar i form av onödiga koslnader för staten och övriga borgenärer. En ökad insyn för det all­männa i likvidationsförfarandet kommer att utgöra ett effektivt hinder mot missbmk av institutet samtidigt som de nuvarande fördelarna med denna förenklade form av bolagsupplösning kan behållas.

FAR: FAR ansluter sig till uppfattningen atl fattiglikvidationsinstilutel
bör avskaffas och att i ABL intas ett krav atl likvidator som finner att
bolaget är på obestånd hos rätten skall ansöka all bolaget försätts i kon­
kurs. ---

I promemorian föresläs sådan ändring av förmånsrättslagen att vid fat­tiglikvidation likvidalionskostnader ges samma förmånsrätt i konkurs som konkursansökningskoslnader. FAR anser, såsom framförts i annat sam­manhang, det befogat att förmänsrätt i konkurs tillskapas även för revi­sorsarvoden. Det torde annars i en krissituation bli svårt atl engagera en kvalificerad revisor för alt medverka med erforderlig utredning. I avsak­nad av förmänsrätt kan man utgä från att revisorn begär förskottslikvid, vilket kan försena elt brådskande utredningsarbete och därtill innebära en onödigt förtida likvidiletspåfreslning för uppdragsgivaren. Det är ej rimligt atl begära, alt en revisor skall tvingas att åta sig ett uppdrag i elt företag i riskzonen med risk för atl ej erhålla ersättning för sill arbele. FAR hem­ställer att delta beaktas genom erforderligt tillägg i förmånsrättslagen.

LRF: Arbetsgruppen förutser en avsevärd ökning av antalet mindre konkurser genom atl faltiglikvidationer inle vidare skall förekomma. Om likvidator finner att bolagels tillgängar inte förslär till att täcka likvida­fionskostnaderna, skall han nämligen ansöka om bolagets försättande i konkurs. Frägan vem som skall svara för likvidationskostnaderna som belöper på fiden före konkursbeslutet har arbetsgruppen besvarat endast på så sätt att likvidationskostnaderna i den angivna situationen skall åtnju­ta samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna. Detta innebär att en silualion kan uppstå där likvidatorn inte erhåller ersättning för sina koslnader, eftersom dessa, fill skillnad från konkurs­kostnaderna i en mindre konkurs, inte föresläs kunna ersättas av allmänna medel. Därmed skulle förhållandena bli snarlika dem som rådde före


 


Prop. 1980/81:146                                                  121

konkursreformen för ersättning till god man i fattigkonkurs på egen ansö­kan. Förutom de svårigheter som därmed uppstår kommer, enligt LRFs mening, förslaget i denna del att innebära att åtskilliga bolag under likvida­tion kommer att försättas i konkurs av likvidatorerna sä alt säga för säkerhets skull. Detta torde vara att skjuta över målet. I den mån likvida­tion övergår till konkurs bör således likvidationskoslnaderna liksom kon­kurskoslnaderna slutligt kunna läckas av allmänna medel.

LO: LO fiilstyrker arbetsgmppens förslag att avskaffa fattiglikvidation. Avskaffandet av fattigkonkurser kommer i annat fäll att ur brottsbekäm­pande synpunkt bli helt verkningslöst. Det är därför av mycket stor bety­delse att arbetsgmppens förslag i denna del omgående genomförs.

Svenska bankföreningen: Bankföreningen delar arbetsgmppens uppfatt­ning alt reformeringen av konkurslagstiftningen kan komma att innebära ökal inlresse hos mindre seriösa personer att i brottsligt syfte utnyttja bestämmelserna om s.k. fattiglikvidation i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen. Mot bakgrund härav och då några bärande skäl att behål­la institutet ej synes förefinnas, tillstyrker bankföreningen alt reglerna om faltiglikvidalion avskaffas,

Sveriges ackordscentral: Ackordscenlralens verksamhet avser huvud­sakligen uppgörelser i form av ackord, som regel offentliga ackord, kon­kurser och till en mindre del avveckling av förelag. I sistnämnda form av handläggning slutförs åtgärderna som ackord (avvecklingsackord), någon gång konkurs och i en del fall som likvidation. Därvid förekommer att fattiglikvidation tillämpats, dvs. utan kallelse på okända borgenärer. En sådan upplösning fömtsätter självfallet en noga avstämning av fordringsbe­loppen och utjämning av ev. ivistigheter. Vidare förutsattes att icke genom likvidationen några möjligheter lill återvinning försittes.

Även vid största möjliga noggrannhet föreligger riskmoment vid fattig­likvidation. Det kan exempelvis vara frågan om muntliga borgensförbin­delser eller pensionsutfästelser. I det fåtal ärenden som handlagts har emellertid inte i något fall förekommit att någon fordringsägare givit sig till känna först efteråt. Hade så varil fallet skulle vi ansett oss ansvariga för den goltgörelse som bort ha tillkommit vederbörande - utan att rucka pä den utdelning som redan skett till övriga likaberättigade.

Sådana likvidationer har vi kallat "den korta vägen". Del ringa antal som förekommit har uteslutande avsett detaljhandelsföretag i sådana bran­scher, som kännetecknas av att det finns en huvudleverantör - en gros­sist, och etl antal smärre sidoleverantörer. Det är framför allt livsmedel, i nägon mån också radio & TV och färg. Huvudleverantören har dä vanligen ägt inventarierna, haft hyreskontraktet till affärslokalen och som säkerhet företagsinteckning. Detaljhandlaren har tillåtits fortsätta en föriust-bringande verksamhet till dess att företagsinteckningen kommit i faro­zonen. Affären har då överlåtits till en annan optimistisk företagare utan nämnvärda egna resurser.

I det läget har lillgångar saknats för annal än vad som täcktes av förelagsinteckningen. Alt tillgripa konkurs för den tidigare handlaren an­sågs i allmänhet föga meningsfyllt med tanke pä att konkursen kunde förväntas bli avskriven som fatligkonkurs, dvs. utan att någon utredning kom till stånd. Vid några tillfällen ställde vi säkerhet för omvandling till ordinär konkurs i enda syftet att få skriven en berättelse enligt 55 § kon­kurslagen. I andra fall kunde vi förmå huvudleverantören att slälla medel fill vårt förfogande för att genomföra vad vi då kallade etl "samvets-ackord".


 


Prop. 1980/81:146                                                                122

Då numera olägenheterna som var förbundna med fattigkonkurser har undanröjts finns ingen anledning för oss att längre medverka till likvida­tioner av det här slaget. Vi har därjämte svårt atl föreställa oss att likvida­lionsinstitutet skulle som alternativ till fattigkonkurserna kunna miss­brukas i syfte att sopa en del skumma transaktioner under mattan. Det är nog heller inte så. som Promemorian ger intryck av, att fordringsägarna för atl hälla reda pä sina kunder är mest hänvisade till studium av Post- & Inrikes Tidningar och andra publikationer. Med de moderna principerna för kundövervakning är del ytterst sällan som företag oförmärkl försvinner på det sätt utredningen tycks utgå ifrån.

All Sverige vid en internationell jämförelse ligger i topp vad gäller uppbördens effektivitet är ofta omvittnat. Mera sällan talas om att vi tillhör bottenskiktet om jämförelsen avser tidsfaktorn. Självtagna skatlekrediler uppgår f. n. till ca 6 miljarder. Detta beror i hög grad på det skydd som förmänsrätten för skatter ger. Det är väl därför inte otänkbart alt just pä skatteområdet fordringsägare, dvs. statens företrädare kan uppleva situa­tionen, all gäldenären har försvunnit genom fattiglikvidation. Men den ev. nackdelen bör man väl rimligtvis kunna komma till rätta med på annal sätt - exempelvis genom atl slopa förmånsrätten och därmed i kundövervak­ning likställa skaltemyndigheterna med övriga kreditgivare. Det har gått bra i Danmark och Norge och det finns ingen anledning tro, att de svenska indrivningsmyndigheterna skulle ha sämre förutsätlningar.

Vi kan därför inte finna att behovet av en lagändring härvidlag är särskilt

påtagligt.---- Möjligen borde ocksä beaktas atl i lagspräk ulomlands

likvidafion i allmänhet förknippas med insolvens. Etl genomförande av förslaget kan därför tänkas komma i konflikt med strävanden framdeles lill harmonisering inlernationellt av lagstiftningen pä exekutionsrättens omrä­de.

För att komma till rätta med "problemet" är förstås del allra enklaste att ge Tingsrätten rätt all medge upplösning försl sedan likvidatorn visat att samtliga fordringsägare fått fulll betalt - eventuellt i förening med ackord. Förmår han inte detta är det väl ganska följdriktigt, att likvidatorn riskerar att sättas i karantän i enlighet med de nya bestämmelserna i konkurslagen.

Naturligtvis kan man ocksä länka sig att likvidatorn åläggs personlig betalningsskyldighet, en åtgärd som dock inger principiella betänkligheter.

Sveriges advokatsamfund: Vad härefter angår BRÅs förslag till ändring av 13 kap. 15 § st. 3 bör först framhållas atl de nuvarande bestämmelserna avser det fall atl likvidationsbolagets tillgångar inte läcker likvidations­koslnaderna. I sådant fall skall rätten pä anmälan av likvidatorerna förkla­ra att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst. Tillgångarna skall efter rätlens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden. Inte minst sistnämnda bestämmelse visar att stadgandet är tillämpligt säväl dä lik­vidationsbolaget helt saknar tillgängar som då del visserligen finns tillgång­ar, men dessa är sä obetydliga att de inte skulle komma att täcka de kostnader för likvidationen som skulle uppstä om denna helt genomfördes. I sådant fall kan enligt bestämmelserna i fråga likvidalionsförfarandet avbrytas på ett tidigt stadium, dvs. innan några mera belydande likvida­lionskostnader uppkommit, varvid likvidationen pä förklaring av rätten nedlägges och bolaget anses upplöst.

Enligt BRÅs förslag skall de nämnda bestämmelserna i 13 kap. 15 § st. 3 ersättas med ett stadgande innehållande atl om likvidator finner att bolaget är på obestånd skall han hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs. I sädant fall kommer avvecklingen av bolaget alt ske enligt konkurslagen.


 


Prop. 1980/81:146                                                                123

innebärande bl, a. - då de s. k. fattigkonkurserna numera avskaffats - att etl fullständigt avvecklingsförfarande genomföres. De tillgängar som kan finnas i bolaget kommer därvid att förbrukas för täckande av konkurskost­naderna i det sannolikt i flertalet fall ganska meningslösa konkursförfaran­det, vilket däremot inte blir fallet vid s. k. fatliglikvidation enligl nuvaran­de regler i 13 kap. 15 § st. 3. I detta hänseende kan således de av BRÅ föreslagna nya bestämmelserna inte anses innebära någon förbättring i förhållande till nu gällande bestämmelser.

BRÅs förslag i denna del avser således inte endast det fall, som åsyftas i nu gällande 13 kap. 15 § st. 3, dvs. dä tillgångarna inte ens förslär till betalning av likvidationskostnaderna, utan även de yllerligare fall då "obe­stånd" (i konkurslagens mening) föreligger. Förslagel täcker således ett mycket större antal fall än de nuvarande bestämmelserna. Genom förslaget betages likvidatorn möjlighel att pä det enklare och sannolikl i regel billigare sättet, som är möjligt i en likvidation, träffa uppgörelse med borgenärerna i det fall dä obestånd föreligger. I åtskilliga fall torde del vara möjligt att åstadkomma elt för borgenärerna fördelaktigare resultat om likvidationsförfarandet tillämpas än om likvidalionsbolaget mäste avträdas lill konkurs. Det kan därför befaras att BRÅs förslag i denna del innebär en försämring av borgenärernas rätt i förhållande till vad som nu gäller.

Bakgrunden fill BRÅs förslag fill helt ny lydelse av 13 kap. 15 § st. 3 är
uppenbarligen misstanke om att en likvidalor kan få likvidationen nedlagd
pä ett tidigt stadium - och därigenom dölja eventuell ekonomisk brottslig­
het - genom sådan anmälan till rätten som avses i 13 kap. 15 § st. 3. Till
förebyggande härav har BRÅ föreslagit ovannämnda bestämmelser om
skyldighet för likvidator i fall av bolagets obestånd alt ansöka om bolagets
försättande i konkurs. Skulle det anses föreligga fara för att en likvidation
nedläggs på ovan angivet sätt och eventuell ekonomisk brottslighet därmed
döljes synes denna risk kunna undvikas pä ett mindre drastiskt sätt än
BRÅ föreslagit. Ifrågavarande bestämmelse skulle exempelvis istället kun­
na föreskriva att kvalificerad revisor skall bekräfta alt den situation förelig­
ger som avses i nuvarande 13 kap. 15 § st. 3 och att rätlen skall pröva
huruvida likvidationen skall nedläggas eller ej. Minsta anledning lill miss­
tanke att styrelse och likvidator förfarit olagligt i bolagets verksamhel eller
i samband med avvecklingen bör i sä fall föranleda alt rätten vägrar
nedlägga likvidationen och entledigar likvidatorn och utser en likvidator
med de kvalifikationer BRÅ föreslär.-

Ett icke obetydligt antal likvidationer torde ske i samband med om­organisation i koncerner, övertagande av rörelse genom köp av aktiebolag eller nedläggande av ett utländskt bolags verksamhet i Sverige. I dessa fall är bolaget ett dotterbolag i en koncern och dess finansiering ulgörs som regel huvudsakligen av varuskuld eller låneskuld till moderbolaget istället för aktiekapital. Det är inte rimligt eller ändamålsenligt atl avvecklingen av sädant dotterbolag skall behöva ske genom konkurs bara därför att dotter­bolaget inte fullt ul kan betala moderbolaget och likvidationskostnaderna och sålunda formellt är pä obestånd.

Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: SBRF instämmer i utredningens förslag att "fattiglikvidationerna" avskaffas och att bolag i likvidation som icke har full täckning för skulder och likvidationskostnader försättes i konkurs och atl bolagens bokföring och förvaltning därigenom blir föremål för den granskning som konkurslagen föreskriver.

SBRF finner del rikligt att förmånsrättslagen ändras så att likvidalorer­nas arvode och kostnadsersättningar omfattas av allmän förmånsrätt och


 


Prop. 1980/81:146                                                                124

anser dessutom atl även arvoden lill revisorers och redovisningskonsulters byråer skall omfattas av allmän förmånsrätt. Del är vår bestämda uppfatt­ning att étl sådant förfaringssätt skulle vara till gagn för olika ulredningar.

Svenska företagares riksförbund: Förbundet tillstyrker all institutet "fattiglikvidafion" slopas.

Sveriges industriförbund m.fl.: Som arbetsgruppen framhållit kan de ändrade reglerna i konkursförfarandet medföra att mindre nogräknade personer i brottsligt syfte utnyttjar bestämmelserna om s.k. fattiglikvida­tion i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen (ABL). Mot bakgrund härav tillstyrker organisationerna att reglerna om fattiglikvidation avskaf­fas samt alt den föreslagna ordningen införes.

7    Bokföringen

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget om bevarande av räken­skapshandlingar.

Anvisning bör dock lämnas om vem som skall svara för bevarandet.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel alt bokföringen skall bevaras. Dock vill tingsrätten invända mot förslaget att ett likvida­tionsbolag skall försättas i konkurs enbart av den anledningen atl bolagets tillgångar inte räcker till för atl betala arkiveringskostnaderna. Enligt tings­rättens mening vore det mindre kostsamt och mer ändamålsenligt atl införa en bestämmelse av innehåll att konkurstillsynsmyndighelen skall ombe­sörja arkivering och atl kostnaden härför skall uttagas av bolagets medel. Räcker dessa inte till bör koslnaden stanna på del allmänna.

Bokföringsnämnden: BFN tillstyrker förevarande fört'atlningsförslag.

Skånes handelskammare: Handelskammaren avslyrker förslagel. Det förefaller inte realisfiskt alt lägga en så relativt betungande arkiveringsplikl på likvidatorn.

Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Detta är en angelägen åtgärd. Länsstyrelsen tillstyrker arbetsgruppens förslag.

Konkurslagskommittén: Kommittén, som anser del kunna ifrågasättas humvida den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 15 a § ABL är nödvändig (jfr 8 kap. 6§ andra stycket och 13 kap. 7§ första stycket sista meningen ABL) vill härutöver i denna del påpeka följande. Förslaget att likvidato­rerna skall sörja för att bolagets räkenskapsmalerial bevaras efter bolagels upplösning i enlighet med bestämmelserna i 22 S bokföringslagen (1976: 125) har utformats med 206 § KL som förebild. Här skall dock pekas på att arkiveringsskyldigheten för likvidatorn blir mer betungande än kon­kursförvaltares motsvarande skyldighet efter avslutad konkurs. Den sist­nämnde kan välja mellan atl överlämna handlingarna lill tillsynsmyndighe­ten eller förvara dem själv. Denna valmöjlighet står inle tillbuds för en likvidalor.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Förslaget att det likviderade bolagets räkenskapsmaterial skall arkiveras hos likvida­torerna under den i 22 § bokföringslagen föreskrivna liden finner USS mindre lämpligl. Likvidatorn kan under denna tid av olika skäl upphöra med sin verksamhet och det kan då bli svårt atl ordna den fortsatta arkiveringen. Dessutom drar arkivering i regel en hel del kostnader som på något sätt måsle ersättas. Det kan också bli svårt att genom den föreslagna ordningen upprätthälla berättigade integritelsinlressen avseende sädant


 


Prop. 1980/81:146                                                  125

material. Det allmännas tillgång fill materialet - t.ex. för brottsutred­ningar - kommer ocksä därigenom att försvåras.

USS anser därför att räkenskapsmaterialet efter bolagets upplösning skall förvaras hos nägot offentligt organ. Övervägande skäl - bl. a. krono­fogdemyndighetens centrala roll i det system som USS föreslår - talar för att arkiveringen sker hos den myndigheten. Att kostnaderna härför - i den mån de inte kan tas ul av bolaget - bör stanna på statsverket är rimligt. Det bör f. ö. gälla även andra koslnader som inte kan ersättas av bolaget.

FAR: FAR tillstyrker att likvidator skall sörja för att bolagets räken­skapsmaterial bevaras.

LRF: LRF finner det vara a» gå väl långt om bolag skall försättas i konkurs endast därför att dess tillgångar inte förslår att läcka kostnaderna för arkivering av bolagets bokföring.

LRF vill i stället föreslå alt en regel av samma innebörd som molsvaran­de regel i konkurslagen, dvs. att handlingarna överiämnas till tillsynsmyn­digheten, om förvaltaren inte anser atl han bör bevara dem, införs i aktiebolagslagen. Ingenting torde hindra att tillsynsmyndigheten, som skulle haft det slutliga arkiveringsansvaret om bolaget försatts i konkurs, också efter avslutad likvidation ansvarar för arkiveringen.

8    Likvidators ansvar

Remissinslanserna har inte redovisat några särskilda synpunkter beträffan­de delta avsnitt.

9   Revisionen

Riksåklagaren: På skäl arbetsgruppen anfört bör bolag i likvidation alltid underkastas kvalificerad revision.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker vad förslaget innehåller om revisor i bolag i likvidation.

Stockholms tingsrätt: Förslaget att kvalificerad revisor skall finnas i alla likvidationsbolag finner tingsrätten vara onödigt långtgående. Enligl för­slaget skulle revisionen i likvidationsbolag ofta komma att utföras av mer kvalificerade krafter än i ett konkursbolag. Det kan ifrågasättas om del i dagens läge finns tillräckligt antal kvalificerade revisorer att tillgå. Svårig­heter kan också uppstä med att få en i och för sig kvalificerad revisor att åtaga sig uppdraget pä grund av att möjlighelerna att få ersättning för utfört arbele kan vara minimala. Tingsrätten avstyrker därför förslaget i denna del och föreslår istället att möjlighet ges för likvidatorn alt själv anlita redovisningsexpertis om det skulle behövas och låta kostnaden härför ingå i likvidatorns kostnadsersättning. Som framgår av det föregående förordar tingsrätten atl likvidatorns ersättning i sisla hand fär utgä av allmänna medel. Även om tingsrätten avstyrker förslaget om obligatorisk kvalifi­cerad revisor finner tingsrätten ändå inte skäl föreligga alt föreslå inrättan­det av en tillsynsmyndighet.

Bankinspektionen: I promemorian föreslås atl bolag i likvidation skall ha minst en av bolagsstämman utsedd auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Inspektionen delar i princip denna uppfattning när det gäller


 


Prop. 1980/81:146                                                                126

företag, beträffande vilka särskild anledning kan finnas att företagets eko­nomi misskötts eller andra missförhållanden föreligger. Detta är fallet, när rätten enligt gällande lagstiftning har att utse likvidator. I de fall där bolagsstämman begärt företagel i likvidation och där sådana missförhållan­den som nu nämnts inte kan bedömas föreligga, borde del emellertid - i linje med vad inspektionen anfört i fråga om utseende av likvidator (avsnit­tet 4) - vara möjligt för förelaget att, om det så önskar, självt fä avgöra om revisorn skall vara auktoriserad eller godkänd eller om en av bolaget anlitad advokat bör få slutföra den redovisningsmässiga avvecklingen av verksamheten. Möjligheten atl t.ex. behålla en tidigare utsedd, icke kvali­ficerad revisor kan vara av säväl praktisk som ekonomisk betydelse för företaget. I avvecklingsskedet ingår dessutom ofta frågor om rent juridisk natur där det kan vara önskvärt att en kvalificerad jurist, som för den skull inte behöver vara i avsaknad av nödvändiga ekonomiska kunskaper, hand­lägger revisionen.

Riksskatteverket (majoriteten): RSV har intet all erinra mot att kvalifi­cerad eller godkänd revisor skall finnas i bolag, som saknar full täckning för det registrerade aktiekapitalet, eller om bolaget är i likvidation (10 kap. 3§, 6 st.). Enligt arbetsgruppens förslag har6§, 2 st. följande lydelse:

"Anmälan enligl första stycket kan göras av envar. Slyrelsen är skyldig att göra anmälan, om ej rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor."

Det kan ifrågasättas om föreslagen lagtext ger länsstyrelsen möjlighet att på anmälan av myndighet förordna revisor. Nägon sådan rätt att förordna behörig revisor har länsstyrelsen inte fillagts ex officio. Uttrycket "envar" torde inte innefatta myndighet. Efter "envar" bör tilläggas "eller av myn­dighet som fält kännedom om förhållandena."

Enligt arbetsgruppens förslag skall förordnande enligl 6§ meddelas efter
bolagets hörande och avse tid till dess annan revisor blivit utsedd i före­
skriven ordning. Beslut om att förordna behörig revisor torde kunna ske
omedelbart och i förekommande fall med angivande av att förordnandet
gäller till dess annan revisor evenluelll blivit utsedd i föreskriven ordning
av bolaget. Dock bör bolaget höras när enligt 6§ 1 st., 2 p,, fråga uppkom­
mer om att entlediga revisor som är obehörig.           

Arbetsgmppen har ej funnit anledning föreslå atl likvidatorerna skall stä under tillsyn av tillsynsmyndigheten. Gruppens uppfattning grundas på att likvidatorerna skall slå under tillsyn av behörig revisor. Del kan dock enligt RSVs uppfattning diskuteras om inte ocksä tillsynsmyndigheten bör ha viss övervakning. Det är inte enbart ren revisionskontroll som är aktuell vid likvidationsförfarandel ulan övervakning bör ske av att konkurslagens bestämmelser och intentioner efterievs.

Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Vad som förordas i fjärde stycket av majoritetens yttrande torde slå i strid med förvaltningslagen.

Kommerskollegium: I promemorian föresläs att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Kollegiet vill i och för sig inte motsätta sig detta men finner förslaget förenat med vissa komplikationer. Bl. a. har i promemorian lämnats helt obehandlat frågan om när etl evenluelll revisorsskifte skall ske. Vid ett skifte torde den föregående revisorns uppdrag - om sedvan­liga regler härom skall gälla - sträcka sig fram t. o. m. den bolagsstämma på vilken styrelsen och verkställande direktören framlägger redovisning enligt 13 kap. 9§ aktiebolagslagen. Samtidigt torde den efterträdande revi­sorn böra utses av den bolagsstämma som fattar likvidationsbeslulet.


 


Prop. 1980/81:146                                                  127

Uppenbarligen kan här dä uppkomma den situationen att bolaget samtidigt har tvä för olika uppgifter utsedda revisorer. En sädan ordning kan själv­fallet ej accepteras. Skulle förslaget om kvalificerad revision i likvidations­bolag genomföras mäste oformligheter av detta slag först undanröjas. Vid slällningstagande till förslagel måste ocksä beaktas att kontinuiteten i revisionen oundvikligen bryts vid ett revisorsskifle. De positiva effekterna av kvalificerad revision i detta sammanhang får ej heller överdrivas. Den kvalificerade revisorn skulle ej utses förrän likvidationsprocessen redan inletts. I tvängslikvidationsfallen belyder detla att skadan sä att säga redan skulle vara skedd. Revisorns uppgift skulle begränsas till att kontrollera avvecklingen - en i och för sig nog sä viktig uppgift. I de "normala" likvidationerna däremot torde revisorns uppgifter ofta bli tämligen begrän­sade.

1 sammanhanget vill kollegiet äter aktualisera ell problem som kollegiet tidigare pekat på. Den kvalificerade externa revisionen utövas idag av privata yrkesutövare. När fräga uppkommer om att åtaga sig nya uppdrag måste detta .självfallet åtminstone delvis bedömas utifrån affärsmässiga hänsyn. Det är bl.a. pä grund härav inte alldeles givet att alla bolag i likvidation - i vilka revisorsskapet ofta torde framstå som tämligen oal-traktivt — får reell möjlighel atl tillgodose ett krav på kvalificerad revisor.

Även orn kollegiet säledes inle vill motsätta sig förslagel om kvalificerad revisor i likvidalionsbolagen förordar kollegiet i första hand att möjligheten att inom kort kräva kvalificerad revisor i samtliga aktiebolag övervägs pä nytt. Det ställningstagande i denna fräga som gjorts i prop. 1979/80: 143 med förslag till ny lagstiftning om handelsbolag m. m. är enligt kollegiets mening alltför försiktigt.

Skånes handelskammare: I anslutning till de förslag som lämnas rörande ändringar i reglerna om likvidation föreslås i promemorian atl bolag som är i likvidation skall ha kvalificerad revisor. Handelskammaren har i olika sammanhang understrukit vikten av alt effektiv revision sker av företagens räkenskaper. Från bl.a. BRÅ har i skilda sammanhang förordats att krav pä kvalificerad revisor skall uppställas för förelag som kommit i en besvär­lig situation.

Etl sådant framgångssätt är emellertid inte invändningsfritl. Regelsyste­met kompliceras onödigtvis för de seriösa företagen om man för en rad olika speciella situationer uppställer krav pä kvalificerad revisor. Del finns samtidigt risk för att de företag som verkligen har nägot att dölja negligerar föreskrifter av denna art. Lämpliga remedier gentemot sädana lagbrott är dessutom inte särskilt enkla alt konstruera. Tilläggas kan alt det kan vara svårt för elt företag som redan befinner sig i vanskligheler alt kunna engagera en kvalificerad revisor. Revisorns möjligheler att pä ell sent stadium korrigera begångna felaktigheter får inte heller överskattas. Sam­manfattningsvis synes det Handelskammaren lämpligare att när tillgängen pä kvalificerade revisorer kommer att medge del, uppställa generellt krav pä kvalificerad revisor för aktiebolag. En sådan regel är uppenbarligen enkel och lätt för alla som sysslar med näringsverksamhet alt känna lill samtidigt som den inte innebär något orimligt strängt krav på företagen när det gäller revision. Enligt vad Handelskammaren erfarit torde den tidpunkt inte vara långt avlägsen då tillgången på kvalificerade revisorer medger atl en regel av här förordat slag uppställs. Handelskammaren vill säledes förorda att i avvaktan härpå några ändringar inte görs beträffande krav pä utseende av kvalificerad revisor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget syftar till atl säker-


 


Prop. 1980/81:146                                                  128

ställa att likvidalorn biträds av redovisningsexperlis. Arbetsgruppen anser della angelägel även i de fall likvidalorn är advokat med slor erfarenhel av konkursförvallning och likvidation med hänsyn lill den brottsutredande uppgift som föresläs för likvidatorn. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. rn. i skatteprocessen: BRÅ före­slär att bolag i likvidation alltid skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. Det är här fråga om en ulbyggnad av ett lidigare förslag från BRÅ som föreskriver att kvalificerad revisor skall utses så snart som full täckning för bolagets registrerade aktiekapital saknas enligl senast fastställda balans­räkning.

Detta senare förslag finner USS vara ändamålsenligt. Däremot menar USS att det inte är några fördelar med att utse kvalificerad revisor i bolag när delta väl har trätt i likvidation. Det förhållandet att likvidator skall utses av tingsrätten efter särskild prövning borgar för alt upplösningen av bolaget kommer att ske under betryggande former. En förbättrad informa­tion till myndigheterna, som medger en verklig kontroll frän deras sida, bör medföra att både statens och den enskilde borgenärens intressen blir tillräckligt tillgodosedda.

FAR: Som framförts i andra sammanhang, anser FAR i likhet med Brottsförebyggande Rådet, att kvalificerad revisor bör finnas i alla aktie­bolag. Ett byte lill kvalificerad revisor när företaget kommit i riskzonen torde emellertid enhgt FARs uppfattning oftast vara för sent för att även fä avsedda förebyggande effekter.

LO: LO tillstyrker arbetsgruppens förslag angående revisorer i förelag i likvidation. I denna del är arbetsgruppens förslag dock inte tillräckliga. LO anser som tidigare anförts i yttrande över "Revisors verksamhet" (PM 1978:2) all samhället alllid i alla akfiebolag skall ha etl avgörande inflytan­de över utseende av revisor.

Svenska bankföreningen: Förslaget att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auklpriserad eller godkänd revi­sor fillslyrkes av bankföreningen.

Svenska revisorsamfundet: SRS bedömer del som tveksamt alt en kvali­ficerad revisor är beredd atl engagera sig i ett bolag, som redan befinner sig i en kris, och därmed bli indragen i en fidsmässigl och på annal sätt krävande avvecklingsprocess. Då revisorn inte tidigare kan antas ha nägon kännedom om bolaget och dess problem, kan den tid som står till hans förfogande visa sig allt för kort för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag tillfredsställande. SRS instämmer i och för sig i kravet på kvalificerad revisor i den angivna situationen men förespråkar, atl enbart kvalificerade revisorer skall kunna utses i aktiebolag överhuvudlaget. Samfundet vill i detla avseende hänvisa till vad från dess sida anförts över Brottsförebyg­gande rådets promemoria 1979:5 "Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna kapitalet m.m.". Samfundet har däri uttalat, att krav på kvalificerad revisor i alla aktiebolag skall gälla från ingången av 1982.

Krav på utseende av kvalificerad revjsor då bolaget är i likvidation kan visa sig svårt att tillgodose i praktiken pä grund av alt bolaget i denna situation sannolikl har brisl på likvida medel. Så länge ingen säkerhel slälls för att revisorn skall utfå sitt arvode för utförda tjänster torde man få räkna med en obenägenhet att äta sig uppdrag i en likvidationssitualion. Enligt samfundels mening bör därför i 10 § förmånsrällslagen införas förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning till revisor på samma sätt som föresla­gits gälla för likvidator. Förmånsrätten bör givetvis gälla endast sädana


 


Prop. 1980/81:146                                                                129

arvoden och kostnadsersättningar som utgår lill kvalificerad revisor, vil­ken utsetts på gmnd av det föreslagna tillägget till aktiebolagslagen 10 kap. 3§6st.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet tillstyrker förslaget att minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor om bolaget är i likvidation. För det slora flertalet seriösa likvidafioner torde detla inte innebära någon förändring.

Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: Vi kan icke inse alt det är erforderligt med auktoricerade revisorer för alt bolaget skall träda i likvidation, då vi anser alt de ordinarie revisorerna med sin större informa­tion i bolagets angelägenheter kan göra en bättre utredning i ärendet. Dessutom kan förfaringssätten hjälpa till att hålla likvidationskoslnaderna på en lägre nivå.

Sveriges industriförbund m.fl.: Arbetsgruppens förslag att minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara kvalificerad revisor om bolaget är i likvidation fillstyrks.

10    Övergångsbestämmelser

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel i denna del.

Riksskatteverket: RSV delar arbetsgruppens uppfattning alt ändringarna i 13 kap. 15 § bör träda i kraft före övriga föreslagna lagändringar.

Efter ändringen av konkurslagen i vad avser mindre konkurser kan det bli mera frestande än hittills atl avveckla ett bolag genom likvidation än genom konkurs. 1 förebyggande syfte är det därför angeläget all möjlighe­terna lill s. k. "fatliglikvidation" slopas sä snart som möjligt.

Patent- och registreringsverket: Patentverket är tveksamt till den före­slagna tidpunkten för genomförandet av förslaget om atl avskaffa den s. k. fatliglikvidalionen. Grund för tvångslikvidation föreligger sannolikt för elt stort antal av bolagen med aktiekapital understigande minimigränsen. Ma­joriteten av de ca 600 likvidationer som lades ner under år 1979 rörde bolag med aktiekapital understigande 50000 kronor. Del finns skäl atl anta atl antalet nedlagda likvidationer kommer att minska avsevärt, när alla bolag med aktiekapital understigande minimigränsen 50000 kronor avförts per den 31 december 1981. Det kan dessutom påpekas alt del inte blir praktiskt möjligt atl få ifrågavarande småbolag försatta i likvidation före det datum, då samlliga bolag med aktiekapital understigande minimigränsen skall vara avförda ur registret.

Om förslaget skulle genomföras före den första januari 1982. skulle -med utgångspunkt från 1979 ärs siffror - antalet konkurser öka med ca 600, med krav på samma antal konkursförvaltare. Det skulle i mänga fall bli mycket svårt och tidskrävande att genomföra den ulredning, som konkurslagstiftningen förutsätter, eftersom man kan räkna med att några räkenskaper överhuvudtaget inte existerar i många av dessa bolag. Prak­tiska och kostnadsmässiga skäl lalar för att inslilulel fattiglikvidation inte avskaffas, förrän minimigränsen för aktiekapitalet höjts för samlliga bolag. Ur brottsförebyggande synpunkt torde en senareläggning, som i praktiken blott kommer att avse ca etl år, inte kunna tillmätas nägon avgörande vikl. Av samma skäl synes del ej heller finnas anledning att sälta övriga lag­ändringar i kraft före den första januari 1982.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Arbetsgruppen menar, att 9    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 146


 


Prop. 1980/81:146                                                                130

åtgärder beträffande fattiglikvidalionerna brådskar. Med hänsyn härtill föresläs, alt ändringarna i 13 kap. 15 § aktiebolagslagen skall träda i kraft före övriga bestämmelser. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning och tillstyrker arbetsgruppens förslag lill övergångsbestämmelser.

FAR: Etl system med domstolsförordnad likvidator torde, som arbets­gruppen ocksä medger, medföra viss försening i likvidalionsförfarandet. Om förslagel skulle träda i kraft fr.o.m. 1981.01.01, som arbetsgruppen med viss reservation synes förorda, torde ytterligare problem kunna för­utses för det stora anlal akfiebolag som avser atl eller tvingas likvidera under är 1981 av det skälet atl deras aktiekapital ej uppgår lill minst 50 tkr. Redan nu föreligger svårigheter i form av tidsutdräkter pä grund av arbels­anhopning och eftersläpning i ärendenas behandling hos Patentverkets bolagsbyrä och dessa problem kan befaras bli accentuerade under är 1981, dä 65 a 70 tusen aktiebolag skall upphöra (likvideras) eller öka sitt aktie­kapital .

11    Domförhetsreglerna

Svea hovrätt: Beträftande förslagel lill lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillstyrker hovrätten att förordnande eller entledigande av likvidator fär beslutas av ensamdomare. 1 promerrro-rian har ej lämnats underiag för slällningstagande till de ytterligare ändring­ar som föreslås i 6§ 2 st. 3 p. sagda lag.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten lillslyrker att ensamdomares kompe­tens utvidgas på nu ifrågavarande område. - Vad som särskill angår likvidafionsärenden vill tingsrätten anföra följande. Förslaget innebär alt de nuvarande domförhetsreglerna behålls beträffande dylika ärenden, som är tvistiga. Förfarandet i ett likvidationsärende tillgår så att bolaget, aktie­ägare och borgenärer kallas till en förhandling inför rätten där bolagels skyldighet att tr-äda i likvidation skall prövas. Vid varje förhandlingstillfälle brukar tingsrätten handlägga 30-40 sädana ärenden och del gär inte att pä förhand avgöra om etl ärende kommer all bestridas eller ej. Normalt brukar något eller några bolag inställa sig och bestrida ansökan. Dessa ärenden är då att anse som tvistiga. De föreslagna ändringarna kommer därför beträftande iikvidalionsärenden inle atl leda till att alla dessa kan handläggas i enrnansrält. Del kommer vid varje förhandlingstilifälle vara tvunget alt tre domare finns tillgängliga för att vid behov deltaga i hand­läggningen. När likvidafionsärenden handläggs vid mindre tingsrätter torde etl sådant krav komma alt medföra svårigheter. - Tingsrätten vill beträffande sin inställning lill behörighetsfrågan såvitt avser likvidations­ärendena i övrigt hänvisa till vad fingsrälten tidigare anfört i framställning fill regeringen om lagändring i della hänseende.

Stockholms tingsrätt (i framställning om lagändring 1979-07-06): I 13 kap. aktiebolagslagen stadgas om likvidation och annan upplösning av aktiebolag. Likvidation kan ske efter frivilligt beslul av bolagsstämma eller som tvångslikvidalion efter beslul av rätten. Tvångslikvidalion kan före­komma dä bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (2§), vid aktieägares maktmissbruk (3§) saml i ett antal i4§ uppräknade fall, varibland märks atl bolag saknar lill bolagsregistret an­mäld behörig styrelse och all bolaget inte till regislreringsmyndigheten insänt årsredovisning för något av de senaste tvä räkenskapsåren. Talan


 


Prop. 1980/81:146                                                                131

enligt 3§ handläggs som tvistemål. Fräga om likvidation enligl 2§ och 4§ handläggs som domstolsärende, varvid tingsrätten enligt 6 § ärendelagen är domför med tre lagfarna domare.

Ärenden om likvidation av aktiebolag förekommer vid Slockholms tingsrätt i stort antal och handläggs enligt arbetsordningen på sjätte avdel­ningen. Med fä undantag har de anhängiggjorls genom anmälan frän pa­tent- och registreringsverket eller ansökan av kronofogdemyndigheten och avser likvidation pä gmnd av att anmäld behörig styrelse saknas eller att årsredovisning inte insänts. Förhandling beträffande ifrågavarande ären­den hälls normalt varannan fredag, varvid 40-60 ärenden brukar förekom­ma. Endast någon enstaka person brukar inställa sig till dessa sessioner. Rättens bedömning är av helt formell natur och inskränker sig i regel till atl avgöra, humvida behörig delgivning skelt och om förutsättning för likvida­tion finns enligl registreringsbevis eller andra ingivna handlingar. Härut­över har rätten att förordna likvidator och atl besluta i kostnadsfrågor. Likvidator utses regelmässigt i lurordning bland advokater vid allmänna advokatbyråerna i Stockholm. Uppskov med beslut i likvidalionsfrågan för att bereda bolaget tillfälle att undanröja likvidationsanledning är inle till-låtei.

Enligt avdelningens mening skulle det vara tillräckligt ur rättssäkerhets­synpunkt att ärenden enligt 4?) aktiebolagslagen och frägor om förord­nande och entledigande av likvidator prövades av «n lagfaren domare. Detta gäller även i del fåtal fall dä ärendei är tvistigt, detta emedan rättens prövning som nämnts är av formell natur. Det är därvid även atl märka, alt rätlen vid sessionens början inte alllid vet om etl ärende kommer alt bli tvistigt, eftersom det kan inträffa all en företrädare för ell bolag, ulan alt dessförinnan ha låtit avhöra sig, inställer sig och bestrider likvidationen. Det kan tilläggas alt mäl och ärenden av betydligt svårare beskaffenhet än de nu ifrågavarande i andra sammanhang handläggs av ensamdomare. Om ärende undantagsvis kan förväntas bli mer komplicerat finns möjlighet atl upptaga det till prövning i tremansrätt.

Förhandlingarna i bolagsärenden pä sjätte avdelningen brukar ta i an­språk en tid av 1 1/2-2 timmar, vartill kommer tidsätgången för förberedel­se och eflerarbete. Det skulle innebära en icke obetydlig besparing av arbetskraft om nu ifrågavarande ärenden kunde handläggas av ensam­domare.

På nu angivna skäl syns del önskvärt med en lagändring, varigenom tingsrätt vid prövning av ärenden om likvidation enligt 13 kap. 4§ aktiebo­lagslagen samt förordnande och entledigande av likvidator — oavsett om ärendet är tvistigt eller ej - blev domför med en lagfaren domare.

Domstolsverket: Domstolsverket har inget att erinra mot förslagel.

FAR: FAR tillstyrker förslagel att en lagfaren domare ensam handlägger frågor av akliebolagsrättslig natur.

12    Avslutning

Justitiekanslern: Slutligen vill jag i likhet med arbetsgruppen stryka under nödvändigheten av alt alla vägar prövas för atl komma lill rätta med ekonomisk och organiserad brollslighet som sker genom missbruk av aktiebolagsformen. Något som man därvid enligl min mening bör undersö-


 


Prop. 1980/81:146                                                                132

ka är vilka möjligheler det finns att stoppa förekomsten av s. k. skrivbords­bolag eller andra former av aktiebolag som inte driver någon verksamhel. Över huvud taget vill jag ifrågasätta om det finns nägot skäl för atl behålla nuvarande nästan oinskränkta möjligheler atl bilda enmansakliebolag och möjligheten för en och samma person att inneha flera sådana bolag.

Riksåklagaren: Jag finner inle anledning all i della sammanhang la ställning till den i promemorian redovisade uppfattningen om lämplighelen av atl indexreglera minimikapitalgränsen för aktiebolag. Prima visla är jag närmast benägen atl ansluta mig till den mening som redovisas av ledamo­ten i styrgruppen Ollen.

Bokföringsnämnden: 1 promemorians avslutningskapitel berörs olika områden som ansetts böra behandlas i andra sammanhang. Arbetsgruppen inom BRÅ har bl. a. funnil att en kraftig upprustning av bolagsregistrel hos patent- och registreringsverket (PRV) är den viktigaste åtgärden mol miss­bruk av aktiebolagsformen. BFN bedömer att ell väl fungerande register är en förutsätlning för olika intressenter alt la del av företagens årsredovis­ningar, vilket mäsle anses ha varil etl väsenlligt syfte vid tillkomsten av nu gällande aktiebolags- och bokföringslagar. Den silualion som råder för närvarande i fräga om tillgänglighet och aktualitet i registerhället material kan inte anses tillfredsställande. BFN tillstyrker sälunda krafligl utifrån sina utgångspunkter synpunkterna i promemorian pä behovet av en upp­rustning av registerfunkfionen hos PRV.

Vidare ifrågasätts i kapitlet om inte en övergäng till en ordning med indexering av aktiekapital eller minimikapital borde ske. Även borttagande av nominella belopp pä akliebrev och förenklade rutiner för höjning och sänkning av aktiekapital behandlas i samma stycke. BFN bedömer all ändringar inom dessa områden kan ha viltgående konsekvenser för bola­gen och intressenterna och att därtör angivna ätgärder inle bör genomföras utan närmare överväganden.

Bankinspektionen: Arbetsgruppen ifrågasätter, om man inle borde övergå till en ordning med indexreglerat aktiekapital. En sädan tanke -som i arbetsgruppens promemoria är älskilligt oklar — måste bankinspek­tionen bestämt avvisa av rättssäkerhetsskäl men ocksä av hänsyn till svårigheten att utöva tillsyn med ledning av molsvarande bestämmelser i annan lagstiftning bl.a. banklagstiftningen.

Aktiekapitalets sloriek är av betydelse i flera viktiga avseenden, bl.a. när del gäller rätten att driva verksamhelen och när förutsättningar skall anses föreligga för likvidation. Bolaget och dess borgenärer mäste givelvis ha klart för sig alt lagliga förulsällningar föreligger för förelagel alt driva verksamheten. Dessa lomtsättningar skall inte behöva kontrolleras bara till följd av ändrat penningvärde. Föreligger behov av en höjning av aktie­kapitalets nedre gräns bör en sädan ske genom lagändring. Förutom atl elt genomförande av arbetsgruppens tankegångar sälunda skulle leda lill rätts­osäkerhet, skulle ocksä svårigheter uppkomma vid tillsyn av all de tänkta bestämmelserna beträffande aktiekapitalels sloriek efterlevs. Detta skulle bl. a. bli fallet, om en på mer eller mindre slumpmässiga grunder fastställd beloppsgräns kom alt gälla för aktiebolag av lyp fondbolag och fondkom-missionsbolag. beträftande vilka särskilda rättsregler är knutna till aktie­kapitalets storlek.

Riksskatteverket (majordeten): Avslulningsvis lar arbetsgruppen också upp frågan om aktiekapitalets minimibelopp. Enligt RSVs uppfattning bör den frägan snarast aktualiseras, då den fortgående penningvärdeförsäm­ringen starkt reducerat betydelsen av tidigare höjning lill 50000 kr vilken dessulom ännu inle är helt genomförd.


 


Prop. 1980/81:146                                                                133

Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Vad angår aktiekapitalets storlek hävdar jag bestämt atl någol beslut om höjning ej bör fattas. Företagen har ännu inte anpassat sig till den lidigare beslulade höjningen, vilken ännu inle slutligen genomförts. Beaktas bör också de administrativa problem som skulle bli följden av en ytterligare höjning. Huruvida bolags­byrån kan klara av arbetet med den redan beslutade höjningen är en öppen fräga.

Kommerskollegium: I promemorian ifrågasätts om man ej - med hän­syn till den snabba penningvärdeförsämringen - borde indexreglera aktie­kapitalet eller åtminstone minimikapitalgränsen. Kollegiet delar uppfall­ningen alt värdeminskningen på detta område ulgör elt problem. Kollegiet har i andra sammanhang anfört alt det måste anses mycket otillfredsstäl­lande att det i aktiebolagslagen inbyggda borgenärsskyddel är sä svagt som för närvarande är fallet. Utan att ta ställning lill den i promemorian fram­förda propån - vilken fordrar ytteriigare överväganden - vill kollegiet äter förorda atl frågan om borgenärsskyddet i aktiebolagslagen las upp till en samlad bedömning i hela dess vidd.

Skånes handelskammare: Handelskammaren vill avslutningsvis instäm­ma i vad som sägs av reservanten i styrgruppen beträffande vad som anförs i promemorian beträffande en indexreglering av minimikapitalet för aktie­bolag. Då vad som sägs i promemorian härvidlag emellertid inte kan uppfattas som nägot egentligt förslag finner Handelskammaren inget skäl alt härutöver kommentera följderna av en sådan regel.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I elt avslutande kapitel lar arbetsgruppen upp några andra frågor som enligt dess uppfattning bör sättas i samband med den brottsbekämpande verksamhelen. En angelägen åtgärd är därvid att alla småbolag avskaffas vid utgången av år 1981. Nägon ylterligare förlängning av fristen för aktiebolag med aktiekapital understigande 50000 kronor bör därför inte ifrägakomma. Länsslyrelsen instämmer i denna uppfattning.

Arbetsgruppen lar ocksä upp frågan om eventuell yllerligare höjning av den lägsta gränsen för aktiekapitalet. Ett aktiekapital pä 50000 kronor vid utgången av är 1981 kommer enligt arbetsgruppen inte att utgöra tillräcklig ersättning för aktieägarnas personliga betalningsansvar för atl förebygga atl aktiebolagsformen utnyttjas för ekonomisk kriminalitet. Länsslyrelsen inslämmer i denna uppfattning. Erfarenhelerna visar ocksä all de bolag som råkar i betalningssvårigheter när det gäller skatter och avgifter nästan undantagslöst har ett för lågt eget kapital. En höjning av bolagets aktie­kapital är därför angelägen även från andra synpunkler än de som arbets­gruppen utgått frän. Länsstyrelsen anser, att frågan bör utredas innan definitiv ställning tas till densamma.

FAR: FAR delar hell arbetsgruppens åsikt alt en kraftig upprustning av bolagsregistrel är en myckel angelägen uppgift.

LRF: Beträffande vad som anförs angående indexreglering av aktiebo­lags aktiekapital eller minimikapital, vill LRF instämma i vad Joakim Ollen anfört reservationsvis,

LO: LO ställer sig tveksam lill arbetsgruppens förslag lill indexreglering av lägsta tillåtna aktiekapital. Enligl LOs uppfattning kan detta leda lill för höga avkastningskrav på små nystartade företag. Denna nedre gräns bör dock höjas med betydligt tätare intervall än vad som hittills varit fallet.

Slutligen vill LO peka på att organisationen sedan läng tid tillbaka krävt att hela den associationsrättsliga lagstiftningen i grunden bör omarbetas. Detta krav har inte pä något sätt fått ändrad aktualitet. Arbetsgruppens


 


Prop. 1980/81:146                                                  134

förslag bör emellertid enligt LOs uppfattning med av LO angivna föränd­ringar genomföras i avvaktan på en sådan förändring.

TCO: Arbetsgruppen har tagil upp frågan om aktiekapitalets minimibe­lopp. Enligt TCOs mening är det angelägel alt snarast aktualisera denna fräga bl. a. mot bakgrund av alt den lidigare beslulade höjningen till 50000 kronor ännu inte är helt genomförd. Dessulom kan konstateras atl den fortgående penningvärdeförsämringen starkt reducerat betydelsen av den tidigare höjningen varför en höjning av minimikapitalet ulöver 50000 kro­nor bör övervägas.

Svenska bankföreningen: Arbetsgruppen har i del avslutande kapitlet ifrågasatt om inte en övergäng borde ske till en ordning där aktiekapitalet eller åtminstone minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbe­lopp eller liknande. Pä skäl reservanten Ollen anfört anser bankföreningen att ett sådant system inte bör införas. Däremot finner bankföreningen arbetsgruppens tankar om ett borttagande av nominella beloppet på aktie­breven samt om förenklade rutiner för höjning och sänkning av aktiekapi­talet vara myckel intressanla. Om möjligheter öppnades härför skulle aktiehanleringen komma att kunna förenklas och förhoppningsvis förbilli­gas i icke obetydlig omfattning.

Svenska revisorsamfundei: I avslulningskapillel lar arbetsgruppen upp andra frägor inom aktiebolagsrätten rörande åtgärder för alt bekämpa ekonomisk brottslighet. Utan alt för den skull ställa sig bakom de argu­ment som arbetsgruppen anför, släller sig SRS positivt lill flera av de ålgärder som företagits och som föreslås i den nu aktuella promemorian för atl bekämpa de former av ekonomisk brottslighet, som bedrivs med ett aktiebolag som täckmantel. Arbetsgruppen berör därefter ocksä frägan om aktiekapitalets storlek. Satt i relation till förändringen av basbeloppet sedan 1973, dä den lägsta gränsen för aktiekapitalet fastställdes till 50000 kr, borde enligt arbetsgruppens beräkning minimikapitalet nu vara drygt 91 000 kr. Utan all frarrrställa något förslag ifrågasätter arbetsgruppen om man inte borde övergå till en ordning, där aktiekapitalet eller i vart fall minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbelopp eller liknande. SFS vill redan på delta sladium bestämt uttala sig mol en sådan ordning. 1 en till promemorian fogad reservation av ledamoten i styrgruppen Joakim Ollen har utvecklats skäl mot en sädan ändring. SRS, som instämmer i dessa motiveringar, vill dessutom peka på atl en dylik ändring skulle föranleda ökade administrativa besvär för de berörda företagen, ökade kontrollsvårigheter för myndigheterna m. m. Om krav pä ökad konsolide­ring av företagen anses böra genomföras, torde delta enklare kunna ske genom bestämmelser om fondavsättning i förhållande till årsvinsten eller liknande.

Sveriges industriförbund m.fl.: Arbetsgruppen har i del avslutande ka­pitlet ifrågasatt om inte en övergång borde ske till en ordning där aktiekapi­talet eller åtminstone minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbelopp eller liknande. Pä skäl reservanten Ollen anfört anser organisa­tionerna att ett sådanl system inle bör inforas.

Sveriges redovisningskonsulters förbund: När det gäller del avslutande kapitlet i promemorian, där arbetsgruppen pekar på vissa andra åtgärder, som enligt deras mening behöver aktualiseras i syfte att minska den ekono­miska brottsligheten, instämmer vi helt i reservanten Ollens uppfattning om förslaget att indexreglera minimikapitalgränsen för aktiebolag.

Föreningen Sveriges kronofogdar: De iakttagelser KFM gjort om svårig­heterna att få insyn i akliebolagslikvidalioner saml om tidsutdräklerna vid


 


Prop. 1980/81:146                                                                135

likvidation, har föranlett vissa KFM att mänga gånger föranstalta om konkursförfarande för alt på etl hjälpligt säll komma lill rätta med brister­na. I anslutning härtill vill Föreningen som en princip för kommande lagstiftning hävda, att likvidafion borde följa konkursreglerna. Detla skulle innebära främst, att bouppteckning skulle upprättas och inges lill rätten jämte balansräkning samt att edgång skulle ske. Vidare skulle särskild berättelse efter mönster av 55 § konkurslagen avges så snart som möjligt

för atl bl. a. ge borgenärerna insyn i företagels verksamhel. 

En särskild fräga är den urholkning av borgenärernas skydd, som korn till i 1975 ärs aktiebolagstag. Endasi halva aktiekapitalet behöver täckas intill "ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsår". Med dessa fömtsättningar måste det enligt KFM:s ertarenhel många gånger i praktiken inträffa, att inle bara mindre fåmansbolag utan även slörre bolag hålls vid liv, trots att bolagen är pä obestånd. De erfarenheler som gjorts och som även dokumenterats vetenskapligt om brottsliga eiler eljest obe­höriga rättshandlingar i aktiebolag måste fä återverka så atl rnan inle i aktiebolagslagen bäddar för illojala förfaranden. Föreningen vill därför även i detta sammanhang framhålla, atl BRÄ:s förslag i PM 1979: 5 om atl hela aktiekapitalet skall täckas mäsle upphöjas till lag.


 


Prop. 1980/81:146                                                  136

Bdaga3

Skrivelse 1979-12-13 från Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag om tvångsinlösen av aktier

Enligt kap. 14 § 9 i aktiebolagslagen gäller atl bolag som äger mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar av röstetalet för samlliga aktier i dotterbolag äger räll all lösa in återstående aklier.

För närvarande gäller enligt AL § 13 alt aktiebrev ej kan utfärdas till moderbolaget förrän efter ett år, om de tidigare utfärdade akliebreven som skall inlösas ej överiämnats till moderbolaget.

Detla leder lill all aktieboken och bolagsstämmobesluten kan utvisa moderbolaget som ägare av samtliga aklier först sedan ett år förflutit, trots alt moderbolaget enligt § 13 si. I blivit ägare till aktierna redan i och med att säkerhet ställts för lösenbeloppet eller lösenbeloppet erlagts för icke inlämnade aktier genom nedsättning av erforderiigt belopp i allmänl för­var. Detta förhållande är otillfredsställande, eftersom moderbolaget i vissa situationer (specielll vid överlåtelse och pantsällning) har elt starkt inlres­se av alt kunna utöva sin äganderätt belräffande samlliga aktier.

Med anledning härav föreslår vi att första meningen i andra stycket av § 13, vilken för närvarande lyder:

"Har aktiebrev ej överlämnats inom ett år från del moderbolaget blivit

ägare till aktien, kan nytt till moderbolaget ställt aktiebrev utfärdas." ändras så att den i slällel lyder:

"När moderbolaget enligl första slyckel blivit ägare till aktie, kan nytt

fill moderbolaget ställt aktiebrev utfärdas trots all tidigare utfärdat aklie­brev ej överlämnats."

Vi hänvisar även till Kedner-Roos "Aktiebolagslagen med kommenta­rer" sid. 349.


 


Prop. 1980/81:146                                                  137

Bilaga 4

Skrivelse 1980-12-05 från Föreningen Auktoriserade revi­sorer FAR och Svenska revisorsamfundet SRS om höj­ning av aktiekapitalet före utgången av år 1981 i bolag vars registrerade kapital understiger 50 000 kronor

Enligt lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen (1975: 1385) gäller bl.a. i lagens lydelse enligt SFS 1977:320 att "bolag vars reigstre-rade aktiekapital ej uppgår lill 50000 kronor vid utgången av år 1981, skall, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, avföras ur aktiebolags­registret och är därmed upplöst".

Etl flertal praktiska och skattemässiga problem har visat sig vara för­knippade med lagstiftningen. Vid en omfattande kursverksamhet riktad mot bäde revisorer och företagare som genomförts av revisorsorganisa-lionerna har problemen närmare behandlats och lösningar anvisats. Ett problem som särskill kommit i förgrunden sammanhänger med de befarade praktiska svårigheter som uppstår vid palentverkets bolagsbyrå atl till­räckligt snabbt registrera önskade aktiekapitalökningar.

Säsom framgår av lagtexten mäste ett beslut om höjning av aktiekapital vara registrerat hos palentverket för alt rättslig verkan av kapitalökningen skall föreligga. I den nämnda kursverksamheten har framhällits viklen av att beslut om akliekapitalhöjning fattas i ell så tidigt skede, atl registrering av beslutet kan göras före årsskiftet 1981/82. Trots massiva - gjorda och blivande - insalser för information lill berörda bolag såväl från palentver­kets sida som genom frivilliga insatser, finns det enligt organisationernas uppfattning anledning att befara en stor anhopning av kapitalökningsären­den hos patentverket kort tid före utgången av är 1981. Av skäl som närmare ulvecklas nedan anser organisationerna att det till undvikande av rättsföriusler bör genom en lagstiftningsåtgärd slås fasl all rättsverkan av etl beslut om kapitalhöjning knyts lill det faktum att ett bolagsstämmobe­slul därom före årsskiftet 1981-82 har ingetts till palentverket. Med andra ord: har en ansökan om höjning av aktiekapitalet lill minst 50000 kronor diarieförts hos patén verket före den 31 december 1981 skall bolaget inte bli automatiskt upplöst, även om registrering av kapitalökningen inle sker förrän under är 1982.

Efter kontakter och samråd i ärendet med palentverkets bolagsbyrä vill organisationerna framhålla följande om bolagsbyräns arbetssituation. Per­sonalresurserna vid bolagsbyrån torde vara klart otillräckliga för att möta den befarade anstormningen av registreringsärenden frän mänga av de aktiebolag som har ett aktiekapital som understiger 50000 kronor. Det rör sig om mellan 60000 och 70000 aktiebolag som t och för sig under år 1981 kan inkomma med begäran om registrering av akliekapitalökning. Under senare är har handläggningstiderna för ärenden hos bolagsbyrån varit oacceptabelt långa. Della beror på den resursbrist som direkl eller indirekt är en följd av palentverkets flyttning lill Sundsvall. Det uppkommer sanno­likt ell behov av prioritering av bolagsbyråns arbetsinsatser under är 1981.

Vid en prioritering hos bolagsbyrån borde i och för sig företräde lämnas ät ärenden som gäller ansökningar om akliekapitalökning i bolag med lägre aktiekapital än 50000 kronor. En icke medhunnen registrering därav med-


 


Prop. 1980/81:146                                                                138

för ju den allvarligaste av påföljder för ett bolag: dess upplösning. Enligt organisationernas mening uppkommer emellertid härigenom risk för en icke godtagbar, ylterligare fördröjning i handläggningen av bolagsbyråns övriga aktiebolagsrättsliga uppgifter, exempelvis ny- och avregistrering av styrelseledamöter/firmatecknare saml utfärdande av registreringsbevis. Det kan inte nog understrykas alt en förutsättning för att akliebolagssyste-met skall fungera utan risker för rättsföriusler och andra olägenheter är alt bolagsbyräns arbetsuppgifter kan handläggas ulan dröjsmål. Det är mot denna bakgrund inte självklart atl den nyssnämnda prioriteringen skall komma till sländ. Inte minst av denna anledning finns skäl att pröva etl system som innebär alt arbetet med registrering av aktiekapitalförhöj­ningar inte onödigtvis tar bolagsbyråns kapacitet i anspråk.

Aktiebolagens anskaffning av kapital kan ske genom nyemission eller genom fondemission av intjänade vinstmedel. För alt kunna utnyttja fond­emissionsmöjligheten är det i rådande ekonomiska läge av vikt att så lång tid som möjligt av är 1981 kan utnyttjas. Med hänsyn till de nämnda förhållandena vid palentverkets bolagsbyrå finns stor risk för att ett stort antal nödvändiga akliekapitalhöjningar under år 1981 inte hinner bli ge­nomförda före årets utgång, trots atl de i vederbörlig ordning har anmälts för registrering hos patentverket i god tid dessförinnan. Såsom lagbestäm­melserna är utformade idag finns risk för att bolag gentemot sin egen genom regislreringsanmälningarna dokumenterade vilja kommer att bli avförda ur akliebolagsregislret. Självfallet uppkommer härigenom onödiga olägenheter och kostnader, som i många fall kan te sig förödande i förhål­lande till den bedrivna verksamheten. Organisationerna vill inte heller utesluta att del i de sistnämnda situationerna direkt och indirekt kan uppstå negativa verkningar också för tredje man, de anställda, borgenä­rerna och samhällel.

Mot bakgmnd av nu redovisade förhållanden hemställer organisationerna att den inledningsvis nämnda lagbestämmelsen ändras så alt risken för de antydda olägenheterna så långl möjligt elimineras. Detta skulle kunna åstadkommas om, såsom nämnts inledningsvis, rättsverkan av en aktieka­pitalökning inte knyts lill att registrering därav skelt. 1 slällel borde det kunna vara tillfyllest alt en anmälan för registrering av erforderlig aklieka­pitalhöjning i vederbörlig ordning har ingelts och diarieförts hos palentver­ket före 1981 års utgång. Syftet med framställningen torde kunna uppnås även om slutdag för ingivande av ansökan sätts någon kortare lid före årets utgång. Den nu föreslagna möjligheten bör i första hand avse aktiebolag som fillämpar brutet räkenskapsår. Vill man ge dessa bolag möjlighet till fondemission med utnyttjande av vinstmedel som intjänats även under del sista räkenskapsår som utlöper före årsskiftet 1981/82, är det bara att konstalera att dessa bolag av omständigheterna får agera inom en mycket snäv tidsmarginal. Bolagsstämmor som kan besluta om kapitalökning hålls ju i dessa bolag först under hösten 1981. Enligt organisationernas mening bör emellertid även aktiebolag, som har kalenderåret som räkenskapsår, erbjudas samma möjlighet som övriga bolag, även om bolagsstämma här kan hållas före halvårsskiftet 1981. För della lalar hänsynen till de ovan antydda riskmomenten, som ligger utanför bolagens kontroll.

Organisationerna har övervägt om vissa skyddsregler bör införas för atl icke seriösa anmälningar om aktiekapilalökningar inte skall medföra att ett bolag kan leva vidare. Bland annat har diskuterats atl revisorerna borde intyga att bolagsstäromobeslutet om akfiekapitalökning är korrekt. Organi­sationerna har emellertid stannat för att några särskilda skyddsföreskrifter


 


Prop. 1980/81:146                                                  139

knappast behövs. Om elt bolag efter årsskiftet återtar sin anmälan om höjning av aktiekapitalet lill minst 50000 kronor, kommer bolaget självfal­let atl omedelbart bli avregistrerat. Om ett bolag falskeligen uppgett alt elt bolagsstämmobeslul om kapitalökning har fattats, kommer det naturligtvis inte alt anmäla efter årsskiftet att kapitalökningen inle kommit till stånd. Denna situation är emellertid inte annorlunda än vad som idag kan uppnås genom elt falskt beslut om vidtagen fondemission.


 


Prop. 1980/81:146                                                  140

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-02-27

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligl lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssam­manträde den 19 februari 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för jusliliedeparlemenlel Winberg beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

2.    lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären­den,

3.    lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ann-Chris­tine Zachrisson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.


 


Prop. 1980/81:146                                                  141

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström. Friggebo, Mogård, Dahlgren. Åsling, Söder, Krön­mark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

2.    lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären­den,

3.    lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin­ran och hemställer alt regeringen föreslär riksdagen att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 19 februari 1981.


 


Prop. 1980/81:146                                                              142

Innehåll

Propositionen    ................................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................ ..... I

Lagförslag ........................................................................      2

1.    Lagom ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385)   ........      2

2.    Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstols­ärenden                    5

3.    Lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705)

om aktiebolag   .............................................................      6

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 februari 1981            9

1   Inledning    ....................................................................      9

2   Allmän motivering...........................................................    10

 

2.1    Faltiglikvidalion enligt aktiebolagslagen   ................. .. 10

2.2    Kvalificerad revision i likvidationsbolag   .............          14

2.3    Del vanliga likvidationsförfarandet ........................... .. 15

2.4    Tingsrätts sammansättning i ärenden om likvidation                  16

2.5    Inlösen av aktier i dotterbolag    ..............................    17

2.6    Höjning av aktiekapitalet till 50000 kr    ................... .. 18

2.7    Ikraftträdande m.m...................................................    23

 

3   Upprättade lagförslag    ..........    ...................................    24

4   Specialmotivering   .........................................................    24

 

4.1    Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen   .....    24

4.2    Förslaget till lag om ändring i lagen om handläggning av dom­stolsärenden                         28

4.3    Förslaget  lill   lag om  ändring  i  lagen  om  ändring i  lagen (1944:705) om aktiebolag                  28

 

5   Hemställan   ...................................................................    28

6   Beslut   ..........................................................................    28

BUaga 1.      Likvidationsförfarandel enligl aktiebolagslagen. BRÅ

PM 1980: 1  ...................................................      29

Bdaga 2.      Sammanställning av remissyttranden .........      89

Bilaga 3.      Skrivelse 1979-12-13 frän Värdepapperscenlralen VPC

Aktiebolag om Ivängsinlösen av aktier   .......    136

Bilaga 4. Skrivelse 1980-12-05 frän Föreningen Auktoriserade
revisorer FAR och Svenska revisorsamfundet SRS om
höjning av aktiekapitalet före utgången av är 1981 i
bolag vars registrerade kapital understiger 50000 kro­
nor   ..............................................................
.. 137

Bilaga 5.      De remitterade förslagen (bilagan har uteslutits här)   ,

Utdrag av lagrådels protokoll den 27 februari 1981  ....... 140

Utdrag av piotokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1981     141

Norstedts Tryclieri, Stockholm 1981